RIKSDAGENS PROTOKOLL
1913. Andra kammaren. Nr 24.
Lördagen den 29 mars.
Kl. 11 f. m.
§ 1-
Föredrogos var för sig Kungl. Maj:ts å kammarens bord vi¬
lande propositioner; och hänvisades därvid
till statsutskottet propositionen angående elektriska anläggningar
för marinens behov i Karlskrona;
till bankoutskottet propositionen angående pension till förre
båtsmannen Martin Svensson Hellström;
till statsutskottet propositionen angående förslagsanslaget till
sjöbeväringens vapenövningar samt beklädnad och ersättning därför;
till bankoutskottet propositionen angående semester för vakt¬
mästaren vid flottans pensionskassa m. m.;
till statsutskottet propositionen angående beredande av löneför¬
höjning åt vissa befattningshavare hos generaltullstyrelsen;
till lagutskottet propositionen angående viss ändring i gällande
bestämmelser om vågar;
till statsutskottet propositionerna:
angående täckande av brist å det till uppförande av ett hospi¬
tal å Säters kungsgård och härintill gränsande mark anvisade an¬
slag; och
angående medgivande för överläkaren vid Lunds hospital och
asyl medicine doktorn Oskar Teodor Nerander att komma i åtnju¬
tande av de från och med år 1911 fastställda avlöningsförmåner för
överläkare vid Lunds hospital och asyl;
till bankoutskottet propositionerna:
angående pension för extra provinsialläkaren Richard Nathanael
Hagelin;
angående pension åt materialförvaltaren vid statens järnvägs¬
byggnader O. A. Lindströms änka Klara Vilhelmina Gustava Lind¬
ström, född Karlsson; och
angående pension till åtskilliga arbetare vid statens järnvägar;
till jordbruksutskottet propositionen angående försäljning av
frälseutjorden Mjölby nr 6 samt lägenheterna Mjölby nr 41 och
Mjölby nr 40 m. m.;
till bankoutskottet propositionerna:
angående tilläggspension a allmänna indragningsstaten åt forti-
iikationskassören och redogöraren H. F. W. Geete;
Andra kammarens protokoll 1913. Nr 24.
1
Nr 24.
2
Lördagen den 29 mars.
angående pension å allmänna indragningsstaten åt sergeanten
av första klassen vid Smålands husarregemente C. E. E. Colliander;
angående pension å allmänna indragningsstaten åt sergeanten
av första klassen vid Andra livgrenadjärregementet ET. G. Boqvist:.
angående pension å allmänna indragningsstaten åt musiksergean¬
ten vid Hälsinge regemente C. A. Clementz; och
angående pension åt stenarbetaren J. A. Engberg; samt
till statsutskottet propositionerna:
angående uppförande av en förrådsbyggnad i Boden; och
angående skjutbana för Skaraborgs regemente.
§ 2.
Herr statsrådet Schotte avlämnade Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till ombyggnad av Malmö statsbangård.
Denna proposition bordlädes på begäran.
§ 3.
Ang. inrät- Till avgörande förelåg först Andra kammarens första tillfälliga
iande av ett utskotts utlåtande nr 10, i anledning av herrar Bäckströms och
kotteri. Wikströms motion nr 244, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
utredning och förslag i fråga om inrättande av ett statsobligations-
lotteri.
I en inom Andra kammaren av herrar Bäckström och Wik¬
ström avgiven motion, nr 244, hade hemställts, att Riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville, efter
utredning rörande möjligheten och lämpligheten av att inom vårt
land inrätta ett statsobligationslotteri, för Riksdagen framlägga det
förslag, vartill denna utredning kunde giva anledning.
Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till
någon Andra kammarens åtgärd föranleda.
Sedan utskottets hemställan blivit uppläst, gav herr talmannen
på begäran ordet till
Herr Bäckström, som yttrade: Herr talman! Av utskottets ytt¬
rande framgår, att utskottet ställt sig ganska välvilligt till motionen. Ut¬
skottet säger: »Det är sålunda betydelsefulla syften, som enligt motio¬
närernas uppfattning borde komma att vinnas genom förverkligan¬
det av detta förslag». Det skulle av utskottets uttalande vilja sy¬
nas, som om utskottets hemställan bort bli tillstyrkande, men ut¬
skottet hänvisar till, att en utredning rörande icke blott den fråga,
som motionen avser, utan även lotterifrågan i allmänhet, redan för¬
anstaltats, och att man sålunda nu icke bör mer än hänvisa till
densamma, och utskottet slutar med dessa ord: »Då sålunda mo-
Lördagen den 29 mars.
3 Nr 24.
tionärernas önskemål i vad det avser utredning av frågan redan är
förverkligat», får utskottet hemställa, att motionen icke måtte för¬
anleda till någon åtgärd.
Jag har därför varit något tveksam, huruvida jag nu skulle
ens med det allra kortaste uttalande upptaga kammarens tid uti
denna fråga, men det är ju så, när man närmare tänker på den
tidigare behandlingen av frågan om ett statslotteri och de åtgärder,
som föreslagits med anledning av lotterimotioner, särskilt de åtgär¬
der som gått ut på skärpta bestämmelser i syfte att förhindra lotteri¬
spel på utlandet, och då det möjligen kunde vara så, att den ut¬
redning, utskottet här påpekar, skulle gå i samma riktning, alltså
utmynna i någonting liknande — men detta dock är något, som,
enligt vad vi i motionen framhållit, ingalunda är till fyllest eller
ens lyckligt -— tror jag, då denna kammare helt visst torde god¬
taga utskottets mening om det betydelsefulla i att en utredning
kommer till stånd och det betydelsefulla i, att någonting åtgjordes
i motionens riktning, det enligt mitt förmenande vore välbetänkt,
om det markerades, att kammaren i sitt bifall till utskottets hem¬
ställan också inlägger ett uttalande för, att något måtte åtgöras i
motionens syfte, nämligen att eu allsidig utredning må komma till
stånd och att sedan för Riksdagen framlägges det förslag, vartill
denna utredning kan föranleda.
Härutöver har jag för närvarande ingenting att anföra, utan
her endast att, med understrykande av vad jag sålunda framhållit,
få yrka bifall till utskottets hemställan.
Härpå anförde:
Herr Lundgren i Vendelsberg: Herr talman, mina herrar!
Till vad den föregående ärade talaren anfört angående den nu före¬
liggande motionen har jag endast att å utskottets vägnar svara, att
vi inom utskottet gjort oss underrättade om, att Kungl. Maj:t re¬
dan föranstaltat om en utredning angående lotterifrågan i hela dess
vidd och att sålunda även den fråga, som denna motion avhandlar,
kommer under denna utredning.
Nu ha motionärerna för sin del visserligen begärt en utred¬
ning särskilt om ett statsobligationslotteri, och det kan ju synas,
som om denna sak icke skulle falla under den allmänna lotteri¬
frågan. Men vi ha verkligen fått kännedom om, att Kungl. Maj:t
i sin förutnämnda utredning upptager även denna fråga. Utskottet
har därför följt en gammal praxis att, då en fråga redan är under
utredning, avstyrka skrivelseförslag angående densamma. Då det
härtill kan sägas, att motionärerna redan fått sin önskan fram, så
har utskottet haft så mycket större anledning att föreslå kammaren
att avslå den föreliggande motionen.
Jag ber sålunda, herr talman, att få yrka bifall till denna ut¬
skottets hemställan.
Ang. inrät¬
tande av ett
statsobliga-
tionslotteri.
(Forts.)
Nr 24. 4
Lördagen den 29 mars.
Ang. inrät¬
tande av ett
staisobliga-
tionslotteri.
(Forts.)
Ang. läkar¬
undersökning
av folkskole-
barn m. m.
Herr Bengtsson i Norup: Herr talman! Det var ett uttryck
i motionärens anförande här nyss, som icke bör stå oemotsagt i
protokollet, flan yttrade nämligen bland annat, att utskottet ställt
sig välvilligt mot motionen. Jag tror, att detta hans uttalande
vilar på en oriktig uppfattning av vad utskottet verkligen sagt i
sitt betänkande. Det är mot en utredning av frågan, som utskottet
ställt sig välvilligt, men icke mot själva motionens syfte. Första
tillfälliga utskottet kan icke frångå sin förut intagna ståndpunkt i
lotterifrågan, nämligen den ståndpunkt, som utskottet intog förlidet
år, då det avstyrkte den då väckta lotterimotionen. Såvitt jag kan
finna, bar icke inom utskottet någon förändring i detta fall inträtt.
Det är endast detta, jag bär velat meddela. Jag ber att få yrka
bifall till utskottets hemställan.
Herr Helger instämde häruti.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.
§ 4-
Efter härpå skedd föredragning av Andra kammarens första
tillfälliga utskotts utlåtande, nr 11, i anledning av herr Wedins
motion, nr 245, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning
och förslag till åtgärder i syfte att förebygga vissa missförhållanden
vid försäljning av lotter och obligationer, biföll kammaren utskottets
däri gjorda hemställan. ^
§ 5.
Å föredragningslistan fanns härefter upptaget Andra kamma¬
rens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 7, i anledning av väckta
motioner om skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning och
förslag i fråga om obligatorisk läkarundersökning av folkskole-
barn m. m.
I en inom Andra kammaren väckt, till dess andra tillfälliga
utskott hänvisad motion, nr 59, både herrar Anderson i Knapasjö
och Enderstedt, med instämmande i motionens syfte av herrar Da¬
nielsson och Carlson i Herrljunga, föreslagit, det Riksdagen i skri¬
velse till Kungl. Maj:t ville anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta
utreda på vad sätt obligatorisk läkarundersökning av nyinskrivna
folkskolebarn lämpligast kunde anordnas ävensom utreda kostna¬
derna härför och för Riksdagen framlägga det förslag, vartill denna
utredning kunde giva anledning.
Vidare både i en likaledes inom Andra kammaren väckt och
till dess andra tillfälliga utskott hänvisad motion, nr 155, herrar
Lördagen den 29 mars.
5 Nr 24.
Hallén och Helger med instämmande i motionens syfte av herrar
Landgren i Björna och Hellberg, föreslagit, att Riksdagen ville i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att Kung!. Maj:t måtte låta
utreda, huruvida och under vilka förutsättningar bidrag av stats¬
medel skulle kunna utgå till årlig läkarundersökning av samtliga
skolpliktiga barn inom vissa eller eventuellt samtliga skoldistrikt,
och till Riksdagen inkomma med de lagförslag, vartill en dylik
utredning kunde giva anledning.
Utskottet hemställde, att Andra kammaren ville, i anledning
av herrar Andersons i Knapasjö och Enderstedts samt herrar Halléns
och Helgers förevarande motioner, för sin del besluta, att Riks¬
dagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla, det Kungl. Maj:t
täcktes låta utreda, i vilken mån läkarundersökning av lärjungarna
i landets små- och folkskolor kunde införas, ävensom i vilken ut¬
sträckning och under vilka förutsättningar bidrag av statsmedel
skulle kunna utgå till dylik undersökning, samt till Riksdagen in¬
komma med det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade
Herr Persson i Stallerhult: Herr talman! Riksdagen och sär¬
skilt Andra kammaren har en viss benägenhet för att bifalla mo¬
tioner, som gå ut på en skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan
om utredning angående den sak, som motionen i fråga avhandlar.
Man tänker som så, att för den händelse det gäller något, som man
möjligen sedan icke vill understödja, är det väl råtta tiden att yrka
avslag, när utredningens resultat ligger på bordet och frågan skall
slutbehandlas. Kär skrivelseförslag föreligga, utgår jag emellertid
för min del alltid från den förutsättningen, att man redan i början
bör något så nar sätta sig in i den fråga, som det gäller, och
redan från början fatta en position till densamma. Jag vill visst
icke förneka, att icke en utredning i enlighet med det nu före¬
liggande förslaget skulle kunna ha en god nytta med sig, men man
måste dock något tänka på de följder, som ett bifall till förslaget
skulle föra med sig, och det är på grund härav, som jag nu vill
yrka avslag å motionärens och utskottets hemställan.
Jag tror, att man kan finna ett stöd för detta avslagsyrkande
i utskottets egen motivering. Där antydes, att Riksdagen år 1911
anslog 5,000 kronor till ett med det nu ifrågavarande så gott som
likartat ändamål, och med hänsyn därtill synes det mig, att man
först borde avvakta resultatet och verkningarna av detta sistnämnda
anslag, innan man nu ånyo skriver till Kungl. Maj:t om så gott
som samma sak.
Herrarna må även betänka, att ett realiserande av detta för¬
slag kommer att ha stora utgifter med sig. Detta går icke att
dölja. Man måste då även tänka på, huruvida man är benägen
Ang. läkar¬
undersökning
av folkskole-
barn rn. in.
(Forts.)
Nr 24. 6
Lördagen den 29 mars.
Ang. läkar¬
undersökning
av folkskole-
barn m. m.
(Forts.)
att, såsom förhållandena nu ligga, pålägga kommunerna rätt avse¬
värda belopp för nu ifrågavarande ändamål. Det antvdes i ut¬
skottets utlåtande, att det icke är meningen, att kommunerna skola
bestrida dessa stora kostnader, utan de skola drabba statsverket.
Detta resonemang innebär ju, att blott man lägger en utgift på
statsverket, är det icke svenska folket eller de, som bo inom veder¬
börande skoldistrikt, som få betala utgiften i fråga. Jag för min
del resonerar emellertid som så, att det är ju dock samma personer,
som få betala anslaget, vare sig det utgår från statsverket eller
kommunerna. Det är möjligt, att en utjämning och en bättre för¬
delning kan komma till stånd, om den störa rikskommunen betalar,
än om de enskilda skoldistrikten skola betala denna sak. Någon
så särdeles nämnvärt stor skillnad blir det väl icke, såsom man
skall finna, därest man rätt granskar de siffror, statistiken visar.
Det bar roat mig att i dag på morgonen se efter, bur det
skulle ställa sig med utgifterna för denna sak, och jag bar då
funnit, att de skulle gå till minst eu 400,000 kronor. Jag tror,
att jag kan lämna bevis för, att det icke skulle gå till mindre.
Jag vill i det avseendet åberopa en taxa, som är fastställd för den
ersättning, som skall utgå till läkare, vilken verkställer undersök¬
ning av minderåriga, som användas i industriellt arbete. Nu är
det ju klart, att det är eu viss skillnad härvidlag, då skolorna
icke kunna betraktas såsom någon industri, men det gäller dock i
båda fallen barn, låt vara att de i det ena fallet, när det är fråga
om industrien, är o något äldre än de barn, som gå kvar i folk¬
skolorna. Jag vill med detta endast hava fram, att det icke är
möjligt att fä taxan lägre, när det gäller undersökning av folk-
skolebarnen, än när det” gäller undersökning av minderåriga, som
användas i industriellt arbete. Den nyss omnämnda taxan rörande
undersökning i senare fallet är av år 1900, och har blivit fastställd
av kungl. medicinalstyrelsen. Jag tror nu icke, att den ersättning,
som där bestämmes, är för bog, utan tvärtom tager jag för givet,
att sedan år 1900 anspråken på ersättning stigit även i detta fall;
läkarna måste ju även de följa med tidens utveckling och således
begära att få något bättre betalt, än vad som fastställdes åt 1900.
Jag skall nu emellertid hålla mig till denna taxa av år 1900. Till
en läkare, som verkställer undersökning av minderåriga inom de
industriella yrkena skall enligt nämnda taxa utgå följande ersätt¬
ning. Såvida våglängden från hans bostad till förrättningsstället
icke överstiger 2 kilometer, åtnjuter barr ett arvode av 3 kronor,
men om denna vftglängd överstiger 2 kilometer, men icke 5 kilo¬
meter, har han 5 kronor och därefter 1 kr. 50 öre för varje på¬
börjad halvmil. Förutom denna ersättning har läkaren att utfå
dels skjutsersättning och dels 50 öre för varje minderårig, som
undersökes, dock med iakttagande av, att denna sistnämnda ersätt¬
ning icke får överskrida SO kronor vid någon undersökning, även
om barnantalet är över 60. Vare sig jag nu tillämpar den ena
Lördagen den 29 mars.
7 Nr 24.
aller den andra av dessa beräkningsgrunder, kommer jag till det Ang. läkar-
resultatet, att kostnaden i detta fall skulle bliva omkring 400,000 ^^foikMe
kronor. Skolornas antal är nämligen något över 15,000 och detta iarn m m_
tal multiplicerat med 30 ger ett tal, som något överstiger det nyss- (Forts.)
nämnda, och till samma resultat kommer jag som sagt, om jag be¬
räknar ersättningen till 50 öre för varje barn.
Nu säger man, att man icke bör avskräckas för sådana utgifter,
då ändamålet här är så gott. Ja, jag vill nu icke trötta herrarna
med att läsa upp vad som här står i utskottets utlåtande — jag
tror, att var och en noga läst igenom detsamma och tänkt på vad
som där står — utan jag vill endast i korthet åberopa, vad utskot¬
tet för sin del uttalat. Det förefaller mig nämligen, som om man
inom utskottet, ehuru man nu slutat med att enhälligt tillstyrka
motionen, dock varit mycket rädd för att tillstyrka en sådan åtgärd
som den nu ifrågavarande.
Jag skall nu icke längre uppehålla kammarens tid. Det är
ju möjligt, att åtskilliga andra talare här komma att yttra sig och
söka vederlägga vad jag nu sagt, och jag får då måhända anledning
att ytterligare begära ordet. Jag ber endast att på grund av vad
jag nu anfört få yrka avslag på den föreliggande framställningen.
Med herr Persson i Stallerhult förenade sig herr Nydal.
Herr Enderstedt: Herr talman, mina herrar! Den föregå¬
ende ärade talaren erkände, att denna fråga är en mycket behjär-
tansvärd fråga, och det tror jag också vi kunna vara eniga om
allesammans. Det är ett alldeles ovanligt betydelsefullt och till¬
talande spörsmål, och jag undrar, om man här bör låta avskräcka
sig av de ekonomiska svårigheter, som den föregående ärade talaren
berörde. Det är ju alldeles riktigt, att här möta ekonomiska hin¬
der, något som man inom utskottet icke alls varit blind för, utan
mycket väl förstått. Men utskottet har icke heller krävt, att man
utan vidare skulle ålägga landets samtliga skoldistrikt någon obliga¬
torisk läkarundersökning av barnen och därmed även fordra, att
understöd av statsmedel skulle lämnas för detta ändamål. Utskottet
bär däremot tänkt, att till de distrikt, där ett dylikt intresse före¬
finnes och där man vill föranstalta dylika undersökningar, skulle av
statsmedel utgå ett visst bidrag. Jag tror icke, att statens utgifter
för denna sak skulle de första åren gå till så kolossalt stora summor
och framför allt icke till så mycket, som herr Persson i Stallerhult
omnämnde.
Tanken har sprungit fram ifrån läkar- och lärarhåll, och man är
där synnerligen intresserad av denna frågas lösning. Här berördes
även av den föregående ärade talaren, att ett liknande anslag redan
förut beviljats av staten och att det pågår en viss undersökning
genom provinsialläkarföreningen. Ja, detta är till eu del riktigt,
men utskottet har satt sig i förbindelse med provinsialläkarförenin-
Nr 24. 8
Lördagen den 29 mars.
Ang. läkar¬
undersökning
av folkskole-
barn m. m.
(Forts.)
gen, och den har förklarat, att dessa frågor visst icke korsa varandra,
utan tvärtom komplettera varandra. Nu var man inom provinsialläkar-
föreningen mycket intresserad av, att denna fråga bleve här bifallen,
Yi lägga alltför ofta an på att bota sjukdomar i stället för att
förekomma dem. Om vi försökte förhindra sjukdomarna, skulle helt
säkert både stat och samhälle bliva befriade från eu hel del kostna¬
der, som de nu ha. De 400,000 kronor, som herr Persson i Staller-
hult beräknade ett bifall till förslaget skola medföra, skulle vi då
nog få igen på annat sätt, om en hel de! sjukdomar genom verklig
— jag betonar ordet verklig —• läkarundersökning kunde på ett tidi¬
gare stadium upptäckas. Det finns helt visst en hel del barn be¬
häftade med lungsot, med ryggradssjukdomar, med svalgsjukdomar,,
med närsynthet o. d., vilka sjukdomar kunna bliva botade eller åt¬
minstone lindrade, om de blott i tid upptäcktes och komme under
behandling. Jag tror således icke, att den nu föreslagna utrednin¬
gen skulle komma i kollission med den utredning, som redan blivit
igångsatt, och det gäller ju icke heller att på eu gång ålägga kom¬
munerna någon viss obligatorisk läkarundersökning.
Jag skall därför, herr talman, be att få yrka bifall till ut¬
skottets hemställan.
Herr Lundgren i Björna: Herr talman, mina herrar! Den
förste ärade talaren, som yttrade sig i denna fråga, har anlagt spar-
samhetssynpunkten på densamma, och även jag skall be att få fast¬
hålla vid denna synpunkt, fastän den för mig i detta fall har eu
något annan betydelse än för den förste ärade talaren. När det
gäller att bestämma, vad sparsamhet är, kan man hava ganska olika
meningar. Att vara sparsam är att taga vara på vad man äger.,
som är av verkligt värde. Om vi då taga ordet i denna vidsträck¬
tare bemärkelse, tror jag, att sparsamhet ur nationell och sam¬
hällelig synpunkt innebär, att en nation tager vara på alla sina
resurser och allt, som är av verkligt värde för samhället eller na¬
tionen ifråga. Ibland dessa värden torde väl ingen kunna bestrida,,
att icke folkhälsan intager en utomordentligt hög rangplats, och att
det är bland en nations första plikter att hushålla med folkhälsan,,
så att densamma icke frätes bort av sjukdom och elände, och degenera¬
tion och urartning inträda.
Denna motion har jag för min del gått med på just därför,
att jag tror, att ett bifall till densamma skulle komma att få ganska
stor betydelse för folkhälsan. Det finnes nu, såsom den ärade före¬
gående talaren också antydde, två sätt att taga vara på folkhälsan.
Det ena sättet är att bota sjukdomarna, sedan de redan utbrutit,,
det andra sättet är att förebygga sjukdomarna. Men om man skall
förebygga sjukdomar eller över huvud taget uträtta något gott i
en eller annan riktning, är det av stor betydslse, att man börjar
med barnen. När det gäller barnen, borde undantag icke ske, utan
det synes mig, som om folkets barn och deras hälsa vore fullt ut
Lördagen den 29 mars.
9 Nr 24.
lika dyrbara som de barns hälsa, vilka tillhöra de lyckligare lottade Ang. läkar-
klasserna. Kan man icke inom kommunerna sorla för att det tages undersökning
vara på deras hälsa, eller kunna icke föräldrarna göra det, är det w m
statens plikt att i detta hänseende träda hjälpande emellan. Och (Forts.)
jag tror, att det vore en stor heder, om vårt folk i detta hänseende
knnde göra något mera, än vad som redan blivit gjort.
I motiveringen har även omnämnts den stora sjuklighetspro-
centen bland de folkskolebarn, med avseende på vilka undersöknin¬
gar redan verkställts. Det har t. ex. verkställts undersökningar i
vissa städer, däribland Gävle, som utvisa, vad Gävle beträffar en
sjuklighetsprocent bland folkskolebarnen av 69,25. I Eskilstuna var
det 9,8 procent, i Jönköping 30 procent, i Norrköping 28,5 procent,
i Hälsingborg 31 procent, i Malmö 19 procent och i Stockholm
28,9 procent av barnen, som voro behäftade med mer eller mindre
betydande sjukdomar.
Här har talats om de kostnader, som skulle uppstå, och det
är givet, att en sådan sak icke kan utföras utan offer. Men när
det gäller att lägga i den ena vågskålen dessa offer och i den andra
vågskålen vad man därigenom skulle kunna åstadkomma, nämligen
förbättring av folkhälsan, torde väl ändå offren väga ganska lätt.
Man har sagt, att intet offer är stort nog, när det gäller foster¬
landets försvar. Ja, mina herrar, här gäller det att försvara foster¬
landet emot en fiende, som smyger omkring bland oss, och som
angriper både ung och gammal, och det är sjukdom och ohälsa.
Jag anser det vara en fosterländsk gärning att söka skydda sig
däremot, och jag anser intet offer stort nog, då det gäller foster¬
landets framtid, då det gäller det kommande släktet och framför
allt barnen, vilka äro det dyrbaraste vi äga.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Andersson i Skivarp: Jag skall i likhet med den förste
talaren be att få yrka afslag på utskottets hemställan. Vi hava
hört den siste talaren åtskilliga gånger i sitt anförande säga, att
intet offer vore stort nog för att taga vara på folkhälsan. Jag tror
också, att det är nödvändigt att taga vara på folkhälsan, men jag
tror — det få herrarna ursäkta — att det är nödvändigt, att föräldrar
och målsmän själva hava litet ansvar för sina barn och att icke allt
skall kastas på det allmänna. Hur tror herrarna, att det skall gå,,
om icke föräldrar och målsmän själva känna något ansvar härvidlag?
Det är en sak, som den siste talaren också nämnde, och som
jag icke kan låta stå oemotsagd, ehuru jag icke riktigt vet, vad
han menade. Han talade mer än en gång om att det är nationens
plikt att taga vara på hälsan hos folkets barn gentemot de bättre
bemedlades barn. Äro då icke även välsituerade personer folk, herr
kyrkoherde? Jag tycker, att det är egendomligt, att man gör skill¬
nad på folk och folk ifråga om en sådan sak som denna.
Jag ber att få yrka avslag på utskottets hemställan.
Kr 24. 10.
Lördagen den 29 mars.
Ang. läkar -
wndersökning
av folkskole-
barn m. m.
(Forts.)
Herr Enderstedt: Herr talman, mina herrar! Den siste
talaren ville göra gällande, att utskottet alldeles skulle hava under¬
känt det enskilda initiativet, föräldrarnas inlägg här i denna sak.
Så är visst icke fallet. Det torde dock givas flera tillfällen, då
föräldrarna icke själva känna till de sjukdomar, deras barn möj¬
ligen kunna hava. Det finns också tillfällen, då föräldrarna icke
äro i stånd att lämna de upplysningar, som här behöva lämnas.
Den goda viljan kan finnas, men den förmåga och de kunskaper,
som tarvas, finnas icke. Om ett råd skulle lämnas från läkarens
sida, komme det sannolikt mycket ofta att ställas just till föräld¬
rarna, och jag antager, att eu tillsägelse från läkaren till far eller
mor gör mycket bättre verkan, än om det kommer från någon
annan. Om läkaren misstänker, att det är osund luft i ett hem,
kanske det skulle verka ganska starkt, om han förehölle föräldrarna,
att det icke får vara så, och att de barn som hava svagt bröst,
måste leva i friskare och sundare luft.
Jag ville endast bemöta den siste talarens invändning om det
enskilda initiativet. Det måste finnas det också, men här gäller
det en så ofantligt stor och viktig fråga, att man icke kan över¬
lämna den helt och hållet åt detsamma.
Jag vidhåller mitt yrkande om bifall till utskottets hemställan.
Herr Olausson: Herr talman, mina herrar! Jag skall be
att få tillkännagiva, att jag kommer att instämma i herr Carl Pers¬
sons yrkande om avslag på utskottets hemställan. Jag tror näm¬
ligen icke, att en dylik obligatorisk läkarbesiktning kan få så stor
betydelse. En föregående talare han sagt, att man därigenom skulle
förbättra folkhälsan. Skall det göras något för att förbättra folk¬
hälsan, är det nog icke tillräckligt med att man har obligatoriska
läkarundersökningar i folkskolorna, utan då får man nog också
hava undersökningar på dibarn och även på äldre personer.
Jag tror emellertid, att upplysningen bär nått den höjdpunkt,
att barnens föräldrar själva inse behovet av läkarbesiktning på
sina barn, ifall dessa visa tendenser till något slags sjukdom. Jag
skulle gärna vara med om att staten lämnade bidrag till att fattiga
barn icke blott finge fri läkarvård utan även fri medicin, ty i det
stycket brista nog många föräldrar, som visserligen se sina barns
sjukdomar men icke hava råd att skaffa läkarvård eller medicin.
I detta fall skulle jag vara med om att Riksdagen visade sig myc¬
ket frikostigare, icke blott med bidrag till fri läkarvård utan även
till fri medicin åt folkskolebarn.
Däremot tror jag icke, åt t denna obligatoriska läkarundersök¬
ning skall vara av behovet påkallad, ty hos ett till synes friskt
barn kan visserligen dölja sig en sjukdom, men det är mycket säll¬
synt. En obligatorisk undersökning skulle enligt mitt förmenande
medföra för staten alltför dryga kostnader, och jag tror också, att
en dylik undersökning, när läkaren skall hava en ersättning av
Lördagen den 29 mars.
11 Kr 24.
endast 50 örn för varje barn, icke blir sådan, att med säkerhet kan
konstateras, om någon smygsjukdom existerar.
Jag kan icke annat än förena mig med herr Persson i Ställ¬
hult i hans yrkande om avslag å utskottets hemställan.
Ang. läkar¬
undersökning
av folkskole-
barn m. m.
(Forts.)
Herr Månsson: Jag känner mig uppkallad av herr Anders¬
sons i Skivarp yttrande, och jag vill blott säga, att herr Lundgren
icke alls sade, att de bättre lottade klassernas barn icke skulle vara
lika mycket värda som de fattigare klassernas, utan meningen i
hans anförande var uppenbarligen, att det gäller att lika mycket
draga omsorg om de fattiga klassernas barn, vilka äro minst lika
viktiga för det samhälleliga framtidsarbetet som de bättre situerade
klassernas.
Herr Andersson påpekade, att man icke skall lägga barnavår¬
den på det allmänna. Föräldrarna skola också hava någon omsorg
om barnen. Jag vill blott svara herr Andersson i Skivarp i all
vänlighet, att om dessa föräldrar, vilkas barns sjuklighet, enligt vad
herr Lundgren anförde, uppgår till en så förfärande hög procent i
en del av våra städer, om dessa föräldrar finge hava sina inkomster
i fred för herr Andersson i Skivarp och hans gelikar, skulle det
våra bättre ställt med barnens hälsa här i landet. Men det är just
det, att det finnes en hel del människor, som äro sunda och friska
och välbärgade, vilka lägga sig på det allmänna, och till vilkas för¬
sörjande dessa fattiga föräldrar överallt måste bidraga med sin skärv.
Det är denna genom tullsystemet utsugna tunga, som gör, att de
icke hava råd att draga försorg om barnens hälsa, såsom de annars
kunde hava gjort genom att giva dem närande föda. Nu fördyras
maten, och detta medför, att barnen icke få den mathållning i hem¬
men, som de skulle hava, och därtill bär icke minst herr Andersson
i Skivarp skulden.
