Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 205.
1
Nr 205.
Kungl. May.ts nådiga proposition till Riksdagen angående ökade
anslag till folkskoleseminarierna m. rn.; given Stockholms
slott den 4 april 1913.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över eckle¬
siastikärenden för denna dag vill Kungl. Maj :t härmed föreslå Riksdagen att
dels till förstärkande av folkskoleseininariernas lärår krafter med 13
ämneslärare samt 12 lärare vid övningsskolorna, till bestridande av ersätt¬
ning enligt stadgade grunder till övningslärare vid seminarierna för ut¬
sträckt tjänstgöring ävensom till beredande av tillgång till ökning av de
till materiell samt ved och ljus m. m. för de olika seminarierna utgående
årliga anslagen höja det nu under rubriken: Seminarier för folkskollärares
bildande, i riksstaten å ordinarie stat uppförda anslaget å 617,165 kronor,
utöver redan äskat belopp av 46,750 kronor, med 73,515 kronor samt i
riksstaten uppföra detsamma under förändrad benämning: Folkskolesemi¬
narierna, med 737,430 kronor;
dels för beredande av tillfällig löneförbättring till de ordinarie lä¬
rarna och lärarinnorna vid folkskoleseminariernas övningsskolor, i Stock¬
holm och Göteborg med 400 kronor för lärare och 300 kronor för lära¬
rinna och i övriga städer med 300 kronor för lärare och 200 kronor för
lärarinna, bevilja på extra stat för år 1914, utöver redan äskat belopp av
9,800 kronor, ytterligare 1,500 kronor;
dels för beredande av tillgång till anskaffande av böcker, undervis-
ningsmateriell in. m. vid de särskilda seminarierna bevilja på extra stat
för år 1914 ett belopp av 84,400 kronor;
dels höja det i riksstaten å ordinarie stat uppförda anslaget till sti-
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 154 käft. (Nr 205.) 1
2
Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition Nr 205.
pendier för seminarieelever från 93,750 kronor, utöver förut äskat belopp
å 6,400 kronor, med ytterligare 100,150 kronor till 200,300 kronor;
dels till stipendier för seminarieelever vid vissa parallellklasser vid
folkskoleseminarierna i Uppsala, Strängnäs, Falun och Kalmar bevilja på
extra stat för år 1914, utöver redan äskade belopp, ytterligare 7,200 kronor;
dels ock besluta, ej mindre att berörda två ordinarie anslag till folkskolese¬
minarierna och till stipendier för seminarieelever må utgöra ett gemen¬
samt reservationsanslag för folkskoleseminarierna, än även att det i riks-
staten å ordinarie stat uppförda anslaget: Undervisningsmateriel! m. m.
för folkskolor, å 30,000 kronor, vilket anslag nu tillika med de ordinarie
anslagen till seminarier för folkskollärares bildande, till stipendier för se¬
minarieelever samt till arvoden åt folkskoleinspektörer utgör ett gemen¬
samt reservationsanslag, skall i riksstaten uppföras såsom ett särskilt re¬
servationsanslag.
De till ärendet hörande handlingarna skola tillhandahållas Riksdagens
vederbörande utskott, och Kungl. Maj:t förbliver Riksdagen med afl kungl.
nåd och ynnest städse välbevågen.
Under Hans Maj:ts
Min Allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Fridtjuv Berg.
Kung!,. Maj ds Nåd. Proposition Nr 205.
3
Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans Kung!.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 4 april 1913,
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Staaff,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena greve Ehrensvåkd,
Statsråden: Petersson,
SCHOTTE,
Berg,
Bergström,
Petrén,
Stenström,
Larsson,
Sandström.
Departementschefen, statsrådet Berg anförde vidare:
1 statsverkspropositionen till innevarande års Riksdag har Kung!. Maj:t
på min hemställan föreslagit Riksdagen att i avbidan på proposition rörande
omorganisation av folkskoleseminarierna i riket för sådant ändamål beräkna
en ökning av det å ordinarie stat uppförda anslaget till seminarier för
folkskollärares bildande med 180,000 kronor samt att likaledes beräkna en
ökning av det å ordinarie stat uppförda anslaget till stipendier för semi-
narieelever med 100,000 kronor.
Det ärende, varom sålunda en framställning till Riksdagen ställts i
utsikt, anhåller jag nu att få ånyo föredraga inför Kungl. Maj:t och får
då anföra följande:
Genom beslut den 13 juli 1906 uppdrog Kungl. Maj:t åt en kommitté
att, efter verkställd granskning av gällande bestämmelser rörande organi¬
sationen av och planen för folkskoleseminarierna i riket ävensom av Övriga
i omedelbart samband därmed stående föreskrifter rörande folkundervis¬
ningen, avgiva det utlåtande och de förslag, vartill nämnda granskning-
kunde föranleda. Ifrågavarande kommitté, vilken, sedan dess uppdrag
väsentligen utvidgats, antog namnet folkundervisningskommittén, avgav
Ökade anslag
till folkskole¬
seminarierna
m. m.
4
Kommittén.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
den 20 december 1911 betänkande och förslag i ämnet*). Över detta
betänkande hava yttranden infordrats av vederbörande myndigheter, och
ärendet befinner sig nu i skick att i väsentliga delar kunna föreläggas
Kungl. Maj:t till avgörande. I vissa avseenden erfordras även Riksdagens
medverkan.
Nödvändigheten av en seminariereform.
Frågan om en omorganisation av folkskoleseminarierna i riket har
inom intresserade kretsar länge dryftats, och angående behovet av en
grundlig omgestaltning av seminarieväsendet har där endast eu mening
varit rådande.
Aven en ringa eftertanke — yttrar härom folkundervisningskommittén
— bör »vara nog för att klargöra dessa läroanstalters maktpåliggande upp¬
gift. Skolan är vad läraren är, heter det, och i intet fall torde detta
kunna sägas med större sanning än i fråga om folkskolan, den skola, i
vilken mer än nio tiondelar av vårt lands barn få sin undervisning. Där
är i regeln skolans hela verksamhet samlad i en enda lärares hand, och
beskaffenheten av den undervisning och uppfostran, som kommer årgång
efter årgång av barn till del, är i hög grad beroende av vad denne lärare
är. Men vad folkskolläraren är, det beror i väsentlig grad på beskaffen¬
heten av den läroanstalt, som ensam har till uppgift att giva honom den
grundläggande utbildningen för hans betydelsefulla och ansvarsfulla kall,
folkskoleseminariet. Om någonsin en läroanstalt har en maktpåliggande
uppgift, så är det därför denna.
Men utbildningen av folkskolans lärare synes intill senaste tid jämförelse¬
vis litet hava intresserat allmänheten. Det allmänna pedagogiska intresset och
meningsutbytet i bildningsfrågor har sysselsatt sig med andra läroanstalter
än seminarierna. Under långliga tider har det allmänna läroverket samlat
huvudmassan av det pedagogiska intresset i landet kring sina reformfrågor,
i vilka gamla och nya tiders bildningsideal mötts och kallat den andliga
odlingens främste män till deltagande i striden. Regering och Riksdag
hava åter och åter behandlat dessa frågor, och slutligen har för ej många
år sedan det allmänna läroverket undergått en genomgripande och bety¬
delsefull omdaning. Även frågan om utbildningen av det allmänna läro¬
*) Kommitténs betänkande är undertecknat av: rektor Harald Dahlgren, ordförande,
samt ledamöterna filosofie doktor Paul Hellström, riksdagsmannen L. J. Jansson, dispo¬
nenten E. J. Ljungberg, seminarieadjunkten Hedwig Sidner, kyrkoherden C. R. Sundeil
samt kanslirådet Hugo Tigerschiöld.
5
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
verkets lärare har varit föremål för mycket arbete, och den för ej länge
sedan utfärdade stadgan om filosofiska examina vid universiteten gör deras
utbildning till huvudsynpunkt för den filosofiska fakultetens undervisnings¬
verksamhet. Den högre flickskolan har under statens och kommunernas
alltjämt ökade välvilja och omvårdnad erhållit en betydande utveckling
och gjort berömliga insatser i det pedagogiska framstegsarbetet. För folk¬
högskolan har börjat ett skede av rikare utveckling; den har allt mera
blivit huvudverktyget för det bildningsarbete bland den vuxna ungdomen,
vilket, erkänt som en av våra viktigaste nationella angelägenheter, funnit
många olika medel för sina syften och samlat till medverkan intelligenta
krafter från olika läger ända upp till vetenskapens utövare vid universitet
och högskolor. Och vad slutligen folkskolan beträffar, för vars skull folk-
skoleseminarierna äro till, har den alltifrån sin upprinnelse utgiort före¬
mål för statsmakternas omsorg och för det offentliga meningsutbytet i tal
och skrift, låt vara att det intresse, som från allmänhetens sida kommit
den till del, under olika tider varit underkastat rätt betydande växlingar.
Anspråken på folkskolan hava alltjämt vuxit; den är för det allmänna med¬
vetandet mer och mer den medborgerliga bildningsanstalten framför varje
annan, med ett högt ställt mål i arbetet för vårt folks ekonomiska, sedliga
och religiösa framåtskridande. Mångenstädes, särskilt i våra större städer,
har folkskolan nått en jämförelsevis hög ståndpunkt i inre och yttre av¬
seende,. erhållit ändamålsenliga lärohus och förträffliga undervisningsmedel,
upptagit nya läroämnen, utvidgat sin lärokurs i olika riktningar. Och
dess lärarkår, som sedan lång tid tillbaka målmedvetet strävat att höja
sin bildning och i allmänhet förbättra sin ställning, har med folkskolan
vuxit i betydelse och även eljest erhållit ett alltjämt ökat inflytande inom
samhället.
Under det att således skolväsendet och bildningsarbetet i det hela
med kraft främjats, hava de betydelsefulla anstalterna för utbildningen av
folkskolans lärare varit tämligen obeaktade. Likasom dessa anstalter från
början tänkts och planlagts efter en mycket anspråkslös måttstock såväl
med avseende på den bildning, de borde meddela, som kanske ännu mera
med avseende på den sociala ställning, de borde intaga, och de ekonomiska
villkor, de. borde nöja sig med, så hava de ock, trots eu icke obetydlig ut¬
veckling, förblivit i jämförelsevis små förhållanden.
Nu gällande stadgas föreskrifter om seminariekursens omfattning i
de olika undervisningsämnena äro med obetydliga förändringar desamma,
som gåvos redan i 1865 års reglemente. Lärokursen av år 1865, hämtad
från tyska förebilder under ett tidsskede, som förvisso icke utmärktes av
något uppsving på folkundervisningens område i Tyskland, innebar icke
6
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
ens för sin tid några stora anspråk på folkskollärarens bildning, och nu¬
mera torde väl kunna påstås, att få om ens något land med utvecklat
folkskoleväsen åtnöjer sig med en så snävt begränsad seminariekurs som
den i den svenska seminariestadgan angivna. Yad kursens läggning be¬
träffar torde den riktigt betecknas såsom ”en utvidgad och fördjupad lolk-
skolekurs”, i fråga om vilken man mera avsett det fasta inpräglandet av
ett visst minnesstoff än ett förståndet och personligheten utvecklande stu¬
dium. Samma läroområde som i folkskolan och samma lärometod — sådan
var från början tankegången, grundad dels på dåtida pedagogiska åsikter
bland seminariemännen, dels måhända även till någon del på förhållan¬
denas tvång, i det man hade att anpassa sig efter de vanligen ytterst obe¬
tydliga förkunskaperna hos dem, vilka seminarierna fingo mottaga som
lärjungar. De särskilda undervisningsplaner, som tid efter annan fogats
till stadgan — den senaste av år 1894 — och som visserligen ”bidragit till
att lägga mer och mer innehåll i de allmänt uttryckta kursbestämmelserna ,
hava icke förmått att helt häva traditionerna från äldre dagar, och från
dessa dagar förskriver sig ännu den hos den bildade allmänheten stundom
förekommande uppskattningen av seminariernas arbetsresultat: ”seminarist-
bildning” är ett uttryck, varmed man fortfarande finner sig kunna lämp¬
ligen beteckna en torftig och ytlig skolbildning, vilken just på grund av
sin snäva begränsning och sin dogmatiska beskaffenhet ter sig för sin
innehavare såsom fullständig och förträfflig.
Ännu långt in på 1870-talet fingo de flesta folkskoleseminarierna
draga sig fram i förhyrda lägenheter, ofta av ytterst otjänlig beskaffenhet,
och historien om seminariernas första strävanden för att erhålla egna
lokaler är läsvärd såsom betecknande för den uppfattning, som, även inom
Riksdagen, varit rådande om dessa läroanstalters betydelse, och för den ringa
välvilja, varmed de varit omfattade. Numera äga visserligen alla seminarier
egna byggnader, men många arbeta icke förty med störa svårigheter till
följd av otillräckliga och otjänliga lokaler. Även vad undervisningsarbe¬
tets yttre hjälpmedel i övrigt beträffar finnas brister, som med varje dag-
göra sig mera kännbara. Få seminarier äga ännu ett nämnvärt bokförråd
till bruk för lärare och elever, och undervisningsmateriellen är mången¬
städes synnerligen anspråkslös. Bristande utrymme och bristande medel
hava i regeln förhindrat en rikare utveckling av den med seminariet före¬
nade övningsskolan, till följd varav elevernas praktiska utbita nde för lärar¬
kallet icke kunnat anordnas så, som önskvärt varit.
Viktigast för en läroanstalt är dock beskaffenheten av de lärarkraf-
ter, varöver den förfogar. Ej minst gäller detta om en lärarbildnings-
nnstal-t, där naturligt nog lärarens uppgift blir särskilt maktpåliggande och
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205. 7
krävande. Så länge seminariets föreståndare var dess ende egentlige lärare
och vederbörande myndighet fick efter bästa omdöme utse föreståndare
med avseende fäst blott på hans personliga egenskaper och särskilda dug¬
lighet för befattningen, kunde man anse, att seminarierna ägde en efter
de förhandenvarande förhållandena ganska val lämpad ordning för tjänste¬
tillsättning. Men då de sedermera erhöllo jämte föreståndaren tre, fyra
eller . fem andra ämneslärare och uppställandet av bestämda kompetens-
fordringar visade sig nödvändigt, kommo de i själva verket i en sämre
ställning. Ty den plats, som dessa kompetensfordringar, jämförda med
dem, som lagbestämts för lärare vid andra läroanstalter, anvisade åt semi-
narielärarna, var ingalunda deri bästa. Fordringarna stegrades visserligen
undan för undan, men det dröjde ända till år 1892, innan de hunnit så pass
högt, att seminariernas lärare med avseende på de insikter och den pedagogiska
utbildning, som av dem fordras, blivit likställda med adjunkterna vid de
allmänna läroverken. Sedan dess, liksom för övrigt i de flesta fall även
dessförinnan, hava seminarierna för erhållande av sina manliga ämneslärare
varit hänvisade till kretsen av dem, som förskaffat sig den för adjunkts¬
befattning vid de allmänna läroverken lagstadgade behörigheten. Men
intet har gjorts för att tillförsäkra seminarierna de bättre krafterna inom
denna krets. Följden, lätt att förutse, har icke uteblivit. Den större in¬
stitutionen, som erbjudit flera befordringsmöjligheter, som på sin sida haft
de historiska traditionernas och det sociala anseendets företräde samt en
viss fläkt av vetenskaplighet över undervisningsarbetet, har ägt den större
dragningskraften, vartill kommer såsom det ej minst väsentliga, att fördelen
varit på dess sida även i fråga om lönevillkoren. I sistnämnda avseende
kan erinras därom, att det dröjde ända till år 1897, innan seminarie-
adjunkterna tillerkändes fullt lika ekonomiska förmåner som läroverks¬
adjunkterna, och att i rikets två största städer, där kommunalt lönebidrag
utgår till läroverkens lärare, seminarieadjunkten fortfarande är sämre av¬
lönad än läroverksadjunkten. Att under sådana omständigheter, vad näm¬
ligen de manliga ämneslärarna beträffar, de lärarkrafter, som kommit på
seminariernas del, icke alltid varit de yppersta, må icke väcka förvåning.
Rättvisan kräver emellertid, att här erinras om de många högt an¬
sedda lärarpersonligheter, vilka under de hittills förflutna skedena av de
svenska folkskoleseminariernas historia utövat en i hög grad betydelsefull
och välsignelsebringande verksamhet i deras tjänst, personligheter, vilkas
förnämsta insatser i arbetet varit sådana, som icke genom stadgebestäm-
melser kunna framkallas. Rättvisan fordrar vidare en erinran om det ut¬
vecklingsarbete, som pågått inom seminarierna, särskilt under de senaste
åren, föga beaktat och sällan erkänt. I själva verket har man på månsa
Departe¬
mentschefen.
8 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 205.
punkter kommit långt utöver de av de historiska förhållandena och de
författningsmässiga bestämmelserna dragna gränserna, gjort försök och
vunnit resultat, som, då det nu gäller en mera omfattande reform, tjäna
till stöd och vägledning.
Behovet av en reform är känt och erkänt ej minst avT dem, som
verksammast arbetat och arbeta i seminariernas tjänst. Den kan emellertid
icke åvägabringas allenast genom det fortgående utvecklingsarbetet inom
seminarierna själva. Tv seminarierna är o statsanstalter, i sin verksamhet
bundna och beroende av given författning och av beviljade anslag. Det
inre reformarbetet måste genom statsmakternas åtgärd erhålla nya och
bättre förutsättningar.
Först den allmän vordna insikten om seminariernas verkliga bety¬
delse och ett därav följande allmännare och varmare intresse för dessa
läroanstalter skall kunna göra dem till vad de böra vara. Den reform,
som nu bör äga rum, kan icke bliva mera än ett steg mot målet och får
sitt största värde, om den, utan att onödigtvis bryta det historiska samman¬
hanget och förspilla det goda, som en gång vunnits, ger uppslag till fram¬
tida utveckling och underlättar fortsatta framsteg.»
Den åsikt angående omfattningen av nu ifrågaställda reform, som
kommittén sålunda hävdat, finner jag riktig. En skarp och oförmedlad
brytning med de hittillsvarande förhållandena kan lika litet här som på
andra samhällslivets områden lända till gagn.
De förslag till seminariernas förbättrande, som kommittén framlagt,
äro visserligen, såsom sig bör, genomgripande och synnerligen betydelse¬
fulla, men de vittna tillika om det sorgfälligaste bemödande att på varje
punkt, där sådant ansetts möjligt, låta de påyrkade förbättringarna orga¬
niskt anknyta sig till det nu bestående. I stort sett kan jag ock ansluta
mig till kommitténs uppfattning.
I ett särdeles viktigt avseende, nämligen i fråga om seminarie-
lärarnas löner, har jag emellertid funnit förutsättningarna för ett genom¬
förande av förslaget icke under nuvarande omständigheter föreligga samt
därför nödgats låta med dess prövning anstå, och anhåller jag att inled¬
ningsvis härom få säga några ord.
Klart är, att ett huvudvillkor för en god utveckling av seminariernas
arbete måste vara möjligheten för dem att vinna goda lärarkrafter, detta
så mycket mer som lärartjänsterna vid seminarierna äro av synnerligen
krävande natur. En synpunkt, som måste fasthållas vid bedömandet av
förevarande spörsmål, är nämligen, att seminarierna alldeles _ icke äro all¬
männa barn- och ungdomsskolor utan utbildning sanstalter för lärare och
9
Kung!-. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
att de sålunda till syfte och väsen inom hela vårt undervisningssystem
icke hava någon närmare motsvarighet än de s. k. provårslärovevken.
Seminarierna förutsätta hos sina lärare ej blott ganska omfattande insikter
i de ämnen, vari de skola meddela undervisning, utan ock föredömlig
lärarskieldighet samt en mer än vanligt klar uppfattning av uppfostrarens
kall. De förutsätta hos dem därjämte förmåga att på ett rätt sätt be¬
handla vuxen ungdom, unga män och kvinnor, som befinna sig i ett vik¬
tigt och vanskligt utvecklingsskede, och de kräva vidare av sina lärare
villighet att åt denna ungdom ägna icke obetydligt mera tid än den, som
upptages av de ordinarie undervisningstimmarna och den för dessa nödiga
förberedelsen.
Med de större krav, som sålunda måste ställas på seminarielärarna,
måste givetvis ock förenas de större förmånerna; den verksammaste åt¬
gärden för beredandet åt seminarierna av sådana lärarkrafter, som där
äro behövliga, är följaktligen att göra seminarielärartjänsterna i ekonomiskt
avseende så pass förmånliga, att de kunna bliva eftersökta även av dugande
och väl meriterade lärare.
I sitt betänkande rörande seminarierna har också folkundervisnings-
kommittén framlagt förslag till eu reglering av seminarielärarnas löne¬
villkor, som skulle vara ägnad att främja nyssnämnda syfte. Kommittén
har därvid föreslagit, att seminarieadjunkt skulle erhålla högre avlöning
än läroverksadjunkt, detta för att lärartjänsterna vid seminarierna skulle
kunna draga till sig de bättre kvalificerade bland de för adjunktsbefatt¬
ning vid seminarier och allmänna läroverk utbildade lärarna. Kommittén
framhåller ock nödvändigheten av att vid en framtida reglering av lönerna
för de allmänna läroverkens lärare i samband därmed sådana förändringar
vidtagas i bestämmelserna om seminarielärarnas löner, att de syften, som
motiverat kommitténs förslag till löneförbättring för dessa lärare, måtte
bliva på fullt tillfredsställande sätt tillgodosedda.
Då det nu befunnits nödigt att överlämna den förberedande behand¬
lingen av läroverkslärarnas lönefråga jämte vissa andra lärarkårers löne¬
frågor till en särskild utredningsnämnd, har det tydligen varit nödvändigt,
att jämväl frågan om seminarielärarnas avlöning hånskjutits till samma ut¬
redningsnämnd för behandling i samband med övriga lönespörsmal. Ifråga¬
varande lönenämnd har ännu icke hunnit avsluta sina arbeten, och det är
sålunda icke möjligt att nu förelägga Riksdagen något förslag rörande
förbättrade avlöningsvillkor för seminarielärarna.
Med den centrala betydelse för en reformering av seminarierna, som
enligt det nu sagda måste tillmätas en väl avpassad lönereglering för
deras lärare, skulle det måhända kunna ifrågasättas, att behandlingen av
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 154 höft. (Nr 205.) 2
10
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
seminariefrågan i dess helhet borde uppskjutas, intill dess lönefrågan vore
vederbörligen förberedd. Jag är emellertid av en motsatt mening. Lika
viktigt som det är, att ärenden, vilka oskiljaktigt bero av varandra, icke
behandias och avgöras isolerade, lika olämpligt synes det mig vara, att
man utan nödtvång sammankopplar frågor, vilkas inbördes förhållande är
sådant, att lösningen av den ena alldeles icke föregriper lösningen av den
andra utan snarare förenklar och underlättar densamma. En tillfreds¬
ställande reglering av seminarielärarnas löner är utan tvivel ett särdeles
viktigt villkor för seminariernas utveckling, men den är långt ifrån det
enda. De yttre förhållanden, under vilka seminarierna hittills arbetat, hava,
såsom nyss framhållits, i det hela varit så ogynnsamma och gällande kurs¬
plan har varit så föga överensstämmande med tidsförhållandenas krav, att
läroanstalternas arbete måst i högst väsentlig grad hämmas därav. En
synnerligen angelägen uppgift, vilken ej bör undanskjutas, måste därför
bliva att förskaffa seminarierna, jämte en ny stadga och en ny kursplan,
dels ett någorlunda tillräckligt antal arbetskrafter, dels ock de förbättrade
yttre arbetsvillkor, som äro oundgängligen nödvändiga för ett fruktbrin¬
gande reformarbete.
I min följande framställning kommer jag alltså, med förbigående av
lönefrågan, att till behandling upptaga de delar i övrigt av det framlagda
förslaget till seminariernas reformering, för vilkas genomförande erfordras
Riksdagens bifall, samt att därjämte beröra vissa andra delar därav, vilka
synas mig böra bringas till Riksdagens kännedom. Jag skall därvid redo¬
göra för kommitténs förslag i nämnda punkter och för det huvudsakliga
innehållet av de över sagda förslag avgivna yttrandena samt angiva min
egen ställning till de spörsmål, rörande vilka sådant synes mig erforderligt.
Min framställning skall beröra följande huvudfrågor:
1. Förbättring av seminariernas organisation och undervisningsplan.
2. Ökande av deras lärarkrafter.
3. Förbättring av deras utrustning.
4. Förbättrad omvårdnad om deras elever.
•5. Anordningen av deras styrelse.
O j
Jag anhåller alltså att först få yttra mig om seminariernas organisa¬
tion och undervisningsplan, varvid även frågan om det för dessa läro¬
anstalter lämpligaste arbetssättet kommer att i någon mån beröras. Till
en början skall jag redogöra för huvuddragen av kommitténs uttalanden
i dessa frågor.
Kmigl. Maj:Is Nåd. Proposition Nr 205. Ii
1. Seminariernas organisation och undervisningsplan.
A. Seminarierna* organisation.
För att'vinna en utgångspunkt vid behandlingen av frågan om folk-
skoleseminariernas lämpligaste organisation har kommittén först velat fast¬
ställa, vilken dessa läroanstalters uppgift bör vara.
Kommittén har härom anfört:
Enligt gällande stadga hava folkskoleseminarierna till ändamål »att bilda lärare
och lärarinnor för folkskolorna i riket». Uttrycket synes vara tydligt nog men lämnar
i själva verket, om det tages ensamt för sig, rum för olika tolkning. Detta beror där¬
på,' att begreppet folkskola är ett med avseende på sin omfattning ganska obestämt
begrepp såväl i vårt allmänna språkbruk som i vår skollagstiftning. Genom jämförelse
med andra bestämmelser i seminariestadgan finner man, att i här föreliggande fall
med »folkskolorna i riket» är att förstå dels småskolorna, dels folkskolan i inskränkt
bemärkelse eller den egentliga folkskolan, d. v. s. de närmast över småskolan liggande
fyra årsklasserna, dels de båda överbyggnader på den egentliga folkskolan, som kallas
folkskolans högre avdelning och fortsättningsskolan, men däremot icke den överbygg¬
nad, som utgöres av den högre folkskolan, för vars lärare sedan gammalt gälla sär¬
skilda kompetensbestämmelser. Frågan blir nu den, om samma begränsning, som här¬
med är given åt seminariernas ändamål, också för framtiden kan behållas.
Att den lärarduglighet, som folkskoleseminariet skall bibringa, även bör innefatta
duglighet att undervisa i småskolan, därom torde olika meningar icke råda. Nedanför
småskolan, således avsedd för barn, som ännu icke hunnit upp i den egentliga skol¬
åldern, hava vi den egendomliga, för städerna och industrisamhällena allt mera betydelse¬
fulla skolform, som kallas barnträdgård eller med sitt tyska namn Kindergarten. Om
den för denna skolform erforderliga; lärarutbildningen måste man visserligen anse, att
den är av alltför speciell natur för att behöva i någon fullständigare omfattning ingå
i folkskoleseminariernas uppgift. Men för övrigt gäller det, att bristande kännedom
om den första barnundervisningens synpunkter och tillvägagångssätt skulle utgöra en
betänklig brist i utbildningen för lärarverksamhet i den egentliga folkskolan, utom att
den skulle på ett mindre lyckligt sätt begränsa folkskollärarens och folkskollärarinnans
användbarhet i undervisningsarbetet. Intet, som tillhör den pedagogiska utbildning,
som meddelas i ett välordnat småskoleseminarium, får saknas i den utbildning, som
folkskoleseminariet skall giva. Den större omfattningen i denna senare utbildning bör
i och för sig vara ägnad att skänka till och med en större duglighet för lärarverk¬
samhet i småskolan, än den småskoleseminariet under i övrigt lika förhållanden ensamt
förmår att bibringa. Den bör särskilt vara ägnad att utgöra ett skydd mot den fara
för undervisningens mekanisering, som till följd av de metodiska synpunkternas över¬
vägande betydelse i den tidigare barnundervisningen alltför lätt inställer sig vid arbetet
i småskolan.
Kan det således anses ligga i förhållandenas natur, att folkskoleseminariet bör
giva utbildning även för småskolan, torde å andra sidan icke någon tvekan kunna
råda därom, att det icke kan åtaga sig utbildningen av den högre folkskolans och den
kommunala mellanskolans lärare, om man nämligen åsyftar eu utbildning, som omedel¬
Kommitten,
Folksleole-
seminarier-
nas ändamål.
12
Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 205.
bart och för varje fall kan anses tillräcklig. Ett dylikt åtagande skulle innebära eu
ganska väsentlig utsträckning av seminariets hittillsvarande program, och innan eu
sådan företages, är det åtminstone skäl att tillse, om icke det ifrågavarande behovet
med större verkan och mindre kostnad kan vinnas på andra vägar. Spörsmålet här¬
om hör enligt kommitténs mening till frågan om folkskollärarnas fortbildning, en fråga,
som kommittén i ett annat sammanhang skall upptaga. Men vad seminariet i varje
fäll kan göra för beredandet av lärarkrafter åt de överbyggnader på folkskolan, som
kallas högre folkskolor och kommunala mellanskolor, är att giva en grundläggande ut¬
bildning, vilken sedan i en eller annan riktning, på ett eller annat sätt kan efter behov
utvidgas och fördjupas.
Vad folkskolans högre avdelning beträffar är den väl knappast att anse som eu
överbyggnad i egentligare mening. Den skiljer sig nämligen varken i organisatoriskt
avseende eller i avseende på undervisningsplanens natur från folkskolan. I det fåtal
fall, där den är flerårig, torde den snart nog övergå till högre folkskola, en övergång,
som i väsentlig grad gynnas av de bestämmelser, vilka under år 1909 utfärdades för
denna senare skola. Är den åter endast tvåårig eller, såsom i de flesta fäll där den
förekommer, endast ettårig, är den knappast att anse annorlunda än som eu omedelbar
fortsättning av den egentliga folkskolan, dennas femte (och sjätte) årsklass, såsom så¬
dan väl ägnad att giva eu sammanfattande och fullständigande avslutning av folk¬
skolans lärokurs. Att den utbildning, som folkskolläraren erhåller vid seminariet,
blir tillräckligt omfattande för att göra honom utan vidare duglig till att undervisa i
denna o avdelning av folkskolan, är därför en fordran, som måste uppställas.
Återstår frågan om fortsättningsskolan. Denna skolform skiljer sig, som bekant,
både organisatoriskt och i andra avseenden från den egentliga folkskolan liksom från
den nyssnämnda s. k. högre avdelningen av densamma. Under det att i folkskolan
med dess högre avdelning undervisningen fortgår eller är avsedd att fortgå dagligen
under hela läsåret, så att skolarbetet utgör barnets huvudsakliga sysselsättning, är fortsätt¬
ningsskolan beräknad för barn som avslutat sin egentliga skolgång och kommit ut i
praktisk verksamhet. Att giva åt dessa barn under den korta tid av året eller det
fätal timmar i veckan, då skolan kan få rå om dem, fortsatt undervisning och omvård¬
nad är fortsättningsskolans betydelsefulla uppgift.
Sådan som fortsättningsskolan hittills varit beskaffad, har den icke krävt mera
av läraren, än vad hans seminarieutbildning satt honom i stånd att fullgöra. Åven
fortsättningsskolan har nämligen med avseende på de ledande synpunkterna för sitt
arbete hållit sig inom folkskolans ram och i fråga om sin undervisnings omfattning i
det hela endast givit eu förnyad genomgång jämte en ringa utvidgning av folkskolans
kurser i vissa av dess läroämnen. Men kommittén är av den åsikten, att en så be¬
skaffad fortsättningsskola icke väl motsvarar den ungdoms intressen och behov, för
vilken den är avsedd. Och det synes kommittén sannolikt, att den under den närmaste
framtiden skall komma att utveckla sig i en riktning, som erfarenheten från vårt eget
land redan oförtydbart anvisar och som än tydligare framträder i den utveckling, vilken
motsvarande skolform för närvarande genomgår i eu del andra kulturländer.
Kommittén berör härmed ett område av sitt arbetsprogram, som den betraktar
såsom ett av de allra viktigaste. I ett senare betänkande skall kommittén framlägga
förslag angående ny anordning av fortsättningsskolan och därvid redogöra för de grun¬
der, varpå kommitténs uppfattning i denna fråga vilar, samt lämna den utredning, som
för frågans bedömande är behövlig. Här må endast själva grundtanken i detta förslag
i största korthet antydas. Grundtanken är den, att fortsättningsskolan, i den mån det
13
Kiingl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
låter sig göra, skall taga sikte på det praktiska arbete, som sysselsätter dess lärjungar
eller sannolikt skall bliva deras framtida livsuppgift, att den skall samla sin under¬
visning omkring detta arbete och såmedelst dels kunna omedelbart främja de ungas
intresse och duglighet för deras levnadsyrke, dels därmed ock bliva i stånd att desto
kraftigare fullfölja undervisningens förnämsta syfte, främjandet av lärjungarnas sedliga
och intellektuella utveckling och deras utbildning till dugliga samhällsmedlemmar.
Det sagda torde ge vid handen, att kommittén ej vill lägga den rena yrkesskolans
snäva begränsning på fortsättningsskolan. Dennas program skall vidgas, icke inskränkas.
Det skall vidgas till att på ett fullständigare sätt motsvara sina lärjungars behov.
Därför skall fortsättningsskolan först och främst söka befordra deras duglighet för och
framgång i det arbete, som är eller skall bliva deras viktigaste uppgift, och bidraga
till att stärka deras aktning och intresse för detta arbete. Men att den detta gör
innebär icke, att den åsidosätter det syfte, som i en barn- och och ungdomsskola all¬
tid måste bliva det förnämsta, nämligen främjandet av lärjungens utveckling som
människa, hans andliga och ej mindre hans kroppsliga utveckling. Upptagandet av
yrkessynpunliten är, enligt vad erfarenheten visat, just ett medel för detta huvudsyftes
vinnande. Ty då det är fråga om lärjungar, som redan trätt ut i det nutida mäktiga
arbetslivet och stå inför uppgiften att där finna sig till rätta och bereda sig sin ut¬
komst, förmår fortsättningsskolan icke i längden att förskaffa sig förtroende, om den
blott bjuder en obestämd allmänbildning, och helt visst ej heller om den blott bjuder
andlig' och kroppslig förströelse och idrott; den måste söka, i den mån den kan, att
hjälpa den unge med den allvarsamma uppgift, som är hans viktigaste intresse.
Det synes kommittén, som skulle man kunna vara berättigad att hoppas, att en
omläggning av fortsättningsskolans undervisningsplan i enlighet med de grundsatser,
som nu antytts, skall göra denna skola bättre än nu lämpad för sin betydelsefulla upp¬
gift som ett led i folkuppfostringsarbetet, ett av de medel, med vilka det gäller att söka
bekämpa de förstörande inflytelser, som de unga äro utsatta för särskilt under över¬
gångsåldern och den tidigare ungdomsåldern. I vad mån de nämnda grundsatserna
låta sig genomföra, är ej här platsen att undersöka. Men tydligt är, att deras till-
lämpande innebär en viss organisatorisk förändring av fortsättningsskolan. Denna
måste komma att antaga olika form på olika orter, så att den exempelvis icke får
samma lärokurs i en jordbruksbygd som i ett industrisamhälle, och i de större stä¬
derna måste den dela upp sig i skilda grenar efter de olika yrken eller yrkesgrupper,
som företrädesvis äro för handen på platsen.
Att även den på så sätt omdanade fortsättningsskolan för erhållande av lärår-
krafter får lita till folkskolans lärarkår, om ej helt och hållet så dock till det huvud¬
sakliga, är visst. Men klart är, att fortsättningsskolan i sin nya form skall ställa
delvis nya krav på läraren. Visserligen behöver även läraren i folkskolan för att med
framgång utöva sin uppfostrande och undervisande verksamhet äga god allmän bekant¬
skap med det arbetsliv, som giver sin prägel åt barnens hem och hembygd; även folk¬
skolans undervisningsplan bör röna inverkan av den omgivning, vari skolan befinner
sig; i läroämnen sådana som naturkunnighet, hembygdskunskap och geografi bör skol¬
undervisningen icke vara densamma i staden som på landet, icke densamma ute i
skärgården som inne i skogsbygden. Men av läraren i en efter de förutnämnda grun¬
derna anordnad fortsättningsskola måste i många fall fordras mera än en blott allmän
bekantskap med det förvärvsarbete, som skall utgöra den samlande riktpunkten för hans
undervisning; det måste av honom fordras en mera ingående kännedom om ifrågavarande
yrke eller yrkesgrupp, en yrkeskännedom, sträckande sig till yrkets eller yrkesgruppens
14
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
tekniska och ekonomiska sidor. Icke som skulle han hava att meddela yrkesundervisning
i egentlig mening; därtill kräves yrkesutövarens förtrogenhet med ämnet, och därtill
skall skolan i de flesta fall icke äga de materiella förutsättningarna. Men han skall
behöva yrkeskännedomen för att förstå och förmå att på ett levande och fruktbringande
sätt ansluta sin undervisning till det yrkesarbete, som sysselsätter hans lärjungar, och
såmedelst främja deras duglighet för detta arbete samt vinna deras intresse och göra
dem mottagliga för skolans inflytande.
Denna yrkeskännedom, olika för de olika behoven, kan seminariet icke giva.
Seminariet har nog och över nog av uppgiften att bibringa de blivande lärarna den
allmänna bildning och den allmänna pedagogiska förfarenhet, som för varje verksamhet
i skolans tjänst äro behövliga och utan vilka den speciella insikten inom det ena eller
andra praktiska området bleve för sitt ändamål av ringa värde.
Den särskilda fackliga utbildning inom en eller annan gren av näringslivet, som
folkskolläraren i många fall skall behöva utöver sill allmänna lärarutbildning för att
bliva fullt duglig att meddela undervisning i de framtida fortsättningsskolorna, måste
således i likhet med den särskilda utbildning, som fordras av honom för anställning
som lärare i högre folkskola och kommunal inellanskola, falla utanför seminariekursen,
och frågan om dess tillgodoseende kommer under den fråga, som betecknas med ut¬
trycket folkskollärarnas fortbildning. Huru denna fortbildning för olika syften bör ord¬
nas, vilka redan förhandenvarande läroanstalter därvid lämpligen kunna tagas i bruk
och vilka nya möjligen kunna komma att visa sig behövliga, detta är ett vidlyftigt
spörsmål, som det jämväl tillhör kommittén att söka utreda. Sin framställning härom
anser sig kommittén dock icke böra lämna i sammanhang med frågan om seminarierna
utan ärnar låta den ingå som led i kommitténs utredning och förslag rörande de
skolor, för vilka en fortbildning av folkskolans lärare i första rummet är behövlig.
Från denna för särskilda ändamål beräknade fortbildning är att skilja den fort¬
gående utbildning, som varje lärare bör eftersträva, på vilket skolstadium han ock må
arbeta, och som han kan förvärva sig under och i samband med sin lärarverksamhet.
Ty seminarieutbildningen bör av läraren under alla förhållanden betraktas såsom eu
grundläggande och bar givit sitt bästa resultat, när den skänkt honom båg och duglig¬
het för fortsatt studiearbete. En viss befattning med ett dylikt inom den allmänna
lärarbildningen fallande fortsatt studiearbete torde för seminariet vara möjlig. En med¬
verkan i eu eller annan punkt från seminariets sida må väl heller icke anses alldeles
utesluten i fråga om den förutnämnda särskilda fortbildning, vars planmässiga ordnande
folkskolans olika slag av överbyggnader göra nödvändigt. Men i det hela måste denna
fortbildning, som sagt är falla utanför seminariets verksamhetsområde, och det torde
vara till båtnad såväl för en god lösning av lärarnas fortbildningsfråga som för effekt
tiviteten av seminariernas arbete, att gränslinjen dragés bestämd och tydlig mellan
seminariebildningens och fortbildningens områden.
I överenstämmelse med vad nu anförts och med iakttagande av den betydelse,
som i det föregående givits åt uttrycket »folkskolans överbyggnader», då däri inbegripits
fortsättningsskolan, högre folkskolan och kommunala mellanskolan, under det att folk¬
skolans högre avdelning sammanförts med folkskolan själv, angiver kommittén i sitt
förslag till seminariestadga seminariernas ändamål sålunda: Folkskoleseminarierna hava
till ändamål att utbilda lärare och lärarinnor för rikets folkskolor samt att därmed
även grundlägga den utbildning, som kräves för lärarverksamhet i folkskola!,s över¬
byggnader.
15
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 205.
Man torde knappast kunna säga, att denna formulering innebär någon förändring
i den hittillsvarande uppfattningen av målet för seminariernas verksamhet. I varje fall
innebär den icke någon sänkning i anspråken på seminarieutbild ningen. Den begräns¬
ning, som gjorts, är tvärtom ett uttryck för de större anspråk på folkskolan, som
tiden fört med sig, liksom ock för den ökade betydelsen och rikare utvecklingen av
folkskolans överbyggnader.
Kommittén upptager därefter till undersökning frågan om seminariernas
uppgift såsom fackbildnings- och allmänbildningsanstalter. Kommittén finner
därvid, att man för närvarande och helt visst för lång tid framåt torde
höra fasthålla, att de svenska folkskoleseminarierna i stort sett varken
kunna eller böra göras till överbyggnader vare sig på gymnasiet eller på
realskolan, utan att de för det störa flertalet av sina elever måste grundas
på folkskolan samt att de således för detta flertal av elever måste vara
ej blott fackbildningsanstalter utan i stor utsträckning därjämte allmän¬
bildningsanstalter. Å andra sidan finner kommittén, att den fackliga ut¬
bildningen, i varje fall till sin väsentliga del, bör tillhöra seminariets
uppgift och att dess avskiljande därifrån, åtminstone under nuvarande
förhållanden, skulle vara till skada och icke till gagn.
Seminarierna böra sålunda meddela både allmänbildning och fack¬
bildning.
Därnäst ingår kommittén på en undersökning, huruvida lärarutbild¬
ningen till sin rent praktiska sida skulle kunna delvis förläggas utom
seminariet och försiggå antingen före seminariekursen eller efter densamma
eller under ett avbrott däri.
Kommittén finner efter närmare granskning, att ingendera av dessa
möjligheter lämpligen kan komma till användning, vadan den grundläg¬
gande praktiska utbildningen i sin helhet måste förläggas till seminarie¬
kursen.
Efter en undersökning, huruvida för denna praktiska utbildning någon
annan utväg till äventyrs skulle kunna tänkas än förbindandet med semi¬
nariet av en särskild övningsskola, finner kommittén, att åtminstone vid
våra förhållanden övningsskolan måste anses vara det bästa hjälpmedlet
för den praktiska utbildningen.
Kommittén redogör så för den organisation, denna, övningsskola bör
äga. Med avseende härpå anför kommittén:
Om övningsskolan kan betraktas som det viktigaste hjälpmedlet för den praktiska
seminarieutbildningen, kan det ock sägas, att en obetydlig och svagt utrustad övnings¬
skola måste komma att motsvaras av en otillfredsställande praktisk utbildning av se-
minarieeleverna. Övningsskolans allt för ringa utveckling vid många av våra semina¬
rier, huvudsakligen beroende av bristande lokalutrymme, har utgjort ett svårt hinder
för en ändamålsenlig anordning av arbetet för den praktiska utbildningen, och första
Seminarier¬
na såsom
fackbild¬
nings- och
allmänbild-
ningsan-
stalter.
Den prak¬
tiska lärar¬
utbildningen.
Seminarier¬
nas övnings¬
skolor.
Övningssko¬
lans allmän¬
na organisa¬
tion och för¬
hållande till
seminariet.
16
Kung!.. Majrts Nåd. Proposition Nr 205.
villkoret, om man i detta avseende vill göra seminariearbetet mera vinstgivande, är en
tillräckligt omfattande och bärkraftig övningsskola.
De anspråk, som med hänsyn till seminarieelevernas praktiska utbildning framdeles
måste ställas på övningsskolan, torde få anses vara följande. Den skall först och främst
innehålla en småskola bestående av två årsklasser, vilka i regeln undervisas gemensamt
(litt. b) men vid behov kunna skiljas och undervisas var för sig i olika rum (litt. a).
Den skall vidare innehålla en egentlig folkskola, arbetande på minst två avdelningar
med två årsklasser i varje avdelning (litt. B). Möjlighet skall dock givas att vid vissa
tillfällen sammanföra alla fyra årsklasserna till gemensam undervisning (litt. E), liksom
ock att vid andra tillfällen göra en sådan uppdelning, att en eller flera av årsklasserna
erhålla från de övriga skild undervisning (litt. A). Till övningsskolan skall vidare, så¬
vitt icke bristande tillgång på lärjungar gör det omöjligt, höra en s. k. folkskolans
högre avdelning, bestående av en eller två årsklasser.
Det sagda gäller övningsskolan vid ett seminarium utan parallellklasser. En pa¬
rallellklass eller en sådan avdelning som de för närvarande i Stockholm och Växjö fö¬
rekommande studentklasserna fordrar en väsentlig utvidgning av _ övningsskolan. Ett
s. k. dubbelseminarium kräver två sådana övningsskolor eller, vilket blir detsamma,
en övningsskola med parallellklasser på alla stadier. I fråga om folkskolans högre av¬
delning torde dock en enda avdelning vara tillräcklig, och antalet barn, som från de
föregående årsklasserna gå över till denna, torde icke heller bliva så stort, att paral¬
lellavdelningar där bliva nödvändiga.
Avdelningarna i övningsskolan varken behöva eller böra vara stora; 12 barn i
varje årsklass torde få anses lagom. Lärjungarna böra utgöras av både gossar
och flickor, och undervisningen bör i det hela vara samundervisning, såsom den är i
flertalet av vårt lands folkskolor.
Övningsskolans lokaler böra så vitt möjligt ligga samlade och vara skilda från
seminariets. I fråga om undervisningsmedel bör den vara så utrustad, som en god folk¬
skola bör vara. Den bör följaktligen äga sin egen undervisningsmateriell, skild från
den för seminarieundervisningen avsedda och förvarad i ett till övningsskolans lokaler
hörande materiellrum. Undantag bör göras endast för ett och annat dyrbarare och
mindre ofta behövligt föremål, som av sparsamhetsskäl måste bliva gemensam egendom
för seminariet och övningsskolan. Till denna senare bör ock höra ett skolbibliotek, i
vars skötsel seminarieeleverna få deltaga för att därigenom lära sig, huru ett dylikt bi¬
bliotek bör skötas. För barnens undervisning även i sådana ämnen som gymnastik,
slöjd, trädgårdsskötsel och, vad flickorna beträffar, husligt arbete bör vara väl sörjt.
Vid ett manligt seminarium får således icke saknas undervisning i vare sig handarbete
eller hushållsgöromål för övningsskolans flickor, liksom icke heller vid ett lärarinne¬
seminarium undervisning i manlig slöjd för övningsskolans gossar.
Både manliga och kvinnliga lärare böra vara anställda vid övningsskolan.
En samverkan av manliga och kvinnliga lärarkrafter är från uppfostringssynpunkt i och
för sig fördelaktig och är särskilt på sin plats i en samskola. För seminarieeleverna
bör det dessutom vara nyttigt att få iakttaga både män och kvinnor i lärarverksamhet
och taga lärdom av såväl de enas som de andras tillvägagångssätt, De barn i övnings¬
skolan, som i regeln undervisas samtidigt av samma lärare, bilda en avdelning, och
varje avdelning bör äga sin avdelningsföreståndare med uppgifter motsvarande en klass¬
föreståndares. Seminariets adjunkter och övningslärare må, i den mån sådant befinnes
lämpligt, kunna erhålla tjänstgöring även i övningsskolan, liksom å andra sidan öv-
IT
Kung!. MajUs Nåd. Proposition Nr 205«
ningsskollärarna deltaga i ledningen av seminarieelevernas undervisningsövningar och
i den därmed sammanhängande metodiska undervisningen.
Med avseende på övningsskolans organisation framställer sig särskilt det spörs¬
målet, om övningsskolan fortfarande bör omfatta en fortsättningsskola eller icke.
Av vad kommittén i det föregående yttrat om fortsättningsskolan framgår, att
kommittén icke anser fortsättningsskolan framdeles lika självfallet som hittills böra till¬
höra seminariernas övningsskolor. Seminariet skall visserligen giva den allmänna lärar¬
utbildning, som behöves för tjänstgöring i fortsättningsskolan liksom i folkskolan, men
skall icke giva den särskilda yrkeskännedom, som därutöver är behövlig i fråga om eu
fortsättningsskola, vars undervisningsplan skall präglas av samband med någon viss nä¬
rings- eller yrkesgren.
Denna skillnad mellan lärarutbildningen för fortsättningsskolan och för den egent¬
liga folkskolan bör emellertid icke göras större, än nödvändigt är. Den nämnda yrkes-
kännedomen blir väl ett viktigt men dock jämförelsevis mindre omfattande tillägg till den
egentliga och huvudsakliga lärarutbildningen, vilken i seminariet förvärvas. Mången gång-
skall eu under tidigare år vunnen erfarenhet som yrkesarbetare giva folkskolläraren
vad han behöver för att med framgång sköta även en efter de nya synpunkterna an¬
lagd fortsättningsskola. Om således avståndet mellan fortsättningsskolans och den egent¬
liga folkskolans krav på lärarutbildningen ingalunda är stort och svåröverkomligt,
vore det så mycket mindre välbetänkt att vid seminarieundervisningen draga upp skill¬
naden så skarpt, att fortsättningsskolan för seminarieeleven komme att framstå som
något avlägset och främmande. Det är dock framför allt på folkskollärarens intresse
och förmåga, som fortsättningsskolans framtid blir beroende. Att hans intresse för
fortsättningsskolan blir grundlagt och befäst redan under seminarietiden, att läraren,
då han lämnar seminariet, är bekant med fortsättningsskolan, förstår dess grundtankar,
dess organisation och arbetsmetoder, är därför en fordran, som oeftergivligt måste stäl¬
las på den utbildning, som seminariet skall giva.
Undervisning om fortsättningsskolan, förbunden med studiebesök i fortsättnings-
skolor av olika slag, måste då ock höra till det fackliga utbildningsarbetet i semina¬
riet. Men klart är, att en sådan undervisning skall betydligt underlättas och elevernas
kunskap om och intresse för fortsättningsskolan i väsentlig mån ökas, om en avdelning
av eu sådan skola är förlagd till själva seminariet och helt eller delvis omhänderhavd
av dess lärarkrafter. I sina anordningar för undervisningen inom de olika grenarna
av naturkunnigheten, i sina arbetssalar för trä- och metallslöjd eller, i fråga om kvinn¬
liga seminarier, sina lokaler för handarbete och hushållsgöromål äger seminariet ut¬
märkta förutsättningar för vissa arter av fortsättningsskolor, och om undervisningstiden
tänkes förlagd — väl icke till de sena timmar på dagen, vilka nu ofta måste användas
för fortsättningsskolan i städerna — men till en något tidigare och för skolarbetet
gynnsammare del av eftermiddagen, skulle seminariets lokaler och övriga hjälpmedel
kunna stil till fortsättningsskolans förfogande, så att endast jämförelsevis obetydliga kost¬
nader för dennas räkning bleve erforderliga.
Även efter eu sådan omgestaltning av fortsättningsskolan, som kommittén för sin
del vill förorda, är således en fortsättningsskola både önsklig och möjlig såsom avdel¬
ning av seminariets övningsskola. Men om det ock icke må anses uteslutet, att under¬
visningsövningar skulle kunna förekomma också i denna avdelning, är det dock tydligt
att den med avseende på elevernas praktiska utbildning huvudsakligen får betydelse
som åskådnings- och studiematerial. Och även om seminarierna i vissa avseenden er¬
bjuda goda förutsättningar, kunna förhållandena i övrigt göra dess anordnande förenat
Bihang til! Hiksdcnjens protokoll 1913. 1 smal. 15 i höft. (Nr 905.) ;;
18
Kung!.. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205
med avsevärda svårigheter eller olägenheter. Kommittén har därför i sitt förslag till
seminariestadga icke vågat beteckna fortsättningsskolan som eu ovillkorlig beståndsdel
av övningsskolan men väl som en önskvärd, vilken bör förekomma, »där förhållandena
det medgiva».
Av de utav kommittén föreslagna stadgandena framgår bland annat, att kommit¬
tén betraktar övningsskolan varken som en självständig läroanstalt, ej heller som ett
underordnat bihang till seminariet, utan på det sätt förenat med detta, att seminariet
och dess övningsskola tillsammans utgöra eu enda läroanstalt. Detta står i överensstäm¬
melse med de förhållanden, som den historiska utvecklingen hos oss haft till resultat
och som i språkbruket givit ordet seminarium dels den inskränktare betydelsen av se-
minarieklasserna i motsats mot övningsskolan, dels den vidsträcktare av ett helt, om¬
fattande de förra med den senare.
I enlighet härmed har kommittén velat ställa övningsskolans lärare på samma
plan som seminariets övriga lärare och giva dem inflytande vid handläggningen ej
blott av frågor, som enbart angå övningsskolan, utan ock av frågor, som tillhöra semi¬
nariet i inskränkt bemärkelse, och i all synnerhet av sådana, som avse seminarieelevens
praktiska utbildning och till följd därav nära beröra övningsskolans verksamhet. I det
hela har kommittén velat göra såväl övningsskolans som seminariets angelägenheter till
ett gemensamt intresse för läroanstaltens alla lärare och till föremål för enhetlig led¬
ning av rektor och kollegium samt seminariets överordnade myndigheter. En sådan
övningsskolans ställning är otvivelaktigt bäst ägnad att främja dess tvåfaldiga ändamål.
Den hävdar hennes egenskap att vara en inom sig fullständig läroanstalt, en folkskola,
med sitt självständiga mål som sådan, och den förebygger å andra sidan ett motsats¬
förhållande mellan seminariet och övningsskolan, som skulle försvaga dennas betydelse
som ett kraftigt hjälpmedel i lärarutbildningens tjänst.
Tydligt är emellertid, att övningsskolans dubbla uppgift av barnskola och lärar-
utbiklningsanstalt innebär vanskligheter, som påkalla allvarlig uppmärksamhet. Det
kan allt för lätt inträffa, att övningsskolan så tages i anspråk för seminarieelevernas
praktiska utbildning, att den blir en dålig skola för de barn, som äro anförtrodda åt
dess vård, och i någon män måste alltid de senares fördel uppoffras för de förras. En¬
dast eu oavlåtlig och insiktsfull omvårdnad kan under sådana förhållanden göra öv¬
ningsskolan till en verkligt god skola för dess egna lärjungar. Därvid böra alla se¬
minariets lärare och ej mindre dess elever känna sig medintresserade och medansvariga,
om ock de svårigheter, som äro att övervinna, i främsta rummet fålla på övningssko¬
lans egna lärare samt pålägga rektor särskilda förpliktelser. Ytterst sammanfaller se¬
minariets intresse med övningsskolans eget, ty endast i den mån övningsskolan utgör
mönster för en god skola, är den tillika tjänlig som studieföremål och övningsfält vid
seminarieelevernas praktiska utbildning.
Det bör till slut erinras därom, att frågan om övningsskolans duglighet för sina
båda syften i väsentlig grad och i sista hand är en ekonomisk fråga. Om övnings¬
skolan till följd av brist på tillräckliga lärarkrafter eller tillräckligt lokalutrymme måste,
såsom ännu flerstädes är fallet, inskränkas till blott två avdelningar, måste ock an¬
ordningen av seminarieelevernas praktiska utbildning i flera avseenden bliva otillfreds¬
ställande. Och om till följd av lärarlönernas beskaffenhet övningsskolan icke kan vid
sig binda sådana lärarkrafter, som dess särskilda förhållanden kräva, eller om den med
avseende på undervisningsmedel och dylikt är svagt utrustad, skall icke blott dess
värde för lärarutbildningen bliva obetydligt, utan den skall såsom skola för sina egna
lärjungar bliva sämre än andra skolor under enahanda förhållanden. De betydelsefulla
19
Kungl. Maj:is Nåd. Proposition Nr 205.
ändamål, som övningsskolan kar att fylla, ock de vanskligheter, med vilka den kar att
arbeta, göra det nödvändigt, att den i nämnda avseenden är väl lottad.
Vid ett och annat seminarium har det varit brukligt, att någon ringa skolavgift
uppburits för barnen i övningsskolan. Det visar sig nämligen, att seminariernas övnings¬
skolor, trots de svagheter deras tvåfaldiga uppgift åsamkar dem, äro mycket eftersökta,
så att även en mindre skolavgift icke hindrar, att tilloppet av inträdessökande blir större
än för skolornas behov är nödigt. Då nu de anslag av statsmedel, som seminarierna
erhållit till bestridande av sina utgifter, i allmänhet icke varit överflödigt stora, har
inkomsten av skolavgifterna varit ett välkommet bidrag till ekonomien, som särskilt
gjort det möjligt att bättre, än eljest kunnat ske, sörja för övningsskolans behov av
undervisningsmateriell, böcker, arbetsverktyg, lekredskap och dylikt.
Trots den goda användning, som sålunda har gjorts och kan göras av inflytande
skolavgifter för barnen i övningsskolan, finner kommittén sådana avgifter dock olämp¬
liga. Det är nämligen enligt kommitténs mening högst önskligt, att övningsskolan med
avseende på sitt lärjungematerial så litet som möjligt avviker från en vanlig folkskola,
att den således icke kommer att innehålla ett urval av barn från mera burgna hem
utan står öppen även för mindre bemedlades barn. Kommittén har därför i sitt förslag
till seminariestadga upptagit en uttrycklig bestämmelse därom, att avgift ej må erläggas
för barnen i seminariernas övningsskolor.
Kommittén övergav sfi till frågan om scminariekursens längd och
anför därom:
En förbättrad utbildning av folkskolans lärarkår är, i korthet uttryckt, syftet med
den reform av seminarierna, som skall genomföras. En förbättrad utbildning av folk-
skollärarkåren innebär först och främst eu höjning av dess allmänna bildning, och en
höjning av denna förutsätter åter såväl en ökning av det mått av kunskaper, som vid
seminariet inhämtas, som ock, så vitt möjligt är, eu förbättring av kunskapens beskaf¬
fenhet. Såväl det ena som det andra har enstämmigt framhållits som önskemål för en
seminariereform särskilt av dem., som stå frågan närmast, folkskollärarna själva, och i
det senare avseendet har man såsom medel till syftets vinnande yrkat på en rikligare
användning av sådana arbetsmetoder, som ställa seminarieeleverna mera självständiga
och självverksamma inför arbetsuppgifterna. Men nu är det ju så, att i allmänhet taget
en ökning av lärokursernas omfång och en förändring av studiesättet i sådan riktning,
som här avsetts, icke äro möjliga utan en ökning av läroanstaltens arbetstid; och då
vid seminarierna en ökning av vare sig det dagliga eller det årliga arbetet icke gärna
kan ifrågasättas, tyckes det föreliggande reformkravet leda till fordran på en förläng¬
ning med ett eller annat år av den nu fyråriga seminariekursen.
Våra seminariers utvidgning från fyråriga till femåriga har också utgjort eu av de
programpunkter, som under de senare årens meningsutbyte om seminariereformen upp¬
ställts, och från fackmannahåll har vid upprepade tillfällen en sådan åtgärd förordats.
I de större kulturländerna anser man sig i allmänhet icke kunna erhålla en tillfreds¬
ställande folkskollärarbild ning genom en omedelbart på folkskolan byggd kurs av endast
fyra år. Flerstädes ansluter sig seminariekursen till skolor av ungefär våra realskolors
art; annorstädes, såsom i Tyskland, inskjuter man mellan folkskolan och seminariet eu
s. k. preparandanstalt, som tillsammans med seminarariet bildar en vanligen sexårig lä¬
rokurs, varvid dessutom är att märka, att den grundläggande folkskolekursen där i all¬
mänhet med ett eller annat skolår överskjuter den hos oss i regeln förekommande.
Att seminariet bygger på folkskolan som grund är att anse som en obetingad för¬
Seminarie-
lairsens
längd.
20
Kling!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
del, och här i Sverige äro vi av många skäl hänvisade till en sådan anordning, åtmin¬
stone såsom den normalt förekommande. Härom har kommittén redan uttalat sig. Att
göra seminarierna till överbyggnader på gymnasier eller på högre flickskolor och real¬
skolor vore, såsom kommittén framhållit, att väsentligt fördyra utbildningen och att
från folkskollärarbanan utestänga sönerna och döttrarna ur folkets djupa led, varifrån
vår folkskola hittills i allmänhet fått sina bästa lärarkrafter. Icke heller hava våra
högre folkskolor eller andra folkskolans överbyggnader ännu hunnit den utbredning, att
genomgåendet av dem kan göras till en lagstadgad förutsättning för seminariekursen.
Den enda skola, som vi med säkerhet hava att räkna med såsom grundläggande för
seminariet, är således vår folkskola med dess i regeln sex skolår. Så mycket rimligare
kunde det då synas, om vi här i Sverige, när det nu gäller en förbättring av lärarut¬
bildningen, förlängde seminariekursen om icke med två så åtminstone med ett år.
Aven inom kommittén har ifrågasatts möjligheten av seminariernas utvidgning till
femåriga. Det låter sig icke neka, att om saken ses enbart från seminariearbetets syn¬
punkt, en sådan utvidgning vore i flera avseenden önsklig och behövlig. Den skulle
nämligen göra det avsevärt lättare att förverkliga de förutnämnda önskemålen om lä¬
rokursernas utsträckning och arbetssättets förändring, den skulle möjliggöra ett jämfö¬
relsevis grundligt och lugnt arbete och giva eftersträvat utrymme även åt förströelsen
och vilan.
Icke desto mindre föreslår kommittén, att seminariekursen fortfarande måtte bliva
fyrårig. De skäl, som härvid varit för kommittén bestämmande, äro följande.
I allmänhet måste man känna sig betänksam mot förlängningen av utbildnings¬
tiden för en tjänst eller ett yrke. Vi hava i vårt land, då det gällt teoretisk utbildning,
ej sällan låtit studietiden växa och växa, till dess vi funnit den för lång och måst börja
det svåra försöket att förkorta den. Gärningen ute i livet behöver ej blott teoretisk för¬
beredelse utan ock sin insats av ungdomlig kraft och ungdomlig hänförelse, och det är
denna insats, som lider minskning, i samma mån förberedelsetiden ökas.
Nu är det visserligen sannolikt, att seminariekursens förlängning icke skulle komma
att förbindas med eu lagstadgad höjning av normalåldern för utträdet ur seminariet
utan med en sänkning av den nu stadgade lägsta inträdesåldern. I ett stort antal fall
skulle den dock säkerligen förorsaka ett senare utträde i det praktiska arbetet. Av
eleverna i första klassen hava under femårsperioden 1901—1905 77,7 2 procent befunnit
sig i en ålder över den lägsta lagliga, och många, särskilt bland manliga inträdessökande,
skulle av ekonomiska skäl även framgent bliva hindrade att vid tidigare ålder börja
sin studiekurs. Dessutom är det allt annat än önskvärt, att de unga tvingas att för
tidigt bestämma sig för en livsuppgift av den art som folkskollärarens; ju tidigare av¬
görandet måste ske, desto mindre är nämligen utsikten, att de värdefullare bevekelse-
grunderna därvid skola kunna göra sig gällande. Den nuvarande lägsta inträdesåldern —
den inträdessökande skall vid början av det kalenderår, då inträde sökes, hava uppnått
eu ålder icke understigande 16 år —• kan icke anses för hög. Kommittén har ock be-
slutit föreslå dess bibehållande i fråga om manliga elever och dess höjning med ett år
för de kvinnliga. Visserligen skulle kunna invändas, att eu mellantid mellan utträdet
ur barndoms- och ungdomsskolan och inträdet i seminariet medför ett skadligt avbrott
i det bokliga studiearbetet, och exempel från andra länders seminarieväsen skulle kunna
anföras, som visa, att man mångenstädes synes hava sökt förebygga ett sådant avbrott.
Men kommittén anser det ingalunda oförmånligt utan snarare lyckligt, om utbildningen
för lärarkallet icke innebär en oavbruten skolgång, från vilken eleven slutligen kommer
ut, främmande för det praktiska livet utanför skolans väggar. Någon mellantid, upp¬
21
Kungl. Maj:is Nåd. Proposition Nr 205.
tagen av kroppsarbete eller annan praktisk verksamhet, tillför den blivande folkskollä¬
raren och folkskollärarinnan erfarenheter, högeligen värdefulla för deras framtida verk¬
samhet.
Till sådana skäl som de nu nämnda kommer slutligen, såsom det icke minst vik¬
tiga, det ekonomiska. Kostnaderna för staten skulle genom seminariernas utvidgning till
femåriga naturligt nog stegras av många orsaker: behovet av flera lärarkrafter, av nya
eller utvidgade lokaler, av större årliga anslag till materiell, till bränsle och lyse, av
rikligare stipendieunderstöd o. s. v., och kommittén håller före, att de betydande kost¬
nader, som utvidgandet komme att kräva, skulle kunna användas på ett för seminari¬
ernas förbättring verksammare sätt. Men i ej mindre mån har man att tänka på kost¬
naderna för seminarieeleverna. Det måste ju alltid tillses, att deras ekonomiska upp¬
offringar för utbildningen stå i riktigt förhållande till den inkomst, som sedan är att
påräkna, men det torde med skäl kunna ifrågasättas, om folkskollärarlönerna, även efter
senast genomförda löneförbättring, äro sådana, att en Ökning av utbildningskostnaderna
med 25 % rimligen kan ifrågasättas. Skulle studietiden förlängas, finge förhöjningen av
det i form av stipendier utgående statsunderstödet göra3 ganska betydande, eller ock
hade man i hög grad försvårat tillträdet till lärarbanan för de i ekonomiskt avseende
mindre lyckligt lottade, för vilka seminariekursen redan nu för med sig stora ekono¬
miska svårigheter och mycken försakelse. Då det vidare icke lär kunna förhindras, att
vid de olika levnadsbanornas inbördes tävlan om de bättre begåvningarna den ekono¬
miska fördelen spelar en roll, ligger häri ett ytterligare och vägande skäl mot en åtgärd,
som i väsentligare grad skulle innebära eu ekonomisk försämring av folkskollärarens
ställning. Centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening yttrar härom i
sin i januari 1906 avgivna underdåniga petition om förbättrad lärarutbildning: »Folk¬
skolans lärare hava, som bekant, ännu så liten avlöning, att en person med vanlig be¬
gåvning har i ekonomiskt avseende en vida ljusare framtid på nära nog vilken annan
levnadsbana som helst. Skulle nu utbildningen fördyras med ytterligare ett års semi-
narievistelse, ligger den faran nära, att de mera begåvade skulle helt och hållet vända
folkskolan ryggen, och denna skulle få nöja sig med mer eller mindre undermåligt folk.
I så fall bleve värdet av en seminariereform alldeles imaginärt.»
Visserligen kan man vänta, att de redan nu befintliga s. k. preparandkurserna
skola komma att allt framgent draga till sig en del av den inträdessökande ungdomen,
och de kostnader, som genomgåendet av en dylik kurs medför, böra icke lämnas ur
räkningen. Emellertid torde dessa kostnader för varje elev, även om preparandkurserna,
såsom antagligt är, förlängas från nuvarande 6—8 veckor till 3—4 månader, icke kom¬
ma att gå upp till seminarieelevens utgifter för ett helt läsår. Kommittén har för öv¬
rigt vid uppställandet av inträdesfordringar till seminariet sökt att göra dylika prepa-
ranclkurser onödiga genom att så vitt möjligt grunda nämnda fordringar på de kunskaper,
som kunna vinnas genom självstudier eller inhämtas i folkskolan och dess överbygg¬
nader. Skulle i framtiden behovet av preparandkurser befinnas oavvisligt, torde även
tiden vara kommen för dessa kursers ersättande med ett ytterligare seminarieår.
Av nu nämnda grunder har kommittén beslutit att hemställa, att seminariekursen
fortfarande måtte bliva fyrårig. Man mål, anser kommittén, åtminstone hava försökt
vad göras kan för att förbättra kursen utan dess förlängande och låta framtida erfaren¬
het avgöra, om en förlängning detta oaktat blir nödvändig. Med fortgående utveckling
av folkskolan och dess överbyggnader skola de skäl, som nu synas påkalla en femårig
seminariekurs, helt visst bliva allt mindre vägande.
22
Inträdes-
fordringar.
Kunskaps-
fordringar.
Kung/. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
Mea om således seminariekursen bibehålies fyrårig, vilka möjligheter givas då för
åstadkommande av den utbildningens förbättring, för vars skull en seminariereform
blivit så ivrig påyrkad ? — Naturligtvis skall bibehållandet av den fyråriga kursen nödga
till en väsentlig begränsning av de anspråk eller förhoppningar, man måhända på
åtskilliga håll hyst. Men både bland seminarielärare och folkskollärare råder en ganska
enhällig mening därom, att om ock enligt fleras åsikt en förlängd utbildningstid är ett
önskemål, en väsentlig förbättring av seminariernas arbetsresultat kan vinnas redan
inom ramen av den nuvarande utbildningstiden.
Bland åtgärder, som man härvid pekat på, står i första rummet en höjning av
kunskapsfordringarna för inträde i seminariets första klass.
Inträdesfordringarnas höjning har länge och med stor samstämmighet påyrkats.
Man har framhållit, hurusom kunskapsfordringarna för intagning i första seminarieklassen
sedan så långt tillbaka som år 1865, ja man kunde nästan säga sedan tiden för semi¬
nariernas tillkomst, blivit endast obetydligt höjda, under det att folkskolan sedan dess
gått ansenligt framåt. Och man har erinrat om det ännu märkligare förhållandet, att
seminariets lärokurser enligt ännu gällande undervisningsplan i huvudsak hela första
klassen igenom och i somliga ämnen till och med än längre med avseende på sitt
innehåll helt enkelt äro folkskolekurser, vilka således, låt vara med någon utvidgning,
i seminariet ånyo genomgås. Här är tydligen möjlighet given till en betydande tidsvinst.
Det är uppenbart, att sådana inträdesfordringar böra kunna ställas och upprätthållas,
att nuvarande kursen i första seminarieklassen göres obehövlig och utrymme för en
kursernas utsträckning beredes, i lika mått som om man med bibehållande av nuva¬
rande kurser i de fyra seminarieklasserna till dessa klasser fogade eu femte.
De faktiska inträdesfor dringarna bliva väl för närvarande oftast högre än de av
stadgan formulerade, om icke för godkännande så för intagning, beroende därpå, att,
vid den starka tillströmning till seminarierna, som nu är rådande, i allmänhet ej alla
godkända kunna mottagas; särskilt gäller detta de kvinnliga seminarierna, vilkas in-
trädessökande till stor del utgöras av lärjungar från småskoleseminarier och högre flick¬
skolor. De av nuvarande stadga föreskrivna inträdesfordringarna uppgå i några ämnen
icke ens till inhämtad folkskolekurs. Att man i varje ämne bör kunna fordra folk¬
skolans kurs grundligt och fullt ut inhämtad, bör vara klart. Men då folkskolekursen
är avslutad vid en medelålder hos lärjungen av ungefär 13 år och den, som söker in¬
träde vid seminarium, måste under löpande året hava uppnått eller uppnå en ålder av
minst 17 år, är det tydligt, att tid icke saknas för den inträdessökande att inhämta
kunskaper och färdigheter även utöver dem, som folkskolan har att bibringa.
Nu är det sant, att för dem, som måste tillbringa de år, som ligga mellan slutad
skolgång i folkskolan och inträdet i seminariet, med förvärvsarbete, i många fall tungt
kroppsarbete, det kan vara förenat med svårighet redan att fylla anspråket på återupp¬
livade folkskolekunskaper, och såväl de i de flesta seminariestäder förekommande privata
förberedelsekurserna som mängden av underkända vid inträdesprövningarna visa, att så
verkligen är förhållandet. Men erfarenheten visar ock, att ett ganska stort antal in¬
trädessökande, även bland dem som icke haft tillfälle att erhålla annan skolundervisning
än folkskolans, utan synnerlig svårighet skulle hava kunnat fullgöra även betydligt
större fordringar, om sådana varit satta. Och det kan väl knappast anses oberättigat,
om man av den, som har för avsikt att bliva folkskollärare, kräver, att han skall äga
både lust och förmåga att under den långa mellantiden mellan avslutad folkskola och
påbörjad seininariekurs icke blott underhålla utan ock öka de kunskaper och färdigheter,
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
23
lian i folkskolan fått förvärva. Ett sådant anspråk utgör endast ett frånskiljande på
förhand av dem, som måste anses sakna behövliga förutsättningar för folkskoilärarkallet.
Men detta samma anspråk innehåller ock den begränsning, som måste iakttagas
vid höjandet av fordringarna för inträde. I det föregående äro anförda de skäl, som
för närvarande bestämt avvisa tanken på att härvid, såsom regel, lägga någon annan
skolkars till grund än folkskolekursen. Men om kommittén härutinnan har rätt, måste
inträdesfordringarna så bestämmas, att det för personer, som ej åtnjutit annan skolun¬
dervisning än den i folkskolan erhållna, icke blir en omöjlighet att uppfylla dem. Med
andra ord: man bör, då det galler fordringar på kunskaper utöver folkskolekursen,
väsentligen begränsa sig till sådant, som kan inhämtas genom självstudier. Härav följer
ock, att man bör undvika sådant, som vederbörande icke förmår på egen hand inhämta
annat än på ett mindre tillfredsställande sätt. Så bör man exempelvis icke ställa upp
fordringar på insikter i fysik eller kemi, som i allmänhet icke skulle kunna vinnas
annat än genom inpräglandet av framställningen i någon lärobok och därför bleve av
alltför litet värde. Däremot bör man hava rätt att vid uppställandet av inträdesfordring¬
arna räkna med en viss studiebegåvning hos den inträdessökande, och man torde må¬
hända även kunna förutsätta, att mången sådan är i tillfälle att hos hemortens folk¬
skollärare erhålla hjälp i sitt arbete eller att begagna sig av undervisningen i någon
folkskolas högre avdelning eller annan fortsättningskurs.
Med ledning av dessa synpunkter har kommittén uppgjort förslag till nya inträ-
desfordringar i de olika kunskaps- och övningsämnena. I vissa ämnen, såsom t. ex. historia
och geografi, sträcka sig dessa fordringar rätt långt, ungefär till jämnhöjd med fordring¬
arna för inträde på gymnasiet, under det att de i andra, exempelvis matematik och
naturkunnighet, stanna vid kravet på säker insikt och god färdighet i de stycken, som
höra till kursen för en väl utvecklad folkskola.
