RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1913. Andra kammaren. Nr 11.
Onsdagen den 26 februari.
Kl. 11 f. m.
§ 1.
Föredrogs herr Olaussons m. fl. å kammarens bord vilande
motion, nr 275, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angå¬
ende driftkostnader för fiskerilånefonden; och begärdes ordet där¬
vid av
Herr Olausson, som yttrade: Herr talman! Jagskall
härmed be att få återtaga ifrågavarande motion.
Denna anhållan bifölls av kammaren.
§ 2.
Vidare föredrogs och hänvisades till statsutskottet herr Star-
l>äcks likaledes å kammarens bord vilande motion nr 27b.
§ 3.
Härefter föredrogos, men blevo ånyo lagda på bordet konsti¬
tutionsutskottets utlåtanden nr 7 och 8, Andra kammarens tredje
tillfälliga utskotts utlåtanden nr 2 och 3 samt Andra kammarens
femte tillfälliga utskotts utlåtande nr 4.
§ 4.
Till avgörande förelåg först lagutskottets utlåtande, nr 10, i
anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angå¬
ende upphörande av biskops självskrivna eforusställning.
Uti en inom Andra kammaren väckt och till lagutskottet
hänvisad motion, nr 162, hade herr Christiernson föreslagit, att
Riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t täcktes vidtaga sådan ändring i nu gällande bestämmelser,
Andra kammarens protokoll 1913. Nr 11. 1
Ang. upphö¬
rande av
biskops själv¬
skrivna
eforusställ¬
ning.
Nr 11.
Onsdagen den 26 februari.
Ang. upphö¬
rande av
biskops själv¬
skrivna
eforussläll-
ning.
(Forts.)
att biskops självskrivna eforusställning måtte upphöra, och in¬
komma till Riksdagen med förslag därom.
Utskottet hemställde, att Riksdagen måtte, i anledning av
förevarande motion, besluta i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
det täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta och, där Riksdagens med¬
verkan erfordrades, för Riksdagen framlägga förslag om sådan
ändring i gällande bestämmelser, att biskopens eforusställning
över de allmänna läroverken inom stiftet komme att upphöra.
Häremot hade herrar af ETcenstam, Gezelius, greve Lagerbjelhe,
greve Spens och Petersson i Lidingö villastad reserverat sig.
Sedan utskottets hemställan blivit uppläst, gav herr talman¬
nen på begäran ordet till
Herr Petersson i Lidingö villastad, som yttrade: Herr
talman, mina herrar! Det lagutskottsutlåtande, som denna kam¬
mare nu går att behandla, utmynnar i en hemställan om skri¬
velse till Kungl. Maj:t med begäran om förslag till »sådan ändring
i gällande bestämmelser, att biskopens eforusställning över de
allmänna läroverken inom stiftet må komma att upphöra».
Som herrarna sett av betänkandet, finnes därvid fogad en
reservation in blanco av åtskilliga lagutskottsledamöter, av vilka
jag är eu, och det är därför naturligt, att jag tar kammarens tid
en stund i anspråk för att nu utfylla denna min blancoreser-
vation.
Som det även är kammaren bekant, har denna fråga varit
behandlad i Första kammaren, som stannat vid att godkänna re¬
servanternas ståndpunkt, och detta är naturligtvis för mig ett
ytterligare skäl att här föra fram vår syn på dessa ting.
Biskopens ställning som eforus vid de allmänna läroverken
är reglerad så sent som 1905 genom den då utfärdade läroverks-
stadgan. Dithörande bestämmelser återfinnas på pag. 5 i utskotts-
betänkandet. Enligt dessa bestämmelser skall eforus »hava upp¬
sikt över de allmänna läroverken i stiftet och särskilt över det
sätt, på vilket kristendom sundervisningen vid dem handhaves
samt för sådant ändamål besöka läroverken; börande han, därest
brister av honom bemärkas, därom hos överstyrelsen för rikets
allmänna läroverk göra anmälan». Vidare stadgas, att »då fråga
är om lärartjänst, vari kristendom ingår såsom ämne, tillfälle
skall beredas eforus att i ärendet avgiva yttrande». Därjämte äro
åt honom uppdragna några mindre betydande befogenheter av
— jag skulle vilja säga — huvudsakligen en viss representativ
art: det rör terminsavslutning och examina etc. Slutligen får han
förordna som sin ställföreträdare en inspektor över vissa läroverk
utom stiftsstaden.
Någon anmärkning mot det sätt, varpå biskoparna hittills
utövat sina eforat, har icke framställts. Tvärtom erkänner ut-
Onsdagen den 26 februari.
3 Nr U.
skottet uttryckligen på sid. 6, att några »allvarligare olägenheter» Ang. upphö-
utav det nuvarande tillsynssystemet över läroverken hittills icke /ande a»
framträtt. »Allvarligare olägenheter». Ja, om utskottet känner
till några mindre allvarliga olägenheter eller om utskottet över eforusstäli-
huvud taget känner till några olägenheter alls, det vet jag icke, ning.
men så mycket vet jag, att det icke framkommit några uppgifter (Forts.')
om sådana under ärendets behandling i utskottet.
Men i allt fall skola nu eforaten bort, och varför? Jo, där¬
för att det »kan tänkas», ja, utskottet uttrycker sig till och med
litet skarpare, och säger, att »man myclcet väl kan tänka sig, att
han (biskopen) kan komma att utöva sin befogenhet i strid med
de grundsatser, som tillämpas av överstyrelsen, och att därigenom
den avsedda enhetligheten i läroverksärendenas ledning även¬
tyras». Och detta påstående, mina herrar, står att läsa i utskotts-
utlåtandet omedelbart efter det utskottet uttalat en sats, som lyder
på följande sätt: »Någon verklig rätt att ingripa reglerande i läro¬
verkens skötsel innebära de icke»,---dessa stadgande!! i
läroverksstadgan, som jag förut citerat — »så mycket mindre
som eforus icke äger själv vidtaga rättelse i av honom anmärkta
missförhållanden, utan allenast hos överstyrelsen göra anmälan
därom».
Jag har svårt att förstå logiken i detta. Är den utav mig
sist upplästa satsen sann — och det tror jag att den är — så
slår den ihjäl den förra. År det så, att biskopen icke kan in¬
gripa reglerande i läroverkens skötsel, utan att han endast har att
hos överstyrelsen anmäla uppkomna, utav honom upptäckta, miss¬
förhållanden, då förstår jag icke, huru han skall kunna i läro¬
verkens skötsel införa någonting, som strider mot de grundsatser,
som tillämpas av överstyrelsen. Ty jag tar för alldeles givet, att
utskottet icke har syftat på eller tänkt sig något slags övergrepp
från biskopens sida på grund av hans myndighet. Det kunna vi
nog vara ense om, att om i våra dagar en biskop skulle försöka
sig på ett dylikt övergrepp, så skulle han ögonblickligen tillbaka¬
visas med en sådan kraft och en sådan intensitet, att han san¬
nerligen icke vidare skulle upprepa något sådant.
Under alla omständigheter tycker jag verkligen, att utskottet
kunde ha sparat detta tal om olägenheter utav den nuvarande
eforatsstyrelsen och dess inflytande på skolan, till dess några
klagomål däröver kommit fram just från det håll, där eventuella
olägenheter naturligtvis först och starkast måste göra sig gäl¬
lande, nämligen ifrån överstyrelsen för rikets allmänna läroverk.
Men mig veterligen har icke något som helst klagomål över efo-
rernas sätt att fylla de uppgifter, som de numera ha, framkom¬
mit från läroverksöverstyrelsen.
Utskottet söker stöd för sin mening i ett uttalande utav 1882
års läroverkskommitté. Herrarna finna det återgivet på pag. 3 i
utskottets betänkande. Den dåvarande kommittén har här fram-
Nr 11. i
Oasdagen den 26 februari.
Ang. upphö- hållit, att eforusämbeten och konsistorier lida av åtskilliga brister
rande av s^som läroverksöverstyrelser och att det därför vore bättre och
’lS skrivna fördelaktigare att inrätta en särskild läroverksöverstyrelse, och på
eforusstäli- följande sida återger utskottet ett stycke ur samma uttalande,
ning. däri det talas om omöjligheten för eu biskop att under nuva-
(Forts.) rande förhållanden fylla skolinspektörens viktiga kall.
Javäl, men vad var det då fråga om? Detta kommittéutta¬
lande gällde den då aktuella frågan, huruvida den samlade och
enhetliga ledningen utav läroverken och deras angelägenheter
skulle ligga hos biskop och domkapitel eller om den skulle ligga
hos eu särskilt inrättad överstyrelse för rikets läroverk, och den
frågan är, såsom vi alla veta, avgjord så, att vi ha fått en sär¬
skild läroverksöverstyrelse. De uttalanden, som 1882 års kom¬
mitté gjort, ha icke någon som helst tillämplighet på den ställ¬
ning och de befogenheter, som eforerna enligt 1905 års läroverks-
stadga för närvarande ha.
Har nu utskottet refererat till ett kommittébetänkande, så må
det ju också tillåtas mig att följa utskottets exempel och också
referera till ett kommittébetänkande. Det är daterat den 20 de¬
cember 1912, och det är avgivet av folkundervisningskommittén.
Betänkandet gäller upprättandet av en central överstyrelse för
folkundervisningsväsendet. Jag antar, att de namn, som finnas
under detta betänkande, äro en ganska god borgen för, att det
betänkandet icke är, vad jag skulle kunna kalla, klerikalt av¬
fattat.
Jag bör kanske också nämna, att vid behandlingen av den
fråga, som där var före, deltog överdirektören för läroverkssty-
relsen, och sålunda hade kommitterade att tillgå all den sakkun¬
skap, som överstyrelsens erfarenhet under de gångna åren givit
densamma i de frågor, det här gällde. Och, mina herrar, detta
betänkande innehåller verkligen mycket beaktansvärda paralleller
till just den fråga, som det här innerst och egentligen gäller,
nämligen frågan om kyrkans och dess målsmäns förhållande till
skolundervisningen.
Här säger kommittén på pag. 51: »För tillvaratagande av de
intressen, som kyrkan har att i fråga om ungdomens religiöst
sedliga fostran bevaka, förefinnas för närvarande vid ledningen
och förvaltningen av vårt skolväsen vissa hävdvunna anordningar.
Sålunda är pastor självskriven ordförande i skolråd, och i folk-
skolestyrelse i stad skall vederbörande prästerskap vara represen¬
terat. I dessa avseenden har kommittén icke haft anledning att
föreslå någon ändring. I fråga om den tillsyn över kristendoms-
undervisningen, som enligt § 63 av folkskolestadgan tillkommer
prästerskapet, ifrågasätter kommittén ej heller någon ändring.
Den biskoparna enligt kyrkolagens kap. 24 § 3 tillkommande upp¬
sikten över stiftens skolor beröres över huvud icke av kommitténs
förslag.»
Onsdagen den 26 februari.
Nr 11.
Och så har kommittén ett annat uttalande, som också bör
infogas i detta protokoll: »Kommittén vill slutligen beröra frågan
om det inflytande över skolundervisningen, som enligt gällande
lag och författning i allmänhet taget tillkommer prästerskapet
och kyrkans myndigheter. Hithörande bestämmelser återfinnas
dels i folkskolestadgan, dels i kyrkolagen. I § 63 av folkskole¬
stadgan heter det: »Prästerskapet utöve en sorgfällig uppsikt i
synnerhet över kristendomsundervisningen i distriktets skolor.
Församlingens lärare böra för den skull, så ofta deras övriga
ämbetsåligganden medgiva, besöka distriktets skolor, och, om "de
därvid finna anledning till anmärkning med hänsyn till förhål¬
landena inom någon skola, sådant anmäla hos vederbörande skol¬
råds ordförande eller distriktets folkskoleinspektör.»
Jag ber herrarna fästa uppmärksamheten vid den alldeles
tydliga motsvarighet, som här föreligger mellan folkskolestadgan
och stadgan för allmänna läroverken.
Vidare erinras om stadgandet i kyrkolagens pag. 24 § 3.
»Biskoparna skola ock hava uppsikt med gymnasier och skolor,
så ock ungdomens upptuktelse efter skolordningen» o. s. v.
»Med avseende på kommittéförslagets förhållande till dessa
bestämmelser kan korteligen sägas, att detta förslag ej avser att
medföra ändring av bestämmelsen i § 63 av folkskolestadgan
samt att de ifrågavarande kyrkolagsstadgandena äro till sin gil¬
tighet oberoende av de olika skolornas och läroanstalternas admi¬
nistrativa ställning och redan av detta skäl ej beröras av kom¬
mitténs förslag.
Vad särskilt kristendomsundervisningen beträffar, har kom¬
mittén i det föregående hänvisat till förhållanden och anordnin¬
gar, som synas böra giva även från kyrklig synpunkt tillfreds¬
ställande trygghet för att denna undervisning ej ställes utanför
insiktsfull tillsyn.»
Ja, mina herrar, så talar denna kommitté. Den har haft att
tillgå erfarenheterna från läroverksöverstyrelsen, och den utav
folkundervisningskommittén ifrågasatta tillsynen över dessa sko¬
lor går säkerligen i vissa delar längre än eforernas går över de
högre allmänna läroverken. Men i allt fall hör man här icke
någon som helst fruktan uttalas för att kyrkans representanters
inflytande skall, för att tala med utskottet, »utövas i strid med de
grundsatser, som tillämpas utav överstyrelsen».
Utskottet har slutligen några ord på sjätte sidan om att
biskoparnas övriga ämbetsgöromål torde lägga avsevärda hinder
i vägen för ett mera intensivt utövande av eforernas befogenhet.
Detta skäl för utskottets förslag tyckes utskottet självt icke
tillägga så synnerligen stor betydelse; och för min del får jag-
säga, att man lugnt kan vänta med att dra fram den synpunk¬
ten, tills de personer, det här gäller, själva klaga över, att deras
Ang. upphö¬
rande av
biskops själv¬
skrivna
cforusställ-
ning.
(Forts.)
Nr 11. 6
Onsdagen den 26 februari.
Ang. upphö¬
rande av
biskops själv¬
skrivna
eförusställ-
ning.
(Forts.)
Övriga ämbetsgöromål lägga hinder i vägen för ett behörigt ut¬
övande av eforatet.
Ja, jag skall inte uppehålla herrarna längre med att
kritisera lagutskottets motivering. För övrigt finnes i den icke
mer att kritisera, ty jag har tagit upp till bemötande var och en
av de punkter, utskottet har kommit med. Summerar jag ned
kritiken, kan jag icke komma till annat resultat, än att utskottets
skäl för sitt slut äro mycket klena, men det är ju så, att när
man vill en sak, så är det icke så noga med skälen.
Jag har emellertid ännu något att tillägga. Det är nämli¬
gen så, att vi ha alldeles positiva skäl emot det slut, som utskot¬
tet har kommit till. I detta hänseende måste jag erinra om, att
denna fråga var uppe 1910 och då avstyrktes utav lagutskottet.
Lagutskottet uttalade då, att eforatets nuvarande uppgift huvud¬
sakligen var, dels att från närmare håll än som vore möjligt för
den centrala överstyrelsen för de allmänna läroverken utöva eu
viss tillsyn av allmännare art över läroverken, dels ock att vara
ett led i det samband och den samverkan, som ansetts böra äga
rum mellan å ena sidan läroverkens verksamhet för ungdomens upp¬
fostran och å andra sidan kyrkan såsom vårdarinna av statens reli¬
gion. Och utskottet säger vidare att »även efter de förändrade för¬
hållanden, som inträtt efter 1904 års läroverksreform, lär det icke
kunna vara annat än till gagn för läroverken och de viktiga in¬
tressen, som där skola tillvaratagas, att någon myndighet finnes,
som på nära håll har att följa deras verksamhet och som med
sin sålunda förvärvade kännedom om dem i olika detaljer kan
verka ledande och ingripande i fall av behov».
Ja, mina herrar, den syn på tingen, som har kommit till
uttryck i detta uttalande, anser jag för min del vara alldeles
riktig. En sak är läroverksöverstyrelsens ledning av läroverken,
som utövas genom inspektion och rapporter och som inriktar sig
på att få lämpliga planer för undervisningen, system och peda¬
gogisk fulländning i undervisningen, så att den på det hela taget
blir så givande för ungdomen som möjligt. Men en annan sak
är, att läroverket bör inom den ort, där det verkar, också ha eu
sådan ställning som, om jag får begagna det uttrycket, ifrån
social, ifrån samhällelig synpunkt är tillfredsställande, och det är
verkligen icke ur vägen, att en uppsikt däröver finnes. Där ha
eforaten eu betydelsefull och välbehövlig uppgift att fylla.
Men så kommer det sista och kanske tyngst vägande skälet
mot denna reform, och det är, att så länge vi ännu ha en stats¬
kyrka och så länge ännu icke kristendomsundervisningen är bann¬
lyst ur våra allmänna läroverk, så länge kan det ej heller enligt
min uppfattning gärna ifrågasättas att utesluta biskoparna, som
ju äro kyrkans främsta målsmän, från allt inflytande på denna
undervisning inom skolorna. Årets lagutskott har nu icke heller
alldeles kunnat komma ifrån denna synpunkt. Det uttalar sig
Onsdagen den 26 februari.
7 Nr li.
på följande sätt i slutet av sitt utlåtande: »Avskaffandet av efo- Ang. upphö-
rusämbetet innebär emellertid, enligt utskottets mening, icke ett biskop sjåiv-
slutligt avgörande av frågan om biskoparnas ställning till kristen- skrivna
domsundervisningen vid de allmänna läroverken. Aven om efo- eforusstäli-
rusämbetet upphäves, låter det tänka sig, att biskopen fortfarande ning.
erhåller en viss rätt att följa denna undervisning.» Under vilken (Forts.)
form detta kan och bör äga rum, skall göras till föremål för sär¬
skild undersökning.
Att utskottet icke är så särdeles intresserat av eller har så
synnerligen stora sympatier för biskoparnas inflytande på kristen-
domsuudervisningen, höres på tonfallet i detta yttrande. »Man
kan tänka sig», heter det, »att biskoparna nog kunna få en »viss
rätt» härvidlag, men under »vilka former» det är möjligt att med¬
giva dem en dylik rätt, få vi sedan se till.» På ett annat sätt
låter det i det betänkande av folkundervisningskommittén, som
jag här förut omnämnt. Åven den kommittén vill ha kristen-
domsundervisningen liksom all annan undervisning fullt och helt
indragen under överstyrelsens inflytande och bestämmanderätt.
»Det är otänkbart», säger kommittén, »att den centrala ledningen
skulle kunna ställas utanför någon del eller gren av den under¬
visning, som i de underlydande anstalterna bedrives. Kommittén
har därför icke ansett sig beträffande ämnet kristendomskunskap
kunna föreslå någon i nämnda avseende avvikande ställning.»
Men trots detta uttalar sig kommittén därefter sålunda: »Härmed
skall icke vara sagt, att undervisningen i kristendomskunskap
icke i vissa avseenden kan komma att påkalla åtgärder, vilka
icke behöva ifrågasättas beträffande övriga ämnen. Detta betin¬
gas i främsta rummet av skolans förhållande till kyrkan och den
omvårdnad om kristendomsundervisningen, som åligger denna se¬
nare, liksom ock av ämnets egen natur och den ställning ämnet
måste intaga på grund därav, att det på ett helt annat sätt än
andra läroämnen berör det personliga livet och därmed samman¬
hängande frågor.»
Det är min tro, mina herrar, att denna kommitté på ett
bättre sätt träffat kärnpunkten i denna fråga, än vad lagutskottet
gjort, och att denna kommitté visat bättre förståelse än utskottet
för känslorna och stämningarna inom de vida kretsar av vårt
folk, för vilka religionen ännu är någonting av värde. Att dessa
kretsar förvisso icke skulle vilja, att läroverkens portar stängas
för kyrkans främste reptesentant inom stiftet, därom tror jag,
mina herrar, att vi kunna vara fullt övertygade. Och vill man
över huvud taget medgiva biskoparna-eforerna något slags infly¬
tande på detta område, då vet jag verkligen icke, vad man har
att anmärka mot det sätt, varpå det för närvarande utövas, och
jag vet icke heller, vilka nya former utskottet önskar för en sådan
medverkan.
Jag skall inskränka mig till vad jag nu sagt. Jag tror mig
Nr II. 8
Onsdagen den 26 februari.
Ang. upphö- ha visat, att utskottets skäl icke äro hållbara, och att det finnes
biikl>de aV'i Pos^iva skäl emot den nu föreslagna reformen. Jag anser mig
skrivna ” därför höra yrka, att utskottets hemställan liksom den i ämnet
efornsställ- väckta motionen måtte av kammaren avslås.
ning.
(Forts.) I detta anförande instämde herrar Isaksson och Räf.
Vidare yttrade:
Herr Widén: Herr talman, mina herrar! Såsom den före¬
gående talaren erinrade, är den nu föreliggande frågan icke någon
ny fråga för kammaren. Den var nämligen, såsom han upplyste,
före här i Riksdagen senast år 1910. Detta omnämnes även av
utskottet, som meddelar, att eu motion av alldeles liknande inne¬
börd som förevarande det året bifölls av Andra kammaren med
100 röster mot 89. Det är väl att förmoda, att Andra kammaren
nu intager samma ståndpunkt, som den då intog.
Jag vill nu för min del gärna medgiva, att den föreslagna
reformen visserligen icke för mig ter sig såsom någon av de
större reformerna, men den synes mig dock böra vidtagas såsom
innebärande ett konsekvent fullföljande av den väg med avseende
å ordnandet av överinseendet över de allmänna läroverken, som
beträddes år 1904 och som först utstakades utav den av den
föregående talaren och även av utskottet citerade 1882 års läro¬
verkskommitté. Att den icke vidtogs när läroverksreformen år
1904 genomfördes, berodde på uteslutande praktiskt-politiska skäl.
Den föregående talaren nämnde, såsom jag nyss antydde,
att redan 1882 års kommitté uttalat såsom sin mening, att
biskoparnas självskrivna eforat borde borttagas; men han underlät
att omnämna, vad jag nu vill erinra om, nämligen att kommittén
tillika uttalade, att »konsistorier och eforusämbeten i de dåva¬
rande läroverksstyrelserna ömsesidigt betingade varandra, så att
om konsistoriernas befattning med' läroverken upphörde, även
biskoparnas självskrivna förmanskap för desamma måste för¬
svinna».
Den föregående talaren sade, att utskottet icke anfört några
som helst olägenheter som följd av det nuvarande tillståndet.
Utskottet säger härom, att även om den nuvarande ordningen
icke visat sig medföra några allvarligare olägenheter, kan man i
alla fall befara, att dessa båda olika tillsynsmyndigheter kunna
komma i strid med varandra om de grundsatser, efter vilka till¬
synen skall utövas. Den ärade talaren påstod, att det inom ut¬
skottet icke alls varit tal om att några som helst olägenheter
yppats av detta dubbla tillsynssystem. Jag får dock för min del
säga, att så verkligen var händelsen. Jag vill erinra om något,
som de, vilka voro med här i Riksdagen år 1906, nog torde på¬
minna sig. Sagda år uppkom en ganska hetsig och obehaglig
Onsdagen den 26 februari.
9 Nr ll.
strid med avseende å eforernas ställning icke till de allmänna
läroverken, utan till flickläroverken. Det sades, att denna strid
emanerade från ett visst biskopligt håll; det är emellertid en sak
som jag icke känner till. Yad jag har anledning att tro är
emellertid att om det än icke var biskoparna, som framkallade
denna strid, det var just den omständigheten, att biskoparnas
eforat fortfarande fanns kvar, som framkallade de divergenser
som då gjorde sig gällande här i Riksdagen i den punkten. Ut¬
skottet har nog således även i vad som hitintills förefallit icke
saknat anledning att befara, att detta dubbla tillsynssystem skall
kunna verka skadligt. Jag tror icke, att man behöver vara så
särdeles förutseende för att kunna tänka sig, att fall av mycket
värre slag än vad som hittills inträffat skulle kunna uppkomma,
och det är väl då allt skäl att söka .förebygga sådant. Det är
också detta utskottet förmenar, att man nu borde gorå.
Om det nu vore så, att biskoparnas eforat verkligen vore
eu institution, som vore nödig och fyllde ett verkligt behov, ett
behov, som icke på annat sätt kunde fyllas, då vore det eu helt
annan sak. Men så är icke förhållandet, Det är ju, såsom ut¬
skottet . framhållit, och icke ens den föregående talaren ville för¬
neka, i själva verket icke någon särdeles stor makt, som man
bär tager ifrån biskoparna. Det synes mig därför, som om
biskoparna själva icke borde ha så särdeles mycket emot, att
dessa bestyr, som de i egenskap av eforus ha att' ombesörja,’ av¬
lastas dem. Dessa bestyr, som ju bland annat bestå i att be¬
stämma tiden för termins början och slut, vara med vid avslut¬
ningar, reglera tiderna för gudstjänstbesök o. s. v., äro ju till en
stor del saker, som med mindre omgång och utan så stort besvär
gott skulle kunna överlämnas åt kollegierna eller vederbörande
rektorer vid de allmänna läroverken. Yad åter tillsynen över
dessa i allmänhet beträffar, är det säkerligen så, att den mycket
bättre och effektivare utövas av överstyrelsen, vilken, såsom vi
veta, skickar omkring sina ledamöter för att med vissa tidsmel¬
lanrum inspektera de allmänna läroverken. Det är, som sagt,
med all säkerhet mycket effektivare och även mycket mera ratio¬
nellt, att på det sättet utöva tillsynen än att behålla denna gamla
institution, som måste anses ha överlevat sig själv.
Den föregående talaren jämförde i detta avseende förhållan¬
dena vid de allmänna läroverken med förhållandena vid folksko¬
lorna. Jag skulle för min del emellertid tro, att en sådan jäm¬
förelse icke har någon betydelse för avgörandet av den nu före¬
liggande frågan. Hur det kommer att gå med folkskolorna och
deras ställning är något, som vi här icke ha att behandla, men
vad de allmänna läroverken beträffar, så är ju deras sekularise¬
ring fastställd genom 1904 års läroverksreform, och det förelig¬
gande innebar endast att taga steget fullt ut. Jäg kan, som
sagt, för min del icke finna, att frågan om folkskoleväsendets
Ang. upphö¬
rande av
biskops själv
skrivna
eforusståll-
ning.
(Forts.)
Nr fl. 10
Onsdagen den 26 februari.
Ang. upphö¬
rande av
biskops själv¬
skrivna
eforusställ-
ning.
(Forts.)
ordnande har den ringaste betydelse för avgörandet av denna
fråga.
Den föregående ärade talaren uppehöll sig till slut vid
biskoparnas förhållande till kristendomsundervisningen i de all¬
männa läroverken. Jag vill framhålla, vad även han erinrade
om, nämligen att utskottet uttalar, att ett beslut i överensstäm¬
melse med utskottets hemställan icke innebär ett avgörande av
frågan om biskoparnas ställning till kristendomsundervisningen
vid de allmänna läroverken, utan att man mycket väl kan tänka
sig, att en tillsyn av dem i detta hänseende fortfarande skulle
kunna existera, och utskottet har antytt, att den saken bör utredas.
Nu antog den ärade talaren, att utskottet icke var så särdeles
intresserat av den saken. Men hur kan den ärade talaren veta
det? Och för övrigt är det väl icke på utskottets intresse för
saken, som det här beror, utan på Kungl. Majrts, tv det är ju
Kungl. Maj:t, som skall utreda frågan, och det kommer natur¬
ligtvis i väsentlig mån att bero på den ståndpunkt, som Kungl.
Maj:t intager och de, åt vilka Kungl. Maj:t uppdrager att verk¬
ställa denna utredning. Jag får emellertid säga, att detta för
mig personligen är en synnerligen viktig punkt och att jag var
mycket intresserad av, att den skulle komma med, varför den
ärade talarens förmodan om utskottets intresse för saken är åt¬
minstone för mitt vidkommande fullkomligt ogrundad.
Jag vill för övrigt något reagera mot den ärade talarens på¬
stående, att de kretsar, för vilka religionen är av något värde,
skulle ställa sig ovilliga mot denna reform. Jag protesterar mot
den ärade talarens anspråk på att själv uteslutande få^ anses så¬
som representant för dessa kretsar; även jag anser mig tillhöra
dem, som äro intresserade för det religiösa, men jag anser icke
dess mindre, att denna reform är på sin plats. Jag vågar påstå,
att det verkligt religiösa intresset icke i ringaste mån har att
känna sig ovilligt stämt mot den reform, som lagutskottet här
tillstyrkt och som jag hoppas, att Andra kammaren måtte i dag-
uttala sig för.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Nyström: Herr talman! Den föreliggande motionen
tillhör en art av motioner, som i våra dagar och i denna kammare
är ganska vanlig, motioner, som icke utgå från behovet eller
nödvändigheten av att göra reformer, utan mera från principiella
framtidssynpunkter. Det har, såsom den förste talaren uppvisade,
framhållits i utskottets eget betänkande, att det eforat, som vi
nu vilja avskaffa, icke hittills medfört några olägenheter. Men
det är möjligt, säger man, att det i framtiden kan komma att
medföra sådana. Jag ber, mina herrar, att få fråga: skola vi
göra lagändringar efter den princip, att vi skola ändra allt, som
i framtiden möjligtvis kan komma att medföra en eller annan
Onsdagen den 26 februari.
11 Nr 11.
olägenhet, var skola vi då börja och var skola vi då sluta? Ang. upphö-
YTilken punkt i vår författning eller i våra övriga administrativa ,rande at!
lagar är utav den beskaffenhet, att man icke kan misstänka, attblskops. sjdh’-
den i framtiden skall medföra några olägenheter? Att reformera efomsståii-
efter denna linje är en orimlighet, och det är raka motsatsen ning.
mot vad grundlagarna ha menat, då de i ett fall föreskrivit, vad (Forts.)
som för övrigt borde gälla i alla sådana fall, nämligen att refor¬
men i fråga skall vara nödig och nyttig.
Att den här föreslagna reformen icke är nödig, det har,
såsom jag nyss antytt, medgivits så att säga från alla håll. Då
är frågan: är den nyttig? .Jag ber då att gent emot den förre
talaren få göra några anmärkningar. Han påstod, att eforatet
hade överlevat sig självt, att det sålunda nu kunde avskaffas
såsom någonting obehövligt.