Herr Andersson i Skivarp: Jag ville endast säga ett par
ord med anledning av herr Månssons yttrande. Kan herr Månsson
visa, att jag på något sätt har från de fattiga försökt draga ett
enda öre?' Nej, herr Månsson, är det någon av oss, som lever på
de fattiga, så är det herr Månsson, men icke är det jag.
Herr Anderson i Knapasjö: Jag har under många år följt folk¬
skolans arbete på landsbygden, och jag tror, att vi lite var kunna komma
överens om, att trots den utmärkta lärarekår vi nu hava, resultatet av
folkskoleundervisningen dock är jämförelsevis ringa. Då vill jag fråga:
vad är orsaken till detta? Någonting måste fattas. Resultatet av
folkskoleundervisningen är icke sådant, som det borde vara med de
stora kostnader, som folkskolan numera drager. Folkskolelärarna
ha nu velat påstå -— och det icke utan skäl — att det fattas något
i det fysiska hos barnen. De kunna icke tillgodogöra sig under¬
visningen såsom de borde. Barnens sjukdomsanlag utveckla sig i
Nr 24. 12
Lördagen den 29 mars.
Ang. läkar¬
undersökning
av folkskole-
barn m. m.
(Forts.)
oroväckande grad just vid den tid, då barnen börja skolan. Däri¬
genom att man undersöker, vari dessa sjukdomsanlag bestå, så att
orsakerna till sjukdom kunna undanrödja®, måste resultatet av folk¬
skolans undervisning bliva bättre och mottagligheten hos barnen
större.
Att så stora kostnader skulle för denna sak drabba det all¬
männa, som här påståtts, tvivlar jag på, då utskottet icke velat på¬
yrka, att en undersökning skulle bliva obligatorisk för hela landet.
Eu talare yttrade, att det göres skillnad mellan folkskolans
barn och bättre mans barn. I staden nedläggas ofantligt stora kost¬
nader för barnen vid läroverken med avseende på förbättrandet av
deras hälsa, men på landsbygden göres ingenting i detta avseende,
ehuru det borde vara lika stora skäl att få folkhälsan i gott skick
på landsbygden som i staden.
Jag vill omnämna ett yttrande, som härom dagen fälldes av eu
talare i Första kammaren vid behandlingen av frågan om tandvård.
Han sade: är det nu ett faktum, att vi stå inför eu verklig orsak
till minskning av folkhälsan, så bör staten göra något för att av¬
hjälpa detta. Vi kunna icke frångå, att eu minskning av folkhälsan
numera visar sig överallt. Böra icke statsmakterna då göra något
för att motarbeta denna minskning i folkhälsan? Jag tror, att vi
böra ingripa just vid den tidpunkten, då barnen börja ansträngas
såväl fysiskt som genom att tillägna sig stora kunskaper i folk¬
skolan, och att i så fall en undersökning av hälsotillståndet bör ske
samt, där så behöves, lämnas dels tillstånd att dröja med under¬
visningen till dess hälsotillståndet förbättrats, dels ock råd och upp¬
lysningar till föräldrar och lärare, huru de skola behandla barnens
sjukdomsanlag. Just då tror jag att det är rätta tidpunkten att
ingripa, utan att man behöver draga konsekvensen så långt som en
talare här gjorde, nämligen att man skulle anordna läkarundersök¬
ning även av såväl dibarn som äldre personer.
Jag ber, herr talman, att få hemställa om bifall till utskottets
yrkande.
Herr Persson i Ställhult: Utskottets ordförande framhöll,
att det egentligen är läkare och skollärare, som framhävt denna
fråga. Jag vill emellertid hemställa, huruvida detta är ett bärande
skäl för att Riksdagen skulle villfara denna framställning. Jag
tror det knappast. Aven andra än dessa två ämbetsmannakårer höra
väl också få undersöka frågan. Jag tror icke, att de skäl, som ut¬
skottet anfört, äro så starka, att man skall böja sig för dem. För
övrigt synes utskottets utlåtande vittna därom, att det icke finnes
tillräckligt med läkarekrafter att verkställa den undersökning, som
utskottet här föreslår, och jag kan icke se, att det föreligger något
sådant behov, som ordföranden antydde.
Om jag nu skall åberopa de motiv, som utskottet andragit,
så påstår utskottet även, att det är ganska väl beställt på många
Lördagen den 29 mars.
13 Nr 24.
platser i vårt land med avseende på skolbarnens hälsa, och det vill Ang. läkar-
jag icke betvivla. Men så kommer ett yttrande i utskottets ut- undersökning
låtande om hur det ställer sig på andra platser, där det är mindre järn
välbeställt, och det är väl också sant. Sedermera angiver utskottet (Forts.)
-såsom orsak till att hälsotillståndet försämrats osunda bostadsförhål¬
landen, bristande renlighet, alkoholism och åtskilliga andra faktorer.
Om en läkare besöker en skolklass, och han då finner, att barnens
hälsa icke är tillfredsställande och att detta beror på de orsaker,
-som här ovan angivits, så är det väl icke hos barnen, som en under¬
sökning i syfte att undanröja nämnda orsaker bör företagas, utan
då är det i barnens hem, som förbättringen skulle ske. Annars
hjälper det icke vilken diagnos läkaren ställer på barnen från ett
sådant hem. Det är icke i roten man då börjar, utan det är i
toppen och i bladen, som man gör en undersökning, vilken ju omöj¬
ligt kan få den verkan, som man vill åstadkomma.
Sedermera påvisas det längre ned, vad denna utredning skulle
omfatta. Det säges, att den icke skulle omfatta hela landet på en
gång, ty läkarekrafterna äro icke tillräckliga till detta, utan den
skulle ske successivt, så att skoldistrikten själva skulle få bestämma,
när de ville hava eu sådan undersökning.
Jag hemställer till herrarna: till vilket resultat skall den kom¬
mitté komma, som får detta uppdrag om hand, om den skall följa
de anvisningar, som utskottet bär angivit?
Det synes mig vara alldeles överflödigt att skriva till Kungl.
Maj:t angående en dylik undersökning med begäran, att en kom¬
mitté skall tillsättas för denna sak. Jag tror, att särskilt Andra
kammaren besvärar Kungl. Maj:t med så många skrivelser, att,
även om den nu föreslagna skrivelsen icke avlåtes, Kungl. Maj:t
ändå får tillräckligt arbete till nästa riksdag.
Jag kan icke se annat än, att i detta utlåtande ligger en an¬
klagelse mot kommunalnämnder, hälsovårdsstyrelser och skolstyrel¬
ser, att de icke göra vad de kunna med avseende på de fattiga bar¬
nens välbefinnande. Men såvitt jag har mig bekant göra dessa
institutioner allt vad de kunna för att var och eu å sin ort till¬
godose hälsan och välbefinnandet så långt möjligt är, och jag tror,
att de sålunda icke äro att klandra så mycket som skett.
Jag vidhåller mitt förut framställda yrkande om avslag.
.Barr Hellberg: Jag skall bedja att få säga, att jag har
många och stora sympatier för de i ämnet väckta motionerna. Blott
den omständigheten, att man börjar offentligt tala om och officiellt
ägna en tanke åt hälsovård och den förebyggande vården är hugne¬
sam!. Det är synnerligen hugnesam! och måste vara det för alla,
som under många år hava ägnat sig och sitt arbete åt hälsovården.
Såsom av den förste talaren nämndes, har svenska provinsial¬
läkareföreningen tillsatt en kommitté för utförande av skolhygieniska
undersökningar. Denna kommitté åtnjuter, såvitt jag vet, ett mycket
Nr 24. 14
Lördagen den 29 mars.
Ang. läkar¬
undersökning
av folkskole-
barn m. m.
(Forts.)
obetydligt bidrag, antingen från staten eller från Svenska provinsial¬
läkareföreningen, vilketdera kan jag nu för tillfället icke säga.
Emellertid företog denna förening i fjol en undersökning, som gick
i den riktning, som motionärerna nu önska, och som även ut¬
skottets ordförande har omnämnt. Den utsände dels ett upprop
och dels ett formulär, som läkare och lärare skulle ifylla. Jag
skulle gärna vilja hava detta formulär intaget i protokollet, men
det skulle taga alltför lång tid att uppläsa det, och därför vill jag'
icke uppehålla tiden därmed, utan skall bedja att få lämna det till
benäget påseende.
Enligt vad jag av ordföranden i nämnda kommitté nyligen
hörde, hoppas denna i höst bliva färdig med sitt arbete, och den
kommer antagligen att behandla även frågan om obligatorisk läkar¬
undersökning av barn och om gymnastik. Men frågan är ju så
viktig, att jag anser, att man icke bör låta någon dag gå förbi utan
att gorå någonting. Vid en läkarbesiktning kommer en hel mängd
fel i dagen, som barnens målsmän icke beaktat, och läkaren finge
då eu osökt anledning att giva praktiska råd och föreskrifter, som
skulle komma att verka bättre och helt annorlunda än de många
föredrag i hälsovård, som man numera ofta hör talas om och vilka
i allmänhet lämna — det måste man väl ändock erkänna — ganska,
liten behållning. Praktiska anordningar, i vilka barnen och för¬
äldrarna invänjas, betyda oändligt mycket mera än dessa oändligt
många föreläsningar.
Det är emellertid enligt min åsikt nödvändigt att någonting
göres. Av den statistik, som herr Lundgren i Björna omnämnde
angående undersökningar på skolbarn i vissa städer, framgår det
ju, att sjukdomsprocenten är mycket stor. Det är således nödvän¬
digt, att något åtgöres, och en obligatorisk läkarundersökning borde-
ske, både vid inträdet i skolan och någon gång sedermera.
Det är givet, att det icke hör vara meningen, att det blott och
bart skall bliva en statistik, utan att undersökningen också skall
göra direkt gagn såsom t. ex. att hindra smittosamma sjukdomar
att vinna utbredning, att skilja psykiskt undermåliga barn från nor¬
mala, att i tid upptäcka sneda ryggar och genom lämplig behand¬
ling fa dem förbättrade och att upptäcka orsakerna till sjukdomar,,
som kunna bero på ohygieniska förhållanden i hemmet, något som
också herr Carl Persson nyss omnämnde. I sådana fall har läkaren
tillfälle att giva råd i hygieniskt avseende, vilka sedermera kunde
i sin mån medverka till att föräldrarna få ögonen öppna även i
det avseendet.
Men huru eu dylik läkarundersökning lämpligen skall anordnas,
kan jag icke här skissera. Det måste bliva olika för olika lands¬
ändar. Det kan icke komma att ske på samma sätt uppe i Väster¬
botten, i Norrbotten och i Lappland som i Skåne. Men att det
skulle kunna ordnas både lämpligt och utan oskälig kostnad, är jag
förvissad om, ifall det ordnas praktiskt och utan att för många
Lördagen den 29 mars.
15 Nr 24.
pedagogiska bestämmelser få göra sig gällande. Få sådana fram¬
träda, blir det nog mycket anlagt på statistiska uppgifter i tabell¬
form, vilka komma att belasta arkiven och läkarna, men icke giva
någon näring åt det levande livet.
Jag tror, att ett uttalande av Andra kammaren i motionens
riktning skulle komma att stärka den igångsatta undersökningen av
kommittén för skolhygieniska undersökningen, och jag tror, att det
även skulle vara ett gott stöd för själva kommittén.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Månsson: Herr talman! Blott eu liten replik till herr
Andersson i Skivarp. Jag tror fullväl, att herr Andersson i Skivarp
är i god tro, när han säger sig icke leva på de fattiga; men för¬
hållandena i landet äro i alla fall sådana, som de äro och som jag
nyss omnämnde.
Jag tror likaväl, att herr Andersson är i god tro, när han
säger, att jag lever på de fattiga i vårt land. Men jag vill upp¬
lysa herr Andersson om, att jag aldrig levat på de fattiga. Jag
har alltid levat — jag liksom andra proletärer — på att sälja min
arbetskraft. Men det enda brott, som jag begått är möjligen, ur
en sockerbruksdirektörs synpunkt, att jag icke tager fullt betalt för
min arbetskraft. Min avlöning i fjol uppgick till icke fullt 1,200
kronor eller en tredjedel av en normal journalistlön. Het är mitt
system, herr Andersson, att leva på de fattiga.
Men jag vidhåller fortfarande, vad jag har sagt rörande det
att folkhälsan, barnens hälsa skulle vara bättre, om föräldrarne finge
ha sin avlöning i fred för allsköns åtgärder att på smygvägar taga
ifrån dem den. Jag erinrar om, att under sju år har denna kam¬
mare voterat icke mindre än 140 miljoner kronor till den industri,
hos vilken herr Andersson är anställd. Jag skall erinra om att,
om jag i Köpenhamn köper 4 kg. mjukt sammalet rågbröd, så
gäller det där 61 öre, under det att motsvarande kvantitet kostar
1 kr. 47 öre i Gävle och 1 kr. 30 öre i Stockholm. Arbetaren
utför och säljer sin arbetskraft, men hans införsel blir icke mer
än 50—60 procent av hans utförsel. Det blir vad man på höger¬
håll kallar en »lycklig» handelsbalans, men det blir icke lyckligt
för folkhälsan.
Herr Lundgren i Björna: Herr talman! Jag skall be att
få hänvisa till herr Anderssons i Skivarp yttrande, vari han sökte
göra gällande, att jag skulle sagt, att de högre klassernas barn
skulle vara mindre värda ur samhällelig synpunkt än de andra
klassernas. Het har jag icke sagt, och om jag uttryckt mig otyd¬
ligt, så har jag i alla fall icke menat något sådant. Jag skall be
att få protestera mot ett dylikt sätt att förvrida mina påståenden.
Jag har sagt, att den ena klassens barn har samma rättigheter som
den andra klassens och samma människovärde, och det står jag fast
Ang. läkar¬
undersökning;
av folkskole-
barn m. m.
(Forts.)
Nr 24. 16
Lördagen den 29 mars.
Ang. läkar¬
undersökning
av folkskole-
bo.rn m. nu
(Forts.)
vid. Jag har icke kunnat undgå att se, hur mycket som göres för
barnen i städerna i jämförelse med vad som göres för barnen i
landsbygden i både det ena och andra hänseendet, och när jag
tänker på det, så kan jag icke undgå att tänka på liknelsen om
den rike mannen och Lazarus. Landsbygden får nog stå tillbaka
i både ett och annat avseende, och såsom landsbygdsrepresentant
anser jag det vara min skyldighet att rösta för denna motion, som
vill tillgodose landsbygdens intressen och berättigade krav. Då
Andra kammaren förut visat ett sådant intresse för de krav, som
stå i samband med den fysiska kulturen, t. ex. för idrotten, och
beslutat en skrivelse angående utredning om gymnastik och tand¬
vård, vilka saker dock avse endast vissa sidor av folkhälsan, under
det att detta förslag däremot avser att gå till roten av det onda,
skulle det verka förvånande, om Andra kammaren avsloge motionen.
Herr talman! Jag ber att än eu gång få yrka bifall till ut¬
skottets hemställan.
Herr Carlson i Herrljunga: Herr talman! Då jag under¬
skrivit motionen, skall jag be att få angiva mina skäl därför. Den
förnämsta orsaken till att motionen är väckt i denna kammare torde
vara den, att det vid Alfsborgs läns landsting år 1912 förelåg en
lika lydande motion, i vilken det begärdes, att landstinget skulle
beakta denna viktiga fråga och skänka sitt stöd åt densamma.
Motionen var remitterad till undervisningsutskottet, och såväl ord¬
föranden i utskottet som samtliga ledamöter av detsamma ansågo,
att motionen var av ofantligt stor betydelse; men det var uteslu¬
tande ur kostnadssynpunkt som utskottet icke vågade föreslå lands¬
tinget att besluta i enlighet med motionen, utan blev den avslagen
under den uttalade förmodan, att statsmakterna nog i sinom tid
komme att beakta detta spörsmål och skänka detsamma sitt stöd.
Vi lovade då, att vi skulle draga saken inför Riksdagen, och vi ha
gjort det, och säge vad man säga vill, så måste man erkänna att
frågan är av ofantligt stor betydelse för hela den svenska nationen
ur hälsosynpunkt. Jag tror nog också för min del, att dessa pen¬
gar, som man skulle nödgas giva ut för frågans realiserande, skulle
giva full valuta åt den svenska nationen. Såsom medmotionär kan
jag icke annat än yrka bifall till utskottets hemställan.
I detta anförande instämde herr Vennersten.
Herr Åkerlund: Herr talman! Här har talats så mycket om
folkhälsa, och det kan ju vara bra, men det viktigaste torde väl
ändå vara, att man vidtager åtgärder, varigenom man kan förekom¬
ma sjukdomar, så att det icke blir så mycket elände. Jag skulle
gärna vara med om att statsmakterna ansloge dessa pengar och ännu
större belopp för att tillse, att hygienen i hemmen bleve en annan
än den för närvarande är. Det är där vi skola börja, det är där
Lördagen den 29 mars.
17 Nr 24.
vi böra sätta yxan till roten. Så är det en annan sak som vi böra
kosta på pengar, och det är till bättre näring åt fattiga barn.
Förekomma sjukdomar, det skola vi göra. Men jag kan icke tro
annat än att denna metod komme att bliva en kombinerad inkomst¬
källa för apotekare och läkare. Det är allt vad den komme att
bli. När de få smak på dessa inkomster, komma väl undersök¬
ningar att anställas litet då och då och vida mer än som behöves.
Jag skall gärna vara med om att anslå högst betydliga medel till
att se till, att hygienen — vilken ju är huvudsaken —- i hemmen
blir bättre och att god näring kommer de fattiga barnen till del.
Men i detta fall kan jag icke, herr talman, förena mig med utskot¬
tets hemställan utan ber att få yrka avslag på densamma.
Herr Persson i Stallerhult: Herr talman! Vi ha av en med-
motionär fått höra orsaken till att denna motion är väckt. Han
gav nämligen en redogörelse för Älfsborgs läns landstings åtgöran¬
den i saken, och han meddelade därvid, att vårt landsting icke vå¬
gade bifalla den därstädes väckta motionen, hur behjärtansvärt syftet
än var, detta på grund av med densamma förenade kostnader. Då
vill jag hemställa till kammaren, om, då ett landstingsdistrikt icke
vågat besluta ett sådant anslag, det är skäl att sammanslå 25 lands¬
tingsdistrikt och lägga kostnaderna på det hela? Jag tror, att det
är för de enskilda landstingen likgiltigt om staten eller landstingen
låta företaga dessa undersökningar inom de särskilda länen, ty de
sammanlagda kostnaderna för landet bliva ju desamma. Sålunda
se herrarne, hur betydligt denna kostnadsfråga inverkar på detta
förslag.
Herr Palmstierna: Herr talman! Den ärade talaren på ros-
lagsbänken har på sitt varmhjärtade och som vanligt originella sätt
framfört sina synpunkter. Jag kan icke neka till att den varm¬
hjärtade delen av hans anförande var något, som tog även mig och,
som jag förmodar, åtskilliga av kammarens ledamöter, då han näm¬
ligen betonade, att det centrala i hela spörsmålet var att förebygga
sjukdomar. Den kritik, som man riktar mot folkpensioneringstan¬
ken och det förslag angående denna, som inom kort kommer att
ligga på kammarens bord, innebär ju annars bland annat, att man
icke tagit tillräcklig hänsyn till den förebyggande verksamheten.
Här däremot har man gjort det. Med tanke på den starka beto¬
ning av frågan, som herr Åkerlund gav i sitt anförande, trodde jag,
att även han skulle yrka bifall till utskottets förslag. Men så kom
den originella delen av hans anförande, nämligen den punkt där
han säger, att läkare och apotekare möjligen skulle kunna förtjäna
härpå, d. v. s. de som fackmässigt syssla med sjukvård. Detta var
ett felslut i herr Åkerlunds anförande, ty utskottet avser ju, att
man skulle genom eventuellt statsbidrag åstadkomma, att läkarne
Andra hammarens protokoll 1913. Nr 24. 2
Ang. läkar
undersökning
av folkskole-
barn in. m.
(Forts.)
Nr 24. 18
Lördagen den 29 mars.
Ang. läkar¬
undersökning
av folkskole-
barn m. in.
(Forts.)
icke finge denna inkomst på samma sätt, som de eljest få genom
enskild praktik.
Jag vill också säga, att i många stadssamhällen har man
gått längre än utskottet djärfts drömma om i sitt utlåtande. I stä¬
derna är man icke främmande för denna sak, och där är det icke
så stora förtjänster för detta arbete för läkarne, som herr Åkerlund
talade om. För mig synes det naturligt, att den lyckliga praxis,
som utvecklat sig bland stadssamhällena, också borde vinna terräng
i större delar av vårt land. Jag ber, herr talman, att med stöd av
den varmhjärtade delen av herr Åkerlunds anförande få yrka bifall
till utskottets hemställan.
Herr Enderstedt: Herr talman! Jag vill helt kort upplysa
därom, att då Ålfsborgs läns landsting icke kunde bifalla den där
väckta motionen, kostnadssynpunkten icke var den huvudsakligen
avgörande, utan det berodde därpå, att landstinget ansag, att denna
fråga icke gällde endast Ålfsborgs län utan hela nationen, och man
ville ha fram frågan på detta sätt till allmänt skärskådande. Det
var huvudmotivet till att den kommit fram på detta satt.
Jag vill, medan jag har ordet, bemöta ett par invändningar,
som riktats särskilt mot mina föregående anföranden. Herr Persson
i Stallerhult ville göra gällande, att det vore en nackdel, att läkare
och lärare skulle vara intresserade av denna motion. Jag kan icke
förstå, varför man skall hysa en sådan misstänksamhet mot läkarne.
Det är dock läkarne, som framför andra äro sakkunniga på detta
område och som kunna förstå vad som bör göras för det allmänna
hälsotillståndets höjande. Jag kan icke heller förstå, att det är
någon olägenhet, om lärarne vilja medverka till frågans lösning.
Det är lärarne, i främsta rummet folkskollärarne, som i första hand
få se de sjukliga barnen och som få se, hur de mindre starka bar¬
nen visa sig oförmögna att följa med undervisningen.
Herr Olausson talade om att äldre personer jämte dibarnen
höra undersökas. Ja, de äldre personerna bliva undersökta, när de
skola fullgöra sin värnplikt, åtminstone den manliga ungdomen.
Det är möjligt, att också personer som hava excercistiden långt
bakom sig, behöva läkareunder9ökning. Vidare har det sagts, att
man borde gå till hemmen och göra dem bättre. Ja, det är lätt
sagt, men jag undrar, om icke denna väg, genom barnen, till viss
de! når även föräldrarne.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hem¬
ställan.
Herr Liljedahl: Herr talman! Jag kan icke förstå, vad
herrar Carl Persson, Andersson i Skivarp och Åkerlund mena, då
de säga, att man genom en läkareundersökning i skolan icke kan
komma åt hemmen, där källan till ohälsan upprinner. Jag har
alltid tänkt mig, att det finnes två slags läkarebesiktning, dels den
Lördagen den 29 mars.
19 Nr 24.
negativa, som vi ha inom armén och som åsyftar en utgallring, en
kassation av svaga element, och dels den positiva läkarebesiktningen,
som åsyftar att åstadkomma bättre förhållanden inom hemmen!
Hemmens frukt och bästa frukt är ju barnen, och när man fatt in
barnen i skolan och undersökt dem, da kan man ju vända si°*
till hemmen. Väl kan jag förstå de ekonomiska betänklig¬
heterna, men icke det påståendet, att man härigenom skulle gå
förbi hemmen.
Jag vill till sist, herr talman, säga, att jag står icke främman¬
de för tanken, att det icke är nog med allmän värnplikt utan att
det också bör finnas allmän badplikt och andra hälsoplikter, som
ställas på hemmen. Jag menar, att ett sådant faktum som att ett
skolbarn är sjukligt, bör leda till, att man går till barnets hem och
där undersöker förhållandena. En utvidgad heminspektion står jag
således icke främmande för. Statsintresset måste stå över alla andra
intressen, och här är ett statsintresse. Vårt svenska folk måste
bliva så starkt och friskt som möjligt.
Man kan också peka på försvarsfrågau. I Tyskland har ny¬
ligen satts i gång en rörelse, som åsyftar att öka den tyska armén
med åtskilliga nya bataljoner. Om herrarna vilja studera kassa-
tionsprocenten här i Sverige och se efter, huru många bataljoner,
vi förlora direkt på grund av våra dåliga hälsoförhållanden inom
hemmen, så skola herrarne finna, att det billigaste och bästa sättet
att öka våra bataljoner och göra vår lilla armé så stark som möj¬
ligt är att göra våra hem så friska som möjligt.
Herr talman, jag ber att få yrka bifall till utskottets hem¬
ställan.
Herr Vennersten: Herr talman! Jag instämde nyss med herr
Carlson i Herrljunga i avsikt att icke förlänga diskussionen. Men
sedan herr Carl Persson med anledning af herr Carlsons yttrande
gjort en anmärkning, skall jag be att få säga några ord, då jag
hade äran att tjänstgöra som ordförande i det landstingsutskott,
som herr Carlson talade om. Det var icke ensamt kostnadssyn¬
punkten, som avskräckte landstinget att biträda den motion, som
väckts inom landstinget, utan det var nog snarare, som herr Enderstedt
här förut påpekat, hänsynen till att utskottsledamöterna ansågo detta
vara en riksangelägenhet och att ett ingripande från landstingets
sida ingalunda skulle åstadkomma det gagn, som man ansåg saken
kunde medföra, om den toges upp från statens sida. Det var i
alla händelser den synpunkten, som bestämde mig. Jag har den
uppfattningen, att här kunde man för en jämförelsevis ringa pen¬
ning åstadkomma stort gagn. Men det torde icke bliva fallet, om
initiativet skulle utgå från de olika landstingen; man finge då säkert
vänta ganska länge, innan reformen hunnit fullt genomföras.
På detta skäl anhåller jag, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets hemställan.
Ang. läkar¬
undersökning
av folkskole-
barn m. ro.
(Forts.)
Nr 24. 20
Lördagen den 29 mars.
Ang. läkare-
undersökning
av folkskole-
barn m. m.
(Forte.)
Herr Wall in: Herr talman! Min länskamrat, som nyss kade
ordet, tycktes i denna fråga endast se ett medel till ökade inkomster
för läkare och apotekare, men han trodde icke, att detta förslag
skulle bliva till gagn för dem, som det avsett att gagna. Då jag
emellertid tillhör en kommun, som sedan något år anställt skoi-
läkare, så skall jag be att få säga några ord i frågan. Yår erfaren¬
het är, att det för att göra läkarevården effektiv icke alls är nödvän¬
digt att köpa medicin till de sjuka. Undersökningen har nämligen
ådagalagt, att en stor procent av barnen lida av kroppsliga lyten,
såsom sned rygg och liknande, som icke botas genom intagande av
medicin. Det är emellertid lätt för en läkare, som har denna under¬
sökning om hand, att giva lärarne anvisning, huru de skola kunna
bota dessa lyten genom enkel gymnastik, så planmässigt ordnad
som möjligt, medan barnen äro kroppsligt späda, och därigenom be¬
fria dem från dessa sjukdomar, som äro synnerligen utbredda bland
barnen. Vad magsjukdomarna beträffar medger jag, att de ofta
härleda sig från otillräcklig näring, men man kan icke förneka, att
magsjukdomarne i många fall komma från olämplig näring, visser¬
ligen ofta förorsakad av dålig ekonomi, men merendels är det oför¬
stånd som gör, att barnen erhålla denna olämpliga näring. Det
händer ofta att barnen få gå till skolan på morgnarne utan annan
föda än kanske en kopp kaffe, ehuru de ju till frukost skulle be¬
höva mera passande föda. Man förstår lätt, att de små barna-
magarne måste bliva lidande härav. Det hjälper icke mycket vad lä¬
raren säger, men om läkaren kommer och säger, att barnen erhålla
en olämplig föda och att de i stället borde förtära det och det, då
förstår man, att detta måste ha betydligt kraftigare verkan i hem¬
met, när läkaren sagt det. Det är icke nödvändigt, att medicin
gives dessa sjuka, utan ett läkareråd kan därvid vara av en mycket
stor betydelse. Så förhåller det sig med de rent hygieniska förhål¬
landena i allmänhet. Läkareundersökning har ock visat sig med¬
föra, att barnen taga bad mera än förut, och i allmänhet kan man
konstatera att renligheten har visat sig betydligt ökad, sedan läkare¬
undersökningen blivit införd. Detta synes mig vara en så viktig
sak, att man även bör tänka därpå, då man bar att bedöma denna
fråga.
Vidare bar man talat om, att kostnaderna skulle vara så stora
och avskräckande. Såsom utskottet lagt denna sak, synes mig att
förslaget icke skulle komma att draga så stora kostnader. Här är
ju fråga om att läkaren går till skolan och förrättar undersök¬
ningen. Det är ju ofta eu stor del av barnen, som läkaren kan
undersöka samtidigt, ja, i många fall kan han undersöka samtliga
barnen på en dag. Om man planlägger det hela och ordnar det
på ett förnuftigt sätt, synes det mig kunna försiggå utan alltför
stora kostnader. Huvudsaken är att det planeras på ett ordentligt
och förnuftigt sätt.
Jag uppfattade icke riktigt herr Carl Perssons anförande, men
Lördagen den 29 mars.
21 Nr 24.
det syntes mig som om han sade, att då landstinget icke upptagit
denna fråga, vore den onödig. Nu tror jag icke, att de landsting,
som valts efter den graderade skalan, äro så känsliga för frågor,
som röra de fattiga harnen, folkskolebarnen. Men för att visa, att
denna tanke även inom vissa landsting trängt igenom, vill jag på¬
peka, att Södermanlands läns landsting anslagit medel till liknande
ändamål. Således har även bland landstingen denna tanke vunnit
utbredning.
Herr Olausson menade, att om en sådan undersöknings anord¬
nande innebär något riktigt, så bör man börja med de späda bar¬
nen. Ja, det är alldeles riktigt. Jag vet, att barn i den första
levnadsåldern do i en alldeles för stor procent. Men detta sorgliga
förhållande bottnar ytterst i våra orättfärdiga samhällsförhållanden,
och vill herr Olausson vara med om att få till stånd en rationell
spädbarnsvård, så skall jag gärna vara med. Men här gäller det
barn i skolåldern, och åtgärder, som avse att förbättra hälsotill¬
ståndet bland dessa, förhindrar ingalunda att andra åtgärder, åsyf¬
tande att minska dödligheten bland de späda barnen, också må
kunna komma till stånd.