Rörande kunskapsfordringarna för inträde i seminariets första klass
föreslår kommittén, att för godkänt vitsord skall fordras:
i krist endomskunskap:
någon bekantskap med gamla och nya testamentets heliga skrifter samt noggran¬
nare kännedom om Lukas evangelium,
kännedom om den bibliska historien i fullständigare framställning samt om det
viktigaste av de bibliska ländernas geografi,
god insikt i Luthers lilla katekes och den antagna utvecklingen med därtill hö¬
rande bibelspråk;
i modersmålet:
färdighet att läsa väl jämte förmåga att på ett redigt sätt muntligen redogöra
för det lästa,
säkerhet i rättstavning av svenska ord samt i användning av skiljetecken inom
enklare satsbyggnader,
kännedom om det allmännaste av form- och satsläran,
förmåga att redigt och någorlunda felfritt skriftligen redogöra för ett bland flera
uppgivna lättare ämnen;
i matematik:
god insikt och färdighet i räkning med hela tal, allmänna bråk och decimalbråk
jämte tillämpning på praktiska uppgifter, såsom sortförvandling, medelvärdesberäkning,
bolagsräkning samt procent- och ränteräkning; säker kännedom om gällande system
för mått, mål och vikt; god övning i huvudräkning,
24
Inträdes-
ålcler.
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
insikt och färdighet i uppritning, beskrivning och mätning av linjer, vinklar, tre-
sidingar, fyrsidingar, cirklar samt sådana solida figurer, som hava nämnda ytor till bas
och mot grundytorna vinkelräta sidor, allt i överensstämmelse med kursen för folk¬
skola litt. A;
i historia:
kännedom om Sveriges och de skandinaviska grannlandens historia till omfattning
i huvudsak motsvarande den, som fordras för inträde å gymnasium;
i geografi:
kännedom om de olika ländernas, särskilt fäderneslandets, geografi till omfattning
i huvudsak motsvarande den, som fordras för inträde å gymnasium;
i naturkunnighet:
kännedom om de allmännaste naturföremålen, om människokroppens byggnad,
förrättningar och vård, om de viktigaste naturföreteelserna, om det allmännaste av läran
om himlakropparna, allt i överensstämmelse med kursen för folkskola litt. A;
i teckning:
någon färdighet i teckning av enkla föremål efter naturen;
i välskrivning:
jämn och redig handstil;
i sång:
förmåga att sjunga någon enkel sång eller psalm efter eget val eller på annat
sätt ådagalagd förefintlighet av musikaliskt gehör;
i slöjd:
för manlig inträdessökande: färdighet i användningen av de vanligaste verktygen
för träslöjd;
för kvinnlig inträdessökande: färdighet i enkel linnesömnad och stickning.
Bland övriga nu gällande eller av kommittén föreslagna inträdes-
villkor är det två, som här torde böra något närmare beröras, nämligen
det som rör inträdesåldern och det som avser nattvardsbegående såsom
villkor för inträde.
Beträffande inträdesåldern anför kommittén:
Gällande stadga föreskriver, att den, som söker inträde i seminarium, skall vid
början av det kalenderår, då inträde sökes, hava uppnått en ålder icke understigande
16 och icke överstigande 26 år.
En höjning av kunskapsfordringarna för inträde1 i seminariet framkallar nu den frå¬
gan, om icke därmed ock bör följa en höjning av den lägsta inträdesåldern. Det har dock
aldrig, då inträdesfordringarnas höjning föreslagits, ifrågasatts, att man för sådan orsaks
skull borde framflytta åldern för inträde, och kommittén anser ingalunda, att de av
kommittén föreslagna kunskapsfordringarna påkalla en sådan åtgärd. En förlängning
av mellantiden mellan den avslutade folkskolan och prövningen för inträde i seminariet
skulle måhända i många fall snarare försvåra än underlätta den inträdessökandes ar¬
bete. Av andra grunder föreslår kommittén emellertid, att lägsta inträdesåldern för
de kvinnliga seminarieeleverna måtte höjas med ett år.
Skälet härför har förnämligast varit hänsynen till de kvinnliga seminarieelevernas
kroppsliga utveckling och därav följande förmåga att uthärda ansträngningen av semi¬
nariearbetet, De yngre eleverna vid lärarinneseminarierna befinna sig ännu i en för
kvinnan ömtålig ålder, och erfarenheten visar dess värre, att många av dem icke äga
25
Kling!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
-den styrka, som för arbetet behöves. En höjning av inträdesåldern med ett år skulle
tillförsäkra de kvinnliga seminarierna en arbetskraftigare lärjungeskara och minska
antalet av dem, som gå ut från seminariet med till följd av överansträngning skadad
hälsa.
Visserligen giver statistiken vid handen, att antalet kvinnliga seminarieelever till¬
hörande lägsta lagliga åldersklassen i första seminarieklassen under de fem åren 1901
—1905 utgjort endast omkring 17 procent av elevantalet. Men statistiken visar ock,
att i fråga om de inträdes sökande vid de kvinnliga seminarierna ett högt procenttal
alltjämt tillhör yngsta åldersgruppen och att således fortfarande ett mycket stort antal
flickor söka inträde vid seminariet i en ålder av 16 till 17 år. Då det nu knappast
är önskligt, att de där vinna inträde, synes det heller icke vara lämpligt att locka
dem till att försöka vinna det. Bättre då att genom bestämd föreskrift avhålla dem
och föranleda dem att på nyttigare sätt använda det år, de i de flesta fall även nu få
gå och vänta, innan de börja sin seminariekurs. Kan det bestämda uppskovet hänvisa
dem till att ägna sig åt hushållsbestyr i hemmet eller åt försök med lärarinneverk-
samhet eller åt andra praktiska göromål, må det anses som vunnen fördel. Många
av de ifrågavarande unga flickorna hava nyss kommit ur den högre flickskolan; erhölle
de så omedelbart inträde vid seminariet, skulle de, när de förklarades mogna för folk¬
skollärarinnans viktiga uppgift, hava utan avbrott tillbragt sin föregående ungdomstid
på skolbänken. Tydligen är det dock önskvärt, att de innan dess prövat något mer
av livet.
Mot höjningen av inträdesåldern för kvinnliga elever skulle kunna invändas, att
dem därigenom skedde orätt i jämförelse med de manliga eleverna, vilka ett år tidi¬
gare skulle vinna möjlighet att erhålla tjänst vid folkskola. På denna invändning kan
svaras med hänvisning till värnplikten, vars fullgörande för den manlige läraren med¬
för en i ekonomiskt avseende vida kännbarare fördröjning.
Däremot kunde det väl tänkas, att en höjning även av de manliga elevernas in-
trädesålder vore önskvärd, ej för likformighetens skull utan i och för sig. Väl kan man
icke påstå, att de i åldern 16—17 är inträdande manliga eleverna skulle sakna de för
arbetet behövliga krafterna, men man kan i stället erinra därom, att, såsom allmän
erfarenhet visar och omfattande undersökningar bekräftat, i denna ålder, 16—17 år,
kvinnan har ett icke obetydligt försprång framför mannen i utvecklingen samt i rent
personligt avseende hunnit en ståndpunkt, som denne i regeln når först ett eller annat
år senare. Det kunde således tyckas, som vore från denna synpunkt en höjning av
inträdesåldern mera på sin plats i fråga om seminariernas manliga än i fråga om
deras kvinnliga lärjungar. Emellertid finnas åtskilliga skäl för bibehållandet vad man¬
liga inträdessökande beträffar av nuvarande bestämmelser, och särskilt kommer därvid
värnplikten i betraktande; med nu stadgad inträdesålder kan seminarieutbildningen
vara avslutad vid värnpliktsålderns början, och ehuru tiden för fullgörandet av första
värnpliktsövningen nu framflyttats ett år, skulle en framflyttning av lägsta åldern för
inträde i seminariet givetvis medföra en stegring av de stora svårigheter, som vållas
arbetet vid de manliga seminarierna därav, att för ett stort antal av deras elever
värnpliktstiden infaller under seminarietiden.
Den övre gränsen för inträdesåldern har kommittén icke funnit skäl att ändra,
vare sig i fråga om manliga eller i fråga om kvinnliga inträdessökande. Däremot har
'kommittén ansett den mogenhet, som det fortgående seminariearbetet kräver, gorå det
-önskligt, att för inträde i högre klass än den första stadgas en något högre minimiålder
ån den för inträdet i denna klass bestämda. En höjning med ett år för varje klass
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 154 käft. (Nr 205.) 4
Nattvards-
begående så¬
som villkor
för inträde
i seminarium.
26 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
skulle dock medföra eu oskäligt hög minimiålder för dem, som söka inträde i tredje
och fjärde klasserna. Kommittén har därför stannat vid att föreslå en höjning av den
för inträde i första klassen stadgade lägsta åldern med ett år vid inträde i någon
annan klass än den första.
Rörande det kyrkliga inträdesvillkoret yttrar kommittén:
Enligt gällande seminariestadga skall den, som önskar vinna inträde vid semi¬
narium, genom vederbörande pastorsämbetes intyg styrka, att han »begått Herrens
nattvard».
Detta stadgande, som går tillbaka till 1862 års reglemente, bar icke utan skäl
betecknats såsom mindre lämpligt och varit föremål för överläggning även inom Riks¬
dagen. Redan år 1886, straxt efter nuvarande seminariestadgas utfärdande, gjordes i
Riksdagens Andra kammare yrkande om dess borttagande, ett yrkande, som denna gång
dock icke vann kammarens bifall. Och nu nyligen, nämligen vid 1910 års Riksdag,
bar samma, yrkande framställts i en inom Andra kammaren väckt motion. Det till¬
fälliga utskott, till vilket denna motion hänvisades, ägnade frågan en omsorgsfull ut¬
redning, som bär till sina viktigaste delar må anföras.
Utskottet fann sig vid behandlingen av motionen hava att utgå från regeringsfor¬
mens bestämmelse i dess 28:e paragraf, att till sådan tjänst, varmed är förenat ålig¬
gande att meddela undervisning i kristendom eller teologisk vetenskap, endast den må
utnämnas, »som bekänner den rena evangeliska läran». Denna föreskrift måste enligt
utskottets åsikt gälla även lärartjänst vid folkskolorna, då till sådan tjänst i regeln
hörde skyldighet att meddela kristendomsundervisning. Då nu seminarierna under nu¬
varande av lararbrist utmärkta förhållanden borde förbehållas endast åt sådana elever,
vilka sedermera vore behöriga till befattning som folkskollärare, vore det av praktiska
skäl nödvändigt, att den fordran i fråga om religiös bekännelse, som enligt regerings¬
formen gällde för behörighet till läraranställning, finge gälla redan vid elevernas in¬
tagning i seminariet.
Från sådan utgångspunkt hade utskottet haft att pröva, huruvida den ifråga¬
varande bestämmelsen kunde och borde upphävas. Att hinder härför ej mötte i den
anförda föreskriften i regeringsformen bestyrktes av det förhållandet, att en dylik for¬
dran icke vore uppställd för behörighet till lärarbefattning i kristendom vid de all¬
männa läroverken, för vilken behörighet såsom särskilt vilkor upptagits regeringsfor¬
mens bokstavliga föreskrift, att den sökande skall bekänna sig till den rena evange¬
liska läran, utan att något därvid angivits rörande det sätt, varpå detta skulle styrkas.
Utskottet fann ock starka skäl tala för bestämmelsens upphävande, huvudsakligen
samma skäl, som redan anförts under frågans behandling vid 1886 års Riksdag. »Att
den inträdessökande begått nattvarden, vare sig detta skett för längre eller kortare tid
sedan, utgör», säger utskottet, »icke någon garanti för hans religiösa sinnelag ens vid
intagandet i seminariet, än mindre för hans sinnelag, när han flera år senare efter
slutad kurs kommit i tjänstgöring. Underlåtenhet att begå nattvarden å andra sidan
kan bero av samvetsbetänkligheter, som ej sällan röja sig just hos religiöst djupt kän¬
nande personer, vilkas utestängande ur religionsundervisningens egen synpunkt måste
vara en förlust. Den nuvarande föreskriften kan slutligen leda till att personer, som
vilja genomgå seminariet, av denna orsak begå nattvarden — alltså ett hyckleri, som
i och för sig är ytterst olyckligt och som blir det i än högre grad, då det framkallas
av en föreskrift, som avser att trygga de religiösa intressena i skolan.»
27
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
Bland seminariestadgans villkor för inträde i seminarierna kade det ifrågavarande
emellertid hittills varit det enda, som haft avseende på den religiösa bekännelsen; detta
villkor hade betraktats som en garanti för regeringsformens uppfyllande i fråga om
själva lärarbefattningarna, och någon motsvarande fordran funnes icke i folkskole¬
stadgan. Den överklagade bestämmelsen i seminariestadgan kunde således enligt ut¬
skottets tomt angivna uppfattning icke borttagas, utan att någon annan bestämmelse
i stället infördes, som tillgodosåge regeringsformens fordran i fråga om lärare i kristen-
domskunskap. Närmast läge då att i seminariestadgan, liksom förut skett i läroverks-
stadgan, upptaga regeringsformens eget uttryck. Men utskottet ansåge det ^lämpligare
.att bringa nämnda uttryck till närmare överensstämmelse med vår tids språkbruk och
att alltså uppsöka eu formulering, som i nutida lagspråk motsvarade regeringsformens
ordalag. »Bekänna den rena evangeliska läran» borde enligt utskottets mening kunna
utbytas mot uttrycket »vara medlem av svenska kyrkan». Visserligen vore detta ut¬
tryck ganska vidsträckt och komme att lagligen inbegripa även personer, som mer eller
mindre skilt sig från kyrkans åskådning men ej formligen utträtt ur kyrkan. En in¬
skränkning inom ramen av svenska kyrkans medlemmar ville utskottet dock icke före¬
slå, redan av det skäl att en tillfredsställande begränsning av en dylik inskränkning
icke syntes möjlig att utfinna. De garantier för den rena evangeliska lärans ställning
i seminarier och folkskolor, som grundlagen gjorde nödvändiga, läge framför allt i sta¬
tens makt över själva undervisningen i kristendom inom dessa läroanstalter, och denna
undervisning medförde för var och en, som sökte inträde i ett seminarium, förpliktelsen
att göra upp med sitt eget samvete, huruvida han kunde och ville först i seminariet
mottaga och sedan såsom lärare själv meddela sådan undervisning.
Utskottets hemställan gick i överensstämmelse härmed ut därpå, att sådan ändring
borde vidtagas i gällande bestämmelser, att för inträde i folkskoleseminarium ej vidare
måtte erfordras att hava begått Herrens nattvard, meu att i stället måtte införas så¬
som villkor för inträde, att vederbörande vore medlem av svenska kyrkan.
De åsikter, som utskottet uttalat och som här till det väsentliga återgivits, dela¬
des emellertid ej fullständigt av utskottets alla ledamöter. Ett icke obetydligt mindretal
hemställde om åtgärders vidtagande för sådan ändring av det ifrågavarande stadgandet,
att orden »begått Herrens nattvard» måtte utbytas mot eu bestämmelse, som innebure,
att sökanden borde vara döpt medlem av svenska kyrkan och efter där åtnjuten kon¬
firmationsundervisning hava behörigen förklarats berättigad till konfirmation och natt¬
vardsgång.
Andra kammaren biföll utskottets hemställan med ill röster mot 92, som av-
gåvos för reservationen. Första kammaren däremot anslöt sig till reservanterna. Då
Andra kammaren vid ärendets förnyade behandling vidhöll sitt beslut, kom frågan emel¬
lertid icke att föranleda något Riksdagens uttalande.
Kommittén delar i huvudsak den uppfattning angående det olämpliga i förelig¬
gande nu gällande stadgebestämmelse, som uttalats såväl av flertalet som av reservan¬
terna i nyssnämnda utskott vid 1910 års Riksdag. Då uttrycket att vara »medlem av
svenska kyrkan», enligt vad utrett blivit, icke kan anses betyda mer än att vara kyrk-
skriven i svensk församling och då det av utskottets minoritet framställda förslaget,
vilket i båda kamrarna av målsmän för kyrkan betecknades såsom en antaglig lösning,
är ägnat att häva det samvetstvång, vars borttagande enligt kommitténs åsikt är det
väsentliga i den föreliggande frågan, har kommittén för sin del anslutit sig till detta
förslag. Kommittén föreslår således, att villkoret, att den sökande begått Herrens
nattvard, utbytes mot villkoret, att den sökande skall vara döpt medlem av svenska
Rcalslcol-
examinera-
des rätt till
inträde utan
prövning.
28 Kungl. Majits Nåd. Proposition Nr 205.
kyrkan ock efter där åtnjuten konfirmationsundervisning behörigen förklarats berättigad
till konfirmation och nattvardsgång.
Kommittén har härmed redogjort för de allmänna organisatoriska grun¬
der, vilka enligt kommitténs åsikt böra vara bestämmande för en reforme¬
ring av seminarierna. Kommittén övergår därefter till en granskning av
seminariernas förhållande till vissa andra läroanstalter och undersöker, om
häruti kan förefinnas anledning till några särskilda organisatoriska anord¬
ningar för vissa grupper av inträdessökande, vilka på annat håll förvärvat
insikter till större mått, än som fordras för inträde i seminariernas första klass.
Först behandlas därvid förhållandet mellan seminariet och realskolan.
Kommittén anför härom:
Under diskussionen om seminariernas ombildning har då och då den tanken
framkastats, att de framtida folkskoleseminarierna borde byggas icke på folkskolan utan
på realskolan, således organisatoriskt likställas med gymnasierna. Denna tanke, som
kommittén längre fram skall upptaga till undersökning, har hittills icke givit anledning
till något vidare meningsutbyte. Så mycket mera har sådant framkallats av förslaget
om rätt för dem, som avlagt realskolexamen, till inträde utan prövning i seminariet.
Yrkanden härom hava framkommit även från officiellt håll.
Den senaste läroverkskommittén föreslog i sitt år 1902 avgivna betänkande, att
avlagd realskolexamen skulle — naturligtvis under förutsättning att stadgade villkor i
övrigt vore uppfyllda — berättiga till inträde i folkskoleseminariernas tredje klass, ett
förslag, som är förklarligt såsom framgånget ur eu jämförelse mellan realskolans kurser
och de två lägsta seminarieklassernas kurser efter dessas hittillsvarande författnings¬
enliga lydelse men mindre väl passar samman med seminarieundervisningens faktiska
ståndpunkt. Också blev det från seminariernas sida enstämmigt avstyrkt. Översty¬
relsen för rikets allmänna läroverk hemställde i skrivelse till Kungl. Maj:t år 1906, att
den, som avlagt realskolexamen, skulle äga rätt till inträde i folkskoleseminariernas
andra klass, över vilket förslag domkapitlen och seminariekollegierna avgivit infordrade
yttranden. Ungefär hälften av antalet kollegier och rektorer har uttalat sig avstyr¬
kande, likaså en del av domkapitlen; i allmänhet finner man förslagets genomförande
vara av osäkert värde för seminarierna och tillstyrker bifall endast under förutsättning,
att bestämmelser givas, som kunna tänkas skydda andra inträdessökandes rätt. Saken
har berörts även av centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening i dess
förutnämnda petition till Konungen, och tanken på den ifrågasatta rätten för realsko¬
lornas lärjungar har av centralstyrelsen bestämt avvisats.
I denna sak är nu först och främst att märka, att rätt till inträde utan pröv¬
ning vare sig i tredje eller andra seminarieklassen så till vida skulle bliva utan större
betydelse, som allt framgent endast ett jämförelsevis ringa antal platser lärer kunna
komma att stå nytillkommande elever till buds. Den ifrågavarande rätten skulle därför
komma att få praktisk användning och betydelse huvudsakligen för inträde i första
seminarieklassen, och frågan blir således, om den med avseende på denna klass bör
beviljas. Det kunde väl synas, som om, när dylik rätt ansetts befogad och varit före¬
slagen i fråga om tredje och andra klasserna, den åtminstone borde kunna beviljas
29
Kung!. Maj.is Nåd. Proposition Kr 205.
i fråga om den forsta. Men motståndet mot de framkomna förslagen kar mindre gällt
deras syftning på den eller den seminarieklassen än i allmänhet taget rätten för den,
som avlagt realskolexamen, att komma in i seminariet utan inträdesprövning. Och
även kommittén har vid sin prövning av frågan kommit till den uppfattningen, att så¬
dan rätt icke bör förekomma ens i fråga om första seminarieklassen, följaktligen icke
heller i fråga om någon av de andra.
Kommittén har ingalunda velat säga, att de kunskaper, som realskolexamen vits¬
ordar, skulle vara otillräckliga för inträde i seminariets första klass. De äro i det hela
icke obetydligt större än dem, kommittén ansett böra fordras för inträde i denna klass,
och kunde måhända i allmänhet försvara den rätt till inträde i andra klassen, som
läroverksöverstyrelsen föreslagit, om ock framgent, med förändrad undérvisningsplan
och förbättrad undervisning vid seminarierna, det alltid skall bliva mindre lätt än hit¬
tills att ersätta en felande del av den utbildning, som vid seminarierna vinnes. Icke
heller förbiser kommittén den i detta sammanhang ofta påpekade lämpligheten i vissa
hänseenden av att de offentliga läroanstalterna ställas i organiskt samband med var¬
andra, så att den ena bygger på den andra, ej heller den likaledes framhållna fördelen
för seminarierna och folkskolorna därav, att tillflöde beredes till seminarierna även av
lärjungar från de allmänna läroverken. Men kommittén har funnit de skäl, som tala
emot den ifrågasatta förmånsrätten, vara av en vida övervägande betydelse.
Till att börja med: hur skulle denna rätt, om den beviljades, komma att te sig i
tillämpningen? — På grund av erfarenhet från en lång följd av år torde man vid un¬
dersökningen härav böra räkna med det förhållandet, att antalet av sådana inträdes-
sökande, som icke äga betyg om avlagd realskolexamen men vid anställd prövning
visat sig äga de för intagning i seminariets första klass stadgade förutsättningarna,
ofta skulle komma att vara så stort, att summan därav och av antalet med realskol-
examensbetvg försedda inträdessökande bleve större än det antal, som kunde i klassen
mottagas. Fråga måste då uppstå om företrädesrätt för det ena eller andra slaget av
inträdessökande. Denna fråga skulle kunna tänkas avgjord på något av följande sätt.
Antingen skulle företrädet utan vidare lämnas åt realskolelärjungarna, så att
först sedan alla sådana mottagits, återstående platser i klassen tilldelades dem av de
vid inträdesprövningen godkända, som bland sina kamrater komme i första rummet.
Detta skulle givetvis uppfattas som en hård orättvisa mot de inträdessökande, vilka
icke avlagt realskolexamen, och skulle icke förhindra, att även en svagt begåvad
och svagt vitsordad realskolelärjunge komme att undantränga en medsökande av den
andra gruppen, hur skicklig och för lärarkallet väl utrustad den senare ock vore.
Eller man skulle giva de vid inträdesprövningen godkända företräde och därefter
låta de med examensbetyg från realskola försedda fylla tilläventyrs lediga platser i
ordning efter deras betygsförtjänster — en anordning, som uppenbarligen blott vände
om det förutnämnda missförhållandet till ett motsatt, där den icke, såsom med nuva¬
rande tillopp av inträdessökande oftast skulle bliva fallet, gjorde den åt realskolornas
lärjungar beviljade förmånen helt om intet.
Eller man skulle från början anslå ett visst antal platser åt den ena gruppen av
inträdessökande och ett visst antal åt den andra, exempelvis så, att en fjärdedel eller
femtedel av platserna förbehölles dem, som avlagt realskolexamen. Sättet vore utan
tvivel bättre än de föregående men skulle alltid komma att lida av den godtycklighet,
som läge i fastställandet av en dylik gräns, och av de oegentligheter, som därav i en¬
skilda fall skulle uppstå.
;iO Kunrjl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
Eller man kunde slutligen tänka sig, att betyg i realskolexamen räknades lika
med motsvarande betyg givna vid inträdesprövningen och att åt seminariets lärare gå-
ves rätt att antingen endast på denna grund eller med hänsyn tagen även till andra
omständigheter anställa jämförelse mellan inträdessökande av olika slag och göra det
urval, som syntes lämpligt. Detta vore från seminariets och folkskolans synpunkt vis¬
serligen den gynnsammaste lösningen, dock mera till form än i sak. Ty man stötte
därvid på den stora svårigheten att med någon grad av rättvisa jämföra eu inträdes¬
sökande, av vilken man erhållit ett personligt intryck, vars insikter och förståndsmognad
man på det sätt, som man med hänsyn till den föreliggande utbildningen för ett be¬
stämt levnadsyrke funnit bäst, själv prövat och själv bedömt, med en annan, om vilken
ingen annan kännedom erhållits än den, som kunnat hämtas ur ett examensbetyg. Att
under sådana förhållanden fälla utslag till förmån för den ena eller andra skulle bliva
en alltför svår och obehaglig uppgift.
Intet av dessa sätt för frågans avgörande, vilka från olika håll antytts såsom
tänkbara, låter sig förorda. Och även om man, såsom ock framkastats, med det ena
eller andra av dem förbunde bestämmelse om på visst sätt beskaffat betyg i realskol¬
examen för den, som skulle vara berättigad till inträde vid seminarium, samt därjämte
rimligen om eu viss giltighetstid för betyget, vore de väsentligaste invändningarna icke
undanröjda, ehuruväl genom den första bestämmelsen seminarierna stängdes för real¬
skolornas svagast vitsordade lärjungar.
Det senast sagda leder över till eu ännu viktigare synpunkt för det föreliggande
spörsmålets bedömande, nämligen denna: skulle den förmånsrätt, som det här är fråga
om, vara till förmån för folkskolan med avseende på dennas behov av goda lärarkrafter ?
I detta fall hava starka farhågor blivit uttalade. Så yttrar centralstyrelsen för
Sveriges allmänna folkskollärarförening härom följande. ». . . . Nu kan man på för¬
hand med ganska stor säkerhet beräkna, vilka av realskolans lärjungar det skulle
bliva, som i regel skulle övergå till seminarierna, ifall vägen dit stode dem öppen utan
inträdesexamen. Två kategorier skulle med säkerhet icke gärna begiva sig dit: de
begåvade lärjungar, som äga lust och fallenhet för praktisk verksamhet, och de, som
äro lämpade för studier. De förra gå till näringarna, där de hava betydligt ljusare
framtidsutsikter än på folkskollärarbanan. De senare söka självfallet gå upp till stu¬
dentexamen, som bereder dem flera framtidsmöjligheter och större socialt anseende och
till vilken de hinna fortare fram. Seminarierna skulle således få de realskolans lär¬
jungar, som besutte mindre begåvning i alla avseenden, och dessa skulle komma, icke
på grund av lust för lärarkallet, utan emedan de egentligen icke visste, vart i livet de
skulle taga vägen. Sådana elever från realskolan kommer det måhända att bliva gott
om. Av dem skulle seminarierna troligen till största delen fyllas. Men därmed vore
rekryteringen av folkskollärarkåren, vilken hittills varit den förnämsta ljuspunkten in¬
om lärarbildningen, fullkomligt omkastad.»
Man må hoppas, att i sådana farhågor ligger någon överdrift, men de kunna
icke anses ogrundade. Att under skickliga lärares ledning taga sig fram genom en
skola och dess avslutningsexamen brukar lyckas även för medelmåttigt utrustade lär¬
jungar; för varje gosse eller flicka, som hade tillfälle att genomgå en realskola, bleve
det, om avlagd realskolexamen berättigade till inträde på seminarium, eu i det hela både
trygg och bekväm väg att medelst realskolexamen komma in i seminariet, en väg, som
åtminstone så till vida vore lättare än varje annan, att den icke förde till en brydsam
inträdesprövning. Visserligen skulle i många fall vägen över studentexamen till semi¬
nariets fjärde klass eller till en med denna sidoställd ettårig seminariekurs kunna föra
Bl
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
realskolans lärjungar på lika kort tid fram till folkskollärarexamen, men denna väg
bleve alltid ovissare och därjämte dyrare. Det är därför ingalunda osannolikt, att de
bleve många, särskilt bland den kvinnliga ungdomen, som av den åt dem medgivna
rätten till fritt inträde skulle ledas över från realskolorna till första eller eventuellt
andra klassen av folkskoleseminarierna.
Nu är man visserligen berättigad att tänka, att även från realskolorna seminariet
skulle erhålla många goda lärjungar och folkskolan många goda lärarkrafter, men
uppenbart är, att man här står inför möjligheten av en förändring i folkskollärarkårens
rekrytering, som kan komma att gå längre, än önskligt vore. Man måste finna varje
anordning betänklig, varigenom skaror av skolungdom skulle ledas in på folkskollärar-
banan huvudsakligen till följd av den yttre tillfällighet, som läge i en åt dem beviljad
förmånsrätt och i för dem gynnsamma skolförhållanden. Det som här dock måste
tillmätas betydelse är i ett föregående sammanhang redan berört men må ånyo fram¬
hållas. Det vore icke lyckligt, om seminarierna bleve till övervägande del befolkade
av ungdom från de s. k. högre skolorna och därmed i regeln från städerna och från
de burgnare samhällsklasserna. Det skulle innebära en väsentlig minskning i deras
antal, som från de bredare folklagren genom folkskolan och seminariet sökte sig fram
till andel i bildningen och plats i bildningsarbetet. Och detta vore en förlust för sam¬
hället i allmänhet och för folkskolan i synnerhet. Att läraren och lärarinnan i en
skola, som till vida övervägande del mottager barn ur de kroppsarbetande samhälls¬
klasserna, själva en gång prövat kroppsarbetets villkor och vunnit förtrogenhet med
arbetarklassens liv, är för visso icke utan betydelse för framgången av deras verksamhet.
Det bör alltid hava givit dem bättre förutsättningar att förstå barnen och att anknyta
undervisningen till de förhållanden, vari barnen befinna sig.
Till dessa synpunkter kommer för det föreliggande spörsmålets bedömande slut¬
ligen, enligt kommitténs mening, även en rättssynpunkt, som då ock blir omedelbart
vägledande. Från flera håll har den åsikten uttalats, att den ifrågasatta förmånsrätten
för dem, som avlagt realskolexamen, svårligen skall kunna på något sätt tillämpas så,
att den icke kommer att uppfattas som och även att innebära en orättmätig inskränk¬
ning i andra inträdessökandes rätt att i fri tävlan få göra sig gällande efter sin för¬
måga. Kommittén delar denna åsikt. Också skulle kommittén vara lika obenägen att
i fråga om inträde i första seminarieklassen förorda en förmåns- eller företrädesrätt
för någon annan grupp av ungdom, vilken det ock vore, exempelvis för lärjungar från
de högre flickskolorna eller från någon av gymnasiets ringar eller från de kommunala
mellanskolorna eller från de högre folkskolorna, ehuruväl med liknande fog sådan rätt
skulle kunna ifrågasättas även för deras räkning. Ingen sker det orätt därmed, att
han ställes lika med andra och i öppen tävlan får visa, vad han duger till. De, som
från realskolorna eller i allmänhet taget de högre skolorna söka inträde vid seminarium,
skola i varje fall genom sin övning och sin skolvana hava ett försteg framför sina mindre
skolade medsökande vid den gemensamma prövningen.
Det är på de nu anförda grunderna, som kommittén beslutit avstyrka förslaget,
att avlagd realskolexamen skulle berättiga till inträde utan prövning i seminarium.
Kommitténs beslut härvidlag kan således icke rimligen uppfattas såsom en under¬
skattning av realskolans arbete eller ett bristande förtroende till dess lärares förmåga
att bedöma examinanderna. Däremot skulle möjligen mot kommittén kunna riktas den
förebråelsen, att kommittén i detta fall dock icke sörjt för att redan vunnen skolbild¬
ning bleve fullt tillgodogjord för seminarieutbildningen och icke tillbörligt beaktat, att
under de förhållanden, som i förevarande avseende enligt kommitténs förslag komme
32
Kungl. Moj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
att bliva rådande, vägen till folkskollärarbanan för elever med i realskolan erhållen
god underbyggnad bleve längre, än nödigt vore.
Dessa synpunkter i spörsmålet om seminariets ställning till realskolan hava emeller¬
tid ingalunda varit av kommittén förbisedda. Kommittén har därför ock varit betänkt
på att föreslå upprättandet av eu särskild seminariekurs för dem, som avlagt realskol-
examen, och förberedande arbeten för ett sådant förslag hava inom kommittén blivit
utförda.
Eu dylik seminariekurs borde, om den skulle äga berättigande, givetvis hava till
syfte att åt dem bland de ifrågavarande studerande, vilka ägde förutsättningar för att på
kortare tid än fyra år tillägna sig utbildning för folkskollärarkallet, bereda tillfälle
därtill. Att då avlagd realskolexamen icke i varje fall kunde giva tillträde till kursen
torde vara tydligt och framgår redan av den erfarenhet, som gjorts vid inträdespröv-
ningen till den fyråriga seminariekursens första klass. Men det är icke otillräcklighet
hos realskolans lärokurser, som gör, att man icke skulle kunna mottaga en var sökan¬
de, som kunde förete betyg över avlagd realskolexamen, utan det som utgör hindret
är ojämnheten i studiebegåvning och mogenhet hos den ungdom, det här är fråga om.
Allt hänger på att man blir i tillfälle att göra ett urval. Under villkor av goda förut-
«sättningar i avseende på studiebegåvning och mogenhet hos dem, som mottagas till
inträde, borde enligt kommitténs åsikt en på realskolan byggd treårig seminariekurs
kunna giva en tillfredsställande utbildning för folkskollärarkallet.
Man hade således att för inträde i den ifrågavarande seminariekursen under¬
kasta de sökande inträdesprövning eller ock fordra på ett eller annat sätt kvalificerat
betyg över den avlagda realskolexamen. Huruvida man i förra fallet skulle kunna
tänka sig kursen stående öppen även för andra inträdessökande eller förbehållen en¬
samt för dem, som avlagt realskolexamen, är eu fråga, som här kan lämnas å sido.
Ty enligt kommitténs uppfattning vore det i fråga om eu kurs, som avsåge att bygga
på realskolans arbetsresultat, mera tilltalande, att omdömet om de inträdessökande
grundades på de vitsord, som tilldelats dem i realskolexamen, att således för inträde
uppställdes fordran på kvalificerat examensbetyg.
I detta fall finge väl kursen förbehållas endast åt sökande, som uppfyllde denna
fordran, eller åtminstone finge åt sådana sökande tillerkännas företräde, därest man
icke skulle råka in i de i det föregående påpekade svårigheter, som uppkomma, om
omdömet skall grundas i fråga om somliga sökande på företedda vitsord och i fråga
om andra på anställd prövning och en jämförelse sedan göras mellan de ena och de
andra. Klart är, att de sökande borde fylla även de allmänna villkoren för intagning
i seminarium, att de således bland annat skulle hava uppnått den ålder, som är stad¬
gad för inträde i högre klass än den första vid det fyrklassiga seminariet.
Vilken beskaffenhet det i realskolexamen givna betyget borde äga för att trygga
ett gott urval, blir däremot eu fråga, som icke är lätt att avgöra. Borde man upp¬
ställa en viss betygssumma som villkor för intagning, eller borde man fordra t. ex.
minst med beröm godkända insikter och färdigheter i vissa ämnen eller möjligen i alla
de ämnen, som ingå i seminariets undervisning och tillhöra realskolans lärokurs? —
Och efter denna fråga komma åtskilliga andra, som också måste avgöras. Vilka be¬
stämmelser borde gälla med avseende på giltighetstiden för realskolbetyget? Vilka
utsikter skulle man äga att erhålla sökande i tillräckligt antal? Skulle den ifråga¬
varande kursen avses för både manliga och kvinnliga studerande eller blott för endera
.gruppen, eller skulle man upprätta eu kurs för manliga och en för kvinnliga studs-
33
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
rande? Skulle betyg från någon av gymnasiets ringar kunna äga samma giltighet som
realskolans examensbetyg?
Vid försöket att i dessa olika avseenden komma till en bestämd åsikt har kom¬
mittén funnit, att förhållandena på det ifrågavarande området ännu icke nått den ut¬
veckling och kommit till den stadga, att de kunna giva någon säkrare vägledning för
framställandet av ett förslag i sådan riktning, som här antytts. Att så skall vara
händelsen är ju ock helt naturligt, då realskolexamen avlades första gången så nyss
som år 1907. Det synes kommittén klart, att frågan om inrättandet av en särskild
seminariekurs för dem, som avlagt realskolexamen, eller i allmänhet taget frågan om
ett närmare samband mellan seminariet och realskolan icke för närvarande lämpligen
kan företagas till avgörande. Helt visst bör den dock snart nog bliva föremål för
behandling.
Den möjligheten är för övrigt icke utesluten, att man i framtiden kan komma
att i väsentlig utsträckning grunda seminariet på realskolan. Den nya överbyggnad,
som folkskolan erhållit i den kommunala mellanskolan, innebär i själva verket en viss
förskjutning i utgångspunkterna för frågans bedömande. I den mån den kommunala
mellanskolan kan vinna utveckling och därmed tillfällen i ökat mått beredas ungdom
ur de bredare folklagren att erhålla den skolbildning, som vitsordas i realskolexamen,
komma en del av de skäl, som för närvarande tala mot en sådan organisatorisk anord¬
ning, att förlora i betydelse.
Därefter behandlar kommittén frågan om studenters utbildning till
lärare vid folkskolorna och yttrar:
Det finnes grupper av inträdessökande, i fråga om vilka upprättandet av särskilda
seminariekurser för närvarande måste anses mera behövligt än i fråga om de från
realskolorna utgångna. De som härvid komma i första rummet äro studenterna.
Studenterna hava sedan lång tid tillbaka varit beaktade i seminarielagstiftningen
och haft. tillfälle att efter ett års eller kortare tids vistelse vid seminariet där avlägga
folkskollärarexamen. Enligt nuvarande från år 1894 gällande bestämmelser kunna stu¬
denter, manliga och kvinnliga, såvida de fullgjort övriga för inträde i seminarium stad¬
gade villkor, utan att behöva undergå inträdesprövning upptagas i seminariets fjärde
klass, där de med rätt till befrielse från vissa ämnen följa undervisningen, varjämte de
deltaga såväl i fjärde som ock i tredje klassens undervisningsövningar i de olika äm¬
nena, undantagandes, där de så önska, i slöjd.
Härvid är nu först att märka, att det antal studenter, som kunnat begagna sig
av den rätt stadgan sålunda giver, intill senaste tid varit mycket obetydligt, i det att
lediga platser i fjärde klassen endast tillfälligtvis och i ringa antal varit att tillgå.
Vidare lärer den utbildning för folkskollärarkallet, som studenten i enlighet med nämnda
stadgebestämmelse erhåller, knappast kunna anses fullt tillfredsställande.
Särskilt blir hans eller hennes utbildning i de för folkskolan betydelsefulla öv-
ningsämnena bristfällig. På gymnasiet kan han — om den manlige studenten nu får
tjänstgöra som exempel — hava varit befriad från deltagande både i sång och gymna¬
stik. Har han tagit examen som privatist, är det icke blott möjligt, att han aldrig
övat vare sig det ena eller det andra av dessa båda ämnen, utan det kan inträffa, att
han även i det för varje lärare så viktiga ämnet teckning är i fullständig saknad av
insikt och. färdighet. Att de undervisningsövningar, han som seminarieelev får försöka
sig med i dessa ämnen, under sådana förhållanden icke få något värde vare sig för
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 154 höft, (Nr 205.) 5
Studenters
rätt till in-
träde utan
förövning.
34
KungI. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
hans egen eller hans lärjungars förkovran, säger sig självt. I orgel- och pianospelning,
i slöjd och trädgårdsskötsel är han i regel okunnig, och ehuru dessa ämnen tillhöra
seminariets läroplan, får han i dem ofta ingen undervisning vid seminariet, alldenstund
de helt eller till huvudsaklig del falla inom föregående årsklassers lärokurser.
Men icke ens i kunskapsämnena är han alltid väl rustad, trots sin på vissa håll
obestridliga överlägsenhet. Att den undervisning han på gymnasiet erhållit i hälsolära
ligger minst tre år tillbaka i tiden, är sålunda en olägenhet med hänsyn till vikten
för lärarutbildningen av kunskaper i detta ämne. Har han tagit studentexamen på
latinlinjen, inskränka sig hans kunskaper i kemi till vad han kan ha i behåll från
femte realskoleklassen, om han någon gång genomgått denna. Men särskilt är det
bortvalsrätten i gymnasiets tredje och fjärde ringar, som kan förorsaka luckor i hans
vetande. Har han i dessa båda ringar bortvalt exempelvis historia, sträcka sig hans
historiska insikter utöver vad han i realskolan inhämtat ej längre än till början av
1700-talet. År fysik bortvald, så har han rätt obetydlig kännedom om elektricitets-
läran, akustiken och optiken. Har han valt bort den filosofiska propedeutiken, saknar
han alldeles kunskaper i psykologi. Nu skall han visserligen i seminariet följa under¬
visningen i kristendomskunskap, modersmålet och pedagogik samt även i geometri,
historia och naturkunnighet, om han till följd av bortval eller eljest otillräckliga kun¬
skaper icke erhållit godkänt vitsord i studentexamen i dessa ämnen. Men de brister,
som kunna finnas i hans studentkunskaper inom de områden, som tillhöra seminariet,
bliva under hans deltagande i fjärde klassens kurs endast ofullständigt avhjälpta.
Den fackliga utbildning, som studenten erhåller under sitt seminarieår, blir icke
fullt jämförlig med den utbildning, som förvärvas af dem, vilka genomgå hela seminariet.
I hans kurs i teoretisk pedagogik fattas hela den del av seminariekursen, som är för¬
lagd till andra och tredje klasserna, med undantag av andra klassens kurs i psykologi,
vars innehåll han inhämtat i gymnasiet, om han nämligen där deltagit i undervisningen
i den filosofiska propedeutiken. Visserligen bör han för att erhålla godkänt vitsord i
det ifrågavarande ämnet söka att på egen hand fylla sådana brister, men naturligt är,
att de i allmänhet dock bliva märkbara. Icke heller den praktiska sidan av hans
fackutbildning blir tillgodosedd så, som önskligt vore, ehuru han enligt stadgan har
att deltaga såväl i tredje som i fjärde klassens praktiska övningar; den hospitering i
övningsskolan, som ingått i hans kamraters studiearbete under de två föregående åren,
får ingen motsvarighet i hans lärogång, och med småskolan, som utgör föremål för
elevernas i andra klassen praktiska övningar och metodiska studier, får studenten en¬
ligt nu gällande bestämmelser aldrig någon befattning.
Att sådana förhållanden tarva någon förbättring är tydligt. Ty även med veder¬
börlig värdering av den större allmänbildning, som studenten äger framför sina semi-
nariekamrater, måste man finna hans utbildning som folkskollärare mindre god än
deras. Även på hans utbildning bör kunna ställas den fordran, att i densamma
intet fattas, som för folkskollärarkallets utövande måste anses vara av väsentlig
betydelse.
Men denna fordran låter sig enligt kommitténs mening icke genomföra, om stu¬
denten skall erhålla sin utbildning helt enkelt genom att göras till deltagare i fjärde
seminarieklassens arbete. Ty lärokursen för denna klass är icke tillrättalagd efter
studentens behov, och den kan icke anpassas därefter, utan att undervisningsplanen
för seminariet på ett betänkligt sätt förryckes. Vad man har att göra, om eljest det
åsyftade målet skall, såsom önskligt är, kunna nås på en tid av endast ett år, är där¬
för att skilja studenterna från de övriga eleverna och giva dem undervisning och öv¬
35
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
ning enligt eu efter deras förutsättningar och behov avpassad arbetsplan. Detta åter
innebär upprättandet av särskilda studentklasser, vilka dock icke behöva eller böra
göras till fristående läroanstalter utan kunna tillhöra ett fullständigt seminarium, med
vars elever studenterna så mycket som möjligt bringas i gemenskap. Att även med
eu sådan ställning av studentklassen de studentutbildade elevernas samlande till en egen
avdelning kan komma att verka ogynnsamt i vissa hänseenden, är icke att förneka.
Men någon annan utväg torde icke finnas, om dessa elevers seminarietid skall kunna
så fullständigt och planmässigt utnyttjas, som för deras utbildning är behövligt.
Kommitténs förslag går också ut därpå, att students hittillsvarande rätt till in¬
träde utan prövning i seminariets fjärde klass skall bortfalla och att i stället vid
vissa seminarier skola upprättas särskilda ettåriga seminariekurser, avsedda för
studenter.
I dessa kurser skall student äga rätt till inträde, dock icke utan någon inträdes-
prövning. Seminariets läroplan upptager ju några ämnen, som icke ingå i gymnasiets,
och huru önskvärt det än vore, att kurserna i dessa ämnen kunde i sin helhet för¬
läggas till seminarieåret, visar sig detta med hänsyn till den korta tiden icke möjligt,
utan någon del av arbetet behöver vara undangjort redan vid inträdet. Vidare måste,
såsom i det föregående uppvisats, studenten avlägga prov i ämnen eller ämnesgrenar,
vilka tillhöra även gymnasiets undervisning, men i vilka den inträdessökande till följd
av bortval eller av annat skäl icke erhållit godkänt vitsord i sin studentexamen eller
i därefter undergången fyllnadsprövning. Visserligen kunna även i detta fall de kun¬
skaper, som studenten inhämtat i gymnasiet, stundom fullt motsvara seminariekurserna,
men som allmän bestämmelse torde villkoret av prövning vara nödvändigt. Prövningen
skall naturligtvis icke avse att vitsorda studentkunskaper i det ifrågavarande ämnet,
utan skall begränsa sig till ämnets kurs i seminariet.
Inträdesprövningen bör förläggas till början av höstterminen, så att den inträdes¬
sökande kan använda sommaren till förberedelse.
Med avseende på övriga inträdesfordringar böra, såsom ock för närvarande är
fallet, de allmänna villkoren för intagning äga tillämpning även på studenter. Härav
följer, om kommitténs förslag angående inträdesåldern vinner godkännande, att den
sökande vid början av det år, då inträde sökes, ännu icke får hava fyllt 26 år, samt
att manlig inträdessökande vid början av sagda år skall hava fyllt 17 och kvinnlig
inträdessökande 18 år.
Vid uppgörandet av undervisningsplan för studentkurserna gäller det att söka så
väl som möjligt tillgodose de seminarieämnen, som icke tillhöra gymnasiet, samt att i
övrigt upptaga just de partier av seminariets lärokurser, som äro av speciell betydelse
för den blivande folkskolläraren. Av kunskapsämnena behöva blott några få upptagas
på läsordningen, i första rummet psykologi och pedagogik. Åt de olika övningsämnena
och åt den praktiska utbildningen kan ägnas den större delen av tiden.
Det kan möjligen synas, som om kommittén med de för inträde i de föreslagna
studentkurserna uppställda kunskapsfordringarna väl mycket försvårat för studenterna
tillträdet till folkskollärarbanan och icke till sitt fulla värde uppskattat den bildning,
som genom studentbetyget vitsordas. Men kommittén har icke utgått från någon jäm¬
förande värdering av studentbildningen och seminariebildningen utan endast från de
särskilda bildningskrav, som här föreligga. Att studenten äger kunskaper i ämnen
som icke ingå i seminariets undervisning, och i eu del av de ämnen, som tillhöra
seminariet, måhända kommit icke obetydligt utöver vad där inhämtas, kan enligt kom¬
36
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
mitténs uppfattning icke ersätta väsentliga brister i den särskilda utbildning, som för
folkskollärarkallet är nödvändig.
Det är ock tydligt, att även med den av kommittén föreslagna anordningen vägen
över studentexamen fortfarande i ett stort antal fall skall bliva en fördelaktig väg till
folkskollärarexamen. Särskilt av kvinnliga studerande torde den allt fort komma att i
ganska stor utsträckning användas. Har vederbörande redan något år före avläggan¬
det av studentexamen besluta sig för att genomgå kurs vid seminariet, bör utan svå¬
righet tid kunna beredas för inhämtandet av de utom eller utöver studentkursen lig¬
gande jämförelsevis föga omfattande insikter och färdigheter, vilka av kommittén upp¬
ställts som inträdesfordringar. Måhända skola i flertalet fall sommarferierna närmast
efter studentexamen giva tillräcklig tid för det erforderliga förberedelsearbetet. Upp-
skjutes inträdet i seminariet till året efter avlagd studentexamen, något som mången
gång torde kunna innebära en fördel, även då det icke av åldersförhållandena göres
nödvändigt, kan förberedelsen för inträdet göras så grundlig, att det följande årets
seminariearbete därigenom väsentligen underlättas.
Dylika kurser för studenter har kommittén nu tänkt sig böra upprättas i mån
av behov och vid sådana seminarier, som med hänsyn till belägenhet och lokalutrymme
därtill lämpa sig.
Antalet studenter i seminarierna har länge varit obetydligt. Ännu år 1901 voro
vid de kvinnliga seminarierna endast 6,i % och vid de manliga endast 3,4 % av de
intagna eleverna studenter. Nästan oavbrutet har emellertid antalet varit i stigande,
och under de senare åren har ett betydligt sörre antal sökt inträde, än som kunnat
mottagas, då möjligheten att mottaga de sökande i det hela varit beroende av om
tillfälligtvis några lediga platser funnits i fjärde klassen. Så voro vid Stockholms lära¬
rinneseminarium de inträdessökande studenterna år 1907 ej färre än 11, av vilka endast
3 kunde mottagas, nämligen 1 i fjärde och 2 i tredje klassen; år 1908, då seminariets
inflyttning i ny byggnad tillfälligtvis möjliggjorde mottagandet af ett större antal, blevo
av 18 inträdessökande studenter 8 intagna i fjärde och 5 i tredje klassen; år 1909
efter den särskilda studentavdelningens upprättande kunde vid samma seminarium av
34 inträdessökande mottagas 29, och år 1910, då de inträdessökande studenterna voro
54, intogos 32. Då den särskilda avdelningen för studenter år 1910 upprättades vid
det manliga seminariet i Växjö, sökte ej färre än 45 studenter där inträde, av vilka
29 erhöllo plats. Även sedan de särskilda studentavdelningarna i Stockholm och Växjö
kommit till stånd, ha naturligtvis såsom förut studenter sökt och vunnit inträde i flera
av de övriga seminarierna. De officiella uppgifterna om antalet inträdessökande stu¬
denter visa vid flertalet seminarier visserligen jämförelsevis små tal, även vid semina¬
rierna i Uppsala och Lund, vilket dock delvis beror därav, att ansökningen ofta stannar
vid eu under hand gjord förfrågan, huruvida utsikt att erhålla plats finnes eller icke.
Antalet intagna studenter vid seminarierna under de tio åren 1901—1910 framgår av
följande översikt:
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
37
År
(höstterminen)
|
Intagna studenter
|
Manliga
|
Kvinnliga
|
1 «,
b limma
|
1901.....................................................
|
7
|
10
|
17
|
1902........................................................
|
7
|
8
|
15
|
1903........................................................
|
7
|
19
|
26
|
1904........................................................
|
7
|
15
|
22
|
1905........................................................
|
6
|
12
|
18
|
1906........................................................
|
15
|
12
|
27
|
1907........................................................
|
15
|
11
|
26
|
1908.......................................................
|
18
|
24
|
42
|
1909........................................................
|
26
|
37
|
63
|
1910........................................................
|
41
|
42
|
83
|
Summa
|
149
|
190
|
339
|
Höstterminen 1910 voro vid de kvinnliga seminarierna 21,3 % och vid de manliga
13,8 % av de intagna eleverna studenter.
De anförda sifferuppgifterna visa, icke blott att antalet studenter, som vunnit in¬
träde vid seminarierna, rätt betydligt vuxit, utan ock att den starkaste tillväxten står
i samband med upprättandet av de båda särskilda studentavdelningarna, i det att de
ökade tillfällen, som därigenom erbjudits studenter att erhålla folkskollärarutbildning,
genast och fullständigt blivit begagnade.
Att åt studenter i något större antal beredes tillfälle att inträda på folkskollärar-
banan, torde måhända icke allmänt betraktas såsom från folkskolans synpunkt lyckligt.
Man torde befara, dels att de lärarkrafter, som på ifrågavarande bildningsväg tillföras
folkskolan, icke i allmänhet skola vara dugliga för sin uppgift, dels ock att lärarkrafter
från de bredare folklagren genom dem skola allt för mycket trängas tillbaka.
Sådana farhågor, om också icke ogrundade, torde dock icke böra fä bliva be¬
stämmande. Att genom den rätt, som hittills funnits för studenter till inträde i semi¬
narierna, personer med studiebegåvning och allvarligare håg för lärarkallet icke alltid,
kanske icke ens ofta tillförts folkskolan, må visserligen vara sant och har sin förklaring.
Men förhålllandena äro i detta hänseende redan väsentligt förändrade till det bättre.
Och i det hela lärer det väl icke kunna anses annat än som en fördel för folkskolan,
att dess lärarkår blir rekryterad av personer, som komma från olika samhällsklasser
och gått delvis skilda bildningsvägar.
De åtgärder, som av kommittén här föreslagits, avse dessutom att göra studen¬
ternas utbildning för folkskollärarkallet bättre, än den hittills i allmänhet kunnat bliva,
så att i densamma icke kommer att fattas något, som för detta kall är av väsentlio1
betydelse. Efter genomförandet av de bestämmelser i fråga om studenterna, som av
kommittén föreslagits, torde det icke med fog kunna komma att sägas, att ej den ut¬
bildning, som studentkurs och ettårig seminariekurs tillsammans giva, är sådan, att den
med all rätt bör medföra behörighet till lärartjänst vid folkskola. Och någon vittgå¬
38
Kungl. Majlts Nåd. Proposition Nr 205.
ende förskjutning i folkskollärarkårens rekrytering torde de föreslagna åtgärderna icke
behöva förorsaka, detta så mycket mindre, som det ju ligger i regerings och Riksdags
skön att bestämma antalet för studenter avsedda seminariekurser, efter vad förhållan¬
dena påkalla och lämpligt synes. Allra minst synes det vara skäl att för närvarande,
då en kännbar lärarbrist på folkskolans område är för banden, lämna obegagnad den
möjlighet till lärarkrafternas förstärkning, som står att vinna därigenom, att åt per¬
soner med studentbildning beredas ökade tillfällen till utbildning för folkskollärarkallet.
Universitets
examinera¬
des rätt till
folkskol¬
lärarexamen
efter endast
fyra måna¬
ders praktisk
kurs.
Med spörsmålet om studenters utbildning till folkskollärare samman¬
hänger frågan om sådan utbildning för dem som avlagt viss akademisk
examen. Härom yttrar kommittén:
Enligt nu gällande stadgande!! har den, som avlagt godkänd examen inför teologisk
fakultet, liksom ock den, som avlagt sådan filosofie kandidatexamen, somt jordras för
behörighet till adjunktsbefattning vid folkskoleseminarium, rätt att vinna inträde vid
seminarium och där under en termin deltaga i tredje och fjärde klassernas undervis-
ningsövningar för att vid terminens slut avlägga undervisningsprov och erhålla betyg,
vilket berättigar till anställning som ordinarie lärare vid folkskola. Stadgandena för¬
skriva sig i nuvarande lydelse från år 1894 men gå i olika former tillbaka ända till
1862 och 1865 års reglementen. Antalet av dem, som på detta sätt avlagt folkskol¬
lärarexamen, uppgår till 244, av vilka 46 tillhöra femårsperioden 1905—1910. Det är
naturligtvis huvudsakligen seminarierna i Uppsala och Lund, som mottagit dessa med
akademisk examen försedda inträdessökande.
Centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening har i sin petition
yrkat, att dessa stadganden måtte utgå såsom innebärande ett för folkskolan till sina
verkningar ofördelaktigt privilegium. Då kommittén ur sitt stadgeförslag uteslutit dem,
bar kommittén därtill föranletts huvudsakligen av två skal. Dels utgöra ifrågavarande
elever — hur gynnsam erfarenheten ock må hava varit i fråga om deras sätt att fatta
sin ställning och utföra sitt arbete inom seminariet — en rätt obekväm tillökning i
ett redan förut stort elevantal, och att bereda dem i nämnvärd man tillfälle till övning
i undervisning är icke möjligt, utan att intrång sker i den övningstid, som borde till¬
komma de ordinarie eleverna, eller utan att övningsskolan ytterligare belastas med
elevlektioner och seminarielärarna med arbete. Dels måste det ju sägas, att samma
brister i den behövliga utbildningen, som blivit anmärkta hos studenterna, föreligga
även beträffande de ifrågavarande kandidaterna, ofta till och med i högre grad, då de
övningar och studier, som utgöra de senares seminariekurs, äro så väsentligt mindre.
Över huvud taget är deri utbildning för folkskollärarkallet, som på denna väg erhålles,
ganska bristfällig och företer inom folkskolepedagogikens och skolhygienens samt inom
de för folkskolan så viktiga övningsämnenas område luckor, som knappast kunna anses
ersatta av vederbörandes på andra områden överlägsna insikter.
Att den blivande prästen erhåller kännedom om undervisningen och ordningen i
folkskolan, är blott som sig bör och torde på flera sätt kunna ske. Men vill han eller
annan studerande vid universitetet med eller utan akademisk examen vinna behörighet
till anställning som ordinarie folkskollärare, äger han enligt kommitténs förslag den
rätt, som i allmänhet tillkommer student, och har således att genomgå en sådan för
studenter avsedd ettårig seminariekurs, som i det föregående omtalats. Härvid bör
hai! naturligtvis, om han det önskar, vara fritagen från att följa undervisningen i ämne
eller ämnesgren, vari han förvärvat akademiskt vitsord.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205. 39
Enahanda rätt, som den nämnda åt vissa inom teologiska och tilosotiska fakulte¬
terna examinerade personer medgivna, tillkommer för närvarande även dem, som utexa¬
minerats från högre lärarinneseminariet i Stockholm. Bestämmelsen härom har kom¬
mittén likaledes ansett böra utgå, så mycket mera som den däri beviljade förmånen
så gott som aldrig blivit begagnad av dem, som den avser.
Slutligen redogör' kommittén för det behov av en kortare seminarie-
kurs vid sidan av normalkursen, som framträder särskilt i fråga om vissa
grupper kvinnliga inträdessökande.
Kommittén anför:
I genomsnitt taget råder en icke obetydlig skillnad med avseende på bildnings¬
grad mellan de inträdessökande vid de kvinnliga seminarierna och dem vid de manliga.
Statistiken visar, att av de intagna manliga eleverna inemot 70 procent icke besitta
annan skolbildning, än den de erhållit i folkskolan, då däremot ej mindre än omkring
76 procent av de kvinnliga äga en högre skolbildning, 37,3 procent till och med den
bildning, som vitsordas genom avgångsbetyg från högre (8-klassig) flickskola eller ge¬
nom studentbetyg.
Under det att således de allra flesta manliga seminarieelever, innan de börja
sin beredelse för inträdesprövningen vid seminariet, icke erhållit annan undervisning än
folkskolans, hava de kvinnliga med jämförelsevis få undantag gått i skola från barn¬
domen till inträdet i seminariet. Detta sammanhänger med ett annat förhållande, som
i nu nämnda avseende redan i och för sig är till fördel för de kvinnliga eleverna,
nämligen att dessa i allmänhet utgå ur mera bildade och burgna hem, ett ej ringa
antal ur sådana, vilka endast mycket sällan lämna bidrag till de manliga seminarier¬
nas elevkår.
Att denna skillnad röjer sig även sedermera vid arbetet i seminariet, är naturligt,
men vad som i detta sammanhang skall framhållas, är det faktum, att ett stort antal
av de kvinnliga seminariernas elever vid inträdet i seminariet äga ett sådant mått av
kunskaper och allmänbildning, att de på kortare tid än fyra år skulle kunna nå det
mål, som är satt för seminariernas arbete. Men nu nödga dem förhållandena i regeln
att genomgå alla fyra seminarieklasserna; endast tillfälligtvis, och i varje fall endast i
ringa antal, finnas platser för inträdessökande i klasser ovanom den första och så måste
inträdessökande även med en helt annan underbyggnad än den av seminariestadean
förutsatta söka sig in i första klassen.
Att detta är ett missförhållande lärer icke nekas. Det innebär en misshushåll¬
ning med tid och penningar för de ifrågavarande eleverna och även eu mindre god
ekonomi från det allmännas synpunkt, då staten här för ett antal folkskollärarinnors
utbildning tydligen betalar långt mera, än nödigt vore.
Efter en redogörelse för de anordningar i fråga om dessa inträdes-
sökandes utbildning, som kunna tänkas möjliga, föreslår kommittén upp¬
rättandet vid sidan av normalkursen av kortare seminariekurser, avsedda
för vissa grupper av kvinnliga inträdessökande.
Kommittén anför vidare:
. Bland dem, som skulle beröras av ifrågavarande anordningar, är det dock icke
lärjungarna från de högre flickskolorna, som i första rummet synts kommittén höra
Seminarie-
kurs för
småskollära¬
rinnor ro. fl.
40
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
komma i betraktande, utan en grupp, som från folkskolans synpunkt står frågan när¬
mare, nämligen småskollärarinnorna.
Häri inbegripas dock icke alla de, som genomgått ett småskoleseminarium. Srnå-
skoleseminarierna tjänstgöra i icke ringa utsträckning som preparandanstalter för in¬
träde i folkskoleseminariets första klass, så att vid de kvinnliga seminarierna under
tioårsperioden 1901—1910 icke mindre än 28,4 procent av de i första klassen intagna
avlagt småskollärarinneexamen. De, som man här bär att tänka på, äro i skolans
tjänst arbetande småskollärarinnor, de må nu ha sin plats i småskolan, i den s. k.
mindre folkskolan eller i den egentliga folkskolan, nämligen de bland dessa, som, ut¬
rustade med kunskapsintresse samt studiebegåvning och arbetsförmåga, sträva efter att
vinna folkskollärarinnans utbildning och behörighet.
Frågan om småskollärarinnornas fortsatta utbildning till folkskollärarinnor kar un¬
der det senaste årtiondet gång efter annan varit föremål för behandling inom intresse¬
rade kretsar och slutligen även dragits inför Riksdagen.
I detta avseende bör erinras om eu vid 1911 års Riksdag i Andra kammaren av
kontraktsprosten Ch. Meurling väckt motion, däri hemställdes, »att Riksdagen måtte
besluta underdånig skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan, det täcktes Kungl. Maj:t
låta utarbeta plan till tvååriga folkskoleseminarier, där från småskoleseminarier utexa¬
minerade lärarinnor, som minst två år med goda vitsord tjänstgjort i småskola, mindre
folkskola eller folkskola, äga att vinna inträde och efter godkänd afgångsprövning vinna
behörighet att innehava ordinarie tjänst i den egentliga folkskolan». Det tillfälliga ut¬
skott, som behandlade motionen, gav sitt fulla erkännande åt motionens huvudsyften,
nämligen att dels åtgärder för folkskollärarbristens avhjälpande borde vidtagas, dels
sådana anordningar vore önskvärda, varigenom småskollärarinnor kunde bliva i tillfälle
att nå kortare tid än genom en fyrårig seminariekurs vinna utbildning till folkskollä-
rarinnor. Å andra sidan kunde utskottet icke obetingat ansluta sig till motionärens
mening, att kursen borde vara tvåårig, något som enligt utskottets asikt icke utan när¬
mare utredning kunde avgöras. Då de av motionären berörda spörsmålen vore före¬
mål för övervägande inom folkundervisningskommittén, hemställde utskottet, att motio¬
nen icke måtte till någon åtgärd föranleda, vilket ock blev kammarens beslut...
Då kommittén således anser, att det föreliggande önskemålet att bereda ökat till¬
fälle för småskollärarinnor att på kortare tid än fyra år erhålla den utbildning, som
meddelas vid folkskoleseminarierna, bör tillgodoses genom upprättandet av eu särskild
seminariekurs, blir för kommittén det närmaste och viktigaste spörsmålet, huruvida en
sådan kurs bör göras tvåårig eller treårig.
Kommittén har vid övervägandet av detta spörsmål kommit till den bestämda upp¬
fattningen, att eu tvåårig kurs icke skulle bliva tillräcklig för en utbildning, som vore
fullt jämförlig med den, som erhålles vid det fyråriga seminariet.
Icke ens under förutsättning av tvååriga småskoleseminarier med lika höga inträ-
desfordringar som folkskoleseminarierna och med samma utrustning som dessa i avse¬
ende på lärarkrafter och undervisningsmedel skulle eu lärogång genom småskolesemi-
nariet och ett därpå byggt tvåårigt folkskoleseminarium i och för sig ge lika god be¬
hållning, som den, vilken den obrutna fyråriga seminariekursen skänker. Detta 'isai
sig vid ett försök att uppdela denna sistnämnda kurs i en tidigare del, avsedd att ut¬
bilda för småskolan, och en senare del med syfte att därutöver giva den för folkskolan
behövliga utbildningen. Ett sådant försök är, icke utan kännbara olägenheter, tdl hälften
gjort i nu gällande undervisningsplan för folkskoleseminarierna, och yrkanden hava, såsom
nyss omtalats, låtit sig höra, gående ut på att folkskoleseminariernas organisation
41
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 205.
skulle grundas på dess fullständiga genomförande. Kommittén upptager i nästa avdelning
av detta kapitel frågan härom till närmare utredning.
Nu kan man emellertid icke utgå ens från förutsättningen av tvååriga småskole-
seminarier. Visserligen hava småskoleseminarierna under de senaste åren raskt utveck¬
lats, men ännu år 1910 hade endast omkring hälften av dem tvåårig lärotid, under det
att de övrigas kurs omfattade tre eller två terminer. Vad inträdesfordringarna beträf¬
far, äro de icke i lag bestämda och helt säkert rätt växlande. Men ställas de i nor¬
malt förhållande till lärokursen för småskoleseminarierna, sådan denna i gällande för¬
fattning är angiven, bliva de betydligt lägre än de nuvarande inträdesfordringarna vid
folkskoleseminarierna. Småskoleseminariernas lärarpersonal måste i fråga om duglighet
ställas mycket högt, men dess utbildning är i allmänhet väsentligen lägre än den, som
vid folkskoleseminarierna fordras för behörighet till lärartjänst. I fråga om undervis¬
ningens yttre hjälpmedel äro många av småskoleseminarierna ännu ganska svagt ut¬
rustade. Vad slutligen lärokursen beträffar utsträckes den visserligen vid de bättre
seminarierna utöver den i den kungl. kungörelsen den 28 maj 1897 föreskrivna. Men denna
officiella lärokurs, som dock fortfarande bestämmer godkännandet i avgångsexamen, går i
flertalet ämnen icke eller föga utöver de för folkskoleseminarierna stadgade inträdes¬
fordringarna. — Att under dessa förhållanden en endast tvåårig kurs vid folkskolese¬
minarierna icke kan vara tillräcklig, torde vara tydligt. Än mindre skulle den göra till
fyllest efter den utvidgning av folkskoleseminariernas lärokurser, som bland annat upp¬
ställts som mål för en reform av dessa läroanstalter.
Visserligen räkna folkskoleseminarierna, såsom förut sagts, många f. d. småskol¬
lärarinnor bland sina bästa elever. Men å andra sidan kan icke sägas, att erfarenhe¬
ten från folkskoleseminarierna är den, att inträdessökande, som avlagt småskollärarinne-
examen, i allmänhet visa någon avgjord överlägsenhet över andra inträdessökande eller
med större lätthet bestå prövningen för inträde vid seminarierna. Till och med då det
gäller inträde i första klassen, för vilken klass flertalet av dem anmäla sig och där¬
omkring 83 procent av de småskollärarinnor, som i seminariet mottagas, vinna inträde,
finner man, att de ofta få stå tillbaka för andra sökande. Några mera omfattande
statistiska uppgifter till bestyrkande härav föreligga icke. Dock kan nämnas, att vid
Stockholms seminarium, där antalet av sådana elever, som före intagningen avlagt små-
skollärarinneexamen, är förhållandevis störst eller 42,9 procent av samtliga intagna,
under de fyra åren 1907—10 tillsamman 86 sökande, som aflagt denna examen, blivit
prövade för inträde i första klassen och att av dem endast 51 blivit intagna, under
det att hela antalet intagna i denna klass varit 94, vadan således ej mindre än 40
procent av den ifrågavarande gruppen måst ställas efter sökande med annan förbe¬
redelse.
Under de senaste åren ha inom landet uppstått två enskilda kvinnliga folkskole-
seminarier, soin erhållit examensrätt. Det ena av dessa, nämligen det med läroanstal¬
ten »Ateneum för flickor» i Stockholm förenade folkskoleseminariet, har sådan organi¬
sation, att undervisningen bygger på förut av eleverna genomgången kurs vid småskole-
seminarium. Dess lärokurs är treårig. För inträde fordras de kurser, som genomgås
i det med samma läroanstalt förenade tvååriga småskoleseminariet, vilka kurser i det
hela överskrida de förutnämnda lagstadgade kurserna. Efter undergången godkänd
inträdesprövning mottagas lärarinnor, som haft anställning i småskolans tjänst, dock
med befrielse för dem som genomgått tvåårigt småskoleseminarium från prövning i
ämne, vari de erhållit minst vitsordet »Med beröm godkänd». Utan inträdesprövning
Bihang Ull Riksdagens protokoll 1913. 1 samt-. 154 käft. (Nr 205.)
6
42 Kungl. Maj:Is Nåd. Proposition Nr 205.
intagas elever, som »med väl godkända betyg» genomgått läroanstaltens eget småskole-
seminarium.
Den tanken har någon gång uttalats, att om också den utbildning, som skulle
erhållas medelst en på småskoleseminarium byggd tvåårig kurs, måste bliva svagare än
den, som det fyråriga folkskoleseminariet giver, det dock skulle kunna finnas eu del
skoltjänster, för vilka den kunde anses tillräcklig. 1 någon mån synes en sådan tanke
kunna spåras i den förutnämnda motionen vid 1911 års Riksdag, i det att motionären
framhåller, att lärarinnor, som fått sin utbildning på det sätt, som i motionen föreslås,
lättare skulle kunna vinnas för landsbygdens folkskolor, »där de icke skulle undanträngas
av högre meriterade medsökande». Kommittén kan i fråga om nu berörda uppfattning,
helt instämma i det uttalande, som med avseende därpå gjordes av det utskott, som
behandlade motionen. Utskottet yttrade bland annat följande: »Redan den omständig¬
heten, att en klyvning skedde av folkskollärarkåren i en grupp, som ansåges ha fått en
bättre utbildning, och en annan grupp, vars förberedelse betraktades såsom mindre
grundlig, skulle vara ur flera synpunkter mindre lämplig och således icke önskvärd.
Men hela det betraktelsesätt, som innefattas i en dylik plan, synes icke kunna god¬
kännas. Tjänstgöringen i landsbygdens folkskolor, av vilken typ de än _må vara, torde
nämligen icke ställa lägre krav på lärarpersonalens utbildning och duglighet än tjänst¬
göringen i städernas folkskolor. Det synes då vara en billig fordran, att landsbygdens
barn få stå under ledning af lärarkrafter, som i sådant hänseende icke äro sämre ut¬
rustade än de lärare, som ha till sin uppgift att utbilda städernas barn.»
Av skäl, som nu anförts, föreslår kommittén, att den för småskollärarinnor av¬
sedda folkskoleseminariekursen göres treårig.
Göres kursen treårig, torde man ock slippa ifrån att fästa några villkor vid det
av den inträdessökande genomgångna småskoleseminariets beskaffenhet eller vid be¬
skaffenheten av där erhållna vitsord. Inträdesprövning måste emellertid få anses nöd¬
vändig. Dels visar det sig behövligt, att något arbete utöver småskoleseminariets lag¬
stadgade lärokurs är undangjort vid inträdet, om de uppgifter, som tillhöra den fort¬
satta utbildningen, skola kunna medhinnas utan fara för elevernas överansträngning..
Dels är det av nöden, att den störa olikhet i kunskaper och färdigheter, som helt visst
måste komma att finnas hos de inträdessökande till följd av olikheten mellan de semi¬
narier, vid vilka de erhållit sin föregående utbildning, och den olika långa tid, som
förflutit från deras utträde ur dessa seminarier, i någon mån utjämnas. Uppställdes
ingen fordran på prövning, skulle det lätt kunna inträffa, att en och annan bleve in¬
tagen, som låtit de tidigare inhämtade kunskaperna och färdigheterna ligga helt i lä¬
gervall och som genom ovana vid studiearbete vore oförmögna att utan allt för stor
ansträngning taga upp arbetet vid folkskoleseminariet. Ett stadgande om inträdespröv¬
ning synes dessutom kunna medföra även en medelbar fördel, den nämligen, att genom
det studiearbete, som därav gjordes nödvändigt, i viss mån ett urval komme att ske
inom småskollärarinnekåren, så att endast sådana medlemmar av denna kår, som icke
blott ägde de nödvändiga ekonomiska möjligheterna för kursen utan jämväl både sär¬
skild lust och duglighet för studier, komme att eftersträva deri fortsatta utbildningen.
Att, såsom föreslagits, bestämma den föregående tjänstgöringstiden till minst fem
år, torde vara att göra den onödigt, om icke olämpligt lång. Såsom särskilda. villkor
för inträde föreslår kommittén endast avlagd examen vid något under offentlig kon¬
troll stående småskoleseminarium, väl vitsordad tjänstgöring vid småskola eller folk¬
skola under minst tre år samt godkända kunskapsprov i vissa ämnen. De allmänna.
Kung!. Maj:t$ Nåd. Proposition Nr 205. 48
villkoren böra bliva lika med eller motsvarande dem, som eljest äro stadgade för in¬
träde i folkskoleseminarium.
Vid uppställandet av förslag till kunskapsfordringarna för inträde har kommittén
icke blott velat vinna de syften, vilka ovan anförts såsom skäl för ett stadgande om
inträdesprövning. Kommittén har även haft den synpunkten för ögonen, att de studier,
som förberedelsen medför, måtte kunna utföras av lärarinnan på egen hand och utan
att hon behövde lämna sin skoltjänst. Och kommittén har därjämte ansett det vara
önskligt att dessa studier vore av värde för lärarinnan personligen och för hennes ar¬
bete som småskollärarinna, så att de, om hon av en eller annan orsak aldrig vunne
inträde i folkskoleseminariet, dock icke innebure en förspilld möda. Inträdesfordringar
ha därför upptagits endast i vissa ämnen, och man har icke åsyftat någon överens¬
stämmelse med de kurser, som genomgås i första klassen av det fyråriga seminariet.
Det är, som sagt, dock icke blott för småskollärarinnornas skull, man bär anled¬
ning att tänka på inrättandet av eu kortare seminariekurs än normalkursen. Även för
en annan grupp av kvinnliga inträdessökande är en sådan behövlig, nämligen för flic¬
kor, som genomgått högre flickskolor eller på annat sätt erhållit en allmänbildning,
som bör göra det möjligt att på kortare tid än fyra år föra dem fram till seminariets
slutmål. Bland dessa bör man då i första rummet ihågkomma dem, för vilka den fyr¬
åriga lärotiden innebär den största tidsförlusten, således på dem, som medelst en två¬
årig kurs böra kunna nå det nämnda målet.
Ingen särskild skolas lärjungar äro härmed åsyftade, och än mindre är det kom¬
mitténs mening, att examensbetyg av någon sort skulle utan vidare medföra rätt till
inträde i denna kurs. Den inträdessökande underkastas inträdesprov, och de fordringar,
som därvid uppställas, bestämmas icke efter någon annan läroanstalts kursplan utan
efter seminarieundervisningens behov, d. v. s. de bestämmas så, att en på dem byggd
seminarieundervisning under två år kan giva ett fullgott resultat.
