RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1913. Andra kammaren. Nr 18.
Måndagen den 10 mars.
Kl. 3.30 e. m.
§ I-
Justerades protokollet för den 4 innevarande mars.
§ 2.
Herr statsrådet Petersson avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
angående upplåtande av lägenheter från förra militieboställena
Honeröd nr 2 Halegarden och Honeröd nr 3 Mellangärden samt
Honeröd nr 4 Västergården i Göteborgs och Bohus län;
angående upplåtande av lägenheter från förra militiebostället
Dahl nr 1 i Södermanlands län;
angående upplåtelse av kronan tillhörande jordägareandelar i
gruvor; och
med förslag till lag om hingstbesiktningstvång.
JSTämnda propositioner bordlädes på begäran.
§ 3.
Föredrogos var för sig Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid:
till statsutskottet propositionerna:
angående rätt för vissa tjänstemän att för avlöningsförhöjning
tillgodoräkna sig tid, varunder tjänstledighet åtnjutits för fullgörande
av värnplikt;
angående ändring av §§ 9 och 12 i avlöningsreglementet för
tjänsteman vid statens järnvägar den 15 november 1907; och
angående understödjande av föreläsningar och andra åtgärder
till beredande av fortsatt utbildning av dövstumma;
till bankoutskottet propositionerna:
angående ändring av §§ 1 och 10 i reglementet för småskol-
lärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt; och
angående ändring av § 17 mom. 1 i reglementet för folkskol¬
lärarnas pensionsinrättning;
Andra kammarens protokoll 1913. Nr 18.
1
J8, 2 Måndagen den 10 mars.
till statsutskottet propositionen angående höjning av avlöningen
för professorn i syfilidologi vid karolinska mediko-kirurgiska insti¬
tut bankoutskottet propositionen angående ändringar i regle¬
mentet för dövstumlärarnas pensionsanstalt; samt
till statsutskottet propositionen angående ökning av förslags¬
anslaget till lappmarks ecklesiastikverk.
§ 4.
Vidare föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden
nr 8 och 22—31, bevillningsutskottets betänkande nr 21, banko¬
utskottets utlåtande nr 19, lagutskottets utlåtanden nr lo och 14
samt Andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtanden nr
och 6.
§ 5-
Ordet lämnades härefter till
Herr vice talmannen, som yttrade: Herr talman! Jag till¬
låter mig hemställa, det kammaren behagade besluta, att pa före¬
dragningslistan för morgondagens plenum bland två gånger bordlagda
ärenden måtte först uppföras bevillningsutskottets betänkande, nr 21,
angående tull och skatt å socker m. m. samt därefter Övriga ären¬
den i den ordning, de förekomma.
Denna hemställan bifölls av kammaren.
§ 6.
Justerades protokollsutdrag.
§ 7.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Wiklund i Brattfors under 4 dagar fr. o. m. den 12 mars och
» Behn likaledes »4» »»»»12»
Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3.5 0 e. m.
In fidem
Per Cronvall.
Tisdagen den 11 mars, f. m.
3
Nr 18.
Tisdagen den 11 mars.
Kl. 11 f. m.
§ 1.
Justerades protokollet för den 5 innevarande mars.
§ 2.
Upplästes ett till kammaren inkommet, så lydande sjukbetyg:
riksdagsman Carl Ödman på grund av lunginflammation är
förhindrad att tillsvidare bevista Riksdagens förhandlingar, intygar
Stockholm den 9 mars 1913. Jo
Frith. Odenius,
Leg. Läk.
§ 3.
Föredrogos var för sig och hänvisades till jordbruksutskottet
Kung!. Maj:ts å kammarens bord vilande propositioner:
angående upplåtande av lägenheter från förra militieboställena
Honerod nr 2 Hålegården och Honeröd nr 3 Mellangärden samt
Honerod nr 4 Västergården i Göteborgs och Bohus län;
angående upplåtande av lägenheter från förra militiebostället
Dahl nr 1 i Södermanlands län;
angående upplåtelse av kronan tillhörande jordägarandelar i
gruvor; och ö
med förslag till lag om hingstbesiktningstvång.
§ 4.
oi Tlll förande förelåg nu bevillningsutskottets betänkande, nr Änne,ende
21, angående tull och skatt å socker m. m. Angående
■ ,Ge™m Proportion, nr 35, av den 31 januari 1913, vilken hän¬
visats till bevillningsutskottet, hade Kung! Maj.-t under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finans-
arenden for samma dag, föreslagit Riksdagen att besluta
dels att tullsatserna å nedannämnda varor skulle från och med
den 1 januari 1914 utgöra följande belopp för kilogram, nämligen:
å socker, raffinera^ alla slag, såsom topp-, kandi- och kak-
samt krossat eller pulveriserat socker, 10 öre;
• •• t fckTr; oraffinerat, till färgen icke mörkare än nr 18 av den
i världshandeln gällande holländska standard, likaledes 10 öre-
tull
och skatt å
socker m. m.
Nr 18.
Tisdagen den 11 mars, f. m.
Angående tull å socker, oraffinerat, till färgen mörkare än samma standard-
och skatt å
socker m. m
(Forts.)
cl SOCKer, Oldlllllt/I till Idlgcli uiuiao # A H "
nummer, även om varan inkomme i upplöst eller flytande tillstånd, 7 öre;
å sirap och melass 5 öre; .
dels ock att den i § 13 i förordningen med tulltaxa lör in-
kommande varor den 9 juni 1911 under vissa villkor medgivna resti-
tution av tullmedlen vid utförsel sjöledes från stapelstad av raffinerat
socker, topp-, kandi- och kak-, vilket tillverkats inom riket av ut¬
ländskt råämne, skulle utgå från och med den 1 januari 1914 med
7.5 öre för kilogram sådant socker.
Vidare hade i en till Riksdagen avlåten proposition, nr 43, lika¬
ledes av den 31 januari 1913, vilken tillika hänvisats till bevillnings¬
utskottet, Kungl. Maj:t, under åberopande av det vid förenämnda
proposition, nr 35, fogade utdrag av statsrådsprotokollet över finans¬
ärenden för samma dag, föreslagit Riksdagen att antaga följande
förslag till
Förordning avgående ändrad lydelse av 1 § i förordningen
den 11 oktober 1907 angående beskattning av socker.
1. För allt socker, som inom riket tillverkas eller dit införes,
skall, på sätt i denna förordning närmare bestämmes, vid sockrets
utlämnande till fritt bruk erläggas skatt med 16 öre för varje kilogram.
För det socker, som tillverkas vid de redan anlagda råsockertabrikerna
i Östergötland och Västergötland samt på Öland och utlämnas till
fritt bruk antingen omedelbart från samma fabriker eller tran ratli-
naderiet i Lidköping efter där verkställd raffinering, utgår dock
skatten under tiden till 1918 års utgång med 13 öre för varje kilogram,
ägande Kungl. Maj:t att meddela behövliga kontrollföreskriiter.
För socker, som till riket införes, skall därjämte erläggas tull
enligt tulltaxan. . . ,
2. Till socker räknas ej honung, stärkelsesocker (giykosj och
maltsocker (maltos) samt ej heller sirap eller melass, i vilka socker¬
halten är mindre än sjuttio procent av torrsubstansens vikt. _
Sockerhalten utrönes genom direkt polarisation, därest icke
kontrollstyrelsen på framställning av tillverkaren förordna!-, att socker¬
halten skall bestämmas genom fullständigare kemisk analys.
3. För socker, som enligt de föreskrifter, Kungl. Maj:t vill med¬
dela, gjorts till förtäring av människor obrukbart (denaturerats), er¬
lägges ej skatt. .
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1914. I
I sammanhang med berörda propositioner hade utskottet till be¬
handling förehaft följande inom Riksdagen väckta, till bevillnings¬
utskottet likaledes hänvisade motioner rörande hithörande trägor,
nämligen inom Första kammaren: nr 100 av herr Stadener, nr 103
av herr af Ekenstam med instämmande av fem andra av kammarens
ledamöter, nr 104 och nr 105 av herr Swartz, nr 106 av friherre
Johan Beck-Friis och greve Posse med instämmande av ytterligare
en ledamot och nr 107 av herr Cedercrantz jämte sju andra av kam¬
marens ledamöter, samt inom Andra kammaren: nr 253 av herr
5
Tisdagen den 11 mars, f. m.
Nr 18.
Palmstierna, nr 254 av herr Nilsson i Tånga, nr 256 av herr Hamrin, Angående tull
nr 258 av herr Pålsson, nr 262 och 263 av herr Lindman, nr 264 och skatt å
av herr Andersson i Skivarp med instämmande av tre av kammarens so%r ?\”1'
ledamöter, nr 269 av herr VaUquist, nr 270 av herr von Hofsten
jämte sex andra ledamöter av kammaren, nr 271 av herr Andersson
i Fallsberg tillika med ytterligare fyra av kammarens ledamöter och
nr 272 av herr Karlsson i Fjät.
Uti ifrågavarande motioner hade yrkats:
I motionen II: 253 (av herr Palmstierna):
»att Riksdagen med anledning av nämnda proposition måtte
besluta:
1) dels att tullsatserna å nedannämnda varor skola från och
med den 1 januari 1914 utgöra följande belopp för kilogram, näm¬
ligen:
å socker, raffinerat, alla slag, såsom topp-, kandi- och kak-
samt krossat eller pulveriserat socker, 9 öre;
å socker, oraffinerat, till färgen icke mörkare än nr 18 av den
1 världshandeln gällande holländska standard, likaledes 9 öre;
å socker, oraffinerat, till färgen mörkare än samma standard¬
nummer, även om varan inkommer i upplöst eller flytande tillstånd,
6 öre;
2) dels att den i § 13 i förordningen med tulltaxa inkommande
varor den 9 juni 1911 under vissa villkor medgivna restitution av
tullmedlen vid utförsel sjöledes från stapelstad av raffinerat socker,
topp-, kandi- och kali-, vilket tillverkats inom riket av utländskt
råämne, skall utgå från och med den 1 januari 1914 med 6.5 öre
för kilogram sådant socker;
3) dels ock att i motiveringen för i punkt 1 angivet beslut
uttala, att tullsatserna å socker, raffinerat, alla slag, samt oraffinerat,
till färgen icke mörkare än nr 18 av den i världshandeln gällande
holländska standard, ytterligare skall nedsättas 1 januari 1915 med
2 öre, 1 januari 1916 med 1 öre, 1 januari 1917 med 1 öre, 1
januari 1919 med 1 öre och 1 januari 1921 med 1 öre, allt per
kilogram, samt att tullsatserna å socker, oraffinerat, till färgen mör¬
kare än nämnda standardnummer, ytterligare skall nedsättas 1 januari
1915 med 1 öre, 1 januari 1916 med 1 öre, 1 januari 1917 med 0.5
öre, 1 januari 1919 med 0.5 öre och 1 januari 1921 med 0.5 öre,
allt per kilogram;»
i motionerna I: 100 (av herr Stadener) och II: 258 (av herr
Pålsson):
»att Riksdagen, under förutsättning att Svenska soekerfabriks-
aktiebolaget åtager sig att ensamt bära den minskning i inkomst,
som kan bliva en följd av tullnedsättningen, och träffar överenskom¬
melser om förnyande av förut gällande kontrakt med sina betodlare
för fem år framåt från och med den 1 januari 1914, må besluta,
dels att tullsatsema å nedannämnda varor skola från och med
den 1 januari 1914 utgöra följande belopp för kilogram, nämligen:
å socker, raffinerat, alla slag, såsom topp-, kandi- och kaksocker
samt krossat eller pulveriserat socker, 12 öre;
Nr 18.
6
Angående tull
och skatt ä
socker m. m.
(Forts.)
Tisdagen den 11 mars, f. m.
å socker, oraffinerat, till färgen icke mörkare än nr 18 av den
i världshandeln gällande holländska standard, likaledes 12 öre;
å socker, oraffinerat, till färgen mörkare än samma standard¬
nummer, även om varan kommer i upplöst eller flytande tillstånd,
9 öre;
å sirap och melass 5 öre;
dels ock att den i § 13 i förordningen med tulltaxa för inkom¬
mande varor den 9 juni 1911 under vissa villkor medgivna restitu¬
tion av tullmedel vid utförsel sjöledes från stapelstad av raffinerat
socker, topp-, kandi- och kaksocker, vilket tillverkats inom riket av
utländskt råämne, skall utgå från och med den 1 januari 1914 med
9.5 öre för kilogram sådant socker;»
i motionerna I: 104 (av herr Swartz) och II: 263 (av herr
Lindman): .
»att, för den händelse Riksdagen beslutar nedsätta gällande tull
å socker, Riksdagen i samband därmed måtte besluta sådan ändrad
lydelse av 1 § i förordningen den 11 oktober 1907 angående beskatt¬
ning av socker, därom bevillningsutskottet torde avgiva närmare
förslag, att skatten å raffinadsocker ökas med samma belopp, var¬
med tullen å detsamma nedsättes;»
i motionen II: 256 (av herr Hamrin): .
»att Riksdagen ville besluta, att för socker, som inom riket till
fritt bruk utlämnas från och med den 1 januari 1914, skall betalas
en skatt av 14 öre per kilogram;»
i motionerna I: 106 (av friherre Johan Beck-Frns och greve
Posse) samt II: 269 (av herr Vahlquist):
»att, om Riksdagen beslutar sockertullens sänkning, skattesatsen
a socker, tillverkat vid fabrikerna i Lidköping, Linköping och Mörby-
långa, måtte under femårsperioden 1914—1918 nedsättas med lika
många öre, under 13 öre, som tullsänkningen under samma tids¬
period kan komma att omfatta;»
i motionen II: 271 (av herr Andersson i Fallsberg in. fl.):
»att Riksdagen måtte besluta, att under femårsperioden 1914—
1918 fabrikerna Lidköping, Linköping och Mörbylånga måtte för
vid dem tillverkat socker åtnjuta nuvarande skattelindring, utgörande
3 öre per kilogram, samt att, för den händelse Riksdagen beslutar
nedsättning av gällande tull, skatten därjämte matte sänkas med
det belopp, tullsatsen å socker under samma tid nedsättes;»
i motionerna I: 107 (av herr Cedercrantz in. fl.) och II: 270 (av
herr von Hofsten m. fl.):
»att Riksdagen måtte med avslag å Kungl. Maj:ts nådiga pro¬
position nr 35 om sänkning av tullen å socker bifalla Kungl. Maj:ts
nådiga proposition nr 43 att skatten för vid fabrikerna i Lidköping,
Linköping och Mörbylånga tillverkat socker måtte utgå med 13 öre
per kilogram under fem år från och med den 1 januari 1914;»
i motionerna I: 103 (av herr af Ekenstam) och II: 264 (av
herr Andersson i Skivarp): »att Riksdagen ville besluta:
dels att tullsatsema å nedannämnda varor skola fortfarande
7
Nr 18.
Tisdagen den 11 mars, f. m.
från och med den 1 januari 1914 utgöra följande belopp för kilo¬
gram, nämligen:
å socker, raffinerat, alla slag, såsom topp-, kandi- och kak-
samt krossat eller pulveriserat socker, 14 öre;
å socker, oraffinerat, till färgen icke mörkare än nr 18 av den
i världshandeln gällande holländska standard, likaledes 14 öre;
å socker, oraffinerat, till färgen mörkare än samma standard¬
nummer, även om varan inkommer i upplöst eller flytande tillstånd,
9 öre;
å sirap och melass 10 öre;
dels ock att tulltaxans nu gällande bestämmelser för restitution
av tullmedel under vissa förutsättningar må lämnas orubbade;»
i motionerna I: 105 (av herr Swartz) och II: 262 (av herr
Lindman):
»att Riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts förslag att nedsätta
tullen å sirap till 5 öre;»
i motionen II: 272 (av herr Karlsson i Fjät):
. »att Riksdagen må besluta, att, därest den i Kungl. Maj:ts
nådiga proposition nr 35 föreslagna nedsättningen av tullen å socker
vinner Riksdagens bifall och i anledning därav de bestämmelser,
som för närvarande reglera priset å vitbetor mellan Svenska socker-
fabriksaktiebolaget och dess betodlare, undergå sådan förändring, att
likviden för betorna sänkes, genom förändring av lydelsen av 1 § i
förordningen den 11 oktober 1907 angående beskattning av socker
må bestämmas, att tillverkningsavgiften för inom landet tillverkat
socker skall höjas med ett mot nämnda sänkning av den för betorna
utgående betalning svarande belopp;» samt
i motionen II: 254 (av herr Nilsson i Tånga):
_ »att Riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller, att Kungl.
Maj:t ville taga i övervägande, huruvida icke en legal reglering av
priset å sockerbetorna, verkställd av en på grund av statsmaktens
beslut tillsatt nämnd, bör åstadkommas, samt, för den händelse Riks¬
dagens medverkan påkallas, för Riksdagen framlägga de förslag, var¬
till en utredning i ärendet kan föranleda».
Utskottet hemställde,
l:o) att Riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts proposi¬
tion, nr 35, angående förändring av tullsatserna å socker och sirap
m. m., icke kunnat oförändrad bifallas, måtte besluta,
dels att tullsatsema å nedannämnda varor skulle från och med
den 1 januari 1914 utgöra följande belopp för kilogram, nämligen:
å socker, raffinerat, alla slag, såsom topp-, kandi- och kak-
samt krossat eller pulveriserat socker, 11 öre;
å socker, oraffinerat, till färgen icke mörkare än nr 18 av den
i världshandeln gällande holländska standard, likaledes 11 öre;
å socker, oraffinerat, till färgen mörkare än samma standard¬
nummer, även om varan inkomme i upplöst eller flytande tillstånd, 8 öre;
å sirap och melass 5 öre;
dels ock att den i § 13 i förordningen med tulltaxan för in-
Angående tull
och skatt å
socker m. m.
(Forts.)
Nr 18.
8
Tisdagen den 11 mars, f. m.
Angående tull kommande varor den 9 juni 1911 under vissa villkor medgivna
'ocke^m m res^uti°n av tullmedlen vid utförsel sjöledes från stapelstad av
S°C(Forts.)m raffinerat socker, topp-, kandi- och kak-, vilket tillverkats inom
riket av utländskt råämne, skulle utgå från och med den 1 januari
1914 med 8.5 öre för kilogram sådant socker;
2 ro) att Riksdagen, med bifall till Kungl. Maj:ts proposition nr
43, måtte antaga det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget till för¬
ordning angående ändrad lydelse av 1 § i förordningen den 11 oktober
1907 angående beskattning av socker; samt
3:o) att de i betänkandet omförmälda motionerna
a)
b)
c)
d)
e)
f)
g)
h)
i)
k)
l)
I:
I:
I:
I:
I:
I:
II:
II:
II:
II:
II:
1:°)
m) II:
n) II:
o) II:
P) II:
måtte
100
103
104
105
106
107
253
256
258
262
263
264
269
270
271
av
herr Stadener,
» af Ekenstam,
» Swartz,
» Swartz,
herrar friherre Johan Beck-Friis och greve Posse,.
m.
fl.,
herr Cedercrantz
» Palmstiema,
» Hamrin,
» Pålsson,
» Lindman,
» Lindman,
» Andersson i Skivarp,
y> Vahlquist,
» von Hofsten
» Andersson i
anses besvarade genom vad utskottet hemställt i punkterna
och 2:o).
I punkten 4:o) anmälde utskottet, att utskottet framdeles komme
att avgiva utlåtande i anledning av motionerna II: 254 av herr Nilsson
i Tånga och II: 272 av herr Karlsson i Fjäl.
m. fl. samt
Fallsberg
m.
fl.
Reservationer hade likväl avgivits:
i fråga om utskottets förslag till beslut:
vid punkten l:o)
av herrar IL M. Bäckström, Eriksson i Grängesberg, Palmstierna
och Källman, vilka inom utskottet tillstyrkt bifall till Kungl. Maj:ts
förevarande proposition;
av herrar Vennersten, friherre Trolle, friherre C. J. Beck-Friis,
Trapp, Ollas A. Ericsson, Antonsson, Jesper son, Nilsson i Bonarp
och friherre Tleming, som ansett, att utskottet bort hemställa, att
Kungl. Maj:ts proposition nr 35, i vad den avsåge sänkning av tullen
å sirap, icke måtte av Riksdagen bifallas.
vid punkten 2:o)
av herr Antonsson, som hemställt om bifall till det i motionerna
9
Nr 18.
Tisdagen den il mars, f. m.
I: 104 av herr Swartz och II: 263 av herr Lindman framställda Angående tull
yrkandet; och skatt &
av herrar Bäckström, Eriksson i Grängesberg, Palmstierna och S0C(Forts’)"**
Källman, vilka ansett, att utskottet bort i anledning av herr Hamrins
motion, II: 256, hemställa, att Riksdagen ville besluta, att skatten
för socker, som utlämnades till fritt bruk, måtte bestämmas till 14
öre för varje kilogram, dock att den av Kungl. Maj:t föreslagna
skattelindringen av 3 öre för varje kilogram för det socker, som
tillverkades vid de redan anlagda råsockerfabrikerna i Östergötland
och Västergötland samt på Öland och utlämnades till fritt bruk
antingen omedelbart från samma fabriker eller från raffinaderiet i
Lidköping efter där verkställd raffinering, måtte medgivas och skatten
för sådant socker således under tiden till utgången av år 1918 utgå
med 11 öre för varje kilogram;
av herrar Vennersten, friherre Trolle, friherre C. J. Beck-Friis,
Trapp, Ollas A. Ericsson, Jesperson, Nilsson i Bonarp och friherre
Fleming, vilka yrkat, att sistnämnda sockerskatt måtte under tiden
till 1918 års utgång utgöra 12 öre för varje kilogram; och
av herrar Byström och Rune; samt
i fråga om motiveringen:
av herrar Vennersten, friherre Trolle, friherre C. J. Beck-Friis,
Trapp, Ollas A. Ericsson, Antonsson, Jesperson, Nilsson i Bonarp
och friherre Fleming, som beträffande den föreslagna nedsättningen
av tullsatserna å socker gjort ett särskilt uttalande;
av herr Rökig rörande beskattningen av sockerindustrien i Öster-
och Västergötland samt på Öland; och
av herr Palmstierna likaledes rörande beskattningen av socker¬
industrien i Öster- och Västergötland samt på Öland.
Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes
ordet av
Herr Vennersten, som yttrade: Herr talman! Jag tillåter
mig föreslå, att betänkandet föredrages i följande ordning:
1) utskottets hemställan under punkt l:o), i vad den rör tull¬
satserna å socker och restitution av erlagd sockertull, ävensom
motioner, som innefatta yrkanden i samma ämnen;
2) utskottets hemställan under punkt l:o), i vad den rör tull¬
satsen å sirap och melass, ävensom motioner, innefattande yrkanden
härom;
3) utskottets hemställan under punkt 2:o), utom i vad densamma
rör skattesatsen å socker från fabrikerna i Östergötland och Väster¬
götland samt på Öland, ävensom motioner med yrkanden i det ämne,
denna utskottets hemställan omfattar;
4) utskottets hemställan under punkt 2:o), i vad den rör skatte¬
satsen för socker från nyssnämnda fabriker ävensom motioner med
yrkanden härom.
Nr 18.
10
Angående tull
och skatt å
socker m. m.
(Forts.)
Tisdagen den 11 mars, f. m.
Slutligen hemställes, att diskussionen i första punkten även
måtte få omfatta förslaget i dess helhet.
Denna hemställan bifölls av kammaren.
I enlighet härmed föredrogs till en början utskottets hemställan
under punkten l:o), i vad den rörde tullsatserna å socker och resti¬
tution av erlagd sockertull, ävensom motioner, som innefattade
yrkanden i samma ämne; och lämnades därvid ordet till
Chefen för finansdepartementet herr statsrådet friherre Adel-
swärd, som anförde: Herr talman, mina herrar! Då bevillnings¬
utskottets nu till Riksdagens avgörande föreliggande utlåtande rörande
sänkningen av sockertullen väsentligen avviker från Kungl. Maj:ts i
ämnet avlåtna proposition, får jag härmed redan nu meddela, att
regeringen, som för sin del på förhand funnit sig böra acceptera de
i utlåtandet innefattade förslag och uttalanden, nu således ock vill
tillstyrka dess antagande av Riksdagen.
Innan jag går att angiva skälen till denna av regeringen intagna
ståndpunkt, vill jag betona, att den därmed icke i något, avseende
frångår sin uppfattning om det principiellt riktiga i det i proposi¬
tionen framlagda förslaget.
Då jag tillrådde Kungl. Maj:t att föreslå Riksdagen att besluta
den omedelbara sänkningen av tullen å socker och planen för den
ytterligare sänkning av densamma under den närmaste framtiden,
som i propositionen angives, grundade jag mitt förslag på den ut¬
redning och de beräkningar, som de inom finansdepartementet till¬
kallade sakkunniga verkställt. Dessa beräkningar, som avse att
visa, vilka merkostnader tynga den svenska sockerindustrien i för¬
hållande till den tyska och danska, giva vid handen, att en socker¬
industri, som giver skälig avkastning å däri nedlagt kapital, kan
inom vårt land drivas med ett tullskydd av 7 öre per kilogram raf-
finadsocker, utan nedsättning i nu gällande betpris och arbetslöner.
Svenska sockerfabriksaktiebolaget har i skrivelse till bevillnings¬
utskottet sökt vederlägga riktigheten av dessa beräkningar och med
andra beräkningar velat visa, att den svenska sockerindustrien för
sin tillvaro kräver vida högre tullskydd och att t. o. m. den nu¬
varande tullen härför vore erforderlig.
Det orimliga i detta påstående framgår redan därav, att socker¬
industrien i Danmark, vars driftkostnader icke äro lägre än socker¬
industriens i Skåne, kan föra en blomstrande tillvaro med en skydds¬
tull av blott omkring 4 öre.
Jag har emellertid underkastat de sakkunnigas och. socker¬
bolagets beräkningar och uppgifter en jämförande granskning samt
därvid blott än mera styrkts i min bestämda övertygelse, att de
förra i all huvudsak äro fullständigt riktiga och utgöra en säker
grundval för utrönandet av det erforderliga tullskyddets storlek.
Genomförandet av den av Kungl. Maj:t föreslagna tullnedsätt-
11
Nr 18
Tisdagen den 11 mars, f. m.
ningen vilade bland annat på den förutsättningen, att nu gällande Angående
betpris bibehölles oförändrade. f0c!l‘.eskat
Då emellertid, på grund av betodlarnas svaga ställning gent- '”"'"'(Ports!
emot sockerbolaget, stora hinder reste sig emot förverkligandet av
denna förutsättning, bär jag efter framställning från betodlarnas
sida och med sockerbolagets medverkan utsett en ordförande att
leda förhandlingar mellan dem i syfte att söka åvägabringa en upp¬
görelse.
Sedan förhandlingar sålunda kommit till stånd, visade det sig
snart, att det var omöjligt ernå någon uppgörelse mellan socker¬
bolaget och betodlarna på grundvalen av Kungl. Maj:ts förslag.
Endast med största svårighet blev det möjligt att ens uppnå det
avtal, som utgör utgångspunkten för bevillningsutskottets föreliggande
förslag.
Rent sakligt bedömt, torde detta resultat ingalunda böra anses
så obetydligt, som vissa reservanter velat hålla före. Den omedel¬
bara tullsänkningen föranleder en minskning i sockerpriset med ett
belopp av omkring 3,300,000 kronor per är, ungefär motsvarande
räntan på den del av sockerbolagets kapital, som obestritt utgöres
av en genom för högt tullskydd möjliggjord överkapitalisering, vilken
icke motsvaras av verkligt i industrien nedlagt kapital.
I valet mellan å ena sidan accepterandet av den till grund för
utskottets förslag liggande uppgörelsen, varigenom skulle avvärjas
ekonomiska och sociala konflikter, vilkas räckvidd undandraga sig
all beräkning, och som kunnat bli för jordbruket i avsevärda delar
av landet till stor skada, och å andra sidan vidhållandet av Kungl.
Maj:ts förslag, vilket, om det av Riksdagen antoges, skulle lämna
sockerbolaget fria händer gentemot betodlarna, har regeringen icke
kunnat taga på sitt ansvar att fasthålla vid propositionen, utan vill
för sin del förorda bifall till utskottets utlåtande.
Härpå yttrade:
Herr Palmstierna: Herr talman, mina herrar! Jag vågar nästan
tro, att jag vid inledandet av denna debatt i kammaren skulle kunna
påräkna ett instämmande av så gott som samtliga kammarens leda¬
möter, när jag säger, att vi torde väl sällan ha stått inför en så
ovanlig och egendomlig politisk situation som den förevarande. Det
är ju så, att det socialdemokratiska partiet har funnit sig nödsakat
att upptaga det yrkande och den framställning, som Kungl. Maj:t
i en ganska hastig vändning övergivit, och det ser ju nästan ut,
som om detta parti måste mot regeringen själv försvara den proposition,
som blivit framlagd av regeringen. Men icke nog med detta. Det
framgår av den reservation, som högern har avgivit till bevillnings¬
utskottets betänkande, att högern å sin sida polemiserar mot de
principer och uttalanden, som gjorts i den kungl. propositionen, varför
ett försvar från regeringen för vad som är framlagt av densamma
blir nödvändigt.
Nu har visserligen herr finansministern i det anförande, som
Nr 18. 12 Tisdagen den 11 mars, f. m.
Angående tull han nyss höll, såsom orden folio sig, förklarat, att lian accepterar
och skatt å de förslag och uttalanden, som förekomma uti bevillningsutskottets
S°C(Forts I™' betänkande. När lian uppläste sitt kapitidationsdokument, innebar
detta, att han godtog allt vad som innebäres i de uttalanden, som
bevillningsutskottet gjort. Men samtidigt meddelade herr finans¬
ministern, att han fortfarande fasthåller vid samtliga de principer,
som lades fram i den kungl. propositionen. Hur detta är möjligt
torde ingen kunna förklara.
Herr finansministern har, så vitt jag förstår, för oss velat fram¬
lägga en fotografiskt trogen bild utav händelsernas förlopp, men det
föreföll mig nästan, som om han därvid lämnade kammaren den
negativa plåten. Jag tror därför, att det är skäl i, att man något
närmare belyser, hur den positiva bilden verkligen ter sig.
Hur har i själva verket denna egendomliga situation uppstått?
Jag tror, att man först bör närmare klargöra detta och sedan belysa
innebörden av det aktuella läget.
När regeringen i känsla av nödvändigheten för »staten att hålla
sin hand över, att de till antal och omfång allt mer tilltagande
kartellerna och trusterna icke oskäligt uppdriva prisen på för¬
nödenheter eller eljest missbruka sin makt», som det heter i fri¬
sinnade landsföreningens program, tillsatt en trustutredningskommitté,
fick denna i särskilt uppdrag att först och främst behandla det
problem, som den stora sockertrusten innebär. Det framgick ä-ven
alldeles otvetydigt av det mandat, som lämnades denna kommitté,
att Kungl. Maj:t avsåg ett i huvudsak slutgiltigt ordnande av för¬
hållandet mellan staten och den svenska sockerindustrien. Det var
icke så, att man nu ville göra på samma sätt som år 1908, då
finansminister Swartz godtog de siffror, som sockertrusten själv
lämnat, och på dem byggde den tullsänkning, som även genomfördes,
utan nu avsåg man verkligen att få till stånd ett slutgiltigt ordnande
av tullpolitiken i förhållande till denna näringsgren. De av kam¬
marens ledamöter, som studerat trustkommitténs betänkande, torde
också där ha funnit en verklig strävan att vinna detta syfte; hela
utredningen är lagd på denna bog.
De sakkunnige ha dels beräknat de merkostnader av skilda slag,
som den svenska industrien betungas med i förhållande till den tyska
och danska, dels också uppskattat maximistorleken av det för in¬
dustrien tillsynes behövliga kapitalet, och från dessa utgångspunkter
sökt utmäta det tullskydd, som rätteligen bör tillkomma industrien
under nämnda förutsättningar. Det är kring dessa båda utgångs¬
punkter, som man uppbyggt de förslag, som sedan framkommit.
Det är med tacksamhet, som man a,v herr finansministerns ord
finner bekräftat, vad jag tror, att de, som haft hand om detalj¬
arbetet i frågan, också för sin del måste erkänna, nämligen att de
siffror och de uttalanden, som gjorts i själva den utredning, som
framlagts av trustkommittén, icke på något sätt rubbats av den
kritik, som framkommit från Svenska sockerfabriksaktiebolagets sida.
Själva grundvalen för statens handlande i denna fråga är således
osedvanligt stark. Detta är nu även betonat av regeringen, och det
Tisdagen den 11 mars, f. ir¬
is
Nr 18.
tiar också kommit till uttryck vid en jämförelse av de handlingar,
som sett dagen av den kritik och motkritik, som bedrivits, och vi
ha slutligen även erfarit, att den nationalekonomiska vetenskapens
män för sin del kunnat godtaga vad som av trustkommittén presterats.
De slutsatser, som dragits av trustkommitténs arbete, ha emeller¬
tid varit olika. De sakkunnigas majoritet gjorde sig enligt mitt
förmenande skyldiga till tämligen halsbrytande slutledningar vid
begagnandet av det föreliggande materialet. De ha nämligen icke
noga skilt emellan de produktionskostnader, vilka betingas av landets
allmänna ekonomiska förhållanden och naturliga förutsättningar i
fråga om just denna näring, således de mer konstanta faktorerna,
och andra produktionskostnader, vilka kunna betingas av industriens
speciella tekniska och ekonomiska organisation. Resultatet har också
blivit, att man enligt min tanke nästan satt godtyckligheten i system.
