112
Nionde huvudtiteln.
på egen erfarenhet grundad insikt i betingelserna för en lönande ladu¬
gårdsskötsel.
Hushållningssällskapens ombud hade i sitt yttrande över sistnämnda
framställning framhållit önskvärdheten av att kontrollassistenterna er-
hölle en grundligare utbildning i den praktiska ladugårdsskötseln än
som nu i allmänhet kunde äga rum vid de kurser, de genomginge,
detta särskilt med hänsyn därtill, att kontrollassistenterna i viss utsträck¬
ning borde kunna anlitas åtminstone av de mindre ladugårdsägarna
såsom rådgivare vid ändringar beträffande utfodringen i ladugården
m. m. 1 anslutning härtill hade ombuden tillstyrkt förvaltningsut¬
skottets framställning om att en grundligare utbildning särskilt i praktisk
ladugårdsskötsel måtte bibringas kontrollassistenterna.
Även detta ärende hade av lantbruksstyrelsen överlämnats till
ovannämnda sakkunniga.
I sitt till lantbruksstyrelsen avgivna utlåtande hade de sakkunniga
beträffande detta sistnämnda ärende såsom sin mening uttalat, att den
nu föreskrivna tiden för kontrollassistentkurserna, 4 veckor, säkerligen
vore alldeles för kort. Detta gällde icke blott med hänsyn till den
praktiska utbildningen utan även i fråga om den teoretiska undervis¬
ningen, som numera krävde större utrymme än förr. Sålunda hade
läroämnenas omfång avsevärt vidgats sedan kursernas första upprättande,
dels därigenom att nya läroämnen såsom undervisning i svinskötsel
och ladugård shygien tillkommit, dels ock därigenom att kontrollarbetets
egen utveckling medfört ökade krav på eu grundligare behandling
såväl av utfodringsläran som kontrollbokföringen. Ju noggrannare
fodrets uppskattning inom kontrollföreningarna bleve genomförd, desto
grundligare måste också kontrollassistenterna utbildas, och varje utvidg¬
ning av kontrollräkenskaperna, såsom t. ex. införande av kontroll över
ungdjuren och i svinstallet, förande av stamrullor och familjebokföring
m. m., förutsatte likaledes en förlängd utbildningstid. Därtill komme,
att den betydelse, kontrollföreningarna numera hade för avelsarbetet,
ställde ökade krav på assistenternas duglighet och noggrannhet i deras
arbete. Det syntes de sakkunniga även böra framhållas att, om det
skulle bliva möjligt att framdeles såsom elever i kontrollassistentkurserna
emottaga unga män, vilka efter förvärvande av god praktisk förbildning
med goda betyg genomgått lantmannaskola av B-typ, detta förutsatte,
att utbildningstiden förlängdes, enär dessa elevers teoretiska kunskaper
givetvis komme att i genomsnitt vara något mindre än de, som för¬
värvades i lantmannaskolorna av A-typ, vilka kunde grunda sin under¬
visning på något mera omfattande förkunskaper. Åven det förhållandet,
Monde huvudtiteln.
113
att kontrollföreningarna numera vunnit ökad utbredning bland de min¬
dre lantbrukarna, medförde ökade krav på assistenternas duglighet, i
det att dessas rådgivande verksamhet därigenom komme att anlitas i
ökad omfattning. Med beaktande av alla dessa synpunkter ansåge de
sakkunniga nödvändigt, att kontrollassistentkursernas längd framdeles
bestämdes till minst 6 veckor.
För att de blivande kontrollassistenterna skulle äga nödiga praktiska
förutsättningar för sin uppgift, syntes även en förbättring i deras
praktiska utbildning vara synnerligen önskvärd. Då de sakkunniga
emellertid vore övertygade därom, att något större mått av kunskap i
tekniken vid praktisk ladugårdsskötsel svårligen kunde meddelas under
kurser, som endast omfattade 6 veckor och under vilka tiden för övrigt
vore strängt upptagen av andra läroämnen, ansåge de sakkunniga det
vara av stor vikt, att kursdeltagarna på förhand förvärvat grund¬
läggande kunskaper i denna riktning. I stora delar av landet, där
kontrollassistentkursernas elever huvudsakligen komme från lantmanna¬
hem, som vore anslutna till kontrollföreningarna, i vilka fall eleverna
redan förut ägde vana vid ladugårdsskötsel och en ofta icke obetydlig-
kunskap om kontrollarbetets detaljer, syntes föreliggande krav redan
vara uppfyllt. Däremot måste det beklagas, då unga män, vilka aldrig
nämnvärt ägnat sig åt jordbruksverksamhet, direkt vunne inträde i dessa
kurser. Under sådana förhållanden ansåge de sakkunniga det välbetänkt,
om bestämmelse träffades, att endast den, som minst två år deltagit i
lantbruksarbete, ägde rätt att vinna inträde uti ifrågavarande kurser,
samt att de, som kunde förete goda vitsord rörande insikt i praktisk
ladugårdsskötsel, vid i övrigt lika kompetens borde äga företräde.
I övrigt ansåge de sakkunniga, att tillträde till dessa kurser endast
borde lämnas åt dem, som kunde förete gott avgångsbetyg från lant¬
manna- eller lantbruksskola eller lämna intyg om motsvarande kunskaper.
Efter att utförligt hava redogjort för de förändringar, som med
anledning av den sålunda föreslagna förlängningen av kurserna måste
företagas i undervisningsplanen in. in., hade de sakkunniga vidare fram¬
hållit, hurusom denna förlängning dock måste kräva ett förhöjt stats¬
bidrag. Detta utginge för närvarande med ett fast anslag av 300 kronor
för varje kurs samt ett bidrag av 20 kronor för varje elev, varjämte
för varje kurs, vid vilken undervisning i ladugårdshygien meddelades,
utanordnades ett ytterligare statsbidrag av 50 kronor. För en kurs på
4 veckor med 40 elever utginge sålunda följande anslagsbelopp:
[15.]
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand.
15
114
Nionde huvudtiteln.
grundanslag till kursen ..............
|
............... kronor
|
300: —
|
40 elever å 20 kronor.................
|
............... ))
|
800: —
|
undervisning i ladugårdshygien
|
............... »
|
50: —
|
|
Summa kronor
|
1,150: —.
|
Då kostnaderna för varje kurs huvudsakligen vore beroende av
kursernas längd, komme alltså kurser, som omfattade 6 veckor, att
kräva ett anslag av omkring 1,800 kronor. Det hade emellertid enligt
de sakkunnigas mening i flera fall visat sig medföra avsevärda svårig¬
heter, att hittills grundanslaget endast utgjort en ringa del av anslaget
i dess helhet. Kursernas ekonomi hade härigenom blivit i så hög grad
beroende av elevantalet, att då detta av orsaker, som icke kunnat till¬
skrivas kursernas ledning, blivit lågt, omkostnaderna för hyra och lärar-
löner knappast kunnat bestridas. Då det givetvis vore önskligt, att
kursernas ekonomi icke gjordes beroende av antagandet av mindre
kompetenta elever, syntes det de sakkunniga lämpligt, att den erforder¬
liga förhöjningen i anslaget i sin helhet gåves såsom ökning av grund¬
anslaget. I överensstämmelse härmed hade de sakkunniga föreslagit,
att statsanslaget till varje kontrollassistentkurs, som arbetade efter av
dem föreslagna grunder, måtte utgå med ett grundanslag av 1,000
kronor och ett bidrag av 20 kronor för varje elev. Ingen kurs borde
dock få åtnjuta anslag åt flera än högst 45 elever, enär ett större elev¬
antal i hög grad försvårade en grundlig utbildning.
De nu nämnda bestämmelserna syntes dock de sakkunniga svår¬
ligen kunna tillämpas beträffande sådana kontrollassistentkurser, vilka
anordnades för rent lokala behov och hade ett synnerligen litet antal
elever. Under dylika förhållanden borde kostnaderna för lärare och
lokaler i betydlig grad kunna inskränkas. Om kurser, beräknade för
ett mindre antal elever än 10, fortfarande komme att anordnas, borde
lantbruksstyrelsen enligt de sakkunnigas mening i varje särskilt fall
äga befogenhet att bestämma de till dessa kurser utgående anslags-
beloppen.
Kostnaderna för de sålunda föreslagna förlängda kurserna skulle
vid utbildning av ett antal av omkring 300 assistenter årligen enligt
de sakkunnigas beräkning komma att uppgå till omkring 15,000
kronor.
Lantbruksstyreisen har för egen del anfört, att även styrelsen
funne eu grundligare utbildning av kontrollassistenterna av behovet
synnerligen påkallad och i hög grad önskvärd. I arbetet för ladugårds¬
skötsel^ höjande intoge kontrollföreningarna en allt mera framskjuten
Nionde huvudtiteln.
115
plats och, då på grund härav de krav, som ställdes på de vid dessa
föreningar anställda assistenterna, bleve allt större, syntes det lantbruks-
styrelsen vara av vikt, att åtgärder vidtoges för att tillmötesgå dessa
fullt berättigade krav. Lantbruksstyrelsen funne detta vara så mycket
angelägnare, som kontrollassistenterna, i samma mån kontrollförenings-
rörelsen vunne utbredning bland landets mindre jordbrukare, finge sig
förelagd en ytterligare viktig uppgift, den nämligen att vid sidan av
kontrollarbetet i dessa mindre jordbrukares ladugårdar meddela ägaren
råd och anvisningar rörande utfodringens lämpligaste sammansättning,
ungdjurens uppfödning, avelns planmässiga ledning m. m.
Det kostnadsbelopp, de sakkunniga ansett erforderligt för anord¬
nande av en kurs å 6 veckor med ett 40-tal elever, syntes lantbruks¬
styrelsen icke vara för högt beräknat. Vid ett mindre elevantal måste
givetvis detta belopp ställa sig i viss mån lägre, enär i sådant fall
mindre undervisningslokaler erfordrades samt utgifterna för undervis-
ningsmateriell, provningsredskap m. m. kunde inskränkas, vartill ytter¬
ligare konime, att eleverna icke, såsom vid en större kurs, måste vara
uppdelade på ett stort antal arbetslag, något som alltid medförde ökat
antal undervisningstimmar. Då emellertid å andra sidan i kostnaden
för varje kurs inginge flera utgiftsposter, som föga växlade, vare sig
kursen vore stor eller liten, syntes det lantbruksstyrelsen lämpligt, att
statsbidraget till varje kurs fortfarande såsom hittills utginge dels såsom
fast anslag och dels i form av viss avgift för varje i kursen deltagande
elev. Det fasta anslaget syntes på grund av kursens förlängning lämp¬
ligen böra bestämmas till 700 kronor och undervisningsavgiften för
varje elev till 30 kronor. Hittills hade hela denna, för närvarande till
20 kronor bestämda, avgift utgått av statsmedel, något som lantbruks¬
styrelsen emellertid icke ansåge vara erforderligt, då dessa kurser direkt
förberedde till ett avlönat arbete. En mindre del av ifrågavarande
avgift, vilken del lämpligen borde kunna bestämmas till 10 kronor,
syntes sålunda kunna erläggas av eleven själv.
På grund av den föreslagna avsevärda förhöjningen i det fasta
anslaget och då det måste anses önskvärt, att antalet elever i varje kurs
icke vore alltför ringa, något som krävde ökat antal kurser, fördyrade
utbildningskostnaden för varje elev samt försvårade anskaffande av för
undervisningen lämpliga lärare, ansåge lantbruksstyrelsen bestämmelse
böra träffas därom, att statsanslag i regel skulle utgå endast till kurser
med minst 15 elever, med rätt dock för lantbruksstyrelsen att bevilja
statsanslag för kurs, vars elevantal på grund av särskilda omständig¬
heter, lokala förhållanden eller dylikt understege det ovan angivna. På
[15.]
116
Nionde huvudtiteln.
[15.] av de sakkunniga anförda skäl syntes även böra bestämmas, att antalet
elever vid varje kurs icke finge överstiga 45.
Då det, även om ifrågavarande kurser förlängdes med ytterligare
2 veckor, syntes vara förenat med svårigheter att, försåvitt icke eleverna
vid inträdet i kursen ägde jämförelsevis goda förkunskaper, kunna bi¬
bringa dem den utbildning, som krävdes, funne lantbruksstyrelsen nö¬
digt, att vissa inträdesfordringar föreskreves, vilka icke syntes kunna
sättas lägre än de av de sakkunniga föreslagna.
För år 1914 syntes enligt lantbruksstyrelsens mening medel böra
beredas för utbildande av minst 380 elever. Om man beräknade, att i
varje kurs komme att deltaga i medeltal 32 elever, skulle härför erfor¬
dras 12 kurser, för vilkas anordnande under nämnda förutsättning skulle
krävas ett statsanslag av 16,000 kronor.
Lantbruksstyrelsen har hemställt, att Kungl. Maj:t måtte av Riks¬
dagen begära anvisande för år 1914 av anslag å detta belopp.
Departements- Statsanslag till understöd åt kontrollassistentkurser är erforderligt
ten' även för år 1914.
Lantbruksstyrelsen har nu, delvis på grund av inkomna fram¬
ställningar och efter inhämtande av särskilda sakkunnigas yttrande, före¬
slagit en ganska genomgripande omläggning av dessa kurser. Vad
styrelsen sålunda föreslagit finner jag mig i huvudsak kunna biträda.
Förlängning av undervisningstiden och utvidgning av undervisnings¬
programmet på föreslaget sätt synas mig vara av verkligt behov på¬
kallade. Lantbruksstyrelsens förslag i fråga om proportionen mellan
grundanslag och elevbidrag anser jag äga bestämda fördelar gent emot
de sakkunnigas, särskilt beträffande kurser med ett jämförelsevis ringa
antal elever. Emellertid synes det mig icke fullt motiverat, att vid
grundanslagets höjning gå så långt som till att fördubbla detsamma.
Det torde vara tillräckligt, om detta anslag höjes till 600 kronor. Därest
elevavgiften, såsom lantbruksstyrelsen föreslagit, sättes till 30 kronor,
kommer hela det för eu kurs av 40 elever inflytande beloppet, grund¬
anslag och elevavgifter sammanräknade, att uppgå till 1,800 kronor,
vilket belopp de sakkunniga ju ansett tillräckligt.
Förslaget att låta eleven själv erlägga 10 kronor av elevavgiften
synes mig fullt befogat. Detta belopp är ju så obetydligt, att det icke
bör för någon elev kunna vara betungande, och någon bestämmelse om
avgiftsfrihet för obemedlade synes därför obehövlig. Likaledes anser
jag det vara klokt att uppställa ett visst minimiantal elever såsom
villkor för att statsanslag må utgå, dock att lantbruksstyrelsen må på
Nionde huvudtiteln.
117
grund av särskilda omständigheter kunna i förekommande fall medge [15.]
statsanslag även till kurs, vars elevantal understiger berörda minimum.
I sistnämnda fall bör emellertid grundanslaget kunna nedsättas under
600 kronor.
Lantbruksstyrelsen har för år 1914 beräknat ett elevantal av 380,
vilket antal, med hänsyn till föreliggande omständigheter, icke synes
vara för högt uppskattat. Antalet under året utbildade assistenter upp¬
gick år 1909 till 284, år 1910 till 292 och år 1911 till 302. Då kontroll¬
föreningar alltjämt nybildas i stort antal samt kontrollassistenter icke
pläga stanna i sådan verksamhet mera än några få år, så att inom
denna kår en mycket hastig omsättning äger rum, blir antalet årligen
lediga platser högst betydande. Uti den genom lantbruksstyrelsens för¬
sorg utarbetade kalendern över svenska lantbruket år 1912 upptagas
687 kontrollföreningar.
Om man beräknar ett grundanslag å 600 kronor till en var av
12 kurser samt ett statsbidrag å 20 kronor för varje av 380 elever,
skulle statens årskostnad uppgå till 14,800 kronor.
På grund av vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Eders
Kungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen
att till anordnande av utbildningskurser för kon¬
trollassistenter å extra stat för år 1914 anvisa ett
anslag av..................................................... kronor 14,800.
m. Utbildning skurser för ladugårds förmän.
I enlighet med Kungl. Maj:ts förslag har Riksdagen på extra stat [16.]
för innevarande år anvisat ett anslag av 18,800 kronor till anordnande utbUdninge-
av utbildningskurser för ladugårdsförmän. iTdugåtZ-
Den 1 november 1912 utfärdade Kungl. Maj:t reglemente för de förmän.
med statsmedel understödda utbildningskurser för ladugårdsförmän. (extra anslag.)
Då medel för understödjande av dylika kurser synas böra vara
tillgängliga jämväl för år 1914, får jag, i överensstämmelse med vad
lantbruksstyrelsen tillstyrkt i skrivelse den 4 december 1912, hemställa,
att Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen
att till anordnande av utbildningskurser för ladu¬
gårdsförmän anvisa å extra stat för år 1914 ett an¬
slag av ......................................................... kronor 18,800.
118
Nionde huvudtiteln.
ri7.j
Jordbruks¬
konsulenter.
(extra anslag.'!
n. Jordbrukskonsulenter.
Såsom bidrag till avlöning åt tolv kringresande jordbrukskonsulenter
i Dalarna och Norrland, under villkor att konsulenternas rese- och trakta-
mentsersättning bekostades av landsting, hushållningssällskap eller eljest,
samt på de villkor i övrigt, Kungl. Maj:t kunde finna gott föreskriva,
anvisade Riksdagen på extra stat för vart och ett av åren 1908—1911
ett anslag av 30,000 kronor, att av Kungl. Maj:t i mån av behov för
ändamålet användas.
Vidare medgav 1910 års Riksdag, att ett belopp av högst 25,000
kronor av det för år 1911 beviljade anslaget till åtgärder för höjande
av det mindre jordbruket finge, med en beräkning av 2,500 kronor till
vart och ett av tio hushållningssällskap inom mellersta och södra Sverige,
användas för anställande inom sällskapets område av en jordbruks¬
konsulent för det mindre jordbruket.
Då förstberörda anslag syntes vara av enahanda natur som om-
förmälda del av anslaget till åtgärder för höjande av det mindre jord¬
bruket och då i huvudsak samma villkor gällde för åtnjutande av
vartdera slaget av statsbidrag, föreslog Kungl. Maj:t i sin hemställan
om anslag för berörda båda ändamål för år 1912, att båda beloppen
måtte sammanföras under en anslagstitel; och beslöt Riksdagen med
bifall härtill att såsom bidrag till avlöning åt tolv jordbrukskonsulenter
i Dalarna och Norrland samt åt tio jordbrukskonsulenter i södra och
mellersta Sverige på extra stat för år 1912 anvisa ett anslag av 55,000
kronor.
Den 19 oktober 1911 utfärdade Kungl. Maj:t kungörelse angående
statsbidrag till avlönande av jordbrukskonsulenter.
I enlighet med Kungl. Maj:ts därom gjorda framställning anvisade
1912 års Riksdag på extra stat för innevarande år anslag för samma
ändamål allenast med den förändring, att antalet jordbrukskonsulenter i
södra och mellersta Sverige, till vilkas avlöning bidrag från anslaget
finge utgå, bestämdes till tolv samt att anslaget höjdes till 60,000
kronor.