Vad innebär eforatet? Jo, det innebär ju i huvudsak endast
det, att biskopen är självskriven inspektor för de läroverk, som
finnas i biskopsstaden och att han utnämner inspektörer för övriga
allmänna läroverk i stiftet. Frågan är då, om dessa inspektörer
utan men för skolväsendet kunna avskaffas. Jag vågar påstå,
att det är absolut omöjligt. Det fordras, såsom den förste talaren
anförde, en tillsyn på närmare håll, än vad överstyrelsen kan
åstadkomma. Det fordras, antingen vi ha biskopar som inspek¬
törer eller icke, någon som på nära håll övervakar undervisningen
nom skolan. Om detta medgives — och i vår tid, då man
haller så ^strängt på inspektioner, torde väl ingen vilja förneka det
frågar Jag, om det kan uppletas, åtminstone i våra smärre
stiftsstäder, någon lämpligare än biskopen att utöva denna inspek¬
tion? I många, ja, i de flesta fall är han själv van vid under¬
visning, och han är sålunda mera inne i vad han har att göra som
inspektor, än någon annan, som man i detta fall kan anlita
inom staden; detta är åtminstone regel. Om vi tänka på de
nuvarande biskoparna, ha icke mindre än fyra varit lektorer,
flertalet ha varit lärare vid universiteten och äro således även
förfarna i undervisningens konst. Det finnes dessutom några få
som varken varit det ena eller andra, utan vunnit sina sporrar
helt och hållet i kyrkans tjänst; men även dessa äro från sin
verksamhet som präster väl förfarna med undervisningsväsendet.
Det finns således ingen, som är lämpligare, i stiftsstaden åtmin¬
stone, än biskopen att handhava denna inspektion.
Biskopen har även att bestämma över denna inspektion i
stiftets andra städer. Då biskoparna utöva denna sin rätt att
utnämna inspektörer, så ha de i regel, såsom synes av stats¬
kalendern, varit tvungna att söka dessa personer inom respektive
städers prästerskap, detta helt enkelt därför, att just där finnes
den enda eller i varje fall den största sakkunskapen. Det är
blott i några få fall, som man vänt sig till andra, såsom t. ex.
då i en stad funnits en landshövding, som ansetts så intresserad
Nr 11.
12
Ang. upphö¬
rande av
biskops själv¬
skrivna
eforusståll-
ning.
(Forts.)
Onsdagen den 28 februari.
av hithörande saker och så pass kompetent på detta område, att
man kunnat anförtro honom inspektoratet. Således, om vi av¬
skaffa biskoparnas eforat, så få vi tillsätta några andra inspek¬
törer över skolan.
Man kan ju då säga: om biskoparna är o så lämpliga, låt
då överstyrelsen utnämna dem till inspektörer, men låt dem icke
vara självskrivna. Visserligen, mina herrar, är detta möjligt,
men man bör icke draga alltför stora växlar på människors
medgörlighet. Om Riksdagen på de grunder, som stå
omnämnda i motionen och betänkandet, förklarar biskoparna
olämpliga att inneha sin nuvarande ställning gent emot skolan,
tro herrarna då verkligen, att de skola vara böjda att av över¬
styrelsen mottaga ett värv, som Riksdagen förklarat dem sakna
kompetens att sköta? Jag vet ju icke hur varje biskop ställer
sig till den saken, men om jag vore biskop, nog skulle jag betacka
mig för ett dylikt hedersuppdrag.
Behovet av eu sådan inspektion på nära håll, som den förste
talaren nämnde och som utskottet något vidlyftigare yttrat sig
om, är också inom skolvärlden konstaterat. Det finns väl ingen
lärare, som icke hört talas om något fall, då genom biskopens
personliga ingripande t. ex. oenighet, som förefunnits inom ett
lärarekollegium, har kunnat utjämnas, oegentligheter av ett eller
annat slag utplånas o. s. v. Att detta kan ske lättare nu än
under andra förhållanden, beror på den pondus i alla avseenden,
som biskopsämbetet medför och som icke kan supponeras hos
någon annan inspektor, än just den som vi nu ha, nämligen
biskopen^ Det är eu ganska viktig sak detta, ty om man tänker
sig, att den ingripande och reglerande myndighet, som jag nu
talar om, vore borta, och allt lämnades åt överstyrelsen, skulle
eu hel mängd saker komma att utredas och avgöras pa pappers¬
vägen, vilka nu kunna avgöras på personlig väg; och det är
icke tu tal om, att icke den senare torde verka hastigare och
bättre samt leda till färre oegentligheter än den s. k. pappers¬
vägen.
Enligt min tanke är således denna föreslagna reform, såsom
jag sökt visa genom några exempel, ingalunda nyttig; att den
är nödig har, såsom nämnts, icke ens utskottet eller motionären
kunnat påvisa. Visserligen ha både motionären och utskottet
framdragit en sak, som ännu icke är berörd här, och det är, för
att begagna motionärens uttryck, att eu inspektion av biskoparna
åtminstone i de profana ämnena icke är alltför sakkunnig och
värdefull. Men jag vill fråga Er, mina herrar, om någon här i
kammaren tror, att en inspektion av ett läroverksråd är i veten¬
skapligt avseende insiktsfullare än en inspektion av biskopen?
Även ett läroverksråd behärskar dock blott ett ämne. Är han
humanist, vad har då hans inspektion för sakligt värde beträf¬
fande de reala ämnena? Han kan visserligen få ett intryck av,
Onsdagen den 26 februari.
13 Nr 13.
att den eller den läraren är duktig i sin undervisning, men det Ans- upphö-
kan biskopen också få, liksom över huvud taget vilken bildad .ranrfe “f
person som helst, som åhör eu undervisning. Men i sak kän-bls
ner ett läroverksråd lika litet till andra ämnen än sitt eget, som eforusstaii-
biskopen känner till andra ämnen än sina egna. I det fallet är ning.
det ingen olikhet mellan dessa båda slags inspektioner ur nu an- (Forts.)
förda synpunkt.
Vidare säger motionären, att sedan vi fått överstyrelsen, så
inspekteras våra skolor så ofta, att det icke behövs någon vidare
inspektion. Detta hans uttalande tror jag beror på, att han icke
riktigt vet, hur det förhåller sig med den saken. Jag vågar
nästan påstå, att överstyrelsen icke inspekterat någon skola i
Sveriges i’ike mer än eu gång under de många år, som den nu
fungerat. Jag kan nämna, att då jag för ett par år sedan av
särskild anledning gjorde en undersökning i berörda avseende,
hade överstyrelsen ännu icke hunnit med att inspektera alla sko¬
lor, och vad det läroverk beträffar, som jag själv tillhör, har det
icke mer än en gång under alla dessa år blifvit föremål för in¬
spektion från överstyrelsens sida. Läroverken äro många och
överstyrelsen har en hel mängd andra uppdrag att fullgöra, vil¬
ket gör, att inspektioner icke komma att förrättas så ofta, som
motionären tror. Vad alltså angår det skälet för att avskaffa den
eforala inspektionen, är det icke hållbart. Den eforala inspektio¬
nen kan verkligen äga rum oftare, och efter den erfarenhet jag
har från ett läroverk i en stiftsstad, där jag tjänstgjort 11 år,
ägde även biskopens inspektion ofta rum. Ad hade besök av
eforus åtminstone eu gång i terminen; således även ur den syn¬
punkten blir nog biskopens inspektion mera effektiv än översty¬
relsens, låt vara, att överstyrelsens inspektion är grundligare,
när den kommer.
Jag läste för några dagar sedan biskop Billings i Svensk
Tidskrift offentliggjorda riksdagsintryck. Han yttrar där på ett
ställe, att han funnit det lyckligt, att kyrkliga frågor så sällan
förekomma till behandling här i Riksdagen, ty, säger han, i dessa
frågor finnes det en och annan, som egentligen blott vill riva ner
och smula sönder. Jag har en känsla av, att denna motion ut¬
går just från detta strävande att riva ned och smula sönder det
som kan återstå av kyrkans ställning till de allmänna läroverken.
Det är så mycket märkvärdigare detta, som man på alla andra
områden i undervisningsväsendet ännu icke velat avklippa sam¬
bandet mellan kyrkan och skolan. Våra statsuniversitet. ha till
prokansler biskopar, som i denna sin egenskap äro självskrivna.
Våra allmänna läroverk hava till eforer biskoparna, likaledes
självskrivna på detta område. Våra folkskolor hava till högsta
styresmän ordförandena i skolråden, församlingarnas präster, lika¬
ledes självskrivna. Vad finnes det då för logik i att på detta
enda område söka göra slut härpå? Att det icke finnes några
Nr 11. 14
Onsdagen den 26 februari.
Ang. upphö- vägande skäl härför framgår bl. a. därav, att lagutskottets ärade
rande av ^förande, då han ville förorda detta utskottets förslag, huvud-
18 sjfriVna V sakligen och i dera repriser erinrade kammaren om att den förut
eforusställ- fattat ett sådant beslut, att förut sådana motioner varit väckta,
ning. att kammaren skulle vara konsekvent och även nu bifalla vad
(Forts.) utskottet och motionären föreslagit. Denna art av konsekvens,
som blott därför, att något gjorts förut, yrkar på att det även
skall göras nu, skattar jag icke synnerligen högt. Jag tror, att
det är riktigare att, om man icke har några bättre skäl, avvika
från en gammal väg, om man tilläventyrs finner den vara oriktig.
Jag ber, herr talman, att få instämma i det yrkande, som
framställts av den förste talaren.
Herr Christiernson: Den siste ärade talaren förebrådde
motionären, att anledningen till, att motionen framkommit, vore ett
begär att riva ned utan hänsyn till, om det behövs någon ned-
rivning. Jag skulle nu kunna kvitta detta med att säga, att den
siste ärade talaren i vissa frågor har ett begär att bevara, där för
länge sedan ett sådant begär icke har något berättigande, och jag
tror, att en dylik verksamhet, som man kunde kalla petrificerande,
ändock får anses vara mera skadlig än att riva ned. Det kan
väl ändå icke bestridas, att den institution, som här är i fråga,
är satt på avskrivning. Jag tror, att icke ens eu sådan riddare
av den bestående ordningen som den föregående talaren skulle
kunna förneka, att biskoparnas befogenhet med avseende på under¬
visningen, särskilt den högre undervisningen, är mera formell än
reell, och att Riksdagen med inrättande av överstyrelsen har
anvisat eu väg, som leder till ett fullständigt borttagande av det
biskopliga inflytandet över skolan. Att detta icke redan skett,
torde kunna betecknas såsom varande i strid med de intentioner,
som ligga bakom läroverksreformen. Att så icke skett, får val
också till en del tillskrivas det egyptiska mörker, som i politiskt
hänseende under de gångna åren rått här i landet och hindrat
utvecklingen, hindrat reformerna. Det bör således icke tagas till
någon intäkt för, att man allt framgent skall bibehålla dylika
rudimentära organ. Jag tror, att det är bäst att operera bort
sådana, som det här är fråga om.
Det har anförts, att några av biskoparna hava varit lektorer,
teologie lektorer. Ja, utan att på något sätt uttrycka någon van¬
vördnad för teologiska fakulteten —• jag har tvärtom en viss
vördnad för alla fakulteter — kan man väl ändå säga, att de
teologie lektorerna i allmänhet icke äro beryktade för peda¬
gogiska meriter, lika litet som det är pedagogiken som är av¬
görande, när det är fråga om utseende av biskopar. Det är nog
andra synpunkter, som därvid göra sig gällande. Om därför
några av biskoparna hava varit lektorer under någon kortare tid,
tror jag icke, att detta överskyler det missförhållandet, att de
Onsdagen den 26 februari.
15 Nr 11.
flesta av biskoparna som. eforer sakna den kompetens, som sär¬
skilt i våra dagar är nödvändig för att utöva inspektion. Visser¬
ligen har herr Nyström pekat på biskoparna såsom synnerligen
auktoritativa personer, men det var icke så mycket deras kun¬
skaper, han hänsyftade på, utan deras samhällsställning. Det
kunna vi emellertid vara ense om, utan att det är fråga om att
riva ned så mycket, att eu dylik auktoritativ ställning betyder
mycket litet i våra dagar, och med den skepsis, som utmärker
vår tids läroverkslärare, till och med teologerna, tror jag icke,
att dessa vid eu inspektion känna sig imponerade, om den in¬
spekterande i brist på sakkunskap kan fylla tomrummet med eu
biskopsfullmakt. Jag tror tvärtom, att det verkar i motsatt
riktning. Det finnes ett gammalt ordspråk som säger: När var
och en sin syssla sköter, så går det väl evad oss möter. Jag
tror också att det går bäst för biskoparna, om de hålla sig utan¬
för läroverken och icke blanda sig i deras görande och låtande.
Jag vädjar till sunda förnuftet, som ju även kan i någon mån
få vara avgörande i denna fråga. Om vi på något annat område,
vilket som helst, skulle föreslå, att en person, som icke alls kan
sägas på grund av sin ämbetsställning hava kompetens att utöva
inspektion inom ett annat fack, skulle vara självskriven att utöva
denna inspektion, då skulle nog till och med herr Nyström
reagera, och jag förmodar, att han såsom ledamot i civilkom¬
missionen mer än en gång funnit, att det dock är nödvändigt,
att inspektion förrättas med sakkunskap och att icke den aukto¬
ritativa ställningen är det, som avgör saken. Gör den något, så
gör den i detta fall ont i stället för gott.
Herr Nyström anförde såsom ett bland de skarpaste skäl
han hade, att det ju är så vid universiteten, att biskopen skall
tjänstgöra vid förfall för kanslern. Man hinner icke låsa alla
motioner, i synnerhet icke motioner, som äro av ond natur, och
jag misstänker, att herr Nyström också aktar sig därför. Det
finnes emellertid en motion vid årets riksdag, som även söker
reformera eller riva ned, som det heter, denna självskrivenhet
och varuti — i förbigående sagt, eftersom jag är motionären —
framhålles, att den omständigheten, att man t. ex. är biskop i
Lund, väl icke förutsätter, att man skall vara kompetent att utöva
chefskapet över universitetet i Lund.
Vidare nämnde samme talare något om folkskolornas styrelse,
nämligen att i dessa är prästen chef. Ja, han har varit det,
men det är slut med detta, och det får väl betraktas icke som
ett nedrivande utan som ett tecken till, i vilken riktning utveck¬
lingen går. Jag vill icke alls här tala om mina känslor gent
emot biskoparna; det hör icke hit, utan jag vill blott hålla mig
till saken och säga, att undervisningen är ett och själavården
något annat. Biskoparna äro prästerskapets förmän, och numera
äro ju icke lektorer och adjunkter precis att anse såsom kyrkans
Ang. upphö¬
rande av
biskops själv¬
skrivna
eforusställ-
ning.
(Forts.)
Nr II. 16
Onsdagen den 26 februari.
Ang. upphö¬
rande av
hiskops själv¬
skrivna
eforusställ-
ning.
(Forts.)
tjänare, utan de hava eu annan uppgift, och då tycker jag att
man bör vara med om att låta biskoparna sköta sitt och låta
överstyrelsen sköta sitt. Det är säkert, att detta åtminstone leder
till bättre förhållanden än motsatsen, och jag skulle vilja gå så
långt, att jag säger till dem, som mena, att biskoparnas befogen¬
het i detta avseende bör bibehållas, att det väl då också vore
lämpligt, att överstyrelsen skulle vara något slags självskriven
inspektor över prästerskapet. Lika förnuftigt, som det numera
är, att biskoparna på grund av sina kyrkliga ämbeten skola
utöva tillsyn över läroverken, lika förnuftigt skulle det vara, att
t. ex. läroverksråden skulle fara omkring och inspektera präster¬
skapet.
Jag tillåter mig, herr talman, att yrka bifall till utskottets
hemställan, och när lagutskottets majoritet har gått med på att
tillstyrka eu skrivelse i motionens syfte, torde detta vara ett
vittnesbörd om, att motionen icke är så samhällsomstörtande,
som herr Nyström menar. Det ligger väl ändock någon god
tanke i denna motion, tv lagutskottet eller åtminstone dess majo¬
ritet får väl icke anses vara samhällsomstörtande utan är kan¬
hända i högre grad än till och med herr Nyström bevarare av
bestående ordning.
Herr Kristen sson: Jag hörde den ärade talaren på Stock¬
holmsbänken påstå, att biskoparnas självskrivna ställning såsom
eforer icke medför någon som helst olägenhet. Jag vill påminna
den ärade talaren om att han så sent som för tre år sedan själv
var med om att behandla en kung], proposition, i vilken en kon¬
servativ ecklesiastikminister kände sig föranlåten att för Riksda¬
gen framlägga ett förslag, där det påpekades, att olägenheter hade
uppkommit vid utövandet av biskoparnas eforat. I denna Kung!.
Maj:ts proposition — jag ber ännu eu gång att få understryka,
att den framlades av herr Hammarskjöld — står talat om att
man ville förekomma det missförstånd, som kunde uppstå, och
vidare understrylces ännu en gång undvikandet av det missför¬
stånd, som uppkommer genom att vi hava dels biskoparna
såsom eforer för statsunderstödda skolor och dels vid deras sida
eu läroverksöverstyrelse. Nu står på denna punkt kammare
mot kammare allt sedan läroverksreformens genomförande.
Andra kammaren har gått på den linjen, att institutionen i fråga
skall avskaffas, och Första kammaren har yrkat på dess bibe¬
hållande. Därför kunde ju Kungl. Maj:t icke 1909 gå emot
Första kammaren; det var helt naturligt. Men å andra sidan
kan jag icke underlåta att påpeka, att det verkligen föreligger
ett missförhållande i den nuvarande anordningen, och det är
detta, jag velat hava antecknat till protokollet. Det förefaller mig
egendomligt, att den ärade talaren, som själv var ledamot i sär¬
skilda utskottet nr 2 vid 1909 års riksdag, glömt denna sak.
Onsdagen den 26 februari.
17 Nr 11.
Herr von Hofsten: Det vore tämligen meningslöst att A,,g. upphö-
med herr Christiernson diskutera frågan om biskoparnas aukto- aL'
nitet. Då herr Christiernson vädjar till sunda förnuftet, må sägas, shrivna^
att man i detta fall ock kan vara berättigad vädja till känslan, eforussläii-
Jag tror och vågar påstå, att det stora flertalet av Sveriges be- ning.
tolkning önskar denna kontakt mellan å ena sidan biskoparna (Forts.)
och kristendomen och å den andra sidan våra högre läroverk.
Då man nu medgiver, att den biskoparna såsom eforer tillkom¬
mande befogenhet är så föga omfattande må det också vara till¬
börligt, att en sådan kontakt mellan kyrka och undervisning fort¬
farande får finnas.
Herr Christiernsons, motionärens, ställning i denna fråga,
liksom hans partis, är fullt konsekvent. De gå fram mot det
mål, som de satt upp för sig. Men jag tycker ändå, att denna
kammares största parti skulle ha någon känsla av, att här gäller
det — även om lagutskottets ordförande framfört eu annan syn¬
punkt — den frågan, huruvida kyrkan och skolan skola helt åt¬
skiljas. Det sägs, att biskoparnas befogenhet är så obetydlig; jag
säger dock ännu eu gång: Må det vara tillåtet, att denna kon¬
takt mellan kyrkan och skolan fortfarande får finnas kvar.
Jag ber att få yrka avslag på motionen och utskottets hem¬
ställan.
Herr Olsson i Berg: Motionären söker i sin motion att
bagatellisera de ärenden, som eforus har att behandla. Jag kan
ingalunda följa motionären i denna hans tankegång. Jag anser
tvärtom det vara ganska viktiga och maktpåliggande ärenden,
som eforus har att handlägga. Särskilt gäller detta beträffande
överinseendet rörande det sätt, på vilket kristendomsundervisnin-
gen handhaves vid de allmänna läroverken i stiftet, samt de ytt¬
randen och förslag, som eforus bär att avgiva vid tillsättning av
kristend omslärare.
Motionären säger i sin motion, att biskoparnas kvalifikatio¬
ner med hänsyn till pedagogisk och profan utbildning icke äro
ägnade att göra denna inspektion i de profana ämnena alltför
sakkunnig och värdefull. Jag har icke så låga tankar om Sve¬
riges biskopar. Det sättes ingalunda små krav och fordringar på
dem, som vid val till biskop uppsättas på förslag härtill. De
väljande se noga efter, att de få lärda och val kvalificerade män,
och Kung!. Maj:t granskar säkert väl efter både kvalifikationer
och meriter före utnämningen. Enligt mitt förmenande blir ingen
utnämnd till biskop, som icke har de nödiga förutsättningarna
för utövandet av eforusmyndigheten, åtminstone i de flesta fall
bättre, än om denna förflyttades på andra personer. Och beträf¬
fande biskoparnas kompetens såsom inspektörer för kristendoms-
undervisningen, så äro de nog i full besittning härav och säkert
Andra kammarens protokoll 1913. Nr 11.
2
Nr II. 18
Onsdagen den 26 februari.
Ang. upphö■ är, att denna inspektion är lagd i goda händer, ja i allmänhet i
rande av pägta händer, då den är anförtrodd åt biskoparna.
h,slskrivna lV Säkert är ock, att de flesta av dem besinna mycket väl det
eforussiail- störa ansvar, som i detta fall vilar på dem, och i allmänhet visa
ning. de även häruti, att de äro goda överherdar och föreståndare, då
(Forts.) de på ett mycket hedrande sätt handhava sitt ansvarsfulla värv.
I olikhet med motionären och utskottet anser jag därför
efurusinstitutionen vara långt ifrån överflödig, utan tvärtom myc¬
ket behövlig. Utskottet säger: Även om några allvarligare olä¬
genheter av detta dubbla tillsyningssystem hittills icke framträtt,
ligger dock häri, enligt utskottets mening, en fara för framtiden,
som bör undvikas.
Ilär har ju ej kunnat pekas på några skedda olägenheter.
Det föreligger således inga bärande skäl för avskaffandet.
Vidare säger utskottet: »Avskaffandet av eforusämbetet inne¬
bär emellertid, enligt utskottets mening, icke ett slutligt avgö¬
rande av frågan om biskoparnas ställning till kristendomsunder-
visningen vid de allmänna läroverken. Även om eforusämbetet
upphäves, låter det tänka sig, att biskopen fortfarande erhåller en
viss rätt att följa denna undervisning. Frågan, huruvida och
under vilka former detta kunde och borde äga rum, vilken fråga
jämväl sammanhänger med andra spörsmål rörande denna under¬
visning, torde alltså i samband med spörsmålet om eforatets bort¬
tagande även böra komma under övervägande.» Detta vore en¬
ligt min mening att lämna denna viktiga sak vind för våg. Det
kunde då lätt bli en helt annan person, som vore mindre pas¬
sande än biskopen till att följa kristendomsundervisningen.
Herr talman, jag ber att få yrka avslag å såväl motionen
som utskottets förslag och bifall till reservationen.
Herr Pettersson i Södertälje: En av de föregående ta¬
larna, herr von Hofsten, ansåg, att ett bifall till motionen skulle
såra deras känslor, som önskade, att kontakten mellan kristen¬
domsundervisningen och biskoparna å ena sidan och de allmänna
läroverken å andra sidan skulle fortfara, Jag tror, att de, som
hysa eu sådan önskan, hava alla skäl att känna sig fullkomligt
lugna och oberörda av denna fråga, ty, såsom lagutskottets ord¬
förande redan påvisat, innebär ett bifall till det förslag, som här
väckts, icke att kristendomsundervisningen skall avskaffas vid de
allmänna läroverken eller att biskoparna skola berövas möjlighet
att övervaka och följa med denna undervisning. Det står all¬
deles tydligt i betänkandet: »Avskaffandet av eforusämbetet inne¬
bär emellertid, enligt utskottets mening, icke ett slutligt avgörande
av frågan om biskoparnas ställning till kristendomsundervisningen
vid de allmänna läroverken. Även om eforusämbetet upphäves,
låter det tänka sig, att biskopen fortfarande erhåller en viss rätt
att följa denna undervisning.» Det är således, enligt mitt för-
Onsdagen den 26 februari.
19 Nr
menande, alldeles onödiga farhågor, som den ärade talaren fram¬
fört med detta tal om känslor, som skulle såras av ett bifall till
motionen.
Lm annan ärad talare, herr Nyström, sökte göra gällande,
att denna motion icke utgår från ett verkligt behov. Mot denne
talare ber jag att få erinra om, att redan 1882 års läroverks¬
kommitté uttalade det omdöme, att eforusämbetet såsom läro-
verksstyrelse företedde åtskilliga icke oväsentliga brister, som
redan under dåvarande förhållanden voro förtjänta av den stör¬
sta uppmärksamhet. Redan 1882 kunde man således konstatera
ett behov av en reform på detta område, och detta behov, det
få vi väl vara ense om, har endast delvis blivit tillgodosett genom
1904 års läroverksreform. Sedan vi nu erhållit en gemensam
överstyrelse för läroverken, kan man väl icke förneka behovet av
att denna överstyrelse får på sitt ansvar taga hela ledningen av
läroverken, så att denna ledning kan bliva enhetlig. Slutligen
kan man väl icke heller alldeles förneka behovet av att biskoparna
få helt och hållet ägna sin tid åt vad som är deras egentliga
kall. Detta är ett önskemål, som icke alldeles får förbises, från
vilken sida man än ser saken. Det är sålunda lätt att påvisa,
att det föreligger ett behov av en ändring på detta område, låt
vara, att det finns andra viktigare behov än detta.
Så säde herr Nyström, att om vi avskaffa biskoparna såsom
eforer, måste vi tillskapa några andra. Jag tror, att detta är ett
misstag, ty vi ha redan överstyrelsen. Överstyrelsen utövar in¬
spektion, och den ärade talaren medgav själv, att när översty¬
relsen inspekterar, är denna inspektion mycket grundligare än
den inspektion, som biskoparna verkställa. Det synes mig, att
ett sådant medgivande innebär det bästa beviset för, att’ av¬
skaffandet av biskoparnas eforusmyndighet icke skulle medföra
behov av att inrätta några andra inspektörer i deras ställe.
Den sistnämnde talaren sade också, att en sådan pondus,
som den biskoparna äga, icke kunde förutsättas hos någon annan
inspektor. Jag tror, att detta är ett ganska stort misstag, ty en
inspektörs pondus beror väl i främsta rummet på den sakkun¬
skap och erfarenhet, som han äger på det område, han inspekte¬
rar. Jag får därför för min del förklara, att om jag vore lärare,
skulle jag tillerkänna exempelvis en så framstående skolman som
herr Nyström mycket större pondus såsom inspektor än någon
biskop. s
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hem¬
ställan.
Herr Star bäck: Det var att vänta, att debatten i denna
fråga skulle få ganska väsentligt innehåll från den synpunkten,
som ett par talare här velat framhålla, nämligen den rent reli¬
giösa synpunkten. Jag tänker icke alls giva mig in på dessa
Ang. upphö¬
rande av
biskops själv¬
skrivna
cforusställ-
ning.
(Forts.)
Nr 11. 20
Onsdagen den 26 februari.
Ang. upphö¬
rande av
biskops själv¬
skrivna
eforusställ-
ning.
(Forts.)
synpunkters berättigande. Jag vill endast i förbigående såga, att
det vore väl ändå högst märkvärdigt, om de ärade talarnas far¬
hågor skulle ha någon verklig grund, om verkligen vårt folks
religiösa behov skulle såsom grundval behöva denna lilla återstod
av biskoparnas inflytande på de högre allmänna läroverken. Då
är det bra illa ställt med möjligheten att bevara vårt folks reli¬
giösa behov.
Nej, jag har endast velat säga några ord, emedan jag anser
det riktigt, att i denna fråga den ene lektorn får tala om sina
erfarenheter lika. väl som den andre, i synnerhet som de äro
rätt olika. Det kan hända, att den mycket starka känsla av
veneration eller respekt för biskoparna och eforusinstitutionen,
som framlyste ur herr Nyströms anförande, beror på, att hans
forskningsområde är ett helt annat än mitt, eller, rättare sagt,
det är möjligt, att den omständigheten, att jag icke kan dela
hans uppfattning, kan bero på detta. Men det är i alla fall
herr von Hofsten får ursäkta — alltid mycket svårt att tala om
känslofrågor här i Riksdagen. Man har icke lätt att komma till
något fruktbärande resultat, ifall man söker få fram resultat
genom att vädja till våra känslor. Nej, latom oss föra denna
fråga in på verklighetens grund och undersöka sakens realitet.
Det är detta, som herr Nyström gjort, ehuru hans starka känslor
för biskoparnas betydelse varit mycket bestämmande för hans
synpunkter. Hur har det nu emellertid ställt sig för eu lektor
eller annan lärare, som haft den stora förmånen att tjänstgöra i
en stiftsstad, där det är ett jämförelsevis kort avstånd mellan
läroverket och ärkebiskopshuset? Ja, jag får säga det,^ att när
jag själv tjänstgjort i en stiftsstad, har jag aldrig haft någon
känsla av att biskopens närvaro i staden eller ställning såsom
eforus inverkat på min uppfattning av mitt ansvarsfulla kall som
ungdomens lärare och uppfostrare. Jag får säga, att skulle det
vara förhållandet, som herr Nyström lät framlysa, att Sveriges
lärarkår måste, för att kunna fylla sitt maktpåliggande värv, ha
känsla av att över den står biskoparnas auktoritet, då vore det
mycket illa ställt med den. Ja, herr Nyström sade något dylikt.
Han påstod nämligen bestämt, att läroverken behövde eu
inspektion på nära håll, emedan läroverksråden icke hinna med
överallt. Jag menar, att skolan sköter sig själv utan någon inspek¬
tor på nära håll. Denna inspektor på nära håll, vad betydelse
har den utanför stiftsstäderna? Det förekommer ju så ytterst
sällan, att eforus har tid att komma och göra en effektiv inspek¬
tion. Som herrarna kanske påminna sig, fällde en biskop i ett
herdabrev ett yttrande, att han skulle skatta den dag lycklig, da
biskoparna bleve befriade från att vara eforer. Han menade, att
detta tog bort så mycken tid från deras egentliga arbete. De ha
icke tid att besöka läroverken i sina egna stift. Att de besöka
läroverken i sin stiftsstad, är eu sak för sig. Jag tror, att under-
Onsdagen den 26 februari.
21 Nr II.
visningen i Gävle och Hudiksvall icke är så särdeles mycket Ang. npphö-
underlägsen undervisningen i Uppsala. Det kan vara olika i olika . ™"de ""
ämnen. I somliga ämnen kan nog undervisningen till och medb skrivna1"
vara bättre i det lilla Hudiksvall, beroende på att det där i dessa eforusställ-
ämnen kan finnas erfarna, ordinarie lärare, under det att i samma ning.
ämnen det t. ex. kan vara mera oerfarna, vikarierande lärare vid (Forts.)
det andra läroverket.
För övrigt nämnde herr Nyström att biskoparna ersättas
utanför stiftsstaden av inspektörer. Dessa få då naturligtvis på
något mystiskt sätt, förmodar jag, den biskopliga kraften, i och
med det att de blivit utnämnda, över sig utgjuten. Ja, det kan
ju hända. I Hudiksvall var det en tid en överste, som var in¬
spektor, och i Gävle var det landshövdingen, som visserligen
sedan såsom medlem av den Lindmanska regeringen fick betyg
på att han tillhörde den rena evangeliska läran. Jag vet icke,
att vare sig översten eller landshövdingen, därför att de utnämnts
till inspektörer av biskopen, framträdde såsom särskilda vårdare
av ungdomens uppfostran vare sig på det ena eller andra sättet.