De två grupper, för vilka särskilda kortare seminariekurser här ifrågasatts, små¬
skollärarinnorna. å ena sidan och övrig omtalad kvinnlig ungdom å den andra, har
nu kommittén tänkt sig böra så långt möjligt sammanföras till gemensamt arbete.
Den ifrågavarande föreningen synes kunna genomföras på två sätt. Antingen in¬
tagas i den treåriga kursens första klass småskollärarinnor endast till ett antal av
exempelvis 20, d. v. s. till ett antal lika med två tredjedelar av det, som eljest är det
för eu klass bestämda högsta antalet eller 30 (stadgeförslaget § 34: 4), varefter de ele¬
ver, som skola genomgå en tvåårig kurs, inträda i nästa klass och göra denna och
följande klass fulltaliga, då således endast 10 sådana elever årligen kunna mottagas.
Eller man låter första klassen fullständigt fyllas av småskollärarinnor och mottager i
nästa klass ej mindre än 30 elever av den andra gruppen, d. v. s. man inrättar pa¬
rallellavdelningar till andra och tredje klasserna, varvid man dock, av skäl som nämnts,
icke låter de båda elevgrupperna bilda var sin avdelning utan ordnar dem så, att varje
avdelning kommer att till ungefär lika delar sammansättas av båda gruppernas elever.
Den förra anordningen kräver utrymme och lärarkrafter för tre, den senare för fem av¬
delningar. Den förra medför den avsevärda fördelen, att första klassens elever till följd
av sitt jämförelsevis begränsade antal kunna bättre tillgodoses vid undervisningen. Den
senare, som medgiver utexaminerandet årligen av ett dubbelt så stort antal lätarinnor
som den förra men givetvis icke fordrar motsvarande ökning av lärarkrafterna, äger,
vad undervisningskostnaderna beträffar, ett ekonomiskt företräde och är således, där
förhållandena i övrigt tillåta dess användning, att förorda.
I båda fallen har man en treårig seminariekurs eller, om man så vill, ett treårigt
44
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
seminarium, i vars andra årsklass ett antal nya elever mottagas, i förra fallet ett tre¬
årigt enkelseminarium, i senare ett treårigt dubbelseminarium.
Småskollärarinnorna bliva således ensamma under sitt första seminarieår och kunna
då erhålla en ensamt för dem avsedd undervisning och övning. Under de följande två
åren hava de eleverna av den andra gruppen till kamrater.
Foll-skolesc-
minarierna
och stnåskole-
seminarierna.
Förutom vad som sålunda anförts rörande förhållandet mellan folk-
skoleseminarierna och småskoleseminarierna har kommittén härom yttrat:
Småskoleseminarierna, vilka med undantag av de två statsseminarier, som utbilda
lapsk- och finsktalande småskollärare och småskollärarinnor, alla äro upprättade av lands¬
ting eller av enskilda personer, hava under senare år varit stadda i rask utveckling, så att
de numera i allmänhet taget på ett vida bättre sätt, än de tidigare förmått, fylla sin uppgift.
Att deras uppgift i vårt folkundervisningsväsen är av den allra största betydelse, behöver
icke sägas. Det ligger emellertid icke i kommitténs uppdrag att ingå på frågan om småsko-
leseminariernas yttre eller inre förhållanden. Kommittén har endast haft att angiva, i
vad mån och på vad sätt den bildningsuppgift, som utgör målet för dessa seminariers verk¬
samhet, även tillhör folkskoleseminariernas ändamål, samt att tillse, huru folkskolese-
minarierna må på bästa sätt kunna gagna dem bland sina inträdessökande, som utgö¬
ras av medlemmar ur småskolornas lärarkår. I sistnämnda avseende har kommittén
i det föregående lämnat utredning och förslag. Därvid har en fråga av allmännare in¬
nebörd framträtt, nämligen den om folkskoleseminariernas och småskoleseminariernas
inbördes förhållande i organisatoriskt hänseende. Då denna fråga under senare år vid
flera tillfällen dragits under debatt och på det närmaste berör folkskoleseminariernas
intresse, torde den icke böra av kommittén helt förbigås.
Enligt 1886 års stadga tjänstgöra folkskoleseminariets första och andra klasser
som småskoleseminarium, i det att, enligt stadgans § 50, de elever, vilka i årsexamen
med andra klassen erhållit godkända vitsord i de ämnen, som tillhöra småskolesemina¬
riernas ämneskrets, få, om de så önska, avlägga ett särskilt praktiskt prov i övnings¬
skolans småskoleavdelning och, därest de i detta prov godkänts, erhålla sådant betyg,
som berättigar till anställning vid småskola. Denna rätt har under senare år i allt
mindre utsträckning kommit till användning, och kommittén finner efter undersökning
icke något som helst skäl för bibehållandet av bestämmelsen om en småskollärarinne-
(-lärar-)examen vid slutet av folkskoleseminariernas andra årskurs. Om denna bestäm¬
melse redan nu i en och annan punkt utgör ett band på undervisningen, skulle den
ännu mera ställa sig hindrande i vägen för genomförandet av de synpunkter för semi¬
nariearbetet, som kommittén velat göra ledande.
Härmed har kommittén ock angivit sin ställning till det framkomna yrkandet, att
småskolseminarierna skulle göras till »bottenseminarier», så nämligen att folkskolese-
minariets kurs, förkortad till tvåårig, skulle byggas på eu tvåårig småskoleseminariekurs.
Kommittén måste bestämt uttala sig mot tanken på folkskoleseminarierna såsom
överbyggnader på småskoleseminarierna. En sådan anordning — som väl för övrigt
icke skulle genomföras annat än i fråga om de kvinnliga seminarierna — skulle enligt
kommitténs åsikt, därest den icke förenades med en samtidig förlängning av ittbild-
ningstiden, leda till ett försvagande av folkskoleseminariernas förmåga att giva en både
för folk- och småskolan god lärarutbildning. Den skulle få till följd just de olägen¬
heter, som skulle hava uppkommit, om man med ensidig följdriktighet fullföljt tanken
att låta de två lägre klasserna av folkskoleseminariet tjänstgöra som småskoleseminarium,
45
Kung!. Majds Nåd. Proposition, Nr 205.
ty den går ju i själva verket ut på eu sönderklyvning av folkskoleseminariernas fyråriga
kurs i två skilda kurser, av vilka den tidigare skulle bilda ett inom sig avslutat helt.
— Det torde vara skäl i att något närmare granska verkningarna av den i det ifråga¬
varande yrkandet åsyftade organisationen.
\ ad först den teoretiska delen av folkskollärarutbildningeu beträffar är det klart,
att denna icke skulle kunna begränsas till småskoleseminarTets två läsår utan måste
utbredas över de lyra åren. Man må tänka sig in i de för undervisnings- och studie¬
arbetet ogynnsamma förhållanden, som härav skulle uppkomma.
I många fall skulle det visa sig omöjligt att dela upp lärokursen inom ett ämne
eller en ämnssgren så, att endast vissa partier genomginges i småskoleseminariet och
de övriga sparades till folkskoleseminariet. Så t. ex. skulle man näppeligen vilja upp¬
dela kursen i den kristna trosläran i överensstämmelse med nuvarande kursanordning,
varigenom de delar därav, som motsvara katekesens första och andra huvudstycken,,
skulle komma att tillhöra småskoleseminariet och återstående delar bliva genomgångna
först i folkskoleseminariet. Ej heller skulle man gärna vilja hänvisa till gamla testa¬
mentets studium endast till det ena seminariet och nya testamentets endast till det andra.
Eller, för att taga andra exempel, man skulle svårligen kunna förbehålla insikter i häl-
solära åt dem, som genomginge folkskoleseminariet, och låta smäskoleseminariernas elever
sysselsätta sig allenast med de delar av naturkunnigheten, som för hälsolärans studium
äro grundläggande. Ej heller skulle man på liknande sätt förlägga den psykologiska
kursen till det lägre seminariet och spara den egentliga pedagogiken för det högre.
Allestädes, där dylika uppdelningar visade sig omöjliga eller mindre tilltalande,
Unge man då taga sin tillflykt till vad man kallar »koncentriska kurser»: i småskole¬
seminariet _ genomginges en mindre kurs, i folkskoleseminariet en större, båda behand¬
lande det ifrågavarande ämnet eller den ifrågavarande ämnesgrenen i dess helhet, endast
med olika grad av utförlighet. I småskoleseminariet t. ex. lästes en jämförelsevis liten
lärobok i den kristna tros- och sedeläran, i folkskoleseminariet en något större lärobok
i samma ämne. I småskoleseminariet förekomme en översikt av hälsoläran och av pe-
dagogiken, i folkskoleseminariet åter en dylik översikt, något utförligare o. s. v. Vid
omfattande studier, särskilt där de måste bedrivas huvudsakligen som självstudier, är
det visserligen ofta en fördel eller eu nödvändighet, att man först skaffar sig en orien¬
terande överblick över det område, åt vilket man sedan skall ägna ett utförligare ar¬
bete, och i vissa fall ligger ett koncentriskt studiesätt i själva ämnets natur. Men då
det gäller en skolas läroplan, allra helst i det fall att lärotiden såsom vid seminarierna
är helt kort, leder i allmänhet taget, efter vad erfarenheten tillfyllest visat, läroämnenas
uppdelning i koncentriska kurser till eu innehålls fattig och schematisk behandling av
lärostoffet och till ett förytligande av lärjungens uppfattning. Utanför läroanstalterna
liggande praktiska skäl kunna väl stundom tala för en dylik kursanordning, men visst
år, att sådana ^ skäl måste vara mycket tvingande, om de verkligen skola rättfärdiga
den. Slutligen är i fråga om de flesta av seminariets ämnen att ihågkomma, att eleverna
från folkskolan medföra kunskaper, som giva dem en viss överblick över ämnet eller
åtminstone fasta utgångspunkter för dess fortsatta studium, något som gör en koncen¬
trisk lärogång inom seminariet ännu mera opåkallad.
I eu del fall skulle naturligtvis en bättre fördelning av lärokursen på de två se¬
minarierna kunna erhållas. Ett eller annat ämne, såsom främmande språk, och vissa
ämnesgrenar, såsom kyrkohistoria, litteraturhistoria, den allmänna historien, svensk sam¬
hällskunskap, pedagogikens historia, delar av matematiken och naturkunnigheten, kunde
helt och hållet förläggas till det högre seminariet. Men även i dessa fall skulle folk-
46
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
skoleseminariets tilldelning i allmänhet medföra kännbara olägenheter för undervisningen
och försämra dess resultat. Den sammanhållning av det samhöriga, som i all under¬
visning är av så utomordentlig betydelse, skulle försvåras, i många fall omöjliggöras.
Litteraturhistorien skulle bliva skild från litteraturläsningen, den allmänna historien
från den svenska, det främmande språket från modersmålet o. s. v. I allmänhet skulle
hindren ökas för genomförandet av eu läroplan, som ordnade lärokurserna till ett
organiskt helt, däri det ena ämnet stödde det andra.
Om så därtill för kanske flertalet elever en mellantid av ett eller flera år komme
att ligga mellan deras utträde ur det lägre seminariet och inträde i det högre, skulle
en svårighet uppstå, som träffade det senare seminariets verksamhet i dess helhet. An¬
tingen hage undervisnings- och studiearbetet i detta seminarium byggas på det svaga
underlaget av halvförgätna kunskaper och delvis förlorade färdigheter till uppenbart
hinder för dess framgång. Eller ock finge där företagas eu förnyad genomgång av det
lägre seminariets lärokurser med ty åtföljande läxläsningsarbete, varigenom tid och
tillfälle till ett fruktbärande och personligt utvecklande studiearbete i betänklig grad
inskränktes.
Går man sedan till folkskollärarens praktiska utbildning, skall man finna den
ifrågasatta anordningen menlig även för denna. Den nuvarande planen för denna ut¬
bildning vid våra seminarier är redan ett bevis härpå, och kommittén har i det före¬
gående uttalat sig därom. I stället för att, såsom man eljest önskat skola ske och
såsom i andra länders seminarieundervisning så gott som undantagslöst sker, förlägga
den praktiska utbildningen till seminariekursens senare del för att där kunna ställa den
i samband med psykologiska och teoretiskt pedagogiska studier, som förutsätta ett större
mått av allmänbildning och av förståndsmognad hos eleverna, skulle man allt fort från¬
skilja en viktig del därav för att även för de elever, för vilka det eljest ingalunda vore
behövligt, förlägga den till seminariekursens tidigare del, och man skulle däryid nödgas
bryta sambandet mellan det teoretiska och det praktiska samt avstå från en efter upp¬
gifternas svårighet ordnad plan för elevernas undervisningsövningar. De ogynnsamma
verkningarna härav skulle ökas därigenom, att de olika delarna av den praktiska ut¬
bildningen för den blivande folkskolläraren och folkskollärarinnan icke ens såsom nu
komme att fälla inom en och samma läroanstalt utan skulle förläggas till olika läro¬
anstalter med olika lärare och måhända ofta olika synpunkter för undervisningen.
Att utbildning för undervisning även på småskolans stadium måste ingå i folksko-
leseminariernas uppgift, har kommittén redan framhållit. En utbildning för den egent¬
liga folkskolan vore allt för bristfällig, om den icke i sig inneslöte även eu utbildning
för småskolan. Och den ena ingår i den andra på ett sätt, som i allmänhet gör det
omöjligt att företaga eu uppdelning och säga: detta avser småskolan, detta folkskolan.
Den skarpa gräns, som i vårt land är dragen mellan »småskola» och »folkskola», och
som i allmänhet icke återfinnes i andra länders skolorganisation, motsvaras icke av
någon dylik i barnets utveckling; den bär uppkommit ur och har sitt enda berättigande
i yttre, framför allt ekonomiska förhållanden. Också utgör den fullständigt genom¬
gångna folkskoleseminariekursen och bör utgöra eu god utbildning även för undervis¬
ningen i småskolan, varför ock den, som avlagt folkskollärarexamen, är och självfallet
bör vara fullt behörig till anställning även vid småskolan. Men skall utbildningen av
småskolans lärare vid folkskoleseminarierna tagas ut såsom eu sak för sig och undan¬
göras under kursens två första år, så omöjliggöres enhetlighet och sammanhang i dessa
seminariers läroplan, försvåras ett utnyttjande av den knappt tillmätta lärotiden och
försvagas folkskolläraruthildningen.
47
Kung}. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
Möjligen skulle man vilja invända, att kommittén jävat sitt uttalande mot den
ifrågavarande organisationstanken genom sitt förut avhandlade förslag om inrättandet
av en kortare seminariekurs för småskollärarinnor. Men kommittén har för det första
icke förordat denna föreslagna seminariekurs som allmän organisatorisk anordning utan
som er. av förhållandena påkallad undantagsåtgärd. Kommittén har vidare icke byggt
denna kurs omedelbart på någon småskoleseminariekurs, utan velat fordra vissa genom
särskilt inträdesprov ådagalagda kunskaper och färdigheter. Och kommittén har slut¬
ligen icke ansett en tvåårig utan först en treårig kurs. tillräcklig för målets vinnande.
De olika seminariekurserna skola, vilken omfattning de än hava, leda
tram till samma mål och erhålla samma avslutning nämligen folkskollä¬
rarexamen. Vad kommittén anfört angående denna examen torde här icke
behöva närmare beröras. Blott det torde böra framhållas, att kommittén,
da den icke tänkt sig, att ifrågavarande examen skulle medföra nå^on
annan behörighet än den till anställning såsom folkskollärare, ej heller
ansett, att åt densamma borde givas någon annan karaktär än den, som
den nu äger, samt att kommittén därför icke velat förorda införandet av
någon särskild censur vid berörda examen.
B. Seminariernas undervisningsplan.
Någon, fullständigare redogörelse för det av kommittén utarbetade
förslaget till ny undervisningsplan för seminarierna, vare sig i avseende
på dess motivering eller beträffande dess detaljer, torde bär icke behöva
lämnas. Jag tillåter mig härutinnan hänvisa till kommitténs betänkande,
band 1 sid. 131 — 279, 579—620 och band 2 sid. 52—318.
Då emellertid för ett förstående av kommitténs organisatoriska för¬
slag torde erfordras någon kännedom om den allmänna läggningen av dess
undervisningsplan, vill jag återgiva den inledande översikt av den före¬
slagna undervisningsplanens allmänna läggning i dess förhållande till nu
gällande undervisningsplan, som kommittén lämnat,
För att förstå karaktären av seminariets nuvarande lärokurser, sådana de före¬
ligga i gällande undervisningsplan av år 1894 — de vid seminarierna faktiskt före¬
kommande hava oftast annat utseende, varom här genast må erinras — är det nödigt
att minnas, att denna undervisningsplan visserligen med en del ändringar och tillägg
men dock med jämförelsevis obetydliga sådana går tillbaka till 1862 och 1865 års
seminariereglementen, vilkas undervisningsplaner åter i det hela utgå från synpunkter,
som tillhöra de två första årtiondena av våra seminariers historia.
I den högt förtjänte seminarieföreståndaren Anders Oldbergs år 1843 utgivna
arbete »Praktisk handbok i pedagogik och metodik för Svenska folkundervisningen»,
ett av de första pedagogiska arbeten, som blivit skrivna till tjänst för vår folkunder¬
visning, fastslås seminariets nödvändiga samband med folkskolan och fogas därtill som
slutsats: »Samma metod och samma ämnen tillhöra bägge». Reglementet av år 1862
Folkskol¬
lärarexamen.
Seminarie-
undervisning
cell folk-
skoleunder-
v isning.
48
Kung!, Maj ds Nåd. Proposition Nr 205.
föreskriver, att seminarieundervisningen skall »så till framställningssätt som omfång
lämpa sig efter elevernas framtida bestämmelse . . . samt på det sätt ordnas, att ele¬
verna från början vänjas vid de lärometoder, som de själva hava att i framtiden an¬
vända». Om ock en så snäv uppfattning icke blivit fasthållen i senare stadgor, kan
man dock säga, att samma tankegång framträder även i dem och att den under lång
tid behärskat undervisningen. Sitt mest utpräglade uttryck ägde denna tankegång i
de numera föga berömda s. k. Stiehlska regulativen för de preussiska seminarierna av
år 1854, från vilka de svenska undervisningsplanerna i 1862 och 1865 års reglementen
medelbart härstamma, och den fasta metodik, som i Tyskland framgick ur de av re¬
gulativen givna grundsatserna, verkade med föredömets makt på de svenska seminarie-
lärarna. I fråga om det metodiska är väl den en gång allmänt rådande uppfattningen
numera knappast att spåra, men vad lärokurserna beträffar, kunna de i nu gällande
författningar föreskrivna utan överdrift betecknas som folkskolekurser i något förstorad
skala.
Man bör för att icke allt för strängt döma denna nu skildrade uppfattning
minnas, att mycket i hög grad berömligt arbete blivit utfört med densamma som grund¬
lag, och man bör erinra sig de skäl den äger till sin förmån och de historiska förhål¬
landen, som en gång givit den större berättigande, än den sedermera fått. Det bär
gällt att på en jämförelsevis kort tid gorå seminarieeleverna färdiga för sin uppgift,
och man bar därvid haft att räkna med en mycket obetydlig bildning bos dem man
fått mottaga. Det har då synts nödvändigt att koncentrera hela undervisningsarbetet
på det för den blivande läraren allra mest behövliga.- eu orubblig säkerhet och färdighet
inom det lilla område, varpå han sedermera under hela sill framtida verksamhet skulle
röra sig. Stor vikt lädes vid metoden. Under det att man i gymnasier och latin¬
skolor allt för litet bekymrade sig om metoden, blev den i fråga om folkskolan från
början överskattad; att vara skicklig till folkskollärare var enligt äldre uppfattning
framför allt att vara i besittning av en viss metod eller vissa metoder, som vid seminariet
blivit inlärda. Det medel till den rätta metodens inlärande, som man trodde säkrast
borde leda till målet, vore att undervisa och öva seminarieeleven på alldeles samma
sätt som det, varpå han sedan borde undervisa och öva barnen i skolan. Att gå ut¬
över barnskolans område eller avvika från dess metod vore, menade man, vådligt även
därför, att det, med den ringa bildning som i det hela kunde bibringas den blivande
läraren, lätt kunde förvilla hans omdöme och förleda honom att i skolan införa onyttig
kunskap eller där bruka ett för barnen ofattligt framställningssätt. Osmält vetande
och halv insikt vore vidare i och för sig ett ont, icke ägnat att göra en människa
duglig i sin kallelse, men väl att göra henne uppblåst och anspråksfull genom före¬
ställningen om förvärvad lärdom. Seminariet vore ingen skola för meddelande av all¬
mänbildning utan en fackbildningsanstalt, där allt borde vara avpassat för och riktat
mot det ifrågavarande fackets praktiska gärning.
Om det ock ligger åtskilligt sant och berättigat i sådana synpunkter, bar dock
erfarenheten visat, att de icke fört till ett gott resultat i seminariearbetet. Man skulle
kunna säga, att de blivit alltför ensidigt tillämpade och att synpunkter ägnade för en
betraktelse i motsatt riktning lämnats obeaktade. Att seminariet är eu fackbildnings¬
anstalt och att denna dess egenskap måste verka bestämmande på all dess verksamhet,
är obestridligt och skall fasthållas. Men man har riktat uppmärksamheten för mycket
på elevens framtida yrke och för litet på honom själv, på hans utvecklings- och biid-
ningsbehov. Man har litat till metoden i stället för att i främsta rummet söka utbilda
.elevens personlighet såsom det för hans lärarverksambet väsentliga. Genom den snäva
49
Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 205.
inskränkningen av undervisningen till barnskolans område och ivern att i varje ögon¬
blick hålla dess lärometoder för ögonen, har det över seminarieundervisningen kommit
ett drag av barnaktighet och torftighet, som illa stått tillsammans med elevernas per¬
sonliga behov och utvecklingssträvande, ett drag, som kanske ännu ej alldeles försvunnit.
I vad mån lärokurserna i 1894 års undervisningsplan tillhöra flen äldre riktningen
inom seminariepedagogiken torde några exempel bäst klargöra. De kunna väljas ur
kursplanerna för de tre läroämnen, kristendomskunskapen, modersmålet och räkningen,
som på skolans och seminariets arbetsordning upptaga det största utrymmet.
Spörsmålet om katekesens lämplighet såsom lärobok för barn tillhör icke denna
framställning. Men om katekesen nu, såsom hittills skett, blivit flitigt läst och omläst.
under de sex eller sju skolåren, sedermera genomgången i konfirmation sskolan, sedan
återupptagen och noggrant inpräglad i minnet för inträdesprövningen vid seminariet,
då må man, även med förtroende till katekesen som lärobok och vördnad för dess
innehåll, vara berättigad att tvivla på lämpligheten av att den, såsom seminariets läro¬
plan föreskriver, skall läsas både i första, andra och tredje seminarieklasserna och
äntligen till det huvudsakligaste av sitt innehåll ånyo genomgås i den fjärde. Det vill
mycken lärarbegåvning till, att icke undervisningen under sådana förhållanden skall
löpa ut i ett vidlyftigt dogmatiskt och metodiskt uppdelande och förklarande, som tor¬
kar ut det innehåll, som behandlas och tröttar ut lärjungen. Näppeligen är eu på detta
sätt anlagd lärokurs ägnad att möta och utveckla seminarieelevens religiösa behov och
intresse. Men att så sker, är av större vikt just för hans framtida verksamhet som
undervisare i kristendomskunskap, än att han erhåller eu till virtuositet uppdriven för¬
måga att behandla den för barnskolan avsedda läroboken. — »Folkskolans läsebok» är
en i många avseenden förträfflig bok, som gjort en betydande insats i vår folkbildning
och som nu nyligen framträtt i eu annan och bättre gestalt, än den hade, då semi¬
nariernas kurs i modersmålet senast fastställdes. Men knappast är det folkskolans
läsebok, som eu läslysten och vetgirig tjuguåring väljer ut åt sig för att vidga sitt
vetande och stifta bekantskap med den svenska litteraturen. Enligt undervisnings-
planen är det dock denna bok, han framför allt skall syselsätta sig med under sin
seminarietid; i tre av de fyra klasserna skall »den antagna läseboken» utgöra det
huvudsakliga, ja i de två törsta klasserna det enda föremålet för litteraturläsningen.
I en ålder, då hans sinne är begärligt efter tankeväckande läsning, och under eu tid,
då han kunde få tillfälle att under lärares ledning verkligen studera svensk litteratur,
måste han timme efter timme sysselsätta sig med en bok, vars innehåll är beräknat
för barn och honom välbekant från barndomen. Läseboksstyckena skola läsas, för¬
klaras, »innehållsbehandlas», språkligt och stilistiskt utredas, allt i syfte att eleven
under sin framtida lärarverksamhet i folkskolan må kunna förfära på samma sätt med
samma stycken. — Eller för att gå till matematiken: man kunde finna det ganska
naturligt, att som fortsättning på folkskolans räkneundervisning seminarieeleven finge
utvidga sin kunskap något utöver folkskolekursen, finge sysselsätta sig med uppgifter,
som utvecklade hans förmåga av matematiskt tänkande och därigenom förmådde att
intressera honom. Men seminariets kurs i räkning fäller enligt kursplanen alldeles
inom samma område som folkskolans; när eleven lämnar seminariet, bör han visser¬
ligen besitta en aktningsvärd räknefårdighet inom detta område, men han äger icke
ens det mått av matematisk bildning, som en gosse eller flicka i realskolan får för¬
värva.
De anförda exemplen torde vara till fyllest för sitt ändamål. Då undervisnings-
planen icke är fullständigt bindande, har, såsom förut nämnts och ånyo må framhållas,
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 154 käft. (Nr 205.) 7
50
Kun yl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
undervisningen mångenstädes förts ut över de snäva gränserna. Men det är icke för
tidigt, att den förändrade uppfattning, som sålunda gjort sig gällande, kommer till
uttryck och erhåller stöd i nya stadgebestämmeiser.
Hela denna synpunkt för planläggningen av seminariernas lärokurser, enligt vilken
de skola inskränkas till endast och allenast det, som omedelbart kan få användning i
folkskoleundervisningen, måste uppgivas. Den leder till en lärarutbildning, vilken icke
motsvarar de större anspråk pa folkskolläraren och hans arbete, som tiden fört med
sig. I allmänhet visar erfarenheten, att om en lärares kunskaper icke omfatta större
område än det, inom vilket han har att öva sina lärjungar, hans undervisning allt
för lätt blir hantverksmässig, allt för lätt stelnar i eu eu gång invand metods trånga
former. Endast den lärare, som i någon mån behärskar sitt ämne, förmår att göra
åtskillnad på huvudsak och bisak och är i stånd att lämpa sin undervisning efter lär-
ungarnas olika förutsättningar. I stället för att med ängslig tanke på yrket alltjämt
fordra omedelbar användbarhet för vad som i seminariet skall inhämtas, bör man med
frikostig hand, så långt tiden och förhållandena medgiva, söka fylla en bildbar och
bildningssökande ungdoms behov av vetande och själsodling. Därmed främjar man
häst även yrkesändamålet. Semiuarienas elever, om de ock till eu stor del äro och
förr ännu mera varit i intellektuellt avseende obildade vid sitt inträde i seminariet,
äro icke barn utan ungdom i en medelålder av omkring 20 år, och en människa i
denna ålder, bildad eller obildad, har behov av annan andlig kost än barn på 10—12
år. Att vid undervisningen av vuxna personer begagna en metod, som är avsedd för
barnskolan, är helt enkelt ett metodiskt missgrepp och det ett av allvarsammaste slag.
Och bär det varit ett missgrepp redan under förutvarande förhållanden, så är det så
ännu mera nu. Den tillväxt i folkbildningen och den i vissa hänseenden stora föränd¬
ring i det allmänna tänkesättet, som de senaste årtiondena medfört, har skapat i viss
mån nya förutsättningar för seminariernas verksamhet. De nutida seminarieeleverna
komma med andra anspråk än äldre tiders och stå mera än dessa kritiska gent emot
läraren. Om det vetande, som bjudes dem, ständigt är beräknat endast på den fram¬
tida yrkesuppgiften och tillrättalagt efter syftet att åstadkomma eu för denna lämplig
uppfostran, kan det allt för lätt hända, att därav alstras misstro till den medde¬
lade undervisningen, en misstro, som kan gå ut över även dess värdefullaste innehåll.
Då kommittén således på nu anförda grunder förordar en utvidgning av de i
stadga och undervisningsplan föreskrivna lärokurserna, är det för kommittén angeläget
att icke synas hava förbisett begränsningens vikt och betydelse i allt studiearbete,
varför kommittén vill närmare uttala sig härom. Seminariestadgans föreskrift, att det
vid undervisningen bör iakttagas, »att det läroområde, varpå eleverna införas, städse
så begränsas, att de kunna göra sig därmed fullt förtrogna», synes vara av ostridlig rik¬
tighet. Men kommittén har velat framhålla, att den dock torde hava en viss fara med
sig. Den är riktig och god så till vida, som varje värdefullt vetande måste vara samlat
kring ett område av fast och säker kunskap, med arbete och möda vunnen och per¬
sonligt tillägnad. Men den är mindre förträfflig, om den anses innebära, att endast
det vetande har värde, som är inskränkt till ett sådant område. Först och främst är
nämligen att märka, att en verkligt god kunskap inom en mera elementär kurs av ett
ämne icke vinnes utan mera omfattande studier i ämnet, i det att först de synpunkter,
som en vidgad kunskap erbjuder, giva möjlighet att rätt uppfatta kunskapens förut
genomvandrade område. Det är icke blott det mognare omdömet, som giver läraren
en bättre kunskap än lärjungen i den skolkurs, vilken den senare med den förres bi¬
stånd inhämtar, utan det är ej mindre lärarens större vetande inom det ifrågavarande
51
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
ämnet. Vidare kan man saga, att ett vetande, som är begränsat till ett litet med
full förtrogenhet känt område, icke för personligheten har det kunskapsvärde, som då
det gäller mognare lärjungars undervisning, bör eftersträvas. Ett sådant vetande får
gärna vad man kallar »dogmatisk» natur, en skenbar fullständighet och ovedersäglighet
beroende på frånvaron av kritiska synpunkter; det skänker icke känsla av vetandets
ringhet i jämförelse med vad som kunde vetas, utan inger en tillfredsställelse och tvär¬
säkerhet, som egentligen icke borde finnas. Kommittén åsyftar icke någon avprutning
i kunskapens tydlighet och riktighet; allt bör vara klart framställt och väl fattat.
Men även i seminariet liksom i varje annan verklig bildningsanstalt må studier före¬
komma och hava sitt värde, utan att innehållet skall behöva genom ideligt repeterande
innötas liksom i en forna dagars barnskola. Naturligtvis skall den blivande läraren
erhålla grundlig insikt framför allt inom det kunskapsområde, som skall utgöra före¬
målet för hans framtida undervisningsverksamhet. Men till och med i fråga om detta
går man till överdrift, om man av månhet om att bibringa honom en minnesfasthet
och obehindrad färdighet, som han i varje fall under lärararbetet snart nog skall vinna,
försummar att, för att använda ett bildligt uttryck, låta honom komma något litet
utanför sockengränsen i vetandets land. Ty först genom kunskapens vidgande utöver
folkskolans område skall han förstå att behärska detta område och bedöma vad dit
hörer.
Med det nu sagda bör kommittén hava fritagit sig från misstanken att vilja för¬
vandla arbetet vid seminariet till ett ytligt och flyktigt inhämtande av halvförstått
vetande med försmående av det mödosamma tillägnandet av en fast och användbar
kunskap. Begränsningens grundsats skall icke uppgivas men ej heller så ensidigt
tillämpas som i den nuvarande undervisningsplanen. Även i detta avseende gäller det
att det ena göra och det andra icke låta, och det blir lärarens sak att med omdöme
och takt i varje enskilt fall finna det rätta.
Kommittén har icke funnit anledning föreslå avlägsnande från semi¬
nariernas kursplan av något bland de på densamma nu förekommande
läroämnena, men kommittén föreslår införandet i undervisningen av två
nya ämnen, nämligen främmande språk och ekonomilära, varjämte kom¬
mittén föreslår, att ämnet huslig ekonomi — med kommitténs benämning
hushållsgöromål — som redan nu förekommer vid flertalet kvinnliga se¬
minarier, skall bliva ett obligatoriskt ämne vid nämnda seminarier.
Beträffande det föreslagna ämnet främmande språk anför kommittén:
Frågan om upptagandet av främmande språk i seminarieundervisningen är gam¬
mal; yrkanden i sådan riktning ha förekommit sedan mer än 25 år tillbaka. Vid
början av 1890-talet funno dessa yrkanden förespråkare även inom Riksdagen. Det är
dock framför allt från folkskollärarkårens sida, som de förfäktats; upptagen av Sveriges
allmänna folkskollärarförening har frågan om främmande språk i seminarierna åter och
åter varit föremål för behandling inom föreningens kretsar och vid folkskollärarmötena.
I den meroinnämnda av föreningens centralstyrelse år 1906 ingivna underdåniga peti¬
tionen om förbättrad lärarutbildning betecknas främmande språks upptagande på semi¬
nariernas läroplan såsom eu numera självfallen sak, så att frågan nu blott vore den,
»huru många och vilka av de främmande språken skola tagas med samt i vad mån
Ämnes¬
kretsen.
Främmande
språk.
52
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
de skola göras obligatoriska eller valfria». I denna fråga uttalar sig centralstyrelsen
i petitionen därhän, att två främmande språk, tyska och engelska, böra införas i semi-
narieundervisningen, av vilka dock åtminstone till en början endast det ena bör göras
obligatoriskt, helst så, att tyskan blir obligatorisk vid somliga seminarier och eDgelskan
vid andra. Vad seminarielärarnas ställning till saken angår, kan här nämnas, att frå¬
gan om upptagandet av främmande språk i seminariernas ämneskrets synes hava tidi¬
gast bragts under diskussion bland dem, nämligen redan vid det första seminarielärar-
mötet 1880 i Stockholm, och att det sjunde seminarielärarmötet, nämligen mötet i
Landskrona 1905, utan meningsskiljaktighet uttalade sig för att tyska språket infördes
vid seminarierna, varvid mötet lämnade oavgjort, huruvida det nya läroämnet borde
göras obligatoriskt eller valfritt. Sedan inånga år tillbaka har det förekommit, att
seminarielärare av intresse för saken och utan ersättning meddelat undervisning i främ¬
mande språk åt de elever, som velat begagna sig därav. Under läsåret 1909—1910
voro enligt årsredogörelserna frivilliga kurser i främmande språk anordnade vid tre av
de manliga seminarierna, nämligen vid Strängnäs seminarium i tyska och engelska, vid
Göteborgs seminarium likaledes i tyska och engelska och vid Luleå seminarium i
engelska. Erfarenheten från sådana kurser torde i allmänhet vara den, att seminarie-
eleverna begärligt begagnat sig av det erbjudna tillfället och gjort goda framsteg.
Kommittén har icke heller varit i tvekan, därom, att i seminariernas kurs bör
ingå jämväl främmande språk, ej heller därom, att tyskan och engelskan äro de språk
man därvid har att tänka på. Det är obestridligt, att inom ett folk med den ställning
som det svenska den fullständiga saknaden av kunskap i främmande språk utgör en
kännbar begränsning i en persons bildning och i många fall ett hinder i hans arbete
för sin fortbildning. Och vad särskilt den svenska folkskolläraren beträffar, äro hans
bildningsintressen och uppgift sådana, att det blott är alltför rimligt, att han skall
känna behovet av denna kunskap.
Den fördel, som kännedomen om ett främmande språk bör bereda den blivande
folkskolläraren, är i första rummet den ökade möjlighet till kunskapsförvärv han däri¬
genom erhåller. Men studiet av ett främmande språk är även i och för sig av stort
bildningsvärde, och det är dessutom ägnat att skänka en klarare uppfattning av mo¬
dersmålets språkliga byggnad och egenart. I utlandet ingår främmande språk i allmänhet i
seminarieundervisningen. Så i Preussen och övriga tyska stater, i Österrike och Ungern,
i Italien, Frankrike, Nederländerna, Storbritannien och på många ställen i Förenta Sta¬
terna. Flerstädes är seminariekursen byggd på eu allmänbildande kurs, innehållande
ett eller annat främmande språk. Att man även i de stora kulturländerna anser kun¬
skap i något främmande språk böra tillhöra folkskollärarens utbildning är så mycket
mera anmärkningsvärt, som det praktiska behovet av kunskap i andra språk än mo¬
dersmålet där mindre än hos oss kan göra sig förnimbart.
Det av centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening gjorda yrkandet,
att både tyska och engelska skola upptagas på läroplanen på det sätt, att varje elev
äger tillfälle att läsa båda språken och skyldighet att läsa åtminstone det ena, har
kommittén dock icke funnit sig kunna efterkomma. Icke därför, att man icke kunde
önska och unna den blivande folkskolläraren möjligheten att göra bekantskap med båda
dessa stora kulturspråk, klen man måste dock se till vad möjligt är, och att man
icke köper den önskade förmånen till för högt pris. Hur värdefull kunskap i främ¬
mande språk ock må vara, kan man icke anse det i och för sig ensidigt, att lärar¬
kandidaten under eu jämförelsevis kort utbildningskurs, som man önskar skola bliva
så innehållsrik och personligt utvecklande för honom som möjligt, skulle använda en
53
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
väsentligare del av tiden till inpräglandet av två främmande språks formläror, uttal
och alldagligaste ordförråd. Men viktigare är, att ett främmande språk, om det till
gagns skall läras, innebär för lärjungen en icke obetydlig ökning av hans arbetsuppgift
i det hela och att denna icke kan ökas utöver en viss gräns, _utan att endera av två
menliga följder inställer sig: ytlighet eller överansträngning. Även bortsett från främ¬
mande språk blir den summa av kunskaper, som av seminarieeleven under hans lyra
läroår skall inhämtas, den mängd av teoretiska och praktiska problem, som han där¬
under bör komma till rätta med, av tankar och idéer, som i de olika läroämnena möter
honom, tillräckligt stor i förhållande till utbildningstiden, för att man, även utan
underskattning av medelbegåvningen bland seminarieeleverna, måste anse dem ba upp¬
gift nog för sitt arbete. Ätt åt ett främmande språk bereda så mycken tid, att dess
studium bör kunna få verkligt värde, låter sig enligt kommitténs åsikt göra, utan att
andra undervisningssyften därför behöva bliva tillbakasätta. Men skulle ytterligare ett
trängas in i läroplanen, skulle det näppeligen kunna ske annat än på bekostnad av
ämnen, som dock måste anses stå folkskollärarens kall närmare. Slutligen är det ju
tydligt, att allt det huvudsakligaste i syftet med införandet av främmande språk i
seminarieundervisningen redan är vunnet därmed, att eleven får göra bekantskap med
ett av de förnämsta kulturspråken. Kommitténs åsikt är av dessa skäl, att för varje
särskild elev endast ett främmande språk bör ingå i seminariekursen.
Vilket av de båda nämnda språken bör därvid ifrågakomma? — Det torde vara
obestridligt, att engelskan, med avseende på den litteratur den bjuder, såväl pedagogisk
som annan av allmännare intresse, kan i värde mäta sig med tyskan, och om denna
i rent språkligt avseende kan anses mera bildande, så är till ersättning engelskan
lättare, så att även en jämförelsevis kort kurs ger eu praktiskt värdefull behållning.
Efter den kraftiga utveckling på det pedagogiska området, som under senare tid ägt
rum inom England och Förenta staterna, ha vi av dessa länders skolväsen lika mycket
att lära som av Tysklands, om ej mera. Det torde därför vara svårt att giva avgjort
företräde åt någotdera av de två språken, och kommittén skulle för sin del anse be¬
klagligt, om så skedde, så att vid alla våra seminarier endast tyskan eller vid alla
endast engelskan skulle förekomma. Den ensidiga påverkan från det ena eller det
andra av motsvarande två mäktiga kulturområden, som en dylik ordning skulle med¬
föra, vore icke hälsosam. Det önskvärda synes kommittén vara, att inom vår stora
folkskollärarkår båda dessa språk äro i någon mån kända, att således somliga serni-
narieelever få läsa tyska, andra engelska.
Detta kan nu åstadkommas på två sätt: antingen så, att tyskan göres till läro¬
ämne vid vissa seminarier, engelskan vid andra, eller så, att undervisning anordnas i
båda språken vid varje seminarium med rätt för varje elev att välja, vilketdera av de
två språken han vill läsa. Ått det senare sättet från elevernas och undervisningens
synpunkt sett är att föredraga, är uppenbart; det gör valet beroende av lärjungens
håg, och det fördelar på ett naturligt sätt de båda språken bland lärarkårens medlem¬
mar. Det förra sättet skulle nödvändiggöra, att varje särskilt seminarium eu gång för
alla bestämde sig eller bestämdes för ettdera av språken; men utom det, att den en¬
skilde eleven därigenom berövades förmånen att välja vad han ansåge för sig bäst,
kan häremot anmärkas, att det är svårt att inse, efter vilka grunder ett sådant be¬
stämmande skulle ske, därför ock huru missnöje med anordningen i fråga skulle kunna
undvikas. För denna tala huvudsakligen ekonomiska hänsyn.
Emellertid är det tydligt, att elevs rätt att välja mellan de två språken måste i
någon mån begränsas. Skulle nämligen vid något tillfälle i fråga om det ena av de
54
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
främmande språken antalet av de elever, som välja att läsa detsamma, bliva mycket
obetydligt, exempelvis gå ned under fem, vore det näppeligen att begära, att staten för
dem skulle bekosta särskild undervisning; i sådant fall böra klassens alla elever läsa
det språk, som flertalet valt. Det synes böra överlämnas åt seminariernas centrala
myndighet att för dylikt fall lämna närmare föreskrifter.
Att kursen i det främmande språket måste bliva av en ganska anspråkslös om¬
fattning ligger i förhållandenas natur. Sex veckotimmar fördelade på de tre första
seminarieåren är vad kommittén i sitt timplansförslag funnit möjligt att anslå för denna
kurs. Men därmed torde ock det huvudsakligaste syftet med undervisningen kunna
nås. Detta syfte kan nämligen endast vara att nå det närmaste målet för en rent
praktisk språkundervisning, således i förevarande fall att på genaste väg möjliggöra för
eleverna att med något så när gott uttal kunna låsa tyska eller engelska och — med
hjälp, där så behöves, av eu ordbok —• uppfatta innehållet av det lästa. Det gäller
icke att införa eleverna på och giva dem översikt över ett nytt och vidsträckt bild¬
ningsområde, utan endast att öppna för dem en väg till ett sådant område, en väg,
på vilken den vetgirige sedermera vandrar vidare. Här som i så många andra fall
får undervisningen på seminariet sin egentliga uppgift i att väcka intresse för och möj¬
liggöra ett på egen hand fortsatt studium. Och för ett sådant kan seminariet i detta
fall giva ej blott den nödvändigaste språkliga kunskapen utan ock ledning genom litte¬
raturanvisning. Särskilt av den sorts litteratur, som för eu lärare har värde, bör
seminariet kunna bjuda eleven ett gott urval, och läsning av sådan litteratur bör kunna
inordnas i seminariearbetet, synnerligast i ämnet pedagogik.
Klart är emellertid, att en undervisning i främmande språk även av den ifråga¬
varande undervisningens ringa omfattning och rent praktiska syftning innebär en icke
obetydlig ökning såväl i lärjungens allmänna bildning som särskilt i hans språkliga
bildning. Den medför i ökat mått sysselsättning med språkliga förhållanden och skär¬
per sinnet för ordens och uttryckens skiftande betydelse och inbördes samhörighet.
Och den ställer modersmålets byggnad i eu belysning, som möjliggör en mycket klarare
och riktigare uppfattning därav än eljest för lärjungen vore möjlig. Över huvud taget
är införandet av ett främmande språk i läroplanen av väsentlig betydelse för moders-
målsundervisningen i seminariet och i hög grad ägnat att höja elevernas intresse för
den svenska språkläran och underlätta för dem dess studium.
Man behöver icke dela den gängse fördom, enligt vilken kunskap i främmande
språk utmärker skillnaden mellan eu »finare» och en mindre »fin» bildning, för att
finna den ifrågavarande kursen i främmande språk utgöra en så pass betydelsefull
beståndsdel i eu seminarieelevs utbildning, att den knappast bör bliva en tillfällig
beståndsdel, som kan finnas eller icke finnas allt efter vederbörandes gottfinnande.
Kommittén har därför ock föreslagit, att kursen bör bliva obligatorisk. I någon mån
är dock häri en inskränkning gjord. Kommittén har nämligen, av skäl för vilka längre
fram skall redogöras, föreslagit, att möjlighet skall finnas för seminarieeleven att, under
vissa förutsättningar och med särskilda villkor i fråga om det slutliga godkännandet i
folkskollärarexamen, »bortvälja» ett bland vissa undervisningsämnen, och bland dessa
ämnen har kommittén upptagit det främmande språket.
Kommitténs förslag rörande främmande språk går således ut därpå, att under¬
visning i tyska och engelska skall meddelas vid varje seminarium med syfte att bi¬
bringa en elementär och praktisk kunskap i dessa språk, att ingen elev skall äga att
deltaga i undervisningen i mer än ett av språken men varje elev vara skyldig att
55
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 205.
efter eget val begagna sig av undervisningen i ett av dem, dock med viss möjlighet
till bortval av ämnet och med viss begränsning i fråga om rätten att välja mellan de
båda språken.
Till stöd för sitt förslag om upptagande av ämnet ekonomilära i Ekonomilär»,
seminarieundervisningen och rörande nämnda läroämnes allmänna karaktär
har kommittén anfört:
•
Kraven på att undervisningen skall göras praktisk framträda i våra dagar så
starkt, att en utredning av folkundervisningsfrågan icke kan undgå att taga ställning till
dem, ej heller att, i den mån och på de vägar det är möjligt, tillmötesgå dem. Denna
uppgift försvåras emellertid därav, att begreppet »praktisk» esomoftast fattas alltför
trångt. Om _ man begär, att barnet skall undervisas i just det praktiska arbete, som
det senare i livet skall komma att syssla med, då begär man för mycket — och på
en gång alldeles för litet. För mycket därför att skolan aldrig kan räcka till för en
sådan undervisning i alla yrken och därför att med nutidens långt genomförda arbets¬
delning och stora rörlighet i avseende å yrkesval man icke på förhand kan veta, vilka
praktiska kunskaper lärjungen skall få nytta av. Men också för litet, ty en undervis¬
ning, som blott avsåge att meddela praktiska kunskaper för olika yrken, skulle lätt
komma att försumma det djupare bildningsarbete, som dock är en'nödvändig förut¬
sättning för att barnen en gång skola stå rustade att med framgång taga upp livets
skiftande uppgifter.
Medan ännu familjens egenhushållning var förhärskande, fick ungdomen inom
familjen en fostran till arbete genom arbete. Inom hantverket erbjöd lärlingsväsendet
en motsvarande form av uppfostran. Den bildning, som sålunda gavs, både med all
sin begränsning dock den oskattbara förtjänsten att vara en bildning med rot i det
verkliga arbetet, en bildning i det intimaste samband med folkets liv. Om en sådan
bildning, enligt vad nyss är sagt, under moderna förhållanden icke kan åstadkommas,
om det är nödvändigt för folkskolan att lägga tyngdpunkten av sitt arbete på en all¬
mänt medborgerlig uppfostran, så gäller det uppenbarligen att dess noggrannare vaka
över att denna allmänna folkskolebildning bevarar sitt nödvändiga samband med det
produktiva arbetet och icke genom att isolera sig från det levande livet mister något
av sin bärande kraft.
Kraven på »praktisk» uppfostran måste folkskolan därför tillmötesgå genom att
så nära som möjligt anknyta hela sitt bildningsarbete till det praktiska arbete, i vilket
skolans ungdom växer upp eller för vilket den förbereder sig. Möjligheter till en
sådan anknytning givas i rikt mått. Naturkunskapen kan snart sagt för vart steg
lämna nya inblickar i de tekniska förutsättningarna för produktionen. Matematiken
kan genom lämpligt val av exempel hålla sig i närmaste kontakt med livets praktiska
uppgifter. Historien bör icke försumma de djupgående förändringar, som ägt rum
i folkens ekonomiska liv eller betydelsen av dessa förändringar för nutida samhälls¬
förhållanden.
En lärare med den rätta synen på den uppgift, som här föreligger, skall icke
behöva söka efter dylika anknytningspunkter. De skola giva sig själva. Och denna
ständiga anknytning till folkets liv skall skänka undervisningen en källa till ständigt
förnyad livskraft.
En oundgänglig förutsättning för en sådan behandling av folkskolans bildnings-
material är emellertid, att läraren äger ett visst mått av allmän ekonomisk bildning.
56 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
För att i stort förverkliga denna förutsättning måste man enligt kommitténs övertygelse
på seminariets läroplan upptaga ett ekonomiskt studium som självständigt läroämne.
Givetvis måste huvudvikten i detta ämne läggas på kännedomen om de konkreta ekono¬
miska förhållanden, som äro av största betydelse för det svenska folkets hushållning.
Kommittén har velat framhålla detta redan genom valet av ämnesnamn: »ekonomilära»,
alltså läran om hushållningen.
Mot införandet av ett sådant ämne kunde ju invändas, att seminariets övriga
ämnen kunna och böra behandlas så, att de praktiskt-ekonomiska synpunkterna över¬
allt, där så är lämpligt, vederbörligen framhävas och att, därest detta sker, ekonomien
såsom ett särskilt läroämne vore överflödig. Detta betraktelsesätt har åtminstone under
närvarande förhållanden giltighet, om det tillämpas på den egentliga folkskolan. Men
för lärarbildningen kan det aldrig vara tillfredsställande, att ekonomiskt vetande endast
erhålles sönderplockat i små bitar instoppade här och var i de övriga läroämnena.
Yad som kräves för en mognare ekonomisk bildning är just eu överblick över det stora
ekonomiska sammanhanget mellan företeelserna, och detta kan endast förstås genom
ett sammanhängande ekonomiskt studium. Ämnet ekonomilära skall utgöra förenings¬
punkten för alla strävanden att bringa övriga ämnen i känning med folkets produk¬
tiva arbete. Ekonomiläran skall alltså icke på något sätt gorå den praktiskt-ekono¬
miska belysningen och behandlingen av de övriga ämnena överflödig. Tvärtom skall
den göra ett sådant utnyttjande av seminariets bildningsmaterial mera fruktbringande,
liksom den ock själv därav skall draga synnerlig nytta.
Denna växelverkan kan väntas komma att göra sig gällande på mångfaldiga sätt.
Eu god historieundervisning måste ju överallt lämna upplysning om ekonomiska före¬
teelser och om sociala och politiska strävanden. Men vad lärjungen därigenom erhåller
av samhällsekonomien och dess utvecklingshistoria blir dock knappast mer än strödda
meddelanden. Eu sammanhängande uppfattning och en något så när klar helhetsbild
kan endast vinnas genom ett studium, som kontinuerligt följer den samhällsekonomiska
utvecklingen och som medvetet strävar att klarlägga det inre sammanhanget i det
nuvarande samhällslivets mångskiftande företeelser. Men samtidigt underlättas natur¬
ligtvis ett sådant studium i hög grad, om lärjungarna redan i historien fått en första
kännedom om de viktigaste fakta, som här komma i betraktande. Omvänt måste
historieundervisningen kunna draga stor nytta av undervisningen i samhällsekonomi.
Att förhållandet är analogt, när man kommer till geografiundervisningen, är kan¬
ske än mera påtagligt. En »hembygdslära», som ger en något så när fullständig bild
av hembygden och dess liv, måste ju vara ett utomordentligt gott stöd för den ekono¬
miska undervisning, som syftar till att ge eu totalbild av samhällets ekonomiska liv.
Å andra sidan måste ju en allmän kännedom om samhällsekonomien låta hembygdens
hushållning framstå i så mycket klarare relief.
1 biologien och kemien kan ju eu mängd förhållanden belysas, som beröra hus¬
djuren, växtodlingen och gödslingen. Men den rätta betydelsen av dessa förhållanden
för lanthushållningens ekonomi framstår dock fullt klar först vid ett ekonomiskt stu¬
dium, som betraktar denna hushållning som ett sammanhängande helt och för vilket
varje särskild biologisk eller kemisk process blir ett led i en systematisk verksamhet,
som syftar till tillgodoseendet av mänskliga behov.
Om sålunda »ekonomiläran» införes som ett självständigt läroämne på seminariet,
föranledes därav utan tvivel, att samma sak i många fall kommer att behandlas två
gånger, upptagas inom det nya ämnet såväl som i något av de gamla. Men häri ligger
alldeles icke någon anledning till anmärkning. Det är ju nämligen ingalunda fråga
57
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
om en tom upprepning utan om att få tillfälle att se tingen i helt olika sammanhang,
och det är ju bekant, att först när en sak belyses från olika sidor, kan man erhålla
en fullt konkret bild av den.
Har folkskolläraren vid seminariet erhållit den allmänna ekonomiska bildning,
aom ämnet »ekonomilära» är avsett att bibringa honom, skall han utan tvivel stå ojäm¬
förligt bättre rustad för den allmänna folkskolans uppgift att giva eu undervisning med
rot i det verkliga livet och med den närmast möjliga anknytning till folkets produktiva
arbete. Av alldeles särskild betydelse bör ekonomiläran bliva för lärare vid de prak¬
tiska fortsättningsskolor, som kommittén vill föreslå. Visserligen torde det visa sig
nödvändigt, att för dessa lärare anordnas särskilda utbildningskurser i de praktiska
ämnena. Men dessa kurser skola uppenbarligen bliva långt mera fruktbringande, om ett
visst mått av allmän ekonomisk bildning kan förutsättas hos deltagarna.
Av vad nu sagts torde framgå, att upptagandet av »ekonomilära» som ett själv¬
ständigt ämne på seminariets läroplan från folkskolans synpunkt är en synnerligen
önskvärd och väl motiverad åtgärd. Men den ekonomiska bildning, som det föreslagna
ämnet avser att giva, är också för folkskolläraren personligen och för folkskollärarna
gemensamt såsom kår av en betydelse, som i detta sammanhang icke får lämnas
ur sikte.
Framför allt synes man därvid böra tänka på betydelsen av att folkskolläraren
förblir i närmaste kontakt med den befolkning, där han verkar, delar dess intressen
och åtnjuter dess förtroende. Men detta är i stort sett otänkbart, om läraren står
främmande för folkets dagliga gärning och saknar förmågan att rätt värdera och upp¬
skatta densamma. Ingenting synes bättre ägnat att motarbeta en dylik isolering än
en ekonomisk bildning, som riktar blicken på det produktiva arbetet och giver de all¬
männa förutsättningarna för ett djupare förstående av det ekonomiska livet. Den ställ¬
ning, folkskolläraren intager till ortens befolkning, måste alltid återverka på skolan och
särskilt på befolkningens intresse för skolan. Ju mer folket känner, att folkskolläraren
delar . dess intressen, ju mer också själva skolan framstår som ett organiskt led i fol¬
kets liv, ju starkare skall folkets intresse för skolan visa sig, ju längre skall avståndet
bliva från den ödesdigra uppfattning, som i skolan ser blott och bart ett onus.
I andra rummet torde böra tagas i betraktande, att den allmänbildning, som follc-
skollärarkåren strävar efter och som det är ett så viktigt samhällsintresse att giva den,
icke ens tillnärmelsevis motsvarar våra dagars begrepp om allmänbildning, om i densamma
saknas en viss ekonomisk skolning. Sä, som hela vår tids intresse har kommit att
koncentrera sig på ekonomiskt-sociala frågor, måste man hos en bildad folkskollärarkår
förutsätta ett visst, om ock mycket begränsat, så dock till sin karaktär vetenskapligt
studium av dessa frågor. Folkskollärarna spela en allt större roll i vårt sociala och
politiska liv. Detta förhållande synes ensamt för sig vara ett tillräckligt skäl för att
de under sin seminarieutbildning borde få tillfälle till sådana studier, som måste drivas
av en var som eljest känner något behov av en fast grund för sin uppfattning av sam¬
hällsfrågorna.
Då införandet av »ekonomilära» som ett självständigt läroämne på seminariet i
främsta rummet avser att giva eleverna kunskap om det ekonomiska livet, måste tydligen
inom det nya ämnet ett brett utrymme beredas åt den beskrivande ekonomien, varmed
då naturligtvis närmast avses beskrivningen av Sveriges näringsliv. Inom denna be¬
skrivning återigen måste framställningen av det svenska jordbruket intaga största
platsen. Ty jordbruket är vår förnämsta näring, och så gott som alla folkskolans lärare
komma i beröring med barn från jordbrukarhem. Seminariets undervisning i jord-
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 154 höft. (Nr 205.) 8
58
Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 205.
bruk kan givetvis icke avse att skapa någon jordbrukare men bör dock kunna läggas
så bred, att den vinner sitt syfte, nämligen att giva den blivande folkskolläraren de
allmänna förutsättningarna för en riktig uppfattning av jordbrukets betydelse och ar¬
betssätt samt en utgångspunkt för den, som genom vaken iakttagelse och självstudier
vill tränga djupare in i ämnet.
I nära samband med studiet av näringslivet står kunskapen om »hemmets eko¬
nomi». Under denna rubrik har kommittén tänkt sig att sammanföra såväl det pro¬
duktiva arbetet inom hemmet som konsumtionen. Av direkt praktisk betydelse för
seminariets elever blir den kurs i »affårslära och bokföring», som är avsedd att inleda
»ekonomiläran».
Yarje studium, av de moderna ekonomiska och socialpolitiska problemen måste
begynna med ett studium av dessa problems historiska förutsättningar. Om därför i
»ekonomiläran» gives ett jämförelsevis stort utrymme åt »det ekonomiska livets utveck¬
ling», så sker detta ingalunda blott på grund av det höga humanistiska bildningsvärde,
eu framställning av den ekonomiska historien i och för sig äger, utan framför allt
därför, att den historiska vägen är den lättaste och säkraste väg, som kan väljas av
den, som vill tränga in i nutidens socialekonomiska frågor. Studiet av »ekonomisk
politik» har därför fullständigt sammanknutits med studiet av den ekonomiska historien.
Med en sådan behandling av ämnet kommer exempelvis den nutida protektionismen att
framstå som ett led i den allmänna historiska utveckling, som fört oss från merkanti-
lismen genom den fria konkurrensen till det nutida, rikt organiserade och av stats¬
makten starkt påverkade ekonomiska livet.
Att i »ekonomiläran» måste upptagas de allmänna grunddragen av statens och
kommunens ekonomi synes självklart. Men med det strängt begränsade utrymmet för
läroplanen har denna gren av ämnet: »den offentliga hushållningen» icke kunnat
sätta sig något annat mål före än att giva ett begrepp om denna hushållnings natur
och uppgifter.
Ekonomiläran skulle icke väl motsvara sitt ändamål, om den saknade den fram¬
ställning av det inre sammanhanget i den moderna hushållningen, som är ett nödvän¬
digt villkor för att ämnet skall få så att säga en fast ryggrad. Väl är det sant, att
ett djupare inträngande i teoretisk ekonomi på seminariets stadium och med den be¬
gränsade tid, som står till förfogande, icke är möjligt. Men en kurs i »allmän social¬
ekonomi», som erhåller ett icke alltför snävt utrymme, torde dock kunna leda till att
den studerande får en något så när konkret bild av vad som försiggår i den moderna
samhällsekonomien, där de yttre formerna så lätt skymma blicken för de verkliga
företeelserna och det väsentliga sammanhanget. Aven en så begränsad insikt i ekono¬
misk teori giver åt kunskaper och iakttagelser om det ekonomiska livet ett bestämt
sammanhang och fostrar en vana att ständigt söka tränga fram till den verklighet,
som ligger bakom det allra närmaste skenet. Den, som exempelvis en gång lärt sig
skilja på penninginkomst och realinkomst och skaffat sig ett klart begrepp om vad
samhällets realinkomst är, han skall sedan kunna bilda sig en mera konkret uppfatt¬
ning och ett väsentligt säkrare omdöme i frågor, som röra den samhälleliga inkomsten,
dess möjliga stegring och dess fördelning.
Det kan synas, som om kommittén på schemat inrymt ett relativt stort utrymme
åt den »allmänna socialekonomien». Detta har emellertid icke skett i avsikt att åt
detta ämne giva någon stor omfattning. Men ämnet är så svårt, att undervisningen
måste framskrida ytterst försiktigt, om den alls skall nå några resultat. Ämnets svå¬
righet har också varit anledning till att en särskild plats beretts för dess repetition.
59
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
Det är här icke fråga om en repetition i vanlig mening utan, såsom kursplanen anger
ett fördjupande av den förut genomgångna kursen under tillämpning av densamma på
den efteråt förlagda kursen i svenskt näringsliv. Med denna anordning har kommittén,
velat vinna, att eleven vid studiet av det konkreta ekonomiska livet ägde en viss trä¬
ning i ekonomiskt tänkande men också att denna teoretiska skolning till sist ånyo
skulle upptagas och då bilda den sammanfattning, som läte elevens hela ekonomiska
kunskap samla sig till en enhetsbild med möjligast fasta och säkra konturer.
Särskild uppmärksamhet har kommittén ägnat åt de naturvetenskap¬
liga ämnenas behandling i seminarieundervisningen. Härom anför kom¬
mittén bland annat:
Naturkunnighetens hittillsvarande ställning i de svenska folkskoleseminarierna
har varit svag. För alla de olika grenarna av detta vidsträckta ämne — zoologi, bota¬
nik, hälsolära, fysik, kemi, geologi, astronomi — anslår nu gällande undervisningsplan
endast 3 veckotimmar under vartdera av de tre första seminarieåren och 2 under det
fjärde. Då härtill kommer, att seminarierna intill senaste tid varit mycket bristfälligt
utrustade i fråga om lokaler och undervisningsmateriell för de naturvetenskapliga äm¬
nena, är det lätt att förstå, att även med de bästa bemödanden från lärarnas sida de
naturvetenskapliga insikter, som eleverna under sin utbildningstid kunnat erhålla, i
allmänhet taget måst bliva av ringa omfattning och av mindre god beskaffenhet.
Att eu förbättring härutinnan bör eftersträvas är uppenbart. Ty lika visst som
det vore ett missgrepp att giva de naturvetenskapliga ämnena en övervägande betydelse
i folkskollärarens utbildning, lika obestridligt är, att den ställning, som dessa ämnen
för närvarande intaga i seminariernas läroplan varken motsvarar deras nutida betydelse
i den allmänna bildningen eller det mått av naturvetenskaplig insikt, som folkskol¬
läraren för sin lärarverksamhet behöver. I sistnämnda avseende bör särskilt erinras
om de anspråk, som under senare tid såväl i pressen som i Riksdagen framställts rö¬
rande vår folkundervisning, nämligen att denna måtte bringas till närmare beröring
med de praktiska yrkenas intressen, särskilt jordbrukets, trädgårdsskötselns och skogs¬
vårdens, att den måtte giva insikt i hälsolärans allmänna grunder och i den ena eller
andra av dess viktigare delar, bibringa kännedom om de rusgivande dryckernas och
de narkotiska ämnenas egenskaper och verkningar o. s. v. — allt anspråk, som, om
de skola kunna på någorlunda tillfredsställande sätt fyllas, förutsätta ökad naturveten¬
skaplig bildning hos folkskolans lärare.
De fordringar, som från de naturvetenskapliga ämnenas synpunkt måste upp¬
ställas, äro dels en ökning av deras tid å undervisningsplanen, dels en förbättring
av deras yttre hjälpmedel.
Ökning av de ifrågavarande ämnenas tid å undervisningsplanen är en fordran,
som föranledes icke blott eller ens i första rummet av det ökade behovet för folk¬
skolans lärare av naturvetenskaplig kunskap, utan framför allt av strävandet mot ett
riktigare undervisningssätt. 1 detta senare avseende må erinras om det livliga peda¬
gogiska arbete, som i fråga om de naturvetenskapliga ämnenas behandling i skolunder¬
visningen pågått under de senaste årtiondena såväl i vårt land som i andra länder.
Den uppfattning, som därur framgått och som hos oss erhållit ett uttryckligt erkän¬
nande i undervisningsplanen för våra allmänna läroverk, fastslår som oeftergivlig grund¬
sats, att undervisningen i naturkunnighet skall från början till slut grundas på omedel¬
bar iakttagelse och på försök, och detta ej blott så, att lärarens framställning beled¬
sagas av förevisningar och experiment, utan i möjligaste mån även så, att lärjungens
De natur¬
vetenskapliga
ämnena.
Timplan.
60 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
självverksamhet tages i anspråk, i det att han under lärarens ledning själv får under¬
söka och själv experimentera. Ett sådant undervisningssätt eller, om man ser saken
från lärjungarnas sida, ett sådant studiesätt inför lärjungen i det naturvetenskapliga
sättet att se och tänka, utvecklar hans praktiska sinne och förmåga och giver honom
en bättre förstådd och därför ock mera användbar kunskap.
Att åt naturkunnigheten anslå så många lärotimmar, som skulle fordras för ett
fullständigare genomförande av detta undervisningssätt, är nu visserligen vid semina¬
rierna ej mindre än vid de allmänna läroverken eu omöjlighet. Vid en läroanstalt,
som har att tillgodose eu mångfald av bildningsintressen, av vilka intet får tillbaka-
sättas, måste vart och ett mer eller mindre lida intrång i sina i och för sig berättigade
anspråk. Så i detta fall naturkunnigheten. Men därav följer icke, att man skall kasta
över bord en som riktig insedd lärometod. Så som det skett vid de allmänna läro¬
verken, bör den även vid seminarierna till någon grad möjliggöras, och, sä långt möj¬
ligt är, eftersträvas. Kommittén har icke sett sig i stånd att öka naturkunnighetens
timtal på undervisningsplanen med mera än 5 veckotimmar, fördelade på de olika
klasserna. Däremot har kommittén ansett sig kunna och böra föreslå en väsentligare
ökning i antalet av ämnets »lärartimmar», d. v. s. antalet timmar, varunder lärarkraft
skall finnas att tillgå för ämnets räkning. Avsikten härmed har varit dels att möjlig¬
göra anordnandet av frivilliga laborationsövningar för de elever, som hava lust och
förmåga att därav begagna sig, dels och i synnerhet att möjliggöra, att klasserna under
ett antal undervisningstimmar skola kunna delas så, att läraren, i stället för att hava
omkring sig 24 ända till 30 elever, får sysselsätta sig på en gång med endast 12 till 15.
Yilket betydligt förhöjt värde, undervisningstimmarna därvid få för eleverna, ligger i
öppen dag; särskilt möjliggöres ett verksammare deltagande från deras sida i det
experimentella arbetet. Så önskligt det ock varit, att en sådan delning hade kunnat
genomföras vid all undervisning i naturkunnighet, har kommittén dock av ekonomiska
hänsyn icke vågat föreslå det.
Till ytterligare belysning av den undervisningspian för seminarierna,
kommittén utarbetat, torde det av densamma framlagda förslaget till nor-
maltiinplan böra meddelas. Rörande de allmänna grunderna för detta
förslag anföres:
Den av kommittén uppställda timplanen för undervisningen vid seminarierna visar
rätt stor olikhet med den timfördelning, som enligt kungl. kungörelsen den 16 november
1894 för närvarande tjänar till huvudsaklig ledning vid läsordningens uppgörande. In¬
förandet av två nya läroämnen, främmande språk och ekonomilära, i ämneskretsen,
nödvändigheten att åt de naturvetenskapliga ämnena giva ett utrymme, som bättre
motsvarar deras betydelse och den nutida uppfattningen angående rätta sättet för
deras studium, slutligen önskvärdheten av ökad tid åt gymnastiken och idrotten ha
medfört en minskning i timtalen för flertalet övriga ämnen. En sådan minskning har
blivit så mycket nödvändigare, som kommittén funnit det i hög grad önskligt, att den
tid, varunder eleven är bunden av arbete i läroanstalten under lärares omedelbara
ledning eller uppsikt, icke måtte ökas utan om möjligt minskas.
Vid bestämmandet av timtalen för de olika ämnena har kommittén vidare tagit
hänsyn till arbetssättet, så att åt de läroämnen, som företrädesvis måste studeras i
skollokalen och under lärarens omedelbara ledning, anslagits jämförelsevis stort antal
timmar, under det att de ämnen, i vilka mycket av arbetet kan utföras av lärjungen
på egen hand i hemmet, fått ett förhållandevis litet. Så har i synnerhet av detta
61
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
skäl timtalet för naturkunnigheten ökats utöver det nuvarande, och den allmänna tim-
talsminskningen träffat ett sådant ämne som matematiken jämförelsevis lindrigt och de
olika övningsämnena i det hela alls icke, då däremot sådana ämnen som historia,
modersmålet och kristendomskunskap fått sina förutvarande timtal tämligen starkt
reducerade. Det är av vikt att vid jämförelse mellan kommitténs timplan och den nu
gällande erinra sig kommitténs i detta avseende följda grundsats, om icke jämförelsen
skall leda till oriktiga slutsatser; man kan icke utan vidare av den föreslagna för¬
ändringen i ett ämnes timtal sluta sig till en åsyftad motsvarande förändring i om¬
fattningen av ämnets lärokurs.
Kommitténs timplansförslag har följande utseende — till jämförelse upptagas ock
summorna av veckotimtalen för de olika ämnena enligt nu gällande plan:
Undervisning stimmar i veckan:
Enligt kommitténs förslag
|
Enligt k. kung. 16 nov
|
. 1894
|
|
Manliga seminariet
|
Kvinnliga seminarier
|
|
S:a t:r
|
Ämnen
|
|
Klass
|
|
|
|
Klass
|
|
|
Ämnen
|
för de
|
|
|
|
|
|
S:a
|
|
|
|
|
S:a
|
|
serna
|
|
i
|
11
|
111
|
IV
|
|
1
|
11
|
in
|
IV
|
|
|
|
Kristendomskunskap
|
2
|
4
|
3
|
3
|
12
|
2
|
4
|
3
|
3
|
12
|
Kristendomskunskap....
|
20
|
Modersmålet................
|
5
|
3
|
3
|
3
|
14
|
5
|
3
|
3
|
3
|
14
|
|
21
|
Matematik....................
|
4
|
4
|
2
|
2
|
12
|
4
|
4
|
2
|
2
|
12
|
Rakning 0. geometri....
|
14
|
Historia........................
|
1
|
1
|
2
|
2
|
6
|
1
|
1
|
2
|
2
|
6
|
Historia 0. geografi ....
|
14
|
Geografi........................
|
2
|
2
|
1
|
—
|
5
|
2
|
2
|
1
|
—
|
5
|
|
|
Biologi och hälsolära
|
3
|
3
|
2
|
—
|
8
|
3
|
3
|
2
|
—
|
8
|
N allkunnighet............
|
11
|
Fysik och kemi ........
|
3
|
1
|
2
|
2
|
8
|
3
|
1
|
2
|
2
|
8
|
|
|
Ekonomilära................
|
—
|
1
|
i
|
3
|
5
|
—
|
1
|
1
|
3
|
5
|
|
|
Främmande språk........
|
3
|
2
|
i
|
_
|
6
|
Q
O
|
2
|
1
|
—
|
6
|
|
|
Psykologi o. pedagogik
|
—
|
2
|
3
|
3
|
8
|
—
|
2
|
3
|
3
|
8
|
Pedagogik 0. metodik
|
12
|
Teckning ....................
|
2
|
3
|
9
|
1
|
8
|
2
|
3
|
2
|
1
|
8
|
|
9
|
Musik............................
|
3
|
2
|
2
|
1
|
8
|
3
|
3
|
1
|
1
|
8
|
|
12
|
Trädgårdsskötsel .......
|
|
|
2
|
3
|
5
|
|
3
|
2
|
|
5
|
Trädgårdssk. 0. trädpl.
|
3
|
Slöjd ............................
|
4
|
4
|
2
|
|
10
|
|
|
|
|
|
Slöjd ............................
|
10
|
Husligt arbete ............
|
|
|
|
|
|
4
|
9
|
|
5
|
16
|
|
3
|
Gymnastik med lek
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
och idrott ................
|
6
|
6
|
6
|
6
|
24
|
6
|
4
|
4
|
4
|
18
|
|
12
|
Praktisk utbildning.....
|
|
1
|
3V2
|
4V2
|
9
|
|
1
|
3*/i
|
41/2
|
9
|
Prakt. övn:ar i skolan
|
10
|
Summa
|
38
|
39
|
3P/i
|
33V2
|
148
|
38
|
39
|
37i/3
|
331/2
|
148
|
Summa
|
151
|
S:a kunskapsämnen ....
|
23
|
23
|
20
|
18
|
84
|
23
|
23
|
20
|
18
|
84
|
S:a kunskapsämnen ....
|
92
|
S:a övningsämnen ....
|
15
|
15
|
14
|
11
|
55
|
15
|
15
|
14
|
11
|
55
|
S:a övningsämnen........
|
49
|
Praktisk utbildning....
|
-
|
1
|
3VS
|
41/s
|
9
|
—
|
1
|
31/2
|
41/2
|
9
|
Prakt, övningar............
|
10
|
62
Koncentra¬
tion i under
visningen.
Arbetssättet.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
Kommittén företager därefter en undersökning rörande möjligheten
att vinna större enhet och sammanhållning i seminarieundervisningen.
Stora svårigheter tinner kommittén förenade med strävandena i sådan
riktning. Till följd av seminariets uppgift att på en jämförelsevis kort
tid utbilda lärare, som skola göras dugliga att meddela undervisning i
en mängd olika ämnen och sköta de olika sidorna av en nutida barn¬
skolas verksamhet, måste nämligen seminariet upptaga en stor mångfald
olika läro- och övningsämnen och kommer sålunda att, måhända i högre
grad än de flesta andra läroanstalter, med nödvändighet präglas av vad
man kallar »mångläseri». Kommittén efterser, vad under sådana förhål¬
landen dock möjligen kan göras till främjande av undervisningens kon¬
centration.
Då av nyss angivet skäl antalet ämnen icke kan minskas, hänvisar
kommittén till den möjlighet, som i någon mån kan vara till finnandes,
att minska antalet av de ämnen, vilka samtidigt förekomma i undervis¬
ningen, och framhåller, att denna möjlighet bäst torde utnyttjas därigenom
att man ej låter arbetsordningen gälla för helt läsår utan uppgör särskild
arbetsordning för varje termin eller hälft av läsåret. Framför allt söker
kommittén vinna koncentration genom en sådan anordning av undervis-
ningsplanen, att varje undervisningens beståndsdel inordnas i sitt rätta
sammanhang, så att en samverkan erhålles de olika delarna emellan. I
detta avseende har kommittén sökt genomföra den grundsatsen, att under¬
visningen i ett ämne bör giva den behövliga underbyggnaden för den
senare undervisningen i ett annat, liksom att ämnen, som från olika sidor
behandla samma föremål, böra förekomma samtidigt i undervisningen.
Inom varje särskilt ämnes lärokurs har kommittén sökt samla undervis¬
ningen kring ämnets huvudpunkter. Slutligen har kommittén i koncentra¬
tionens intresse velat befordra samarbetet mellan de olika lärarna och i
sådant syfte föreslagit stadgebestämmelser om lärarkonferenser av skilda slag.