Den 1 november 1912 utfärdade Kungl. Maj:t kungörelse angående
den härav föranledda ändring i förberörda kungörelse.
Nu har lantbruksstyrelsen i underdånig skrivelse den 17 oktober
1912 hemställt, att medel till ifrågavarande ändamål måtte beredas för
år 1914 till samma belopp som för innevarande år.
Nionde huvudtiteln.
119
Då medel för det med detta anslag avsedda ändamål böra finnas
tillgängliga även för år 1914 och jag lika litet som lantbruksstyrelsen
finner anledning att nu ifrågasätta någon ändring i det för år 1913
beviljade beloppet eller de för anslagets användning givna bestämmelser,
hemställer jag, att Eders Kungl. Maj:t måtte i likhet med nästföregående
år föreslå Riksdagen
att såsom bidrag till avlöning åt tolv jordbruks¬
konsulenter i Dalarna och Norrland samt åt tolv jord¬
brukskonsulenter i södra och mellersta Sverige under
villkor, att konsulenternas rese- och traktamentsersätt-
ning bekostas av landsting, hushållningssällskap eller
eljest, och, vad angår konsulenterna i södra och
mellersta Sverige, att vederbörande hushållningssällskap
under det år, för vilket statsbidrag sökes, på egen
bekostnad och utan anlitande till någon del av stats¬
bidraget, anställer eu eller flera ytterligare jordbruks¬
konsulenter, samt på de villkor i övrigt, Kungl. Maj:t
kan finna gott föreskriva, å extra stat för år 1914
bevilja ett anslag av ............................. kronor 60,000,
att av Kungl. Maj:t i mån av behov för ändamålet
användas.
o. Vandring sr altar e.
På grund av i ämnet väckt motion beslöt 1911 års Riksdag att
på extra stat för år 1912 anvisa ett anslag av 18,000 kronor att av
Kungl. Maj:t i mån av behov användas såsom bidrag till avlönande av
vandringsrättare i Dalarna och Norrland under villkor, att kostnaderna
för desamma i övrigt bestriddes av landsting, hushållningssällskap eller
eljest, samt på de villkor i övrigt, Kungl. Maj:t kunde finna gott före¬
skriva.
Framställning till Riksdagen om beviljande för år 1913 av anslag
till enahanda belopp och för samma ändamål gjordes av Kungl. Maj:t.
Inom Riksdagen föreslogs emellertid i väckta motioner, att Riks¬
dagen därjämte måtte såsom bidrag till avlöning åt vandringsrättare i
södra och mellersta Sverige för år 1913 bevilja ett anslag av 9,000
kronor att utgå under samma villkor som det förra anslaget.
Såväl Kungl. Maj:ts framställning som motionerna biföllos av Riks¬
dagen.
[17.]
Departements¬
chefen.
[18.]
Vandrings¬
rättare.
(extra anslag.)
120
Monde huvudtiteln,
118.] Kungörelse angående statsbidrag från ifrågavarande bägge anslag
utfärdades den 1 november 1912.
Lantbruksstyrelsen bär nu i underdånig skrivelse den 26 oktober
1912 anfört, att medel för ifrågavarande ändamål syntes styrelsen böra
finnas tillgängliga även för år 1914, och i anslutning härtill, hemställt
om avlåtande av proposition om beviljande av anslag för sistnämnda
år till samma belopp som de av Riksdagen för år 1913 anvisade..
Då jag delar den av lantbruksstyrelsen i dess förberörda skrivelse
uttalade uppfattningen, hemställer jag, att Eders Ivungl. Maj:t måtte
föreslå Riksdagen
att å extra stat för år 1914 anvisa, att av Kung!.
Maj:t i män av behov användas,
dels ett anslag av........................... kronor 18,000
såsom bidrag till avlöning åt vandringsrättare i Dalarna
och Norrland,
dels ock ett anslag av ..................... kronor 9,000
såsom bidrag till avlöning åt vandringsrättare i södra
och mellersta Sverige,
under villkor, beträffande båda anslagen, att
kostnaderna för vandringsrättarna i övrigt bestridas av
landsting, hukållningssällskap eller eljest, samt på de
villkor i övrigt, Kungl. Maj:t kan finna gott föreskriva.
p. Stipendiat i boskapsskötsel och mejerihushållning.
[19.] För vart och ett av åren 1892—1910 anvisade Riksdagen på extra
stipendiat i ett belopp av 1,000 kronor till utbildande av en elev i boskaps-
b°oTmSejeri-1 skötsel och mejerihushållning. Beloppet, som uteslutande använts till
hushållning, arvode åt eleven, blev på framställning' av Ivungl. Maj:t av 1910 års
(extra anslag.) Riksdag för år 1911 höjt med 500 kronor till 1,500 kronor, i samman¬
hang varmed innehavaren av befattningen erhöll benämningen stipendiat
i boskapsskötsel och mejerihushållning; och har jämväl för ett vart av
åren 1912 och 1913 av Riksdagen anvisats sistnämnda belopp, 1,500
kronor. Ändamålet med anställandet av ifrågavarande stipendiat, för
vilken lantbruksstyrelsen den 24 oktober 1910 utfärdat instruktion, är
att bereda tillgång på personer, särskilt utbildade för att kunna antagas
till konsulenter i nämnda grenar av lanthushållningen.
I underdånig skrivelse den 21 september 1912 har nu lantbruks¬
styrelsen hemställt, att Kungl. Maj:t måtte hos Riksdagen göra fram-
Monde huvudtiteln.
121
ställning om anvisande även för år 1914 av ett anslag å 1,500 kronor
till utbildande av en stipendiat i boskapsskötsel och mejerihushållning.
Då för ifrågavarande ändamål anslag till sistnämnda belopp er¬
fordras jämväl för år 1914, hemställer jag, att Eders Kungl. Magt måtte
föreslå Riksdagen
O
att till utbildande av en stipendiat i boskaps¬
skötsel och mejerihushållning å extra stat för år 1914
anvisa ett anslag av.................................... kronor 1,500.
q. Fredrika-Bremer-förbundets lanthushållning sskola vid Rimforsa.
Till Fredrika-Bremer-förbundets lanthuskållningsskola vid Rim¬
forsa, som år 1907 började sin verksamhet, har såsom understöd av
statsmedel anvisats av Riksdagen på Kungl. Maj:ts framställning för
varje av åren 1908—1910 anslag å 4,000 kronor samt för vart och
ett av åren 1911—1913 anslag å 6,000 kronor. Därjämte har Kung!.
Maj:t av tillgängliga medel beviljat dels den 31 december 1907 ett stats¬
bidrag å 2,500 kronor till organisationskostnader och dels den 21 juni
1912 bidrag å 4,000 kronor till uppförande av ny skolbyggnad.
Såsom villkor för de årliga anslagens åtnjutande har Kungl. Majd
vid deras utanordnande föreskrivit, bland annat, att ett visst antal
elever, nämligen för åren 1908—1910 tre och för åren 1911—1913 fyra,
skulle äga åtnjuta kostnadsfri undervisning, dock utan att vara befriade
från avgifter för kost och logi, samt att avgiften för undervisning, kost,
logi och lyse ej finge överstiga 600 kronor för år.
Förbundets styrelse hade i skrift den 15 december 1911 hemställt
om höjning i statsbidraget för år 1913 till 9,000 kronor. Vid anmälan
härav den 13 januari 1912 yttrade jag, att jag visserligen icke ville
förneka, att ökat statsanslag för befordrande av denna skolas vidare
utveckling kunde från flera synpunkter vara önskvärt och möjligen
ock i viss mån av behovet påkallat, men att jag dock, då en avsevärd
förhöjning ägt rum så sent som år 1910, ej ansåge mig kunna då till¬
styrka ytterligare förhöjning. Det syntes mig dessutom, som om skolan
borde kunna komma i åtnjutande av högre ortsbidrag än det då från
hushållningssällskapen i skolans stat upptagna å blott 650 kronor.
I enlighet härmed tillstyrkte jag statsbidragets bibehållande för år 1913
vid oförändrat belopp av 6,000 kronor, och blev, som ovan nämnts,
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 16
[19.]
[20].
Fredrika-
Bremer-för¬
bundets lant¬
hushållnings-
skola vid
Rimforsa.
(extra anslag.
122
Nionde huvudtiteln,
[20.] Kungl. Maj:ts i enlighet härmed avlåtna framställning bifallen av Riks¬
dagen.
Nu har skolans styrelse i underdånig skrift den 26 september 1912
gjort framställning om statsbidrag för år 1914 till det redan förut be¬
gärda högre beloppet av 9,000 kronor, och har styrelsen — med anmälan
att hushållningssällskapens anslag för år 1912 stigit till 950 kronor —-
till stöd för framställningen anfört huvudsakligen följande.
Samma skäl, som år 1911 anfördes av styrelsen, förelåge fort¬
farande, och de då gjorda beräkningarna hade visat sig riktiga.
Efter det skolbyggnaden år 1910 härjats av eldsvåda, hade en ny
sådan byggnad uppförts, inrymmande lärosalar, slöjdsal, bostadsrum lör
lärarinnor och elever m. m., och den syntes väl motsvara de krav, man
kunde ställa på densamma. Styrelsen hade ansett, att, om än vid bygg¬
nadens uppförande den största sparsamhet borde iakttagas, skolans ända¬
mål och undervisningens behov icke finge på grund av sparsamhetsskäl
i någon mån åsidosättas. Byggnaden vore i senaste bokslut den 1 okto¬
ber 1911 upptagen till sin dåvarande kostnad 80,971 kronor 99 öre,
vilket belopp dock sedermera något ökats genom efterarbeten. Förutom
genom brandstodsmedel å 32,000 kronor samt förberörda statsanslag å
4,000 kronor hade medel till nybyggnaden erhållits genom frivilliga
gåvor å tillhopa 16,266 kronor 75 öre samt i övrigt genom upplåning.
För en utbildningsanstalt för lärarinnor i lanthushållning — mot¬
svarande ett seminarium — vore det av allra största betydelse att för¬
värva dugande lärarkrafter och nödvändigt att genom goda löner
lämna binda dem vid skolan. Den praktiska dugligheten måste vara
högt uppdriven, de teoretiska kunskaperna goda, och lärarinnorna borde
hava förmågan att bibringa eleverna intresse för och uppfattning av
kvinnoarbetets stora betydelse för småbrukets ekonomi. På lärarinnornas
personlighet ställdes ock stora krav, då denna skola såsom ett internat
borde på eleverna utöva ett hems inflytande. Det borde ock framhållas,
att vid en utbildningsanstalt, som påginge året om, ferierna bleve be¬
tydligt kortare än i andra skolor. De löner, skolan kunnat erbjuda sina
lärarinnor, hade hittills icke kunnat motsvara vad som vore önskvärt
eller rent av erforderligt; dessa löner hade ock kunnat givas endast
under den förutsättning, att de skulle efter viss tid höjas. Styrelsen
ansåge sig svårligen kunna dröja längre med att tillbjuda lärarinnorna
eu deras arbete motsvarande avlöning, under förhoppning att skolan
måtte erhålla högre anslag än det, som hittills tilldelats henne.
Ett ytterligare skäl för ökat anslag funne styrelsen däruti, att
såsom villkor för uppbärande av statsanslaget fastställts, att årsavgift
Nionde huvudtiteln.
123
för lärarinneelev icke finge överstiga 600 kronor för år, varjämte fyra
elever skulle vara befriade från undervisriingsavgift. Beträffande rätten
till inträde vid lärarinnekursen gällde emellertid, att sökande, som genom¬
gått folkhögskolekurs, ägde tillträde. Anledningen härtill vore tydligen,
att bland sådana unga kvinnor, vilka ägde god vana vid lanthushållnings-
göromål men som endast genomgått folkskola, kunde finnas elever, som
ägde stora förutsättningar att bliva synnerligen dugande lärarinnor.
Erfarenheten visade nu, att många av dessa elever endast med stor
svårighet kunde komma ut med att erlägga nämnda årsavgift. Styrelsen
ansåge därför, att en förhöjning av denna avgift, varigenom tillträdet
till skolan skulle försvåras, icke vore önskvärd såsom stridande mot
skolans idé. För beredande av erforderliga medel till skolan återstode
fördenskull allenast den utvägen att söka få anslaget till skolan höjt.
Såsom skäl för ökat anslag ville styrelsen även framhålla, att
det för elevernas utbildning till dugliga lärarinnor för småbrukarnas
hustrur och döttrar vore synnerligen angeläget, att de under lärotiden
kunde under lärarinnas ledning under s. k. studieresor taga kännedom
om förhållandena vid framstående småbruk i olika trakter av vårt land.
För att dessa studieresor skulle bliva fruktbringande, borde de ordnas
särskilt för eleverna, i vilket fall skolan emellertid måste bestrida kost¬
naderna. Att, såsom hittills ibland kunnat ske, låta eleverna medfölja de
av hushållningssällskapen anordnade studieresorna torde numera svår¬
ligen låta sig göra.
Styrelsen åberopade slutligen ett ansökningen bifogat budget¬
förslag för år 1914, under framhållande att i detta icke vore upptaget
kostnad för ett nytt höns- och grishus, vars uppförande ej längre
kunde anstå, och för vilket kostnaden beräknats till 2,000 kronor.
Det åberopade budgetförslaget utvisar i sammandrag:
Inkomster:
Statsbidrag........................................................ kr. 9,000: —
Hushållningssällskapens bidrag .................. » 950: —
Elevavgifter (20 x 600 = 12,000 + av extra
elever 2,000)................................................ » 14,000: —
Vinst av småbruket och trädgården......... » 400: —
kr. 24,350: —
124
Monde huvudtiteln.
[20.j
Utgifter:
Avlöningar.......................................................... kr. 8,300: —
Frielever.......................... » 400: —
Mathållning......................................................... » 6,400: —
Undervisningsmateriell,skrivmateriell, porto,
tryck, telefon ........................................... )> 1,400: —
Ved, lyse, tvätt, rengöring .......................... » 2,500: —
Reparationer, underhåll, inventarier............ )) 700: —
Räntor och amortering, netto........................ » 1,950: —
Studieresor m. m.............................................. » 700: —
Onera, läkare, extra arbeten och diverse... » 2,000: —
kr. 24,350: —
Lantbruksstyrelsen har i utlåtande den 9 oktober 1912 erinrat,
att styrelsen redan föregående är ansett det nödvändigt för skolans
ändamålsenliga uppehållande, att anslaget till densamma höjes, och har
styrelsen nu tillstyrkt skolstyrelsens framställning därom.
På grund av såväl de skäl, som anförts i nu förevarande fram¬
ställning, som av min kännedom i övrigt om skolan vid Rim forsa, anser
jag statsbidrag böra beredas skolan även för år 1914.
Skolstyrelsen har emellertid nu förnyat sin framställning om
anslagets höjning.
Det synes, åtminstone hittills, icke hava lyckats skolstyrelsen
att erhålla avsevärt högre ortsbidrag än förut. Ökningen är beräknad
till endast 300 kronor. Då hushållningssällskapens bidrag beviljas endast
för ett år i sänder, är det naturligtvis vanskligt att så långt i förväg
yttra sig härom. I varje fall måste det dock anses vara synnerligen
ovisst, om någon ytterligare ökning kan påräknas för år 1914. Jag vill
i detta sammanhang omnämna, att en ansökning om anslag till skolan
å 500 kronor för år 1912 från Östergötlands läns landsting har, ehuru
tillstyrkt av Kungl. Maj:ts befallningshavande, avslagits av landstinget.
Skolstyrelsens motivering för den nu begärda anslagsökningen
innebär huvudsakligen, att utgifterna komme att ökas genom höjning av
lärarinnornas avlöning samt bekostande av elevernas studieresor. Däijämte
framhålles, att ränta och amortering av fastighetens skuld draga betydlig
kostnad och att en uthusbyggnad behöver uppföras. Till mötande av
dessa ökade utgifter anses en höjning av elevernas avgifter icke kunna
vidtagas titan allvarlig skada för skolans verksamhet, och då i varje
Nionde huvudtiteln.
125
fall icke någon mera avsevärd höjning i ortsbidragen kunde påräknas,
återstode blott höjning av statsbidraget.
Jag har inhämtat, att för läsåret 1911—1912 lärarpersonalen varit
följande med nedan angivna avlöningsbelopp:
Föreståndarinnan.................................................. kr. 1,500: —
Huvudlärarinna i huslig ekonomi ................. » 1,000: —
Biträdande lärarinna i )) » ................. » 800: —
Lärarinna i trädgårdsskötsel .......................... >> 1,000: —
» » slöjd .............................................. » 700: —
)) » småbruket...................................... » 1,500: —
Timlärare i jordbruks- och husdjurslära...... » 500: —
Manligt biträde för jordbruket....................... » 450: —
kr. 7,450: —
Den i budgetförslaget för år 1914 upptagna förhöjningen till
8,300 kronor beror, enligt uppgift, på att avlöningen för vissa av lära¬
rinnorna samt för det manliga biträdet ansetts böra höjas.
Jämte sin kontanta avlöning åtnjuta lärarinnorna samt det manliga
biträdet fri kost och logi.
Den sålunda föreslagna höjningen av ifrågavarande avlöningsbelopp
giver mig icke anledning till någon erinran. Då skolan redan nu
varit i verksamhet under mer än fem år, synes även i denna om¬
ständighet ligga en anledning att bereda åtminstone vissa av lärarinnorna
en något förhöjd avlöning.
Vad skolstyrelsen anfört i fråga om anordnandet och bekostandet
av elevernas studieresor finner jag befogat. Därigenom att resorna
anordnas såsom skolresor under lärarinnas ledning, ingå de på ett
naturligt sätt i skolkursen, och de inhämtade rönen kunna tjäna såsom
utgångspunkt vid undervisningen. Då en på detta sätt anordnad studie¬
resa icke kan enligt gällande regler åtnjuta understöd från de till studie¬
resor för mindre jordbrukare anslagna medel, torde det tillkomma skolan
att bestrida kostnaderna även för denna del av undervisningen. Dock
synas dessa studieresor icke behöva erhålla så vidsträckt omfattning, att
de, såsom i skolstyrelsens ansökning yttras, böra avse olika trakter av
vårt land, utan torde de lämpligen kunna inskränkas till mera närbelägna
orter. Härigenom kunna kostnaderna nedbringas.
Att till mötande av de ökade utgifterna vidtaga höjning av elev¬
avgiften finner jag icke tillrådligt. Enligt vad jag inhämtat, anses de
elever, som inträtt i skolan utan annan teoretisk underbyggnad än folk¬
skola och folkhögskola, hava varit utmärkt väl lämpade att tillgodogöra
126
Nionde huvudtiteln.