Och någon inspektion från deras båll, eller över huvud taget
någon inspektion av de av biskoparna tillsatta inspektörerna,
hörde man aldrig talas om. Jag åtminstone har icke hört talas
om att inspektörerna bevistat någon lektion. Realiter, om man
ser på saken sådan den är, så är denna inspektion någonting,
som är kvar på papperet sedan gångna tider, då den helt natur¬
ligt till följd av sambandet mellan kyrkan och skolan måste
finnas.
För övrigt måste jag, då herr Nyström påstår, att denna
motion tillhör de reformer, som ligga på önskemålens område,
säga, att det är icke så märkvärdigt, då vi i alla reformfrågor
ha eu rätt lärorik erfarenhet, allt sedan vårt representationsskick
genomfördes, att det måste börjas i tid, tack vare att Första
kammaren slår ihjäl alla reformer. Det måste nötas och nötas
och nötas, gutta cavat lapidem---—. Herr Christiernson och
hans liktänkande torde till och med en gång kunna komma att
inverka på Första kammarens klipphäll i den riktning, vari
denna motion går, ehuru det för närvarande ser tröstlöst ut, det
medges.
När i alla fall herr Nyström och hans liktänkande framträda
med denna mycket starka omsorg om biskoparnas inflytande över
ungdomens uppfostran, varför ha de icke genomfört sin tanke
konsekvent, icke nu men förr, då det fanns rätt stora utsikter
att få igenom en sådan reform, nämligen att utöka biskoparnas
eforat exempelvis även över de tekniska läroverken? De tekniska
elementarskolorna äro ju egentligen eu specialisering av gymna¬
sium, där de reala ämnena läsas. Aldrig har jag hört någon
känna sig förskrämd över de unga männen, som skola ut i det
praktiska livet eller till tekniska högskolan och andra områden,
Nr 11.
Ang. upphö¬
rande av
biskops själv¬
skrivna
eforusställ-
ning.
(Forts.)
22 Onsdagen den 26 februari.
aldrig har jag hört någon känna sig förskrämd, säger jag, över
deras framtid, därför att de icke haft en biskop till eforus för
sitt läroverk. Jag ser, att herrarna tycka, att det är löjligt att
komma in på en sådan jämförelse, men jag vill säga, att när
man har en så stark tro på kraften hos eforusämbetet, borde
man sett till, att eforusämbetet fått sprida sin välsignelse till alla
läroverk och icke endast över somliga.
Ja, herr talman, jag skall icke upptaga tiden längre, men
om man ser på saken sådan den gestaltar sig i verkligheten,
måste man säga, att biskoparna såsom eforer icke kunna anses
hava någon betydelse för de allmänna läroverken. Man är —
jag vill än en gång stryka under detta — rädd för att biskoparna
icke skola få behålla sitt inflytande över kristendomsundervis-
ningen. Ja, det lägger ju kammaren i Kung! Maj:ts hand, och
det kan val bli tid att resonera om den saken, när man får ut¬
redningen från Kungl. Maj:t. Jag ber, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan.
Herr Räf: Herr talman! Jag skall be att få yrka avslag
på lagutskottets hemställan, och jag gör det förnämligast av det
skälet, att lagutskottet icke uppvisat eu enda svårighet av de nu¬
varande förhållandena. Den förste ärade talaren anförde det¬
samma, och lagutskottets ordförande har också sökt att förringa
detta den förste ärade talarens uttalande, men måste likväl
erkänna, att det var riktigt. Det var endast i fråga om ett flick¬
läroverk, som svårigheter framträtt, men i avseende på statens
elementarläroverk i övrigt hade inga svårigheter framträtt. Nu
har man sagt det, att överstyrelsens inspektioner skulle vara lika
effektiva som någon eforus' inspektion, men å andra sidan måste
man erkänna, att det är högst sällan, som överstyrelsen låter
inspektera läroverken. Och det bör väl ligga i öppen dager, att
det är vida lättare för biskoparna att i resp. stiftsstäder verk¬
ställa denna inspektion och för deras kyrkoherdar i övriga städer.
Det bör väl för vilken människa som helst vara lika lätt att inse
som att två gånger två är fyra.
Nu har man vidare sagt, att denna reforms — om den nu
skall kallas för eu reform — genomförande icke skulle hava
någon som helst betydelse för de religiösa i vårt land. Den tonen
anslår man ständigt och ständigt och ständigt, så snart det gäller
att äta på det band, som man tydligtvis lägger sig all vinning
om att avslita snarast möjligt. Det är verkligen förvånande,
huru väl denna tendens omfattas av till och med rätt så många,
som annars verkligen intressera sig för kristendomen, kanske
mer än för något annat spörsmål. Månne det är lättrogenhet
härvidlag, som är det avgörande, eller skola verkligen partibanden
vara så till den grad starka, att man till och med i fråga om
våra viktigaste angelägenheter låter dessa vara besrämmande före
Onsdagen den 26 februari.
23 Nr 11.
det nu anförda? Emellertid är det icke på det sättet, säga vad An9- upphö¬
man vill, att saken är likgiltig för de religiösa, de kristligt in- . ™'",e a’’
tresserade i vårt land. Om herrarna vilja slå upp läroverkslittera-bls gj^ivna "
turen och titta eu smula i de läroböcker, som för närvarande ut- eforusstan-
givas av läroverkslärare i många fall, skola herrarna få se, att »ing,
kristendomen står högst allvarligt på spel. Även i rätt många (Forts.)
som kunna kallas bättre läroböcker kan man i detta avseende
finna antydningar, som visst förtjäna att lägga märke till. Jag
tror också, att om herrarna besvära sig med att genomläsa både
kyrkomötets protokoll i vissa fall och även några av Andra kam¬
marens protokoll, när denna och liknande frågor varit före,
herrarna skola finna även i dessa protokoll eu del uttalanden,
som visa, att ganska goda skäl givas för att läroverken i avseende
å kristendomsundervisningen böra hava en mycket sträng inspek¬
tion. Jag föreställer mig, att här i likhet med mig finnes mången
far, som har sina barn i läroverk i den ena eller andra staden
och som har gjort samma erfarenhet härvidlag som jag under¬
stundom har gjort. Däri hava vi också en grundad anledning
att söka bibehålla den av kyrkan, kan jag säga, nu omhänder-
havda inspektionen i avseende på kristendomsundervisningen. Det
händer, att barnet kommer hem från elementarläroverket och
meddelar sin far, då denne vid middagen till äventyrs tar fram
den gamla goda boken bibeln och läser en berättelse, att den
berättelsen har hans lärare i skolan sagt är bara en saga, och
vad tjänar det till att traktera familjen med sådana saker? Då
fadern till äventyrs läser berättelsen om Petrus’ —- vågar jag
uttala det? — gående på vattnet, så upplyser sonen, att den saken
får man icke längre tro på, ty hans lärare har sagt, att det är
en saga, som man kan inbilla vilken sjåare som helst men icke
bildat folk; det är möjligen lämpligt för små barn att tro på,
men icke för större barn att sätta sin förtröstan till.
Jag menar således, att då saken icke har av utskottet visats
vara alldeles nödig med hänsyn till nuvarande svårigheter och då
behovet av inspektion är så trängande som jag tror mig veta att
det är och vari jag tror att flera med mig måste instämma, kan
jag, som sagt, herr talman, icke yrka annat än bestämt avslag
på lagutskottets hemställan.
Herr Byström: Mina herrar! När det varit fråga om
någon reform i kyrkligt avseende, den må ha föreslagits av per¬
soner, tillhörande ett långt gående vänsterparti eller sådana, som
tillhört frikyrkliga riktningar — och bland de senare bär jag ju
framburit några motioner här i kammaren — ha statskyrko-
vännerna oftast fört eu diskussion, som varit nästan ordagrant
lika med den, som förts här i dag. Så var det, då det var fråga
om att göra vissa jämkningar med hänsyn till rätten att deltaga
i kyrkostämma. En dissenters bär nu som bekant ingen rätt att
Nr II. 24
Onsdagen den 26 februari.
År,g. upphö- deltaga i kyrkostämma, ehuru nära nog övervägande antalet av
rande av ämnen eller ärenden, som av densamma behandlas, äro av
bisk°£riimaV rent allmän art. När förslag förelegat om, att dissenters skulle
eforusståii- kunna få deltaga i behandling av ärenden, som rörde skolorna eller
ning. [ en del ekonomiska frågor av kommunal natur, ha de, som varit
(Forts.) emot sådana reformer, trätt fram och sagt: nej, detta skulle vara
att lossa på de nuvarande banden och anordningarna och riva
ned kyrkan. Sammalunda har man talat, när det varit fråga
om att införa lättnader med hänsyn till dissenters skattskyldighet
till statskyrkan. Man har sagt, att om man ginge med på en
sådan reform, skulle detta vara att öppna en ventil, som vore
nog så farlig, och det skulle gå på tok med statskyrkan. På
samma sätt bär det varit, när motioner förevarit, som gällt utträde
ur statskyrkan. Då har man likaledes ansett, att öppna vi på
denna glugg, så blir det alldeles på tok. Så var det också när
vi år efter år höllo på med civiläktenskaps!rågan.
Man skulle kunna räkna upp flera andra frågor, som blivit
behandlade på samma sätt. Så är det också nu, då man har
före denna fråga, som gäller den lilla självskrivna myndighet,
som biskoparna ha över skolorna. Och dock borde man inse,
att utvecklingen går i den riktningen, att biskoparna måste bereda
sig på att lämna även denna lilla rätt. För min del tror jag
icke, att världen går omkull, om man går med på den lilla
ifrågasatta reformen. Jag tror icke heller, att detta förslag skulle
kunna riva ned statskyrkan. Jag kan för min del icke inse, att
det ligger någon fara i, att man jämkar något på denna gamla
och, som somliga sagt, något föråldrade institution.
Man har frågat: kan man uppleta någon bättre inspektion
än denna, som utövas av biskoparna? Ja, detta kan man verk¬
ligen sätta i fråga. Visserligen äro somliga biskopar utomordent¬
ligt duktiga och väl skickade för uppdraget, men jag är icke
säker på, att detta är förhållandet med alla. Jag är heller icke
så säker på, att alla prästerna inom ett eller annat distrikt eller
stift alltid äro av den meningen, att deras stiftschef är den lämp¬
ligaste att vara högsta väktaren över religionsundervisningen.
En talare har framhållit, att om man går med på detta
förslag, som nu är i fråga, så kunde det inträffa, att man för
inspektionen över skolorna — och nu för tiden önskar man ju
erhålla inspektion över många skilda verksamhetsområden —
finge en person, som vore från utbildningssynpunkt humanist.
Ja, vore då' detta så farligt? Kan man icke tänka sig, att det
finnes humanister, som äro lika varmt religiösa och kristligt
sinnade som någonsin en biskop? Jag tror, att även de, som
äro motståndare till denna lilla reform, skola kunna, om de vilja
se efter, finna någon, vore han än en humanist, som kan jäm¬
ställas med en del av dem, som nu sitta på sina biskopsstolar.
En talare anförde, att biskop Billing yttrat några beaktans-
Onsdagen den 26 februari.
25
Nr 11.
värda ord och uttalat den meningen, att det är väl om så få Ani.i- upphö¬
religiösa eller kyrkliga frågor som möjligt behandlas i Riksdagen. rande av.
Ja, jag tillhör dem, som mycket respektera vad biskop Billing yttrar, ls °kritma
och i synnerhet respekterar jag de ord, som här citerats. Jag tycker, cforusståii-
att det är klokskapens ord. Sällan äro diskussioner här så litet ning.
tilltalande, som när frågor behandlas, som tangera eller angå det (Forts.)
kristliga området, särskilt en del av dessa frågor. Men, mina
herrar, vägen att komma ut ur detta är att gä med dem, som
anse bäst att skilja kyrkan från staten eller staten från kyrkan
i den meningen, att statskyrkan upphäves. Kyrkan blir nog
därmed bäst betjänad och staten behöver ej lida därpå eller bli,
som somliga tyckas mena, okristlig. Till dem som hysa denna
åsikt hör ju ock en sådan kyrkoledare som t. ex. lektor Walden¬
ström, vilken ganska länge och energiskt arbetat för denna sak,
upphävandet av statskyrkan. Förrän detta skett skall ingen tänka
sig, att de religiösa frågorna skola avlägsnas från Riksdagens
behandling. Så länge flertalet av oss äro statskyrkomedlemmar,
medlemmar just av den organisation, som det här är fråga om,
kunna vi vara vissa på, att dessa frågor skola komma hit gång
efter annan för att här diskuteras.
Det var eu talare, som tyckte, att lagutskottets skäl icke voro
så starka. Jag skulle vilja säga, att de skäl, som anförts mot
lagutskottets yrkande, icke heller varit så synnerligen bärande.
Det har visserligen varit skäl, som vederbörande talare ansett
goda, det förstår jag, men de ha i alla fall icke förefallit mig
bärande.
Vilket nu än motivet må hava varit hos dem, som väckt,
motionen eller hos dem, som yttrat sig i kammaren, något varom
jag icke vill uttala mig, kan jag för min egen del icke finna det
riktigt att motverka ett lämpligt beslut. Jag kan ej heller draga ett
likhetstecken mellan statskyrka och kristendom såsom somliga tyckas
vilja göra. Jag tror, att kristendomen kan bevaras och. frodas i
ett land utan statskyrka lika väl som i ett land med statskyrka.
Och jag är även nu av samma mening som förra gången denna
fråga var på tal, att det vore ingen fara för kristendomen, om
icke endast denna reform utan även en del andra antydda refor¬
mer genomfördes, ja, icke ens om själva statskyrkosystemet upp¬
hävdes här i landet.
Jag anser sålunda, att skäl tala för att man nu går med på
denna reform. Det gäller ju nu också blott att överlämna frågan
till Kungl. Maj:t, som bör vara skickad att utreda och bedöma
den, åtminstone lika väl skickad som en del talare här i riks¬
dagen. Jag menar därför, att vi kunna gå med på det förslag,
som lagutskottet framburit, till vilket jag, herr talman, ber att
få yrka bifall.
Herr Olsson i See: Jag hade egentligen icke tänkt be-
Nr II. 26
Onsdagen den 26 februari.
Ang. upphö- gåra ordet efter det utmärkta anförande, som hölls av utskottets
rande av omförande, men jag blev direkt uppfordrad därtill av en före-
H skrivna ’’ gående talare på Smålandsbänken, som uttryckte sin förundran
cforusställ- över, att personer, vilka han visste voro varmt intresserade för
ning. kristendomen, ja, som han uttryckte sig, voro mera varmt intres-
(Forts.) serade därför än för något annat, att sådana personer kunde
vara med om föreliggande hemställan av utskottet. Yem han då
syftade på vet jag icke, men jag förmodar, att jag icke tar så
alldeles miste, om jag tror, att även jag skulle få inrangeras
bland dem han sålunda åsyftat. Jag vill då erkänna, att jag är
varmt intresserad av kristendomen, men jag tror icke, att kristen¬
domens vara eller icke vara eller den göda kristendomsundervis-
ningens vara eller icke vara hänger på, huruvida de nuvarande
biskoparna ha inspelctionsrätt över läroverken eller ej. Visser¬
ligen framdrog samme talare skildringar, huru kristendomsunder-
visningen i vissa fall bedrives inom läroverken, och sade, att den
icke var sådan som han önskade. I detta fall får även jag in¬
stämma med honom, att kristendomsundervisningen nog icke
alltid är sådan, jag önskar att den borde vara. Men märk väl,
eu sådan kristendomsundervisning finnes nu i läroverken, oaktat
vi ha biskoparna som övervaka densamma och äro inspektörer.
Således synes det mig som om de, även om de vore kompetenta,
icke skulle ha makt att utöva inspektionen så, att kristendoms¬
undervisningen blir sådan, som åtminstone en del önska, att den
borde vara. Men för min del tror jag, att detta beror på andra
förhållanden. Frågan har ju ställts så, att det egentligen skulle
komma an på huruvida biskoparna skola ha inspektionsrätt över
kristendomsundervisningen eller ej. Men vi ha i utskottets ut¬
låtande uttalat, att den frågan icke är löst; på vilket sätt den
kommer att lösas är ej sagt. För min del vill jag framhålla,
att om samma talare möjligen skulle ha åsyftat, att det varit
partiband som gjort, att man intagit denna ställning till före¬
varande fråga, det i stället varit sakskäl, som gjort att åtminstone
jag för min del gått med på förslaget. Jag har åtskilliga erfaren¬
heter, som göra, att jag icke funnit lämpligt eller önskvärt, att
biskoparnas inflytande på kristendomsundervisningen förblir sådant
det för närvarande är.
Av såväl dessa som flera andra skäl skall jag, herr talman,
be att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Häruti instämde herr Bosson.
Herr Räf: Jag vill, herr talman, endast omedelbart kon¬
statera, att jag ingalunda adresserat mig till dem, som tagit del
i beslutet rörande förevarande utskottsutlåtande, och då proto¬
kollet framlägges, skall också herr Olsson i See finna, att jag
så icke gjort i det uttryck, varpå han syftade. För övrigt hade
-det varit lika intressant, om vi i de sista anförandena hade fått
Onsdagen den 26 februari.
27 Nr 1!.
höra de sakskäl, varpå talaren stödde sin uppfattning, som det Ann- uppho¬
var intressant att höra, vad de i övrigt hade att säga. ,.rande
° biskops sjalv-
Herr Modig: Herr talman! Då den siste talaren ville eforusståll-
göra sig till särskild tolk för det religiösa folket och dem, som ning.
ha hjärta för religionsundervisningen vid våra läroverk, så ber (Forts.)
jag att få säga, att jag räknar mig till samma grupp. Jag vill
då uttala den tanken, att jag tror att det förslag, det här gäller,
icke innebär den fara, som herr Räf särskilt framhöll. Herr Räi
skildrade på ett ganska hjärt sätt, hurudana förhållandena för
närvarande äro inom läroverken och huru det kan te sig, då
sonen kommer hem och fadern tar fram den gamla bibeln och
sonen säger, att den innehåller sagor. Detta visar enligt min
uppfattning, hurudan ställningen redan nu är, trots det vi ha
dessa eforer, som övervaka religionsundervisningen. För min del
tror jag, att denna reform icke innebär den ringaste fara utan
tvärtom. Jag vågar hysa den förhoppningen, att förhållandena
därigenom skola bliva minst lika bra som de för närvarande äro.
Utskottet säger nämligen så här:
»Avskaffandet av eforusämbetet innebär emellertid, enligt
utskottets mening, icke ett slutligt avgörande av frågan om bisko-
parnes ställning till kristendomsundervisningen vid de allmänna
läroverken. Även om eforusämbetet upphäves, låter det tänka
sig, att biskopen fortfarande erhåller en viss rätt att följa denna
undervisning.»
Härav tyckes det tydligt framgå, att man icke behöver
frukta för den sak, som särskilt här framhållits såsom betänklig,
och vi få väl ha den förhoppningen, att Kungl. Maj:t, när den
frågan tages under övervägande, skall taga även den saken under
omprövning.
Vidare sade herr von Hofsten, att den stora massan av vårt
folk skulle särskilt vara för, att frågan bibehölles vid status quo.
Det förefaller mig vara svårt för herr von Hofsten att uttala
eu sådan bestämd övertygelse härutinnan, då den stora mängden
av vårt folk knappast har eu aning om, att biskoparna äro eforer
vid läroverken. Jag tror näppeligen, att folket i allmänhet fäster
sig alls vid denna fråga.
Jag skall icke upptaga tiden längre. Jag har endast sagt
detta, därför att jag velat framhålla, att det även finnes religiösa
personer, som anse sig kunna biträda utskottets hemställan.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Hal lön: Herr talman! Ehuru jag anser det olämp¬
ligt att ägna så lång tid åt ett så bagatellartat ämne, skall jag
ändock, med anledning av ett yttrande av herr Räf, anhålla om
kammarens ursäkt, att jag tager dess tid i anspråk ett par tre
minuter.
Nr 11.
Ang. upphö¬
rande av
biskops själv¬
skrivna
eforusställ-
ning.
(Forts.)
28 Onsdagen den 26 februari.
Herr Räf nämnde i en passus av sitt anförande, att om man
ser efter, vilka läroböcker som användas vid undervisningen i
skolorna, man blir betänksam över att finna, att det är så illa
ställt med kristendomsundervisningen; och ett sådant yttrande
skall man verkligen få höra från herr Räf! Just i dessa dagar
hava vi all anledning att rikta eu viss uppmärksamhet på den
frågan, när vi tänka på, vad som presterats av en av vårt lands
biskopar just i en av hans läroböcker. Jag syftar på det som
hela kammaren har sig bekant, nämligen den grova karrikatyr
av en av våra stora tidsrörelser, som förekommit i en av de
dogmatiska läroböcker, som användas vid vissa allmänna läro¬
verk. Det finnes väl ingen i denna kammare, som icke måste
erkänna, att den skildring som där framkommit är, som sagt, eu
grov karrikatyr och vittnande om så grov både social okunnighet
och ovilja, att den utgör något synnerligen beklagligt såväl för
författaren själv som — man måste också säga — för den in¬
stitution, som han representerar. Det är enligt min uppfattning-
ett bevis för att ännu till dags vårt lands biskopar äro olämpliga
att erhålla ett förtroendeuppdrag av så social natur, som det här
ifrågavarande verkligen är. Just den omständigheten att de icke
utgå ur en valmanskår, som representerar folket självt, utan ur
en synnerligen liten del av folket, nämligen prästerna själva, gör,
att man alltid måste räkna med den risken, att de ingalunda
alltid stå i kontakt med tidens eget tänkande; och det är denna
omständighet, herr Räf, som gör att denna kammares vänster
är så pass enig om att flytta biskoparna bort från den plats,
som det här är fråga om.
Jag ber, herr talman, att få instämma i utskottets yrkande.
Härmed var överläggningen slutad. I överensstämmelse med
de därunder gjorda yrkandena framställde herr talmannen propo¬
sitioner först på bifall till utskottets hemställan samt vidare på
avslag å såväl nämnda hemställan som den i ämnet väckta mo¬
tionen; och fann herr talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Votering begärdes likväl, i an¬
ledning varav nu uppsattes, justerades och anslogs följande om-
röstningsproposition:
Den, som vill, att kammaren bifaller lagutskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 10, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren avslagit såväl utskottets berörda
hemställan som den i ämnet väckta motionen.
Onsdagen den 26 februari.
29 Nr 11,
Voteringen utvisade 141 ja mot 61 nej, vadan kammaren
bifallit utskottets hemställan.
§ 5-
Herr statsrådet Schotte avlämnade Kung! Maj:ts proposi¬
tioner :
angående resebidrag till vissa patienter vid kustsanatoriema;
angående tillstånd för staden Sala att försälja vissa s. k. till¬
delningar och intagor; och
angående användande av medel, som influtit genom försälj¬
ning av föråldrade handvapen m. m.
Dessa propositioner bordlädes på begäran.
§ 6.
A föredragningslistan fanns härefter upptaget Andra kam¬
marens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 1, i anledning av
en av herr Johanson i Vetlanda väckt motion, nr 163, om skri¬
velse till Kung! Maj:t angående förbud i vissa fall mot befordran
å järnväg av försändelser, innehållande brännvin.
Uti en inom Andra kammaren väckt, till dess tredje tillfäl¬
liga utskott hänvisad motion, nr 163, hade herr Johanson i Vet¬
landa föreslagit, att Riksdagen ville i skrivelse till Kungi. Maj:t
hemställa om sådan ändring i nu gällande bestämmelser, att vid
svensk järnvägsstation icke finge mottagas till befordran paket
eller kolli, innehållande brännvin eller andra brända eller destil¬
lerade spirituösa drycker, som vägde mindre än 25 kilogram.
Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till
någon Andra kammarens åtgärd föranleda.
Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:
Herr Johanson i Vetlanda: Herr talman, mina herrar!
Gentemot ett enhälligt utskott må det kanske anses djärvt att,
efter den långa debatt, som här förevarit, upptaga kammarens
tid; men jag skall i alla fall söka att fatta mig kort och icke bli
synnerligen lång.
Jag ber då först att få uttrycka min tacksamhet till utskottet
för dess bestämda uttalande, att nu rådande oinskränkta be¬
fordringsrätt för brännvin samt andra brända eller destillerade
spirituösa drycker å svenska järnvägar medför uppenbara miss¬
förhållanden, vilka påkalla statsmakternas uppmärksamhet. Här¬
med har ju syftet i min motion fått sitt berättigande erkänt, och
jag skulle väl tro, att denna kammares ärade ledamöter ej heller
äro främmande för berörda missförhållanden. De mellan 2 och
Ang. förbud i
vissa fall mot
brännvins
försändande
med järnväg.
Nr 11. 30
Onsdagen den 26 februari.
Ang. förbud i 3 tusen svenska järnvägsstationerna visa nog alltför tydligt, att
mSbråm!vi’ns01 m^re Paket, innehållande sprithaltiga drycker, äro i detta fall
försändande att rakrla med.
med järnväg. Jag har i min motion berört en gammal inlöst gästgivare-
(Forts.) gårds utskänkningsrättigheter, vars försäljningsområde har 14
järnvägsstationer, och därvid omnämnt, att under år 1912 till en
mindre station bland dessa ankommit 3,442 kg. brännvin. Nu
har jag här uppgifter från 7 av dessa stationer, vilka bekräfta,
att det är inte synnerligen bättre beställt vid dem, utan vid som¬
liga snarare värre, ty en av dessa uppgifter visar, att under år
1911 ankommit cirka 2,000 sändningar spritvaror med en vikt av
15,000 kilogram. Medelvikten för dessa kollyn är cirka 7 kilo¬
gram, vilket tydligt visar, att största antalet kollyn till och med
väga äunu mindre.
Orsaken till att utskottet utan framdragna skäl intagit eu så
svävande ställning till den av mig angivna gränsen 25 kilogram,
är rätt svår att läsa ut. Man skulle ju icke kunna tro, att ett
helt utskott smittats av den åsikten, som av vissa personer för¬
fäktats, satt ju högre gränsen sättes, dess mer supes det», helst
denna åsikt just i år av Riksdagens båda kamrar blivit utdömd.
Som förhållandet för närvarande är, kan en person, som icke
äger mer än 1 krona 65 öre, för denna summa vid närmaste
järnvägsstation avhämta eu liter brännvin, och det är nog för att
göra honom drucken, för att icke säga galen. När den litern är
slut, kan han under enahanda förhållanden få hem en liter i
sänder, så länge han vill och han kan skrapa ihop 1,65. Däremot
om järnvägen icke befordrar mindre än 25 kilogram, räddas
många, synnerligen av de unga, från frestelsen att taga hem
brännvin, ty ett belopp på mer än 30 kronor har en viss respekt
med sig, helst för den mindre bemedlade. Jag skulle väl knap¬
past behöva nämna, att mina åsikter även sammanfalla med vår
nuvarande svenska lagstiftning, då det gäller inskränkning av
rätten att sälja brännvin såväl i parti som i minut.
Om nu icke den av mig föreslagna inskränkningen täcker
alla missförhållanden i rusdryckstrafiken, bör den dock verksamt
motarbeta det minuthandelssystem med brännvin, som nuvarande
fraktförhållanden bidraga att befordra, synnerligast på lands¬
bygden, och det skulle även bidraga att lämna någon ersättning
för de stora summor, som staten årligen utbetalar i form av pen¬
sion till gamla gästgivaregårdsinnehavare.
Första kammaren har, genom att bifalla en nykterhetsmotion
av mindre praktisk betydelse än denna, visat, att icke varje liten
förbättring i nykterhetshänseende behöver vänta på sin lösning,
tills den gått igenom den av Kungl. Maj:t tillsatta s. k. nykter¬
hetskommitténs skärseld. Detta Första kammarens beslut ger mig
anledning förmoda, att icke Andra kammaren vill slå in på en
annan väg, och jag skulle väl tro, att de ärade ledamöter, som
Onsdagen den 26 februari.
31 Nr 11.
vilja arbeta för nykterhet, betänka sig, innan de gå med på ut¬
skottets avstyrkande hemställan.
Jag ber därför, herr talman, att få yrka avslag på utskottets
hemställan och bifall till min motion.
I detta anförande instämde herrar Månsson, Molin i Dom-
bäcksmark, Bäf, Hagberg, Liljedahl, Ström, Lundgren i Björna,
Igel, Jansson i Edsbäcken, Andersson i Altofta och Bosenquist.
Herr Åkerlund: Herr talman! Det har blivit så vanligt
nu för tiden, att man hänvisar sådana här frågor, berörande nå¬
gon mindre del av ett lagstiftningsområde, till en pågående ut¬
redning i ämnet. Det är ju alla bekant, att det nu pågår en
stor utredning i nykterlietsfrågan; men vi få i alla fall icke
glömma det gamla ordspråk, som säger, att medan gräset växel-,
dör kon.
Det är ostridigt ett oskick, som här påvisas i motionen; och
de förhållanden, som i detta avseende äro rådande, äro rent av
beklagliga. Jag har sett ute på landsbygden synnerligen många
socknar, där den vuxna befolkningen under vanliga förhållanden
är så nykter man kan begära; men emot helgerna skola vi få se
hundratal av ungdom, ja rena barnungar, gå omkring stupfulla.
Och var få de spriten ifrån? Jo, i småsändningar med järnvä¬
garna. Jag medger, att det icke är bättre ställt med ångbåtarna,
men i fråga om dem föreligger ej något förslag, vadan man icke
för närvarande där kan få någon rättelse, men åtminstone för
den befolkning, som bor inne i landet, där inga ångbåtar gå,
skulle det vara till ofantligt stor nytta, om något i detta fall
bleve åtgjort.
Jag har ansett mig böra säga detta, och jag vet, att i bygden
därhemma hava de precis samma tanke som jag och skulle myc¬
ket beklaga, om jag icke skulle biträda det föreliggande förslaget,
som jag anser vara av yttersta vikt.
•Tåg ber, herr talman, att få yrka bifall till motionen.
Herr von Sneidern: Herr talman! Jag vill bara påpeka,
att utskottets avstyrkande icke innebär ett underkännande av mo¬
tionen, utan motsatsen är förhållandet. Just därför att vi icke
anse frågan vara en liten och obetydlig fråga, som vi på rak
arm kunna avgöra, är det som vi vilja hänskjuta frågan till den
utredning, som för närvarande pågår.
Jag delar fullkomligt den föregående talarens uppfattning,
att det icke alltid är skäl att skjuta undan en fråga på grund
därav, att en stor allmän utredning pågår på ett större område
inom vilket ett förevarande ärende faller, men det bör dock före¬
ligga ganska starka skäl för att icke göra det. Antingen skall
det då vara en trängande fråga, som på samma gång lätt kan
Ang. förbud i
vissa fall mot
brännvins
försändande
med järnväg.