Av dessa skäl ber jag, herr talman, få yrka bifall till utskottets
hemställan.
Herr Olausson: Herr talman! Blott ett par ord! Herr Hell¬
berg fällde ett yttrande, som borde vara avgörande för vår ställning
till denna fråga. Han upplyste kammaren om, att läkarekommittén
redan har denna fråga under behandling och att den till nästa höst
kommer att framlägga ett förslag om obligatorisk läkarenndersökning
av skolbarn. Efter denna upplysning från fullt trovärdigt båll
skulle det förvåna mig, om kammaren ginge med på eu skrivelse
till Kungl. Maj:t, då vi veta, att denna kommitté redan nästa höst
kommer att framlägga ett fullständigt förslag. Han slutade också
sitt anförande med att säga, att vad kammaren nu skulle besluta
borde avse icke att få fram en skrivelse utan att göra ett uttalande.
Men det vore väl ett märkvärdigt beslut, om kammaren beslöte en
skrivelse för att göra ett uttalande. Då borde man i stället ändra
om motiveringen, så att man endast gjorde ett uttalande utan att
hemställa om en skrivelse. Att nu begära en skrivelse, då frågan
är så nära utredd, skulle vara en löjlighet. Kammaren avlåter så
många skrivelser till Kungl. Maj:t, att jag anser, att skrivelser i
onödan icke gärna böra ifrågakomma.
Medan jag bar ordet skall jag be att få säga några ord till
utskottets ärade ordförande. Han sade, att mitt påstående, det
äldre personer icke behöva underkasta sig läkareundersökning icke
håller streck, enär värnpliktiga äro underkastade obligatorisk läkare¬
besiktning.
Detta påbud träffar dock endast manliga individer, då det ju
endast är sådana som fullgöra värnplikt, men ej kvinnorna.
Ang. läkare-
undersökning
av folkskole-
barn m. m.
(Forts.)
Nr 24. 22
Lördagen den 29 mars.
Ang. läkare¬
undersökning
av folkskolc-
harn m. in.
(Forts.)
Herr Vahlquist: Herr talman! Det är ju icke så länge sedan
vi här i kammaren behandlade ett förslag om skrivelse rörande
vården av barnens tänder. Jag framhöll då, att om det skulle
bliva något värde med denna undersökning, borde man gå djupare
in på denna fråga än vad utskottet genom sin hemställan gjort;
man borde söka utforska de allmänt uppträdande tandsjukdomarnas
grundorsaker och icke endast rikta uppmärksamheten på redan upp¬
komna tandskador och dessas botande.
Nu ha vi att avgöra ett mera omfattande förslag av läkare¬
undersökningar beträffande skolbarn, och jag anser det vara av syn¬
nerligen stor vikt, att Riksdagen avlåter denna skrivelse. Vi be¬
höva endast erinra oss, att inom de allmänna läroverken, inom sta¬
tens skolor, fordras läkareintyg för varje barn för att det skall
kunna vinna inträde i skolan. Detta läkareintyg betalar visserligen
icke staten, men staten avlönar dock skolläkare, som undersöka
barnen vid varje termins början och även under terminerna. Det
är väl då icke för mycket begärt, att man tillser att även lands¬
bygdens barn före inträde i småskola eller folkskola undersökas, så
att beträffande barn, som kunna vara behäftade med smittosamma
sjukdomar, t. ex. tuberkulos, nödiga försiktighetsåtgärder kunna vid¬
tagas, så att när friska barn skickas till skolan, de icke utsättas för
faran att nedsmittas med t. ex. tuberkulos, som så lätt kan ske
särskilt i barnaåldern. Om en utredning kunde komma till stånd,
sådan motionären föreslagit, tror jag, att man skulle ha utsikt att
vinna rätt mycket med avseende på folkhälsan. Icke nog med att
man finge reda på barnens hälsotillstånd utan man skulle kanske
i åtskilliga fall anse sig även böra undersöka hälsotillståndet i för¬
äldrahemmen, och sålunda på den vägen komma på det klara med
orsaken till hos barnen påträffade sjukdomar. Härigenom skulle
mycket kunna vinnas av en läkarundersökning.
Dör min del tror jag, att denna fråga är värd allt beaktande
av statsmakterna, och därför anhåller jag, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan.
Herr Walldén instämde häruti.
Härmed var överläggningen slutad. I överensstämmelse med
de därunder gjorda yrkandena framställde herr talmannen proposi¬
tioner först på bifall till utskottets hemställan samt vidare på avslag
å såväl berörda hemställan som de i ämnet väckta motionerna; och
fann herr talmannen den förstnämnda propositionen vara med över¬
vägande ja besvarad. Votering begärdes likväl av herr Persson i
Stallerhult, i anledning varav nu uppsattes, justerades och anslogs
följande omröstningsproposition:
Lördagen den 29 mars.
23 Nr 24.
Den som vill, att kammaren bifaller andra tillfälliga utskottets
hemställan i utskottets förevarande utlåtande nr 7, röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Yinner Nej, har kammaren avslagit såväl utskottets berörda
hemställan som de i ämnet väckta motionerna.
Voteringen utvisade 140 ja mot 63 nej, vadan kammaren bi¬
fallit utskottets hemställan.
Jämlikt § 63 riksdagsordningen skulle detta beslut genom ut¬
drag av protokollet delgivas Första kammaren.
§ 6.
Vidare förekom till behandling Andra kammarens femte till¬
fälliga utskotts utlåtande, nr 7, i anledning av väckt motion om
skrivelse till Kungl. Maj:t angående indrivning i sammanhang med
kronouppbörden av avgifterna till vissa försäkringsanstalter m. m.
Uti eu inom Andra kammaren avgiven och till kammarens
femte tillfälliga utskott hänvisad motion, nr 159, hade herr Olaus¬
son hemställt, att .Riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes utfärda bestämmelser om sådant
tillägg till kungörelsen den 22 oktober 1886, att vad däri stad¬
gades även avsåge på ömsesidighet grundade sjöassuransanstalter.
Utskottet hemställde, att förevarande motion ej måtte till någon
Andra kammarens åtgärd föranleda.
Sedan utskottets hemställan blivit uppläst, gav herr talmannen
på begäran ordet till
Herr Olausson, som yttrade: Herr talman, mina herrar! Att
döma av utgången av föregående fråga synes det icke vara stora
skäl att uppträda och tala mot ett enhälligt utskott, men i egen¬
skap av motionär i den föreliggande frågan vill jag ändå taga mig
friheteD säga några ord.
Den 22 oktober 1886 utfärdade Kungl. Maj:t på grund av sin
administrativa lagstiftningsrätt en kungörelse, vari åtskilliga på
ömsesidighet grundade försäkringsanstalter berättigades att få sina
afgifter indrivna och redovisade genom kronouppbörden samt att,
Ang. indriv¬
ning av av¬
gifterna till
vissa försäk¬
ringsanstal¬
ter in. m.
Nr 24. 24
Lördagen den 29 mars.
Ang. indriv¬
ning av av¬
gifterna till
vissa försäk-
ringsanstal-
ter m. m.
(Forts.)
i de fall då de själva indreve avgifterna, få resterande avgifter di¬
rekt indrivna genom utmätning.
I denna kungörelse inbegrepos endast brandförsäkringsförenin-
gar, kreatursförsäkringsföreningar och hagelskadeförsäkringsförenin-
gar. Men det tinnes numera ett annat slag av assuransföreningar,
som vid kungörelsens utfärdande icke, eller icke i nämnvärt antal
förekommo, men som sedan uppstått, nämligen sjöassuransföreningar,
vilka sålunda icke kommit med i den kung!, kungörelsen.
Nu har emellertid sedan dess ett större antal sådana på ömse¬
sidighet grundade föreningar uppstått, i all synnerhet i Bohuslän,
och det är uppenbart, att samma behov att draga gagn av denna
kungörelse, som förelegat i fråga om brandstods-, hagelskade- och
kreatursförsäkringsanstalter, föreligger också för dessa sjöassurans¬
föreningar, så att de må kunna få avgifterna indrivna och resterande
avgifter uttagna på det enkla sätt, denna kungörelse föreskriver.
Utskottet har dock icke ansett sig böra tillstyrka bifall till
motionen, och som skäl därför har utskottet endast framhållit, att
det icke är visat, att det för dessa enskilda sjöassuransföreningar
finnes något behov av ett dylikt tillägg, och att dessa föreningar
icke begärt ändring hos Kungl. Haj:t och fått sådan ansökan av¬
slagen. Vad behovet angår hade jag icke tänkt mig, att utskottet
skulle komma med ett sådant skäl. Var och en som känner till
vilket stort gagn denna kungörelse gjort de enskilda brandförsäk¬
ringsbolagen och hagelskadeförsäkringsanstalterna, för honom måtte
det icke vara svårt inse, att det kunde vara samma gagn även för
dessa sjöassuransföreningar. Det behöves icke, såvitt jag kan se,
någon särskild bevisföring för den saken, ty samma skäl som talat
för att Kungl. Maj:t utfärdat denna kungörelse till förmån för dessa
på ömsesidighet grundade assuransföreningar, samma skäl tala också
för att även sjöassuransföreningarna få samma fördelar.
Nu säger också utskottet, att man icke har ingått till Kung!,
Haj:t med begäran om sådan ändring i kungl. kungörelsen. Kun¬
görelsen stadgar dock, att den, som vill ha bifall till sådan begäran,
skall ingå till den myndighet, som fastställt reglementet. I detta
fall, där föreningen icke har sin verksamhet över större område än
ett län, är det ju Konungens befallningshavare, som skall fastställa
reglementet och sålunda lämna tillstånd till sådan indrivning.
Nu erkänner jag villigt, att en enskild person eller förening
visserligen kan ingå till Kungl. Maj:t med begäran om att få kom¬
ma in under denna kungörelse, men det är små förhoppningar att
vinna gehör för en sådan framställning. Däremot skulle enligt mitt
förmenande rätta vägen vara, att (Riksdagen ingår till Konungen och
begär tillägg till denna kungörelse; men här har utskottet ansett,
att då ingen enskild person eller enskild förening fått avslag av
Kungl. Maj:t, så länge är det icke någon anledning, att .Riksdagen
skriver till Kungl. Maj:t. Men .Riksdagen har skrivit i många fall
utan att något Kungl. Maj:ts avslag förelegat.
Lördagen den 29 mars.
25 Nr 24.
Det synes mig därför, att utskottet stött sitt avslagsyrkande
på mycket svaga grunder. Det hade väl ej ändå varit för mycket
begärt, att utskottet hade tillstyrkt denna hemställan, då behovet
av denna förändring för alla synes vara så klart, och jag skall
särskilt för kammaren påpeka några förhållanden, som äro särskilt
beaktansväraa i detta avseende.
Jag vill icke påstå, att det kan vara så stor fördel numera
att få dessa avgifter indrivna genom kronouppbörden, ty sedan
postbefordringen vunnit den utsträckning, den för närvarande har,
går det ju lätt att få avgifterna indrivna genom posten, men om
dessa föreningar själva indriva avgifterna, blir det alltid eu hel
massa personer varje år, som av en eller annan anledning urakt¬
låter att inbetala sina avgifter. Huru indrivas nu dessa? Jo, på
så sätt, att varje särskild person stämmes till häradsrätt eller råd¬
husrätt, där han har att svara och ålägges att betala samt blir till
på köpet ådömd att gottgöra föreningen 25, 30 till och med 50
kronor i rättegångskostnader. Kan det verkligen vara fördelaktigt
för vare sig förening eller de enskilda personer, som tredskas och
icke betala, att de, för att man skall kunna indriva avgifterna, dess¬
utom skola bli skyldiga att till på köpet erlägga höga rättegångs¬
kostnader? Är det då icke mycket enklare att, i likhet med vad
som sker med resterande kronoutskylder, få avgifterna direkt ut¬
tagna genom kronobetjäningens försorg utan föregående dom och
utan alltför höga extra kostnader för dessa tredskande? Jag tycker,
att detta icke är svårt att inse för någon enda, och jag tycker, att
kammaren med lätthet bör kunna sätta sig in i frågan och inse
det stora behov, som föreligger av att få dessa enskilda sjöassurans¬
föreningar inrymda i denna kungörelse, för att de skola kunna få
samma fördelar som denna kungörelse skänkt enskilda brandförsäk-
ringsföreningar, hagelskadeförsäkringsföreningar och kreatursförsäk-
ringsföreningar. Jag vet mer än väl, att det är svårt att få kam¬
maren med sig mot ett enhälligt utskott, men jag tager mig dock
friheten hemställa, om icke här kammaren finner, att det verkligen
föreligger behov av en skrivelse i det syfte motionären föreslagit,
och om ej kammaren skulle kunna gå med på denna skrivelse och
bifalla en så enkel och billig begäran, som det här är fråga om.
Någon fara kan det under alla förhållanden icke bli, ty saken re¬
mitteras till Kungl. Maj:t, och finner Kungl. Maj:t, att skrivelsen
icke bör bifallas — vilket jag är viss om att han icke gör -— så
avslås den, men jag är fullt övertygad om, att om Riksdagen kom¬
mer in med en skrivelse till Kungl. Maj:t, Kungl. Maj:t skall ut¬
färda det tillägg till kungörelsen, som motionen avser.
Jag tager mig därför, herr talman, friheten att yrka bifall till
motionen och avslag å utskottets hemställan.
Herr vice talmannen, som under herr Olaussons anförande över¬
tagit ledningen av kammarens förhandlingar, gav härefter ordet till
Ang. indriv¬
ning av av¬
gifterna till
vissa försök-
ringsanstal¬
ter m. m.
(Forts.)
Nr 24. 26
Lördagen den 29 mars.
Ang. indriv¬
ning av av¬
gifterna till
vissa försålt-
ringsanstal¬
ter m. m.
(Forts.)
Herr Indebetou, som yttrade: Herr talman, mina herrar!
Vid behandlingen inom utskottet av denna fråga ställde jag mig
personligen ganska tveksam mot det avslagsyrkande, som utskottet
redan från början synts vilja framkomma med. Jag trodde näm¬
ligen, att det skulle kunna förefinnas verkligt behov till grund för
det förslag motionären kommit med. Men vid den närmare under¬
sökning, som vi inom utskottet företogo, funno vi, att så icke var
förhållandet. Inom det län, som motionären själv representerar,
hörde vi, att det från andra därvarande föreningars sida icke före-
fanns något krav på att få den av motionären föreslagna förändrin¬
gen införd. Det har här av motionären förebråtts utskottet, att det
har alltför lättvindigt behandlat denna fråga och förebragt alltför
svaga skäl för sitt avslagsyrkande. Jag är visserligen ingen vän
av stora, långa utredningar i motioner eller fordrar långa bilagor,
men jag får verkligen säga, att den knapphändiga motivering, mo¬
tionären presterar, hela 11 rader, synes mig väl kort för att verk¬
ligen påvisa behov av eu förändring i motionens syfte, ty det kan
väl ej vara nog, att det finnes en enskild styrelseledamot eller en
delägare inom en förening, som önskar en sådan förändring, och
icke nog ens om det finnes en hel sådan förening, som önskar det,
för att man skall besvära Kung! Maj:t med en skrivelse i detta
syfte. Det torde därför ålegat motionären att prestera bevis för
att det inom dessa mindre assuransföreningar finnes en allmän ön¬
skan om den ifrågavarande reformens genomförande, för att man
verkligen skall kunna förorda en skrivelse till Kung!. Maj:t. Mo¬
tionären har icke kunnat prestera något enda bevis härför, han har
endast sagt helt kort och gott, att han anser det vara lämpligt.
Nu bär motionären även vänt sig mot utskottets uttalande om
att man i vanlig ordning kan inlämna ansökan till Kungl. Maj:t,
på vars bestämmande det ankommer, huruvida den sökta rättighe¬
ten skall meddelas eller ej. Motionären har fattat detta utskottets
yttrande så, som om varje förening skulle hos Kungl. Maj:t begära
att få denna förändring vidtagen. Detta har utskottet icke avsett,
utan utskottet har med sitt uttalande avsett, att, om det verkligen
förefunnes behov, föreningarna då kunde slå sig tillsammans och
ingå till Kungl. Maj:t med en anhållan att få denna kungörelse
förändrad; ty en sådan förändring kan Kungl. Maj:t av egen makt
och myndighet medgiva, om han så finner lämpligt. Men att ett
sådant behov föreligger, det har motionären, som sagt, icke kunnat
prestera något bevis för; och icke heller har han kunnat bevisa,
att det utom hans egen förening finnes något intresse för denna
fråga.
Vad som emellertid mer än något annat gjort mig betänksam
mot att tillstyrka motionärens framställning, är just det, som han
för övrigt själv även antydde, att detta förslag icke framkommit av
bekvämlighetsskäl, då ju inkasseringen av avgifterna mycket väl
kan ske genom postverket, utan att vad han fäster sig vid var
27 Nr 24.
Lördagen den 29 mars.
rätten, som dessa föreningar skulle få, att utan föregående utslag
och dom få resterande avgifter uttagna genom utmätning. I sam¬
manhang därmed påpekade motionären de utgifter, som skulle upp¬
stå för dessa försumliga inbetalare till följd av rättegångskostna¬
derna, förutom andra obehag därav, men dessa äro dock vida mindre
farliga än utmätningen. Jag för min del anser nämligen, att det
är ganska riskabelt att så där utan vidare lägga i händerna på en
förening rätt att uttaga dessa avgifter genom utmätning. Däremot
kanske motionären invänder, att det är bättre att göra detta och
inbespara utgifterna än att processa om saken. Men om man an¬
tager, att ett sådant kravmål är i någon mån tvistigt, och att den,
hos vilken utmätningen skall göras, icke anser kravet berättigat, då
är det väl ändå rättvisare, om denna förening får stämma gälde-
nären och på lagligt sätt bevisa, att föreningen verkligen har rätt
till avgiften, än att i dylika tvistiga fall anlita utmätning. Därav
behöver ju icke följa, att det blir dyrbara rättegångskostnader, ty
skulle en eventuellt tredskande föreningsmedlem känna med sig,
att han har en svag position, så behöver han icke vidkännas mer
än stämningskostnaden.
Jag skall nu icke upptaga kammarens tid med ytterligare be¬
mötande av vad motionären sade; men jag vill för min de! endast
säga, att om det verkligen förefinnes behov inom dessa smärre sjö¬
fartskretsar av vad motionären här förordar, det står motionären
fritt att till nästa år komma fram med en fullständigt motiverad
motion och även förebringa något mera skäl än som finnes på dessa
elva rader; ty här finnas enligt mitt förmenande icke några skäl
anförda.
Jag her, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Härpå anförde:
Herr Olausson: Herr talman, mina herrar! En ärad leda¬
mot av utskottet har sökt försvara utskottets betänkande; och han
har därvid framhållit, att jag icke visat, att det är något behov av
denna förändring. Ja, jag erkänner, att jag icke gjort det i min
motion, ty jag har icke den principen, att en sak, som är alldeles
solklar, som är ett axiom, behöver bevisas; och alla, som kanna
till, vilket gagn övriga assuransanstalter hava av att få sina av¬
gifter på detta sätt indrivna, borde också veta, att dessa sjöassu¬
ransföreningar äro med dem i alla avseenden likställda, varav det
ju måste följa som ett axiom, att denna anordning är lika fördel¬
aktig för dem. Den saken har jag aldrig tänkt att man behövde
påvisa, så jag får verkligen he om ursäkt, att jag ej förebragt nå¬
gon bevisning i det avseendet.
Nu sade den föregående talaren, att han på enskild väg för¬
frågat sig i Bohuslän, och att man där sagt, att det icke förelåge
något behov. Jag vet icke, vilka vägar han därvid gått, men jag
Ang. indriv¬
ning av av¬
gifterna till
vissa försäk-
ringsanstal-
ter m. rn.
(Forts.)
Nr 24. 28
Lördagen den 29 mars.
Ang. indriv¬
ning av av¬
gifterna till
vissa försäk-
ringsanstal¬
ter in. m.
(Forts.)
befarar, att det är den mindre lämpliga väg, som vi på allmoge'
språk kalla »käringvägen». Ty både man gått in med en officiell
. handling till dessa föreningar och frågat sig för, så hade svaret icke
blivit avvisande. Men såvitt jag har reda på saken, har man i
denna fråga förhört sig hos min gamle nu hädangångne antagonist
kapten Ödman, och då har denne sagt, att han icke trodde att det
förelåg något behov, och det förvånar mig icke alls, då han icke
tillhört dessa föreningar och icke heller suttit som styrelseledamot
i dem och därför svårligen kunnat ha någon kännedom om att ett
sådant behov förefanns.
Herr Indebetou ger mig det goda rådet att nästa år komma
igen med motionen och då förete bättre utredning och bättre bevis¬
föring. Ja, det finnes väl ingen annan väg att gå, ty mot ett en¬
hälligt utskott är det alldeles otänkbart, även om man har ganska
goda skäl, att vinna framgång hos kammaren. Men jag måste be¬
klaga, att ännu ett år skall gå för dessa föreningar, innan de få denna
bestämmelse intagen i kungörelsen, ty det är förenat med mycket
stora kostnader att få de resterande avgifterna indrivna och att
å varje särskild person uttaga stämning för att få dom för utmät¬
ning, något som ju kunde undvikas, om blott i kungörelsen inför¬
des bestämmelse om att, i likhet med brand- och hagelskadeförsäk-
ringsföreningarna m. fl., även dessa sjöförsäkringsföreningar skulle
få sina avgifter indrivna genom direkt utmätning.
Nu säger herr Indebetou: Ja, den rätten kan det vara riska¬
belt att överlämna till ett enskilt bolag, ty bolaget kan komma med
orättvisa krav. — Ja, visserligen, men det kunna ju även de bolag,
som redan hava denna rätt, nämligen brand-, hagelskade- och lcrea-
tursförsäkringsföreningarna. Jag skall emellertid be att få upplysa
herr Indebetou om, att om man läser vad som är föreskrivet i kun¬
görelsen, så förfaller denna betänklighet; ty där stadgas såsom vill¬
kor för att få dessa avgifter indrivna, att uppbördslängden skall
vara tillgänglig i kommunerna för granskning, för den händelse det
skulle vara orättvist debiterat. Då så är förhållandet, är det väl
också någon, som i varje kommun granskar debiteringarna och ser
efter, om det är något oriktigt i dem. De där betänkligheterna
försvinna alltså helt och hållet, om man ser på de bestämmelser,
som äro intagna i kungörelsen.
Fastän jag som sagt vet, alt det är omöjligt att, så som frå¬
gan nu ligger, få kammaren att gå med på mitt förslag, så vid¬
håller jag dock mitt yrkande; men jag skall lova att icke begära
votering.
Herr Indebetou: Herr talman! Jag skall icke bemöta den
föregående talaren med samma saftiga språk, som han begagnade
s‘g »v; jag skall inskränka mig till att lämna honom och kam¬
maren den upplysningen, att den man, utskottet talat vid, var den
nyligen avlidne ledamoten av denna kammare, kaptenen C. J. Öd-
Lördagen den 29 mars.
29
Nr 24.
man, vilken enligt mitt förmenande besatt såväl särskild sjömanna-
erfarenbet som även lokal kännedom.
Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad samt herr
vice talmannen givit propositioner dels å bifall till utskottets hem¬
ställan, dels ock å avslag därå och bifall i stället till den i ämnet
väckta motionen, blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.
§ 7.
Härefter förelåg till avgörande bankoutskottets utlåtande, nr
20, i anledning av väckta motioner om inrättande av ett riksban¬
kens avdelningskontor i Hälsingborg.
I två likalydande, till bankoutskottet remitterade motioner,
väckta den ena inom Första kammaren, nr 15, av herr Trapp och
den andra inom Andra kammaren, nr 51, av herrar Sommelms och
Christiernson, hade hemställts, att Riksdagen måtte besluta, att i
Hälsingborg ett avdelningskontor av Sveriges riksbank skulle in¬
rättas.
Utskottet hemställde, att Riksdagen måtte besluta,
a) att ett riksbankens avdelningskontor skulle inrättas i Häl¬
singborg;
b) att detta ..kontors lånedistrikt skulle omfatta Hälsingborg,
Landskrona och Ängelholm ävensom Bjäre, Norra och Södra Åsbo
härader i Kristianstads län samt Luggude och Rönnebergs härader
i Malmöhus län;
c) att antalet tjänstebefattningar vid kontoret skulle bestäm¬
mas till:
en kontorschef, tillika kamrer;
en kontrollant, jämte en suppleant för honom;
en kassör;
en registrator;
en vaktmästare;
d) att i avseende å löneförmåner kontorschefen skulle likställas
med verkställande styrelseledamot, kontrollanten med styrelseledamot
samt övrig personal med motsvarande befattningshavare vid riks¬
bankens minsta avdelningskontor; samt
e) att åt fullmäktige skulle uppdragas att vidtaga de för kon¬
torets öppnande erforderliga åtgärder och närmare bestämma tiden,
då rörelsen vid kontoret skulle begynna.
Häremot hade herrar Neigliclc, Almer, Vahlquist, Juhlin, Kri-
stensson och Leander reserverat sig.
Ang. inrät¬
tande av ett
riksbankenn
avdelnings¬
kontor i Häl¬
singborg.
Nr 24. 30
Lördagen den 29 mars.
Ang. inrät¬
tande av ett
riksbankens
avdelnings¬
kontor i Häl¬
singborg.
(Forts.)
Sedan utskottets hemställan föredragits, lämnade herr vice tal¬
mannen på begäran ordet till
Herr Vahlquist, som yttrade: Herr talman! Den fråga, som här
föreligger, är ju icke så alldeles ny. Den har visserligen icke varit-
före här i kammaren under de sista åren, men den har dock före¬
kommit inom bankoutskottet. Redan förra året förelåg nämligen i
hankoutskottet en hemställan från fullmäktige i riksbanken, att ut¬
skottet måtte tillstyrka Riksdagen att inrätta ett avdelningskontor
i Hälsingborg, vilken hemställan var föranledd av att stadsfullmäk¬
tige i Hälsingborg ingått till fullmäktige med begäran, att ett avdel¬
ningskontor måtte inrättas där. Emellertid ville utskottet i fjol icke
vara med om att inrätta ett kontor där och frågan fick alltså för¬
falla och kom icke till riksdagen. Nu har den dock kommit upp
igen i form av motioner i båda kamrarna.
Önskan att få ett avdelningskontor i Hälsingborg motiverar
man med att den omfattande industri och rörelse, som är rådande
där, har behov av ett sådant kontor. Fullmäktige, som yttrat sig
över motionen, ha i sitt utlåtande framlagt en liten statistik för att
belysa storleken av den bankrörelse, som enligt fullmäktiges mening
skulle uppkomma vid det ifrågasatta kontoret, särskilt i början av
dess verksamhet. Vi återfinna denna statistik i bankoutskottets
utlåtande på sid. 3. Vi finna där, huru den rörelse, som kontoret
skulle komma att få inom området för sin verksamhet, skulle ge¬
stalta sig. Antalet diskonterade växlar utgjorde år 1910 173 styc¬
ken och år 1912 161, sålunda eu minskning. Antalet inkasserade,
diskonterade växlar inom det område, som skulle omfattas av häl-
eingborgskontoret, utgjorde år 1910 11,707 och år 1912 8,877.
Lånen mot hypotek uppgingo år 1910 till något över l1/* miljon
kronor och år 1912 till icke fullt en miljon. Alltså se vi, att rörelsen,
inom de områden, där kontoret skulle få sin verksamhet, gått ned.
Nu säga fullmäktige, jag ber att få uppläsa några rader, ty
de äro ju ganska belysande:
»Av dessa siffror framgår, att ett avdelningskontor i Hälsing¬
borg skulle redan från början kunna påräkna eu ganska betydande
rörelse till följd av överflyttningar från de äldre närliggande kon¬
toren. Dessa överflyttningar skulle givetvis icke medföra någon
ökning av riksbankens vinst, utan allenast en överflyttning av vinst
från de äldre till det nya kontoret. Att detta skulle kunna tillföra
riksbanken någon ny kundkrets av större omfattning och betydenhet,
hålla fullmäktige för osannolikt, då på platsen redan finnas flera
privata bankinrättningar, bland vilka eu större därstädes har huvud¬
kontor.»
Det är således en ganska svag motivering för inrättande av
ett avdelningskontor i Hälsingborg, så svag till och med, att den
för var och en, som opartiskt ser på förhållandena, måstete sig som
ett fullgiltigt motiv för avslag på framställningen.
Lördagen den 29 mars.
31 Nr 24.
Av motionerna framgår nämligen, att i Hälsingborg finnas icke Äng. inrät-
mindre än fyra enskilda bankkontor och av dessa ett huvudkontor,
nämligen Bankaktiebolaget Södra Sverige. Nu skulle man ju kunna avdelnings-
tänka sig, att det vore av vikt vid rediskontering att få ett riks- kontor i Häl-
bankens avdelningskontor där. Emellertid har från tillförlitligt håll singborg.
lämnats den uppgiften, att icke ens nyssnämnda huvudkontor redis- (Forts.)
konterar växlar vid närmast liggande riksbankskontor, utan denna
rediskontering sker i Stockholm, således ganska avlägset i jämförelse
med det närmaste riksbankskontor, där rediskontering annars skulle
kunna ske. Beträffande denna rediskontering för övrigt torde den
gå ganska lätt för sig, sedan den nya centralbanken kommit till stånd,
som väl kommer att ombestyra rediskontering för sina delägande
banker.
Vad ha då fullmäktige haft för skäl att icke desto mindre
tillstyrka ett avdelningskontor i Hälsingborg? Jo, de säga, att man
där "skulle kunna tillämpa en ny typ för avdelningskontoren, eu
mindre typ. Förra året, då fullmäktige hemställde om inrättandet
av ett avdelningskontor i Hälsingborg, var det meningen, att detta
skulle vara av samma typ som det i Norrköping med avseende på
styrelse, tjänstemän etc.; det skulle då få en styrelse av tre per¬
soner, av vilka en skulle vara verkställande direktör, och dessutom
tre ordinarie tjänstemän, d. v. s. inalles sex personer, förutom vakt¬
mästare. Vid det nu föreslagna kontoret skulle det däremot bli
allenast två personer i styrelsen. Av dessa skulle eu kallas banko¬
kommissarie och tjänstgöra som verkställande direktör’, och den andra
skulle vara en med ortens förhållanden väl förtrogen person och
kallas kontrollant. För övrigt skulle endast finnas eu kassör och
en registrator förutom vaktmästare. Tjänstemannapersonalen skulle
således uppgå till 4 personer i stället för 6, såsom i Norrköping.