[20.] sig undervisningen därstädes och därefter själva meddela sina inhämtade
kunskaper. Men elever med dylik underbyggnad torde i regel få anses
vara i den ekonomiska ställning, att en högre elevavgift än den nu
utgående skulle för dem i mycket hög grad försvåra och kanske i
många fall omöjliggöra genomgåendet av skolan vid Rimforsa. Däri¬
genom skulle denna skolas ändamål till väsentlig grad förfelas. För¬
delarna av att för de beslutade lanthushållsskolorna erhålla lärarinnor,
vilka, såsom vanligen torde vara fallet med folkhögskoleelever, tillbringat
sin uppväxttid på landet och där erhållit någon praktisk kännedom om
arbetena i ett lantbrukshushåll, torde vara så i ögonen fallande, att till¬
trädet till Rimforsaskolan för dylika elever på intet sätt bör göras svårare.
Under läsåret 1911 —1912 har, enligt vad som upplysts, vid skolan
funnits 20 elever, 10 i vardera årskursen. Till den nya årskurs, som
började den 1 oktober 1912, hava antagits 10 elever.
Med hänsyn till vad jag sålunda anfört, finner jag mig böra till¬
styrka, att anslaget till denna skola må för år 1914 höjas. Att denna
höjning behöver vara så stor, som skolstyrelsen ifrågasatt, synes mig
dock ej ådagalagt. Under åberopande av vad jag anfört angående
anordnandet av studieresorna och då åtskilliga av de i budgetförslaget
till driftkostnader av olika slag upptagna poster synas mig väl högt
beräknade, anser jag mig ej kunna förorda högre anslag än 8,000 kronor.
På grund härav hemställer jag, att Eders Kungl. Magt måtte
föreslå Riksdagen
att såsom statsbidrag åt Fredrika-Bremer-för-
bundets lanthushållningsskola vid Rimforsa för utbil¬
dande av lärarinnor å extra stat för år 1914 bevilja ett
anslag av ...................................................... kronor 8,000.
r. Lanthushållning sskolan å Brogårcl.
I anledning av vid 1911 års Riksdag väckta motioner anvisade
Lanth\ Riksdagen på extra stat för år 1912 ett anslag av 8,000 kronor till be-
h&linings- redande av statsbidrag åt lanthushållningsskolan vid Brogård för ut-
skoian ä bildande av lärarinnor med rätt för Kungl. Maj:t att av beloppet under
Biog td. ^ 19X1 av tillgängliga medel förskottera 4,000 kronor. I enlighet med
(extra anslag.i ^ Kungl. Maj:t gjord framställning beviljade 1912 års Riksdag för
samma ändamål ett anslag å 4,000 kronor å extra stat för år 1913.
Vid anslagens ^anordnande har Kungl. Maj:t såsom villkor för
deras åtnjutande stadgat, bland annat, att två frielever skulle erhålla
Monde huvudtiteln.
127
kostnadsfri undervisning vid skolan, dock utan att vara befriade från
avgifter för kost och logi.
I underdånig skrift den 28 september 1912 har nu styrelsen för
Uppsala enskilda läroverks fackskola för huslig ekonomi, i vars olika
slag av undervisningskurser även ifrågavarande lanthushållningsskola
ingår, gjort framställning om anslag för år 1914 med ett till 5,500
kronor förhöjt belopp. Till stöd härför har huvudsakligen anförts
följande.
Undervisningen i lanthushållningsskolan avsåge i första rummet
utbildning av lärarinnor för de lanthushållsskolor, som i anslutning till
beslut av 1912 års Riksdag torde komma att inrättas i allt större antal,
samt utbildning av hemkonsulenter och ledarinnor av studieresor för
kvinnor i det mindre jordbrukets tjänst; men den avsåge även utbild¬
ning av lärarinnor i huslig ekonomi för landsbygdens skolkök, för vilka
—- även om de icke direkt undervisade i jordbruk, husdjursskötsel eller
mjölkhushål kling — insikter och färdigheter i dessa ämnen vore av
stort gagn.
Undervisningen å Brogård vore kombinerad med fackskolan i
Uppsala på det sätt, att eleverna i fackskolan finge den grundläggande
undervisningen i kemi, fysiologi och hälsolära samt födoämneslära och
praktisk matlagning ävensom den avslutande undervisningen i barna¬
vård och sjukvård samt pedagogik och metodik. Sedan nu i sam¬
manhang med brogårdsskolan å ett angränsande småbruk (Kumlan)
inrättats även en lanthushållsskola, förlädes dit en del av elevernas
övnings- och provlektioner, och de hade tillfälle att där lära känna en
lanthushållsskolas organisation och arbetssätt. Genom studieresor i
orten. finge de lära känna större och mindre jordbruk, ladugårdar,
mejerier, hönsgårdar o. s. v. Under våren 1912 'hade fyra av skolans
elever deltagit i en mjölkningstävlan i Tierp och alla fyra fått pris.
Två års erfarenhet hade naturligtvis bragt till större klarhet en
del organisatoriska, metodologiska och ekonomiska problem.
I sina allmänna drag hade den först uppgjorda organisationen
befunnits ändamålsenlig och hållbar. Skolan syntes numera hava kommit
i lasta former, och tiden syntes vara inne för ett mera definitivt ord¬
nande av skolans ekonomi.
Skolan vore förenad med ett jordbruk a 40 tunnland med därtill
hörande ladugård, svin- och hönsgård samt hemmamejeri. Jordbruket
debiterades för elevernas arbete. Hushållet arrenderade trädgården.
Skola och hushåll debiterades hyra till fastigheten. Tyvärr visade det
sig, att byggnaderna ej lämnade bostad åt så många elever, som, från
[2U]
128
Monde huvudtiteln.
undervisningssynpunkt sett, kunde och borde mottagas, varför bostäder
även måste tillsvidare hyras hos skolans grannar.
Under erinran att jordbruk och hushåll skulle bära sig själva,
det senare med de avgifter, som betalades, bifogades inkomst- och ut-
giftsstat blott för själva skolan eller undervisningen.. Denna stat vore
att betrakta som normalstat. Den största posten utgjorde helt naturligt
avlöningarna. Lönen för lärarinnor å Brogård måste sättas högre ån
för lärarinnor i skolkök, då lärarinnorna å Brogård vore upptagna hela
dagarna eller i alla fall längre tid dagligen än en skolkökslärarinna
samt alla dagar i veckan, även söndagarna, och slutligen tjänstgjorde
året om blott med 6 veckors semester. Bland inkomsterna upptoges
1.500 kronor för logi, resor och undervisning av elever från fackskolan,
tillhörande andra kurser än lärarinnekursen i huslig ekonomi och lant¬
hushållning, vilka elever skickades ut för att få någon idé om skötseln
av ett lanthushåll, särskilt mjölkhushållning.
De ordinarie elevernas antal (C-kursen) vore 16. De arbetade på
Brogård hela året blott med 3 veckors ledighet på sommaren och 3 veckors
ledighet kring jul och nyår. Elever från A- och B-kurserna skickades
dit, vanligen 4 i sänder för 2 veckor under de vanliga skolterminerna,
under sommarmånaderna mottoges ett motsvarande antal extra elever i
en tre-m ån åder skurs. Därtill komme tillfälligtvis eu och annan extra-
elev för kortare kurser. Under hösten 1911 hade under 10 dagar givits
en kurs i slakt och grovbak åt ett tjugutal skolkökslärarinnor, och under
våren 1912 hade anordnats i skolan genom länets hushållningssällskap
en s. k. lantbruksvecka för ortens befolkning. Det vore. styrelsens
avsikt att allt emellanåt å Brogård anordna kortare kurser i olika för
det mindre jordbruket och hushåll på landet viktiga ämnen.
Efter omsorgsfull prövning och under iakttagande av den största
möjliga sparsamhet komme styrelsen till det resultat, att skolan behövde
5.500 kronor i statsunderstöd. Detta belopp torde få anses lågt i jäm¬
förelse med de anslag, som lämnades till andra skolor.
Det bifogade förslaget till inkomst- ochutgiftsstathar följandeutseende.
Inkomster:
Elevavgifter (utom 2 frielever) ...... kronor 2,100:
Avgifter av extra elever .................. » 200:
Från fackskolan för elever i A- och
B-kurserna ....................................... » 1,500: —
Från fastigheten för elevernas arbete » 800: —
Statsanslag............................................. » 5,500: kronor 10,100: —
Nionde huvudtiteln.
129
Utgifter:
Hyra till fastigheten ................................... kr. 750: —
På annat håll förhyrda bostäder................. )) 400: —
Avlöningar:
3 ordinarie lärarinnor å
2,000: —..........................
|
kr.
|
6,000: —
|
|
lärare i jordbruk och hus-
|
|
|
|
djursskötsel ...................
|
»
|
700: —
|
|
undervisning i samhällslära
|
)>
|
50: —
|
|
föreståndarinnans arvode
|
»
|
200: —
|
|
sekreterarens »
|
)>
|
100: —
|
|
bidrag till lärarinnornas
|
|
|
|
pensionering....................
|
»
|
90: —
|
» 7,140:
|
Undervisningsmateriell...........
|
|
|
» 500:
|
Studieresor...............................
|
|
|
» 300:
|
Administrationskostnader in.
|
m.
|
|
» 600:
|
Diverse .....................................
|
|
|
» 410:
|
kr. 10,100: —
[21.]
I underdånigt utlåtande den 9 oktober 1912 har lantbruksstyrel-
sen anfört, att utbildningen av lärarinnor i lanthushållning vid Brogård
varit skött på ett i alla avseenden tillfredsställande sätt. Då densamma
fyllde ett oavvisligt behov, helst därmed i främsta rummet avsåges att
utbilda lärarinnor för de beslutade lanthushållsskolorna, samt den bi¬
fogade staten, mot vilken lantbruksstyrelsen ej hade något att erinra,
tydligt utvisade, att ökandet av statsbidraget till det nu begärda beloppet
vore av behovet påkallat, därest utbildningen fortfarande skulle kunna
försiggå på ett fullt tillfredsställande sätt, har lantbruksstyrelsen hem¬
ställt om bifall till skolstyrelsens framställning.
Utbildningen av lärarinnor i lanthushållning är vid nu ifråga- Departement*
varande skola liksom vid Rimforsa tvåårig och nya elever antagas år- chefen-
ligen. Skolornas organisation erbjuder dock derå olikheter. Vid rim-
forsaskolan meddelas undervisningen hela tiden vid själva skolan. Vid
brogårdsskolan börjar undervisningen med en hösttermin vid fackskolan
i Uppsala, varefter ett helt år, med avdrag för ferier, tillbringas i skolan
vid Brogård och sista vårterminens undervisning åter är förlagd till
Uppsala. Rimforsaskolan är fullständigt internat med årsavgift för
undervisning, kost, logi och lyse av 600 kronor, varav 100 kronor
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 17
130
Nionde huvudtiteln.
beräknas för undervisningen. Vid brogårdsskolan däremot betalas dels
eu undervisningsavgift för hela den tvååriga kursen av 300 kronor, dels
ock under vistelsen vid Brogård en pensionsavgift för bostad, mat och
tvätt av 50 kronor i månaden, varjämte under den i Uppsala förlagda
delen av kursen eleverna själva bekosta sin inackordering i skolans elev¬
hem eller i enskilda hem, vilken avgift uppges växla mellan 55 och 85
kronor för månad, samt betala materialpriset för den mat, de själva laga
och som de få äta i fackskolan under arbetsdagarna. En tvåårig kurs
synes alltså för eleven bliva icke obetydligt dyrare vid brogårdsskolan.
Detta synes väl icke så mycket vara fallet beträffande det år, som till¬
bringas vid Brogård, enär det belopp, varmed avgifterna för denna tid,
ferier frånräknade, överstiga årsavgiften vid Rimforsa, lärer delvis mot¬
svaras av förmånen av fri tvätt, men däremot i fråga om de bägge ter¬
miner, som tillbringas i Uppsala. Detta beror uppenbarligen på att
kostnaderna i staden äro i flera hänseenden väsentligen högre än på
landsbygden.
Aven i avseende på undervisningens omfattning och gång synas
vissa olikheter mellan skolorna föreligga. Vid brogårdsskolans avdelning
i Uppsala torde sålunda den teoretiska undervisningen vara rikare till¬
godosedd än vid Rimforsa.
Brogårdsskolan utbildar årligen 16 elever, alltså betydligt flera än
rimforsaskolan hittills gjort. Det statsbidrag, den senare skolan åtnjuter
från anslag, som anvisats under nionde huvudtiteln, avser emellertid
skolans bägge årskurser, under det att brogårdsskolans bidrag från samma
huvudtitel blott avser den ettåriga undervisning, som är förlagd till själva
lantgården Brogård. Till undervisningen i Uppsala åtnjutes bidrag från
anslag under åttonde huvudtiteln.
Villkoret om frielever uppfylles vid brogårdsskolan på det sätt,
att dessa elever befrias från undervisningsavgift för det år, de tillbringa
vid Brogård, men få erlägga dylik avgift för undervisningen i Uppsala.
Om kursen tages såsom enhet, har således brogårdskursen två nya halv¬
betalande elever årligen och alltså samtidigt fyra.
Det torde icke vara någon olägenhet, att skolor av ifrågavarande
slag hava en något olika organisation och arbetssätt. Såväl vid Brogård
som vid Rimforsa synes arbetet bedrivas fullt ändamålsenligt och prak¬
tiskt, vilket jämväl vitsordats av lantbruksstyrelsen. Huvudsaken är,
att vederbörande skola bibringar sina elever erforderligt mått av kun¬
skaper och färdigheter, och detta synes vid Brogård lika väl som vid
Rimforsa fullt ut vara fallet.
Aven vid brogårdsskolan antagas elever med folkhögskolebildning,
Nionde huvudtiteln.
131
och dessa lära hava utgjort omkring- hälften eller mer av hela elev- [21.]
antalet. Antalet inträdessökande har även vid denna skola varit så
stort, att icke på långt när alla inträdesberättigade kunnat antagas.
Ifrågavarande skola torde alltså fortfarande vara väl förtjänt av-
statsunderstöd. De skäl, som skolstyrelsen anfört för understödets höj¬
ning, synas mig, sammanställda med det åberopade statförslaget, ådaga¬
lägga, att skolan för år 1914 är i behov av dylik förhöjning till begärt
belopp.
I enlighet med vad jag sålunda anfört, hemställer jag, att Eders
Kungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen
att till beredande av statsbidrag åt Uppsala en¬
skilda läroverks fackskola för huslig ekonomi för ut¬
bildning av- lärarinnor i lanthushållning å skolans lant¬
gård Brogård å extra stat för år 1914 bevilja ett
anslag av.................................................... kronor 5,500.
4. Hästavelu.
a. Hästavelns förbättrande, reservationsanslag kronor 291,050: —
förslagsanslag, friheter ...................................................... » 1,070: —
oförändrat ordinarie anslag ......................................... kronor 292,120: —
b. Extra personal vid Flyinge hingstdepå.
För bestridande av kostnad för extra personal vid Flyinge hingst¬
depå har Riksdagen på extra stat beviljat för vart och ett av åren
1905—1910 ett anslag av- 3,790 kronor samt för varje av åren 1911—
1913 ett anslag av 4,630 kronor.
I underdånig skrivelse den 27 september 1912 har stuteriöver¬
styrelsen meddelat, att styrelsen varit i tillfälle att från och med år
1905 årligen under 210 dagar såsom biträde vid ridning och skötsel
av nämnda hingstdepå tillhöriga unghingstar anlita militär personal,
bestående under åren 1905—1910 av en officer och sex man samt under
åren 1911 och 1912 av en officer och åtta man, som på framställning-
av styrelsen för sådant ändamål kommenderats till hingstdepån från
något av de i Skåne förlagda kavalleriregementena; och hade styrelsen
vidtagit åtgärder för utv-erkande av kommendering under år 1913 för
samma ändamål och under enahanda tidrymd av en officer och åtta man.
[22.]
Extra
'personal vid
Flyinge
hingstdepå.
(extra anslag.)
132
Nionde huvudtiteln.
[22.] Då den extra personal, som hittills anlitats vid depån, alltjämt
visat sig hava varit till stor nytta vid arbetet för de unga hingstarnas
utveckling, och sålunda väl grundade skäl funnes för dylik personals
fortsatta användande, har stuteriöverstyrelsen hemställt, att hos Riks¬
dagen måtte göras framställning om ett anslag å 4,630 kronor jämväl
för år 1914.
I enlighet härmed tillstyrker jag, att Eders Kungl. Maj:t måtte
föreslå Riksdagen
att för bestridande av kostnad för extra personal
vid Flyinge hingstdepå å extra stat för år 1914 be¬
vilja ett anslag av........................................kronor 4,630.
c. Åtgärder för inhemska häststammar.
Till hästavelns förbättrande finnes å ordinarie stat under nionde
huvudtiteln uppfört, förutom ett såsom »friheter» upptaget belopp å
1,070 kronor, tillika ett till 291,050 kronor uppgående reservationsanslag.
I detta anslag ingår eu särskild post å 160,000 kronor till prisbelöningar
för hästar. 1 övrigt användes anslaget jämte inkomsten av kronans
till hästavelns befrämjande anslagna fastigheter ävensom övriga till
anslaget hörande uppbördsmedel till bestridande av avlöningar och andra
kostnader för stuteriöverstyrelsen och stuteristaten, till hingstdepåernas
underhåll m. m.
Sedan såväl genom Riksdagens skrivelse den 6 maj 1903 angående
åtgärder för tillvaratagande av de inhemska häststammarna som genom
framställningar av stuteriöverstyrelsen, ett flertal hushållningssällskap eller
deras förvaltningsutskott, hushållningssällskapens ombud och styrelsen
för hingstuppfödningsanstalten vid Vången ävensom åtskilliga föreningar
och enskilda personer fråga väckts om ytterligare åtgärder i skilda
hänseenden för hästavelns främjande, behagade Kungl. Maj:t den 5
juni 1909 på hemställan av dåvarande chefen för jordbruksdepartementet
medgiva, att högst fem sakkunniga personer finge tillkallas att inom
nämnda departement biträda med utredning och utarbetande av förslag
i fråga om åtgärder för främjande av landets hästavel, med särskilt
fästat avseende vid tillvaratagandet av inhemska häststammar och upp¬
födning inom landet av avelshingstar samt beträffande ämnen, som
därmed hade samband. På grund härav tillkallade bemälde departements¬
chef för berörda uppdrags fullgörande chefen för stuteriöverstyrelsen,
Monde hnvn(Ititeln.
133
numera överhovstallmästaren friherre G. F. Wrangel, kammarherren
friherre F. J. von Essen, professorn W. Hallander, hovstallmästaren
G. Tamm och arkitekten H. Törnqvist. Till dessa sakkunniga över¬
lämnades därefter ett par ytterligare inkomna framställningar i ämnet.
De sakkunniga hava den 11 december 1911 avgivit betänkande,
vilket blivit befordrat till trycket. Över detta betänkande har stuteri¬
överstyrelsen, efter inhämtande av yttranden av samtliga hushållnings¬
sällskaps förvaltningsutskott, avgivit underdånigt utlåtande den 30
april 1912.