(Forts.)
Nr 11. 32
Onsdagen den 26 februari.
Ang. förbud i
vissa fall mot
brännvins
försändande
med järnväg.
(Forts.)
avskiljas från sammanhanget med det större område, som utgör
föremål för den pågående utredningen, eller också skall man vara
beredd att utan vidare undersökning giva ett direktiv för den
pågående utredningen. Jag anser, att intet av dessa fall för när¬
varande föreligger.
Det är ju klart, att som förhållandet för närvarande är, näm¬
ligen att en stor del av vår landsbygd redan är torrlagd, så att
det brännvin och de drycker av ifrågavarande slag, som komma
till detta område, komma från städerna och till huvudsaklig del
per järnväg, då ligger det nära till hands att försöka få restrik¬
tiva åtgärder för transporterna. Men detta sammanhänger enligt
min uppfattning med frågan om lokala vetot, som för närvaran¬
de är under utredning. Därför kan detta ärende icke lätt utbrytas
ur denna stora fråga; utan då vi ha en stor sakkunnnig kom¬
mitté, som arbetar, bör det överlämnas till densamma för nog¬
grann prövning.
Den förste ärade talaren, motionären, ville göra gällande, att
hela utskottet skulle gått med på den uppfattningen, att ju större
kvantitet som på en gång måste försäljas, desto större skulle för¬
täringen bli. Vi hava icke alls fäst oss vid någon sådan upp¬
fattning, men vi hava sagt, att frågan icke är så lätt att avgöra,
och att vi anse, att den bör underkastas prövning av den kom¬
mitté, som för närvarande representerar sakkunskapen. Jag vill
naturligtvis icke relatera enskilda samtal med privatpersoner med
angivande av deras namn, men jag talade med en person i eu
framskjuten ställning i detta läger, och hans fråga var genast
till mig: »äro herrarne övertygade om att resultatet ej blir, att
man då kommer att taga så mycket mera?» — Jag vill bara
referera detta för att visa, att åsikterna i dessa kretsar äro dela¬
de. Att under sådana omständigheter utskottet skulle inbjuda
kammaren till att göra något uttalande eller till att giva nykter¬
hetskommittén något direktiv just på denna punkt och just i
överensstämmelse med den begäran, som föreligger, anse vi skulle
vara att föregripa det arbete, som för närvarande pågår.
Vad skulle resultatet, tro herrarna, för övrigt bli, om ett bi¬
fall till motionen skulle genomdrivas? Resultatet skulle med
säkerhet bli det, att Kung!. Maj:t skulle remittera frågan till nyk¬
terhetskommittén. D. v. s. resultatet blir fullkomligt detsamma,
hur kammaren än fattar sitt beslut; det är min fulla övertygelse.
Under sådana omständigheter ha vi, påpekande det viktiga spörs¬
mål som framförts och de faktiska missförhållanden, som för
närvarande råda, samt under uttalande av våra önskningar att
om möjligt reform i motionens syfte må kunna åstadkommas,
avstyrkt motionen för närvarande, då vi samtidigt förvissat oss
om, att frågan kommer att upptagas av nykterhetskommittén.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Onsdagen den 26 februari.
33 Nr II.
Herr Le an der: Herr talman! Ehuru jag hyser den allra Ang. förbud i
största aktning för den sittande nykterhetskommittén, av varsvissa fal1 mot
arbete man säkerligen är berättigad vänta sig bästa resultat, kan
jag dock icke heller vara med om att avvisa alla nykterhetsspörs- med1 järnväg.
mål, som framkomma, blott med erinran om att nykterhetskom- (Forts.-)
mittén finnes till och att den, och endast den, skall nu lösa alla
nykterhetsfrågor. Om åtskilligt hinner undangöras, innan kom¬
mittén framlägger sitt förslag, är väl i all rimlighets namn ingen
skada skedd. Här citeras emellanåt ordspråk och så har gjorts
\ dag; jag menar då, att här den satsen kan tillämpas, att man
icke bör uppskjuta till i morgon med sådant, som man kan göra
i dag.
Den trafik, varom här är fråga, förekommer icke i någon
ringa skala, som ju motionären redan erinrat om. En järnvägs¬
tjänsteman, anställd vid en station i ett stadssamhälle, berättade,
att därifrån brukade varje vecka och i synnerhet till de större
högtiderna befordras hundratals paket, innehållande en, två eller
tre liter brännvin, till stationer på den kringliggande landsbyg¬
den. Och såsom det förhåller sig vid denna station, så förhåller
det sig vid många andra. Om motionären och i synnerhet ut¬
skottet hade varit i stånd prestera någon mera fullständig stati¬
stik över denna trafik, skulle vi säkerligen förvånas över den¬
samma. I allmänhet bruka de, som vilja ha dessa drycker, skicka
in en postanvisning till vederbörande bolag eller utminuterare,
som sedan expediera paketen åt alla håll, med den sorgliga på¬
följd, som är oss allom bekant. Om och när vi en gång erhålla
lokalt veto, skola verkningarna därav väsentligen förringas, därest
icke dylika bestämmelser, som motionären här ifrågasatt, verk¬
ligen komma till stånd.
Nu har ju utskottet också medgivit, och kan för övrigt icke
göra annat, att trafiken medför svåra missförhållanden, som stats¬
makterna böra hava sin uppmärksamhet riktad på, men utskottet
vågar icke avgöra, ifall den väg, motionären föreslagit, skulle
kunna leda till avhjälpande av dessa missförhållanden. Ja, så
är det väl med alla eller åtminstone de bestå påtänkta reformer,
att man icke på förhand kan bestämt säga, huru de komma att
verka, men därest en reform aldrig genomföres, kan den heller
aldrig prövas. Därför måste man handla, efter bästa förstånd
naturligtvis, men handla bör man och icke i det oändliga blott
överväga och diskutera. Det bör väl dock vara klart för var och
en, att för dem, som önska få spritvaror sig tillsända på järn¬
väg, det alltid är lättare att få ihop till en eller annan liter än
att skaffa medel till så mycket som 25 kg., vilket ju skulle bliva
minimum, om motionärernas framställning ginge igenom.
Då jag sålunda finner motionen vara ett steg i rätt riktning
och icke kan inse, att nykterhetsfrågan behöver utredas i hela
sin omfattning, innan detta steg tages, skall jag, herr talman, i
Andra kammarens protokoll 1913. Nr 11.
3
Nr II. 34
Onsdagen den 2G februari.
Ang. förbud i
Hissa fall mot
brännvins
försändande
med järnväg.
(Forts.)
likhet med motionären be att få yrka avslag på utskottets hem¬
ställan och bifall till den föreliggande motionen.
Med herr Leander förenade sig herrar Bärg i Katrineholm,
Nilsson i Linnås, Hamrin, Larsson i Säby, Bunefors, Eliasson,
Björnberg, Jonsson i Hökhult, Lundgren i Vendelsberg, Andersson
i Milsmaden, Helger, Andersson i Skrädene, Johanson i Gäre,
Mossberg, Persson i Björsbyholm, Karlson i Västtomten, Sjöberg,
Carlson i Herrljunga, Danielsson, Andersson i Härrklättan, 1Berg¬
sman, Olofsson i Digernäs och Hansson i Bäck.
Herr Winberg: Herr talman, mina herrar! Jag är av
fullständigt samma mening som en del föregående talare, eller
att den omständigheten, att eu fråga föreligger till utredning
inom en kommitté, icke bör utgöra tillräckligt skäl för Riksdagen
att i avbidan på frågans slutbehandling inom kommittén avslå
varje separat framställning, som berör densamma. Förhållandena
kunna dock vara sådana, att man måste fråga sig, om man kan
utan vidare besluta angående en detalj i eu sådan under behand¬
ling varande fråga, nämligen när denna detalj på ett-något syn¬
nerligen intimt sätt sammanhänger med övriga delar av den
stora huvudfrågan. Efter det uttalande, som utskottet har gjort
i sin motivering, torde det väl vara alldeles självklart, att den
kommitté, som har att utreda nykterhetsfrågan i sin helhet, kom¬
mer att låta sig angeläget vara att fortast möjligt ägna denna
detalj sin uppmärksamhet, så att den snart nog kan föreläggas
Riksdagen till slutlig prövning. Vad frågan här gäller är icke,
huruvida man ställer sig välvilligt eller icke mot det i motionen
framförda kravet, utan frågan gäller den lämpligaste formen för
behandlingen och avgörandet av detta krav. Här har t. ex. på¬
pekats, att för den händelse lokalt veto blir beslutat, den av
motionären anförda synpunkten måste vinna beaktande, därest
man över huvud vill giva någon effektivitet åt ett sådant beslut.
När således denna detalj så nära sammanhänger med övriga
detaljer i denna stora fråga, förefaller det ovisst, huruvida det är
klokast eller icke att gå på den väg motionären anvisat.
Motionären har ju här bestämt angivit en viss kvantitet,
nämligen 25 kg,, såsom den minsta, som finge befordras per
järnväg. Motionären tyckes hysa den uppfattningen, att utskottet
skulle ansett, att ju högre gränsen sattes, dess mer komme det
att supas. För min del har jag icke en sådan uppfattning, utan
tvärtom har jag ifrågasatt, huruvida icke denna gräns borde
flyttas än högre upp. Men utskottet hade naturligtvis icke
någon rättighet att röra på den, då utskottet ju måste hålla sig
inom ramen av motionärens yrkande.
Det kan ifrågasättas, huruvida eu sådan bestämmelse som
den föreslagna under nuvarande förhållanden och utan tillbörligt
Onsdagen den 26 februari. 35
aktgifvande på andra omständigheter kommer att utfalla så syn¬
nerligen tillfredsställande. Bestämmelsen kan nämligen i viss mån
bliva eu klasslag, som träffar dem, som äro bosatta å sådana
orter, att de äro huvudsakligen hänvisade till det transportmedel,
som här är i fråga, under det att den icke alls berör dem, som bo
på andra orter. Med den gräns, som motionären föreslagit, kommer
bestämmelsen också huvudsakligast att drabba sådana personer,
som icke äro i tillfälle att på en gång taga hem större kvantiteter
eller som äro bosatta på platser, där det icke finnes möjlighet
att genom att »skramla» skaffa medel till så stora sändningar.
I varje fall bör man, då det är fråga om att träffa eu sådan
restriktiv bestämmelse, göra sig förvissad om, huru den kommer
att verka både i det ena och andra avseendet, på det att icke den
lagstiftning man fastställer, sedan må komma att visa sig verka
sa ojämnt och bliva av den art, att den blir föremål för hat.
. InSen torde med fog kunna påstå, att icke jag och utskottets
Övriga medlemmar äro mycket intresserade av denna fråga. Men
när utskottet likväl kommit till det resultat, som här föreligger,
så har skälet därtill varit det, att utskottet med hänsyn till det
sammanhang, som råder mellan denna speciella fråga och övriga
nykterhetsspörsmål, ansett det riktigt, att den nu arbetande nyk¬
terhetskommittén finge behandla denna detaljfråga i sammanhang
med dessa övriga därmed samband ägande spörsmål. Utskottet har
haft så mycket större skäl att intaga denna ståndpunkt, som ett
beslut av Riksdagen i den riktning motionären ifrågasatt näppe¬
ligen skulle kunna leda till annat resultat än att ärendet av
Kungl. Maj.t hänvisades till kommittén. Det är dessa, omständig-
heter och ingalunda brist på förstående för de av motionären
framförda synpunkterna, som gjort, att utskottet kommit till det
slut, som här ^ föreligger, och som gorå, att även jag anser mig
höra,, såsom frågan nu ligger, yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Modig: Såsom ledamot av det utskott, som behandlat
denna motion, ber även jag att få vitsorda, vad föregående talare
anfört, nämligen att inom utskottet knappast rådde mer än eu
mening därom, att vi borde göra allt vad vi kunde för att under¬
stödja motionen, ålen då vi vid hänvändelse till nykterhetskom¬
mittén erforo, att kommittén mycket snart kunde väntas komma
att taga denna fråga under behandling — jag tror till och med
att kommittén redan delvis behandlat den —- så blevo vi inom
utskottet fullkomligt ense därom att frågan borde först prövas av
kommittén. Vilken åsikt man än må ha om lämpligheten av
att hänskjuta alla möjliga frågor till dessa beredningar och kom¬
mittéer, måste man väl dock medgiva, att man icke bör i tid
och otid vända sig till Kungl. Maj:t för att begära utredningar.
Då jag således icke kan inse, att frågan förlorar något på
att omhändertagas av kommittén, allra helst som jag är "livligt
Nr 11.
Ang. förbud i
vissa fall mot
brännvins
försändande
med järnväg.
(Forts.)
Nr 11. 30
Onsdagen den 26 februari.
Ang. förbud i förvissad därom att, även om Riksdagen skulle besluta att hos
"^brännvins01 Kungl- Maj:t begära utredning i frågan, denna utredning skulle
försändande anförtros åt kommittén, och frågan följaktligen i alla fall skulle
med järnväg, gå samma väg, så kan jag icke komma till något annat resultat
(Forts.) än att hemställa om bifall till utskottets förslag.
Herr Johanson i Vetlanda: De tre talare, som försvarat
utskottets hemställan, ha huvudsakligen uppehållit sig vid det
formella, och jag vill ju gärna medge, att även den saken har
sin betydelse, men i detta fall är den betydelsen ringa, t. o. m.
mycket mindre än vad utskottet för sin enskilda del tyckes anse.
Jag förstår mig sannerligen icke på anledningen till att utskottet
så utan vidare avfärdat frågan genom att hänvisa till den s. k.
nykterhetskommittén. Det är ju vanligt att tredje tillfälliga utskottet
behandlar sådana frågor, som röra fraktförhållanden, men såvitt
jag kan finna, står det i betänkandet icke ett ord, som antyder
något i den riktningen eller visar, att utskottet gjort någon för¬
frågan hos kungl. järnvägsstyrelsen eller någon annan myndighet
eller person, huruvida hinder mötte med avseende på den be¬
gränsning av rätten att befordra brännvin, som jag bär föreslagit.
Jag ber därför att få inlägga min gensaga mot utskottet i
vad detsamma motsätter sig en utredning, och anser för min
del, att utskottet skulle självt gjort någon utredning i den vägen,
innan utskottet kom till detta resultat. Jag vidhåller mitt yrkande.
Herr Dean der: Då nykterhetskommittén här blivit åbero¬
pad, vill jag säga, att jag tror mig veta, att flera ledamöter i
denna kommitté gärna skulle se, att denna kammare bifölle det
yrkande, som framställts i herr Johanssons motion. Detta skulle
skänka ett visst stöd, även om frågan kommer att hänskjutas till
kommittén, och icke är det väl nödvändigt att avslå motionen
av den anledningen.
Herr Winberg sade, att dessa bestämmelser kunde få karaktär
av klasslagstiftning. Ja, men om de lägre klasserna genom dessa
bestämmelser skulle hindras från att använda sina pengar till
något så onödigt som brännvin, så anser då jag för min del, att
de icke skulle ha någon anledning att beklaga sig däröver, utan
jag tycker tvärtom, att de borde ha alla skäl att vara tacksamma.
Herr Eriksson i Grängesberg: Jag bär begärt ordet endast
för att påvisa, att för sakens avgörande har det verkligen icke
så stor betydelse, vilket beslut kammaren fattar bär i dag. Blir
det så, att Riksdagen bifaller motionen, så är det antagligt, att
Kungl. Maj:t icke utan föregående utredning vidtar åtgärder i
motionens syfte, när denna är lagd så speciellt som den är. Blir
det åter så, att Riksdagen avslår motionen och bifaller utskottets
framställning, så kommer ju frågan ändå att tagas under nog-
Onsdagen den 26 februari.
37 Nr il.
grann omprövning av den kommitté, som f. n. undersöker vad Ang. förbud i
som kan göras till höjande av den allmänna nykterheten inom vissa fall mot
landet. Inom den s. k. nykterhetskommittén, är den allmänna försändande
meningen den, att något bör göras för att försvåra åtkomsten av med0järnväg.
rusdrycker på landsbygden. Jag kan också meddela, att den fråga, (Forts.)
som berörts här i dag, har varit föremål för långa debatter i
kommittén, vilken sålunda icke alls är främmande för spörsmålet.
Här har gjorts en massa uttalanden — åtföljda av många
instämmanden — till förmån för motionen, och det är från mitt
sätt att se synnerligen glädjande, ty jag har samma åsikt som
motionären och övriga, som instämt med honom, nämligen att
här föreligger ett missförhållande, som man måste med alla till
buds stående medel motarbeta, och jag tror, att dessa uttalanden
komma att ha lika kraftig verkan som ett beslut i den riktningen.
På samma gång ber jag få säga, att frågan ingalunda är så
enkel, att man utan vidare med ett penndrag kan säga, att eu
transport av mindre än 25 liter icke må vara tillåten. Det kan
ha konsekvenser, vilka åtminstone jag för min del icke nu kan
överblicka, och jag tror icke, att någon annan av kammarens
ledamöter kan göra det heller. Det är en sak, som beror på
huru lagstiftningen i övrigt är lagd. Jag är icke fullt säker på, att
man på det sätt, som här föreslagits, befrämjar folknykterheten,
såsom man tror sig göra, och därför vore det enligt mitt förme¬
nande klokast och bäst, om kammaren nu bifölle utskottets
hemställan.
Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, gav herr
talmannen propositioner dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på avslag därå och bifall i stället till den i ämnet väckta
motionen; och förklarade herr talmannen sig anse svaren hava
utfallit med övervägande ja för den förstnämnda propositionen.
Då votering emellertid begärdes, blev nu uppsatt, justerad och
anslagen en så lydande voteringsproposition:
Den, som vill, att kammaren bifaller tredje tillfälliga utskottets
hemställan i utskottets förevarande utlåtande nr 1,
röstar Ja;
Den, det ej vill,
röstar Nej;
Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda
hemställan, bifallit den i ämnet väckta motionen.
Omröstningen utföll med 120 ja mot 78 nej; och hade kam¬
maren alltså bifallit utskottets hemställan.
Nr II. 38
Onsdagen den 26 februari.
§ T.
Ang. styck- Vidare förekom till behandling Andra kammarens fjärde
ning till små- tillfälliga utskotts utlåtande, nr 3, angående herr Åkerlunds
till eckiesia- motion, nr 90, angående styckning till småbruk av viss till
stikabostälien ecklesiastika boställen hörande mark.
hörande I motion inom Andra kammaren, nr 99, hade herr Åkerlund
mark. föreslagit, att Riksdagen måtte anhålla, att Kung! Maj:t täcktes
vidtaga erforderliga åtgärder, för att inägojorden jämte nödig-
skog och betesmark å de ecklesiastika boställena, innan dessa av
församlingarna hunne förses med dyrbar åbyggnad, skulle utan
vidlyftiga omgångar kunna uppdelas och försäljas till lämpliga
småbruk.
Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till
någon Andra kammarens åtgärd föranleda.
Utskottets hemställan upplästes, varefter ordet begärdes av
Herr Åkerlund, som anförde: Herr talman! Då denna
motion remitterades, var jag icke närvarande i kammaren, men dagen
därpå fick jag höra av kamrater, att nu skulle motionen bli så utom¬
ordentligt välvilligt och bra behandlad, då den kommit till ett
tillfälligt utskott, som icke i likhet med jordbruksutskottet vore
överhopat med arbete. Jo, jag tackar jag! Nu har motionen
blivit avstyrkt i sin helhet, trots den välvilliga behandling, som
jag med tacksamhet erkänner kommit densamma till del. Huvud¬
sakligaste anledningen till avstyrkande är väl den, att, såsom ut¬
skottet säger, Kungl. Maj:t uppdragit åt den nu sittande krono-
lägenhetskommissionen att taga saken under övervägande. Ja,
vore jag förvissad om, att denna kommission verkligen fått frågan
i sin helhet under sin behandling, så skulle jag naturligtvis icke
ha något yrkande att göra, utan vara synnerligen belåten, men
jag vågar betvivla, att så verkligen är fallet.
Mot utskottets slutledningar angående mina yrkanden tar jag
mig friheten att opponera mig en liten smula. Jag vet verkligen
icke, varifrån utskottet har fått, att jag skulle ha för avsikt att
låta Kungl. Maj:t i ett nu övertaga de ecklesiastika boställena
samt fördela dem och avyttra dem till småbruk. Nej, förvisso
har jag aldrig någonsin haft en sådan tanke, men väl har jag
haft den tanken, att om kommunerna anse det besvärligt och
bekymmersamt att övertaga dessa boställen och arrendera ut dem
för sin egen räkning, skulle kommunerna utan vidlyftig omgång
och utan att besvära Kungl. Maj:t, som nog är tillräckligt besvä¬
rad förut, som jag tror, få rättighet att avyttra boställena i större
eller mindre delar.
Då det också varit tal om, att jag skulle ha för avsikt att
låta staten gratis få övertaga boställenas skogar, så vill jag erinra,
att detta aldrig varit min tanke utan att naturligtvis staten, om
Onsdagen den 26 februari.
39 Nr 11.
den vill taga skogarna, får göra det mot betalning liksom alla Ang. styck-
andra. Men vilja kommunerna avsätta dessa skogar till allmän- '"”JtiU
ningskogar, så må det vara deras rätt. Jag bär sannerligen icke tiii\cklesia-
liaft några sådana där revolutionära funderingar. stikaboställen
Jag har även haft alldeles klart för mig, att dessa boställen hörande
icke kunna bli tillgängliga förrän i den mån lönekon vention erna mark.
utlöpa. Emellertid är det fallet, att de på synnerligen många (Forts.)
håll utlöpa inom några få år. Hemma hos mig gälla de blott i
ännu tre år och på andra håll utlöpa de likaledes 1916. Seder¬
mera skulle kommunerna övertaga dessa många gånger synner¬
ligen ruskigt byggda boställen, och för att då få utarrendera dem
till rimliga priser, nödgades kommunerna förse dem med tids¬
enliga byggnader, trots det kommunerna, enligt vad utskottet
säger, efter konventionernas utgång bli befriade från byggnads¬
skyldighet utom i fråga om bostäder för prästerskapet. Boställena
måste helt enkelt vara så bebyggda, ty därförutan är det omöjligt
att få någorlunda hyggliga arrendatorer på dem. Men då blir
förhållandet — det känna herrarna till, som veta, vad det kostar
att bygga i våra dagar — att det knappast står till att erhålla
så pass arrende, att det räcker till räntan på det nedlagda bygg-
nadskapitalet, och därför, tror jag, att det är synnerligen ange¬
läget att utan uppskov uppmärksamma denna angelägenhet.
Det är också en annan omständighet som gjort, att jag vå¬
gat komma igen med denna motion, och det är, att under det
man inom stora delar av landet ser sig i stånd att tillhandahålla
billig jord å kronohemman, man i andra trakter saknar sådana,
och då i vart pastorat tinnes åtminstone ett, men ofta nog två,
ja tre boställen, skulle dessa synnerligen väl lämpa sig för ändä-
målet. Skulle det, mina herrar, icke vara lika välsignelserikt för
vårt land, om dessa boställen fördelades i smålotter, som finge
avyttras till egna hem, i stället för att sammanhållas i stora kom¬
plex. Jag kan för min del icke tänka mig annat, än att denna
anordning skulle visa sig innebära den lyckligaste lösningen av
denna viktiga angelägenhet.
Nu har utskottet framhållit vad som även från andra håll
blivit betonat, eller att äganderätten till boställena ju är omtvistad.
Ja, även denna fråga har jag tagit mig friheten beröra i min
motion, och det därför, att jag väntat mig, att det skulle bli tal
i den riktningen. Men vad spelar egentliga äganderätten till
dessa boställen i kommunerna för roll, då ju kommunerna ändå
ha rätt att oavsett denna disponera inkomsterna av boställena?
Det har naturligtvis icke varit min tanke att, om kommunerna
skulle avhända sig boställena, de skulle förskingra de härvid er¬
hållna medlen, utan dessa skulle fonderas för det ändamål, var¬
till de äro avsedda. Det torde herrarna känna till litet var, lika¬
väl som jag, att i de flesta fall ligga dessa boställen på kom¬
munernas bästa och mest centrala jord, och äro därför också
Nr 11. 40
Onsdagen den 26 februari.
Ang. styck- synnerligen begärliga. På vissa håll är man nu mycket rädd för
ning till små- jord, som från det allmänna upplåtes till småbruk, skall bli
till ecklesia- föremål för spekulation. En dylik spekulation skulle tänkas
stikat)oställen kunna uppstå, om jorden exempelvis vore belägen invid en järn-
börande vägsstation. Men det torde väl icke vara så farligt, om någon
mork. enda stackare finge litet med, när andra människor klå åt sig
(Forts.) miljoner. I stort sett är jag emellertid alldeles övertygad om,
att, om dessa små jordbruk bleve väl bebyggda, skulle de bli så
dyrbara, att de sannerligen icke skulle bli föremål för spekulation.
De äldre här i Riksdagen känna väl till, att jag alltid varit emot
stora bolags och enskilda personers omhändertagande av Sveriges
jord i oinskränkt utsträckning, och skulle rimliga förslag till före¬
kommande av detta framkomma, så skulle jag vara den förste
att biträda dem. Men jag tror som sagt icke, att skapandet av
dessa småställen skall komma att föranleda något sådant, och
jag anser därför, att farhågorna i den vägen icke äro motiverade,
utan att man kan låta dem fara för att kunna främja det goda
syfte, som här avses.
Det är emellertid icke så små områden, som beröras av det
nu föreliggande spörsmålet. Yi ha haft eu uppgift, huru stor
areal åker och äng, som dessa boställen omfatta, och vi kunna
därav se, att det sannerligen icke gäller småsaker. Att efter
hand kunna uppdela dessa boställen, liksom även kronodomänerna
här i landet, tror jag vore synnerligen gott, särskilt därför att
jag är övertygad om, att detta skulle hejda det eländiga jobb,
som en stor del av Sveriges jord nu är underkastad, och som
det varit mitt främsta syfte att söka avvärja.
Utskottet bär också sagt, att ett bifall till motionen skulle
föregripa den nu pågående utredningen. Jag vill säga om den
utredningen liksom så mycken annan utredning: Herre gud, kan
man icke partiellt lagstifta i detta fall om det som är nödigt och
gott, innan dessa utredningar komma till stånd? Kanske ingen
av oss då är i livet, och man får väl i alla fall tänka på att
något blir gjort, medan vi finnas kvar, för att främja det göda
vi åsyfta.
Den invändningen har även av utskottet blivit gjord, att
man kunde genom ett bifall till motionen föregripa en utredning
om den upplåtelseform, som kunde bli föreslagen. Ja, den av
mig föreslagna upplåtelseformen är precis densamma som vice
talmannen påyrkat, och innebär att bereda folk möjlighet att
köpa jord, vare sig under eganderätt eller besittningsrätt, med rätt
att mot lösen erhålla eganderätt. I det fallet instämmer jag full¬
komligt med herr vice talmannen. Jag vet, att denne förut varit
emot mig, och jag tror, att det ej är möjligt för mig att komma
någon vart med min motion, vars öde jag naturligtvis överläm¬
nar till herrarna att avgöra. Jag kan emellertid icke komma
ifrån att yrka bifall till densamma, enär jag anser det vara av
Onsdagen den 26 februari.
41 Nr 11.
allra största vikt att allt åtgöres för småbrukarefrågans lyckliga
lösning. Jag ber således att få yrka bifall till motionen.
I detta anförande, under vilket herr vice talmannen över¬
tagit ledningen av kammarens förhandlingar, instämde herr Mo¬
lin i Dombäcksmark.
Härpå yttrade:
Herr Sandler: Jag ber att i korthet få beröra några av
de skäl, som föranlett utskottet att avstyrka motionen. Det för¬
håller sig ju icke så, som herr Åkerlund velat göra gällande, att
huvudmotivet för utskottets avstyrkande skulle ha varit, att även
denna fråga är föremål för utredning. Saken är i stället den,
att utöver detta skäl finnas åtskilliga andra, som väl äro värda
att tagas i beaktande. Jag ber att få framhålla för kammaren,
vad innebörden är av det yrkande, som herr Åkerlund framställt
i sin motion. Yrkandet, går ut på att man skulle hos Kungi.
Maj:t anhålla, »att Kungl. Maj:t täcktes vidtaga erforderliga åt¬
gärder, för att inägojorden jämte nödig skog och betesmark å
de ecklesiastika boställena må, utan vidlyftiga omgångar, kunna
uppdelas och försäljas till lämpliga småbruk». Om kammaren
godtager detta yrkande, måste det innebära, att denna kammare
liar givit Kungl. Maj:t ett öppet mandat att utan vidare, »utan
vidlyftiga omgångar», som det står i yrkandet, uppdela och för¬
sälja all inägojorden å de ecklesiastika boställena i vårt land.
Jag tror, att kammaren icke skall vara förvånad över, om ut¬
skottet ej ansett sig kunna utan vidare, »utan vidlyftiga omgån¬
gar» tillstyrka ett sådant yrkande. Jag tror ej, att vi äro fär¬
diga i denna stund att säga, huruvida alla dessa ecklesiastika
boställens inägojord skall, som generell regel, styckas. Jag tror
ej, att vi äro färdiga att säga, vilken upplåtelseform som därvid
med största fördel bör komma till användning. Det är på denna
kammares begäran igångsatt en utredning just beträffande denna
sak, och under sådana förhållanden synes det mig mycket litet
påkallat att här gå fram till Kungl. Maj:t med en sådan anhål¬
lan, som av motionären blivit föreslagen. Jag ber därför med
hänvisning i övrigt till utskottets motivering att få yrka bifall
till dess hemställan.
_ Vidare anfördes ej. Efter det herr vice talmannen givit pro¬
positioner dels å bifall till utskottets hemställan, dels ock å av¬
slag därå och bifall i stället till den i ämnet väckta motionen,
blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.
§ 8.
Härefter förelåg till avgörande Andra kammarens femte till¬
fälliga utskotts utlåtande, nr 2, i anledning av en av herr Måns-
Ang. styck¬
ning till små¬
bruk av viss
till ecklesia¬
stikaboställen
hörande
mark.
(Forts.)
Nr 11. 42
Onsdagen den 26 februari.
I fråga om
försvarsutgif-
ternas utta¬
gande genom
direkt ochpro-
gressiv be¬
skattning
m. m.
sou m. fl. väckt motion, nr 102, om skrivelse till Kungl. Maj: t
angående utredning i fråga om försvarsutgiftemas uttagande genom
direkt och progressiv beskattning m. m.
I en inom Andra kammaren avgiven motion hade herr Måns¬
son m. fl. föreslagit, att Riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Majd anhålla, att det täcktes Kungl. Maj:t uppdraga åt de sit¬
tande försvarsberedningarna att utreda, på vad sätt de för fram¬
tiden för försvarsväsendet erforderliga medlen skulle kunna utta¬
gas helt och hållet på direkt och progressiv beskattnings väg, även¬
som att föreslå erforderliga åtgärder i syfte att till annan huvud¬
titel överföra sådana, icke dhekt till försvarsväsendet hörande
utgiftsposter, som nu vore upptagna på fjärde och femte huvud¬
titlarna.