Det skulle således bli en avsevärd minskning i personal, och natur¬
ligtvis även i kostnad. Fullmäktige framhålla på sid. 4, att genom
att inrätta ett sådant kontor skulle man bli i tillfälle att praktiskt
pröva den nya typen. Härefter säga de emellertid:
»Sedan någon tids erfarenhet vunnits, kunde man efter hand
bringa de riksbankens kontor, där rörelsen är minst omfattande, i
överensstämmelse med den nya kontorstypen. Såsom en förbere¬
delse till en dylik omorganisation hava fullmäktige för avsikt att,
om detta fullmäktiges förslag vinner Riksdagens godkännande, efter
hand som vakanser uppstå vid dessa kontor fylla vakanserna genom
förordnanden.»
Således är det en mycket god tanke, som fullmäktige här ha,
nämligen att man skulle kunna åtnöja sig med en typ av avdel¬
ningskontor, som är mindre kostsam än den som nu användes i
landsorten. Detta är tydligen det egentliga skälet, som fullmäktige
i år anfört för att inrätta ett avdelningskontor i Hälsingborg. För
min del håller jag dock före, att riksbanksfullmäktiges tanke, att
pröva denna enklare typ redan nu kan realiseras, ty vi ha många
Nr 24. 32
Lördagen den 29 mars.
Ang. inrät¬
tande av ett
riksbankens
avdelnings¬
kontor i Häl-
sinqborq.
(Forts.)
avdelningskontor, där rörelsen är synnerligen obetydlig och där det
rent av skulle finnas anledning att införa den enklare och billigare
typen.
Om fullmäktige sagt, att bankrörelsen skulle bliva synnerligen
omfattande, skulle det inte vara något att säga om inrättandet av
detta kontor, men då fullmäktige tvärtom framhålla, att så med
all sannolikhet icke kommer att bliva fallet samt att den vinst, som
kommer att uppstå, endast skulle komma att tagas från de närlig¬
gande kontoren, så måste ju resultatet ekonomiskt sett bli mycket
dåligt. Och jag kan således icke finna, att det finnes ringaste an¬
ledning fördyra administrationen av riksbanken genom att öppna
ännu ett avdelningskontor, låt vara av denna enklare typ.
Vi ha för icke så länge sedan besluta en nybyggnad för riks¬
bankens avdelningskontor i Kristianstad, och jag vill endast erinra
om, att då den frågan var före, framhölls det såsom alldeles nöd¬
vändigt — motsatsen ansågs förenad med stora olägenheter — att
uppföra byggnaden så, att riksbankens lokaler kommo att ligga på
Hedra botten. Då ansågo fullmäktige, och utskottet delade deras
mening, att när man byggde för riksbankens räkning borde man
laga så, att banklokalerna alltid lågo på nedra botten och att ett
avdelningskontor helst fick sin egen byggnad. Då skulle, som det
heter i fullmäktiges anförande om bankbyggnaden i Kristianstad,
säkerheten mot stöld och inbrott bliva större. Ku lär det finnas,
som det står i motionerna på sid. 3, en lokal i telegrafverkets bygg¬
nad, som kunde få disponeras för detta ändamål. Detta är emel¬
lertid en fullkomligt felaktig uppgift: i telegrafverkets byggnad fin¬
nes icke någon sådan lokal, men väl i postverkets. Denna lokal
lär emellertid vara belägen i andra våningen. Således, nu när det
gäller Hälsingborg, går det för sig att till riksbankslokal använda
en lokal i andra våningen, men då det var fråga om Kristianstad,
dugde endast lokal å nedra botten, vilket i sin mån gjorde, att
byggnaden där blivit dyrare än behövligt. Riksdagens åsikt har
varit den, att på de särskilda platserna, såvitt möjligt, lokaler för
post, telegraf och riksbank borde inrymmas under samma tak. Hade
så skett i Kristianstad genom postens förläggande å nedre botten
och riksbanken eu trappa upp, skulle byggnadskostnaderna här
blivit betydligt billigare än enligt det beslut vi nyligen fattat, vari¬
genom riksbanken kommer att ligga för sig och postverket för sig
i skilda byggnader. Jag har icke kunnat underlåta att påpeka detta
rätt egendomliga förhållande.
Jag var i utskottet av den uppfattningen, att man på grund av
fullmäktiges yttrande över motionerna borde taga upp det goda, som
fullmäktiges yttrande innehåller, och det är vad som talas om den
mindre typen. Som jag förut framhållit, finnes det redan nu möj¬
ligt att tillämpa denna typ, och därför hade jag önskat, att ut¬
skottet skulle kommit till Riksdagen med ungefär följande fram¬
ställning: att »Riksdagen med avslag å motionerna ville i anledning
Lördagen den 29 mars.
33 Nr 24.
-av fullmäktiges i riksbanken över samma motioner avgivna yttrande
uppdraga åt fullmäktige att, då förhållandena sådant medgiva, låta
vid något redan nu befintligt avdelningskontor praktiskt pröva den
ifrågasatta förenklade typen.»
Enligt mitt förmenande hade utskottet bort tillstyrka avslag å
motionerna, men taga upp ur fullmäktiges yttrande den praktiska
och beaktansvärda synpunkten att söka nedbringa riksbankens admi¬
nistrationskostnader, som ju äro rätt avsevärda, och detta så myc¬
ket hellre som man ju synes sträva efter att riksbanken skall bliva
en centralbank men icke egentligen konkurrera med de enskilda
bankerna. Det visar sig ju för övrigt, att denna tankegång redan
kommit att göra sig gällande; det framgår av den statistik, som
lämnas i utskottets betänkande och som visar, att rörelsen oupphörligt
gått ned med avseende på diskontering av växlar och sådant, vilken
del av bankernas verksamhet ju kännetecknar det stöd bankerna
ge handel och industri. Här finnas avdelningskontor, som under
förra året icke direkt diskonterat eu enda växel, och detta visar ju,
att deras betydelse såsom direkt stödjande handel och industri icke
kan vara så stor.
Jag skall nu icke uppehålla kammaren längre utan hemställer om
avslag på såväl utskottets hemställan som de i ämnet väckta motionerna.
Vidare anförde:
Herr Sommelius: Frågan om förläggandet av riksban¬
kens avdelningskontor, i vilka fall sådana kontor skola anses
erforderliga och på vilka platser de böra läggas är ett spörsmål, som
icke synes vara riktigt klart för de vederbörande, som ha med riks¬
banken att göra. Visserligen bär man i allmänhet tillämpat princi¬
pen att först och främst tillgodose länsresidensstäderna med avdel¬
ningskontor, men huruvida denna princip varit alldeles riktig synes
man icke hysa full enighet om. Då man i utskottet har "påstått,
att mina och herr Christiernsons motiv för anläggande av ett riks-
banksavdelningskontor i Hälsingborg vore svaga, så förefaller det
mig, som om även deras motiv, som tidigare beslutit förläggande
av avdelningskontor, ha varit lika svaga, då de anlagt sådana kon¬
tor på alla platser, som äro större än staden Hälsingborg och på
alla platser, som äro lika stora som Hälsingborg och därtill på 22
platser, som äro mycket mindre betydande än Hälsingborg. Jag
frågar mig då: Varför har man förbigått denna plats? År det där¬
för, att näringslivet där är starkt utvecklat? Vilka äro de principer,
som då skola tillämpas vid förläggandet av avdelningskontor av riks¬
banken?
Den tvekan, som i detta avseende synbarligen förefinnes har
helt säkert sin rot i den omständigheten, att man i riksbankens
reglemente förgäves spanar efter de synpunkter, enligt vilka riks¬
banken skall styras. Ingenting finnes där bestämt om riksbankens
Andra kammarens protokoll 1913. Nr 24. 3
Ang. inrät¬
tande av ett
riksbankens
avdelnings¬
kontor i Häl¬
singborg.
(Forts.)
Nr 24. 34
Lördagen den 29 mars.
Ang. inrät¬
tande av ett
riksbankens
avdelnings¬
kontor i Häl¬
singborg.
(Forts.)
uppgift annat än att riksbanken skall giva ut sedlar, att riksbanken
skall driva inlåningsrörelse, att riksbanken skall driva utlåning
o. s. v. Riksbankens huvuduppgift står däremot alls icke om¬
talad. Jag tror, att denna uppgift skulle kunna sammanfattas
i följande punkter: l:o) åligger det naturligtvis riksbanken att
tillhandahålla rörelsen betalningsmedel genom emission av sedlar,
2:o) åligger det riksbanken att sörja för att betryggande och
stabila räntesatser tillämpas inom landet, o:o) tillkommer det
givetvis riksbanken att stöda handel och näringar, och 4:o) åligger
densamma de expeditionsgöromål som finnas omförmälda i regle¬
mentet. Om det nu är sant, att riksbankens huvuduppgifter äro
de nämnda, så vill jag fråga: hur kan man underlåta att lägga ett
avdelningskontor på de platser, där rörelsen är som störst? Hälsing¬
borg kommer dock i fråga om industriens tillverkningsvärde näst
efter Göteborg, Malmö och Norrköping och med ett tillverknings¬
värde av mellan 27 och 28 miljoner kronor. Staden har vidare en
handel, som helt säkert täfiar med Norrköpings, och en sjöfart,,
som visserligen kommer först i tredje rummet, om jag medräknar
Stockholm, vilken stad emellertid rätteligen bör lämnas ur räknin¬
gen, emedan Hälsingborg i detta hänseende torde ligga öfver, där¬
för att staden är baserad på fri fraktfart på främmande farvatten,
medan däremot i tonnaget för Stockholm ingå alla de båtar, som
regelbundet trafikera sistnämnda stad. Jag har härmed nämnt några
faktorer, som förtjäna avseende, då det gäller att bestämma för¬
läggandet av ett avdelningskontor, ty ingen kan jäva det påståendet,
att ett riksbankskontor kräves till handelns och näringarnas stöd.
Man kan visserligen påstå, att affärsrörelsen icke tillflyter riksban¬
ken, men det gör den dock ofta direkt och nästan alltid indirekt
om och så länge riksbanken bär de uppgifter, jag nämnde.
Men det finnes en annan uppgift för riksbanken, till vilken
man inom bankofullmäktige hittills enligt min mening tagit alltför
mycken hänsyn, och det är det s. k. kommissionärskapet, som på
många platser upptager största delen av riksbankens verksamhet
och som består däri, att banken mottager penningar från statens in¬
rättningar för att sedan tillhandahålla dessa åt respektive stats¬
institutioner. Det är med anledning av denna bankens uppgift,
som avdelningskontor blivit förlagda till länsstäderna. Jag frågar
då, om icke även Hälsingborg är en sådan plats, att i detta hän¬
seende en uppgift skulle finnas att fylla för ett avdelningskontor,
lika väl som i länsstäderna. Jag skall tillåta mig att nämna några
siffror i detta hänseende. Tulluppbörden i Hälsingborg uppgick år
1912 till cirka 2 miljoner kronor. Postuppbörden utgjorde 420,000
kronor och överträffade den i Örebro, Norrköping, Gävle, Uppsala
och Sundsvall, något som är ett gott kriterium på en efter våra
svenska förhållanden ytterst uppdriven verksamhet. Telegrafmedlen
belöpte sig till 440,000 kronor och voro således större än de i
Sundsvall, Norrköping och Gävle och överträffas blott av Stockholm,
Lördagen den 29 mars.
35 Nr 24.
Göteborg och Malmö. Staden är vidare säte för domhavanden och
kronofogden i orten och dit äro förlagda Skånska husarregementet,
och de i staden och dess omgivningar förlagda sockerfabrikerna
skulle komma att dit inbetala sina betydande skattebelopp. Dess¬
utom torde även rörelsen i Hälsingsborgs omgivningar böra räknas
in. Den enda gruvindustri, som finnes i vårt land utöver den
norrländska, är förlagd till trakten av Hälsingsborg.
Med stöd av dessa uppgifter vågar jag det påståendet, att om
på något ställe här i landet ett riksbankens avdelningskontor bör
inrättas, så är det i Hälsingborg. Och denna fråga är icke någon,
i vilken mitt intresse kan betecknas såsom lokalpatriotism, utan
frågan är av stor betydelse, huvudsakligen för Sveriges riksbank.
Jag skall därför, herr talman, be att få tillstyrka bifall till
utskottets hemställan.
Ang. inrät¬
tande av ett
riksbankens
avdelnings¬
kontor i Häl-
sinqborq.
(Forts.)
Herr Kristensson: Herr talman, mina herrar! Jag har icke
kunnat följa utskottet och motionärerna, ehuru jag gärna hade velat
göra det, eftersom jag sätter mycket stort värde på den ene av
motionärerna, min partivän herr Christiernsons insikter i riksbanks-
frågor. Då min uppfattning i denna fråga kolliderar med hans,
undrar jag, om man icke kan finna skälet därtill åtminstone i någon
mån däri, att han här förfäktar ett ortsintresse, under det att jag,
efter vad jag tror, förfäktar ett riksintresse.
Emellertid vill jag gratulera motionärerna till, att de ha större
inflytande på bankoutskottet än själva fullmäktige i riksbanken. I
fjol förelåg från fullmäktige i riksbanken ett förslag om inrättandet
av ett avdelningskontor i Hälsingborg. Då avstyrktes förslaget av
bankoutskottet. I år åter, då motionärerna ha framlagt samma för¬
slag, har samma utskott med enahanda sammansättning tillstyrkt
förslaget. Något annat nytt motiv för att tillstyrka förslaget har
icke i år tillkommit, än att fullmäktige ifrågasatt eu något förenk¬
lad typ för kontoret. Men då flera av majoritetens medlemmar i
utskottet, åtminstone rätt många gånger icke äro så särdeles rädda,
när det gäller att växla några slantar, så undrar jag verkligen, om
denna nya omständighet kan vara orsaken till utskottets ändrade
ställning. .lag vill därför ännu en gång lyckönska motionärerna.
Vilka äro då de huvudsakliga skäl för inrättandet av ett riks-
bankskontor i Hälsingborg, vilka anförts av motionärerna och av
fullmäktige? Såvitt jag kan finna äro skälen tre. Det ena är det,
sorn motionärerna anfört, att bankontskottet år 1905 skulle ha ut¬
talat sig för inrättandet av ett sådant kontor i Hälsingborg. Det
andra skälet skulle vara Hälsingborgs stads stora betydelse såsom
ett framstående industri- och affärscentrum. Det tredje skälet slut¬
ligen skulle vara det, att man här skulle få tillfälle att pröva den
nya förenklade typen för ett avdelningskontor. Jag skall taga mig
friheten att något litet skärskåda dessa Henne skäl.
Vad då först beträffar det första skälet, nämligen att 1905 års
Kr 24. SO
Lördagen den 29 mars.
Ang. inrät¬
tande av ett
riksbankens
avdelnings¬
kontor i Häl¬
singborg.
(Forts.)
bankoutskott skulle ha uttalat sig för ett avdelningskontor i Hälsing¬
borg, så håller detta påstående icke streck, såvitt jag läst papperen
rätt, utan motionärerna måste här ha gjort sig skyldiga till det
lilla förbiseende att hava förväxlat vad fullmäktige i riksbanken det
året uttalade och vad bankoutskottet uttalade. Det var nämligen
bankofullmäktige, som uttalade sig för inrättandet av avdelningskon¬
tor i vissa av de större industristäderna, sedan riksbanken efter
omläggningen blivit den enda sedelutgivande centralbanken i vårt
land. Fullmäktige voro emellertid icke eniga härutinnan, utan deras
ordförande hade reserverat sig. Bankoutskottet åter sade något helt
annat, som jag ber att få fästa kammarens uppmärksamhet på.
Bankoutskottet yttrar nämligen: »Även om Riksdagen, genom att
nu bifalla förslaget om upprättande av ett nytt avdelningskontor av
riksbanken» — det gällde Sundsvall — »går över den hittills iakt¬
tagna begränsningen av riksbankskontorens antal till blott ett i varje
län utom Stockholms, synes det utskottet, att den sålunda inslagna
vägen bör fortsättas endast med synnerlig varsamhet. När härvid
icke finnes någon på förhand given norm att följa, är det sannolikt,
att anspråk på avdelningskontor av riksbanken skola framkomma
från skilda orter, där affärsverksamheten nått en större utveckling.
Det torde därför vara nödvändigt att med största noggrannhet pröva dessa
anspråk och tillse, att riksbankens verksamhet på detta sätt utvid¬
gas endast i den man sådant är påkallat av verkligt behov samt
kan anses vara till avsevärt gagn för vederbörande ort och fören¬
ligt med ändamålet för riksbankens rörelse, utan atfc samtidigt och
för framtiden medföra alltför betungande ökning av riksbankens för-
valtningsutgifter». Det synes mig således, som om i detta banko¬
utskottets utlåtande icke låg precis vad den ärade motionären, herr
Sommelius, velat gorå gällande, utan tvärtom en ganska stark
reservation mot ett inslående på denna väg.
Om jag då övergår till det andra skälet, nämligen betydenheten
av Hälsingborgs stad med dess omnejd, d. v. s. det distrikt, som
enligt vad som skisserats i utskottets utlåtande, skulle komma att
tillhöra det ifrågasatta avdelningskontoret, så måste jag för min del
säga, att det dock föreligger en betydande och väsentlig skillnad
mellan de skäl, som i detta avseende nu anföras, och de skäl, som
förelågo, då man år 1905 beslöt inrätta ett avdelningskontor i Sunds¬
vall, och då man några år senare förläde ett liknande kontor till
Norrköping. En skillnad ligger däri, att de geografiska för¬
hållandena i Sundsvall med omnejd äro helt andra än de, som före¬
ligga i Skåne. En annan skillnad ligger däri, att postförbindelser¬
na däruppe, tack vare bristen på järnvägskommunikationer och sjö¬
fartens mindre utveckling, voro mycket svårare än i södra Sverige.
Även beträffande Norrköping gälla i viss mån samma skäl, om
också icke i lika hög grad. Avdelningskontoret i Norrköping om¬
fattar nämligen Tjust eller nordöstra delen av Småland, där kom¬
munikationsförhållandena icke äro så särdeles gynnsamma.
37 Hr 24.
Lördagen den 29 mars.
Hurudana ställa sig då förhållandena här nere i Skåne? Jo, Ang-*
där har man avdelningskontor på tre platser runt Hälsingborg, narri- rikgbankem
ligen i Malmö, Kristianstad och Halmstad, och man har vidare^ sa avdelnings-
o-oda iärnvägs- och postförbindelser, att man saknar motstycke där- kontor i Häl-
till i övriga delar av landet. På tal om vilken betydelse komma-
nikationernas utveckling kan hava för bankväsendet ber jag att la v
anföra blott två fakta. Det eua av, att bankaktiebolaget Södra
Sverige med huvudkontor i Hälsingborg, åtminstone till för två år
sedan0 och troligtvis allt fortfarande, diskonterar sina växlar icke i
Malmö, vilket ju skulle ligga närmast till. hands, utan i Stockholm.
Det andra är, att tulluppbördskontoret i Åhus icke har giroräkning
i Kristianstad utan i Stockholm. Det spelar nämligen ingen roll,
om denna räkning finnes i Kristianstad eller i Stockholm, ty för¬
bindelserna äro lika goda åt båda hållen. Ja, det skulle rent av
vara en omväg att låta medlen gå till Kristianstad, då de dock
skola fram till Stockholm. Vad sedan själfva affärsrörelsen vid¬
kommer, har jag försökt att för min del bilda mig någon uppfatt¬
ning härvidlag, och jag kan ej finna annat, än äit, om man jämför
donna rörelses storlek på de olika platserna föregående år och år
1904, året innan kontoret i Sundsvall anordnades, ävensom med
året innan man inrättat kontoret i Norrköping, denna rörelse var
inom de distrikt, som dessa två kontor avsågos skola omfatta,^ större
än i det distrikt, som nu ifrågasattes för Hälsingborg. Så voro
exempelvis de inkasserade växlarna för Sundsvalls distrikt både till
antal och framför allt till totalbelopp större, an som skulle ifråga¬
komma för Hälsingborg, och i Norrköping utgjorde de 6,062 med
ett totalbelopp av 18 miljoner kronor, under det att det här endast
ställes i utsikt 10 miljoner kronor.
Ja, så komma vi till den stora betydelse, som man anser, att
inrättandet av ett dylikt kontor skulle medföra för affärslivet. Herr
Sommelius höll ett varmhjärtat anförande, som vi hörde, vari han
framhöll industrien i Hälsingborg och framför allt den utländska
lånerörelsen. Men detta hänger samman med den politik, som riks¬
banken skall och hör föra och som den också för. Om vi skola
inrätta avdelningskontor i affärscentra, ja, då måste vi omlägga
riksbankens verksamhet och ga tillbaka till förhållandena, sadaDa
de voro före den tidpunkt, då riksbanken blev landets centrala
sedelutgivande bank. Om vi se på utvecklingen, så, visar det. sig,
att riksbanken allt mer och mer i sin verksamhet dragit sig ifrån
den direkta beröringen med affärslivet, för vilket man i stället be¬
tjänar sig av privatbanker som mellanhand. Jag vill ej uttala nå¬
gon mening om huruvida detta är att betrakta som något absolut
lyckligt eller absolut olyckligt. Jag vill endast framhålla, att det
övervägande antalet bankteoretici i de störa kulturländerna tyckas
vara av den meningen, att i samma mån industrien utveckla! sig
i de olika länderna, är det nödvändigt, att de stora centralbankerna bli
allt mer och mer renodlade. Samma mening omfatta även de flesta prak-
Kr 24. 38
Lördagen den 29 mars.
Ang. inrät¬
tande av ett
riksbankens
avdelnings¬
kontor i Häl¬
singborg.
(Forts.)
tiska bankmän, och framför allt hyllas den av fullmäktige i riks¬
banken. Och jag- undrar, om det skulle visa sig möjligt att i
Riksdagen genomdriva ett förslag i motsatt riktning; jag tror, att
ett dylikt förslag skulle stöta på mycket stort motstånd.
Det tredje skälet, som blivit framhållet, är att man bär skulle
pröva eu ny typ. Jag undrar dock, om vi behöva inrätta ett nytt
kontor för att pröva eu sådan typ; jag undrar, om det icke, såsom
också herr Yahlquist antydde i sitt anförande, föreligger tillräckliga
skäl att i fråga om kontoren i Halmstad, Växjö och Vänersborg
m. fl., som årligen åsamka riksbanken förlust, göra denna omlägg¬
ning och få en förenklad typ med ett mindre antal tjänstemän.
Jag tror således icke, att vi behöva inrätta ett nytt kontor för att
pröva denna nya typ, utan härtill hava vi även detta förutan till¬
fälle.
Vad vi här framför allt böra göra klart för oss, är naturligtvis,
vilken politik riksbanken i stort sett skall följa. Jag tror ej, att,
även om man får den allra dugligaste direktör i Hälsingborg, det
likväl låter sig göra, att denne driver konkurrens med privatban¬
kerna. Tv hans händer äro bundna av de instruktioner, som full¬
mäktige i riksbanken ge honom. Och om vi icke kunna vrida ut¬
vecklingens hjul tillbaka, utan få nöja oss med att riksbanken är
den bank, som skall tillgodose landet med rörelsemedel, och som
har till uppgift att se till, att dessa rörelsemedels värde håller sig
uppe, så få vi å andra sidan naturligtvis tillse, att icke det gamla
goda vi hade i vårt land före omläggningen alldeles bortfaller. Men
då vill jag påstå, att det torde vara mycket svårt för riksbanken
att vara både verkligt affärsdrivande och den enda sedelutgivande
centralbanken. Jag tror vi få hitta på något annat sätt för att
verkligen hjälpa affärslivet och i synnerhet småindustrien och små-
hantverket, så att de ej bli liggande i händerna på de stora sam¬
manslutningar, som alltmera bildas, och bli beroende av privatban¬
kerna och de överenskommelser, som träffas mellan dessa banker
och truster. Och då få vi nog väl gå den vägen att upprätta en
särskild statens kreditbank mer eller mindre beroende av eller i
samarbete med riksbanken, men dock så, att den sköter sig själv
och framför allt arbetar efter fullt modärna affärsprinciper, så att
den kan helt och hållet upptaga konkurrensen med de vanliga ban¬
kerna. Det kunde låta sig tänkas, tycker jag, att en sådan anstalt
skulle kunna ställas i samarbete med postsparbanken, så att alltså
småkapitalet uppsamlades genom postsparbanken och genom denna
kreditanstalt gjordes fruktbärande för småindustrien och småhant-
verket, varjämte eu sådan anstalt skulle förebygga, att privatban¬
kerna oskäligt uppskörtade allmänheten.
Jag skall taga endast ett exempel till från Skåne för att be¬
lysa, huru privatbankerna nu handla. De träffa överenskommelse
med varandra, att när de köpa utländska valutor, mark, francs, och
vad det nu heter, så betala de tio på tusen mindre, än vad riks-
Lördagen den 29 mars.
39 Nr 24.
banken gör, och när de sälja, begagna de likaledes en annan men
då högre kurs än riksbanken, då den säljer. Icke desto mindre
kan icke riksbanken på detta område, där den alltså håller för¬
månligare priser i både det eea och andra avseendet än privatban¬
kerna, konkurrera med dem. I själva Malmö stad, där det dock
finnes ett avdelningskontor av riksbanken, gå stora affärsmän och
redare och köpa valutor i privatbankerna och betala mer än i riks¬
banken. Och varför göra de det? Jo, därför att privatbankerna
kunna bereda dessa affärsmän större fördelar på andra områden, än
vad riksbanken kan. Denna måste nämligen tillse i varje ögon¬
blick, att den har sina papper realiserbara, så att den, om en kris
eller dylikt skulle inträffa, har full rörelsefrihet. Riksbanken kan
således ej binda sina händer på samma sätt som privatbankerna och
kan därför ej heller bereda samma förmåner som privatbankerna
och lika litet konkurrera på samma sätt. En affärsbank, byggd av
staten, skulle här kunna göra eu insats till affärslivets fromma, och
då är det givet, att Hälsingborg, Sundsvall, Norrköping, Eskilstuna
och Borås, vilka ju äro stora industriplatser, borde framför andra
förses med avdelningskontor av just denna typ.
Jag skall nu övergå till vad herr Sommelius nämnde angående
inrättande av avdelningskontor i småstäderna. Ja, man har inrättat
-dylika kontor i residensstäderna, och jag har för min del varit inne
på frågan, huruvida detta är att anse såsom lyckligt eller ej. Jag
kan ej avgiva för min del något slutomdöme om den saken, men
så mycket vill jag säga, att i alla fall har statsverket i alla dessa
residensstäder dragit in ämbetsmän, lanträntmästarna, varigenom
följden blivit, att riksbankens avdelningskontor på dessa platser
blivit statens kassörer. I länsresidensen har man icke ett öre i
kassan, utan man skriver checker på riksbanken. Det är klart,
att riksbanken behöver avdelningskontor i landet, då det väl torde
vara givet, att den ej kan sköta sin rörelse ensamt från Stockholm,
och då kan det vara skäligt, att den tillgodoser även dessa andra
uppgifter, varom jag nämnt, i synnerhet som härigenom dock upp¬
stå besparingar för statsverket på andra, områden, men den frågan,
om icke något eller några nu befintliga kontor kunde indragas, vill
jag lämna öppen.
Herr talman, då jag tror, att fullmäktige här ha fullkomligt
rätt i vad de säga, att »dessa överflyttningar från andra kontor
skulle givetvis icke medföra någon ökning av riksbankens vinst,
utan allenast en överflyttning av vinst från de äldre till det nya
kontoret» och att det vore osannolikt, »att detta skulle kunna tillföra
riksbanken någon ny kundkrets av större omfattning och betyden¬
het.», då jag tror, att dessa förhållanden föreligga, kan jag, herr
talman, icke ännat än yrka avslag å utskottets hemställan.
Herr Wijk: Herr talman, mina herrar! Jag skall be att först
och främst få slå fast, att det, som här föreslås angående inrättandet
Ang. inrät¬
tande av ett
riksbankens
avdelnings¬
kontor i Häl¬
singborg.
(Forts).
Nr 24. 40
Lördagen den 29 mars.
tand* 7iv dt aV ,ett-, “ytt kontor 1 Hälsingborg, icke står på något sätt i strid
riksbankens mec den P0Htik, som förut förts beträffande riksbankens avdel-
avdelnings- ningskontor i landsorten, utan tvärtom är i god överensstämmelse
kontor i Häl- med de principer, som hittills följts. I 9 § av riksbankslagen är
?PortsT det stad§'?t’ att riksbanken skall hava minst ett avdelningskontor
inom varje län, d. v. s. dels ett i varje residensstad och dels, om
det kan anses lämpligt, kontor i de större städer och handelscentra,
som för övrigt kunna komma i betraktande. Detta har också prak¬
tiserats: utom i länsstäderna finnas f. n. avdelningskontor av riks¬
banken i Sundsvall och Norrköping, som ju äro två exponenter för
större handelsstäder med livlig rörelse och stor industri.
Det kan också förtjäna påpekas, att fullmäktige, bankoutskottet
och Riksdagen själv kunna anses principiellt hava godkänt den
politiken. Jag syftar då på det förhållande, som omnämnes i mo¬
tionen och som något berördes av den föregående ärade talaren.
Det förhåller sig nämligen så, att 1904 motionerades i Riksdagen
om upprättandet av ett riksbankens avdelningskontor i Borås.
Fullmäktige avstyrkte motionen då på den grund, att riksbanken just
då efter omorganisationen befann sig i ett "läge, då det ansågs olämp¬
ligt att besluta om anläggandet av nya avdelningskontor, men full¬
mäktige fram h Öl lo samtidigt, att de för sin del funne det lämpligt
att i större handels- och industristäder framdeles anordnades avdel¬
ningskontor, och nämnde såsom belysande exempel på dylika städer
Borås, Hälsingborg, Norrköping, Eskilstuna och Sundsvall. Ut¬
skottet förklarade sig i sitt utlåtande 1904 för sin del finna, att
riksbanken genom inrättandet av avdelningskontor i vissa större
städer, som voro centralpunkter för affärsliv och industri, skulle
befordra sin uppgift att underlätta och reglera den allmänna rörel¬
sen inom landet samt därigenom gagna både affärslivet och den en¬
skilda bankrörelse, som kunde drivas på en dylik ort, och utskottet
uttalade som sin uppfattning, att riksbankens fullmäktige ej torde
underlåta att, när de funne tidpunkten lämplig för utvidgning uti
ifrågavarande riktning av bankens verksamhet, hos Riksdagen därom
göra framställning och samtidigt föreslå den ordning, i vilken nya
avdelningskontor av riksbanken borde inrättas.