De sakkunniga hava i sitt betänkande under olika rubriker fram¬
lagt förslag rörande dels åtgärder för tillvaratagande av inhemska
häststammar, dels bevaringspris för ston av ädelt slag, dels unghingst-
beten, konsulenter och föreningar i hästavelssyfte, dels obligatorisk hingst¬
besiktning, dels rasstamböcker, dels avelspris vid kapplöpningar och trav¬
tävlingar, dels ock ändringar i hästpremieringsreglementet. Stuteriöver¬
styrelsen har i sitt yttrande över betänkandet därjämte dels uttalat vissa
önskemål rörande riktlinjer för befrämjande och konsolidering av de olika
hästraserna samt erinrat, att styrelsen i annat sammanhang (nämligen
i fråga om dispositionen av de till stuteriväsendet upplåtna kronoegen-
domar) ifrågasatt upprättandet av ett tidsenligt halvblodsstuteri, dels
ock framlagt förslag ej mindre om inrättande av en lånefond för inköp
av till remontavel lämpliga ston, än även om införande under vissa
villkor och förutsättningar av totalisator vid kapplöpningar och trav¬
tävlingar.
I särskilda underdåniga skrifter har därjämte Kalmar läns södra
hushållningssällskap hemställt om åtgärder till böjande av den ädla
hästaveln, särskilt aveln av remonter, inom sällskapets område, bland
annat genom statsbidrag till räntefria lån. Utlåtanden över dessa fram¬
ställningar hava avgivits av stuteriöverstyrelsen den 27 juni och den
12 augusti 1911, av chefen för remonteringsstyrelsen den 9 oktober 1911,
av inspektören för kavalleriet den 16 oktober 1911 samt av stuteriöver¬
styrelsen ånyo den 31 oktober 1911 och den 30 april 1912.
Statskontoret har i utlåtande den ^ 19 september 1912 yttrat sig
över förslaget rörande räntefria lån. över detta förslag hava jämväl
hushållningssällskapens ombud avgivit infordrat utlåtande den 14 no¬
vember 1912.
I sitt utlåtande den 30 april 1912 yttrade sig stuteriöverstyrelsen
även över eu av aktiebolaget Gottlands ponny stuteri gjord framställning
om statsunderstöd till bolagets verksamhet för skogsrussavelns be¬
främjande.
134
Nionde huvudtiteln.
Vidare är att märka, hurusom chefen för remonteringsstyrelsen i
ett av inspektören för kavalleriet från honom infordrat, den 29 juni
1912 avgivet yttrande förklarat sig anse att i ändamål att för framtiden
säkerställa tillgången på ridhästar för armén krävdes dels höjning av
inköpspriset å remonter, dels underlättande för uppfödarna att anskaffa
lämpliga avelsston och dels spridande av allmännare kunskap i hästvård
och hästuppfödning. Inspektören för kavalleriet, som med skrivelse
till chefen för lantförsvarsdepartementet den 8 juli 1912 överlämnat
sagda yttrande, har därvid anslutit sig till uttalandet om behovet av
remontprisets höjning. Sedan arméförvaltningens intendentsdepartement
den 19 juli 1912 yttrat sig häröver samt dels anmält, att departementet
hade för avsikt att för år 1914 ifrågasätta höjning i remontprisen, dels
ock framhållit, att de av chefen för remonteringsstyrelsen i övrigt före¬
slagna åtgärderna tillhörde jordbruksdepartementets handläggning, hava
handlingarna i detta ärende överlämnats till sistnämnda departement.
Därefter har utlåtande avgivits av stuteriöverstyrelsen den 27 sep¬
tember 1912.
Av dessa mångahanda framställningar och förslag anhåller jag
nu att få för Kungl. Maj:ts nådiga prövning anmäla dem, som synas
mig böra i första hand föranleda framställning till Riksdagen. Jag-
tillåter mig därvid tillika anföra, att det är min avsikt att i annan ord¬
ning underställa Kungl. Maj:ts prövning frågan om obligatorisk hingst¬
besiktning samt att jag har för avsikt att framdeles för Kungl. Maj:t
anmäla frågan om ändringar i hästpremieringsreglementet. Frågan om
höjning i remontpriset har förut denna dag av chefen för lantförsvars¬
departementet underställts Kungl. Maj:ts prövning.
[23.] Vad då först frågan om åtgärder för tillvaratagande av inhemska
^inhemska’ ^äststammar beträffar, tillåter jag mig till en början erinra, att Riksdagen,
häststammar, med anledning av en inom Andra kammaren av O. H. Svensson i Saläng
(extra anslag.) med instämmande av sju andra ledamöter av kammaren väckt motion, i
ovan omförmälda skrivelse den 6 maj 1903 härom anförde följande.
Riksdagens »Sedan den inhemska hästaveln vid början av 1870-talet begynt
dS^Vi903 inö'iva allvarliga farhågor för en tillbakagång eller försämring, tillgrep
6 ’ man den redan förut, ehuru i ringa utsträckning, anlitade utvägen att
från utlandet importera avelsdjur av främmande kulturraser för att där¬
med upphjälpa och förbättra den befintliga häststockens beskaffenhet.
Genom de goda ekonomiska resultat, som ofta uppnåddes av hästupp¬
födare, vilka använde det importerade korsningsmaterialet, minskades
Nionde huvudtiteln.
135
intresset för de inhemska häststammarna och insikten om deras värde,
och detta även på de trakter, där behovet av förstärkningsavel all¬
deles icke kunde sägas vara för handen. Efter ett par decenniers förlopp
kom man omsider därhän, att i regeln endast importerade hästar av
antingen främmande kulturraser eller norsk ras användes för avels-
ändamål.
Aven om . detta förhållande inom vissa delar av landet visat sig
vara till obestridlig nytta för hästaveln, har dock importen icke alle¬
städes varit till densammas fördel; och den uppfattningen har på månget
håll alltmera stadgats, att man icke i allo vunnit det goda resultat, som
man genom importen sökt ernå. Med anledning därav hava ock fler¬
städes bildats föreningar för att tillvarataga och utveckla de kvarvarande
resterna av de inhemska häststammarna. Sedan jämväl genom nog¬
granna forskningar ådagalagts, att landet besitter ett dugligt och utveck-
lingsmöjligt inhemskt hästavelsmaterial, har småningom den åsikt stadgat
sig, att det vore ej allenast möjligt utan även ekonomiskt fördelaktigt
att vid^ hästaveln minska användningen av de främmande kulturraserna.
För att främja detta ändamål har i en inom Riksdagen väckt
motion ifrågasatts vidtagande av sådana åtgärder, som kunde vara erfor¬
derliga för att på bästa sätt tillvarataga våra inhemska häststammar.
Bland de åtgärder, som därvid i främsta rummet av motionären
åsyftats, är en ändring i det nu gällande premieringsreglementet av
den 23 november 1900, enligt vilket reglemente endast sådana avels-
djur av inhemskt ursprung äro föremål för premiering, som äro kall¬
blodiga samt hänförliga till ’den norska eller nordsvenska typen’.
På sätt av motionären erinrats, synas emellertid de senare årens
undersökningar giva vid handen, att vår hästkultur ingalunda leder
sitt ursprung från Norge. Snarare har densamma givit xipphov åt detta
lands hos oss mest värderade häststam. Det lärer till och med kunna
sägas, att, medan i Norge endast ett par av de ursprungliga typerna
kunna sparas i nutidens hästar, finnas i vårt land. om också endast i
sparsamt förekommande fall, nordens samtliga ursprungstyper repi’esen-
teiade, saväl varmblodiga som kallblodiga. Därför torde det icke vara
riktigt att sammanställa samtliga våra inhemska stammar med den norska
rasen och därmed hänföra dem till den kallblodiga gruppen, även om
eu stor del av de inhemska stammarna på senare tid blivit uppblandad
med nyssnämnda ras.
Under sådana förhållanden och då den nordsvenska typen i det
allmänna föreställningssättet blivit identisk med endast de delar av vår
häststock, som äro nära besläktade med den norska rasen, anser Riks-
136
Nionde huvudtiteln.
[23.] dagen, i likhet med motionären, att de nuvarande bestämmelserna i
reglementet kunna bliva vilseledande och i månget fall hinderliga för
ett rätt tillvaratagande av det värdefulla material, som våra inhemska
häststammar erbjuda, och att det på grund därav torde vara nödvändigt,
att ett tillägg göres i premieringsreglementet, varigenom även sådana
inhemska hästar, vilkas typ icke är identisk med de norska, må bliva
föremål för premiering.
Det har jämväl synts Riksdagen kunna ifrågasättas, huruvida icke
staten även på annat sätt än genom premiering borde underlätta arbetet
för tillvaratagande av de inhemska häststammarna, likasom staten, vad
nötkreatursäveln beträffar, lämnar understöd icke allenast genom premie¬
ring utan även genom särskilt anslag för att uppmuntra till bildande
av s. k. avelscentra, varifrån till landets olika delar framstående avels-
djur kunna spridas.
På grund av vad sålunda anförts får Riksdagen anhålla, det
Eders Kungl. Maj:t täcktes efter verkställd utredning vidtaga de åtgärder,
som från statens sida må anses erforderliga för befrämjandet av vår in¬
hemska hästavel.»
Med anledning av denna Riksdagens skrivelse samt två tran
Uppsala läns lantbruksklubb och Ålvsborgs läns södra hushållnings¬
sällskap inkomna skrifter, vari uttalats anslutning till Riksdagens gjorda
anhållan, avgav stuteriöverstyrelsen utlåtande den 19 november 1906.
Häri anfördes huvudsakligen följande.
stuteriöver- Då uti Riksdagens förberörda skrivelse anförts, hurusom, sedan
^MeliS906d' den inhemska hästaveln vid början av 1870-talet begynt ingiva all-
/u ‘ varliga farhågor för tillbakagång eller försämring, man tillgripit den
redan förut, ehuru i ringa utsträckning, anlitade utvägen att från utlandet
importera avelsdjur av främmande kulturraser för att därmed upphjälpa
och förbättra den befintliga häststockens beskaffenhet, hade stuteri¬
överstyrelsen funnit denna uppgift icke överensstämma med de resultat,
forskningen rörande hästaveln i vårt land med bestämdhet givit vid
handen, nämligen att redan under 1500-talet från utlandet hit införts
hästar för avelsbruk och det i ganska stor utsträckning. Sålunda vore
det känt, att under Gustaf I:s regeringstid flera för den tidens smak
och behov passande avelsdjur inköpts från Friesland samt att då på de
nybildade kungsgårdarna inrättats s. k. »stogångar»; och syntes intresset
för sådana hava varit livligt även efter nämnde konungs död, ity att
enligt eu inventarieförteckning från år 1581 funnits stogångar på ej
mindre än 15 kungsgårdar med tillsammans 29 hingstar, 205 gamla
Nionde huvudtiteln.
137
och 130 unga ston samt 128 hingstfålar och föl. Att även efter denna
tid ständigt hit införts avelsdjur av främmande blod, vilka blivit
spridda över. snart sagt hela vårt land, kunde utan svårighet genom
den hippologiska litteraturen påvisas. Sålunda kände man med visshet,
att under åren 1673—1789 hit införts hingstar från Danmark, Tyskland,
Ryssland, Frankrike och Spanien m. fl. länder. Vid sådant förhållande
kunde påståendet, att vårt land skulle besitta ett dugligt och utvecklings-
möjligt hästavelsmaterial av inhemskt ursprung, få anses synnerligen
tvivelaktigt för att icke säga ohållbart. Också hade forskningen för
mer än 60 år tillbaka givit vid handen, att, till följd av den ständiga
införseln av avelsdjur, de förut måhända befintliga s. k. inhemska raserna
vore försvunna. Till bestyrkande härav anfördes uttalanden av sekreteraren
hos stuteriöverstyrelsen, phil. mag. Alexis Noring i hans år 1842 ut¬
givna handbok i husdjursskötseln samt av professorn vid veterinär¬
inrättningen i Stockholm J. S. Billing uti de år 1836 av honom utgivna
»Grundlinie!- till hippologi».
I detta sammanhang framhölls vidare att då, med anledning av
nu förevarande ärende, chefen för stuteriöverstyrelsen hösten år 1903
besökt vissa trakter av Uppsala län, huvudsakligen kring Husby och
Haberga, varest förmenats finnas kvar rester av en lanthästras med
den ädla hästens karaktär, vilka icke skulle vara ett uttryck för en
importvara, utan tillhöra en egenartad kultur ända från forntiden, och
därvid inför honom uppvisats ett hundratal hästar såsom exponenter för
en sådan urtyp, hade emellertid bemälde chef endast kunnat konstatera,
vad som i de flesta fall utan svårighet stått att påvisa, nämligen att
flertalet av de uppvisade hästarna varit produkter antingen av norskt
eller ädelt blod, på samma gång de företett de mest skilda former och
endast i ett fall liknat varandra, nämligen däruti att de varit små och
outvecklade samt egentligen endast användbara för lättare körslor. De
återstående få, något större eller grövre individerna hade varit fallna
efter endera av de i orten bekanta hingstarna »Kato» eller »Cmsar»,
vilka emellertid själva befunnits vara korsningsprodukter och på intet
vis representanter för någon urgammal ras.
Vilka fakta, som därför kunnat föranleda till det i Riksdagens
ifrågavarande skrivelse gjorda påståendet, att, sedan jämväl genom
noggranna forskningar ådagalagts, att landet besutte ett dugligt och
utvecklingsmöjligt inhemskt hästavelsmaterial, småningom den åsikt
stadgat sig, att det vore ej allenast möjligt utan även ekonomiskt för¬
delaktigt att vid hästaveln minska användningen av de främmande
Bihang till Riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 18
Nionde huvudtiteln.
138
[23.] kulturraserna, därom kunde stuteriöverstyrelsen ej vinna klarhet, och
ej heller lämnade Riksdagens skrivelse därom någon som helst upp¬
lysning. Förvisso syntes det emellertid ej hava varit Riksdagens
mening att inom den s. k. inhemska aveln av kallblodigt slag eller,
med andra ord, inom aveln av den nordsvenska hästen vilja utesluta
användningen av den norska hästen. Alltså maste Riksdagen hava avsett
det vara beträffande den såsom befintlig påstådda varmblodiga s. k.
ursprungshästtypen, som det skulle bliva särskilt fördelaktigt att minska
användningen av de främmande kulturraserna. Men häremot maste
stuteriöverstyrelsen inlägga sin kraftigaste gensaga. Ty hela världens
ädla hästkultur hade obestridligt, i mer eller mindre grad, det orientaliska
eller engelska fullblodet att tacka för sin tillvaro, och såväl form som
Övriga egenskaper vore ett arv därifrån. Att det sålunda skulle vara
möjligt, att i vårt land, och endast där, skulle förefinnas, låt vara endast
i sparsamt förekommande fall, en ädel urras, som, utan någon som
helst inympning med annat ädelt blod, skulle kunna utvecklas inom sig
själv att tillfredsställa nutidens fordringar, syntes därför stuteriöver¬
styrelsen otänkbart.
Vad åter anginge antagandet, att vår hästkultur varmed i
detta fall väl finge avses den nordsvenska hästen — ingalunda ledde
sitt ursprung från Norge, utan att densamma snarare givit upphov till
detta lands hos oss mest värderade häststam, åberopade styrelsen den
utredning, styrelsen uti ett den 2 juni 1903 avgivet utlåtande förebragt
rörande såväl den norska och den nordsvenska hästens ursprung och
härstamning som ock angående orsaken till att dessa hästtyper, ehuru
stående den ädla hästen ganska nära, i gällande premieringsreglemente
hänförts till kallblodigt slag; vilken utredning, refererad i jordbruks¬
departementets år 1904 utgivna meddelanden X, angående den med stats¬
medel understödda hästpremieringen, styrelsen finge allt fortfarande till
alla delar vidhålla.
Vidare hade Riksdagen ifrågasatt, huruvida icke staten även på
annat sätt än genom premiering borde underlätta arbetet för tillvara¬
tagande av de inhemska häststammarna, likasom staten, vad nötkreaturs-
aveln beträffade, lämnade understöd icke allenast genom premiering
utan även genom särskilt anslag för att uppmuntra till bildande av
så kallade avelscentra, varifrån till landets olika delar framstående
avelsdjur kunde spridas.
Stuteriöverstyrelsen, som visserligen hölle före, att de genom
förordningen den 13 mars 1903 lämnade föreskrifter i fråga om bildande
och upprätthållande av avelscentra för nötboskap komme att bliva till
Nionde huvudtiteln.
139
stor nytta för och konsolidera nötboskapsstammarna, kunde däremot icke [23.]
inse, huru dylika, för nötboskapsaveln lämpade former för avelsarbetet,
skulle kunna anpassas för hästaveln. Bildandet av avelscentra och
uppmuntrandet till deltagande i tävlan för utseende av sådana avsage
nämligen det i boskapsaveln speciella syftet att åstadkomma värdefulla
stammar, vilka med konstant härstamning förenade förmågan att lämna
riklig mjölkmängd med hög fetthalt; och systemets största betydelse
läge därför, som bekant, uti den erfarenhet, som genom detsammas
föreskrifter om kontroll vunnes och på ett fullt tillförlitligt sätt för all
framtid fastsloges rörande de olika stammarnas värde i förberörda hän¬
seende. Beträffande hästaveln syntes det emellertid vara. förenat med
allt för störa praktiska svårigheter att söka genomföra dylika idéer, och
detta så mycket mera som mångenstädes i vårt land hästarnas här¬
stamning vore nästan okänd eller, om den möjligen skulle vara i
närmaste led bekant, ännu oftast vittnade om olämplig korsning, sam¬
tidigt med att djurens exteriör vanligtvis lämnade åtskilligt övrigt att
önska. Den stora apparat, som komme att erfordras lör att någorlunda
effektivt kunna leda, följa och kontrollera inom landets olika delar upp¬
rättade s. k. avelscentra för hästar, skulle dessutom — om sådana över
huvud taget skulle kunna förverkligas — komma att ådraga staten
stora, enligt stuteriöverstyrelsens åsikt utan nämnvärd nytta nedlagda
kostnader.
På grund av vad sålunda anförts rörande Riksdagens ifråga¬
varande underdåniga framställningar med däri gjorda instämmanden,
anhölle stuteriöverstyrelsen, att framställningarna i fråga ej måtte till
någon Kungl. Maj:ts åtgärd föranleda.
Ur de sakkunnigas utlåtande i fråga om de inhemska häststam¬
marna anhåller jag att, under hänvisning i övrigt till själva betänkandet,
här endast få meddela följande.
Vad angår frågan om ursprungsorten för vårt lands hästkultur. Sakkunniga,
hava de sakkunniga ansett denna fråga icke vara av betydelse att i
detta sammanhang påkalla någon närmare utredning.