Man har kommit därhän, att det senare slaget av produktionskost¬
nader erhållit ett tullskydd, som är en och en halv gång större än
det tullskydd, som man velat tillerkänna det förstnämnda slaget av
produktionskostnader och som skulle täcka skillnaden mellan de
mera konstanta produktionsutgifterna i Tyskland och i Sverige.
Resultatet har fördenskull blivit, att man ger ett tullskydd åt socker-
frusten, därför att raffinaderierna stå tomma en tredjedel av året
och emedan man har eu dyrbar och stor förvaltningspersonal m. m.
dylikt. En tullpolitik av detta slag lägger ju hyende under lättjan
och framkallar företeelser inom näringslivet, vilka det borde ligga
i statsmakternas eget intresse att på allt sätt söka få bortarbetade
genom en omläggning av tullpolitiken.
Jag har nu för min del omöjligen kunnat vara med om de
principer, som framlades i majoritetens betänkande. Vad industrien
själv är vållande till i fråga om merkostnader bör väl ändå i all
rimlighets namn den svenska statsmakten icke premiera genom ett
tullskydd. Här föreligger den avgörande punkten vid behandlingen
av frågan. Herr finansministern säger också, att det är »själva grund¬
satsen», på vilken tullpolitiken sedan skall uppbyggas. På denna
punkt vann jag också, vilket jag för min del vill tacksamt erkänna,
understöd av regeringen. Min »i det hänseendet företrädda upp¬
fattning» förklaras »vara förtjänt av särskild uppmärksamhet», och
i sitt yttrande till statsrådsprotokollet polemiserar herr finansministern
uttryckligen emot, att man här finge bortse ifrån den avsevärda
olikhet, som förefinnes mellan de båda arter av merkostnad, som
finnas. Man borde successivt minska tullskyddet och se till, att
de merkostnader, som berodde av industriens egen förvaltning och
organisation, härvid undan för undan bortarbetades. Så skulle man
komma ned till 7 öre, då, enligt vad som förmenas i den kungl.
propositionen, endast vad som behövdes för täckandet av den kon¬
stanta skillnaden i merkostnader kvarstode. Ett annat förfarande
kunde, förklarar herr finansministern, innebära »betänkliga konse¬
kvenser». Denna principiella anslutning till min reservation, där jag
således i själva huvudpunkten, i fråga om vad herr finansministern
kallar för grundsatsen, är fullständigt ense med honom — något
Angående tull
och skatt å
socker in. m.
(Forts.)
Nr 18. 14 Tisdagen den 11 mars, f'. m.
Angående tull som även apostroferats i högerpressen landet runt och som också
och shatt å blivit en tacksam angreppspunkt mot herr finansministern — denna
*°C(Forts )”*" anslutning gör, att jag för min del kan med större lätthet, än vad
eljest vore fallet, yrka bifall till den kungl. propositionen.
Vad som skiljer denna från den framställning i ämnet, som jag
för min del gjort, är icke den principiella grundvalen, utan det är
för det första den omständigheten, att herr finansministern har tagit
ett öre mindre första gången år 1914. Jag har föreslagit 5 öre,
men han har satt siffran till 4. För det andra har finansministern
stannat vid år 1918, det året då Brysselkonventionen utgår. Jag
har för min del förut tillkännagivit för herr finansministern, att jag
onekligen finner, att det kan ligga något fog i att stanna vid år
1918, fastän enligt mitt förmenande tillräcklig anledning därtill icke
förefinnes. Jag fortsätter emellertid efter 1918 till är 1921 och
kommer då ned till 3 öre. Det är detta avstannande 1918, som i
själva verket konstituerar den väsentliga skillnaden mellan den kungl.
propositionen och den motion, som jag avgivit i ämnet. På grund av
att själva innebörden i den kungl. propositionen och min framställ¬
ning är densamma, och då olikheten i fråga om tullsatserna icke är
större, än vad jag nu angivit, kan jag sålunda för min del, herr talman,
yrka bifall till den kungl. propositionen. Jag gör detta för övrigt
så mycket hellre som i den kungl. propositionen förefinnas åtskilliga
uttalanden, beträffande vilka det är av stort värde för framtiden,
att de stödjas av denna kammare. När någon utsikt icke förefunnits
att vinna bifall till den av mig avgivna motionen, men däremot ut¬
sikter ännu torde förefinnas, att Kungl. Maj:ts ursprungliga stånd¬
punkt i frågan godtages, är det också angeläget att söka bringa
denna Kungl. Maj:ts förutvarande mening till votering i kammaren.
Sammanfattar jag då i korthet de principer, som föreligga i
den kungl. propositionen, så är det för det första, att man avsett
ett slutgiltigt ordnande av tullpolitiken. För det andra har man velat
alldeles bestämt utmärka de olika slagen av merkostnader, som finans¬
ministern talar om. Vidare skulle det senare slaget av merkostnader
bortarbetas och timsten tvingas därtill genom successiva minskningar
av tullskyddet. Man har tillika sökt beräkna den »skäliga vinst»,
som trusten bör åtnjuta, och endast denna borde garanteras åt
timsten för framtiden. Vidare betonas — och det är hörnstenen i
den kungl. propositionen, liksom det också varit under arbetet i be¬
villningsutskottet — att hetpriserna icke få sänkas från sitt nuva¬
rande läge. Slutligen hava vi dessa uttalanden angående kontroll
över timsten m. in., som ingå i den kungl. propositionen.
Beträffande just spörsmålet om betprisernas höjd utgjorde detta,
såsom jag sade, under bevillningsutskottets arbete själva hörnstenen,
själva utgångspunkten för ärendets behandling. Ja, det befanns vara
så viktigt, att innan man ingick på någon sakbehandling av frågan,
beslöt bevillningsutskottet att göra det principuttalandet, att någon
sänkning av betpriserna icke skulle förekomma. Dessa personer,
som nu, jagade av skrämsel, i långa språng flyktat från denna posi¬
tion, dessa voro de mest högljudda i kravet på att man, innan man
Tisdagen den 11 mars, f. m.
15
Nr 18.
över huvud taget gick in på frågan, skulle slå fast just denna prin¬
cip. Nu efteråt, det må jag verkligen bekänna, sedan händelserna
förlupit så hastigt, har jag svårt att förstå, vad hela detta arrange¬
mang skulle tjäna till.
Emellertid uppstod den mest våldsamma pressagitation man
gärna kan tänka sig, sedan den kungl. propositionen blivit avlämnad.
Man sökte, på allt sätt jaga upp panikstämning i landet. Det hördes
jämmerskrin och öronbedövande larm. Det talades om »ett dråp¬
slag mot Skånes storindustri». Det skreks i en tidning: »mer än
en invasion av en fientlig armé». Här blev ett våldsamt larm, som
verkligen gjorde, att man under den tid, detta pågick, förnam, att
åtskilliga av Riksdagens ledamöter blevo fullständigt lomhörda, och
icke vidare brydde sig om oväsendet utanför knutarna.
Mitt under allt detta larm kom herr statsministerns anförande
i Odéonteatern, välbehövligt avkylande. Statsministern ironiserade över
»det s. k. dråpslag, som regeringen riktade mot sockerfabrikationen».
»Det är ju huvudsakligen ömhet om betodlingens idkare, framför
allt de små. och deras intressen, som skulle diktera den stora oron,
ifall man Unge tro allt det, som säges och skrives. Endast mera
blygt och trevande vågar sig då och då ett krav på hänsyn även
till aktieägarna fram. Helst insveper man detta intresse i allmänna
fraser, såsom hänsyn till en stor och välsignelsebringande näring
o. d.» Vidare säger herr statsministern: »För min del hyser jag
den övertygelsen, att Kungl. Maj:ts i stort sett på de sakkunniges
yttrande byggda proposition är rättvis och välbetänkt.» »Den del
av ett aktiekapital, som utgör en ren konstruktion, som är rent
fiktiv utan reella värden bakom, kan staten ej genom fortsatt tull¬
skydd bereda utdelning på.»
Ja, allmänheten och jag tror även Riksdagen blev på grund av
detta tal ganska förvissad om or laglighet en av Kungl. Maj:ts beslut
och om oryggligheten av regeringens politik i föreliggande fråga, och
att. det var en ganska allmän mening, fann man även, när socker-
aktierna på måndagen sjönko med en krona.
Emellertid börjar det gå ganska underliga rykten. Bevillnings¬
utskottets sammanträden uppskjutas. Man börjar känna sig, det må
jag såga, rätt otrevlig till mods. En underhandlare tillsättes av
regeringen; jag vill icke yttra mig om hans lämplighet i förelig¬
gande fråga, men vi finna, hur resultatet blev. Emellertid, ryktena
gå, man vet ingenting, och medan man är i färd med att söka få
en ståndpunkt, som måhända skulle kunnat ena denna kammare,
kommer det såsom en blixt från klar himmel: regeringen har kapitu¬
lerat. Häpenheten, blev enorm. Var det verkligen sant? Herr stats¬
ministern stod ju i söndags och uttalade sig i rakt motsatt riktning,
icke kunde han väl på tisdags kvällen hava en annan uppfattning.
Man sökte på olika vägar förskaffa sig visshet om hur det förhöll
sig, och bekräftelse på kapitulationens verklighet vanns slutligen.
Men det liberala partiets ledamöter borde väl ändå rädda situationen.
Sådan var denna, att man kände, att här borde göras, vad göras
kunde, för att rädda vänstern från en kalamitet, även om regeringen
Angående tull
och skatt å
socker m. m.
(Forts.)
Nr 18. 16 Tisdagen den 11 mars, f. in.
Angående tull begått ett svårt felsteg. Men det befanns då, att de liberala leda-
och skatt å jjiijigrna i förvåg pressats att ansluta sig till »kompromissen», och
S°C/Forts)m blevo även — jag måste med djupt beklagande säga det libe¬
ralerna inom bevillningsutskottet medansvariga i vad som skett.
Detta gäller alla utan undantag. I en ganska hastig fart beseglades
kapitulationen härefter.
Det går emellertid rätt underliga rykten om huru det hela för¬
siggått. Man talar om ett auktionerande, en dagtingan med trusten.
Man schackrade och bjöd: 5 öre genast — 3 öre nu, 1 öre senare
— 2 öre nu, 3 öre senare o. s. v., precis som om det skulle hava
försiggått något auktionerande mellan svenska staten och so ckel -
staten. Man blir beklämd inför allt detta. Nu säges det visser¬
ligen, och det har framförts gång på gång, att det är betodlarna,
som det gällt. Det är för deras skull man böjt sig. Ja, men om
man undersöker frågan, hur är det i själva verket? Det är inför
trustens hot och inför dess övermakt, som man böjt sig och kapitu¬
lerat. Betodlarna hava icke hotat, åtminstone icke de, som icke
äro insockrade med aktier. Trusten var motståndaren. Det är en¬
ligt mitt förmenande en bedrövlig händelse i vårt politiska liv som
ägt rum. Vid den första sammandrabbningen med trusten beseg¬
rades regeringen. Strax därefter inregistrerades detta faktum däri¬
genom att so eker aktierna stego med 6 procent. Eu hel årsvinst in¬
tjänades således på några få dagar för den, som ville vara spe¬
kulant.
Av dem, som inom regeringen äro ansvariga för vad som nu
skeft, är det närmast, formellt och konstitutionellt, herr finansmini¬
stern, som man har att vända sig till. _ .
När man granskar vad som skett, undrar jag, om det ända icke
finnes ett visst fog för att återkalla i minnet några ord, som den
nuvarande statsministern en gång riktade mot den förre finansmini¬
stern: »Det skulle förvåna mig, ifall den nuvarande finansministern
icke vid närmare betänkande skulle finna, att hans auktoritet blivit
undergrävd genom vad som skett.» Ty trots vad herr finansmini¬
stern sade i dag, måste jag dock påpeka, att när man läser bevill¬
ningsutskottets betänkande och vad detta innehåller å ena sidan och
å den andra kungl. propositionens uttalanden om slutgiltigt ordnande
av tulltarifferna, den planmässiga nedskrivningen av tullsatserna in¬
till ett tullskydd, som endast täcker merkostnader av ett särskilt
slag, och allt detta tal i propositionen om driftens koncentration
in. in., finner man dock, att olikheterna äro fullständigt oförenliga.
Vad betodlarna angår, deras priser och ställning, säges det uttryck¬
ligen ifrån i bevillningsutskottets betänkande, att det vant omöjligt
att hålla på den i propositionen angivna förutsättningen. Hörn¬
stenen för finansministerns byggnad rubbades därigenom. Emellertid
hade man för att hindra detta gjort en motion — herr Karlssons i
Fjöl — den skulle enligt tidningspressen hava varit i en rätt hög
påse, innan den kom ned i denna kammare. Denna motion utnytt¬
jades i varje fall mycket starkt inom bevillningsutskottet och i
pressen. Den har varit avsedd såsom ett utomordentligt vapen;
Tisdagen den 11 mars. f. m.
17
Nr 18.
<!et. inom Sverige producerade sockret .skulle åsättas eu särskild Angående tull
accis, om sockertrusten vågade övervältra någon del av omkostna- och sUtt å
derna på betodlarna. Men nu finna vi, att de organiserade betod- ^FortL^
lama ända tå betala ungefär J/4 av den pålaga trusten ensam borde
vidkännas. De oorganiserade betodlarna ha inte alls fått göra sig
hörda. I Malmöhus län, där flertalet betodlare äro organiserade, är
det likväl. 1/l som står utanför, och av samtliga betodlare är det
enligt statistiken V3, som icke äro organiserade. För det första är
det sålunda blott de organiserade betodlarna avtalet gäller, och för
det andra hava även dessa fått sina priser sänkta. Härav framgår
ju tydligt att betodlarna icke erhållit det skydd, som de uti den
kung!, propositionen blivit utlovade. Även om man således skulle
vilja godtaga vad herr finansministern nyss uttryckligen betonat å
regeringens vägnar, måste jag dock säga att när papperen fullstän¬
digt läggas på. bordet, sä förlikar sig det ena icke med det andra.
I den föreliggande kapitulationen inför trustmakten, som jag väl
förstår ° måste kännas smärtsam även för regeringen, men som från
min ståndpunkt sett var fullständigt obehövlig och kommer att in¬
nebära ödesdigra konsekvenser för den ekonomiska politiken i fram¬
tiden — i denna kapitulation säges det emellertid, att statsministern
skulle vara den, som är mest ansvarig.
.lag erinrar mig ett tal, som statsministern höll för några år
sedan i Eskilstuna. Han nämnde då, »huru arbetarepartiet, när det
gällt, visat sig färdigt att i handling omsätta starkt anarkiserande
tendenser». Nåväl, så har situationen ändrats, att man i dag med
visst fog kan från arbetarepartiets sida rikta udden av dessa ord
mot den liberala regeringen. År 1909 var det lockoutade arbetar¬
massor, som i ett förtvivlat nödvärnsläge tillgrep storstrejken — den
härda klasskampen hade pressat dem därtill. Då var det icke svårt
att tala om anarkiserande tendenser. Men så visst som ordet anarki
betyder . »utan makt», har regeringen i handling bevisat dylika ten-
1 denser i dessa dagar. Det är till sin innebörd samhällsupplösning,
att den svenska statsmakten böjer sig för en stat i staten, uppbyggd
av enskilda intressen, och gör detta så djupt, att vad Kungl. Maj:t
grundlagsenlig! synes vara förhindrad att träffa avtal om med en
främmande makt, nämligen fastlåsande av viss bevillning vid vissa
minimibelopp, det förmår en trust inom landets gränser att tilltvinga
,sis av regeringen. Detta är något, som för varje svensk man måste
kännas ganska tungt. Statens auktoritet nedsättes därigenom. Stats¬
ministern talade , år 1905 om arbetarnas fackföreningar såsom en stat
i staten, men jag vågar hoppas, att han numera fått en fördjupad
erfarenhet om var den verkliga »stat i staten» i det nutida samhället
är att finna.
Nu är det emellertid så, att de frisinnades »främsta ögonmärke»
vid 1911 års riksdagsmannaval utgjorde, såsom det hette i frisinnade
landsföreningens valupprop, parlamentarismens genomförande. Parla¬
mentarismens innersta grund är väl dock förtroendet mellan regering
och parti. En utanför stående har emellertid icke gärna kunnat
undgå att iakttaga den häpenhet, den överraskning, den starka för¬
andra kammarens protokoll 1913. Nr 18. 2
Nr 18. 18 Tisdagen den 11 mars, f. m.
Angående tull lettring som på sina håll inom regeringens eget parti kommit till
och skatt å uttryck över vall som nu skett och det verkliga bekymmer, som på
S°Cfp 'risni;in8a håll inom det liberala samlingspartiet gjort sig gällande. Den
°f S som står utanför har kunnat göra sådana iakttagelser och därav
dragit den slutsatsen, att det, som borde vara parlamentarismens
innersta väsen i detta fåll näppeligen av regeringen i minsta män
tillerkänts berättigande.
Har man parlamentarisk makt, så bör man väl ändå begagna
densamma, i synnerhet när det är ett »rättvist och välbetänkt» för¬
slag, som framburits. Detta är en parlamentarisk grundregel, man
ej kan komma ifrån. Men varför har den parlamentariska makten,
icke begagnats för att genomdriva propositionen och eventuellt
Karlssons i Fjäl motion? Varför har man icke olagligen fullföljt
allt detta? Svaret är, att svaghet i viljan icke botas med parlamen¬
tariska principer, och det har även frisinnade landsföreningens val¬
upprop förutsett; det heter nämligen: »Icke var och en, som med
läpparne bekänner sig till demokrati och parlamentarism, är, då det
gäller, villig att handla därefter».
När statsministern hädanefter ute i bygderna talar om en stark
och initiativkraftig regering, är jag rädd för, att det skall finnas
någon, som med ett förstående småleende tolkar innebörden av
hans ord.
Nu hava vi även erfarit, att regeringen inlägger hela sin kraft
på att genomdriva icke den kungl. propositionen, utan att den kung!,
propositionen icke bifalles av denna kammare, en situation, som
starkt påminner om läget i rösträttsfrågan år 1907. Den nuvarande
finansministern, vilken vi nyss hörde avgiva sin förklaring, yttrade
då något, som såvitt jag kan förstå, ganska väl klargör också den
föreliggande situationen och kastar ett ljus över det hela, vilket jag
för min del blott behöver framställa för att allt skall få sin verk¬
liga karaktär. Han yttrade då: »Regeringen har själv nedlagt
vapnen före striden och övergivit det förslag, som den för några •
dagar sedan ansåg såsom det bästa och rätta för att — jag vågar
säga det —- i brist på förutseende och fasthet, ledd eller rättare,
missledd av en tillfällig opinion ansluta sig till ett till sin begräns¬
ning först nu känt tillägg»; och vidare: »Olika ha herr statsminis¬
terns uttalanden i medkammaren om den historiska domen blivit
tolkade. Men hur hans excellens än tänkt sig den, undgå den kan(
han inte, och säkerligen bliver den icke mild, ty berömmelse av
eftervärlden lärer ingen skörda genom vankelmod, även om det leder
till en tillfällig seger.»
Jag kan emellertid icke underlåta att i detta sammanhang be¬
röra ett beteende av statsministern, som oberoende av vilket politiskt
parti man må tillhöra likväl förefallit ganska underligt, nämligen att
statsministern kunnat på söndagen i ironiserande ton hålla ett sådant
tal som han gjorde och sedermera redan påföljande tisdag morgon
övergiva vad han förut ansett vara »rättvist och välbetänkt». Något
nytt moment hade icke tillkommit däremellan. Vad som sagts av
finansministern i dag visste man förut. Det har länge diskuterats
19
Nr 18.
Tisdagen den 11 mars, f. m.
om . allt detta förut. Man kan ju söka olika förklaringar till stats¬
ministerns uppträdande, men även om man kan anse sig vara fullt
förvissad om, att statsministern handlat i god tro och icke sökt att
ingiva föreställning om en ståndpunkt, som han redan för egen del
var benägen att övergiva, så kommer man ändock att tänka på
statsministerns år 1909 fällda ord om »vederhäftighet och pålitlighet
i statsförvaltningen».
Låtom oss emellertid lämna denna bedrövliga sak.
Jag måste för min del säga, att efter vad som nu har skett, är
det med verkligt bekymmer, som man tänker på den framtida reform¬
politiken. Med vilken auktoritet, med vilken fasthet och styrka skall
denna reformpolitik, som hela vårt land längtar efter och åt vars
genomförande gavs ett så starkt uttryck vid valen år 1911, hädan¬
efter komma att bedrivas. Riksdagen är dock ännu obunden, och
till dess medlemmar riktas säkerligen i dag från hela landet många
blickar; och många skulle nog, om deras röster kunde höras, vilja
vädja till denna kammare att icke deltaga i kapituleringen.
Skrämseln bör icke få inverka på svenska folkets representanter.
Den har man sökt framkalla varje gång sockerfrågan varit före.
När det gällde en nedsättning av tullen från 17 öre, så kom hela
alarmapparaten i gång liksom nu. Det sades, att det var omöjligt
att genomföra förslaget, och att det skulle bliva ruin. Och då det
nu är fråga om en nedsättning från 14 öre, bullras det som förut.
År 1904 framhöll herr Westrup, att alla fabriker, som tillkommit
efter år 1894, skulle nödgas nedlägga sin verksamhet. »Man måste
se saken sådan den i verkligheten förhåller sig», tilläde lian. Herr
Tranehell skrev till bevillningsutskottet 1908, att genom det då före¬
liggande förslaget skulle »industrien totalt ruineras» och att landet
skulle lida sådan skada att det »efter afl sannolikhet icke bleve i
stånd att på långt när producera sitt behov av socker». Hans An¬
dersson, som år 1909 frambar sockerbolagets motion i frågan —- »vi
gjorde en motion», sade herr Tranehell här om dagen om 1913 års
upplaga — yttrade, att »det vore så vackert att på detta sätt för¬
därva en stor industri». Då var det dock endast fråga om herr
Brantings yrkande att tullen skulle sänkas med 1 öre. Larmet åter¬
kommer och det skall återkomma vart femte år, ty timsten och bet¬
odlarna hopkopplas så med Riksdagen, att så snart Riksdagen
, börjar att röra vid denna fråga, skall på grund av det femåriga
avtalet hela larmet och vrålet återigen vakna av sig själv. Det
värsta är emellertid, att om femårsperioden får utlöpa utan hinder
från det liberala partiets sida kan småfolket allt mera placera sina
penningar i sockerbolagets aktier, varför det nästa gång blir än
svårare att komma till rätta med trusten.
A ad är då skrämselns reella innebörd? Jag tror, att det är skäl
att med några få ord belysa den saken. Det förhåller sig ju så,
att sockertrusten för att upprätthålla driften behöver betor, och att
tullsatserna äro så ordnade, att trusten icke kan åtminstone för nå¬
gon avsevärd tid hämta sitt behov av betor utifrån. Betarealen
inom landet liar också vid olika tillfällen reglerats med hänsyn till
Angående tull
och skatt å
socker m. m.
(Forts.)
Nr 18. 20 Tisdagen den 11 mars, f. m.
Angående tull behovet, och när det på grund av propositionen talas om minskning
och skatt a av betarealen, kan detta visserligen ske på vissa platser, men då måste
S°C(Forte.)m" den samtidigt ökas på andra platser, emedan totalvikten betor fort¬
farande behöves för fabriksdriftens hållande i gång. Om således en
del jordbrukare få nackdel av inskränkningen, så gynnas däremot
andra därav. Man flyttar endast betodlingen till nya områden.
Vi utgå emellertid ifrån att vissa betodlare förlora. Vilka bet¬
odlare är det i så fall? Enligt vad handlingarna utvisa — den
separatöverenskommelse, som greve Hamilton kan ha träffat, hava
vi icke att göra med i detta sammanhang — så synes det bliva i
Halland och Blekinge, som betodlingen skall slopas och fabrikerna
nedläggas. Riksdagens beslut i frågan hindrar det ej. Vi behöva
följaktligen icke tala om dessa landsändar, utan endast om Skåne,
som också skulle ha varit hotat, men nu genom »kompromissen»
försvarats.
Jag har tillåtit mig att här på väggen sätta upp en karta över
Skåne, å vilken genom olika färger angivits arealen betjord i för¬
hållande till hela den odlade jorden under år 1911, och vilken karta,
såsom jag tror, under dessa dagar av kammarens ledamöter när¬
mare studerats. Man ser genast av färgen, att "/, av hela betod-
lingsarealen faller inom Malmöhus län, inom denna lilla kuststräcka
nere i södra Sverige. Om vi närmare betrakta kartan, skola vi
ävenledes finna, att det för betodlingen i Malmöhus län betyder skä¬
ligen litet eller ingenting, om man t. ex. skulle nedlägga Svedala
sockerbruk. Så koncentrerad är nämligen betodlingen inom Malmö¬
hus län, att, även om ett eller annat sockerbruk nedlägges, skall
betodlingen inom detta län likväl komma att försiggå i lika stor
utsträckning och sannolikt också på samma platser som förut.
Emellertid är det kring en punkt, som hela denna strid i mycket
väsentlig mån har kretsat: Karpalund. Det namnet har framkom¬
mit gång på gång och gång på gång. »Karpalund kommer att ned¬
läggas», det har varit det stora nödropet. Nu vill jag för min del -
säga, att det är ganska osäkert, om det ur ekonomisk synpunkt
skulle vara fördelaktigt för timsten att nedlägga Karpalundsfabriken.
Den bär sig själv, och den högsta sockerhalten har åtminstone vissa
år kommit just från Karpalund; i medeltal är sockerhalten i betorna
mycket hög just i den trakten. Men om Karpalund nedlägges, huru
är det då med Ivarpalunds betodlareförening och allt detta »små-
folk», som man talar om? Ty det är ju de små betodlarna, som det
främst gäller att skydda, denna mängd av små betodlare, som man
skjutit fram som förtrupper —- d. v. s. man har stuckit dem i ryg¬
gen med knivar; men fram skulle de. Jo, Karpalunds betodlare¬
förening räknar 335 medlemmar, därav 64, som odla högst 1 tunn¬
land, således egentliga småbrukare, och 79 som odla högst 2 tunn¬
land. Sedan komma vi till de större, eller 124 om 6 tunnland, 28
om 6 till 10 tunnland, och 40 med över 10 tunnland. Dessa siffror,
som jag nu uppläst, ge en bild av att här i trakten av Karpalund
är det mer än på andra orter i Skåne just de stora godsägarnes
intresse det gäller. Den för betodlingen använda arealen är näm-
Tisdagen den 11 mars, f. in. 21 Nr 18.
ligen där i genomsnitt 3 hektar per betodlare, under det att på Angående tull
andra håll medeltalet rör sig omkring 2 hektar. Det är emellertid och skatt “
här stridens centralpunkt varit. Slutsatsen bör var och en kunna soc,^r
draga själv. * or s-'
Nu är det så, fast det aktar man sig att tala om under allt
gny och oväsen, att under de två sista åren har sockertrusten in¬
skränkt betarealen varje år med 20 procent, således med en femte¬
del. Huruvida någon större inskränkning än denna skulle genom
den kungl. propositionen framtvingas, det tror jag man får lämna
osagt; men. det larm, som uteblev, när timsten verkställde dessa 20
procents minskning, det larmet har kommit nu, när det är svenska
staten, som vill åstadkomma någon reglering, vars följder likväl icke
med visshet kunna av vederbörande förutses.
Har det då varit en nödlidande landsända det gällt, eller är
det verkligen så, att det uteslutande gäller fattigt folk, människor
i verkligt bekymmersam ställning, människor som man på allt sätt
borde skydda och taga hänsyn till? Det är naturligt, att bland
dessa betodlare det finnes åtskilliga sådana; men de, som bedrivit
agitation och trätt i bräschen, för vilkas intressen ha de egentligen
kämpat? Några av de siffror, som jag till frågans belysning med¬
delat, giva åtskilligt vid handen. Och arbetarklassens intressen, hur
mycket har man tänkt på dem? Den skånska arbetarklassen, som
kanske sett att följderna av en statsnyttig handling i någon mån
kan beröra den, har behållit en värdig hållning. Kungl. Mäj:t har
ju också velat bereda särskilda möjligheter till understöd, för den
händelse det skulle vara så, att någon arbetslöshet komme att in¬
träda på något håll.
När man här talar om allt detta nedläggande av fabriker och
ser all denna skrämsel, hur genomskinligt är icke syftet för dem,
som följt händelsernas förlopp i vårt land! Hur var det, herr Hans
Andersson i Skivarp år 1894, hur var det vid Lyckåkerskatastrofen
år 1897, och vid Gideå och Husum, och vid alla bergslagsbruken,
som lagts ner; hur är det, när bolagen uppe i Norrland och Värm¬
land gå fram över bondebruken? Höra vi då samma skrik och larm,
som vi höra nu, när det kanhända gäller att Karpalund skall ned¬
läggas? Det synes mig vara fullständigt ovärdigt att skrämma upp
sinnena genom en agitation av den beskaffenhet, som jag nu sökt
belysa. Och jag vill tillägga, att så konservativ är jag i hela min
samhällsåskådning, att jag anser, att skrämseln icke får ge anled¬
ning till att statens auktoritet i minsta mån nedsättes.
Vad gäller saken för industrien? Såsom hans excellens stats¬
ministern riktigt betonade i sitt anförande i Odéonteatern, har man
mindre berört spörsmålet om aktieägarnes egna intressen. Av den
kungl. propositionen framgår likväl, att även om ingen driftkon¬
centration utföres skulle resultatet av sockerbolagets verksamhet
fortfarande bli så fördelaktigt att 5.6 miljoner kronor beredes bola¬
get i årsvinst, d. v. s. 7 procent å 80 miljoners kronors aktieka¬
pital, vilket ju. ansågs vara det maximum, till vilket det för indu¬
strien erforderliga kapitalet behövde uppgå. Om nu tullsänkningen
Nr 18.
22
Tisdagen den 11 mars, f. m.
Angående tull skulle innebära eu lika stor prissänkning, något som är mycket
och skatt å ovigg^ >);i grund av världsmarknadsprisens fluktuationer, så skulle bola-
S°C(Fortsgets vinst i alla fal1 bli fullt tillräcklig. För övrigt se vi illustrerat
1 ’ i betänkandet, att det är så, att trusten på grund av sin makt över
handeln lyckats icke blott en eller två dagar eller några få veckor
men flera månader i sträck hålla sina priser från 1 till 3 kronor
över tullgränsen; ja, under senaste hösten har jag beräknat, att man
lyckats hålla sig över denna gräns med ett belopp från 1 till 12
kronor under tiden från oktober in i december. Med en sådan
makt är det mycket möjligt, att trusten kan vinna mer, än vad
som framhållits i den kungl. propositionen. Redan nyssnämnda be¬
lopp 5.6 miljoner innebär likväl en vinst av 5.2 procent å ett kapi¬
tal av 108,000,000 kronor, motsvarande det medelvärde, vartill ak¬
tierna under sista året blivit försålda, med möjlighet till en utdel¬
ning av 4.6 procent på detta kursvärde. Men dessutom har ju
trusten möjlighet till betydande besparingar. Det har gått genom
tidningspressen, att man redan utreder spörsmålet om nedläggning
av fabrikerna i Genevad och Karlshamn samt Hälsingborg. För
resten kan man ju draga in på administrationskostnaderna, draga
in på de oerhörda lönerna och tantiémerna, till vinst och fromma
för de små aktieägarna.
Ku har Riksdagen emellertid att säga sitt ord i den föreliggande
frågan. Vårt folk väntar, att denna kammare träffar sitt avgörande
alldeles oberoende av partihänsyn. Väl kan jag förstå, att för
mången detta avgörande ter sig synnerligen svårt, och att lian
genomgått prövande stunder, innan han beslutat. sig för hur han
skall rösta. Men det bör uti föreliggande situation, liksom även
eljest sägas, att folkrepresentantens främsta plikt är att bevaka fol¬
kets egna livsintressen. Så är det, och det må vara vilken regering
som helst som styr i detta land, aldrig skall vårt folk tåla att ka¬
pitalväldet blir den svenska statsmakten övermäktigt.
Jag ber. herr talman, att fä yrka bifall till Kungl. Maj:ts ■
proposition.
Herr Nilsson i Tånga: Då jag nu ber att fä säga några ord
i den föreliggande frågan, skall jag förutskicka den anmärkningen,
att jag icke skall inlåta mig på vad som dock är det centrala i
denna fråga, nämligen: vilket tullskydd sockerindustrien här i landet
kan vara i behov av. Den frågan är tillräckligt tydligt besvarad av'
dem, som haft denna sak under utredning, och jag delar den upp¬
fattningen, som där kommit till synes, att utöver det kapital, som
finnes i företaget engagerat, industrien icke har någon moralisk rätt
till vinstutdelning. Vad jag därför kommer att anföra hänför^ sig
till betodlingen och betodlarna, i vad dessa beröras av denna fråga.
Det återtåg, som regeringen ansett sig böra företaga i denna
fråga, där den dock intog en synnerligen stark ståndpunkt, har
visserligen fått sin förklaring dels i utskottets utlåtande, dels i den
regeringen närstående pressen, och nu senast delvis från statsråds-
bänken. Men för min del kan jag icke inse, att dessa motiv äro
Tisdagen den 11 mars, f. m. 23 Nr 18.
av den beskaffenhet, att de försvara ett så betänkligt avsteg från Angående tull
vad man själv på förhand ansett såsom varande rättvist och väl- och skatt "
betänkt. Nu har det, icke direkt från statsrådsbänken men från den ^fports
press, som står regeringen nära, sagts, att det varit hänsynen till 1
de små betodlarna och bolagets hot att låta repressalierna gå ut
över dessa genom att inskränka betodlingen till bolagets och några
av de större gårdarna, som varit avgörande för regeringens beslut.