Utskottet hemställde, att förevarande motion ej måtte till
någon Andra kammarens åtgärd föranleda.
Sedan utskottets hemställan föredragits, lämnade herr vice
talmannen på begäran ordet till
Herr Månsson, som yttrade: Den här tanken är ju inte ny.
Jag har ifrån håll, där man icke kan misstänkas för att inte ha
reda på saken, hört, att man många gånger även inom det libe-.
rala partiet har talat om en sådan åtgärd; att man åtminstone
borde lyfta den del av statsutgifterna, som växer snabbast, näm¬
ligen försvarsbördorna, över på den direkta och progressiva be¬
skattningen. Jag är i princip för, att allt, som behövs för stats¬
verkets drift, bör uttagas på progressiv och direkt beskattnings-
väg, med undantag för vad som inkommer på statens egna affärs-
drivande verk. Jag finner den tanken icke alls oanständig och
upprörande, som man velat göra den till i en del av högerns
blad nu under de senaste dagarna. Jag finner tvärtom det vara
eu alldeles oanständig tanke och riktning att begära, att män¬
niskor skola betala skatt, allt eftersom de äro betungade förut
med många barn och progressivt nedåt, så att de med minsta in¬
komster få avstå proportionellt mest av denna i skatt.
Nu är det ju så, särskilt med denna del av statsbudgeten,
att, när det gäller att agitera fram nya försvarsbördor, hör man
ofta det resonemanget — vilket ju till sin grund är falskt, men
likväl gör sig gällande — att just därför, att vårt land under de
och de sista årtiondena i så hög grad ekonomiskt utvecklats, så
har det blivit dess mer lockande för en rovgirig granne. Det
där tror jag för min del icke på, men, när det framhålles från
högerhåll, så varför icke kräva att — när man vet, att denna
frambragta förmögenhet är så ojämnt fördelad och hopar sig och
tornar upp sig mer och mer på några få samhällsgrupper — var¬
för icke kräva, säger jag, att dessa grupper åtaga sig åtminstone sin
andel av försvarsbördorna, när alla andra bördor i de ojämförligt
flesta fall uttagas på en orättfärdig beskattningsväg. Vi begära
Onsdagen den 26 februari.
43 Nr 11.
ingå orättvisor, vi säga icke och handla icke som den gamla
högern handlade, när den hade makten, då den tycktes ha till
motto: »vi vilja inte betala skatt, vi regera, de andra skola betala
skatterna, så blir det arbetsfördelning», utan vi äro villiga att
betala vår andel, vi äro villiga att, när det gäller att trygga lan¬
dets självständighet, bära de personliga offer och de ekonomiska
offer, som kunna krävas. Men då ha vi också rätt att begära
av de andra mera lyckligt lottade, att de betala sina andelar, och
vi säga: »vi vilja taga eder på orden, vi fråga: vill ni vara med
om att bära de försvarsbördor, som bli er andel — och vilkas
storlek vi utan tvivel inom kort få kunskap om, när försvars-
kommittén kommer med sitt förslag — eller vill ni det icke, ja,
då be vi herrarna komma fram, så få vi titta på er, så skola'vi
se hur de se ut och vilka de äro som inte vilja bära sin andel
av samhällsbördorna.»
Om jag ser på förhållandena under bara en 25-årsperiod,
från 1882 till 1906, så fmner jag, att statsverkets inkomster under
denna tid utgjort 2,695 miljoner kronor. Därav ha uttagits genom
direkt skatt 377 miljoner kronor. Av denna skatt ha endast 216
miljoner uttagits av egendom och inkomst — inkomstskatten in¬
beräknad. Däremot ha på indirekt väg uttagits 1,837 miljoner,
medan resten fyllts genom andra statsinkomster. Under tiden ha
försvarsutgifterna tagit 1,432 miljoner. På indirekt väg ha alltså
uttagits alla dessa väldiga militära bördor och därtill 404- miljo¬
ner eller nära dubbelt så mycket som inkomst och egendom
betalat i skatt, och dock ha de för den minsta inkomsttagares
förtjänst och den minsta bondes och lägenhetsinnehavares fastig¬
heter betalda skatter funnits med i denna på direkt väg inkomna
skattesumma. Detta är ett system, som icke kan gå i längden,
det kunna vi vara överens om.
Nu hänvisar man till försvarsberedningarna. Ja, vi ha i dag
haft tillfälle att vid flera ärendens behandling se, huru man ten¬
derar åt att hänföra snart sagt alla frågor till kommittéer med
undantag av anslag till ämbetsmännens löner: de gå icke till
kommittéer för att utredas, utan de skola fram kontant. Det är
precis på samma sätt i denna fråga, som när nykterhetsfrågorna
äro före. När det gäller en reform, är det alltid en kommitté,
som har eu papperskorg stor nog att stoppa förslagen i. Det är
ett slags ny parlamentarism. Med den kan även en självhärskare
regera i det mest vanstyrda land. Men jag tror icke, att folket
i längden är nöjt med ett sådant system.'
Det ser hopplöst ut för mitt förslag denna gång, men frågan
är icke död, den kommer upp igen och växer sig stark, och det
kommer säkerligen att i denna sal genomföras en sådan skatte-
ordning, att var och eu skall betala sin andel av samhällsbör¬
dorna allt efter sin bärkraft.
Det liar dock förvånat mig att se, att jag har ett så enhäl-
I fråga om
försvarsutgif-
ternas utta¬
gande genom
direkt och pro¬
gressiv be¬
skattning
m. m.
(Forts.)
Nr 11. 44
Onsdagen den 26 februari.
l fråga om ligt utskott emot mig. Det kan ju för vissa grupper vara glfid-
försvarsutgif- j^nde, att den åtrådda nationella samlingen äntligen synes kom¬
mande* genom ma, när det galler, att de fattiga skola betala skatterna och de
direkt och pro- rika gå j amförelsevis fria. Jag ber att få yrka bifall till min
gressiv be- motion.
skattning
m. m. Herrar Forsell och Berg i Munkfors instämde häruti.
(Forts.)
Vidare anförde:
Herr Ingvarsson: Motionärens yrkande sönderfaller i två
olika delar. Först och främst yrkas, att Riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa, att det täcktes Kung!. Maj:t uppdraga
åt de sittande försvarsberedningarna att utreda på vad sätt de
för framtiden för försvarsväsendet erforderliga medlen må kunna
uttagas helt och hållet på direkt och progressiv beskattningsväg,
och vidare yrkas på framläggande av förslag om erforderliga åt¬
gärder i syfte att till annan huvudtitel överföra sådana, icke
direkt till försvarsväsendet hörande utgiftsposter, som nu äro upp¬
tagna på fjärde och femte huvudtitlarna.
Utskottet har vid överläggningen om denna fråga ansett, att
då, såsom motionären nyss erinrade, densamma redan i viss man
föreligger till utredning, denna utredning borde få fullföljas, och
utskottet har haft så mycket mera grundad anledning härtill, som
motionären sj ilv har för en fortsatt utredning av frågan velat
hänvisa den till försvarsberedningarna.
För min personliga del ber jag få säga, att jag i princip
instämmer i vad motionären nyss sade om riktigheten av att
skattemedel böra uttagas på sätt, som bär blivit antytt, för sta¬
tens utgifter i allmänhet taget. Men frågan var här, huruvida
det nu fanns anledning att lösrycka en speciell del av statens
utgifter och taga den under särskild behandling, frånsett de öv¬
riga utgifter av samma beskaffenhet, på vilka enligt motionärens
utsago samma synpunkter i övrigt böra läggas.
Han har nu här påvisat, hurusom nära nog allt skall gå till
kommittéutredning. Ja, det förefaller verkligen, sorgligt nog,
som om han skulle ha rätt. Det enda egendomliga är att han
själv yrkat, att denna fråga skulle gå till försvarsberedningarna
för fortsatt utredning. Utskottet har icke haft anledning att ingå
på denna sak, då försvarsberedningarna ha i uppdrag att allsidigt
utreda frågan, och har utskottet ansett det vara alldeles givet,
att därvid även de synpunkter motionären framhållit måste beak¬
tas, och att så kommer att ske, därom har utskottet haft all an¬
ledning att vara övertygat. Som saken nu ligger har utskottet
icke ansett sig kunna gå längre än det gjort och antagligen kom¬
mer väl icke neder kammaren att gå längre. Jag ber att få yrka
bifall till utskottets hemställen.
Onsdagen den 26 februari. 45
Sedan lierr talmannen nu återtagit ledningen av förhandlin¬
garna, yttrade:
Herr Månsson: Herr talman! Ja, min mening är att när
det nu är tillsatt en försvarsberedning och man begär, att frågan
skall hänvisas till den, så är det all anledning och dubbel anled¬
ning för utskottet och kammaren att till försvarsberedningen ut¬
tala sin mening i den här föreliggande frågan, så att den har
något att hålla sig till.
Herr Eden: Jag har naturligtvis i denna sak icke något
annat yrkande än utskottet, och det skulle icke fallit mig in att
taga till orda och förlänga denna redan alltför långa debatt, om
icke i utskottets yttrande förekommit en passus, som knappast
kan få ingå i kammarens protokoll, utan att något däremot säges.
Utskottet har i sin motivering börjat med att framhålla, att i för-
svarsberedningarnas uppdrag även ingår utarbetandet av en full¬
ständig finansplan för försvaret och att därvid också kommer att
behandlas spörsmålet, på vilka vägar för förs vars väsen det erfor¬
derliga medel lämpligast böra anskaffas. Så långt har jag i allt
väsentligt och i fråga om innehållet i denna mening icke något
att anmärka. Men därefter följer en sats, som måste vara, till¬
kommen genom missförstånd, och som icke kan få stå, utan att
detta missförstånd blir rättat. Det heter nämligen sålunda: »Den
av motionärerna anvisade vägen, nämligen försvarsutgifternas ut¬
tagande genom direkt och progressiv beskattning, kommer då
också, enligt vad som för utskottet upplysts, att tagas under
övervägande».
Denna sats måste, säger jag, bero på något missförstånd,
ty det kan icke vara möjligt att utskottet blivit upplyst om
att den av herr Månsson föreslagna utvägen kommer att tagas
under särskilt övervägande. Detta redan av det skäl att, såvitt
jag. har mig bekant, det inom den svenska statsregleringen aldrig
varit vanligt att man föreslagit vissa bestämda inkomster till vissa
bestämda utgifter, vilket ju är grunden för hela den föreliggande
motionen. Jag förmodar, att utskottet med den upplysning, som
utskottet omnämner, bara syftar på den omständigheten, att givet¬
vis försvarsberedningarna vid överläggning om finansplanen också
lära taga i betraktande behovet, ifall sådant behov föreligger,
att röra också vid den direkta och progressiva beskattningen.
Men att ingå på frågan, huruvida denna skall kombineras med
en alldeles speciell användning, nämligen uteslutande för försvars-
väsendets behov, tror jag icke att försvarsberedningarna kunna
ha för avsikt.
Herr talman, jag har velat göra denna lilla kommentar till
utskottets yttrande, för att det icke skulle föranleda till ytterligare
missförstånd, när man sedan läser det i kammarens protokoll.
Nr II.
I fråga om
försvarsutgif¬
ternas utta¬
gande genom
direkt och pro¬
gressiv be¬
skattning
m. m.
(Forts.)
Nr II. 46
Onsdagen den 26 februari.
i fråga om Den punkt jag vänt mig mot i utlåtandet spelar för argumen-
^Trnas^idta^ teringen icke någon roll, och jag finner för min del icke någon
gande genom anledning att yrka på ogillande speciellt av denna punkt, då den
direkt och pro- endast innehåller en, låt vara icke fullt korrekt, faktisk uppgift.
gressiv be- Den förklaring jag lämnat torde i alla händelser vara tillräcklig
skattning £gr ap man skall förstå vad jag för min del lägger in i utskot-
(Forts) tets yttrande, ocb Jag ber att få yrka bifall till dess hemställan.
Herr Ingvars son: Med anledning av det senaste anfö¬
randet ber jag endast få säga, att det aldrig har varit utskottets
mening att här markera, att försvarsberedningarna skulle lämnat
den uppgiften, att de ämnade taga frågan under särskild behand¬
ling, och det har heller icke utsagts, ehuru det ju är möjligt, att
man skulle kunna av formuleringen draga någon dylik slutsats.
Utskottet har fastmera erhållit den upplysningen, att alla eko¬
nomiska synpunkter på frågan komma att tagas under övervä¬
gande inom försvarsberedningarna, då givetvis även en framställ¬
ning av den art här föreligger i den män den kan inverka kom¬
mer att spela in i utredningen. Det är så utskottet sett saken,
och jag ber därför att få understryka riktigheten av vad herr
Eden här sade, att vi naturligtvis icke velat uttala som vår me¬
ning, att det skulle företagas en särskild utredning, utan att dessa
synpunkter skulle beaktas i sammanhang med den övriga utred¬
ningen.
Herr Torgen: Herr talman, mina herrar! Med det se¬
naste anförandet, som nu hållits, torde utskottets mening vara
tillräckligt belyst, men jag tänkte att redan det första anförandet
av herr Ingvarsson skulle tydligt nog ådagalagt, huru utskottets
uttalande bör betraktas, ty han sade, att försvarsberedningarna
icke kunna undgå att taga i övervägande de synpunkter, som
motionärerna framhållit. Om man skulle, såsom herr Edén, till-
lägga ordet: särskilt före orden »taga under övervägande,» då skulle
jag även hava ansett det vara för mycket sagt av utskottet. När
man läser de sista raderna i betänkandet måste man se dem i
sammanhang med de nästföregående, där det påpekas, att för¬
svarsberedningarna ha att upprätta en fullständig finansplan, och
det är då tydligt, att därvid motionärernas synpunkter måste be¬
aktas. Men detta är icke detsamma som att saken skulle tagas
under särskilt övervägande. Emot det uttrycket ber jag att få
inlägga min gensaga. För övrigt har jag icke något annat yr¬
kande än om bifall till utskottets hemställan.
Herr Branting: Det, som givit anledning till denna sista
lilla kontrovers, den angående tolkningsfrågan, har ju varit det
förhållandet, att det är två olika saker, som i motionärens utta-
Onsdagen den 26 februari.
47 Nr 11.
lande blivit sammanförda, och tolkningen beror på, vilkendera 4 fråga om
man tillmäter den största betydelsen. Motionären har satt i fråga försvarsutgif-
att specialisera budgeten så, att det skulle komma att bli vissa terndas utta'
inkomster till staten, särskilt då den direkta och progressiva be- direkt och pro-
skattningen, . som skulle sa att säga avskiljas för sig och icke gressiv be-
längre gå till den allmänna, gemensamma kassan, utan särskilt lottning
reserveras för försvarsändamål. Försåvitt den tanken skulle vara
det väsentliga i motionen, så är det alldeles naturligt, att den v
knappast lärer komma inom området för försvarsberedningarnas
finansiella utredning. Men däremot ligger väl efter min mening
som huvudtanke i motionen ett påpekande av det förhållande,
som herr Månsson här nyss visade med siffror, att under före¬
gående tid har på ett alldeles oproportionerligt sätt bördorna för
försvaret vräkts. på de egendomslösa klasserna, och att den in¬
direkta beskattningen har varit den mjölkko, som man anlitat,
medan de besittande klasserna sluppit undan alldeles för lindrigt!
De ha ropat på högre utgifter för försvaret, och de ha låtit andra
betala bördorna. Att denna missproportion skall komma att bli
rättad, tror jag är mångas övertygelse här i kammaren, och fram¬
för allt är det väl en enhällig övertygelse hos alla medlemmar av
det socialdemokratiska partiet, Lägger man tyngdpunkten i herr
Månssons påpekningar på detta, som naturligtvis egentligen är
det väsentliga, så tror jag, att både han och andra ha skäl att
hoppas, att man skall vid finansplanens uppgörande för försvars-
väsendet beakta nödvändigheten av att förskjuta förhållandet
mellan direkta och indirekta skatter, så att de direkta skatterna
fa bära mera och de indirekta mindre. Något mera kan väl i
ärendets nuvarande skick icke sägas.
ILerr Månsson: För att icke det skall bli något missför¬
stånd om vad jag menat, så skall jag meddela, att jag aldrig
tänkt mig, att den nu utgående direkta och progressiva beskatt¬
ningen skulle särskiljas och speciellt användas för arméns och
flottans behov, utan jag har tänkt mig upptagandet av en sär¬
skild skatt, värnskatten, med en särskild rubrik på skattesedeln
och så avpassad, att de inkomster, som inkomma genom den¬
samma, vore nog för flottans och arméns behov. Sedan skulle
man kunna undan för undan lyfta av en del tyngande indirekta
skatter.
Det förhållande, som har kommit fram under debattens gång,
att man icke ens kan i försvarsberedningarna vänta någon avse¬
värd undersökning eller åtgärder för att uttaga försvarsbördorna
på direkt och progressiv beskattningsväg, det gör, herr talman,
att jag finner så mycket mera skäl att vidhålla mitt yrkande, och
jag skulle önska, att vi genom en votering utrönte, huru stora
sympatier det är för dessa bördors uttagande på direkt väg allt
efter medborgarnas skattekrafter.
Nr 11. 48
Onsdagen den 26 februari.
i fråga om Herr B r a n t i n g: Med anledning av herr Månssons antydan
försvarsutgif- orQj att han Yin begära votering här, vill jag säga, att jag knåp¬
ande* genom Past tror> att en sådan votering skulle vara riktigt vägledande för
direkt och pro-den fråga, som han vill ha svar på. Jag tror att, som förhål-
gressiv be- landet ligger, det vore bättre att icke votera om saken utan låta
skattning flen tanke, som han nu ytterligare preciserat, gå jämte det andra
m‘ m\ till det fortsatta övervägandet i kommittén. Ty vad skulle vi
(Forts.; egentligen votera om? Ett bifall till herr Månssons motion inne¬
bär ett bindande vid att man skulle uttaga samtliga försvarsbör-
dorna på den direkta och progressiva beskattningens väg. Den
saken föreligger ju icke alls i så utrett skick, att man kan gorå
en vägledande votering därom, och därför tror jag, att, som sagt,
det vore klokare att inställa densamma.
Efter härmed slutad överläggning framställde herr talmannen
propositioner först på bifall till utskottets hemställan samt vidare
på avslag därå och bifall i stället till den i ämnet väckta motio¬
nen ; och fann herr talmannen den förra propositionen vara med
övervägande ja godkänd. Herr Odqvist begärde emellertid vote¬
ring, till följd varav nu uppsattes, justerades och anslogs denna
omröstningsproposition:
Den, som vill, att kammaren bifaller femte tillfälliga utskot¬
tets hemställan i utskottets förevarande utlåtande nr 2, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda
hemställan, bifallit den i ämnet väckta motionen.
Voteringen utvisade 121 ja mot 67 nej, vid vilken utgång
kammaren således bifallit utskottets hemställan.
§ 9.
Ang. skatt å Därnäst i ordningen var å föredragningslistan uppfört bevill-
jordvärde ningsutskottets betänkande, nr 17, i anledning av väckta motio-
m' m' ner angående utredning och förslag rörande skatt å jordvärde
m. m. _ T
I tvenne inom Riksdagen väckta motioner, den ena i Första
kammaren, nr 64, av herr Klefbeck, och den andra i Andra kam¬
maren, nr 184, av herr Lindhagen, hade motionärerna enstäm¬
migt föreslagit, att Riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla om
Onsdagen den 26 februari.
49 Nr 11.
en skyndsam och uttömmande behandling av jordvärdespörsmålet Ang. skatt å
i hela dess vidd samt framläggande för Riksdagen av de förslag, jordvärde
vartill denna beskattningsfråga närmast befunnes böra föranleda’ m' m'
i vilket_ senare avseende borde särskilt övervägas antagandet av (Forts,)
författningar rörande dels särtaxering av jordvärdet å jord och
naturtillgångar av olika slag samt eventuellt koncessionsvärden
och dels rätt för kommuner att i den utsträckning de funne
lämpligt ersätta skatter på byggnader och arbetsinkomster med
jord värdeavgift.
Utskottet hemställde, att förevarande motioner icke måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Reservation hade avgivits av herrar Ollas A. Ericsson och
Nilsson i Bonarp mot vissa delar av motiveringen.
Efter uppläsandet av utskottets hemställan begärdes ordet av
Herr Lindhagen, som yttrade: Utskottet har icke yttrat
något i sak rörande den ifrågavarande motionen, och då motive¬
ringen ej heller inbjuder till någon saklig diskussion i ämnet, så
skall jag inskränka mig till att åberopa motionens innehåll i be¬
rörda avseende.
Emellertid har utskottet tagit saken helt och hållet formellt,
och jag vill ju gentemot detta utskottets uttalande åberopa, att
det icke innefattar något nytt, utöver vad som står i själva mo¬
tionen. Även jag har redogjort för hur saken ligger, och att
man möjligen eller antagligen i kommunalskattekommittén kom¬
mer att upptaga frågan om särtaxering av själva jord värdet, och
att saken för övrigt ligger i vida fältet. Och detsamma har också
utskottet sagt. Vid sådant förhållande har ju utskottet icke kom¬
mit med något nytt, som kan föranleda mig att frångå motionens
yrkande, utan tvärtom måste jag vidhålla detsamma. Emellertid,
som sagt, lönar det sig icke att ingå i en saklig debatt i denna
fråga, utan jag skall bara be att få yttra några ord angående det
formella sätt, varpå utskottet behandlat denna sak.
Det är ju ofta så, att man i Riksdagen åberopar en utred¬
ning, som föreligger hos regeringen, för att ingenting bör från
Riksdagens sida åtgöras. Och det äger särskilt rum i de fall, då
man är nöjd med den utredande myndighetens sammansättning
och dess tydliga program och litar på, att de personer, som
förehava utredningen, skola göra sitt bästa i det syfte man själv
önskar. Men är man icke det, blir den pågående utredningen
snarare en ytterligare anledning till en riksdagsskrivelse.
i Nu har i motionen redan framhållits, hurusom kommunal¬
skattekommittén måste vara ganska svagt intresserad av den före¬
varande angelägenheten. Den har ju fått ett helt annat uppdrag,
och då man vet, hur illa frågan ännu ligger i de utredande kom¬
mittéerna liksom i själva verket även i Riksdagen, är det klart,
Andra kammarens protokoll 1913. Nr 11.
4
Nr 11. 50
Onsdagen den 26 februari.
Ang. skatt datt detta behjärtande av frågan, som motionärerna ha önskat, icke
jordvärde kan me(j någon sannolikhet påräknas hos kommunalskattekom-
m- m' mittén. Därför har jag ansett, att oavlåtliga opinionsyttringar i
(Forts.) ^ gyftet böj-a komma fram. Kommunalskattekommittén är också
knappast tillräckligt kompetent sammansatt för att bedöma saken.
De, som äro utsedda att utreda skatteproblemet enligt de gamla
linjerna, de äro i majoritet i kommittén. Och sedan har kom¬
mittén blivit förstärkt med en ledamot från jordvärdestegrings-
kommittén, och denna ledamot lärer själv varit med om att till¬
styrka endast en mindre del av hela den stora saken. Då kan
man icke förvänta, att arbetet på ett uttömmande sätt och i hela
dess vidd skall företagas i denna kommitté. Sålunda finnas alla
skäl för dem, som verkligen önska eu omfattande utredning i
frågans hela vidd, att påyrka en skrivelse, varigenom denna sak
understödes, och kommittén får större anledning att ge sig in på
denna sak.
Nu är det dessutom så, att när en stor fråga föreligger till
beredning hos regeringen, är det ganska nyttigt, att det från olika
håll påpekas skilda önskemål. 1 denna motion hava påpekats två
önskemål, nämligen antagandet av författningar rörande dels sär-
taxering av jordvärdet å jord- och naturtillgångar av olika slag
och dels rätt för kommuner att i den utsträckning de finna lämp¬
ligt ersätta skatter på byggnader och arbetsinkomster med jord-
värdeavgifter. Detta sista önskemål, d. v. s. ett kommunalt av¬
görande av vilket skattesystem man skall använda, är kanske den
enda fruktbara lösningen av frågan, som finnes för att få denna
sak i gång. De kommuner, som äro intresserade för saken, kunna
då upptaga den och få en erfarenhet av det hela. Den vägen
har man gått mångenstädes i utlandet, alldenstund det är mycket
svårt att genomföra saken i hela landet på en gång. Utskottets
betänkande innehåller ingenting, som antyder, att utskottet skulle
vilja understödja en utredning även av den saken. Utskottet har
endast talat om, att den första delen av mitt förslag kanske kom¬
mer under övervägande, och helt och hållet underlåtit att tala
om den andra delen. Huruvida kommunalskattekommittén kom¬
mer att upptaga denna sak, vet man icke, och därför synes det
angeläget att göra en påtryckning därom.
Meningen med utskottets betänkande är att samla olika me¬
ningar under en hatt, men jag tror icke, att man kommer så långt
på den vägen i detta fall. Här finnas många, som äro för denna
sak, men de äro för den på det sättet, att de vilja innefatta eu
liten del av hela saken i det nuvarande skattesystemet. Motio¬
närens önskan däremot är att få en utredning, huruvida man icke
skulle kunna till väsentlig del avskaffa hela det nuvarande skatte¬
systemet och ersätta det med ett nytt. Detta är två mycket va¬
rierande åskådningar. Sedan ha vi dem, som äro fullständigt
emot hela saken, och så den stora mängd, som icke bildat sig
Onsdagen den 26 februari.
51 Nr 11.
någon mening alls därom. Och alla dessa skola inrymmas under Ang. skatt
utskottets betänkande. Här måste dock bli eu meningsbrytning jordvärde
en gång och en strid om dessa frågor, och det är då bäst, att m' m'
man kommer fram till striden så fort som möjligt, ty endast (I-orts'
genom en sådan strid kan man komma till någon lösning. Att
däremot utan anvisningar skjuta undan denna sak till en kom¬
mitté, vars intresse därför är mycket tvivelaktigt, kan icke vara
att synnerligen främja saken. Därför tror jag, att det vore bäst,
att de olika meningarna komma till tals med varandra här i
Riksdagen. Frågan faller ju i alla fall, det har man förutsett.
Jag skall i detta sammanhang be att få yttra några ord med
anledning av det angrepp, som i Stockholms Dagblad gjorts mot
bilagorna till denna motion. Det är en meningsyttring, som syftar
till att inskränka riksdagsmännens handlingsfrihet och därför
kräver ett bemötande från den motionär, mot vilken den är riktad.
Det gäller eu ledare under rubrik »Agitationslitteratur i riksdags¬
trycket». Artikelförfattaren säger där, att det är ganska vanligt,
att brottstycken av tidningsartiklar eller politiska broschyrer in
extenso införas i motioner, och att därom intet är att säga, för-
såvitt metoden hålles inom rimlighetens gränser. Men om en
motionär överskrider de rimliga gränserna, då har han brutit mot
all taktkänsla. Med andra ord: detta är en beskyllning mot mig,
att jag, av bristande taktkänsla, till denna motion fogat agita¬
tionslitteratur och betungat statsverket med kostnaden därför.
Nu äro bilagorna till min motion 7 stycken. Om de båda
första bilagorna, som utgöras av officiella redogörelser för jord-
värdetaxeringar i Danmark, säger artikelförfattaren, att ingenting
;ir att erinra däremot. Ja, där se vi just ett av tidningspressens
störa lyten. Allting, som är officiellt, det bugar man sig för,
men om en enskild person strider någon kamp för en sak, då
får han strida ensam, ohjälpt av tidningsredaktionerna! Sedan
nu författaren gjort sin djupa bugning för de officiella utred¬
ningarna, som kanske ibland icke äro något värde ined alls, så
avfärdar han utan vidare ett enskilt försök till utredning, vilket
kanske är ganska värdefullt.
Om bilagorna 3, 4 och 6 säger tidningen, att de äro avtryck
av tvenne agitationsbroschyrer av herr Johan Hansson samt av
ett dito föredrag av herr Karl FJander, och att »både broschy¬
rerna och föredraget förut föreligga i tryck». Detta är vad de
s. k. broschyrerna beträffar ett alldeles oriktigt påstående, ty jag
bär själv beställt dessa inlägg för att få dem såsom bilagor till
min motion. Det kan ju hända, att några små excerpter därav
förut varit synliga i tryck, men, som sagt, Johan Hanssons båda
utredningar såväl den om införande av kommunal tomtvärdeav-
gift i Stockholm som den om engelsk jord värdepolitik äro för¬
fattade särskilt för min motion och hava icke förut varit utgivna
i tryck. Vad däremot angår bilagan nr 6, en ekonomisk sta-
Nr 11. 52
Onsdagen den 26 februari.
Ang. skatt
jordvärde
m. m.
(Forts.)
tistislc redogörelse av Karl Eländer, så har den stått tryckt i tid¬
ningen »Budkavlen», varifrån den lånats.
Om bilagan nr 5, »Jordvärdepolitik i västra Kanada» av
Nock, och om bilagan nr 7, »Förslag till ändrad lydelse av vissa
paragrafer i förordningen om kommunalstyrelse i stad» av Nils
af Ekenstam, har tidningen icke alls yttrat sig.
Nu vill jag säga det, att hade jag t. ex. väckt eu motion
om ett anslag av 15 miljoner kronor till ett pansarfartyg och
därvid bifogat herr Sven Hedins bekanta broschyr, så är jag säker
på, att Stockholms Dagblad icke, åtminstone icke i någon ledande
artikel, skulle ha klandrat det förfarandet. Men här framträder
partipolitiken i all sin oerhörda naivitet. Så snart det gäller nå¬
got, som man är motståndare till, så målar man ut det på detta
sätt: då är det agitation, och man försöker slå alla möjliga krok¬
ben för saken. Men gäller det de egna åsikterna, då kan man
tillåta sig vad som helst, då kan man få trycka handlingar obe¬
gränsat. Jag tycker, att det är synd om Stockholms Dagblad,
som skall behöva skriva en sådan artikel på grund av sin parti¬
fanatism.
Jag skulle i detta sammanhang vilja omtala ett exempel,
dock utan att alls vilja förorda dess efterföljd. Det var en annan
borgmästare, som var representant för Cleveland i Förenta Sta¬
ternas kongress och hette Thompson. Han hade i kongressen
ett slags motion eller anförande i frihandelsfrågan och hänvisade
såsom bilaga —- utan att läsa upp den — till ett arbete av Henry
George om skyddstullar och frihandel, som i svensk översättning
går på 360 sidor. Bara på den grunden, att han åberopade detta
arbete, trycktes hela detta arbete i kongressens förhandlingar och
spriddes sedan med gratisbefordran i stora upplagor över landet
genom postverkets försorg, som i Nordamerika lärer portofritt
sprida allt kongresstryck.