Vad därefter vidkomme påståendet, att i vårt land skulle finnas
representerade nordens samtliga ursprungstyper av hästar, såväl varm¬
blodiga som kallblodiga, erinra de sakkunniga, att Riksdagen uti sin
förberörda skrivelse såsom stöd härför hänvisat till innehållet uti ovan
omförmälda motion, i vilken åberopats de upplysningar, som, beträffande
den nordsvenska hästaveln, vid diskussionssammanträdet under allmänna
140
Nionde huvudtiteln.
[23.] svenska lantbruksmötet i Gävle år 1901 av vederbörande inledare med¬
delats uti ett föredrag i ämnet. De sakkunniga både funnit, att det
sålunda åsyftade föredraget vid tillfället ifråga hållits av arkitekten Törn¬
qvist över ämnet »Vilken betydelse har den nordsvenska hästen för
Sveriges hästavel». Av föredraget ifråga inhämtades, att föredrags¬
hållaren såsom sin åsikt framhållit, hurusom vårt land i forntiden haft
två hästtyper, en något mindre, gemensam för hela Skandinavien och
likartad med den norska, samt en utav större typ, vilken »på grund
av sin härstamning från Asien», vore att hänföra till ädel häst. Några
flera ursprungstyper av hästar från forntiden i vårt land eller i norden
i övrigt omtalade föredragshållaren däremot icke.
Vid granskningen av de bevis, som uti ifrågavarande föredrag
åberopats för påståendet, att i forntiden funnits två dylika hästtyper,
som vore att betrakta såsom ursprunget till vår hästkultur, hade de
sakkunniga funnit dessa huvudsakligen utgöras av dels en från de s. k.
Vendelfynden i norra Uppland härstammande bronsplatta med en bild
av ryttare och häst, i vilken senares huvud- och halsform föredrags¬
hållaren velat igenkänna »den lilla knubbiga norska hästen», och dels
hästben från de s. k. Björköfynden, vilka läte förmoda, att de tillhört
en häst av inemot 160 cm. höjd. Med ledning av detta sistnämnda fynd
från järnålderns senare del hade föredragshållaren ansett det ligga nära
till hands antaga, att i forntiden existerat även en större häst här
i norden, varjämte han funnit, att denna häst torde hava varit av
ädel karaktär, enär så framginge av en på Gottland funnen runsten,
varå vore avbildade ryttare och häst, vilken senare helt och hållet
hade karaktären av ädel häst.
De sakkunniga, som icke genom förberörda bevisföring kunnat
finna sig övertygade om, att vårt land i forntiden ägt just dessa två
bestämda ursprungstyper av hästar, samt ej heller kunde tillerkänna
beviskraft åt åtskilliga antaganden och påståenden, som ytterligare före-
komme uti ifrågavarande föredrag, ville emellertid såsom sin åsikt fram¬
hålla, att med stöd av senare tiders forskningar sannolika uttalanden
visserligen kunde göras angående former och karaktär hos forntidens
häst i vårt land, men att starka tvivelsmål måste uttalas gent emot
påståendet, att en varmblodig större ursprång styp — den i det åberopade
föredraget omförmälda huvudgrupp, som benämndes »den nordiska
hästen av karossiärtyp, även den eu av våra forntidshästar», — före¬
kommit i vårt land.
Då de sakkunniga i anslutning till vad sålunda anförts måste
ställa sig tveksamma redan gent emot antagandet om förekomsten i
Nionde huvudtiteln.
141
norden under forntiden av ett flertal ursprungstyper av hästar och om
dessas utseende samt särskilt vad anginge befintligheten i vårt land
under den förhistoriska tiden av en större typ av ursprungshäst med
»karaktären av en ädel häst», så nödgades de sakkunniga jämväl med
hänsyn till de många korsningar, som under århundraden gått fram
över Sveriges häststock, ännu mer förhålla sig tvekande i fråga om
antagandet, att i vårt land fortfarande skulle, såsom Riksdagen fram¬
hållit, finnas, om också endast i sparsamt förekommande fall, nordens
samtliga ursprungstyper representerade, såväl varmblodiga som kall¬
blodiga.
De enda hästslag i vårt land, som i detta sammanhang kunde
förtjäna att nämnas, ansåge de sakkunniga vara den å Gottland före¬
kommande s. k. skogsrussen och möjligen kvarvarande rester av den
s. k. ölandshästen ävensom en och annan ö- eller skärgårdshäst, men
även dessa dock påverkade av främmande raser.
För att emellertid än ytterligare undersöka, huruvida här i landet
förefunnes sådant inhemskt hästmaterial, som Riksdagen i nämuda skri¬
velse avsett, hade de sakkunniga avlåtit skrivelser till samtliga hus¬
hållningssällskapens förvaltningsutskott med anmodan att — om dylikt
hästmaterial vore tillfinnandes inom länet samt förvaltningsutskottet
ansåge möjligt, att detsamma kunde genom renavel utvecklas och bliva
till sådan praktisk betydelse för hästaveln inom sällskapets område,
att därför borde ifrågasättas statsunderstöd att utgå på annat sätt än
eller utöver vad enligt gällande hästpremieringsreglemente för när¬
varande ägde rum — snarast möjligt inkomma med uppgift i sådant
avseende samt därvid tillika meddela, varest och på vad sätt utskottet
ville låta sammanföra exponenter för sådant hästavelsmaterial för att i
förekommande fall av de sakkunniga mönstras. Av de från förvaltnings¬
utskotten inkomna svaren å denna förfrågan, framginge bland annat,
dels att något dylikt hästmaterial ej vore till finnandes inom
Kristianstads, Malmöhus, Södermanlands och Östergötlands läns, Kalmar
läns norra, Jönköpings, Hallands samt Göteborgs och Bohus läns, Ålvs-
borgs läns norra, Skaraborgs, Stockholms, Örebro, Västmanlands, Värm¬
lands, Kopparbergs, Gävleborgs och Västerbottens läns områden;
dels att Kronobergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
ansett, att sådant hästmaterial, som i Riksdagens skrivelse avsåges,
knappast i nämnvärd grad vore till finnandes inom länet, varför ut¬
skottet icke funnit skäligt vidtaga särskilda åtgärder för att till mönstring
sammanföra detsamma;
[23.]
142
Nionde huvudtiteln.
dels att Blekinge läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
meddelat, att hästmaterial av ifrågavarande beskaffenhet, vartill de i
skärgården förekommande s. k. öarehästarna möjligen skulle kunna hän¬
föras, ej funnes inom länet i den utsträckning, att det kunde bliva till
någon praktisk betydelse för länets hästavel;
dels att Kalmar läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott
ansett, att på Öland ännu funnes exemplar av hästar, som betecknades
såsom varande av »det gamla slaget» och av vilka s. k. ölandshästar
skulle genom renavel kunna bildas en god inhemsk häststam;
dels att Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
funnit, att den s. k. uppländska lan timsten kunde hänföras till sådana
häststammar, som avsåges i Riksdagens skrivelse, samt att Upplands
ifrågavarande lanthästavel, för vilken exponenter kunde mönstras å
Törnqvists stuteri vid Husby, borde komma i särskild åtanke vid eventuella
statsanslags utdelande för främjandet av inhemsk hästavel;
dels att Gott! ands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
ansett, att den s. k. skogsrussen, såsom representerande en inhemsk
häststam, vore i behov av och väl värd att tillvaratagas genom särskilt
statsunderstöd;
dels att Jämtlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
anfört, att i vissa delar av länet, särskilt inom de norra socknarna,
ännu funnes kvar en rätt talrik stam oblandade inhemska hästar av
jämtländskt eller norskt ursprung, den s. k. jämtlandsrasen, som kunde
utgöra underlag för fortsatt renavel, samt att utskottet ansåge detta
inhemska hästmaterial vara värt all uppmärksamhet från statens sida
och uppmuntran genom statsunderstöd ej endast jämlikt nu gällande
hästpremieringsreglemente utan även på annat sätt, exempelvis genom
särskilda anslag av statsmedel till sådana anstalter som hingstuppfödnings-
anstalten å Yången;
dels att Västernorrlands läns hushållningssällskaps förvaltnings¬
utskott utsett särskilda personer för frågans besvarande samt att dessa
anmält, att inom länet funnes ett avsevärt gott avelsmaterial av den
inhemska s. k. nordsvenska hästrasen, av vilken vid hingstuppfödnings-
anstalten å Yången funnes sammanförda unghingstar av olika åldrar;
dels ock att Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltnings¬
utskott meddelat, att inom sällskapets verksamhetsområde funnits och
ännu funnes ett och annat sto av en gammal svensk häststam, som icke
vore besläktat med den norska typen, men att utskottet ansåge, att,
då värdefullare individer av detta ursprungliga avelsmaterial numera
tillvaratoges för aveln genom de med statsmedel understödda häst-
Nionde huvudtiteln.
143
premieringarna, några ytterligare åtgärder i detta avseende icke vore av
behovet påkallade.
Vidare hade de sakkunniga i ovan angivet syfte besökt Husby
gård i Uppsala län, Ljung, Tångelanda, Bengtsfors och Ånimskog i
Alvsborgs län, Vara i Skaraborgs län samt LTddevalla i Göteborgs och
Bohus län ävensom Östersund och Vången i Jämtlands län, varvid
å dessa ställen sammanfört hästmaterial mönstrats.
Den härovan angivna uppfattning, de sakkunniga redan förut haft
i fråga om förekomsten alltjämt i vårt land av hästar, som kunde anses
såsom representanter för ett flertal nordiska ursprungstyper, varmblodiga
såväl som kallblodiga, hade emellertid icke rubbats av erfarenheten från
dessa besök; och ej heller gå ve de inkomna svarsskrivelserna från för¬
valtningsutskotten stöd därför.
Vad anginge den uti Riksdagens ifrågavarande skrivelse fram¬
hållna nödvändigheten av sådan ändring i hästpremieringsreglementet,
att även de inhemska hästar, vilkas typ icke vore identisk med den
norska, kunde bliva föremål för premiering, ville de sakkunniga erinra,
att på grund av praxis vid tolkningen av 1900 års reglemente, vilken
praxis vunnit stöd av en utav stuteriöverstyrelsen år 1903 till veder¬
börande premieringsnämnder utfärdad promemoria, dylika hästar även
enligt nämnda reglemente kunnat bliva och blivit föremål för pre¬
miering. Tillika hänvisade de sakkunniga till den förtydligande före¬
skrift, som i överensstämmelse med nämnda praxis meddelats i 7 § av
nu gällande, den 5 mars 1909 utfärdade reglemente, enligt vilken
såsom föremål för premiering upptagits avelsdjur av »nordsvensk och
gudbrandsdalsk ras eller typ» och genom vilket förtydligande, då under
begreppet nordsvensk ras eller typ kunde inrymmas samtliga våra av
tyngre kallblod opåverkade lanthästar, Riksdagens i ovannämnda skri¬
velse framställda önskemål syntes hava blivit uppfyllt.
Emellertid hade, enligt vad de sakkunniga vidare anfört, med
anledning av stuteriöverstyrelsens ovanberörda utlåtande några av dem.
som undertecknat omförmälda motion, i en till Kungl. Magt ingiven
skrift framlagt skälen för tillkomsten av motionen samt närmare utvecklat
dess innebörd och syfte.
Därvid hade anförts, att flera för saken intresserade, särskilt
ovanbemälde Törnqvist, påvisat, att i vårt land ej en utan flera typer
av inhemska hästar funnes, vilka varken vore likartade med eller
kunde anses härstamma från den vanliga norska hästen och ej heller
kunde betraktas som avkomlingar av under senare tider importerade
varmblodiga hästar.
144
Nionde huvudtiteln.
Sammanställdes detta påstående med uttalanden i övrigt uti den
underdåniga skriften samt med innehållet i en uti skriften åberopad
och vid densamma fogad, tryckt broschyr ävensom en skriften bilagd
redogörelse, bägge av Törnqvist, framginge, att man ansåge, det i vårt
land, frånsett kulturraserna, alltjämt skulle finnas flera inhemska häst¬
typer, fristående från och olikartade med de norska samt oberoende av
senare tiders varmblodiga importer, därvid särskilt framhölles, att
Norrland och Uppland skulle äga kvar större hästar av ädel typ, här¬
stammande direkt från en forntida större häst, en urtyp med den ädla
hästens raskaraktär. Dessa uttalanden stode i överensstämmelse med
vissa teorier, som på senare åren i tidskrifter och tidningar kommit
till synes, rörande sambandet mellan forntida och nutida hästar i
vårt land.
De sakkunniga hade ansett sig böra till granskning upptaga de
viktigaste av de många såsom stöd för nämnda påståenden och teorier
åberopade källor och hänvisningar till gjorda uttalanden.
I ovannämnda underdåniga skrift hade framhållits, att de gjorda
uttalandena om ett flertal fristående typer av inhemska hästar stödde
sig på vetenskapliga bevis och nyare historiska forskningar samt att
de fullständigt anslöte sig till en lika åldrig som allmän uppfattning.
Därvid hade hänvisats till förutnämnda broschyr av Törnqvist. De sak¬
kunniga ansåge sig sakna anledning att i detalj ingå på granskning
av de antaganden och slutledningar, författaren i sin broschyr framlagt,
liksom ock av skälen för en av honom gjord uppdelning av kvarvarande
mer eller mindre inhemska hästar i vårt land, men de sakkunniga hölle
före att, huru intressanta dylika forskningar än kunde vara, man borde
vara varsam med slutledningar och uppställande av teorier, baserade på
ett fåtal skelettfynd från forntiden eller på äldre framställningar i bild,
när det gällde tillämpning på framtida praktisk liästavel. Likaledes
vore de sakkunniga av den åsikt att, även om för en dylik uppdelning
åtskilliga teoretiska skäl möjligen skulle kunna uppställas, det säker¬
ligen skulle mera skada än gagna vår hästavel, om intresset för den¬
samma splittrades i en sådan uppdelning uti en mängd typer med skilda
ortsbenämningar.
De sakkunniga överginge därför till det i den underdåniga skriften
förekommande påståendet, att den uttalade meningen om förekomsten
i vårt land av ett flertal från den norska hästen fristående liksom av
under senare tider importerade varmblodiga hästar oberoende hästtyper
»fullständigt ansluter sig till en lika åldrig som allmän uppfattning)),
därvid som exempel anförts, att i södra Västergötland hystes den vissa
Nionde huvudtiteln.
145
uppfattning, att där ännu, om ock sparsamt, funnes i behåll den kraftiga
och härdiga västgötahästen. De sakkunniga tilltrodde sig visserligen
icke att avgöra, vilken mening i detta avseende omfattades av den stora
allmänheten, men med den kännedom de sakkunniga ägde om landets
mera intresserade och, på sådan grund, väl också bäst underrättade häst¬
uppfödares åsikter, vågade de sakkunniga påstå, att dessa knappast
hyste någon dylik uppfattning. De svar rörande hästmaterialet i res¬
pektive län, som ingått från hushållningssällskapen, gåve ej heller stöd
för det i berörda skrift gjorda påståendet, och vad anginge södra
Västergötland, så hade de sakkunniga vid besök på platsen övertygat
sig om, att hästmaterial av ifrågavarande slag icke heller där vore till¬
finnandes, ehuru särskilda förberedelser gjorts för framvisandet av möj¬
ligen befintligt sådant.
Såsom »äldre auktoriteter», vilka åberopats till stöd för de i den
underdåniga skriften gjorda påståenden om förefintligheten av sådana
fristående häststammar i vårt land, hade anförts från 1840-talet förut¬
nämnde Noring.
Efter en redogörelse för åtskilliga uttalanden i Norings skrifter,
hava de sakkunniga förklarat sig hålla före, att dessa uttalanden väl
innefattade ett kraftigt stöd för åsikten, att nordsveriges och Norges
häst (Östlandshästen) på den tid, Noring avsett, varit att betrakta såsom
likartade, men att de däremot icke kunde åberopas såsom bevis för en
motsatt mening. Ej heller syntes Noring kunna påstås hava omfattat
åsikten, att här i landet ens i början av 1800-talet, och alltså före den
mest ohejdade korsningsperioden, skulle före funnits en mängd svenska,
fristående inhemska häststammar. I sin kvartalsskrift av år 1840, sid.
160, yttrade Noring nämligen: »Men jag vill påstå, att då man fram¬
drager den gamla goda svenska hästrasen såsom något äkta oblandat
svenskt, man har svårt att bevisa det man ville bevisa», och i sin
»Handbok i Husdjursskötseln» avslutade han å sid. 14 andra kapitlet
»Hästens historia i Sverige» med följande ord: »Av föregående synes
huru fåfängligt det skulle vara att uppleta någon inhemsk ras, som
kunde få namn av ren svensk; ty vanligen ha de till avel begagnade
hingstar, så väl vid kronans stuterier som hos enskilda personer, haft
någon uppblandning av främmande blod.»
Vidare åberopades i den underdåniga skriften bland »äldre aukto¬
riteter» jämväl generalen, sedermera chefen för stuteriöverstyrelsen
M. Björnstjerna. Denne hade emellertid i sitt år 1828 utgivna arbete
»System för Sveriges hästkultur» å sid. 118 och 119 sammanfört nord-
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 19
[23.]
146
Nionde huvudtiteln.
sveriges samt Trondhjems- och Gudbrandsdalsområdenas hästar och
yttrade dessutom: »Till svenska hästaveln räknar jag även den norska
och anser båda slagen vara av samma ursprungliga ras, ehuru den
norska genom fjällbetet blivit större och kraftigare.» A sid. 119 ytt¬
rades vidare: »Hälsinge- och Jämtlandshästen äro nära besläktade med
den norska, därför även förträffliga dragare.» Något stöd för före¬
komsten i vårt land ens vid förra århundradets början av ett flertal
hästtyper sådana som i den underdåniga skriften omnämndes, lämnade
han däremot icke.
Såsom ytterligare stöd för påståendet om förekomsten i vårt land
av ett flertal typer utav inhemska hästar, »vilka varken äro likartade
med eller kunna anses härstamma från den vanliga norska hästen och
ej heller kunna betraktas som avkomlingar av under senare tider impor¬
terade varmblodiga hästar» hade vidare i den underdåniga skriften
åberopats en uppsats med titel: »Vart har den s. k. Hälsingehästen
tagit vägen», författad av professorn vid veterinärinstitutet E. T. Nyström,
ävensom en avhandling av länsveterinären G. E. Nordenson och ett
uttalande av distriktsveterinären R. Ekvall.
Vad vidkomme Nyströms uttalanden i nämnda uppsats, så före¬
sloges däri den s. k. hälsingehästens restaurerande med, förutom annat
hästmaterial, hingstar av den norska rasen, som Nyström ansåge vara
den, som i brist på hingstar av oblandad hälsingetyp »lämpar sig bäst,
såvida man icke vill tillgripa den finska, nämligen den stora finska
hästen». Det syntes de sakkunniga, såsom om Nyström därmed upp¬
ställt denna s. k. hälsingehäst samt den norska hästen (gudbrandsdals-
hästen) såsom snarare varandra likartade och närstående än olikartade
och från varandra fristående.