Jag skulle för min del kunnat godkänna ett sådant motiv, om detta
motiv haft något reellt underlag. Men det må jag dock säga, att
har man låtit skrämma sig av det skälet, så har sockerbolaget rätt
att gnugga händerna av förtjusning, och regeringen har då icke
heller tillräckligt granskat den utredning av de sakkunniga, som
den själv föranstaltat om; ty då skulle man genomskådat en så
oerhörd bluff.
Av de sakkunnigas utredning framgår, hur det skulle tagit sig
ut, om bolaget satt detta hot i verkställighet. Betskörden 1910 —
1911 utgjorde 1,105,113 ton. Hur skulle det nu tagit sig ut, om
betodlingen inskränkts till de större gårdarna? Jag skall hålla mig
till Skåne, d. v. s. Malmöhus och Kristianstads län. Enligt de sak¬
kunnigas utredning utgjorde, som jag nämnde, betskörden i hela
riket 1,105,113 ton, för vilken skörd det erfordrats en areal av
34,134 hektar, sålunda ett genomsnittligt skörderesultat av 31.5
ton per hektar. Av utredningen framgår vidare, att av Malmöhus
och Kristianstads läns 13,092 betodlare det endast är 1,116, som
odla på en areal överstigande 5 hektar; och man kan väl antaga,
att det varit bland dessa 1,116 betodlare, som fabriken skulle hämtat
material för driften. Nu framgår det ju icke av den utredning,
som de sakkunniga verkställt, hur stor genomsnittsarealen är för
dessa 1,116 betodlare. Men man kan med största grad av sanno¬
likhet antaga, att de representera högst en fjärdedel av hela produk¬
tionen, d. v. s. mellan 2- och 300,000 ton. Men tror man verk¬
ligen, att bolaget skulle funnit sig tillfreds med denna råvaru¬
produktion ? Mig förefaller detta alldeles orimligt. För övrigt skulle
en mycket stor del av de större betodlarna inskränkt sin betodling
eller alldeles upphört därmed, under förutsättning av en sänkning-
av priset. Dessutom ber jag att få påpeka, att man icke bör förbise,
att vid odling av betor på en större areal, exempelvis å en egen¬
dom, som är uppdelad i fyrskiftesbruk, man vid odling i stor skala
får beräkna i genomsnitt taget betydligt mindre skörderesultat; i
allmänhet beräknar man minskningen till 10 å 15 procent. Att
låta skrämma sig av ett sådant hot förefaller mig därför skäligen
kortsynt.
Nu har det vidare gjorts ett stort nummer av de protester, som
anordnats av betodlare på skilda håll. Jag känner icke till, i vad
mån dessa protestmöten bidragit till regeringens förändrade stånd¬
punkt, Regeringen befinner sig för övrigt nu i den situationen, att
den kan instämma i dessa protester mot den kungl. propositionen; men
vad jag vet, är, att de breda lagren, om jag så får uttrycka mig,
av små betodlare stå alldeles främmande för dessa protestmöten,
Nr 18.
24
Tisdagen den 11 mars, f. m.
Angående tull och de ha all anledning att känna sig besvikna över regeringens
socker"™ m hållning i denna fråga. Ty man gav dock dessa betodlare det
S°f(Forts.)m' intrycket, att någon sänkning i priset på betorna icke skulle ifråga¬
komma. Och jag för min del är livligt övertygad om att, därest
regeringen med fortsatt kraft hävdat dessa krav och Riksdagen stått
någorlunda enig bakom regeringen, denna haft i sin makt att driva
sin vilja igenom.
Varför har man icke på närmare håll försökt att avlyssna
stämningen bland de små betodlarna? Jag vågar bestämt påstå,
att protestmötena icke äro något uttryck för stämningen bland
dessa. Jag har från lantmän i Skåne mottagit flera skrivelser,
som jag ibland nästan känner lust att införliva med Riksdagens
protokoll, skrivelser, i vilka man ger uttryck för beklagande över
dessa protestmöten. Man säger rent ut, att det är sockertrusten,
som uppmanat betodlarna att göra så mycket väsen som möjligt.
Man beklagar sig över, att betodlareföreningen skall avgöra, vilka
som skola odla betor, och säger, att, om det göres förfrågan vid
sockerbruken om att få odla betor, man får det svaret: »Det kunna
vi icke bestämma, ty det avgör betodlareföreningen». — I en skri¬
velse, undertecknad av flera lantmän, som jag personligen känner,
heter det: »regeringen kunde gott föreslagit 7 öres tullsänkning
genast, ty skriket hade blivit alldeles detsamma.» Jag har velat
säga detta därför, att jag i dessa skrivelser uppmanats att bringa
deras innehåll till regeringens kännedom. — Man har tydligen trott,
att dessa protestmöten haft bakom sig en kompakt majoritet av
även små betodlare. Men jag ber att få säga, att dessa små bet¬
odlare höra till de stilla i landet, som sannerligen i denna fråga icke
gjort något väsen av sig, och som i detta spörsmål icke blivit till-
sporda av varken regering eller Riksdag. I allmänhet har man
icke ens besvärat sig med att genom offentligt tillkännagivande
kalla betodlarna till möte, utan genom telefon och privata med¬
delanden utfärdat kallelse. I regel har man därför icke haft någon
aning om vare sig mötet eller innehållet i den antagna resolutionen,
förrän man läst tillkännagivandena i högerpressen.
Det är ju också i hög grad betecknande för ställningen, att
betodlarnas centralförening icke ansett sig behöva sammankalla med¬
lemmarna till möte för att få utrönt, vilken ståndpunkt man intog
till eventuella förhandlingar emellan bolaget och betodlarna; utan
styrelsen skickar hit upp till Stockholm ett ombud med fullmakt
på fickan att avgöra ett för dem så viktigt spörsmål. Icke ens
sedan det preliminära avtalet mellan styrelsens ombud och bolaget
kommit till stånd, anser man sig behöva underställa detta avtal
betodlarnas prövning. Därmed skall anstå, till dess Riksdagen fattat
beslut i frågan. Betodlarna ha dock anhållit om sammankallande
av ett stort möte, men centralstyrelsens ombud vid underhand¬
lingarna förklarar, att något sådant möte icke kommer till stånd
före Riksdagens beslut. Ja, vad värde man skall tillmäta uttalan¬
dena från betodlarehåll under sådana förhållanden, förstår var och
en. Det hela inskränker sig till några möten, på ett synnerligen
25
Nr 18.
Tisdagen den li mars, f. m.
egendomligt sätt anordnade; det hålles ett föredrag, vars centrala Angående tull
innehåll är: regeringens förslag ruinerar industrien och betodlingen. och skaU å
Några bevis behöva icke presteras; och så uppläses en på förhand
nedskriven resolution. Det är synnerligen beklagligt, att icke rege¬
ringen gjort sig underrättad om det verkliga läget i betodlings-
distrikten. _ Det är en föga uppbygglig företeelse att se lantbruket
berövas miljoner kronor, som hade bort och kunnat komma detta
till del; och det verkar rent beklämmande, då man är närmare för¬
trogen med det strävsamma liv, som småbondeklassen får föra, och
å andra sidan ser, vilka oerhörda kapitalanhopningar de få tillgodo¬
göra sig, som förädla deras produkter.
Nu invänder man: en strid med bolaget hade gått ut över små¬
bönderna. . Ja, även om nu detta hade blivit fallet, vilket jag för
min del icke tror, är jag dock övertygad om att dessa små bet¬
odlare skulle med betydligt större jämnmod burit detta, än vad nu
kommer att bli fallet, då timsten på dem vräker över en hel del av
tullsänkningen; och det dessutom, tack vare regeringens utredning,
visar sig, vilka oerhörda kapitalvinster man insamlar på betodlingens
bekostnad. Jag har själv under cirka 18 år odlat betor och bör då ha
kommit under fund med det ekonomiska resultatet av denna odling,
som icke alltid är så lysande som man på många håll är benägen
antaga. Jag vågar därför påstå, att om det blåst upp till strid
med bolaget, man hellre skulle underkastat sig denna, om man vetat
sig ha regeringens och Riksdagens stöd, än att man, såsom nu skett,
på nåd och onåd utlämnas av regering och Riksdag.
Herr talman, jag har intet annat yrkande än om bifall till
Kungl. Maj:ts förslag.
Herr Ro ing: Att, herr talman, i de politiska striderna överord
ofta förekomma, det är en sak som är känd icke minst för oss
riksdagsmän, men sällan om ens någonsin förekomma överord i sådan
utsträckning som då det gäller frågan om tullnedsättning å socker.
Med alla de förbindelser, som den svenska sockerindustrien har i
vår press och i olika organisationer, lyckas det denna industri att,
speciellt i de sockerproducerande provinserna, agitera upp en full¬
ständigt febril stämning, när ett dylikt förslag föreligger å Riksdagens
bord. Ja, sockerindustrien påstår alltid helt frankt och kategoriskt,
att det föreliggande förslaget om en tullnedsättning skulle föra indu¬
strien till en fullständig ruin, industrien tål aldrig ens ett enda öres
tullnedsättning.
Ett nytt bevis på det ringa värde Riksdagen bör fästa vid sådana
uttalanden är det preliminära avtal, som i dessa dagar träffats mellan
Svenska sockerfabriksaktiebolaget å ena sidan och Skånes betodlares
centralstyrelse å den andra, i vilket avtal sockertrusten förbinder sig,
att även om Riksdagen nedsätter tullen å raffinad med 4 öre per
kilogram, under de närmaste 5 åren betala till betodlarna det gamla
grundpriset med en modifiering allenast av överpriset i anledning av
betornas högre eller lägre sockerhalt.
Men det är icke allenast ifrån sockerindustrien och dess till-
Nr 18.
26
Angående tull
och skatt å
socker m. m.
(Forts.)
Tisdagen den 11 mars, f. m.
skyndares sida som vi. allt sedan den kungi. propositionen kom fram
på Riksdagens bord, ha hört en massa överord. Jag tror man kan
våga påstå, att man från intet håll hört mera överord under den
sista tiden än från det socialdemokratiska partiets sida, och dylika
överord har man senast i dag haft tillfälle höra från herr Palm-
stiemas sida, liksom ock i den socialdemokratiska reservation, som
är bifogad bevillningsutskottets betänkande.
I kunnen, mina herrar, lätt nog förstå, att jag för min enskilda
del icke är nöjd med den utgång, som helt uppenbart frågan får vid
årets riksdag. Jag har under mitt arbete i trustkommittén kommit
till den bestämda uppfattningen, att Riksdagen kunde och borde
besluta en tullnedsättning av 4 öre per kilogram för raffinad att
träda i kraft från och med den 1 januari 1914 och att Riksdagen
sedermera efter vunnen erfarenhet borde vidtaga den ytterligare ned¬
sättning i tullen å raffinad, som kunde anses lämplig och väl avvägd,
men jag har dock till sist i den sista voteringen i bevillningsutskottet
låtit mina betänkligheter fara och givit min röst till förmån för
kompromissen. Detta har jag huvudsakligast gjort på följande
trenne skäl.
Jag har först och främst, i likhet med vad som framhålles i
motiveringen till utskottets betänkande, ansett, att det är av allra
största betydelse, att ett avtal kommer till stånd mellan socker¬
industrien och betodlarna, så att sockerindustrien och betodlingen
ostört få fortgå. Jag fruktar nämligen i motsats till den siste ärade
talaren, att i en eventuell strid sockertrusten skulle genom sin makt¬
ställning kunna på ett oskäligt sätt skada betodlarnas berättigade
intressen, och då staten till följd av bristande trustlagstiftning bär i
landet icke skulle kunna skydda betodlarnas berättigade intressen,
ansåg jag, att klokheten bjöd mig att acceptera den föreliggande
kompromissen.
\'u har den siste ärade talaren framhållit, att uppfattningen
bland betodlarna i Skåne under den sista månaden har varit en helt
.‘innan än vad pressen påstått. Jag såg av listan över talare på tal¬
mannens bord, att en betodlare från Skåne har ordet efter mig, och
jag antager, att han i den punkten kommer att bemöta vad som den
föregående talaren påstått. När nu emellertid en sådan kompromiss
som den föreliggande föreslås i år, får man från socialdemokratiskt
håll höra talas om att kompromissen är en fullständig kapitulation
för trusten, då man i verkligheten endast söker bevaka betodlarnes
intressen. Men, mina herrar, år 1908, då en liknande kompromiss
gjordes, vad sades då från ansvarsfullt socialdemokratiskt håll? Jo,
då hade friherre Palmstierna icke säte och stämma i bevillnings¬
utskottet, utan då hade det socialdemokratiska partiets chef, herr
Branting, plats i detta utskott och han uttalade sig rörande den då
föreliggande kompromissen på följande sätt: »Det torde vara ostridigt,
att beredvilligheten hos statsmakterna till en uppgörelse, fotad på
någon modifiering av förut intagna ståndpunkter, väsentligen haft
sin rot i deras livliga önskan afl medverka till att bilägga eu stor
social intressekonflikt, den som i Skåne under någon tid syntes ställa
27
Nr 18.
Tisdagen den 11 mars, f. in.
de organiserade betodlarne och de till en högre enhet sammanbragta
sockerfabrikerna i en olöslig motsättning till varandra. Regering
och riksdag ha därvidlag känt som en plikt att till hela landets
fromma söka bidraga till att denna konflikt måtte kunna avvecklas,
innan den hunnit medföra olycksbringande följder för en hel landsdels
befolkning. Den gången var det jordägare- och industriidkareintressen,
som stodo mot varandra. Men man kan utan svårighet tänka sig,
att en aiman gång en liknande social konflikt mellan arbetare och
arbetsgivareintressen, och som på likartat sätt kunde medföra långt
räckande verkningar för en landsdel eller rent av för hela landets
näringsliv, också skulle kunna avvecklas, därest statsmakterna då
visa samma goda vilja att medlande ingripa, eventuellt även med
jämkning på egna förut intagna ståndpunkter i ena eller andra
avseendet, som kan ha samband med konflikten.» Och så tillägger
han: »Jag tror det vara riktigt och lyckligt för framtiden, att en
sådan väg för förekommande möjliga fall hålles öppen.» Så lät det
1908 från socialdemokratiskt håll, och jag undrar, om icke dessa
ord även böra vara lika gällande för den nuvarande situationen som
de voro för den situation, vilken då existerade.
Det andra skälet, varför jag i utskottet biträtt den föreliggande
kompromissen, är det, att jag icke, i likhet med vad som påstås i
den socialdemokratiska reservationen, anser, att den av utskottet
föreslagna tullnedsättningen fpr konsumenterna betyder blott en obe¬
tydlig lättnad. Sjunker sockerpriset med samma belopp som det,
varmed tullen nedsättes, betyder det dock, mina herrar, att den
konsumerande allmänhetens vinst på tullnedsättningen blir nära 19
miljoner kronor under de närmaste fem åren. En summa av mellan
3 och 4 miljoner kronor, som årligen flyttas från sockertrustens
fickor till den konsumerande allmänhetens, är icke ett belopp, som
man bör förakta, även om man skulle önska, såsom jag nyss fram¬
höll, att detta belopp varit något större.
Det tredje och sista skälet, varför jag i utskottet biträtt kompro¬
missen, är det, att jag anser, att genom denna kompromiss’ anta¬
gande här i dag Riksdagen uttalat sig i en fråga av den allra största
betydelse, en sida av spörsmålet, som alltför litet beaktats i den
förda diskussionen. Jag menar frågan om rätt till utdelning genom
tullskydd å den del av aktiekapitalet, som i allmänt tal kallas för
»vatten». Svenska sockerfabriksaktiebolaget har icke blott det största
aktiekapitalet av alla svenska aktiebolag utan ock det mest urvatt¬
nade aktiekapital, som finnes här i landet. När vi i trustkommittén
utredde de merkostnader, som den svenska sockerindustrien har
utöver de danska och tyska sockerindustrierna och på basis av dessa
merkostnader och andra faktorer kommo fram till det tullskydd, som
vi anse, att den svenska sockerindustrien bör hava, gällde det att
undersöka, huruvida utsikt förefanns, att den svenska sockerindustrien
med detta tullskydd skulle erhålla skälig vinst på det i företaget
nedlagda kapitalet. Då gällde det, mina herrar, att först undersöka,
hur stort detta kapital i verkligheten var. Helt naturligt var det
fullständigt omöjligt för trustkommittén att sedan så inånga år för-
Angående tull
och skatt å
socker m. m.
(Forts.)
Nr 18. 28 Tisdagen den 11 mars. f. m.
Angående tull flutit efter det urvattningen ägde rum, dels i de olika före 1907
och skatt å existerande bolagen, dels ock vid själva fusionen, nu exakt kunna
S°C(Forts)m" bestämma vattnets storlek. Men trustkommittén kunde genom in¬
gående undersökningar av Svenska sockerfabriksaktiebolagets balans¬
räkningar konstatera, att sockerbolagets tillgångar bokförts till ett
värde, som med icke mindre än omkring 55 miljoner kronor översteg
det verkligheten motsvarande värdet. Och nedskriver man aktie¬
kapitalet med detta belopp, stannar man vid en summa av 80 mil¬
joner kronor såsom det största belopp, å vilket man genom tullskydd
bör giva skälig utdelning. Av den av trustkommittén föreslagna
tullnedsättningen med 4 öre per kilogram motsvarar icke mindre än
3 öre skillnaden i den skäliga vinsten på de olika beloppen 135
miljoner kronors och SO miljoner kronors aktiekapital. Skillnaden
mellan dessa båda belopp är 55 miljoner kronor. 6 procent å detta
belopp utgör 3.300,000 kronor. Då landet årligen konsumerar i runt
tal 110 miljoner kilogram raffinerat socker, så utgör utdelningen å
detta vatten (55 miljoner kronor) 3 öre per kilogram eller just den
summa, med vilken i kompromissen föreslagits, att tullsatsen från
och med den 1 januari 1914 skall minskas.
Genom antagande av den föreslagna kompromissen anser jag,
att Riksdagen klart och tydligt uttalat sig för, att Riksdagen under
inga som helst förhållanden vill vara med om att genom sin tullag¬
stiftning medverka till att vattnet i qtt aktiekapital erhåller någon
som helst utdelning. Värdet av ett sådant beslut kan knappast av
någon överskattas och torde vid kommande tullstrider här i kam¬
maren hava den allra största betydelse.
I den promemoria, som Svenska sockerfabriksaktiebolaget in¬
lämnat till bevillningsutskottet, — om vilken jag nu åtminstone icke
skall yttra mig —, försöker bolaget icke på minsta sätt vederlägga,
att bolagets tillgångar i fastigheter, inventarier och maskiner äro
bokförda minst 55 miljoner kronor för högt. Styrelsen lämnar i
motsats härtill det uppseendeväckande meddelandet, att bolagets
styrelse aldrig haft anledning för sin del att under de fem år bo¬
laget existerat, företaga någon värdering av sina reella tillgångar.
Men bolaget protesterar däremot genom sin styrelse på det krafti¬
gaste mot, och anser att det är fullständigt oriktigt, att det bok¬
förda övervärdet av trustkommittén benämnes och betraktas såsom
ett immateriellt värde. Jag förstår i sanning icke denna protest från
bolagets sida. Svenska sockerfabriksaktiebolaget har nämligen själv
genom sin verkställande direktör herr Tranchell i en inlaga till
chefen för finansdepartementet av den 19 juni 1912 fullständigt
riktigt betecknat detta övervärde såsom ett immateriellt värde, och
vad som är riktigt i juni månad 1912, när de! medgives från trustens
sida, borde väl i januari 1913, när trustkommittén använder samma
ord och uttalar samma uppfattning, allra minst av samma bolag
påstås vara fullständigt oriktigt. Kammaren kan redan av detta
sätt att kritisera en utredning erhålla en uppfattning av den kritiks
värde, som kommit utredningen till del från bolagets sida.
Tisdagen den 11 mars, f. m.
29
Nr 18.
Jag skall till sist, herr talman, tillåta mig att inlägga eu gen¬
saga mot det påstående, som friherre Palmstierna gjorde för en liten
stund sedan i sitt anförande, ett påstående, som även finnes återgivet
i den socialdemokratiska reservationen, där det heter: »För betodlarne
innebär uppgörelsen, i strid med förut avgivna löften, nedsättning
av betprisen.» När, friherre Palmstierna, och var avgavs dessa
löften? Läser man igenom Kungl. Maj:ts proposition, finner man,
att något sådant löfte helt naturligt aldrig givits, emedan regeringen
lika litet som trustkommittén kunnat giva ett sådant löfte. Men
regeringen har i sin proposition sagt detsamma, som vi i trustkom¬
mittén sagt. På sid. 41 i propositionen uttalar sig finansministern
på följande sätt: »Slutligen vill jag även betona, att jag förutsätter,
att med de av mig till genomförande förutsatta tullsatserna de be¬
stämmelser, enligt vilka betpriset under de sista åren reglerats mellan
sockerbolaget och dess betodlare, ävensom nu gällande arbetslöner
inom sockerindustrien icke skola sänkas.» Och detta är ungefär
precis detsamma, som vi i trustkommittén sagt i vår utredning, men
dessa uttalanden äro något helt annat än givna löften, som nu icke
infriats.
På grund av vad jag sålunda yttrat får jag, herr talman, yrka
Infall till utskottets hemställan.
Herr Jönsson i Revinge: Herr talman, mina herrar! Jag delar
nu icke alls den optimism, som herr Nilsson i Tånga gav uttryck
åt, då han talade om det stoiska lugn, varmed de små betodlarne i
Skåne skulle motse en möjligen kommande strid med det stora socker-
bolaget, ty jag tror, att dessa små betodlare i allmänhet ha erfa¬
renhet av huru svårt det egentligen är att i detta fall stångas med
herr Tranchell. De minnas, huru åren 1897 och 1898 betpriserna
nedsattes till 1 krona 35 öre och 1 krona 55 öre, fastän herr Tran¬
chell häromdagen erkände i bevillningsutskottet, att sockerindustrien
under gångna tider varit alltför mycket gynnad. Han erkände sålunda,
att bolaget varit för mycket gynnat, men detta oaktat nedsattes
priserna för betodlarne till den grad. att en minskning i den med
betor besådda arealen inträffade, som i sin ordning vållade att under
åren 1899 och 1900 12,000 å 13,000 ton råsocker måste importeras.
Dessa betodlare erinra sig säkerligen också, huru tragiskt försöket
utföll att starta en sockerfabrik vid Lyckåker, som delvis var byggd
på andelsprincipen. De frukta vidare, att en indragning av våg¬
stationerna skulle förekomma, och dessa vågstationer äro absolut
nödvändiga för de mindre betodlarne, som ha betydligt svårare än
de större att lasta sina betor vid järnvägsstationerna direkt på järn¬
vägsvagnarna.
Herr Olof Nilsson i Tånga yttrade vidare, att Riksdagen hade i
sin makt att möta sådana försök från sockerbolagets sida. Jag-
medger och är övertygad om att Riksdagen verkligen har en sådan
makt. Riksdagen skulle naturligtvis kunna möta ett sådant drag
från sockerbolagets sida med att ytterligare nedsätta sockertullen
eller att förändra accisen i enlighet med det förslag, som framställts
Angående tull
och skatt å,
socker m. m.
(Forts.)
Nr 18.
SO
Angående tull
och skatt å
socker m. m.
(Forts.)
Tisdagen den 11 mars, f. m.
i herr Karlssons i Fjäls motion. Men det är klart, att man icke i
första hugget skrider till sådana ytterlighetsåtgärder.
Vad beträffar den oro, som kommer till synes hos betodlame,
så tror jag, att man huvudsakligen har den pressdiskussion, som ägt
rum alltsedan den kungl. propositionen framlades, att tacka för den
upphetsning, som härvidlag gjort sig gällande. Det har upprepade
gånger i högerpressen visats med ledning av herr Tranchells prome¬
moria, att 14 öres tullskydd vore ett absolut minimum i fråga om
skydd åt sockerindustrien och att en nedsättning skulle vara liktydig
med Ragnarök för denna industri. Det förefaller dock icke som om
högertidningarna själva trodde på, att herr Tranchells siffror skulle
tåla att ställas i belysning av kritiken, ty i annat fall kan man
icke förklara, att dessa tidningar icke med ett enda ord omnämnt
trustkommitténs bemötande av sockerbolagets promemoria. Man har
nöjt sig med att i hånfulla ordalag tala om kommitténs bristande
sakkunskap och sökt fastslå, att endast sockerindustriens män skulle
sitta inne med verklig sakkunskap. Jag vill i detta fall erinra om
herr Sommelius’ yttrande i nationalekonomiska föreningen 1908 rö¬
rande ett föredrag av doktor Lembke, som varit medlem av kom¬
mittén :
»Jag har haft det stora nöjet att höra det intressanta föredrag
rörande sockerindustrien och dess beskattning, som av doktor Lembke
nu hållits. Han är säkert den ende specialist i denna fråga, vi hava
i värt land, och det finns helt säkert ingen, som i detta avseende
kan mäta sig med honom.»
Jag tror således, att även vad det rent tekniska beträffar trust-
kommittén haft åtminstone en sakkunnig. Jag tror nu också, att
herr Tranchell, därest han har sinne för humor, lett ett stilla löje,
när han sett, huru tidningarna förlänat hans siffror nära nog ofel¬
barhet. Han är själv part i målet och det ligger då naturligtvis i
hans intresse att här räkna så fördelaktigt som möjligt, när det gäl¬
ler hans bolag, och sockerindustriens män ha i alla tider visat sig
vara drivna i konsten att röra sig med siffror. Jag erinrar mig den
tid, då herr Tranchell var chef för Landskronabolaget och hade varje
år en dust med taxeringsmyndigheterna och herr Eiserman, såsom
kronans ombud rörande taxeringen. Han yrkade då varje år, att
bolagets taxering skulle räknas i hundratals kronor, tror jag, vad
taxeringsmyndigheterna föreslagit att den skulle räknas i hundra
tusental. Jag tror icke, att någon människa i Skåne den tiden trodde
på herr Tranchells siffror, i synnerhet som bolaget gav mycket stor
utdelning. Man hade klart för sig att en hund låg begraven under
detta sätt att beräkna inkomsten.
En av de första anmärkningarna, som gjordes mot trustkonr-
mitténs utredning, gällde betpriserna, och herr Tranchell har påstått,
att det icke tagits hänsyn till fraktkostnaderna, varför han ville
lägga 7 1U öre på betpriserna. Jag vill då framhålla, att trustkom-
mittén räknat synnerligen försiktigt och uteslutit år 1911 ur jäm¬
förelsen på den grund att betpriserna i Danmark det året voro så
exceptionellt höga att de uppgingo till 2 kronor 78 öre. Hade vi
31
Nr S8.
Tisdagen den 11 mars, f. m.
tagit det året med vid jämförelsen, så hade priset på sockret i be¬
torna kommit att ställa sig i genomsnitt högre i Danmark än i
Sverige, men vi ville ha ett genomsnittspris som kunde giva en så
klar bild som möjligt av det verkliga läget, och därför uteslöto vi
detta år ur jämförelsen. Vad frakterna beträffar, så betalar vårt
bolag halva frakten, men de danska bolagen ha lågt ut decauville-
spår till betodlarnes fält och dessa anläggningar ha dragit mycket
störa anläggningskostnader, Nu beräknas visserligen ersättning för
bolagen beroende på våglängden vid bettransportema, men det har
icke påvisats, att det danska bolaget har utgifter jämväl självt för
dessa frakter. Alldeles säkert är, att herr Tranchells uppgift, att
de tyska fabrikerna icke betala frakten, är oriktig, ty det har visat
sig, att en stor del tyska fabriker verkligen betala frakterna för
betodlarna med ända till 17 å 20 Pfennige, vilket är vida mera än
vad som betalas hos oss.
Vad nu beträffar arbetslönerna, om vilka den andra anmärk¬
ningen rör sig, vill herr Tranchell räkna på det sättet, att till de
56 öre, som kommittén beräknat såsom teoretiskt mervärde, och
till det belopp av 1 krona 35 öre, utöver dessa 56 öre, som kom¬
mittén uträknat som den verkliga merkostnaden, skulle tilläggas 1
krona 1 öre, och sålunda merkostnaden i fråga om arbetslönerna
uppgå till 2 kronor 92 öre. De 1 krona 1 öre vartill bolaget kom¬
mit är samma tal kronor 1.3 5 varmed kommittén räknat och herr
Tranchells siffra är sålunda märkligt nog mindre än kommitténs.
Att detta beräkningssätt är oriktigt ligger sålunda i öppen dag, och
herr Tranchells föregående beräkningar och uppgifter strida mot
dessa siffror. Han beräknade att 1904 skulle denna kostnad per
raffinad uppgå till 1.6 o kronor och år 1908 skulle denna siffra ha
stigit till 1.7 8.
I den allmänna skrämselpolitik, som bolaget bedrivit, har ingått
hot om nedläggning av råsockerfabriker, fast jag verkligen har svårt
att förstå, huru man skulle kunna nedlägga ett större antal av dessa
råsockerfabriker. Vid varje sockerfabrik ha emellertid tjänstemännen
gått omkring och sagt, att just deras fabrik skulle nedläggas. Nu
kan man väl dock icke antaga, att sockerkonsumtionen skulle min¬
skas därför att man något nedsätter tullen och får billigare pris utan
tvärtom bör väl konsumtionen ökas och då har man nog ingen enda
råsockerfabrik för mycket. Det gäller nämligen för fabrikerna att
fortast möjligt avverka betorna på hösten, ty sockerhalten minskas
mer ju längre man dröjer på hösten med avverkningen.
Herr Rökig har utförligt redogjort för den överkapitalisering,
som ägde rum vid fusionen 1907, och från bolagets sida har bestritts,
att en sådan överkapitalisering ägt rum, därför att 135 miljoner
betalts, säger man, för de gamla fabrikerna. Då är dock att märka,
att denna summa betalts i aktier för de gamla företagen, och det
spelar mindre roll, huru man nominellt uppför detta aktiebelopp.
Huvudsaken för de inköpta företagen är att få en så stor andel som
möjligt av det stora företaget. Detta spelar en helt annan och
större roll än det rent nominella belopp, på vilket aktierna lyda.
Angående tull
och skatt ä
socker m. in.
(Forts.)
Nr 18. 32 Tisdagen den 11 mars, f. m.
Angående tull Att den störa allmänheten haft samma uppfattning framgår ju därav,
och skatt å sockeraktierna aldrig uppnått pari utan hållit sig vid 80 å 90
S0C(Forts.)m' kronor beroende på tiden för utdelningen. Sydsvenska Dagbladet
påstod i en polemik mot mig bland annat, att professor Heckschers
avgång från kommittén förra året skulle vållat en nedgång i kursen på
aktierna, men om herrarna studera tabellbilagan i slutet av betänkandet,
så skola herrarna finna, att tidningens uppgift därvidlag är
absolut oriktig. Jag har till och med den övertygelsen, att hade
allmänheten haft reda på den ståndpunkt, som professor Heckscher
skulle komma att intaga i frågan, så skulle följden av hans avgång
snarare blivit, att aktierna stigit än att ett prisfall å desamma ägt
rum till följd av herr Heckschers avgång.
Vidare har det sagts, att denna tullnedsättning betyder ingen¬
ting för den konsumerande allmänheten. Det har predikats i tid¬
ningarna, att dessa 4 miljoner, fördelade på den stora allmänheten
betyda icke ett dugg, men om man samlar dem, så bli de ett kapi¬
tal. Det är ett synnerligen bekvämt sätt att skapa kapital, hop¬
samla bara den stora allmänhetens små slantar och lägga dem i en stor
hög. Cynismen i detta resonemang är uppenbar. Vad för övrigt
talet beträffar att allmänheten, att de fattiga husmödrarna icke
skulle fästa avseende vid att sockret bleve 3 å 4 öre billigare, så vill
jag säga, att min erfarenhet är en rakt motsatt. Jag har många
gånger sett exempel på att handlande använda sockret som ett lock¬
bete i sina affärer; de sälja sockret billigare med den beräkning att där¬
med locka kunder till sig, till vilka de jämväl skola kunna sälja sina
andra varor. Det händer mycket ofta att folk går lång väg för att
köpa socker till ett par öre billigare pris än det, varför det säljes i
närmaste affär. Från denna synpunkt sett finnes, därom är jag över¬
tygad, mycket starka skäl för att en tullnedsättning må komma till
stånd i fråga om socker, och jag är lika övertygad om, att bolaget
verkligen kan bära en sådan tullnedsättning, något som det för övrigt
trots allt hojtande om motsatsen självt medgivit.
Man har ju starkt klandrat, att regeringen modifierat sin ställ¬
ning i denna fråga, men detta har naturligtvis skett därför, att bet¬
odlarna skulle vara den svagare parten vid kommande konflikter,
och sådana konflikter vore med det ursprungliga förslaget absolut
oundvikliga. Jag vill citera Henrik IV:s yttrande, att »Paris kan
väl vara värt en mässa», och jag tror också, att de fem års fred,
om vilka det här är fråga, kunna vara värda en mässa. Jag bekla¬
gar, att betodlarna fått vidkännas en nedsättning i sina betpriser,
och jag vet också, att denna nedsättning har sin orsak i betodlames
solidaritet med varandra i deras önskan, att alla nuvarande råsoc¬
kerfabriker skola under dessa fem år hållas i drift och sålunda varje
trakt kunna fortsätta med sin betodling.
Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets hemställan.
Herr Holmdahl: Herr talman, mina herrar! Då innehållet i
den föreliggande kung!, propositionen blev känt inom det län, jag
här representerar, väckte det, såsom helt naturligt är, oro och be-
Tisdagen den 11 mars, f. m.
kymmer inom vidsträckta kretsar, icke minst hos länets jordbrukare. Angående tull
Uessa bekymmer och denna oro ha tagit sig uttryck i ett flertal och siait å
resolutioner, som tillställts länets representanter för att genom dem soc!%r T\m'
bringas till Riksdagens kännedom. Jag skall icke upptaga kam- (forts !
marens tid med att här in extenso föredraga dessa resolutioner, som
i huvudsak äro av samma innehåll, utan skall inskränka mig till att
här uppläsa den vädjan till svenska Riksdagen, som avslutar en var
av dessa resolutioner. Denna vädjan är av följande lydelse: »Ortens
jordbrukare, stående inför vissheten att i följd av den påkallade tull-
nedsättnmgen förlora länets råsockerfabrik, som är en nödvändig
förutsättning för jordbrukets främjande och för ett intensivt utnytt¬
jande av detsamma, uttrycka våra allvarsamma bekymmer för den
föreliggande faran, och våga vi hysa den tillförsikt, att svenska
Riksdagen, beaktande den fara, som hotar länets jordbruk, skall
söka ordna så, att råsockerfabriken i Karlshamn kommer att be¬
varas till fromma för länets jordbruk med dess betingelser för vidare
utveckling.»
• .ar eme^ert>d icke blott länets jordbrukare, som hänvänt
sig till länets representanter med sina bekymmer. Jämväl Karlshamns
stadsfullmäktige ha i skrivelse framhållit, vilka betydande ekono-
nuska förluster ett nedläggande av sockerfabriken i Karlshamn skulle
medföra för detta samhälle. Vidare ha under gårdagen Smålands
och -'Ilekinge handelskammare till mig och såsom jag antar jämväl
till andra ledamöter av Riksdagen riktat en maning att kraftigt
verka för bibehållande av sockerbetsodlingen och sockerindustrien
inom Blekinge län. Från alla dessa håll har man med siffror sökt
visa, vilka _ betydande värden och intressen, som här stå på spel.
Jag skall icke trötta kammarens ledamöter med att här återgiva
alla dessa sifferuppgifter. Det må vara tillräckligt att erinra om att
från sockerfabriken i Karlshamn under sistlidet år till betodlare ut¬
betalts ej mindre än 816,000 kronor och till fabriksarbetarne 171,000
kronor och att de belopp, som tillkommit betodlingsarbetare, uppgått
tl1] mellan 2_ ocl1 300,000 kronor. Samtliga de frakter, som upp¬
stått genom sockerindustrien i Blekinge, ha uppgått i medeltal år-
ligen till omkring 50,000 kronor, av vilket belopp största delen till¬
fallit järnvägar, i vilka länets städer och ett flertal landskommuner
äro störa delägare. Jag bör i detta sammanhang kanske även nämna,
att under sistlidet år tillkommit en ny järnvägsförbindelse till Lister-
landet, som dragit en kostnad av omkring 160,000 kronor och vars
ekonomi ^ baserats så gott som uteslutande på transport av socker-
betor. För Karlshamns stad betyder ett nedläggande av socker¬
fabriken därstädes en årlig minskning i skatter och hamnintäkter
aV, ,orr!.cl'ln8' 15,°00 kronor, vartill komma andra direkta och indi¬
rekta förluster, som icke kunna med siffror exakt angivas.
Det är, som man finner, högst betydande ekonomiska intressen,
som här äro hotade — intressen, vilka hänföra sig till länets jord¬
bruk, dess industri och dess kommunikationer. Man hade därför
kunnat förvänta, att dessa intressen skulle ha blivit beaktade vid
den uppgörelse, som kommit till stånd inför den av regeringen ut-
Andra hammarens protokoll 1913. Nr IS. 3
Nr |8. 34 Tisdagen den 11 mars, f. m.
Angående tull sedde förlikningsmannen. Man hade också kunnat förvänta, att till—
och skatt & -fälle beretts en eller liera representanter för Blekinge att närvara
socker m m. yid och deltaga i de förhandlingar, som föregingo denna uppgörelse.
(r orts.) Men gå liar icke skeft. Vid dessa förhandlingar pell vid denna upp¬
görelse, som så hänsynslöst prisgivit sockerindustrien och sockerbets¬
odlingen inom Halland och Blekinge?, ha dessa båda landskap helt
och hållet lämnats utom räkningen. Icke ens från det håll, där man
dock kunde ha berättigad anledning att fordra någon hänsyn jämväl
till dessa landsdelar, nämligen från regeringen, har något åtgjorts
för att tillvarataga deras intressen. Regeringen har tvärtom genom
det sätt, på vilket den ingripit i denna fråga, satt betodlarna i Ble¬
kinge och Halland i den situationen, att de icke kunnat göra sin
talan gällande vid de förhandlingar, som förekommit inför förlik¬
ningsmannen. Det förhåller sig nämligen så, att det förordnande,
som meddelades denna förlikningsman, avsäg allenast de betodlare,
som tillhöra Skånska betodlareföreningen; och genom denna begräns¬
ning har det omöjliggjorts för betodlarna inom Blekinge och Halland
att vid förhandlingarna bevaka sina intressen. Jag förmodar, att
man gentemot vad jag nu anfört skall framhålla, att da framställ¬
ning om tillsättandet av förlikningsman gj orts . endast från Skånska
betodlareföreningen, regeringen saknat anledning att lämna förlik¬
ningsmannen ett vidsträcktare förordnande än som skett. Ja, sa
kan man ju saga, om man ser denna sak rent formellt, men när
vitala intressen stå på spel, då böra väl de formella synpunkterna
få vika, då bör väl också regeringen så fatta sin uppgift, att den
söker tillvarataga alla landsdelars berättigande intresssen, ävensom
dessa intressen icke bäras upp av en så inflytelserik organisation
som den skånska betodlareföreningen. Nu har åt denna förening
och åt svenska sockerbruksbolaget överlämnats att besluta i denna
för Blekinge och Halland så vitala fråga. Och resultatet? Ja, det
har blivit sådant man under dylika förhållanden kunde vänta. De
förhandlande parterna ha icke tvekat. att i eget intresse uppoffra
sockerindustrien och sockerbetsodlingen i dessa båda landskap.. Den
uppgörelse, som träffats, innebär nämligen, att råsockerfabrikema
inom Skåne skola bibehållas, under det att åt sockerbolaget över¬
lämnats, att när helst bolaget finner för gott nedlägga sockerfabrika-
tionen inom Halland och Blekinge. Och denna uppgörelse, som så
hänsynslöst prisgiver dessa båda landsdelar, som gynnar det ena
landskapet på det andras bekostnad, den har tillkommit, det måste här-
sägas, under regeringens hägn och med dess goda minne. Den enda
ljuspunkten i denna i övrigt så mörka tavla är följande uttalande i
motiven till bevillningsutskottets utlåtande. »Utskottet förväntar
att icke genom bolagets åtgöranden betodlingen må bringas att upp¬
höra inom de områden, från vilka nu betor levereras till nämnda
bolags fabriker.» Det är ju glädjande att finna, att åtminstone
inom bevillningsutskottet man behjärtat den brydsamma ställning, i
vilken betodlarna i Halland och Blekinge kommit genom denna av
regeringen accepterade överenskommelse. . Jag är förvissad om, att
utskottet genom detta uttalande velat kraftigt betona, att den svenska
35
Tisdagen den 11 mars, f. in.
Nr 18.
Riksdagen både kan ocli vill värna om de intressen, som kotas -^uyucnde tull
genom denna uppgörelse, och jag vill för min egen del hoppas och oe/' skatt å
tro, att Riksdagen också i handling skall visa, att den delar denna f\ "*•
utskottets uppfattning. (Forts-)
Herr talman, i den situation, vari denna fråga nu föreligger,
har jag intet yrkande att framställa.
Häruti instämde herr Jönsson i Boa.
Herr von Hofsten: Herr talman! Inom den stora sockerfrå¬
gans ram linnés en speciell fråga, som intager en så att säga mera
självständig och oberoende ställning, och där man rör sig på, om
jag får använda uttrycket, mera neutral mark, nämligen frågan om
den ställning,, som de till den s. k. Lidköpingsgruppen hörande fabri¬
kerna böra intaga i skattehänseende. Kungl. Maj:t har föreslagit,
att berörda fabriker skulle få bibehålla samma ställning som hittills,
d. v. s. få åtnjuta en skattelindring av 3 öre. Bevillningsutskottets
majoritet har gått på samma linje. De sakkunnige, herrar trust-
kommitterade, hava däremot ansett, att dessa fabriker icke hade de
förutsättningar, att deras existens vore berättigad, och på denna
grund avstyrkt all skattelindring. Jag skall icke taga kammarens
tid i anspråk med att framlägga någon historisk eller statistisk
utredning angående dessa fabrikers läge och utvecklingsmöjligheter,
men då jag ber att fa yrka bifall till den av herr Vennersten m. II.
framburna reservationen, anhåller jag att med några ord få motivera
detta yrkande.
Vad då först beträffar trastkommitténs uppfattning om dessa
fabrikers framtidsutsikter, kan man ju linna bemälda sakkunnigas
nyss omförmälda pessimistiska uppfattning ganska förklarlig, om
man tar i betraktande, att herrar sakkunnige huvudsakligen utgått
från situationen, sådan densamma förelåg år 1910. Det är emeller¬
tid, såsom herrarna av den mångfald broschyrer, tixlningsuttalanden
och motioner, som framkommit, kunnat finna, just den förändrade
situation, som inträffat efter 1910, och den lysande fortgång, vilken
onekligen här föreligger, som gör, att man vågar påstå, att den
målning, som trustkommitterade sålunda gjort, är alltför pessimistisk.
Jag skall tillåta mig nämna några få siffror. Antalet betodlare har
efter 1910 ökats med 500, arealen av den jord, som ligger under
betodling med 2,000 tunnland, och den summa, som utbetalas för
betodling, . med 500,000 kronor. För närvarande utbetalas inom
dessa fabrikers betodlingsområde ett belopp av 1,800,000 kronor för
betor. Det är alldeles givet, att en sådan summa skall ha ofantligt
stor betydelse för dessa trakters befolkning, lantbruk och kommu¬
nikationer. Enbart i frakter utbetalas från dessa fabriker ett belopp
av 364,000 kronor. Med tanke således på den fortgång, som dessa
fabriker vunnit just under de två senare åren, vågar jag påstå, att
grunden för denna ganska allmänt föreliggande uppfattning om
berörda fabrikers brist på existensberättigande är felaktig. Då skulle
man kunna tycka, att dessa fabriker borde med tacksamhet mottaga
36
Nr 18.
Tisdagen den 11 mars, f. m.
Angående tull den skattelindring, som för dem av Kungl. Maj:t och bevillningsut-
och skatt ä grottet föreslagits, varigenom deras ställning skulle bliva densamma
*ock% gom för närvarande. Om man emellertid över huvud taget går med
(forts.) principen att genom skattelindring söka bereda ifrågavarande
fabriker möjlighet att hinna skapa sig en säker grund för sitt arbete
— något som jag förut påvisat vara möjligt — synes det mig^ rik¬
tigast tilltaga denna skattelindring så att den verkligen medför asyf-
tat resultat. I detta sammanhang må det tillåtas mig att nämna
en siffra, som är ganska talande: Ett öres nedsättning i tullen med
därav följande ett öres lägre pris per kilogram socker skulle för
dessa fabriker medföra en förlust av 100,000 kronor. Årsvinsten
för samma fabriker under år 1912 utgjorde omkring 300,000 kronor,
alltså kommer efter en tullnedsättning av tre öre hela 1912 ars
vinst att så att säga bortfalla. Med tanke på vad som nyss antyddes,
nämligen att det finns ofantliga möjligheter, som det vore bra hart
att nu stäcka, vill jag vädja till kammaren att taga dessa fabrikers
intressen i beaktande och låta dem under ännu en femårsperiod få
den chance, som ligger i ytterligare ett öres skattelindring, med
andra ord att de måtte få åtnjuta en skattelindring av fyra öre.
Härvid må ock framhållas ytterligare tvenne synpunkter, som
böra beaktas vid denna frågas bedömande, nämligen dels att ifråga-
varande fabriker allenast under ett ar, 1905, kommit i åtnjutande
av materialbeskattning, en förmån, som under en följd av ar tillföll
de skånska sockerbruken och dels att betodlingen i Skåne krävde
en tidsrymd av 18 år försatt uppnå det betkvantum, som Östergöt¬
land, Västergötland och Öland nått efter respektive 8, 9 och 5 år.
Herr talman, på grund av vad jag sålunda anfört ber jag att
få yrka bifall till herr Vennerstens reservation om en skattelindring
för de till den s. k. Lidköpingsgruppen hörande fabrikerna av 4 öre.
Hans excellens herr statsministern Staaff: Herr talman, mina
herrar! Många anklagelser och bittra anklagelser hava uti detta
ärende blivit riktade mot regeringen. Jag indelar dem i två huvud¬
anklagelser, den ena, att regeringen skulle, som man uttryckt det,
hava kapitulerat inför timsten, och den andra, som lagts något olika,
att regeringen i varje fall varit orsak till den förödmjukelse inför
timsten, som regeringen nu tillrader Riksdagen att underkasta sig.
Jag skall behandla först den ena och sedan den andra av dessa
ciiikltivolsor»
Jag torde då kanske få något närmare ingå på händelsernas
utveckling och redogöra för huru de skål framställt sig för regel in¬
gen, vilka befunnits vara av så tvingande art, att regeringen mast
övergiva tanken på att vidhålla propositionen. Propositionen säde
Öppet och ärligt ifrån vad regeringen ansåg, att timsten kunde tåla
med avseende på tullsänkning, och departementschefen betonade tillika
uttryckligen, att han förutsatte, att med de tullsatser, som föroidats,
betprisen icke skulle sänkas, utan hållas uppe vid sin nuvarande
nivå, Redan därvid ber jag att få göra en erinran. Man har velat
framställa detta yttrande i statsrådsprotokollet som ett löfte; man
Tisdagen den 11 mars, f. m. 37
bär velat påstå, att regeringen skulle hava iklätt sig garanti för
att betprisen skulle hållas uppe. Jag kan icke förstå detta tal.
Då departementschefen säger, att han förutsätter, att betprisen skola
hållas uppe även efter tullsänkningen, så lär väl icke åt dessa ord
kunna givas starkare innebörd än av en förklaring, att det i rege¬
ringens plan aldrig ingått annat än att betprisen skulle hållas vid
nuvarande höjd. Men väl kan man säga, och med rätta, att
däruti ligger från regeringens sida ett löfte att behjärta betodlarnas
sak. Följaktligen, ifall det skulle visa sig, att bolaget icke ville
och att betodlarna icke kunde hålla betprisen uppe, ja, då hade ju
en situation inträtt, som i själva verket med full konsekvens borde
föranleda ett övervägande från regeringens sida om modifikationer i
det ursprungliga förslaget.
Då nu ifrån båda parternas sida en benägenhet lät sig förspör¬
jas om en förhandling dem emellan, anmodade finansministern en
man att leda förhandlingen, som av båda parterna och jämväl av
allmänheten var högt aktad, liksom han av regeringen var känd för
sin synnerliga skicklighet, sin sakliga läggning och sitt lugn, allt
egenskaper, som borde göra honom till en god ordförande i denna
förhandling, och han åtog sig detta värv, som bekant.
Det är klart, att regeringen under det att underhandlingarna
fortgingo stod i den närmaste förbindelse med denne ordförande, och
jag vill°uttala såsom min uppfattning, att han icke underlåtit någon¬
ting, då det gällt att följa de instruktioner, som regeringen givit
honom, och vilka såsom herrarna väl kunna förstå, gingo ut på att
i allra möjligaste mån hålla på vad regeringen ursprungligen före¬
slagit.
Det blev nu snart tydligt, att någon fredlig uppgörelse mellan
parterna var otänkbar utan vissa modifikationer i de tilltänkta tull¬
sänkningarna. Regeringen mottog helt naturligt från förhandlin¬
garnas ledare _ underrättelser om hans erfarenheter och iakttagelser
rörande ställningen, stämningen och de möjligheter, som förefunnos
i denna situation. Då det blev klart, att annat val icke fanns än
antingen strid eller också en fredlig uppgörelse, fast med betydliga
modifikationer i tullsatserna, så kom regeringen uti ett mycket all¬
varligt och bekymmersamt läge.
Det var ju alldeles givet, det var ju ingen hemlighet för rege¬
ringen, att ville man segla i medvind, så skulle man utan vidare
avvisa modifikationerna, avvisa möjligheten till fredlig uppgörelse
och låta det gå till strid. Men det är icke säkert, att det är det
råtta ^ av en regering att välja medvind. Det är en stark frestelse
att så göra, men det händer, att plikten reser sig på den andra
sidan och befallande fordrar, att regeringen skall söka att noggrant
pröva alla sidor, innan den fattar sitt beslut. Det är icke alltid så
lätt för alla utomstående att uppfatta den ställning en regering har
i sådana fall. Det finnes även utomstående, som mycket väl upp¬
fatta svårigheterna och ansvaret och för den skull söka i det längsta
undandraga sig desamma.
Nr 18.
Angående tull
och skatt å
socker m. m.
(Forts.)
Nr 18.
88
Angående tull
och skatt å
socker m. m.
(F orts.)
Tisdagen den 11 mars, f. m.
För regeringen stod det klart, att den måste gå till en full¬
ständig prövning av sakens alla sidor. I denna situation kunde man
icke undgå att för minnet återkalla en liknande, situation, som in¬
träffat för 5 år sedan vid 1908 års riksdag. Aven då hade en
regering, då en liögerregering, framlagt ett förslag, icke fullt av
samma beskaffenhet som detta, men i en liknande riktning, därvid
avsetts att till statens förmån belasta bolaget med en högre skatt,
under det att man nu genom tullsänkningar, sökt att bereda bättre
pris för den konsumerande allmänheten. Aven då blev det klart,
att man hade att välja mellan modifikationer eller strid. Man valde
modifikationerna, och man gjorde det för att undvika striden och
vinna en fredlig uppgörelse. ....
Det har redan av en föregående talare blivit_ erinrat om den,
jag må säga, ganska betydelsefulla reservation till bevillningsutskottets
utlåtande i den frågan, som därvid avgavs av dåvarande ledamoten
i bevillningsutskottet, herr Branting. Det har erinrats, hurusom
han den gången gick med på väsentliga modifikationer, och huru
han gjorde det av huvudsakligen två skäl. »För det första», säger
han, »var det uppenbart, att, praktiskt sett, ingen den minsta utsikt
förelåg att i det skede, vari frågan kommit, genomdriva i Riksdagen
mera än kompromissen», men att det vore fara för att, om denna
bleve uppriven, olyckliga följder skulle inträffa. \ idare ansag han,
att den beslutade kompromissen i och för sig icke vore av ofördel¬
aktig typ. »Den ger», säger han, »genast två tredjedelar av det hela,
som avsetts, och leder efter en måttlig övergångstid fram till att fullt
uttaga vad Kungl. Maj:t begärt.» Ja, detta är fullkomligt riktigt,
men man bör därvid kanske tillägga, att reservanten själv i början
av sin reservation hade uttryckligen framhållit, att man haft gott
fog att ifrågasätta, om man ej kunnat gå längre än Kungl. Maj:t.
Det är också att märka, att då förelåg en socialdemokratisk motion,
— ehuru jag icke vet, om reservanten gillade den .— vilken gick
högst betydligt längre än Kungl. Maj:t. I fall man jämför vad som
genom denna socialdemokratiska motion, om den hade vunnit bifall,
skulle blivit det ekonomiska resultatet, med den kompromiss, som
sedan antogs och som även reservanten tillrådde, så finner man, att
den socialdemokratiska motionen gått ut på ungefär något sådant
som 27 miljoner kronor och den av reservanten godkända kompro¬
missen på något sådant som 11 å 12 miljoner kronor. Jag erinrar
då om att skillnaden i konsumenternas vinst, enligt den nu av be¬
villningsutskottet förordade kompromissen och enligt Kungl. Maj:ts
proposition oförändrad är den, att enligt den senare beloppet för de
fem åren sammanräknat hade blivit, om jag nu ej minnes orätt,
mellan 28 och 29 miljoner kronor, under det att efter den nu före¬
slagna kompromissen det blir mellan 18 och 19 miljoner kronor.
Det är således tydligt, att den kompromiss, som här ^föreligger och
som man frän socialdemokratiskt håll förklarar sa oerhört, be¬
tydelselös, som har betecknats så, att konsumenterna vinna nästan
ingenting och timsten kan fortfarande brandskatta allmänheten, det
är en kompromiss, som ligger mycket närmare vad regeringen i detta
Tisdagen den 11 mars, f. m. 89 Nr 18.
fall föreslagit, än vad den kompromiss, som den ärade reservanten Angående tull
1908 förordade, låg nära det, som socialdemokraterna då föreslogo. 00,1 skatt "
Det är emellertid ett annat skäl som samme ärade reservant '^'(Ports')
anför, då han fortsätter: »Härtill kommer en annan synpunkt, som för
mig vägt tungt». Vilken är denna synpunkt, som för herr Branting
då vägde så tungt? Jo, han säger: »Det torde vara ostridigt, att
beredvilligheten hos statsmakterna till en uppgörelse, fotad på någon
modifiering av förut intagna ståndpunkter, väsentligen haft sin rot i
deras livliga önskan att medverka till att bilägga en stor social in¬
tressekonflikt, den som i Skåne under någon tid syntes ställa de
organiserade betodlarne och de till en högre enhet sammanbragta
sockerfabrikerna i en olöslig motsättning mot varandra. Regering
och Riksdag ha därvidlag känt som en plikt att till hela landets
fromma söka bidraga till att denna konflikt måtte kunna avvecklas,
innan den hunnit medföra olycksbringande följder för en hel lands-
dels befolkning.» — Den gången var det således ett vägande skäl,
som låg uti hänsynen till denna sociala intressekonflikt, den gången
tog man således avgörande hänsyn till vad man kallade de »olycks¬
bringande följder», som den skulle kunna framkalla!
Det var emellertid tydligt, att, då nu regeringen måste över¬
väga sin ställning och besluta om den, så var den naturligtvis skyldig
att gå vida djupare in i saken än att blott och bart fästa sig vid
vad som förekommit 1908 och den visserligen oförnekliga analogi
mellan nu och då, som föreligger. Vi måste för oss försöka klar¬
göra, vari dessa »olycksbringande följder», som reservanten år 1908
hade talat om, skulle kunna komma att bestå. Om man då läser
trustkommitténs, såvitt jag vet i detta fall alldeles obestridda utred-
ning, . så finner man, att den innehåller en ganska fullständig fram¬
ställning av antalet betodlare och storleken av den betareal, som
dessa odlare bruka. Om man ser på kommitténs siffror, så finner
man, att blott inom Malmöhus län antalet betodlare med en betareal
av högst en halv hektar uppgives till 3,629. Jag skall fästa mig
vid denna siffra — jag behöver inte gå vidare och upprepa alla
siffrorna, utan fäster mig blott såsom ett tillräckligt och tillräckligt
talande exempel vid denna siffra. Det var just hänsynen till de bet-
odlande småbrukarnes ställning i en eventuell strid, som för rege¬
ringen vid dess övervägande framträdde såsom huvudskälet å den ena
sidan, ^ det huvudskäl, som skulle kunna tänkas förmå regeringen att
övergiva fasthållandet av den proposition, den en gång hade framlagt
och som den både då och sedan fann både rättvis och välbetänkt i
de tullsatser,. som däri föreslogos och planerades, så länge man blott
tog hänsyn till trusten. Det är ju naturligt, att dessa småbrukares
intressen måste för regeringen spela en mycket stor roll, det är ju
naturligt redan därför, att vi, som sitta i regeringen, tillhöra ett
parti, som redan länge har framburit och sökt att främja just dessa
småbrukares intressen, som på alla sätt försökt att bana väg för en
egnahemsrörelse och en småbrukarerörelse i allt vidare och vidare
utsträckning. Nu tillkom därtill, att vi genom underrättelser, som
jag har anledning att betrakta såsom fullständigt säkra, kommit till
Nr !8. 40 Tisdagen den 11 mars, f. m.
Angående, tull <jen uppfattning, att betodlarnes förmåga att själva genom upprätthål-
sodkerm*m lant*e av sin sammanslutning och fastheten i sina krav tillvarataga sina
(Forts.) intressen beklagligt nog var ganska liten. Det var tydligt, att bet¬
odlarnes sammanslutning var ganska svag, den var på mångahanda
sätt underminerad, bland annat, därför att icke uteslutande ekonomiska
intressen gjorde sig gällande, utan också intressen av annat slag
spelade in.
Vad hade då kunnat ske, ifall regeringen hade avvisat möjlig¬
heterna till fredlig uppgörelse och fasthållit vid propositionen och således
en tullsänkning kommit till stånd, utan att någon föregående upp¬
görelse mellan parterna legat emellan. Ja, det kunde ju ha inträffat
ganska mycket. Det är icke så lätt att fullständigt förutse och
förutsäga, vad som verkligen skulle ha inträffat, men det kunde t. ex.
ha inträffat, att sockerbolaget uppställt villkor, som för betodlame
varit oantagliga, att bolaget, som ju hade sitt stora lager inneliggande
och en ganska god tid kunde hjälpa sig fram med understöd av ett
antal betodlande vänner, då förklarat, att det ämnade sköta sig
självt utan avseende å betodlarnas hittillsvarande sammanslutning.
Det är nästan otvivelaktigt, att denna sammanslutning då hade
sprungit sönder, och sedan hade bolaget, såsom det i förra tider
gjort, kunnat självt sätta sina pris — kort sagt, man hade stått
inför en typisk social intressekonflikt, där man på förhand måste i
högsta grad befara, att den ena parten, och just den part, för vilken
hela denna tullkonstruktion i själva verket borde vara tillkommen,
skulle ligga under. Ja, kan man säga, vad hade det då gjort?
Herr Palmstierna sade, om jag fattade honom rätt, att betodlingen
måste i alla händelser fortfara, betarealen blir densamma, men det
blir kanske andra, som komma att odla betorna. Mina herrar, det
är icke så, socialdemokraterna bruka resonera vid intressekonflikter
inom den industriella världen, det är icke på den foten, som social¬
demokraterna ställa sig vid stora arbetskonflikter: att alltid blir det
arbete, fastän det är andra som komma att träda till arbetet.
Men, kan man säga, för att vara betodlare måste man ha jord,
och jorden har man kvar, man får i all världens tid odla något
annat, i fall det blir konflikt, som sopar över en stor del av den
betodlande delen av provinsen.
För det första är det dock väl icke så alldeles sagt, att för
alla dessa små och ekonomiskt svaga betodlare jorden verkligen
skulle ha kommit att »finnas kvar», tv det är ju tydligt, att om en
del av dem för en sparad penning lyckats tillvinna sig någon jord¬
lapp, som genom betodling redan både stigit i värde, då den köptes,
skulle det för dem blivit högst betydande svårigheter, ifall den steg¬
rade förtjänst, som betodlingen innebär, hade borttagits från denna
jord. Men för det andra, är det verkligen så underligt, ifall man
tvekade att emot en hel befolknings redan imtunna fördelar ingripa
eller släppa andra lösa att ingripa, hur de ville? Låt oss tänka efter
en smula. Här i mellersta och norra delarna av Sverige har jag
funnit, att man i allmänhet gör sig bra nog höga föreställningar om
icke blott Skånes utan alla skåningars ofantliga rikedomar. Skånes
Tisdagen den 11 mars, f. m.
41
Nr 18.
jord, säger man, är fet, och så förmodar jag, att man ibland drar
sina slutsatser av att man tycker, att den skånska befolkningen
understundom mera än kanske andra landsdelars i själva sitt yttre
företer en viss välmåga. Men ifall man går till botten av saken,
så tror jag nog, att man skall förstå, att hur fet den skånska
jorden än må vara, beror det väl i all världen på bur mycket man
äger av den jorden, hur pass välmående man själv är. Sanningen
är nog den, att Skånes små jordbrukare få föra ett rätt strävsamt
och slitsamt liv för att avvinna sin torva nödig bärgning för sig
och sin familj. Men det är också sant, det får erkännas, och det
skall fasthållas, att uti detta strävsamma liv det kommit in en
viss förbättring, kommit in en viss höjning genom de ökade till¬
fällen till förtjänst, som betodlingen giver. Det är således då
frågan om, huruvida man skall låta denna lilla höjning bortsopas,
eller om man skall vara något om, något mån om den, och då
kunna herrarna kanske förstå, att med den uppfattning, som är den
nuvarande regeringens, kändes det för oss icke blott såsom svårt
utan såsom omöjligt att låta ett sådant ingripande ske, att genom
en obeveklig hållning själva föranleda ett sådant ingripande. Spörs¬
målet stod så: skall man olfra betodlarna för principens skull eller
skall man med större varsamhet och med några modifikationer
för betodlarnas skull tillämpa principen? I detta dilemma bestämde
regeringen sig för den senare utvägen. Efter att noggrant hava
övervägt saken anslöt regeringen sig således till samma uppfattning,
som så klart och så bestämt hävdades år 1908 av den reservant,
som jag nyss omtalat.
Då man nu så häftigt förebrår oss det skedda från socialdemo¬
kraternas håll, då vill jag be att få säga ett allvarsord åt herrar
socialdemokrater. Man tillvitar oss liberala ifrån de båda andra
partiernas håll ständigt och jämt, att vi göra eftergifter. Från
högerpartiernas håll säger man: eftergifter, ständigt eftergifter åt
socialdemokraterna; från socialdemokratiskt håll: alldeles för mycket
eftergifter åt högerintressen, åt kapitalistintressen! Nå, den där melodien
från båda hållen kanske kan i viss mån ge anledning för den opartiske
betraktaren — ifall någon sådan numera finnes i detta land — att
överväga, huruvida icke vad vi liberala göra i själva verket är att
vi följa våra egna uppfattningar och våra egna grundsatser. Men
en sak skulle jag vilja säga. Om det socialdemokratiska partiet
vill göra krav gällande, så skola vi liberala alltid till övervägande
upptaga dessa krav. Men, mina herrar, om I kommen till oss och
begären, att vi skola utan hänsyn till den ringa och uti ogynnsamma
villkor i stort sett ställda befolkningen, utan hänsyn till den anspråks¬
lösa lycka i materiellt avseende, till det något höjda välstånd, som
en eller annan grupp därav kan ha vunnit — att vi skola, säger
jag, utan hänsyn till allt detta låta de stora principerna ensamma
gälla även då de kunde öva en så härjande inverkan som i detta
fall, då svara vi, det säger jag på förhand: nej, det ämna vi icke
göra! Och här tror jag, mina herrar, att vi stå vid en ganska
bestämd skiljepunkt mellan det liberala partiet och det socialdemo-
Angående tull
och skatt å
socker m. m.
(Forts.)
Nr 18.
42
Tisdagen den 11 mars, f. m.
Angående tull kratiska. I sägen: det är så viktigt att komma åt de stora här i
socker m* m det måste ske, även om vi därigenom bringa lidande
(Forts.) över de små. Vi säga: det är så viktigt att hjälpa de små, att
vi måste göra det, även om i något särskilt fall, såsom här, vi
måste erkänna, att de stora få behålla en för stor anpart.
Och härmed har jag då redogjort för de huvudskäl, som lett
regeringen vid intagande av den ståndpunkt, som den nu funnit sig
böra intaga. Jag tror, att herrarna skola finna, att då man talar
om, att regeringen har fallit undan för trusten, så lägger man däruti
en mening, som alldeles icke är överensstämmande med det verk¬
liga förhållandet. Man lägger däri den meningen, att regeringen av
hänsyn till trusten skulle ha förändrat sin ståndpunkt, men regeringen
har icke haft någon sådan hänsyn för trusten, utan regeringen har
ändrat sin ståndpunkt av hänsyn till betodlarna och i farhåga för
att man icke utan att orsaka dem stora lidanden skulle kunna släppa
striden lös.
Nu säger man, och här kommer jag till den andra delen av
vad jag har att anföra, att det dock är en stor förödmjukelse detta,
det är en stor förödmjukelse, ifall statsmakterna — efter det regeringen
framlagt en proposition, däruti den föreslagit vissa tullsänkningar
samt planerat andra, och utan att Riksdagen ens på allvar fått
pröva den proposition, som sålunda skulle kunna tänkas ha vunnit
majoritet — gå till en kompromiss, som likväl är framkallad av en
trusts hållning. Ja, mina herrar, i det avseendet anser jag mig icke
på något sätt böra dölja, att jag hyser samma uppfattning som
anmärkama, så långt är jag ense med dem: det är en förödmjukelse.
Nu säger man: då är det ju också regeringen, som bragt denna
förödmjukelse över oss. Där kan jag icke vara ense med dem, som
säga så. Det finnes ett engelskt ordspråk, som säger, att då något
händer i politiken, måste man ha någon att hänga, och det är där¬
för man har en regering. Det är den satsen, tror jag, som nu tillämpas.