Detta lilla angrepp mot yttrandefriheten och möjligheten för
meningar, som ännu icke tillkämpat sig någon officiell auktoritet,
att komma fram, är ganska vanlig, och jag har bara velat gorå
denna erinran för att icke detta angrepp skulle vara obemött.
Tyvärr mår jag icke så bra i dag, att jag kan vidare utföra
mitt resonemang i den här frågan, och jag behöver, som sagt,
icke heller göra det. Jag skall bara be att till sist få säga, att
detta betänkande är, jag skulle nästan vilja säga, ett kUrragömma-
betänkande; det är mycket vanligt att sådana betänkanden komma
fram för att undanskjuta en sak, som håller på att kämpa sig
fram och är ömtålig att röra vid. Det är så man brukar göra,
och man kan ha den meningen, att det ibland är klokt. För min
del tror jag dock, att det här måste bli strid, och ju förr den
striden bryter ut dess bättre är det. Jag hade hoppats, att denna
strid skulle brutit ut denna riksdag och genom detta betänkande,
Onsdagen den 26 februari.
53 Nr 11.
men det tyckes ej bli så. Frågan kommer nu att försenas ett^ny. skatt å
eller annat år. jordvärde
Jag skall i alla fall be att få yrka bifall till min motions ,m’ m\
kläm, icke till dess motivering, då jag med min ståndpunkt anser (Forts'')
det vara det enda rätta i föreliggande situation.
Vidare anförde:
Herr Hildebrand: Herr talman, mina herrar! Om någon,
som icke läst föredragningslistan till dagens plenum, hade "hört
den föregående ärade talarens anförande, hade han val snarare trott,
att det gällt diskutera tidningspressens och särskilt Stockholms Dag¬
blads stridsmetoder än att diskutera jord värdeskatten. När nu
emellertid jord värdeskatten är ämnet, hoppas jag, att kammaren
tillåter mig att mera stanna vid jordvärdeskatten än vid tidnings¬
pressen. Jag vill endast tillägga rörande tidningspressen, att jag
även efter herr Lindhagens försvarstal fullt står vid vad som
sagts i min tidning, och jag ber att få tacka honom, för att han
påvisat, vilka fördärvliga konsekvenser kunna bli följden av denna
metod att bifoga alla möjliga bilagor till riksdagstrycket. Ännu
ha vi icke kommit därhän liksom i Förenta staterna, att bilagor
på 360 sidor kunna fogas till motionerna. Det var ju dock en
värdefull upplysning, han gav, för vilken jag skall be att få
tacka honom.
Jag skall härefter be att få övergå till frågan om jordvärdet
och vill då säga, att jag tror, det vore synnerligen lyckligt, om
Riksdagens ledamöter närmare satte sig in i detta spörsmål, ty
gjorde de det, så tror jag, de snart skulle bli på det klara med,
hur oförnuftig hela denna agitation är. Det gäller ju, att sam¬
hället skulle bli, som det heter, socialiserat. Det gäller med andra
ord jordvärdet eller det nakna jordvärdet, d. v. s. alla värden
på jorden, som icke äro frambragta direkt genom jordbrukarens
eget arbete. Således skulle byggnader och annat, ja, jordförbätt¬
ringar på det hela taget, tagas bort. Om vi tänka oss, att något
litet hemman är uppbrutet i obygderna, så betalar det en rätt
låg skatt. Det dras emellertid en landsväg upp, och genast ökas
skatten. Motionären själv säger om detta system, att det är
enkelt, lättfattligt och framför allt rättvist, under det att jag med
någon liten ändring skulle vilja rubricera systemet såsom enkelt,
lättfattligt och framför allt orättvist. Hela detta tal från jord¬
reformvännernas sida, att den absoluta rättvisan ligger hos dem,
kan jag omöjligen förstå. Jag vill taga ett litet exempel på, hur
besynnerligt det hela skulle kunna slå ut.
Antag att på något håll i landet har ordnats med en del
småbruk, och att småbrukarna rätt bra kunna ta sig fram på,
dessa sina små lägenheter. Så dragés det fram eu järnväg, och
ett stationssamhälle växer upp just där. Det är då klart, att det
jordvärde, som tillhör samhället, ökas, och i och med detsamma
Nr 11. 54
Onsdagen den 26 februari.
Ang. skatt
jordvärde
m. m.
(Forts.)
å skulle då skatten automatiskt ökas för dessa småbruk. Avkast¬
ningen av dessa småbruk kan dock naturligtvis icke beräknas
stiga i samma grad. Den kan ju stiga i någon mån på grund
av lättare avsättningsmöjligheter, men småbrukarna kanske icke
äga medel till en nödvändig omläggning och uppbringning av jorden
i den kultur, som skulle fordras för bättre avkastning, utan det
måste ske avsättning till tomtmark eller göras på något annat
sätt. Skatten växer emellertid, och samhället skall dra in på
skattevägen det ökade jordvärdet. Dessa växande skatter kunna
naturligtvis icke småbrukarna bära, och följden är, att dessa små¬
brukare måste gå ifrån sina småbruk. Samhället fördriver dem,
därför att.det blir kapitalökning, som icke motsvaras av inkomst¬
ökning. Är detta och dylikt vad den förre talaren kallade för
enkelt, lättfattligt och framför allt rättvist?
Motionären framhåller vidare i sin motion, att detta nakna
jordvärde måste anses vara samhällets verkliga egendom, och att
ett samhälle — staten och kommunen — bör i första rummet
se till, att det kan bestrida sina utgifter med inkomster från sam¬
hällets egendom, från det samhälleliga jordvärdet.
Vidare anges det, att syftet med hela den här georgeistiska
jord värdereformen är, att med upphävande av all annan beskatt¬
ning lägga skatten endast på det samhälleliga jordvärdet och
lämna arbetet och flitens resultat obeskattade. Motionären säger
härom, att detta måste vara något synnerligen tilltalande. Det
skulle ju sålunda bli så, att vi, som icke ha någon jord, vi re¬
daktörer, borgmästare och andra, skulle slippa allt vad skatt
heter, då endast jord- och tomtägare finge betala all den skatt,
som erfordras för stat och kommun.
Ett annat syfte anges vara, att de, som längta efter jord,
skulle få sådan lättare än vad nu är fallet. Det skulle bli ett
system, som enligt motionärens uttryck, »automatiskt» skulle ut¬
skifta jorden. Jag tror motionären har alldeles rätt däri, ty se¬
dan det systemet varit i verksamhet en tid, tror jag, att knappast
någon skulle önska erhålla jord, om skatterna höjas så, att alla
andra statens och kommunens inkomster skulle försvinna och
det hela läggas på jorden. Då tror jag icke jorden kunde bli
begärlig, ty på de flesta håll skulle jordbruket icke löna sig under
sådana förhållanden.
Motionären hoppas, som han säger, vidare på en framtid,
där jorden icke köpes och säljes. Ja, ser man framåt, så undrar
jag, om icke hela utvecklingen skulle sluta med, att jordbruket
nedlades, enär det vore otänkbart, att det skulle kunna bära
skatterna, och är det klart, att jorden varken då skulle kunna
säljas och köpas, och motionärens framtidsmål vore därmed
uppnått.
Den första av bilagorna är ett synnerligen intressant akt¬
stycke, som jag på det varmaste rekommenderar för de intresse-
Onsdagen den 26 februari.
55 Nr 11.
rade att studera. Det har i Danmark verkställts en officiell prov- An?• skatt
taxering med avseende å en kommun, och en bland dem, som j°’^vt^de
verkställt denna provtaxering, en mycket intresserad jordvärde- ,Fortsj
reformvän, har därav dragit ut vissa konsekvenser. Detta är
bland det intressantaste, som jag på länge sett i denna väg.
Han kommer till, att det av samhället skapade jordvärdet, som
tillhör samhället i egentlig mening, uppgår sammanlagt till något
över 4 miljarder kronor. Det är denna jord, som för närvarande
enskilde innehaft i tro att de ägde den, under det att jord värde¬
reformvännerna kommit underfund med, att det är oriktigt, att
ett jordvärde på 4 miljarder kronor befinnes i enskild ägo, och
att staten, samhället, därför bör dra in detta jordvärde. Nu kan
man icke enligt denne mans mening genast taga bort den nu¬
varande jordskatten, utan den får vara kvar tills vidare. Då den
nuvarande jordskattens beräknade kapitalvärde uppginge till 1
miljard kronor, vore det således 3 miljarder kronor, som sam¬
hället borde på beskattningsväg dra till sig för att använda för¬
sina behov. Han reserverar sig något sedan, i det han säger, att
han icke riktigt kan svara för dessa siffror, då ju undersökningen
bara gällt en kommun, men han tror icke, att siffrorna vare sig
skola stiga eller falla. Om nu en ny jord värdeskatt skulle läggas
på åkerbruket, på annan jord och tomtmark, borde utöver nu¬
varande jordskatten denna nya skatt beräknas inbringa omkring
30 miljoner kronor för varje procent skatten anslås till. När
samhället nu skulle socialisera hela samhällets jordvärde på 3
miljarder, är det klart, att samhället icke kan nöja sig med eu
procent, utan med 3 7» % eller så bortåt. Då är man uppe i,
att utöver nuvarande jordskatten i Danmark av jorden skulle ut¬
tagas 100 miljoner kronor i runt tal.
När jag nu tillämpar dessa siffror på förhållandena i Sverige,
har jag icke gjort någon ingående jämförelse, då ju slcatteför-
hållandena äro helt olika, men nog kan man utan vidare utgå
ifrån, att med tillämpning av nuvarande system skulle av jord¬
ägare i landet utöver nuvarande skatt per år uttagas 200 mil¬
joner kronor. Ja, har man kommit så långt i de slutsatser, som
äro dragna direkt ur denna bilaga, så tror jag, att vi bestämt
kunna förklara det hela vara ett fullständigt tokeri. Det kan ju
var och eu, som har med jord att göra, tänka sig in i, om det
är möjligt för jordbrukare, skogsägare och fastighetsägare att
årligen utbetala till samhället tillsammans 200 miljoner kronor.
Nu fällde motionären verkligen nyss ett mycket egendomligt ut¬
tryck om denna danska utredning, i det han nämligen sade: »denna
danska utredning, som kanske bara är strunt». Om han verkli¬
gen ansåge, att den bara är strunt, förvånar det mig verkligen
mycket, att han anser det vara skäl bifoga den som bilaga till
riksdagstrycket. Jag har därför svårt uppfatta hans uttryck på
annat sätt, än att han hört någon annan säga, att den danska
Nr II.
56
Onsdagen den 26 februari.
Ang. skatt
jordvärde
in. m.
(Forts.)
“utredningen vore strunt, och mer citerat detta än återgivit sin
egen uppfattning. Det är ju i alla fall en officiell undersökning,
varur sedan av en jordref ormvän dragits vissa konsekvenser,
vilka jag bara sedan dragit ut ännu vidare. Klart och tydligt
är, att om det är strunt med denna utredning, så undrar jag,
om det inte är strunt med hela jord värdesaken och inte bara
med denna bilaga,
Jag vill icke vidare upptaga kammarens tid, utan då bevill¬
ningsutskottets motivering för dess avslagsyrkande möjligen skulle
kunna uppfattas så, att utskottet ville på en omväg giva kom-
munalskattekommittén ett direktiv att utreda hela denna fråga-,
och det förefaller mig onödigt att ägna kanske ett par års arbete
på den saken, så tillåter jag mig, så mycket hellre som Första
kammaren gått med på utskottets avslagsyrkande med borttagande
av motiveringen, att här yrka bifall till utskottets kläm utan gil¬
lande av motiveringen.
Herr Källman: Herr talman! Jag skall endast säga ett
par ord med anledning av herr Lindhagens tolkning av bevill¬
ningsutskottets betänkande. Jag vill för min del göra gällande,
att detta ingalunda avser att leka »kurra gömma» med det fram¬
ställda spörsmålet. Jag läser bevillningsutskottets betänkande så,
att här lämnar man från kommunalskattekommittén ett par faktiska
upplysningar. Det meddelas nämligen, att kommunalskattekommit¬
tén redan har börjat med en utredning om särtaxering av jordvärdet,
och därefter får man också veta, att jordvärdespörsmålet i sin
helhet blir föremål för en uttömmande behandling. Under sådana
förhållanden förefaller det mig, som om därmed motionen i sina
väsentligaste delar vore besvarad. Jag vill således påstå, att det
mesta, som under nuvarande förhållanden kan vinnas i föreva¬
rande fråga, har för tillfället vunnits genom de upplysningar, be¬
villningsutskottet här är i tillfälle att lämna. Och då jag nu läser
detta betänkande så, att kommunalskattekommittén verkligen har
åtagit sig att på allvar syssla med den fråga, som herr Lind¬
hagen har framfört i sin motion, så menar jag, att det icke fin¬
nes särskild anledning att därom skriva till regeringen. Med
dessa korta ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till ut¬
skottets hemställan.
Herr Hamilton: Herr talman! Slutmålet för jordreform¬
vännernas eller, som det heter utomlands, georgeisternas strävan¬
den torde onekligen vara att lägga alla skatter på jorden. Vis¬
serligen uttala de icke denna åsikt, fullt och klart här i vårt land,
men jag förmodar, att de dela sina utländska meningsfränders
åsikt, att till och med inkomst- och förmögenhetsskatten är en
styggelse. De anse nämligen, att jordvärdet är ett alster av sam¬
hället och därför bör återgå till samhället. De ha möjligtvis rätt
Onsdagen den 26 februari.
57 Nr 11.
däri, att i våra städer och större samhällen jord värdestegringen ■ing. skatt
men icke jordvärdet kunde vara beroende på de åtgärder, som jordvärde
av samhället vidtagits. Men gå vi till vår rena landsbygd, så m' m'
måste alla erkänna, att jordvärdet är frukterna av befolkningens (Forts-)
flit och ^idoghet, för vilka belöningen många gånger är av ideell
natur. . Ty i våra dagar lönar det sig icke att odla eller åtmin¬
stone icke nyodla Sveriges karga jord. Om nu jordref orm vän¬
nerna^ skulle kunna genomföra sina åsikter och komma till sitt
slutmål, hur skulle det då se ut i vårt land? Enligt de försöks-
taxeringar, som vidtagits i Danmark, och som en föregående
ärad talare här i dag förut omnämnt, skulle det jordvärde, som
skulle åtel ga till samhället eller staten, förmodar jag, motsvara
50 % av jordbruksfastigheternas taxeringsvärde. Jordbruksfastig¬
heternas taxeringsvärde i vårt land uppgår till, som herrarna torde
veta, cirka 3 miljarder kronor. Den på landsbygden intecknade
gälden utgör 2 miljarder kronor, därav likväl någon del belastar
s. k. annan fastighet, och om nu staten toge hälften av jord¬
ägarnas egendom eller hälften av taxeringsvärdet, då bleve ju
våra jordägare av med hela sin förmögenhet, eftersom den andra
hälften åtginge för att täcka gälden.
Vem skulle nu släppa till detta störa värde? Jag förmodar,
att motionären tror, att de stora egendomarna, de störa godsen
skulle offras. Men nu är det ju så, att det icke mera lönar sig
med dessa stora gods. De äro ställda på avveckling. Bruknings¬
delarna i det län jag tillhör ha under de senaste fem åren ökats
med 8 %, och det är vida bekvämare och mera inkomstbringande
i våra _ dagar att hyra våning t. ex. på Strandvägen i Stockholm
och klippa kuponger eller spekulera i Grängesbergare än att sköta
ett stort gods. Statistiken säger oss, att de stora godsens taxe¬
ringsvärde uppgår till ungefär 5 % av landets samtliga jordbruks
taxeringsvärde. Av statistiken framgår också, att brukningsde¬
larnas — torpen inberäknade — medelareal är mellan 7 och 8
hektar åker, och deras medeltaxeringsvärde utgör cirka 6,000
kronor. Häremot. kan anmärkas, att statistiken härutinnan är
mycket ofullständig, och jag erkänner det. Men den överens¬
stämmer någorlunda med en tillförlitlig statistik, som uppgjorts
för det län jag tillhör, Kristianstads län. Det visar sig där, att
medelarealen åker för brukningsdelarna — torpen icke medtagna
— är densamma som för hela landet, d. v. s. 7 ä 8 hektar, och
medeltaxeringsvärdet utgör där 5,500 kronor. Statistiken säger
oss också, att av landets 350,000 brukningsdelar endast en procent
utgöres av s. k. storbruk, 9 procent av medelstora, bruk och 90
procent av småbruk under 20 hektar. Av denna statistik fram¬
går, att den skattelagstiftning, som nu jordreformvännerna vilja
genomföra, skulle huvudsakligen drabba småbruken och således
de mindre ekonomiskt bärkraftiga skatteobjekten i vårt land.
Varför skulle man nu åstadkomma denna jordreform? Jo,
Nr 11. 58
Onsdagen den 26 februari.
Ang. skatt ä svarar motionären, antagligen för att skaffa billigare jord. Ja,
jordvärde jor(jen blir helt naturligt billigare, men utgifterna för innehavarna
m■ m■ av denna jord bli väl icke mindre, ty i stället för att betala räntor
(Forts.) ^ köpeskilling eller till hypoteksföreningar, komma de val att få
betala motsvarande skatt' till staten, och innehavarna av jorden
skulle således icke få det bättre, än de nu ha det. Vidare skulle
ju denna jordreform, enligt georgeisternas mening, medföra, att
styckningen bleve större i vårt land, än den för närvarande är.
Jag tror nu, att det är synnerligen väl, om man kan stycka våra
stora gods. Men man når säkerligen det målet vida bättre, om
man underlättar för norrlandsbolagens hemmansinnehavare att
få köpa sina hemman och genom att upphäva den fideikommiss¬
institution, som kanske för närvarande utgör det största hindret
för styckningen av jorden i södra Sverige.
Det synes mig fullkomligt tydligt och klart, att den jord¬
reform, som de s. k. jordreformvännerna vilja genomföra, blir
eu dödsstöt åt våra jordägare. Och det kommer nära nog ute¬
slutande att drabba småfolket i vårt land. Jag förmodar därför,
att åtminstone ingen av dem, som anslutit sig till det parti jag
tillhör, vill skänka sin röst för en dylik åtgärd.
Jag skulle nu gärna kunna vara med om den utredning,
som utskottet föreslår, tv jag är övertygad om, att denna utred¬
ning skulle giva vid handen, att jordreformspörsmålet är omöjligt
att genomföra, som det här är föreslaget, och det skulle ha till
följd, att detta jordreformspörsmål för alltid bleve avfört från
Andra kammarens föredragningslista. Men jag skulle beklaga,
om kommunalskattekommittén, till vilken utskottet hänvisar spörs¬
målet för utredning, skulle sysselsätta sig med eu fråga, som är
av så ringa vikt, då denna kommitté haller på med att utreda
ett spörsmål, nämligen en jämnare fördelning av de för stats¬
ändamål utgående kommunala bördorna, som hela landet längtar
efter en lösning på. Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets kläm med ogillande av dess motivering.
Häruti instämde herr Olausson.
Herr Nilsson i Bonarp: Herr talman! Som herrarna beha¬
gade finna, ha herr Ollas Ericsson och jag reserverat oss mot
vissa delar av motiveringen i förevarande betänkande. Anled¬
ningen till att vi gjort detta är, att utskottets majoritet vid refe¬
rerandet av, vad som i detta ärende tilldragit sig, tillfogat tvenne
satser, vilka kunna uppfattas såsom innebärande ett bifall till
motionärens framställning. Utskottet säger nämligen: »Det lärer
även vara att vänta, att vid det fortsatta arbetet med de skatte¬
frågor, som sålunda äro under utredning, jordvärdespörsmålet i
sin helhet kommer att upptagas till uttömmande behandling..
Då sålunda den fråga, motionärerna önska utredd, i en viktig
del är sedan någon tid tillbaka under utredning inom finansdepar-
Onsdagen den 26 februari. 59
temeritet och i sin helhet kan förutsättas bliva föremål för behänd¬
ig? även utan att Riksdagen därom gör särskild framställning,
får utskottet, hemställa», etc. Det har emellertid icke varit ut¬
skottets mening att avslå motionen under förutsättning, att frå¬
gan skulle bli föremål för utredning, utan utskottets uppfattning
såvitt jag kunde rätt förstå, var den, att motionen borde avslås!
även om icke utredning vant igångsatt. Denna utskottets stånd¬
punkt har icke tydligt angivits.
. Motionären utläser i utlåtandet något mera, än vad utskotts-
majoriteten^. har velat säga. Han kallar det ett kurra-gömma-ut-
låtande. A id sådant förhållande synes det mig vara riktigast att
i enlighet .med Ericssons och min uppfattning avskära den del
av motiveringen, som kan giva anledning till en sådan benäm¬
ning. Och då här redan är gjort ett yrkande, att motiveringen
skall ogillas, sa ber jag att få förena mig i detta yrkande.
Heir Palmstierna: Ja, herr talman! När denna fråga
har varit uppe till behandling här i kammaren under de sista
åren, har det enligt, mitt förmenande gjort sig gällande en viss
oklarhet, nästan varje gång, och jag skulle för min del mycket
gärna vilja bidraga till att något skingra denna oklarhet i frågan.
Detta ber jag da få göra först formellt genom att omtala, hur
ärendet ligger, och sedan reellt genom att i sak närmare ingå
på spörsmålet.
Vad då först den formella sidan av saken beträffar, ha vi
ju här eu motion av herr Lindhagen, uti vilken han delvis med
en mycket berättigad kritik emot vissa reformförslag inom beskatt-
ningsväsendets område kommer fram för sin egen del med ett
yrkande, vartill han uti motiveringen säger, att han icke begär
intagande av. någon viss ståndpunkt i föreliggande fråga ifrån
Riksdagens sida, och som klämmen också är lagd, förefaller det
mig, som om han även åsjdtade, att den i klämmen föreslagna
utredningen skall vara. förutsättningslös. Så uppfattade jag också
saken, när den kom till utskottets behandling. Då, när ärendet
upptogs till debatt inom utskottet — det må kanske tillåtas mig
att relatera detta begärde jag ordet, och eftersom jag fann
det vara lämpligare att göra en annan formulering av klämmen
än herr Lindhagens, emedan i hans yrkande sammanblandats
saker, som efter min uppfattning icke ha direkt samband med
frågan, och enär klämmen dessutom var oklar, framställde jag
följande förslag till utskottsyrkande i frågan, nämligen att Riks¬
dagen i. skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla, att Kung!.
Maj:t ville låta verkställa eu skyndsam utredning angående
möjligheten och lämpligheten av att vid fastighetstaxering
särskilt taxera jordvärdet, och i vad mån kommun bör berät¬
tigas att upptaga skatt å detsamma, samt för Riksdagen fram¬
lägga de förslag, vartill denna utredning må föranleda. Nåväl,
Nr 11.
Ang. skatt å
jordvärde
in. m.
(Forts.)
Nr 11. 60
Onsdagen den 26 februari.
Ang. skatt
jordvärde
m. in.
jForts.)
å efter mitt anförande bordlädes ärendet, och när det upptogs
i bevillningsutskottet en kommande gång, hade man inkallat
en av ledarna för den georgeistiska rörelsen i Sverige till att
hålla ett föredrag i ämnet. Beskaffenheten av detta föredrag blev
emellertid sådant, att utskottet icke endast vände sig helt från
den georgeistiska åskådningen, vilken jag tror efter detta anföran¬
de helt och hållet förlorat varje resonans inom bevillningsut¬
skottet, utan dessutom ville utskottet — jag måste med beklagan¬
de nämna detta — efter anförandet knappast ens lyssna till för¬
slag om någon som helst förnuftig reglering utav fastighetsbeskatt¬
ningen över huvud taget lagd på jord värdebeskattningens grund.
Icke ens ett bordläggningsyrkande bifölls, utan motionen avslogs
utan vidare.
Sedermera, när betänkandet skulle justeras och min reserva¬
tion redan var avgiven, fann man uti motiveringen det uttalande,
som kammarens ledamöter nu läsa längst ned på sid. 2. Vad
heter det där? Jo, det heter, att följande ärenden dels äro under
utredning, dels senare komma att bliva föremål för utredning.
Spörsmålen äro tre: för det första jordvärdestegringsskatten,
som redan är väsentligt utredd och nu är föremål för slutligt
bearbetande; vidare spörsmålet om särskild taxering av jord och
förbättring å jord, det bebådas t. o. m., att en taxeringsreform i
detta avseende kommer att föreslås; för det tredje — och jag
ber den ärade motionären noga genomläsa bevillningsutskottets
betänkande — står där fullkomligt tydligt, att spörsmålet i sin
helhet, d. v. s. även jordvärdeheskattningen, torde komma att upp¬
tagas till behandling: »det lärer även vara att vänta, att vid det
fortsatta arbetet med de skattefrågor, som sålunda äro under ut¬
redning, jordvärdespörsmålet i sin helhet kommer att upptagas till
■uttömmande behandling.» Nåväl, när jag inom utskottet fick se
detta i motiveringen, var det naturligt, att jag framställde en för¬
frågan angående vad som förorsakat, att man efter ärendets be¬
handling inom utskottet, när justering av betänkandet skulle ske,
kunde komma med nya upplysningar av denna beskaffenhet.
Det officiella svar, som härpå avgavs, var av den beskaffenhet, att
vi inom utskottet fingo fullkomligt verifieerat, att allt det, som
av motionären begärts, verkligen blir föremål för utredning. Na,
då fanns ju under sådana förhållanden givetvis ingen anledning
för mig att förmoda annat, än att det syfte, jag velat nå med
min reservation, skulle tillgodoses, och något skäl för mig eller
övriga reservanter att gå fram med reservationen, som för övrigt
var färdigskriven, förefanns ej längre.
Detta var orsaken till att socialdemokraterna biträdde bevill¬
ningsutskottets betänkande. Således är det, enligt mitt förmenan¬
de, så långt ifrån, att motionären har rätt att säga, att endast en
formell behandling av frågan ägt rum, och att man i viss man
skulle ha lekt kurragömma med hans framställning, att enligt min
Onsdagen den 26 februari. 61
åsikt det syfte, motionären velat nå, vunnits med föreliggande be-
villningsutskottsbetänkande, något, som för övrigt indirekt bekräf¬
tas av de uttalanden, som blivit gjorda förut i dag.
Nu har av föregående talare yrkats ogillande av motiverin¬
gen och detta såvitt jag förstår på grund av sakliga skäl. Jag
kan likväl inte finna, att man på dylika grunder liar anledning
att payrka något som helst ogillande av motiveringen, utan, herr
talman, jag vill för min del yrka bifall till bevillningsutskottets
betänkande såsom det föreligger.
Men jag^ tror, att, när föregående talare upptagit detta ärende
till mer ingående prövning, det kan för kammarens ledamöter
vara av ett visst intresse att ta del av den åskådning i frågan,
som gjordes gällande från vår sida, och jag ber därför för kamma¬
ren få uppläsa den reservation — den är helt kort — som av¬
gavs av mig i frågan med instämmande utav herrar Bäckström,
Källman och Månsson, och vari vi efter eu kort ingress yttra:
»Vid en granskning av frågan finner man emellertid, att
det för vinnande av erforderlig klarhet är nödvändigt att skilja
mellan den s. k. georgeismen, en samhällsåskådning och folkrö¬
relse, som har amerikanaren Henry George till upphovsman, samt
andra jordreformsträvanden, uti vilkas program ingår en reform
av fastighetsbeskattningen vid sidan av andra förslag till åtgär¬
der i syfte att underlätta tillgången till jorden och åstadkomma
en förvaltning av densamma uti hela samhällets intresse.
Hen georgeistiska. åskådningen framställes såsom eu nutida
avläggare till fysiokratismen under 1700-talet, vilken ansåg jord¬
värdet . utgöra den fond, vari resultatet av hela det samhälleliga
utvecklingsarbetet hopades. Het vore fördenskull fullt tillräck¬
ligt att från densamma taga vad som behöves för bestridande av
det allmännas omkostnader, och rättvisan av en sådan åtgärd vore
även uppenbar, emedan jordvärdet inte tillkommit genom ägarens
eget arbete. Med reformens genomförande anser georgeismen ock¬
så, att arbetarnas villkor skulle förbättras, deras löner stiga och
kapitalräntan falla, samt de förödande kriserna vid växling av
ekonomisk konjunktur undgås och jord till ökad omfattning
komma i marknaden.
Henna samhällsuppfattnings brister äro påtagliga. Särskilt
uti den nutida kapitalistiska hushållningen framstår det tydligt,
att resultatet av den ekonomiska utvecklingen långt ifrån enbart
samlas uti stigande jordvärden. Hetta faktum har nyligen blivit
belyst av den officiella utredning aktuarien I. Flodström verkställt
angående Sveriges nationalförmögenhet. Henna uppskattas av
honom till 14Va miljard kronor, varav uti s. k. »jordvärden»
2,577,7 milj. kr., nämligen: åker och äng 400 milj. kr.; fiske¬
vatten 31 milj. kr.; skogsmark 336 milj. kr.; torvmossar 15,3
milj. kr.; ljungmarker 13,8 milj. kr.; outbyggda vattenfall ll\l
milj. kr.; utbyggda vattenfall 60,9 milj. kr.; gruvor och fyndig-
Nr 11.
Ang. skatt å
jordvärde
m. m.
(Forts.)
Nr II. 62
Onsdagen den 26 februari.
Ang. skatt dheter 518 milj. kr.; obebyggda och bebyggda tomter 1,125 milj.
j°mV<rnde kr. Vad gravor och fyndigheter angår kan det likväl starkt
(Forts) ifrågasättas, om de böra medräknas bland »jordvärden». Från
hela beloppet av dessa bör jordvärdet å statens egendom 303,3
milj. kr. dragas, emedan endast resten — 2,273,9 milj. kr. —
kunna bli föremål för beskattning. Om en dylik pålägges med
1 proc., något som får anses motsvara ej mindre än c:a 20 proc.
av inkomsterna, uppnås likväl icke högre skatteinkomst än 22,7
milj. kr., vilket belopp i betraktande därav att det årliga belop¬
pet av våra direkta och indirekta skatter utgör c:a 270 milj. kr.,
varibland även till viss grad ingår fastighetsskatter vilka drabba
jordvärdet, tydligen omöjligt kan förslå att ersätta samtliga dessa
skatter. Även om man skulle förmoda att en betydande felmar¬
ginal förefinnes i beräkningarna, visa dessa likväl ohållbarheten
av den georgistiska samhällsuppfattningens förhoppning att samt¬
liga skatter i huvudsak kunde bestridas med en jord värdeavgift
i vårt land.