En närmare granskning av den i den underdåniga skriften åbe¬
ropade, utav Nordenson till medicinalstyrelsen överlämnade avhandlingen
»om Bohusläns hästavel», vilken vore grundad på några års iakttagelser
å ort och ställe, gåve vid handen, att vad däri uttalades icke kunde
anses sammanfalla med de resultat, vartill Törnqvist i en samma skrift
bilagd uppsats med titel: »Vår inhemska häst» kommit rörande häst¬
stocken i dessa delar av vårt land. I sistnämnda uppsats hade förfäktats
den mening, att det ännu å vissa orter inom hela landet skulle finnas
kvarlevor av »icke en utan flere inhemska hästslag, representerande
urtyper av flera fornåldriga hästslag», samt att i Dalsland sålunda skulle
finnas en häst av annat slag än norsk häst, en häst med andra ras¬
märken, en grov uppemot 150 cm. gående häst av höglandstyp, samt i
Bohuslän en häst av mera ädel typ — en arisk (stepp-) häst. Det åsyf¬
Nionde huvudtiteln.
147
tade uttalandet i Nordensons avhandling lydde sålunda: »allmogen gör
ännu i dag skillnad mellan 'gammal svensk’, en smalhalsad, finhårig
häst, och gudbrandsdalshästen, vars tyngre typ hos en draghäst skattas
högt». Men omedelbart därefter yttrade Nordenson, och det ställde
saken i rätt dager: »Då skillnaden refererar sig till de rasmärken, som
karaktärisera norska fjordhästen från dölen, må det tillåtas att här något
närmare precisera även dessa». 1 fortsättningen av avhandlingen fram-
hölle Nordenson med all tydlighet, att Bohuslän ända intill senare åren
haft i synnerhet mot Dalgränsen en primitiv »döletyp» även kallad
»fjällstyggen» eller fjällhästen samt en synnerligen i kusttrakterna före¬
kommande fjordhästtyp. Beskrivningen på dessa två typer sammanfölle
fullständigt med vad som kännetecknade Norges två hästraser — fjord¬
hästen och döle- eller gudbrandsdalshästen. Den nuvarande bohusläns-
hästen i stort sett karaktäriserade Nordenson såsom en korsning mellan
dessa bägge typer, ehuru på olika orter och hos olika individer den ena
eller andra typen mera eller mindre tydligt bröte fram. Norden sons
åsikt syntes sålunda vara, att bohus-dalhästen — frånsett de många
inblandningar av främmande raser, som påverkat även dessa trakters
häst — ingalunda vore att betrakta som representant för inhemska häst¬
stammar, olikartade med Norges, utan tvärtom dessa mycket närstående.
Detta överensstämde för övrigt med vad Ålvsborgs läns norra
hushållningssällskap redan år 1868 framhållit, då det i en skrivelse till
den dåvarande hästavelskommittén uttalade, att det »på större delen av
Dal knappast torde finnas många hästar, som sakna norskt blod.»
På förfrågan av de sakkunniga hade Nordenson jämväl skriftligen
uttalat den mening, att »Bohusläns fjordhäst-typ helt visst bäst upp-
hjälpes med fjordhästar och den tyngre typen med ardenner- eller döle-
hästar».
De synpunkter, Nordensons avhandling innehölle, sammanfölle i
huvudsak även med de sakkunnigas egna iakttagelser vid deras förut¬
nämnda besök å ifrågavarande trakter. De sakkunniga hade emellertid
därvid iakttagit, att inom dessa trakter, i all synnerhet i och omkring
Lerdals socken, funnes ett hästslag, dalbohästen kallat, vilket bestode
av små, mellan 135 och 145 cm. mankmått hållande hästar, känneteck¬
nade av huvud med bred panna och stora, livliga ögon, jämförelsevis
markerad manke, djup och bred bål, välställda hen, kraftiga ledgångar
och raska rörelser. Dessa hästar, vilka visserligen, även de, visat sig
vara påverkade av norskt avelsmaterial och ej heller kunde uppställas
som olikartade med vissa norska hästtyper, särskilt sådana på gränsen
mellan östlands- och västlandsdistrikten i Norge, hade emellertid fram¬
[23.]
148
Nionde huvudtiteln.
visat en så pass karaktäristisk typ, att de sakkunniga, under förutsätt¬
ning att orten i fråga alltjämt kunde vara betjänt av samt finna avsätt¬
ning för dessa små hästar, ansåge dem böra tillvaratagas såsom särskild
typ inom den nordsvenska hästavelsgrenens ram.
Vad slutligen anginge Ekvalls i den underdåniga skriften åbero¬
pade iakttagelser, att Ångermanlands lantras skulle skilja sig från den
norska typen, hade Ekvall, likaledes på förfrågan, skriftligen såsom sin
mening uttalat, att de lokala förhållandena i Västernorrland satt en viss
prägel på ortens hästar såväl som nötboskap; »men att därav», yttrade
han, »vilja deducera fram det påståendet, att jämthästen, hälsingehästen
eller vad man nu vill kalla vår nordsvenska häst, skulle vara en annan
ras än den norska dölehästen, anser jag icke hava något fog för
sig. Handelsförbindelser och härmed förenat hästutbyte har nog sedan
urminnes tider varit alltför livliga, för att man kan tala om skilda
raser.»
De som stöd för uppfattningen om förekomsten särskilt i nord-
sverige och Bohuslän av inhemska häststammar, fristående från och olik¬
artade med den norska hästen, åberopade källor och uttalanden, funne
de sakkunniga alltså näppeligen lämna de åsyftade bevisen.
Däremot vågade de sakkunniga påstå, att såväl litteratur som
officiella skrivelser förelåge, av vilka med tydlighet framginge, att
framför allt nordsveriges men även andra delars av vårt land häststock
i sekler varit starkt påverkad av den norska hästen ävensom densamma
närstående, och hava de sakkunniga lämnat uppgift å ett större antal
dylika publikationer och skrifter.
Såsom en sammanfattning av sin mening hava de sakkunniga
uttalat, att de förhållanden, som under tidernas lopp påverkat häststocken
i nordsverige och Västsverige, men även en stor del av mellersta Sverige
samt Norges östland ej minst genom ett intensivt utbyte av hästar,
gjort, att det hästmaterial i berörda delar av vårt land, vilket man
ännu alltjämt kunde anse sig hava rätt att i viss mån hänföra till in¬
hemskt slag, svårligen kunde uppställas såsom olikartat med norska
hästen utan snarare densamma närstående.
Härmed hade dock de sakkunniga ingalunda velat uttala, att Norge
skulle vara att anse som urkällan till dessa landsdelars hästar. Ej heller
vore därmed den mening hävdad, att den nordsvenska hästen, varmed
de sakkunniga här åsyftade våra av tyngre kallblod opåverkade lant-
hästar huvudsakligen i norra och västra Sverige, helt sammanfölle med
Gudbrandsdalens och ej heller med Trondhjemsdistriktets hästar. Här,
som alltid, när det gällde husdjursavel, måste man räkna även med de
Nionde hnrudtiteln.
149
lokala förhållandena, och jämväl andra faktorer hade härvid varit av
betydelse. Sålunda förekomme i stora delar av Norrbottens län, fram¬
för allt i trakter med huvudsakligen finsktalande befolkning, ett hästslag,
mera likartat med det finska, varav också allt jämt årligen hundratals
individer infördes, och i de västra delarna av Västerbottens län in¬
ympades i häststocken allt jämt fjordhästliknande norskt avelsmaterial.
Man kunde även utan tvekan påstå, att i stort sett, förutom finskt
hästmaterial, ädel häst mera påverkat nordsveriges häst än Norges; och
den åberopade litteraturen lämnade obestridligt stöd för denna mening.
Särskilt gällde detta Jämtland, men — med hänsyn därtill att Jämt¬
lands län under 1820—1860-talet i stor utsträckning försett de övriga
norrländska länen med hästar och därigenom inverkat på därvarande
häststam — i ej ringa grad hela Norrland.
Det vore sålunda ställt utom allt tvivel, att ädelt blod rätt avse¬
värt inympats i häststocken. Enligt de sakkunnigas mening läge det
nära till hands att härifrån söka förklaringen till de om varmblodig häst
erinrande »blodströmmar och familjer», som ännu i dag påträffades, där
nordsvensk hästavel påginge, och vilka man velat uppställa som nu¬
tida bevis för en fornnordisk, ädel hästs — en nordisk karossiärtyp —
allmänna förekomst i vårt land, framför allt i dess nordligare delar.
Det syntes för övrigt de sakkunniga oförklarligt, varför författare
sådana som D. AV. Lilljehöök, C. A. Ehrengranat, general Björnstjerna,
professor Billing, Noring, professor Prosch, professor Forssell in. fl., vilka
mer eller mindre i detalj från och med förra seklets början beskrivit
Sveriges hästavel, icke skulle hava ens omnämnt den större varm¬
blodiga, inhemska häst, som man velat påstå allmänt hava förekommit,
och vilken, oberoende av senare tiders importer av varmblodiga hästar,
särskilt i Norrland skulle hava bibehållit sig århundraden igenom ända
från forntiden tills nu.
Möjligheten av en dylik varmblodig större hästs bibehållande från
forntiden allt hitintills såsom fristående typ syntes de sakkunniga så
mycket mindre, som obestridligt, särskilt under vissa perioder, häst-
aveln i Norrland, Jämtland undantaget, varit obetydlig, då däremot
uppfödning, baserad på inköp av föl och unghästar, förvärvade från
Jämtland och Norge, länge drivits som en avsevärd inkomstkälla, sam¬
tidigt som Jämtlands hästavel intensivt påverkats ej endast av gudbrands-
dalskt, utan även av ädelt blod.
Med anslutning till den ovan uttalade uppfattningen, att liäst-
stocken i vårt lands norra och västra delar svårligen kunde uppställas
såsom varande den norska hästen olikartad utan snarare vore densamma
[23.]
150
Nionde huvudtiteln.
[23.] närstående, ville de sakkunniga dessutom framhålla sannolikheten därav,
att såväl den nordsvenska som den gudbrandsdalska hästen kunde här¬
ledas från en grövre grundtyp. Det syntes därjämte vara ställt utom
allt tvivel, att, liksom den nordsvenska hästen på sin tid — då den
under namn av hälsinge-, jämtländsk eller ångermanländsk häst så gott
3om uteslutande fyllde behovet av tyngre dragare i huvudstaden och
bergslagen — i en mera om kallblodig än varmblodig häst erinrande
form skaffat sig sitt anseende, det huvudsakliga syftet med det nord¬
svenska hästavelsarbetet nu vore, och helt visst även i framtiden komme
att bliva, frambringandet av en visserligen rörlig, men jämförelsevis
tung och mäktig häst, danad mera efter kallblodets former än efter »den
varmblodiga hästens gestalt».
Detta vad rörde lanthästen i norra och västra Sverige.
Vad åter anginge vårt lands sydligare och sydöstra provinser,
vore, oavsett tillskottet av norskt blod, häststocken i dessa landsdelar
genom oavbrutet pågående korsning såväl med ädelt blod som med kall¬
blod av skilda slag så uppblandad och på sina ställen så fullständigt
förändrad, att man väl där knappast kunde tala om annat inhemskt
hästslag än skogsrussen, möjligen kvarvarande rester av ölandshästen
och här och var, t. ex. i Blekinge och Småland, lanthästar, vilka
senare, påverkade av nordsvenskt och norskt avelsmaterial, kunde hän¬
föras som underlag för nordsvensk hästavel.
När man därför i den underdåniga skriften föresloge den ändring
av premieringsreglementet, att de svenska och norska hästarna däri måtte
få en särskild klass utanför både varmblodiga och kallblodiga hästar,
samt användande för de olika underdistrikten av hästarnas ortsnamn,
funne de sakkunniga anledning ej föreligga att tillstyrka dylika regle-
ments förändringar.
Det hade redan uttalats, att den nordsvenska hästen i stort sett
kunde anses stå kallblodet nära och att allt talade för att denna häst,
med bibehållande av rörlighet och energi, komme att utvecklas i sådan
riktning. De sakkunniga funne på grund därav vägande skäl ej före¬
ligga för en utflyttning av detta hästmaterial ur kallblodets klass.
Vad åter vidkomme en uppdelning av vårt hästmaterial uti orts-
benämningar inom de olika underdistrikten, så att »den nordsvenska,
Upplands lantras, västgötahästen, ölandshästen och skogsrussen etc.»
skulle få behålla sina ortsnamn, så borde erinras, att skogsrussen sedan
år 1901 inrymdes inom premieringsreglementet under sådan benäm¬
ning och att i det år 1909 förnyade premieringsreglementet den nord¬
svenska hästen erhållit sin plats i överensstämmelse med vad den
Nionde huvudtiteln.
151
underdåniga skriften föresloge, nämligen jämsides med den norska (gud-
brandsdalshästen).
För »västgötahästen» syntes, såsom förut påvisats, knappast längre
kunna ens ifrågasättas en särskild klass, och ölandshästen vore för när¬
varande så starkt uppblandad med andra hästraser, att ej heller för
denna borde kunna göras anspråk på en särskild avdelning i reglementet.
Skulle emellertid verkliga praktiska skäl föreligga för ölandshästens eller
någon annan möjligen förefintlig lantrastyps restaurerande inom sig
och för densammas premiering såsom sådan, syntes det de sakkunniga
vara lämpligare, att särskild framställning gjordes därom från respektive
underdistrikt, på sätt skett med avseende å skogsrussen.
Vad slutligen det hästmaterial anginge, som i den underdåniga
skrivelsen benämndes »Upplands lantras», så kunde därmed åsyftas ett,
vid sidan om det tyngre kallblodet och produkter av ädel hästavel, uti
detta län förekommande, av norrländskt och norskt avelsmaterial sedan
lång tid tillbaka påverkat lanthästslag, vilket enligt de sakkunnigas
mening helt hörde hemma inom ramen för den nordsvenska hästavels-
grenen. Men därmed kunde ock åsyftas det hästmaterial, som samlats
vid och under några år utgått från Husby gård i Uppland och för
vilkets uppkomst redogörelse bifogats den underdåniga skriften och
däri åberopats. Visserligen syntes av redogörelsen i fråga framgå, att
ifrågavarande häststam vore grundad på material, som antagits utgöra
rester från en redan under järnåldern i Uppland enligt grundarens
mening förekommande »medelstor (cirka 155 centimeter), långskallig och
synnerligt finlemmad häst, till karaktär erinrande om den varmblodiga»,
och att syftet med häststammen på Husby gård samt densammas spri¬
dande i länet vore att »återfinna uppländska lanthästen i den varmblodiga
hästens gestalt». Men då, enligt vad de sakkunniga såväl vid besök på
Husby gård som av en till dem vid tillfället överlämnad uppsats »Ras¬
karaktärer och korsningar inom den nordsvenska hästaveln» funnit, i det
för fortsatt avel till Husby gård från Norrland inköpta avelsmaterial in¬
gått, förutom norrländskt och gudbrandsdalskt blod, även tyngre kall¬
blodiga hästslag, sådana som pinzgauer, ardenner och jutskt och detta i
ingalunda avlägsna led, samt då ifrågavarande strävan att genom ut-
gallring efter typen, men mindre med hänsyn till härstamning, söka få
fram en för Uppland passande större lanthäst sålunda fmge anses vara
ett experiment, ansåge de sakkunniga inga som helst skäl föreligga för
upptagande av särskild avdelning i premieringsreglementet för ifråga¬
varande häststam, så mycket mindre som på senare åren för densamma
inköpts och använts stamboksfört nordsvenskt hästmaterial.
152
Monde huvudtiteln.
De sakkunniga funne därför, att, sedan premieringsreglementet,
vad den omordade indelningen av hästmaterialet anginge, redan blivit
i viss del ändrat i den riktning, som i den underdåniga skriften före¬
slagits, inga skäl förelåge för ytterligare ändring i sådant hänseende.
I den underdåniga skriften hade vidare såsom en särskild beak-
tansvärd åtgärd för tillvaratagande av inhemskt hästmaterial föreslagits
inrättande av avelscentra, och hade detaljerade anvisningar lämnats i
fråga om dylika hästavelscentras anordnande. De sakkunniga ansåge
emellertid i likhet med stuteriöverstyrelsen, att mera praktiska och
mindre kostsamma åtgärder härvid stode till buds.
Yad däremot vidkomme ett i den underdåniga skriften gjort
uttalande om »möjligheten av ett framgångsrikt arbete på återupp¬
byggandet av vår egen lantras», liksom det av Riksdagen i dess för¬
berörda skrivelse uppställda spörsmålet, »huruvida icke staten även på
annat sätt än genom premiering borde underlätta arbetet för tillvara¬
tagande av de inhemska häststammarna», så delade de sakkunniga den
uppfattning, att möjlighet ingalunda saknades för återuppbyggande av
en svensk lanthästras samt att särskilda åtgärder från det allmännas
sida utöver premieringen härför vore behövliga och önskvärda.
Då de sakkunniga tagit under prövning frågan om vad som kunde
inrymmas inom uttrycket »inhemska häststammar», trodde de sig hava
funnit, att i de skilda tolkningarna av detta uttryck, »inhemska häst¬
stammar», läge en av de förnämsta orsakerna till de olika meningar,
som uppstått rörande dylika häststammars förefintlighet och sättet för
desammas tillvaratagande.
Så hade man å ena sidan med ordet »inhemska» velat beteckna
sådana häststammar, som skulle sakna varje inblandning av utländskt
— däri inbegripet norskt — blod. Andra åter hade därmed åsyftat
liästslag, förekommande särskilt i de norra delarna av vårt land, vilka
under en rad av generationer tagit intryck av de lokala förhållandena
och endast i ringa grad påverkats av främmande, olikartat avelsmaterial.
Slutligen hade man med begreppet inhemska hästar velat omfatta alla
inom landet födda hästar av de raser, varmed avel här i någon större
omfattning bedreves.
De sakkunniga hyste emellertid den mening, att det icke inom
landet torde kunna uppsökas ens enstaka individer av ett sedan längre
tid tillbaka oblandat, rent svenskt hästslag, och funne alltså den åsik¬
ten, som tagit uttrycket »inhemsk» i dess förstnämnda, mest inskränkta
bemärkelse, sakna berättigande.
Ej heller kunde de sakkunniga finna skäl föreligga att utsträcka
innebörden av uttrycket i fråga till dess sist här ovan nämnda, vid¬
Nionde huvudtiteln.
153
sträcktaste omfattning, enär ifrågavarande raser ej kunde anses hava
tagit sådant intryck av vårt lands lokala förhållanden eller härstädes
uppnått den konstans i förärvningen, som måste utgöra en nödvändig
förutsättning för att kunna inrymmas under uttrycket »inhemska» och
vilken kunde vinnas endast under en lång följd av generationer.
De sakkunniga hade efter noggrann prövning av alla härvid inver¬
kande omständigheter kommit till den uppfattning, att med inhemska
häststammar borde förstås inom vissa delar av vårt land förekommande
typer av en s. k. lanthäst med nordiskt underlag, föga eller i jämförelse¬
vis mindre grad påverkade av olikartat avelsmaterial, sådant som de
moderna kulturraserna av varm- och kallblodigt slag.