Jag har sett olika uppfattningar hos dem, som på något sätt
antytt, hur de mena, att regeringen skulle ha förfarit. Somliga ha
ju icke alls antytt detta, utan stannat på de mera oartikulerade
känsloutbrottens stadium. Men av de antydningar, som givits, har
jag fått den uppfattningen, att somliga mena, att ingen kompromiss
alls borde påtänkts. Nå, det har jag fullständigt i förra delen av
mitt anförande besvarat. Men andra mena: det är nog möjligt, att
kompromiss kanske ändå skulle kunnat påtänkas, men då skulle den
kompromissen ha legat närmare regeringens proposition, och de säga
till och med, att om nu ingen annan kompromiss kunde fås än
denna, då borde propositionen ha varit skriven på annat sätt. Men
jag undrar, om man icke ställer något stora fordringar på en regering
härvidlag. När regeringen skriver en proposition, föreställer jag
mig, att det i de flesta fall är riktigast och bäst, att regeringen
försöker att få fram och motivera den ståndpunkt, som regeringen
för sin del mest gillar, anser vara den bästa och riktigaste i saken.
Det är mycket sant, att det mången gång händer, att man
redan i en proposition så att säga slår av på ett krav. Man gör
43
Nr 18.
Tisdagen den II mars, f. m.
det av politiska skäl, och då nämner man ofta i propositionens
motivering, att ett sådant yrkande skulle sakna all utsikt till fram¬
gång i Riksdagen. Man menar då, att det icke är värt att slösa
både regeringens och Riksdagens tid och arbete på det samma.
Ett sådant resonemang kan understundom vara riktigt, alltid är
det ingalunda riktigt. Ty det kan mycket ofta vara det enda rik¬
tiga, att regeringen framställer, vad den anser vara det bästa. Men
här ligger ju hela saken på ett annat sätt. Här var det icke fråga
om politiska hänsyn, utan det, som skulle ha bragt regeringen till
att framställa en proposition, som den för egen del i själva verket
icke gillade, det skulle således ha varit, att den skulle förutsett, att
man för en yttre orsaks skull — nämligen hänsynen till betodlame —
icke kunde komma längre än till en viss punkt. Och därför borde
man då — naturligtvis med påhittande av några skäl, som icke
vore regeringens egna — ha inskränkt sina yrkanden.
Ja, för det första vill jag fråga: om man hade gått till väga
på det sättet, tro herrarna verkligen, att den kompromiss, man då
både fått, sett ut på det sättet, som denna nu gör? Då man reso¬
nerar så, då tager man kompromissen som en fast punkt, och så
säger man, att regeringens proposition står för långt ifrån den.
Regeringens proposition borde ha stått närmare. Men nu kan det
hända, att, om regeringens proposition stått närmare den nuvarande
kompromissen, hade man icke kommit till denna kompromiss, utan
blott till en som blivit förmånligare för trusten.
Och i detta sammanhang får jag kanske även besvara det utfall,
som gjorts mot mig, därför att jag sistlidne söndag i ett politiskt
föredrag tillät mig upprätthålla den kungliga propositionens stånd¬
punkt. Därom må blott sägas följande: ett föredrag hade jag lovat;
det kunde jag icke inställa. Det var ytterligt svårt för mig att
icke yttra mig alls i sockerfrågan. Tycka herrarna, att, när för¬
handlingarna just då hade börjat, jag borde ha yttrat mig på det
viset, att trustens representanter, som utan tvivel skulle komma att
läsa vad jag sade, skulle ha fått det intrycket, att regeringen vore
svag, den vore på förhand tveksam? Nej, så tror jag icke det får
gå till.
Men vidare: på sätt jag förut antytt var det först efter proposi¬
tionens framläggande som regeringen kom till insikt om betodlar-
föreningens svaghet gentemot trusten — jag tror för övrigt icke att
det skulle varit möjligt att få en sådan insikt på ett tidigare stadium
— och icke borde väl regeringen utan en sådan insikt ha slagit av
på den tullnedsättning, som den ansåg trusten fullt kunna tåla.
Mina herrar! Det står i alla fall fast — så har det sagts —
att det är en förödmjukelse. Jag anser att det är en förödmjukelse,
det erkänner jag uppriktigt. Men vad är det, som är en förödmjukelse?
Jo, det är det, att statsmakterna icke kunna i detta, fall själva bestämma
så mycket, som de skulle vilja kunna. Vad är det som herrarna
vilja, atkstatsmakterna skulle kunna bestämma? Jag förmodar, att
det är följande, åtminstone är det min åsikt. Jag skulle vilja,
att statsmakterna kunde säga: för det första: »Vi befalla, att
Angående tull
och skatt å
socker m. m.
(Forts.)
Nr !8.
ii
Tisdagen den 11 mars, f. in.
Angående tull tullsänkningen till det och det beloppet skall ske,» och för det andra: »Vi
socker <m m ^e^a^a> att hetpriset fortfarande skall vara oförändrat». Men av dessa
(Forts.) båda saker kunna statsmakterna eller rättare sagt Riksdagen, som
har ensam beskattningsmakt, befalla den första, men den kan icke
befalla den sista. Och mot detta hjälper absolut ingen deklamation,
mina herrar, det gör det verkligen icke. Med nuvarande lagar kan
icke Riksdagen bestämma eller på något sätt göra någonting utöver
att nedsätta tullen; men sedan har bolaget sin avtalsfrihet, och sedan
njuter bolaget sin rätt att ordna sig så, som det kan. Om man
således vill hämta en lärdom av detta, som nu väl att märka, före¬
kommer för andra gången, nämligen att man på detta sätt måste
för att få en fredlig lösning och för att skydda dem, man vill skydda,
underhandla och nedsätta de krav, som man anser skulle vara riktiga
i tullavseende, då måste man söka och finna ett maktmedel, som
nu icke existerar. Det är den uppfordran, som det nuvarande läget
framför allt borde ställa till oss, den att söka se till, huruvida det
verkligen finnes något medel, som skulle kunna införas i vår lag¬
stiftning, och varigenom staten skulle erhålla en starkare hand, en
välbehövlig starkare hand över eu koncentrerad penningmakt, som
tillåtits att på ett obehörigt sätt växa statens intressen över huvudet.
Regeringen har, som jag i början anmärkte, varit föremål för
mycket starka, för att icke säga hätska angrepp i denna sak. Av
vad jag nu sagt och utvecklat, torde dock framgå, att regeringen
för sin del icke blott ansett sig i denna sak ha handlat efter bästa
förmåga, utan att den till och med vågar påstå, att icke någon
amian regering skulle ha lyckats åstadkomma ett bättre resultat.
Det är emellertid naturligt, att regeringen i det läge, varuti
saken nu befinner sig, måste fästa en synnerlig stor och allvarlig
betydelse vid densamma. Och jag bör därför här offentligt uttala,
att regeringen hoppas och förutsätter, att dess handlingssätt — man
må nu vara bedrövad över resultatet eller ej — skall uti den kom¬
mande voteringen vinna stöd av det överväldigande flertalet inom det
liberala partiet, och en majoritet inom de sammanräknade vänster¬
partierna, högern oberäknad.
Jag anhåller, herr talman, på de grunder, som jag har utvecklat,
att få tillstyrka kammaren att bifalla, vad utskottet föreslagit.
Herr Torgen: Herr talman, mina herrar! Då jag på grund
av frågans nuvarande läge kommit att bliva eu bland dem, som icke
ärna stödja bevillningsutskottets förslag, har jag ansett det nödvän¬
digt att med några ord omnämna detta för kammaren här i dag.
Jag skulle mycket gärna ha önskat att ingå i en saklig debatt i
huvudfrågan, men detta kan vara obehövligt. Jag skall inskränka
mig till att med endast några få ord redogöra för min ståndpunkt i
frågan. Jag skall inskränka mig därtill, men har velat göra detta
för att onödiggöra en mängd tolkningar av motiverna för mitt hand¬
lingssätt i denna fråga och för att omöjliggöra, att detta utnyttjas
i för mig främmande syften, genom att redan nu tillkännagiva min
ställning och motiverna för densamma, kan sådant förhindras.
45
Nr 18.
Tisdagen den 11 mars, f. m.
Lika tacksam som jag var för Kung!. Maj:ts framlagda propo¬
sition, lika svårt — för att icke säga lika omöjligt — har det varit
för mig att kunna frångå densamma. Jag och troligen några kanske
ej så få med mig av det liberala partiet hava ansett oss icke kunna
gilla den nu framlagda kompromissen. Yi stödjas i denna vår upp¬
fattning av vår inre övertygelse, och vi stödjas också av vår val-
manskår. Jag har icke kunnat finna, och jag tror icke, att det
finnes något skäl, som gör, att man bör frångå eller svika någon¬
dera av dem.
Herr talman! Om jag således nu kommer att avlägga min röst
för den kungliga propositionen, det vill med andra ord säga den, som
nu blivit herrar Bäckströms med fleres reservation, vill jag därmed
ha sagt, att detta icke får tagas såsom ett politiskt stödjande av det
parti, som nu slutit sig upp omkring denna kungliga proposition,
vilken av vår regering framlagts och med sådan övertygelse och
värme försvarats, men som den nu övergivit för en kompromiss, som
jag icke kan vara med om att stödja.
Herr vice talmannen, som under herr Torgens anförande över¬
tagit ledningen av kammarens förhandlingar, gav härefter ordet till
Herr Henrikson i Heberg, som anförde: Herr talman, mina
herrar! Jag skulle kunna inskränka mig till att instämma, med den
ärade talaren på blekinge-bänken. Jag skall icke heller uppehålla
debatten länge utan endast yttra några ord.
I den kungliga propositionen angiver herr finansministern en plan
att reducera kostnaden för sockerproduktionen genom koncentrering
av driften. Genom den i dessa dagar så beryktade kommitténs för¬
anstaltande har denna plan också delvis kommit till synes i bevill¬
ningsutskottets förslag i så måtto, att här nu föreslagits, att socker¬
bruken i Skåne skola obehindrat få fortsätta sin verksamhet hädan¬
efter liksom hittills, under det att sockerbruken i Halland och Ble¬
kinge lämnats åt sitt öde. Jag vill erinra om, att denna kommitté
utgjorts av representanter för Svenska sockerfabriksaktiebolaget å
ena sidan och representanter för Skånska betodlareföreningen å andra
sidan under ordförandeskap av en av regeringen utsedd ordförande,
utan att någon annan betodlareförening i vårt land i ringaste mån
fått göra sin åsikt gällande.
Här om någonsin kan det vara tal om mannamån, och jag vill
här inför denna kammare, så kraftigt jag kan, protestera mot ett
sådant sätt att gå till väga. Jag vill erinra om, att den halländska
sockerfabriken i Genevad räknar sin tillvaro endast sedan fem, sex
år tillbaka, att lialländingarne betydligt ansträngt sig för att få detta
bruk till stånd och att det i Halland efter vad för mig uppgivits
tecknats 6- å 700,000 kronor i aktier, huvudsakligast av lantbrukare,
som infriat denna sin aktieteckning genom leverans av betor. Nu
stå vi här i begrepp att stifta en lag, som kanske medför, att denna
sockerfabrikation kommer att nedläggas, och sockerbetsodlingen i
Halland för en tid eller kanske för alltid omöjliggöres. Yacl tro
Angående tull
och skatt å
socker m. m,
(Forts.)
Nr 18. 46 Tisdagen den 11 mars, f. m.
Angående tull herrarna, att människorna där nere i dessa bygder skola säga om
och skatt å en syan lagstiftning, där den svagare provinsen helt och hållet
S°C(For”s)m skjutes åt sidan för en annan provins. Jag har tagit fasta på ett
yttrande, som reservanterna gjort på sidan 22, där de säga, och jag
vill understryka detta yttrande: »Då vi sålunda biträda ett beslut,
som vilar på den för oss framlagda överenskommelsen, sker detta
under den uttryckliga förklaringen, att vi förvänta, det statsmakterna
skola finnas beredda att vidtaga sådana åtgärder, som kunna visa
sig erforderliga, därest de farhågor för betodlingens och industriens
bestånd, som vi uttalat beträffande de av överenskommelsen ej be¬
rörda provinserna, skulle visa sig bliva en verklighet.»
Jag vill, som jag förut nämnt, särskilt understryka detta reser¬
vanternas yttrande, med uttalandet av den förhoppningen, att stats¬
makterna, om så skulle behövas, måtte bevaka dessa provinsers
intressen.
Som frågan nu står, har jag, herr talman, icke något yrkande
att göra.
Med herr Henrikson i Heberg förenade sig herr Olsson i Tyllered.
Vidare yttrade:
Herr Månsson: Ja, nu är väl egentligen det väsentliga sagt av
det, som är att säga i denna fråga, och jag för min del lovar att
inte bli mångordig. Jag skall bara söka att med några få ord visa,
vad dessa tullaffärer i själva verket äro för slags affärer.
Här har nu erinrats om 1908 års kompromiss, då även social¬
demokrater skulle ha gått längre i kompromissväg, än vad som nu
anses lämpligt t. o. m. på regeringshåll. Jag skall då be att få på¬
minna om ett uttryck av den gamle kämpen mot tullsystemet, pro¬
fessor Brentano i Mimchen. Han säger, vill jag minnas, att när en
nation en tid har varit smittad av tullsjukan, så bli dess medborgare
likasom mindre vetande i ekonomiska frågor och resonera om dem
på ett amiat sätt, än andra människor göra. Och jag tror inte för
min del, att ens socialdemokrater i ett sådant land kunna undgå
detta öde. Därpå har jag för övrigt sett fler exempel, än man må¬
hända föreställer sig inom regeringspartiet. Men därför att folket
har sovit inför denna oerhörda plundringsform, därför att det har
sovit i över 20 år, skall det väl inte sova i ytterligare 20 år. En
gång skall det väl ändå bli en gnista förnuft rörande allt detta, en
gång skall man väl ändå taga fram blyertspennan och fråga sig och
räkna efter: hur mycket betala vi, hur mycket förlora vi, är det
minus, är det plus, är det vinst eller är det förlust?
Hans excellens herr statsministern erinrade nyss om den svåra
ställning, som de liberala ha emellan de båda andra partierna. När
högern inte får sin vilja fram att plocka småfolket, när socialdemo¬
kraterna någon gång kunna göra sina önskemål gällande, då heter
det genast från högerhåll: eftergifter, svaghet, eftergifter, eftergifter.
När regeringen återigen gör ett medgivande åt dem, vilka, såsom
47
Nr S8.
Tisdagen den 11 mars, f. m.
jag tror orden folio, lyckats erhålla något mer av samhällets goda,
då ropas det, menade herr statsministern, alltid från socialdemo¬
kratiskt håll: eftergifter, eftergifter! Ja, förvisso är det sant, att
när högern, som anser, att detta land inte skall vara ett kungarike,
utan ett bolagsdöme, när högern, säger jag, inte får fara fram som
den vill, då den understundom låter sitt självsvåld och sin rena
kapitalistiska antinationalitet ta sig sådana uttryck, på vilka dagens
stora fråga ju erbjuder ett eklatant exempel, utan regeringen då
höjer ett manande finger och säger: det här hör ni inte göra, då
skriker man strax på högerhåll om mannamån och svaghet och
eftergifter. Men det är däremot inte sant, att socialdemokraterna
någonsin beskylla regeringen för svaghet och eftergifter, när det är
sådana saker på tal och å färde, som åtminstone något så när kunna
försvaras. Naturligtvis måste en regering både här och där göra
eftergifter åt såväl höger som vänster. Men det är inte någon
vanlig eftergift det är fråga om i dag. Det är inte fråga om, att
exempelvis en man, som genom ett livslångt ihärdigt arbete lyckats
skapa en stor industri och nu behöver en obetydlig gentjänst från
nationens sida, kommer till regeringen och säger: vill herrarna vara
goda och gynna mig på den eller den punkten. Jag tror inte, att
det i sådant fall från socialdemokratiskt håll skulle göras några
avsevärda invändningar mot att tillmötesgå en dylik begäran. Men
här är det fråga om en samling understödstagare, en skara fattig¬
hjon, som säga: vi äro så dåliga köpmän, vi ha sådana förhållanden
att arbeta under, att vi inte kunna föda oss själva; vilja herrarna
votera 16, 18, 20 miljoner årligen i fattighjälp åt oss! Riksdagen
räknar inte så noga, de tala bra för sin sak, och det föreligger
»ömmande skål»: varför skulle vi inte votera de 20 miljonerna,
allra helst, som de ha en press, dessa understödssökande, som ropar
så himmelshögt, att regeringen är näringarnas fiende, om inte de
20, 15 eller 10 miljonerna, vad det nu gäller, utbetalas?
Här är det vidare så, att denna samling understödstagare har
hävt sig upp till herrar i landet av sådan art, att det gått bra lång
tid, sedan vi hade maken. Den går upp i Riksdagen, i dess utskott
och i regeringen och hotar att ödelägga stora sträckor av landet
om ej deras begäran villfares. De uppträda, dessa herrar, som om
regeringen, Riksdagen och nationen vore beroende av att de i nåder
behagade taga emot sitt understöd och inte tvärt om de själva vore
beroende av att få understödet.
Här har det under hela denna kompromiss legat något i luften,
som bäst kan uttryckas med de ord, som fälldes från denna talar¬
stol vid debatterandet av en annan fråga för någon tid sedan: »Det
här är något som alla begripa men ingen vill förstå.»
Herr statsministern berörde en smula i sitt anförande nyss, att
det här inte bara är fråga om ekonomi utan även om politik. Ja,
bär har en samling av Skånes storbönder och godsägare jämte deras
högerorganisationer sammangaddat sig för att låta de små betodlarna
nu vid ett lämpligt tillfälle känna, hur dyrbart och farligt det kan
vara att rösta med vänstern. Det är detta, som bildar kanske själva
Angående tull
och skatt å
socker m. m.
(Forts.)
Nr 18. 48 Tisdagen den 11 mars, f. m.
Angående tull kärnpunkten i hela denna stora agitation. Naturligtvis är man även
och skatt å rädcl om de miljoner, som skola inkasseras på allmän bekostnad, men
S°C(Forts)m ^et äi’ bär också i väsentlig mån fråga om att skrämma och tvinga
dessa småbrukare och andra i Skåne över i högerns fållor. Det
synes mig just inte vara någon situation att kompromissa i.
Yi känna ett land med ungefär samma förhållanden som Skåne
— jag menar Danmark. Yi finna, att detta land har t. o. m.
högre arbetslöner än Skåne; vi veta, att sockerhalten i de danska
betorna är lägre än i de skånska, vi finna Skåne i alla avseenden
jämbördigt med Danmark beträffande jordkultur och betproduktion.
Vi se vidare, att sockerindustrin i Danmark har ett tullskydd av
ungefär 4 öre per kilogram, och dock finna vi, att denna industri under
de sista åren har utdelat 10, 7, 10, 10, 18, 15, 18, 17, 25, 23, 25,
21 och 25 procent på sina aktier. För det sista arbetsåret var,
såsom det upplyses i Salings Börspapper, bruttovinsten 8,330,000
kronor på ett aktiekapital av 15 miljoner kronor. Nu erhöllo ju
betodlarna en del av denna vinst, nämligen 3,775,000 kronor, men
även med frånräknande härav uppkommer, såsom synes, en synner¬
ligen avsevärd vinst.
Vad är det nu för ett understöd som den skånska sockerindu¬
strin har? Om man en gång skulle se till och kalkylera: Det nämn¬
des här nyss i ett anförande från regeringsbänken, att vi i Norrland
och mellersta Sverige tro, att skåningarna äro så förskräckligt rika
och Skånes jord så fet. Yi bry oss inte om, hur fet Skånes jord
är eller hur rika skåningarna äro, vi bry oss bara om att vi av
den njugga skörd och den knappa förtjänst, vi kunna avtvinga jor¬
den och våra övriga näringar däruppe, slippa betala fattigunderstöd
till Skåne, vare sig dess jord är fet eller mager, vare sig dess in¬
vånare äro fattiga eller rika. Vi begära bara, att de som vi skola
föda sig själva.
Jag skall nu be att få lämna några siffror. Jag skall därvid
inte alls fästa mig vid de så kallade merkostnaderna, det vill säga de
stora värden, som genom en oekonomisk drift så att säga gå med
röken ut genom fabriksskorstenarna och förloras för världen. Jag
skall inte alls bry mig om detta, ty om vinsten kasseras in av »bet¬
odlarna», som ha fört ett sådant oväsen — det vill säga de »betodlare»,
som bo här i Saltsjöbaden — eller om den går ut med röken genom
skorstenarna, det rör oss inte. Yad som rör oss, är att vi få betala
både vad som går med röken och vad som inkasseras i kassaskåpen
i Saltsjöbaden. Jag skall inte heller spänna dessa siffror över någon
längre tidsperiod utan inskränka mig till de få åren 1906—1911.
Jag finner av trustkommitténs betänkande, att sammanlagda raffinad-
mängden under dessa år varit 724,537 ton. Under den tiden har
raffinadtullen varit dels 17 öre, dels 15 öre per kilogram.
Om jag ser på, hur mycket det gör under de två åren, blir
det en summa av 115,486,590 kronor. 115 miljoner kronor ha vi
betalt i understöd till den industrien, så att det nu kan vara tvek¬
samt, om det är aktieägarnas industri eller nationens. I varje fall
bär nationen större rätt än aktieägarna till fabrikerna och allt som
49
Nr 18.
Tisdagen den 11 mars, f. m.
därtill hör, ty det är nationen, som har betalt avsevärt större sum¬
mor än aktieägarna. Jag skall icke alls räkna med de stora sum¬
mor, de många miljoner, som trusten nu bär inkasserat, utöver vad
man har voterat till den, det, som uttagits genom att hålla priset
över tullmurens gräns. Jag skall bara tala om de summor, riks¬
dagsmännen ha voterat till den. Jag finner då, att om vi räkna
med fjolårets tullskydd och uppskatta det till 20 miljoner, så bin¬
del 135,486,000 kronor. Om jag ser på det generalsammandrag av
Sveriges jordbruks taxeringsvärden och inkomster, som utdelades i
kammaren härom dagen, så finner jag, att Malmöhus läns jordbruks¬
egendomars taxeringsvärde uppgives till 328 miljoner kronor. Om
vi nu jämföra de summorna med varandra, finna vi, att om ett och
ett halvt år till, d. v. s. ifrån 1906 till 1914 års mitt, så ha vi i
tullskydd till denna skånska industri utbetalat halva summan av
Malmöhus läns jordbruks taxeringsvärden. Det är ett snyggt nä¬
ringsliv! Ja, om ytterligare åtta och ett halvt år ha vi lämnat hela
Malmöhus läns jordbrukstaxerings värde åt sockerindustrien till
understöd.
Man talar om alla dessa betodlare, småfolk och arbetare, som
vi måste år efter år, årtionde efter årtionde understödja på det här
viset. Antag då, att regeringen och Riksdagen sade: Den här affä¬
ren kan omöjligen löna sig. Här finnas massor av människor, som
äro utan arbete i landet. Vi anse, att något hör göras för dem,
och vi erkänna, att de, som nu äro skapligt situerade, skola göra
något för dem. Jag antar till och med, att regeringen sade, att vi
kräva, att var och en, oavsett inkomst, betalar en viss summa för
att hjälpa dessa människor. Antag, att den nuvarande sockertullen
uttoges genom en extra sockerskatt och lades till en särskild fond.
Vi finna, att med det understöd, som voterats åt denna industri
1906—1913, skulle vi erhålla, om vi köpa 7,000 kronors jordbruk
för summan, så många jordbruk, att alla Sveriges 17,863 betodlare
på den tiden finge ett 7,000 kronors jordbruk vardera, och ändå
skulle vi ha 1,492 jordbruk över. I betänkandet står nämligen, att
Sverige under arbetsåret 1910-1911 hade 17,863 betodlare. Vi
finna alltså, att det blir en 7,000 kronors bondgård till var och en
av dem, och ändå blir det som sagt 1,492 över. Det är väl ändå
en alltför vettlös hushållning med folkets medel.
Om jag ville vidare se efter i betänkandet hur pass stor den
jord är, på vilken man nu odlar betor, så finner jag, att den upp¬
tages till 33,871 hektar under nyssnämnda kampanj. Om jag divi¬
derar den summan, som vi betalat till trusten på dessa få år, med
denna jordmängd, så finner jag, att det blir 4,000 kronor och 7 öre
för varje hektar betjord, d. v. s. att även med så hög genoinsnitts-
taxering på jorden som 1,000 kronor per tunnland är på åren
1906—1913 denna betjord uppäten två gånger.
Om vi se på vad vi i tull kunde inhösta under 1911 års kam¬
panj efter dåvarande raffinadtillverkningstull, finner jag att det blir
19,029,000 kronor. Om det nu blir inhöstat i kassorna eller går ut
genom röken igenom skorstenen på grund av oekonomisk drift, det
Andra kammarens protokoll 1913 Nr 18. 4
Angående tull
och skatt å
socker m. m.
(Forts.)
Nr 18. 50 Tisdagen den 11 mars, f. m.
Angående tull angår oss icke. Vi ha betalt det och mer till. — Jag finner, att
och skatt ä om jag härifrån drager vad som enligt bolagets egna uppgifter utbe-
*0e?Forts. ,n talats i arbetslöner, återstå ändå 12,623,000 kronor. Draga vi ytter¬
ligare härifrån de fraktinkomster, som rikets betdistrikts järnvägar
haft av betodlingen, återstå ändock 9,865,000 kronor. Draga vi
ytterligare härifrån bolagets egna siffror rörande förvaltningskost¬
nader, lönerna för alla de 95 styrelsemedlemmarna, alla de 20 direk¬
törerna, driftledarna o. s. v., återstå fortfarande 7,817,000 kronor
av tullunderstödet. Om vi för det, som återstår, köpa 7,000 kronors
jordbruk och dela ut dem, kunna vi dela ut icke mindre än 1,116
jordbruk och ändå giva timsten alla dess nuvarande arbetslöner och
förvaltningskostnader med nuvarande uppsättning och alla fraktkost¬
nader gratis. Vill icke timsten göra socker, när den får arbets¬
löner, förvaltningskostnaderna för alla dessa 95 styrelsemedlemmar,
20 direktörer och driftledare gratis och dessutom all frakt gratis,
då vet jag icke, var vi skola hamna. Antag, att våra fabriker i
Norrland i allmänhet hade det så bra, vilka nu betala tullskydd till
höger och vänster, då vore det icke någon fara.
Det är klart, att pengar giva makt, och om man också har
erhållit dem genom fattigunderstöd, förläna de ändå viss makt. Ja,
det har ju, som vi nu sett, lyckats timsten, att, tack vare den press,
som ställer sig i sold hos den som har pengar, och som skriker på
beställning, skrämma upp betodlarna, så att många av dem antag¬
ligen trött, att det vore slut med betodlingen i Sverige, om man
skulle bifalla den kungl. propositionen. Nu ser jag i dag i tid¬
ningarna, att dessa värdera den minskning, de fått, till 10 kronor
per tunnland de första åren, de två senare åren till 15 kronor per
tunnland och sedan till 18 och 20 kronor per tunnland, men de
säga, att betodlarföreningen är förvissad, att »resultatet av kompro¬
missen ändå är till fördel för betodlarna, hellre än ett bifall till
den kungl. propositionen, vars mindre hänsynsfulla framfart mot
sockerindustrien skulle medfört ännu lägre betpriser och därutöver
extra rubbningar.» Man behöver icke fundera på, vad det är för
slags betodlare, som samlas på Grand hotell i Lund och ha så liten
tilltro till regering och Riksdag, att de tro, att regering och Riks¬
dag icke skulle vara mäktiga nog att skydda dem för några under-
stödstagares raseri över att deras understöd något minskats, och
man kan förstå, att för den klassens betodlare medför kompromissen
avsevärda fördelar. Alltid är det en flock skrämda får, som springa
in i bolagsväldets fållor och samlas hos högern vid nästa val.
Men den makt, som timsten har skapat, har den även på annat
sätt utnyttjat gentemot en annan grupp av medborgare, jag menar
handelskåren. För denna kårs vidkommande har denna grupp, av
understödstagare avskaffat varje form av köpenskap. Vi ha här i
riket många ganska stora affärsmän, som driva stora fabriker, men
som aldrig begärt av staten ett öre i understöd och som sörja för
sig själva, och sina affärer. De ha aldrig vågat gå därhän att in¬
föra livegenskap för mellanhänderna för sina varors vidkommande.
Sockertrusten däremot har avskaffat varje form av köpenskap. Den
51
Nr 18.
Tisdagen den 11 mars, f. in.
principen att jag har frihet och rätt att underhandla med en annan
om de villkor, den lon och provision, han skall ha för det han säl¬
jer mina varor, är helt och hållet bortsopad. För första gången
sedan urtidens gryning har på svenska jorden åstadkommits en full¬
komlig livegenskap för en massa medborgare. Det är verkli°en
sanning. Om herrarna skratta åt detta, så är det, för att ni ha
sovit er förbi det hela, och det kan icke jag rå för, men ett faktum
ar det.
i ma.k* ,är c*et- vilken grupp av medborgare är det, som
har åstadkommit detta? Var det väl någon, som hade genom egen
kraft slagit sig fram att intaga en så mäktig ställning, att han
kunde erbjuda handelskåren dessa villkor? Nej, det var en som
har legat allmänheten till last och tiggt efter förbarmande riksdag
efter riksdag tiggt om hjälp till sitt underhåll. Det är dessa som
fullkomligt styra och göra som de vilja. En handlande får ju icke
ens den vara, han vill ha. Om han exempelvis rekvirerar ett visst
slags socker från ett visst bruk, så svaras det: »Det får du icke
utan du får det här sockret i stället.» År det handel det, är det
medborgarfrihet, är det en konstitutionell stat eller är det ett shah-
döme?
^ In‘l hen ar, ni kanske komma ihåg historien om handlanden i
Söderhamn. Han tröttnade på allt detta trakasseri. Han såg att
trusten låg över tullmurens kant med priserna, och han tog därför
in utländskt socker. Trusten sänkte då genast dels direkt och dels
indirekt priserna. Men varför gjorde den det, då? Jo, sades det
trän trusten, när man tillfrågade den härom vid ett tillfälle i bevill¬
ningsutskottet: Det var för att varna honom, så att han genom en
utförsel i tid skulle kunna göra sig skadeslös. Utförsel! Utförsel
när isen låg på Bottniska viken! Men man visste på trustledarhåll’
att det är vanligt, att förbrytares avrättning betalas av allmänna
medel, varför skulle man då icke av allmänna medel betala öde¬
läggandet av en sådan förbrytare, som vill införa billigare varor åt
folket? Det är verkligen ett betecknande tillvägagångssätt för dessa,
som leva på den allmänna barmhärtigheten!
• ^ ^a.r ^är . skjutit fram arbetarna, och arbetarna ha utan
tvivel fatt sitt. Yi känna arbetarnas avlöning i denna tullskyddade
industri, och hur mycket de få av det stora understöd, som industrien
åtnjuter, icke minst från alla arbetarhemmen, och som skapar avse¬
värda fonder i arbetsgivarnas kassor. När arbetarna sedan komma
och vilja ha ett öre mera betalt i timmen eller en halvtimmes kor-
tare arbetstid, få de i betalning lockout. De ha fått betala sin egen
utsvältning. Man råder arbetarna att spara. Ja, nog få de spara
men det sparade står på fel konto i banken. Att det är på fel
konto, få de erfara varje gång de komma i konflikt med ett sådant
dår tullskyddat bolag.
Det sista och värsta är väl ända, att man bragd hela regerings¬
partiet i förvirring. Svenska Morgonbladet skriver i dag om det
spektakel, som vi bevittna, att »partiet knyter näven i byxfickan
och räddar sm regering genom att rösta ned regeringens förslag».
Angående tull
och skatt å
socker m. m.
(Forts.)
Nr (8, 52 Tisdagen den 11 mars, f. m.
Angående tull Från regeringsbänken talades nyss om, att om man ville segla
och skatt a j medvind skulle man gå till strid, men att det här gällde att gä
socker m m. liktens väg_ jag menar, att pliktens väg här går emot en så
oskäligt gynnad understödstagare, och att man bör visa honom vägen
ut genom dörren. Om en man här i staden har 20 eller 30 kronor
i månaden i understöd från fattigvården och han går upp på fattig-
vårdsbyrån och bråkar och säger, att det är för litet, att lian vill
ha 60 kronor, och tillägger, att om ni inte giver mig det, sa skall
iag göra de och de skadorna här i staden, vad blir då följden? Jo,
sex månader på Svartsjö blir den omedelbara följden. Det synes
mig, att här var regeringen i sin fulla rätt att saga: ni har erhållit
ett så fruktansvärt understöd; nu kräva vi, att ni äro snälla; m har
fått mer än er skäliga anpart; vi vilja icke rubba eller skada något
näringsliv i landet, men här är gränsen, och därutöver kunna vi
icke gå. Ni tyranniserar betodlarna, inför livegenskap för handels¬
kåren, och nu menar ni, att även regering och Riksdag skola vara
eder underdåniga. Ni har tagit fel. . ...
Det sades en gång från regeringshåll i Sverige, att det har
landet skall vara ett konungarike och icke ett prästagäll, och sadana
toner ha ofta klungit ut från högsta ledningen här i vårt land. Har
nu Sveriges folk äntligen efter många, långa årtiondens strider ha.i
tillkämpat sig inflytande och rätt att tala och bestämma här i landet,
så säger Sveriges folk: detta land skall vara ett konunganke, en
demokrati, här skall folket råda under den eller den styrelseformen, men
det skall icke vara något bolagsfurstendöme och icke något tjuvadöme.