En viktig del av kommitténs betänkande utgöres av dess framställning
om arbetssättet vid seminarierna. Kommittén gör först en jämförelse
mellan den äldre uppfattning rörande sättet för undervisningen och stu¬
diernas bedrivande, som länge var rådande vid våra seminarier, och den
nyare uppfattning i detta hänseende, som under senare tider där vunnit
insteg och enligt kommitténs mening ännu mera bör komma till genom¬
förande. Härom yttrar kommittén:
Liksom seminariets lärokurser i äldre tider begränsades i det närmaste till barn¬
skolans område, så var även arbetssättet barnskolans. Undervisningens metod har varit
63
Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 205.
ungefär densamma i seminariet som i barnskolan, och liksom denna sistnämnda Tant
och ännu i allt för hög grad är en läxläsningsskola, så har ock läxläsningen och läx¬
förhöret behärskat arbetet i seminarierna. Likheten var, såsom nämnts, avsiktlig:
seminarieeleven borde, menade man, undervisas på samma sätt som barnen för att så¬
medelst desto säkrare inlära barnundervisningens metodiska grepp.
Den följda tankegången torde numera icke erkännas som riktig. Den samman¬
hängde med hela den äldre föreställningen om metodens övervägande betydelse i barn¬
undervisningen och med uppmärksamhetens allt för ensidiga riktning på seminarieele-
vens framtida yrkesuppgift under bortseende från hans aldersmognad och personliga
behov. Oavsett frågan om den nedärvda läxläsningens värde i barnskolan torde man
numera vara ense om dess otillräcklighet åtminstone vid undervisningen av äldre per¬
soner. Föreställningen om vissa lärometoders oumbärlighet för folkskolläraren är ej
densamma som förr, och än mindre torde man dela den meningen, att ett vid under¬
visning av barn lämpligt tillvägagångssätt bäst inhämtas av den blivande läraren däri¬
genom att han själv göres till föremål för samma metodiska förfarande. Barnets egen¬
domliga själsliv framträder tydligt först i sin skiljaktighet från den vuxnes, och likaså
blir det metodiska tillvägagåendet i barnskolan klarast uppfattat i sin olikhet med den
undervisning, som tillhör högre åldersstadier. Fn barnskolemässig undervisning i semi¬
nariet undanhåller seminarieeleven insikten i tillvägagångssättets psykologiska grund.
Den giver en mekanisk vana snarare än en verklig undervisningsskicklighet, till vars
kännemärken bl. a. hör förmågan att lämpa undervisningen efter de ständigt växlande
förutsättningar, som lärjungarnas olika anlag och de yttre omständigheternas föränder¬
lighet framkalla.
_ Men det gamla undervisnings- och studiesättets brister lågo framför allt däri, att
det i allt för ringa mån gav lärjungen tillfälle till självverksamhet och i hög grad
ställde honom osjälvständig i förhållande till läraren och till arbetsuppgifterna. Där
lärarens personliga inflytande hade eu ojämförlig betydelse, såsom under ett tidigare
skede i allmänhet var fallet vid seminarierna, kunde även med ett dylikt arbetssätt
resultatet, särskilt inom vissa ämnen, bliva av högt personligt värde för lärjungen, men
där så ej var fallet och allestädes i den mån förändrade tidsförhållanden ställde semi¬
narieeleven mera kritisk gent emot läraren, blev behållningen för eleven allt för ofta
obetydlig: en mekaniskt inövad metodisk säkerhet samt ett litet förråd av minnes-
kunskaper, foga fruktbringande för förståndsutbildningen och än mindre för personlig¬
hetens utveckling.
Nu bör visserligen ihågkommas, att det ifrågavarande äldre betraktelsesättet käft
starka stöd i de förhållanden, under vilka seminarierna i sina yngre dagar arbetat, och
således i väsentlig mån ägt sitt historiska berättigande. 1 seminariernas första dagar
tick den blivande läraren ännu en del av sin undervisning tillsammans med barnen i
övningsskolan, och seminarieutbildningens viktigaste uppgift var att göra honom väl
förtrogen med folkskolans dåtida speciella metod, växelundervisningsmetoden. Och
under den närmast följande tiden befann sig den i seminariet inträdande eleven i fråga
om intellektuell utveckling allt för ofta på en ståndpunkt, som nödgade seminarie-
lärarna att pa ett ytterst elementärt sätt syssla med det mest elementära kunskaps¬
stoff, varjämte den knappa utbildningstiden, som icke medgav grundläggandet av själv¬
ständigare uppfattning i metodiska frågor, gjorde det fästa inlärandet av ett bestämt
tillvägagångssätt nödvändigt,
Till eu viss grad kan så vara fallet även nu. Men i det hela torde man kunna
säga, att folkskolans fortgående utveckling och den allmänt ökade folkbildningen givit
64
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
allt mindre berättigande åt den tankegång, som i äldre tider bestämde arbetssättet
vid seminarierna. De flesta av dem, som bestå prövningen för inträde i seminarium,
äro numera i besittning av en ganska god folkskolebildning, ej sällan förstärkt genom
utbildningskurs vid någon lägre tillämpningsskola, och vad särskilt de kvinnliga
seminarierna beträffar, hämta de i stor utsträckning sina elever från en föregående
undervisning i småskoleseminarium eller högre flickskola. Med den väsentliga skärp¬
ning av inträdesfordriugarna, som av kommittén föreslagits, bör man framdeles ännu
mer än nu bliva oförhindrad ej blott att från början inrikta undervisningen på ett
rikare innehåll utan ock att låta eleverna tillägna sig detta på ett sätt, som för per¬
soner vid deras ålder är det naturliga.
I själva verket är, såsom redan blivit framhållet, arbetssättet vid seminarierna
numera ett annat än förr. Tanken på en avsiktlig tillämpning av barnundervisningens
former på seminarieundervisningen är för länge sedan övergiven. Allt mer och mer
strävar man att bringa till stånd självständighet och självverksamhet i elevernas arbete
och att giva någon möjlighet för den individuella olikheten i studieanlag och intressen
att göra sig gällande. Att ett fortgående i denna riktning är önskvärt, därom torde
alla vara ense, och att främja ett sådant fortgående, i den mån det kan ske genom
bestämmelser i stadga och undervisningsplan, har utgjort ett av de viktigaste syfte¬
målen för kommitténs arbete.
Då från synpunkten av studiearbetets individualisering införandet av
valfrihet måste synas önskvärd, företager kommittén en undersökning
rörande möjligheten härav men finner, att med de förutsättningar för
seminarieutbildningen, som vi i vårt land för närvarande hava att räkna
med, en mera omfattande valfrihet icke kan ifrågakomma vid seminarierna.
[ en mycket begränsad omfattning anser sig kommittén dock kunna före¬
slå en viss grad av valfrihet, som för varje elev skulle inskränka sig till
ett enda av de fyra ämnena främmande språk, musik, trädgårdsskötsel och
slöjd (i lärarinneseminarierna husligt arbete), och borde förbindas med
vissa villkor. Kommittén har vidare i sitt stadgeförslag velat sörja för
att ingen elev skall nödgas deltaga i undervisningen i ämne, där detta
med hänsyn till redan förvärvade insikter kan anses obehövligt.
Den väsentligaste delen av kommitténs framställning rörande arbets¬
sättet är dess förslag om upptagandet av s. k. enskilt arbete eller fria
studier såsom en regelbundet förekommande beståndsdel i seminariearbetet.
Vid sidan av den undervisning, som avser hel klass eller avdelning därav,
och de hemuppgifter, som i samband därmed förekomma, bör, i den mån
sådant lämpligen kan ske och särskilt i de två högsta klasserna, den en¬
skilda eleven erhålla arbete till utförande på egen hand, så långt möjligt
är avpassat efter hans böjelse och begåvning och med huvudsakligt syfte
att utveckla hans förmåga av självverksamhet. Eleven skall äga rätt att
välja det ämne, inom vilket han vill utföra dylikt arbete, och varje lärare
bör tillhandagå eleverna med uppgifter för deras enskilda arbete, giva den
65
Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 205.
anvisning och ledning, som för arbetets utförande äro behövliga, och
granska det sätt, varpå det blivit utfört.
Kommittén utvecklar vidare, huruledes självverksamheten och produk¬
tiviteten i elevernas arbete böra tillgodoses även i den gemensamma klass¬
undervisningen, och framhåller slutligen undervisningens och studiearbe¬
tets behov av yttre hjälpmedel. I sammanhang härmed upptar kommittén
frågan om läroböckerna och om formerna för beslut om nya läroböckers
införande, varvid kommittén i fråga om läroböcker i kristendomskunskap
föreslår en anordning motsvarande den vid de allmänna läroverken före¬
kommande läroboksnämnden.
I frågor rörande organisationen och undervisningsplanen hava inom
kommittén reservationsvis avvikande meningar i några fall blivit fram¬
ställda, nämligen
1) i fråga om lärokursens längd:
av II. Dahlgren, som i särskilt yttrande uttalat tvivelsmål angående
möjligheten att med en lärotid av endast fyra år nå det bildningsmål,
som kommittén åsyftat; liknande uttalande har även gjorts av C. R.
Sandel'l i särskilt yttrande angående den åt kristendomsundervisningen
anvisade tiden;
2) i fråga om nattvardsbegdende såsom villkor för inträde i seminarium:
av P. Hellström, som yrkat, att villkoret »att hava begått Herrens natt¬
vard» måtte utbytas mot villkoret »att vara medlem av svenska kyrkan»;
av C. R. SundeU, som under uttalande av en allvarsam gensaga mot
den av kommittén i förevarande fråga föreslagna förändringen yrkat bibe¬
hållandet av nu gällande bestämmelse;
3) i fråga om villkoren för students inträde i seminarium:
av P. Hellström och H. Tigerschiöld, som i gemensamt yttrande såsom
sin åsikt anfört, att den för studenter avsedda seminariekursen bör givas
en sådan organisation, att godkänd studentexamen berättigar till inträde
vid densamma utan någon särskild inträdesprövning;
4) i fråga, om den åt kristendomsundervisningen anvisade tiden:
av C. R. Sundell, som yrkat, att kristendomsämnets tid å timplanen måtte
ökas med åtminstone en timme utöver den av kommittén föreslagna tiden;
5) i fråga om införandet av främmande språk vid seminarierna:
av P. Hellström, E. J. Ljungberg och H. Tigerschiöld, som i gemen¬
samt yttrande uttalat sig mot införandet av främmande språk i seminarie-
undervisningen, då den korta tid, som vid en endast fyrårig seminariekurs
kan anvisas åt detta ämne, ej medger något ingående studium av detsamma;
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 154 höft. (Nr 205.) 9
Särskilda
meningar
inom, kom¬
mittén.
66
Myndig¬
heterna.
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 205.
6) i fråga om lärokur sen i ekonomilära:
av H. Dahlgren och Iiedwig Sidner, som i olika yttranden uttalat sig
mot den omfattning, som givits åt nämnda lärokurs, och yrkat dess in¬
skränkning, därvid den sistnämnda reservanten närmare angivit den be¬
gränsning, som syntes böra ifrågakomma.
De flesta hörda myndigheter uttala sitt erkännande av grundligheten
i kommitténs utredningar och klarheten i dess framställning samt förklara
sig instämma i det väsentligaste eller i viktiga delar av dess förslag till
seminariernas reformering. Att emellertid såväl i principiella punkter som
i detaljfrågor en livlig och stundom skarp kritik kommit att riktas mot
kommitténs framställningar och förslag, 'ligger i naturen hos de spörsmål,
som i dess betänkande avhandlas, då ju dessa spörsmål i allmänhet låta sig
betrakta och bedöma från vitt skilda, stundom motsatta synpunkter. Här
anser jag mig nu endast böra i korthet angiva det allmänna resultatet av
de rörande seminariernas organisation och undervisningsplan gjorda ut¬
talandena, sådant detta resultat framgår av en utav seminarieadj unkten,
docenten G. Danell på uppdrag utarbetad sammanfattning av de i ärendet
inkomna yttrandena, vilken sammanfattning torde såsom bilaga i avtryck
få fogas vid detta protokoll.
De flesta av de hörda myndigheterna hava ej haft något att invända
mot kommittébetänkandets formulering av folkskoleseminariernas ändamål.
Från några håll emellertid har man sökt göra gällande, att seminari¬
ernas ändamål att utbilda lärarkrafter för den egentliga folkskolan ej till¬
räckligt klart fattats och fasthållits av kommittén, utan att denna låtit sig
i sina förslag alltför mycket ledas av strävan att grundlägga studier, som
skulle kunna bereda seminarieeleverna lättnad i deras bemödanden att som
lärare övergå från folkskolan till skolor av högre grad. I denna riktning
yttra sig fem domkapitel, några enskilda medlemmar av andra domkapitel
samt ett seminariekollegium. I samband härmed föreslås även från några
håll, att i § 1 av kommitténs stadgeförslag, vilken uttrycker seminariernas
ändamål, de av kommittén tillagda orden: »samt att därmed även grund¬
lägga den utbildning, som kräves för lärarverksamhet i folkskolans över-
byggnader», måtte utgå. Stockholms stads konsistorium finner det dock
vara av största vikt att klart framhålla utbildning-en av lärarkrafter för
lortsättmngsskolan (ej högre folkskolan och kommunala mellanskolan) så¬
som ingående i seminariernas ändamål.
Beträffande seminariekursens längd uttala sig uttryckligen fyra dom¬
kapitel, en länsstyrelse samt nio seminariekollegier för en fyrårig semi-
nariekurs. 1 samband härmed yrkas emellertid från flera håll på en allmän
67
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 205.
reducering av de av kommittén föreslagna lärokurserna (se längre fram
sid. 69). Ett domkapitel och fyra seminariekollegier förorda i detta sam¬
manhang även skjutövningarnas borttagande vid de manliga seminarierna,
enär dessa övningar, sådana de nu bedrivas, anses ha föga värde, men å
andra sidan utgöra ett stort hinder för den praktiska lärarutbildningen
och under fyra läsår tillsammans upptaga ej mindre än en halv hösttermin.
Att en icke obligatorisk femte årsklass måtte upprättas vid några
seminarier i och för folkskollärarnas fortsatta utbildning föreslås ock i
detta sammanhang av två domkapitel och sex seminariekollegier.
Obligatorisk femårig seminariekurs förordas uttryckligen av två dom¬
kapitel, universitetskanslern, större konsistoriet och filosofiska fakulteten
vid Uppsala universitet (minst femårig), två seminariekollegier samt nio
enskilda medlemmar av domkapitel eller seminariekollegier. Ytterligare
två domkapitel, en länsstyrelse och ett seminariekollegium yttra sig i
samma riktning ehuru mindre bestämt.
Ett seminariekollegium föreslår alternativt tidens utsträckning till 5
år eller, om så ej kan ske, till 41/2 år med en därförut gående provter¬
min; ett domkapitel förordar alternativt ett av dessa förslag eller ock av¬
sevärda inskränkningar i de uppställda lärokurserna; ett seminariekolle¬
gium föreslår anordnande vid lärarseminarier och sådana lärarinneseminarier,
där det visar sig ensidigt och behövligt, av en ettårig preparandanstalt
med ett elevantal dubbelt så stort som i en seminarieklass. Att i varje
fall seminarierna i övre Norrland måtte bliva femåriga eller att en ettårig
preparat dklass vid desamma inrättas på statens bekostnad förordas av dom¬
kapitlet i Luleå (åtminstone under de närmaste åren) samt seminariekol-
legierna i Umeå och Luleå.
Från flera håll uttalas farhågor, att de höjda inträdes/'ordringar i av¬
seende på kunskaper, som kommittén föreslår, ej skola kunna upprätt¬
hållas, utan att enskilda preparandkurser bliva allt mera oumbärliga, även¬
som att en nog solid kunsfcapsgrund att uppbära vad seminarierna hava
att meddela genom dessa höjda fordringar äventyras. I denna riktning
uttala sig fem domkapitel och en länsstyrelse.
Ett domkapitel uttalar däremot sitt livliga gillande av den föreslagna
höjningen av inträdesfordringarna, och från seminariekollegiernas sida hava
endast i några enstaka punkter invändningar gjorts däremot, frånsett dock
att seminariekollegierna i Umeå och Luleå förklara det omöjligt att för
övre Norrlands vidkommande fasthålla vid så höga inträdesfordringar som
«-j o
kommittén föreslagit.
Till kommitténs förslag beträffande nu gällande fordran på nattvards-
begående såsom inträdesvillkor, nämligen att inträdessökande bör vara döpt
68
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 205.
medlem av svenska kyrkan och efter där åtnjuten konfirmationsundervis¬
ning behörigen hava förklarats berättigad till konfirmation och nattvards¬
gång, ansluta sig fem seminariekollegier samt några enskilda medlemmar
av domkapitel och seminariekollegier. Med kommittéledamoten P. Hell¬
ströms reservationsvis framställda förslag, att inträdessökande bör vara
medlem av svenska kyrkan, instämma däremot en länsstyrelse, tre semi¬
nariekollegier samt fem medlemmar av domkapitel eller seminariekollegier;
ett seminariekollegium föreslår formuleringen: »bekänner den rena evan¬
geliska läran», och en domkapitelsmedlem önskar, att det ifrågavarande
momentet i stadgeförslagets § 28 måtte utgå. Till kommittéledamoten
C. R. Sundells reservation med yrkande på bibehållande av den nuvarande
bestämmelsen om nattvardsbegående såsom villkor för inträde i seminariet
ansluta sig tre domkapitel, två seminariekollegier samt omkring 25 med¬
lemmar av olika domkapitel eller seminariekollegier.
Ett domkapitel uttalar sig bestämt emot att man ställer alltför stränga
fordringar i kroppsligt avseende på den blivande läraren, varemot medicinal¬
styrelsen önskar få tolka § 30 i kommitténs stadgeförslag så, att endast i
kroppsligt avseende förstklassigt elevmaterial skall intagas i seminariet.
Rörande frågan om särskild rätt till inträde i seminarium utan pröv¬
ning för den, som avlagt re alskolexamen, anse sex domkapitel, att åtmin¬
stone kvalificerad realskolexamen borde berättiga till sådant inträde i semi¬
nariernas första klass. Seminariekollegierna hava i denna punkt icke fram¬
ställt någon anmärkning mot kommitténs förslag; ett kollegium betonar
uttryckligen, att realskolexamensbetyg ej bör berättiga till inträde utan
prövning i någon av seminariets klasser. Ett domkapitel och två semina-
riekollegier föreslå, att en särskild treårig kurs för realskolexaminerade
inrättas (på försök) vid ett seminarium; till kommitténs för närvarande
avstyrkande ståndpunkt i sistnämnda fråga ansluta sig däremot uttryck¬
ligen sex seminariekollegier.
Kommitténs förslag, att särskilda ettåriga seminariekurser för studenter
inrättas, avrådes av ett seminariekollegium. De myndigheter, som eljest
hava yttrat sig härom, tillstyrka sådana kursers anordnande. Från några
seminariekollegiers sida påyrkas emellertid, att endast några få dylika
kurser eller ock en enda upprättas, detta för att tillfället till urval bland
de inträdessökande ej må allt för mycket inskränkas. Till kommittéleda¬
möterna Hellströms och Tigerschiölds reservation, med yrkande att student
ej skall behöva undergå prövning för inträde i de ifrågasatta kurserna,
ansluta sig sju domkapitel, två länsstyrelser, filosofiska fakulteten och
69
Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 205.
större konsistoriet vid Uppsala universitet, tre seminariekollegier samt
två enskilda domkapitelsledamöter. Ytterligare två domkapitel hava utta¬
landen i liknande riktning. Sex seminariekollegier förorda någon lindring
i den av kommittén föreslagna inträdesprövningen. Ett domkapitel före¬
slår, att i viss mån kvalificerad studentexamen må berättiga till inträde
utan prövning i fjärde klassen, under förutsättning att seminarierna bliva
femåriga, och från ett annat håll föreslås, att rätt till inträde utan pröv¬
ning må medgivas till tredje seminarieklassen eller under förutsättning av
femårig seminariekurs till fjärde klassen för den, som avlagt i viss mån
kvalificerad studentexamen.
Beträffande den rätt att vinna inträde vid seminarierna och efter blott
en termin avlägga folkskollärarexamen, vilken för närvarande tillkommer
dem, som avlagt viss akademisk examen eller examen vid högre lärarinnesemi¬
nariet, yrkas från några håll i motsats mot kommitténs förslag, att denna
rätt måtte bibehållas; så av filosofiska fakulteten och större konsistoriet
vid Uppsala universitet, Stockholms stads konsistorium och ett seminarie-
kollegium. Ett domkapitel föreslår, att teologie och filosofie kandidater
med kvalificerad examen må erhålla rätt till inträde utan prövning i
seminariernas fjärde klass.
Att sådana treåriga kurser för småskollärarinnor, som kommittén före¬
slagit, må komma till stånd tillstyrkes uttryckligen av två domkapitel och
nio seminariekollegier. Dock påyrkas från flera håll, att ej så många
kurser, som kommittén tänkt sig, måtte upprättas. Ett domkapitel och
två seminariekollegier ställa sig tveksamma eller helt avvisande mot dessa
kursers upprättande. Stockholms stad konsistorium anser, att anordningen
med en särskild kurs för småskollärarinnor bör upptagas till förnyad
prövning i samband med den stora frågan om småskolepersonalens utbild¬
ning, men har ej något att invända mot kommitténs förslag rörande bort¬
tagandet av hittills gällande bestämmelse om avläggande av en särskild
småskollärarexamen vid folkskoleseminarierna.
Från åtskilliga håll uttalas farhågor för att ett genomförande av den
föreslagna undervisning siplanen skall leda till överansträngning av eleverna.
I denna riktning yttra sig bland andra medicinalstyrelsen och karolinska
institutets lärarkollegium. Under förutsättning av fyrårig seminariekurs
yrkas från flera håll på en allmän reducering av de av kommittén före¬
slagna lärokurserna; så av sex domkapitel och sex seminariekollegier. För
övrigt uttalas emellertid i det hela från seminariekollegiernas sida synner¬
ligen stor tillfredsställelse med de föreslagna kursplanerna i de olika ämnena.
70
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
I fråga om timplanen uttala sig ett domkapitel, ett seminariekolle-
gium och några enskilda medlemmar av två olika domkapitel mot den
av kommittén föreslagna minskningen i timtal för humanistiska ämnen
till förmån för de naturvetenskapliga ämnena och för övningsämnena.
Ytterligare ett domkapitel menar, att alltför stor vikt tillmätts åt öv¬
ningsämnena, ity att ett undantag mer eller mindre i dessa ämnen icke
borde utgöra hinder för en i övrigt väl vitsordad elev att bliva godkänd
i avgångsexamen.
Beträffande de av kommittén föreslagna nya undervisningsämnena
göras följande meningar gällande.
Mot ämnet främmande språks upptagande på seminariernas ordi¬
narie kursplan ställa sig en del av de hörda myndigheterna avvisande
eller tveksamma, åtminstone under förutsättning av fyrårig seminarie-
kurs. I denna riktning uttala sig sex domkapitel, större konsistoriet och
filosofiska fakulteten vid Uppsala universitet, två seminariekollegier, några
enskilda medlemmar av olika domkapitel samt en serninarierektor. Ett
domkapitel ställer sig tveksamt mot ämnets upptagande, även om seminarie-
kursen bleve femårig. I allmänhet förorda nämnda myndigheter i samband
härmed, att frivilliga kurser i något främmande språk inrättas vid semi¬
narierna. Till kommittémajoritetens ståndpunkt ansluta sig däremot i
princip de flesta seminariekollegierna.
Mot ämnet ekonomiläras upptagande på seminariernas schema har
man i allmänhet ställt sig avvisande eller åtminstone tveksam. Den
av kommittén föreslagna kursplanen anses till mycket stor del omfatta
sådant, som icke synes tillhöra seminarieundervisningen; den föreslagna
undervisningen i flera av ekonomilärans delar skulle utan underlag av
erforderlig praktik, som vore omöjlig att åstadkomma vid seminarierna,
avvika från det undervisnings- och arbetssätt, som i allmänhet, även av
kommittén, med rätta fordrades vid seminarierna; största svårighet torde
uppstå att finna för ämnet kvalificerade lärare; erforderlig tid kunde omöj¬
ligen beredas för ämnet inom ramen av en fyrårig seminariekurs; och de
delar av ämnet, som lämpligen borde ingå i folkskollärarbildningen,
syntes rätteligen tillhöra andra undervisningsämnen: historia, geografi,
biologi och hälsolära, matematik, fysik och kemi, trädgårdsskötsel samt
husligt arbete. Fem domkapitel, en länsstyrelse och åtta seminariekollegier
yrka med dylik motivering, att ämnet ekonomilära ej alls måtte förekomma
såsom självständigt undervisningsämne vid seminarierna. Tre seminarie¬
kollegier förorda, att en särskild kurs i ekonomilära måtte upptagas en-
71
Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
däst i de föreslagna ettåriga seminariekurserna för studenter. Tre dom¬
kapitel, en länsstyrelse samt tre seminariekollegier föreslå, att ämnets
kurs inskränkes på olika sätt. Endast två seminarieadj unkter ansluta sig
i huvudsak till kommitténs förslag-.
Beträffande ämnesgrenen hushdllsgöromål påyrkas från flera håll, att
seminarierna böra avstå från anspråket på att de kvinnliga seminarieele-
verna skulle vid seminarierna utbildas till lärarinnor i huslig ekonomi.
för sådant ändamål krävdes långt mera tid, än här kan komma i fråga.
Lärarinnekompetens i ämnet kunde möjligen förvärvas, om praktiska
sommarkurser även i detta ämne anordnades. I denna riktning uttala sig
sex seminariekollegier och en seminarierektor. I samband härmed före¬
slås oek från ett par håll inskräkning av den föreslagna kursen. Eljest
göras inga invändningar mot kommitténs förslag att införa detta nya ämne
såsom obligatoriskt undervisningsämne vid de kvinnliga seminarierna.
Flera seminariekollegier framhålla, att ett arbetssätt., analogt med det
av kommittén föreslagna, med fördel prövats vid vissa seminarier under
den senaste tiden. Kommitténs förslag i denna punkt tillstyrkes ävenså
uttryckligen av ett domkapitel, en länsstyrelse samt större konsistoriet
och filosofiska fakulteten vid Uppsala universitet. En seminarierektor anser
emellertid, att kommittén väntat sig för stort resultat av detta nya
arbetssätt.
Kommitténs förslag om rätt till bortval av ett bland vissa uppgivna
ämnen har i allmänhet lämnats utan anmärkning eller tillstyrkts. På en
del håll ställer man sig dock tveksam eller avvisande gentemot rätt till
bortval i fråga om ett eller annat bland övning,sämnena eller samtliga dessa.
\ a,d beträffar det av kommittén föreslagna s. k. enskilda arbetet ut¬
talas från en del håll betänkligheter mot att sådant enskilt arbete göres
obligatoriskt för eleverna. I denna riktning yttra sig fyra domkapitel och
sex seminariekollegier.
Efter den nu lämnade redogörelsen för kommitténs och myndigheternas
uttalanden rörande seminariernas organisation och undervisningsplan vill
jag framlägga min egen uppfattning härom. Jag vill då först med
några ord beröra clen viktiga frågan om bestämmandet av folkskolesemi-
nariernas ändamål.
Departe¬
mentschefen.
72
Seminarier¬
nas ändamål.
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
Folkundervisningskommittén har i sitt betänkande . angivit såsom sin
åsikt, att seminariekursen bör giva nöjaktig förberedelse för lärarverksamhet
i småskola, egentlig folkskola och folkskolans högre avdelning, men att
seminariet däremot icke kan åtaga sig utbildningen av den högre folk¬
skolans och den kommunala mellanskolans lärare och ej heller förmår giva
en i alla avseenden tillräcklig utbildning för lärarverksamhet i fortsätt-
ningsskolan, därest undervisningen i denna skola, såsom önskvärt är, om-
läcocs till att mera omedelbart, än hittills skett, taga sikte på det prak¬
tika yrkeslivets uppgifter. Trots detta noggranna bestämmande av vad
kommittén ansett böra uppställas som seminariernas ändamål, därvid, såsom
synes, snarare en inskränkning än en utvidgning gjorts av den kompetens,
som avlagd folkskollärarexamen hittills medfört, hava några myndigheter
hållit före, att det sätt, varpå kommittén i § 1 av sitt stadgeförslag ut¬
tryckt seminariernas ändamål, avsett att åt seminarieutbildningen giva ett
mera omfattande syfte än det, den nu äger, då kommittén låtit nämnda
stadgeparagraf få följande lydelse: »Folkskoleseminarierna hava till ända¬
mål °att utbilda lärare och lärarinnor för rikets folkskolor samt att därmed
även grundlägga den utbildning, som kräves för lärarverksamhet i folk¬
skolans överbyggnader». . .
Jag vill med anledning härav endast uttala, att jag för min del all¬
deles icke kan inlägga en sådan tolkning i kommitténs formulering, enär
orden »samt att därmed även grundlägga den utbildning, som kräves för
lärarverksamhet i folkskolans överbyggnader,» uppenbarligen tillfogats just
för att förebygga den tydning av kommitténs avsikter, som de ifrågava¬
rande myndigheterna trött vara den riktiga. Då jag finner den nyss an¬
tydda och av kommittén till sina grunddrag närmare angivna omlägg¬
ningen av undervisningen i våra fortsättningsskolor vara synnerligen önsk¬
värd, är jag ock enig med kommittén rörande begränsningen av semina¬
riernas ändamål. I vilka, ordalag detta ändamål sedermera Däst biingas
till uttryck i en blivande seminariestadga, torde kunna betraktas enbart som
eu form iller ingsfråga, vilken jag i detta sammanhang ej behöver upptaga.
Råtta uppfattningen av foikskoleseminariernas uppgift synes rnigi korthet
vara, att densamma bör begränsas till utbildandet av lärare och lärarinnor vid
folkskolan (småskola, egentlig folkskola och folkskolans högre avdelning).
I och genom fyllandet av denna sin uppgift och utan. att taga hans} n
till några därutanför liggande syften bör seminarieutbildningen kunna giva
eu användbar grund även för tillägnandet av de speciella arter av lärår
duglighet, vilka krävas dels vid olika slags fortsättningsskolor, dels ock i
högre folkskola och kommunal mellanskola.. Bibringandet av dessa arter
av° speciell lärarduglighet måste emellertid tillkomma härför särskilt läm-
73
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
pade anordningar samt kan icke ingå i folkskoleseminariernas ändamål och
sålunda icke heller öva något bestämmande inflytande på deras organisa¬
tion eller på planläggningen av deras arbete.
Den redogörelse för folkundervisningskommitténs uttalande och för¬
slag rörande folkskoleseminariernas organisation, undervisningsplan och
arbetssätt, som i det föregående lämnats, giver vid handen, att huvud¬
syftet för kommittén i dess arbete vaidt att vinna ett såväl i teoretiskt
som i praktiskt avseende förbättrat resultat av seminariernas verksamhet.
Medlet för detta syftes vinnande söker kommittén huvudsakligen i en om¬
läggning av lärokurser och arbetssätt i nära anslutning till en vid semi¬
narierna redan pågående utveckling. Kommittén har därvid dels velat giva
ett värdefullare innehåll åt lärokurserna i de ämnen, som sedan gammalt
tillhöra seminarierna, dels ock funnit sig böra i någon mån utvidga den
hittillsvarande ämneskretsen genom upptagande däri av vissa nya läroäm¬
nen, som utvecklingen visat vara behövliga. Och kommittén har därjämte
sökt träffa bestämmelser för främjandet av ett mera fruktbärande och
personligt utvecklande undervisnings- och studiesätt samt för erhållandet
av en mångsidigare och även i övrigt bättre praktisk lärarutbildning.
Det tidsutrymme, som härför är behövligt, söker kommittén vinna å
ena sidan genom en väsentlig höjning av fordringarna för inträde i se¬
minariet, å andra sidan genom en inre sovring och omläggning av under-
visningsplanen och arbetssättet. Det senare syftet, därvid till följd av den
mångfald olika ämnen och övningar, som med nödvändighet måste tillhöra
folkskollärarens utbildning, stora svårigheter givetvis äro för handen, söker
kommittén ernå genom att befria lärokurserna från mindre värdefulla
eller onödigt elementära beståndsdelar, genom att strängt inskränka det
myckna arbete av övervägande formalistisk art, som av ålder ansetts till¬
höra seminarieundervisningen, samt genom att medelst lärokursernas ända¬
målsenliga kombinerande och studiearbetets planläggning i görligaste mån
befordra sammanhang och enhet i elevernas studier. Genom anlitande
av dessa utvägar har kommittén ansett sig kunna undvika en förlängning
av seminariekursen. Denna skall enligt kommitténs förslag för det stora
flertalet elever framdeles som hittills vara fyrårig samt för vissa grupper
av elever med mera omfattande skolunderbyggnad kunna begränsas till
kortare tid.
Bland de hörda myndigheterna har flertalet av dem, som yttrat sig i
frågan om lärokursens längd, instämt med kommittén i fråga om önsk-
Bihang till Riksdagens protokoll IBIS. 1 sand. 154 Käft. (Nr 205.) 10
Seminarie-
reformens
huvudsyfte.
Seminarie-
kursens
längd.
74
Kung!. Maj:ts Md. Proposition Nr 205.
värdheten av kursens begränsning till fyrårig. Icke så få hava emellertid
yrkat dess utvidgning till femårig.
" Angående möjligheten att med endast fyrårig normalkurs vinna
det av ”kommittén' åsyftade bildningsmålet har en viss tvekan uttalats i
till kommittébetänkandet fogat särskilt yttrande av kommittéledamoten
H. Dahlgren. Vida längre i samma riktning gå några uttalanden i de
från vederbörande myndigheter inkomna framställningarna, Ej blott hos
dem, som yrkat en förlängning av seminariekurscn, utan ock hos en del
av dem, som fasthållit vid den fyråriga kursen såsom det i och för sig
önskvärda, möter man tvivel på möjligheten att genom en inre reform av
undervisningen och studiearbetet kunna, med fasthållande av nämnda
bildningsmål, vinna något väsentligt till lättnad i arbetet och till e
sparing av tid. Likaså betvivlas möjligheten av att på ett tillfyllestgö¬
rande sätt upprätthålla de höjda inträdesfordringar, som av kommittén
föreslagits, åtminstone utan anlitande av särskilda förberedelsekurser eller
s. k. preparandanstalter. Givet är, att de, som hysa en sådan uppfattning,
funnit kommittéförslaget mer eller mindre oantagligt och ansett dess föi-
verkligande komma att leda antingen till ytlighet i bildningsresultatet
eller till överansträngning av eleverna. Klart är ock, att man vid sadant
förhållande icke funnit annan utväg till förbättring av semmaneutbild-
ningen än att antingen med bibehållande av den fyråriga kursen låta
undervisningen till omfång och beskaffenhet i det väsentliga förbliva vid
vad den tillförene varit eller att med vidtagande av sådana förbättringai,
som av kommittén föreslagits, göra kursen femårig eller till och med
sexårig. ,
Att yrkanden på seminariekursens förlängande framkommit ar ej
ägnat att väcka undran. Intet är nämligen vanligare, än att de ökade
krav, som utvecklingen ställer på en viss samhällsverksamhet, föranleda,
ökade krav på den utbildning, som av dess utövare fordras, att denna ut¬
bildning anses böra vara fullständigt undangjord före ^ inträdet på den
verksamhetsbana, för vilken den är avsedd, att dess höjande anses i huvud¬
sak innebära endast tillfogande av nytt kunskapsstoff till det. tradition a
utan avskiljande av sådant, som befunnits mindre behövligt, samt att
följden av allt detta blir en oavbruten stegring av de teoretiska kompetens
fordringarnas kvantitet och en ständigt fortgående förlängning av den
obligatoriska utbildningstiden. i .
För min del räknar jag det såsom en av folkundervisnmgskommittens
största förtjänster, att den i förevarande avseende ej inotståndslöst följt
givna föredömen.
o
75
Klingl. Majds Nåd. Proposition År 205:
Såsom framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen (sid. 11
—15), har kommittén sökt hålla en klar gränslinje mellan områdena för den
grundläggande och för den fortsatta lärarutbildningen, och den har givit
uttryck åt detta sitt bemödande dels i sin nyss omtalade formulering av
seminariernas ändamål, dels i sitt betonande av att läraren aldrig får tro
sig färdig med sin utbildning utan måste betrakta vad han före inträdet
i praktisk verksamhet inhämtat endast såsom en grund, varpå han har att
framgent bygga vidare.
Jag delar härutinnan i allo kommitténs mening och finner det i likhet
med densamma nödvändigt att göra en bestämd skillnad mellan folkskol¬
lärarnas seminarieutbildning och deras fortbildning. Den av åtskilliga
myndigheter framkastade tanken på anordnandet vid vissa seminarier av
en sorts överbyggnad på de fyra egentliga seminarieklasserna, avsedd att
bjuda de folkskollärare, som därtill ägde tillfälle, en möjlighet till högre
utbildning med särskild hänsyn till fortsättningsskolans, högre folkskolans
och kommunala mellanskolans behov, anser jag sålunda helt och hållet
vara en sak för sig, oberoende av spörsmålet om den obligatoriska semi-
nariekursens längd.
Efter allsidig prövning har kommittén kommit till den övertygelsen,
att en väsentlig förbättring av seminarieutbildningen kan ernås redan inom
den nuvarande fyrårig^ kursens ram. Den har härvid (se sid. 22) erinrat
om det bekanta sakförhållandet, att seminariets lärokurser enligt hittills
gällande undervisningsplan varit, med avseende pa sitt innehåll i huvudsak
hela första klassen igenom samt i somliga ämnen till och med än längre
helt enkelt folkskolekurser, vilka således, låt vara med någon utvidgning,
måst under det första seminarieåret genomgås ånyo. Om man nu i stället
stadgar, att dessa folkskolekurser skola vara väl inhämtade före inträdet,
skulle den egentliga seminariekursen kunna få påbörjas redan med det för¬
sta seminarieårets begynnelse, och efter kommitténs övertygelse skulle häri¬
genom för seminariekursens utsträckning vinnas utrymme i lika mån, som
om man, med bibehållande av nuvarande kursfördelning för de fyra klas¬
serna, till dessa fogade en femte såsom deras fortsättning. I enlighet
härmed har kommittén förordat en avsevärd höjning av intrådesfordrin¬
garna, varvid den dock på de punkter, där den ansett sig böra kräva
något utöver den egentliga folkskolans läroinnehåll, omsorgsfullt sökt be¬
gränsa sig till sådant, som den funnit kunna inhämtas genom självstudier.
På så sätt har den kommit till de förslag beträffande inträdesfordringarna,
som i den föregående redogörelsen (se sid. 23—24) meddelats.
Mot dessa inträdesfordringar har invänts, att de vore för högt till-
tao-na och att man därför gjorde klokare, om man bibehölle hittills gäl-
76
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
lande bestämmelser oförändrade men i stället nedanom de nuvarande fyra
seminarieklasserna insköte en eller ett par s. k. preparandklasser, vilka
skulle hava till uppgift att fylla luckan mellan den egentliga folkskole-
kursens avslutande och den egentliga seminariekursens påbörjande.
Härvid är emellertid att märka, att invändningarna i fråga mindre
kommit från seminariernas lärarkollegier, vilka dock genom erfarenhet bäst
äro i stånd att bedöma vad man av de inträdessökande rimligen bör
kunna begära, än från andra myndigheter, vilka grundat sina omdömen
mer på antaganden än på erfarenhet. Enligt min uppfattning äro de
av kommittén föreslagna inträdesfordringarna i stort sett, med ett par
mindre betydande undantag, ingalunda överdrivna; den för seminariearbetet
nödvändiga förberedelsen kan av många förvärvas genom självstudier och
av de övriga i alla händelser på ett lämpligare och billigare sätt än genom
av staten upprättade preparandklasser. 1 den mån anordningar av ett
eller annat slag för den förberedande utbildningen visa sig behövliga,
kunna dessa överlämnas åt den enskilda företagsamheten; att för bibrin¬
gande av så elementära kunskaper, som det här till det mesta gäller, an¬
ställa lärare med seminarieadjunkters studiekompetens och ekonomiska
villkor vore onekligen att göra sig skyldig till användning av onödigt
dyrbar arbetskraft.
Men om, såsom nu blivit framhållet, inträdesfordringarna utan risk
kunna avsevärt höjas och om till följd härav det första seminarieåret ej
längre behöver till stor del upptagas av repetitioner av folkskolans läro¬
stoff utan kan användas till påbörjande av den egentliga seminariekursen,
så är tydligt, att man för denna senare vinner ett tidsutrymme, som gör
det möjligt att högst väsentligt utvidga och höja densamma.
Att icke desto mindre representanter för snart sagt alla seminariets
kunskaps- och övningsämnen var för sig förklarat, att de enligt kommitténs
förslag fått ett alldeles otillräckligt timtal för sina ämnen för att hinna
genomgå de föreslagna kurserna, eller för att överhuvud taget någon mera
värdefull behållning av dessa ämnens studium skall kunna påräknas,
bevisar i och för sig ej så mycket, överallt där facklärarsystem råder
— och för seminarierna är det ju nödvändigt — medför detsamma av sig
självt en stark benägenhet hos de särskilda ämnenas företrädare att pressa
upp fordringarna i sina fack och att söka tillkämpa dessa det bredast
möjliga rum på timplanen. Den nödvändiga reducering, som så beskaffade
anspråk måste undergå, behöver ingalunda innebära någon sänkning av
den verkliga bildningsbehållningen.
Lika litet synes mig otillräckligheten av de tillgängliga fyra seminarie-
åren vara ådagalagd genom den jämförelse, man anställt mellan de olika
77
Eungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
formuleringarna av lärokursen i seminariernas nu gällande undervisnings-
plan och i den av kommittén föreslagna. Den förra är knapp och obe¬
stämd samt antyder därmed något jämförelsevis fattigt och inskränkt; den
senare åter är utförligare och noggrannare samt ger intrycket av ett
vidare och rikare innehåll. Men härmed är i själva verket ganska litet
sagt i fråga om den svårighet, varmed kurserna av eleverna inhämtas, om
den tid, som för inhämtandet kräves, och om den trötthet, den »överansträng¬
ning», som därav förorsakas. En kurs kan vara trångt begränsad men fyllas
med osammanhängande värdelöst kram och ofruktbara formalistiska öv¬
ningar, som öda tiden, belasta minnet och kväva studielusten, medan
däremot ett fylligare stoff, i fall det behandlas med blick för det
väsentliga, kan verka livande på intresset, sporra självverksamheten och
göra ansträngningen lätt att bära. Hjärtat i all undervisningskonst är att
väl skilja huvudsak och bisak, och det är på det stränga genomförandet
av begränsningens krav under varje lärostund och på varje punkt av ett
ämne, som det först och sist beror, huru svår att inhämta dess lärokurs
måste bliva och huru lång tid som för tillägnandet därav är nödvändig.
Såsom erfarenheten nogsamt ådagalagt, är det en fullständig illusion att
föreställa sig, att lugn i undervisningen skulle kunna vinnas och över¬
ansträngning undvikas allenast därigenom, att utbildningstiden förlänges.
Om ett föråldrat undervisnings- och studiesätt tillämpas, måste följden av
studietidens ökande bliva den rakt motsatta. Även i överansträngnings-
frågan måste huvudsaken alltid vara den anda, i vilken undervisningen
meddelas och studierna ledas.
Naturligtvis innebär det nu sagda, att ganska höga anspråk måste
ställas på seminariernas lärare. Men härtill är man ock av andra hänsyn
både nödsakad och berättigad. Dessa lärare hava nämligen till uppgift
att själva utbilda lärare, och de äga häri en den starkaste uppfordran att
genom hela sin undervisning giva ett föredöme i den pedagogiska ur-
skillningens och begränsningens svåra konst. Visserligen har seminarie-
undervisningen tidigare icke alltid motsvarat nämnda fordran utan mången¬
städes lidit av det dubbla felet att på en gång pålägga eleverna en alltför
tung arbetsbelastning och det oaktat giva dem en alltför otillfredsställande
utbildning. Men erkännas måste, att inom våra seminarier under senare
tiden ett synnerligen kraftigt utvecklingsarbete varit i full gång. »I själva
verket har man», såsom folkundervisningskommittén också redan i inled¬
ningen till sitt betänkande om seminariernas ombildning vitsordat, »på
många punkter kommit långt utöver den av de historiska förhållandena
och de författningsmässiga bestämmelserna dragna gränserna, gjort försök
och vunnit resultat, som, då det nu gäller en mera omfattande reform,
78
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
tjäna till stöd och vägledning.» Om de hinder, som ännu hämma detta
lovande utvecklingsarbete, bliva, på sätt kommittén föreslagit, undanröjda;
om inträdesfordringarna höjas och det första seininarieåret frigöres från
obehövliga men tidsödande repetitionskurser; om studierna koncentreras
och stoffet gallras i enlighet med kommitténs anvisningar; om ett natur¬
ligare och mera på självverksamhet anlagt arbetssätt vinner vidsträcktare
tillämpning; och om de yttre förhållanden, under vilka eleverna hava att
utföra sitt arbete, bliva i överensstämmelse med kommitténs förslag för¬
bättrade, lider det efter min mening intet tvivel, att den utbildning,
som seminarierna inom sin nuvarande fyrklassiga organisation kommer att
meddela, skall bliva en väsentligt högre än den, de hittills kunnat bibringa,
och att det av kommittén åsyftade målet i det huvudsakliga skall kunna nås.
Med det nu anförda har jag ingalunda velat avvisa såsom fullständigt
obefogade samtliga de anmärkningar för överdrift, vilka riktats mot de av
kommittén förordade lärokurserna. Såsom typiskt exempel i detta hänseende
har i synnerhet påpekats lärokursen för det föreslagna nya ämnet »ekonomi¬
lära», och nekas kan icke, att densamma genom sin vidlyftighet och sitt
tycke av lärd pretention varit ej så litet ägnad att vilseleda omdömet om
kommitténs undervisningsplan i det hela. Även inom ett par andra ämnen
kunde säkerligen utan skada en del begränsningar vidtagas, som skulle
göra kurserna lättare att medhinna och i sin mån undanröja den fara för
överansträngning, som man i en läroanstalt med vår tids oundvikliga
ämnesträngsel nästan aldrig kan helt och hållet avlägsna.
Av det nu sagda framgår, att jag känner mig ännu starkare förvissad
om obehövligheten av seminariekursens förlängande med ett femte eller
sjätte år, än kommittén förklarat sig vara. Jag biträder för övrigt alla
de tungt vägande skäl av såväl ekonomisk som annan art, vilka kommittén
mot förlängningen anfört, och jag betonar till sist liksom den, att man,
innan en sådan åtgärd vidtages, åtminstone bör hava gjort allt vad göras
kan för att förbättra kursen inom det tidsutrymme, som den för närva¬
rande har sig tillmätt. Skulle man, när de möjligheter, som inom detta
tidsutrymme stå till buds, blivit till fullo utnyttjade, ändock finna, att
seminarieundervisningen icke förmår tillfredsställa de krav, som måste
ställas på folkskollärarnas grundläggande utbildning, synes mig tiden vara
inne att taga frågan om seminariekursens förlängande under förnyad om¬
prövning.
I detta sammanhang bör en omständighet beröras, som är ägnad att
icke oväsentligt försvåra undervisningens anordning — och därmed minska
dess resultat — vid lärarseminarier i jämförelse med lärarinneseminarier.
Jag åsyftar dels de manliga elevernas värnpliktstjänstgöring, dels ock den
Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 205. 7&
vid lärarseminarierna påbjudna skjututbildningen. Kommittén har i sitt
betänkande avhandlat jämväl dessa förhållanden och därvid dels framlagt
förslag om vissa jämkningar för seminarieelever i fråga om värnplikts¬
tjänstgöringens fullgörande, varigenom de nuvarande ogynnsamma verk¬
ningarna därav skulle väsentligen undanröjas, dels ock ifrågasatt, huruvida
tillräckligt skäl finnes för skjutövningarnas bibehållande. Såsom jag förut
nämnt, hava också åtskilliga myndigheter uttalat sig för nämnda övningars
borttagande.
Av den gjorda utredningen framgår, att såväl värnpliktstjänstgöringen
som skjututbildningen vid lärarseminarierna vålla avsevärt avbräck i ut¬
bildningsarbetet och att det sålunda ur seminarieutbildningens synpunkt
vore högeligen önskvärt, att åtgärder i den riktning, som av kommittén
ifrågasatts, kunde vidtagas. Tydligen kunna emellertid här berörda spörsmål
icke betraktas enbart ur seminariernas synpunkt. Och då de undersökningar
och överväganden, som härvidlag äro av nöden, icke slutförts, kan i före¬
varande sammanhang intet åtgöras i detta ämne. Det torde bliva anled¬
ning att framdeles återkomma därtill.
1 anslutning till det föregående torde jag lämpligen böra upptaga
till skärskådande kommitténs förslag om införande i seminarieundervis-
ningen av två ämnen, som hittills icke tillhört densamma, nämligen eko¬
nomilära och ett främmande språk.
Av dessa båda är ekonomiläran ett fullständigt nytt ämne ej blott
för seminarierna utan för vårt skolväsen i det hela. Kommittén har ej
heller från utlandet haft något föredöme att hänvisa till vid sitt förslag
om detta ämnes införande. Den tankegång, som lett kommittén, har tyd¬
ligen varit, att undervisningen i folkskolan även i det avseendet bör vara
»praktisk», att den söker anknytning till arbetslivet i barnens hem och
hembygd och därvid icke försummar att så långt möjligt är rikta upp¬
märksamheten och intresset på de ekonomiska förhållanden, som reglera
det produktiva arbetet, men att läraren i folkskolan måste få ganska svårt
att meddela en i sådant avseende praktisk undervisning, därest han icke
själv besitter en viss ekonomisk bildning eller skolning.
Den föreslagna lärokursen i ekonomilära innehåller till att börja med
en elementär kurs i affärslära och bokföring, så anlagd, att den till vä¬
sentlig del kommer att behandla frågan om levnadskostnadernas ordnande
i ett vanligt hushåll, således vad man lämpligen kan beteckna som »hem¬
mets ekonomi». Den innehåller vidare »allmän socialekonomi», d. v. s.
den teoretiska utredningen av de faktorer, som ingå i det ekonomiska
Nya ämnen.
Ekonomi¬
lära.
*80
Kutig!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
livet, eller läran om penning- och kreditväsendet, om prisbildningen, om
arbete och kapital, om penninginkomst och realinkomst in. in. Därefter
följer en översikt över det ekonomiska livets historiska utveckling under
medeltiden och nyare tiden, framför allt under 19:e århundradet. Större
delen av kursen upptages av en beskrivande framställning av Sveriges
näringsliv med huvudvikten lagd på jordbruket, vars olika grenar be¬
handlas både ur teknisk och ekonomisk synpunkt. Slutligen hör till eko¬
nomiläran en redogörelse för den offentliga hushållningen, d. v. s. för
statens och kommunens ekonomiska förpliktelser, deras inkomster och ut¬
gifter o. s. v. För ämnet har å kommitténs timplan anslagits sammanlagt
5 veckotimmars undervisning, nämligen 1 i vardera av andra och tredje
klasserna och 3 i fjärde klassen.
Inom kommittén hava seminariernas båda representanter H. Dahlgren
och Hedwig Sidner reserverat sig mot den omfattning, som givits åt eko¬
nomilärans kurs, vilken de anse vara alldeles för vidlyftigt tilltagen.
Det mottagande, som förslaget om ekonomilärans införande rönt bland
de hörda myndigheterna, har icke varit gynnsamt. Kommittémajoritetens
förslag har egentligen icke från något håll vunnit bifall. Fn av länsstyrel¬
serna, fem domkapitel och ej färre än 11 av de 15 seminariekollegierna
yrka uttryckligen, att det föreslagna nya ämnet alls icke måtte införas i
seminariernas normalkurs, detta framför allt därför, att det huvudsakliga
av dess innehåll i själva verket både kan och bör ingå i andra ämnen
på seminariernas läsordning: historia, geografi, matematik, de naturveten¬
skapliga ämnena, trädgårdsskötsel och husligt arbete. Från andra håll
yrkas av samma skäl en inskränkning av kursen, i allmänhet så, att den
skulle reduceras till en jämförelsevis blygsam omfattning.
Yad mig beträffar kan jag visserligen icke helt ansluta mig till kom¬
mitténs förslag. Det synes mig nämligen påtagligt, att den föreslagna
kursen dels till verklig skada för andra läroämnen, särskilt historien och
geografien, tillägnat sig viktiga delar av deras innehåll, dels upptager sådant,
som seminarierna med sin utrustning icke hava förutsättningar att på ett
fruktbärande sätt bibringa, dels i det hela erhållit en omfattning och
karaktär, som icke motsvarar dess elementära uppgift. A andra sidan är
jag icke benägen att låta ämnet helt utgå ur undervisningsplanen. Det är
utan tvivel av ganska stor betydelse, att det ekonomiska livets intressen bliva
i seminarieundervisningen representerade genom ett särskilt ämne, även om
dessa intressen jämväl i andra ämnen, där de framträda, bliva med till¬
börlig omsorg beaktade. Att det innehåll av ekonomisk natur, som ingår
eller bör ingå i olika läroämnens kurser, slutligen samlas, fullständigas och
ordnas till ett helt förefaller mig lämpligt. Med eu sådan mera måttlig
8i
Kungl. Maj:ts Åråd. Proposition Nr 205.
uppgift och med en däremot svarande undervisningstid synes mig ekonomi¬
läran kunna med fördel förekomma som ett särskilt ämne på seminariets
högre stadium.
Vad beträffar frågan om införandet vid seminarierna av undervisning
i främmande språk går kommitténs förslag ut därpå, att undervisning i
tyska och engelska skall meddelas vid varje seminarium med syfte att bi¬
bringa en elementär och för praktiskt behov avsedd kunskap i något av dem,
att ingen elev skall äga att deltaga i undervisningen i mer än ett an¬
språken, men att varje elev skall vara skyldig att efter eget val begagna
sig av undervisningen i ett av dem, dock med viss möjlighet till bortval
av ämnet och med viss begränsning i fråga om rätten att välja mellan de
båda språken. Den tid, som av kommittén kunnat beredas åt vartdera
språket å timplanen, utgör 3 veckotimmar i första klassen, 2 i andra och
1 i tredje klassen.
Mot förslaget har reservation anförts av P. Hellström, E. J. Ljung¬
berg och H. Tigerschiöld, närmast med hänsyn till svårigheten att bereda
ämnet erforderlig tid vid sidan av de äldre ämnena samt det nya ämnet
ekonomilära, för vilket dessa reservanter varit med om att yrka 5 vecko¬
timmar. »Det är», säga reservanterna, »icke så mycket mot det främ¬
mande språkets upptagande på läroplanen, vi ställa oss tveksamma, som
fastmera mot att taga detta steg, då det icke är möjligt att göra det mer
effektivt.»
Till kommittémajoritetens ståndpunkt i denna fråga hava de- flesta
seminariekollegierna anslutit sig, varvid ett kollegium yrkat timtalets höj¬
ning, under det att fyra kollegier uttalat önskan om att detsamma måtte
till förmån för andra ämnen minskas med 1 veckotimme.
A andra sidan har ämnet från flera håll blivit föremål för motstånd.
Ett stort antal domkapitel och länsstyrelser, filosofiska fakulteten vid uni¬
versitetet i Uppsala, två seminariekollegier och en del enskilda personer
hava mer eller mindre bestämt avvisat tanken därpå.
För egen del är jag livligt övertygad om det berättigade i att ett
främmande språk får plats i seminariernas ämneskrets. Därmed förverk¬
ligas ett önskemål, som är gammalt inom folkskollärarkåren och stöder
sig på särdeles goda grunder. Det låter sig ej bestrida, att den fullständiga
saknaden av kunskap i främmande språk utgör ett kännbart hinder föl-
folkskolläraren i hans arbete ej blott för sin allmänna bildning utan även
för sin fackbildning, enär den avstänger honom från tillgången till eu
facklitteratur, av vilken han ofta skulle hava det största gagn. I utlandet
ingå ock främmande språk i regel i seminarieundervisningen; så även i de
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 154 höft. (Nr 205). It
Främmande
språk.
82
Kung!. Majds Nåd. Proposition Nr 205.
störa kulturländerna, där dock det praktiska behovet av kunskap i andra
språk än modersmålet väsentligt mindre än hos oss kan göra sig för¬
nimbart. I vårt land finner man främmande språk som ämne i så gott
som alla offentliga läroanstalter utom folkskolor och seminarier, även i
skolor, som ingalunda kunna anses för sig uppställa några anspråksfulla
bildningsmål, såsom borgarskolor, lägre tekniska skolor och dylika.
Att så skett har naturligtvis berott därpå, att man ansett ett visst
mått av praktisk färdighet i ett främmande språk vara av nytta för en del
yrkesmän i och för deras yrkesutbildning, och man har av denna orsak
funnit sig böra bereda dem tillfälle att inhämta en sådan färdighet, ehuru
de varken ämna undervisa i det ifrågavarande språket eller använda sin
kunskap i detsamma såsom grund för framtida språkstudier av mer eller
mindre vetenskaplig art. Det borde i betraktande härav vara lätt att inse
den nytta, som folkskollärarna även för sin yrkesbildning skulle hava av
någon förmåga att reda sig med läsningen av ett främmande språk. I själva
verket har staten faktiskt redan givit sitt erkännande åt detta sakförhål¬
lande, då den sedan en lång tid tillbaka årligen utdelar resestipendier till
folkskollärare avsedda även för vrkesstudier i utlandet.
*/
Att det utrymme, som i seminariet med dess av en mångfald ämnen
hårt anlitade läroplan kan beredas åt läsningen av ett främmande språk,
måste bliva ganska knappt, är visserligen sant. Men jag håller före, att
även om den tid, som i kommittéförslaget tilldelats det ifrågavarande ämnet,
icke skulle kunna i någon mera avsevärd grad ökas, det huvudsakligaste
syftet med undervisningen däri dock skall kunna vinnas. »Detta syfte», säger
kommittén, »kan nämligen endast vara att nå det närmaste målet för en
rent praktisk språkundervisning, således i förevarande fall att på genaste
väg möiligfföra för eleverna att med näsrot så när gott uttal kunna läsa
tyska eller engelska och — med hjälp, där så behöves, av en ordbok —
uppfatta innehållet av det lästa. Det gäller icke att införa eleverna på
och giva dem översikt över ett nytt och vidsträckt bildningsområde utan
endast att öppna för dem en väg till ett sådant område, en väg, på vilken
den vetgirige sedermera vandrar vidare. Här som i så många andra fall
får undervisningen på seminariet sin egentliga uppgift i att väcka intresse
för och möjliggöra ett på egen hand fortsatt studium.»
I likhet med kommittén tror jag ock, att en undervisning i främmande
språk, även av den ifrågavarande undervisningens begränsade omfattning
och rent praktiska syftning, därjämte skall gynnsamt inverka på moders-
målsundervisningen vid seminariet, i det att den för eleverna, de blivande
modersmålslärarna för den stora mängden av vårt folks barn, ställer det
83
Kutig/. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
egna språkets byggnad i en belysning, som möjliggör en klarare och rik¬
tigare uppfattning dära,v, än för dem eljest vore möjlig att vinna.
Med anledning av de påståenden, som från en del håll framkommit,
att en undervisning i främmande språk av så begränsad omfattning, som
här ifrågasatts, näppeligen skulle kunna giva någon praktiskt användbar be¬
hållning, vill jag erinra om ett förslag i liknande riktning, som nyligen
avgivits av kommittén för den lägre tekniska undervisningens ordnande be¬
träffande de av denna kommitté förordade tekniska faekskolorna för unga
industriarbetare. Kommittén hänvisar i fråga härom till den erfarenhet,
som vunnits vid de tekniska elementarläroverken och som givit vid handen,
att nästan alla lärjungar begagnat sig av den undervisning i främmande
språk, som där valfritt stått till buds.
Redan denna omständighet — yttrar kommittén (del 1 sid. 212) — torde kunna
anföras som ett tungt vägande skäl för införande av språkundervisning vid de tekniska
fackskolorna. Därtill kommer, att skolornas lärjungar för sina fortsatta studier efter
skolkursens avslutning i mycket hög grad äro hänvisade till utländsk litteratur, vadan
någon språkkunskap är nödvändig, om det icke skall möta allt för stora svårigheter
för lärjungarna att genom självstudier följa teknikens utveckling.
Kommittén har till och med ansett, att undervisningen i språk av sist anförda
skäl måste tillmätas den betydelse, att det icke helt och hållet bör överlämnas åt lär- \
jungarnas eget skön att avgöra, om de skola deltaga i språkundervisningen eller icke.
Då emellertid åt denna undervisning endast kan anslås en mycket begränsad tid, torde
det vara mindre lämpligt att göra både tyska och engelska språken obligatoriska.
Kommittén bar ansett sig böra gå en medelväg och föreslå, att det av de nämnda
språken, som för varje fackskola kan anses mest betydelsefullt, upptages såsom obliga¬
toriskt läroämne, men att tillfälle till undervisning även i det andra av de två språken
beredes de lärjungar, som sådant önska.
Till denna undervisning anslår nämnda kommitté för vartdera språket
1 timma i veckan under en blott tvåårig kurs, alltså sammanlagt högst 80
lektioner. Härmed må nu sammanställas folkundervisningskommitténs för¬
slag, enligt vilket åt en motsvarande kurs skulle ägnas 3 veckotimmar i
första årsklassen, 2 i andra och 1 i tredje, alltså enligt liknande beräfe-
ningssätt tillsammans 228 lektioner. Tager man härtill i betraktande, de
jämförelsevis låga inträdesfordringar i fråga om s. k. allmänbildning, som
för de tekniska fackskolorna uppställts, synes det mig uppenbart, att den
grundläggande insikt i ett främmande språk, vilken under seminariekursen
skulle inhämtas, komme att i grundlighet och användbarhet ej så oväsent¬
ligt överträffa den, som kommittén för den lägre tekniska undervisningens
ordnande tänkt sig bliva av praktiskt värde för de tekniska fackskolornas
lärjungar. Den förkastelsedom, som över folkundervisningskommitténs före¬
varande förslag uttalats, kan jag icke finna i något avseende motiverad.
84
Övriga
läroämnen.
Den
praktiska
utbildningen.
Kung'. Majtts Nåd. Proposition Nr 205.
Jag tvekar därför icke att tillstyrka förslaget om upptagandet av ett
främmande språk i seminarieelevernas lärokurs. Den av kommittén före¬
slagna anordningen, som i regel skulle giva eleverna tillfälle att välja mel¬
lan tyskan och engelskan och tillika ställer ämnet till en viss grad val¬
fritt, torde vara ganska välbetänkt.
Om kommitténs förslag angående övriga läroämnen har jag mindre
anledning att uttala mig. Den kritik, som kommit den föreslagna under-
visningsplanen till del, bör vinna vederbörligt beaktande vid framtida
utfärdande av normalplan för seminarieundervisningen. En allmän och
stundom med skärpa framställd anmärkning är, som förut nämnts, att de
angivna kurserna äro för stora i förhållande till den anslagna tiden; och
även härtill bör vid denna normalplans formulering tagas skälig hänsyn.
Kommittén framhåller visserligen i sitt betänkande, att de föreslagna kur¬
serna icke få anses beteckna minimifordringar, som ovillkorligen skola
upprätthållas. »De äro», heter det, »snarast blott att betrakta som ett
angivande av de områden, inom vilka undervisningen lämpligen bör röra
sig, eller som en ledning vid det huvudsakliga urvalet av lärostoff eller en
utstakning av den huvudriktning, vari arbetet bör gå.» Och kommittén
betonar med styrka, att frihet måste givas varje särskilt seminarium att
i timplanen och kursplanen vidtaga de ändringar och begränsningar,
som betingas av lokala eller personliga förhållanden eller eljest anses
önskliga. Dessa kommitténs synpunkter hava dock antingen icke upp¬
märksammats eller åtminstone icke godtagits av de granskande myndig¬
heterna, icke ens av seminariekollegierna, vid deras yttranden över läro¬
kursernas omfattning. Med hänsyn till den allmänna benägenhet, som
sålunda visat sig, att betrakta de angivna lärokurserna såsom innebärande
minimifordringar, synes det mig nödigt, att man vid utarbetandet av en
officiell undervisningsplan giver lärokurserna, särskilt i vissa ämnen, en
strängare begränsning än den, de erhållit i kommitténs framställning.
Att den frihet i fråga om kursplanens enskildheter och undervis¬
ningsarbetets ordnande, som under senare tiden varit rådande vid semina¬
rierna och till väsentlig grad möjliggjort det glädjande framstegsarbete,
som vid dem ägt rum, måtte kunna bibehållas har av flera seminariekol-
legier framhållits som ett önskemål och synes även mig synnerligen önskvärt.
Liksom i fråga om lärokurserna hava ock i fråga om ordningen
för den praktiska utbildningen de pedagogiska synpunkter, som varit för
kommittén ledande, i stort sett vunnit gillande. På den invecklade frågan
S5
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition ATr 205.
om den praktiska utbildningens ordnande skall jag här icke inlåta mig;
den granskning, kommittéförslaget i detta avseende undergått, bör till¬
godogöras vid utarbetandet av seminariernas normalplan.
Kommitténs förslag till ett friare arbetssätt vid seminarierna med
större utrymme för och fullständigare tillgodogörande av elevernas själv¬
verksamhet har i allmänhet mött erkännande. De anmärkningar i enskild¬
heter, som förekommit, torde icke här behöva beröras. Till den härmed
sammanhängande frågan om arbetets yttre hjälpmedel skall jag i det föl¬
jande återkomma.
Frågan om höjda inträdesfordringar med avseende å kunskaper och
färdigheter är i det föregående omnämnd vid behandlingen av spörsmålet
om seminariekursens längd. Vad övriga inträdesvillkor beträffar torde
jag här endast behöva något uppehålla mig vid kommitténs förslag, att
nattvardsbegående ej längre må utgöra villkor för intagning i seminarium,
utan att bestämmelsen härom bör ersättas med ett stadgande, som på den
inträdessökande endast ställer fordran på behörighet till konfirmation och
nattvardsgång. Frågan härom har varit föremål för olika meningar.
Borttagandet av den nu gällande bestämmelsen, att den inträdessökande
skall uppfylla bland andra villkor även det att hava »begått Herrens natt¬
vard», har, som bekant, vid ett par tillfällen påyrkats inom Riksdagen,
senast i eu motion inom Andra kammaren år 1910. Det tillfälliga" ut¬
skott, till vilket denna motion hänvisades, fann starka skäl tala för denna
bestämmelses upphävande men ansåg, att den icke kunde borttagas, utan
att någon annan bestämmelse i stället infördes, som tillgodosåge regerings¬
formens fordran (§ 28), att till sådan tjänst, varmed är förenat åliggande
att meddela undervisning i kristendom eller teologisk vetenskap, endast
den må utnämnas, som bekänner deri rena evangeliska läran. Utskottet
föreslog, att den överklagade bestämmelsen skulle ersättas med ett stad¬
gande därom, att inträdessökande skall vara »medlem av svenska kyrkan».
Fn icke obetydlig minoritet inom utskottet hemställde emellertid om sådan
ändring, att fordran på nattvardsbegående utbyttes mot en fordran av
innehåll, att sökanden vore »döpt medlem av svenska kyrkan och efter
där åtnjuten konfirmationsundervisning behörigen förklarats berättigad till
konfirmation och nattvardsgång». Vid ärendets behandling i kamrarna
anslöt sig Andra kammaren till utskottets förslag (med 111 röster mot 92,
som avgåvos för reservationen) och Första kammaren till reservanternas.
Kommittén har nu i sitt förslag ställt sig på den av Första kammaren
intagna ståndpunkten. För en bestämmelse i enlighet med Andra kam-
A rbetssältet.
Inträdes-
fordringar
med avseende
på ställning
inom stats-
hyrlcan.
86
Realskol-
examinera-
des rätt till
inträde utan
prövning.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
marens tillfälliga utskotts förslag har kommitténs ledamot P. Hellström i
till betänkandet fogat särskilt yttrande uttalat sig. Slutligen har. en annan
av kommitténs ledamöter, C. R. Sundeil. i särskilt yttrande yrkat bibe¬
hållande av nu gällande bestämmelse alldeles oförändrad.
I de från vederbörande myndigheter inkomna yttrandena finner man
uttalanden såväl till förmån för kommittéförslaget som till förmån för
reservationerna, i synnerhet till den av Sundeil avgivna. En och annan
har till och med velat gå ännu längre än denna reservant i fråga om
statskyrkliga. kvalifikationer samt yrkat, att inträdessökande skall ej blott
en gång hava gått till nattvarden utan även sedan alltjämt hava befunnit
sig i nattvardsgemenskap med kyrkan.
För min del ställer jag mig på den av Andra kammaren år 1910
hävdade ståndpunkten.
Kommittén har ansett det ligga i folkskolans intresse, att man icke
till förmån för ungdom ur de i ekonomiskt avseende bättre lottade sam¬
hällsklasserna och för lärjungar från de högre skolorna försvårade tillträdet
till folkskollärarbanan för unga män och kvinnor ur de bredare samhälls¬
lagren. De uttalanden, som kommittén i sådan riktning gjort, hava emel¬
lertid ådragit kommittén synnerligen skarpt klander, särskilt från universi¬
tets- och läroverkshåll, och man bär i vissa av kommitténs förslag till och
med velat spåra avoghet mot de högre skolornas och universitetens lär¬
jungar och en avsiktlig strävan att för dem försvåra tillträdet till semi¬
narierna. Detta gäller till att börja med om kommitténs förslag angående
inträdessökande, som avlagt realskolexamen.
Kommittén avstyrker det från olika håll framställda förslaget, att av¬
lagd realskolexamen skulle berättiga till inträde utan prövning i semi¬
narium. Av kommitténs utförliga framställning synes mig otvetydigt
framgå, att kommitténs ställning i denna punkt ingalunda beror på någon
underskattning av realskolans arbete eller av brist på förtroende till dess
lärares förmåga att bedöma examinanderna, utan att den är motiverad av
helt andra skäl, vilka vid en omsorgsfull undersökning svårligen av någon
lära kunna underkännas. Kommittén uppvisar de praktiska svårigheter,
som vid intagningen av elever kunde väntas uppkomma med avseende
på möjligheten att öva ömsesidig rättvisa mellan å ena sidan sådana sö¬
kande, som på grund av företedda vitsord skulle äga förmånsrätt till inträde,
och å andra sidan sådana sökande, vilken efter undergången prövning blivit
till intagning godkända, Och kommittén hyser en välgrundad farhåga, att
den ifrågasatta förmånsrätten skulle få till följd, att särskilt vid de kvinnliga
seminarierna de tillgängliga platserna till allt för stor omfattning skulle
87
Kung!. Majds Måd. Proposition Nr 205.
komma att intagas av realskolexaminerade. »Man måste», säger kommittén,
»finna varje anordning betänklig, varigenom skaror av skolungdom skulle ledas
in på folkskollärarbanan huvudsakligen till följd av den yttre tillfällighet,
som läge i en åt dem beviljad förmånsrätt och i för dem gynnsamma skol-
förhållanden». Kommittén har över huvud taget funnit en sådan organi¬
satorisk anordning mindre lämplig, varigenom ungdom från de så kallade
bredare folklagren skulle utestängas från seminarierna. »Detta vore»,
menar kommittén, »en förlust för samhället i allmänhet och för folk¬
skolan i synnerhet. Att läraren och lärarinnan i en skola, som till vida
övervägande del mottager barn ur de kroppsarbetande samhällsklasserna,
själva en gång prövat kroppsarbetets villkor och vunnit förtrogenhet med
arbetarklassens liv, är för visso icke utan betydelse för framgången arv
deras verksamhet. Det bör alltid hava givit dem bättre förutsättningar att
förstå barnen och att anknyta undervisningen till de förhållanden, vari
barnen befinna sig.»
Jag delar i förevarande fall kommitténs uppfattning och kan icke i
denna finna ens en skymt av den falska demokratism eller den trångsinta
avoghet mot de högre samhällsklasserna, som man däri velat inlägga. Dess
riktighet bestyrkes ock därav, att intet enda av seminariekoilegierna, ja,
ingen enda av seminariernas lärare härutinnan anfört avvikande mening.
Av de ecklesiastika konsistorierna hava visserligen ej färre än sex uttalat sig för
att inträdessökande med realskolexamen borde äga rätt att utan prövning inträ¬
da i seminariets första klass, men flertalet av dem har dock angivit, att sådan
förmånsrätt endast skulle förbehållas dem, vilka kunde förete i ett eller annat
hänseende kvalificerat examensbetyg. Om man därjämte, enligt förslag-
av Luleå domkapitel, stadgade viss giltighetstid för examensbetyget och visst
maximiantal platser, som åt ifrågavarande inträdessökande finge förbehållas,
skulle visserligen ganska starka garantier mot det önskade privilegiets alltför
vidsträckta användning kunna anses vara för handen. Mig synes det dock
vida mera enkelt liksom ock vida mera tilltalande att för realskolornas
räkning försöka en anordning, som förordats av några andra av de hörda
myndigheterna, den nämligen att upprätta särskilda seminariekurser av¬
sedda enkom för elever, som avlagt realskolexamen. Tanken på sådana
kurser har framställts av kommittén, men det har synts densamma, som
skulle frågan om deras inrättande icke ännu böra upptagas till avgörande,
innan de förhållanden, som sammanhöra med realskolexamen, vilken först
så sent som år 1907 för första gången avlades, nått den utveckling och
kommit till den stadga, att säkrare vägledning kan erhållas för frågans
bedömande. Denna bör dock enligt kommitténs mening snart nog bliva
föremål för behandling.
88
Studenters
rätt till in¬
träde utan
prövning.
Ktmgl. Majitis Nåd. Proposition Nr 205.
I likhet med kommittén anser jag det önskvärt, att de offentliga läro¬
anstalterna, i den mån lämpligen kan ske, ställas i organiskt samband med
varandra och att av eleverna redan vunnen skolbildning så långt möjligt
blir vid seminarieutbildningen tillgodogjord. Den nyss berörda anordningen
synes mig därför böra tagas i övervägande, och jag ärnar inom närmaste
framtiden låta verkställa härför behövlig utredning.
Framför allt är det emellertid kommitténs förslag rörande seminarie-
elever med studentexamen och med akademisk examen, som från förut nämnd
synpunkt varit föremål för klander. 1 fråga om studenterna har kommittén
föreslagit, att deras hittillsvarande rätt till inträde utan prövning i semi¬
nariets fjärde klass skall bortfalla och att i stället vid vissa seminarier
skola upprättas särskilda ettåriga seminariekurser, enkom avsedda för
studenter. Till dessa kurser skulle student i allmänhet icke äga inträdesrätt
utan en prövning, som dock endast skulle hava karaktären av ett slags föga
omfattande fyllnadsprövning. Seminariets läroplan upptager nämligen vissa
ämnen, som alls icke studeras på gymnasiet (särskilt en del praktiska färdig¬
hetsämnen), och kommittén har, hur önskvärt den än ansett det vara, att
studentelevernas kurser i dessa ämnen skulle kunnat i sin helhet förläggas
till själva seminarieåret, icke funnit detta möjligt. Någon del av arbetet i
vissa av nämnda ämnen behöver således enligt kommitténs mening vara
undangjord redan vid inträdet. Kommittén har vidare funnit det oefter¬
givligt, att student avlade prov i vissa till seminariekursen hörande ämnen,
som även tillhöra gymnasiets undervisning, nämligen i det fall att han till
följd av bortval eller av annat skäl icke i dem erhållit godkänt vitsord i
studentexamen, därvid prövningen dock icke skulle avse att vitsorda student¬
kunskaper i sådana ämnen utan skulle begränsa sig till ifrågavarande äm¬
nens lärokurs i seminariet.