Dylika inhemska häststammar, vilka motsvarade vederbörande orters
behov och sålunda befunnes hava verkligt existensberättigande, borde,
enligt de sakkunnigas mening, omhändertagas och inom det nordsvenska
hästavelsarbetets ram och riktlinjer föras framåt som inhemskt hästslag.
När sålunda de sakkunniga föresloge dessa häststammars inrym¬
mande inom den nordsvenska hästavelsgrenen, bland annat på den
grund, att de hade sin största betydelse för nordsverige och andra delar
av landet med liknande krav på häst, följde därav jämväl, att de i och
med detsamma skulle vara berättigade till understöd av staten genom
premiering. Då emellertid ända intill 1900-talets början dessa inhemska
häststammar starkt och menligt påverkats av planlösa korsningar med
kallblodiga kulturraser samt föga eller intet därförut blivit gjort för
deras räddande undan korsningsivern och för deras utveckling inom
sig, ansåge sig de sakkunniga knappast behöva giva några ytterligare
skäl för behovet och önskvärdheten av åtgärder, utöver premieringen,
för dessa häststammars höjande till vad de för vissa delar av vårt land
hade förutsättning att bliva. De sakkunniga ansåge sig dock böra bland
sådana skäl nämna de krav på olika hästtyper, som framkallades av lan¬
dets säregna geografiska läge och synnerligen skiftande lokala förhållan¬
den, samt den i vårt land, liksom utanför dess gränser, gjorda erfaren¬
het, att det hästslag, som sedan gammalt anpassat sig efter ortsförhål-
landena, där även säkrare utvecklades och, särskilt vad anginge lan¬
dets mindre fruktbara och kargare delar, lättare fördes framåt, än fallet
vore med dit införda främmande hästslag. De sakkunniga hade härvid
även räknat med den betydelse för landets försvar, vilken måste anses
ligga däri, att landet ägde en inhemsk stock av rörliga, förnöjsamma
och härdiga hästar för trängens och artilleriets behov.
Efter den utredning, som sålunda lämnats, hava de sakkunniga
övergått till behandling av frågan om, vilka åtgärder böra vidtagas
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 20
154
Nionde huvudtiteln.
speciellt för nu ifrågavarande inhemska häststammars tillvaratagande
och utveckling, och därvid bland de åtgärder, vilka i främsta rummet
borde komma i fråga, framhållit hingstanskaffning.
För de sakkunniga vore välbekant, hurusom Kopparbergs, Gävle¬
borgs, Yästernorrlands och Jämtlands läns hushållningssällskap på ett
förtjänstfullt och gagnande sätt enats om gemensamma åtgärder för
frambringande av inhemskt hingstmaterial genom anläggande av hingst-
uppfödningsanstalten vid Vången i Jämtland. De sakkunniga hade genom
besök på platsen förvissat sig om, att denna anstalt, som inrymde ett
60-tal inom olika län födda och utvalda unghingstar, vore målmedvetet
startad och redan lämnat gott resultat. Sedan de sakkunniga därtill
tagit kännedom om de avsevärda utgifter, som de nämnda hushållnings¬
sällskapen fått och allt fortfarande finge vidkännas för anstaltens anlägg¬
ning och fortsatta utveckling, hade de kommit till den uppfattning — något
som jämväl tagit sig uttryck i en underdånig skrift den 20 juni 1908 av an¬
staltens styrelse — att denna anstalt krävde så stora uppoffringar från hus¬
hållningssällskapens sida, samtidigt som den vore och genom utvidgning,
utveckling och ökad erfarenhet ännu mer kunde bliva av så stor nationell
betydelse, att dess verksamhet måste anses vara väl förtjänt att av staten
understödjas i avsevärt vidsträcktare grad, än hittills skett. De sak¬
kunniga ansåge därför, att denna anstalt, naturligtvis mot vissa garan¬
tier och villkor, däribland erforderlig utvidgning av anstalten samt för¬
säljning av hingstar även utom de i densamma direkt intresserade fyra
länen, borde under de närmaste åren och så länge behov därav kunde
anses föreligga, understödjas med, förutom avgiftsfri upplåtelse av militie-
bostället Yången, ett årligt statsanslag av förslagsvis 10,000 kronor.
Men det syntes de sakkunniga ej nog med, att staten på sådant
sätt lämnade understöd för utveckling av inhemskt hästmaterial.
Stora områden funnes nämligen i vårt land, vilka, ehuru lämpade
för sådan hästavel som här vore i fråga, svårligen kunde, åtminstone
ej omedelbart, draga fördel av arbetet vid nämnda anstalt. Det syntes
då rättvist, att praktiska strävanden för tillvaratagande och utveckling
av inhemskt hästmaterial även på andra orter och på annat sätt, än förut
nämnts, måtte kunna ställas i utsikt att erhålla behövligt understöd av staten.
Härvid syftades närmast på trakter med något intensivare jord¬
bruk och styvare jordmån, å vilka det behövdes en kraftig, men sam¬
tidigt rörlig och härdig häst. Fråga hade då varit, om det funnes någon
typ inom den nordsvenska hästavelsgrenen, som kunde anses besitta
särskild möjlighet till ytterligare utveckling i berörda riktning. De sak¬
kunniga hade under sina resor ägnat en ingående uppmärksamhet åt
Monde huvudtiteln.
155
detta spörsmål och därvid kunnat konstatera, att på olika trakter, sär¬
skilt i Norrland, förekomme individer av sådan typ, vilken syntes i
särskild grad besitta möjlighet till önskvärd utveckling mot grovlek och
massa med bibehållen rörlighet. Denna uppfattning hade styrkts sär¬
skilt av iakttagelser vid den förut omnämnda hästuppvisningen i Öster¬
sund samt vid mönstringarna av hingstbesättningen vid Vången och av
den nordsvenska hästavdelningen vid 21 allmänna svenska lantbruks-
mötet i Örebro, där ett flertal framstående exemplar av denna typ fram¬
visats. Ett avelsarbete med lämpliga individer av denna typ borde
kunna berättiga till särskilt understöd av statsmedel, dock under förut¬
sättning att detta avelsarbete ej vore ägnat att förorsaka splittring i
eller hota en redan förut pågående, mot traktens behov svarande häst-
avel samt att avelsarbetet målmedvetet påbörjats och jämväl visat sig
äga förutsättning att bliva av verklig betydelse för trakten i fråga.
Vidare ville de sakkunniga i detta sammanhang framhålla, att sär¬
skilt statsunderstöd med fog syntes kunna ifrågasättas jämväl för upp¬
muntrande av hästavelsarbetet å trakter, varest de lokala förhållandena
vore kargare än i allmänhet i Norrland och till följd därav behov av
mindre hästar gjorde sig gällande. Sålunda ansåge de sakkunniga den
här ovan omnämnda, för Dalsland karaktäristiska hästtypen, dalbohästen,
kunna vara förtjänt av statsunderstöd, för såvitt sådana småhästar fort¬
farande syntes vara existensberättigade såsom för orten gagneliga. Lika¬
ledes syntes något statsanslag för praktiska åtgärder till vidmakthål¬
lande av skogsrussaveln å Gottland kunna, med hänsyn till denna häst¬
ras’ säregna beskaffenhet, vara berättigat.
Då det emellertid icke kunde vara möjligt att med exempel belysa
alla de fäll, där ett verkligt berättigat behov av statsbidrag uti nu ifråga¬
varande syfte kunde komma att föreligga, ville de sakkunniga inskränka
sig till ovan lämnade antydningar. Det läge nämligen i öppen dag, att
på ett sådant område som det ifrågavarande borde, under förutsättning
att medel funnes för ändamålet tillgängliga, åt Kungl. Maj:t överlämnas
att efter prövning i varje fall avgöra, om bidrag vore erforderligt samt
under vilka villkor det borde utgå. Tillvägagångssättet skulle då bliva,
att det underdistrikt, den grupp av underdistrikt eller avelsområden,
eller den sammanslutning av enskilda uppfödare, som målmedvetet arbe¬
tade på utvecklingen av inhemskt hästslag och som kunde påvisa, att
arbetet härför redan ägde eller hade utsikt att uppnå sådan betydelse,
att bidrag från statens sida kunde anses befogat och erforderligt, hade
att därom göra framställning hos Kungl. Maj:t, som då genom sitt cen¬
trala organ i hästavelsfrågor, stuteriöverstyrelsen, läte undersöka för-
156
Nionde huvudtiteln.
[23.] hållandet för att, med ledning av styrelsens yttrande och förslag- i ären¬
det, besluta utan att på förhand vara bunden av vissa former eller villkor
för anslags utdelande.
I detta sammanhang ansåge sig de sakkunniga dock böra fram¬
hålla, att de mera direkt ingripande åtgärder, som för uppmuntrande av
dylik inhemsk hästavel borde understödjas med statsmedel, syntes vara
sådana, som avsåge förberedande anteckningar om bästa, till sin typ mest
likartade avelsdjur, utväljande av lämpliga hingstföl och deras rationella
uppfödande ävensom frisedelsutdelning.
Rörande storleken av det belopp, som skulle krävas för nu berörda
ändamål kunde — utom vad anginge anslaget till Vångenanstalten —
endast sannolikhetsberäkningar göras, och hade de sakkunniga därför ej
något att erinra mot beloppet av den anslagssumma, 20,000 kronor, som
föreslagits uti de vid 1909 års riksdag av friherre N. Trolle m. fl. i
Första kammaren och av O. Nyländer m. fl. i Andra kammaren väckta
motioner rörande anslag till föreningar för tillvaratagandet av de inhemska
häststammarna.
De sakkunniga hava därför hemställt, att framställning måtte göras
hos Riksdagen om anvisande av ett belopp av 20,000 kronor årligen att
ställas till Kungl. Maj:ts förfogande för att, på de villkor Kungl. Maj:t
kunde bestämma, utgå för tillvaratagande och utveckling av sådana i
vårt land förekommande s. k. lanthästar, som kunde innefattas inom
ramen av det här förut av de sakkunniga definierade begreppet »inhemska
häststammar».
Reservation. I en reservation, som arkitekten Törnqvist bifogat de sakkunnigas
betänkande, har han, under erkännande att de sakkunnigas förslag
angående tillvaratagandet och utvecklingen av inhemska häststammar
syntes i stort sett i sig innefatta alla de åtgärder, som i sådant syfte
gärna kunna komma i fråga, och vara synnerligen väl avpassade för sitt
ändamål, framställt vissa erinringar mot de sakkunnigas tolkning av de
i Riksdagens skrivelse i ämnet använda uttrycken »urtyp», »varmblodig»
och »kallblodig» samt mot deras redogörelse för och kritik av Törnqvists
arkeologiska forskningar och förslag till typuppdelning av Sveriges nu
levande lanthästar ävensom av hästaveln vid Husby gård. Tillika
har han sökt att lämna en grundligare motivering för vissa punkter i
betänkandet. Slutligen har han dels påpekat vissa garantier, som ur
synpunkten av avelns konsolidering synts böra uppställas för åtnjutande
av det anslag, som föreslagits till anstalten vid Vången, dels ock ifråga¬
satt, huruvida det belopp, som de sakkunniga förordat för genomförandet av
Nioside huvudtiteln.
157
alla de av dem föreslagna åtgärderna för tillvaratagandet av våra inhemska
häststammar, vore härför tillräckligt. Beträffande det närmare innehållet av
detta yttrande torde jag få hänvisa till det tryckta betänkandet.
Bland hushållningssällskapens förvaltningsutskott, vilka tillfälle
beretts att yttra sig över de sakkunnigas betänkande, har icke något
avstyrkt vad som föreslagits i fråga om åtgärder för inhemska häst¬
stammars tillvaratagande och utveckling. Kronobergs läns och Ålvsborgs
läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott ansluta sig emellertid
till reservantens motivering, det förra med uttryckligt betonande, att
det föreslagna anslagsbeloppet syntes vara alltför lågt beräknat. Alla
övriga utlåtanden innehålla direkt tillstyrkande eller utvisa, att förslaget
ej givit anledning till erinran, dock att från Södermanlands län, Kalmar
läns norra del och Hallands län framhålles, att några häststammar av
avsedd beskaffenhet icke finnas inom respektive områden.
Stuteriöverstyrelsen bär i sitt utlåtande den SO april 1912 fram¬
hållit, att frågan om förekomsten i vårt land av inhemska häststammar
länge varit föremål för olika meningar, vilket emellertid ofta torde
berott på oklarhet med avseende på vad som vore att förstå med detta
begrepp. Styrelsen funne den av de sakkunniga angivna definitionen
vara väl vald och fullt motsvarande den innebörd, man skäligen borde
fasta vid nämnda begrepp. Yad de sakkunniga i denna del av betänkandet
föreslagit har tillstyrkts av stuteriöverstyrelsen, dock under framhållande
att statsunderstöd såväl till anstalten vid Vången som för andra strä¬
vanden att tillvarataga och utveckla inhemska häststammar i varje fall
borde göras beroende av det särskilda villkor, att verksamheten i fråga
underställdes statskontroll genom styrelsen.
I detta sammanhang har jag att med några ord erinra om den i
det föregående omförmälda underdåniga framställning, som avser under¬
stöd till avelsarbetet å eu särskild inhemsk häststam, nämligen den
gottländska skogsrussen. Aktiebolaget Gottlands ponnystuteri, som bil¬
dades år 1901 för att tillvarataga och upparbeta återstoden av denna
hästras, har i denna framställning anfört, att antalet skogsrussar allt¬
mera minskats, i synnerhet under senaste år, vilket sammanhängde
med att staten inköpt stora arealer av Lojstahed, där skogsrussen dittills
plägat uppfödas. För att rädda skogsrussen hade bolaget bildats och
anlagt ett stuteri, som dock gått med så stor förlust, att bolaget såge
sig tvunget att nedlägga arbetet och låta skogsrussen gå sin undergång
[23.]
Hushåll¬
ningssällska¬
pens förvalt¬
ningsutskott.
Stuteriöver¬
styrelsen so/i
1912.
Ang. skogs¬
russen.
158
Nionde huvudtiteln.
[23.] till mötes, ifall ej statsunderstöd erhölles. Den enskilda offervilligheten
kunde ej längre påräknas.
Stuteriöverstyrelsen har i utlåtande den 30 april 1912 erinrat,
att de sakkunniga anfört, att något statsanslag för praktiska åtgärder
till vidmakthållande av skogsrussaveln på Gottland kunde anses vara
berättigat med hänsyn till denna hästras’ säregna beskaffenhet. Aven
stuteriöverstyrelsen har uttalat, att understöd från statens sida till
skogsrussaveln syntes befogat framförallt därför, att denna hästras
vore av kulturhistoriskt intresse såsom varande den sannolikt enda kvar¬
varande stam, vårt land ägde av rent inhemska hästar. Styrelsen har
därför tillstyrkt sådant understöd under vissa villkor.
Departements- Den grundliga inredning, som uti de nu refererade handlingarna
chefen. ocp särskilt i de sakkunnigas betänkande kommit den så mycket om¬
stridda frågan om våra inhemska häststammar till del, visar, såsom ej
mindre de sakkunniga än även stuteriöverstyrelsen framhållit, att de
meni n gsskilj akti g! i eter, som rått angående nämnda fråga, till väsentlig
del berott på oklarhet beträffande innebörden av det använda uttrycket:
inhemska häststammar. Den nu av de sakkunniga framlagda definitionen,
nämligen att med inhemska häststammar böra förstås de inom vissa delar
av vårt land förekommande tj^per av en s. k. lanthäst med nordiskt
underlag, föga eller i jämförelsevis mindre grad påverkade av olikartat
avelsmaterial, sådant som de moderna kulturraserna av varmblodigt och
kallblodigt slag, finner jag vara den enda, som under nuvarande för¬
hållanden kan hava någon praktisk innebörd. Den är också tillräckligt
tvdlig och bestämd.
*j ö e
I likhet med vad de sakkunniga, hushållningssällskapens förvalt¬
ningsutskott och stuteriöverstyrelsen anfört och föreslagit, anser även
jag önskligt, att arbetet på vidmakthållandet och utvecklandet av dessa
inhemska häststammar må kunna främjas genom understöd av stats¬
medel. I Riksdagens omförmälda skrivelse den 6 maj 1903 har också
Riksdagen lagt särskild vikt vid behovet av att stödja denna del av
avelsarbetet. Riksdagen ifrågasatte nämligen, huruvida icke staten även
på annat sätt än genom premiering borde underlätta arbetet för till¬
varatagande av de inhemska bäststammarna, och erinrade därvid om
att staten beträffande nötkreatursaveln lämnade understöd icke allenast
genom premiering utan även genom särskilt anslag till bildande av
s. k. avelscentra. De sakkunniga hava särskilt framhållit behövligheten
av dylikt understöd för det arbete på den nordsvenska hästavelns om¬
råde, som bedrives vid hingstuppfödningsanstalten vid Vången, samt
Nionde huvudtiteln.
159
för skogsrussaveln på Gottland. Häremot har jag icke något att in¬
vända, men vill framhålla, att, såsom de sakkunniga också antytt, några
bestämda regler för understöds utdelande och åtnjutande icke" nu torde
böra fastslås, utan att det bör bliva beroende av Kungl. Maj:ts prövning
i varje särskilt fall att besluta om medlens användning och villkoren
därför. De åtgärder, som kunna ifrågakomma för främjandet av inhemska
häststammar, torde nämligen vara av så mångskiftande art, att först
erfarenheten lärer kunna lämna någon ledning för utrönande av de
verkligen verksamma åtgärderna i dylikt syfte. Så mycket bör dock
redan nu vara klart, att statsbidrag från det ifrågasatta anslaget må
utgå allenast till hushållningssällskap, grupp av dylika eller samman¬
slutning av enskilda uppfödare samt blott för sådant arbete på
utvecklingen av inhemskt hästslag, som kan anses vara av verklig
betydelse. Vad skogsrussaveln angår, vill jag meddela, att jag inhämtat,
att Gottlands ponnystuteri numera övergått i enskild persons ägo. Huru¬
vida detta kommer att utöva någon inverkan på behovet av stats¬
understöd till denna avel, lärer framtiden komma att utvisa.
De sakkunniga hava föreslagit, att åtgärder måtte vidtagas för
att ett belopp av 20,000 kronor måtte ställas till Kungl. Maj:ts för¬
fogande för tillvaratagande och utveckling av inhemska häststammar
i detta ords förenämnda betydelse. Ehuru detta belopp snarare synes
mig lågt än högt i betraktande av den mångfald av åtgärder, som i
förevarande hänseende kunna ifrågakomma, anser jag mig böra åtminstone
för närvarande och i avvaktan på erfarenhet om dessa åtgärder och
deras verkningar tillstyrka, att anslag å sagda belopp nu äskas av Riks¬
dagen för detta ändamål. Såsom stuteriöverstyrelsen framhållit, lärer
naturligtvis Kungl. Maj:t vid beviljande av statsbidrag föreskriva de
villkor och den kontroll, som kunna anses nödiga till betryggande av
medlens ändamålsenliga användning.