Här gäller det att vända. Redan i fjol. när den eländiga kompro-
missen i cementhistorien kom till stånd, så förutspådde jag detta,
som nu skett. Jag sade till mina kamrater, att om detta fortgår,
så komma vi till ett elände och en villervalla utan gräns. Och nu
äro vi redan där. Det gäller att avgöra, om de, som mottaga
fattigunderstöd av Sveriges folk, skola vara tacksamma, eller om de
skola bli förhärjare och tyranner i nationen.
Med detta tullsystem äro stora moraliska farm-förknippade. Vi
se, hur folk kommer på den tanken, att det är icke arbete, icke
planmässighet, som frambringar välmåga. Nej, det är bara fråga,
om jag kan erhålla en man i Riksdagen eller regeringen, som för
min talan där. Jag erinrar mig, vad jag hört, att en kongressman
i Amerika skall ha sagt för några år sedan, och det börjar bil snart
tillämpligt även i den gamla världen. Han yttrade, förr sade vi till
våra söner: min son, var flitig, uthållig, gudfruktig och sparsam, så
kommer du nog fram i världen. Nu säga vi: du behöver varken
vara flitig, uthållig, gudfruktig eller sparsam, du behöver bara vara
fräck. Gå till kongressen och skaffa dig en tulltaxeparagraf, som
hjälper dig att utplundra dina medmänniskor. Riv fort i hop mycket
pengar och får du samvetskval, så se dig omkring i landet och du
skall finna en hel hop högt uppsatta slynglar, som gingo den vägen
till makt och ära.
Men här i landet anser jag, att det bör vara slut på sådant_
53
Nr 18.
Tisdagen den 11 mars, f. m.
Nu gäller det att gå till anseende på arbetets, visserligen långsam¬
mare, men så mycket gedignare väg.
Jag yrkar bifall till den kungl. propositionen.
Herr Pålsson: Herr vice talman, mina herrar! Jag kan ju
icke upptaga någon tävlan med den föregående talaren i drastiskt
framställningssätt, utan jag får i stället söka hålla mig närmare
jorden, och där passar jag väl för övrigt bäst såsom skånsk bonde.
Jag ber dock att i det ämne, som nu är före, få yttra några ord,
med _ anledning av att jag i denna fråga framlagt eu motion, samt
därvid något närmare motivera, varför jag väckt densamma.
Då den kungl. propositionen nr 35 lades på kammarens bord,
väckte den ju en viss uppmärksamhet, då nämligen Kungl. Maj:t
gått något längre beträffande sockertullens nedsättning, än vad kom¬
mittén i ärendet föreslagit. Den första avdelningen av denna kungl.
proposition omfattar ju en omedelbar nedsättning i tullen med 4 öre,
och den andra avdelningen av propositionen innebär, att tullen sedan
under givna förutsättningar och under viss given tid skulle nedsättas
med ytterligare 3 öre. Denna kungl. proposition har för visso för¬
svarare och den har ju även fått försvarare från läger, som man
kanske från början minst anat. Emellertid fann jag snart, att den
i propositionen omtalade driftkoncentrationen visserligen kunde låta
sig verkställas, men att nackdelarna med denna koncentration dock
kunde bli så stora, att den nationalekonomiska vinsten av densamma
skulle kunna helt enkelt utplånas. Med densamma kunde även följa,
.menade jag, störa olägenheter. I Skåne har som bekant det största
antalet av Sveriges råsockerfabriker blivit förlagt, och genom gångna
Riksdagars beslut i sockerbeskattningsfrågan har man direkt från
statens sida uppmuntrat anläggandet av en massa små sockerfabriker.
Det var nu en koncentration av dessa, som åsyftades i den för övrigt
fullkomligt riktiga tanken, att genom massproduktion på vissa ställen till-
verkningspriset per enhet, i detta fäll per kilogram, skulle kunna ned¬
pressas och detta sålunda komma konsumenterna till godo i form av
billigare sockerpris, framtvingat genom tullnedsättningen. För mig
stod det dock genast klart, att denna nationalekonomiskt fullt riktiga
sanning vore delvis endast skenbar. Jag visste nämligen, att man
vid råsockerfabrikerna i Skåne redan uppdrivit tillverkningen per
dygn till det högsta möjliga, och att sålunda en förhöjd dygnstill-
verkning vid några fabriker — under det att vid andra driften skulle
läggas ned — förutsatte ganska stora nybyggnadskostnader. Och
om nu en sådan högre dygnstillverkning icke skulle tillgripas, så
krävdes i stället vid dessa fabriker, som skulle hållas i gång, längre
avverkningstid. Och en längre avverkningstid kunde fullständigt
upphäva koncentrationens fördelar i övrigt. Det är nämligen full¬
komligt bevisat, att stackade betor, om de få ligga oavverkade ut¬
över en viss tid, förlora i sockerhalt, och det icke mindre än J/4
procent per vecka, ja, ända till b* procent per vecka. Utvinningen
av socker bleve ju därigenom högst väsentligt minskad, och på detta
Angående tull
Gch skatt å
socker m. m.
(Forts.)
Nr i8.
54
Angående tull
och skatt å
socker in. in.
(Forts.)
Tisdagen den 11 mars, f. m.
sätt skulle vi genom koncentrationen kunna göra en bestämd och
icke liten nationalekonomisk förlust.
Men även på andra sätt kunde nationalekonomisk förlust uppstå
genom denna koncentration. På koncentrationen i råsockerdriften
skulle nämligen konsekvent följa även en koncentration^ av bet-
odlingen. För ernående av billigare frakter behöver man tå betorna
så nära fabrikerna som möjligt, och man skulle således med denna
koncentration nå även den olägenheten att så att säga nödgas in¬
dustrialisera betodlingen. Nu är det ju så, att sockerbetodlingen
har höjt jordkulturen i allra högsta grad. Med 1/1 eller en '/8 av
arealen, besådd med betor, får man numera på resten av egendoms-
arealen större skörd än på hela arealen före sockerbetsodlingens
införande, och detta helt naturligt därför, att man, på grund av den
intensiva skötseln av betfälten, kunde undvara den rena trädan och
sålunda beså även denna. Detta är ju detsamma, som om den skörde-
givande arealen inom det betodlande Sverige ökades med 1/7 eller 1/8,
och den nationalekonomiska vinsten härav för landet är ju uppenbar.
Skulle nu emellertid betodlingen bedrivas fabriksmässigt på vissa
områden i närheten av de kvarvarande sockerbruken, och dessas bet¬
odlande leverantörer odla betor på hälften eller av arealen, ja
kanske på hela egendomsarealen, och de utestängda mera avlägset
boende betodlarna få återgå till det rena. trädesbruket med årlig
obesådd areal, så vore ju den nationalekonomiska förlusten härigenom
given.
Men även en annan fara hotade. Mellan staten och betodlarna
har trängt sig en tredje faktor, kapitalet, som på ett synnerligen
hänsynslöst sätt tagit för sig den största biten av det tullskydd,
som Riksdagen ursprungligen ämnat åt betodlarna. Betodlarna hade
dock under trycket av de låga betpriserna sammansluta sig i kamp
mot sockerkapitalet och verkligen lyckats under hård strid höja
grundpriset från 1.3 5 kronor till 2.2 o kronor per 100 kilogram.
Om nu tullen nedsattes med 4 öre per kilogram och sedan med
ytterligare 3 öre samt koncentrationen med alla dess olägenheter
genomfördes, kunde man då vänta, att betodlareföreningarna hade
nog stark rygg att motstå trastens försök att överflytta någon del
av tullnedsättningen på betodlarna i form av lägre betpris? Ja,.detta
var just den stora frågan i förevarande fall. De betodlareföreningar,
som jag känner och som endast till en mindre del bestå av gods¬
ägare, de skulle nog — därom är jag tämligen övertygad^— kunnat
hålla ryggen rak och genomkämpa striden med järnhård energi.
Men fdet var på andra ställen, där godsägareintresset mer tagit led¬
ningen inom betodlareföreningarna, som jag verkligen fruktade, att
första signalen skulle ges till uppgivelse i denna strid. Och det
svaret gåvo för övrigt några av betodlareföreningens ledande män
redan i början av denna strid. Godsägare Bondesson i Svalöv, en
av betodlareföreningens förtroendemän, gav ju öppet tillkänna i sitt
föredrag på Hippodromen i Malmö, och för övrigt dessförinnan också,
att trasten omöjligen ensam kunde bära en tullnedsättning, utan
måste överföra en del av densamma på betodlarna. En annan av
55
Nr 18.
Tisdagen den 11 mars. f. m.
betodlarnes förtroendemän, känd sedan pansarbåten Skånes tid, in¬
bjöd nästan ännu öppenhjärtigare timsten att välvilligt överlåta en
del av bördan på betodlarna. Inför så välvilliga erbjudanden från
olika håll veknade naturligtvis lätt trustens hjärta..
I en strid mot betodlarna hade trusten naturligtvis fått över¬
taget. Genom sitt sockerlager på 100,000 ton och med tillhjälp av
de godsägare, som följa trusten i vått och torrt, kunde trusten hålla
några fabriker i gång ett par år och långsamt men säkert bryta
betodlarnas motstånd. Och vem skulle ha blivit den lidande parten
i denna strid? Jo, säkerligen endast det ena slaget av betodlare.
de mindre. Jag tror tvärtemot vad herr Nilsson i Tånga uppgav,
att det var de, som .skulle ha dragit det kortaste strået i denna strid.
Hurudan hade då situationen blivit? Ja, den tanken vågar jag knappast
tänka ut. Det övervägande flertalet av Skånes betodlare utgöres
av småbrukare och mindre lantbrukare. På det mindre lantbruket
har man större behållning av betodlingen, därför att brukarens familj
själv utför det ganska kostsamma arbetet med betornas skötsel och
upptagning. Här är således intet avdrag för lejt arbete, utan brutto¬
inkomsten är här nästan ren nettoinkomst. Den allmänna välmågan
i det betodlande Sverige skulle vid eu inställelse av betodlingen och
ett fortsatt nedgående av betprisen försvinna, och tusentals arbetare¬
familjer skulle komma på en lägre levnadsstandard, precis på samma
sätt som det skulle ske med betodlarna. Ty det är så, att i de
skånska byarna ha nästan alla arbetare- och hantverkarhustrur arbete
under sommaren och under betupptagningstiden med denna betupp-
tagning, och det är en ganska stor summa, som på detta sätt går
till do mindre hushållen. Det hade sålunda blivit alla dessa små¬
brukare och arbetare, som hade fått bära den tyngsta bördan i
händelse av att en strid med för betodlarna olyckligt resultat brutit
ut mellan trusten och betodlarna. Det är ju så, det veta vi alla,
att landets regering och Riksdag i detta fall stått på betodlarnas
sida? o men. vad hade de kunnat göra annat än, som man här gång
på gång gjort, uttala sig platoniskt till betodlarnas förmån, och sedan
årligen ytterligare nedsätta tullen och sålunda till staten eller konsu¬
menterna vinna igen för varje år vad trusten lyckats överföra på
betodlarna. Och denna sågning neråt i sockertullen, som för varje
år skulle överflyttas genom trusten på betodlarna, var ju raka vägen
till herr Palmstiernas nu övergivna 3 örestull, och för övrigt — det
kan man säga utan överdrift — till betindustriens fullkomliga ruin.
Under sådana framtidsutsikter tillkom, som sagt var, min motion,
vars avslående av bevillningsutskottet för övrigt lämnar mig full¬
komligt oberörd, då jag sett, att bevillningsutskottet nått samma
mål, som jag velat nå, nämligen överenskommelse, om än på en
bredvidliggande väg.
Emellertid vill jag uttrycka mitt tack till regeringen för dess
ingripande mitt i en invecklad situation, och den resoluthet, varmed
den placerade huvudbördan av tullnedsättningen, där den skulle ligga,
men dit den ej kommit utan regeringens raska ingripande. Jag tänker,
mina herrar, att då vågorna lagt sig till ro efter denna storm, alla
Angående tull
och skatt å
socker m. m.
(Forts.)
Nr 18.
56
Angående tull
och skatt å
socker m. m.
(Forts.)
Tisdagen den 11 mars, f. m.
vänner av en lugn ekonomisk utveckling skola göra vår dugliga,
frisinnade regering full rättvisa.
Herr talman, jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.
Sedan herr talmannen nu återtagit ledningen av förhandlingarna,,
anförde:
Herr Christiernson: Herr talman, mina herrar! Den före¬
gående talaren slutade med att uttrycka sin stora tillfredsställelse
med regeringen och sitt erkännande av dess duglighet. Ja, jag
skall inte tala om det sista, men jag vill på förhand säga, att icke
känner jag någon tacksamhet mot regeringen, och jag beklagar, att
jag icke kan göra det härvidlag.
År 1908, då Riksdagen hade denna fråga senast till officiell
behandling, förelåg ju ett kungligt förslag, som innebar en skatte¬
stegring med 3 öre. Kung]. Maj:t föreslog da, att denna skatte¬
ökning skulle träda i kraft omedelbart, d. v. s., att regeringen skulle
få fullmakt att bestämma dagen för dess ikraftträdande. ^ Det var
en högerregering, som kom med förslaget. Högern påstår ju,° att
den är mycket mån om näringarna, varför ett förslag från det hållet
icke kan misstänkas på något sätt skola skada näringarna. När
sedan bevillningsutskottet kom med sitt förslag, som blev Riksdagens
beslut, och som nu är gällande lag på detta område, hade man kom¬
promissat, såsom redan här i dag framhållits och framhållits ur olika
synpunkter, och resultatet blev ju da, att i stället för att Kungl.
Maj:t skulle få rättighet att under år 1908 besluta om skattehöj¬
ningens ikraftträdande, bestämde Riksdagen tiden till 1 januari 1909,
varjämte Riksdagen bestämde, att skattehöjningen då skulle träda i
kraft med endast 2 öre, och vidare skulle det återstående öret tas
ut från 1912 med hälften och år 1913 med den återstående halvan.
Det må ursäktas mig, om jag erinrar om detta, och jag frågar också:
vad är det, som hade åstadkommit denna reträtt år 1908? Jag vill
icke ingå något vidare på den saken, därför, att här framhållits
förut i dag. att det var beroende på den agitation eller, som man
också uttryckte sig, den skrämsel, som hade igångsatts från trustens
sida, och så kompromissade man. Det skadar ju icke att erinra
om, att en så bemärkt ledamot av bevillningsutskottet som herr
K. G. Karlsson, utskottets nuvarande ordförande, skrev en motion
1908, där det bland annat säges: »Därför må redan nu erinras därom,
att varje åtgärd, som vidtagits i syfte att för landet minska bördorna
för sockerindustriens upprätthållande, från sockerindustriens måls¬
män mötts med klagorop av liknande innehåll»^ d. v. s., att indu¬
strien omöjligen kunde reda sig. Det var alltså en mycket fram¬
stående liberal man, som redan 1908 konstaterade denna bluff från
sockerindustriens sida, och jag har icke hört, att man från liberalt
håll. vare sig då eller senare, inlagt någon gensaga mot detta. Och
det är ju en sak, som alla känna till — det har framhållits även i
dag — att varje förändring i sockerbeskattningen alltid har mötts
med detta: »det går inte, det blir ruinerande.» Det var så, när det
57
Nr 18.
Tisdagen den It mars, f. m.
var fråga om att höja utby tesprocenten, och likaså när man före¬
slog övergång från material beskattning till konsumtionsbeskattning.
Då blev ju detta rop ännu starkare och häftigare. Herr Iv. G.
Karlsson skrev för övrigt i en reservation, att »sockerfabrikanterna
med all kraft påstå, att de icke kunna bära den tilltänkta åtgärden».
Nu har det ju gått fem år sedan dess. Jag vill erinra om att
Kungl. Maj:ts förslag år 1908 hade inneburit, att staten skulle i
ökade skatteinkomster ha erhållit under denna femårsperiod, eller
rättare sagt under 5 1/1 år, som Kungl. Maj:t föreslog, cirka 18 mil¬
joner kronor. Men den kompromiss, som beslutades, har givit, eller
beräknades giva, statsverket något över 12 miljoner kronor. Alltså
på grund av talet om att sockerindustrien icke kunde bära den före¬
slagna skattökningen medgav man, jag skulle vilja säga, en restitu¬
tion av 5 Ya miljoner kronor. Sedan tog, som vi alla veta, socker-
trusten utöver denna av staten medgivna restitution utan något
dylikt medgivande något över en halv miljon kronor vid årsskiftet
1908—1909, vilket ju skedde på det sättet, att man uttog socker
till ungefär tre gånger det normala behovet. Vi känna, hur skan¬
dalen gick till, och det var som' sagt, för staten en minskning i
inkomster på 1/2 miljon kronor. Man kan alltså säga, att av den
år 1908 beräknade statsinkomsten på 18 miljoner ha icke mer än
12 miljoner, d. v. s. två tredjedelar, verkligen kommit staten tillgodo.
Angående denna kompromiss år 1908 hade herr Cavalli, bevill¬
ningsutskottets dåvarande ordförande, ett anförande i Första kam¬
maren, där han sade att »det var en kompromiss, vars nödvändighet
ingen, som hade någon känsla av ansvar, vågade betvivla». Ja, det
är nog riktigt att det år 1908 fanns många, som icke betvivlade
kompromissens nödvändighet, men jag vädjar till herrarna, om vi i
dag, år 1918, verkligen kunna säga, att herr Cavallis förutsättning
var riktig, om den inte snarare var så oriktig, som en förutsättning
någonsin kan bli. Sockertrustens årsvinst bär stigit år efter år.
Det ser ut, som om det förhölle sig så,, att ju högre beskattningen
blir, desto större blir vinsten. Den kompromiss, Riksdagen 1908
gick med på var — det tror jag alla kunna vara överens om —
fullkomligt obehövlig. Det fanns endast ett skäl för att man gick
med på den, och det var, att man trodde, att sockerindustrien
skulle taga skada, om man icke kompromissade på detta sätt. Den
skrämselpolitik, som fördes från sockerindustriens sida, hade med¬
fört åsyftad verkan. Den hade inbringat 6 miljoner kronor. Det
visade sig sålunda, att det var ett mycket inbringande geschäft.
Man bör ju alltid lära av det förflutna. Ja det sägs ju om
vissa högre makter i ett annat land, att deras största fel var, att
de ingenting lärt och ingenting glömt. Men jag hoppas, att man
icke skall kunna rikta denna förebråelse mot den svenska riksdagen.
Aven om regeringen försöker liksom flöjtblåsaren att med sina milda
toner locka Riksdagen in på denna väg, skola vi väl ändå icke all¬
deles lämna erfarenhetens vittnesbörd åsido. Och denna erfarenhet
skulle jag vilja utformulera på det viset, att här i landet finnes det
ingen industri vare sig den är tullskyddad eller icke, som står sig
Angående tull
och skatt å
socker m. m.
(F orts.)
Nr 18.
58
Tisdagen den 11 mars, f. m.
Angående tull så bra som sockerindustrien. När det talas om att fara är, att den
s°ockeSk<m m under, eller att det skall bliva mycket stora obehag, på-
40C(Forts)l minner jag mig den där sagan om herden, som roade sig med att
skrämma sina kamrater genom att skrika »vargen kommer, vargen
kommer!» De skyndade till hans hjälp en, två å tre gånger, men
när det visade sig, att han bara skämtade, så gick det så, att när
vargen verkligen kom, underläto de att hjälpa honom. Jag skulle
vilja framhålla, att sockerindustrien skriker alltid »nu gå vi under»
och då skyndar man till hjälp. Nu tycker jag, att det sannerligen
vore det bästa, när vi låtit lura oss så många gånger, att vi visade
vargatänderna. Nu tror jag för min del icke, att den risken före¬
ligger, att sockerindustrien skulle gå under — jag vill även i detta
sammanhang erinra om att professor Heckscher i sin broschyr pekar
på, att det icke är så ställt med trusten, att om man även ginge
något för långt denna industri skulle gå omkull. Jag tror verkligen,
att man skulle kunna våga att gå ganska hårdhänt fram. Och jag-
kan icke finna att regeringens förslag, dess ursprungliga förslag, vill
jag säga, d. v. s. Kungl. Maj:ts proposition går för långt, utan det
var ett förslag som man kunde bifalla utan att i någon mån skada
sockerindustrien här i landet. Men det är en sak, som förefaller
mig icke bara märkvärdig utan rent av sorglig, nämligen att nästan
ord för ord, vad som skrevs av bevillningsutskottet 1908, återupprepas
nu. Man kan nästan säga, att bevillningsutskottet 1913 icke hade
behövt skriva något betänkande, ty det kunde skrivit av 1908 års
betänkande, så lika är det på många punkter. Jag vill t. ex. erinra
om att på sid. 7 uti bevillningsutskottets utlåtande för i år heter
det: »Sedan denna proposition avlämnats, hava emellertid förhål¬
landen framkommit, vilka antyda att svårigheter i detta syfte skulle
uppstå, om Kungl. Maj:ts förslag bleve oförändrat av Riksdagen god¬
känt.» 1908 skrev utskottet: »Sedan förslaget framlagts, hava
emellertid förhållanden framkommit, vilka antyda att svårigheter i
detta avseende skulle hava uppstått,» o. s. v. Jag vill icke trötta
kammaren med flera jämförelser, men den som intresserar sig kan
läsa vad som bevillningsutskottet skrev år 1908. Det återfinnes på
sidan 47 uti bihanget till den kungl. propositionen. Bevillnings¬
utskottet kom båda gångerna till den uppfattningen, att en viss jämk¬
ning varit behövlig. Och jag ber att än en gång få stryka under,
att jämkningen år 1908 kunna vi vara överens om att den var all¬
deles överflödig. Det var — som jag nämnde — sex miljoner kronor,
som staten lät gå ur sin ägo och lät stanna i sockertrustens ägo.
Jag skulle vilja beteckna ställningen så: här stå vi såsom fordrings¬
ägare. Utöver vad Kungl. Maj:t föreslagit ha vi en fordran på sex
miljoner, som trusten orättmätigt tillägnat sig. Hur den har gjort
— det kanske herr statsministern kan finna en juridisk definition på.
Jag för min del vill icke vidare fördjupa mig i det ämnet.
När man har en sådan part emot sig, som sockertrusten, tycker
jag för min del, att det icke är anledning att taga det sä mjukt
och milt, som hans excellens herr statsministern gjort här i dag,
utan jag höll på att säga att man med sammanbitna tänder bör gå
Tisdagen den 11 mars, f. m. 59 Nr ä8,
till denna votering och icke som om det vore en obetydlig sak, om Angående, tull
vilken vi kunde skämta här till tidsfördriv. Det är verkligen ett ock skatt “
sådant obehagligt allvar i denna fråga, att man får nog taga den S°C(F0rts.)m
något mindre komiskt än vad jag fann, att herr statsministern för
sin del tog den.
Sockerindustrien har ju alltid gått fram, såsom vi veta, synner¬
ligen hänsynslöst. Man har icke lagt fingrarna emellan. Yem man
än haft att göra med, har det varit efter receptet: hårda händer.
Och då bör ingen förvåna sig över att vi socialdemokrater — utan
att vi precis hålla på den judiska moralprincipen öga för öga, tand
för tand — anse, att man även här bör begagna hårda händer. Bet¬
odlarna — ja, har icke trusten försökt, att sätta sin fot på bet¬
odlarnas nacke? Och det är endast genom — jag höll på att säga —
en hänsynslös inpiskning, som betodlarna kommit därhän att de
lyckats i någon mån bevara sin medbestämmanderätt. Och vi veta.
och det har även framhållits, att försöken att skapa konkurrens
eller — rättare sagt — att åt betodlarna, åt producenterna skaffa
möjlighet att, oberoende av de gamla sockerfabrikerna, förädla rå¬
varan hava bemötts på det mest hänsynslösa sätt. Och jag vill er¬
inra om att den andra parten förlorade ganska mycket. Det var då
icke fråga om att det var synd om betodlarna — dem har industrien
för resten aldrig tyckt synd om. Arbetarna har man också behandlat
mycket hårdhänt. Jag vill säga, att det kan vara en lärdom för
alla arbetsgivare, att hade icke sockertrusten varit en så hänsynslös
arbetsgivare, som den varit, hade man kanske också lyckats skrämma
upp dessa arbetare till att instämma i den kör. som vi hört från
Skåne: nu är olyckan över oss! Men när man såsom arbetarna alltid
blivit illa behandlad var det svårt att tro på rösten, även om den
den gången lät vänlig. Man erinrar sig, vilken ton den förut haft.
Det skadar kanske icke att vara litet vänligare även mot arbetarna.
Jag tror, att man kan draga den lärdomen av denna händelse.
Nu använder man, såsom det sades i dag, betodlarna till att
skjuta framför sig. De äro, skulle jag vilja säga, kanonföda, som
man offrar och man går själv lugnt bakom. Man behöver icke
komma i någon obehaglig situation, man låter betodlarna göra det.
Betodlarna skola ju krafsa kastanjerna ur elden åt sockertrusten,
och man får verkligen såga, att det lyckats dem att göra det, även
om de till tack blivit litet brända på fingrarna. De få ju betala
litet av uppgörelsen. Jag hoppas, att svedan skall komma dem att
inse, att rollen att krafsa kastanjerna ur elden för sockertrusten
böra de icke taga på sig någon mer gång frivilligt eller ofrivilligt
utan det kan vara nog med detta.
Herr K. 6. Karlsson, som år 1908 så kraftigt opponerade sig
emot trusten s försök att vilseleda allmänheten och pekade på detta,
— det är ju en ödets ironi, att han nu fått underteckna kapitulations-
dokumentet. Jag vill ogärna begagna det ordet — det skorrar för¬
modligen illa i regeringens öron, men jag kan icke finna något bättre
uttryck. Det måtte kännas underligt för eu man, som i alla fall
förut har ställt sig i opposition mot sockertrusten, som vid mer än
Mr 18. 60 Tisdagen den 11 mars, f. m.
Angående tall ett tillfälle lyckats icke genomskåda — det kan man icke säga, att
och skatt å man förmått göra förrän på allra sista tiden — men i någon mån
i0f(Forts.)m Micka in bakom kulisserna, fått se, att det icke var precis så farligt
ställt som man velat få allmänheten att tro, att nu böja knä för
dess makt. Och det är ju egendomligt också, att man försökt att
göra denna kompromiss till någonting ganska gott. Jag vill erinra
om att herr K. Gr. Karlsson år 1908 motionerade i Andra kammaren
tillsammans med herrar Rökig och Karlsson i Fjäl — det kan ju i
dag synas vara i någon underlig sammansättning — de motionerade
om en sockertull å 12 öre. Alltså år 1908, när timsten var nybildad
och man icke kände till dess vinstmöjligheter, då voro dessa herrar
med om en nedsättning av tullen till 12 öre. Nära sex år därefter,
sedan den dåvarande konservativa majoriteten i de gemensamma
voteringarna försvunnit och vi i stället fått en majoritet av vänster¬
män, av socialdemokrater och liberaler, då skriver herr K. G. Karlsson
som utskottets ordförande under en kompromiss, som från och med
år 1914 ger en tull på 11 öre, medan han år 1908 ansåg, att man
redan år 1909 kunde sänka den till 12 öre. Jag får verkligen säga,
att anspråken på vissa håll äro ganska små. Jag skulle beklaga,
om valmännens anspråk vore lika små. Tv det synes vara så att
den bestående sockerordningen i Sverige kommer att bestå, även om
vi skulle få en riksdag, där samtliga ledamöterna i båda kamrama
bestode av liberaler.
Det kan ju tyckas märkvärdigt, att jag så mycket talar om en
liberal motion år 1908, men hans excellens herr statsministern talade
uteslutande om en socialdemokratisk motion och reservation år 1908,
och för att bägge parterna skola vederfaras rättvisa, håller jag mig
till den av liberalerna väckta, Om den gått igenom skulle ju konsu¬
menterna hava fått 11 miljoner kronor på dessa år utom att staten
hade fått det högre skattebeloppet. Jag undrar, om man icke nu
kan säga, att utom de 6 miljoner, som staten rätteligen har att
fordra av sockertrusten, ha konsumenterna också en fordran på
sina 11 miljoner. Ty hade dessa uttagits, hade ändå sockertrustens
finanser icke varit dåliga och säkert är, att den icke behövt inställa
sina betalningar; och det skulle icke heller givits möjligheter för
advokater att skaffa sig bouppteckningsarvoden eller ersättning såsom
syssloman i konkurs, utan trusten skulle nog fortfarande hava be¬
drivit sin näring, men vi hade då haft ett avsevärt billigare socker.
Det är mot denna bakgrund, som, det vill jag verkligen säga,
kompromissens detaljer synas mig mycket dåliga. Men, säger man,
den ger ju 3 öre genast. Jag vill då fråga hans excellens herr
statsministern: om vi år 1908 varit i majoritet här i Riksdagen
förlåt, att jag använder uttrycket vi, men ännu så länge hålla vi
ju ihop, ibland åtminstone — skulle icke då en något hårdare överens¬
kommelse ha träffats? Min övertygelse är, att sockertrusten då
hade fått betala något mera, även om vi också den gången hade
blivit lurade, vilket jag är alldeles säker på.
Detta förslag skulle nu ge 3 öre genast, men när kommer det
övriga? Jo, år 1916 få vi J/; öre till. Jag vädjar till en var av
Tisdagen den 11 mars, f. m.
61
Nr 18.
de här närvarande: är det någon, som tror, att om man sänker Angående tull
tullen med V? öre, konsumenterna då få någon nytta därav? Jag 001) skatt &
är övertygad om, att detaljsockerpriset då icke kommer att sjunka, " (Forts.)
och detta därför, att priset per kilogram icke kan sjunka med 1ji
öre, och man kommer icke att sänka det med ett helt öre, utan
man kommer nog att bibehålla det gamla priset. Mig tyckes alltså,
att sänkningen med V2 öre år 1916 innebär en skänk åt mellan¬
händerna. Jag kan icke finna, att det föreligger någon särskild
anledning att i detta fäll gynna mellanhänderna. På samma gång
skulle jag vilja begagna tillfället att säga, att timsten icke bör för¬
söka att vältra en del av den beskattning, som nu pålägges den,
över på mellanhänderna. Jag vet att sådana tendenser icke äro
främmande, men jag litar i detta fall på regeringen, även om dess
uttalande denna dag ej får tolkas så att den vill bli en regering för
Mittelstandsrettung. Den har emellertid bär i dag ganska ostentativt
proklamerat sin kärlek just till dessa mellanlager. Jag hoppas därför,
att regeringen då också ser till, att icke trusten försöker ta något
från mellanhänderna i detta fall, ty jag tror icke, att de, beträffande
denna affär åtminstone, ha något vidare att avvara. Man kan rörande
denna tullsänkning säga, att den sönderfaller icke i tre delar, såsom
här sagts med tanke på ändringarna år 1914, 1916 och 1918, utan
den sönderfaller i två delar. Vi få nämligen en sänkning av 3 öre
år 1914, och det återstående öret kommer enligt min övertygelse
icke konsumenterna till godo förr än tidigast från och med år 1918.
Med det sinne för livets realiteter, som enligt egen utsago utmärker
den nuvarande regeringen, måste väl även från den sidan medgivas,
att det är beklagligt, att den sänkning med 1/3 öre, som skulle äga
rum år 1916, då icke gärna kan komma befolkningen till godo, utan
först år 1918.
Vad jag tror har förvånat många, är det, att regeringen varit
så beredvillig att ställa sig själv i bräschen, när det nu gällt, en
uppgörelse. Nu kan det ju hända, att regeringen slår sig för sitt
bröst och menar: ja, det syns vilken omsorg och vilket intresse vi
hysa, när vi så fort som det behöves träda emellan. Jag är icke
precis någon beundrare av den regering, som fanns före den nu
varande, men när jag jämför det anförande, som vid ett liknande
tillfälle hölls av den dåvarande finansministern och erinrar mig det
yttrande, som i dag har avgivits från statsrådsbänken av den nu¬
varande finansministern, får jag verkligen säga, att det var betydligt
angenämare att år 1908 höra kapitulationsvillkoren än år 1913, ty
de framfördes dock den gången, år 1908, på ett sådant sätt, att
regeringens anseende icke blev, såsom i dag inträffat, något kantstött.
Jag skulle vilja säga, för att fatta mig kort, att regeringen i denna
fråga steg upp som en sol och föll ned som en skinnpäls. Det är
kanske icke vackert sagt, men jag ber om ursäkt, att jag icke kunnat
finna ett bättre uttryck; det är åtminstone ett uttryck för mina
känslor i det här fallet, och det är ju bäst att vara ärlig.
I striden mellan statsmakterna och sockerindustrien har man
nere i Skåne mobiliserat alla möjliga krafter, och det kan ju icke
Nr 18.
62
Tisdagen den 11 mars, f. m.