1 anslutning till en av kommittéledamöterna P. Hellström och H.
Tigerschiöld i denna punkt avgiven reservation har ett stort antal myndig¬
heter yrkat, att studenterna må under alla förhållanden äga rätt att utan
prövning vinna inträde i den för dem avsedda seminariekursen, medan en
del andra myndigheter hava hemställt om inskränkning i ett eller annat
avseende i den av kommittén föreslagna prövningen.
Jag anser det visserligen önskligt, att villkoren för students tillträde
till seminarium icke göras strängare, än sakens natur nödvändigt kräver,
och det svnes mig möjligt, att de av kommittén uppställda fordringarna
skulle kunna något reduceras. Att särskilt för studentelever eftergiva
något av de krav på kompetens att undervisa i folkskolans samtliga ämnen,
vilka för alla övriga elever äro fastställda, kan dock näppeligen anses för¬
svarligt, och att ordna studentkurserna så, att inträdesprövningar helt och
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
89
hållet och under alla omständigheter bortfalla, synes knappast möjligt.
Man måste ihågkomma, att studentens utbildning i de för folkskolan syn¬
nerligen betydelsefulla övningsämnena ofta kan vara ganska bristfällig. Så
kan han ju på gymnasiet hava varit befriad från deltagande både i sång
och i gymnastik, och har han tagit sin studentexamen som privatist, kan
han till och med vara utan övning i det för varje lärarverksamhet så
viktiga ämnet teckning. 1 orgel- och pianospelning, i slöjd- och trädgårds¬
skötsel, ämnen, på vilka seminarieeleven under flera år nedlägger arbete, är
han i regel okunnig. Till följd av den s. k. bortvalsrätten kunna be¬
tänkliga brister förekomma även i fråga om de teoretiska ämnena. Huru
nu en endast ettårig seminariekurs skall kunna ordnas så, att under¬
visningen och dess resultat göras oberoende av dylika ojämnheter i elever¬
nas förutsättningar och att tillika tid erhålles för en mera fullständig
pedagogisk utbildning än den, som hittills kunnat ifrågakomma, torde ej
vara lätt att säga, och varken de båda nämnda reservanterna eller de
myndigheter, som till dem anslutit sig, hava i det avseendet givit någon
anvisning. Nyligen hava ock gjorts uttalanden av seminarierektorer, som
förestå de för närvarande anordnade särskilda seminarieavdelningarna för
studenter, i vilka uttalanden behovet av inträdesprövning och knappheten
i den för utbildningen anslagna tiden starkt framhållits.
Att de för studentkurser av kommittén föreslagna inträdesfordringarna
kunna något reduceras, finner jag, som sagt, både troligt och önskligt. Om
man emellertid i likhet med vissa myndigheter, som yttrat sig angående
kommitténs ifrågavarande förslag, i detta ser en benägenhet hos kommittén
att isolera seminarierna från övriga undervisningsanstalter och en strävan
att för studenter försvåra tillträdet till folkskollärarbanan, synes man mig
fullständigt förbise vad som i nämnda förslås: angående studenterna dock är
det allra väsentligaste. I huvudsak innebär nämligen kommitténs förslag, att
under det att studenter tidigare endast tillfälligtvis och i mån av möjligen
förhandenvarande utrymme kunnat vinna inträde vid seminarium och där
haft att deltaga i en lärokurs, som på intet sätt varit inrättad efter deras
särskilda behov, skulle de framdeles med den av kommittén föreslagna
anoi*dningen i betydande antal erhålla tillfälle att utbilda sig till folkskol¬
lärare, och detta efter en för dem väl anpassad undervisningsplan och
under i övrigt för dem mera tillfredsställande förhållanden. Ännu år
1907 var antalet studenter vid seminarierna sammanlagt ej mer än 26;
År 1910, sedan i enlighet med kommitténs syften särskilda studentklasser
inrättats vid två seminarier, hade antalet stigit till 83 (41 manliga och 42
kvinnliga), och med det antal studentavdelningar, som kommittén ansett
behövliga, skulle årligen ett antal av över 100 studenter komma att ut-
Biliung till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 154 höft. (Nr 205.) 12
90
Universitets-
examinerad es
rätt till folk¬
skollärar¬
examen
efter endast
fyra måna¬
ders prak¬
tisk kurs.
Kung1. Majds Nåd. Proposition Nr 205.
examineras som folkskollärare. Ett förslag av denna innebörd synes mig
icke rimligen kunna betecknas såsom åsyftande att för studenter försvåra
tillträdet till folkskollärarbanan. Då kommittén funnit nödvändigt att upp¬
ställa vissa inträdesfordringar, har för kommittén den bestämmande syn¬
punkten självklart varit folkskoleundervisningens intresse. »Kommittén
har», säger den ock, »icke utgått från någon jämförande värdering av
studentbildningen och seminariebildningen, utan endast från de särskilda
bildningskrav, som här föreligga. Att studenter äga kunskaper i ämnen,
som icke ingå i seminariets undervisning, och i en del av de ämnen, som
tillhöra seminariet, måhända kommit icke obetydligt utöver vad där in¬
hämtas, kan enligt kommitténs uppfattning icke ersätta väsentliga brister
i den särskilda utbildning, som för folkskollärarkallet är nödvändig.»
I detta sammanhang anhåller jag få omnämna en nyligen av styrelsen
för Uppsala enskilda läroverk och privatgymnasium ingiven framställning.
Däri förmäles, att vid nämnda läroverk inrättats en ny nionde klass, där
flickor, som icke ämna taga studentexamen, kunna erhålla vidare utbild¬
ning särskilt i sådana ämnen, som mera direkt sammanhänga med kvin¬
nans speciella uppgifter inom familj och hem, samt göras skickliga att
sköta, handleda och undervisa yngre barn i hem, kindergarten och små¬
skola. Då enligt styrelsens mening flickor, som genomgått ifrågavarande
klass, vore fullt ut lika väl som studenter skickade att tillgodogöra sig
folkskoleseminariets undervisning och att efter en ettårig kurs bliva dugliga
lärarinnor, hemställer styrelsen, att sådana flickor måtte kunna för utbild¬
ning till folkskollärarinnor vinna inträde i fjärde klassen av folkskole-
seminarium på samma villkor som sökande, vilka avlagt studentexamen.
Någon mera ingående prövning har ännu icke hunnit ägnas här be¬
rörda framställning, och jag har därför icke kunnat bilda mig någon me¬
ning om i vad mån densamma förtjänar avseende. Då det uppslag på
den högre flickskoleundervisningens område, som beröres däri, synes mig
innebära åtskilligt av intresse, har jag dock velat i detta sammanhang
bringa detsamma till kännedom.
Samma synpunkt, som den förut framhållna, nämligen folkskoleunder¬
visningens intresse, har varit bestämmande även för kommitténs förslag
om upphävandet av nu gällande rätt för dem, vilka avlagt teologisk examen
eller viss filosofie kandidatexamen, att efter endast fyra månaders praktisk
pedagogisk kurs vid seminarium erhålla betyg, som berättigar till anställ¬
ning som ordinarie lärare vid folkskola. Personer med ifrågavarande ut¬
bildning, vilka vilja avlägga folkskollärarexamen, borde enligt kommitténs
förslag hava att genomgå den för studenter avsedda ettåriga seminarie-
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205. 91
kursen, därvid de i enlighet med av kommittén föreslagna stadgebestäm-
melser skulle fritagas från att följa sådan undervisning, som för dem, på
grund av deras föregående studier, kunde anses obehövlig.
Aven i fråga om detta förslag synas mig de skäl, som kommittén
angivit, vara svåra att jäva. Samma brister i den behövliga utbild¬
ningen, som för närvarande måste anmärkas i fråga om studenterna, före¬
ligga även beträffande de ifrågavarande kandidaterna, ofta till och med i
högre grad, då de övningar och studier, som utgöra de senares seminarie-
kurs, äro så väsentligt mindre. I många enskilda fall torde dock för
ifrågavarande personer kursen kunna på grund av särskilda förhållanden
förkortas efter därom gjord särskild framställning.
Av vad jag yttrat framgår, att jag anser kommitténs förslag i nu
nämnda båda punkter böra något jämkas men i huvudsak vinna godkän¬
nande. Att framtida förhållanden kunna göra andra anordningar i nu
ifrågavarande avseenden lämpliga har jag redan antytt. Jag vill i detta
sammanhang framhålla, att frågor av sådan art som de nu berörda, vilka
angå sambandet mellan olika läroanstalter samt mellan folkbildningens och
den högre bildningens områden, torde hava bästa utsikt att vinna en slutlig
och från olika synpunkter tillfredsställande lösning, om en för hela vårt
skolväsen gemensam överstyrelse kommer till stånd, inom vilken de kunna
bliva föremål för samfälld behandling av målsmän för de olika skolarterna
och bildningsområdena.
Frågan om särskild lärarutbildning för småskolorna har folkunder-
visningskommittén icke fått till sig överlämnad. Kommittén synes emel¬
lertid vara av den åsikten, att småskoleseminarierna tillsvidare böra be¬
hålla sin ställning som kommunala eller enskilda läroanstalter, och den har
i ett senare betänkande angivit såsom en av de angelägnaste uppgifterna
för en blivande överstyrelse för folkundervisningsväsendet att söka kraf¬
tigt främja den utveckling, vari dessa läroanstalter under senare år
varit inbegripna. De uttalanden, som kommittén gjort om förhållandet
mellan folk- och småskoleseminarierna, hava icke från några myndigheter
rönt gensägelse. Icke heller har någon invändning riktats mot kommitténs
hemställan om upphävandet av nu gällande bestämmelse angående småskol-
lärarinne-(-lärar-)examen vid slutet av folkskoleseminariernas andra års¬
kurs, en bestämmelse, som i det närmaste förlorat praktisk betydelse men
som nödgat till en mindre ändamålsenlig anordning av folkskolesemina¬
riernas läroplan.
Vad slutligen beträffar kommitténs förslag om inrättandet av treåriga
seminariekurser, avsedda för småskollärarinnor, som önska vinna utbildning
Folkskole-
seminarierna
och småskole¬
semina¬
rierna.
Kommittén.
92 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
till folkskollärarinnor, har detta förslag bland de myndigheter, som där¬
över yttrat sig, vunnit nästan enhällig anslutning. Av de kvinnliga folk-
skoleseminariernas lärarkollegier har endast ett enda ställt sig tveksamt till
förslaget, under det att de fem övriga yttrat sig bestämt tillstyrkande.
Tanken att till dessa kurser efter vederbörlig inträdesprövning borde
lämnas tillträde åt flickor, vilka genomgått högre flickskola eller på annat sätt
erhållit en allmänbildning, som bör göra det möjligt att på kortare tid än
fyra år föra dem fram till seminariets slutmål, har också i allmänhet mot¬
tagits med gillande, men man har därvid i regel uttalat sig för att kursen
även för dessa elever borde vara treårig och att de inträdessökande således
icke borde, såsom kommittén föreslagit, intagas först i andra årsklassen
av de treåriga kurserna. Denna modifikation i den föreslagna anordningen
synes mig böra tagas under närmare övervägande. Även den anmärkning,
som från flera håll gjorts, att antalet kurser av ifrågavarande beskaffenhet
borde bliva mindre än kommittén föreslagit, torde böra vinna beaktande.
Givetvis är det rådligast att i detta fall med en viss varsamhet pröva sig
fram för att finna i vad mån det behov, som dessa kurser skulle tillgodose,
är förhanden och i vad mån den tänkta anordningen är för ändamålet
lämplig. Även kommittén har velat hava upprättandet av dylika kurser
betraktat som ett försök, vars värde först genom vunnen erfarenhet kunde
avgöras.
2. Ökande av seminariernas iärarkrafter.
För ett rätt förstående av folkundervisningskommitténs utredning av
frågan om de för seminarierna behövliga lärarkrafterna torde böra förut¬
skickas den anmärkningen, att kommittén tänkt sig dels en på visst sätt
sammansatt lokalstyrelse för varje seminarium, dels ock en central myndig¬
het, som skulle utgöra en överstyrelse för folkundervisningsväsendet i riket.
Beträffande antalet behövliga Iärarkrafter för seminarierna anför kommittén:
Det inom varje grupp av lärare behövliga antalet Iärarkrafter är i första hand
beroende av den tjänstgöringsskyldighet, som kan åläggas varje särskild lärare. Vid
bestämmandet av en lärares tjänstgöringsskyldighet åter måste givetvis hänsyn tagas
till arten av den undervisning, som tillhör hans befattning. Ju mera krävande hans
arbete är, således ju mera det fordrar förberedelse från lärarens sida eller i allmänhet
taget är ägnat att taga honom i anspråk på tid utom själva lärotimmarna och ju högre
de pedagogiska fordringarna på hans undervisning måste ställas, desto mindre bör an¬
talet vara av hans undervisningstimmar.
Befattningen som lärare vid ett folkskoleseminarium är icke blott i högre grad
än de flesta andra lär arbefattningar ansvarsfull utan är ock mer än de flesta av natur
att lägga beslag på sin innehavares tid och arbetskraft samt ställa anspråk på hans
93
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
undervisningsskicklighet. Så är redan nu förhållandet, icke minst till följd av det
pedagogiska framstegsarbete, som i allmänhet kan sägas för närvarande pågå vid semi¬
narierna. Och de lärokurser och arbetsmetoder, som kommittén förordat, skola, i den
mån de bliva genomförda, ytterligare medverka till att göra seminarielärarnas arbete
krävande.
Tjänstgöringens beskaffenhet vid seminarierna är således av sådan art, att det
varken vore överensstämmande med seminariets fördel eller i enlighet med billighetens
fordringar, om den tjänstgöringsskyldighet, som ålades seminarieläraren, bleve med av¬
seende på antalet undervisningstimmar drygt tillmätt.
Vad då först beträffar tjänstgöringsskyldigheten för ämne slär ar na, d. v. s. rektor
och adjunkter samt andra lärare, som undervisa i de olika kunskapsämnena, är för
närvarande för seminarieadjunkt stadgad en undervisningsskyldighet av 24 till 28 tim¬
mar i veckan, d. v. s. samma antal undervisningstimmar som det, vilket åligger läro¬
verksadjunkt med tjänstgöring i realskolans lägre klasser. Genom 1905 års läroverks-
stadga blev undervisningsskyldigheten för adjunkt, »vars huvudsakliga tjänstgöring är
förlagd till realskolans sjätte klass och gymnasiet», bestämd till samma omfattning
som för lektor eller 20 till 22 veckotimmar, och 1899 års läroverkskommitté, på vars
förslag denna nedsättning i den eljest bestämda undervisningsskyldigheten för läro¬
verksadjunkt kommit till stånd, yttrar, att den »så ofta och med så goda skäl blivit
påyrkad, att någon särskild motivering från kommitténs sida i Jetta fall ej torde vara
av behovet påkallad».
Det torde då icke behövas någon särskild motivering för ett förslag att låta
undervisningsskyldigheten för adjunkt vid seminarium stanna vid nämnda timtal: 20
till 22 timmar i veckan. Skulle något ytterligare sägas, kunde erinras om den
handledning av seminarieeleverna vid deras undervisningsövningar, vilken åligger semi-
narieadjunkten och förorsakar honom en myckenhet arbete, som icke kan uppföras i
form av bestämda undervisningstimmar. Den är närmast att jämföra med handled¬
ningen av lärarkandidaterna vid provårsläroverken, ett arbete, som enligt läroverks-
stadgans föreskrift kan medföra en sänkning av veckotimtalet från 20 till 18 eller,
med överstyrelsens begivande, även till lägre timtal.
Ännu mera av seminarielärarens tid än för ledningen av elevernas undervisnings¬
övningar skall emellertid krävas för ledningen av deras s. k. fria studier eller, såsom
kommittén benämnt dessa mera självständiga studier, deras »enskilda arbete». Bland
stadgebestämmelser, som kommittén föreslagit för att säkerställa det enskilda arbetet,
är bland andra den, att läraren i samband med undervisningen i sitt ämne skall till¬
handagå eleverna med uppgifter för deras enskilda arbete, giva den anvisning och led¬
ning, som för arbetets utförande äro behövliga, och granska det sätt, varpå det blivit
utfört, samt att hau i sådant syfte skall vara för eleverna tillgänglig å seminariet på
bestämd tid utom de egentliga lärotimmarna. Utan en sådan omsorgsfull befattning
med det enskilda arbetet från lärarens sida skall detta icke bliva av det värde för
elevernas utbildning, som det kan och bör bliva.
Det kunde då ock synas rimligt, att lärarens åliggande med avseende på detta
enskilda arbete i någon mån bleve taget i räkning vid bestämmandet av antalet av
hans undervisningstimmar, att det, om också till belopp av endast eu veckotimme, in¬
räknades däri. Kommittén bar dock funnit sig icke böra framställa förslag i sådan
riktning. Detta närmast med hänsyn till svårigheten att finna en bestämmelse för
saken i fråga, som icke bleve otillfredsställande. Enskilt arbete skall enligt kom-
Behovet av
ämneslärare.
94
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
mittens förslag kunna förekomma inom alla läroämnen, övningsämnen såväl som kun¬
skapsämnen, ock eleverna skola äga rätt att själva välja det eller de ämnen, vari de
hava att utföra sådant arbete. Det är således att vänta, att det enskilda arbetet skall
komma att fördela sig ganska ojämnt på de olika läroämnena. Fall skola kunna in¬
träffa, då eu lärare under eu termin icke kommer att få någon befattning med enskilt
arbete och då det således vore föga berättigat att inräkna sådant i hans undervisnings¬
skyldighet. I andra fall åter skall en lärare kunna bliva så överhopad av göromål för
dylikt arbetes skull, att tillgodoräknandet av en eller annan undervisningstimme endast
skenbart lomme att innebära en ersättning. Att under sådant förhållande låta det
ifrågavarande åliggandet bliva inräknat i den lagstadgade tjänstgöringstiden med ett
en gång för alla bestämt belopp, lika för alla lärare, vilket eljest från synpunkten av
önskvärd reda vore det bästa, skulle näppeligen vara fullt lämpligt. Att åter taga
det i beräkning allt efter dess för varje termin växlande omfattning skulle förutsätta,
att fördelningen av elevernas enskilda arbete på de olika ämnena kunde på förhand
fastställas, något som knappast läte sig göra, utan att ett otjänligt baud därmed lades
på detta arbete. Kommittén bär dessutom måst taga hänsyn därtill, att det enskilda
arbetet ännu skall kunna förefalla mängen såsom något val oprövat och till sitt värde
ovisst för att på sådant sätt, som här antytts, komma i betraktande.
I enstaka fall, där man på grund av föregående erfarenhet kan vänta, att någon
viss lärare skall bliva i särskild grad tagen i anspråk för handledningen av eleverna
i deras enskilda arbete, skall väl till förmån för denna lärare tillämpning kunna göras
av den bestämmelse angående möjlighet under vissa förhållanden till minskning i det
fastställda antalet tjänstgöringstim mar, som kommittén upptagit i stadgeförslaget. Men
i det hela måste sägas, att kommitténs förslag med avseende på det enskilda arbetet
innebär ett särskilt åliggande för seminavielärarna, som faller vid sidan av deras på
läsordningeu upptagna arbete och icke räknas dem till godo vid bestämmandet av deras
undervisningsskyldighet.
Det förutnämnda timtalet, 20—22 veckotimmar, skall enligt kommitténs förslag
gälla både för manlig och för kvinnlig adjunkt. Hitintills bär ingen skillnad varit
stadgad i tjänstgöringsskyldigheten för manliga och kvinnliga ämneslärare vid semina¬
rierna, och några missförhållanden, som härav skulle hava vållats, lära icke kunna upp¬
visas. Kommittén finner så mycket mindre skäl till ändring, som icke ringa praktiska
olägenheter skulle komma att förorsakas av eu olikhet i tjänstgöringsskyldigheten.
Dessa praktiska olägenheter skulle inträda vid de seminarier, vid vilka både manliga
och kvinnliga adjunkter vore anställda. Vid ett sådant seminarium skulle eu dylik
olikhet hava till följd, att i samma mån antalet kvinnliga adjunkter växte, skulle anta¬
let tjänstgöringstimmar för de manliga adjunkterna komma att ökas och i allmänhet
bliva högre än vid ett seminarium med endast manliga adjunkter. Det kunde ock lätt
komma att inträffa, att en del av de undervisningstimmar, som eljest tillkomma de
ordinarie lärarkrafterna, icke längre kunde av dem bestridas, utan att ett överskri¬
dande av de bestämda högsta tjänstgöringstimtalen bleve nödvändigt. Dylika förhål¬
landen måste kännas mindre tilltalande både för de kvinnliga och de manliga lärarna.
Ytterligare svårigheter skulle uppkomma, då en i fråga om adjunkterna fastställd olik¬
het mellan manlig och kvinnlig lärares undervisningsskyldighet naturligtvis även borde
tillämpas med avseende på övningslärarna och lärarna i övningsskolan.
Jämte rektorsgöromålen har rektor vid folkskolesemiuarium för närvarande en
undervisningsskyldighet av 12 till 16 timmar i veckan. Samma undervisningsskyldighet
åligger enligt läroverksstadgan rektor vid högre allmänt läroverk. Denne har dock i
95
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr*205.
allmänhet särskilt avlönat biträde till hjälp vid expeditionsgöromålens utförande. Och
vid provårsläroverken liksom vid läroverk, vilkas lärjungeantal i väsentlig mån över¬
stiger det vanligen förekommande, kan undervisningsskyldigheten för rektor efter
överstyrelsens medgivande minskas intill 8 veckotimmar.
Att rektor ålägges undervisningsskyldighet är icke blott väl förenligt med hans
uppgift som rektor utan kan anses vara för denna i väsentlig grad främjande. Däri¬
genom kalles han i ständig och omedelbar erfarenhet om de krav, som undervisningen
ställer på läraren, och bringas han i närmare personlig beröring med lärjungarna. Men
viktigt är, att undervisningsskyldigheten bestämmes till sådant matt, att den icke
lämnar honom för liten tid för den viktigaste delen av hans uppgift, övervakandet och
ledandet av läroanstaltens verksamhet. Detta är så mycket nödvändigare, som de mera,
speciella rektorsgöromålen, d. v. s. de, som höra till expeditionen och den ekonomiska
förvaltningen, i allmänhet såsom mera omedelbart oundgängliga i första rummet taga
ut sin rätt. Yad särskilt seminarierna beträffar är det önskvärt, att rektors tid icke¬
allt för härf tages i anspråk av hans undervisningsskyldighet. Tv seminariet med sin
förening av två olika läroanstalter, det egentliga seminariet och övningsskolan, och
med sin förening av teoretisk undervisning och praktisk utbildning nödvändiggör i sär¬
skild grad en sorgfällig och kraftig ledning och sammanhållning.
Med tanke härpå har kommittén i sitt förslag angående undervisningsskyldighet
för seminarierektor icke velat gå utöver eu tid av 10 till 14 timmar.
För den biträdande föreståndarinnan, en befattning, som kommittén ansett be¬
hövlig vid lärarinneseminarium, där rektorstjänsten bar manlig innehavare, föreslår
kommittén en undervisningsskyldighet av 15 till 17 timmar i veckan. Eu dylik sänk¬
ning i desi undervisningsskyldighet, som eljest åligger adjunkt, torde kunna anses
motsvara hennes uppgifter som biträdande föreståndarinna. Det arbete, bon i denna
egenskap utför, innebär eu viss minskning i hennes medlärares arbete, särskilt rektors.
Denna minskning i rektors tjänsteåligganden är visserligen ej betydande men synes
dock^ böra motsvaras av någon höjning i hans undervisningsskyldighet, varför kom¬
mittén föreslår, att undervisningsskyldigheten för rektor vid seminarium, där biträdande
föreståndarinna är anställd, bör få eu omfattning av 12 till 14 veckotimmar.
Vad beträffar rektors tjänstgöringsskyldighet vid ett dubbelseminarium anser
kommittén denna . böra hållas vid lämplig omfattning dels därigenom, att rektor er¬
häller avlönat skrivbiträde till hjälp med de ökade expeditionsgöromålen, dels, där så.
prövas behövligt, åven därigenom, att minskning göres i hans undervisningsskyldighet.
Vid vårt törsta dubbelklassiga seminarium, nämligen seminariet i Göteborg, bär avlö¬
ning för skrivbiträde åt rektor nyligen blivit av lvungl. Maj:t beviljad. Den biträ¬
dande föreståndarinnan får vid ett dubbelseminarium väsentligt ökat arbete. Henne»
undervisningsskyldighet vid ett sådant seminarium bör därför vara mindre än vid ett
enkelsemiuarium. Kommittén föreslår, att såväl för rektor som för biträdande före¬
ståndarinna undervisningsskyldigheten må kunna minskas med högst 2 veckotimmar,
dock endast efter medgivande i varje särskilt fall av överstyrelsen.
Till bibliotekarie vid seminariet skall enligt kommitténs förslag visserligen vilken
som helst av ^seminariets lärare kunna förordna?. Men dä sannolikt är, att valet ofta.
skall falla pa någon av ämneslårarna, torde frågan om ersättning för det med biblio¬
tekariebefattningen förenade arbetet böra bär upptagas. Kommittén anser, att denna,
ersättning helst bör bestå däri, att bibliotekariens åligganden inräknas med visst tim¬
tal i hans undervisningsskyldighet. Åtminstone så länge seminariernas boksamlingar
96
Kung!,» Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
ej vuxit till betydligt större omfång än det, de nu i allmänhet äga, synes detta timtal
kunna sättas till högst 2 veckotimmar.
Med ett belopp av två veckotimmar bör i den lagstadgade undervisningsskyldig-
heten ock inräknas lärares skyldighet att leda frivilliga laborationsövningar inom de
naturvetenskapliga ämnena.
Att, såsom nu skett, tjänstgöringsskyldigheten så bestämmes, att ett visst spel¬
rum mellan fastställda gränser uppkommer, är av praktiska skäl nödvändigt. Ett be¬
stämt timtal, som icke finge över- eller underskridas, skulle i hög grad försvåra en
god arbetsordnings uppgörande. Därmed skulle ock göras omöjligt att taga hänsyn
till tjänstgöringens art. Denna är växlande, så att tjänstgöringen dels genom ämnets
natur, dels genom undervisningsarbetets förening med annat arbete blir mer eller
mindre mödosam. Inom de stadgade gränserna bör då för varje lärare hans under-
visningsskyldighet bestämmas med hänsyn till tjänstgöringens beskaffenhet. Därvid
böra uppdrag att vara klassföreståndare samt åliggande att granska elevernas skriftliga
arbeten särskilt komma i betraktande.
Stundom kan tjänstgöringen vara av så maktpåliggande och mödosam beskaffen¬
het, att man både för rättvisans skull och i undervisningens eget intresse bör gå nedom
den gräns, som angives av det lägsta timtalet för den normala undervisningsskyldig-
heten. Särskilt har man härvid att tänka på tjänstgöring, som innefattar ledningen
av morgonandakten eller som medför uppsatsgranskning i .större omfattning eller som
i högre grad är förenad med handledning av eleverna i deras enskilda arbete. Där
förhållandena det medgiva, bör i sådana fall ett avdrag ske i vederbörande lärares
eljest normala undervisningsskyldighet eller med andra ord en minskning ske i det
för vanliga fall bestämda lägsta antalet undervisningstiminar. Eu dylik minskning
bör dock enligt kommitténs förslag icke utan vederbörande myndighets medgivande
uppgå till mera än 2 veckotimmar.
De nu anförda bestämmelserna för ämneslärarnas tjänstgöringsskyldighet över¬
ensstämma i allt väsentligt med motsvarande stadganden för de allmänna läroverken.
Utom av den tjänstgöringsskyldighet, som lämpligen kan åläggas lärarna, be¬
stämmes det behövliga antalet lärarkrafter av det antal lärartimmar i de olika ämnena,
som undervisningsplanen gör behövligt. Med ett ämnes »lärartimmar» förstås de
tjänstgöringstimmar, räknade till vanlig lektionstimmes längd, som måste tagas i an¬
språk för ämnets räkning. Det antal sådana timmar, som enligt den i det föregående
tecknade undervisningsplanen bör bliva behövligt vid seminarierna, blir ej i alla äm¬
nen detsamma som det å den av kommittén föreslagna timplanen upptagna. Dels
faller någon undervisning utanför timplanen, särskilt all sådan, som icke är obligatorisk
för klassens eller avdelningens alla lärjungar. Dels kan genom klassens delning i två
eller flera grupper eller någon gång genom två klassers sammanslagning antalet lärar¬
timmar bliva olika det motsvarande antalet å timplanen förekommande, i förra fallet
större, i senare fallet mindre. Vidare kan, enligt vad nyss sagts, understundom ett
avdrag böra ske i en lärares undervisningsskyldighet med hänsyn till hans arbetes be¬
skaffenhet. Ett dylikt avdrag betecknar tydligen tjänstgöringstimmar, som för det
ifrågavarande ämnets räkning tagas i anspråk, och är således att inräkna i ämnets
lärartimmar. En minskning i undervisningsskyldigheten för en lärare med hänsyn till
ett ämnes beskaffenhet har med avseende på lärarbehovet samma verkan som en ök¬
ning av ämnets timtal. I här föreliggaude beräkning, som ju måste förutsätta full
möjlighet för de föreslagna stadgebestämmelsernas tillämpning, bör avdraget upptagas
till 2 timmar.
97
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
Man har först att tillse, vilka lärotimmar som erfordras för de olika kunskaps¬
ämnena. Därvid må till eu början bortses från de timmar, som krävas för handled¬
ning av eleverna vid deras undervisningsövuingar.
Med det å timplanen upptagna veekotimtalet för ämnet kristendomskunskap bör
sammanföras den tid, som morgonandakterna upptaga, d. v. s. 15 minuter eller en
tredjedels undervisningstimme för varje dag, således tillsammans 2 veckotimmar. Men
ledningen av morgonandakten är, såsom förut påpekats, en uppgift av den art, att den
för läraren bör medföra ett avdrag i den eljest lagstadgade undervisningsskyldigheten, så
mycket hellre som religionsundervisningen i det hela, rätt bedriven, är en i hög grad
krävande uppgift. Det för morgonandakterna erforderliga antalet lärartimmar bör således
sättas till 4. För ämnet kristendomskunskap har man alltså att taga i beräkning dels
12 lärartimmar enligt timplanen, dels 4 lärartimmar för ledningen av morgonandakten.
I fråga om modersmålet har man att taga i beräkning det avdrag, som bör
kunna förekomma med hänsyn till det betydande arbete, som granskningen av ele¬
vernas uppsatser medför. Avdraget kan enligt nu gällande stadga för en och samma
'lärare uppgå till 4 veckotimmar, enligt kommitténs stadgeförslag endast till 2. Tänker
man sig uppsatsgranskningen fördelad på två personer och för vardera av dem detta
avdrag av 2 timmar verkställt, har man att beräkna en ökning av ämnets timtal med 4.
De naturvetenskapliga ämnena äro mycket arbetsamma för vederbörande lärare,
men något avdrag i nämnda lärares undervisningsskyldighet torde dock icke kunna
ifrågasättas, då ämnena, därest ett något så när tillfredsställande undervisningssätt
skall göras möjligt, ändock kräva ett jämförelsevis stort antal lärartimmar. Kommittén
har vid redogörelsen för de naturvetenskapliga ämnenas lärokurser framhållit nödvän¬
digheten av att undervisningen, i det fall att antalet elever i klassen överstiger 20,
till en viss utsträckning försiggår med delad (halv) klass (se sid. 60). Åtminstone halva
-antalet av dessa ämnens undervisningstimmar bör beräknas för delad klass, således i
biologi och hälsolära 4 timmar och i fysik och kemi 4 timmar. I sistnämnda ämne
tillkomma dessutom 2 lärartimmar för de frivilliga laboratorieövningarna.
Den karaktär och uppgift, som kommittén velat giva åt den tidigare delen av
geografiens kurs i seminariet, gör det, såsom lätt inses, högst önskligt, att icke säga
nödvändigt, att geografiundervisningen under det första året kan försiggå med delad
klass. Härigenom ökas ämnets lärartimmar med 2. Märkas bör, att det sammanlagda
lärartimtalet för historien och geografien enligt kommitténs förslag dock kommer att
bliva mindre än för närvarande, nämligen 13 mot nuvarande 14.
För läroämnet främmande språk blir antalet lärartimmar dubbelt större än an¬
talet på timplanen upptagna timmar, då man enligt kommitténs förslag har att utgå
ifrån att undervisning skall kunna förekomma i båda språken vid varje seminarium,
ehuru varje särskild elev icke erhåller undervisning i mera än det ena.
Matematiken, historien, ekonomiläran samt psykologien och pedagogiken få samma
antal lärartimmar som timplanstimmar.
I tjänstgöringen för eu av ämneslärarna skall enligt det föregående inräknas 2
veckotimmar för bibliotekets skötsel.
Slutligen har man att beräkna de timmar, som krävas för handledning av ele¬
verna vid deras praktiska utbildning, nämligen för så vitt denna handledning skall
givas av lärarna i de olika kunskapsämnena.
Därvid har man huvudsakligen att tänka på de s. k. gruppövningarna och serie-
övningarna samt på den »behandling av metodiska frågor», för vilka särskild tid be¬
räknats i undervisniugsplanen. »Timbesöken» i övningsskolan och besöken i andra
läroanstalter skola visserligen ordnas och ledas av ämneslärare, nämligen av läraren i
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 154 höft. (Nr 305.) 13
98
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
pedagogik ock av rektor, men behöva icke med nödvändighet påkalla lärarens närvaro
och torde därför icke höra uppföras i form av lärartimmar. »Heldagsbesöken» åter
falla inom vederbörande lärares, i allmänhet övningsskollärares, undervisningstid och
taga således inga särskilda lärartimmar i anspråk.
Vad nu grupp- och serieövningarna beträffar bör en del av dem fortfarande som
hittills ledas av övningsskolans lärare. Detta gäller särskilt om de övningar, som
falla inom övningsskolans småskolavdelning. Av de övriga undervisningsövningarna
kommer väl däremot det stora flertalet att ledas av seminariets ämnes- och övnings-
lärare. Lärarna i övningsskolan komma ändock att i ganska stor utsträckning tjänst¬
göra som handledare, nämligen vid elevernas heldagsbesök i övningsskolan.
En närmare granskning av kommitténs förslag till ordning för den praktiska
utbildningen giver vid handen, att hela antalet av de till ämneslärarnas tjänstgöring
hörande lärartimmar, som behövas för elevernas praktiska utbildning, uppgår till 20.
I det föregående är icke förutsatt, att seminariets ämneslärare skola undervisa i
övningsskolan annat än i omedelbart samband med sin verksamhet som ledare av ele¬
vernas praktiska utbildning. Nu vore det visserligen för främjandet av nämnda lära¬
res förmåga som ledare av den praktiska utbildningen ingalunda otjänligt, om under¬
visning i övningsskolan tilldelades dem även i större utsträckning. Därigenom skulle
dock arbetet i övningsskolan ytterligare splittras på olika lärare och dess nödtorftiga
sammanhållning i vederbörande övningsskollärares hand än mera försvåras, vilket för
skolans lärjungar icke vore lyckligt. Därtill kommer, att användningen av seminarie-
adjunkter som lärare i övningsskolan kan anses mindre tillfredsställande från stats¬
ekonomi synpunkt. Av sådana skäl har kommittén funnit sig icke böra beräkna några
särskilda lärartimmar för undervisning i övningsskolan av seminariets ämneslärare, icke
ens i skolans övre avdelning, där sådan undervisning eljest synes helst kunna före¬
komma. Emellertid torde, även om särskild tid därför ej upptages i en normalberäk¬
ning av lärarbehovet, i enstaka fall tillfälle kunna beredas seminarieadjunkt att tjänst¬
göra i övningsskolan en eller annan timme utöver de för undervisningsövningarna
anslagna, där så befinnes lämpligt.
I enlighet med det föregående får man då följande översikt över de lärar¬
timmar för ämneslärare, som enligt kommitténs förslag bliva behövliga. Den vid de
olika läroämnena i tabellen förekommande första siffran betecknar antalet undervis-
ningstimmar enligt den föreslagna timplanen, följande siffra ytterligare tillkommande
lärartimmar och slutsiffran hela antalet lärartimmar.
För undervisning
i kristendomskunskap 12 —(— 4 (morgonandakteu)..................... summa 16 timmar
» modersmålet 14 + 4 (skriftliga arbeten).................. » 18 »
» matematik 12 ......................................................... » 12 »
» historia 6 ........................................................ » 6 »
» geografi 5 + 2 (delad klass) ........................... » 7 *
» biologi och hälsolära 8 + 4 (delad klass) ... ....................... » 12 »
» fysik och kemi 8 + 6 (delad klass, friv. laborat.)...... » 14 »
» ekonomilära 5 ......................................................... » 5 »
» främmande språk 6 för vartdera språket........................ » 12 »
» psykologi och pedagogik 8 ......................................................... » 8 »
» skötseln av biblioteket .................................................................. » 2 »
» ledningen av den praktiska utbildningen.................................... » 20 »
Summa 132 timmar
99
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
I det föregående hade två faktorer, av vilka det behövliga antalet ämneslärare
tydligen bestämmes, blivit fastställda, nämligen tjänstgöringsskyldigheten och beloppet
av de lärartimmar, som tillhöra dessa lärares tjänstgöring. De behövliga lärarkrafterna
böra nu kunna beräknas.
Härvid bör man tydligen räkna med undervisningsskyldighetens medelvärde. Att
vid beräkningen använda dess lägsta eller högsta belopp vore att förutsätta, att alla
lärare skulle hava den minsta eller alla den största lagliga tjänstgöringen, varmed i
båda fallen möjligheten skulle vara utesluten att på det sätt, som ämnesfördelningen
fordrade, låta tjänstgöringen växla mellan de fastställda gränserna.
Då ämneslärarna äro rektor och adjunkter och enligt kommitténs i det föregå¬
ende framställda förslag undervisningsskyldigheten för rektor är i medeltal 12 vec¬
kotimmar och undervisningsskyldigheten för adjunkt i medeltal 21 veckotimmar, ger
det föreliggande beloppet av 132 lärartimmar i första hand, såsom lätt finnes, till
resultat ett behov av sex adjunkter jämte rektor. — Det måste emellertid tillses, huru¬
vida det föreliggande beloppet av lärartimmar helt och hållet är att täcka med ordi¬
narie lärarkrafter eller om någon del av däri ingående tjänstgöring kan och bör över¬
lämnas åt extra ordinarie lärarkrafter.
I detta avseende är först och främst att erinra om kommitténs förslag rörande
undervisningen i främmande språk vid seminarierna, nämligen att varje elev skall
åtnjuta undervisning i ett och endast i ett främmande språk, därvid han, såvitt möj¬
ligt, skall äga att själv välja mellan de båda språken tyska och engelska. Med en
sådan ställning för de båda i ämneskretsen ingående främmande språken är det. tyd¬
ligen tänkbart, att vid något seminarium det ena av dem kan komma att för en
eller annan klass alldeles bortfalla, i det att alla eleverna välja det andra språket.
Kommittén har dessutom föreslagit, att överstyrelsen skall kunna föreskriva viss ° in¬
skränkning i möjligheten att välja mellan båda språken, så att, om det ena språket
väljes av ett ringa antal elever, detta språk skulle kunna för den ifrågavarande klassen
bortfalla. Vid sådant förhållande är det givetvis icke tillrådligt att beräkna ordinarie
lärarkraft för mer än det ena av de två främmande språken.
Vidare måste, såsom kommittén i annat sammanhang utvecklar, i fråga om äm¬
net ekonomilära undervisningen under den närmaste framtiden tänkas, uppehållen helt
eller delvis medelst extra lärarkrafter, vadan detta ämnes timtal tillsvidare är att från¬
räkna, då det gäller de ordinarie ämneslärarnas tjänstgöring, låt vara att i något fall
ordinarie ämneslärare skall kunna åtaga sig det ifrågavarande ämnet eller någon del
därav.
Den timsumma, som efter fråndragning av det ena främmande språkets och eko¬
nomilärans lärartimmar kvarstår för de ordinarie adjunkterna och rektor, är 121. Från-
dragas rektors timmar, återstå 109 timmar till fördelning på adjunkterna, och man
finner, att denna summa innebär normal tjänstgöring för fem adjunkter, varvid dock
en rest av 4 veckotimmar uppkommer.
Förutom det antal lärartimmar, som representeras av det ena främmande språket
och ekonomiläran, måste följaktligen ytterligare ett antal lärartimmar överlåtas pa
andra lärarkrafter än rektor och de ordinarie adjunkterna, då dessa senare, såsom tyd¬
ligt är, icke kunna bliva flera än fem. Att härvid utvälja något visst ämne torde
varken vara behövligt eller lämpligt. Närmast synes måhända ligga att skilja ifrån
även det andra främmande språket. I vissa fall kan detta komma att visa sig för¬
delaktigt, men att göra det till regel vore helt visst oklokt. Det bör med avseende
därpå märkas, att såväl tyskan som engelskan tillsammans med nordiska språk bildar
100
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
en ofta förekommande ämnesgrupp i filosofisk ämbetsexamen, där nordiska språk i
övrigt ingår endast i förening med latin och historia. Möjligheten för seminarierna
att vid ledigförklaring av adjunktstjänst förena modersmålet med antingen tyska eller
engelska vidgar därför väsentligt utsikterna för dem att erhålla lämpliga modersmåls-
lärare, något som kan anses såsom en av de fördelar, vilka vinnas genom upptagandet
av främmande språk i seminariernas ämneskrets. Ett och annat mindre parti än av det ena,
än av det andra kunskapsämnets lärokurs kan tänkas avsöndrat och överlämnat åt särskild
lärare utom eller inom seminariets lärarkår. Särskilt må erinras om hälsoläran, vilken,
såsom kommittén på annat ställe påpekat, i vissa fall kan tänkas anförtrodd åt semi¬
nariets, gymastiklärare eller åt dess läkare.
Över huvud taget vore det olämpligt att med avseende på undervisningens fördel¬
ning på de olika lärarkrafterna fastslå genom stadgeföreskrift en gång för alla be¬
stämda ämnen och timtal. Man skulle därigenom ofta omöjliggöra just den förening
av ämnen och den fördelning av arbetet, som i ett föreliggande fall vore det för läro¬
anstalten mest önskvärda. Ju större rörelsefrihet i detta avseende, desto bättre. Deri
behövliga kontrollen åligger seminariernas centrala myndighet, som stadfaster förslag
till ämnen för adjunktstjänst vid dess ledigförklarande och i regeln förordnar de för
varje seminarium behövliga extra lärarkrafterna.
I överensstämmelse med nu gjorda utredning angående de vid seminarierna be¬
hövliga ämneslärarna föreslår kommittén följande stadgande: Lärare vid seminarium
vare, för undervisningen i kunskapsämnena, rektor och minst fem adjunkter, börande
den del av ifrågavarande undervisning, som icke av rektor och adjunkter bestrides,
överlåtas åt extra ordinarie lärarkrafter till den omfattning, överstyrelsen efter hem¬
ställan av lokalstyrelsen bestämmer. — Enligt de bestämmelser, som för närvarande
äro gällande, skola vid varje seminarium Unnas »minst fyra» adjunkter. Vid två
seminarier, nämligen seminarierna i Stockholm och Lund, äro på grund av särskild
kungl. förordning fem ordinarie adjunkter anställda.
En liknande undersökning, utförd för ett dubbelseminarium ger, såsom man kan
förutse, ett antal lärartimmar, som är endast obetydligt lägre än dubbla antalet av
lärartimmar vid ett enkelseminarium, och visar, att man för bestridande av undervis¬
ningen i kunskapsämnena vid ett dubbelseminarium bör tänka sig jämte rektor åtmin¬
stone 10 ordinarie adjunkter.
Behovet av Vart och ett av de i seminarieundervisningen ingående övningsämnena, d. v. s.
övnings- teckning, välskrivning, musik, trädgårdsskötsel, gymnastik med lek och idrott, slöjd
lärare. ocp pusijg(; arbete, kräver i regeln, då övningsläraren i allmänhet icke äger utbildning
för mera än ett ämne, sin särskilda lärarkraft. Övningslärarens undervisningsskyldig-
het blir därför i första rummet beroende av det antal lärartimmar, som hans ämne
kräver, och kan således icke bestämmas till ett för alla lika belopp. Om i något ämne
det ifrågavarande timtalet stiger utöver det för en enda lärare möjliga, måste ytterli¬
gare en lärarkraft anlitas. Uppgiften blir således att för varje övningsämne bestämma
det antal lärartimmar, som av detsamma göres erforderligt.
Läraren i teckning skall enligt kommitténs förslag, i likhet med vad som nu är
stadgat, vara pliktig att undervisa jämväl i välskrivning. I fråga om hans tjänstgöring
har man då att till det antal timmar, som ämnet teckning upptager på timplanen,
eller 8, lägga två timmar för den frivilliga teckningen, 1 timme för undervisningen i
välskrivning och 2 timmar för ledningen av undervisningsövningarna i teckning och
välskrivning. Teckningslärarens hela tjänstgöring blir följaktligen 13 veckotimmar.
Kungi. Mops Nåd. Proposition Nr 205. 101
Läraren i musik bar jämte sina på timplanen upptagna 8 sångtimmar 1 vecko¬
timme . för ledningen av den frivilliga körsången och ett betydligt antal timmar för
undervisningen i piano- och orgelspelning (s. k. uppspelningstimmar), i den föreslagna
undervisningsplanen beräknade till 16, samt slutligen 2 timmar för handledning' av
eleverna vid deras undervisningsövningar i sång — summa 27 timmar.
Gymnastiklärarens tjänstgöring blir beroende av det antal avdelningar, vari ele¬
verna vid övningarna uppdelas. Kommittén har tänkt sig tre gymnastikavdelningar
såsom det vid ett manligt enkelseminarium normala, nämligen en avdelning bestående
av första klassen, en av andra och tredje klasserna och en av fjärde klassen. Avdel¬
ningar, omfattande tre klasser eller 90 elever, skulle icke giva samma individuella be¬
hållning av undervisningen och skulle dessutom kräva större gymnastiklokaler, än semi¬
narierna i allmänhet förfoga över. Tiden för varje gymnastiklektion är vid ett man-
ligt seminarium enligt kommitténs förslag 45 minuter, d. v. s. en undervisningstimme.
Vid lek- och idrottsövniugarna hava två klasser tänkts skola bilda en avdelning. Med
avseende på.den teoretiska undervisningen i gymnastik har det synts kommittén, som
skulle tid därför bäst erhållas på det sätt, att i fråga om tredje och fjärde klasserna
den dag i veckan, da för dessa klasser lek och idrott förekomma, den vanliga gymna¬
stiklektionen bortfölle och motsvarande tid i stället användes för teoretisk undervisning.
Da nu vid de, manliga seminarierna andra och tredje klasserna tillsammans bilda en
gymnastikavdelning, far andra klassen eu sådan dag vara ensam vid den ordinarie
gymnastikövningen, och den teoretiska undervisningen för tredje klassen måste för¬
läggas till annan tid.. Härigenom blir en särskild lärartimme behövlig. Elevernas
undervisningsövningar i gymnastik, som enligt kommitténs förslag skola förekomma i
samband med övningsskolans gymnastiklektioner, få samma tid som dessa senare eller
30 minuter, d. v., s. två tredjedels undervisningstimme, varje dag och komma således
att kräva 4 lärartimmar i veckan. Tjänstgöringen för gymnastikläraren vid ett man¬
ligt seminarium blir i enlighet.härmed: gymnastik i seminariet 18 veckotimmar, lek
och idrott samt teoretisk undervisning 5 veckotimmar, undervisningsövningar 4 vecko¬
timmar summa 27 veckotimmar. Då emellertid, såsom kommittén påpekat, den
teoretiska undervisningen möjligen kan ordnas även på annat sätt, torde 26 veckotim¬
mar kunna sättas som minsta undervisningstid.
Vid ..ett kvinnligt seminarium skall enligt kommitténs förslag för varje dags
gymnastikövning auslas i första klassen eu tid av 45 minuter ock i de övriga klas-
serna., en tid av 30 minuter. Däremot skall ingen gymnastikavdelning där omfatta
flera ån 30 elever, i det att varje klass skall bilda eu gymnastikavdelning, varigenom
undervisningen .bättre kommer varje enskild elev till godo. Antalet lärartimmar för
gymnastiken . blir till följd härav detsamma som vid det manliga seminariet eller 18,
ocu da i övrigt undervisningsplanen är densamma vid båda seminarierna, uppkommer
med avseende pa lärartimnianius antal ingen annan skillnad än den, att vid det kvinn¬
liga seminariet någon särskild lärartimme icke behöver tagas i anspråk för den teore¬
tiska undervisningen. Gymnastiklärarinnan vid ett kvinnligt seminarium får således
en tjänstgöring av 26 veckotimmar.
Läraren i slöjd vid ett manligt seminarium torde, såsom i regeln nu är fallet,
otta komma att vara slöjdlärare även för gossarna i seminariets övningsskola. De för
gosslöjden i övningsskolan behövliga lärartimmarna torde därför böra upptagas vid
beräkningen av ifrågavarande lärares tjänstgöring. Lärartimmarna i övningsskolan
, ra .sättas till 12 i veckan (pappslöjd för gossar och under en del av tiden även
tör flickor i tolkskolans andra klass: 4 timmar; träslöjd för gossar i folkskolans tredje
102
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
och fjärde klasser: 4 timmar; metallslöjd för gossar i folkskolans högre avdelning: 4
timmar). I dessa timmar är dä inräknad 1 timme för undervisningsöyning i ämnet.
Då slöjdundervisningen i seminariet upptager 10 veckotimmar, blir slöjdlärarens hela
tjänstgöring följaktligen 22 veckotimmar.
Det ämne, som i kommitténs läroplan betecknats med namnet »husligt arbete»,
innefattar dels kvinnlig slöjd, dels hushållsgöromål. Av de på timplanen för ämnet
upptagna timmarna skulle sammanlagt 8l/2 tillhöra den kvinnliga slöjden och D o an¬
vändas för hushållsgöromål. Lärartimmarna i kvinnlig slöjd bliva lika många som de
på timplanen upptagna timmarna. Tagas även de lärartimmar i betraktande, som be¬
hövas för undervisningen i kvinnlig slöjd i övningsskolan, blir summan I6V2' i det att
den kvinnliga slöjden i övningsskolan kräver 8 timmar (en slöjdavdelning, bestående
av gossar och flickor i folkskolans första klass samt under en del av tiden även av
flickor i folkskolans andra klass: 4 timmar; en slöjdavdelning, bestående av flickor i
folkskolans tredje och fjärde klasser samt högre avdelning: 4 timmar). Häri är en
timme för undervisningsövning i ämnet inräknad. Undervisningen i hushållsgöromål
måste alltid försiggå med delad klass, vadan lärartimmarna bliva dubbelt sa många
som de på timplanen upptagna, således 15. Nu böra även de kvinnliga lärjungarna i
seminariets övningsskola erhålla undervisning i hushållsgöromål, sa mycket mera som
tillfälle därigenom beredes seminarieeleverna att få deltaga i undervisningen av barnen.
Alla skäl tala då för att lärarinnan blir densamma i övningsskolan som i seminariet.
Flickorna i folkskolans fjärde klass och i dess högre avdelning eller åtminstone de
sistnämnda böra komma i åtnjutande av sådan undervisning, och man har således att
för övningsskolans del räkna med åtminstone 4 veckotimmar för vardera av två skol-
köksavdelningar eller, beroende på barnantalet, för en enda sådan, d. v. s. 8 eller 4
lärartimmar.
Det minsta antal lärartimmar, som i seminariet och i övningsskolan tillsammans
erfordras för undervisningen i ämnet husligt arbete, blir enligt det föregående 351.2-
Detta är, då det gäller en över hela läsåret utsträckt undervisning, tydligen för mycket
för en enda lärarkraft. Vid ett manligt seminarium måste undervisningen i kvinnlig
slöjd i övningsskolan överlåtas åt någon av de vid övningsskolan anställda kvinnliga
lärarna, som då ock torde böra leda undervisningsövningarna i ämnet. Samma anord¬
ning kan naturligtvis tänkas lämplig även vid ett kvinnligt seminarium. I sa fall gar
antalet lärartimmar för husligt arbete ned till 27, och hela tjänstgöringen torde kunna
bestridas av en enda lärarinna. I annat fall får ämnet taga två lärarkrafter i anspråk:
en lärarinna i kvinnlig slöjd med en undervisningsskyldighet av minst 16 veckotim¬
mar och en lärarinna i hushållsgöromål med en undervisningsskyldighet av minst 19
veckotimmar, om endast en skolköksavdelning i övningsskolan förekommer.
Återstår trädgårdsskötseln. Undervisningen i detta ämne fördelar sig mycket
ojämnt på olika tider av året. För den teoretiska undervisningen har kommittén be¬
räknat i medeltal 60 undervisningstimmar under seminariekursen och för den prak¬
tiska 120, således sammanlagt 180 timmar eller i medeltal 5 veckotimmar, sa som a
timplanen angivits. Då den praktiska undervisningen måste ske med delad, klass, blir
antalet lärartimmar 60-{-240—300 eller i medeltal 81., veckotimmar. Härtill kommer
praktisk undervisning av barnen i övningsskolan under den därför lämpliga årstiden och
i samband därmed ledning av undervisningsövningar i ämnet. Enligt kommitténs för¬
slag skulle för denna undervisning anslås 3 veckotimmar under inemot 12 veckor om
året med vardera av två grupper av barn, således i medeltal under läsaret inemot 2
10g
Kun;]!. Maj:is Nåd. Proposition Nr 205.
lärartimmari veckan. Tjänstgöringen för läraren i trädgårdsskötsel kan således upp¬
skattas till 10 veckotimmar. t J
,, , 1 enlighet med det föregående bliva övningslärarna vid ett enkelseminarium
således följande: en lärare i teckning och välskrivning med 13 undervis-
mngstimmar i veckan, en i musik med 27 veckotimmar, en i gymnastik
med 26 veckotimmar, en i trädgårdsskötsel med 10 veckotimmar “samt vid
iuanligt seminarium en lärare i slöjd med 22 veckotimmar och vid k vinn-
ligt seminarium en lärarinna i husligt arbete med 27 veckotimmar eller
ock vid sistnämnda seminarium en lärarinna i slöjd med 16 och en i hus-
hallsgoromal med 19 veckotimmar. Antalet övningslärare blir följaktligen vid
ett manligt seminarium 5 och vid ett kvinnligt 5 eller 6. °
Enligt nu gällande bestämmelser är tjänstgöringsskyldigheten för läraren i teck-
a“§ Af’ ™r Isåren i musik 16, för läraren i gymnastik 11-13 och för läraren i
slöjd 16 18 veckotimmar. ^ Dessa tal skilja sig, såsom synes, i vissa fall ej obetydligt
Iran dem, vilka kommittén i enlighet med sin undervisningsplan funnit behövliga..
.Härvid är emelleitid att märka, att de stadgade timtalen avse minimitiänstgörin°* och
att _ lärarna hava skyldighet att mot särskild ersättning åtaga sig ytterligare tjänst¬
göring. Det visar sig ock, att det antal lärartimmar, som undervisningen, sådan den
för närvarande är ordnad, faktiskt kräver, i allmänhet är väsentligt större. Av serni-
narierna,s senast tryckta redogörelser framgår, att under läsåret 1909 — 1910 vid de 14
seminarier, som da voro fullständiga och av vilka intet hade parallellklasser, teekniims-
lararen hade eu tjänstgöring av i medeltal 14 veckotimmar, att musiklärarens tjänst¬
göring samma läsår vid 7 seminarier uppgick till 24 veckotimmar eller däröver och i
medeltal vid de 14 seminarierna var något över 22 veckotimmar, att gymnastiklärarens
tjänstgöring i medeltal uppgick till 14 och slöjdlärarens vid lärarseminarierna i medel¬
tal till 183/4 och vid lärarinneseminarierna i medeltal till något över 21 veckotimmar.
Den undervisningsskyIdoghet, som av kommittén beräknats för de olika övnirms-
lärarna, torde komma att riktigare motsvara undervisningens verkliga behov och så¬
ledes kunna betraktas soin normal undervisningsskyldigket, som endast i undantagsfall
kan komma att i någon väsentligare man behöva ökas. Då undervisningen i övnin°'s-
åmnena sa till vida torde vara mindre arbetsam än undervisningen i kunskapsämnena,
att den i allmänhet icke kräver lika mycket arbete utom lärotimmarna, torde den an-
givna undervisningsskyldigheten väl icke i något fall kunna anses överskrida lärarens
omlaga. I flera tall torde eu utsträckt undervisuiugsskyldighet vara för lärareu möjlig
hn, åkning av övningslärarens undervisningsskyldigket kan påkallas bland annat av
nödvändigheten att^för vinnande av en god arbetsordning eller en mera verksam under-
visning arbeta med delad klass i större utsträckning än ovan förutsatts, men framför
allt kan den bliva behövlig till följd av parallellklassers inrättande. Där så prövas
behövligt, bor da ock övningslärare framgent som hittills vara skyldig att mot särskilt
arvode^ ataga sig utsträckt undervisning. Till den ekonomiska sidan av frågan om
sådan övertidstjänstgöring skall kommittén i annat sammanhang återkomma. Med av¬
seende pa lärarens skyldighet föreslår kommittén, att utsträckt tjänstgöring icke ma
kunna _ aläggas övningsläraren utan hans eget medgivande till större belopp, än tat
undervisningsskyldigheten i dess helhet uppgår till 28 veckotimmar. Endast i fråga
om lararen i trädgårdsskötsel har kommittén med hänsyn till de förhållanden, som för
den_ praktiska sidan av hans undervisning kunna uppkomma vid ett dubbelklassigt
seminarium, funnit nödvändigt att överstiga denna gräns och föreslagit, att nämnda.
101
KungI. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
lärare skall vara skyldig att under den tid av året, som lämpar sig för handledning i
trädgårdsarbete i det fria, undervisa intill 36 veckotimmar. ,
Mera än i fråga om någon annan lärare gäller det om läraren i trädgårdsskötsel,
att hans tjänstgöringsskyldighet endast ofullständigt augives av antalet undervisnings-
timmar. Drygaste delen av hans tid kommer att upptagas av den skötsel och vard,
som han under alla årstider, jämväl under den del av året, då övriga lärare åtnjuta
ferier, måste ägna åt seminarieträdgården. ..... ...
Vid ett dubbelseminarium komma de flesta övningsämnen att krava tva lärare.
Så synes bliva fallet med alla utom teckningen och trädgårdsskötseln. Antalet övmngs-
lärare skulle följaktligen vid ett manligt dubbelseminarium bliva 8 och vid ett kvinn¬
ligt 8 till 10.
Behovet av Det behövliga antalet lärare vid ett seminariums övningsskola är framför allt
övnings- be3tämt av antalet avdelningar i övningsskolan. För att motsvara sitt ändamål maste
Skollärare. 5vningsskolan äga en viss rörlighet och kunna sammanställas till likhet med de vikti¬
gare av de hos oss förekommande olika skoltyperna. Allt under det att densamma
vid skilda tillfällen på olika sätt uppdelas, måste den dock behålla en viss mera be-
ständig grundform. Denna skall enligt kommitténs förslag helst vara formen »lifct. r>»,
varvid övningsskolan komme att bestå av en småskolavdelning, två folkskola va emmgai
och eu folkskolans högre avdelning. Yarje sådan avdelning komme att bestå av barn,
som i regeln erhölle undervisning samtidigt av samma lärare. För varje avdelning
skulle finnas en avdelningsföreståndare, en lärare, som meddelade all den undervisning
i avdelningen, som icke komme att utföras av seminarieeleverna eller av de amiies-
och övnino-slärare, vilka leda seminarieelevernas undervisningsövnmgar; avdelmngs-
föreståndaren skulle bilda den sammanhållande kraften i undervisningsarbetet inom
avdelningen och för övrigt äga den uppgift, som i allmänhet åligger en klasstore-
Att varje avdelning av övningsskolan får sin särskilda, avdelningsföreståndare
är nåcot, som ovillkorligen kräves av hänsynen till de barns bästa, som övningsskoian
fatt i sin vård. Då nu det normala antalet avdelningar i övningsskolan skulle vara
fyra och då enligt det föregående ingen av seminariets ämneslarare kan komma att
få så pass mycket undervisning i skolan, att han skulle kunna sköta förestandarskapet
för en avdelning, blir således det behövliga antalet övningsskolläiai e ätmin-
St0n(Détta är ock det antal, som för undervisningens uppehållande i övningsskolan
blir behövligt. Att bestämt angiva den summa av lärartimmar, som kommer att till¬
höra övningsskollärarnas tjänstgöring, låter sig svårligen göra, då .skolans uppdelning
vid vane särskilt tillfälle kan tänkas olika. En överslagsräkmng giver eu summa, som
för var och en av de fyra lärarna skulle innebära eu uudervisningsskyldighet av om¬
kring 24 veckotimmar. Härtill kommer eu och annan timmes tjänstgöring i seminariet
för undervisning i metodik. ......
Nåo-ra lärartimmar för fortsättningsskolan äro vid nämnda oversiagsrakning icke
medtagna, ehuru, såsom man bör hoppas, en fortsättningsskola i de flesta fall kommer
att tillhöra ett seminariums övningsskola. ... ...
Kommittén föreslår, att undervisningsskyldigheten för iararna i öv¬
ningsskolan skall bestämmas till en omfattning av 22 till 26 veckotim¬
mar, dock att för lärare, som i större utsträckning fått sig alagd ledning av eleverna»
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205. 105
praktiska utbildning, den lägre gränsen må kunna sänkas med högst två timmar i
veckan.
För närvarande är för övningsskolans lärare bestämd en undervisningsskyldighet
av 24 till 28 veckotimmar, och kommitténs förslag innebär således någon sänkning av
timtalet. Men samma skäl, som påkalla eu sänkning i antalet undervisningstimmar
för seminarieadjunkterna, göra en sådan önsklig i fråga om övningsskollärarna. Deras
arbete är både svårt och betydelsefullt, vare sig det gäller undervisningen av barnen
i övningsskolan, därvid i regeln varje lektion åhöres av en eller flera seminarieelever,
för vilka den skall tjänstgöra som ett mönster, eller det gäller den omedelbara hand¬
ledningen av eleverna för deras praktiska utbildning. Det bör ock ihågkommas, att
tillsynen över barnen och uppgiften att söka sammanhålla det på olika lärare splittrade
undervisningsarbetet inom skolavdelningen gör det nödvändigt för dem att vara
närvarande i skolan även många av de timmar, då de enligt arbetsordningen skulle
vara fria.
Vid ett dubbelseminarium blir, enligt vad tidigare sagts angående övningsskolans
beskaffenhet vid ett sådant seminarium, det behövliga antalet lärare i övningsskolan
minst 7.
Emellertid är övningsskolans omfattning och anordning ännu mycket olika vid
olika seminarier, liksom i överensstämmelse därmed antalet vid skolan anställda lärare
växlar och än är två, än tre. Även under den närmaste framtiden torde övningsskolans
beskaffenhet bliva olika vid olika seminarier. Med hänsyn härtill har kommittén ansett
bäst, att med avseende på övningsskolans lärare icke något bestämt antal fastställes i
stadgan, utan har i överensstämmelse med nu gällande föreskrift hemställt, att stadgan
endast skulle innehålla bestämmelse därom, att erforderligt antal lärare må anställas
vid övningsskolan i enlighet med av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall meddelade be¬
stämmelser.
I sitt betänkande har kommittén vidare framlagt förslag rörande be¬
hörighetsvillkor och befordringsgrunder för de olika slagen av lärartjän¬
ster vid seminarierna samt rörande tjänstetillsättning och lärares avgång
ur tjänsten. Kommittén finner vissa skärpningar av de nu gällande be¬
hörighetsvillkoren vara erforderliga, särskilt i syfte att skydda seminarierna
från att i ett eller annat hänseende mindre väl kvalificerade lärare där
skulle kunna vinna anställning. Vidkommande tjänstetillsättningen har
kommittén föreslagit sådan ändring, att seminariernas lärare i detta hän¬
seende skulle bliva i det hela likställda med lärarna vid de allmänna läro¬
verken.
Slutligen har kommittén i detta sammanhang framställt förslag om
reglering av seminarielärarnas löner och därvid hävdat, att en höjning
av dessa vore påkallad av en rättvis hänsyn till arten och betydelsen
av seminarielärarnas arbete, men framför allt betonat, att den säkrast
verksamma åtgärden för beredande åt seminarierna av sådana lärarkrafter,
som där äro behövliga, vore att göra seminarielärartjänsterna i ekonomiskt
hänseende så pass förmånliga, att desamma kunde bliva eftersökta även av
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 154 höft. (Nr 205.)
14 «
Myndig¬
heterna.
Departe¬
mentschefen.
106 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
val meriterade lärare. För sistnämnda syftes vinnande vore särskilt en viss
skillnad mellan seminarieadjunkts och läroverksadjunkts löner till förmån
för den förre oundgänglig. Kommittén har också vid uppgörande av sitt
löneförslag beaktat denna synpunkt och föreslagit lönesatser, som skulle
göra lärartjänsterna vid seminarierna förmånligare, än vad motsvarande
befattningar vid de allmänna läroverken för närvarande äro. Då emellertid
yrkanden framställts på en löneförbättring även för de allmänna lärover¬
kens lärare, har kommittén, såsom jag förut omnämnt, under förutsättning
att dess löneförslag beträffande seminariernas lärare komme att förverk¬
ligas, innan löneförbättring genomförts för läroverkens lärare, betonat nöd-
vändigheten därav, att vid en framtida reglering av lönerna för sistnämnda
lärarkår i samband därmed sådana förändringar måtte vidtagas i bestäm¬
melserna om seminarielärarnas löner, att de syften, som motiverat kom¬
mitténs förslag till löneförbättring för dessa lärare, måtte bliva på fullt
tillfredsställande sätt tillgodosedda.
De hörda myndigheterna hava i det hela lämnat kommitténs förslag
om ökning av lärarkrafterna vid rikets folkskoleseminarier utan anmärk-
ning eller ock uttryckligen tillstyrkt desamma.
Blott förslaget om anställande av en biträdande föreståndarinna vid
kvinnligt seminarium, där rektorsbefattningen har manlig innehavare, har
väckt gensagor. Detta förslag avstyrkes av sju domkapitel och tretton
seminariekollegier, enär det anses innebära en olämplig uppdelning av
rektors myndighet på två personer.
I övrigt önska en del seminariekollegier vissa mindre förändringar i
de av kommittén föreslagna bestämmelserna om lärarnas tjänstgörings¬
skyldighet. Så påyrka två kollegier, att adjunkts tjänstgöringsskyldighet
må kunna sättas högst till 20 timmar, ej, såsom kommittén föreslagit,
20—22 timmar, detta med hänsyn till den myckna tid, elevernas enskilda
arbeten komma att kräva.
1 det föregående har jag erinrat därom, att det förslag till löneför¬
bättring för seminariernas lärarkår, som av kommittén framlagts, blivit
hänskjutet till den av Kungl. Maj:t tillsatta s. k. lärarlönenämnden för att
tagas under omprövning i samband med kommitténs utredningar rörande
avlöningsvillkoren för vissa andra lärarkårer, bland dem särskilt lärarna vid
de allmänna läroverken. Jag tillät mig då även framhålla, att denna om¬
ständighet gjorde det omöjligt att nu för Riksdagen framlägga frågan om
lönereglering för seminarielärarkåren. Vid kommitténs förslag i nämnda
hänseende har jag sålunda icke anledning att nu uppehålla mig. Emel-
i
107
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
lertid är det tydligt, att frågan om en skärpning av de formella behörighets¬
villkoren för seminarielärartjänsterna står i närmaste beroende av frågan
om en förbättring i avlöningsvillkoren för samma tjänster: ett genom¬
förande av den förra åtgärden utan samband med den senare skulle icke
göra lärartjänsterna vid seminarierna mera eftersökta än de nu äro; det
skulle snarare öka de svårigheter att få desamma väl besatta, som under¬
stundom framträda. Därest en skärpning av de formella behörighets¬
villkoren vid en närmare undersökning befinnes nödig, kan den sålunda
vidtagas endast i samband med en löneförbättrin», och kommitténs förslå»
i detta ämne bör sålunda icke nu företagas till prövning och avgörande.
Jag finner icke heller anledning att nu ingå på frågan om ändring i gäl¬
lande bestämmelser beträffande användningen av kvinnliga lärarkrafter vid
seminarierna, vilket spörsmål likaledes synes böra behandlas i sammanhang
med lönefrågan.
Icke heller bör det av kommittén utarbetade förslaget om ändring i
bestämmelserna rörande tjänstetillsättning upptagas till behandling i den
proposition, varom jag nu yttrar mig. Det väsentliga i nämnda förslag
är överflyttningen till en central skolmyndighet och delvis till Kungl. Maj:t
av den befattning med tjänstetillsättning, som för närvarande tillkommer
de lokala myndigheterna. Frågan om framställning till Riksdagen angående
upprättandet i huvudsaklig överensstämmelse med av kommittén avgivet
förslag av en central skolmyndighet, har jag nyss underställt Kungl. Maj:ts
avgörande, och uppenbart är, att innan förslaget om upprättandet av eu
dylik myndighet, under vilken seminarierna lämpligen kunna förläggas,
vunnit Kungl. Maj:ts och Riksdagens bifall, något avgörande icke kan träffas
rörande den lämpliga formen för tjänstetillsättningen.
Måste sålunda de nu nämnda spörsmålen om lärarnas avlöning och
behörighetsvillkor tills vidare undanskjutas och frågan om tjänstetill¬
sättningen bliva beroende av annan frågas avgörande, kunna och böra
däremot enligt min mening åtgärder redan nu vidtagas för att bereda
seminarierna en sådan förstärkning av deras lärarkrafter, som av kommittén
föreslagits.
Vad först angår seminariernas ämneslärare, adjunkterna, har kom¬
mittén förordat en begränsning av den dem åliggande tjänstgöringsskyldig¬
heten, varav följer, att en ökning av antalet lärarkrafter skulle bliva er¬
forderlig.
G
Behovet av
ordinarie
och extra
ämneslärare
i 08
KungL Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
Mot detta förslag hava några invändningar icke uttalats, och jag
finner de skäl, kommittén anfört till stöd därför, avgörande.
Det nuvarande antalet adjunkter bestämdes vid en tid, då för semi¬
nariearbetet uppställdes det snävt begränsade bildningsmål, varom jag förut
talat. Tjänstgöringsskyldigheten för seminarieadjunkter är också fastställd
till samma antal undervisningstimmar för vecka som för läroverksadjunkter
med tjänstgöring i de allmänna läroverkens lägre klasser. Klart är emel¬
lertid, att varje försök att utvidga och fördjupa seminarieundervisningen
skall medföra en väsentlig ökning i lärarnas arbetsbörda, framför allt däri¬
genom, att behovet av fortsatta studier och av förberedelse för undervis¬
ningen blir väsentligt större. Tages därjämte hänsyn till den synnerligen
krävande beskaffenhet, som givetvis utmärker undervisningen vid en anstalt
för utbildning av lärare, torde det vara obestridligt, att en minskning i
antalet av seminarieadjunkternas tjänstgöringstimmar är av nöden, önskvärt
vore, att seminarielärarna kunde i förevarande hänseende likställas med
handledarna vid provårsläroverken; det minsta, som kan ifrågakomma, synes
mig i varje fall vara, att de, såsom av kommittén föreslagits, bliva likställda
med de läroverkslärare i övrigt, som hava sin huvudsakliga tjänstgöring
förlagd till realskolans högsta klass eller till gymnasiet. Därest en verklig
reformering av undervisningsarbetet vid seminarierna skall kunna genom¬
föras, är det enligt min mening oundgängligt, att en sådan ökning av
lär arkrafterna vid dessa läroanstalter kommer till stånd, att den före¬
slagna begränsningen möjliggöres.
Enligt kommitténs beräkning bliva de vid ett enkelseminarium erfor¬
derliga ämneslärarna rektor och 5 adjunkter samt därjämte extra lärar-
krafter för bestridande av 15 veckotimmars undervisning. Av vad jag
nyss anfört följer, att jag icke anser någon nedprutning i vad sålunda
föreslagits vara möjlig. Ifrågavarande antal adjunkter finnes redan nu i
Stockholm och Lund.
Det kunde emellertid ifrågasättas och har också av vissa bland de
hörda myndigheterna ifrågasatts, att extra lärår krafter icke borde på före¬
slaget sätt användas för undervisning, som icke är av någon tillfällig art
utan ingår i läroanstalternas normala undervisningsplan. Vid varje semi¬
narium skulle i sådant fall erfordras 6 adjunktstjänster, och medeltalet
undervisningstimmar för varje lärare skulle då kunna sänkas med en timme.
Jag vill dock ej nu förorda en sådan lösning av frågan. Det kan natur¬
ligtvis icke nekas, att en fortvarande användning av extra lärarkrafter är
ägnad att väcka vissa betänkligheter. Men en anordning liknande den,
som av kommittén föreslagits, har sedan länge tillämpats vid högre
109
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
lärarinneseminariet i Stockholm. Där har under en lång följd av år ett
väsentligt större antal lärartimmar, än som ifrågasatts beträffande folkskole-
seminarierna, varit överlämnade åt extra lärarkrafter, timlärare. Visserligen
har vid den nyligen genomförda omorganisationen av ifrågavarande läro¬
anstalt i samband med en ökning av den ordinarie lärarpersonalen antalet
timlärare något minskats, men alltfort skall enligt den uppgjorda planen
undervisningen till en mindre de! bestridas av timlärare. Den erfarenhet,
som sålunda vunnits på ett jämförligt område, synes mig ägnad att minska
de betänkligheter, den föreslagna användningen av timlärare vid folkskole-
seminarierna kan väcka. Några oöverstigliga svårigheter att finna lämpliga
lärarkrafter för den ifrågavarande tjänstgöringen torde man sannolikt icke
behöva befara. Icke heller torde man behöva frukta någ-on nödvändig för-
sämrmg i undervisningens resultat, därest nämligen den undervisning, som
överlämnas åt extra lärare, i allmänhet väljes så, att praktiska undervisnings-
övningar icke äro förbundna därmed.
I betraktande jämväl av den kostnadsminskning, den föreslagna an¬
vändningen av extra lärarkrafter är ägnad att medföra, synes man mig
åtminstone för närvarande sakna tillräckligt starka skäl för anlitande av
den dyrbarare anordningen att anställa en sjätte adjunkt vid seminarierna.