Man kan icke heller utan vidare godtaga påståendet att det
vore rättvist att genom beskattning verkställa en fullständig in¬
dragning just av jordvärdet, medan andra nuvarande beskatt-
ningsobjekt skulle fritagas. Det finns t. ex. näppeligen större
skäl att beslagtaga småfolkets sparpengar, sedan de nedlagts uti
ett dyrt förvärvat »egna hem» än tidigare, då medlen voro inne-
stående i bankinrättning. Inte heller förefaller det lämpligt att
låta t. ex. det betydande handelskapitalet vara befriat från skatt.
Det bör också erinras om att numera har andra och bättre
tillfyllestgörande förklaringar rörande orsakerna till arbetslönens
storlek, kapitalräntans natur och krisernas uppkomst än de, vilka
komma till synes i georgeistiska skriften Det bör tillika framhål¬
las, att det är synnerligen ovisst om jordräntan oupphörligt stiger.
Erfarenheten visar fallande och stigande konjunkturer såväl i
fråga om jordbruksjord som byggnadsgrund, vattenfall och malm¬
fält.
Den praktiska utförbarheten av det »rena» — märk väl,
rena — jord värdets indragning beror också av möjligheten att
särskilja detsamma från resultatet av i fastigheten nedlagt arbete
och kapital. Hittills synes man icke ha lyckats att i detta avseende
uppvisa taxeringar, vilka kunna vara ägnade att fullt motsvara
de krav man från georgeistiskt ståndpunkt behöver ställa på de¬
samma.
Även om man sålunda finner sig böra avvisa georgeismen
såsom en på oriktiga förutsättningar uppbyggd samhällsåskåd-
ning, vars utförbarhet också kan starkt betvivlas, bör det likväl
betonas, att det finns vissa grundtankar uti densamma, vilka böra
vinna beaktande och äro av värde att tillvarataga. De ingå ock¬
så uti jordreform strävandena i flera länder. Bland dessa grund¬
tankar bör särskilt anföras, att beskattningen uti största möjliga
Onsdagen den 26 februari.
63 Nr 11.
utsträckning skall vila på värden, vilka tillkommit utan ägarens Ang. skatt
åtgörande, medan inkomst av eget arbete såvitt möjligt förblir jordvärde
obeskattat. Denna princip är riktig och bör i all synnerhet hav- m'
das i Sverige» — jag vill påpeka detta icke minst för herr Ha- ^orts''
milton — »där skattesystemet, oaktat särskilt byggnadsgrunden
till följd av konjunkturer stegrats enormt i värde, utvecklats i
den riktningen att de skattebördor, vilka gravera fastigheterna
såsom sådana, minskats.
Vår stats- och kommunala beskattning har undan för undan
förändrats på det sätt, att inkomsttagare och förmögenhetsinne-
havare blivit föremål för ökade pålagor, medan de speciella fastig¬
hetsskatter, vilka tidigare förekommit, avlyftats. Under lång tid
utgjorde grundskatterna kärnan av vårt statliga skattesystem,
men de tyngde ojämnt, och de »sekelgamla orättvisorna» avskre-
vos med eu tredjedel år 1885 och efter 1892 års beslut ha de
successivt nedgått, så att de alldeles försvunnit ur budgeten efter
år 1903. Eu årlig statsinkomst av c:a 11 milj. kr., som vilade
på jorden, bortgick därigenom. Vår »allmänna bevillning», som
är en fastighetsskatt sammankopplad med partiell inkomstskatt,
har 1910 utbytts mot en inkomst- och förmögenhetsbeskattning,
varigenom såväl inkomst som förmögenhet över huvud blivit
mer beskattad, men staten utkräver icke längre någon skatt av
den fasta egendomen såsom sådan. Den kommunala beskattningen
har likaledes visat förskjutningar av skattebördan från fastig¬
heterna till inkomsttagarna. Det må erinras om de »likställig-
hetsöverenskommelser» i fråga om gatuunderhåll, renhållning och
dylikt, vilka träffats i städerna, och de ökade bidrag inkomst¬
tagarna såväl direkt som indirekt fått lämna till väghållnings-
besvärets utgörande å landet.
Denna avlastning från jorden har synbarligen gått alldeles
för långt och framkallat strävanden i motsatt riktning, vilka böra
vinna beaktande vid den förestående omläggningen av vårt kom¬
munala skattesystem. I den mån intressebeskattningens princip
härunder vinner tillämpning blir det nödvändigt att omdana
fastighetsbeskattningen, så att den framtida jordvärdestegringen
i största möjliga utsträckning indrages. Frågan härom har, såsom
motionärerna och även utskottet anfört» — och såsom också herr
Lindhagen själv här nyss berörde -— »varit föremål för sakkun¬
nig utredning inom finansdepartementet samt torde, om ej förr,
vinna sin lösning i samband med den kommunala skattereformen.
Däremot har spörsmålet om vår fastighetsbeskattnings omdaning
i övrigt, så att jorden företrädesvis beskattas med hänsyn till sitt
värde, men arbetet och förbättringarna å densamma bliva något
mindre belastade, icke upptagits till prövning på samma sätt.
Det är därom motionärerna framställt sitt yrkande utan att av
»Riksdagen begära intagandet av någon viss ståndpunkt i före¬
varande fråga». En dylik förutsättningslös utredning synes vara
Nr 11. Gt
Onsdagen den 26 februari.
Ang. skatt
jordvärde
m. m.
(Forts.)
befogad och bör näppeligen lämnas å sido vid utarbetandet av den
nya kommunala skattelagstiftningen, i all synnerhet som åtskilliga
fördelar torde kunna vinnas genom den förordade reformen.»
Nu få vi också av bevillningsutskottets betänkande klart för
oss, att kommunalskattekommitterade upptaga hela spörsmålet
till behandling, och därmed vinnes, såvitt jag förstår, syftet med
motionärens framställning. När jag för min personliga del dess¬
utom har mig bekant, att bland dessa kommunalskattekommitte¬
rade finnas personer, som beakta, vad som finnes av sund kärna
i de grundtankar, vilka georgeismen rymmer, har jag inte heller
någon anledning att uttala misstro emot att kommunalskattekom¬
mitterade omhänderha den utredning, som påyrkats flera år å
rad. Med hänsyn till vad jag nu anfört, ber jag att få yrka
bifall till bevillningsutskottets föreliggande betänkande.
Herr Rune: Herr talman, mina herrar! Det har från både
högerhåll och socialdemokratiskt håll talats om, huru det gått till
vid behandlingen av detta ärende inom bevillningsutskottet, och
detta därför, att det ser ut, som om man ansåge, att någon otyd¬
lighet uti utskottets motivering skulle föreligga. Men jag påstår,
att man näppeligen kan läsa detta betänkande så, att man däri
kan inlägga en annan mening än vad som verkligen står. Men
för att förebygga allt missförstånd, skall jag be att ifrån liberalt
håll bland ledamöterna inom utskottet förklara, att vi ingalunda
hava med denna motivering velat i någon mån uttala någon
sympati för denna motion. Det är verkligen, såsom den siste
ärade talaren anförde, så, att under behandlingen av detta ärende
inom utskottet vi voro i tillfälle att höra ett föredrag av en mär¬
kesman för dessa idéer och att detta föredrag syntes verka så,
att, om till äventyrs någon haft sympati för dessa idéer, denne
har, såvitt jag förstått och fattat situationen, blivit botad härför.
Emellertid vill jag nu säga, att bevillningsutskottet helt en¬
kelt har talat om, vad som i ärendet föreligger. Utskottet har
talat om, att vissa utredningar i dessa frågor föreligga; och vid
sådant förhållande har utskottet slutat med att säga, att då dessa
kunna beröra de i motionen omförmälda förhållanden, har ut¬
skottet ansett, att något bifall till motionen icke bör ifrågakomma.
Det är väl ganska rimligt, att utskottet har talat om vad som
förekommit i denna sak och den utredning, som här är i fråga.
Och det kan väl icke vara meningen, att utskottet i sådant sam¬
manhang bort uttala t. ex., att det ogillar detta och anser, att
denna påbörjade utredning icke bör få fortsättas och icke få avse
de frågor, som i motionen omförmälas. Utskottet har, såvitt jag
kan förstå, icke kunnat göra något annat än att bara tala om,
att så och så är det, och vid sådant förhållande anser utskottet,
att motionen icke kan bifallas. Då får denna utredning gå sin
gilla gång. Jag kan icke anse, att utskottet genom detta sitt be-
Onsdagen den 26 februari.
65 Nr U.
tänkande påtagit sig något ansvar för utredningen eller i någon Ang. skatt å
mån lämnat några direktiv för denna utredning. Sålunda anser jordvärde
jag, att det är fullkomligt obefogat och obehövligt att här yrka, m‘ m‘
att denna motivering, som är fullständigt objektivt hållen, skall (Forts')
ogillas. Men, mina herrar, det har verkligen visat sig både här
i kammaren och i medkammaren, att denna motivering tolkas av
en ledamot på ett sätt och av en annan på ett annat sätt. Och
då jag för min del anser det mycket viktigt att förebygga, att
man skall kunna tänka sig, att de liberala utskottsledamöterna i
detta fall till frågan intaga samma ställning som den siste ärade
talaren, skall jag be att få tillkännagiva, att jag för min del icke
påyrkar, att motiveringen skall gillas, ehuruväl jag bestämt på¬
står, att motiveringen icke är skriven så, att det finnes någon
som helst anledning till att yrka ett ogillande av densamma.
Herr Lindhagen: Herr Hamilton slutade sitt anförande
med att uttala den förhoppningen, att denna fråga nu skulle vara
för alltid avskriven från Andra kammarens behandling. Han
uttalade åtminstone den förmodan, att så skulle ske. Jag kan
livligt försäkra herr Hamilton, att detta aldrig kommer att gå i
uppfyllelse, utan att tvärtom den tid kommer, då Andra kam¬
maren skall med allt större intresse behandla den här frågan.
För övrigt anser jag, att det är ganska intressant och riktigt,
att den verkliga mening, som olika ledamöter i kammaren ha,
kommer fram, och att man verkligen får se, hur långt saken har
avancerat ännu ute i det politiska livet. Ty endast därigenom
blir det så, att de, som vilja förfäkta denna sak, få ny anledning
att inrikta sig på det upplysningsarbete, som enligt min uppfatt¬
ning här är av nöden för de allra flesta av oss. Jag vill, vad
mig själv beträffar, säga, att jag icke i detalj så bestämt kan
bilda mig någon uppfattning om, hur det bör vara med de slut¬
liga resultaten, men det måste jag säga i fråga om själva denna
tanke — i olikhet mot herr Palmstierna, som förklarade, att den
vore byggd på oriktiga förutsättningar och omöjlig att genom¬
föra att tanken är byggd på riktiga förutsättningar, och jag-
hoppas, att det, som är byggt på riktiga förutsättningar, också
skall vara möjligt att i väsentliga delar genomföra.
Herr Hamilton talade om att det här skulle innebära, att
alla skatter skola ligga på jorden. Det där talet låter mycket
skrämmande, men hur förhåller det sig i själva verket? Jo, det
'örb aller sig på det sättet, att all förmögenhet är ytterst skapad
av jord och arbete, och alla skatter, som vi betala nu, utgå där¬
för direkt eller indirekt av jord och av arbete. Det är ett för¬
hållande, som^ man icke kan komma ifrån, och som existerar för
närvarande, så att redan nu kan man säga: produkterna av jord
och arbete betala alla skatter.
Andra kammarens protokoll 1913. ,Vr 11.
5
Nr 11. 66
Ang. skatt
jordvärde
m. in.
(Forts.)
Onsdagen den 26 februari.
Vem är det nu egentligen, som besitter jordvärdena? Herr
Hamilton utmålade detta på det viset, som om det vore innehavarna
av den lilla jordbruksjorden, som skulle betala dessa skatter, och
att det därför bleve småfolket, som företrädesvis komme att drab¬
bas av desamma. Jordvärdereformens anhängare ha ett helt an¬
nat syfte, och det vore val högst egendomligt, om de skulle så
kapitalt ha misstagit sig, så att den av dem förordade beskatt¬
ningen, som de trodde skulle drabba de obehöriga, stora vinsterna,
i stället skulle komma att drabba endast det s. k. småfolket och
gorå det på ett för dem mer än nu betungande sätt. Alla dessa
störa monopolkapital, som skapat de stora förmögenheterna, komma
väsentligen ytterst från jordvärdena, kan man säga. Det är före¬
trädesvis jord värden, som blivit förvandlade till aktier och obliga¬
tioner, o. s. v. i några fås besittning.
Det resonemang, som herr Palmstierna här förde, är ju ett
intressant bidrag till, huru denna sak ses från hans synpunkt,
enligt vilken det gäller att taga en bit av denna reform och in¬
foga denna bit i det nuvarande skattesystemet. Jag måste dock
från min synpunkt bestrida, att det är riktigt, då han här säger
att man måste absolut skilja mellan georgismen och »andra för¬
slag» att beskatta jord värdet. Georgismen är det hela, och de
andra förslagen äro blott bitar av georgismen, de äro utelöpare
och epigoner till densamma, framförda av eftersägare, som på
grund av politiska opportunitetssvnpunkter låna blott bitar av
georgismen. Man kan icke skilja på själva georgismens idé i
dess ursprungliga renhet och dessa andra förslag, såsom tid sitt
väsende olika saker, ty dessa senare utgöra blott kompromisser
mellan georgismen och något annat, som icke är georgism.
Man har nu sagt, att georgismen utgår ifrån »oriktiga» förut¬
sättningar, något som jag för min del tror är mycket oriktigt be¬
dömt. För att nu påvisa, att georgismen är byggd på oriktig
förutsättning, framhöll herr Palmstierna, att det är icke blott jord¬
värdet, som utgör ett sådant kapital, som skall beskattas, utan
det finnes även eu stor myckenhet löst kapital, som bör komma
i samma ställning. Ja, detta är formellt sett alldeles riktigt, men
dessa stora lösa kapital, dessa stora monopolvinster ha väsentligen
kommit också från jordvärdet, och till stor del just därför att
detta icke varit allmän egendom. Då är det klart, att när man
skall hålla sig till den nuvarande samhällsordningens ram, böl¬
den georgistiska reformen även kunna leda till att man beskattar
de störa kapitalvinsterna, som sålunda uppkommit just till följd
av, att denna reform icke funnits genomförd. _
Det förslag, som reservanterna här kommit till, går ju ut på,
att Riksdagen skulle begära en utredning i fråga om två special¬
punkter. Det är, så vitt jag förstår, reservanternas mening, att
Riksdagen skall hålla sig till endast de två av dem framförda
specialyrkandena. Vill man emellertid taga saken förutsättnings-
Onsdagen den 26 februari.
67
Nr !1.
löst och få frågan utredd i hela dess vidd, bör man ju taga den An,.i-
kläm, som motionen innehåller, åtminstone dess första del. jordvärde
Här har framhållits, att det föredrag, som lär ha hållits i be- m\
villningsutskottet av redaktör Karl Eländer, varit av den beska!- vI<° ■
fenhet, att utskottets ledamöter efter detsamma icke vidare reflek¬
terade på saken. Ja, detta är ju mycket lätt att säga, men det
är dock icke sagt, att felet i detta fall är herr Eländers, utan det
kan ju möjligen också vara så, att utskottets ledamöter, som vant
fångna av en annan föreställning, icke kunnat följa honom. Jag
har tillsammans med bland andra åtskilliga medlemmar i det.
socialdemokratiska partiet en gång åhört ett föredrag av herr
Eländer, och vi sade då allesammans, att det var ett alldeles
utomordentligt intressant föredrag. Jag har nu för min del icke
hört mer än detta föredrag av honom, men den gången voro,
som sagt, såväl jag som andra ense om att det var ofantligt in¬
tressant och belysande. Man kan ju ha olika meningar om hur
man bör ställa sig till denna sak, men jag tycker i alla fall icke
om att man, den andra parten ohörd, bär i kammaren utmålar
detta föredrag såsom det sämsta, som över huvud taget kunnat
presteras i denna fråga, då det faktiskt säkerligen icke så var.
Det är alldeles omöjligt att resonera med herr Hildebrand i
denna sak, ty han tager den icke sådan, som den är och vill
vara, utan rör sig endast med sina egna föreställningar om den¬
samma. Han framhöll särskilt, att denna jord värdeskatt skulle
uttagas utöver alla andra skatter. Man må protestera emot herr
Hildebrand hur mycket som helst och säga ifrån, att meningen
med denna jord värdeskatt är att i första hand och så långt det
är möjligt låta densamma avlösa alla andra skatter, herr Hilde¬
brand säger i alla fall att den skall uttagas utöver alla andra
skatter. Det är därför icke värt att resonera med herr Hildebrand
om den saken.
Herr Hildebrand har vidare numera en stor förkärlek för att
alltid rida med talet om de små jordbrukarna, när något förslag
i jordfrågan föreligger från vänstersidan; han säger då alltid, att
förslaget i fråga går ut över de små jordbrukarna. Jag kan dock
icke förstå, varför han här uttalar sig på det sättet, då ju det
system, varom här är fråga, går ut på att beskatta de stora mo¬
nopolvinsterna. Det är just sådana personer, vilka betala herr
Hildebrands egen tidning, så att den bär sig för herr Hildebrand,
som det nu är fråga om att beskatta. Det jordvärde, varom här
är fråga, uppstår i synnerhet i sådana samhällen, där folk i större
myckenhet samlat sig, såsom i städerna, vid andra samfärdsel-
centra efter järnvägar o. s. v., men vad landsbygden beträffar,
särskilt den landsbygd, som ligger långt bort från kommunika¬
tioner, är ju jordvärdet högst obetydligt och ibland säkerligen så
gott som alls intet. Vill man här ärligen tala om saken, bör man
väl närmast fästa sig just vid sådana ställen, där jord värdet sam-
Nr 11. os
Onsdagen den 26 februari.
Ang. skatt
jordvärde
m. m.
(Forts.)
ålat sig och där detsamma är beskattningsbart. Men att ställa
hela verkligheten så på huvudet, att man i stället talar om, att
jordvärdet skall beskattas företrädesvis i sådana landsändar, där
något jordvärde knappast existerar, och alldeles förbigå sådana
ställen, där det i verkligheten finnes, är givetvis en oriktighet.
Det vore verkligen skäl i att herr Hildebrand toge sig en skarp
funderare på, vad de miljoner jordvärde betyda, som enligt ut¬
redningarna gått till de enskildas fickor i stället för till det all¬
männa. Vi ha i detta fall ofantligt mycket att taga vara på, och
jag tror för min del, att de små jordbrukarna skulle ha ofantligt
stor lindring i sina skattebördor, om man blott till förmån för
dem beskattade de stora kapital, som uppstått på alla de ställen,
där jordvärde i hög grad förefinnes.
Nu är det ju så, att man i sådana här politiska diskussioner
sällan förstår varandra rätt, utan i allmänhet uppfattar motstån¬
darnas yttranden så litet som möjligt sådana de menats, och så
är det även med herr Hildebrand i detta fall. Han förklarade,
att jag skulle ha sagt, att den officiella utredning, som uti denna
fråga gjorts uti Danmark, vore dålig och icke kunde tagas för
god. Vad jag yttrade och menade var emellertid, att herr Hilde¬
brand bär bockat sig för denna utredning, därför att den är offi¬
ciell, och att herr Hildebrand förmodligen bockar sig på samma
sätt för alla officiella utredningar, även om de äro dåliga. Det ar
väl dock eu viss skillnad på detta, och man får väl icke på ett
sådant oriktigt sätt, som herr Hildebrand här gjorde, jonglera så
där med uttrycken.
Herr Hildebrand nämnde vidare, att enligt den nu ifrågasatta
reformen skulle de större inkomsttagarna bliva fria från beskatt¬
ning. Jag har nu för min del från den synpunkt, varifrån jag-
ser saken, kritiserat jordvärdereformen därutinnan. De, som äro
mest sangviniska, tro, att om man beskattar det jordvärde, som
förekommer här i Stockholm och andra större städer och stations¬
samhällen och övriga samhällen utefter järnvägarna, skulle man
med vad som därav flöte in kunna betacka alla allmänna utgifter,
så att inga ytterligare skatter behövde upptagas. Jag vet nu icke,
om så verkligen skulle bli händelsen. Jag vill icke hängiva mig
åt några sangviniska förhoppningar, och därför utgår jag heller
icke från eu sådan förutsättning. Därför står det också uttryck¬
ligen i motionen, att det för betäckandet av de utgifter, som icke
kunna täckas av vad som inflyter genom jordvärdeskatten, är det
riktigt att taga upp en direkt beskattning av all högre inkomst,
såväl inkomst av kapital som inkomst genom höga löner, och då
behöver varken herr Hildebrand eller jag vara rädda för att vi
skola undgå beskattning. Det ligger i själva georgismens begrepp,
att just därigenom, att man indrager själva jordvärdet, förekom¬
mer man för framtiden uppkomsten av alltför stora förmögen¬
heter, och till följd därav komma icke inkomsterna att gå till så
Onsdagen den 26 februari.
69 Nr II.
höga belopp, som vad för närvarande är fallet. Även jag tycker Ant/. skatt
således, att det är riktigt, att inkomster av dylikt slag i alla fall J°rd"örde
beskattas, helst jag för min del knappast tror, att jordvärdeskat- m'
ten skall komma att räcka till för alla utgifter. (Forts.)
Jag finner således denna fråga vara ofantligt behjärtansvärd
i all synnerhet från småfolkets synpunkt. Men såsom frågan
ännu föreligger, ter den sig högst oklar, och då man kan få så¬
dana framställningar till livs som t. ex. de, herrar Hildebrand
och Hamilton här kommit med, är det tydligt, att det dröjer
mycket länge, innan man kan resonera om dessa saker så, som
de verkligen äro till sin egen natur.
Jag ber att få vidhålla mitt yrkande, då jag tror, det är det
enda rätta, men jag skall icke begära votering, vilket jag med
hänsyn till utskottets betänkande för övrigt aldrig tänkt göra i
denna fråga.
Herr Wikström: Herr talman! Då jag för min del icke
hyser den förskräckelse för jord värdeskatten och framför allt icke
för en utredning av frågan, som tycks besjäla en stor del av
denna kammares ledamöter, icke blott såsom naturligt kan vara
inom högern, utan även inom mitt eget parti, skall jag be att
med några ord få angiva, hur jag ser denna sak.
Att jag uppträder vid denna olämpliga tidpunkt hoppas jag
skall ursäktas med hänsyn till, att jag i alla händelser icke har
för vana att onödigtvis upptaga kammarens tid. Och om jag
skulle komma att göra någon liten utvikning från ämnet, sker
detta endast för att få en bakgrund för de åsikter, som jag kom¬
mer att uttala i fråga om statens skattepolitik.
Jag vill då först och främst förutskicka den anmärkningen,
att min ställning till dessa skattefrågor icke motiveras av någon
som helst avog känsla mot jordbruket och jordbrukarna. Tvärt¬
om. håller jag mycket styvt på, att jordbruket bör vara den
näringsgren, på vars utveckling och förkovran landets näringsliv
i allra första rummet bör byggas. Jag kan därför icke heller
dela den tämligen allmänna förtjusningen över den utveckling i
ensidig industrialistisk riktning, som under tullskyddets hägn på¬
gått under de sista decennierna. Det ser ju mycket bra ut med
all denna vackra statistik över ökad industri, ökad export, ökad
nationalförmögenhet och allt det där. Men om man vänder på
medaljen och betraktar dess frånsida, tycker jag sannerligen icke,
att vi ha så så särdeles stora skäl att känna glädje över allt
detta. Om man får tro statistikens vittnesbörd, har denna stor¬
artade utveckling icke åstadkommit, vad jag anser att man i
främsta rummet borde ha rätt att förvänta av eu sådan utveck¬
ling, nämligen lättandet av existensmöjligheterna för den stora
tnassan av landets befolkning. Den har i alla händelser icke
åstadkommit en lättnad, som står i rimlig proportion till den
Nr 11. 70
Onsdagen den 26 februari.
Ang. skall
jordvärde
m. m.
(Forts.)
oerhörda utveckling, som samtidigt pågått i fråga om produktions¬
metoderna och som gör, att man nu med samma mänskliga ar¬
betskraft kan producera mångdubbelt mot förut. Utvecklingen
har ju visserligen åstadkommit, att vi ha fått en hel del rikt
folk inom landet, ett eller annat hundratal penningfurstar och
miljonärer, och det kan ju vara eu orsak till glädje, men den
glädjen neutraliseras, åtminstone för mitt vidkommande, i betyd¬
lig män därav, att det visar sig, att eu del av dessa penningmän
utnyttja sin stora ekonomiska makt för att utöva tryck på lag¬
stiftningen och andra beslutande myndigheter till förmån för
egna intressen på ett sätt, som enligt min uppfattning gör dem
i hög grad samhällsvådliga. Vi ha fortfarande, trots denna ut¬
veckling, oförvållad fattigdom, arbetslöshet, städernas bostadsbrist,
dyrtid och vad de heta allt dessa sociala problem, som tränga
sig fram och pocka på sin lösning och som till väsentlig del uppkom¬
mit just tack vare denna ensidiga industriella utveckling. Olyckan
med denna utveckling är, enligt min mening, att den skett till
mycket stor del just på jordbrukets bekostnad. Denna ensidiga
utveckling har medfört icke blott, såsom skett i Norrland, att jor¬
den tagits från bönderna, utan i ännu större utsträckning och i
alla delar av landet, att bönderna tagits ifrån jorden. Jag tror
också, att om man skall kunna tränga ned till botten av de
samhällssjukdomar, som nu existera och av alla erkännas, måste
vi inrikta oss på en skattepolitik och en allmän ekonomisk poli¬
tik, som bringar utvecklingen tillbaka i ett annat spår, ett spår
som bringar folket tillbaka till jorden. Nu är det ett mycket
svårt och invecklat problem att kunna ta reda på, hur och på
vad sätt man skall bringa utvecklingen tillbaka i detta spån Jag
är emellertid alldeles övertygad om, att det är statens skyldighet
att försöka gripa sig an med hithörande problem. Jag tror, att
det är fara å färde, om allt framgent utvecklingen skall gå i
samma riktning, som den hittills gått, och jag tror, att det är vår
skyldighet att under sökandet efter medlen och vägarna för att
komma in på en förnuftigare skattepolitik ta reda på alla de
nya idéer och uppslag, som komma fram. Jag kan framför allt
icke förstå, hur det kan vara överensstämmande med verkligt
frisinnad politik att på detta sätt, när en ny skatteprincip dyker
upp, endast slå ifrån sig med bägge händer inför blotta tanken
på en utredning. Jag tror, att sådana här uppdykande teorier böra
underkastas sakkunnig granskning och noggrant övervägande
— även jordvärdeteorien. Det torde vara så med denna teori,
som med en hel del andra dylika, att den icke är så omöjlig och
oförnuftig, som dess motståndare påstå, och icke heller så väl-
signelsebringande och genomförbar, som dess entusiastiska för¬
kämpar hålla före. Men det torde kanske även i denna prin¬
cip finnas något sunt, bra och riktigt, som bör tillgodogöras och
tagas vara på för lagstiftningen. Nu vill jag för min del säga,
Onsdagen den 26 februari.
71 Nr It.
att jag icke kan förstå annat, än att herr Lindhagen har fullkomligt Ang. skall å
rätt när han påvisar, att sedan alla parter erkänt det berättigade j°rdvärde
i den s. k. jordvärdestegringssk&ttens princip, då är också jord-
■mVdebeskattningens princip erkänd. Har man erkänt, att dessa 1 or s"
utan de enskildas arbete uppståndna värden äro av den natur,
att de böra och kunna få till någon del tagas igen av det all¬
männa, som har frambringat dessa värden, då är det absolut
icke en principfråga, utan närmast en lämplighetsfråga, hur stor
del av dessa värden, som kunna och böra indragas till det all¬
männa, eller om man tilläventyrs, i likhet med vad jordvärde-
beskattningens vänner förfäkta, skall indraga hela detta ökade
värde. Principen är alldeles ovedersägligen densamma.
Nu vilar hela bevisföringen, så vitt jag förstår herr Hilde-
brand och de som här bestämt uppträtt mot dessa reformprin¬
ciper, på den förutsättningen, att denna jordränta, denna jord-
värdeskatt, som det här är fråga om att indraga för statens räk¬
ning, skulle bliva en alldeles ny pålaga för jordbruket. Jag kan
sannerligen icke förstå detta, och jag skulle vilja fråga herrarna:
få icke jordbrukarna även nu betala jordränta? Om vi gå ut
här i Stockholmstrakten och söka köpa en jordbruksegendom, så
tror jag, att vem som helst av oss, som gör ett sådant försök,
skall komma underfund med, att innan man kan bli ägare av
denna egendom, måste man betala den kapitaliserade jordräntan
till sista öret. Herr Hildebrand talade här om småbrukarna och
framställde detta förhållande såsom ett exempel på de omöjlig¬
heter, som här möta. Jag vill säga, att detta håller icke streck,
åtminstone icke för längre tid, än som dessa torplägenheter in¬
nehavas av de nuvarande ägarna, tv det är alldeles givet, att
när en ny ägare skall förvärva desamma, måste han även betala
det ökade jord värdet eller den kapitaliserade jordräntan, och då
står han i samma ställning, som herr Hildebrand målade upp,
att han skulle komma i genom denna skatts införande.
För mig har det alltid förefallit vara ett av de allra tröst¬
lösaste problemen, detta, att hur produktionsmedlen på jordbru¬
kets område utvecklas och fullkomnas, hur än kommunikations¬
möjligheterna lättas, så leder allt detta i alla fall icke til det,
att för framtiden jordbruksyrket blir mera lönande än förut, att
det blir lättare för dess utövare att få sin bärgning av denna
sin näring. Och varför? Jo därför, att varje ny tillträda^ av
jorden får betala så mycket högre köpeskilling, att han för dess
förräntande måste avstå en så stor del av produktionen att det
som blir över nätt och jämt, eller kanske icke alls, räcker till
för att han skall kunna klara sig och leva av sitt yrke.
Denna prisstregring på jorden leder alldeles ovillkorligen till,
att det blir allt svårare och svårare för det obemedlade folket att
skaffa sig jord. Och detta medför den uppsugning av folk från
landet och jorden till städerna och industrien som fortgår oav-
Nr 11. 72
(isisdagen den 2G februari.
Ang. skatt
jordvärcle
m. m.
(Forts.)