Angående tull skada att i dag, då denna fråga belyses från så många andra sidor,
och skatt å även erinra om denna agitation. Såsom det nog torde vara bekant,
ÄOC(FortsV*1 hölls den 22 februari i år ett möte i Malmö, utlyst av Skånska
handels-, industri- och sjöfartskammaren. Det är väl, att man fått
ett referat från detta möte — jag tror, att det är ett sammanträngt
referat av talarnes uttalanden — därför att det mer än någon annan
ger en riktig bild av ställningen där nere, vilken jag skulle vilja
beteckna såsom panik — antingen den nu var spelad eller verklig;
det hör icke hit. På detta möte var det en herre från Lund — att
han var från Lund betecknar icke i detta fall, att han hade någon
större lärdom — som framhöll, att om regeringens förslag ginge
igenom, skulle ett kapital av 526 miljoner kronor gå förlorat för
jordbruket, 72 miljoner kronor för järnvägarna, 20 miljoner för ång¬
båtarna och 72 miljoner för den svenska industrien. Han säger
alltså, att ett kapital av sammanlagt 690 miljoner kronor skulle gå
förlorat för landet. Vi kunna tänka oss hurudan miljön skall vara
för att dylikt tal skall kunna framföras. Där sitter på Hippodromen
i Malmö folk, som läst i den konservativa pressen, att om rege¬
ringens förslag går igenom, blir det deras ruin. Så kommer eu
herre från Lund och talar om, att endast i 4 poster, vilka han så
att säga på rak arm lägger upp, blir det 690 miljoner kronor, som
gå förlorade för Skåne. Även om det är sant, att skåningarne äro
mer förmögna än andra, så förstår man i alla fall, att de inför en
dylik uppgift om, att detta förslag skulle i första taget kosta 690
miljoner kronor, kunde bliva vettskrämda. Men vi förstå också upp¬
fattningen där nere hos dessa, som äro eller visa sig vettskrämda,
när samme talare under bifall tillåter sig säga, att staten får från
18 till 20 miljoner i skatt, som sockerfabrikerna ha nöjet betala för
att få luv att existera. Så krasst resonerar man i vissa kretsar i
Skåne. Visserligen representerar jag en stad i Skåne, som i fråga
om socker icke är bland de minsta. Men jag får verkligen ändå
säga, att här går skammen på torra landet. Sådan har agitationen
varit och i den stilen har man arbetat. Det har icke varit fråga
om förnuftiga skäl, utan blott om att skrämma med, att det blir
ruin och fattigdom.
Samme talare säger på ett annat ställe: sockerhalten har stigit
hastigt och det är ju sockerfabrikernas egen förtjänst. Ja, där höra
vi ytterligare, hur man resonerar. Det är icke betodlarnes förtjänst,
att sockerhalten stigit, det är icke jordens förtjänst eller något så¬
dant, utan det är fabrikernas. Med den utgångspunkten förstå vi
också, att de kunna anse, att sockerskatten egentligen är ett rofferi
från statens sida. För att nu icke förlänga citaten av talaren i
fråga, vill jag blott nämna, att han talade om, att det nu vore me¬
ningen att beröva 40- å 50,000 personer de pengar, som de insatt i
sockerindustrien i förhoppning att få ränta på dem. Trustkommitténs
utredning säger ju, att antalet aktieägare i sockerbolaget är emellan
8- å 9,000. Då man nu säger 40- å 50,000, är detta ju att icke så
litet förstora den siffran. Jag får dock säga, att man vid närmare
eftertanke måste medgiva, att denna förvandlingen av sanningen till
63
Nr 18.
Tisdagen den 11 mars, f. m.
en osanning är bland de mindre, som skett från deras sida, som försökt Angående tull
driva upp stämningen. De lia ju också lyckats i detta. Man har ju skatt A
kommit därhän, att Riksdagen håller på att kapitulera. Ordern är ju S° (Forts)
redan uttalad av den liberala regeringen och ordern följes denna gång
icke blott av det liberala partiet, utan även av det parti, som kom¬
menderas av en amiral — ty även det är ju med på marschen.
Det är en synpunkt, som jag här skall be att få framhålla, en
synpunkt, som icke någon annan i nämnvärd grad gjort gällande.
•Tåg har nämligen fäst mig vid den skattelindring, som enligt Kung!.
Maj:ts och utskottets nu föreliggande förslag skulle medgivas de s. k.
Lidköpingsfabrikerna. Vi finna också, att en reservation är avgiven
av herr Vennersten jämte övriga högermän inom utskottet, under¬
stödd av ett par liberaler, där de påyrka, att denna skattelindring
skall bliva ännu större, ifrån föreslagna 3 öre skulle den nämligen
ökas till 4 öre. Jag ber att få erinra om det allmänna resonemang
som här föres, att då Riksdagen nu en gång gått med på en skatte¬
lindring för dessa fabriker, då Riksdagen så att säga tagit Lidkö¬
pingsfabrikerna i båten, så må Riksdagen även föra dem i land,
d. v. s. Riksdagen har ingenting annat att göra än att bevilja ytter¬
ligare skattelindring för dessa fabriker. Men Riksdagen sade dock
1908 uttryckligen ifrån, att det endast var eu femårig skattelindring,
som Riksdagen då beviljade, och jag bestrider bestämt, att det finns
något som helst uttalande från Riksdagens sida, som kan tyda på att en
dylik skattelindring skulle medgivas även efter år 1913. Jag vill
här erinra om de motiv, som dåvarande finansministern hade för sitt
förslag. Han ville egentligen inte medgiva mer än 4 års skatte¬
lindring. Han resonerade som så, att i Skåne hade de nya fabri¬
kerna under en tid av 5 år fått vissa lättnader i fråga om beskatt¬
ningen; Lidköpingsfabrikerna hade redan åtnjutit ett års dylik lind¬
ring, nämligen under året 1905-1906, och när det året räknades
ifrån, återstod alltså 4 år, varunder fabrikerna i fråga kunde få åt¬
njuta denna skattelindring. Han ville vidare icke medgiva skattelind¬
ring i hela dess utsträckning under dessa 4 år; han ville icke, att det
skulle bli en nedsättning av 3 öre under alla dessa år, utan enligt
hans mening skulle skattelindringen under de båda sista åren endast
vara 2 öre, alltså skulle dessa fabriker redan tidigare vidkännas en
höjning av skatten. Jag vill vidare erinra om, att Riksdagen år
1906 och 1907 även avslog en framställning om ytterligare skatte¬
lindring för dessa fabriker. Nu har trustkommitténs utredning visat
— jag håller mig till den, därför att jag verkligen icke blivit över¬
tygad av de patetiska anföranden, som här framkommit från intres¬
senterna för dessa Lidköpingsfabriker — att det är icke mycket
hopp, ja intet hopp alls, att denna industri verkligen skall bära sig.
Jag vill fråga, vad har staten för intresse av att genom dylik skatte¬
lindring framskapa en ny betkultur, en ny sockerindustri? Staten
har en gång ansett sig ha intresse av att här i landet skapa en bet-
odling och en sockerindustri tillräcklig att; förse landet med dess
behov av socker.
Vi ha till och med hunnit så långt, att vi ha för mycket fa-
j^r (g 64 Tisdagen den 11 mars, f. m.
Angående tull briker och för mycket betfält. Det är ju bekant, att sockertrusten
och skatt ä un(|er de två senaste åren tvångsvis inskränkt betfältarealen med
socker TO. m. 2Q rocent Redan i Skåne har alltså funnits en större betodling än
(torts.) den^ maQ för närvarande där har. Nu skall man även skapa en
betkultur i mellersta Sverige, men det kommer icke att ske på de
för staten gynnsammaste betingelserna, utan det blir något konstlat
med densamma. Vi kunna aldrig komma ifrån, att man härigenom
på konstlad väg skulle skapa en ny betkultur och en ny sockerin¬
dustri i vårt land. Men, säger man, den skånska betodlingen har ju
även den haft sitt understöd. Om man emellertid jämför de pris,
som de skånska betodlarna under ett kvarts sekel kunna sälja sina be¬
tor till, med de pris, som äro rådande vid de mellansvenska fabrikerna,
kan man verkligen icke säga, att staten har särskilt gynnat Skåne, för
att där skapa eu betkultur, utan gynnandet har kommit industrien till
godo. Det är naturligtvis icke meningen, att det blott skall bliva en obe¬
tydlig betkultur i mellersta Sverige, ty det kan ju icke vara ett allmänt
intresse, att där blott ha några få tusen tunnland med betkultur,
utan avsikten är väl att en god del av såväl Västergötland och
Östergötland som Öland och möjligen också en del av södra Kalmar
län skola bliva betproducerande provinser. Vad skulle följden härav
bli? Jo, att man i Skåne måste inskränka betodlingen. Men det
kan väl icke ligga i landets intresse att skapa en mindre ekonomisk
betkultur i mera nordligt belägna delar av landet och minska den
naturliga, som redan existerar inom södra delen. Det har häribland talats
om ett parlamentariskt hoppande flertal, som kanske kan ha sitt poli¬
tiska berättigande någon gång, men en dylikt hoppande betkultur
tror jag, att Riksdagen bör säga nej till. Hur skall man. för övrigt
kunna stanna med denna betkultur i mellersta Sverige, i Öster- och
Västergötland? Varför skall man icke fortsätta och sträcka ut den
även till Södermanland, Västmanland och Uppland, där man ju också
har bra jord och där man även skulle kunna anse sig ha rättighet
att få odla betor? Har man en gång slagit fast att staten bör,
även där naturliga betingelser saknas, framkalla sockeibetsodlmg i
vidaste utsträckning, så kan man knappast stanna vid Lidköpings-
kretsen utan får gå till andra delar av landet. Och om det icke
där skulle löna sig att odla betor på samma villkor som i Öster¬
götland och Västergötland, sa maste vi där sätta ned skatten än mera.
Vi komma på det sättet till slut kanske ända upp till nordliga Sve¬
rige med vår betodling. Men till vad nytta? Det kan ju möjligen
för eu och annan norrlänning synas trevligt, att även de bliva del¬
aktiga av denna s. k. betvälsignelse, men jag tror att landet i dess
helhet betackar sig för ett sådant system.
Det har nu, mina herrar, vädjats till Riksdagen, att Hallands
och Blekinge fabriker skulle få vara vid liv. Varför skulle då fabri¬
kerna i dessa båda landsändar icke få vara vid liv, utan nedläggas?
Jo, därför att betodlingen och industrien där icke äro tillräckligt
lönande. Men samtidigt vill man, att det skall beredas skattelindring
åt den mellansvenska, ännu mindre lönande betodlingen. Jag kan
icke finna annat, än att detta är ett mycket farligt system, och
65
Nr 18.
Tisdagen den 11 mars, f. m.
det är därför, som jag för min del kommer att yrka på bifall till Angående tull
Kung], Maj:ts proposition, dock med den ändringen att Riksdagen och skatl å
icke må bifalla förslaget om skattelindring för de s. k. Lidköpings- Ä°C(Forts )”*'
fabrikerna. Man har verkligen icke den ringaste anledning att här
fordra något dylikt, och staten har intet intresse av att skapa ännu
liera sockerfabriker^ här i landet, ty det är givet, att om odlingen
av betor går framåt, måste man åtminstone i någon mån utvidga
dessa fabriker.
Jag skall till slut med anledning av herr statsministerns anförande
be att få ytterligare säga några ord. Herr statsministern inledde
ju sitt anförande med en varm hyllning åt den man, som varit för¬
likningsman i detta fall. Jag undrar dock, om vi verkligen ha
anledning att vara så tacksamma mot honom. Jag vill nu icke här
tala illa om någon frånvarande, utan jag vill blott säga, att man om
denne förlikningsman nog kan tillämpa det ordspråket: Säg mig,
med vem du umgås, och jag skall säga dig vem du är — i socker¬
frågan.
Herr statsministern har sagt, att om regeringen velat segla i
medvind, da skulle den ha avvisat freden. Jag tror för min del,
att regeringsskeppet nu seglar i den allra bästa vind. Det finnes
väl ingenting, som så höjer den liberala regeringens anseende på
sina håll ute i landet, som just när socialdemokraterna icke vilja
vara med på seglatsen. Det påståendet alltså, att regeringen på
grund av en tungt bjudande plikt här skulle ha valt motvinden,
kan jag för min del icke så mycket vara med om. När regeringen
har en så stark majoritet bakom sig, som nu är fallet, är det nästan
överdrivet att tala om motvind; seglatsen går ju för förlig vind,
ja, för så stark medvind, skulle jag vilja säga, att det är fråga om
lotsen hinner se alla de skär, som ligga framför honom.
I herr statsministerns anförande var även inlagt ett angrepp på
herr Branting. Det var ju mycket skickligt gjort att, så att säga,
lägga herr Branting såsom en landgång, över vilken regeringen vid
detta tillfälle kom ifrån sin osäkra propositions vacklande grund och
över till kompromissens säkra mark. Jag vill dock erinra om, att
när det år 1908 gällde denna trust, stod man inför något ganska
okänt, d. v. s. man visste icke då på samma sätt, som man numera
vet, trustens ekonomiska möjligheter. År 1908 gav även en talare
i Första^ kammaren, nämligen professor Fahlbeck klagande uttryck
just däråt, ^ när han nämligen då yttrade, att om man endast hade
väntat ett år eller än bättre två år, hade det stora bolagets deklara¬
tion om sina inkomster förelegat. Jag skall icke läsa upp mera ur
herr Fahlbecks ifrågavarande anförande, som ju även i övrigt har
ett visst intresse. Vad jag nu anfört ur detsamma visar ju, att
det. var ett faktum, att man då icke kände till trustens ekonomiska
möjligheter. Trusten var då endast några månader gammal, och
ingen, det vill jag försäkra, anade, att den, trots den skatteökning,
som da kom till stånd, skulle kunna komma upp till en vinst, som
utgör 13 procent på det urvattnade aktiekapitalet. Jag undrar, om
icke vem som helst inför detta delvis okända, som man då stod
Andra kammarens protokoll 1913. Nr 18. 5
Nr 18.
66
Angående tull
och skatt å
socker m. m.
(Forts.)
Tisdagen den li mars, f. m.
inför, skulle ha resonerat på alldeles samma sätt, som herr Branting
den gången gjorde. Visserligen kan det ju vara skickligt gjort att
försöka begagna detta resonemang från år 1908 till ett rättfärdigande
av vad man nu gjort år 1913, men jag är. övertygad om, att vem
som helst, som läser igenom uttalandet i fråga och aktgiver på
tidsskillnaden, dock skall finna, att förutsättningarna då och nu icke
äro desamma och att därför det försvar, som herr statsministern
trodde sig finna i detta resonemang, i verkligheten icke finnes där.
Vidare sade herr statsministern, att hans parti städse sökt att
föra fram småbrukarnas intressen och såsom bevis därpå åberopade-
han en del åtgöranden från regeringens sida. Man fick vidare veta,
att betodlarnas organisation varit för svag, att den varit under¬
minerad, och det talades även om andra omständigheter, som här
skulle ha spelat in. Jag är icke så hänsynsfull, som herr stats¬
ministern, och jag förmodar därför, att jag kan säga att vad han
då syftade på, var de politiska skäl, som här ligga bakom. Ja, om
han verkligen syftade däråt, vill jag såsom skåning säga, att han
då nog icke gissade så orätt. Det säges också, att betodlarförenin-
gen skulle ha gått sönder, och så frågar man, om vi skulle låta
principen gå framför allt annat. Jag skulle vilja säga, att det finnes
vissa ögonblick, då verkligen principen är det viktigaste och för¬
nämsta. Vi ha här att göra med en industri, som uppenbart trotsar
statsmakterna, som i det längsta genom att icke tala om sanningen,
för att begagna ett milt uttryck, för statsmakterna bakom ljuset
och sedan, när detta icke längre lyckas, öppet trotsar. Jag undrar,
huru undfallenhet inför detta skall verka ute i landet. Visserligen
tröstar oss herr statsministern med, att man kan söka få till stånd
en lagstiftning på detta område och på det sättet taga bukt på
motståndarna. Jag för min del vill om denna möjlighet, som nu
anfördes såsom ett exempel, endast säga, att. jag tror, att de t. o. m.
inför en dylik eventualitet skulle, på grund av dessa ständiga efter¬
gifter, bliva så övermodiga och så starka, att det är fråga om,
huruvida man kan betvinga dem. Det är ju så, att onda makter
växa och växa, till dess att de bliva övermäktiga, om man icke i
tid stukar dem. Jag tror, att det hade varit ett lämpligt tillfälle
att nu så göra. I framtiden blir det svårare.
Sanningen är ju, att det alltid vid stora uppgörelser är någon,
som får sitta emellan. Men jag går så långt, att jag säger, att det
är bättre, att en man lider än hela folket, och jag undrar, om man
icke ur ärlig framstegssynpunkt kan säga, att detta vore bättre,
även om så olyckligt skulle inträffa, att en del av de skånska små¬
brukarna lede ekonomiskt ganska mycket, om vi blott finge välde
över denna makt, som nu tvenne gånger — för att nu icke tala om
tider längre tillbaka — trotsat staten. När jag ställer dessa två
saker mot varandra, kommer jag till den övertygelsen t. o. m.r
att de skånska småbrukarna, om blott saken på ett riktigt sätt
lades fram för dem, skulle förstå, att statsmakterna verkligen icke
hade något annat att göra än att söka betvinga trusten och att,,
när man här gått kompromissens väg, man visserligen för tillfället
67
Tisdagen den 11 mars, f. m.
Nr 18.
räddat deras betodling, men att man på samma gång bundit ett ris Angående tull
åt deras egen rygg, som de kanske komma att få smaka på ett och skati å
sådant sätt, att de djupt ångra denna kompromiss. Vad beträffar socf^' T\m'
den smidighet, som regeringen skulle ha utvecklat inför timsten, °r s-
vill jag verkligen säga, att det synes mig, som om den plikt, varom
regeringens chef här talade, nämligen plikten att ibland söka icke
medvind utan motvind, hade bort bjuda regeringen att taga upp
kampen mot den mäktigaste kapitalsammanslutning, som vi ha här
i. landet, en kapitalsammanslutning, som aldrig tvekat att begagna
sin makt till det yttersta. När därför herr statsministern sade, att
han ville säga några allvarsord till vårt parti och med patos för¬
klarade, att han icke kunde ga med på det, som han ansåg ligga
i vart yrkande,. nämligen att gå så långt, att de skånska små¬
brukarnas betodling hotades, vill jag säga, att om han här tror sig
kunna tala allvarsord med oss, skall han finna, att man i Skåne
kommer att tala allvarsord med liberalerna vid nästa val. Jag skall
nu icke spå, men, herr excellens, jag tror icke, att det då blir
mycket kvar av det liberala partiet där. Det blir just tacken för
denna kompromiss.. Den naturliga tacken.
Herr statsministern erkände, att det var förödmjukande, men
icke för regeringen. . Ja, mitt förstånd räcker kanske icke till, men
jag kan verkligen icke göra någon skillnad därvidlag. Förödmju¬
kelsen är ju erkänd,, och jag beklagar, att det är regeringen som
får taga skulden på sig för denna förödmjukelse. Ingen annan kan
drabbas därav.
Vidare sade hans excellens, om jag fattade honom rätt, att då
man klandrade, att det är en så stor skillnad mellan den kungl.
propositionen och det som nu verkligen uppnåtts, så begick man ett
misstag, ty det var detta som gjort att kompromissen blivit så pass
gynnsam som den är. Med anledning därav vill jag, eftersom statsmini¬
stern sökte att pa den vägen inhösta bifall, säga, att med den känne¬
dom han har om sockertrusten och med den självkännedom för övrigt,
som utmärker en så gammal politiker som han, han kunde hava
gjort kompromissen bättre genom att från början gä på den linje,
som reservanten inom trustkommittén föreslagit. Ty enligt stats¬
ministerns resonemang skulle man ju därigenom, tack vare god prut¬
mån, hava kunnat komma längre än vad man nu kommit, och kanske
ända dit regeringen i sin proposition hade tänkt komma. Jag vill
därför fråga, varför gick man icke tillräckligt långt, om man nu
skulle tillämpa statsministerns resonemang? Herr statsministern får
ursäkta, att jag för min del anser, att konsekvensen av hans resone¬
mang är just detta.
.Statsministern sade vidare, att regeringen hade inom hans eget
parti en stor majoritet för sig i denna fråga, och därpå satte sig
excellensen med ett belåtet leende. Jag undrar emellertid, om detta
är den parlamentarism, man tänkt sig. I så fall skulle jag vilja
säga,. att da kan ju vem som helst skaffa sig en parlamentarism
för tillfället efter sitt eget behag; den ena parlamentarismen i dag
Nr 18.
68
Tisdagen den 11 mars, f. m.
Angående, tull och den andra i morgon. Huvudsaken är, att man har en majoritet
och skatt o, {)a]j;om sjg. vad denna majoritet består av kan sedan vara likgiltigt.
SOC(Forts I™" Jag vet icke, om man får uppfatta nämnda yttrande såsom ett
uttalande, att numera behöver regeringen icke de socialdemokratiska
ledamöternas röster; den nöjer sig med att hava majoritet inom sitt
eget parti. Jag tror, att, om regeringen i regel endast hade majo¬
ritet inom sitt eget parti, skulle icke ens statsministern kunna säga,
att regeringen hade parlamentariskt stöd. Man måste väl ändock
• taga hänsyn till de partier vilka framgingo såsom majoritet ur valen
år 1911.
I början av sitt tal sade statsministern någonting om, att det
fanns de, som i det längsta sökte att undandraga sig ansvar. Jag
förmodar, att dessa ord voro riktade mot socialdemokraterna, och
jag vill med anledning därav säga, att skall man vara med och dela
ansvaret, så bör man också veta vad det gäller. Men fråga är om
statsministerns eget parti fått veta vad det gällde. Jag tror, att
även med ett parlamentariskt system kan det bliva för mycket av despo¬
tism och jag tror, att vi i dag stå inför ett uttryck av en sådan
despotism, vilket jag beklagar. Jag för min del har verkligen trott,
att man genom samarbete med det liberala partiet skulle kunna
komma ganska långt i reformväg. Den nu föreliggande frågan har
visserligen icke fullständigt grusat mina förhoppningar, men jag har
dock nu blivit betydligt misstrogen, och jag tror, att denna misstro
mot den liberala regeringen förefinnes i mycket stor utsträckning i
vårt land. Jag tror också, att den seger, som regeringen här vin¬
ner, är en sådan seger, som kallas för pyrrhusseger.
Jag yrkar i denna punkt bifall till Kungl. Maj:ts proposition.
Herr itu ne: Herr talman, mina herrar! Den talare på Stock¬
holmsbänken, som inledde denna debatt, satte bland andra även be¬
villningsutskottets liberala ledamöter på de anklagades bänk. Jag
må bekänna att efter alla de uttalanden och stora ord, som under
de senaste dagarna dels skrivits i den socialdemokratiska pressen,
dels ock talats på en del folkmöten, man kunde hava väntat, att
den vidräkning, som den talaren skulle göra, skulle vara i sak mera
fruktansvärd än den var. Jag vill i detta avseende säga, att hans
förebråelser huvudsakligen gingo ut därpå, att vi hade trätt tillbaka
från den ståndpunkt vi möjligen hade intagit till Kungl. Maj:ts pro¬
position och gått tillbaka till kompromissförslaget. Ja, men det är
väl ändock någon tröst för oss att i detta fall kunna påpeka, att
denne talare själv trätt tillbaka. Han har framlagt ett eget för¬
slag, som gick mycket längre än regeringens förslag, vilket social¬
demokraterna nu gjort till sitt. lian träder nu tillbaka och gör
precis samma manöver som vi gjort, och jag tror, att han och hans
parti göra ganska klokt däri. Men om han tror, att han kan klandra
oss, varje gång vi icke kunna gå så långt som socialdemokraterna
göra, så tycker jag att detta klander drabbar oss mycket obetyd¬
ligt. Det förhåller sig ju så, att det socialdemokratiska partiet alltid
skall ligga en hästlängd före det liberala partiet. Gå vi ett stycke
Tisdagen den 11 mars,-f. in. 69 Nr J8.
framåt, sa ga socialdemokraterna ännu längre, och det har nu visat Angående tull
sig att om vi tråda tillbaka, pressade av omständigheternas makt och skatt &
så tråda de också tilloaka. Det är omöjligt att på detta sätt kunna s0<fp" **•**•
undvika deras klander. irons.;
. säde nämnde talare också, att de liberala ledamöterna inom
bevillningsutskottet, av vilka jag är en, blivit pressade att gå med
på kompromissen. Han yttrade också något om, att de blivit skrämda
till att intaga den position, som de nu gjort. Jag ber då, herr tal¬
man, att . få saga, att någon annan pressning på de liberala leda¬
möterna inom utskottet icke förekommit än den, som ligger i om¬
ständigheternas makt. Det är ju alldeles uppenbart, att även om
man anser, att man helst skulle vilja göra en viss tullnedsättning,
så kunna omständigheter inträffa — och i detta fall hava sådana
omständigheter _ inträffat — som gorå, att man i allt fall av klok-
hetsskäl anser sig höra träda något tillbaka. Jag må gärna medgiva, att
det i detta fall varit ganska pinsamt, att man befunnit sig inför eu
sådan situation som den nuvarande. Men jag vågar förneka, att
vare sig pressning eller skrämsel eller vankelmod eller något annat
av de uttryck nämnde talare använde, äro tillämpliga på förevarande
fall. Vi hava sett saken så, att det vore klokt att för närvarande
inskränka sig. till att gå med på det kompromissförslag, som före¬
ligger, och vi hava tagit detta förslag icke med någon entusiasm,
men därför att vi funnit, att det är det bästa sättet att utan risk
för medborgare kunna vinna något under den förevarande situa¬
tionen.
Jag vill även erinra herrarna därom att den kung!, propositionen
dock går ett stycke längre ifråga om tullnedsättningen än den libe¬
rala majoriteten inom trustkommittén ville gå, och det är alldeles
uppenbart, att redan däri ligger, om jag så må säga, ett frö till
den tanken hos Riksdagen, att något skulle kunna prutas på den
kung!, propositionen. Jag tror mig kunna påstå, att det nog är en
bland Riksdagens ledamöter av alla partier ganska vitt utbredd me-
ning, att det kunde resoneras om någon avprutning på den kung],
propositionen.
Då blev frågan, huru stor denna prutning skulle bliva. Jag får
erkänna, att innan betodlarna kommo med i spelet, ingen kunde tro,
att prutningen skulle behöva bliva så stor som den verkligen blev.
Men herrarna kunna lätt tänka sig den situation, som förelåg inom
bevillningsutskottet. Kung!. Maj:t har, detta gilla naturligtvis ut¬
skottets liberala ledamöter, såsom förutsättning för tullnedsättningen
bestämt, att i görligaste man denna tunga skulle bäras av socker¬
bolaget och icke av betodlarna. När det sedermera visade sig, att
detta icke. stod att vinna därigenom att man utan vidare antog
Nungl. Maj:ts förslag, så blev situationen den, att man naturligtvis
tog i övervägande, huru man skulle ställa sig för att i alla fall nå
det mal, som i detta avseende uttalats i den kung!, propositionen.
Nu har en föregående talare sagt, att de små betodlarna skulle
vara föga berörda av detta, och han påpekade särskilt, att det hela
hängde på Karpalunds sockerfabrik. Det har talats om. att vid
Nr 18.
70
Tisdagen den 11 mars, f. in.
Angående tull Karpalunds sockerfabrik skulle det huvudsakligen vara de större
socker m betodlarnas intressen det gällde. Men den möjligheten, att Karpa-
°C'Forts.)™ lunds sockerfabrik skulle nedläggas, hade dock spelat, såsom han
uttryckte sig, en stor roll. Samtidigt upplyste denna talare dock
ärligt om, att vid Karpalunds sockerfabrik förädlades betor, som
ifråga om sockerhalten voro överlägsna de betor, som i allmänhet
odlades på andra ställen. Då frågar jag: slår icke den upplysningen
fullständigt ihjäl den motiveringen, att det särskilt skulle gälla Karpa¬
lunds sockerfabrik och de stora betodlarna därstädes? Det är ju
uppenbart, att om sockerhalten i betorna därstädes i allmänhet är
större än på andra ställen, och det inte är någon brist på socker¬
betor, det icke finnes någon anledning att tro, att Karpalunds socker¬
fabrik skulle nedläggas, därest man nämligen får antaga, att trusten
vid nedläggandet av fabriker förfar fullt objektivt och i överens¬
stämmelse med sina egna intressen. Nej, jag tror icke, att saken
ligger på det sättet, utan att den ligger så, att samtliga betodlare
i Skåne och de andra landskapen därnere hava riskerat ganska
mycket, därigenom att de icke fått till stånd någon uppgörelse med
trusten. Att deras ställning varit svag, har den som varit i till¬
fälle att nogare studera saken, fått klart för sig. Det hade, om icke
uppgörelse kommit till stånd, sannolikt tillgått så att de 95 direk¬
törerna och andra stora intressenter uti sockertrusten, vilka äga en
större jordareal, nog fått odla betor, måhända till ett något redu¬
cerat pris, men i stället fått odla så mycket mera. Men osäkert
hade det vant, om den stora mängden av småfolk blivit gynnad med
betodling annat än möjligen för ett för dem ruinerande pris.
Den förste talaren sade, att det är klart, att betor skola odlas,
och att det icke vore antagligt, att betarealen skulle minskas även¬
som att det gjorde ungefär detsamma om betor odlades på det ena
stället eller på det andra. Jag tror icke, att det är detsamma, om
den ene får odla eller om den andre får göra det, men så mycket
är säkert, att prisets storlek inverkar på betodlingen. Säkert är,
att trusten har möjlighet att nedsätta priset, och att trusten har
lust att göra en dylik nedsättning kan man ju förstå. Någon hän¬
syn från det hållet visas icke betodlarna.
Jag måste även inlägga en gensaga mot den lantman från Skåne,
som, därest jag uppfattade honom rätt, talade om att, därigenom
att icke regeringen och Riksdagen kunnat tvinga sockertrusten eller,
såsom han uttryckte det, regeringen icke hållit sitt löfte om att
icke betpriserna skulle sänkas, betodlarna skulle hava blivit utläm¬
nade åt trustens godtycke. Då må jag säga, att när det faktiskt
är så, att det är hänsyn till betodlarna, som bragt oss i denna situa¬
tion, är det ganska hårt att från dessa människor, till vilka hänsyn
måhända alltför mycket tagits, få höra talas om, att de blivit ut¬
lämnade på nåd och onåd.
Jag har för min del en bestämd uppfattning om, att det resultat,
som vi nu nått, trots att jag för min del beklagar, att man icke
kunnat komma längre ifråga om tullnedsättning, dock icke är att
förakta. Man framhåller i den socialdemokratiska reservationen, att
71
Nr 18.
Tisdagen den 11 mars, f. m.
Kungl. Maj:t i trontalet vid Riksdagens öppnande förklarat sig vilja
bidraga till ett lindrande av dyrtiden i landet genom att med en
sänkning av tullen å socker förbilliga ett oundgängligt och betydelse¬
fullt födoämne, samt att detta uttalande hälsats med tillfredsställelse
i vida befolkningslager och att man förväntade, att det förslag, som
Kungl. Maj:t ämnade framlägga, skulle innebära en avsevärd lättnad
för de små hushållen. Men när man så säger i samma reservation,
att för konsumenterna betyder den nu träffade uppgörelsen blott en
obetydlig lättnad, må jag säga, att detta är ett märkvärdigt tal.
Det är dock så, att under de närmaste fem åren genom det beslut,
som jag antager, att Riksdagen i dag kommer att fatta, konsumen¬
terna . av socker i vårt land göra en besparing av, om jag räknat
rätt, i runt tal 18,700,000 kronor. Vidare vet man, att sirapskonsu-
menterna sannolikt också skulle kunna göra en besparing, som upp¬
går till 7- å 800,000 kronor. Det är då märkvärdigt, att man kan
påstå, att regeringen eller bevillningsutskottets liberala ledamöter
icke försökt, såvitt möjligt har varit, att förverkliga de uttalanden,
som stå här i trontalet. Det är klart, att man aldrig kan göra
socialdemokraterna till lags, och jag vill säga, att det vore väl i
alla fall märkvärdigt, om de, som icke bära samma ansvar, som jag
i detta fall åtminstone vill påstå, att det liberala partiet har i denna
sak, icke skulle hava lättare att sväva ut, om jag så får säga, och
gå för långt, så att de icke hava fast mark under fotterna.
Jag vill med detta hava sagt, att bevillningsutskottets liberala
ledamöter efter moget övervägande av den situation, som föreligger,
och med beklagande av att situationen verkligen utvecklat sig, så¬
som den gjort, i alla fall anse sig både hava hållit sina vallöften
och icke svikit svenska folket genom att biträda kompromissen. Jag
skall sluta med att säga min vän friherre Palmstierna, att då han
säger, _ att han är bekymrad över hur det skall gå med reformpoli¬
tiken i vårt land, efter vad som nu skett, vill jag i någon mån söka
trösta honom med den försäkran, att jag visserligen tror, att reform¬
politiken kanske icke skall gå framåt fullt i det hastiga tempo, som
han och hans kamrater hoppats, men att jag tror, att reformpoli¬
tiken skall gå framåt desto säkrare och utan de bakslag, som otvivel¬
aktigt skulle inträffa, och som inträffa varje gång man skjuter över
målet.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Lindman: Herr talman, mina herrar! Då jag går att
nu yttra några ord i den stora fråga, som här nu föreligger, och
som har upprört sinnena så betydligt under den sista tiden, skulle
jag vilja börja med att uttala mig något angående motiveringen till
den kungl. propositionen. Jag bär så mycket starkare anledning att
göra detta, som jag av det första yttrandet av herr finansministern
hörde, att han i alla delar synes vidhålla, vad som i motiveringen
till denna proposition blivit uttalat. Jag har icke kunnat läsa den
kungl. propositionen på annat sätt, än att regeringen har velat skydda
betodlarnas intressen, och detta är ju ganska tydligt uttalat, då finans-
Angående tull
och skatt å
socker m. m.
(Forts.)
Nr !8.
72
Tisdagen den 11 mars, f. in.