Sådana nya avdelningskontor ha sedermera blivit inrättade 1905
i Sundsvall och 1910 i Norrköping. Och nu i år ha fullmäktige
liksom redan förra året, hos bankoutskottet hemställt, att ett avdel¬
ningskontor måtte upprättas i Hälsingborg. Till stöd för denna an¬
hållan kunde fullmäktige förra året åberopa en skrivelse från stads¬
fullmäktige i Hälsingborg, vari begäres, att i staden skulle inrättas-
ett sådant^ kontor, och i år har denna begäran ytterligare blivit för¬
stärkt därigenom, att stadens representanter i Riksdagen motionerat
därom. Det är således i full överensstämmelse med den politik,
som hittills följts, som bankofullmäktige nu framställt denna begä-
rau till Riksdagen. Och jag tror, att man bör säga, att då det
ändå otvivelaktigt är till gagn för större handels- och affärsstäder
Lördagen den 29 mars.
41 Nr 24.
att ha dylika avdelningskontor, så bör Riksdagen icke vägra anläg¬
gandet av desamma, om utsikt finnes, att det kan ske utan avsevärd
minskning i riksbankens nettovinst eller ändå bättre, om det kan
ske utan någon sådan minskning alls.
Om man söker bedöma det fall, som nu föreligger, så kan man
åtminstone våga säga, att stora utsikter finnas till att detta kontor
i Hälsingborg skall kunna arbeta med vinst och således icke kosta
staten något. Man får då bortse från den rörelse, som av kontoret
övertages från närliggande kontor och endast taga hänsyn till vad
detta kontor kan förtjäna av den rörelse, som kan väntas tillkomma
det genom dess förläggande till Hälsingborg. Om man ser på de
siffror, som fullmäktige anföra, finner man, att beloppet av direkt
diskonterade växlar och beloppet av lån mot hypotek som falla på
det föreslagna nya bankdistriktet går upp till en summa av mellan
5 och 6 miljoner kronor pr år. Och det är ytterst sannolikt, att
om ett kontor på denna ort kommer till stånd, dessa poster skola
avsevärt stiga. Om redan nu, fastän icke något kontor där finnes,
så pass livlig lånerörelse förekommer och så stort belopp genom
direkt diskonterade växlar kommer riksbanken till godo, behöver
denna rörelse icke växa synnerligen mycket, för att omkostnaderna
skola anses väl betäckta, detta desto hellre som enligt fullmäktiges
förslag själva organisationen av kontoret skall läggas efter en billi¬
gare typ än riksbankens övriga, och kostnaderna därigenom ställa
sig, såvitt jag kan se, c:a 4,000 kronor lägre, än de göra vid de
allra minsta av riksbankens nuvarande avdelningskontor i lands¬
orten.
Under sådana förhållanden och då utan tvivel förläggandet av
ett riksbankens avdelningskontor till Hälsingborg skulle vara till
gagn för handeln och industrien i denna stad, då en begäran där¬
om iramställts så väl av stadens egen representation, stadsfullmäk¬
tige, som av stadens representanter i Riksdagen, då vidare förslaget
blivit tillstyrkt av bankofullmäktige och dess genomförande sanno¬
likt icke kommer att kosta statsverket någon utgift och då upprät¬
tandet av kontoret, såvitt jag kan se, står i full överensstämmelse
med den politik, som hittills förts beträffande riksbankens avdel¬
ningskontor, kan jag icke finna annat, än att övervägande skäl tala
för bifall till motionen. Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan.
Herr Juhlin: Det är så mycket ordat i den här frågan av
föregående talare, att jag egentligen icke har något nytt att fram¬
föra, men jag begärde ordet med anledning av bankoutskottets vice
ordförandes framställning, då han återigen tycktes vilja framhålla
den där billiga typen för Hälsingborgskontoret, som skulle vara eu
avgörande faktor, varför man skulle gå med på förslaget. I själva
verket är det också på det sättet, åtminstone kan man säga, att
det är det allra viktigaste skälet, som gjort, att bankoutskottet i år
Ang. inrät¬
tande av ett
riksbankens
avdelnings¬
kontor i Häl¬
singborg.
(Forts.)
Ur 24. 42
Lördagen den 29 mars.
Ang. inrät¬
tande, av ett
riksbankens
avdelnings¬
kontor i Häl¬
singborg.
(Forts.)
gått med på att tillstyrka inrättandet av detta kontor i Hälsingborg.
I fjol avvisades en liknande framställning, då den kom från banko-
fullmäktige, tämligen enhälligt, och stämningen för övrigt kan jag
icke finna är så mycket annorlunda i år än förra året.
Förut har blivit framhållet, att riksbanken i det avseendet lagt
om sin verksamhet, att den mer och mer inskränkt den direkta
diskonteringen och uteslutande eller åtminstone till största delen
betjänar bankerna med ^diskontering. Denna omständighet har
utgjort ett avgörande skäl för mig, varför jag icke kunnat gå med
på motionärernas framställning. Vi få väl ändå icke inrätta bank¬
kontor och statstjänster bara för att en del tjänstemän skola bli
försörjda. Det är icke meningen, att riksbanken och andra äm¬
betsverk skola vara försörjningsanstalter. Vi ha redan nu för många
riksbankskontor, och det är verkligen bedrövligt att finna, att dessa
herrar, som sitta där, göra så ofantligt litet gagn för den ganska
dryga betalning, de uppbära, och slutligen skola de pensioneras. I
avdelningskontoret i residensstaden i det lön jag tillhör diskontera¬
des icke en enda växel förlidet år direkt, utan det var endast re-
diskonteringar, som de andra bankerna på platsen överlämnade till
riksbanken.
Nu har man ju ansett det vara av stor betydelse att ha av¬
delningskontor av riksbanken i varje residensstad, emedan riksban¬
ken måste ombesörja en mängd penningtransaktioner för staten och
för de länsinrättningar, som äro förlagda i residensstäderna. Men
Hälsingborg är ju icke någon sådan residensstad, utan det är eu
stor och betydande affärsstad, det erkänna vi villigt, men man kan
icke säga, att ej affärerna äro tillräckligt betjänade av de fyra ban¬
ker, som finnas där. Det ba icke motionärerna eller någon annan
kunnat påvisa, att det skulle vara en brist i det stycket, som på¬
kallade, att man skulle inrätta ett riksbankskontor i Hälsingborg.
Den utredning, som fullmäktige verkställt, visar, att genom över¬
flyttning av bankrörelse från kontoren i Malmö och Halmstad det
nya kontoret i Hälsingborg skulle få diskontera eu växel varannan dag.
Det förefaller mig verkligen, som om Riksdagen bör betänka
sig två gånger, innan den går med på att ytterligare utvidga riks¬
bankens verksamhet, som redan, synes det mig, sträckt sig alldeles
för långt. Vi få komma ihåg, att då Riksdagen för länge sedan
beslöt inrätta eu mängd avdelningskontor i landsorten, bedrevs riks¬
bankens verksamhet efter helt andra grunder än nu, och jag gillar
den politik, som riksbanken för för närvarande. Under sådana
förhållanden finner jag onödigt att utvidga dess verksamhet genom
att inrätta ett nytt kontor i Hälsingborg. Ty nog kunna de en¬
skilda bankerna ^diskontera sina växlar i Malmö, då det ju finnes
lätta kommunikationer mellan Hälsingborg och Malmö. Dessutom
har man ju ett kontor i Halmstad, vilket icke lämnat någon som
helst vinst utan tvärtom gått med betydande förlust för riksban¬
ken. Yi böra icke uppmuntra eu sådan verksamhet enligt mitt för-
Lördagen den 29 mars.
43 Nr 24.
menande, varför jag yrkar avslag å utskottets hemställan och bifall
till reservationen.
Herr Söderberg i Stockholm: Herr talman! Jag ber att
få fästa kammarens benägna uppmärksamhet på, hurusom i allmän¬
het bankoutskottets utlåtanden äro kemiskt rena från så kallade
»partilinjer». Det kan vara bra att komma ihåg, när vi skola be¬
handla en annan fråga om en tid, där det väl ånyo kommer att
heta som i fjol, att vi framför allt böra avhålla oss från partipolitik,
när vi skola behandla riksbanken och dess affärer och ställning.
Detta är ett ord, sagt alldeles i förbigående.
Vad nu beträffar den föreliggande frågan, är det givet, att för¬
klaringen till, att de, som förra året ställde sig betänksamma gent
emot fullmäktiges framställning — undertecknad hörde till dem —
kunnat fa en annan uppfattning, kanske förnämligast är den, att
fullmäktige nu vid tillstyrkande av förslaget om inrättande av ett
avdelningskontor i Hälsingborg förorda en ny och billigare typ för
det kontorets förvaltning. Denna omständighet utgör naturligtvis
ett ganska starkt och avgörande skäl, men det är icke det, som
egentligen behöver vara mest avgörande.
Det är naturligt, att om man ser på avdelningskontorens verk¬
samhet, speciellt ur riksbankens inkomstsynpunkt, så bör man ha
rätt att säga, att då de ställa sig så dyrbara, bör man icke inrätta
ilera sådana. De gå på en hel del håll med förlust, och det vore
måhända därför skäl i att draga in några i stället för att upprätta
nya, vilka åtminstone icke i början torde lämna något överskott.
Men skall man gå den vägen, och anser man uteslutande den poli¬
tiken riktig, att riksbanken skall övergå till att endast tillhanda¬
hålla omloppsmedel, mynt, och ^diskontera privatbankernas växlar,
ja, då måste vi oförtövat sätta oss in i den situationen, att vi fä
antingen draga in en hel del kontor eller inrätta dem till växel¬
butiker, ty i sitt nuvarande skick äro de icke nödvändiga för ett
sådant ändamål. Herrarna beslöto för en liten tid sedan att bygga
ett stort och dyrbart bankhus i Kristianstad, jag framhöll vissa be¬
tänkligheter däremot och yrkade uppskov, men det ville man icke
lyssna till då. Icke behöver man bygga ett stort bankhus för att
få en anstalt för privatbankerna till att rediskontera sina växlar i
eller för allmänheten för att den skall kunna växla till sig riks¬
bankens sedlar och mynt. Dessa saker kan man sköta om på ett
ofantligt mycket billigare sätt.
Men den synpunkten har icke legat uteslutande före, när man
uttalat sig för att afdelningskontor skulle inrättas först och främst
i alla residensstäder och även på eu del andra platser, utan man
har väl haft klart för sig, att riksbankens verksamhet skall och
bör omfatta något annat även.
Vill man ställa sig på den förstnämnda ståndpunkten och full¬
följa tankegången konsekvent, kommer man till, att det bör finnas
Ang. inrät¬
tande av ett
riksbankens
avdelnings¬
kontor i Häl¬
singborg.
(Forts.)
Kr 24. 44
Lördagen, den 29 mars.
Ang. inrät¬
tande av ett
riksbankens
avdelnings¬
kontor i Häl¬
singborg.
(Forts.)
högst ett par, tre rediskonteringsanstalter i landet, dit bankerna
kunna skicka sina växlar och ombesörja sin clearing. Ja, ville man
riktigt centralisera på detta område, skulle man låta alla växlar gå
till huvudkontoret.
Vad beträffar det resonemang, som min ärade partikamrat förde,,
att vi totalt skulle böja oss för den tanken, att det icke funnes-
någon som helst möjlighet för riksbanken med dess nuvarande
organisationsform att tränga ut och konkurrera med privatbankerna
om den direkta belåningen, så tycker jag, att det är något för
mycket från Riksdagens sida, om man skulle ge sig det resone¬
manget helt och hållet i våld.
Herr Sommelius, som ju är en mycket inflytelserik man i Häl¬
singborg, förklarade inom utskottet — jag hoppas, att jag icke miss¬
förstod honom — att han skulle mycket verksamt bidraga till, att
den direkta belåningen så mycket som möjligt komme att ske vid
avdelningskontoret i Hälsingborg, så att firmorna i stället för att
via privatbankerna vända sig till riksbanken i största utsträckning
skulle direkt gå till avdelningskontoret. Alldeles oavsett detta herr
Sommelius’ uttalande, bör det val ligga i sakens natur att så skall
ske, och den stora industrien och sjöfarten, ja, hela det ekonomiska
livet i Hälsingborg bör väl kunna utgöra någon borgen för, att den
direkta låneverksamheten skall kunna ledas till avdelningskontoret,
så att man icke skall utgå ifrån, att Hälsingborgskontoret ute¬
slutande kommer att bli en rediskonteringsaustalt. Det är ur denna
synpunkt jag sett saken, då jag ansett mig kunna gå med på ett
tillstyrkande av utskottets förslag om upprättande av ett avdelnings¬
kontor i Hälsingborg, som då skall ba till uppgift dels att utgöra
organ för riksbankens sedel- och öfriga myntutgifning på platsen
och dels att draga till sig affärsverksamheten och den direkta be¬
låningen och därigenom få vinsten att gå i riksbankens kassa.
Det kan bända, att mitt resonemang skall visa sig icke hålla
streck, men det målet att föra över den direkta belåningen till riks¬
banken når man mindre därigenom att det icke finnes någon an¬
stalt på platsen, som arbetar härför.
Jag vill säga ett par ord om den av fullmäktige föreslagna
nya typen. Om vi skola gå den vägen, att man mer och mer in¬
skränker riksbankens direkta låneverksamhet, ja, då få vi se till
att även ändra de övriga avdelningskontorens organisation. Ty nät
dessa ba en hel bop styrelsemedlemmar, så äro dessa styrelsemed¬
lemmar valda och tillsatta för att de med kännedom om förhållan¬
den å belåniDgsrayonen skola kunna pröva inkomna låneansökningar
och se, om borgensförbindelser och säkerheter äro betryggande.
Skall man icke ha en sådan verksamhet, då är det alldeles onödigt
att ha stora styrelser vid varje avdelningskontor. Hå böra, som
jag sade förut, dessa kunna inskränkas till blygsamma distribuerings-
ställen med ett riksbankens ombud på platsen, som ser till, att
rediskontering och växling gå ärligt och ordentligt till.
Lördagen den 29 mars.
45 Nr 24.
Men om vi skola följa fullmäktiges nya typ, är förutsättningen
i alla fall, att direkt belåning skall kunna' ske i fortsättningen vid
avdelningskontoren och då — jag vill icke säga, att det ligger eu
fara däri — men då beror det delvis på, vad det blir för person,
som blir vad det nu skall kalias, bankkommissarie, tror jag, att det
var, på platsen, om det skall gå bra eller icke. Fullmäktige säga,
att det skall vara en person, som är förtrogen med förhållandena
i orten, och det skall således läggas i hans hand även uppdraget att
undersöka lånesökandes vederhäftighet och dylikt. Då är det av
allra största vikt, att fullmäktige få en person i Hälsingborg exem¬
pelvis, som icke bitit sig fast så absolut i den uppfattningen, att
han icke har något annat att gorå än att vara ett slags vakande
öga över, att rediskonteringen och växlingen gå ordentligt till utan
Även har den uppfattningen, att han bör söka vidga bankkontorets
direkta verksamhet. Sålunda blir det ett stort ansvar för fullmäk¬
tige, när de överflytta den verksamhet, som förut de andra avdel¬
ningskontorens styrelser haft, till en enda person. Men saken får
naturligtvis arrangeras förnämligast därigenom, att det blir personer
' • om den typen skall fullföljas — som äro uppdraget sä vuxna
som möjligt.
Herr talman! Det är förnämligast ur den synpunkten, att
konkurrensmöjligheten med privatbanker på platsen skall kunna
fullföljas, som jag gått med på förslaget. Detta mål når man icke,
om man säger, att man godtager och gillar den principen, att riks¬
banken icke skall sköta andra uppdrag än rediskontering och väx¬
ling, utan man når det lättare därigenom, att det finnes organ på
platserna, som kunna draga till sig allmänheten och dess ekono¬
miska verksamhet, i synnerhet på de platser, där den ekonomiska
verksamheten är mycket stor. Det är ur denna synpunkt, som jag
gått med på utskottets förslag i detta fall, och jag anser mig fort¬
farande oförhindrad att yrka bifall därtill.
Herr Christiernson: Jag begärde ordet med anledning där¬
av, ato en talare på göteborgsbänken framhöll, att motionärerna
skulle ha missuppfattat ett utlåtande från bankoutskottet under ett
föregående^ år, i vilket det talas om, att Hälsingborg skulle vara
en plats, där man möjligtvis kunde anlägga ett riksbankskontor, och
hänvisades till, vad som sades år 1905. Men utskottets vice ord¬
förande har erinrat om ett utlåtande i samma sak från år 1904.
Och läser man 1904 års utlåtande, så finner man, att bankoutskottet
icke alls har ställt sig avvisande mot den tanken, att t. ex. Häl¬
singborg jämte några andra platser skulle i en framtid kunna vara
de, där man inrättade avdelningskontor av riksbanken.
Jag tior, att motionärerna icke ha på något sätt gjort sig
skyldiga vare sig till feluppfattning eller felsägning på något sätt.
Det står i full överensstämmelse med den hållning och den stånd¬
punkt, som Riksdagen och bankoutskottet förut intagit till inrättan-
Ang. inrät¬
tande av ett
riksbankens
avdelnings¬
kontor i Häl¬
singborg.
(Forts.)
Nr 24. 46
Lördagen den 29 mars.
Ang. inrät¬
tande av ett
riksbankens
avdelnings¬
kontor i Häl¬
singborg.
(Forts.)
det av nya avdelningskontor. Och jag vädjar till kammaren, om
man kan säga, att det skett på något forcerat sätt, när under dessa
år, 1905—1913, man inrättat två dylika avdelningskontor, det ena
i Sundsvall och det andra i Norrköping. Jag tror, att icke ens
min ärade vän i Göteborg kan påstå, att man med sådan takt kom¬
mer för fort fram, utan det är nog, såsom man säger, att skynda
långsamt. Och jag anser, att i den saken kan det vara lagom med
en sådan takt. Icke kan man skrämma .Riksdagen med, att man
kommer för fort fram, och att det blir för många avdelningskontor.
Vidare vill jag säga med anledning av, att man här gjort diet
påståendet, att nya avdelningskontors inrättande icke står i över¬
ensstämmelse med det program, som är riksbankens, att, det tycker
jag, är att vara mera konungslig än Konungen själv. När icke
bankofullmäktige, som få anses såsom vårdare av den där elden,,
när de icke vare sig 1912 eller 1913 både några betänkligheter
mot inrättandet av ett dylikt kontor, tror jag icke, att vi behöva
vara så ängsliga, om det nu blir ett litet kontor till.
Nu har man försökt att läsa mellan raderna, och det är också
ett sätt att läsa, att fullmäktige äro med om saken, men på sådant
sätt, att det skulle innebära endast ett avslag. Men då vill jag er¬
inra om, att bankoutskottets majoritet år 1912 strypte ett förslag,
som icke var framlagt av enskild motionär, utan tillkommit pa
bankofullmäktiges eget initiativ. Fullmäktige kommo fram med
förslag till utskottet om inrättande av ett avdelningskontor i Häl¬
singborg. Och jag kan icke finna, att detta är ett uttryck för, att
de helst ville slippa att få ett kontor i Hälsingborg, ty då var det
efter framställning från stadsfullmäktige i Hälsingborg, som de
gjorde det. Jag tror icke, att stadsfullmäktige i Hälsingborg ha
inflytande på riksbanksfullmäktige annat än sakligt. År det ett
gott förslag, så blir det upptaget, är förslaget icke gott, så bryr
man sig icke om det. Förslaget blev upptaget och ansågs alltså
vara ett gott förslag. Om man därför, som sagt, söker läsa ut mellan
raderna i fullmäktiges utlåtande i år någon obenägenhet, så strider
det fullkomligt mot fullmäktiges eget handlingssätt, mot deras ini¬
tiativ från 1912.
Vidare har en talare sagt, att det finnes kontor, där tjänste¬
männen ingenting göra och icke ha något att göra. Och det är ju
alldeles förskräckligt, menar man. Jag ber att få instämma däri.
Men den omständigheten, att det i den och den staden finnes riks-
bankskontor, där intet är att göra, är den omständigheten en an¬
ledning att icke upprätta kontor i en stad, där man skulle få något
att göra? Konsekvensen borde vara, att man skulle slå igen bu¬
tiken, där ingen användning finnes för den och öppna, där det kunde
bliva användning. Men här resoneras det så: »Låt oss behålla de
kontor, som ingenting ge, och icke skaffa oss kontor, som möjligt¬
vis kunde komma att giva något!»
Jag vill icke draga fram några siffror om Hälsingborgs bety-
Lördagen den 29 mars.
47 Kr 24.
denhet som industri-, handels- och sjöfartsstad. Den kan vem som
helst se i första statistiska handbok, och den har ju riksbanksfull¬
mäktige omtalat redan år 1912. De åberopa statistiken, och så
säga ds, »att det synes av dessa statistiska uppgifter, att det ekono¬
miska livet och rörelsen i Hälsingborg och det ifrågasatta distriktet
nått den utveckling, att ett avdelningskontor av riksbanken skäligen
bör därstädes inrättas». Men därmed har ju också, tycker jag, den
enda auktoritet, som man i detta avseende har att taga hänsyn
till, tydligt sagt, hur betydande platsen är.
Men så har man framhållit geografiska skäl. Geografiska
skäl nödgade till inrättande av kontor i Sundsvall. Om jag
icke misstager mig, är det icke mer än fem mil eller så mellan
Sundsvall och Hernösand. Men järnvägen går ju icke genaste vägen,
utan en krokväg, och därigenom är det ju längre mellan dessa
ställen.
I Sundsvall var det nödvändigt att inrätta ett nytt kontor,
men beträffande Skåne finnes det icke några sådana geografiska
skäl, menar man, därför att det är närmare, banktekniskt sett, —
åtminstone uppfattade jag min ärade vän från Göteborg så — när¬
mare mellan Åhus och Stockholm än mellan r-ihus och Kristian¬
stad. Därav drog han den slutsatsen, att i Hälsingborg behöves
intet kontor. De banker, som ha huvudkontor där, de rediskontera
i Stockholm. Ja, Bär det icke finnes ett riksbankskontor i Hälsing¬
borg, så måste de ju rediskontera, där det finnes ett kontor. Om
de sedan vända sig till Stockholm eller Malmö, betyder icke så
mycket. Men att de icke rediskontera i Hälsingborg är givet.
Det vore överflödigt att framhålla, var de sedan rediskontera.
För övrigt betyder icke denna ^diskontering så mycket, åt¬
minstone vet jag fall, då fullmäktige skickat, så att säga, rediskonte-
ringen till en viss ort. Det var ett riksbankskontor, som gick då¬
ligt, och då flyttade man en del ^diskontering från en annan stad-
till denna för att hjälpa upp affärerna. Men huvudsaken är ju, att
man genom avdelningskontor skaffar näringarna, rörelsen i landet
ett stöd. Och det iär ingen kunna förneka, att, huru man in¬
skränker och indrager riksbankens verksamhet, så hör i alla fall
riksbanken ha sina kontor på de platser, där det ekonomiska livet
pulserar starkast. Där behövs det nödvändigt dylika kontor. Och
jag vill erinra om, att i andra länder har man icke varit rädd för
att inrätta kontor. Särskilt i Tyskland är antalet kontor flera
hundra, trots det att tyska riksbanken är av ungefär samma typ
som den svenska.
Då så många talare nyss begärde ordet, skall jag för min del
icke upptaga kammarens tid längre, utan jag her, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets hemställan. På samma gång vill jag
säga det, att det ju är lämpligare att pröva den nya typen vid ett
nytt kontor, där ingen gammal slentrian finnes, än att försöka an¬
passa den vid ett äldre kontor, där det finnes så mycken gammal
Ang. inrät¬
tande av ett
riksbankens
avdelnings¬
kontor i Häl¬
singborg.
(Ports-.)
Nr 24. 48
Lördagen den 29 mars.
Ang. inrät¬
tande av ett
riksbankens
avdelnings¬
kontor i Häl-
sinqbora.
(Forts.)
surdeg, som arbetar emot. Och när nu fullmäktige verkligen visat
sig så smidiga, för att icke använda ett starkare uttryck, bör man
giva dem det erkännande, som ligger i att Riksdagen också upp¬
fattar och är med på detta, och icke använda det som ett argument
för att försöka få avslag på eu i sig själv god sak.
Herr Leander: Herr vice talman, mina herrar! När frågan
om superfosfat-tullens sänkning för någon tid sedan förelåg till be¬
handling i kammaren, yttrade en talare, herr Månsson, att det var
en viss lokalpatriotism, som spelade in. Herr Christiernson tyckte
icke om det talet då, utan tillbakavisade det med en viss harm.
Nu senast har herr Sommelius försäkrat, att han å sin sida icke
handlat av lokalpatriotistiska skäl, när han nu framkommit med
denna motion. Jag skall nu icke heller påstå detta, oaktat jag för
min del icke kan anse, att det är någon farlig sjukdom eller odygd
att vara lokalpatriot, men jag skall, som sagt, icke påstå, att de
ärade motionärerna påverkats av lokalpatriotistiska skäl. Jag finner
det helt naturligt, att de icke motionerat om, att ett avdelnings¬
kontor skulle upprättas i Borås, som är en av de platser, vilka äro
ifrågasatta att erhålla avdelningskontor.
Jag vill tro, att de icke blott haft staden Hälsingborgs bästa
i sikte, utan att de även tänkt, att ett avdelningskontor i Hälsing¬
borg skulle medföra gagn och vinst för riksbanken själv. Men det
är härutinnan, som jag tillåter mig hysa en avvikande mening.
Här har förut framhållits, att riksbanksfullmäktige icke vågat ut¬
lova, att ett avdelningskontor i Hälsingborg skulle medföra någon
egentlig vinst för riksbanken, utan den vinst, som möjligen skulle
uppkomma i Hälsingborg, skulle medföra en motsvarande minsk¬
ning av vinsten å kontoren i Malmö, Kristianstad och Halmstad.
Vad nu det senare kontoret beträffar, så går rörelsen där med för¬
lust, och enligt vanlig slutledningskonst måste man tänka, att när
ett kontor upprättas i Hälsingborg detta medför, att förlusten i
Halmstad blir ännu större. I Kristianstad är vinsten icke över
hövan stor, och den skulle ytterligare reduceras. Återstår kontoret
i Malmö, som lämnar en avsevärd vinst på sin rörelse, men om det
går miste om en stor del av sitt område på grand av att ett kontor
upprättas i Hälsingborg, så är det givet, att vinsten skulle sjunka
avsevärt.
När Riksdagen år 1910 beslöt att upprätta ett kontor i Norr¬
köping, så framfördes samma synpunkter som nu beträffande upp¬
rättande av avdelningskontoret i Hälsingborg: man sade, att Norr¬
köping var eu mycket livlig handelsstad med omfattande industri,
och att dessutom rörelsen i Linköping var så omfattande att en tu¬
delning behövde äga rum. Vinsten utgjorde år 1909 vid Lin-
köpingskontoret 229,290 kronor, vinsten på avbetalningslånefonden
däri inräknad. År 1911, d. v. s. året efter det ett avdelningskontor
kommit till stånd i Norrköping, hade denna vinst sjunkit till 81,107
Lördagen den 29 mars. 49
kronor, alltså 148,183 kronor mindre än år 1909. Denna sist¬
nämnda siffra had9 ju nu bort utgöra vinsten för avdelningskontoret
i Norrköping, därest riksbanken skulle hava tillförts samma vinst
nu som förut av sin sin rörelse i Östergötland. Detta var dock
icke förhållandet, ty Norrköpingskontoret lämnade icke större vinst
än 134,526 kronor, alltså omkring 14,000 kronor mindre, än när
Linköpingskontoret var det enda i nämnda län. Skulle det nu gå
på samma sätt i Malmöhus län, sedan detta fått ett nytt kontor i
Hälsingborg, så vore ju icke mycket vunnet därmed, utan tvärtom
skulle det ju rent av bliva en förlust för riksbanken. I alla hän¬
delser måste man nog ge riksbanksfullmäktige rätt, då de påstå,
att någon vinst eller ökad kundkrets icke gärna kan tänkas genom
upprättandet av ett nytt avdelningskontor i Hälsingborg.
Det återstår nu alltså den frågan, huruvida Hälsingborg är i
behov av ett nytt bankkontor. De ärade motionärerna hava upp¬
lyst om, att det redan finnes en hel mängd banker i staden, och
av dessa banker är det eu, som har sitt huvudkontor förlagt där.
Så nog kunna hälsingborgarna få pengar, utan att ett riksbanks-
kontor lägges dit, och pengar hava de, som vi veta, ganska gott
om. För att skaffa dem mera pengar, behöver Riksdagen säkerli¬
gen icke nu besluta att upprätta ett avdelningskontor därstädes.
Herr Sommelius frågar, varför det finns avdelningskontor i en
mängd residensstäder, som dock äro av mindre betydelse än Häl¬
singborg. Den frågan har redan besvarats. Det har nämligen
framhållits, att anledningen till detta är den, att avdelningskon¬
toren övertagit en del av de göromål, som förut utförts av lantränt-
mästarne.
Herr Christiernson sade, att riksbanksfullmäktige i fjol togo
initiativet för upprättande av ett avdelningskontor i Hälsingborg,
men han korrigerade sedan detta meddelande genom att upplysa om,
att det var stadsfullmäktige i Hälsingborg, som vänt sig till riks¬
banksfullmäktige med en dylik anhållan. Emellertid låter det icke
förneka sig, att riksbanksfullmäktige i år hava mycket mindre in¬
tresse för upprättandet av ett kontor i Hälsingborg, än vad deras
hemställan i fjol till bankoutskottet gav vid handen. Det beror
på, att man kan ändra åsikter på ett år. Dessutom hava riksbanks¬
fullmäktige icke precis samma sammansättning i år som i fjol, och
att åsikterna nu icke äro desamma som då, det kan man skönja
även därutav, att bankofullmäktige nu kommit fram med för¬
slag om eu ny typ för styrelsen inom det ifrågasatta avdelnings¬
kontoret.
Hur man än ser på saken, tror jag, att Hälsingborg gott kan
reda sig och icke lider någon minskning i sitt anseende, om det
icke får något kontor, och jag ber därför, herr vice talman, att få
förena mig med reservanterna om avslag å de föreliggande motionerna
•och å utskottets hemställan.
Andra kammarens protokoll 1913. Nr 24. 4
Nr 24.
Ang. inrät¬
tande av ett
riksbankens
avdelnings¬
kontor i Säl
singborg.
(Forts.)
Lördagen den 29 mars.
Nr 24.
Ang. inrät¬
tande av ett
riksbankens
avdelnings¬
kontor i Häl¬
singborg.
(Forts.)