Av skäl, som jag i det följande får närmare utveckla, anser jag emel¬
lertid, att den nedsättning i tjänstgöringsskyldigheten med 2 undervisnings-
timmar för vecka, som kommittén föreslagit såsom ersättning för uppdraget
att vara bibliotekarie, bör bortfalla, varvid antalet veckotimmar, som måste
uppehållas genom timlärare, minskas från 15 till 13.
Redan nu äro, såsom nyss nämndes, vid seminarierna i Stockholm och
Lund 5 adjunkter anställda på ordinarie stat. För att den av kommittén
föreslagna förstärkningen av seminariernas ämneslärarkrafter skulle komma
till stånd, skulle alltså erfordras, dels att å seminariernas stat uppfördes
13 nya adjunktstjänster att fördelas mellan de seminarier, där endast 4
adjunkter äro anställda, dels att anslag beviljades till arvode för 13 vecko¬
timmars undervisning vid varje seminarium utan parallellklasser.
Angående de ämnen, som böra förenas med de nya lärartjänsterna,
torde bestämda uppgifter icke kunna på förhand lämnas, så mycket mindre
som för närvarande seminarieadjunkterna äro förpliktade att efter behov
undervisa i vilket som helst av de till seminariets kurs hörande läro¬
ämnena. I de flesta fall torde emellertid en förstärkning av lärarkrafterna
komma att visa sig företrädesvis behövlig för undervisningen i de natur¬
vetenskapliga 1 äroämnena.
no
Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 205.
Beträffande tidpunkten för de nya lärarkrafternas anställande är till
en början att märka, att den nya undervisningsplanen, för vars tillämp¬
ning desamma äro erforderliga, givetvis icke kan börja tillämpas förr än
från början av läsåret 1914 och att sålunda de nya lärarkrafterna under
första året av den nya ordningen bliva behövliga först från och med höst¬
terminen. Det torde vid sådant förhållande knappast vara nödigt, att de
föreslagna nya ämneslärartjänsterna redan under år 1914 besättas med
ordinarie innehavare. Att så icke sker synes även på grund av andra
omständigheter vara önskvärt. Överhuvud torde det vara mindre lämpligt,
att ett större antal lärartjänster samtidigt ledigförklaras och tillsättas, enär
det kan befaras, att i sådant fall brist skall uppstå på tillräckligt antal
väl kvalificerade sökande. Då i samband med 1904 års läroverksreform
ett stort antal nya lärartjänster skulle inrättas, förfor man ock så, att deras
besättande med ordinarie innehavare fördelades på de närmast följande
åren, och detta oaktat de flesta av de nya tjänsterna tillkommo för att
tillgodose ett redan förefintligt lärarbehov, som dittills fyllts genom
extra lärarkrafter. Även till en annan omständighet bör i nu förevarande
fall hänsyn tagas. Jag har i det föregående framhållit såsom ett oefter-
ffivlifft villkor för en verklig; reformering av seminarieundervisningen, att
lärartjänsterna vid seminarierna göras i ekonomiskt hänseende begärliga även
för väl meriterade sökande. Det synes då vara riktigast, att de nya lärar¬
tjänster, som där äro erforderliga, icke besättas med ordinarie innehavare,
innan en löneförbättring blivit genomförd, som i fråga, om dessa tjänster
kan få utöva den med densamma avsedda verkan. A andra sidan kan,
såsom redan framhållits, den tilltänkta nya undervisningsplanen och det
av denna förutsatta arbetssättet icke i tillbörlig grad komma till tillämp¬
ning, därest seminarierna ej erhålla den erforderliga ökningen av sina
lärarkrafter. Under förhanden varande förhållanden torde sålunda vara lämp¬
ligast, att de nya lärartjänsterna tills vidare uppehållas av extra ordinarie
lärare samt att de ledigförklaras och besättas med ordinarie innehavare,
först sedan lönefrågan vunnit sin lösning. 1 åtskilliga fall torde härav den
fördelen vinnas, att under övergångstiden ett antal lärare få tillfälle att
såsom extra ordinarie pröva sig med avseende på sin lämplighet som lärare
vid folkskoleseminarium.
Av nu angivna skäl anser jag mig vid beräkning av de för år 1914
erforderliga kostnaderna för den föreslagna ökningen av seminariernas
lärarkrafter böra utgå från de arvodesbelopp, som, enligt vad nyss antytts,
föreslagits för extra ordinarie lärare med full kompetens. I sammanhang
härmed vill jag emellertid uttryckligen hava uttalat, att den nu föreslagna
Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205. 111
anställningen av ett större antal extra ordinarie lärare vid seminarierna
måste betraktas såsom en övergångsform och ingalunda bör under någon
längre följd av år bibehållas.
Det föregående innebär, att medel böra anvisas för anställande vid
seminarierna av 13 extra ordinarie ämneslärare och för bestridande genom
timlärare av 13 veckotimmars undervisning vid vart och ett av 14 enkel¬
seminarier och 26 veckotimmar vid ett dubbelseminarium. Av äinnes-
lärarna kunna 8 beräknas vara manliga och 5 kvinnliga. 1 vad mån man¬
liga eller kvinnliga lärarkrafter komma att tagas i anspråk såsom timlärare
synes nu icke möjligt att förutse. Vid beräkning av erforderligt anslag
torde man böra utgå från att manliga timlärare överallt anställas, allden¬
stund arvodet, såsom jag senare skall närmare angiva, torde böra bestämmas
något högre för manliga än för kvinnliga timlärare.
Kan sålunda den erforderliga ökningen av seminariernas ämneslärar-
personal komma till stånd samtidigt därmed, att den nya undervisnings-
planen kan börja tillämpas, låter sig detta icke helt och hållet göra be¬
träffande vissa av lärarna i övningsämnena och ännu mindre beträffande
lärarna i övningsskolan. I fråga om båda dessa grupper av lärare är man
nämligen i större eller mindre grad beroende av de vid de särskilda semi¬
narierna förefintliga lokalutrymmena. Såsom känt är råder härutinnan
stor olikhet, i det vissa seminarier förfoga över tillräckliga och i övrigt
ändamålsenliga lokaler, andra åter äro synnerligen trångbodda och i
största behov av förbättringar i detta hänseende. I den mån, en ökning
av ifrågavarande lärarpersonal är beroende av förbättringar i seminarier¬
nas lokalförhållanden, kan tydligen ökningen av lärarpersonalen blott ske
stegvis, allt efter som de nödiga lokalförbättringarna hinna utföras. Den
erforderliga lärarökningen kan med andra ord icke ske i ett slag utan får
fortgå under en följd av år. Den olikformighet i utbildningen, som på
grund härav måste göra sig gällande vid de olika seminarierna under
övergångstiden, är ju att beklaga men bör givetvis ej få utgöra hinder
för att vidtaga förbättringar i de fall, där de yttre förhållandena sådant
medgiva.
Vad nu anförts om lärarökningens beroende av lokalförbättringar gäller
som nämnts i främsta rummet övningsskolan.
Bland övningsämnena gäller detsamma först om ämnet hushållsgöromål
(»huslig ekonomi»), för vars upptagande på arbetsordningen erfordras för
ändamålet avsedda lokaler, men även om ämnet gymnastik med lek och
Lokalför¬
hållandenas
hämmande
inverkan.
112
Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 205.
idrott, nämligen vid de seminarier, som i saknad av egna gymnastiksalar
måste bedriva undervisningen i nämnda ämne i förhyrda lokaler.
Behovet av Lärarna i övningsämnen vid seminarierna åtnjuta för närvarande dels
Särart. fast avlöning, för vilken de äro skyldiga att tjänstgöra var och en ett
bestämt antal undervisningstimmar för vecka, dels ock särskild ersättning
för varje tjänstgöringstimme i veckan, som erfordras utöver nämnda
antal. Antalet på sådant sätt betalda särskilda övertimmar vid varje semi¬
narium fastställes, efter förslag av seminariets rektor, inom vissa bestämda
gränser av vederbörande domkapitel och, om dessa gränser behöva över¬
skridas, av Kungl. Maj:t. På grund härav råda betydliga olikheter mellan
de olika seminarierna i fråga om de för de särskilda övningsämnena be¬
stämda lärår timtalen. Kommittén har nu i anslutning till sitt förslag till
normaltimplan för seminarierna beräknat och föreslagit normaltimtal för
lärarna i de särskilda övningsämnena, vilka i de flesta fall innebära en
ökning av nu förekommande timtal.
Tydligt är, att det för varje seminarium erforderliga antalet lärar-
timmar för övningsämnena blir beroende av den timplan, som där skall
tillämpas. Det blir därför icke möjligt att på förhand noggrant beräkna det
antal lärartimmar för dessa ämnen, som kommer att bliva erforderligt. Tv
dels torde, såsom jag redan förut framhållit, en eller annan jämkning
böra vidtagas i kommitténs förslag till normaltimplan, dels bör, såsom jag
likaledes betonat, en viss frihet lämnas de särskilda seminarierna att vidtaga
de smärre avvikelser från normaltimplanen, som de särskilda förhållandena
göra önskvärda. Även om man för framtiden kan och bör vänta en
något större likformighet seminarierna emellan i fråga om lärartimtalen
för övningsämnena, bör det tydligen hädanefter liksom hittills överlämnas
åt vederbörande myndigheter att för varje seminarium fastställa de lämp¬
liga timtalen.
Vid beräkningen av den för arvoden till övningslärare behövliga an¬
slagsökningen synes man emellertid kunna utgå från de av kommittén
föreslagna timtalen, dock med vissa nedsättningar beträffande ämnena gym¬
nastik och husligt arbete, vartill jag strax återkommer. Dels hava näm¬
ligen kommitténs timtal i det hela vunnit de hörda myndigheternas god¬
kännande; där avvikande meningar uttalats, hava de åsyftat en höjning
av nämnda tal till förmån för det ena. eller andra särskilda ämnet.
Dels är det att antaga, att de ändringar i de av kommittén föreslagna
timtalen, som kunna visa sig erforderliga, huvudsakligen komma att,
med bibehållande av ungefärligen samma timsumma för alla övningsäm¬
nena tillsammantagna, bestå i en förskjutning av timtalen de olika ämnena
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
113
b ^
ce o
g s»
5 :©
a Sä
bo bo
55 c
” ^ i
a §
I 'O
£ I
<1 b
ce •©*
S ~*o
.§.g»
h "s
S.8
3 »
*^*5
1*
.5 .©5
| .Sr G r-H JA
(Sfele *
w JO J4 i -a C
-C so + S '3
, 'O
3 S
^sS + S-å
53 g
£ §
a*
a Ö
fn g
2 g
:cti ^
l-I
a Ja
a |
1 s
P? SO
3 C
2l §
to so
ra
• ra
3 G
fc §
bo *
£p 55 i
di B*a M
■alo + a
r i i i i
I I I
« IN <M -J CO ^ (MIM Mi-
I 1 + I I M 1 I I 1 1 i |
I CC CO M OJfM I 00 CO I G0 CO Öb
I rH rH HtH I rH r—I i rH
■'tf Cvl ^ Cvl-rH ^
+ 1 1 + 1 I + 1 l++i +
I 2 öS | 2 I 5$ 2 ! 12 2 1
+
iOOSCOlOOJOiOOCOlOtMOiClO
iowi>a5^i>i>HOfOfo^iN.o:
rHrHT—IrHrHrHrHOdrHT—IrHrHr—(rH
COCOCOt^T-f^D-COCOOCO!—i CO o
(M OO !M (M OJ Cv] (M (M W H O] n w H
s g
£ I
ra oi
+ + + I
+ 1 I I + 1 +
jO(MOO(MlOl>COlMlO!OlOOjmO]
r3
C
JA
JO
JA
3 .S S '5
£> ra 0Q 02
TS rrj
X fl G
C3 -rf G tf
P=H ^ Kl
J 3
0 hJ
bo
C
4bo
B
O
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 154 käft. (Nr 205.)
15
i
motsvarar den bestämda lönen, med tillägg av övertimmar, där sådana förekomma. (Jämför sid. 112.)
114
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
emellan, något som tydligen föga eller intet inverkar på anslagsbehovet.
Av vad nyss anförts framgår emellertid, att de sifferuppgifter, som nu
kunna lämnas, blott ungefärligen angiva det blivande behovet och äga
betydelse i och för anslagsbehovets beräknande, men att de icke kunna
bliva i detalj bindande för undervisningens anordnande vid varje särskilt
seminarium.
Med ledning av seminariernas senast utgivna årsredogörelser lämnar
jag en översikt (se sid. 113) av de lärartimsummor för de olika övnings-
ämnena, som under läsåret 1911—1912 förekommo vid seminarierna, samt
av den ökning (eller minskning) därav, som skulle bliva en följd av till-
lämpningen av de utav kommittén beräknade timtalen.
I det föregående har jag antytt, att i fråga om två av övningsämnena,
nämligen gymnastik och hushållsgöromål, den föreslagna undervisnings-
planen vid vissa seminarier tills vidare icke kan komma till tillämpning,
enär erforderliga lokaler saknas. Beträffande gymnastiken gäller detta om
seminarierna i Uppsala, Strängnäs, Lund och Karlstad, vilka använda för¬
hyrda gymnastiksalar. För dessa seminarier har därför i den nyss med¬
delade översikten blott upptagits den ökning i lärartimtalen, som skulle
erfordras för teoretisk gymnastikundervisning och idrottsövningar. Ämnet
hushållsgöromål förekommer för närvarande vid seminarierna i Stockholm,
Skara, Landskrona och Kalmar men saknas vid seminarierna i Falun och
Umeå. Vid seminariet i Falun komma för ändamålet behövliga lokaler
att inredas i den nya seminariebyggnad, som står under uppförande.
Ämnet hushållsgöromål bör sålunda införas vid seminariet, när lokalerna
bliva tillgängliga. Liksom övriga anslagsbelopp, som bliva erforderliga i
samband med seminariets inflyttning i de nya lokalerna, torde nödiga
medel för ifrågavarande undervisnings bedrivande längre fram höra äskas
å extra stat, intill dess seminariets utvidgning till dubbelseminarium blivit
o-enomförd. Vid seminariet i Umeå kunna för närvarande lokaler för under¬
visning i hushållsgöromål icke anskaffas.
Beträffande de angivna erforderliga lärartimtalen för övningsämnena
är ytterligare följande att iakttaga:
Seminariet i Göteborg har lämnats utom räkningen, alldenstund i årets
statsverksproposition vid äskande av förhöjt anslag till detta numera med
parallellklasser utvidgade seminarium även erforderliga arvodeshöjningar
till övningslärarna tagits i beräkning. Den timplan, som därvid lagts till
grund, överensstämmer visserligen icke fullständigt med den nu föreslagna,
men även om någon jämkning skulle komma att vidtagas däri, synas de
äskade beloppen i det hela bliva för ändamålet tillräckliga.
115
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
Icke heller har hänsyn tagits till de vid vissa seminarier upprättade
ettåriga kurserna för studenter eller till parallellavdelningar vid semi¬
narier, som skola ombildas till dubbelseminarier. Såsom hittills torde
tills vidare anslag för nämnda behov böra begäras å extra stat. Vad sär¬
skilt studentkurserna angår bör deras antal bestämmas med hänsyn till
det framtida lärarbehovet, och dessutom synes ännu ej fullt klart, vid
vilka seminarier de definitivt böra förläggas.
Enligt gällande bestämmelser utgår ersättning för övertimmar i ämnena
teckning, musik och gymnastik med 100 kronor för varje årlig vecko¬
timme, och i manlig slöjd med 75 kronor samt i kvinnlig slöjd med 70
kronor. Beträffande" hushållsgöromål finnes intet stadgat, men man har
vid anslags beviljande i några fall utgått från en gottgörelse av 70 kro¬
nor för veckotimme, vilken beräkningsgrund här torde kunna användas.
Av nyss meddelade tabell framgår, att den behövliga ökningen i ämnena teck¬
ning, musik och gymnastik utgör tillsammans 188 timmar, i manlig slöjd
20 timmar samt i kvinnlig slöjd och hushållsgöromål tillhopa 2 timmar.
Bland övningsämnena har jag hittills lämnat trädgårdsskötseln utom
räkningen. Undervisningen i trädgårdsskötsel omfattar i allmänhet dels
under läsårets höst- och vårmånader praktiskt arbete i seminarieträdgården,
dels under vintermånaderna teoretisk undervisning. På grund av semi-
narieträdgårdarnas olika storlek eller andra lokala förhållanden kan den¬
samma emellertid för närvarande icke förekomma i samma utsträckning
vid samtliga seminarier, då särskilt det praktiska trädgårdsarbetet på några
ställen kan bedrivas blott i ringa omfattning. Vid flertalet seminarier,
där undervisningen får ungefär den utsträckning, som gällande under-
visningsplän angiver, kan lärarnas undervisningsskyldighet uppskattas till i
medeltal 6 timmar i veckan under hela läsåret. Därjämte tillkommer det
lärarna i ämnet att handhava seminarieträdgårdarnas skötsel. De arvoden,
som för närvarande äro anvisade åt ifrågavarande lärare, utgöra vid semi¬
nariet i Stockholm 800 kronor, vid seminariet i Umeå 400 kronor, vid
seminariet i feuleå 600 kronor*) och vid de övriga seminarierna 1,200
kronor årligen. I några fall äro arvodesbeloppen fördelade mellan två lärare,
av vilka den ena bestrider den teoretiska undervisningen samt den andra
leder det praktiska trädgårdsarbetet och handhar vården av trädgården.
*) I årets statsverksproposition har för Luleå seminarium äskats ett trädgårdslärar-
arvode å 1,200 kronor, vilken framställning, efter vad känt är, av Riksdagens båda kam¬
rar bifallits.
116
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
Enligt den av kommittén föreslagna undervisningsplanen skulle an¬
talet lärartimmar för undervisningen i trädgårdsskötsel i medeltal för kela
läsåret bliva 10 i veckan, vilket innebär en ökning med 4 timmar. I
likhet med vad som förordats i fråga om lärarna i övriga övnings-
ämnen, böra sålunda lärarna i trädgårdsskötsel erhålla en mot den ökade
tjänstgöringsskyldigheten svarande arvodesökning. Bestämdes denna efter
samma proportion till timtalet som nu utgående arvoden, skulle den¬
samma uppgå till 800 kronor. Tydligen måste dock en del av nu¬
varande arvoden anses utgöra ersättning för vården av trädgårdarna. Och
ehuru arbetet härmed kommer att bliva mera betungande genom anlägg¬
ning och vård av skolträdgårdar, torde det likväl icke kunna anses bliva
ökat i samma grad som undervisningsarbetet. Då det nu icke gäller
någon lönereglering, vilken visserligen vore högeligen av nöden för ifråga¬
varande, hittills allt för svagt avlönade lärare, utan blott att bereda en
mot det ökade arbetet svarande skälig arvodesökning, anser jag mig böra
stanna vid att förorda eu höjning av arvodena med 500 kronor eller till
1,700 kronor vid full tjänstgöring. För de fall, där undervisningen icke
kan bedrivas i full utsträckning, torde en mot nämnda arvodesförhöjning
svarande ökning av nu utgående arvoden böra bestämmas av Kungl Maj:t,
för vilket ändamål ett belopp av 800 kronor torde böra tagas i beräkning.
Jag vill i detta sammanhang påminna därom, att i årets statsverkspro-
position vid beräkning av erforderliga anslag för dubbelseminariet i Göte¬
borg för detta seminarium, som förfogar över ett jämförelsevis litet träd-
gårdsområde, till arvode för lärare i trädgårdsskötsel upptagits ett belopp
av 2,000 kronor, vilket belopp förut anvisats av Riksdagen till samma
seminarium för år 1913.
Anslag skulle således erfordras för arvodestillägg åt 12 lärare i träd¬
gårdsskötsel med 500 kronor till dem var samt åt 2 lärare i samma ämne
(Stockholm och Umeå) med tillhopa 800 kronor.
Antalet för varje seminarium erforderliga lärarkrafter vid övnings¬
skolan är beroende av det antal avdelningar inom övningsskolan, som kan
och bör inrättas. Detta är givetvis i sin ordning beroende av det antal
lärorum, som vid seminariet kan tagas i anspråk för övningsskolan.
Då enligt vad känt är de framställningar rörande vissa anslag å extra
stat till seminarierna för år 1914, vilka gjorts i årets statsverksproposition,
av Riksdagens båda kamrar bifallits, komma under nämnda år följande
antal övningsskollärare att vara anställda vid de olika seminarierna.
117
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
Seminarierna i:
Stockholm ................................
Uppsala.........................................
Linköping ...................................
Skara ...........................................
Strängnäs......................................
Falun ...........................................
Växjö ...........................................
Lund ............................................
Landskrona..................................
Göteborg (dubbelseminarium)
Kalmar ........................................
Karlstad........................................
Härnösand....................................
Umeå ............................................
Luleå ............................................
^ÖP tiHä™Pning av den föreslagna anordningen av den praktiska ut¬
bildningen erfordras enligt kommitténs utredning en sådan utvido-nino- av
seminariernas övningsskolor, att desamma komma att hava vid ei^kelsemi¬
narium åtminstone 4. och vid dubbelseminarium minst 7 lärare. Där ett
enkelseminarium utvidgas genom en parallellklass för studenter, blir be¬
hovet av övningsskollärare i det hela detsamma som vid ett dubbelsemi¬
narium. Mot kommitténs förslag i denna del har ingen annan anmärk¬
ning framställts, än att det föreslagna antalet avdelningar och lärare i
övningsskolan enligt vissa seminariekollegiers mening borde ytterligare ökas.
Såsom jag redan förut betonat, äro möjligheterna att anskaffa de
nödiga lokalutrymmena för utvidgning av övningsskolan växlande vid de
olika seminarierna. Fn jämförelse mellan de nyss meddelade uppgifterna
angående det påräknade antalet övningsskollärare under år 1914 och det
i enlighet med kommitténs utredning erforderliga antalet giver vid handen,
att ytterligare ^följande lärare borde anställas: vid seminariet i Stockholm
(studentkurs) 5, i Uppsala 2, i Linköping 1, i Skara 1, i Strängnäs (stu¬
dentkurs) 3, i Falun 1, i Växjö (studentkurs) 3, i Lund 2, i Landskrona
1, i Go teborg (dubbelseminarium) 1, i Kalmar (studentkurs) 3, i Karlstad
2, i Härnösand 1, i Umeå 2 och i Luleå 1 eller tillsammans 29 lärare.
Därvid har hänsyn icke tagits till den utvidgning av övningssko¬
lorna vid seminarierna i Uppsala och Falun, som blir en följd av°dessa
seminariers utvidgning till dubbelseminarier, och ej heller till'den ökning
A ordinarie Ä extra „
stat Samma
2
2
2
2
2
2
2
2
2
6
2
2
2
2
2
stat
1
1
2
1
2
1
2
1
1
2
2
3
3
4
3
4
2
3
6
4
2
3
9
118
jKanyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
av övningsskolan vid seminariet i Lund, som kan komma att föranledas av
ett bifall till det vid denna Riksdag föreliggande förslaget om liknande
ombildning av nämnda seminarium. Såsom skett i fråga om seminariet i
Göteborg, torde det behov av ökade lärarkrafter, som uppstår av nu an¬
givna skäl, tillsvidare böra tillgodoses genom för varje år beviljade sär¬
skilda anslag å extra stat.
Av de sålunda för den nya undervisningsplanens fullständiga tillämp¬
ning erforderliga nya övningsskollärarna torde enligt upplysningar, som
jag inhämtat från de särskilda seminarierna, med hänsyn till förefintliga
lokal utrymmen för övningsskolornas utvidgning, följande kunna anställas
från och med höstterminen 1914: vid seminariet i Stockholm 2, i Linkö¬
ping 1, i Skara 1, i Falun 1, i Växjö 2, i Lund 1, i Göteborg 1, i Karlstad
1, i Umeå 1 och i Luleå 1 eller sammanlagt 12 lärare..
För uppehållande av dessa tjänster från nämnda tidpunkt bör alltså
anslag nu beräknas. Under de närmast följande åren bör därefter utvidg¬
ningen av övningsskolorna fortgå genom nya lärartjänsters inrättande, i
män som genom nybyggnad eller andra lokalutvidgningar utrymme för
flera avdelningar av dessa skolor kan beredas.
Vad angår tillsättningen av de nya lärartjänster för övningsskolorna,
som nu böra äskas av Riksdagen, är ställningen något annorlunda än i
fråga om de föreslagna nya adjunktstjänsterna. Enligt nu gällande för¬
fattning, vari av förut angivna skäl någon förändring icke torde böra vid¬
tagas, Innan en löneförbättring genomförts, bliva nämligen lärarna vid
övningsskolorna icke utnämnda utan erhålla blott förordnande av veder¬
börande domkapitel för viss tid eller tillsvidare. Någon väsentligare olikhet
mellan anställning såsom ordinarie och såsom extra ordinarie förefinnes
sålunda icke med avseende på dessa lärare; arvodet för vikarierande öv-
ningsskollärare är också detsamma som avlöningen i första lönegraden av
befattningen. Vill man bevara möjligheten att även i fråga om här berörda
nya lärartjänster tillgodogöra sig de fördelar ur tjänstetillsättningens syn¬
punkt, en blivande löneförbättring kan bereda, bör sålunda blott det för¬
siktighetsmått vidtagas, att de lärare, som höstterminen 1914 anställas^ å
de nyinrättade tjänsterna, förordnas allenast för viss tid, lämpligen ett år.
Om man utgår från att manliga övningsskollärare komma att anställas
vid manliga seminarier och kvinnliga vid kvinnliga, skulle enligt det före¬
gående anslag erfordras för 7 manliga lärare, av vilka 1 i Göteborg, och
5 kvinnliga, av vilka 2 i Stockholm.
Erinras bör i detta sammanhang, att de för närvarande å extra stat
uppförda lärare vid övningsskolorna, vilka kunna anses motsvara ett stadig¬
varande behov, ett följande år böra överflyttas till ordinarie stat.
Kunyl. Maj:is Nåd. Proposition Nr 205.
119
3. Förbättring av seminariernas utrustning,
För tillämpningen av den undervisningsplan för seminarierna, jag i det
föregående förordat, erfordras, såsom ock antyddes, jämte tillbörlig ökning
av lärarkrafterna även eu genomgripande förbättring av undervisningens
yttre hjälpmedel, undervisningslokaler, boksamlingar, undervisningsma¬
teriel! m. m.
Undervisningslokalerna.
Vad närmast undervisningslokalerna angår har tack vare de senaste
årens nybyggnadsarbeten behovet blivit väl tillgodosett för några av se¬
minarierna, och för ytterligare ett par seminarier blir så förhållandet, då
beslutade och nu pågående nybyggnadsarbeten blivit avslutade. I fråga
om de övriga seminarierna kan, såsom naturligt är och förut framhållits,
behovet av förbättrade lokaler icke i ett slag fyllas. Det får bliva den
närmaste tidens uppgift att, i den ordning förefintliga tillgångar medgiva,
sörja för utförandet av de nybyggnads- och lokalutvidgningsarbeten, vilka
äro av nöden, därest seminarierna skola kunna bliva i stånd att på ett
tillfredsställande sätt fylla sin uppgift.
I detta sammanhang anser jag mig emellertid böra lämna några upp¬
lysningar rörande de byggnadsarbeten för seminarierna, som närmast synas
förestå. Förutom de nu uppförda eller beslutade nya seminariebyggna-
derna och i händelse av bifall till det i årets statsverksproposition be¬
bådade förslaget om nybyggnad för seminariet i Lund skulle, såvitt det nu
är möjligt att bilda sig ett omdöme i saken, inom den närmare framtiden
nybyggnad erfordras vid ytterligare 4 eller 5 seminarier, beroende på
det resultat, som en inom ecklesiastikdepartementet igångsatt förnyad
undersökning rörande det framtida lärarbehovet för folkskolorna och den
ännu kvarstående lärarbristen vid samma skolor kan komma att lämna.
Vidare erfordras mera väsentliga lokalutvidgningar för 4 seminarier. Slut¬
ligen böra vid några seminarier mindre avsevärda utvidgningar och kom¬
pletteringar vidtagas. Sedan nämnda arbeten utförts, skulle, såvitt man
nu kan se, för eu längre tid framåt inga andra byggnadsarbeten för se¬
minariernas räkning bliva erforderliga, än sådana, som påkallas av en så
att säga normal tillväxt av lärarbehovet, beroende huvudsakligen av folk¬
mängdens ökning och undervisningsväsendets småningom skeende för¬
bättring.
120
Kommittén.
Bibliotek.
Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 205.
Undervisningsmedlen i övrigt.
Om undervisningsmedlen i övrigt gäller i viss mån detsamma som om
lokalerna, nämligen att alla nödiga förbättringar icke kunna i ett slag genom¬
föras. För de seminarier, vilka under de senaste åren erhållit nya lokaler,
hava redan medelst av Riksdagen beviljade särskilda anslag högst väsent¬
liga förbättringar vidtagits. Beträffande de seminarier, för vilka nya bygg¬
nader äro under uppförande eller kunna påräknas under den närmaste
tiden komma till stånd, torde förbättringen av undervisningsmedlen böra
ske först i samband med överflyttningen till nya lokaler och för när¬
varande blott de nödvändigaste kompletteringarna företagas. För de övriga
seminarierna däremot synes ett längre uppskov icke vara tillrådligt, utan
torde en väsentlig förbättring och förstärkning i förevarande hänseende
redan nu böra komma till stånd.
Någon fullständig utredning rörande behovet av undervisningsmedel
vid de särskilda seminarierna har kommittén icke funnit sig böra eller
kunna framlägga. Kommittén har emellertid angivit huvudsyftet med en
förbättring av seminariernas undervisningsmedel och de riktlinjer, enligt
vilka densamma bör genomföras, och härom yttrat:
Frågan om de yttre hjälpmedlen för arbetet vid en läroanstalt, d. v. s. frågan
om böcker och undervisningsmateriell samt lokaler, sammanhänger icke blott med frå¬
gan om arbetssättet utan med frågan om lärokurserna och med allt övrigt, som kom¬
mer i betraktande, då det gäller läroanstaltens verksamhet. Eu fullständig utredning
av seminariernas behov i detta avseende skulle emellertid hava endast mera tillfällig
betydelse och vore dessutom ett vidlyftigt företag, som krävde medverkan av facklä¬
rare och av tekniskt sakkunniga personer. I fråga om lokalbehovet lämnar kommittén
i annat sammanhang eu kortfattad framställning. Här skall endast göras några erin¬
ringar om det behov av yttre hjälpmedel för arbetet, som närmast sammanhänger med
frågan om arbetssättet. Étt sådant arbetssätt som det numera vid seminarierna efter¬
strävade förutsätter en helt annan yttre utrustning än den, som under tidigare skeden
av seminariernas tillvaro kommit dem till del.
Ett studiearbete, som inskränkes till inlärandet av läroböckerna, huru samvets¬
grant detta inlärande än må ske, är föga uppfostrande. Det leder den studerande
allt för lätt till den föreställningen, att det vetande, han förvärvar, är fullständigt och
ovedersägligt. Läroboken är nödvändig som stöd och stomme i studiearbetet, men
skall detta bliva personligen utvecklande, skall kunskapen få färg och fyllighet och
skall på samma gång dess ofullständighet och relätivitet framträda för den studerande,
måste till läroboken komma något av litteratur i vidsträcktare bemärkelse. Eu be¬
gåvad och kunnig lärare kan visserligen ställa lärobokens framställning i klarare be¬
lysning och vidga utsikten ut till nya områden; men då det gäller vuxna lärjungar
och undervisniugens syfte, såsom kommittén i annat sammanhang yttrat, är »icke en¬
dast att bibringa ett visst mått av kunskaper och färdigheter utan även och fastmera
att grundlägga håg för och giva förmåga av fortsatt arbete för vinnande av vetande
121
Kungl. Maj-As Nåd, Proposition Nr 205.
ch själsodling», måste det bliva honom angeläget att, i den mån sig göra later, föra
rjungarna fram till de källor, ur vilka han själv hämtat och hämtar sin bildning,
äri ligger betydelsen för ett seminarium av att äga ett bibliotek och att kunna an¬
ordna detta sä, att dess tillgångar bliva åtkomliga och brukade av seminarieeleverna.
Redan i det yttrande, som kommittén den 24 april 1907, efter därom av Riksda¬
gens statsutskott hos Kungl. Maj:t gjord framställning, på nådig befallning avgav till
samma utskott över den nämnda ar avlåtna propositionen om anslag till uppförande
av byggnad för ett folkskoleseminarium i Luleå, hade kommittén anledning att fram¬
ställa behovet av ett biblioteks- och läsrum för seminariets elever såsom ett av dem,
som i allmänhet vore att särskilt beakta vid uppförandet av seminariebyggnad. Huru
otillräckliga de anslag varit, som seminarierna haft till sitt förfogande, och i huru
hög grad seminariearbetet i äldre tider varit begränsat till skolböckerna och läx¬
orna, framgår bäst av de oansenliga boksamlingar, som i flertalet av våra seminarier
representera läroanstaltens litterära egendom. Ofta hava seminarieeleverna själva för¬
sökt att med egna knappa medel skaffa sig, vad seminariet icke haft att bjuda dem,
och genom årliga sammanskott småningom bragt tillsamman små bokförråd, som av
dem själva förvaltas. Dessa bokförråd, vilka, såsom naturligt är, huvudsakligen bestå
av skönlitteratur, kunna naturligtvis icke fylla det ändamål, som här avses.
Ett seminariebibliotek bör innehålla det bästa och förnämsta av det, som den
fosterländska litteraturen äger, ej blott inom vitterhetens utan inom religionens, filo¬
sofiens, historiens, natur- och människoskildringens områden, samt populära arbeten av
framstående beskaffenhet inom naturvetenskapens olika grenar. Det skall vara till
icke blott för . elevernas skull utan även för lärarnas, vilka för sitt studiebehov icke
böra vara hänvisade allenast till egna ekonomiska möjligheter. I den mån tillgångarna
medgiva, bör seminariebiblioteket omfatta även utländska arbeten, särskilt med hänsyn
till lärarnas intresse men också till förmån för eleverna, av vilka redan nu många
finnas, som förmå göra sig till godo utländsk litteratur av i språkligt avseende lättare
beskaffenhet. Viktigt är, att biblioteket icke bjuder blott det äldre, klassiskt vordna,
utan ock det samtida, det som har aktuellt intresse. Dess pedagogiska avdelning blir
naturligtvis dess viktigaste, åtminstone näst den, som här liksom i de flesta bibliotek
lärer bliva den mest anlitade, nämligen den s. k. referensavdelningen, innehållande
statistiska, geografiska o. s. v. handböcker, matrikelarbeten, ordböcker, större samlings¬
verk och annan uppslagslitteratur.
Det är klart, att varje enskild elev icke skall kunna annat än i jämförelsevis
ringa grad göra sig till godo ett dylikt biblioteks innehåll. Men huvudsaken är, att
eleven då och då kan komma utanför de gränser, som bestämmas av läroboken och
klasslektionen, att han på någon punkt får göra försöket att ur ett mera omfattande
material hämta vad han för ett givet syfte behöver, att han icke står strandsatt eller
hänvisad till en ofta ganska underhaltig gottköpslitteratur, då han vill söka svar på
något spörsmål, som väckt hans intresse. I all synnerhet vid det s. k. enskilda arbetet
skall seminariebiblioteket bliva använt och visa sig oumbärligt, men även för det öv¬
riga studie- och undervisningsarbetet skall dess behövlighet mer och mer framträda.
Man bör ihågkomma, att seminariernas elever befinna sig i en ålder, då spörsmål och
intressen av mångahanda art tränga sig på sinnet och driva till studium. Många av
dem komma till seminariet med ett starkt begär efter vetande, som visar sig°i en
ovanlig läslust och mottaglighet, och många komma med stora förväntningar i fråga
om de möjligheter som seminariet skall skänka dem, att tillfredsställa det" kunskaps¬
behov, som de känna, förväntningar, vilka icke kunna anses oberättigade.
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 151 käft. (Nr 205.)
16
122
Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 205.
Seminariebiblioteket har synts kommittén vara en så väsentlig del av seminariets
inrättning, att dess förekomst bör uppställas som en stadgemässig fordran. Den be¬
stämmelse, som kommittén i sådant syfte föreslår, har följande lydelse: »Vid varje
seminarium skall, förutom en boksamling för övningsskolans lärjungar, finnas ett
bibliotek, avsett för läroanstaltens lärare och seminariets elever. Detta bibliotek bör
bestå av en huvudavdelning, gemensam för lärare och elever och inrymmande dels ett
uppslagsbibliotek, tillgängligt endast för begagnande på stället, dels ett studiebibliotek,
tillgängligt såväl för läsning på stället som för hemlån, samt, där så befinnes lämpligt, av
en mindre avdelning, innehållande uppslagslitteratur och avsedd företrädesvis för lärarna.»
Bibliotekets och läsrummets skötande måste till väsentlig del grundas på elever¬
nas medverkan. Närmaste vården därom skall dock enligt kommitténs förslag jämte
rektor eu särskild bland seminariets lärare utsedd bibliotekarie utöva, för vars tillsätt¬
ning och närmare åligganden kommittén föreslagit bestämmelser.
Askådnings-
ocli arbets-
materiell,
laboratorier,
trädgård
m. m.
På frågan om seminarielokalerna och deras inredning i övrigt samt på frågan
om undervisningsmateriellen i inskränktare bemärkelse skall kommittén här icke ingå.
Kommittén har vid redogörelsen för de olika ämnenas lärokurser och den praktiska
utbildningens planläggning erinrat om de oavvisliga krav, som undervisningen härvid¬
lag ställer, och kommittén har, vad särskilt lokalbehovet angår, i det förutnämnda
yttrandet till Riksdagens statsutskott sökt att göra dessa krav gällande. Från arbets¬
sättets synpunkt, som här föreligger, må blott en sak ytterligare framhållas. Visser¬
ligen behöva seminarierna nu som förr vad man kallar åskådningsmateriell: modeller,
väggplanscher, samlingar av naturföremål o. s. v., och den ökade förekomsten av före¬
drag, lärares och elevers, som bland annat tillhör det åsyftade arbetssättet, framkallar
särskilt behovet av det kända universella hjälpmedel för åskådningen, som utgöres av
skioptikonet. Men det är dock icke så mycket »åskådningsmateriell», som för semi¬
narierna är behövlig, som fastmera arbetsmateriell. De hava behov av lokaler, i
vilka ej blott lärarna utan även eleverna kunna utföra laborationsarbete, de behöva
förbrukningsartiklar av olika slag samt redskap, verktyg, instrument och apparater,
som äro till icke blott för att av eleverna beskådas, utan för att av dem användas. Om
sådan materiell saknas, kommer man icke till den aktivitetens lärometod, som väl
aldrig kan helt genomföras men som kan och bör eftersträvas.
I sitt ovannämnda yttrande till statsutskottet vid 1907 års Riksdag uttalade kom¬
mittén i några slutanmärkningar bl. a. följande. »Framdeles som hittills skall värdet
av seminariernas arbete i främsta rummet bero av de personliga krafter, som inom
dem äro verksamma. Men framdeles som hittills skola dessa personliga krafter i sina
strävanden finna sig beroende dels av de lagstadgade bestämmelserna för seminariearbetet,
dels och ej mindre av dettas yttre hjälpmedel och materiella villkor. Det torde icke
vara för mycket sagt, att våra seminarier i sistnämnda avseende icke blivit sedda till
godo på ett sätt, som motsvarar deras behov och deras stora kulturella betydelse.
Detta har i allmänhet gällt även i fråga om beskaffenheten av de arbetslokaler, som
anvisats dem. Att en riktigare uppfattning och uppskattning härutinnan får göra sig
gällande är för seminarierna ett livsvillkor.»
Till detta vill kommittén här foga sitt livliga erkännande av de åtgärder, vilka
sedan dess blivit av Kungl. Maj:t och Riksdagen i förevarande avseende vidtagna. De
seminariebyggnader, som på senare år blivit uppförda, byggnaderna för Stockholms,
Luleå och Växjö seminarier, liksom ock de beslutade nybyggnaderna för seminarierna
i Göteborg och Falun, förverkliga på ett i det hela mönstergillt sätt de önskemål i
123
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
fråga om lokaler och lokalinredning, som med fog- kunna framställas. Och även de
anslag, vilka nyligen beviljats några av dessa seminarier till inköp av undervisnings-
materiell, om de ock icke kunna på en gång fylla undervisningens behov, innebära,
även de, ett erkännande av de anspråk, som böra ställas på seminariernas verk¬
samhet.
Rörande behovet av undervisningsmateriell särskilt för den natur¬
vetenskapliga undervisningen har kommittén anfört:
Den tid, som ägnas åt de naturvetenskapliga ämnena, må vara ringa eller riklig,
skall undervisningen i dem kunna på ett rätt sätt bedrivas, måste den till sitt för¬
fogande äga vissa yttre hjälpmedel. Denna fordran har hittills i seminarierna varit
uppfylld i mycket obetydlig mån. Först de allra senast uppförda seminariebyggna-
derna utvisa ett fullare erkännande av denna undervisnings krav. Man skulle kunna
säga, att just den knappa tid, som i seminariet står de ifrågavarande läroämnena till
buds och som manar till att göra undervisningen i dem så mycket verksammare, sna¬
rare ökar än minskar behovet av goda och ändamålsenliga yttre hjälpmedel. Vidare
är att erinra därom, att om ock tidens knapphet nödgar till att vid undervisningen
i klassen förbigå mycket, som eljest kunde synas böra ingå i seminariets kurs i dessa
ämnen, det dock bör finnas tillfälle för den särskilt intresserade och begåvade eleven
att genom frivilligt enskilt arbete kunna under lärarens ledning utvidga sitt vetande
utöver den ordinarie kursen. Det ena med det andra gör, att seminariernas behov i
förevarande avseende blir ungefär detsamma som gymnasiernas, ehuru deras natur¬
vetenskapliga kurs i det hela icke når samma omfattning som dessas. Ty huvudvikten
faller härvidlag på de metodiska synpunkter, som de ena läroanstalterna såväl som de
andra men i synnerhet seminarierna böra eftersträva. Även vid seminarierna kräva
således de naturvetenskapliga läroämnena särskilda lärorum, så inredda, att de lämpa
sig för åhörande och iakttagande av lärarens experimentella framställning, samt rum,
som äro avsedda och avpassade för lärjungarnas övningsarbete. Även för seminarierna
blir en sådan uppsättning av åskådningsmateriell, instrument och apparater behövlig,
som överhuvudtaget tillhör en elementär men efter nutida metodiska synpunkter ledd
naturvetenskaplig undervisning.
Beträffande seminarieträdgården och de krav, som med hänsyn till
undervisningen i trädgårdsskötsel måste ställas därpå, har kommittén anfört:
Men även om det ifrågavarande läroämnet kommer att erhålla lärare, som äro
fullt utrustade för sin uppgift, och om det till följd därav kommer att bliva i peda¬
gogiskt avseende på ett lyckligare sätt behandlat, än tidigare i många fall varit hän¬
delsen, skall det på grund av sin natur och den ringa tid, som kan ställas till dess
förfogande, allt fört hava att kämpa med stora svårigheter. Så mycket viktigare är
det att tillse, att det icke hämmas av de yttre hjälpmedlens bristfällighet. Seminarie¬
trädgården är för läroanstalten i det hela av ovärderlig betydelse såsom mera än något
annat förlänande den behag och trevnad, och den hör till de medelbart och oförmärkt
verkande uppfostringsmedel, vilkas värde alltför lätt förbises. Omedelbart kan den på
inånga sätt göras till nytta för undervisningen, ej blott i trädgårdsskötsel utan ock i
andra ämnen; särskilt är den av värde för undervisningen av de mindre barnen i öv¬
ningsskolan samt för biologiundervisningen i övningsskola och seminarium. Men för
undervisningen i trädgårdsskötsel utgör den huvudvillkoret, och eu trång eller illa be-
124 Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 205.
lägen eller eljest otjänlig seminarieträdgård utgör ett bestående hinder för denna un¬
dervisnings framgång.
I detta sammanhang må i fråga om seminarieträdgården endast eu omständighet
beröras, som är av särskild betydelse för undervisningen. Dennas huvudsyfte är att
giva den blivande läraren eller lärarinnan båg och förmåga att en gång undervisa i
trädgårdsskötsel i folkskolan. Vad som därför minst av allt får saknas i seminarie¬
trädgården är en skolträdgård. Denna bör naturligtvis höra samman med seminariets
övningsskola. Mer än genom mycken teoretisk utredning och mycket praktiskt arbete
skall läraren i trädgårdsskötsel vinna undervisningens huvudsyfte, om han förstår att
på ett efterdömligt sätt ordna och använda skolträdgården och göra den till en på¬
tagligen värdefull insats i övningsskolans verksamhet.
Myndig- Rörande kommitténs förslag i fråga om undervisningsmedel hava an-
märkningar icke framställts av någon bland de hörda myndigheterna. I
de fall, då uttalanden i detta ämne framkommit, hava de blott utgjort
ett instämmande i och ett ytterligare framhävande av de synpunkter, som
anförts av kommittén.
Departe- I sammanhang med de framställningar, som under de senaste åren
mentschefen. gjorts till Riksdagen rörande anslag till nybyggnad samt till möblering
och materiellanskaffning för vissa seminarier, hava lämnats noggranna redo¬
görelser för såväl de lokaler som de undervisningsmedel, över vilka ifråga¬
varande seminarier förfogat. Det torde sålunda vara Riksdagen väl bekant,
att i förevarande hänseenden förhållandena vid berörda seminarier lämnat
mycket övrigt att önska. Riksdagen har också funnit ett ingripande vara
av nöden och i allmänhet beviljat de för undervisningsmedlens förbättring
begärda anslagen.
Det nuva- Det torde emellertid icke innebära någon överdrift, om man säger,
j j. •11 o 7 O 7
rCståndet förhållandena vid de seminarier, vilka ännu icke erhållit någon lokal-
och materiellförbättring, äro i det hela lika underhaltiga, som de tidigare
varit vid de seminarier, för vilka anslag till sådana förbättringar av Riks¬
dagen beviljats.
Sedan seminarierna — jag bortser nu från dem, som under senare
år väsentligen förbättrats uti här ifrågavarande avseenden — för 30 till
40 år sedan erhöllo sina uppsättningar av inredning och undervisnings¬
medel, har, som känt är, utvecklingen på dessa områden gått mycket framåt.
Men de jämförelsevis knappa årsanslag, över vilka seminarierna förfogat
och av vilka blott ett eller annat hundratal kronor årligen kunnat användas
till inköp av böcker och undervisningsmateriel!, hava icke medgivit någon
sådan komplettering av förråden, att anstalterna ens i någon mån kunnat
hållas i jäinbredd med utvecklingen. De mindre ökningar av årsanslagen,
125
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
som då och då begärts och beviljats, hava blott i mycket ringa grad kunnat
användas för materiellanskafining; de hava som regel varit nödvändiga för
bestridande av de givetvis år för år i samband med den allmänna°pris-
stegringen stigande utgifterna för uppvärmning, renhållning in. m. Härtill
kommer, att det knappa lokal utrymmet flerstädes gjort det omöjligt att
val förvara den förefintliga materiellen, och bristen på särskilda utrymmen
för särskilda undervisningsändamål har medfört, att materiellen, som måst
flyttas från rum till rum, farit mindre väl. Förhållandena äro ej sällan
sådana, att exempelvis undervisning i geografi måste bedrivas med tillhjälp
av kartor sa nötta och dessutom så föråldrade, att de blott mycket ofull¬
ständigt återgiva verkligheten, eller att de för musikundervisningen till¬
gängliga instrumenten äro fullständigt utslitna.
Att dessa omständigheter varit ägnade att försvåra undervisnings¬
arbetet och förringa dess resultat är klart. Tydligt är ock, att en refor¬
mering av seminarieundervisningen med nödvändighet förutsätter en för¬
bättring av läroanstalternas undervisningsmedel. Även de skickligaste och
plikttrognaste lärares ansträngningar skola i många fall vara förgäves, därest
icke hjälpmedel för undervisningen finnas att tillgå, vilka äro någorlunda
likvärdiga med dem, som vid andra läroanstalter, exempelvis de allmänna
läroverken, stå till buds.
_ Då fråga är om bestämmande av de för seminarierna för dessa ändamål
nödiga anslagen, måste ock tagas i beräkning, att i samband med de
senaste årens starka stegring å bränslepris och arbetslöner seminariernas
omkostnader särskilt för uppvärmning och renhållning hastigt stigit. Följden
härav har, såsom nyss antytts, blivit, att man vid flera seminarier måst
nästan alldeles avstå från inköp av böcker och materiell och i stället an¬
vända det tillgängliga anslaget för de löpande utgifterna. Det oaktat och
trots den största sparsamhet hava under de senaste åren vid några semi¬
narier uppstått brist, som måst täckas genom anvisande av särskilda anslag.
Redan av detta skäl och oavsett alla hänsyn till en förbättrad undervis-
ningsplans fordringar skulle tydligen inom kort en ganska väsentlig höjning
av de flesta seminariers anslag hava måst vidtagas.
Enligt för seminarierna gällande stat skola utgifter för inköp av böcker
och undervisningsmateriell, för underhåll av inventarier, för uppvärmning,
belysning, renhållning m. in. bestridas från ett åt varje seminarium an¬
visat anslag »till materiell samt ljus och ved m. m.» Från samma anslag
utgår vanligen arvode till seminariets läkare, för vilket ändamål likväl i
ett par seminariers stat särskilt anslag finnes upptaget. Vid vissa semi¬
narier bestridas därifrån omkostnaderna för materiell till slöjdundervis¬
ningen, under det dessa vid andra seminarier täckas av särskilt anslag.
ö
4 Anslaget beviljat å extra stat; utgör även arvode för undervisningen i trädgårdsskötsel.
126
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
> ö
3 p:
2L c3.
£0 p:
'g B
3
CfQ
~ B.
i i *
OQ £ m.
►§ ~
B. S> C
i- F K
8: o
CD
K W W
3
Gu
O
O:
Cu
C
er
er
d <1 d ^ ® d d
3 p: P E? 3* »t!
B
0Q
B
►C
S i
3
CfQ
t-U
|
|
p\
|
3,4
|
CO
|
T-1
|
'cd
|
Öl
V]
|
00
CO
|
JO
CO
|
åt
To
|
T-*
|
OT
|
o
|
ce
o
|
8
|
O
|
O»
o
|
8
|
O
o
|
ce
Öl
|
Öl
o
|
8
|
CO
o
|
o
o
|
05
O
|
8
|
O
|
8
|
8
|
i S I M I
ro
2
88888 888888888
T T ’i T I I I I I I I I I I
3 e>
2
^ O
H-4 3
C* §
00 g.
f—1 ^
O o
tf*- ^
8 8
^ Qi
8 8 |
I i ! I
'c: j:
3 3
eg a
3 » p
!—4 vfu 05 05 W rf»
O CO CO CD OD ^
Bo o S § §
I I I I I i
Ul050)05 Ulrf»Cnrf»05
to
|
ro
|
CO
|
o
|
Öl
|
To
|
ro
|
03
|
t-1
|
Öl
|
o
|
oo
|
o
|
CD
|
8
|
Y-L
|
Öl
|
a
|
o
|
o
|
o
|
o
|
o
|
o
|
o
|
CJ
|
i I I! I
Cu
CfQ
S I
2!
o o
o o
i I
Oi ^ tO CO O 03
8 8 8 8 8 8
llllll
„ CTQ
SL-crc o tr r/t
BS 2 3
£ 2^2
B «■ s?&-8b
Bp8»55
a. p: S 2L ^
P 3 g-P <!
ao
ro v«- CD 3-
B<2:B g-
• a?, c e.g
C oro 2^ £3 Q-*
p »-sr.® p
p ?rpi o?M
J <5 ? 3
O Oi O O O Oi Oi CO *-4
OOÖOOOOOtQt
ooooooooo
! I
127
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
Jämte anslaget »till materiell samt ljus och ved m. in.» hava alla semi¬
narier med undantag av det i Luleå ett årligt anslag till tryckning vart¬
annat år av årsberättelse. Kostnaderna för seminarieträdgårdarnas under¬
håll bestridas dels genom särskilda anslag för ändamålet, dels genom in¬
komster av försäljning av trädgårdsprodukter. Där de sålunda för träd¬
gårdarnas skötsel tillgängliga beloppen icke i sin helhet åtgått för ända¬
målet, har överskottet tillgodoförts materiellanslaget. I vissa fall påvila
särskilda utgifter seminarierna, t. ex. för förhyrande av gymnastiklokal;
för sådana utgifter äro då i staten särskilda belopp anvisade.
För tydlighetens skull har jag i en tabellarisk översikt (se sid. 126)
sammanfört de enligt innevarande års stat åt varje seminarium för här
ifrågavarande ändamål anvisade beloppen på sådant sätt, att därav såvitt
möjligt är skall framgå, vilka summor för likartade ändamål stå till de
särskilda seminariernas förfogande.
De betydande olikheter, denna Övervikt uppvisar, bero givetvis till
väsentlig del på olikheter i fråga om seminariebyggnadernas storlek och
därav härflytande olikheter i fråga om kostnaderna för uppvärmning, be¬
lysning och renhållning. Seminarierna i Stockholm, Växjö, Göteborg,
Luleå och i viss mån även det i Härnösand, vilka förfoga över nyupp¬
förda byggnader, betydligt större än övriga seminariers, och vid inflytt¬
ningen i dessa fått sina materiellanslag ökade, kunna således icke utan
vidare jämföras med de mindre gynnade seminarierna. Den olikhet, som
förefinnes de sistnämnda seminarierna emellan, torde bero dels på verkliga
skiljaktigheter i fråga om behoven, sammanhängande med förhållandena å
vederbörande orter, dels ock på det intresse och eftertryck, varmed före¬
fintliga behov av seminariernas målsmän gjorts gällande. Fn följd av
ojämnheten i de beviljade anslagens storlek har emellertid i det hela blivit
en stor olikformighet seminarierna emellan i fråga om nu förefintlig utrust¬
ning av böcker och undervisningsmedel.
Vid beräkningen av den anslagsökning för här berörda ändamål, som
nu kan vara erforderlig, har man att tillse, vilka syften som därmed skola
tillgodoses. Givetvis måste då i första hand de anslagsökningar komma
i betraktande, vilka betingas av nödvändigheten att täcka de såsom nämnts
väsentligt stegrade utgifterna för uppvärmning, renhållning med mera. Bland
de av ett förbättrat undervisningssätt betingade kostnaderna äro de väsentli¬
gaste de, som erfordras för anskaffande av boksamlingar och undervisnings-
materiell, däri inbegripet materiell och material för undervisningen i
slöjd. En förbättrad omvårdnad om elevernas hälsa påkallar ökning av
seminarieläkarnas arvoden samt särskilda utgifter för idrottsövningars be-
Behövliga
anslags¬
ökningar.
128
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
drivande. För årlig tryckning av årsredogörelserna erfordras ökning av
anslagen för detta ändamål. Med inrättandet av nya tjänster vid övnings¬
skolorna följa nya avgifter till folkskollärarnas pensionsinrättning. Till
skrivbiträden åt rektorerna och för arvoden åt bibliotekarier erfordras an¬
slag. Slutligen torde i vissa fall anslagen till seminarieträdgårdarnas under¬
håll behöva ökas.
Jag skall i det följande lämna en översikt av de anslagsbelopp för de
angivna ändamålen, som på grund av inhämtade upplysningar och efter
noggranna överväganden synas mig erforderliga.
'U^Prénh&n Vad då närmast angår de behövliga anslagsökningarna för bestridande
'nhVj,1 belys- av seminariernas driftkostnader äro dessa, såsom jag redan nämnt, framför
ning m. m. ai]y nödvändiggjorda genom den senaste tidens starka och opåräknade
ökning av bränsle-, särskilt kolprisen, men bero även på de i samband med
stegringen av arbetsprisen ökade omkostnaderna för betjäning och renhåll¬
ning. Av upplysningar, som dels i förevarande sammanhang inhämtats
från seminarierna själva, dels i vissa fall lämnats genom tidigare från
dem inkomna framställningar, visar det sig, att behoven uti ifrågavarande
avseende för vissa seminarier äro jämförelsevis stora, för andra åter ganska
obetydliga. Detta förhållande har sin förklaring däri, att dels anslagen
varit ganska olika tilltagna, dels vissa seminarier under de senaste åren
fått sina anslag ökade för bestridande av här ifrågavarande behov, under
det för andra någon ökning icke vidtagits. De nämnda upplysningarna
giva vid handen, att anslagsökningar för nu berörda ändamål äro behöv¬
liga för seminarierna i Stockholm, Uppsala, Linköping, Strängnäs, Falun,
Lund, Landskrona, Kalmar, Karlstad, Härnösand och Umeå, samt att den
erforderliga ökningen uppgår till i medeltal omkring 700 kronor för vart
och ett av sagda seminarier. Beträffande seminariet i Linköping, för vilket
av 1912 års Riksdag beviljades en avsevärd ökning i materiellanslaget,
bör erinras, att den nu behövliga ökningen är förorsakad av en i fram¬
ställningen till Riksdagen sagda år omnämnd, numera genomförd väl¬
behövlig utvidgning av seminariets lokaler genom rektorsbostadens upp¬
låtande för undervisningsändamål.
Enligt det föregående skulle således anslagsökningen för ifrågavarande
ändamål kunna beräknas till i medeltal 700 kronor för vart och ett av
11 seminarier.
Frågan om betjäningens vid seminarierna avlöning torde i detta sam¬
manhang böra beröras. Hittills har avlöningen till vaktmästare eller, där
sådan icke ansetts erforderlig, städerska plägat efter överenskommelse med
vederbörande bestämmas av seminariernas rektorer. Att nu för dessa be-
129
Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 205.
fattningshavare fastställa några enhetliga avlöningsgrunder, torde icke vara
lämpligt, enär på skilda orter olikhet råder i fråga om avlöningsförhål¬
landena för med dem likställda tjänstinnehavare och dessutom tjänstålig¬
gandenas omfattning är växlande vid de olika seminarierna. Fortfarande
som hittills torde ifrågavarande avlöningsbelopp böra efter uppgörelse
mellan rektor och vederbörande bestämmas för varje seminarium för sig.
I anledning av vad Riksdagen år 1912 anfört rörande avlöningen för vakt¬
mästare vid seminariet i Göteborg vill jag emellertid uttala, att vid be¬
stämmande av avlöningsförmåner för vaktmästare vid seminarium den
regeln synes böra iakttagas, att desamma i intet fall sättas högre än de
löneförmåner, som bestås i nyreglerat verk anställd förste vaktmästare,
därvid hänsyn jämväl bör tagas till eventuell rätt till ortstillägg.
Såväl om boksamlingen som om samlingen av undervisningsmaterial
vid en läroanstalt gäller tydligen, att deras innehåll till en del är av så¬
dan art, att detsamma alltjämt äger ungefärligen samma värde för studie-
och undervisningsarbetet, till en del åter måste kompletteras och förnyas,
i mån som ny litteratur och nya undervisningsmedel bliva tillgängliga
och till ersättning för sådant, som blivit föråldrat eller förslitet. Skall en
bok- och materiellsamling för en skola grundläggas eller i avsevärdare
mån förbättras, erfordras därför dels ett större anslag för en gång till
nyanskaffning, dels ett årligt anslag till underhåll och komplettering. Då
under senare år nya lokaler uppförts för seminarier, har Riksdagen också
på vederbörlig framställning dels beviljat anslag för en gång till inköp av
böcker och undervisningsmateriell, dels ock anvisat årliga anslag till un¬
derhåll och fortsatt nyanskaffning. Så har Riksdagen år 1910 beviljat på
extra stat ett anslag av 9,200 kronor till anskaffande av undervisnings¬
materiell för folkskoleseminariet i Växjö; vidare har Riksdagen år 1911
beviljat anslag på extra stat för inredning och möblering av de nya bygg¬
naderna för folkskoleseminariet i Göteborg och för anskaffande av böcker
och undervisningsmateriell därstädes, varvid för sistnämnda ändamål beräk¬
nades ett belopp av omkring 20,000 kronor; och slutligen har av inne¬
varande års Riksdag för liknande behov vid seminariet i Falun begärts anslag,
varvid till undervisningsmateriell beräknats ungefär samma belopp som för
seminariet i Göteborg. Enligt vad känt är har sistnämnda anslagsäskande
blivit av Riksdagens båda kamrar bifallet. Vad angår årliga anslag till
anskaffning och inbindning av böcker samt anskaffning och underhåll av
undervisningsmateriell kan erinras, att Riksdagen år 1912 vid beviljande
av anslag till seminariet i Göteborg beräknat för förra ändamålet ett be-
Boksamlin-
gar och un¬
dervisnings¬
materiell.
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 154 höft. (Nr 205.)
17
130 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
lopp av 620 kronor och för det senare ändamålet ett belopp av 640
kronor.
Då det nu gäller att i fråga om böcker och undervisningsmatenell
tillgodose de seminarier, vilka icke under senare år fått några avsevärdare
anslag för sådant ändamål, torde man böra förfara på likartat sätt, som
skett beträffande de nyssnämnda seminarierna. Sålunda erfordras dels an¬
slag en gång för alla/ dels ökning av de nu utgående årliga anslagen.
° Vid' beräkningen av de anslag sbelopp, som erfordras för en gång, höra
fo ve t vis lämnas utom räkningen de seminarier-, vilka under senare år erhållit
dylika anslag, nämligen seminarierna i Växjö, Göteborg, Luleå och Falun.
Icke heller torde seminariet i Uppsala nu böra komma i fråga, alldenstund
särskilt anslag framdeles, sannolikt redan år 1914, torde böra begäras för
detta seminarium i samband med dess inflyttning i de under arbete va¬
rande nya lokalerna. Vad de övriga seminarierna beträffar äro anslags¬
behoven växlande, beroende dels på olikheterna i fråga om de befintliga
bok- och materiellsamlingarna, dels på de av lokalutrymmena beroende
olika möjligheterna för förvaring och utnyttjande av böcker och materiell.
Med stöd av från seminarierna inhämtade upplysningar och av vad jag i
övrio-t har mig bekant om deras nuvarande utrustning i förevarande av¬
seende anser jag, att de anslag för en gång, som nu böra beviljande
ifrågavarande seminarierna, böra beräknas till i medeltal för bokanskaffning
2,500 kronor, och för undervisningsmateriell, även omfattande musikinstru¬
ment, 3,000 kronor för varje seminarium.
Vid beräkningen av den behövliga ökningen utav de årliga anslagen
till inköp och inbindning av böcker samt till anskaffning och underhåll av
materiell böra seminarierna i Göteborg och Falun icke medtagas; för det
förra har anslagsökning för berörda ändamål begärts av innevarande års
Riksdag och, efter vad känt är, beviljats av dess båda kamrar, och beträf¬
fande behövliga anslagsökningar för det senare seminariet bör framställ¬
ning göras till Riksdagen, då detsamma tagit de nya undervisningslokalerna
i användning. Däremot torde någon anslagsökning vara erforderlig för
seminarierna i Växjö och Lulea, alldenstund de för dem beviljade ansla¬
gen, vilka av statsmakterna blivit avsevärt nedsatta under vad som begärts,
visat sig vara för ändamålet otillräckliga.
För att erhålla en utgångspunkt för en beräkning av de behövliga
ökningarna i årsanslagen har jag införskaffat uppgifter om de belopp, som
under åren 1910 och 1911 utgingo vid de olika seminarierna för olika
ändamål. Lämnar man utom räkningen de seminarier, vilka under nämnda
år åtnjutit särskilda anslagsökningar, framgår av sagda uppgifter,. att vid
de återstående seminarierna under ifrågavarande år i medeltal årligen an-
131
Kung!.. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
vänts till inköp av böcker och tidskrifter samt bindning omkring 300 kro¬
nor och till anskaffning och underhåll av undervisningsmateriel! omkring
200 kronor, sammanlagt alltså omkring 500 kronor för varje seminarium.
Med hänsyn till bränsleprisens starka stegring under år 1912 är det sanno¬
likt, att de belopp, som under åren 1912 och 1913 stått till förfogande
för sagda behov, äro ännu lägre än de nyss nämnda.
Skall den anslagshöjning, som nu bör ske, bliya till avsett gagn, bör
densamma enligt min mening icke tilltagas allt för knappt. I betraktande
härav och särskilt med hänsyn därtill, att de belopp, som nyss ifrågasatts
såsom anslag för en gång, utgöra blott en bråkdel av vad som eljest an¬
setts erforderligt för anskaffande av mera fullständiga uppsättningar av
böcker och materiell, anser jag mig böra förorda, att för här berörda
ändamål måtte beräknas för varje seminarium ett årsanslag av i medeltal
1.500 kronor. Då, såsom nämnts, för samma ändamål hittills disponerats i
medeltal 500 kronor, skulle alltså för vart och ett av de ifrågavarande 13
seminarierna behövas en anslagsökning av 1,000 kronor för varje.
Sammanfattar jag det förut sagda, skulle således för nu berörda ända¬
mål erfordras dels anslag för en gång till 10 seminarier med i medeltal
5.500 kronor för varje, dels ock ökning i det årliga anslaget till 13 semi¬
narier med i genomsnitt 1,000 kronor till varje.
I samband härmed bör omnämnas den för slöjdundervisningen erfor¬
derliga anslagsökningen. Sedan ett par årtionden tillbaka har vid de
manliga seminarierna meddelats undervisning i pedagogisk träslöjd. Denna
undervisning har i sin mån bidragit till att göra det möjligt, att träslöjden
i så stor utsträckning kunnat vinna insteg i våra folkskolor, tvivelsutan till
fromma för dessa skolors uppfostringsarbete. Då det visat sig, att dels
pappslöjd, dels metallslöjd allt mera vunnit insteg i folkskolorna, har
kommittén ansett det önskligt, att nämnda båda slöjdarter också upptagas
på seminariernas undervisningsplan.
Under förutsättning att, såsom kommittén också uttalar, undervisnin¬
gen i metallslöjd i folkskolorna i allmänhet ordnas så, att den icke kräver
några kostbara anordningar i fråga om lokaler och materiell, finner jag
förslaget om slöjdundervisningens utvidgning i folkskolorna beaktansvärt
och anser därför också, att de ifrågasatta båda slöjdarterna böra upptagas
i seminarieundervisningen. Vad angår pappslöjden torde detta överallt
kunna genomföras i den utsträckning och på det sätt, kommittén tänkt
sig. För metallslöjdens införande vid seminarierna erfordras däremot sär¬
skilda lokalutrymmen, vilka icke allestädes stå till buds. Vid 5 av de
manliga seminarierna synes det, av inhämtade upplysningar att döma, vara
Materiel! fö
slöjdunder¬
visningen.
Läkar-
arvoden.
132 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
möjligt att nu införa någon undervisning i metallslöjd. Givetvis påkalla
de nya slöjdarternas införande ökning av anslagen till slöjdundervisningen,
vilka jämväl för träslöjdens bedrivande på vissa ställen behöva ökas bland
annat på grund av virkesprisens stegring. För de båda nya slöjdarterna erfor¬
dras dels anslag för en gång för anskaffande av nödiga verktyg, dels årliga
anslag till materialier. Enligt inhämtade upplysningar kan kostnaden för
de för pappslöjden nödiga verktygen beräknas till omkring 200 kronor,
och uppsättning av materiell för metallslöjd betingar ett pris av omkring
1,100 kronor för varje seminarium. Den årliga kostnaden för materialier
kan beräknas i fråga om pappslöjd till 100 kronor och i fråga om metall¬
slöjd till 200 kronor. Den ökning av hittillsvarande årsanslag för under¬
visningen i nu förekommande arter av manlig och kvinnlig slöjd, som är
erforderlig, uppgår enligt inkomna uppgifter till sammanlagt 1,500 kronor.
Då de anslag för slöjdundervisningen vid seminariet i Göteborg, som,
enligt vad känt är, blivit av båda kamrarna vid innevarande års Riksdag
beviljade, måste anses för behovet tillräckliga, skulle således för slöjd¬
undervisningen anslag erfordras dels för en gång av 200 kronor för vart
och ett av 14 seminarier och av 1,100 kronor för vart och ett av 5 se¬
minarier, dels ökning i årsanslagen med i genomsnitt 100 kronor för vart
och ett av 14 och 200 kronor för vart och ett av 5 seminarier, varjämte
de hittillsvarande årsanslagen för undervisningen i slöjd vid vissa seminarier
skulle ökas med tillhopa 1,500 kronor.
1 det föregående har nämnts, att särskilda anslag till läkararvoden i
staten varit uppförda blott för ett par seminarier samt att sådana arvoden
vid de övriga seminarierna utgå från materiellanslagen. Sedan länge hava
dessa arvoden vanligen uppgått till 200 kronor årligen vid varje semina¬
rium. Där vid något seminarium parallellklasser inrättats, har arvodet van¬
ligen höjts med 50 kronor för varje sådan klass. I överensstämmelse här¬
med är i den för innevarande års Riksdag framlagda staten för dubbelse¬
minariet i Göteborg läkararvodet beräknat till 400 kronor. I fråga om semi-
narieläkarnas skyldigheter har vid olika seminarier en något olika praxis
utbildat sig. Tydligt är, att även med en ganska stor begränsning av dessa
läkares åligganden de nu till dem utgående arvodena måste anses vara
alltför knappt tilltagna. Åtskilliga framställningar om höjning av ifråga¬
varande arvoden hava också under årens lopp inkommit, varvid anförts,
att det understundom mött stora svårigheter att med de nuvarande ar¬
vodena kunna kvarhålla eller förvärva lämpliga läkare. Dessa framställ¬
ningar hava emellertid i avvaktan på en allmän reglering av dithörande
förhållanden måst avvisas.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
133
Nu har, såsom jag i det följande får tillfälle närmare angiva, kom¬
mittén i sitt förslag till seminariestadga, för att vid seminarierna betrygga
en bättre omvårdnad i sundhetshänseende, än som i allmänhet hittills kunnat
åstadkommas, upptagit bestämmelser om seminarieläkares skyldigheter, vilka
skulle avsevärt öka omfattningen av deras åligganden. Det skulle sålunda,
bland annat, tillkomma dem att pröva de inträdessökandes kroppsbeskaf-
fenhet, att verkställa flera och noggrannare undersökningar rörande ele¬
vernas hälsotillstånd, än nu vanligen förekomma, samt öva uppsikt över
sundhetsanordningarna och hälsoförhållandena vid läroanstalterna. På grund¬
val av kommitténs förslag i detta hänseende hava av vissa seminarieläkare
gjorts beräkningar över den arvodesökning, som synts skälig. Emellertid
hava åtskilliga av de hörda myndigheterna, bland dem medicinalstyrelsen,
uttalat, att utan fara någon inskränkning borde kunna ske särskilt i fråga
om de läkarundersökningar å eleverna, som kommittén ansett böra utföras
av seminarieläkarna. Givetvis måste den avlöning, som bör tillkomma
dessa läkare, bestämmas med hänsyn till de uppgifter, de skola hava att
fullgöra. Då det av nyss angivet skäl icke kan anses för närvarande fullt
klart, vilken omfattning dessa uppgifter i en ny seminariestadga böra er¬
hålla, torde ett slutgiltigt ordnande av frågan om läkararvodenas belopp
nu icke kunna ske. Sedan densamma ytterligare blivit utredd under sam¬
verkan mellan representanter för läkarna och seminariernas lärare, torde
framställning i ämnet ett följande år böra göras till Riksdagen.
I varje fall synes det mig högeligen önskvärt, att en provisorisk höj¬
ning av seminarieläkarnas arvoden redan nu kommer till stånd och sålunda
tages i beräkning vid materiellanslagens bestämmande. Förutom att de
nu utgående arvodena, såsom jag redan påpekat, måste anses allt för små
i förhållande till redan nu seminarieläkarna åliggande uppgifter, måste det
betraktas som synnerligen angeläget, att seminarieläkarna snarast möjligt
måtte kunna i vidare omfattning, än nu är fallet, tagas i anspråk för hälso¬
vården vid läroanstalterna. Vid bestämmande av det lämpliga beloppet
för en provisorisk höjning torde motsvarande förhållanden vid de allmänna
läroverken kunna tjäna till ledning. För närvarande utgår läkararvodet vid
realskola med 100 kronor och vid högre allmänt läroverk med 150 kronor
samt dessutom i båda fallen 2 kronor om året för varje under höstterminen
närvarande lärjunge. För ett högre allmänt läroverk med det lärjunge¬
antal, som i medeltal finnes vid ett enkelseminarium med tillhörande öv¬
ningsskola — 175 till 200 lärjungar — skulle enligt dessa grunder sam¬
manlagda läkararvodet belöpa sig till närmare 550 kronor. Under be¬
tonande av att de uppgifter, som framdeles böra bestämmas för seminarie¬
läkarna, böra bliva mera omfattande än de, som åligga läkarna vid de all-
134
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
manna läroverken, vill jag förorda, att det arvode till seminarieläkare, som
nu provisoriskt bör bestämmas, måtte beräknas efter nämnda belopp, 550
kronor, för enkelseminarium, 650 kronor för sådant seminarium med stu¬
dentklass och 900 kronor för dubbelseminarium. Den erforderliga arvodes-
förhöj ningen skulle således bliva respektive 350 kronor, 400 kronor och
500 kronor. Antalet enkelseminarier utan studentklass är 10, med stu¬
dentklass 4. Av dubbelseminarier finnes hittills endast 1.
Materiell
för gymna¬
stik- och
idrotts-
öyningar.
Jag har i det föregående omnämnt och får sedermera anledning ytter¬
ligare beröra kommitténs förslag rörande gymnastikens och idrottens ställning
vid seminarierna, och jag vill såsom min mening uttala, att nämnda förslag,
även om möjligen någon reduktion däri kommer att visa sig nödvändig, i
huvudsak bör vinna godkännande. Givetvis erfordras för idrottsövningars
bedrivande dels lämpligt utrymme i seminariets närhet, dels materiell.
Passande idrottsplaner finnas i allmänhet vid de under senaste åren ny¬
uppförda seminariebyggnaderna samt vid några av de äldre. För de semi¬
narier, som sakna idrottsplatser, kunna sådana anskaffas först i samman¬
hang med nybyggnad. Då idrottsövningar hittills i jämförelsevis ringa
utsträckning och vanligen blott på elevernas eget initiativ förekom¬
mit vid seminarierna, sakna dessa i allmänhet för dylika övningar
lämplig materiell. Till anskaffande av sådan behövas således särskilda
anslag för en gång och därjämte mindre år sanslag för bekostande av
med idrottsövningarna förenade utgifter. Kostnaderna för idrottsmate-
riellens anskaffande kunna icke bliva desamma vid alla seminarier, all¬
denstund samma idrottsgrenar icke lämpa sig för alla delar av landet
och olikhet även kommer att råda emellan manliga och kvinnliga
seminarier. I vissa fall erfordras även en komplettering av gymnastik-
materiellen. Enligt inhämtade upplysningar anser jag, att ett belopp av
i medeltal 500 kronor för vart och ett av samtliga 14 enkelseminarier
O
är erforderligt såsom anslag för en gång och att årsanslaget till materi-
eliens underhåll lämpligen kan bestämmas till 100 kronor för varje se¬
minarium. För dubbelseminarium torde jämförelsevis något högre belopp,
förslagsvis 600 kronor och 150 kronor, böra anvisas.
Pensions¬
avgifter.