& brutet. Och det medför även, att den som stannar kvar vid jor¬
den, för att kunna förränta de dels på naturlig väg och dels på
allehanda konstlade sätt uppjobbade jordpriserna, måste höja pri¬
serna på sina produkter — och därmed ha vi dyrtidsproblemet
färdigt. Nu är jag för min del alldeles icke på det klara med,
huruvida denna jordvärdeteori, denna nya princip, kan leda till
eu verklig och nödig förbättring i dessa förhållanden, att den kan
bringa in utvecklingen i eu riktning, som jag anser vara sun¬
dare än den, vari den nu går. Jag vet icke detta; jag har icke
kunnat få tillräckligt klara hållpunkter för mitt omdöme i detta
fall, och det är just dessa hållpunkter, som jag hoppas, att en
grundlig utredning av frågan skall kunna skaffa mig. Jag vill
i detta sammanhang påpeka en annan sak, nämligen att speku-
lationslusten, strävandet att utan eget arbete leva på och tillgodo¬
göra sig frukterna av andras arbete, jobberiet med ett ord, detta
strävande har ju jämsides med den industrialistiska utvecklingen
växt ut till proportioner, som för närvarande utgöra en verklig
fara för allt sunt näringsliv i landet. Kunde man hitta på en
ny skatteprincip, som omöjliggjorde eller åtminstone hejdade job¬
beriet med den svenska jorden, vore därmed sannerligen ofant¬
ligt mycket gott vunnet.
Gent emot dem som nu i likhet med herr Hildebrand vilja
bevisa, att denna jord värdereform vore en konfiskation av redan
ägda värden, vill jag säga, att den konsekvensen undgår man i
alla fall alldeles säkert, om man utgår ifrån, att skatten skulle
endast träffa de ökade värden, som uppstått efter det att denna
skattereform införts. När det anmärkes i agitationen ute i landet, och
samma anmärkning har också gjorts här i Riksdagen, när frå¬
gan här varit före, att jordvärdeskatteprincipen skulle vara ett
angrepp på äganderätten, vill jag säga, att jag för min del icke
kan förstå, att den ordning som nu råder, när staten och sam¬
hället komma och taga eu viss procent av vad jag genom eget
ärligt arbete förjänat, icke skulle innebära ett svårare angrepp på
den enskilda äganderätten, än om staten komme och toge igen
värden, som jag icke lagt två strån i kors för att frambringa.
Om man nu får tro utskottets betänkande, och det bör man val
gorå efter de försäkringar, som här givits, skulle syftet med mo¬
tionen redan vara uppnått. Det står här: »Det lärer även vara
att vänta, att vid det fortsatta arbetet med de skattefrågor, som
sålunda äro under utredning, jord värdespörsmålet i sin helhet
kommer att upptagas till uttömmande behandling.» Jag är ju be¬
låten med detta, men jag vill säga, att om denna utredning skall
vara uttömmande, anser jag, att däri även bör ingå icke blott en
teoretisk utredning av, hur frågan om åstadkommande av en
särtaxering av jordvärdet skall verkställas, utan jag anser, att en
sådan särtaxering, en sådan provtaxering bör verkställas och göras
så omfattande och allsidig som möjligt, för att kunna tjäna till
Onsdagen den 26 februari. 73
utgångspunkt för ett objektivt bedömande vid frågans vidare be¬
handling i Riksdagen. Den som nu motsätter sig föreslagen ut¬
redning i frågan, visar, tycker jag, en alldeles för liten tilltro
till den riksdag, som har att bestämma över frågan, när
materialet kommer in. Jag har för min del den förhoppningen,
att Riksdagen då skall förstå att sovra ut och taga vara på vad som
kan vara för landet och folket nyttigt och bra, och jag är för
min del livligt övertygad därom, att den lagstiftning,'som skall
vara nyttig och välsignelsebringande för landet och folket, den
skall ha till syfte och mål: jorden åter till folket och folket åter
till jorden.
Herr Vennersten: Såsom framgår av utskottets betän¬
kande, har jag icke varit närvarande vid detta ärendes behand¬
ling inom utskottet, men på grund av den diskussion, som nu
här ägt rum, ber jag att få yrka, att kammaren ville bifalla ut¬
skottets hemställan med ogillande av dess motivering.
Med herr Vennersten förenade sig herr Jesperson.
Herr Hildebrand: Herr talman! Det är på särskild be¬
gäran, som jag här på nytt tager till orda. Det är en formell
skillnad mellan mitt yrkande och det av herr Hamilton här fram¬
ställda. Jag slutade med att hemställa om bifall till utskottets
kläm utan något tillägg om ogillande av utskottets motivering,
medan däremot herr Hamilton yrkat bifall till utskottets hem¬
ställan, men med ogillande av dess motivering. Jag ber nu att
få återtaga det av mig förut framställda yrkandet och i stället
instämma med herr Hamilton i det av honom här gjorda
yrkandet.
Herr Eriksson i Grängesberg: Av betänkandets förteck¬
ning på närvarande framgår att jag icke deltagit i behandlingen
av detta ärende inom utskottet, men jag gillar fullkomligt mina
partikamraters uppfattning, som kommit till uttryck däri, att de
yrkat avslag å motionen med den motivering, som utskottet här
presterat. Det synes mig alldeles självklart, att när denna fråga
redan är föremål för utredning av andra, låt vara för annat
ändamål, tillkallade sakkunniga, bör man icke så där i onödan
skriva till Kung]. Maj:t.
Det har här under diskussionen framställts yrkande på, att
utskottets motivering skulle ogillas. Det är mig dock komplett
omöjligt att kunna förstå det berättigade i ett sådant yrkande.
Vad är det, som utskottet sagt i denna sin motivering? Jo, ut¬
skottet har helt enkelt relaterat faktum. Utskottet har omtalat,
att det redan sitter sakkunniga, som hålla på med en utredning
om kommunalbeskattningen för att framlägga ett förslag i det
Nr il.
Ang. skall å
jordvärde
in. m.
(Forts,)
Nr II. 74
Onsdagen den 26 februari.
Ang. skatt å ämnet, och att dessa kommitterade även beakta det spörsmål,
jordvärde gom m0ti0nären framfört. Utskottets motivering innehåller alltså
m\ ett relaterande av ett faktiskt förefintligt förhållande. År man
(Forts.) (j£ ver]jiigen på den motsatta sidan till den grad rådd för blotta
namnet på denna sals, att man icke törs tala om vad som fak¬
tiskt förefinnes?
Såvitt jag förstår, innebär herr Hildebrands yrkande ett
partitagande i sak. Det innebär nämligen, att Riksdagen skall
uttala sig ungefär som så, att visserligen håller man nu på med
en utredning av detta spörsmål, men det tycka vi egentligen icke
är så bra o. s. v. Jag kan icke förstå annat, än att detta skulle
vara ett partitagande i sak, något som däremot icke utskottets
motivering innebär, tv där konstateras helt enkelt blott ett faktum,
och icke är väl den fråga, som vi nu diskutera., så farlig, att
man icke ens i Riksdagens förhandlingar vågar tala om, att den
är under utredning.
Nu kan jag för mitt eget vidkommande icke dela den upp¬
fattningen, som framförts av anhängarna till den georgistiska
förkunnelsen; detta är mig omöjligt av många skäl. Men jag
anser dock, att det i georgisternas uppfattning finns en stor grad
av sanning. Jag skall icke uppehålla tiden länge men kan icke
underlåta att med några ord angiva, i vilka punkter det enligt
mitt förmenande är fel i deras uppfattning.
Såvitt jag kan förstå, är det oegentligt och stridande mot
sunt förnuft att säga att jorden skall bära alla skatter. Detta
kan icke vara teoretiskt riktigt; ej heller torde det vara praktiskt
möjligt att genomföra detta program. Om jag ser på vårt nu¬
tida samhälle, sådant det ter sig för en lekman, måste jag såga,
att de förmögenheter som skapats, tillkommit på många olika
sätt, genom spekulation i aktier, i vattenfall eller genom exploa¬
terande av underbetald arbetskraft, genom jordvärdestegring m. fl.
olika sätt. Jag anser lika lämpligt, att klämma till den ena in¬
komstformen som den andra. Det kan väl icke vara rättvist
att klämma efter en som blivit förmögen på ett sätt och icke en
som blivit förmögen på ett annat sätt.
Jag skall taga ett exempel. Här jobbas alldeles förskräckligt
med aktier i Grängesbergsbolaget. Om vi genomföra jordvärde-
skatten, kommer detta att medföra, att dessa aktier gå ned. Ja,
intet ont i det. Men tro ni, att jobberiet därför kommer att för¬
svinna? Nej, ingalunda. Skillnaden blir blott den, att medan
aktierna nu hålla sig uppe i 900 kronor, komma de då att sjunka
till kanhända 6 ä 700 kronor. Jag har ingenting emot, att de,
som förtjäna sin förmögenhet genom jordvärdestegring, hållas efter,
utan vill endast framhålla, att det är lika rättfärdigt, att sam¬
hället klämmer till och beskattar genom aktiejobb erhållna in¬
komster, som att samhället beskattar dem, som förvärvat sig för¬
mögenhet genom att de ägt en tomt i närheten av en stad. Jag
Onsdagen den 26 februari.
75 Nr ä i
kan icke resonera på annat sätt. Man kan nämligen icke påstå, Ang. skatt &
att i vårt kapitalistiska samhälle kapital och förmögenhet endast jordvärde
uppkomma genom jord värdestegring. Nej, det sker på många m'
andra sätt, genom underbetald arbetskraft och genom spekulatio- ° '
ner av ett eller annat slag.
Själva grunduppfattningen i den georgistiska förkunnelsen
att jorden skall bära alla skatter är oriktig. Men när jag prote¬
sterar mot denna uppfattning, vill jag dock samtidigt säga ifrån,
att det är åtskilligt i georgismen, som jag finner riktigt och för¬
tjänt att uppmärksammas. Vår jordbeskattning är icke bra, som
den är. Jag vill vara med om att beskatta monopolet i alla dess
former, all den kapitalbildning, som uppstått på illegitimt sätt.
Och det är ett illegitimt förvärvssätt, när man förtjänar sin för¬
mögenhet endast därigenom, att samhället utvecklar sig och det
uppstår stegrat jord värde. Det förefaller mig även, som om det
vore brister med jordbeskattningen i allmänhet. Brister som på¬
talas av georgisterna. Det kan nämligen icke vara riktigt, som
nu sker, att ett tunnland jord av visst värde skall beskattas olika,
då det äges av en person, som äger 10,000 tunnland, eller då
det äges av en person, som bara har ett tunnland. Detta före¬
faller mig vara en princip, som är oriktig, och som man kan
vara enig om bör försvinna. En annan princip, vilken de för¬
fäkta, som också är riktig, är, att en tomt skall beskattas lika,
om den är bebyggd eller obebyggd. Detta är både riktigt och
sant. När jag ser saken på det sättet, kan jag icke finna annat
än att kommunalskattekommittén, eller de sakunnige, måtte, när
de söka lösa frågan om ett nytt kommunalskattesystem, mycket
noga taga dessa problem under omprövning. Det går icke an
att låta saken vara och icke taga upp frågan. Resultatet få vi
se i en framtid då utredningen föreligger. Därför vill jag, att
kammaren icke blott skall bifalla utskottets hemställan utan även
dess motivering
Herr talman, jag ber alltså att få yrka bifall till såväl ut¬
skottets hemställan som dess motivering.
Herr Wijk: Jag är i väsentliga delar redan förekommen av
de sista ärade talaren.
Det kan förefalla, som om denna debatt om utskottets moti¬
vering i själva verket vore en strid om påvens skägg. Alla äro
med om klämmen, och motiveringen innehåller ingenting annat
än ett enkelt relaterande av, vad som företagits i dessa frågor
och i vad mån som kommunalskattekommittén upptagit dem till
behandling. Man kunde då tycka, att det vore ganska likgiltigt,
om kammaren bifaller avslagsyrkandet med bibehållande av moti¬
veringen eller utan densamma. Men under allt detta ligger utan
tvivel en viss oklarhet, som det är angeläget att skingra så mycket
som möjligt.
Nr II.
7(i
Onsdagen den 26 februari.
Ang. skatt
jordvärde
m. m.
(Forts.)
Min egen ställning till själva frågan om en jordvärdeskatt
och vad därmed sammanhänger är tyvärr långt ifrån mogen. Jag
är ganska skeptisk med avseende på den nytta, som genom en
dylik skattereform kan åstadkommas på landsbygden. Men vad
jag har alldeles klart för mig är, att en jord värde- eller jordvärde-
stegringsskatt är av allra största betydelse i städerna, och att det
är önskligt att eu dylik skatt införes så fort som möjligt. Vad
som för mig också är fullkomligt självklart, är att, om man nu
skall taga upp frågan om en reform av den kommunala beskatt¬
ningen, så bör allt som rör beskattningen av jorden, alla i detta
ämne framkomna uppslag, ovillkorligen tagas under behandling.
Ett ogillande av utskottets motivering, särskilt med den utgångs¬
punkt för avslag därå, som herr Hildebrand anfört, skulle knappast
kunna uppfattas på annat sätt än som en anvisning till kommu-
nalskattekommittén, att den skall låta bli att syssla med dessa
frågor. Så mycket starkare skäl är det då för kammaren att bi¬
falla utskottets hemställan med gillande av dess motivering, var¬
om jag, herr talman, ber att få framställa yrkande.
Herr Palmstierna: Det var onekligen med en viss över¬
raskning, som jag hörde herr Lindhagens anförande här i kammaren.
Herr Lindhagen har i sin motion, såsom jag läser densamma,
på ett ganska verkningsfullt sätt kritiserat den georgistiska sam-
hällsåskådningen i flera av dess mest ömtåliga punkter. Men nu
förefaller det mig, som om herr Lindhagen i dag godtagit hela
dess program när han gjorde det uttalandet, att georgismen är
det hela, och att den, som icke går med härpå, blott tager en
liten bit av reformen. Jag måste häremot bestämt förklara, att
den socialdemokratiska uppfattningen inom sig rymmer beskatt-
ningsreformer av olika slag. Bland dessa står främst kravet på
monopolbeskattning, och den beskattningsreform, som från sådan
utgångspunkt kräver en annan beskattning av fastigheterna än
den nuvarande, trivs synnerligen väl inom de socialdemokratiska
programmet, som ur min synpunkt sett, det måste jag betona,
är det hela.
Herr Lindhagen sade, att alla skatter komma ifrån jord och
arbete — precis som om vi levde i den gamla naturalhushåll-
ningen, då t. o. m. ämbetsmännens löner uppmättes i jord. Men
vi leva i stället i penninghushållningens och kapitalismens tids¬
ålder, där kapitalet sätter sitt pregnanta särmärke på hela sam¬
hällslivet. Det är kapitalismen och hela dess väsen, som utgör
det bestämmande draget i den nutida samhällsutvecklingen. Ingen¬
ting annat i tiden förmår så prägla densamma, och det är om
privatkapitalismens vara eller icke vara den stora striden i väsent¬
lig grad står. Nej, långt ifrån att man kan hävda den uppfatt¬
ningen att jorden och arbetet alstra all vinst, är det fastmer så i
vår kapitalistiska tid, att vad jord och arbete under gångna tids-
Onsdagen den 26 februari.
77 Nr II.
perioder gemensamt skapat, det väldiga kapitalet — det »sparade Ang. skatt å
arbetet» — därmed handlas förnämligast i vår tid. Det är också j°rdvärde
direkta kapitalvärdestegringar, vilka i vår hushållning förorsaka m'
kanske de mest oförtjänta vinsterna. Vad skall man t. ex. säga orts’;
om de vinster, som uppkommit genom innehavande av separators-
eller gasaccumulatorsaktier? Ha de någon som helst beröring
med spörsmålet om jordvärdet? Eller vad skall man säga om
de stora spekulationsvinster, som ibland erhållas endast genom
börsmanövrer; eller om det stora handelskapitalet, som nu för
tiden spelar en så betydande roll; eller om de värdestegringar å
ångfartygsaktier, vilka förorsakas av de oceaniska samfärdsvägarnas
monopolisering och den ökade beskattningen av trafikanter och
varor å dessa. Det är tvärt om så, att själva det centrala pro¬
blemet i hela vårt samhällsarbete, som åtminstone jag från min
synpunkt måste säga utgöras av kapitalismen, sk jutes åt sidan
av den georgistiska åskådningen, och det kan jag för min del
icke vara med om.
Vad herr Eländers föredrag i bevillningsutkottet beträffar
— herr Lindhagen nämnde hans namn — så förhåller det sig
därmed på det viset, att jag i mitt förra yttrande beklagade, att
flera av utskottets ledamöter, som förut sagt, att de voro sym¬
patiskt stämda mot mitt yrkande, efter föredraget förklarade, att
de icke vidare kunde reflektera på detsamma. Detta är ett faktum.
Det har emellertid gjort mig ont, att resultatet skulle bli sådant.,
alldeles oberoende av var anledningen härtill kan ligga.
Enligt mitt förmenande var det åtskilliga sanna och träffande
ord, som nyss komrno från Norrlandsbänken. De gåvo ett starkt
uttryck åt övertygelsen om nödvändigheten av folkets återbördande
till jorden. Hr Wikstöms uttalande om att alla medel, som äro
möjliga att använda för detta ändamål, också böra begagnas, vill
jag för min del vara den första att instämma i. I den mån
som beskattningsreformer kunna uträtta något i det avseendet,
tror jag också han skall finna många, som vilja vara med att
deltaga i arbetet därför.
Nu är det, som jag nämnde, när vi skola upptaga hela
den kommunala beskattningen till revision, absolut omöjligt att
frånkomma spörsmålet om en intressebeskattning innefattande en
ny objektsbeskattning å fastighet Man sluter fullständigt ögonen
till, om man förmenar, att medan byggnadsgrunden i våra städer,
köpingar och municipalsamhällen oerhört stigit i värde, fastighets¬
beskattningen skulle få fortfarande vara sådan som den är. Det
är omöjligt. Det är inte heller nog bara med en jordvärdestegrings-
skatt. För det första måste en indragning av den framtida värde¬
stegringen genom en dylik komma till stånd, men förutom detta
kräves en ny fastighetsbeskattning, väsentligen byggd på ökad
skatt å själva det befintliga jordvärdet. Men detta är dock att
skilja från det framtida jordvärdet; det har ju redan liksom
Nr II. 78
Onsdagen den 26 februari.
Ang. skatt
jordvärde
m. m.
(Forts.]
fångats in i den ekonomiska ram, som det nntida samhället
erbjuder. Genom ägareskiften, genom belåning och annat dylikt
har det befintliga jordvärdet kommit ut i marknaden. En indrag¬
ning av detsamma kan därför icke ske i likhet med vad som
påyrkas för framtida värdestegringar. Nödvändigheten av en
reform av fastighetsbeskattningen framstår emellertid tydligt, om
jag belyser saken med ett litet exempel. I Stockholm betalar
den fasta egendomen 18 procent men i Köpenhamn 60 procent
av skatterna. Om vi lägga ihop vad som sjöfartsavgifterna och
tolagen inbringa, sä uppväger det fastighetsskatten här i det
närmaste. År det rimligt, att så är förhållandet under en tid,
då en väldig stegring av värdet å fastigheterna ägt rum? Även
om man så vore herr Hildebrand eller herr Hamilton eller vem
som helst och sutte som kommunalskattekommitterad, kunde man
icke undgå att ägna denna fråga en verklig utredning och taga
densamma under omprövning.
Yad är det för en besynnerlig hållning herr Rune intar? Han
liksom värjer sig för ett spöke, som visar sig i kammaren. År
man så skuggrädd för denna fråga? År man så orolig för, att
om ett förslag framkommer, man icke _ har makt att kunna avvisa
det, om man finner det olämpligt? Är det verkligen, som herr
Wikström talade om, ett frisinne i åskådningen att icke våga stå
för att en utredning kommer till stånd? Har man satt sitt namn
under utskottets förslag, bör man också bidraga till att det drives
igenom, så att de upplysningar, som synas erforderliga, också
komma i dagen. När den regering, som nu är vid styret i
Danmark, och om vilken man väl kanske icke kan säga, att den
är av liberal färg — den är åtminstone ganska långt gången i
moderat riktning — när denna regering kan sätta i gång en
utredning av motsvarande beskaffenhet, skola då liberalerna här
ställa sig avvisande?
Jag vågar åtminstone i detta ögonblick förmoda, att kam¬
maren med sitt votum skall bevisa något helt annat, så att
bevillningsutskottets förslag vinner bifall.
Herr Hamilton: Jag begärde ordet för några ögonblick
sedan, emedan lierr Palmstierna adresserade sig direkt till mig
och lät påskina, att jag ville avlyfta alla bördorna från jordbru¬
ket. Nej, ingalunda, herr Palmstierna, var det så. Men på jor¬
den vila redan nu skatter av bortåt 15 procent av den för jord¬
bruksfastighet till 6 procent av dess taxeringsvärde beräknade
inkomsten, och det bör vara mer än tillräckligt. Mina strävan¬
den gå ut på att utjämna missförhållandet mellan skatterna i de
rikare och fattigare samhällena eller kommunerna. Herr Palm¬
stierna har sagt, att han vill vara med om att vidtaga alla åtgär¬
der för att föra folket tillbaka till landsbygden; jag har velat fast¬
spika detta i protokollet. Då måste han väl också vara med om
Onsdagen den 26 februari.
79 Nr 11.
att icke ytterligare belasta landssamhällena, utan i stället minska Ang. skatt «
ojämnheterna i landsbygdens skattebördor. jordvärde
Det ligger för att taga ett exempel ingen rättvisa i att vår m'
landsbygd skall uppfostra bortåt hälften av Stockholms innevånare. vforts')
Detta framgår av statistiken och kan bekräftas. Det ligger heller
ingen rättvisa uti att i landskommuner, där medelinkomsten för
var innevånare icke går upp till 50 kronor, mycket högre skatter-
skola betalas än i de samhällen, där kapitalet samlat sig, t. ex.
i eu kommun, i närheten av Stockholm, där medelinkomsten för
individ utgör 1,300 kronor.
Jag har svårt att följa herr Lindhagen i hans funderingar.
Det ena ögonblicket är han inne på jord värdeskatten, det andra
ögonblicket på jordvärdestegringsskatten. Herr Lindhagen säger,
att all förmögenhet kommer från jorden. Ursprungligen möjligt¬
vis, men skall kapitalet därför nu gå skattefritt; är det detta
herr Lindhagen vill? Jag ser i denna fråga ett stridsämne mel¬
lan kapital och jordegendom mellan huvudsakligen småbruket
i vårt land och storkapitalet. Där ligger striden. Och lägger
man nu alla skatter på jorden, är det tydligt, att man har av¬
löst skatterna från storkapitalet, från de stora förmögenheterna.
Jag skulle kunna delvis instämma i vad herr Wikström sagt,
men jag kan icke riktigt förstå, huru han med sitt yrkande kom¬
mer till det resultat, som han säger sig vilja uppnå. Han säger,
att vi borde draga folket från städerna till landsbygden. Gör
man detta genom, att beskatta lantbruket, genom att konfiskera
en del av jordbrukarnas egendom? Nej, det gör man icke.
Jag ber, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande.
Herr Månsson: Jag hade under hela tiden tänkt att reser¬
vera mig, enär jag kände stämningen däruppe till förmån för
herr Lindhagens motion, men jag böjde mig till sist. Jag var
tveksam och gick med på utskottets motivering av den anlednin¬
gen, att det upplystes, att denna fråga i sin helhet redan var¬
under utredning. Jag är ännu i dag tveksam, om jag gjort rätt
eller icke. Därom skall jag icke uttala mig. Jag har intet yrkan¬
de, utan har blott velat upplysa om detta.
Herr Lindhagen: Herr Palmstierna talade om att jag i
min motion skulle hava kritiserat georgeismen i flera avseenden,
men i mitt här hållna anförande skulle jag hava uttalat mig på
det sättet, att georgeismen vore hela saken och det man egent¬
ligen skulle sysselsätta sig med. Förhållandet är, att här liksom
i motionen har jag mera som sanningssökare än som sakförstån¬
dig uttalat, att jag tror, att georgeismen icke fastställer några
regler, gällande för alla tider, eller ensamt skulle kunna förbättra
samhällsförhållandena — en åsikt, vartill tendenser ibland visat
sig — utan den är ett av de medel, som man behöver särskilt
Nr 11. 80
Onsdagen den 26 februari.
Ang. skatt
jordvärde
m. in.
(Forts.)
tf för vår tid. Det är klart, att det kan komma en tid med nya
förhållanden, då georgeismen fyllt sin uppgift och då man även
får slå in på andra vägar.
Georgeismen löser icke konflikten mellan kapital och arbete,
ty enligt systemet skulle fortfarande finnas arbetsgivare och ar¬
betstagare, men den kanske mildrar denna konflikt i hög grad.
Däremot, när det är fråga om vad man nu skall göra i denna
aktuella fråga, står det klart för mig, att vill man hava någon
utgångspunkt för vad man skall utreda i sin helhet, måste man
gå till den teoretiskt'' genomförda georgeismen och först under¬
söka denna samt därifrån taga sig fram till sina slutsatser.
Striden om varifrån allt monopolkapital kommer, om från
jorden eller även från den industriella företagsamheten, anser jag
vara ganska ofruktbar. Det beror på hur man ser saken. lag
ser saken på det sättet, att alla värden komma ytterst från jor¬
den och från arbetet. En hel del av jordvärdena, de oförtjänta
eller rena jordvärdena, ha under tidernas lopp, jämte arbetsvär¬
dena tagits i besittning av företagarklassen, och därav har skapats
stora industriella värden, och därigenom har i stort sett det lösa
monopolkapitalet uppkommit. I denna lösa egendom ligger så
att säga kristalliserat jordvärde, och om man inriktar sig på ett
system, som kommer att indraga detta jordvärde till det allmänna,
komma dessa kapitalvinster att minskas, vilket icke hindrar, att
man på samma gång tager hänsyn till kapitalvärden, som redan
uppkommit, och beskattar dem särskilt.
Vad jag särskilt fruktar för icke minst av herr Palmstiernas
framställning i det nu upplästa reservationsförslaget med dess
begränsade kläm är, att man skall inskränka sig till en jordvärde-
stegringsbeskattning och en mycket liten sådan till på köpet och
att således, såsom jag uttryckt det i min motion, hela jordvärde-
spörsmålet, som i sig självt är av stor och genomgripande bety¬
delse, kanske kommer att rinna ut i sanden och bliva en av dessa
bagatellfrågor, med vilka vi till sist slå oss till ro i det parla¬
mentariska livet.
Herr Wikström: Herr talman! Blott ett par ord. Jag
har naturligtvis aldrig yttrat vad herr Hamilton lade i min mun,
eller att »all skatt skulle läggas på landsbygden». Och jag kan
verkligen icke heller förstå hur jord värdeprincipen skulle kunna
medföra detta, då t. ex. en tomt, en enda liten obetydlig jord¬
plätt i Stockholm, visar sig ha ett mångdubbelt större jordvärde
än all den jordegendom, som finns exempelvis inom hela den tio¬
tals kvadratmil stora socken, i vilken jag är hemma.
Överläggningen förklarades härmed avslutad. Plerr talmannen
gav propositioner på: l:o) bifall till utskottets hemställan, 2:o)
bifall till berörda hemställan men med ogillande av utskottets
Onsdagen den 26 februari.
81 Nr 11.
motivering och 3:o) bifall till det av herr Lindhagen under över¬
läggningen framställda yrkandet; och förklarade herr talmannen
sig anse den under 2:o) upptagna propositionen vara med över¬
vägande ja godkänd. Votering begärdes emellertid, i anledning
varav och sedan till kontraproposition antagits den under l:o)
omförmälda propositionen, nu uppsattes, justerades och anslogs eu
voteringsproposition av följande lydelse:
Den, som vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets
hemställan i utskottets förevarande betänkande nr 17 med ogil¬
lande av utskottets motivering, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, liar kammaren bifallit utskottets berörda hem¬
ställan.
Omröstningen utföll med 94 ja mot 86 nej, vadan kamma¬
ren bifallit utskottets hemställan med ogillande av dess moti¬
vering.
§ 10.
Föredrogos vart efter annat jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 2, i anledning av Kungl. Ma j ds proposition angående
upplåtande av lägenheter från förra militiebostället Västerby nr
1 i Södermanlands län;
nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtande av ett område från förra militiebostället Kroberga nr
3 i Södermanlands län;
nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående för¬
säljning av förra militiebostället Norra Berga nr 4 Södergården i
Östergötlands län;
nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtande av fyra lägenheter från förra militiebostället Bölnorp
nr 1 med underlydande i Östergötlands län;
nr 6, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående
upplåtande av lägenheter från förra militiebostället Störa. Gålstad
nr 3 Kronogård och Stora Gålstad nr 4 Storgård i Östergöt¬
lands län;
nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtande av två lägenheter från förra militiebostället Elm-
tomta nr 1 i Östergötlands län;
nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
Andra kammarens protokoll 1913. Nr 11. 8
Ang. skatt
jordvärde
in. in.
(Forts.)
Ni* 11. 82
Onsdagen den 26 februari.
upplåtande av lägenheter från förra militiebostället Brickebo nr
1 i Östergötlands län;
nr 9, i anledning av Kung! Maj:ts proposition angående för¬
säljning av vissa områden, tillhörande kronoparken Långabrohult
i Kronobergs län;
nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtande av vissa områden från förra militiebostället Borrby
nr 62 med underlydande i Kristianstads län;
nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtande av lägenheter från förra militiebostället Mjölkalånga
nr 7, 9 och 11 med underlydande i Kristianstads län;
nr 12, i anledning av Kungl. Majds proposition angående
upplåtande av lägenheter från förra militiebostället Sandby kungs¬
gård nr 14 i Kristianstads län;
nr 13, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående
upplåtande av två lägenheter från förra militiebostället Höghult
nr 2 i Kristianstads län;
nr 14, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående
upplåtande av lägenheter från förra militiebostället Sqväkra nr
1, 2 i Kristianstads län;
nr 15, i anledning av Kungl. Majds proposition angående
försäljning av förra militiebostället Lybv nr 22 i Malmöhus län;
nr 16, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående
upplåtande av en lägenhet från förra militiebostället Rolfsbo nr
1 Övergård i Göteborgs och Bohus län;
nr 17, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående
upplåtande av lägenheter från förra militiebostället Ledum nr 1,
jämte Kattås nr 1, en ödegård, i Göteborgs och Bohus län;
nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning av vissa till förra militiebostället Ettack nr 1 och 2
med underlydande i Skaraborgs län hörande områden;
nr 19, i anledning av Kungl. Majds proposition angående
upplåtande av vissa områden från förra militiebostället Sanna nr
4 i Örebro län;
nr 20, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående
upplåtande av lägenheter från förra hospitalshemmanet Hospi¬
talet nr 1 och 2 eller Arboga i Västmanlands län; och
nr 21, i anledning av Kungl. Majds proposition angående
försäljning av kronans andel i lägenheten Kvarnudden nr 1 under
Näsets by i Jämtlands län.
Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls av kammaren.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5,9 e. in. för
att åter sammanträda kl. 7 e. in., då enligt utfärdat anslag detta
plenum komme att fortsättas.
In fidem
Per Cronvall.
Rättelse
Andra kammarens protokoll nr 6.
A sid. 57 r. 19 står: folkkänsla
läs: folkhälsa
Stockholm, A.-B. Fahlcrantz’ Boktryckeri, 1913.