50
Herr Henricson i Karlslund: Såsom här förut har fram¬
hållits, uttalade bankoutskottet redan år 1905, att riksbanken borde
utom i lönsstäderna förlägga avdelningskontor på eu och annan
betydelsefullare affärsplats i landet. Sedan dess hava avdelnings¬
kontor inrättats i Sundsvall och Norrköping. Nu återstå av de år
1905 uppräknade platserna Borås, Hälsingborg och Eskilstuna.
Herrar reservanter klandra, att avdelningskontor blivit lagda i
de mindre residensstäderna, därför att de gå med förlust, och de
vilja icke heller inrätta sådana på större affärsplatser. Men huru
skall då allmänheten bliva tillgodosedd? Jag förstår icke ett sådant
resonemang.
Eu föregående talare nämnde, att det föregående år nästan
enhälligt var bankoutskottets mening, att icke något kontor skulle
upprättas i Hälsingborg. Jag tror, att det är ett något djärft på¬
stående, att meningen var enhällig. Jag har redan 1905 varit med
om att avdelningskontor skulle förläggas på större affärsplatser, och
jag vidhåller den åsikten.
Riksbankens avdelningskontor inskränka sig visst icke till att
endast rediskontera växlar, utan där diskonteras också växlar, då
de granda sig på solida affärer.
Herrarna kunna väl således förstå, att det är av vikt på eu
stor affärsplats, att ett riksbankskontor finnes där. Därigenom reg¬
leras även räntan, ty en solid kund kan gå till riksbanken, om han
tycker, att han blir för hårt behandlad hos de andra bankerna.
Riksbanken är vidare till för att tjäna lantmännen i den närmaste
kretsen, vilka hava lättare att fä s. k. avbetalningslån. Hur jag
än ser saken, vågar jag påstå, att om riksbanken på rätt sätt skall
fylla sin uppgift, så böra kontor inrättas på större affärsplatser. Vi
böra väl även taga hänsyn till vad riksbanksfullmäktige säga, och
de hava nu tvä år, både i fjor och i år, tillstyrkt inrättandet av
ett avdelningskontor i Hälsingborg.
Jag tillåter mig, herr vice talman, yrka bifall till utskottets
hemställan.
Herr Kristensson: Herr talman! Blott ett par repliker.
Det tyckes finnas den uppfattningen, att om vi hade avdelnings¬
kontor i Hälsingborg, så skulle Riksbankens verksamhet bliva så
att säga mera direkt bland allmänheten. Jag bestrider detta på¬
stående och pekar blott på den utveckling, som försiggått de senaste
åren. Efter riksbankens omläggning till att bliva ensam sedelut¬
givande centralbank inrättades eu massa avdelningskontor, och man
bär sedan fortsatt och inrättat det ena kontoret efter det andra, så
att vi nu hava 25 avdelningskontor.
Hur bär det gått med den direkta verksamheten bland allmän¬
heten? Jo, år 1905 utgjorde de icke direkt diskonterade växlarna
81,85 % av totalsumman av samtliga diskonterade växlar, men år
1912, då ytterligare avdelningskontor undan för undan inrättats, så.
Lördagen den 29 mars.
51 Nr 24.
utgjorde den icke direkt diskonterade växel summan ända till 90,os %
av samtliga diskonterade växlar.
Hur är det med riksbankens lånerörelse i övrigt? Huvudsak¬
ligen är det växlar, den övriga lånerörelson är obetydlig. Mot in¬
teckningar var medellånebeloppet under år 1912 2,209,000 kronor,
mot obligationer 6,479,400, mot aktier 3,522,700 kronor och mot
varor 914,800 kronor. Gentemot växelrörelsen alltså obetydlig¬
heter. Så hava vi, såsom den föregående talaren nämnde, avbetal-
ningslånefonden. Den hör icke direkt samman med riksbanken,
men skötes av dess tjänstemän. Hela den fonden är blott 12 1/a
miljoner kronor, om jag icke är felaktigt underrättad. Det har va¬
rit förslag om att öka denna fond, men man har icke velat ha
dessa utlåningar ökade.
Herr Christiernson från Hälsingborg nämnde något om att full¬
mäktige en gång hade beordrat vissa banker att diskontera på vissa
avdelningskontor. Yad visar detta? Jo, det bevisar helt enkelt, att
det ligger i bankofullmäktiges hand att få allmänheten och ban¬
kerna att diskontera växlar var som helst, om de än icke hava av¬
delningskontor var som helst.
Jag är för min del övertygad om, att denna direkta verksam¬
het bland allmänheten, vilken jag för övrigt också skulle önska få
till stånd, icke kan vinnas genom upprättandet av ett nytt avdel¬
ningskontor och vidhåller därför, herr vice talman, mitt yrkande
om avslag på utskottets hemställan.
Herr Kronlund: Herr vice talman! Blott ett par ord! Herr
Kristensson vidrörde i sitt förra anförande en sak, som för mig är
alldeles avgörande för min ståndpunkt till frågan. Han talade i
förbigående om att det inom hela den enskilda bankpolitiken för
närvarande pågår en stark koncentration. De små bankerna gå
upp i de stora, och de stora gå upp i äanu större. Det blir så
småningom här i landet ett fatal störa banker eller banktruster,
som komma att behärska hela vårt näringsliv, vår handel och vår
industri, och jag vill säga, att om det också finnes något gott i
denna bankpolitik, nämligen det, att en hel del osunda kreditför¬
hållanden kunde skäras bort, så innebär den dock en utomordent¬
ligt stor fara för vårt land och dess näringsliv, därigenom att vårt
lands hela näringsliv skulle komma att bli beroende av dessa bank¬
truster och av hänsynen till dividenderna å deras aktier.
Hör att verksamt motarbeta dessa stora penniBgtruster finnes
vår riksbank, och skall vår riksbank göra det effektivt, så fordras
det, att riksbanken fortgår i samma spår och utvecklar sig på
samma följdriktiga, målmedvetna sätt, som angavs redan år 1897, då
vår riksbank övergick till att bli ensam sedelutgivande bank i vårt
land, nämligen genom att omspänna vårt land med avdelningskon¬
tor överallt, icke bara i våra residensstäder, utan i alla de städer,
som kunna anses vara medelpunkten för vårt affärsliv och vår in-
Ang. inrät¬
tande av ett
riksbankens
avdelnings¬
kontor i Häl¬
singborg.
(Forts.)
Nr 24.
Ang. inrät¬
tande av ett
riksbankens
avdelnings¬
kontor i Häl¬
singborg.
(Forts.)
52 Lördagen den 29 mars.
dustri. I alla dessa städer skulle nu genom inrättande av avdel¬
ningskontor och genom att man läte vår riksbank träda i direkt
beröring med affärslivets representanter kunna åvägabringas eu häl¬
sosam motvikt mot den stora övermakt, som mycket lätt kan miss¬
brukas, som ligger i dessa enskilda bankers koncentration, vilken
alltjämt pågår.
Det är denna synpunkt, som för mig åtminstone bar varit den
bestämmande, då jag ansett, att vi skola fortgå i samma riktning.
Vi ha inrättat avdelningskontor i Sundsvall och i Norrköping, och
vi böra även inrätta sådana i Hälsingborg, Borås och Eskilstuna,
allteftersom vi anse det lämpligt. Att nu inrätta ett sådant i Häl¬
singborg synes mig mycket lämpligt just med hänsyn till den tid,
som förflutit, sedan vi inrättade det sista avdelningskontoret.
Jag för min del anser, att det skulle vara mycket olyckligt,
om den bankpolitik, som herrar reservanter tyckas vilja angiva vara
riksbankens avdelningskontors politik, nämligen att avdelningskon¬
toren endast böra vara rediskonteringsverk för de enskilda bankerna
bleve genomförd vid våra avdelningskontor. Den är det ännu lyck¬
ligtvis icke, ehuruväl den dock vid många är det. Vid en del
större avdelningskontor drives dock verkligen eu sund och god
affärspolitik, därigenom att de träda i direkt beröring med affärs¬
livets representanter. Detta anser jag vara fullkomligt riktigt.
Det är från dessa synpunkter sett, herr talman, jag ber att få
yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Carlson i Herrljunga: Jag har icke i utskottet deltagit
i behandlingen av denna fråga, men om jag gjort det, så skulle
jag ha ställt mig på reservanternas ståndpunkt, och det ur ren
affärssynpunkt, skulle jag vilja säga.
Det har upplysts förut från flera håll, att en del av avdel¬
ningskontoren ute i landet gå med förlust, och ett av dessa ligger
ju bra nära Hälsingborg. Meningen vore ju, att om avdelnings¬
kontor inrättades i Hälsingborg, skulle det draga en del av Halm-
stadskontorets rörelse till sig, och det sålunda bli ändå sämre ställt
för Halmstadskontoret. Om man redan vore absolut övertygad, att
riksbanken i fortsättningen ville mer än hittills diskontera direkt
eller träda i direkt förbindelse med affärsmännen, skulle man vara
mer benägen för att gå med på förslaget att inrätta avdelningskon¬
tor även i Hälsingborg. Det har upplysts i utskottet, och det har
sagts på olika håll litet varstans, att riksbanken är icke någon
med de privata bankerna konkurrerande bank, utan dess uppgift är
bara eu penningreglerande.
Ofta har det hänt vid avdelningskontoren här och där i lan¬
det, att en affärsman kommit till kontoret med eu affärsväxel och bett
att få diskontera densamma. Då har man helt enkelt slagit en
knyck på nacken och hänvisat till någon privat bank, där han vis¬
serligen fått den officiellt lägsta räntesatsen tillämpad vid diskonto-
Lördagen den 29 mars.
53 Nr 24.
ringen, men sedan bär privatbanken tagit växeln och fått den re-
diskonterad bos riksbankens avdelningskontor för en halv procent
lägre ränta. Sådant tycker man är egendomligt, och det borde på
ett eller annat sätt avhjälpas.
Jag får vidare säga, att jag icke kan sätta någon vidare tilltro
till den upplysning, som herr Söderberg lämnade, nämligen att herr
Sommelius sagt i utskottet, att han skulle utöva hela sitt inflytande
för att även ett riksbankens avdelningskontor i Hälsingborg skulle
direkt diskontera. Det kan jag, som sagt, icke sätta någon tilltro
till, ty det är väl med den saken som med andra, att icke är väl
herr Sommelius för mer än riksbanksfullmäktige i Stockholm och
styrelsen för institutionen. Det är väl de, som bestämma över den
saken.
Emellertid kan jag icke annat än biträda reservanternas yr¬
kande i denna fråga.
Herr Vahlquist: Herr talman! .Blott ett par ord. Herr
Kronlund yttrade, att reservanternas uppfattning skulle vara den,
att riksbankens avdelningskontor endast borde vara rediskonterings-
verk för de privata bankerna. Detta bar emellertid icke varit re¬
servanternas mening. Tvärtom borde riksbankens avdelningskontor
sysselsätta sig även med sådan verksamhet, som bedrives av de en¬
skilda bankerna. Det tror jag mig kunna försäkra herr Kronlund
vara reservanternas mening. Men innan det är klart, att så kom¬
mer att ske — ty det bär ju visat sig, att man gärna vill inskränka
riksbankens verksamhet till vad herr Kronlund framhöll såsom re¬
servanternas uppfattning — och innan den uppfattningen kan anses
vara riksbanksledningens, så anser åtminstone jag, att det icke är
skäl för Riksdagen att besluta om anläggandet av flera avdelnings¬
kontor. Omfattningen av riksbanken verksamhet bör först vara
klargjord.
Herr Henricson drog i tvivelsmål, huruvida min vän Leanders
uppgifter om avdelningskontoret i Linköping voro riktiga. Jag vill
dä endast framhålla, att i bankoutskottets utlåtande nr 15 av år
1910 — jag tror för resten, att herr Henricson då själv var med i
utskottet — stod, att vinsten varit 229,289 kronor 82 öre. Den
enda oriktigheten är, att herr Leander avrundat summan till 229,290
kronor. Men det kan ju icke vara någon farlig avrundning, när
det bara gäller 18 öre. Uppgiften måste alltså anses vara riktig.
Det är alldeles klart ådagalagdt, att ett nyinrättat avdelnings¬
kontor här icke ökar riksbankens vinst, utan snarare bidrar till att
minska den, så till vida, att vinsten vid närliggande avdelningskon¬
tor kommer att gå ned genom överflyttning på nya kontoret, men
genom administrationskonstnaderna i sistnämnda kontor blir sålunda
vinsten i sin helhet mindre. Jag vill dessutom erinra om, att Riks¬
dagen i fjol eller kanske för två år sedan beslöt på utskottets hem¬
ställan att nedlägga icke så litet pengar på att utvidga och förbättra
Ang. inrät¬
tande av ett
riksbankens
avdelnings¬
kontor i Häl¬
singborg.
(Forts.)
Nr 24. 54
Ang. inrät¬
tande av ett
riksbankens
avdelnings¬
kontor i Häl-
sinqborq.
(forts-)
Lördagen den 29 mars.
lokalerna i riksbankens avdelningskontor i Malmö, och åtskilliga tio
tusentals kronor användes härför. Det synes mig även av det skälet
lämpligt, att ett kontor, som har tidsenliga lokaler och personal för
en stor och omfattande verksamhet, också får fortsätta denna sin
verksamhet. Det kan icke vara till riksbankens fördel och vinst
att inrätta nya kontor, åtminstone om man icke vill vara med om,
att riksbankens verksamhet skall bliva mer omfattande, än vad den
hittills visat sig vara, och varthän man synes vilja leda den.
Jag har talat med ett par av fullmäktige i frågan, och så
mycket kan jag utan att vara ogrannlaga säga, att jag av samtalen
fått den uppfattningen, att de icke skulle ta så illa vid sig, om
Riksdagen icke skulle inrätta detta kontor. Jag påstår fortfarande,
att jag icke fått skäl för att frångå den uppfattning, jag i mitt
första anförande gav uttryck åt, nämligen att något egentligt skäl
för inrättande av ett avdelningskontor i Hälsingborg icke linnés.
Herr talman, jag ber att få vidhålla mitt yrkande på avslag.
Herr Henricson i Karlslund: Borr talman! Blott ett par
ord. Den föregående talaren nämnde, att jag skulle varit med i
Riksdagen 1910. Jag vill då bara säga, att jag icke var det.
Dessutom ber jag få tillägga, att riksbankskontoren ha till upp¬
gift icke allenast att samla direkt vinst, utan även att underlätta
och reglera penningrörelsen.
Efter härmed slutad överläggning gav herr vice talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på
avslag å såväl berörda hemställan som de i ämnet väckta motio¬
nerna ; och förklarade herr vice talmannen sig anse svaren hava ut¬
fallit med övervägande ja för den förra propositionen. Då votering
emellertid begärdes, blev nu uppsatt, justerad och anslagen eu så
lydande voteringsproposition:
Den, som vill, att kammaren bifaller bankoutskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 20, röstar
Ja;
Den, det ej' vill, röstar
Vinner Nej, har kammaren avslagit såväl utskottets berörda
hemställan som de i ämnet väckta motionerna.
Omröstningen utföll med 74 ja, men 111 nej; och hade kam¬
maren alltså fattat beslut i enlighet med innehållet i sistnämnda
proposition.
Lördagen den 29 mars.
§ 8.
55
Vidare föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 21, i anledning
av Riksdagens revisorers anmärkning rörande dröjsmål med avläm¬
nandet av registret till 1912 års riksdagstryck rn. m.; och yttrade
därvid
Herr Tengdahl: Herr talman, mina herrar! Jag har begärt
ordet endast för att göra några små erinringar. Själva utskottets
omförmälan kan ju icke föranleda något förslag.
Jag skall be att få berätta, att när jag i början av oktober
1912 händelsevis befann mig i ett ärende i riksdagsbiblioteket, var
en person där och ville ha en upplysning ur registret till 1912 års
riksdagstryck. Tjänstemännen i biblioteket nödgades då säga, att
de icke kunde lämna denna upplysning, därför att registret icke var
färdigt Jag får lov att säga, att ehuru jag icke hade något upp¬
drag att skämmas på Riksdagens vägnar, så gjorde jag det verkli¬
gen. Ty jag måste finna det förhållandet i fråga alldeles skandalöst.
Jag kan icke förstå, varför man skall ordna denna sak så, att
det går så långsamt. Det förefaller mig fullkomligt solklart, att
detta register kan skötas lika bra under Riksdagen som efter den¬
samma, och ur kostnadssynpunkt spelar det ju icke alls någon roll,
-om man avlönar en tjänsteman under Riksdagen, eller om man av¬
lönar honom tre å fyra månader efteråt, för att han skall utarbeta
registret. Hela saken gäller ju, att man skaffar sig s. k. kartoliner
upplinjerade i förväg, och att man på dessa kartoliner fyller i allt,
som under Riksdagen sig tilldrager. Och att sköta detta register¬
arbete på sådant sätt, att det är så gott som färdigt, när Riksda¬
gen stänges, hör vara synnerligen enkelt. En hel del av det, som
skall in i registret, är ju av beskaffenhet att kunna vara färdigt
redan under Riksdagen och hör kunna vara uppsatt i korrektur, i
s. k. förråd, som det heter på typografspråket. Det kan naturligtvis
icke ombrytas i sidor, förrän det hela är färdigt, men att en hel
del hör kunna vara uppsatt innan Riksdagens sint är tydligt för
var och en, som haft något med katalogiseringsarbete att göra.
Jag skall taga några exempel. Icke behöver man väl dröja
till Riksdagens slut för att i registerhänseende behandla exempelvis
trontalet. Det kan ju prickas in i registret samma dag det hålles.
Och likaså karl ju »berättelsen över vad sig i riket tilldragit» pric¬
kas in i registret samma dag, som Riksdagen godketsfullt beslutat,
att denna berättelse — som vanligt — icke skall till någon Riks¬
dagens åtgärd föranleda. Och så är det även i många andra fall.
Jag skall som exempel vidare taga en sak, som. brakar skaffa Riks¬
dagen mycket arbete, och som även i registerhänseende förorsakar
mycket sådant, jag menar »den nådiga luntan» eller Kungl. Maj:ts
proposition nr 1 angående statsverkets tillstånd och behov. Den
skall naturligtvis i registerhänseende icke behandlas efter Riksdagens
Nr 24.
Ang. registret
till 1912 års
riksdagstryck
m. m.
Sr 24. 56
Lördagen den 29 mars.
Ang. registret slut, utan i stället fyra å fem gånger under Riksdagens lopp med
it 912f ar\ ^ resu^at, att ifrågavarande registerlappar äro färdiga, när Riks-
' mm. dagen stänges. Först skali man då gå igenom själva luntan, och
(Forts.) vid detta arbete har man en god hjälp av de register, som väl fin¬
nas vid de flesta huvudtitlar. Samma timme, som den nådiga lun¬
tan föreligger i Riksdagen, kan arbetet börja. Det är ju ett ganska
mödosamt arbete, och det bör räcka en god stund att få det gjort.
Den andra inprickningen i kartolinerna skall naturligtvis försiggå,
i mån som statsutskottet avlämnar sina utlåtanden i anledning av
varje särskild huvudtitel. Sedan komma så småningom protokollen
över dessa utlåtandens behandling i kamrarna, och då blir det na¬
turligtvis att för tredje gången registrera. Sedan blir det ju eu massa
riksdagsskrivelser, som skola införas under var sitt nummer på
ifrågavarande kartoliner. Därefter misstänker jag, att den saken är
färdig, och den kan naturligtvis vara det redan under Riksdagen.
Det behöver icke alls göras någonting däråt efter Riksdagens slut..
Jag anser till och med, att man icke behöver vänta på, att proto¬
kollen skola vara färdigtryckta för att göra dessa inprickningar i
kartolinerna, utan de kunna ju göras omedelbart efter kamrarnas be¬
handling av ärendena. Man kan ha en särskild person, som följer
denna behandling och sedan omedelbart verkställer inprickningarna
på kartolinerna. Numret på protokollshäftena kan val fås utan att
avvakta protokollets tryckning, även om man icke dessförinnan kan
få sidtalet.
Jag har endast velat göra dessa små erinringar. Jag tycker,
det är upprörande, att Riksdagen skall föregå de andra verken med
dåligt exempel med avseende på opraktiska anordningar. Jag har
icke något yrkande, men jag har med detta velat framhålla, att det
är en skandal, att Riksdagens register skall bli färdigt först bortåt
fyra månader efter Riksdagens slut, då det i stort sett kunde vara
färdigt i samma ögonblick, som Riksdagen stänges.
Sedan herr talmannen nu återtagit ledningen av förhandlingarna,
anförde:
Herr Rydén: Då det är den avdelning, som jag tillhörde vid
den sista statsrevisionen, som gjort den här föreliggande anmärk¬
ningen, och då jag är tacksam för det sätt, varpå bankoutskottet
behandlat densamma, så skall jag be att få säga ett par ord.
Jag tror, att herr Tengdahl har rätt i mycket av vad han bär
har sagt, men att han som vanligt överdriver något litet. Det är
nog alldeles säkert en överdrift, när han säger, att man i det ögon¬
blick, som Riksdagen slutar, skulle kunna ha registret färdigt. Det
förhåller sig ju så, att en hel del riksdagstryck, och särskilt Riks¬
dagens skrivelser, icke är färdigt, då Riksdagen åtskiljs. En hel
del skrivelser skickas ju till och med hem till talmannen för under¬
skrift efter Riksdagens slut, och följaktligen kan icke vederbörande
Lördagen den 29 mars.
57 Kr 24.
tjänsteman slutföra registerarbetet, förrän allt detta är klart. Vi¬
dare tager det. naturligtvis tid att korrekturläsa, efter det Riksdagen
åtskilts. Men i övrigt är jag av samma uppfattning som herr Teng-
dahl, att man kan ordna detta arbete på ett bra mycket mera prak¬
tiskt och skyndsamt sätt för att få registret tidigare färdigt.
Det är därför, som statsrevisorerna gjort denna anmärkning.
Det var för att försöka om möjligt påskynda saken; och då tycker
jag, att det icke spelar någon roll, om man betalar litet mera mot
nu för anställande av ett biträde åt tjänsteman, som har detta ar¬
bete om händer, om man, säger jag, betalar ett tusen kronor eller
vad det skulle behövas, kanske endast några hundra kronor för att
få detta arbete färdigt i god tid.
Men jag ber att få påpeka, att enligt min uppfattning skulle
riksdagsregistret kunna göras bra mycket enklare, mycket mera
kortfattat och icke så omfångsrikt, ifall man företoge en del för¬
kortningar uti själva rubrikerna i registret. Nu går det i vanliga
fall till så, att man trycker av klämmarna uti utskottsbetänkandena
eller propositionerna och sätter in dessa såsom rubriker i registret.
Detta tager ju en stor plats, så att det skulle med något arbete
kunna sammandragas rätt väsentligt, som var och en vet.
Vidare vill jag säga, att enligt min mening det är onödigt att
på så man ga ställen trycka en hel del saker uti registret. Däri¬
bland ha vi t. ex. en sådan sak som revisorerna av riksbankens
avdelningskontor i landsorten. Dessa stå på flera ställen upptagna
i registret. Jag tycker för min del, att man skulle kunna taga
dem på ett ställe, att man åtminstone icke behöver göra ett perso¬
nalregister för var och en av dessa personer. I åtskilliga andra
avseenden skulle man kunna göra detta register mindre och enklare.
Jag skulle därför, när det nu blivit diskussion i frågan, vilja giva
uttryck åt ^ min uppfattning, att man skulle kunna på detta sätt
icke bara åstadkomma större skyndsamhet i registrets publicering,
utan även minska dess omfång genom att göra begränsningar och
förkortningar.
Herr Tengdahl: Det är bara i fråga om en liten detalj, som
jag tillåter mig att opponera mig mot herr Rydén, då han säger,
att man skulle behöva se riksdagsskrivelserna färdigtryckta för att
kunna registrera dem. Det är icke fallet, utan med avseende på
riksdagsskrivelserna och »beslutet» är det bara att hänvisa till num¬
mer och paragraf. Och detta borde väl kunna ordnas genom sam¬
arbete mellan sekretariatet och ifrågavarande tjänsteman, så att han
kan lå reda på en skrivelses nummer utan att skrivelsen behöver
vara färdigtryckt.
Herr Lindhagen: Gentemot vad herr Rydén föreslog där¬
om, att. man skulle förenkla registret särskilt genom att undvika
upprepningar, vill jag fästa uppmärksamheten på behovet, att detta
Ang. registret
till 1912 drs
riksdagstryck
m. m.
(Forte.)
Nr 24. 58
Lördagen den 29 mars.
Ang. registret
till 1912 års
riksdagstryck
m. m.
(Forts.)
Ang. marin¬
förvaltnin¬
gens räken¬
skaper.
riksdagsregister göres åtminstone i ett avseende vidlyftigare. Enligt
min erfarenhet är det ofta ytterst svårt att hitta uti detta register
en fråga, därför att saken registrerats på ett så besynnerligt sätt. Det
kan därför vara lämpligt, att man återfinner saken på mera än ett
ställe. På grund av att detta register är ofta ofullständigt i detta
avseende, får jag särskilt rekommendera, att det utvidgas, så att
man kan hitta ett ämne utan alltför stora svårigheter.
Härmed var överläggningen slutad. Kammaren beslöt lägga
utlåtandet till handlingarna.
§ 9.
Därnäst i ordningen var å föredragningslistan uppfört stats¬
utskottets utlåtande, nr 32, i anledning av Riksdagens år 1912 för¬
samlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av
statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och för¬
valtning under år 1911.
§ 1-
Lades till handlingarna.
§ 2, angående marinförvaltningens räkenskaper.
Med anledning av vissa utav statsrevisorerna uttalade, i före¬
varande paragraf omförmälda önskemål rörande förbättrat räkenskaps-
och redovisningsväsen för marinförvaltningen in. fl. verk hemställde
utskottet, att Riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
det täcktes Kungl. Maj:t taga under övervägande, hurnvida icke
frågan om ett förbättrat räkenskaps- och redovisningsväsen för så¬
väl marinförvaltningen som ock detta ämbetsverk underlydande un¬
dervisningsverk och sjökarteverket borde för utredning överlämnas
till sakkunniga personer samt därefter meddela det beslut i ärendet,
vartill omständigheterna kunde föranleda.
Sedan utskottets hemställan blivit uppläst, begärdes ordet av
Herr Starbäok, som yttrade: Då frågan rörande denna del
av statsrevisorernas arbete var föremål för behandling inom utskottet,
kände utskottet icke till vad som Kungl. Maj:t åtgjort i förelig¬
gande fråga. Och såsom herrarna funnit, har i går — tror jag —
bär utdelats på kammarens bord ett underdånigt utlåtande i fråga
om den centrala statsbokföringen och kassakontrollen, avgivet i
januari 1913 av kommitterade för granskning av statens bokföring
m. m. Det visar sig härvid, att eu stor del utav vad som här av
statsutskottet föreslagits av Kungl. Maj:t redan satts i verket.
Lördagen den 29 mars.
59 Nr 24.
Detta har också varit anledningen till, att medkammaren vid be¬
handlingen i går av detta ärende icke tog det förslag, som här ifrån
statsutskottets sida framlägges.
Jag tillåter mig därför, herr talman, att i anslutning till Första
kammarens beslut föreslå en ändring i motiveringen, som utmynnar
i en omtormälan. Utskottets utlåtande skulle vara detsamma uti
punkten l:o), men i stället för den del av motiveringen, som bör¬
jar med meningen: »Den lämpligaste åtgärden» etc. skulle stå:
»Men enär, enligt vad upplyst blivit, frågan om de anmärkta bri¬
sternas avhjälpande redan är under övervägande inom kommittén
för ganskning av statens bokföring och hos de efter desse kornmit-
terades direktiv arbetande sakkunnige för utredning rörande för¬
enkling av redovisningsväsendet vid marinen, har utskottet endast
velat vad sålunda förekommit för Riksdagen omförmäla.»
Vidare anfördes ej. Efter av herr talmannen givna propositio¬
nen i ämnet beslöt kammaren att med avlag å utskottets hemställan
och bifall till det av herr Starbäck under överläggningen fram¬
ställda yrkandet lägga paragrafen till handlingarna.
§§ 3—5.
Lades till handlingarna.
-4
Härefter föredrogs § 6, angående sättet för prövningen inom
vattenfallsstyrelsen av vissa upphandlings- och entreprenadanbud;
och yttrade därvid:
Herr Nilson i Örebro: Ja, det kan naturligtvis icke falla
mig in att i ringaste mån vilja bestrida riktigheten av statsreviso¬
rernas erinran eller utskottets hemställan under den förevarande, nu
föredragna paragrafen. Tvärtom vill jag till den kraft och verkan,
det hava kan, understryka densamma. Men jag anser det likväl
nödvändigt vid detta tillfälle göra det uttalandet, att det synes mig
av omständigheterna och av behovet påkallat att så organisera för¬
valtningen av ett statens affärsdrivaade verk, att det utan omgång
och tidsspillan kan besluta i frågor om en del affärsuppgörelser.
Affärsmässigheten vid köpeavtal kräver ofta ett övervägande under
allenast ett fatal timmar; och jag har på andra områden av statens
verksamhet iakttagit, att anbud icke ens upptagits till prövning just
därför, att anbudsgivaren har kraft telegrafiskt svar inom vissa tim¬
mar, efter det anbudet avgivits. Ofta har det då varit så, att det
anbudet varit det billigaste, men just därför att anbudsgivaren kraft
detta telegrafiska svar, har det billiga anbudet gått ur händerna för
staten.
Samtidigt som jag betonar vikten av att tillgodose detta krav,
vill jag erinra om nödvändigheten av att vid anbuds öppnande och
Ang. marin-
förvaltnin¬
gens räken¬
skaper,
(Forts.)
Ang. pröv¬
ning av vissa
upphandlings-
och entrepre¬
nadanbud.
Nr 24.
Ang. pröv¬
ning av vissa
upphandling s-
och entrepre¬
nadanbud.
(Forts.)
60 Lördagen den 23 mars.
protokollförande av desamma man tillser, att staten har verklig kon¬
troll däröver. Och detta krav synes mig mycket väl kunna förenas
med en snabb och affärsmässig handläggning av förekommande upp-
handlingsärenden.
I förevarande fall är det så, att en framställning har blivit
gjord till Kungl. Maj:t rörande ändring uti instruktionen för vatten¬
fallsstyrelsen, och jag hoppas, att Kungl. Maj:t vid omprövning av
ifrågavarande ändring uti instruktionen för styrelsen måtte skänka
de av mig nu här framförda synpunkterna ett välvilligt beaktande.
Jag har icke något yrkande att framställa.