Beträffande den i det föregående nämnda post, som avser täckande av
vederbörliga pensionsavgifter för de nya lärartjänsterna vid övningsskolorna,
behöver jag här allenast erinra, att sådana skulle utgå för 7 manliga lä¬
rare med 130 kx^onor och för 5 kvinnliga lärare med 100 kronor.
O
Årsberättel¬
sernas tryck¬
ning.
Enligt gällande bestämmelser skola seminaidernas rektorer årligen till
O o o
vederbörande konsistorium avgiva berättelser om läroanstalternas verksam-
o
Eungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205. 135
het under det senast förflutna läsåret; vartannat år skola dessa berättel¬
ser tryckas, för vilket ändamål ett särskilt anslag å 100 kronor årligen,
såsom förut nämnts, är anvisat åt varje seminarium (förutom det i Luleå).
Till följd av tryckningskostnadernas stegring har nämnda belopp under
de senaste åren i flera fall visat sig otillräckligt, och tryckningskostnaderna
hava i sådant fall till en del måst bestridas ur materiellanslaget.
Emellertid har kommittén uttalat det önskemålet, att seminariernas
årsberättelser måtte få tryckas årligen. Så sker icke blott vid nästan alla
statens och enskilda högre läroanstalter utan ock vid åtskilliga större folk¬
skolor i vårt land. Jag finner den föreslagna förändringen synnerligen
önskvärd. Icke minst under det utvecklings- och övergångsskede, vari
seminarierna just nu befinna sig, måste det vara av betydelse, att såväl
vederbörande myndigheter som ock lärarpersonalen vid de särskilda läro¬
anstalterna sättas i tillfälle att så noggrant som möjligt följa deras verk¬
samhet för att så kunna lära känna och tillgodogöra sig de erfarenheter,
som vinnas på det ena eller andra stället. Jämväl i allmänhetens intresse
synes mig den föreslagna förändringen väl motiverad. Jag torde i detta
sammanhang böra framhålla, att det enligt min mening skulle vara varken
nödigt eller lämpligt att i fråga om seminariernas årsberättelser stadga infö¬
randet av några vidlyftiga och kostsamma tabellariska översikter.
Kostnaderna för årsberättelsernas tryckning ställa sig givetvis olika
på olika platser, men enligt de upplysningar, jag inhämtat, synas de i
medeltal uppgå till 300—350 kronor för varje berättelse. Således skulle
i genomsnitt för vart och ett av de 15 seminarierna erfordras en årlig
ökning av omkring 225 kronor. I enlighet härmed bör alltså den för
ändamålet erforderliga anslagsökningen beräknas.
Vid högre allmänna läroverk och vissa realskolor äro sedan åtskilliga är
tillbaka anvisade arvoden till skrivbiträden åt rektorerna. Arvodesbeloppen
växla efter läroanstalternas omfattning mellan 800 kronor och 250 kronor.
Kommittén har ansett önskligt, att sådana arvoden beviljades även vid
seminarierna, och framhållit, att vid läroanstalter av den art som semina¬
rierna, där framgången i utbildningsarbetet i så väsentlig grad är bero¬
ende av den personliga handledning, som rektor och övriga lärare kunna
ägna eleverna, det vore föga lämpligt, att rektors tid skulle upptagas av
sådana skrivgöromål, vilka med samma resultat kunde utföras av annan
person, vars arbetskraft vore mindre dyrbar.
Behovet av skrivbiträde för rektorerna har redan blivit av statsmak¬
terna erkänt i fråga om dubbelseminarium och sådant seminarium, som
ombildas till dubbelseminarium, i det vid bestämmande av erforderliga
anslag för seminarierna i Göteborg, Uppsala och Falun, från det dessa börjat
Skriv¬
biträden.
Biblioteka-
riearvoden.
1B6 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
utvidgas med parallellklasser, arvode till skrivbiträden tagits i beräkning
med 250 kronor för år. De skäl, kommittén anfört för beviljande av
ifrågavarande arvode för alla seminarier, synas mig övertygande. Då det
emellertid icke här, såsom vid de allmänna läroverken ansetts behövligt, torde
vara nödigt att anställa skrivbiträden, som kunna övertaga någon mera makt¬
påliggande del av det expeditionella arbetet, utan syftet blott är att befria
rektorerna från mera mekaniskt skrivarbete, torde jämförelsevis små be¬
lopp vara för ändamålet tillräckliga. Jag föreslår såsom arvode till skriv¬
biträde åt rektor vid enkelseminarium 100 kronor, vid enkelseminarium
med studentklass 150 kronor och vid dubbelseminarium 250 kronor.
Beträffande de seminarier, som härvid komma i betraktande, hänvisar
jag till vad jag nyss yttrade vid frågan om läkararvoden, dock med er¬
inran, att för seminarierna i Göteborg, Uppsala och Falun för ändamålet
under år 1914 erforderliga medel redan finnas tillgängliga.
Erhålla seminarierna, såsom av mig i det föregående förordats, något
mera omfattande boksamlingar, är det tydligen av vikt, att dessa bliva
väl vårdade och på bästa sätt använda för sitt ändamål. Det synes där¬
för nödvändigt, att i enlighet med vad kommittén föreslagit, vid varje
seminarium viss person får i uppdrag att i egenskap av bibliotekarie hand¬
hava vården av biblioteket. Givetvis bör det icke ringa arbete, som blir
förbundet härmed, berättiga till någon ersättning, detta så mycket mer
som särskilda insikter och kvalifikationer erfordras hos den, som skall
kunna på nöjaktigt sätt handhava ett seminariebiblioteks skötsel.
Kommittén har tänkt sig, att ersättning skulle beredas bibliotekarien
genom nedsättning av hans undervisningsskyldighet med 2 timmar i veckan.
Då kommittén antagit, att i allmänhet någon av ämneslärarna komme att
utses till bibliotekarie, har densamma vid beräkningen av de erforderliga
lärår krafterna bland de tjänstgöringstimmar, för vilkas bestridande ämnes-
lärare erfordras, medtagit 2 veckotimmar för skötseln av biblioteket.
Detta förslag har framkallat gensaga från åtskilliga håll, varvid fram¬
hållits, att en minskning av undervisningsskyldigheten med två timmar i
veckan icke kunde uppväga bibliotekariens besvär med biblioteket samt
att det understundom skulle kunna vara lämpligt, att bibliotekarien toges
utom lärarkåren. I stället har yrkats, att seminariernas bibliotekarier i
likhet med de allmänna läroverkens borde åtnjuta visst arvode, olika allt
efter arbetets olika omfattning.
Sistnämnda anordning med särskilt bibliotekariearvode anser jag äga
företräde särskilt därutinnan, att den bereder möjlighet att till bibliotekarie
utse den mest lämpliga bland seminariets lärarpersonal. En dylik an¬
ordning kommer icke heller att medföra någon avsevärd kostnadsökning.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
137
Medräkijas nämligen icke särskild tid för skötseln av biblioteket i de lärar-
timmar, som skola bestridas av ämneslärare, kommer, såsom jag förut haft
anledning erinra, det antal lärartimmar, som mot särskilt arvode måste
uppehållas med timlärare, att minskas på motsvarande sätt, eller enligt
kommitténs förslag med 2 veckotimmar, vilket ju medför en minskning i
det erforderliga beloppet till timlärararvoden samt en däremot svarande
besparing.
Med hänsyn till det belopp, jag i det följande ämnar föreslå såsom
arvode åt timlärare för varje veckotimme, synes mig bibliotekariearvodet
skäligen kunna bestämmas till 300 kronor vid enkelseminarium. Vid
dubbelseminarium, där arbetet med låneexpeditionen givetvis blir mera
omfattande, torde arvodet böra höjas till 400 kronor. Jag vill i detta
sammanhang omnämna, att vid seminariet i Härnösand av det anvisade
materiellanslaget 100 kronor årligen få användas till ersättning åt biblio¬
tekarie ävensom att i materiellanslaget till seminariet i Göteborg ingår ett
belopp av 200 kronor för samma ändamål.
Återstå de anslagsökningar, som behövas för seminarieträdgårdarnas
O O 7 o
underhåll och skötsel.
Kommittén har med styrka framhållit betydelsen av att inom varje
seminarieträdgård finnes en avdelning ordnad som en skolträdgård. Jag
delar fullständigt kommitténs åsikt härutinnan och anser det därför önsk¬
värt, att sådana avdelningar anläggas vid de seminarier, där så ännu icke
skett. För ändamålet behöves alltså dels anslag för en gång, dels ökning
av årsanslagen. Enligt inkomna upplysningar erfordras dels för de anlägg¬
ningsarbeten av nu nämnd art, vilka under den närmaste tiden kunna
komma till utförande vid olika seminarier, dels ock för några andra för
trädgårdarnas förbättring nödiga utgifter ett belopp för en gång av omkring
3,500 kronor. Den för åtskilliga seminarier behövliga ökningen av årsanslagen
till trädgårdarnas skötsel uppgår till sammanlagt omkring 3,500 kronor.
Seminarie¬
trädgård ärna.
De anslagsäskanden, för vilka jag nu redogjort, äro, såsom torde framgå
av vad jag anfört, grundade på ingående undersökningar och överväganden.
Om vissa av de behov, varom här varit fråga, gäller emellertid, att de icke
kunna längre tid i förväg till sina exakta belopp bestämmas. Det skulle där¬
för icke vara möjligt att nu slutgiltigt fastställa staten för varje särskilt se¬
minarium, utan att man riskerade att på ett håll förbise ett behov och
på ett annat anvisa anslag, som för tillfället icke kunde komma till använd¬
ning för det avsedda ändamålet. Fördelningen mellan de särskilda semi¬
narierna av det anslagsbelopp, som kan varda beviljat av Riksdagen, bör
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 154 käft. (Nr 205.) IS
Anslagens
fördelning.
138
Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 205.
alltså överlämnas åt Kungl. Maj:t, och till grund för densamma höra ligga
förnyade undersökningar och prövning av vad som kan anses erforderligt
för varje särskilt ändamål.
oförutsedda Klart är, att i trots av vad som gjorts för att vinna kännedom om
behov- förhandenvarande behov, det lätteligen kan inträffa, att behov finnas eller
komma att yppa sig, vilka nu icke kunnat tagas i beräkning, men vilka
äro av den art, att de böra tillgodoses. Det synes därför önskvärt, att
utöver nu angivna specificerade summor ett icke alltför knappt tilltaget
belopp, förslagsvis 10,000 kronor, ställes till Kungl. Maj:ts förfogande till
mötande av oförutsedda behov.
4. Förbättrad omvårdnad om seminariernas elever.
Tidigare Innan folkundervisningskommittén avgivit sitt. betänkande om folk-
for slag. skoleseminarierna, däri även frågan om åtgärder för förbättring av ele¬
vernas levnadsförhållanden och ekonomiska ställning beröres, inkom under
år 1911 till Kungl. Maj:t en nämnda ämnen berörande framställning från
styrelsen för svenska seminarielärarföreningen.
I enlighet med uppdrag, som givits styrelsen vid de svenska seminarielärarnas
åttonde möte i Stockholm år 1910, hemställes i berörda framställning, att Kungl. Maj:t
täcktes vidtaga åtgärder
dels för åstadkommande av ett årligt anslag åt varje seminarium att efter lärar¬
kollegiets beprövande användas till understöd av anordningar för förbättrande av ele¬
vernas levnadsförhållanden under vistelsen vid seminariet,
dels för förhöjning av nu utgående anslag till stipendier för seminarieelever.
I motiveringen till denna framställning meddelar styrelsen vissa upplysningar
rörande seminarieelevernas levnadsförhållanden och ekonomiska ställning samt påvisar
de åtgärder, som densamma finner bäst ägnade att åstadkomma förbättring i dessa
hänseenden. Med avböjande av tanken på upprättande av internat för eleverna vid
de svenska seminarierna finner styrelsen inrättandet av elevhem vara den lämpligaste
formen för ordnande av elevernas levnadsförhållanden. Det understöd, som från det
allmänna skulle kunna lämnas för upprättande av dylika hem, vore hyresbidrag för
lokaler eller kostnadsfri upplåtelse av sådana. Jämväl de vid vissa seminarier inrät¬
tade kooperativa matlagen eller hushållsföreningarna kunde bereda eleverna avsevärda
fördelar och därför vara förtjänta av understöd. I avseende på behovet av förhöjda
stipendier för seminarieeleverna erinras om penningvärdets sjunkande och levnadskost¬
nadernas allmänna stegring, som medfört, att de till beloppen sedan 70 år ungefär
oförändrade stipendierna numera icke på långt när kunna motsvara de behov, de ur¬
sprungligen varit avsedda att fylla. En förhöjning av stipendieanslaget till ett medel¬
tal av 200 kronor om året för varje behövande elev skulle vara erforderlig för att göra
de nuvarande stipendierna motsvarande det ändamål, för vilket de från början avsetts.
130
KungI. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
Över ifrågavarande framställning hava vederbörliga yttranden inford¬
rats från samtliga konsistorier — med undantag av det i Visby, inom
vars område intet seminarium är beläget — efter vederbörande seminarie-
kollegiers hörande.
I fråga om det första av de gjorda yrkandena, nämligen angående
ett särskilt anslag åt varje seminarium att efter lärarkollegiets beprövande
användas till understöd av vissa anordningar för förbättrande av elevernas lev¬
nadsförhållanden, hava seminariekollegiet i Landskrona, domkapitlen i
Uppsala, Skara, Kalmar, Karlstad och Härnösand samt reservanter inom
domkapitlet i Strängnäs uttalat sig avstyrkande, domkapitlen i Skara, Kal¬
mar, Karlstad och Härnösand under framhållande av att de finna anord¬
ningar av den art, som ifrågasatts, önskvärda men åtminstone ej för när¬
varande kunna tillstyrka anslag för ändamålet. Seminariekollegiet i Kal¬
mar ställer sig sympatiskt till syftet med framställningen men vill med
hänsyn till den pågående utredningen rörande seminarierna icke framställa
något yrkande. Domkapitlet i Lund har hemställt, att de stipendiebelopp,
som tilldelas de olika seminarierna, måtte ställas till kollegiernas disposi¬
tion att efter omprövning användas till elevernas bästa. Alla övriga semi-
nariekollegier och konsistorier hava antingen direkt tillstyrkt den gjorda
framställningen eller ock uttalat sitt instämmande i dess huvudsvfte men
i ett eller annat hänseende önskat ändring i dess enskildheter.
Det senare yrkandet, nämligen om höjning av anslaget till elevsti¬
pendier, har tillstyrkts av de allra flesta bland de tillsporda myndig¬
heterna. Liksom beträffande det förstnämnda förslaget anser sig semi¬
nariekollegiet i Kalmar icke heller i nu berörda hänseende böra framställa,
något yrkande, och domkapitlet i Kalmar instämmer i detta kollegiets utta¬
lande. En reservant inom seminariekollegiet i Linköping anser blott en
oväsentligare höjning av anslaget för närvarande erforderlig; och med honom
har domkapitlet i Linköping förenat sig. Bland ledamöterna uti domkapit¬
let i Lund hava två uttalat sig för anslagets höjning.
1 samband med uttalandena angående stipendieanslagets belopp hava
från derå håll framförts förslag till ändringar i nu gällande bestämmelser
rörande anslagets fördelning mellan eleverna, vilka förslag likväl i före¬
varande sammanhang icke torde behöva närmare beröras.
Vidkommande de nu berörda frågorna om åtgärder för förbättrande Kommittén.
av elevernas levnadsförhållanden och höjning av stipendiebeloppen har
folkundervisningskommittén uttalat sig sålunda:
O o
140
Elevernas
ekonomi.
Nuvarande
förhållanden.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
Från seminariernas första tid har elevernas svaga ekonomiska ställning och därav
härflytande svårigheter varit en anledning till bekymmer hos dessa läroanstalters
målsmän.
Statsmakterna hava ock ansett denna angelägenhet böra föranleda ingripande från
det allmännas sida, i det, samtidigt med att beslut fattades om inrättande av semina¬
rier, beviljades ett belopp av 9,000 riksdaler banko till stipendier åt eleverna. Sti-
pendieanslaget ökades sedan ganska hastigt, så att det år 1866 uppgick till 45,000
kronor. Lika fördelat på samtliga i seminarierna närvarande elever skulle detta be¬
lopp hava utgjort 59 kronor för varje elev. Under den följande tiden har ingen annan
ökning av stipendieanslaget vidtagits än den, som betingats av nya seminariers till¬
komst. Anslagssumman och beloppet i medeltal för varje närvarande elev samt be¬
loppet i medeltal för varje elev, som erhöll stipendium, utgjorde
år 1866 ...
|
... 45,000 kronor,
|
för varje
|
elev 59 kronor, för varje stipendiat
|
—
|
* 1876 ...
|
... 55,000
|
»
|
» »
|
» 58 » t
|
»
|
60 kronor
|
» 1886 ...
|
... 75,000
|
»
|
» »
|
» 62 » » »
|
»
|
64
|
> 1896 ...
|
... 75,000
|
»
|
» »
|
y> 63 » » $
|
»
|
72
|
» 1906 ...
|
... 87,500
|
»
|
» »
|
» 61 » » »
|
y>
|
68
|
» 1910 ...
|
... 93,750
|
3-
|
» »
|
» 58 » 2 »
|
»
|
66 »
|
Stipendieanslagets storlek i förhållande till antalet elever är sålunda för när¬
varande till och med något lägre, än det var för 45 år sedan.
De olika stipendiebeloppen bestämdes genom 1842 års stadga till 50 eller 75
riksdaler om året till behövande och skicklig elev. Sedan år 1864 är det föreskrivet,
att stipendierna skola utdelas med växlande belopp i mån av elevernas behov, dock ej
med högre belopp äu 150 kronor om året till eu elev. Vid olika seminarier hava till-
lämpats något olika grunder för stipendiemedlens fördelning, i det vid vissa av dem
stipendiebeloppen hållits någorlunda lika för alla stipendiater, vid andra åter större
växling i detta fall ägt rum.
Med de ytterst billiga levnadskostnader, seminarieeleverna i äldre tid kunde be¬
tinga sig, och då enligt tidens sed i många fall anhöriga lämnade naturabidrag till
uppehället, utgjorde stipendierna ett avsevärt bidrag till kostnadernas täckande. I
mån som penningvärdet sjunkit och de allmänna levnadskostnaderna stigit samt sät¬
ten för levnadsbehovens tillgodoseende förändrats, hava seminarieelevernas omkost¬
nader på ett högst avsevärt sätt stegrats. Då däremot stipendiebeloppen förblivit oför¬
ändrade, har deras betydelse för elevernas ekonomi uppenbarligen i samma mån minskats
och de belopp, som eleverna måste anskaffa genom understöd av anhöriga eller genom
lån, ökats.
Vid det år 1910 i Stockholm hållna seminarielärarmötet företogs till behandling
frågan om åtgärder för att i ekonomiskt, hygieniskt och uppfostrande hänseende för¬
bättra seminarieelevernas levnadsförhållanden. Mötet uppdrog åt seminarielärarföre-
ningens styrelse att ingå till Kungl. Maj:t med underdånig hemställan om vidtagande
av åtgärder för förhöjning av nu utgående anslag till stipendier för seminarieelever.
Eu sådan hemställan lärer under år 1911 hava till Kungl. Maj:t ingivits.
Den utredning rörande seminarieelevernas levnadsförhållanden och studieom¬
kostnader, som lämnades genom frågans behandling vid nyssnämnda möte och vilken
grundade sig på insamlade uppgifter från ett betydande antal av de år 1910 från
seminarierna avgående eleverna, har kommittén kunnat kontrollera och fullständiga
med stöd av liknande uppgifter för år 1911, som varit för densamma tillgängliga. Dessa
141
Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 205.
undersökningar lämna upplysning dels om det sätt, varpå eleverna ordna för sig i av¬
seende på bostad och kosthåll, dels om kostnaderna för deras seminarieutbildning, dels
om den skuldsättning, som för de flesta av dem är nödvändig för kursens genom¬
gående.
Av de manliga seminariernas elever är det blott omkring en tredjedel, som hava
inackordering i familjer, två tredjedelar av dem hyra rum och äta på matställen
(kaféer, kooperativa matlag o. s. v.). För eleverna vid de kvinnliga seminarierna äro
motsvarande tal omkring tre femtedelar och två femtedelar. Allmänt förekommer,
att två eller stundom tre elever dela rum med varandra. Beskaffenheten av deras
bostads- och spisningsförbållanden är, enligt vad seminarierektorernas upplysningar ge
vid handen, ingalunda alltid sådan, som önskvärt vore, och icke sällan synas rubbnin¬
gar i deras hälsotillstånd hava sin grund i osund bostad eller brist på lämplig näring.
Omkostnaderna för seminarieelevernas studiekurs bliva det oaktat ganska höga.
In beräknat kostnaderna för bostad och föda, läroböcker, kläder, resor samt i vissa fall
en förberedande kurs för inträde i seminariet, uppgå de — frånsett det ringa antal
elever, som hava sina hem i seminariestaden — i genomsnitt till något över 3,000
kronor för varje elev.
Med hänsyn till den jämförelsevis svaga ekonomiska ställningen hos de samhälls¬
klasser, som seminariernas elever till största antalet tillhöra, är det givet, att dessa i
allmänhet icke med egna eller av anhöriga försträckta medel kunna bekosta sin semi-
nariekurs. De äro alltså hänvisade till att anlita lånevägen. Enligt de ovannämnda
uppgifterna måste icke mindre än över 90 % av de manliga eleverna och nära 80 %
av de kvinnliga till större eller mindre del bestrida seminariekursens omkostnader med
lånade medel. Och vid kursens slut uppgår skuldsumman för var och eu av de till
lån hänvisade manliga eleverna till nära 2,500 kronor, varav över 20 % till banker, och för¬
var och en av de kvinnliga låntagande eleverna till omkring 2,100 kronor, varav över
30 % till banker. Två tredjedelar av de manliga låntagarna och närmare hälften av
de kvinnliga måste redan under seminarietiden å sina lån betala ränta med i medeltal
över 100 kronor för år. Mer än 80 % av manliga låntagare och 40 % av de kvinnliga
hava också måst genom livförsäkring, varför årskostnaden uppgår till i medeltal 44 kro¬
nor, ställa säkerhet för sina lån.
Det synes kommittén uppenbart, att dessa förhållanden äro ägnade att framkalla
allvarlig uppmärksamhet.
Att de nyblivna lärarna och lärarinnorna vid våra folkskolor i sådant antal äro
tyngda av skuldbördor till så stora belopp måste medföra ogynnsamma följder för
deras verksamhet.
De nuvarande förhållandena kunna sålunda icke utan allvarsam skada för folk¬
skolan få fortfara, och det synes därför klart, att ett ingripande från det allmännas
sida är av nöden. Bland åtgärder, som härvidlag kunna ifrågakomma, är i detta sam¬
manhang närmast att erinra om en ökning av de till behövande seminarieelever utgå¬
ende understöden.
1 de flesta europeiska länder har man ansett utbildningen av lärarkrafter för
folkskolan vara ett statsintresse av sådan vikt, att högst avsevärda bidrag av staten
lämnas till täckande av seminarieelevernas levnadskostnader. I vissa länder, såsom
England, Holland och Frankrike, bestridas dessa kostnader helt och hållet av stats¬
medel, i det eleverna antingen avgiftsfritt erhålla bostad och kosthåll i med seminari¬
erna förbundna internat eller ock få stipendier till belopp, som motsvara kostnaderna
för inackordering i familjer. Stundom lämnas även böcker och andra undervisnings-
Ökning av
stipendierna.
Särskilda
anordningar
till förbätt¬
ring av ele¬
vernas
levnads¬
förhållanden.
142 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 20».
medel kostnadsfritt åt eleverna. I andra länder, såsom de olika tyska staterna och
Schweiz, äro statsbidragen mindre, ehuru även där högst avsevärda, och utgå antingen
i form av lågt beräknade avgifter för kosthållet i internaten eller såsom stipendier.
Av statsfinansiella skäl torde det väl icke kunna ifrågasättas, att statsunderstöden
till seminarieelever i vårt land skulle kunna höjas till motsvarighet mot nämnda i
utlandet förekommande bidrag. Men att en icke oväsentlig ökning av de nu utgående
stipendiebeloppen är av nöden torde framgå av de i det föregående påvisade förhållan¬
dena. Åtminstone torde kunna påyrkas en sådan ökning av stipendierna, att de
komma att täcka ungefär lika stor del av elevernas omkostnader, som i äldre tid var
fallet. Ovan har påvisats, att stipendiebeloppets storlek i förhållande till antalet elever
för närvarande till och med är något lägre, än det var för 45 år sedan. Levnads¬
kostnaderna hava sedan den tiden flerdubblats. Bestämda tal kunna ej angivas, men
i betraktande av de uppgifter om elevernas levnadskostnader under äldre tid, som finnas
att tillgå, innebär det helt visst ingen överdrift, att dessa kostnader under de senaste
fyrtio åren tre- eller fyrdubblats. En ökning av stipendieunderstöden till i medeltal
200 kronor för behövande elev skulle sålunda endast medföra, att dessa understöd för
elevernas ekonomi finge ungefär samma betydelse, som de hade för fyrtio år sedan.
Även efter en sådan ökning skulle understöden till seminarieeleverna i vårt land
stanna betydligt under vad i de flesta övriga europeiska länder lämnas för samma
ändamål.
Kommittén föreslår alltså, att åtgärder måtte vidtagas för åstadkom¬
mande av en sådan ökning av det till stipendier för seminarieelever ut¬
gående anslaget, att stipendiebeloppen må uppgå till i medeltal 200
kronor för varje behövande elev.
Vad angår villkoren för åtnjutande av stipendium bör enligt kommitténs mening
nuvarande bestämmelse bibehållas, att stipendium må tilldelas endast behövande elever,
vilka ådagalagt god flit och gott uppförande, samt att elever, som i samma klass till¬
bringa mer än två terminer, må kunna erhålla stipendium endast för det fall, att
orsaken härtill är sjukdom eller annan giltig anledning, i varje fall dock endast för
en gång under studietiden inträffad kvarsittning. Därjämte böra de stipendieutdelande
myndigheterna få frihet att avväga stipendiebeloppen efter elevernas olika behov.
Några bestämda gränser för beloppens storlek torde icke behöva fastställas.
Vad åter beträffar de grunder, enligt vilka det av Riksdagen beviljade stipendie-
anslaget bör fördelas mellan de olika seminarierna, torde detta knappast kunna avgöras
annat än med stöd av en mera ingående kännedom om behov och förhållanden vid
de olika seminarierna än den, varöver kommittén kan förfoga. Lämpligast torde
vara, att sådana grunder fastställas efter överläggning med seminariernas rektorer.
Av den redogörelse, som i det föregående lämnats, framgår, att bland de manliga
seminarieeleverna det stora flertalet, omkring tvä tredjedelar, och av de kvinnliga ett
betydande antal, omkring två femtedelar, hava sina levnadsförhållanden så ordnade,
att de förhyra särskild bostad och intaga sina måltider på spisningsställen av olika
slag. Ofta nog torde anledning härtill vara brist på lämpliga inackorderiugsställen,
stundom försök att på så sätt nedpressa omkostnaderna. Vilken orsaken än må vara,
kan denna ordning icke anses vara i allo tillfredsställande. Aven om den fullständiga
obundenhet, som följer därmed, för de flesta elever icke medför några större moraliska
vådor, finnes det dock otvivelaktigt elever, för vilka denna levnadsordning medför
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
143
frestelser, som de icke förmå motstå. Men särskilt ogynnsamt måste det vara, att
seminarieeleverna under den viktiga brytningstid, som seminariekursen för dem beteck-
rmr\ i så stort antal måste umbära de välgörande inflytelser, vilka ett goft hem- och
familjeliv kunna utöva.
Den väg, på vilken man i de flesta andra europeiska länder sökt åstadkomma en
god ordning av seminarieelevernas levnadsförhållanden, är upprättande av internat, i
vilka eu ständig uppsikt över eleverna kan utövas av lärarna. Såsom i annat sam¬
manhang’ framhållits, torde man i vart land knappast kunna tänka på en övergåna-
till detta system.
"Vid några seminarier hava eleverna själva sökt förbättra sin mathållning genom
upprättande^ av kooperativa matlag eller hushållsföreningar. Härigenom har vanligen
kunnat erhållas ett bättre kosthåll och någon reduktion av kostnaderna. Någon Er¬
sättning för saknaden av familje- och hemliv kan dock tydligen icke på denna väg
åstadkommas, och faran är icke utesluten, att bland ett stort antal elever, som. på så¬
dant sått sammanförts till ett enda matlag, ett visst självsvåld och mindre goda vanor
kanna utvecklas.
Däremot skulle, synes det, väsentliga fördelar i här åsyftad riktning kunna vin¬
nas genom upprättande av s. k. elevhem för seminariernas lärjungar. Ett dylikt hem
bär man, efter mönstret av de s. k. studenthemmen i våra universitetsstäder, tänkt
sig skola inrymma ett mindre antal elever samt stå under ledning av därför passande
personer, av vilkas familjer de inackorderade eleverna i någon mån skulle kunna känna
sig som medlemmar. De stora fördelar, som på sådant sätt skulle beredas eleverna,
torde icke behöva närmare utvecklas. Skall någon minskning av de redan nu höga
levnadskostnaderna på denna väg kunna åstadkommas, blir det dock icke möjligt att
grunda dylika elevhems ekonomi endast på inackorderingsavgifterna.
Från seininarielärarnas sida har visats livligt intresse för tanken på elevhem för
seminariernas lärjungar. . Så har vid ett seminarium, det i Kalmar, på enskild väg
genom lärare och elever insamlats en fond för upprättande av ett seminaristhem, vilken
uppgår till över 25,000 kronor. Då, såsom förut nämnts, vid 1910 års semiuarielärar-
möte fragan om åtgärder för att i hygieniskt, ekonomiskt och uppfostrande hänseende
förbättra seminarieelevernas ställning behandlades, berördes även tanken på dylika
hem såsom det^ bästa_ medlet att i nämnda hänseenden komma eleverna till hjälp.
Mötet uppdrog åt seminarielärarföreningens styrelse att utreda frågan om anordnande
av elevhem, att börja med på försök vid ett eller annat seminarium, samt vidtaga av
utredningen föranledda åtgärder. ^ Med anledning härav har nämnda styrelse i sin
förut berörda under år 1911 till Kungl. Maj:t ingivna framställning också berört detta
spörsmål och hemställt om åtgärder för åstadkommande av ett årligt anslag åt varje
seminarium att efter lärarkollegiets beprövande användas till understöd av anordningar
för förbättrande av elevernas levnadsförhållanden under vistelsen vid seminariet.
Kommittén finner i likhet med seminarielärarföreningen det framställda förslaget
om upprättande av. elevhem vid seminarierna värt allvarligt beaktande. De erfaren¬
heter i fråga om inrättningar av liknande art, vilka vunnits vid universiteten och
annorstädes, synas tala för att man av dylika hem skulle kunna vänta stort gagn för
eleverna både i ekonomiskt och i uppfostrande hänseende. Då av enskild välgörenhet
icke torde kunna påräknas understöd i den omfattning, som här vore av nöden, anser
kommittén liksom seminarielärarföreningen det uppenbart, att för planens förverkli¬
gande erfordras bidrag från det allmännas sida. Sådant bidrag synes lämpligast böra
6' un dhels-
vard.
Seminarie-
läkaren.
144 Kung!. Majds Nåd. Proposition Nr 205.
utgå dels såsom ersättning för hyreskostnad eller genom upplåtelse av nödiga lokaler,
dels såsom arvode åt hemmets föreståndare.
Att genast skrida till upprättandet av ett erforderligt antal elevhem vid semi¬
narierna torde emellertid icke vara välbetänkt. Man må nämligen icke förbise, att i
vissa avseenden åtskilliga svårigheter kunna vara förbundna därmed. Önskligt vore
därför, att erfarenhet så i ena som andra hänseendet kunde vinnas, därigenom att
några elevhem, till en början åtminstone ett vid manligt och ett vid kvinnligt semi¬
narium, inrättades på försök.
Intill dess att efter sålunda vunnen erfarenhet frågan om seminarieeleveruas lev¬
nadsförhållanden kan vinna sin lämpligaste lösning, synes det dock^ önskvärt, att från
det allmännas sida något bidrag lämnas till understödjande av sådana anordningar,
som kunna vara ägnade att förbättra levnadsförhållandena och nedbringa levnadskost¬
naderna för eleverna.
Kommittén vill därför föreslå, att hos Riksdagen måtte utverkas ett för¬
slagsanslag å exempelvis 15,000 kronor att efter Kungl. Maj:ts beprö¬
vande användas till understöd åt elevhem eller andra anordningar vid
seminarierna, vilka kunna vara ägnade att förbättra elevernas levnads¬
förhållanden.
I ännu ett avseende är det enligt kommitténs mening av nöden, att
den omvårdnad, seminarierna ägna sina elever, ordnas på ett bättre
och verksammare sätt, än hittills vanligen varit fallet. Det gäller bär den
direkta hälso- och sjukvården och särskilt den andel däri, som måste anför¬
tros åt seminariernas läkare.
Kommittén yttrar härom:
Anledningen att, då fråga är om seminarierna, ägna särskild uppmärksamhet åt
elevernas vård i fysiskt avseende är sa mycket större, som alltifrån dessa läroanstalters
första tid klagomål försports över hälsotillståndet bland deras elever. Visserligen torde,
av seminariernas årsredogörelser att döma, under de senare åren en avsevärd förbätt¬
ring i detta hänseende hava inträtt. Men fortfarande äro fall av sjukdom eller över¬
ansträngning, vilka synas vara framkallade av seminariearbetet, talrika. Av nyligen
utförda undersökningar framgår, att i många fall den sjuklighet, varigenom lärare
och lärarinnor vid folkskolorna till betydligt antal urståndsättas att uppehålla sina
tjänster, måste anses vara grundlagd redan före början av deras lärår verksamhet. Om
betydelsen för det allmänna ej mindre än för de enskilda lärarna av att dessa icke
komma till sitt arbete i skolan med brutna krafter, behöver icke särskilt ordas..
Såväl av redogörelserna över hälsotillståndet vid seminarierna som av nyssnämnda
undersökning är det emellertid tydligt, att den ohälsa, som visar sig hos seminarie-
elever och folkskollärare, i många fäll har sin grund i eu svag kroppsbeskaffeuhet eller
sjukliga anlag, som förefunnits redan vid seminariekursens början. Av gammalt har
ju den åsikten varit gängse, att lärarverksamheteu med fördel kunde utövas av i kropps¬
ligt hänseende svagare utrustade personer, och i äldre tid mottogos ofta sådana vid
seminarierna. Småningom hava dock fordringarna å de inträdessökande i avseende på
kroppsbyggnad och hälsotillstånd stegrats, och enligt gällande seminariestadga skall
inträdessökande »genom vederbörligt läkarbetyg styrka sig vara fri såväl från smittosam
145
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
sjukdom som ock från sådan sjuklighet eller så beskaffat kroppslyte, som gör sökanden
olämplig till lärare i folkskolan».
Erfarenheten har emellertid ådagalagt, att denna bestämmelse icke varit tillräcklig
att från inträde i seminarierna hindra personer, vilka med avseende på kroppsbyggnad
eller hälsotillstånd saknat tillräcklig motståndskraft mot ansträngningarna under ut¬
bildningstiden eller under lärararbetet. Anledningen härtill har framför allt varit den,
att nödig anvisning saknats, efter vilka grunder prövningen av lämplighet för lärar¬
kallet i förevarande avseende skolat utföras. Den ojämnhet i bedömandet, som härav
blivit eu följd, har tydligen varit till skada såväl för seminariets och folkskolans som
för de inträdessökandes eget intresse, varjämte det för läkarna mången gång känts
betungande att nödgas avgiva betydelsefulla omdömen utan att äga bestämd norm därför.
Kommittén framlägger härefter förslag till ny anordning av läkar¬
undersökningarna å de inträdessökande och fortsätter därpå:
Genom bestämmelser av den art, kommittén föreslagit, bör åt seminarierna kunna
tillförsäkras ett i fysiskt hänseende jämnare och i det hela kraftigare urval av elever,
än de hittills mången gång erhållit. Därmed blir det dock icke av mindre vikt än
förut, att från läroanstalternas sida göres vad göras kan för att bereda eleverna nödig
hälso- och sjukvård, skydda dem från hälsoskadliga inflytelser samt främja deras kropps”
liga utveckling. Självklart torde vara, att seminariet, i likhet med de allmänna läro¬
verken och andra jämförliga läroanstalter, måste hava till sitt förfogande en läkare,
åt vilken uppsikten över och omvårdnaden om elevernas hälsotillstånd i främsta rummet
kan anförtros. Likväl hava några bestämmelser om läkare vid seminarierna icke fun¬
nits, med undantag därav att i staten för de senast inrättade seminarierna upptagits
till läkararvode ett belopp av 200 kronor för varje seminarium. Vid övriga semi¬
narier har man berett tillfälle till anställande av läkare genom anlitande av anslaget
till materiell, ved och ljus m. m. Då som nämnts varje bestämmelse saknats om semi-
narieläkarnas skyldigheter, har vid olika seminarier olika praxis utbildat sig i fråga
om deras anlitande för elevernas vård. Klart är, att med de obetydliga arvoden, 150
—200 kronor för år, som kunnat beredas läkarna, av dem icke kunnat fordras någon
mera ingående befattning med hälso- ooli sjukvården vid seminarierna. I allmänhet
torde den hava inskränkt sig till en undersökning vid varje termins början för bestäm¬
mande om elevernas deltagande i gymnastik- och militärövningarna samt till under¬
sökning av elever, som av rektor hänvisats till läkaren.
Givetvis är det av nöden, att seminariernas läkare erhålla en genom stadgan be¬
stämd fastare ställning än hittills, med tydliga föreskrifter om deras skyldigheter, samt
därjämte en ^sådan avlöning, att de i betydligt större utsträckning än hittills kunna
tagas i anspråk för läroanstalternas behov. Kommittén föreslår, att seminarieläkare
skall efter, förslag av rektor och för viss tid, högst fem år, antagas
av seminariets lokalstyrelse, vilken torde äga den för ett val mellan olika kandi¬
dater nödiga personkännedomen. I flera hänseenden synes det vara till fördel, om vid
kvinnligt seminarium kan anställas kvinnlig läkare, och kommittén föreslår därför,
att då vid val mellan olika läkare lämpligheten i övrigt kan anses lika,
kvinnlig läkare må äga företräde som läkare vid lärarinneseminarium.
__ Till seminarieläkarens åligganden måste först och främst höra att företaga vissa
bestämda läkarundersökningar å eleverna. För närvarande torde förhållandena icke
medgiva, att de undersökningar, som pläga förekomma vid seminarierna i början av
varje termin, göras nog omsorgsfullt för att lämna tillräckligt säker uppfattning av
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 154 höft. (Nr 205.) 19
146
Kungl. MajUs Nåd. Proposition Nr 205.
elevernas hälsotillstånd. Önskvärt är, att de framdeles må kunna ske på ett noggran¬
nare och mera ingående sätt. Kommittén föreslår, att samtliga elever dels vid början
av varje termin undersökas med avseende på sitt hälsotillstånd och sin kroppsliga ut¬
veckling i allmänhet, dels en gång under varje läsår särskilt undersökas beträffande
de organ, vilka i synnerhet äro utsatta för inverkan av studiearbetet, nämligen syn¬
od! hörselorganen. I enlighet med framställt yrkande har kommittén ansett sig böra
erinra om att vid förstnämnda undersökningar jämväl tändernas beskaffenhet bör upp¬
märksammas. Över undersökningarna böra föras noggranna anteckningar, av vilka
rektor må äga taga del, då han så önskar. Tydligt är, att elevera måste vara skyldiga
att underkasta sig dessa undersökningar. Rektor och seminarieläkare måste å sin sida
tillse, att undersökningarna så ordnas, att tillbörlig grannlagenhet gentemot eleverna
därvid iakttages. Klassföreståndaren, i vissa fall även gymnastikläraren, bör närvara
vid dessa undersökningar för att lämna läkaren nödiga upplysningar och själv erhålla
närmare kännedom om elevernas tillstånd och behov. Kommittén vill härvid påminna
om att enligt dess förslag klassföreståndare och gymnastiklärare vid kvinnligt semi¬
narium skola vara kvinnor.
Med stöd av de upplysningar om eleverna, seminarieläkaren genom nämnda under¬
sökningar vinner, har han sedermera att vidtaga särskilda åtgärder för de elevers vård,
vilka han finner vara i behov därav.
För att seminarieläkaren alltjämt må kunna äga kännedom om hälsoförhållandena
vid seminariet är önskvärt, att han tid efter annan besöker läroanstalten, tager känne¬
dom om dess verksamhet samt verkställer de undersökningar, som kunna vara erfor¬
derliga. Därvid kan ock tillfälle beredas lärare och lärjungar att erhålla råd och upp¬
lysningar. Kommittén föreslår, att läkaren minst en gång i månaden för sådant ända¬
mål skall besöka seminariet.
Vidare blir det seminarieläkarens uppgift att vid inträffande sjukdomsfall bland
eleverna verkställa undersökning samt lämna nödig vård åt elev, som hänvisas till
honom av rektor eller som själv vänder sig till honom. Såsom förut nämnts, gälla
vid olika seminarier olika regler i fråga om elevs rätt att vid sjukdomsfall anlita senii-
narieläkaren. För de allmänna läroverken är stadgat, att läroverksläkare skall »vid
inträffande sjukdomsfall kostnadsfritt vårda medellösa lärjungar». Att så bör vara
fallet även vid seminarierna är uppenbart. Men kommittén anser det önskvärt och
lämpligt, att samtliga seminariets elever må äga rätt att vid sjukdomsfall åtnjuta kost¬
nadsfri läkarvård. För seminariets verksamhet är det givetvis ett viktigt intresse,, att
ingen av dess elever vid sjukdomsfall må av kostnadshänsyn underlåta eller uppskjuta
att anlita läkarhjälp. Ett undantag för vissa elever i fråga om rätten till kostnadsfri
läkarvård vore i och för sig mindre tilltalande, och då det stora flertalet elever äro
medellösa, skulle ett dylikt undantag för det återstående fåtalet föga betyda i avseende
på omfattningen av läkarens uppgift.
Fri läkarvård även för övningsskolans lärjungar skulle i flera hänseenden vara
önskvärd. Men då sådan i allmänhet ej medges åt de kommunala folkskolornas lär¬
jungar och då dessutom många av övningsskolornas lärjungar hava rätt att erhålla
vård av stads- och distriktsläkare och dylika, har kommittén ej ansett sig kunna fram¬
ställa något förslag i sådan riktning, helst som eu bestämmelse av denna art skulle
nödvändiggöra en väsentlig höjning av seminarieläkararvodet. Kommittén vill dock i
detta sammanhang framhålla, att om i samhälle, där seminarium är beläget,
fri läkarvård kommer att beviljas de kommunala folkskolornas lär-
147
Kung!,, Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
jungar, det torde bliva nödigt att bereda samma förmåner även för lär¬
jungarna i övningsskolan, då denna eljest skulle komina i eu avgjort
ogynnsam ställning.
Kommittén har icke inskränkt sig till att förorda åtgärder för att
bereda eleverna läkarvård utan jämväl framlagt andra förslag i syfte att
främja deras hälsa och kroppsliga utveckling. Härom anför kommittén:
Blir det vid seminarierna sörjt för att sådana förhållanden, som kunna menligt
inverka på elevernas hälsotillstånd, i görligaste måtto undanröjas, kunna dock därmed
läroanstalternas förpliktelser i detta hänseende icke anses fvilda. Det måste jämväl
vara deras uppgift att direkt främja elevernas kroppsliga utveckling.
Genom sin undervisning har seminariet sålunda att bibringa dem insikt om be¬
tydelsen av hälsans bevarande och kroppsutvecklingens främjande samt lära dem känna
villkoren och medlen härför. Icke minst i detta syfte föreslår kommittén eu vä¬
sentligen förstärkt ställning i seminarieundervisningen för ämnet hälsolära. Då ej
sällan händer, att eleverna av okunnighet eller tanklöshet inrätta sin levnadsordning
på ett hälsoskadligt sätt, böra de redan vid seminariekursens början av läraren i hälso¬
lära eller, där så finnes lämpligt, av seminarieläkaren erhålla upplysningar och råd
angående kroppens vård och en sund levnadsordning. Sedan genom undervisningen, i
vissa andra ämnen nödiga förkunskaper inhämtats, skall enligt kommitténs förslag i
tredje klassen genomgås en utförligare kurs i hälsolära, omfattande såväl den all¬
männa bälsolärans grunddrag som för arbetet i folkskolan nödig behandling av skol-
hygieniska spörsmål.
Jämte det sålunda insikt om hälsovårdens betydelse meddelas eleverna, måste
seminariet ock söka hos dem utveckla goda hygieniska vanor. Härvid må särskilt er¬
inras om vikten av att eleverna äga lätt tillgång till bad. Då nya seminariebygg-
nader uppföras, bör givetvis detta behov ses till godo. Vid de seminarier, där anord¬
ningar för bad ännu saknas, må det åligga rektor att, så vitt ske kan, bereda eleverna
tillfälle till billiga bad.
Intet annat medel kan dock i den grad främja ungdomens kroppsliga hälsa och
utveckling som ordnad kroppsrörelse, gymnastik samt lek och idrott.
Sedan länge har vårt folk i det Lingska gymnastiksystemet med dess utfyllnad,
leken och idrotten, ägt ett det yppersta medel för den kroppsliga hälsans bevarande
och stärkande. Knappast har dock dess betydelse av ett uppfostringsmedel i vidsträck¬
tare mening hittills blivit fullt insedd, och det har därför icke heller tillerkänts den
ställning vid våra läroanstalter, som det förtjänar. Vad seminarierna beträffar har
ju, som nämnts, gymnastiken alltifrån deras första tid haft sig en plats anvisad i deras
ämneskrets. Men varken i fråga om undervisningstid, yttre hjälpmedel eller lärarnas
ställning har den varit så sedd till godo, att den i seminariets bildningsarbete förmått
göra den insats, den kunnat och bort göra.
Kommittén har ansett det som en av sina angelägnaste uppgifter att, i den mån
det vant den möjligt, bereda den ordnade kroppsrörelsen en sådan ställning inom
seminariet, att den må kunna bliva en bestämmande faktor i seminarieungdomens ut¬
bildning. Den åt gymnastikundervisningen anslagna tiden skulle sålunda enligt kom¬
mitténs i annat sammanhang framställda förslag ökas, leken och idrotten skulle er¬
hålla en fast plats å arbetsordningen, och åt lärarna i gymnastik skulle beredas en
Undervisning
i hälsovård
m. m.
Gymnastik
med lek och
idrott.
Myndig¬
heterna.
148 Katigt. Maj\ts Nåd. Proposition Nr 205.
sådan ställning, att de helt kunde ägna sig åt sin betydelsefulla uppgift som kropps-
uppfostrans målsmän vid seminarierna. Vid de seminarier, för vilka under senare år
nybyggnader uppförts, har i allmänhet behovet av lokaler och redskap för gymnastik¬
övningarna samt lämpliga områden för lekar och idrottsövningar blivit tillgodosett.
Givet är, att så måste ske även vid övriga seminarier, om gymnastikundervisningen
skall kunna vid dem på rätt sätt bedrivas.
Att den ordnade kroppsrörelsen i seminariets undervisning erhåller en förstärkt
ställning är av så mycket större vikt, som dess betydelse sträcker sig längre än till
elevernas kroppsliga välbefinnande: det medel, som bäst kan främja kroppsuppfostran,
är ock ett kraftigt stöd för den sedliga omvårdnaden. Erfarenheten vittnar, att för
ungdomens sedliga bevarande och utveckling den ordnade kroppsrörelsen äger en be¬
tydelse, som knappast av något kan ersättas. Både medelbart och omedelbart äger
den eu sådan. Såväl i gymnastiken som måhända ännu mera i leken och idrotten,
med förstånd ledda och rätt bedrivna, ingå sedligt uppfostrande faktorer. Den vana,
de kunna giva vid självbehärskning och beslutsamt handlande, vid lydnad under åtagna
förpliktelser, vid samverkan till vinnande av ett gemensamt mål, är en viktig insats i
den uppväxande ungdomens uppfostran till viljestyrka, pliktmedvetande och samhälls-
duglighet.
Att stärka kroppsuppfostrans ställning i seminariernas undervisning är sålunda
att göra dessa läroanstalter bättre skickade att för vårt lands barnskolor utbilda kropps¬
ligen och andligen sunda och livsdugliga lärare.
Det nu sagda gäller i icke mindre grad om de frivilliga sammanslutningar bland
eleverna för kroppsövningars bedrivande, vilka, framvuxna ur läroanstaltens regelmäs¬
siga kroppsvård, kunna åstadkomma en värdefull utfyllnad däri.
Såsom framgår av den protokollet bilagda redogörelsen för de avgivna
yttrandena i ärendet, äro dessa beträffande de här berörda spörsmålen
mindre omfattande, och i flera av nämnda yttranden hava kommitténs
hithörande förslag icke alls berörts. Den förnämsta anledningen härtill
är givetvis den, att ifrågavarande spörsmål, såsom jag nyss meddelat, så
nyligen varit föremål för uttalanden av de myndigheter, som särskilt äro
intresserade därför.
De vederbörande, som uttalat sig med anledning av kommitténs för¬
slag i fråga om höjning av stipendieanslaget, hava alla ansett en sådan höj¬
ning behövlig. En länsstyrelse och nio seminariekollegier hava uttryck¬
ligen tillstyrkt en höjning till det av kommittén föreslagna beloppet; de
övriga hava, utan angivande av bestämt belopp, uttalat sig för en höj¬
ning. Därjämte hava framställts vissa önskemål i fråga om villkoren och
bestämmelserna för stipendieanslagets fördelning såväl mellan eleverna
som mellan de olika seminarierna. Så har ett domkapitel ävensom tre
seminariekollegier uttalat sig för att stipendiat skall ikläda sig förbindelse
att mottaga lärarplats, då sådan erbjudes* honom, eller ock att återbära
stipendiebeloppet till statsverket. Vidare yrkas av domkapitlet i Luleå,
länsstyrelsen i Umeå samt seminariekollegierna i Umeå och Luleå, att
149
Kungl. May.ls Nåd. Proposition Nr 205.
anslagen till stipendier skola sättas högre för seminarierna i övre Norrland
än för övriga seminarier, detta med hänsyn till elevernas vid förstnämnda
seminarier dyrare resor och högre levnadskostnader.
Kommitténs förslag om utverkande av ett särskilt anslag till under¬
stöd åt elevhem och andra anordningar för förbättring av elevernas lev¬
nadsförhållanden tillstyrkes av fem seminariekollegier. En länsstyrelse
finner frågan om elevhems upprättande behjärtansvärd. Seminariekollegiet i
Umeå påyrkar, att om man vill stödja elevhem, detta måtte ske utan förfång
för helinackorderingen i familj. Länsstyrelsen därsammastädes bestyrker, att
svårigheter icke visat sig att bereda eleverna vid nämnda seminarium lämp¬
liga inackorderingsställen. Seminariekollegiet i Lund yrkar, att intill dess
ett särskilt anslag till förbättrande av elevernas kost- och bostadsförhål¬
landen enligt kommitténs förslag kunnat utverkas, seminariekollegierna
måtte få rättighet att av utgående stipendiemedel använda en del, vars
storlek kollegierna borde äga bestämma, till berörda ändamål.
1 avseende på kommitténs förslag till läkarvårdens ordnande vid semi¬
narierna hava i det hela inga avvikande meningar uttalats. Av medici¬
nalstyrelsen och direktionen över gymnastiska centralinstitutet har blott
ifrågasatts eu något förändrad ordning för de obligatoriska läkarundersök¬
ningarna, än den som av kommittén föreslagits.
Av de spörsmål, kommittén i detta sammanhang berört, är givetvis
det, som avser en höjning av elevstipendierna, det viktigaste.
Såsom av kommittén erinrats, hava alltifrån seminariernas tillkomst
statsmakterna ansett det nödigt, att bidrag av statsmedel lämnades till
elevernas uppehälle under utbildningstiden. Aven om de understöd, ele¬
verna sålunda erhållit, aldrig i vårt land uppgått till närmelsevis så höga
belopp, som fallet är i många andra europeiska stater, voro de dock tidi¬
gare av en mycket avsevärd betydelse för elevernas ekonomi. Den utred¬
ning, som kommittén förebragt, torde ställa det utom allt tvivel, att en
högst väsentlig försämring i detta förhållande under de senare åren inträtt.
Under det levnadskostnaderna för seminarieeleverna undergått en stark
stegring, vilken varit en naturlig och nödvändig följd av den allmänna
prisstegringen och levnadsstandardens allmänna höjning i landet, hava de
understöd, som kunnat tilldelas varje särskild behövande elev, förblivit i
det närmaste oförändrade, ja, under de senaste åren, i anledning av elev¬
antalets ökning, till och med till sitt nominella belopp minskats.
Av såväl kommitténs utredning som myndigheternas utlåtanden fram¬
går, att eleverna i betydlig utsträckning hava en svag ekonomisk ställning
och att behovet av understöd alltså är synnerligen stort. Förhållandena
Departe¬
mentschefen.
Ökning av
stipendierna.
150
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
synas emellertid vara olika vid olika seminarier. Till en viss grad torde
denna olikhet vara att hänföra till skiljaktigheter mellan befolkningens
ekonomiska läge i olika delar av vårt land. Men särskilt synes, i det hela
taget, en rätt väsentlig skillnad råda mellan de manliga och de kvinnliga
elevernas ställning. Levnadskostnaderna äro för båda grupperna ungefär
desamma, men de kvinnliga elevernas ekonomiska tillgångar torde vara
avsevärt större än de manligas. Detta är ock vad man kan vänta med
kännedom om den förefintliga skillnaden mellan ifrågavarande elevgrupper
med avseende på de samhällsklasser, från vilka de i allmänhet utgå. Med
hänsyn till sistnämnda förhållande torde det visserligen vara sannolikt,
att elevernas ekonomiska ställning i genomsnitt numera är något litet bättre
än tidigare, då de kvinnliga eleverna voro jämförelsevis fåtaligare, men
denna genomsnittliga förbättring i ekonomisk bärkraft kan i varje fall inga¬
lunda motväga den inträdda kostnadsstegringen. Det synes i alla händelser
ovedersägligt, att stipendieunderstöden nu i långt mindre grad än förr
motsvara det ändamål, som med dem avsetts. De uppgifter, som fram¬
kommit om seminarieelevernas allmänt förekommande och betydliga skuld¬
sättning, torde ytterligare bestyrka detta förhållande och tillika innebära
ett viktigt skäl för en höjning av understödsbeloppen. Ty även om det
är en beklaglig sanning, att skuldsättning allmänt förekommer inom nästan
alla tjänstemannakårer i vårt land, där för tjänsteanställning kräves någon
längre tids utbildning, torde ett sådant förhållande vara särskilt ogynnsamt,
då det gäller en kår, vars avlöning står så pass nära existensminimum,
som fallet i stort sett är med folkskollärarkåren.
Goda skäl synas mig sålunda tala för att en höjning till det belopp,
som av kommittén föreslagits, eller i medeltal 200 kronor för läsår för
varje behövande elev, nu borde ske.
Såsom framgår av vad jag anfört under punkt 166 i det till årets stats-
verksproposition fogade utdraget av statsrådsprotokollet över ecklesiastik¬
ärenden för den 14 januari 1913, har jag det oaktat icke ansett mig
kunna förorda en så stor ökning av stipendieanslaget, som skulle erfordrats
för genomförande av kommitténs förslag. Då jag sålunda ansett mig böra
stanna vid ett lägre belopp och föreslagit endast en fördubbling av det
nu utgående anslaget, har anledningen härtill uteslutande varit statsfinan-
siella hänsyn. Vid en tidpunkt som den närvarande, då på grund av
flera samverkande omständigheter anslagsbehoven för seminarierna måste
bliva jämförelsevis stora, har det synts mig nödvändigt att söka vidtaga
alla de begränsningar av anslagskraven, som synas möjliga utan att där¬
igenom undervisningsarbetets frukter äventyras.
151
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
En höjning av anslaget, på sätt jag nu förordat, skulle möjliggöra en
ökning av stipendiebeloppen till omkring 130 kronor för varje behövande
elev, ett belopp, som givetvis även det skall medföra en icke oväsentlig
hjälp. Emellertid synas mig de stipendieunderstöd, som enligt vad jag
nu föreslagit kunna komma att utgå till en elev under hans seminarietid,
icke vara så avsevärda i förhållande till de kostnader, som seminarie-
kursen medför, att man vid dem rimligen skulle kunna, såsom från några
håll ifrågasatts, fästa något villkor om viss tids tjänstgöring som lärare i
folkskola.
Av vad kommittén och de hörda myndigheterna anfört framgår, att Stipendiernas
vissa jämkningar äro erforderliga i nu gällande bestämmelser och villkor fordelmn9-
för stipendiemedlens fördelning. Ganska skiftande åsikter hava emellertid
härutinnan framkommit, och det synes ännu icke fullt klart, huru ifråga¬
varande bestämmelser lämpligast böra formuleras. Innan beslut fattas i detta
ämne, finner jag därför av nöden att ytterligare samråda med vederbörande
myndigheter, närmast de på området mest sakkunniga: seminariernas rek¬
torer och lärare.
Särskilda svårigheter erbjuder spörsmålet om en fullt rättvis fördel¬
ning av stipendieanslaget mellan de olika seminarierna. Hittills har där¬
vid tillgått så, att från de olika seminarierna till ecklesiastikdepartementet
terminligen insänts uppgifter om det antal elever, som inför rektorerna
styrkt sig vara i behov av stipendieunderstöd. Det tillgängliga anslags-
beloppet har sedan lika fördelats på sammanlagda antalet sådana elever
vid samtliga seminarier, och varje seminarium har tilldelats det belopp,
vartill det anmälda antalet behövande elever vid seminariet berättigat det¬
samma. Givet är emellertid, att uppfattningen om huruvida elev bör
anses såsom behövande eller icke, kan växla vid olika seminarier, närmast
beroende på den olikhet i fråga om elevernas allmänna ekonomiska läge,
som enligt vad jag nyss erinrat torde förefinnas de särskilda seminarierna
emellan. Det torde därför med nu gällande ordning knappast hava kun¬
nat undgås, att i vissa fall stipendieanslagen till de särskilda semina¬
rierna icke blivit utmätta enligt de verkligen förefintliga behoven.
Skall en förändring häri kunna genomföras, torde det bliva nödvän¬
digt att anordna en enhetlig granskning och jämförelse av uppgifter rörande
de stipendiesökande vid samtliga seminarier. Förfarandet kan tänkas bliva
likartat med det, som numera bestämts i fråga om fördelningen av an¬
slaget till stipendier åt folkhögskolornas elever och som innevarande år
för första gången tillämpats. Huru man därvid har att gå till väga, torde
ej här behöva närmare utvecklas. Men jag anser mig i detta sammanhang
Högre sti¬
pendier i
Norrland.
Särskilda
anordningar
till förbätt¬
ring av
elevernas
levnads¬
förhållanden.
152 Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
böra påpeka, att en dylik jämförande granskning visat sig vara ett syn¬
nerligen mödosamt och tidsödande arbete, för vilket departementets egna
arbetskrafter svårligen kunna räcka till. Den önskvärda förändringen torde
därför näppeligen kunna komma till stånd, förr än en skolöverstyrelse
upprättats och en central behandling därigenom möjliggjorts.
Vad angår det yrkande, som framställts av representanter för semi¬
narierna i övre Norrland, om förhöjda stipendieanslag för dessa semina¬
rier med hänsyn till elevernas dryga resekostnader, vill jag här uttala, att
jag finner detta yrkande äga fog för sig. Till stöd därför har av rektor
vid seminariet i Umeå meddelats en beräkning, varav framgår, att för de
84 bland seminariets 101 elever, som få vidkännas särskilda resekostna¬
der för inställelse vid seminariet, desamma uppgå till i medeltal nära 30
kronor för varje termin; och med stöd av egen erfarenhet anser sig samme
rektor kunna antaga, att motsvarande kostnader för eleverna vid seminariet
i Lund däremot icke överstiga 6 kronor för termin. Det synes mig klart,
att så väsentliga olikheter i kostnadshänseende icke få lämnas obeaktade,
därest verklig och icke skenbar rättvisa skall skipas i fråga om stipendie-
fördelningen. En bestämmelse i sådan riktning står också i överensstäm¬
melse med nu gällande föreskrift, att elev, som för inställelse vid semi¬
narium fått vidkännas större resekostnader, må tilläggas högre stipendie-
belopp.
Såväl kommittén som seminarielärarföreningen i sin förut berörda
framställning hava uttalat sig för att staten jämte den hjälp, som beredes
eleverna genom stipendierna, skulle bereda understöd åt vissa anordningar,
som vidtagits eller kunna komma att vidtagas vid seminarierna för att
bereda eleverna förbättrade levnadsförhållanden. Omdömena från båda
dessa håll äro samstämmiga däri, att den rådande ordningen härutinnan i
många fall lämnar åtskilligt övrigt att önska. Den olägenhet, som särskilt
framhålles, är den på många ställen rådande bristen på goda hem, lämpliga
till inackorderingsställen för eleverna, varjämte kraftigt betonas av vilken
vikt det måste vara för ungdom i det viktiga och kritiska utvecklings¬
skede, vari seminariernas elever vanligen befinna sig, att röna inflytande
av hem och hemliv. Det medel, man ansett bäst ägnat att avhjälpa olägen¬
heterna, är upprättandet av s. k. seminaristhem, till viss grad understödda
av allmänna medel och därför också i någon mån underkastade kontroll
från seminarieledningens sida. För att möjlighet måtte finnas att bereda
understöd åt försöksvis vidtagna anordningar av angivna syfte har man
tänkt sig ett särskilt anslag, beräknat efter en norm av omkring 1,000
153
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
kronor för varje seminarium, av vilket anslag även skulle få lämnas under¬
stöd åt kooperativa hushållsföreningar bland eleverna eller liknande företag
med syfte att förbättra elevernas levnadsförhållanden.
Rörande de nu angivna förslagen hava meningarna bland de hörda
myndigheterna varit något delade. Vad närmast seminariekollegierna angår
finner man av deras uttalanden, att i fråga om behov av nu berörda art
liksom i fråga om behovet av stipendieunderstöd en viss olikhet är rådande
mellan de manliga och de kvinnliga seminarierna. Under det att från flera
bland de manliga seminarierna ett trängande behov vitsordas av åtgärder
i antydd riktning och livliga sympatier uttalas för de framlagda förslagen,
giva vissa uttalanden från de kvinnliga seminarierna vid handen, att behovet
där i allmänhet icke är så stort och att förhållandena på somliga platser
måste anses fullt tillfredsställande. Från dessa håll yrkas, att det under¬
stöd för nu ifrågavarande syfte, som tilläventyrs kan komma att tilldelas
seminarierna, måtte få användas till ökning av elevstipendierna, enär inga
särskilda anordningar för levnadsförhållandenas förbättring anses erfordra
understöd.
Det synes härav framgå, att något till alla seminarier sig sträckande
behov av understöd för det ändamål, varom här är fråga, icke förefinnes
och att sålunda någon likformighet beträffande utdelandet av sådant under¬
stöd icke kan eller bör åsyftas. Att ett särskilt anslag, enbart avsett att
bereda understöd åt anordningar till förbättrande av elevernas levnadsför¬
hållanden, skulle anvisas, finner jag vid sådant förhållande icke tillräckligt
motiverat. A andra sidan är, såsom jag nyss nämnt, behovet av dylikt
understöd för vissa seminariers vidkommande så starkt vitsordat, att det¬
samma icke synes mig böra lämnas alldeles obeaktat.
Det ligger då nära till hands att upptaga ett förslag, som framställts
av lärarkollegiet vid seminariet i Lund. Detta förslag går ut därpå, att
det skulle medgivas kollegiet att använda någon del av det seminariet
anvisade stipendieanslaget för ifrågavarande ändamål. Om exempelvis vid
seminariet finnes en hushållsförening, där det stora flertalet elever intaga
o' % o
sina måltider, skulle sålunda ett visst belopp av seminariets stipendieanslag
få lämnas som understöd åt nämnda förening. Enligt kollegiets mera no-
skulle på sådant sätt nämnda belopp bliva till större nytta för eleverna,
än om detsamma lämnades dem såsom kontant understöd åt var och eu.
Genom en bestämmelse i nu angiven riktning skulle det bliva möjligt att
på de platser, där anordningar för elevernas bästa finnas, vilka synas för¬
tjänta av understöd, också bereda dem sådant; vid andra seminarier, där
dylika anordningar saknas eller äro obehövliga, skulle dock ett jämförelsevis
lika stort understödsbelopp komma eleverna till godo men där i form av
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 154 haft. (Nr 205.) 20
154
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
något större stipendier. Givetvis borde det tillhöra Kungl. Maj:t att, på
framställning av lärarkollegiet och efter prövning av det ändamål, för vilket
understödet avsetts, för varje år medgiva användningen av viss del av
stipendieanslaget såsom understöd till elevhem, hushållsförening eller lik¬
nande anordning.
Tills vidare och intill dess större erfarenhet vunnits på förevarande
område, synes det mig, som skulle den av mig nu angivna anordningen
vara någorlunda tillfyllestgörande för det avsedda ändamålet. Bland be¬
stämmelserna rörande stipendiemedlens fördelning torde alltså även böra
införas en föreskrift av nu angivet innehåll.
Sundhets- De omförmälda synpunkter och förslag i fråga om en förbättrad
sundhetsvård för seminariernas elever, som framförts av kommittén, påkalla
här intet annat uttalande från min sida, än att jag till fullo gillar och
biträder desamma. De ökade kostnader, som skulle bliva en följd därav,
dels till höjning av läkararvoden, dels till anordnande av idrottsövningar,
hava också i det föregående tagits i beräkning vid bestämmandet av den
erforderliga ökningen av seminariernas anslag till materiell, ved och ljus
m. m.
5. Anordningen av seminariernas styrelse.
I det föregående har jag uttalat mig rörande de viktigaste spörsmål
av organisatorisk art, vilka böra komma i betraktande, då det nu gäller
att åstadkomma en väsentlig förbättring av undervisningen vid folkskole-
seminarierna i riket, och jag har framlagt de anslagsbehov, som äro be¬
tingade av en sådan reform. Beträffande de frågor, som i övrigt komma att
beröras i en blivande ny seminariestadga, har jag att hänvisa å ena sidan
till det av kommittén framlagda och utförligt motiverade förslaget och å
andra sidan till de yttranden av vederbörande myndigheter, för vilka när¬
mare redogöres i den förut åberopade sammanfattande översikten. Klart är
att, även om i det huvudsakliga kommitténs förslag kan läggas till grund för
en ny stadga, detsamma likväl med hänsyn till av myndigheterna framställda
yrkanden eller av andra skäl i åtskilliga hänseenden torde tarva bearbet¬
ning och jämkning. Därest Riksdagens bifall vinnes för de framställnin¬
gar, vilka jag i det föregående förordat, torde nödig bearbetning av för¬
slaget till stadgar och undervisningsplan böra företagas, så att ny stadga
och undervisningsplan kunna börja tillämpas vid seminarierna från och
med höstterminen 1914.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
155
Bland de frågor, som böra komma till avgörande i en ny seminarie-
stadga, framstår särskilt en såsom varande av den betydelse, att den¬
samma, oaktat den icke för sin lösning påkallar Riksdagens medverkan,
dock torde böra bringas till Riksdagens kännedom. Det är frågan om
seminariernas styrelse.
Enligt gällande bestämmelser tillkommer närmaste uppsikten över
seminarium och ledningen av dess verksamhet dess rektor. Tillsynen över
läroanstalten åligger konsistorium i den ort, där densamma är belägen,
och utövas av konsistorium antingen omedelbart eller genom en utsedd
inspektör. Något eforusämbete, motsvarande det som förekommer vid
de allmänna läroverken, finnes icke vid seminarierna. Konsistorium till¬
kommer att fatta beslut i de flesta läroanstalten vidkommande frågor,
bland andra fastställande av läsordning och tillsättning av lärare, och rö¬
rande de ärenden, vilkas avgörande tillkommer Kungl. Maj:t, exempelvis
tillsättning av rektor samt i allmänhet frågor av ekonomisk art, gör kon¬
sistorium, vanligen efter vederbörande rektors hemställan, framställning
hos Kungl. Maj:t.
Härutinnan har kommittén föreslagit ganska väsentliga förändringar.
Då den av flera skäl funnit sig böra föreslå inrättandet av en överstyrelse
för folkundervisningen, har den ansett naturligt, att närmaste befatt¬
ningen med seminariernas angelägenheter borde överflyttas till denna
styrelse. Det huvudsakliga av den befogenhet i avseende på seminarierna,
som nu tillkommer konsistorierna, skulle alltså enligt kommitténs förslag
uppdragas åt överstyrelsen; vissa ärenden skulle överlämnas till Kungl.
Maj:ts avgörande. Då kommittén likväl finner bibehållande av en lokal
tillsyn och ledning av seminarierna önskvärd, föreslår den, att i åtskilliga
mindre betydande ärenden beslutanderätt och i andra yttranderätt skulle
tillkomma på visst sätt sammansatta och för varje särskilt seminarium ut¬
sedda lokalstyrelser.
Den närmare innebörden av detta förslag och de skäl, varpå det är
grundat, framgå av följande uttalande i kommitténs betänkande om semi¬
narierna:
Det är kommitténs]'åsikt, att om den utveckling, som inom seminarieundervis-
rningen redan är för handen och som de i det föregående av kommittén föreslagna åt¬
gärderna avse att främja, skall kunna på ett lyckligt sätt fortgå och våra seminarier
kunna hålla sig i jämnhöjd med tidens fordringar, dessa läroanstalter måste bliva före¬
mål för en verksammare central ledning än den, som under nuvarande förhållanden
kan komma dem till del. Då man erinrar sig, att den avdelning inom ecklesiastik¬
departementet, under vilken seminarierna höra, eller folkskolebyrån, har att handlägga
ärenden från folkundervisningens hela område, måste man giva sitt erkännande åt
Kommittén.
156
Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition Nr 205.
det intresse och den omsorg, som denna ägnat seminarierna, och finna det helt för¬
klarligt. om med den oerhörda tillväxten av de angelägenheter, den har att vårda,
dess befattning med seminarierna icke alltid blivit så omedelbar och så ingående, som
behövligt varit.
Då nu seminarierna uppenbart icke bilda en tillräckligt omfattande grupp av
läroanstalter, för att man ensamt för deras räkning skulle kunna yrka upprättandet
av en särskild överstyrelse, ligger den tanken närmast att tillgodose deras behov av
verksammare central ledning genom en förstärkning av arbetskrafterna inom folk-
skolebyrån. Kommittén har ock under ett tidigare skede av sitt arbete varit betänkt
på att föreslå tillsättandet av en särskild seminarieinspektör, som vid sidan av chefen
för folkskolebyrån skulle inom departementet biträda med handläggningen av frågor
rörande seminarieväsendet.
Under senare år har emellertid frågan om upprättandet av en överstyrelse för
hela folkundervisningsväsendet trätt allt mera i förgrunden. Med erkännande av den
förtjänstfulla verksamhet, som å ena sidan domkapitlen, å andra sidan folkskolebyrån
utövat till fromma för folkundervisningen, har man framhållit, hurusom utvecklingen
pa det ifrågavarande området varit så stark, att dessa organ för arbetets ledning allt¬
mera befunnits otillräckliga, något som bland annat visat sig i nödvändigheten av att
åt särskilda kommittéer anförtro ett växande antal ärenden, berörande än den ena än
den andra av folkundervisningens många olika sidor. Man har hänvisat till de allt¬
mera stegrade anspråk, som ställas på folkundervisningen och som framkalla eu stän¬
dig följd av nya och svårlösta frågor och ytterligare öka behovet av eu starkare cen¬
tral ledning för det hela, en ledning, varigenom den pågående och förestående ut¬
vecklingen kunde erhålla fasta riktlinjer. Man har vidare med ganska stor enighet
förfäktat den åsikten, att den centrala ledningens förstärkning bör tänkas vunnen icke
genom en ökning av arbetskrafterna inom Kungl. Maj:ts kansli, utan genom upprät¬
tandet av en självständig styrelse. Och man har därvid med goda skäl riktat upp¬
märksamheten på det önskvärda däri, att rikets hela skolväsen bleve betraktat som
ett sammanhörande helt och bragtes in under en enhetlig myndighets ledning och
omvårdnad.
Behovet för vårt folkundervisningsväsen av en överstyrelse torde ock numera vara
så allmänt erkänt, att det icke längre behöver med utförliga skäl ådagaläggas. Kom¬
mittén är för sin del livligt övertygad om dess behövlighet och delar likaledes åsikten
om önskvärdheten av en gemensam och enhetlig ledning av rikets hela skolväsen.
Den vidgade uppgift, som kommittén under fortgången av sitt arbete erhållit, har
icke blott givit kommittén rättighet att upptaga frågan om en överstyrelse för folk¬
undervisningsväsendet utan gjort detta för kommittén till eu nödvändighet. Det är
ock kommitténs avsikt att i ett senare betänkande framlägga förslag om inrättandet
av en överstyrelse för vårt folkundervisningsväsen, på ett eller annat sätt ställd i
samband med den överstyrelse, som redan finnes för de allmänna läroverken m. fl.
läroanstalter.
Om nu. en dylik överstyrelse kommer till stånd, är det självfallet, att även se¬
minarierna böra inordnas under densamma. Och kommittén har också i sitt förslag
till seminariestadga räknat med överstyrelsen såsom en given förutsättning.
Frågan om överstyrelsens sammansättning, arbetssätt och uppgifter i det hela
skall kommittén icke i detta sammanhang beröra. Här må det vara nog att nämna
något om dess uppgifter med avseende på seminarierna.
157
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 205.
Därom lian i korthet sägas, att den i förhållande till seminarierna synes böra få
i det väsentliga samma befogenheter och åligganden, som läroverksöverstyrelsen äger
i fråga om de allmänna läroverken. Den bör således hava högsta överinseendet över
seminarierna och utöva inspektion över dem. Den bör framför allt med sakkunnig
uppmärksamhet följa arbetet inom seminarierna, tillvarataga de erfarenheter, som göras,
och främja en fortgående utveckling. Allt under det att den lämnar det enskilda se-
miuariet största möjliga frihet vid arbetets ordnande och utförande, bör den med hov-
samhet ingripa, då ensidigheter eller andra missförhållanden hota att innästla sig. Även
i disciplinärt hänseende bör den i förhållande till seminariernas lärare äga samma
befogenhet som läroverksöverstyrelsen i förhållande till lärarna vid de allmänna läro¬
verken.