Angående tull ministern säger i propositionen, att han förutsätter, att betprisen
och skatt a jcpe s|i0]a nedsättas. Gentemot den uppfattningen uttalade nu i ett
(Forts!) ' anförande hans excellens herr statsministern, att detta naturligtvis
icke får tolkas såsom något löfte att skydda betodlarna, utan att
regeringen ville överväga, vad som skulle ske, om bolagen skulle
finna sig föranlåtna att nedsätta betpriserna. Detta resonemang full¬
följdes något senare i herr statsministerns anförande, då han fram¬
ställde den frågan: skall man uppoffra betodlarna för principen?
Svaret härpå var klart för herr statsministern, och detta ledde till
den kompromiss, som nu här behandlas.
När man talar så mycket, som herr statsministern gjort, om
att den ledande tanken har varit, att man skulle skydda de små
betodlarna, skulle jag vilja göra den frågan: hade man icke i rege¬
ringen kännedom om åtskilliga av de förhållanden, som herr stats¬
ministern själv vidrörde i sitt anförande, hade man icke kännedom
om allt detta, redan när den kung!, propositionen skrevs? Borde
man i varje fall icke hava haft kännedom därom? Yi skrevo så, yttrade
herr statsministern, därför att vi trodde, att betodlarna kunde hjälpa
sig själva, men sedan fingo vi veta, att betodlareföreningen var så
svag, att den icke kunde taga hand om betodlarna. För min del
tror jag, att detta uttalande icke är alldeles riktigt, ty jag tror, att
saken nog ligger så, att betodlareföreningen haft klart för sig, att
här gällde det båda näringarna, både sockerindustrien och betodlin-
gen, och betodlareföreningen ansåg därför klokt och riktigt att vid
slutuppgörelsen taga på sig eu del av de förluster, som bär för båda
parterna gemensamt skulle uppkomma.
Nu har emellertid regeringen fått klart för sig, att betodlarna
icke kunna skydda sig själva, och detta är ju också tydligt, ty rege¬
ringen har icke heller kunnat skydda dem. Trots det uttalande,
som gjorts i propositionen, att tullnedsättningen förutsattes icke
skola gå ut över betodlarna, har den ändå till en viss grad kommit
att gå ut över dessa, och felet härvidlag ligger nog däri, att rege¬
ringen från början icke har haft klart för sig, icke tydligen insett, huru¬
dan sammanhanget har varit mellan sockerindustrien och betodlin-
gen, huru intimt detta sammanhang är mellan industrien och jord¬
bruket i de trakter, där industrien bedrives. Jag skulle vilja gå
ännu längre och säga, att regeringen icke haft klart för sig betod-
lingens betydelse för hela jordbruket i de provinser, där sockerbet-
odlingen bedrives. Detta såg icke regeringen från början, men det
kastades dock ut en brandfackla, som, efter vad jag förmodar, var
avsedd att upptända en strid mellan sockerbruken och betodlingen.
Men, som jag nyss antydde, sedan denna fackla var utkastad, kunde
regeringen icke begränsa elden, utan det kom likväl att gå ut över
just de betodlare, som hans excellens herr statsministern här talade
så mycket om att han framför allt skulle vilja skydda.
I den kungl. propositionen förekommer vidare ett uttalande, som
kanske icke berörts så mycket i dag, men som jag icke kan förbigå, emedan
herr finansministern fortfarande vidhåller, vad han i propositionen utta¬
lat. Jag syftar på frågan om koncentration av driften. Huru för-
73
Nr 18.
Tisdagen deri 11 mars, f. m.
fara industriella verk i allmänhet, när de göra sina sammanslutnin- ingående tull
gar? Mången gång är naturligtvis syftemålet just att vinna en ock skatt å
koncentration; dock icke alltid. Mången gång gäller det special!- "“(Forte) ™"
sering vid olika verk. Men frågan amu: är det rätt i detta speci¬
ella fall. att, såsom regeringen velat, här en koncentration skall
företagas? Här skulle då av industrien tekniskt och ekonomiskt
tagas ut det sista öret av driften. Intet skulle få försummas vid
skall
tagas
ut.
Jag frå-
anordningen av dessa fabrikers drift; allt
gar: är det alldeles rätt att förfara så i detta speciella fall? År
det icke kanhända så, att när propositionen skrevs i denna del, hade
man även den felaktiga grundsynen på det hela, att man icke hade
klart för sig sammanhanget mellan sockerindustrien och betodlingen ?
Det är nämligen en betydande skillnad på en koncentration av en
ren fabriksdrift och av en fabriksdrift, som har det intima samman¬
hang med jordbruket, som den nu ifrågavarande just har. Vi veta
ju, att staten vid tidigare tillfällen just arbetat för den motsatta
principen att åstadkomma eu decentralisering av denna fabriksdrift,
gynna och uppmuntra sådana fabriksanläggningar, som skulle ligga
på större avstånd från förut befintliga fabriker just med tanke på
betodlingen.
Jag
vill nu i detta
sammanhang
säga, att det icke har
gått så, som det förutsattes i den kungl. propositionen, utan det har
snarare gått alldeles motsatta vägen, ty utskottet, som följt kompro¬
missen, har ju i motsats härtill anslutit sig till decentraliserings-
principen, ehuru det icke fullföljt denna princip i alla dess konse¬
kvenser. Utskottet har nämligen icke fullföljt principen på alla de
områden, som beröras av denna betodling.
Jag skulle vilja uppställa den frågan: är det nu rätt att åstad¬
komma en koncentration eller en decentralisering, om man ser saken
från den högre synpunkt, varifrån regeringen skall överblicka det
hela? Jag vågar påstå, att det icke kan vara rätt från regeringens
ståndpunkt att i propositionen uttala sig, såsom den gjort, för denna
koncentration, ty då förbiser man först och främst det, som jag
förut nämnt, nämligen själva betodlingens intima sammanhang med
sockerbruksdriften, men man förbiser även den betydelse, som ligger
däri, att en fabrik finnes i orten. Man förbiser det befruktande
inflytande, som en dylik fabrik kan utöva inom ett ganska stort
område, och det icke bara beträffande betodlingen utan även be¬
träffande jordbruket i andra avseenden, beträffande möjligheten att
erhålla arbete för befolkningen, beträffande möjligheten att hålla
i drift de järnvägar, som äro till nytta för orten, och ur skatte¬
hänseende och flera andra synpunkter. Därför synes det mig. att
man med detta uttalande har gått, om jag så får säga, nästan hän¬
synslösare fram i koncentrationstanken än vad till och med de en¬
skilda industriidkarne göra, när de bilda sina sammanslutningar, ty
de gå, i allmänhet fram med en ganska stor försiktighet.
nyss, att man har icke kunnat fullfölja det nu
decentralisation i alla olika landsdelar,
helt naturligt på de landsdelar, som här blivit
uppgörelse, nämligen Blekinge, Halland och de,
Jag anförde
föreliggande
och jag syftar då
övergivna i denna
förslaget om
Nr 18.
74
Angående tull
och skatt å
socker m. m.
(Forts.)
Tisdagen den It mars, f. m.
som representeras av den s. k. Lidköpingsgruppen. Såvitt jag har
mig bekant ha icke representanter för vare sig sockerfabrikanterna
eller betodlarna i dessa landsdelar fått vara med om att göra sitt
ord gällande i den uppgörelse, som företagits inför det av regerin¬
gen tillsatta ombudet. Varken betodlarna i Halland, Blekinge eller
andra provinser eller vid Lidköpings sockerbruk ha fått vara med.
Jag kan icke annat än återkomma till att sammanhanget mellan
jordbruket och industrien icke varit klart för regeringens under¬
handlare, d. v. s. regeringen själv. Betodlarne ha emellertid blivit
utlämnade och detta — jag vågar säga det — i trots av det löfte,
som avgivits, att betodlarna skulle skyddas. Jag frågar, hur kan
den speciella målsmannen för jordbruksintresset i regeringen stå till
svars för att godkänna ett förslag, där han icke lämnar betodlarna
i dessa provinser det skydd, som de så väl behöva, ty när man
talar om att .skydda de små, borde man företrädesvis tänka på alla
de små på Öland samt i Halland, Blekinge och övriga förut om¬
nämnda provinser. Nu finnes icke annat att göra i detta hänseende
än att ställa den förhoppningen till regeringen, att regeringen vill
vaka över detta förhållande, att, om jag så får säga, regeringen i
sin nya ställning nu vill taga sikte på och skydda dem, mot vilka
regeringen i sin förra ställning vänt sig. Och denna plikt synes
mig för regeringen vara så mycket större, som regeringen såsom
skäl för sitt återtåg anfört, att den vill skydda de små betodlarna,
men de finnas kanske företrädesvis på dessa ställen. Det finnes ett
sätt för regeringen att redan i dag visa ett verkligt intresse för
dessa näringsgrenar i de omhandlade provinserna, och det är, om
regeringen ville lägga sitt tungt vägande ord till förmån för bibe¬
hållande av sirapstullen, och naturligtvis, om regeringen ville lägga
sitt ord till förmån för Lidköpingsgruppen, så att den kunde få den
skattelindring, som den så väl behöver, med ytterligare ett öre.
Endast i förbigående ber jag att få säga ett par ord om den jäm¬
förelse, som herr statsministern uppdrog mellan kompromissen nu 1913
och kompromissen 1908, och jag gör det val i främsta rummet såsom för¬
svar för den regering, som jag då själv tillhörde. Jag vill säga, att kom¬
promissen då slutade med det belopp, som regeringen då föreslagit, men
så är icke fallet med den kompromiss, som det nu är fråga om att antaga.
Vi ha emellertid nu denna kompromiss, och det är då fråga om,
hur man skall ställa sig till den. Nu har i den frågan ett moment,
om jag så får säga, kommit in i debatten, som icke direkt berör det
sakliga, och hans excellens herr statsministern bragte in detta moment
i diskussionen, då han förklarade, att han måste fordra, om jag nu
antecknade orden rätt, att få en överväldigande majoritet i det liberala
partiet, eu majoritet av de båda vänsterpartierna sammantagna, men,
tror jag han tilläde, högerpartiet oberäknat. Om detta är rätt upp¬
fattat, skulle hans excellens herr statsministern sålunda i detta fall
icke fästa något avseende vid, hur högerpartiet röstade, och man
skulle rent av kunna ifrågasätta, om det icke vore ett önskemål för
honom, att högerpartiet helt enkelt underläte att rösta.
I denna situation är det således fråga om hur högern skall ställa
75
Nr 18.
Tisdagen den 11 mars, f. in.
sig. För min de! var svaret emellertid klart genast efter det att Angående tull
herr statsministerns yttrande fällts. Högern skall i detta fall, trogen och skatt ä
sina traditioner, rösta sakligt och icke annorlunda. Och därför kom- ) '
mer högerpartiet vid den votering, som kommer att äga rum angå¬
ende bevillningsutskottets förslag och kompromissen, att mangrant
rösta för detsamma.
Herr Branting: Herr talman! När i början av denna debatt
den första _ förklaringen avgavs från regeringsbänken, så föranledde
— det må jag bekänna — uppläsandet av detta kapitulationsdokument
mig ingalunda att begära ordet, ty det innehöll verkligen icke något
nytt ord i saken. Det fanns icke någonting däri, som icke var väl¬
bekant genom den föregående diskussionen i pressen och på annat
vis, och det var över huvud taget endast sådant, som sedermera i
det utförliga och sakliga anförandet, som hölls av den efterföljande
talaren, sönderplockades. Där visades av honom med allt eftertryck,
huru. själva principen i regeringens proposition hade i kompromissen
uppgivits. Planmässigheten fram till den ståndpunkt, som man på
grund av den utredning, som förelegat, sökt uppnå, detta, som var
själva livsnerven i regeringens proposition, hade man utlämnat för
att i stället gå över på eu helt annan linje, ingalunda ledande till en
lösning av frågan, utan gående ut blott på en tillfällig sänkning först
och sedan på att stanna godtyckligt ett stycke därifrån.
Emellertid har sedan dess hans excellens herr statsministern
haft ordet och hållit sitt stora försvarstal för den åtgärd, som jag
fruktar kommer att stå i hans politiska historia bra nog nära det
farliga felgrepp, som han begick mot slutet av sin första statsminister¬
tid och som ännu bevarar hans namn i samband med den lag, som
icke är föremål för annat än harm från vida lager av vårt folk.
Man behövde blott höra början av herr statsministerns anförande för
att nästan ana, vad komma skulle, ty där börjades med att framföra
att, vad som fattats såsom ett löfte till betodlarna i regeringens
proposition, det innehöll i själva verket snarare ett löfte om en
modifikation av propositionen än något annat. Jag må säga om en
sådan tanke, som av herr statsministern där utfördes, att det var
mera advokaten än statsmannen, som då talade.
Det framhölls emellertid, och det var dit, han ville komma fram,
att valet blott stått mellan en uppgörelse med mycket stora efter¬
gifter och att skada de intressen för betodlarna, vilka lågo regeringen
varmt om hjärtat. I den situationen valde han »motvinden» och
ansåg sig därmed fylla, sin plikt. Ja, jag har för min del mycken
respekt för det val av motvind, som beror exempelvis på att man
på grund av ett närmare inträngande i ett ämne kommer till en
sådan modifierad ståndpunkt, som de, vilka icke kunnat annat än
utifrån se på detsamma, icke kunnat tillägna sig. Att man då vågar
stå för sin egen övertygelse, det är respektabelt, det visar politisk
karaktär. Men det måste jag säga, att i detta fall är dock vad herr
statsministern kallade för motvind ingenting annat än följden av att
han ignorerat eller åsidosatt det så djupt berättigade kravet från de
Nr 18
76
Tisdagen den 11 mars, f. m.
Angående tull breda lagren, att det skulle hållas fullständigt ralc rygg från rege-
socker^m^ m ™8ens sida m°t en stor trustmakt. Det är att giva en för vacker
° (Forts.)”1 ^irS åt undfallenheten för stora och starka intressen, när man vill
jämföra densamma med att man sätter sin egen bättre insikt mot en
ståndpunkt i en sak, som man förut icke så riktigt uppfattat.
Ty, såsom här förut under hela debatten gång efter annan fram¬
förts, vad är det egentligen för nytt, som inträffat mellan regeringens
ståndpunkt i söndags och regeringens ståndpunkt i tisdags? Yar clet
icke alltsammans sådant, som man förut visste; vore icke denna
påtryckning och denna agitation och dessa hotelser, som man kunde
förstå skulle komma fram, detsamma, som blåst fram hela tiden?
Och det nya — icke är clet någonting, som varit av verkligt avgö¬
rande karaktär, som kunnat förläggas mellan dessa olyckliga data,
söndagen och tisdagen, då man på söndagen förkunnade ett och på
tisdagen ett annat? ISTej, det är nog så, att här skett eu undfallen¬
het, som beror på, att man icke haft tillräckligt stark rygg att stå
emot, när verklig press kom från de mäktiga, och som sedan för¬
svarats på det sätt, som herr statsministern gjort. Jag tror icke,
att det försvaret' kominer att vända opinionen i landet. Jag tror
icke, att denna skall låta sig föras med på en så förmildrande tolk¬
ning, utan den ser nog till realiteterna i detta fall.
Men, invänder herr statsministern, och det är sedan en huvud¬
punkt i hans anförande, 1908 gjorde socialdemokraternas representant
i bevillningsutskottet, som var just jag, precis en sådan undfallenhets-
manöver, och vad är det då för ont vi gjort, har icke samma utta¬
lande, som då gjordes, kunnat nu upptagas och tillämpas? På detta
sätt gjorde herr statsministern försök att likställa ställningen då och
nu. Han gjorde försök att visa, att de medgivanden som gjordes
varit förebild och exempel, efter vilka man nu kunde gå och bakom
vilka man kunde skyla den kapitulation, som nu gjorts.
Ja, flera talare ha redan varit inne på den saken och bemött
den likställighet mellan förhållandena, som man från regeringens
sida försökt att föra fram. Det förelåg ju år 1908 ingen utredning
i verkligheten om trastens ställning. Alla hade på känn, alla visste,
att här fanns ganska mycket vatten i kapitalet, alla visste, att trasten
nog tålde åtskilligt mera än som ifrågasattes, men bestämda siffror
förelågo icke. Nu föreligger den utredning, som regeringen själv
satt i gång, vilket var dess stora förtjänst, den utredning, varpå,
regeringen byggt sin framställning, vilket fortfarande var dess för¬
tjänst. Man har fast mark under föttema, för att begagna herr
Runes ord, när han talade om kompromissen, då han rådde oss att
springa ifrån det, som av regeringen framlagts. Den skillnaden är
enorm, ensamt den.
Vidare är det den skillnaden, att då gjorde sig icke något biinfly¬
tande från en annan viktig synpunkt gällande beträffande denna fråga,
det förekom icke något tal om dyrtid, allmänhetens intresse stod
alldeles oberört av huru snart staten insöge något av dessa skatte¬
medel, som skulle ökas samtidigt med tullsänkningen; allmänhetens
intresse stod alls icke så samlat som nu i den nuvarande situationen.
77
Nr 18.
Tisdagen den J1 mars, f. m.
I själva verket har regeringen redan i trontalet givit till känna, att Angående tull
här skulle tagas ett första steg i kampen gent emot dyrtiden. Huru- oc£ skait å
vida staten skulle få vissa skattemedel något år tidigare eller något S°C (Forts I™'
år senare, kan det nämnas på samma dag som detta allmänhetens
intresse? Frågan om ökade skattemedel, som vi alla under den
dåvarande regimen visste huvudsakligen skulle gå till militarismen,
är den sådan, att den kan anses likvärdig med, jämförlig med detta,
som nu föreligger, nämligen att dyrtidssynpunkten fått skjutas till¬
haka, därför att det var andra mellankommande intressen, som man
säger sig icke kunna skydda utan denna undfallenhet?
Den föregående talaren, högerregeringens främste man förut, har
nyss fäst uppmärksamheten på denna ytterligare skiljaktighet, som
är så ytterst väsentlig, nämligen att man ju icke alls kommer fram
till regeringens förslag om de 7 örena genom denna kompromiss,
medan man däremot kom fram till vad regeringen den gången före¬
slog genom den uttänjning av tiden, som var hela innebörden av den
förra kompromissen. Man stannar ju nu vid 10 öre i stället för att
nå fram enligt regeringens förslag till 7 öre. Det är en enorm
skillnad i detta fall.
Men därtill kommer, att då fanns icke denna möjlighet till på¬
tryckning, som man nu har och icke begagnar, då fanns icke något,
som svarar mot den motion, som avlämnats av herr Karlsson i Fjät
och som går ut på att tillverkningsavgiften för inom landet tillverkat
socker skulle höjas med ett mot den allmänna sänkningen av priset
för betorna svarande belopp.. Här har regeringen haft i sin hand,
försåvitt det funnits understöd för denna motion, att öva en direkt
pressning på trusten för den händelse den ville vältra oskäligt mycket
av den börda, som lades på den, över på betodlarne. Yarför har
man icke begagnat denna motion? Den ligger ännu i bevillnings¬
utskottet, och är där bordlagd efter vad det säges. Den har sålunda
icke blivit använd på något sätt, men under tiden står man här och
lamentera!’ över att man icke haft påtryckningsmedel i sin hand, och
man säger, att här behövas nya, skarpare vapen i kampen mot
trusten! Jag fruktar, att den politik, som kastar bort de vapen, som
verkligen finnas, ger en dålig garanti för att den skulle kunna an¬
vända de skarpare vapnen, om sådana i hast kunde smidas åt
densamma.
Och så framför allt och till sist i avseende på dessa jämförelser
— hurudan var ställningen då högern regerade? Den dekreterade,
huru det skulle bliva i alla frågor rörande gemensamma voteringar.
Då var ställningen sådan att vi icke kunde komma att ernå mera
än vad som kunde vinnas genom en allmännare anslutning från
högerkretsar. Vi andra ställdes i valet att taga regeringens förslag
oförändrat eller hålla på vårt eget demonstrationsförslag — ty något
annat var det icke med då rådande riksdagsmajoritet — hålla på ett
förslag, som skulle gå längre, men med utsikt att även regeringens
tullsänkning skulle avslås, med utsikt att hela högern icke skulle
göra någon eftergift alls! Det var klart, att man under sådana om¬
ständigheter hellre tog det som kunde vinnas än ingenting alls.
Nr IS.
78
Tisdagen den 11 mars. f. m.
Angående tull Hurudan är ställningen nu? Sedan dess liar, som herr Staaff kanske
socker “n m e™rar sig'-> ett så kallat vänstergenombrott skett. Nu är det en
(Forts.) ' majoritet inom Riksdagen, som är ny och som åtagit sig vissa för¬
pliktelser icke minst på dessa områden, som här beröras. Hade det-
då icke varit skäl att sätta denna majoritet en smula på prov för
att utröna, om den icke skulle kunna, stödd av regeringens goda
utredning och samlad om dess väl motiverade proposition, i alla fall
gå så långt fram, att den kunde visa, att här ha vi hållit rak kurs,
här ha vi visat rak rygg mot trustmakten? Jag tycker, att om
någonsin genombrottet bort förplikta skulle det varit på sådana
punkter, där den första stora sammandrabbningen stod mellan de
grundsatser, som fördes fram under valkampanjen år 1911, och dem,
som förut varit dominerande och rådande.
Herr statsministern fortsatte med att förklara, att när han sade,
att den första ståndpunkt, som regeringen intagit, var »rättvis och
välbetänkt», så var detta så att förstå, att välbetänktheten gällde,
så länge man endast måste taga hänsyn till trusten. Ja, med den
taktiken att giva sådana kompletterande tolkningar till sina tydliga ord,
sådana tysta förbehåll till sina uttalanden, kan man komma vart
som helst. Men visst är, att icke stärker man därmed förtroendet
för dessa ords verkliga valör, om det alltid skall frågas: föreligger
här kanske något särskilt undantag, fastän därom intet säges? Icke
stärker detta tilliten till och auktoriteten hos den, som talar och
som av alla måste uppfattas på ett visst sätt, men som sedan
säger: så var visst icke meningen, utan jag har endast avsett detta
under vissa villkor, varom jag icke nämnt ett enda ord i mitt an¬
förande.
Det nämndes av herr statsministern såsom ett slags bevis för
att hans politik var riktig, att den liberala politiken var föremål
för klander än från det till vänster stående partiet, än från det
parti, som stod till höger om hans eget: han trodde sig i detta
växelvis framträdande klander kunna spåra ett bevis för att hans
mål var riktigt, att liberalismen följer »sina egna» grundsatser. Ja,
man kan ju göra den frågan: vilka äro de »egna» grundsatserna,
är det de från söndagen eller de från tisdagen? Men man skulle
också kunna säga det, att det finns ju i politiken linjer, som kallas
slingrande, och om en försvarare av en sådan slingrande politik vill
stödja sig på, att än måste man möta motståndet från höger och
än från vänster, så kan han därvid göra precis samma konstaterande,
som herr Staaff nu gjorde beträffande det liberala partiets mål.
Detta visar sålunda sannerligen icke, att det är de egna grundsat¬
serna, som upprätthållas, det kan precis lika väl, med samma logik
och samma argument, visa bara, att det är en slingrande politik,
som man följer.
Det som herr statsministern emellertid lade huvudvikten på var
ju det, att utan hänsyn till den fattiga befolkningen ville vi social¬
demokrater, att man skulle gå fram, blott följande de raka princi¬
perna i denna fråga. Nej, det tror jag dock, att herr statsministern
skall medgiva, att vi mångfaldiga gånger ha visat, att när det gäller
79
Nr 18.
Tisdagen den 11 mars, f. m.
en ögonblicklig fördel för dem, som äro i behov av densamma, så
äro vi benägna för eftergifter och vilja ingalunda gå hårthänt till¬
väga, även om man egentligen skulle önskat, att man kunde komma
fram med detsamma till ett visst givet mål. Men jag tror, att när
herr statsministern talar om den fattiga befolkningen och betydelsen
av betodlingen i dessa betproducerande provinser, han alldeles glöm¬
mer, att det linnes en mycket större fattig befolkning, och att det
också bör finnas förpliktelser gent emot hela den befolkning, som
skulle fått den väsentliga fördelen av denna nedpressning av trustens
inkomster, hela den befolkning, vars dyrtid åtminstone såtillvida
skulle kunnat lättas, att den kunnat skönja en ljusning för framtiden.
Här skulle dock det första steget kunnat tagas till ett återvändande
från den vägen, från uppskruvningen på allt, som vi så länge varit
inne på. Det skulle man känt och förstått runt om i landet, och
man skulle hållit regeringen tacksam räkning för att den på detta
sätt _tänkt på den fattiga befolkningen. Nu har man till stor del
förminskat värdet av den åtgärd, som man hade i sin hand att vid¬
taga med stöd av den nya majoriteten. Man har gått tillbaka och
— det måste sägas — regeringen har först gått tillbaka och sedan
sagt till denna majoritet: vill ni icke följa hit, så måste jag kanske
gå ännu längre tillbaka, och det liberala partiet, plötsligt ställt
inför ett så oangenämt val, har vacklat och tvekat, om dess plikt
varit att gå med på en åtgärd, varigenom det skulle desavuerat
sin regering.
Talet om förödmjukelsen sökte herr Staaff komma ifrån med
erinran om ett engelskt, litet humoristiskt lagt ordspråk. Jag tror
icke, att man så lätt kan avfärda den saken. Det är icke därför,
att en regering alltid skall hängas, som det här skylies på regeringen
i avseende å den förödmjukelse, som även herr Staaff själv erkände,
att. denna frågas utgång innebär. Nej, det är det, att regeringen
tagit en aktiv del i denna sak och tagit på sig ansvaret i denna sak,
som gör, att den ofrånkomligen också måste ikläda sig den konse¬
kvens av det hela, som ligger uti förödmjukelse. Vem skulle annars
bära _ förödmjukelsen i detta fall. om icke den som inlett och före¬
skrivit kapitulationen? Jag har icke sett eller hört talas om någon
annan, som kan träda fram och taga det korset på sig i regeringens
ställe.
Herr Staaff uppehöll sig vid sitt Odéon-tal och försökte även i
fråga om det ett försvar för sitt framträdande. Vi minnas, att
orden folio så, att denna proposition var »rättvis och välbetänkt».
»Vad skulle jag hava sagt?» frågar herr Staaff. Ja, när underhand¬
lingar voro inledda, när saken var sådan, att den låg i det skedet,
då hade det väl icke varit alldeles omöjligt, att statsministern kunnat
glida den förbi, om han nu kände med sig, att han bär stod på en
farlig mark. Men vad som synes mig åtminstone vara fullständigt
oförsvarligt är att invagga hela nationen i den föreställningen, att
regeringen står fullt fast besluten att stödja sin proposition, ögon¬
blicket innan den är besluten att släppa den och gå in på någonting
annat, som icke erbjuder likheter i det väsentliga, i det principiella
Angående tull
oöh skatt å
socker m. m
(Foris.)
Nr 18.
80
Tisdagen den 11 mars, f. m.
Angående tull med den proposition, den från början stått samlad om. Det blir
och skatt å en}igt sakens natur nödvändigt, att den frågan kommer att fram-
,OC(Forts)m ställas: Vilket förtroende skall för framtiden en förklaring av hans
°r S' excellens herr statsministern om en viss politik kunna beräkna, när
man har detta färska exempel för ögonen på denna kastning mellan
söndag och tisdag, mellan det »rättvisa och välbetänkta» och så
förödmjukelsen ett par dagar därefter, som han synes redan då ha
anat? Nej, det går icke efter min uppfattning att på sådant sätt
vinna förtroende.
Jag tror också, att det är synnerligen att beklaga, att rege¬
ringen ställde saken till den grad på sin spets, som hans excellens
herr statsministern i det stora försvarstalet gjorde. Han förklarar,
att man skall följa regeringen trots allt, om än under knot och
missnöje, göra det under intrycket av, att visserligen är det alldeles
på tok det här, men ställningen är svår och skälen voro kanske
ändå sådana, att det var svårt för regeringen att göra på annat vis.
Han stannar emellertid icke vid detta, utan proklamerar därefter
helt lugnt, helt djärvt hade jag så när sagt, att ingen annan rege¬
ring kunnat gorå det bättre! Det förefaller mig vara ett mycket
stort, åtminstone intellektuellt offer som begäres av liberala _ sam¬
lingspartiet, om det skall kontrasignera en sådan förklaring i
denna sak.
Ja, den punkt, som herr Lindman sist var inne på, rörde den
parlamentarism, som förkunnades av herr Staaff i sammanhang med
hans tal och som syntes i viss män komma som eu kalldusch över
kammaren och alldeles dämpa de kanske eljest från sina håll kom¬
mande applåderna på det förvisso, som alltid, skickligt lagda talet.
Den punkten om parlamentarismen skall jag icke i detta samman¬
hang gå närmare in på. Debatten är tillräckligt stor ändå rörande
själva sockerfrågan för att den ytterligare skulle få växa ut på
bredden genom upptagande av detta problem. Men nog måste jag
säga i alla fall, att den ordning, som herr Staaff här förkunnar, då
han fordrade förtroende hos något över hälften av den samlade
vänstern och en stor majoritet inom sitt eget parti — det ligger
väl nästan i sakens natur, att detta förtroende skulle komma däri¬
från — att denna ordning, detta system för parlamentarism mynnar
ut i den rena absurditeten.
Med ett sådant system förbiser man ju helt och hållet, att denna
vänster icke består av ett parti, som håller tillsammans, utan består
av två självständiga partier. Ätt ifrån socialdemokratiskt håll vi
visserligen från början lovat en »välvilligt avvaktande» hållning är
riktigt, och vi hava intagit en stödjande ställning vid en mängd till¬
fällen, då det gällt att gemensamt bekämpa högern. Men icke kan
man räkna på ett sådant sätt, som att dessa bägge grupper skulle
slås tillsammans och den mindre gruppen alltid bli överröstad och
sedan få nöja sig med vad den större gruppen bestämt; det strider
ju mot själva förutsättningen för självständighet. När man har två
partier, nödgas man att operera också med hänsyn till båda, synes
81
Nr 18.
Tisdagen den 11 mars. f. in.
det mig, om regeringen nämligen sätter något värde på att stödjas ingående tull
även av det andra partiet. och slcati å
Det som också kommer till därvidlag är naturligtvis, att uti en ™C/For”g
sådan ställning det icke är vänstern som ensam bestämmer, utan om '
högern i denna stund skulle vilja fälla regeringen, så har den till¬
fälle därtill. Men den vill icke. Det hörde vi nyss här från herr
Lindman. Och varför? Den vill det icke, därför att dess ekonomi¬
ska intressen sammanfalla närmast med den politik, som nu före¬
trädes av regeringen i avseende å sockerpolitiken i andra upplagan.
Det är helt naturligt, att under sådana förhållanden de rent politi¬
ska synpunkterna träda i bakgrunden. Intressemotsatserna, intresse¬
politiken står åter i förgrunden, och högern avhåller sig från att gä
mot den regering, den så bittert har bekämpat, helt enkelt med hän¬
syn till att de ekonomiska intressena bjuda den att för närvarande
så handla. Men en parlamentarism, som skulle fullföljas i en sådan
riktning med en sorts permanent differens mellan de bägge grup¬
perna, som räkna sig båda till vänstern, den parlamentarismen är
ju med det nuvarande maktläget här i kammaren helt och hållet
utlämnad åt det tredje partiet. Och det är ju icke alltid sagt, att
de ekonomiska intressena på högersidan sammanfalla med den stånd¬
punkt regeringen har intagit.
Ja_, _ jag skall till sist be att fä säga, att mot en sådan »vän¬
sterpolitik» som den, vilken kommit till synes i denna uppgörelse,
måste jag å egna och helt visst hela mitt partis vägnar nedlägga
vår allra allvarligaste och mest energiska protest. Regeringen har
genom denna ej blott åstadkommit bitter missräkning i fråga om de
lindringar i dyrtiden, som den högtidligen utlovat åt de mindre be¬
medlade samhällslagren, utan den har — och detta är kanske det
värsta av allt — tillskapat en politisk situation, som hotar att leda
till ett avbrytande av den vänsterpolitiska utveckling, varav värf
land är i så starkt behov och för vars främjande även socialdemokra¬
tin —■ med fullt bevarande av sin självständighet — givit den nu¬
varande regeringen sitt stöd. Regeringens politik är icke blott ett
missgrepp, den är ett av de oförsvarliga missgrepp, som en parla¬
mentarisk _ regering icke kan komma förbi, även om den lyckas er¬
hålla en tillfällig majoritet för sitt handlingssätt.
En dylik politik kan socialdemokratin icke giva sitt stöd. Den
måste av regeringen kräva klar och bestämd vänsterkurs, ej minst
där det gäller folkets intressen gent emot kapitalmakten. Har rege¬
ringen med sin nuvarande sammansättning icke möjlighet att föra
en sådan politik, så måste det bli det liberala partiets uppgift, för
så vitt det icke vill helt svika sina löften till egna valmän, att söka
återställa och för framtiden bättre säkerställa förutsättningarna
härför.
Häruti instämde herr Borg.
Som tiden nu var långt framskriden och flera talare anmält sig
Andra kammarens protokoll 1913. Nr 18. 6
fjr |8, 82 Tisdagen den 11 mars, f. m.
Angående tull för yttrandes angivande, beslöt kammaren på hemställan av herr
och skatt å faimannen att uppskjuta den vidare behandlingen av förevarande
S°C(ForTs.)m' betänkande till kl. 7 e. m., då detta sammanträde enligt utfärdat
anslag komme att fortsättas.
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 5.12 e. m.
In fidem
Per Cronvall.
Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1913.