Herr Rydén: Herr talman! Jag för min del vill bara under¬
stryka, att hvad herr Kilson i Örebro här yttrat givetvis ändå icke
får tagas til! intäkt för den mening, som statsutskottet tydligen icke
har haft, åtminstone icke den avdelning av utskottet, som prövat
detta ärende. Yi ha hållit före, ått vid granskningen av den fram¬
ställning, som vattenfallsstyrelsen ställer i utsikt, det bör tagas i
betraktande, att vattenfallsstyrelsen dock har fått en alldeles sär¬
skild organisation, så att densamma icke består av ämbetsmän i
vanlig mening, utan vattenfallsstyrelsen består av styrelsens chef
samt fyra större industri- och affärsmän, alltså det praktiska livets
män, som ställts vid sidan av honom. Och det synes mig vara
uppenbart att just genom denna organisation av vattenfallsstyrelsen
har Riksdagen avsett, att dessa personer skulle vara ekonon^ka
rådgivare åt vattenfallsstyrelsens chef, icke bara, när det gällde plan¬
läggande av stora företag, såsom t. ex. stora kraftstationer och
dylikt, utan även vid upphandling av större artiklar, som förbrukas.
av styrelsen. Och då det av vattenfallsstyrelsens svarsskrivelse
syntes framgå, att meningen varit, att man skulle göra chefen all¬
deles oberoende, även vid uppgörandet av större leveranser, av dessa
medlemmar i styrelsen, har statsutskottet velat understryka, att en
sådan sak icke bör kunna företagas, utan att Riksdagen får pröva
frågan om styrelsens sammansättning. Jag har icke något yrkande
att göra, men jag har velat sagt detta för att det icke skulle kunna
föranleda något missförhållande.
Vidare anfördes ej. Kammaren beslöt lägga paragrafen till
handlingarna.
§ 7-
Lades till handlingarna.
§ «•
Utskottets hemställan bifölls.
Lördagen den 29 mars.
§ 9.
61 Nr 24.
Under denna paragraf hemställde utskottet, med föranledande
av därom utav revisorerna gjorda uttalanden, att Riksdagen måtte
i skrivelse till Kung!. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes
a) låta verkställa utredning angående sättet för ernående i sta¬
tens byggnadsverksamhet i hela dess omfattning av önskvärd spar¬
samhet, enkelhet och planmässighet samt därefter vidtaga de åtgär¬
der, vartill utredningen må föranleda samt
b) erinra vederbörande verk och myndigheter, som ärnade in¬
komma med framställningar angående nybyggnader, om nödvändig¬
heten av att omsorgsfullt planlägga desamma samt att därvid iakt¬
taga all den sparsamhet och enkelhet, som, utan åsidosättande av
praktiska synpunkter och verkliga behov, kunde äga rum.
Efter föredragning av paragrafen yttrade:
Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet friherre Adel¬
svärd: Herr talman, mina herrar! Jag anhåller endast att få lämna den
upplysningen, att de åtgärder, som åsyftas i den föreslagna skrivelsen
till Kungl. Maj:t under denna paragraf, i själva verket redan äro
av Kungl. Maj:t vidtagna. Sålunda har utredning verkställts röran-
ae administrationen av statens byggnader, inklusive tomter, särskilt
med hänsyn till försäljningen av tomterna. Denna utredning avser
att la bättre enhetlighet och planmässighet uti denna administra¬
tion. I samband härmed pågår en utredning rörande omorganisa¬
tion av överintendentsämbetet i syfte att just få till stånd en sådan
organisation, som avses uti denna skrivelse. Vidare pågår utred¬
ning av särskilda sakkunniga rörande statens byggnadsverksamhet
inom Stockholm till att börja med — och det är meningen att
sedan utsträcka denna utredning att omfatta alla statens byggnader
inom . landet. Slutligen pågår inom finansdepartementet eu utred¬
ning i avsikt att söka få eu jämnare fördelning av kostnaderna för
statens byggnader de olika åren emellan för att i samband därmed
kunna rätta statens byggnadsverksamhet i någon mån efter konjunk¬
turerna, så att densamma kunde vid dåliga konjunkturer inom
^y§onadsbra.nschen ökas och vid livligare konjunkturer minskas.
Av vad jag sålunda sagt torde framgå, att Kungl. Maj:t redan
står i begrepp att vidtaga åtgärder i den riktning, som skrivelsen
avser. Sålunda torde denna skrivelse icke få så stor praktisk be¬
tydelse.
Herr Milson i Örebro: Herr talman, mina herrar! Vid be¬
handling av detta ärende inom statsutskottet var jag för min del
ytterst tveksam rörande utskottets hemställan under mom. a), ja,
jag var så tveksam, att utskottets protokoll vittna därom, att jag i
utskottet yrkade avslag på momentet i fråga, ehuru jag icke har
Ang. statens
byggnads¬
verksamhet.
Nr 24. 62
Lördagen den 29 mars.
Ang. statens reserverat mig till utskottsutlåtande! Denna min tveksamhet är
byggnads- »rundad på en farhåga, att vi måhända skulle kunna få en stats-
^FortfO^ verkets byggnadsnämnd till stånd, och en sådan organisation, befarar
jag, skulle för staten icke visa sig lyckosam. Denna min uppfatt¬
ning stöder jag i viss mån på de erfarenheter, som vi varit i till¬
fälle att få göra rörande arméns kasernbyggnadsnämnd.
Kammaren erinrar sig säkerligen, att Riksdagen gick med på
inrättandet av denna kasernbyggnadsnämnd i anledning av en utav
statsrevisorerna framställd anmärkning mot vissa kasernbyggnader,
en anmärkning — jag ber att få understryka det — som var syn¬
nerligen väl grundad, så väl, att det är, må jagsäga, ytterst sällan,
som statsrevisorerea ha så starka skäl till en erinran, som de både-
i detta hänseende. Men om jag då frågar mig, hurudant resultatet
blivit för statsverket i ekonomiskt hänseende utav den arméns ka¬
sern!) yggn adsnämd, som blev det synliga resultatet av denna stats¬
revisorernas anmärkning och Riksdagens på denna statsrevisorernas
anmärkning grundade hemställan, måste jag säga mig, att de i eko¬
nomiskt hänseende icke kan anses tillfredsställande. Kasernbyggna¬
derna ha blivit dyrare, den nya administationen är kostsammare än¬
den administration, som vi hade förut, och jag är nästan övertygad,
att om Riksdagen den dag, som är, kunde få kasernbyggnadsnämn¬
den bort ur statsorganen och ha den gamla ordningen tillbaka, skulle
det för Riksdagen vara behagligare, och framför allt skulle det
säkerligen vara bättre för statsbudgeten.
Härtill kommer nu också den omständigheten, som vi fatt vet¬
skap om bär genom det meddelande, som nu gjorts kammaren från
statsrådsbänken, nämligen att regeringen vidtagit vissa åtgärder i
just det syfte, som väl är det väsentliga i statsrevisorernas erinran,
d. v. s. vinnande av enhetlighet och planmässighet i handlägg¬
ningen av statens byggnadsärenden med tillgodoseende av enkelhe¬
tens och sparsamhetens krav.
Vid detta förhållande tillåter jag mig hemställa, att kammaren
måtte, med avslag å utskottets hemställan under mom. a., bifalla
dess hemställan under mom. b., det senare därför, att, om kamma¬
ren icke skulle bifalla hemställan under mom. b., måhända veder¬
börande verk och myndigheter skulle kunna tolka detta, som om
Riksdagen icke vore så känslig för eller så nogräknad med att
en omsorgsfull planläggning rörande statens byggnadsverksamhet
ägde rum.
Herr Tengdahl: Herr talman, mina herrar! Jag begärde ordet
endast för att förse detta utlåtande med några små randanmärk¬
ningar.
Jag har haft regeringens uppdrag att vara med om att granska
ett större byggnadsföretag under några månader, och det är egent¬
ligen de erfarenheter, jag därvidlag gjort, som ha förmatt mig att
begära ordet.
Lördagen den 29 mars.
63
Jag har då fått en mycket stark känsla av, att vad vi behöva,
är en mycket stark och mycket långt driven koncentration av sta¬
tens ^byggnadsväsende, och att det i vilket fall som helst icke går
för sig att låta varje statens verk i sin byggnadsverksamhet gå för
sig självt som de stora gåsungarna. I statens verk finnes ju eu
massa erfarenhet samlad inom olika områden, men icke har varje
verk i byggnadsfrågor den sakkunskap, som är önskvärd, för att
det skulle tillåtas dem, icke blott att taga initiativ, utan att till
slutet sköta vart och ett av deras nybyggnadsärenden. Medlemmar¬
na i medicinalstyrelsen t. ex. äro otvivelaktigt — jag antar det åt¬
minstone —■ alla mycket skickliga läkare, men om var och eu av
dem duger till att vara byggnadschef för rikets hospitalsväsende,
torde vara tvivel underkastat. Men om jag nu säger, att de icke
duga till byggnadschefer, så har jag därmed naturligtvis icke satt
i fråga deras kompetens som läkare.
Den föregående talaren var synnerligen rädd för att man skulle
komma att starta en statens nybyggnadsnämnd. Ja, jag vet inte,
var den skulle höra hemma, om det skulle bli hos överintendents-
ämbetet eller någon annanstädes, men ehuru jag icke har så värst
stort förtroende för det nuvarande överintendentsämbetet, får jag
likväl säga, att jag anser, att det är bättre att samla sakkunska¬
pen där — eventuellt reformerat — än att försöka samla den hos
varje verk för sig, där man likväl icke skulle kunna få tillräcklig
sakkunskap.
Den siste ärade talaren drog fram kasernbyggnadsnämnden
såsom ett varnande exempel. Ja, jag skulle också vilja säga, att
kasernbyggnadsnämnden är ett varnande exempel, men på eu halv-
mesyr, ty det är klart och tydligt, att om kasernbyggnadsnämnden
blivit dyr i sin förvaltning och om den begått missräkningar, som
gjort, att det, den byggt, blivit dyrt, beror det måhända till stor
del därpå, att man icke drivit rörelsen i tillräckligt stor skala. Det
är alldeles klart oeb tydligt, att kasernerna — låt vara, att de äro
talrika här i landet — likväl endast äro en liten specialitet av den
offentliga byggnadsverksamheten och för liten för att egentligen
motivera en så stor apparat, som kasernbyggnadsnämden svällt ut till
att vara. Men det är också klart, att får man en ordentlig statens
nybyggnadsbyrå, är man i tillfälle att på denna byrå engagera
specialister även i det arkitektoniska. Det vore till stor välsignelse,
ifall man inom en sådan nybyggnadsbyrå både specialister på" såväl
småbostäder som större sådana och på skolor, sjukhus m. m. Som
det nu går till, får en arkitekt inom ett visst verk rita allt möjligt,
även om han icke är kompetent till att rita någonting alls eller, i
bästa fall, endast kan rita något, men icke allt, som bör till ifråga¬
varande etablissement. Jag betvivlar inte, att den arkitekt, vars
arbeten jag närmast haft att göra med, kan vara — eller bliva —
mycket skicklig att rita sjukhus. Men icke kan man begära, att
en person, som möjligen behärskar den svåra specialiteten att rita
Nr 24.
Ang. statens
byggnads¬
verksamhet..
(Forts.)
Nr 24. 64
Lördagen den 29 mars.
Ang. statens sjukhus, också nödvändigt skall vara skicklig i att rita bostäder.
verksamhet ^ae §ar sa ]aS säoer> arkitekturen är så invecklad i
(Forts) ' vara dagar, att eu person, som duger till att rita stora bostäder,
icke nödvändigt kan rita små sådana bra, ty den lilla eller till och
med den minsta arkitekturen är ett tillräckligt stort arbetsfält för
att kräva sina specialister.
Här bar man nu sagt i ett yttrande från överintendentsämbe-
tet, att man i allmänhet går så till väga, att man icke bryr sig om
programmen, utan man går ut ifrån, att programmen äro sakkun¬
nigt uppgjorda. Ja, jag vill säga, att det icke alls är att lita på.
Läkare kunna vara mycket kompetenta och veta, hur de vilja ha
det, men de kunna nog skriva program, som en duglig arkitekt
knappt kan arbeta efter. Skulle överintendentsämbetet på ett verk¬
ligt sakkunnigt sätt kunna granska saken, måste detta ämbete vara
med från början. Det är för mig åtminstone fullkomligt klart.
Det kan inträffa t. ex. — och jag har haft att göra med sådana
fall — att man i ett program gör en helt plötslig omkastning från
en princip, som fullföljts vid ett tidigare byggnadsföretag, utan att
man talar om det med ett enda ord. Hur skall då den, som gran¬
skar en ritning, kunna säga, om detta program är praktiskt eller
icke, när det saknar motivering och bara har nakna sakuppgifter?
Så har det varit i det fall, där jag haft granskningsskyldighet.
Man har t. ex. plötsligt gått ned från trevåningspaviljonger för vissa
sjuka till tvåvånings. — Det är klart, att detta blir dyrare, men
man har icke med ett ord talat om, varför man gjort så. Hur
skulle de, som granska dessa ritningar, kunna bedöma, huruvida
det är riktigt eller icke att bygga dessa sjukvårdspaviljonger i två
våningar i stället för tre, då man icke talat om för dem, att man
härvidlag gjort en kolossalt stor förändring, utan, som sagt, att
nämna ett ord om saken.
Jag för min ringa del har fått ett mycket starkt intryck av att
det lägges ned för litet arbete på det förberedande stadiet. Här
skickas oupphörligt till Riksdagen från ämbetsverken via Ivungl.
Maj:t eu massa ritningar, som äro utförda i så liten skala, att folk
med någon ansvarskänsla över huvud taget icke tillåta sig sådant.
Yar och en, som är intresserad av 'byggnadsfrågor, vet, att i
ju mindre skala en ritning göres, dess mindre arbete nedlägges på
en hel del detaljer; eu massa saker, som tagas med på ritningar i
något större skala, komma icke alls med på de ritningar, som göras
i mindre skala. När sedan det hela gått galet, heter det om dessa
ritningar i mindre skala: Ja, det var ju bara skisser, som Riks¬
dagen grundade sitt beslut på. Men Riksdagen har rättighet, anser
jag, att fordra att såsom grund för sina beslut få lägga något annat
än skisser.
Det är emellertid icke blott så, att ritningarfle göras slarvigt,
utan det är även en massa andra saker, som man kan anmärka på.
Kostnadsberäkningarna äro ofta slarvigt uppgjorda, och arbets-
Lördagen den 29 mars.
65 Nr 24.
beskrivning saknas ' fullständigt. Men för att en kostnadsberäkning
skall kunna göras korrekt, måste man ju ha eu arbetsbeskrivning.
Det är icke nog med, att arkitekten bär den saken i huvudet, om
han icke gitter att kasta ned den på papperet, så att även andra
människor kunna se, hur ban tänkt sig saken. Den är nämligen
så viktig, att den alldeles icke bör få vara hans ensak. Det hände
mig, att, när jag skulle granska den sak, som jag nu närmast syftar
på, nämligen Strängnäs’ hospitalsbyggnader, och vid första samman¬
träffandet med arkitekten frågade: Yar är arbetsbeskrivningen?
— jag bett enkelt fick till svar: Det finns ingen sådan! Men huru
skall jag då kunna granska ritningarna? frågade jag. — Jo, svarades
det, byggnaderna skola göras alldeles lika med hospitalsbyggnaderna
i Östersund. Ja, det är inte roligt för den, som skall granska rit¬
ningarna till eu byggnad i Strängnäs, att få såsom ledning för sitt
bedömande av saken endast det att hålla sig till, att det skall
byggas på samma sätt som i Östersund. Förhållandena på dessa
bägge vitt skilda platser äro ju helt olika. Fn hel del material,
som det faller sig naturligt att använda i Östersund, kan icke alls
komma i fråga i Strängnäs, och denna olikhet gäller för övrigt en
hel mängd saker.
Vidare slarvas det med avvägningar o. d. Det har sålunda
förekommit, att man vid granskning av projekten funnit, att grun¬
derna och trapporna upp till bostäderna företett helt andra massor,
än vad arkitekten tänkt sig. Och hur har detta kommit sig? Jo’
det har varit så, att marken icke blivit tillräckligt avvägd j man
bär icke haft tillräcklig kännedom om markförhållandena för att
därpå kunna grunda en ordentlig kunskap om vad byggnaden och
speciellt grunden skulle komma att kosta. Såsom exempel kan jag
nämna, att just beträffande Strängnäs’ hospitalsbyggnader har man
på hela byggnadsområdet, som är mer än dubbelt så stort som Sta¬
den inom broarna och där man skall förlägga bortåt tjugufem stora
byggnader för en sammanlagd kostnad av nära o Va miljoner kronor,
endast slagit ned fem borrhål. Vem som helst, även om ban icke
är hemma på detta område, bör kunna förstå, huru pass tillförlitlig
kännedom man kan vinna om en så stor byggnadsyta genom endast
fem borrhål. Sedan vill man narra vederbörande statsråd att på
en sådan dålig undersökning grunda en kunglig proposition, med
anledning av vilken vi sedan skola sitta här i Riksdagen och anslå
3V2 miljoner kronor.
Det vore mycket mer att säga om denna sak. Det säges nu
i_ ett utlåtande från överintendentsämbetet, att man skulle vid en
sådan koncentrering av statens byggnadsverksamhet undantaga vissa
styrelser, som redan hos sig ha »instituerat» särskilda ritkontor,
nämligen^ fångvårdsstyrelsen och medicinalstyrelsen. Mot detta ber
jag att få protestera 1 dubbel bemärkelse. Jag protesterar först och
främst mot själva uttrycket, att det hos dessa styrelser instituerats
särskilda ritkontor. Medicinalstyrelsens arkitekt har själv för mig
Andra kammarens protokoll 1913. Nr 24. 5
Ang. statens
byggnads¬
verksamhet.
(Forts.)
Nr 24. 66 Tisdagen den 29 mars.
Ang. statens klagat över, att när kan kommer npp till medicinalstyrelsen, kar
byggnads- pan icke eDS en st0l att sitta på, än mindre ett rum att arketa i.
verksamhet. man alltså talar om> att där skulle ka »instituerats» något sär-
01 ‘ skilt ritkontor, kar detta tal icke det minsta fog för sig, då någon
sådan lokal där icke alls existerar. Förkållandet kar vant, att
medicinalstyrelsen så att säga kvrt in sig kos en privat arkitekt
ock kållit på med detta i många år; men detta kan ju icke kallas
för, att styrelsen kar »kos sig instituerat» ett ritkontor.
Men även om man icke tager saken på det kalvt skämtsamma
sätt, som jag nu försökt ta den, utan medger, att dessa styrelser
»kos sig instituerat» arkitektkoutor, så kan man vidare fråga: Hur
kar man då gått till väga? Jo, man använder inom medicinal¬
styrelsen ett medicinalråd till kyggnadsckef. Jag återkommer ^här
till vad jag nyss sade, att en läkare kan vara en mycket duktig
läkare, men kan keköver icke fördenskull duga till byggnadschef..
Vart leda sådana galenskaper? Jo, Riksdagen kade förra året ett
lysande exempel härpå. Det kade hit inkommit ritningar till di¬
verse ombyggnader vid Stockholms hospital för en halv miljon
kronor. Där hade man uteglömt hissar för en kostnad av 12,000
kronor. Överintendentsämbetet »antog», att dessa hissar skulle gå
av — utrustningsanslaget. Det vill säga: hissarna, som, ehum de
i allmänhet bruka vara rörliga, dock få anses tillhöra fastigheten,
skulle enligt den uppfattningen med avseende å anskaffningen lik¬
ställas med skjortor, kalsonger, madrasser, sängar, stolar, kuddar,
knivar ock gafflar m. m. Det blir resultatet av att ba ett medi¬
cinalråd till byggnadschef. Jag frågade arkitekten, hur detta i all
rimlighets namn kunde vara möjligt. Han svarade endast: Det
ligger icke inom min rayon, det tillhör icke mig att inhämta
kostnadsförslag för hissar, det skall medicinalrådet göra! Men han
hade glömt det, ock när medicinalrådet glömt det, glömde arkitek¬
ten det också, fastän han av ritningarna kunde se, att det skulle
finnas hissar. På det sättet skötes för närvarande vår hospitals-
byggnadsverksamhet.
Jag vill vidare protestera mot överintendentsämbetets argumen¬
tering, att det över huvud taget skulle vara praktiskt, att man kos
just medicinalstyrelsen ock fångvårdsstyrelsen kade särskilda arkitekt¬
kontor. Det är enligt min uppfattning det mest opraktiska, man
kan tänka sig, att ha sådana kontor kos just dessa ämbetsverk, där
det icke finnes en enda person, som är inne i byggnadsfrågor, utan
där man måste utifrån skaffa extra kraft för dessa saker. Jag
tycker, att de exempel, som vi käft på senare tid, peka i den rikt¬
ningen, att man borde, om något, indraga medicinalstyrelsens och
fångvårdsstyrelsens rättighet att själva bedriva byggnadsverksamhet.
Det är icke nog med historien om hissarna, som jag nyss anförde.
Vad säger man om, att medicinalstyrelsens arkitekt vid uppgörande
av kostnadsförslag till en bageribyggnad glömde bakugnarna, ehuru
de finnas antydda på ritningarna? Huru man emellertid skall kunna
Lördagen den 29 mars.
67 Nr 24.
sköta ett hospital, för vilket man kostnadsberäknar på sådant sätt,
är svårt att säga. Förmodligen hade man val tänkt sig, att även
bakugnarna skulle bekostas av utrustningsanslaget i likhet med —
hängrännor, stuprör och annat, som arkitekten måhända i förstone
icke ansett nödvändigt med vårt klimat.
Vad beträffar fångvårdsstyrelsens sätt att sköta sin byggnads¬
verksamhet, behöver jag blott erinra om, vad som var före här
häromdagen, då fångvårdsstyrelsen på förslag av sin arkitekt ville
förmå Riksdagen att till en enkel verkstadsbyggnad ute på Lång¬
holmen bevilja en summa, motsvarande 31 kr. 50 öre per kubik¬
meter, under det att man bygger de gentilaste och luxuösaste palats
vid Strandvägen här i Stockholm för 28 kr. per kubikmeter. Efter
ett sådant påstående, som att ett ämbetsverk, vilket bär sig åt på
detta sätt, verkligen fortfarande bör ha rättighet att sköta sin
byggnadsverksamhet, har man rätt att sätta åtminstone ett par
frågetecken i marginalen — det är det minsta, vill jag säga.
Överintendentsämbetet säger även, att det beträffande nu nämnda
verk liksom även eu del andra verk skulle vara nog med att så¬
som hittills överintendentsämbetet granskade ritningarne, när de
bliva färdiga, Jag vågar bestämt påstå, att detta icke är nog, ty
i många fall är det alldeles för sent att, när man lagt ned arbete
på ritningarna, få eventuella misstag rättade, och vidare är det all¬
deles påtagligt, att kritiken måste bliva mycket ytlig, då man går
ut från, att man icke har något att göra med programmen, då det
ju i första hand är dessa, som äro det grundläggande för det hela.
Jag har för ögonblicket icke något mera att tillägga. Jag
återkommer till min gamla käpphäst, att det enligt min mening
icke går att reformera vårt byggnadsväsende, om man icke refor¬
merar undervisningen i byggnadskunskap över huvud taget, både
för arbetare, förmän, byggmästare och arkitekter, men naturligtvis
bör reformen i allra främsta rummet gälla undervisningen för våra
arkitekter.
Ang. statens
byggnads¬
verksamhet.
(Forts.)
Herr Rydén: Herr talman! Vad mom. a) beträffar, bar det
visserligen redan fallit genom Första kammarens beslut. Men man
kan ju ba anledning antaga, att efter herr Nilsons i Örebro an¬
förande de där uttalade önskemålen skola bliva vederbörligen be¬
aktade. Jag tror dock för min del, att åtskilligt talar för, att Andra
kammaren nu bifaller utskottets hemställan oförändrad. Visserligen
bar herr finansministern upplyst om, att det är vissa utredningar,
som icke av statsutskottet och statsrevisorerna varit kända, men
vilka äro påtänkta eller igångsatta. Det är emellertid åtminstone
i ett par hänseenden, som jag för min del icke kan finna, att de
utlovade utredningarna kanna komma att bliva av den beskaffenhet,
att man har garanti för, att verklig rättelse kommer till stånd. Jag
är för min del av den uppfattning, att det förslag, som över¬
intendentsämbetet självt har gjort angående sin egen omorganisation
Nr 24.
68
Lördagen den 29 mars.
Ang. statens för att kunna ta befattning med statens byggnadsverksamhet i större
byggnads- utsträckning än för närvarande, icke är tillfredsställande, och jag
^Fortfr fruktar för, att, om man gör denna fråga om överintendentsämbetets
°r S'; omorganisation uteslutande till en löneregleringsfråga, så komma de
olägenheter, som vidlåda statens byggnadsverksamhet under långliga
tider och som äro i ögonen fallande för envar, som varit i till¬
fälle att ute under resor bese statens nyare byggnader — dessa
olägenheter komma att fortfara, för såvitt det icke blir en annan
organisation av överintendentsämbetet, än den som det självt före¬
slagit.
Enligt min uppfattning skulle det även i ett annat avseende
vara nyttigt, om den utredning, som herr finansministern varit vänlig
att utlova, bleve kompletterad, och det rör — jag medgiver det
gärna — den mycket svåra, men ytterst viktiga frågan om arkitekt¬
taxans sammanhang med kostnaderna för statens byggnader. Jag
får nämligen säga, att det är ett fullkomligt demoraliserande system,
som staten är prisgiven att använda sig av, nämligen att arvodet
för arkitekternas arbete skall utgå med viss procent av den kostnad,
vartill arkitekterna beräkna resp. byggnaders uppförande. Det är
klart, att detta är ett fullkomligt demoraliseringssystemarkitek¬
terna äro ju icke mer än människor, och därför är det ju givet,
att detta system medverkar till att kostnaden för statens byggnader
drives upp. Jag tror, att en sådan detalj som den av mig nu an¬
förda icke ingår i herr finansministerns utredningsplan och i vad
som bör komma under omprövning.
Det finns, herr talman, även andra skäl för ett bifall härvidlag,
och vore icke tiden så långt framskriden, skulle säkerligen åtskil¬
liga av dem, vilka äro eller varit Riksdagens revisorer, kunna lämna
kammaren sådana upplysningar angående de erfarenheter, som de
vunnit beträffande statens nyare byggnader, att kammaren icke ett
ögonblick skulle tveka att bifalla förslaget.
Jag är glad över, att herr finansministern alldeles uppenbart
har ett livligt intresse för saken, och vare sig eu riksdagsskrivelse
nu kommer till stånd eller icke, vågar jag uttala min förhoppning
om, att även i de avseenden, jag här omnämnt, en ändring måtte
komma till stånd.
Jag yrkar bifall utskottets hemställan.
Herr Ström instämde häruti.
Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad samt herr
talmannen givit propositioner först på bifall till utskottets hem¬
ställan och vidare på bifall till det av herr Nilson i Örebro under
överläggningen framställda yrkandet, blev utskottets hemställan av
kammaren bifallen.
Lördagen den 29 mars.
69 Nr 24.
§ io.
Lades till handlingarna.
§ io.
Härpå upptogs till behandling bevillningsutskottets betänkande, Ang. tullen å
nr 24, i anledning av väckt motion om upphävande av tullen å ris, ris, risgryn
risgryn och rismjöl. och rismjöl.
_ I en inom Andra kammaren av herr Sjöblom med flera väckt
motion, nr 75, vilken hänvisats till bevillningsutskottet, hade hem¬
ställts, att Riksdagen måtte besluta sådan ändring i tulltaxan, att
bestämmelserna, som gällde ris, oskalat eller paddy, risgryn och ris¬
mjöl, helt måtte utgå ur densamma.
Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Reservation hade emellertid avgivits av herrar Eklund, Köbb,
Bäckström, Böing, Eriksson i Grängesberg, linne, Larsson i Klags-
torp, Bergman, Källman och Månsson, vilka ansett, att utskottet
bort föreslå, att Riksdagen i anledning av förevarande motion måtte
besluta, att oskalat ris skulle vara tullfritt, att tullen å risgryn
skulle nedsättas till 2 kronor för 100 kilogram, men att tullen å
rismjöl skulle bibehållas vid sitt nuvarande belopp, samt att i följd
härav rubrikerna nr 80 och 81 i gällande tulltaxa skulle erhålla
följande ändrade lydelse:
80. Ris, oskalat eller blott befriat från ytterskalet .... fritt
*81. Ris, malet:
a) gryn...........100 kilogram 2 kr.
b) mjöl...........100 kilogram 6 kr. 50 öre.
Utskottets hemställan föredrogs. Därvid yttrade:
Herr R öing: Herr talman, mina herrar! Det är i år 25 år
sedan det nya systemet efter vunnen valseger införde eu massa
nya tullsatser, och en bland de mera egendomliga av dessa var
utan tvivel tullen å råris. Denna tull infördes nämligen ur tull-
skyddsvänlig, ur rent protektionistisk och icke ur statsfruansiell syn¬
punkt. Våra dagars protektionister, åtminstone i bevillningsut¬
skottet, se glädjande nog denna fråga på helt annat sätt; de ha
åtminstone i sin motivering icke med ett ord nämnt något om de
tullskyddsvänliga synpunkterna, utan avstyrkt den del av motionen,
som avser tullen å råris, på statsfinansiella skäl, och majoriteten i
bevillningsutskottet — om man över huvud taget kan tala om en
majoritet, när tio röster stå mot tio — framhåller, att man måste
m 24, 70
Ang. tullen d
ris, risgryn
och rismjöl.
(Forts.)
Lördagen den 29 mars.
anföra mycket tungt vägande skäl för att borttaga en sådan finans¬
tull, men så har, enligt utskottets förmenande, i detta fall icke
ägt rum.
Jag är dock av annan åsikt och har på grund därav även an¬
slutit mig till reservanterna, och jag har gjort det på huvudsakligast
följande skäl.
Jag kan för min enskilda del icke anse det vara riktigt, att
staten åsätter tull å en råvara, som icke kan produceras här i landet,
och därtill en tull, som skadar industriens berättigade intressen,
därigenom att tullen förorsakar industrien ökade produktionskost¬
nader. Men denna tullsats skadar icke blott industrien genom att
verka fördyrande, utan den skadar även på samma gång den kon¬
sumerande ^ allmänhetens intressen. Riksdagen har här det ovan¬
liga nöjet att kunna borttaga eu tull och därigenom gagna såväl
industriens som den konsumerande allmänhetens intressen, och icke
minst i dessa dyrtider borde det vara för Riksdagen synnerligen
kärt att under sådana förhållanden vara med om att borttaga en
tullsats å eu av våra livsförnödenheter.