Bland de många löpande göromål, som komma att falla under dess handlägg¬
ning, bliva de, som angå tjänstetillsättningar, de viktigaste. Kommittén har redan i
det föregående angivit sin åsikt om det önskliga i att seminariernas lärare med av¬
seende pa formerna för tjänstetillsättning komma i samma ställning som de allmänna
läroverkens. Kommittén anser därför, att vid utnämnande eller förordnande av se-
minarierektor den förberedande behandlingen av ärendet och avgivandet av underdå¬
nigt förord måtte komma att tillhöra överstyrelsen. Seminariernas ämneslärare skola
enligt kommitténs förslag utnämnas icke av domkapitlen utan såsom de allmänna
läroverkens ämneslärare av Kungl. Maj:t, sedan överstyrelsen med angivande av sina
skäl avlämnat underdånigt förslag, och kommittén har efter den förändring av § 28
i regeringsformen, som år 1909 genomfördes, icke ansett någon skillnad härvid böra
göras mellan manliga och kvinnliga ämneslärare. I likhet med motsvarande lärare
vid de allmänna läroverken böra övningslärarna vid seminarierna utnämnas av över¬
styrelsen, som ock i regeln bör förordna vikarier och extralärare. Även lärarna vid
seminariernas övningsskolor böra tillsättas av överstyrelsen. I frågor om tjänstledig¬
het, pension, anslag m. in. bör överstyrelsen i vissa fall äga att besluta, i andra att
avgiva utlåtande.
Dä vid genomförandet av 1904 års läroverksreform eu särskild överstyrelse upp¬
rättades för de allmänna läroverken, blev den befattning med dessa läroverk, som
förut under århundraden tillkommit domkapitlen, överflyttad dels till Kungl. Maj:t,
dels och i synnerhet till nämnda överstyrelse. Domkapitlen upphörde att vara styrelser
för de allmänna läroverken, och några andra krets- eller lokalstyrelser blevo icke i
deras ställe inrättade. Om man bortser från den jämförelsevis obetydliga befogenhet,
som ännu är bibehållen för biskoparna i egenskap av eforer, kan man säga, att de
allmänna läroverken omedelbart och i alla avseenden lyda under den centrala myndig¬
heten, nämligen överstyrelsen eller i sista hand Kungl. Maj:t. Då nu kommittén före¬
slår införandet av eu överstyrelse för folkundervisningsväsendet, under vilken jämväl
seminarierna skulle komma att ställas, kunde det ligga nära till hands att hemställa,
att även i fråga om seminarierna varje underordnad myndighet, varje instans mellan
den enskilda läroanstalten och den centrala styrelsen måtte bortfalla.
Kommittén har dock icke velat föreslå detta. Kommer en överstyrelse, sådan
som kommittén tänkt sig den, till stånd, föreligger med hänsyn till seminariernas ringa
antal icke något behov av för dem särskilt avsedda kretsstyrelser. Dylika kretsstyrelser
skulle med avseende på sin ställning till seminarierna allt för litet komma att skilja
sig från överstyrelsen för att kunna fä någon mera egenartad uppgift och därmed
något större berättigande. Däremot är kommittén av den åsikten, att vad man i mera
158
Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
egentlig mening kallar lokalstyrelser, d. v. s. styrelser, som avse endast ock allenast
läroanstalten på den ifrågavarande platsen, icke utan avsaknad kunna undvaras.
Väl är det sant, att de kunna vara eller göras obehövliga med avseende på
ärendenas administrativa behandling. Men frågan, huruvida de böra eller icke böra
finnas, är därmed icke avgjord. Deras betydelse ligger på annat håll.
Det säges ofta, att en skola icke är att betrakta som ett ämbetsverk, vars verk¬
samhet i enskildheter läte sig ordna medelst författningsmässiga bestämmelser eller
administrera genom officiella skrivelser, utan att den är, om ock i liten skala, ett
samhälle med mycket av det levande livets invecklade och rörliga natur. Om ock eu
dylik motsättning i själva verket endast innebär en gradskillnad, hänvisar den till
något för skolan väsentligt. Eu skolas verksamhet måste visserligen vara bunden av
yttre normer, men till sin natur är den av övervägande personlig art, riktad på andliga
värden och bestämd av individuella personliga förhållanden. Problemet i fråga om
skolstyrelse har också alltid varit att finna för densamma en sådan gestaltning, att å
ena sidan allmänna rätts- och ordningsformer hållas vid makt, å andra sidan de per¬
sonliga och individuella synpunkterna bliva tillvaratagna.
Nu kan visserligen en central myndighet sätta sig som mål att söka fylla båda
dessa uppgifter. Men även med det bästa uppsåt och den största förmåga skall det
bliva den svårt. En central myndighets verksamhet bör med lika intresse omfatta
alla de många läroanstalterna, den måste för att behålla den opartiska överblicken
över det hela, bildligt talat, ställa sig på ett visst avstånd, och den blir även till
rummet mer eller mindre avlägsen. Dessa förhållanden ej mindre än mängden av de
ärenden, den har att handlägga, nödvändiggöra frågornas bedömande huvudsakligen
efter synpunkter, som kunna komma till uttryck i inkomna eller infordrade handlingar.
Den personliga beröringen med de olika läroanstalterna måste för den centrala myn¬
digheten inskränka sig till den inspektion, som tid och tillfälle kunna medgiva. Eu
sådan inspektion är oumbärlig och av stort värde, i främsta rummet från kontrollens
synpunkt men även för den livande och sporrande inverkan, som den kan utöva på
skolarbetet. I allmänhet kan den dock för varje särskild skola endast jämförelsevis
sällan ifrågakomma, ofta måste ganska betydande mellantider förflyta från det ena
inspektionstillfället till det andra. Det är då naturligt, att den kännedom, som den
centrala myndigheten genom sin inspektionsverksamhet vinner om de personliga och
lokala förhållandena, måste bliva jämförelsevis ofullständig.
På ett helt annat sätt kan en lokal myndighet träda i personlig beröring med
lärare och lärjungar, och den ständiga närhet, vari den befinner sig till läroanstalten,
möjliggör för densamma eu förtroligare kännedom om dessa förhållanden. Redan
genom sin förekomst och allmänna ställning till läroanstalten är den ägnad att giva
starkare betoning åt lärarverksamhetens personliga sida, vilken, ehuru den viktigaste,
endast föga kan främjas genom författningsmässiga bestämmelser. Mången gång kan
den genom omedelbart ingripande lätt nog utjämna smärre förvecklingar, vilka, be¬
handlade efter mera juridiska former, skulle tillspetsas och utveckla sig till svårare
konflikter. En lokal styrelse utgör vidare ett föreningsband mellan läroanstalten och
den allmänhet, som är närmast intresserad av dennas verksamhet, men som mindre
lätt för sina önskningar finner väg till en överstyrelses forum. Till följd av det an¬
seende och inflytande, dess medlemmar äga inom samhället, kan den vid månget till¬
fälle befordra läroanstaltens intressen inom orten och tillskynda den förmåner från
ortsmyndigheternas sida.
159
Q Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
Klart är, att då en överstyrelse finnes, de ärenden bliva jämförelsevis få, som
kunna överlämnas åt lokalstyrelsens avgörande. I förhållande till överstyrelsen måste
den senare med avseende på sin uppgift väsentligen begränsas till att vara en råd¬
givande myndighet. Men just på grund av sin närmare kännedom om förhållandena
inom läroanstalten och inom dess omgivning är den värdefull som sådan. I alla vik¬
tigare frågor, som angå läroanstalten och skola avgöras av centralstyrelsen eller av
Kung]. Maj: t, bör den få avgiva utlåtande. I den mån smärre frågor kunna lämnas
åt dess avgörande, bör det ske. Centralisering även av småärenden är från flera syn¬
punkter till skada; den hämmar den behövliga rörelsefriheten i läroanstalternas arbete,
leder till uniformering och belastar den centrala myndigheten med mindre betydelse¬
fulla göromål till förfång för dess viktigare uppgifter. Någon väsentligare minskning
i den centrala styrelsens befogenhet kan en lokal styrelse emellertid icke komma
att medföra.
Däremot torde väl i allmänhet taget tillvaron av en lokalstyrelse innebära eu
viss minskning i den myndighet, som eljest skulle kunna tänkas förlagd hos rektor.
Med avseende härpå bör dock ihågkommas, att enligt de förhållanden, som utbildat
sig inom det svenska statsskoleväsendet, rektorn väl äger viktiga och ansvarsfulla
åligganden men icke intar någon synnerlig maktställning gentemot övriga lärare. En
stark koncentration av myndighet i rektors hand, som avlägsnade honom från hans
medlärare och omöjliggjorde ett kamratligt förhållande till dem, något varpå exempel
skulle kunna anföras från en del skolor i utlandet, stode knappast väl tillsammans
med hos oss hävdvunnen uppfattning. Någon väsentligare förändring i fråga om
rektors ställning torde knappast hava inträtt vid våra allmänna läroverk, då de förut¬
varande eforalstyrelserna, som i många fall kunde betraktas som lokalstyrelser, bort¬
dö och en överstyrelse kom till stånd. Om vid seminarierna rektors bestämmande¬
rätt varit jämförelsevis stor, så har även där en kollegial uppfattning allt mera vunnit
insteg. Med avseende pa förhållandet mellan rektor och lokalstyrelse är ock att
märka, att i många fall tillvaron av en lokalstyrelse kan innebära ett stöd för rektors
myndighet. Ett villkor härför är dock, att rektor icke ställes utanför lokalstyrelsen
utan där erhåller säte och stämma och därmed det inflytande, som hans ställning av
läroanstaltens _ ledare och den i första rummet sakkunnige bör tillförsäkra honom.
Sker detta,, blir den minskning i hans befogenhet, som genom tillkomsten av en lokal-
stvrelse tilläventyrs kan uppstå, helt visst i allmänhet mera av formell än av
reell natur.
Om förekomsten av lokalstyrelser i främmande länders skolväsen och om lokal-
styrelsefragans tidigare behandling i vårt land torde i detta sammanhang några ord
böra sägas.
I utlandet finner man i allmänhet skolväsendets ledning fördelad på en central
myndighet och vissa densamma underordnade styrelser, som än äro kretsstyrelser, än i
mera egentlig mening lokalstyrelser, och seminarierna bilda med avseende på för¬
hållandet till dessa myndigheter icke något undantag från övriga läroanstalter. Sär¬
skilda lokalstyrelser för seminarierna finner man i England, i flera schweiziska kan¬
toner, i många av Nordamerikas förenta stater och i Frankrike. Ofta hava dessa lokal-
styrelser _ stor befogenhet i fråga om ordningen, undervisningen och lärartillsättningen
vid seminariet. Stundom är deras uppgift mycket begränsad, såsom i Frankrike, 'där
den inskränker sig till behandlingen av vissa ekonomiska angelägenheter.
I vårt land har, vad seminarierna beträffar, frågan om en annan ordning för
deras ledning än den från början givna och ännu bestående visserligen då och dä
160
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
varit bragt på tal inom intresserade kretsar men endast vid ett par tillfällen varit
föremål för mera officiell framställning. År 1867 väcktes i Riksdagens Andra kammare
motion om folkskoleväsendets läggande under icke kyrklig myndighet och i samband
därmed om inrättandet av en särskild styrelse för varje seminarium, eu motion, som
tillstyrktes av det utskott, till vars behandling den hänvisades, men av kammaren
blev avslagen. Det år 1885 samlade seminarierektorsmötet uttalade sig med hänsyn
till de olägenheter, som för vissa seminarier voro förbundna med deras avstånd från
stiftsstaden,” för en sådan ändring i lagstiftningen, att en del av konsistoriets befatt¬
ning med seminarierna överflyttades på biskopen eller en av honom utsedd inspektor,
vilket uttalande emellertid icke ledde till någon åtgärd av Kungl. Maj:t. Med av¬
seende på frågan om lokala skolstyrelser i allmänhet må här erinras om det förslag,
som framställdes av 1884 års läroverkskommitté om upprättandet för de allmänna
läroverkens räkning dels av en centralstyrelse, dels av lokala styrelser, en för varje
läroverk, samansatt av personer företrädande olika intressen. Likaså må erinras om
de förslag angående inrättandet av lokalstyrelser, som förekommit i samband med
frågan om de lägre läroverkens ombildning vid nästan alla de tillfällen allt från
början av 1870-talet, då denna fråga förelegat till behandling. Då slutligen år 1905
en del av de lägre läroverken ombildades till de nu befintliga statssamskolorna, blevo
också, som bekant, för dessa skolors räkning och närmast med hänsyn till deras eko¬
nomiska ställning särskilda lokalstyrelser inrättade.
Om, såsom ovan blivit utvecklat, seminarierna även efter upprättandet av en
central styrelse icke böra vara i saknad av lokalstyrelser, inställer sig den frågan, huru¬
vida de ecklesiastika konsistorierna, vilka hittills, åtminstone flerstädes, kunnat sägas
hava varit även i egentlig mening lokalstyrelser för seminarierna och i varje fall varit
deras närmaste myndighet, fortfarande kunna och böra tjänstgöra som seininarie-
styrelser. Att konsistorierna på ett i flera avseenden förtjänstfullt sätt fyllt sin ifråga¬
varande uppgift skall icke nekas. Det är icke heller bristande tilltro till konsistori¬
ernas förmåga, som gjort, att kommittén upptagit den nämnda frågan till behandling,
utan kommittén har därtill föranletts av allmänna organisatoriska grunder.
Genom 1904 års läroverksreform upphörde domkapitlens befattning med de all¬
männa läroverken, undantagandes allenast den befattning med disciplinära angelägen¬
heter, som kan tillkomma domkapitlen såsom dömande myndighet, och inskränktes
till ringa omfattning den befogenhet, som förut tillkommit biskopen i egenskap av eforus.
Med avseende på seminarierna åter är domkapitlets ställning bliven oförändrad. Dom¬
kapitlen och i Stockholm stadens konsistorium äga med avseende på seminarierna fort¬
farande eu ämbetsmyndighet motsvarande den, som i fråga om de allmänna läroverken
tidigare utövades dels av biskopen ensam såsom eforus, dels av domkapitlet i dess hel¬
het ”och som numera är förlagd dels bos rektor, dels hos läroverksöverstyrelsen, dels
hos Kungl. Maj:t. Den allmänna tillsyn över läroanstalten, den kontroll över under¬
visningen” ordningen, examina o. s. v., som i fråga om de allmänna läroverken utövas
av läroverksöverstyrelsen, tillkommer i fråga om seminarierna domkapitlen. Och under
det att läroverkens manliga ämneslärare efter förord av överstyrelsen utnämnas av
Kungl. Maj:t och deras övningslärare och ämneslärarinnor tillsättas av överstyrelsen,
som°ock förordnar vikarier och extralärare, är det vid seminarierna domkapitlen, som
utnämna adjunkterna och förordna övriga lärare. Den olikhet, som sålunda uppkommit
mellan de ifrågavarande läroanstalterna, vilka förut varit till det väsentliga lika ställda,
torde knappast uppfattas såsom innebärande eu förmån för seminarierna, och fråga är,
Kung!-. Maj.is Nåd. Proposition Nr 205. 181
om den verkligen kau anses vara grundad i förhållandenas natur och således kali och
bör bliva bestående.
Det lärer näppeligen kunna påstås, att domkapitlen med hänsyn till sin sam¬
mansättning skulle vara mera ägnade till seminariestyrelser, än de varit ägnade till
1 ä ro ver kss ty r els er. I Uppsala och Lund bestå domkapitlen av biskopen och de teolo¬
gie professorerna vid universiteten, i övriga stiftsstäder av biskop och domprost, där
sådan finnes, samt ett antal av lektorerna vid stiftsstadens högre allmänna läroverk.
I varje fall äro domkapitlen således sammansatta av personer, som i regeln antingen
genom föregående skolstudier eller genom innehavande lärarbefattning äga mer eller
mindre förtrolig bekantskap med de allmänna läroverken, i intet fall däremot av perso¬
ner, som annat än tillfälligtvis kunnat erhålla någon närmare kännedom om semina¬
rierna. Icke heller Stockholms stads konsistorium, som består av kyrkoherdarna i
huvudstadens olika församlingar och som aldrig tjänstgjort som läroverksstyrelse men
sedan är 1865 utgör .styrelse för det till Stockholm förlagda folkskoleseminariet, kan sägas
vara med hänsyn till sin sammansättning i någon särskild grad lämpat för denna upp¬
gift. Det må råda olika meningar om den åtgärd, genom vilken domkapitlen skildes
från befattningen med de läroanstalter, för vilkas vårdande de med avseende på sin
sammansättning kunna anses hava varit jämförelsevis väl äguade och med vilka de
århundraden hört samman; när de nu en gång förlorat sin egenskap av läroverkssty-
relse,o torde deras egenskap av styrelser för seminarierna icke kunna i längden upp¬
rätthållas. Endast eu organisation, som genom eu väsentligen förändrad sammansätt¬
ning gåve dem karaktären av verkliga skolstyrelser, skulle kunna för framtiden bibe¬
hålla dem i deras ställning som seminariestyrelse.
Men frågan om domkapitlens ombildning, eu fråga, som i snart etthundra år kan
sägas hava stått på dagordningen, har åtminstone från mitten av förra århundradet när¬
mast syftat till eu sådan förändring, varigenom domkapitlen gjordes tjänligare för sin
uppgift som rent kyrkliga myndigheter. Det förslag, som år 1891 avgavs av för
nämnda fråga utsedda kommitterade och som med ringa förändring i form av kungl.
proposition förelädes 1893 års Riksdag och vann gillande av samma års kyrkomöte,
skilde mellan det för stiftsstyrelsen avsedda »domkapitlet», vilket såsom sådant icke
skulle hava någon befattning med de allmänna läroverken och seminarierna, och det
i viss mån annorlunda sammansatta »konsistoriet» vilket .skulle hava att handlägga ären¬
den rörande dessa läroanstalter, en grundtanke, som återfinnes redan i 1846 å”s kyrko¬
lagförslag. Sedan de allmänna läroverken genom 1905 års läroverksstadga blivit skilda
från domkapitlens administrativa område och därmed all anledning bortfallit att be¬
hålla läroverkslektorer som självskrivna medlemmar av stiftsstyrelsen, har strävandet
att omgestalta domkapitlen till rent kyrkliga myndigheter ännu mera gjort sig gäl¬
lande. Den senaste domkapitelskommittén, som den 31 december 1906 avgav sitt ^be¬
tänkande och likaledes föreslog en sådan sammansättning av domkapitlen” som borde
motsvara deras uppgift som stiftsstyrelser, hemställde visserligen, att vid frågor, som
anginge folkundervisningen och folkskoleseminarierna, en representant för ifrågavarande
undervisningsanstalters lärarkårer skulle som ledamot inträda i stället för en av de
prästerliga ledamöter, som eljest tillhörde kapitlet, men kommittén synes icke själv
hava ansett detta försök att fortfarande göra domkapitlen tjänliga att vara både kyrko-
och skolstyrelser som eu anordning av varaktigt bestånd. »Genom en slik anordning»,
betel- det i kommitténs betänkande, »vinnes ock den fördel, att om, såsom från derå
håll påyrkas, domkapitlens befattning med folkskoleväsendet skulle förr eller senare
överflyttas å annan myndighet, en förändring härutinnan icke behöver föranleda eu
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 154 käft. (Nr 205.) 21
162
Kungl. Maj Hs Nåd. Proposition Nr 205.
alldeles ny ombildning av domkapitlen, utan förhållandet kan då orunas genom ett
enkelt upphävande av vad i lagen blivit i förevarande hänseende intaget.»
Även efter upprättandet av en överstyrelse för folkundervisningen skall folkskole¬
väsendet kräva sina kretsstyrelser, liksom varje folkskola fortfarande i församlingens
skolråd skall äga sin lokal styrelse. Det är sannolikt, att domkapitlen ännu för en
tid framåt skola befinnas oumbärliga som kretsstyrelser för vårt folkskoleväsen. Man
kan emellertid icke undgå att se, att den historiska utvecklingen går mot ett skiljande
av kyrkostyrelse och skolstyrelse även på detta område. En åsikt, enligt vilken de
s. k. högre skolorna — gymnasier, flickskolor, realskolor o. s. v. — väl böra kunna
vara skilda från den kyrkliga styrelsens område men folkskolorna och med dem sam¬
manhörande läroanstalter däremot måste dit hänföras, torde svårligen kunna upprätt¬
hållas. Från början hava så gott som alla skolor, högre som lägre, hört samman med
kyrkan och självskrivet stått under kyrklig ledning. Om tidsförhållandena småningom
lett till en förändrad uppfattning i förevarande avseende, gäller detta ej om vissa
slag av skolor, utan om skolan i allmänhet, vars begrepp mer och mer skilt sig ut
från begreppet kyrka och blivit med detta sidoordnat. Det är blott att erkänna vad
som är, om man säger, att folkskolan såväl till sin art som i det allmänna medvetan¬
det är en skola för bibringande av medborgerlig bildning och uppfostran och som sådan
sammanhörande med skolväsendets övriga anstalter. Även i fråga om dess yttre ställ¬
ning har denna dess inre karaktär börjat framträda, i det att, sedan 1909 års Riksdag
på Kung!. Maj:ts framställning beslutit, att i vissa städer folkskoleärendena skulle
kunna överflyttas från kyrkostämman till stadsfullmäktige, eu sådan överflyttning i
ett stort antal fall ägt rum. Ännu mindre lära för den allmänna uppfattningen an¬
stalterna för utbildning av folkskolans lärare och lärarinnor framstå som kyrkliga
institutioner. Man kan i detta avseende hänvisa till småskoleseminarierna, som utbilda
omkring hälften av de inom folkskoleväsendet använda lärarkrafterna och som icke i
något avseende äro ställda under kyrklig myndighet. Man torde under sådana för¬
hållanden kunna förutse, att den länge åsyftade ombildningen av domkapitlen till rent
kyrkliga styrelser icke skall göra dem mera ägnade, än de förut varit, till styrelser
för folkskolor och seminarier, och näppeligen skall en tillfällig adjunktion av en folk-
skole- eller seminarielärare förmå giva dem den karaktär av skolmyndighet, som olik¬
lig vore.
I all synnerhet gäller detta om folkskoleseminarierna. Och dessas samhörighet
med övriga anstalter för folkundervisningen utgör intet praktiskt hinder för en för¬
ändring av deras ställning i förhållande till domkapitlen. De ärenden, vilka tillhöra-
domkapitlen som seminariestyrelser, stå icke i omedelbart samband med de folkskole-
ärenden, som falla inom området av deras domsrätt och administrativa förvaltning,
men de äro däremot, såsom redan nämnts, väsentligen av samma beskaffenhet som
de läroverksärenden, vilka tidigare tillhört domkapitlens och eforalstvrelsernas hand¬
läggning.
Det synes således uppenbart, att sedan domkapitlen blivit skilda från all befatt¬
ning med de allmänna läroverken och den historiska utvecklingen allt bestämdare
ställt i utsikt deras förändring till rent kyrkliga myndigheter, en förändring, som med
varje dag tyckes bliva från kyrkans egen synpunkt allt angelägnare, deras ställning
som styrelser för folkskoleseminarierna icke kan anses länge hållbar. Det har då ock
synts kommittén vara av vikt, att man icke överlämnar hela frågan om deras ersät¬
tande, vad seminarierna beträffar, allenast åt händelsernas gång för att taga den lös¬
ning, som så kan erhållas, hurudan den än må bliva, utan hellre, medan tillfälle till all-
Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 205. 163
sidigt övervägande finnes, tager frågan under omprövning och tillser, huru förhållan¬
dena skulle kunna tänkas lämpligen ordnade för framtiden.
Kommittén har därför i sitt förslag till seminariestadga sökt giva ett förslag till
särskilda lokalstyrelser för folkskoleseminarierna, lokalstyrelser, vilka skulle övertaga
den befattning med seminarierna, som för närvarande åligger domkapitlen och som
icke synes böra helt överflyttas på eu central myndighet.
Att för sammansättningen av sådana lokalstyrelser hämta föredömen från utlan¬
det låter sig knappast göra, då förhållandena där i allmänhet äro ganska olika de hos
oss rådande. Av ett visst intresse kan det däremot vara att erinra om 1884 års läro¬
verkskommittés förutnämnda förslag angående iokalstyrelser för de allmänna läroverken.
Dessa lokalstyrelser skulle bestå av en ordförande, utsedd av Kungl. Maj:t, läroverkets
rektor, en ledamot vald av läroverkskollegiet samt två ledamöter valda av kommunal¬
styrelsen i läroverksstaden, varjämte skolans läkare, såvida han icke förut blivit i sty¬
relsen insatt, skulle äga att i densamma taga säte och stämma vid behandlingen av
frågor, som rörde hälsovården vid läroverket. Likaledes torde i detta sammanhang
ånyo böra erinras om de nu befintliga lokalstyrelserna för statens samskolor, vilka
bestå av fem personer, nämligen eu av eforus utsedd ordförande, skolans rektor och
första lärarinna samt två av vederbörande kommunalstyrelse utsedda ledamöter eller,
därest landsting bidrager till skolans underhåll, en av kommunalstyrelsen och en av
landstinget utsedd ledamot, varjämte vid frågor, som angå hygieniska förhållanden,
skolläkaren äger säte och stämma i styrelsen.
Yad nu seminarierna beträffar blir det till att börja med av vikt att tillse, i
vad mån de uppfostringsintressen, som kyrkan representerar, böra vara i deras styrel¬
ser företrädda. Därav, att skolväsendet, vare sig det högre eller det lägre, numera
icke kan liksom i äldre tider räknas såsom fallande inom kyrkans råmärken och där¬
med inom kyrklig myndighets område, följer nämligen ej, att icke en viss förbindelse
dem emellan kan och bör äga bestånd. En sådan förbindelse ligger i förhållandenas
egen natur, ty kyrka och skola hava ju såsom uppfostringsanstalter verksamhetsom¬
råden och uppgifter, som i väsentliga avseenden äro med varandra besläktade. Detta
torde gälla även i fråga om seminarierna, vilkas uppgift är av sådan art, att det helt
visst icke vore välbetänkt att ej låta en förbindelse mellan dem och kyrkans institu¬
tioner bliva bevarad.
Eu sådan har synts kommittén bäst vinnas därigenom, att bland ledamöterna i
lokalstyrelsen för ett seminarium finnes eu av vederbörande domkapitel (konsistorium)
utsedd person.
För ett förslag i denna riktning föreligga ej blott nu nämnda allmänna grunder
utan ock ett skäl av mera speciell natur. Enligt gällande läroverksstadga tillkommer
det vederbörande biskop såsom eforus att antingen omedelbart eller genom en av
honom utsedd inspektor liava uppsikt över de allmänna läroverken i stiftet och »sär¬
skilt över det sätt, på vilket kristendomsundervisningen vid dem handhaves». En dy¬
lik av fackman utövad tillsyn över kristendomsundervisningen är naturligtvis av nöden
ej mindre vid seminarierna än vid de allmänna läroverken. Nn torde man böra i det
längsta undvika att skilja ut religionen och religionsundervisningen såsom en för läro¬
anstaltens övriga verksamhet mer eller mindre främmande beståndsdel, vars ordnande
och övervakande lämnades åt andra myndigheter än dem, som i övrigt hava läroanstal¬
tens ledning och tillsyn sig anförtrodda. Det är därför önskvärt, att seminariets lokal¬
styrelse inom sig äger en person med de förutsättningar, vilka krävas för utövandet
164
Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition Nr 205.
av den tillsyn över kristendomsundervisningen, som vid dem liksom vid de allmänna
läroverken kan anses vara behövlig.
Denna särskilda uppgift, skulle givetvis åligga den av domkapitlet (konsistoriet)
utsedda styrelseledamoten. Den förutsätter emellertid, att denna ledamot äger behöv¬
lig teologisk bildning. Kommittén föreslår, att han skall vara en i svenska kyrkan
anställd prästman.
Med avseende på lokalstyrelsens sammansättning i övrigt kan kommittén uttala
sig mera kortfattat. Att seminariets rektor bör vara ledamot av lokalstyrelsen är
förut framhållet. Han bör vara det dels därför, att lokalstyrelsen icke lärer kunna
undvara stödet av hans sakkännedom och omdöme, dels ock därför, att läroanstaltens
eget bästa kräver, att åt rektors sakkännedom och omdöme beredes inflytande i
lokalstyrelsen.
Utan tvekan bär kommittén ock ansett det önskvärt, att en av lokalstyrelsens
ledamöter utses av Kungl. Maj:t, som ock bör förordna ordförande i styrelsen. Vidare
synes den blivande överstyrelsen böra insätta en person i lokalstyrelsen. Nu föreslår
kommittén, såsom i annat sammanhang nämnts, att vid kvinnligt seminarium, där
manlig rektor blivit av Kungl. Maj:t förordnad, en av de kvinnliga adjunkterna skall
av överstyrelsen förordnas till »biträdande föreståndarinna». I sådant fall synes över¬
styrelsens förordnande böra avse även ledamotskap i lokalstyrelsen, d. v. s. biträdande
föreståndarinna bör såsom självskriven ingå i lokalstyrelsen i stället för eu av över¬
styrelsen särskilt förordnad ledamot. Som femte ledamot av lokalstyrelsen synes man
lämpligast böra tänka sig en av vederbörande landsting utsedd person. Att. landstin¬
gets intresse tages i anspråk för seminariets räkning kan i många fall lända semina¬
riet till båtnad, och en indirekt befattning med folkskoleseminarierna bör så mycket
mindre anses falla utanför landstingens verksamhetsområde, som till detta område i
de flesta fall hör eu omedelbar och mycket betydande befattning med småskolesemi-
narierna, vilka i så många avseenden stå folkskoleseminarierna nära. Det bör här
ock erinras därom, att ett och annat landsting söker att genom beredande av lån på
förmånliga villkor understödja medellösa semiuarieelever från länet. För närvarande
sakna seminarierna all förbindelse med vare sig länets eller kommunens förvaltande
organ, vilket icke är att betrakta såsom någon fördel för seminarierna; vad göras kali
för att i detta avseende ställa dem mindre främmande för deras omgivning bör icke
underlåtas.
Det kan möjligen synas, som skulle en lokalstyrelse, sammansatt av fem leda¬
möter sa, som nu antytts, bliva något mera omfattande, än den lämpligen borde bliva,
och att svårighet skulle kunna uppstå att besätta de platser i densamma, vilka icke
tillkomma sina innehavare på grund av dessas ämbetsställning, helst som ledamotskap
i lokalstyrelsen måste bliva ett oavlönat förtroendeuppdrag. Man skulle exempelvis
kunna anse, att en styrelse av endast tre ledamöter — eu av Kungl. Maj:t och en
av domkapitlet utsedd person samt seminariets rektor — borde vara för ändamålet
bättre lämpad. Härvid är dock att märka, att eu så fåtalig styrelse allt för ofta
skulle komma att brista i beslutmässighet, därest icke för varje dess ordinarie ledamot
även förordnades en ersättare. Därmed hade man emellertid tagit sex personer i an¬
språk men icke vunnit vare sig den enhetlighet eller den mångsidighet vid ärendets
behandling, som synes böra vinnas med den föreslagna femmannastyrelsen. Med av¬
seende på utsikterna att kunua tå denna till stånd må hänvisas till att de lokalsty¬
relser, vilka, såsom förut nämnts, tidigare varit ifrågasatta för de allmänna läroverken,
au för samtliga dessa läroverk, än för de på ett eller annat sätt ombildade mindre
Kungl. JHaj:ts Nåd, Proposition Nr 205. 165
läroverken, i allmänhet; haft eu liknande sammansättning och att oavlönade femmanna-
styrelser nu under flera år varit i verksamhet vid statens samskolor.
De icke självskrivna ledamöterna i de av kommittén föreslagna lokalstyrelserna
böra enligt kommitténs åsikt utses för viss tid, lämpligen fem år, och styrelsens ord¬
förande bör förordnas för tid, som Kungl. Maj:t i varje fall bestämmer.
Lokalstyrelsen skulle enligt kommitténs förslag utöva den allmänna personliga
tillsyn över seminarierna, som hittills omedelbart eller genom utsedd inspektor ålegat
konsistorium. I detta avseende skulle särskilda uppgifter tillkomma lokalstyrelsens
ordförande, vilken i viss mån skulle komma att intaga en eforal ställning i förhål¬
lande till seminariets lärare. Upprättandet av eu överstyrelse måste givetvis, såsom
ledan blivit ^ anmärkt, fa till följd, att de ärenden bleve jämförelsevis få, som kunde
överlämnas åt lokalstyrelsernas avgörande, och i förhållande till överstyrelsen måste
dessa styrelser huvudsakligen få betydelse allenast som rådgivande myndigheter. Bland
mera speciella uppgifter, som av kommittén föreslås för de ifrågasatta lokalstyrelserna,
ma bär nämnas avgivande av yttrande över de sökande till ledigförklarade lärarbe-
fattningar vid respektive seminarier, förordnande i vissa fall av vikarier och timlärare,
fastställande av rektors förslag till arbetsordning och i de flesta fäll av förslag till
införande av nya läroböcker, tillsättande efter vederbörandes förslag av bibliotekarie
och skolläkare, fastställande av beslut om elevs förvisning från läroanstalten, likaledes
av kollegiets förslag till stipendiefördelning samt avgivande av underdåniga framställ¬
ningar i anslagsfrågor och andra seminariets angelägenheter.
De uttalanden, som gjorts av de i ärendet hörda myndigheterna rö¬
rande kommitténs förslag i fråga om seminariernas styrelse, äro av huvud¬
sakligen följande innebörd.
Beträffande den föreslagna anordningen i dess helhet har av några
myndigheter anförts, att densamma icke tillförsäkrade statskyrkan tillbörligt
inflytande på lärarbildningen, särskilt på religionsundervisningen och den
religiösa fostran vid seminarierna, att det vore lyckligast, om utbildnings-
anstalterna för folkskolans lärare komme att lyda under samma ledning
som folkskolan, och att därför nya styrelseformer för seminarierna icke
borde skapas, innan man vore på det. klara med hurudan ledning som
vore önskvärd för folkundervisningen, samt att samma befogenhet i fråga
om kristendoinsundervisningen och kristendomslärares tillsättande, som
enligt läroverksstadgan tillkomme stiftets biskop, också borde tillkomma
honom vid seminarierna.
Förslaget om inrättande av en överstyrelse för folkundervisningen har
vunnit åtskilliga myndigheters bifall. Andra hava ansett, att detsamma i
den mera förberedande form, varuti det i kommittébetänkandet angående
seminarierna framkommit, varit allt för litet utrett för att kunna upptagas
till prövning eller tillstyrkas. Några myndigheter slutligen hava yttrat sig
direkt avstyrkande om sagda förslag. Jag har tidigare denna dag vid
föredragning av frågan om läroverksöverstyrelsens utvidgande till en allmän
Myndig¬
heterna.
166 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
skolöverstyrelse utförligt redogjort för de yttranden, som beträffande denna
fråo-a avgivits, och inskränker mig därför här att hänvisa därtill.
° Lokalstyrelser för seminarierna i den av kommittén föreslagna for¬
men hava tillstyrkts endast av ett fåtal bland de hörda myndigheterna
men av flertalet avstyrkts. Som grund för förslagets avstyrkande fram-
hålles, att tillräckliga skäl icke förebragts för införande av en sa vidlyftig
styrelseapparat samt att den ifrågasatta lokalstyrelsens uppgift visserligen
skulle bliva obetydlig men dock tillräcklig att göra rektors ställning svar
och oangenäm. Såsom ersättning för lokalstyrelserna hava från flera håll
förordats inspektörer, förordnade av Kungl. Maj:t eller den föreslagna skol
överstyrelsen. Några myndigheter hava alternativt förordat på annat sätt,
än av kommittén föreslagits, sammansatta lokalstyrelser. Av åtskilliga (tern
domkapitel och två seminariekollegier) har slutligen yrkats, att konsisto¬
rierna måtte bibehållas som lokalstyrelser för seminarierna, varvid i all¬
mänhet förutsatts, att vid en blivande ombildning av konsistorierna
den sakkunskap, som seminarie- och folkskoleväsendet kräver, i dem
kommer att bliva företrädd. Därjämte hava sex domkapitel och fem se¬
minariekollegier yrkat, att under alla förhållanden den rätt i fiåga om
kristendomsundervisningen och kristendomslärares tillsättande, som enligt
läroverksstadgan tillkommer stiftets biskop vid de allmänna läroverken,
också måtte tillförsäkras honom för seminariernas vidkommande. . Slutligen
hava samtliga biskopar (med undantag av biskop Fottie) i en till Kungl.
Maj:t ingiven petition hemställt, att vederbörande biskop måtte höras jäm¬
väl i fråga om tillsättning av rektorstjänst vid seminarium.
Departe- Det av kommittén framlagda förslaget till ordnande av tillsyn och
mentschefen. lednino. av folkskoleseminarierna innebär, såsom den lämnade redogörelsen
»•er vid handen, en ganska betydande förändring av de nuvarande förhål
landena. Detsamma innebär också en väsentlig olikhet med den ordning,
som i motsvarande hänseende gäller för de allmänna läroverken. Det är
därför ganska naturligt, att förslaget, särskilt i vad detsamma avser de
föreslagna lokalstyrelserna, i allmänhet icke rönt något kraftigare under¬
stöd och från flera håll uttryckligen avböjts.
Vad angår den del av kommitténs förslag, som innebär upprättandet
av en central ledning för folkundervisningen, under vilken även folkskole¬
seminarierna skulle lyda, har jag tidigare denna dag i annat sammanhang
närmare angivit de skäl, vilka synas mig med nödvändighet påfordra
tillkomsten av en sådan ledning. Här må allenast betonas, att från nästan
alla håll erkänts behovet av en kraftigare central ledning, än den som för
närvarande kan åstadkommas av folkskolebyrån i ecklesiastikdepartementet
167
Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 205.
med dess omfattande verksamhetsfält och begränsade arbetskrafter. Av de
myndigheter, som avstyrkt upprättande av en överstyrelse för folkunder¬
visningsväsendet,; har i stället allmänt ifrågasatts en utvidgning och förstärk¬
ning av nämnda byrå. Klart är ock, att om den ifrågasatta skolöversty¬
relsen icke skulle komma till stånd, en dylik utvidgning och förstärkning
av folkskolebyrån i högst betydande omfattning snarast möjligt måste
åvägabringas. Som jag förut varit i tillfälle framhålla, har jag emellertid
vid spörsmålets övervägande icke kunnat komma till den övertygelsen, att
folkskolebyråns omdanande och tillökande med ett flertal nya tjänstemän
skulle vara en lämplig lösning av den uppgift, som här föreligger, utan i
stället funnit ett fullständigande av den nuvarande läroverksöverstyrelsen
till att bliva en gemensam skolöverstyrelse vara en långt ändamålsenligare
och närmare liggande utväg. Men om en gemensam skolöverstyrelse kom¬
mer till stånd, tala naturligtvis alla skäl för att densamma får taga befatt¬
ning jämväl med folkskoleseminarierna och följaktligen ordnas så, att den
erhåller för dylikt ändamål lämpliga organ.
Mot kommitténs förslag, att seminarierna, jämte det de erhålla en
förstärkt central ledning, fortfarande skola stå under tillsyn även av lo¬
kala styrelser, hava i allmänhet några invändningar icke framställts. Kom¬
mittén har genom nämnda förslag velat hävda, att den centralisation i
fråga om undervisningsväsendets ledning, som är oundgänglig för ett mål¬
medvetet och fast framstegsarbete, bör begränsas till de mera allmänna
frågorna men undvikas beträffande mera speciella spörsmål samt att vid
sidan av den centrala ledningen böra finnas lokala styrelser, vilka kunna
på ett mera personligt sätt träda i förbindelse med läroanstalterna och
därigenom verka stödjande och ledande på deras arbete. Enligt min me¬
ning innebäres häri en grundsats av största vikt, vilken vid organisations¬
arbetet på undervisningsväsendets område icke utan skada kan förbises.
Frånsett den fara för ett byråkratiskt och formalistiskt behandlingssätt
av ärendena samt den onödiga omgång vid obetydligare ärendens hand¬
läggning, som en för långt driven centralisation kan medföra, vore det
oriktigt att underskatta det tillskott av personligt stöd, som tillvaron av
en lokal ledning kan lämna. Jag är sålunda av den åsikten, att jämte
den förstärkta centrala ledning för seminarierna, vilken jag anser oum¬
bärlig, böra vid dessa läroanstalter fortfarande finnas lokala styrelser.
Under det att, såsom nyss nämnts, kommitténs förslag om bibehållande
av lokal ledning för seminarierna i allmänhet icke rönt motstånd, har
däremot dess tanke, att denna ledning skulle överflyttas från domkapitlen
och uppdragas åt särskilda för ändamålet sammansatta lokalstyrelser, från
de flesta håll icke rönt något gynnsamt mottagande. Vissa myndigheter
16S
Kimgl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
hava förordat, att den lokala ledningen skulle överlämnas åt av Kungl.
Maj:t eller av den föreslagna överstyrelsen utsedda inspektörer eller på
annat sätt, än kommittén föreslagit, sammansatta lokalstyrelser; andra åter
hava hemställt, att konsistorierna måtte bibehållas såsom lokalstyrelser för
seminarierna. I samband härmed har från olika håll yrkats, att samma
befogenhet i fråga om kristendomsundervisningen och kristendomslärares
tillsättande, som vid de allmänna läroverken enligt läroverksstadgan till¬
kommer stiftets biskop, också måtte tillerkännas honom i fråga om semi¬
narierna, liksom ock yrkanden framkommit därom, att vederbörande biskop
skulle äga att avgiva yttrande vid tillsättning av rektorsbefattning vid
seminarium.
Beträffande de skäl, som föranlett kommittén att föreslå överflyttning
av den lokala ledningen av seminarierna från konsistorierna till annan
myndighet, torde kommitténs egen framställning, som jag nyss återgivit,
vara tillräckligt upplysande. Allenast ett par erinringar torde i detta
sammanhang böra göras.
Då man mot kommittén anmärkt, att dess förslag skulle innebära
uppslaget till en fullständig skilsmässa mellan kyrka och folkundervisning,
mellan samhällets verksamhet för kyrkligt religiös och för allmänt med¬
borgerlig uppfostran, torde man hava förbisett, vad kommittén själv an¬
givit såsom det förnämsta skälet och som kommittén uttryckt med föl¬
jande ord: »Det synes således uppenbart, att sedan domkapitlen blivit
skilda från all befattning med de allmänna läroverken och den historiska
utvecklingen allt bestämdare ställt i utsikt deras förändring till rent
kyrkliga myndigheter, en förändring, som med varje dag tyckes bliva från
kyrkans egen synpunkt allt angelägnare, deras ställning som styrelser för
folkskoleseminarierna icke kan anses länge hållbar. Det har då ock synts
kommittén vara av vikt, att man icke överlämnar hela frågan om deras
ersättande, vad seminarierna beträffar, allenast åt händelsernas gång för
att taga den lösning, som så kan erhållas, hurudan den än må bliva, utan
hellre, medan tillfälle till allsidigt övervägande finnes, tager frågan under
omprövning och tillser, huru förhållandena skulle kunna tänkas lämp¬
ligen ordnade för framtiden.» Och kommittén har i sitt förslag om de
ifrågasatta lokalstyrelsernas sammansättning velat även beträffande semi¬
narierna bevara förbindelsen mellan kyrka och skola, en förbindelse, säger
kommittén, som »ligger i förhållandenas egen natur, ty kyrka och skola
hava ju såsom uppfostringsanstalter verksamhetsområden och uppgifter,
som i väsentliga avseenden äro med varandra besläktade». Den tillsyn och
de befogenheter i övrigt, som vid de allmänna läroverken tillkomma veder¬
börande biskop, skulle enligt kommitténs mening vid seminarierna utövas
169
Kung!.. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
av den av vederbörande konsistorium utsedda prästman, som enligt för¬
slaget skulle vara en av ledamöterna i lokalstyrelsen. Att härtill i de
flesta fall skulle komma att utses stiftets biskop kunde ju rimligen antagas.
Vad slutligen beträffar den uppsikt över seminarierna, vilken enligt kyrko¬
lagen kan anses tillkomma biskopen, är det uppenbart, att denna lika litet
kan vara åsidosatt genom kommitténs stadgeförslag som genom nu gällande
•seminariestadga, vilken icke heller innehåller någon särskild erinran om
ifrågavarande åliggande för stiftschefen.
Om sålunda den kritik, som riktats mot kommitténs förslag i före¬
varande punkt, måste anses i hög grad överdriven, lärer det å andra sidan
ej kunna nekas, att åtskilliga anmärkningar, som ur andra synpunkter
framställts mot detsamma, äga en viss befogenhet. Sålunda torde man,
även om de lokala styrelserna icke böra anses äga sin förnämsta betydelse
såsom administrativa organ, icke kunna alldeles jäva den av åtskilliga
myndigheter gjorda anmärkningen, att den föreslagna anordningen synes
alltför vidlyftig i förhållande till den föreliggande uppgiften.
Några domkapitel och åtskilliga seminariekollegier föreslå såsom er¬
sättning för de av kommittén ifrågasatta lokalstyrelserna en för varje
seminarium av Kungl. Maj:t eller av skolöverstyrelsen (i ett fall konsi¬
storium) utsedd inspektor. Jag har i det föregående uttalat, att jag delar
den uppfattning i fråga om skolförvaltningens allmänna anordning, som
legat till grund för kommitténs förslag om lokalstyrelser, nämligen att det
i allmänhet taget är önskvärt, att vid läroanstalternas administration en
viss decentralisering äger rum av sådan art, att de personliga och indi¬
viduella synpunkter, som i dessa anstalters verksamhet äro av så stor be¬
tydelse, bliva tillgodosedda. En dylik decentralisering synes mig dock
knappast kunna bringas till stånd, i den grad som önskligt vore, allenast
genom anställandet av inspektörer för de olika läroanstalterna, om ock
givetvis- åtskilligt därigenom kunde anses vunnet.
Efter det folkundervisningskommittén i sitt betänkande angående
seminariernas ombildning framlagt det förslag, för vars behandling jag i
det föregående redogjort, har den i ett senare avgivet utlåtande under¬
kastat frågan om en central ledning av folkundervisningsväsendet i dess
helhet en mera ingående prövning, och den har därvid funnit sig böra
föreslå, att domkapitlen fortfarande skola bibehållas såsom mellaninstanser
och distriktsstyrelser för nämnda undervisning. Visserligen torde, såsom
kommittén påpekat, seminariernas samhörighet med övriga anstalter
för folkundervisningen icke utgöra något praktiskt hinder för en föränd¬
ring av deras ställning i förhållande till domkapitlen. Men nekas kan
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 154 höft. (Nr 205.) 22
170
Eungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
icke, något som ock av vissa myndigheter framhållits, att liksom det måste
betraktas som en naturlig och given sak, att den centrala ledningen blir
gemensam för seminarierna och övriga till folkundervisningen hörande
anstalter, det ock är naturligt och rimligt, att samhörighet upprätthålles
även beträffande mellaninstansen mellan överstyrelsen och läroanstalterna.
Det läge, vari frågan om seminariernas styrelse för närvarande be¬
finner sig, synes mig i korthet vara detta: domkapitlen äro i sin nuva¬
rande sammansättning icke i allo ägnade att vara organ för seminariernas
ledning, men de av folkundervisningskommittén i dess första utlåtande för¬
ordade särskilda lokalstyrelserna skulle ej heller bliva det. Då det nu svår¬
ligen kan anses välbetänkt att tillskapa nya förvaltningsorgan, om vilkas
lämplighet man med fog måste hysa tvivelsmål och vilkas företräde framför
de gamla i alla händelser icke kan anses synnerligen betydande, har jag
ansett det rådligast att i förevarande avseende förbliva vid det bestående
samt låta erfarenheten avgöra, huruvida icke domkapitlen kunna göra
tjänst såsom lokalstyrelser för seminarierna även i dessas nya skick. Därest
den vunna erfarenheten skulle ådagalägga, att man i en framtid i folk¬
undervisningens eget intresse nödgas se sig om efter andra styrelseorgan
än domkapitlen såsom mellaninstanser för de egentliga folkskoleärendenas
handläggning, bör givetvis, med hänsyn till seminariernas nyss betonade
samhörighet med övriga folkundervisningen tillhörande anstalter, frågan
om seminariernas lokala ledning i sammanhang därmed upptagas till för¬
nyad prövning.
Vad angår fördelningen av befogenhet å ena sidan mellan den centrala
ledningen (skolöverstyrelsen) och lokalstyrelserna (domkapitlen) samt å andra
sidan mellan de sistnämnda och seminariernas rektorer och lärarkollegier synes
mig kommitténs förslag i det hela vara lämpligt och sålunda böra god¬
tagas. Klart är emellertid, att vid närmare granskning någon jämkning
på en eller annan punkt kan finnas erforderlig. Särskilt torde d^n om¬
ständigheten, att rektor icke är ledamot i domkapitlet, göra det nödvän¬
digt, att vissa ärendens avgörande överflyttas från lokalstyrelsen, i vilken
han enligt kommitténs förslag skulle varit bisittare, till honom eller till
seminariekollegiet.
Bibehållas, på sätt jag nu förordat, domkapitlen såsom seminariernas
lokalstyrelser, erfordras ingen särskild åtgärd i anledning av det fram¬
ställda yrkandet om särskild rätt för biskopen i fråga om kristendoms-
undervisningen och kristendomslärares tillsättande. Såsom seminariernas
lokalstyrelser skulle domkapitlen i enlighet med kommitténs förslag rörande
lokalstyrelses befogenhet få rätt att yttra sig rörande de sökande vid lärår-
171
Rungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
tillsättning-, och då i detta fall rektor ej komme att vara ledamot av lokal¬
styrelsen, synes denna rätt kunna utsträckas att gälla även om rektors-
tillsättning.
6. Kostnadsberäkning.
Kostnaderna för folkskoleseminarierna bestridas i första rummet från Nuvarande
de under riksstatens åttonde huvudtitel uppförda ordinarie anslagen: ansla9-
»seminarier för folkskollärares bildande», för år 1913 utgående med 617,165
kronor, och »stipendier för seminarieelever», för samma år utgående med
93,750 kronor. Dessa båda anslag bilda tillsammans med anslaget till
»arvoden åt folkskoleinspektörer» och anslaget till »undervisningsmateriell
m. m. för folkskolor» ett gemensamt reservationsanslag. Vidare är i riks-
staten uppfört ett ordinarie förslagsanslag, för år 1913 utgående med
4,000 kronor, till »bidrag till avlönande av vikarie under övningslärares
vid folkskollärarseminarium sjukdom».
Vissa av de mera stadigvarande utgifterna för folkskoleseminarierna
bestridas emellertid sedan åtskilliga år genom extra ordinarie anslag.
Så äro för år 1913 å extra stat uppförda följande anslag:
till tillfällig löneförbättring till lärare och lärarinnor
vid folkskoleseminariernas övningsskolor.................. kronor 8,200: —
» uppehållande av undervisning i folkskolans högre
avdelning vid de med folkskoleseminarierna i Kal¬
mar, Landskrona, Strängnäs, Härnösand, Skara,
Växjö och Luleå förenade övningsskolorna ............ » 18,315: —
» arvode åt läraren i trädgårdsskötsel vid folkskole-
seminariet i Luleå m. m.
700: —
Dessa anslag närstående i avseende på varaktig¬
heten av de behov, som därmed tillgodoses, äro föl¬
jande för år 1913 anvisade extra anslag:
till uppehållande av undervisningen vid folkskolesemi-
49,700: —
30,980: —
4,023: —
2,000: —
nariet i Göteborg i förhyrda lokaler m. m............. »
» inrättande av vissa parallellklasser vid folkskole¬
seminarierna i Uppsala, Strängnäs och Kalmar...... »
» anordnande av en för manliga studenter avsedd
parallellavdelning till fjärde klassen vid folkskole-
seminariet i Växjö m. m.............................................. »
» resestipendier åt rektorer och övriga lärare och
lärarinnor vid folkskoleseminarierna........................... »
172
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
För mera tillfälliga behov utgå under år 1913
följande extra anslag:
till beredande under år 1912 av ökat anslag till ma-
teriell, ved, ljus m. in. vid folkskoleseminariet i
Linköping ........................................................................... kronor 4,900: —
» uppförande av nya byggnader för folkskolesemi¬
nariet i Falun..................................................................... » 200,000: —
» uppförande av nya byggnader för folkskolesemi¬
nariet i Uppsala ............................................................. » 200,000: —
» ordnande av gårds- och lekplan vid folkskolesemi¬
nariet i Växjö ............................................................. » 5,129: —
Sammanlagda beloppet av de sålunda för mera stadigvarande behov
anvisade anslagen utgör, med frånseende av anslaget till stipendier för
seminarieelever, 735,083 kronor.
Kostnads- Vid beräkning av de kostnader, som skulle bliva en följd av de i det
h6Tår Hi9U,fÖr föregående angivna förändringarna beträffande seminarierna, vill jag först
taga i betraktande de anslagshöjningar, som erfordras för ökande av semi¬
nariernas lärarkrafter samt förbättring av seminariernas utrustning.
Vad då beträffar grunderna för ifrågakommande avlöningsbelopp anser
jag, att arvodena till de extra lärare, som förordnas att uppehålla de nya
ämneslärartjänsterna, böra bestämmas till samma belopp, som, enligt vad
känt är, Riksdagens båda kamrar, med föranledande av Kungl. Maj:ts för¬
slag, beslutat för extra ordinarie lärare och lärarinnor i allmänhet vid semi¬
narierna, nämligen 2,700 kronor för lärare och 2,500 kronor för lärarinna,
som i avseende på examina och provårskurs fullgjort de för behörighet till
ordinarie ämneslärarbefattning stadgade villkoren, samt 2,300 kronor för
lärare och 2,000 kronor för lärarinna, som icke fullgjort nämnda villkor.
Något arvodesbelopp för timlärare vid seminarium finnes icke fast¬
ställt i gällande författningar. I de få fall, då sådana lärare varit an¬
ställda, har deras arvode på vederbörandes framställning bestämts av KungL
Maj:t. Arvode till timlärare vid de allmänna läroverken utgår enligt kungl.
brev den 20 oktober 1905 efter 90 kronor för veckotimme, då veder¬
börande lärare avlagt sådan examen, som medför rätt att söka lärarbefatt-
ning vid allmänt läroverk, samt genomgått provår, och i annat fall efter
80 kronor för veckotimme. Nämnda belopp äro tydligen bestämda med
hänsyn till den avlöning och tjänstgöringsskyldighet, som tillkomma extra
ordinarie lärare med berörda kompetens. Lämpligt synes vara, att liknande
grunder tillämpas vid bestämmande av de arvoden, som böra tillkomma
timlärare vid seminarierna. Med utgående från de nyss förordade arvo¬
desbeloppen för extra ordinarie lärare samt den i det föregående för ifråga-
173
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
varande lärare föreslagna tjänstgöringsskyldigheten av i medeltal 21 timmar
i veckan kommer man till respektive 130 kronor och 110 kronor såsom
de lämpliga arvodena för veckotimme för manlig lärare samt 120 kronor
och 100 kronor för kvinnlig lärare.
Vid anslagsbehovets beräkning bör givetvis förutsättas, att samtliga
extra ordinarie lärare och timlärare innehava full kompetens och sålunda
komma att uppbära de högre arvodesbeloppen.
Ersättningen för övningslärarnas utsträckta undervisningsskyldighet
torde, intill dess ny lönereglering genomförts, böra bestämmas enligt de
i gällande författning föreskrivna grunderna, nämligen 100 kronor för varje
veckotimme till lärare i teckning, i musik eller i gymnastik, 75 kronor
till lärare i manlig slöjd och 70 kronor till lärare i kvinnlig slöjd. Rörande
grunderna för en arvodesförhöjning till lärare i trädgårdsskötsel och hus-
hållsgöromål har jag uttalat mig i det föregående.
Lönebeloppen för de nya lärarna vid övningsskolorna böra givetvis
tills vidare utgå med de för närvarande för sådana lärare fastställda be¬
loppen, nämligen dels å ordinarie stat med 1,700 kronor för manlig och
1,500 kronor för kvinnlig lärare i första lönegraden och dels å extra or¬
dinarie stat med 400 kronor för manlig och 300 kronor för kvinnlig lärare
i Stockholm och Göteborg samt 300 kronor för manlig och 200 kronor
för kvinnlig lärare å övriga orter.
De anslag, som nu äro behövliga för anskaffande av boksamlingar och
undervisningsmateriell, för undervisningen i slöjd, för gymnastik och idrott
samt för seminarieträdgårdarna, utgöras, såsom jag i det föregående an¬
givit, dels av anslag, avsedda att utgå för en gång, dels ock av ökningar
utav de för berörda ändamål för närvarande utgående anslagen, d. v. s.
anslagen till materiell samt ljus och ved m. m., till materiell för slöjd¬
undervisningen samt till seminarieträdgårdarnas underhåll och skötsel. An¬
slagsökningar erfordras ock för bestridande av kostnaderna för uppvärm¬
ning, belysning, betjäning m. in., för höjning av läkararvoden, för årsbe¬
rättelsernas tryckning, för arvoden till skrivbiträden åt rektorerna och till
bibliotekarier samt för bestridande av oförutsedda utgifter.
Såsom jag förut nämnt, kan en ny undervisningsplan för seminarierna
icke lämpligen börja tillämpas förrän från början av läsåret 1914—1915.
Vid tillämpningen av nya undervisningsplaner för läroanstalter hava
ej sällan de därav föranledda anslagsökningarna blivit erforderliga först
efter hand, i mån som de nya undervisningsplanerna gradvis tillämpats
klass efter klass. Så kan emellertid icke bliva fallet vid genomförandet
av den nya undervisningsplan, som nu är tillämnad för folkskolesemina-
rierna. Visserligen är det tydligt, att förändrade kursplaner först småningom
174
Kung!.. Majds Nåd. Proposition Nr 205.
kunna bliva fullständigt tillämpade. Men de erforderliga anslagsökningarna
föranledas i det hela icke av lärokursernas omläggning utan huvudsakli¬
gen av tillämpningen utav förändrade studie- och arbetsmetoder, vilka både
kunna och böra omedelbart komma till användning på seminariernas alla
stadier. Härav följer, att anslagsbehoven från början bliva ungefär desam¬
ma och att inga andra inskränkningar under övergångstiden böra ifråga¬
komma än sådana, vilka, såsom jag i det föregående angivit, tills vidare i
vissa fall med nödvändighet betingas av bristen på tillräckliga lokalutrymmen.
Det nu sagda ger vid handen, att för år 1914 medel böra beviljas
för samtliga de ändamål, som i det föregående blivit berörda, men att för
nämnda år i allmänhet blott de belopp bliva erforderliga, som belöpa på
årets senare del. De för de nya lärarkrafterna avsedda arvodena behöva
således under sagda år utgå allenast för höstterminen, d. v. s. med 119/27o
av de för helt läsår bestämda beloppen.
De erforderliga anslagsökningarna för bestridande av kostnaderna för
uppvärmning, upplysning, betjäning m. in. böra för år 1914 utgå med
hela det äskade beloppet, då ju dessa anslagsökningar erfordras för behov,
vilka förefinnas redan nu och oberoende av undervisningsplanens omlägg¬
ning. De återstående anslagsökningarna, vilka äro behövliga för den
nya undervisningsplanens tillämpning, torde under år 1914 böra utgå med
hälften av de beräknade beloppen. Slutligen bör erinras, att då pensions¬
avgifter för de nya lärarna vid övningsskolorna icke behöva erläggas förr
än med år 1915, någon anslagsökning för berörda ändamål icke erfordras
under år 1914.
De nu angivna kostnaderna äro dels av den natur, att de böra täckas
genom ordinarie anslag och sålunda föranleda ökning av det förutnämnda
anslaget till seminarier för folkskollärares bildande, dels ock av beskaffen¬
het att böra uppföras å extra stat.
Vad angår de nya ämneslärartjänsterna, vilka enligt vad jag före¬
slagit tills vidare skulle uppehållas genom extra lärarkrafter, torde något
hinder icke förefinnas för att arvodena till sistnämnda lärarkrafter utgå
från det ordinarie anslaget, enär tjänsterna äro avsedda icke för tillfälliga
behov utan såsom för framtiden fortvarande. Jag vill i detta samman¬
hang bringa i erinring, att arvodena till extra lärare vid de allmänna
läroverken till stor del utgå från det ordinarie reservationsanslaget till
dessa läroverk.
I fråga om avlöningen för lärarna i övningsskolorna är att ihågkomma,
att densamma för närvarande i avvaktan på lönereglering utgår dels ur
det ordinarie anslaget i form av författningsenliga arvoden, dels ock från
anslag å extra stat såsom tillfälliga löneförbättringsmedel. Intill dess löne-
175
Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 205.
reglering blivit genomförd, torde så böra förfaras även med de nya lärar¬
tjänster vid övningsskolorna, som nu skulle inrättas. En ökning blir så¬
lunda erforderlig av det å extra stat för år 1914 i årets statsverkspropo-
sition till tillfällig löneförbättring åt lärare och lärarinnor vid folkskole-
seminariernas övningsskolor äskade anslaget. Å extra stat torde ock de
anslag böra äskas, vilka äro avsedda att utgå endast för en gång, liksom
det för oförutsedda behov erforderliga beloppet.
I enlighet med vad av mig förut anförts skulle således, vid bifall
till de förslag jag förordat, för år 1914 följande nya anslagsbelopp för
folkskoleseminarierna vara behövliga för ökande av seminariernas lärar-
krafter samt förbättring av seminariernas utrustning:
A. Å ordinarie stat:
/. Till lärararvoden:
till arvoden under höstterminen 1914 (=U9/27o av läsåret)
åt 8 manliga extra ordinarie adjunkter efter 2,700
kronor för läsår..............................................
|
kronor
|
9,520: —
|
arvoden under samma tid åt 5 kvinnliga extra ordi¬
narie adjunkter efter 2,500 kronor för läsår...............
|
|
5,509: 26
|
arvoden under samma tid åt timlärare vid varje
enkelseminarium för 13 veckotimmar, vid dubbel¬
seminarium för 26 veckotimmar efter 130 kronor
för årlig veckotimme...........................................................
|
»
|
11,917: 63
|
arvoden under samma tid för 188 lärartimmar i teck¬
ning, musik och gymnastik efter 100 kronor för årlig
veckotimme............................................................
|
|
8,285: 93
|
arvoden under samma tid för 20 lärartimmar i man¬
lig slöjd efter 75 kronor för årlig veckotimme .........
|
|
661: 11
|
arvoden under samma tid för 2 lärartimmar i kvinnlig
slöjd och hushållsgöromål efter 70 kronor för årlig
veckotimme ...........................................
|
|
61: 70
|
arvodesförhöjningar under samma tid åt 12 lärare i
trädgårdsskötsel med full tjänstgöring efter 500 kronor
för år .......................................................................................
|
»
|
2,644: 44
|
arvodesförhöjningar under samma tid åt 2 lärare i
trädgårdsskötsel med begränsad tjänstgöring efter
sammanlagt 800 kronor för år ......................................
|
»
|
352: 59
|
Transport kronor 38,952: 66
|
176
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
Transport kronor 38,952: 66
till arvoden under samma tid åt 7 manliga lärare i
övningsskolor efter 1,700 kronor för år........................ » 5,244: 81
» arvoden under samma tid åt 5 kvinnliga lärare i
övningsskolor efter 1,500 kronor för år........................ » 3,305: 56
kronor 47,503: 03
2. Öv riga årliga anslag;
till höjning av hittills utgående årliga anslag till upp¬
värmning, belysning, betjäning in. m............................ kronor
» höjning av hittills utgående årliga anslag till an¬
skaffande och underhåll av boksamlingar och under¬
visning smateriell ..................................................................... »
» höjning av hittills utgående årliga anslag för under¬
visning i slöjd....................................................................... »
» höjning av hittills utgående läkararvoden .................. »
» bedrivande av idrottsövningar, årligt anslag ............... »
» höjning av hittills utgående årliga anslag till tryck¬
ning av årsberättelser............................................................ »
» arvoden till skrivbiträden åt rektorer ......................... »
» arvoden till bibliotekarier ................................................. »
» höjning av hittills utgående årliga anslag till semi-
narieträdgårdarnas skötsel och underhåll .................... »
7,700: —
6,500: —
1,950: —
2,800: —
775: —
1,687: 50
700: —
2,150: —
1,750: —
Summa kronor 73,515: 53
B. Å extra stat:
1. Till tillfällig löneförbättring för lärare och lärarinnor vid övningsskolorna:
till 6 manliga lärare efter 300 kronor och 1 manlig
lärare efter 400 kronor för år ....................................... kronor 969: 63
» 3 kvinnliga lärare efter 200 kronor och 2 kvinnliga
lärare efter 300 kronor för år ....................................... » 528: 89
kronor 1,498: 52
2. Till anslag för en gång till särskilda ändamål:
till anskaffande av boksamlingar och undervisning smateriell kronor 55,000: —
» anskaffande av materiell för slöjdundervisningen......... » 8,300: —
» anskaffande av materiell för gymnastik och idrott...... » 7,600: —
» anläggningsarbeten in. in. i seminarist!'ädg år dar...... » 3,500: —
» oförutsedda behov.................................. » 10,000: —
Summa kronor 85,898: 52
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
177
Anslaget till stipendier för seminarieelever är för år 1913 i riksstaten
upptaget med ett belopp av 93,750 kronor. Redan förut har av inne¬
varande års Riksdag äskats en höjning av detta anslag med 6,400 kronor
för beredande av anslag till stipendier för elever i parallellklasserna vid
folkskoleseminariet i Göteborg. Då nämnda äskande, enligt vad känt är,
bifallits av Riksdagens båda kamrar, kan stipendieanslaget nu beräknas
vara för år 1914 bestämt till 100,150 kronor. För att i enlighet med
vad jag förut förordat en fördubbling av stipendiebeloppen skall bliva
möjlig, erfordras alltså, att ifrågavarande anslag höjes med nämnda be¬
lopp, 100,150 kronor, eller till 200,300 kronor.
Stipendierna för eleverna i de vid vissa seminarier inrättade parallell¬
klasserna utgå i allmänhet icke ur det ordinarie anslaget till stipendier utan
hava, i likhet med övriga kostnader för nämnda klasser, bestritts genom an¬
slag å extra stat. För år 1914 hava medel för ifrågavarande ändamål tagits
i beräkning vid bestämmande av de anslag, vilka, enligt vad känt är, redan
beviljats av Riksdagens båda kamrar för berörda klassers uppehållande.
Klart är emellertid, att därest stipendiebeloppen för seminariernas elever
i allmänhet bliva höjda, så i lika mån bör ske jämväl med stipendierna
för parallellklassernas elever. Då nu nyssnämnda redan beviljade medel
beräknats enligt hittills gällande belopp, erfordras tydligen en fördubbling
därav, för att vid stipendieutdelningen full rättvisa skall kunna skipas.
De nämnda för år 1914 beräknade stipendieanslagen utgöra, såsom framgår
av vad jag under punkt 176 anfört till statsrådsprotokollet vid anmälning
av de frågor, som tillhöra regleringen av riksstatens åttonde huvudtitel
för år 1914, tillhopa 7,200 kronor, nämligen för seminariet i Uppsala
3,200 kronor, för seminariet i Strängnäs 1,600 kronor, för seminariet i
Kalmar 1,600 kronor och för seminariet i Falun 800 kronor. Med nämnda
belopp, 7,200 kronor, behöver alltså det för ifrågavarande parallellklasser
äskade anslaget nu ökas.
Då en höjning av stipendiebeloppen icke står i samband med genom¬
förandet av den nya undervisningsplanen utan är en under alla omstän¬
digheter behövlig åtgärd, bör ökningen av stipendieanslagen givetvis avse
hela året 1914.
Därest nu omhandlade anslag skolat enligt samma beräkningsgrunder
utgå för helt år, såsom fallet skulle bliva år 1915, skulle till arvoden för
lärare hava erfordrats å ordinarie stat 107,780 kronor samt till övriga
årliga anslag 55,735 kronor, i vilket sistnämnda belopp ingår dels en post å
1,410 kronor till bestridande av pensionsavgifter för de nya lärarna vid
övningsskolorna, dels ock det förut beräknade beloppet å 10,000 kronor till
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 saml. 15é käft. (Nr 205.) 23
178
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
oförutsedda behov. Nämnda båda belopp utgöra tillhopa 163,515 kronor, med
vilket belopp under sagda förutsättning det ordinarie anslaget till semi¬
narier för folkskollärares bildande borde hava ökats. Därjämte skulle er¬
fordrats ett anslag på extra stat om 3,400 kronor till tillfällig löneför¬
bättring för övningsskolornas lärarpersonal.
Den ökning av de ordinarie årsanslagen, vilken erfordras för år 1914,
uppgår enligt den nyss lämnade översikten till 73,515 kronor 53 öre, vil¬
ket belopp torde böra avjämnas till 73,515 kronor. Med nämnda belopp
bör alltså det nyss berörda ordinarie anslaget till seminarier för folkskol¬
lärares bildande nu ökas. Då i årets statsverksproposition höjning av
ifrågavarande anslag, för år 1913 i riksstaten upptaget till 617,165 kro¬
nor, begärts med 46,750 kronor för beredande av tillgång dels till de för
parallellklasserna vid folkskoleseminariet i Göteborg erforderliga utgifterna,
dels till arvode åt lärare i trädgårdsskötsel vid folkskoleseminariet i Luleå,
vilken framställning, enligt vad känt är, blivit av Riksdagens båda kamrar
bifallen, skulle ifrågavarande anslag vid bifall till den av mig nu för¬
ordade höjningen ökas med tillhopa 120,265 kronor eller till 737,430
kronor.
Såsom jag redan förut nämnt, medför den av mig föi'ordade höjnin¬
gen av stipendierna till seminariernas elever en ökning av det ordinarie
anslaget till stipendier för seminarieelever med 100,150 kronor, varefter
nämnda anslag med inräknande av redan förut äskad höjning därav kom¬
mer att uppgå till 200,300 kronor.
De å extra stat behövliga beloppen, nämligen till löneförbättringar,
till materiellanskaffning m. m. samt till stipendier, uppgå sammanlagt till
93,098 kronor 52 öre, eller, om det till 1,498 kronor 52 öre beräknade
anslaget till tillfällig löneförbättring åt lärare och lärarinnor vid semi¬
nariernas övningsskolor utjämnas till 1,500 kronor, till 93,100 kronor.
De anslagsökningar, som för den nu ifrågasatta reformens genom¬
förande samt för elevstipendiernas ökande bliva erforderliga under år 1914,
uppgå således sammanlagt till 266,765 kronor. I årets statsverksproposi¬
tion har för ifrågavarande ändamål beräknats dels till höjning av anslaget
till seminarier för folkskollärares bildande 180,000 kronor, dels ock till
höjning av anslaget till stipendier för seminarieelever 100,000 kronor, eller
tillhopa 280,000 kronor. Vid bifall till vad jag nu förordat skulle alltså
i den föreslagna riksstaten uppstå en besparing av 13,235 kronor.
Såsom jag förut erinrat, bilda de båda här berörda ordinarie anslagen,
till seminarier för folkskollärares bildande och till stipendier för semina-
179
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
rieelever, tillsammans med anslaget till arvoden åt folkskoleinspektörer
och anslag till undervisningsmateriell m. in. för folkskolor ett gemensamt
reservationsanslag till folkundervisningen. För genomförande av en än¬
damålsenlig gruppering av riksstaten synes det emellertid icke lämpligt,
att nämnda fyra anslag framdeles sammanhållas i ett gemensamt reserva¬
tionsanslag, utan torde desamma böra bilda skilda anslag: ett reservations¬
anslag till folkskoleseminarierna, omfattande det nuvarande anslaget till
seminarier för folkskollärares bildande samt anslaget till stipendier för
seminarieelever, ett förslagsanslag till avlöning in. m. åt folkskoleinspektörer
— jag återkommer härtill under följande punkt uti dagens protokoll —
och ett reservationsanslag till undervisningsmateriell m. m. för folkskolor.
Den reservation å det gemensamma anslaget, som vid 1913 års slut kan
förefinnas, torde böra överföras till det nya reservationsanslaget för folk¬
skoleseminarierna, enär huvudsakligen å däri ingående anslag någon reser¬
vation plägar uppkomma. Det anslag, som hittills benämnts anslag till
seminarier för folkskollärares bildande, torde för framtiden i riksstaten böra
uppföras under titeln: Folkskoleseminarierna.
På grund av vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå Riksdagen att
dels till förstärkande av folkskoleseminariernas lä-
rarkrafter med 13 ämneslärare samt 12 lärare vid övnings-
skolorna, till bestridande av ersättning enligt stadgade
grunder till övningslärare vid seminarierna för utsträckt
tjänstgöring ävensom till beredande av tillgång till ök¬
ning av de till materiell samt ved och ljus m. m. för de
olika seminarierna utgående årliga anslagen höja det nu
under rubriken: Seminarier för folkskollärares bildande,
i riksstaten å ordinarie stat uppförda anslaget å 617,165
kronor, utöver redan äskat belopp av 46,750 kronor, med
73,515 kronor samt i riksstaten uppföra detsamma under
förändrad benämning: Folkskoleseminarierna, med 737,430
kronor;
dels för beredande av tillfällig löneförbättring till
de ordinarie lärarna och lärarinnorna vid folkskole¬
seminariernas övningsskolor, i Stockholm och Göteborg
med 400 kronor för lärare och 300 kronor för lärarinna
och i övriga städer med 300 kronor för lärare och 200
kronor för lärarinna, bevilja på extra stat för år 1914,
180
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 205.
utöver redan äskat belopp av 9,800 kronor, ytterligare
1,500 kronor;
dels för beredande av tillgång till anskaffande av
böcker, undervisningsmateriell m. m. vid de särskilda
seminarierna bevilja på extra stat för år 1914 ett belopp
av 84,400 kronor;
dels höja det i riksstaten å ordinarie stat uppförda
anslaget till stipendier för seminarieelever från 93,750
kronor, utöver förut äskat belopp å 6,400 kronor, med
ytterligare 100,150 kronor till 200,300 kronor;
dels till stipendier för seminarieelever vid vissa pa¬
rallellklasser vid folkskoleseminarierna i Uppsala, Sträng¬
näs, Falun och Kalmar bevilja på extra stat för år 1914,
utöver redan äskade belopp, ytterligare 7,200 kronor;
dels ock besluta, ej mindre att berörda två ordinarie
anslag till folkskoleseminarierna och till stipendier för
seminarieelever må utgöra ett gemensamt reservations¬
anslag för folkskoleseminarierna, än även att det i riks¬
staten å ordinarie stat uppförda anslaget: Undervisnings¬
materiell m. m. för folkskolor, å 30,000 kronor, vilket
anslag nu tillika med de ordinarie anslagen till seminarier
för folkskollärares bildande, till stipendier för seminarie¬
elever samt till arvoden åt folkskoleinspektörer utgör ett
gemensamt reservationsanslag, skall i riksstaten uppföras
såsom ett särskilt reservationsanslag.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-
Regenten lämna bifall; och skulle proposition i ämnet
avlåtas till Riksdagen av den lydelse, bilaga vid detta
protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Gunnar Holmström.
INNEHÅLL:
Nödvändigheten av eu seminariereform ..............
1. Seminariernas organisation och undervisningsplan
2. Okande av seminariernas lärarkrafter....................
3. Förbättring av seminariernas utrustning .............
4. Förbättrad omvårdnad om seminariernas elever ..
5. Anordningen av seminariernas styrelse................
6. Kostnadsberäkning..............................................
Departementschefens hemställan.............................
Sid.
4
11
92
119
138
154
171
179