Nu säger visserligen majoriteten i bevillningsutskottet, i mot¬
sats till vad motionärerna framhålla, att risgryn är en vara, som
till mycket stor del konsumeras av de burgnare samhällsklasserna,
vilka utan egentlig olägenhet böra kunna bära den prisförhöjning,
tullen medför. Jag tror för min del, att risgryn helt naturligt kon¬
sumeras av alla samhällsklasser, men att de ärade motionärerna ha
rätt, när de säga, att risgryn är en vara, som i ganska stor utsträck¬
ning konsumeras icke minst bland de fattigare inom landet och spe¬
ciellt i vissa delar av vårt land. Så har åtminstone meddelats mig
av flera av mina kamrater inom bevillningsutskottet, vilka väl känna
till de levnadsförhållanden, under vilka dessa fattigare samhällsklas¬
ser leva här i landet.
Jag ber dessutom få pepeka, att vi tio reservanter icke velat vara
med om den del av motionen, som går ut på borttagandet av tullskyddet
å risgryn. Medan vi således yrka bifall till motionen i vad den avser
borttagandet av tullen å råris, ha vi å andra sidan förordat, att ris-
kvarnsindustrien skulle behålla samma tullskydd som för närvarande.
Antages reservationen, skulle industrien faktiskt till och med få ett
något högre tullskydd än hittills, ty medan det nuvarande tullskyd¬
det motsvarar en tullsats av 1 kr. 93 pr 100 kilogram risgryn, ha
vi i reservationen avrundat denna tullsats uppåt till 2 kronor per
100 kilogram. Man borde enligt min uppfattning knappast, när
reservanterna ställa sig på status quo med avseende å skyddet för
riskvarnsindustrien, tveka att borttaga tullen å råris.
Nu säger måhända en och annan: ja visst skulle vi vilja vara
med om att förbilliga denna vara ur nu angiven synpunkt, om vi
icke behövde taga hänsyn till de rent statsfinansiella synpunkterna
och om det icke vore så, att budgeten redan förut är så överan¬
strängd, att man icke gärna kan minska inkomsterna med det be-
Lördagen den 29 mars.
71 Nr 24.
lopp, som det här rör sig om, eller cirka 4- å 500,000 kronor.
Jag vädjar dock till eder alla, mina herrar, huruvida icke, även om
Riksdagen ej redan gjort eller under de närmaste månaderna kom¬
mer att göra sådana besparingar, så att ökade skatter behöva på¬
läggas, om denna tull borttoges, det dock torde bliva mycket lätt
för bevillningsutskottet att föreslå Riksdagen att uttaga detta belopp
på annat sätt, som är för de skattdragande mycket rättvisare — jag
för min del är åtminstone övertygad härom.
Jag vill dessutom i detta sammanhang framhålla, att i Riks¬
dagen föreligga motioner, genom vilkas antagande nya inkomster
kunna tillföras statskassan. En sådan motion är t. ex. väckt av
en ärad representant från Hälsingborg, som föreslagit en förböjning
av fondstämpeln. Jag tror nu visserligen icke, att motionen sådan
den föreligger kan antagas, emedan i densamma föreslås en alldeles
för stor förhöjning av stämpeln, men om man blott höjer densamma
något, är det mycket lätt att få in det belopp, som genom tullen å
råris nu inflyter till statskassan.
Jag ber, herr talman, att av dessa skäl få yrka bifall till reser¬
vationen.
Herr Yennersten: Herr talman, mina herrar! Som den
föregående ärade talaren påpekade, har utskottet i denna fråga stått
delat i två lika stora delar, tio mot tio. Bland utskottets ledamöter
anslöt sig ordföranden till den mening, som blev utskottets. Man
ser sålunda, att meningarna bär icke gått efter partigränser, då även
inom vänstern en röst och icke den minst betydande höjts för bibe¬
hållande av tullen å ris, såsom den nu är.
Innan jag emellertid går att i korthet augiva, bur man kom
till den uppfattning, som blivit utskottets, vill jag begagna tillfället
att konstatera det glädjande faktum, att utskottet enhälligt anser
kvarnindustrien i detta fall behöva behålla det skydd, som den för
närvarande har. Ja, man har t. o. m., såsom den föregående ärade
talaren sade, gått något längre. Det är visserligen sant, att om
tullen å risgryn nu sättes till 2 kronor och råriset blir tullfritt,
så blir dock importen av risgryn så till vida underlättad, som det
är bekvämare att taga in varan, då man blott bar att vid inför¬
seln erlägga de två kronorna i stället för förutvarande 6 kronor
50 öre, även om den svenska tillverkningen erhållit motsvarande
lättnad.
Den svenska kvarnindustriens intressen hava emellertid alla
utskottets ledamöter önskat tillgodose. Det återstår således endast
att något granska de statsfinansiella skäl, som kunna tala för råris-
tnliens bibehållande. Det är då först att märka, att en omläggning
av indirekta skatter till direkt beskattning medför konsekvenser,
som kunna vara kännbara nog även för våra kommuner, i det att
kommunerna ju ba såsom sin nära nog enda inkomstkälla att lita
till den direkta beskattningen, och bar det därför ansetts vara klokt
Ang. tullen d
ris, risgryn
och rismjöl.
(Forts.)
Ni 24. 72
Lördagen den 29 mars.
Ang. tullen å att iakttaga en viss försiktighet, då det gäller att låta en indirekt
ris, risgryn s]ja^ avlösas av direkt beskattning.
0C(Forte)0' Det är i detta sammanhang lämpligt, synes det mig, att på-
’ minna sig, att hela vår kommunala beskattning nu är föremål för
en utredning och att man har att motse en väsentlig omläggning i
detta avseende, och det kan väl då knappast vara skäl i att till
den direkta beskattningen överföra något, som nu uttages på annat
sätt, innan man fått se, hur det ställer sig med den blivande kom¬
munala beskattningen.
Jag kan icke annat än på nytt, såsom när det var fråga om
tullen på plommon, sviskon och russin, erinra om, hurusom en om¬
läggning, sådan som den nu ifrågasatta, dock under nuvarande för¬
hållanden kan möta betänkligheter även ur annan synpunkt. Yi
ha ju att förvänta en kung! proposition angående statens, kommu¬
nernas och landstingens frigörande från beroende av rusdrycksmedlen..
Här föreligger dessutom redan ett förslag om en stor social reform,
pensionsförsäkringen, som visserligen icke till att börja med kräver
så stora bidrag från statens sida, som den så småningom kommer
att göra, men vilken dock med årens lopp kommer att erfordra
mycket betydande summor. Man måste sålunda anstränga sig att
finna skattekällor för att kunna täcka de ökade kraven, samtidigt
med att man arbetar på att göra staten oberoende av en hittills
ganska rikligt givande inkomstkälla. Skola vi då i eu sådan situa¬
tion vara benägna, frågar jag, att överföra åtskilligt av vad som nu
inflyter på indirekt skatteväg till den direkta beskattningen? Mig
har det förefallit, att, även om, såsom herr Röing nyss påpekade,
man i år icke har några svårare bekymmer för att få debet och
kredit i statskassan att gå ihop, man dock borde taga hänsyn till
de inom den allra närmaste tiden kommande förhållandena, även
om det nu icke gäller mer än i runt tal Va miljon kronor.
Det är uteslutande på grund av dessa statsfinansiella skäl, som
utskottsmajoriteten, om jag så får kalla den, ställt sig på status-
quo, och det är också av dessa skäl, herr talman, som jag anhåller
att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Eriksson i Grängesberg: De två talare, som här förut
yttrat sig i denna fråga, ha koncentrerat sina anföranden för att få
debatten så kort som möjligt, och jag skall, i vad på mig ankom¬
mer, följa deras exempel.
Jag vill först redogöra för anledningen till, att jag för min
del såsom utskottsledamot gått med på kvarntullens bibehållande
och måhända i någon män dess ökande. Den siste ärade talaren
var ju för sin del glad över, att vi, som i övrigt reserverat oss,,
dock icke inom utskottet yrkat på, att kvarntnllen skulle borttagas.
Det har synts mig, att man bör resonera på det sättet, att så länge
som det finnes tullskydd för förmalning av spannmål och andra pro¬
dukter, kan man väl icke rättvisligen säga, att de två risgryns-
Lördagen den 29 mars.
73 Nr 24.
kvarnar, som vi ha i vårt land, skola fullständigt ställas utan skydd;
man kan väl näppeligen icke beträffande en artikel taga bort det
tullskydd, som kvarnindustrien i övrigt åtnjuter, utan det bör väl
vara likhet hela linjen utefter; åtminstone gäller denna sats rent
principiellt sett, för så vitt det icke kan påvisas, att någon viss del
av industrien har lättare att slå sig igenem, än vad fallet är med
industrier) s andra grenar.
När man sedan skall bestämma, huru stort skyddet i ett sär¬
skilt fall skall vara för att stå i proportion till det skydd, som
kvarnindustrien i övrigt åtnjuter, står man i viss mån frågande.
Motionären har för sin del föreslagit, att i nu förevarande fall tullsatsen
måtte sättas till 1 kr. 57 öre per 100 kg. Vid de uträkningar,
som angående samma sak ägt rum inom bevillningsutskottet, har
man emellertid kommit till en högre siffra, nämligen att 1 kr.
93 öre skulle motsvara det skydd, som riskvarnsindustrien för när¬
varande har. Från visst håll inom utskottet framställdes då yr¬
kande, att kvarntullen skulle sättas till 2 kronor, och man gjorde
detta till villkor för biträdandet av en reservation med yrkande om
tullfrihet å råris. Detta är det enda skäl, som gjort, att jag för
min del gått med på denna tullsats av 2 kronor.
Då jag nu gått med på denna kvarntull å 2 kronor, har jag
dock ingalunda därmed velat säga, att jag anser denna tullsats vara
lämplig, och jag har därmed på intet sätt velat erkänna det be¬
rättigade i en kvarn tull över huvud taget. Jag har endast ansett,
att likaväl som vi ha eu kvarntull i vissa andra avseenden, likaväl
är det berättigat, att även riskvarnsindustrien får ett sådant skydd.
När man medgiver detta, blir det fråga om, huru stor den skall
vara, och därigenom att jag gått med på 2 kronor, har jag icke
velat säga, att denna tullsats är lämplig och väl avvägd. Jag har
velat anföra detta till kammarens protokoll, så att det icke i fram¬
tiden skall kunna sägas, att vi genom att här nu föreslå ett kvarn¬
skydd av 2 kronor per 100 kilogram skulle ansett detta skydd
lämpligt, välbetänkt och rättvist. Jag anser mig fullständigt oför¬
hindrad att vid en kommande riksdag, om jag anser det lämpligt,
yrka på jämkning av denna tull eller på dess borttagande.
Vad beträffar det yrkande, som framförts i reservationen an¬
gående borttagande av importtullen på ris, ber jag att få på det
livligaste instämma i reservanternas yrkande. Nu har av den sist©
ärade talaren icke anförts annat än statsfinansiella skäl, och det kan
icke anföras annat än statsfinansiella skäl för tullens bibehållande.
Det skäl, som han egentligen anfört, är, att vi nu stå inför ökade
utgifter, således större krav på statskassan år efter år, och att det
därför vore olämpligt att på något sätt söka rubba de inkomster,
statskassan har, utan att vi få se till, att vi bibehålla desamma.
Det är kontentan av hans anförande.
Jag ber att få taga bestämt avstånd från en sådan uppfattning.
Kan det bestämt påvisas, att vi hava inkomster till statskassan,
Ang. tullen ä'
ris, risgryn
och rismjöl.
(Forts.)
Nr 24. 74
Lördagen den 29 mars.
Ang. tullen i
ris, risgryn
och rismjöl.
(Forts.)
som icke äro rättvisa, icke rättfärdiga, förefaller det mig, att man
får se till, om man icke kan taga bort dem och söka erhålla några
andra i stället, även om, såsom nu är förhållandet, det skulle komma
att krävas nya utgifter. Ser man på vår inkomstbeskattning i all¬
mänhet, är det väl bra märkvärdigt, att ett så litet land som vårt
skall kunna taga in mellan 85 och 40 miljoner endast på tre
sådana artiklar som socker, spannmål och kaffe. Sockret lämnar
mellan 19 och 20 miljoner kronor, spannmålstullen varierar mellan
8 och 12 miljoner kronor och lämnar i medeltal 10 miljoner år¬
ligen, och kaffet lämnar mellan 3 Va och 5 miljoner eller i medel¬
tal 4 miljoner kronor. Det blir tillsammans cirka 35 miljoner
kronor. Nog är det betecknande, att ett så litet land som vårt
med 5 miljoner invånare skall taxera ut på den direkta livsmedels-
konsumtionen, på ett behov, som är det mest primära hos med¬
borgarna, 35 miljoner kronor.
En uttaxering, sådan som denna, drabbar så kolossalt ojämnt.
En miljonär, som bor på Strandvägen, konsumerar i regel mindre
socker än en lantarbetare, en småbonde eller en skogsarbetare. Han
kanske konsumerar mer i hela sitt hushåll, emedan han har större
personal, men rent personligt konsumerar han kanske mindre, när
det gäller socker, och så är det även i fråga om spannmål och
kaffe. Av alla dessa artiklar kan man påstå, att de fattiga konsu¬
mera mera än de förmögna, och då förefaller det mig, som om man
icke kunde upprätthålla den princip, som herr Yennersten fram¬
förde, nämligen att man icke skall rubba på våra indirekta skatter.
Man kan gå en annan väg, och kan man därvid icke tillgripa de
störa tullarna, så får man tillgripa de små. Det väcktes en motion
från jönköpingsbänken, som sökte åvägabringa rättelse i fråga om
sockerbeskattningen. Den kunde icke vinna majoritet i Andra kam¬
maren. Nu har man gjort försök på andra punkter, låt vara att
det icke är så stora belopp; det är blott fråga om 450 å 460,000
kronor. Men det är i alla fall ett försök att gå i den riktning,
som åtminstone ur demokratisk synpunkt är riktig.
Nu framhåller man vid upprepade tillfällen, att ålderdoms-
pensioneringen kommer att kräva så oerhört med penningar, att
man får varu synnerligen försiktig. Jag medgiver villigt, att om
vi få en ordentlig ålderdomspensionering genomförd, då skola vi
talas vid om saken, men så länge som det hela inskränker sig till
att staten skall bidraga första året med 5 eller 6 miljoner kronor
och att sedan, om 20 eller 30 år, bidraget skall stanna vid unge¬
fär 20 miljoner kronor, tycker jag . icke, att man har anledning att
gnälla så mycket, som man gör. År det så, att det verkligen gäller
att giva folket något, kan det diskuteras om, huruvida man icke
kan i någon mån bibehålla sådana skatter, men nu, så länge det
endast gäller dessa nådesmulor, är det icke värt att draga fram
detta skäl.
Jag kan icke annat än yrka bifall till reservationen.
Xjördagen den 29 mars.
75 Nr 24.
Herr Månsson: Herr talman, mina herrar! Ingen må för- Ang. tullen d
undra sig över att jag känner mig upprörd över denna tullfrågas
behandling i Riksdagen. Det talas om väckt ansvarskänsla, om (Forts.) '
stegrad nationell självkänsla och fosterlanskänsla, och man vill hos
alla klasser, så långt sig göra låter, enas för nationens sunda ma¬
teriella och andliga utveckling. Till och med i en sådan fråga som
denna framträder dock alltmera tydligt det ögonblicket, då vi här
komma att skiljas med orden: vi träffas vid Philippi, när vi komma
underfund med, att det här icke är någon möjlighet att komma till
enighet, utan valmanskåren därute får avgöra, vilken väg vi skola
gå. Här visar det sig, att de, som äro ekonomiskt välsituerade,
som i ett kvarts århundrade åtnjutit nära nog skattefrihet, vägra
enständigt och ihärdigt att påtaga sig — jag vill icke säga sin an¬
del i samhällsbördorna, ty det begära vi icke för närvarande, eme¬
dan vi taga hänsyn till att deras ryggar äro ovana att bära dessa
bördor — men vi begära, att de skola träna sig för att bära sin
andel. De vilja det emellertid icke. Man kan icke undra på, att
jag ser förhållandena i vårt land i rätt mörka färger. Hur skall
man kunna begära någon samhällssolidaritet av de arbetslösa, de
egendomslösa, som hava svältande hustrur och barn, när de för¬
mögna icke ens vilja bära sin andel, ja, som sagt, det begära vi
för ögonblicket icke, utan vi begära endast, att de skola något så
när taga reson.
Jag läste, på tal om denna fråga, i går kväll i ett av högerns
huvudorgan en artikel, där det bland annat säges om denna reser¬
vation: »Här framträder verkligen det liberala och socialistiska lätt¬
sinnet i finansiella frågor med eu avskräckande öppenhet. Resone¬
manget är både cyniskt och ansvarslöst och har sin enda bärande
grund i den absoluta fordran på livsmedelsbeskattningens minsk¬
ning, för vilken alla andra argument få stryka på foten».
Jag finner tvärtom till och med ett sådant till formen besked¬
ligt uppträdande, som här presterades av högerns general i tullfrågor,
cyniskt och ansvarslöst, och man kan om detta använda alla de
argument, som högerns organ här använt angående reservanternas
resonemang.
Beträffande själva sakfrågan är jag förekommen av herr Eriks¬
son i Grängesberg. Jag har icke gått med på denna jämkning,
därför att jag nu skulle hava blivit på något vis omvänd i tull¬
frågor, ty det såg nästan ut så, att döma av de känslospröt, som
herr Vennersten sträckte ut, som om han ville låtsa sig vädra något
sådant. Detta är emellertid ett misstag. Jag har gått med på för¬
slaget för att få en jämn summa. Jag föreslog först 1: 50 kronor
per 100 kilogram, men det var omöjligt att få någon med mig på
detta förslag. Jag vill minnas, att man ville hava 1: 93. För att
få en jämn summa, gick jag då med på 2 kronor, men därmed har
jag icke sagt, att riskvarnsindustrien i vårt land skulle gå under,
om det också icke bleve mer än 50 öres tullskydd. Jag tror, att
Kr 24. 76 Lördagen den 29 mars.
A.ng. tullen a herr Jeansson i Kalmar är en så skicklig köpman, att han nog
odi riimjöl sin affär över vattnet även utan tull, och han är ju
(Forts.) ' ^en förnäm sta tillverkaren av denna vara här i landet. Icke hava.
vi därmed bundit våra händer.
Herr Vennerstens betänkligheter äro förnämligast tvenne. Den
ena är den, att vi nu behöva vara försiktiga med avlösandet av in¬
direkta skatter, emedan det talas om att frigöra stat och kommuner
från beroendet av sprithanteringen. Jag tror, att medborgarna i
landet genom sprithanteringens strypande undan för undan körnare
att vinna så mycket större skattebrott, än som motsvaras av denna
lilla minskning, att detta jämnar ut saken, och att det blir en fin
affär ändå.
Beträffande ålderdomspensioneringen undrar jag, om vi icke
redan hava betalt den. Den är för länge sedan betald, herr Ven-
nersten. Tåg blott spannmålstullarna; det är avsevärda summor,
som man fått betala till statskassan i tull för utifrån kommande
spannmål och mjöl, och det kan jag utan överdrift säga, att omkring
tre gånger denna summa ha vi betalat till godsägarna och kvarn-
direktörerna i landet. Om vi nu begära restitution av vad de fått
för mycket, bör detta kunna räcka till ålderdomspensioneringen och
litet därutöver. När staten fått för mycket av eu medborgare, be¬
gär medborgaren ersättning av staten, har åter medborgaren fått för
mycket av staten, så begär även den restitution. Varför icke
säga till dessa personer: nu få ni vara så goda och betala vad ni
ha fått under tidernas lopp; det räcker för övrigt med blotta räntan
pa vad ni fått.
Jag skulle visserligen kunna vara med om att vi först loge
bort rena skyddstullar och tills vidare lämnade finanstullarna kvar,
därför att för den konsumerande allmänheten äro ju skyddstullar
långt mera tyngande. När det genom skyddstull går 1 krona in i
statens kassa, så går det 3, 4, 5, ända upp till 50 kronor in i pri¬
vata fickor. Den skatt medborgarna betala kommer icke samhället
till godo, utan de privata, och dessa använda den alltid på ett okon¬
trollerat sätt, ibland till och med på ett mot folkets betalande fler¬
tal fientligt sätt, såsom t. ex. då de fylla lockoutkassorna med de
medel, som arbetarne betala i form i skyddstullar.
När man går att lossa på skyddstullarna, resa sig de privile¬
gierade samhällsklasserna till ett starkt motvärn, såsom vi nog min¬
nas från sockerfrågan. Och när man med mindre oväsen försöker
taga bort finanstullarne här i landet en efter annan, så småningom.,
så sakta under årtionden, så vilja icke de bärkraftigaste skuldrorna
bära sin andel av samhällets bördor. Vill icke högern vara med,
så må den säga ifrån: vi vilja icke betala, vi äro icke vana därvid.
Vi veta då, vad vi hava att rätta oss efter, vi socialister, och val¬
männen få avgöra det.
Lördagen den 29 mars.
77 Nr 24
Herr Sjöblom: Efter vad här sagts, skulle jag egentligen
icke behöva säga något, men jag vill dock yttra några ord om an¬
ledningen till att jag väckte denna motion.
Det är ju så, att 1880-talets tullpolitik i våra dagar börjar att
lämna verkningar efter sig, och dessa verkningar tyckas vara så¬
dana, att till och med långt in i högerns led börjar man inse, att
man misstagit sig. Jag tycker, att då folkopinionen börjar visa
tendens till nya tullstrider, möjligen lika starka som på 1880-talet,
borde de, som begått misstaget, i någon mån gå med på att rätta
sitt misstag utan att genom orimliga strider tvingas till att göra
rättelse.
Av utskottets motivering framgår, att skälen för ett avslag på
motionen icke äro synnerligen starka, det vill säga att det för pro¬
tektionisterna numera fattas bärande argument för att kunna för¬
svara tullsystemet.
Vad först kvarntullen angår, har ju utskottet kommit med ett
enigt utlåtande. Kvarnägarne skola få hava kvar sin tull, och den
bär till och med i någon mån ökats. Det anföres flera skäl härför
i utskottets motivering. Ett av dem är, att importen till hamnar
i Tyskland och Holland kan ske i betydligt större och därigenom
billigare frakter än till svenska hamnar. Jag förstår nu icke, vad
detta har med kvarntullen att göra. Ty skulle Holland och Tysk¬
land konkurrera på den svenska marknaden med ris och risgryn, så
finge väl deras fartyg besöka lika små hamnar i Sverige, som den
svenska kvarnindustriens fartyg behöva göra.
Ett annat skäl, som utskottet anfört, är, att den riskvarnsindustri,
som finnes här i landet, måste räkna med tullen på maskiner. Ja,
ärade protektionister, det är icke alls frihandlarnes fel, att nämnda
industri behöver räkna därmed, och konsumenterna skola väl icke
betala tull i flera omgångar. Återverkningarna av tullsystemet
hava påvisats många gånger här i kammaren, och de måste väcka
allmänhetens uppmärksamhet och slutligen tvinga protektionisterna
att vända bladet i politiken.
Detta är ju som sagt inga bärande argument.
Jag hade ju helst sett, att min motion blivit bifallen i dess
helhet, ty jag kan icke finna det rimligt, att ett par kvarnar här i
landet skola åtnjuta ett tullskydd, som i alla fall uppgår till 170,000
kronor för år. Och då utskottets majoritet påstår, att kvarnarna
icke hållas i gång mer än sex å åtta månader om året, så förefaller
det mig, som om ett tullskydd på 170,000 kronor skulle bliva
oerhört dyrt.
Vad den statsfinansiella sidan beträffar, så har den redan förut
berörts av flera talare, så att jag behöver icke ingå på den saken.
Utskottets majoritet tyckes betvivla, att småfolk förtär risgryn
i någon större utsträckning. Jag har visserligen inga siffror, var-
med jag kan bevisa mitt påstående, men jag har några år stått så¬
som minuthandlare i en kooperativ förening på min fritid och mi-
Ang. tullen &
ris, risgryn
och rismjol.
(Forts.)
Nr 24.
78
Lördagen den 29 mars.
Ang. tullen t
ris, risgryn
och rismjöl.
(Ports.)
illiterat ut varor, och jag har då sett, att risgryn användes i mycket
stor utsträckning av småfolk, ja, till och med i större utsträckning
än av de burgnare klasserna.
Nu säges det här, att staten har en stor inkomst av denna
tull, vilken inkomst den icke så lätt skulle kunna undvara, men
längre ned i samma stycke säger utskottet, att konsumtionen av
risgryn här i landet icke är så betydande. Det är väl då den höga
tullen, som föranleder detta; annars finnes det ju icke något sam¬
manhang mellan dessa uttalanden i samma stycke av utskottets ut¬
låtande.
På grund av vad som sagts här i dag och förut är det tyd¬
ligt, att med den ökade representation, som socialdemokratien fått
i Riksdagen, tullstriderna allt mer och mer skola rycka fram, och
valmännen komma nog att draga försorg om att så blir förhållan¬
det. Det kan icke gå i längden, att de fattige skola bära så oer¬
hörda bördor för samhället, som nu sker.
Det har här talats om ålderdomspensioneringen, och jag kan icke
underlåta att säga, att min tanke om densamma är, att de stora
bördor, som fattigvården nu medför för kommunerna och som i
alla fall bäras ungefär efter de olika samhällsklassernas bärkraft,
så länge ett gammalt föråldrat system gör det möjligt, komma allt
mera att skjutas över på de fattiga själva, som skola hava pension.
Ålderdomspensioneringen blir således till fördel för de stora och
bärkraftiga skuldrorna och, tillämpat i praktiken, även till nackdel
för dem, som nu få bära bördan av konsumtionsskatterna.
Det kan tyckas, att det vore på tiden, att även högern själv
bör inse 1880-talets misstag och vidtaga rättelse.
Jag har vidare funnit det argument om näringarnas skydd,
som högern fört fram, icke riktigt bärande. Tullsystemet är ett
system, som gör, att det uppstår ekonomisk förskjutning i ett land,
från den ena medborgaren till den andra. Min mening är, att med-
borgarne i ett land borde hjälpas åt i endräkt att avvinna vad vi
kalla världsmarknaden det mesta möjliga för att få välstånd i lan¬
det. Men det sker enligt min mening icke genom att fördyra livs¬
medlen på ett orimligt sätt, vilket givetvis, som den föregående tala¬
ren nämnde, återverkar på produktionskostnaden och försvårar av¬
sättningen av våra produkter på världsmarknaden. Det är enligt
min mening ett alldeles bakvänt sätt ur nationalekonomisk synpunkt
att resonera så, att tullar skola kunna åstadkomma välstånd i lan¬
det. Motsatsen måste, om man drager en logisk slutsats av detta,
bliva eu naturlig följd.
Det kan väl icke förvåna någon, att de, som infört tullsyste¬
met och draga personlig nytta av detsamma, fortfarande hålla på,
att det skall finnas kvar. Men dessa skola ju icke i all framtid
vara de bestämmande, utan det blir, såsom jag nyss nämnde, val¬
männen, som få draga försorg om att andra vindar komma att blåsa
i det politiska livet.
Lördagen den 29 mars.
79 Kr 24.
Oaktat jag icke är riktigt nöjd med reservanternas förslag, att Ang. tullen m
den höga kvarntullen skall få stå kvar, så har jag dock, herr tal- n?> n.s9ry^
man, icke något annat yrkande att göra än bifall till reservationen. (Forte.)
Herr Vennersten: Jag skall icke förlänga debatten, men
jag kan icke underlåta att, innan vi afsluta detta ärendes behand¬
ling, protestera mot ett uttalande, som herr Månsson hade, då han
betecknade min motivering såsom cynisk och ansvarslös.
Jag vill icke tro, att herr Månsson bakom dessa hårda ord
sätter en lika svår mening. Men jag vill säga herr Månsson, att
jag är alldeles övertygad om, att han gagnar illa den sak, som han
bär talar för, om han gentemot kammarens övriga ledamöter, även
om de äro hans politiska motståndare, använder sådana uttryck.
Jag är alldeles viss om, att jag skall få kammarens ledamöter
mangrant med mig, då jag säger, att det vore nyttigare och lyck¬
ligare, om dylika uttryck, om man över huvud anser sig kunna
använda dem, sparades för tillfällen, då de passa bättre, än vad de
göra här i kammaren.
Herr Månsson: Herr talman, mina herrar! Jag har endast
läst upp ett yttrande i frågan nr ett av högerns huvudorgan, där
dessa uttryck förekommo. Jag har sagt, att jag återslungar dessa
uttryck på dem, som hava denna uppfattning, och detta, huru milt
till formen herr Vennerstens anförande och uppträdande än var.
Mitt yttrande innebar icke, att herr Yennersten personligen upp¬
trädde cyniskt, fräckt och ansvarslöst, men det inebär, att det parti,,
lian företräder, är så vant att vara fritt från samhälleliga bördor,
att dess ovilja mot att åtaga sig sådana bördor kan betecknas med
dessa ord.
Överläggningen förklarades härmed afslutad. Herr talmannen
framställde propositioner först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på avslag därå och bifall i stället till den vid betän¬
kandet fogade reservationen; och fann herr talmannen den senare
propositionen vara med övervägande ja godkänd. Votering begärdes
likväl, till följd varav nu uppsattes, justerades och anslogs denna
omröstningsproposition:
Den, som vill, att kammaren, med afslag å bevillningsutskottets
hemställan i utskottets förevarande betänkande nr 24, bifaller den
vid betänkandet fogade reservationen, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Nr 24. 80
Lördagen den 29 mars.
Ang. tullen t
ris, risgryn
och rismjöl.
(Forts.)
Vinner Nej, har kammaren bifallit ntskottets berörda hem¬
ställan.
Voteringen utvisade 123 ja mot 57 nej, vid vilken utgång
kammaren således med avslag å utskottets hemställan bifallit den
vid betänkandet fogade reservationen.
§ Il-
Bevillningsutskottets härpå föredragna betänkande, nr 25, i an¬
ledning av väckt motion angåente eventuell höjning av tillverknings-
avgiften för inom landet tillverkat socker, lades till handlingarna.
§ 12-
Härefter föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 26, i
anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
utredning och förslag i fråga om fastställande genom statens med¬
verkan av priset å sockerbetor; och blev utskottets hemställan där¬
vid av kammaren bifallen.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4,39 e. m. för att
åter sammanträda kl. 7 e. m., då enligt utfärdat anslag detta ple¬
num komme att fortsättas.
In fidem
Per Cronvall.
Stockholm, Nya Tryckeri Aktiebolaget 1913.