På grund av vad jag sålunda anfört och då ifrågavarande anslag
synes mig böra åtminstone tillsvidare uppföras å extra stat, hemställer
jag, att Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen
att å extra stat för år 1914 anvisa ett anslag
av.................................................................... kronor 20,000
att under de villkor, Kungl. Maj:t må bestämma, utgå
för tillvaratagande och utveckling av sådana i Sverige
förekommande s. k. lanthästar, som kunna innefattas
under benämningen »inhemska häststammar».
160
Nionde huvudtiteln.
Åtgärder fSi¬
den ädla
hästaveln.
Bevarings-
pris.
Stuteriöver¬
styrelsen
29/e. 1908.
d. Åtgärder för den ädla hästaveln.
Eu av de sakkunniga tillstyrkt åtgärd, som särskilt avser be¬
främjandet av den ädla hästaveln, är införandet av bevaringspris för
ädla ston. Åven andra åtgärder, som avse understödjandet av den ädla
hästaveln och i synnerhet aveln av remonter för härens behov, hava
i olika framställningar föreslagits. På grund av det inre samband, som
förefinnes mellan de sålunda föreslagna åtgärderna, torde det tillåtas
mig att i ett sammanhang redogöra för vad i dessa avseenden före¬
kommit i nu förevarande framställningar och utlåtanden.
Yad då först bevaring sprisen angår, är att märka, att frågan
därom redan för flera år sedan upptagits till behandling av stuteriöver¬
styrelsen, som närmare utvecklat densamma uti eu den 29 september
1908 till Kungl. Maj:t avlåten skrivelse rörande ändringar i gällande
hästpremieringsreglemente och i sammanhang därmed höjning av anslaget
till prisbelöningar för hästar.
Uti denna skrivelse har stuteriöverstyrelsen sålunda — under
framhållande, bland annat, att aveln av vårt lands premieringsbara
kallblodiga hästraser, vilken huvudsakligen avsåge att fylla jordbrukets
och industriens behov av lämpliga arbetshästar, vore jämförelsevis tryggad
och, lämpad efter förhållandena, ägnad att, även ekonomiskt sett, för¬
svara sin plats i den tidsenliga husdjursskötselns led — beträffande
däremot aveln av den varmblodiga hästen anfört, att framtiden syntes
ganska oviss för denna avel, såvida icke med det snaraste från statens
sida lämnades densamma det ytterligare understöd, på vilket den med
hänsyn till sin stora, sedan flera århundraden tillbaka erkända betydelse
för staten kunde anses hava berättigade anspråk.
Under förebringande i detta sammanhang av en historisk utredning,
utvisande att staten allt sedan början av 1600-talet funnit med sitt
intresse förenat att främja aveln av den ädla hästen och särskilt
omhändertagit denna avel under tider, då densamma befunnit sig i
stillastående eller tillbakagång, för att därigenom fortfarande kunna på¬
räkna en säker tillgång inom landet på lämpliga hästar för arméns
behov, har stuteriöverstyrelsen vidare framhållit, att en sådan tidpunkt
åter vore för handen, då staten måste särskilt stödja denna avel, om
icke dess fortbestånd skulle äventyras.
För utredning av frågan har stuteriöverstyrelsen därefter anfört, att
Nionde huvudtiteln.
161
aveln av den varmblodiga hästen, liksom aveln av den kallblodiga hästen,
nästan uteslutande bedreves vid det s. k. mindre jordbruket, därvid hästens
vård och skötsel oftast omhänderhades av ägaren själv eller hans familj,
vilket, enligt styrelsens mening, i nuvarande tid vore en huvudbetin¬
gelse för att den ädla hästaveln utan allt för stor risk skulle vara möjlig.
Men likväl ställde sig risken oproportionerligt stor Och uppfödningen
alltför dyrbar i förhållande till den ersättning, som uppfödaren hade
utsikt att. erhålla. Ty uppfödaren hade så gott som endast eu avsätt¬
ningsmöjlighet för sina treåriga varmblodiga hästar, nämligen att erbjuda
dem åt remonteringsstyrelsen till inköp för arméns behov, och de pris,
denna styrelse kunde betala, utgjorde högst 900 till 1,000 kronor stycket
för de bästa exemplaren, under det att de övriga betalades med betydligt
lägre pris, ända ned till 650 kronor stycket. En nedslående omständig¬
het vore jämväl den, att den svenske kavalleriofficeren sällan köpte sina
f jänstehästar direkt från uppfödarna inom landet, utan oftast plägade
vara beriden på importerade eller från regementet eller remontdepå
uttagna hästar. De treåriga hästar, som icke godtoges av remonterings-
styrelsen, finge uppfödarna sålunda i allmänhet själva behålla. Någon
sa stor olägenhet behövde detta ej bliva, därest fordringarna på ädelhet
hos hästen ej vore så högt ställda. Men då det från militärt håll stän¬
digt fordrades »mera blod» hos remonterna samt till och med den önskan
uttalats, att dessa helst borde vara fallna direkt efter fullblodshingst,
då kunde tydligtvis de hästar, som uppföddes för försäljning till remon-
teringsstyrelsen, därest de av denna kasserades, icke vara lämpliga för
jordbruksarbete. Utsikterna ställde sig sålunda ganska mörka för upp¬
födarna av ädla hästar, men först vid en jämförelse mellan denna avel
och andra grenar av husdjursavel, exempelvis nötboskapsaveln, fram-
stode fullt tydligt, huru föga lönande den ädla hästaveln numera vore.
Nötboskapsaveln, som, sedan premieringssystemet införts, tagit ett betyd¬
ligt uppsving, hade nämligen efter tillkomsten av kontroll- och avels-
föreningar nått. en förut ej anad utveckling. Närmaste följden hade
visat sig däruti, att avelsdjur av värdefulla nötboskapsstammar redan
från och med Va års ålder betingade särdeles höga pris, bredvid vilka
de pris, som betalades för värdefulla treåriga ädla hästar, måste anses
synnerligen låga. Och däri läge en stor fara för den ädla hästavelns
bestånd, i det att uppfödarna utsattes för allt större lockelse att övergå
till bedrivande av den mera lönande och mindre riskabla nötboskaps¬
aveln. Tydliga tecken därpå hade ock redan visat sig. Det inträffade
nämligen av ovan angivna anledningar allt oftare, att uppfödarna funne
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 21
Nionde huvudtiteln.
162
med sin fördel mera förenat att försälja även de mest lovande ädla
ungston framför att behålla dem till avelsbruk. Det borde därför vara
angeläget att, medan tid vore, söka bot därför. Ty sedan hästupp¬
födarna avhänt sig det med möda och omtanke anskaffade ädla avels-
materialet, skulle med visshet även de mest lockande anbud icke kunna
förmå dem att återupptaga den nedlagda hästavelsverksamheten. Vilken
beklaglig följd ett sådant förhållande i framtiden komme att medföra för
den1 ädla hästaveln, behövde ej särskilt påvisas. I örmågan att inom
landets egna gränser kunna fylla arméns behov av till krigsbruk lämpliga
hästar vore emellertid av den betydelse för nationen, att den måste vara
värd ytterligare ekonomiskt understöd från statens sida, då, såsom nu
vore förhållandet, sådant erfordrades. Styrelsen ansåge nämligen, att enda
sättet för bevarandet åt aveln utav tillräckligt antal för remontuppföd-
ning lämpliga ston vore att genom särskilda s. k. bevaringspremier ställa
stoägaren i utsikt, att han genom att behålla sitt ungsto i avelsbruk
skulle, så snart det bleve 4 år och därefter årligen, så länge det vore
premieringsbart, kunna för detsamma erhålla så värdefulla premier, att
den därigenom för honom uppkommande sammanlagda ekonomiska vin¬
sten kunde bliva större, än genom att försälja hästen redan såsom ung¬
sto. Dessa »bevaringspremier» skulle emellertid utgå endast för »a-ston»
av ädelt slag och sålunda, att för första gången betäckta ston vid 4 års
ålder tillerkändes 50 kronor, som dock skulle utbetalas först påföljande
år samt fölston vid 6 års ålder 300 kronor och fölston vid 7 års ålder
150 kronor.
Enligt verkställda beräkningar skulle införandet av de ifrågasatta
»bevaringspremierna» kräva en höjning för de närmaste årens behov
av anslaget till prisbelöningar för hästar med omkring 40,000 kronor;
och ansåge styrelsen att, då dessa premier vore avsedda speciellt för
remonteringens upprätthållande genom inhemsk uppfödning, desamma
borde bekostas uteslutande av statsmedel, utan avseende å underdistriktens
bidrag till premieringarna. Denna princip vore icke ny, enär, enligt
hästpremieringsreglementet av den 7 mars 1890, de för fullblodshingstar
bestämda prisbelöningarna av samma anledning bekostats uteslutande av
statsmedel. Därest man betraktade det sålunda ifrågasatta ytterligare
anslagsbeloppet såsom utgående uteslutande för arméns remontering och
tänkte sig beloppet fördelat å det antal remonter, som årligen erfordra¬
des för arméns behov, eller omkring 1,100, bleve värjo remont icke
mera än omkring 36 kronor dyrare för staten än förut, trots den högre
kvalitet, som i medeltal säkerligen skulle komma att vinnas genom
bevaringspremiernas införande.
Nionde huvudtiteln.
163
För påvisande av vilken betydelse från militär synpunkt sett
fackmän tillmätte vidmakthållandet av möjligheten att allt framgent kunna
inom landet remontera armén, hade stuteriöverstyrelsen vid sin under¬
dåniga skrivelse fogat från vederbörande militärmyndigheter införskaffade
yttranden i nämnda hänseende (dessa yttranden finnas tryckta såsom
bilagor till de sakkunnigas betänkande, sid. 253—275).
Med stöd av vad sålunda andragits hemställde stuteriöverstyrelsen
slutligen, att Kungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen att höja det under
reservationsanslaget till hästavelns förbättrande uppförda särskilda anslag
till prisbelöningar för hästar med 40,000 kronor.
Efter det Kungl. Maj: t lämnat hushållningssällskapens år 1908 i
Stockholm församlade ombud tillfälle att yttra sig över denna fram¬
ställning, hava ombuden uti underdånig skrivelse den 6 november
samma år på det livligaste instämt uti förslaget om bevaringspremiers
införande. Dessutom ville ombuden på anförda skäl fästa uppmärksam¬
heten därå, att jämväl för den kallblodiga hästaveln premier av ifråga¬
varande slag, ehuru till lägre belopp, skulle vara av stor betydelse.
Stuteriöverstyrelsens ifrågavarande framställning föranledde ut¬
färdandet av nu gällande hästpremieringsreglemente den 5 mars 1909,
men några bestämmelser angående bevariugspris inflöto icke däri.
De sakkunniga hava uti sitt betänkande upptagit nu ifrågavarande
förslag till behandling och därvid anfört, att de, i likhet med stuteri¬
överstyrelsen, ej kunnat finna anledning att, såsom hushållningssäll¬
skapens ombud ifrågasatt, föreslå införandet av bevaringspris jämväl för
kallblodiga ston. Ty oavsett att förverkligandet härav skulle ur ekono¬
misk synpunkt ställa alltför stora krav på staten, vore för uppfödaren
av kaliblodiga hästar ej endast risken under uppfödningen betydligt
mindre, utan även avsättningsförhållandena avsevärt gynnsammare än
för uppfödaren av varmblodiga hästar, vilken senare därför jämväl av
sådan anledning vore i behov av särskilt understöd.
Beträffande den varmblodiga hästaveln ville de sakkunniga vidare
anföra, att, vad stuteriöverstyrelsen i sin ovanberörda skrivelse fram¬
hållit icke jävats av förhållandena under de år, som förflutit, sedan
nämnda skrivelse avlåtits. Tvärtom kunde påvisas en fortgående minskning
i intresset för remontaveln i synnerhet inom landets sydligaste delar,
varest dock hittills denna avelsgren haft avsevärd omfattning. Till
detta förhållande hade åtskilliga orsaker samverkat. Särskilt borde
framhållas, att efterfrågan å kallblodiga arbetshästar ökats, varjämte
det under de senare åren än ytterligare ökade intresset för nötboskaps-
Sakkunniga.
164
Nionde huvudtiteln.
aveln inom landet i dess helhet och i all synnerhet inom skånelänen
allt mera verkat hämmande på remontaveln.
Det syntes därför de sakkunniga vara av största vikt, att åtgärder
inom den närmaste framtiden vidtoges för den ädla hästavelns upp¬
muntrande och framtida bestånd, och funne de sakkunniga det föreslagna
införandet av bevaringspris vara ett i sådant syfte synnerligen lämpligt
och kraftigt medel.
De sakkunniga ansåge sig dock böra förorda en något vidsträcktare
tillämpning av bevaringsprissystemet, än stuteriöverstyrelsen föreslagit.
Enligt styrelsens förslag skulle bevaringspris icke utgå för ston av högre
ålder än 7 år, även om överskott å de för sådana pris anvisade medlen
förefunnes. Uppenbart vore emellertid, att med så mycket större visshet
värdefulla fölston 'skulle kvarhållas i aveln, därest ägaren kunde hava
förhoppning att även under de år, som närmast följde på det, då hans
fölsto uppnådde 7 års ålder, erhålla bevaringspris för detsamma. Då
det ifrågasatta anslagsbeloppet, 40,000 kronor, kunde antagas, åtminstone
för några år framåt, lämna tillgång till utdelande av bevaringspris även
för något äldre ston, föresloge de sakkunniga, att åldersgränsen för
fölston, som vore berättigade till bevaringspris, utsträcktes till utgången
av deras tionde levnadsår.
Men även i annat avseende funne de sakkunniga en vidsträcktare
tillämpning av bevaringsprissystemet önskvärd. Det syntes nämligen
uppenbart, att om endast för de med värdebokstaven a premierade ston
finge utdelas bevaringspris, skulle, å den ädla hästavelns nuvarande
ståndpunkt, sådana pris komma ett allt för begränsat antal hästupp¬
födare till godo. Att utsträcka bevaringsprisen till samtliga de ston,
som i nu gällande hästpremieringsreglemente hänfördes till å-klassen,
skulle åter, även om premierna i denna klass sattes till avsevärt lägre
belopp än de för a-ston föreslagna, möta länder från ekonomisk syn¬
punkt. Under sådana förhållanden ansåge de sakkunniga den rätta vägen
vara att för fölston insätta en n}T klass mellan de nuvarande a- och
å-klasserna, eller med andra ord, att även för fölston införa en mellan¬
klass, utmärkt med den för hingstar redan förekommande värdebok¬
staven aå; och syntes denna anordning så mycket hellre höra vidtagas,
som vägande skäl talade för lämpligheten av densamma jämväl beträffande
fölston av kallblodig^ slag. En dylik anordning skulle nämligen dess¬
utom komma att verka reglerande och stödjande på själva avelsarbetet,
i det att man därigenom kunde bliva i tillfälle att vid stopremieringen
genomföra samma princip som vid premiering av hingstar, nämligen att
den högsta utmärkelsen, värdebokstaven a, skulle kunna utdelas endast
Monde huvudtiteln.
165
för sådana djur, som i förening med god exteriör och känd likartad
härkomst visat avelsduglighet och nedärvningsförmåga. I nämnda hän¬
seende skärpta fordringar hade hittills ansetts vara väl stränga, men
syntes tiden nu vara inne att föreslå sådana bestämmelser.
På förenämnda grunder ansåge de sakkunniga vidare beträffande
såväl för första gången betäckta ston vid 4 och 5 års ålder som ungston,
att dessa ston, som ännu icke hunnit visa ens avelsduglighet, icke
borde kunna tilldelas högre värdebokstav än ab samt att sålunda den i
gällande hästpremieringsreglemente för de mest förtjänta sådana ston
förekommande värdebokstaven a borde utbytas mot värdebokstaven ab,
vilken bokstav emellertid borde berättiga för första gången betäckta
ädla ston vid fyra års ålder till erhållande av bevaringspris.
De sakkunniga hava vidare framställt åtskilliga med bevarings-
prisens införande sammanhängande förslag till ändringar i gällande
hästpremieringsreglemente, på vilka förslag jag i detta sammanhang
icke har anledning att närmare ingå.
På grund av vad sålunda anförts, hava de sakkunniga hemställt,
att framställning måtte göras hos Riksdagen dels om anvisande av ett
särskilt anslag av 40,000 kronor årligen för att, i enlighet med av de
sakkunniga angivna grunder, utdelas såsom bevaringspris för ston av
ädelt slag, dels ock om medgivande, att vid varje års utgång möjligen
uppkommande besparing på detta anslag måtte få överföras till det
under reservationsanslaget till hästavelns förbättrande uppförda särskilda
anslag till prisbelöningar för hästar.
I de yttranden, som av hushållningssällskapens förvaltningsutskott
avgivits över de sakkunnigas betänkande, tillstyrkes förslaget i fråga om
bevaringspris oförändrat av utskotten inom Kronobergs län, Kalmar läns
norra del, Gottlands, Blekinge, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län,
Alvsborgs läns norra och södra delar, samt Skaraborgs, Örebro, Västman¬
lands, Gävleborgs och Norrbottens län. Södermanlands läns hushållnings¬
sällskaps förvaltningsutskott tillstyrker likaledes förslaget, dock under ut¬
talande att bevaringspris vore önskvärda även för kallblodiga ston, men att
det syntes ekonomiskt omöjligt att åstadkomma sådana. Förslaget till¬
styrkes även från Jönköpings, Kopparbergs, Värmlands och Jämtlands län,
dock att från de två förstnämnda länen påyrkas bevaringspris även för kall¬
blodiga ston och att från de bägge senare länen framställts yrkande på
dylika pris även för ston av nordsvensk ras. Särskilt Värmlands läns hus¬
hållningssällskaps förvaltningsutskott betonar kraftigt, att den nord¬
svenska rasen, som bestode av ett större flertal heterogena element än
Hushåll¬
ningssäll¬
skapens för¬
valtnings¬
utskott.
166
Nionde huvudtiteln.
den längre renodlade ädla hästen, vore för sin fixering till konstant typ
genom omsorgsfull inavel i långt högre grad än denna i behov av
bevaringspris, så att de bästa stona bibehölles för aveln, samt att
nämnda pris borde främst avse rasens konsolidering och först i andra
rummet, såsom de sakkunniga föreslagit, upprätthållande och förökande
av en viss redan konsoliderad ras.
Tillstyrkande yttranden hava även avgivits från Östergötlands
och Hallands län, dock med förslag om vissa ändringar i de föreslagna
villkoren för prisens utgående, samt från Uppsala län, Kalmar läns södra
del och Kristianstads län. I de tre sistnämnda yttrandena visar sig emel¬
lertid en viss tvekan, huruvida de ifrågasatta prisen skola kunna med¬
föra det med dem åsyftade resultatet. T sådant syfte framhålles från
Kristianstads län, att bevaringsprisen böra kompletteras med vissa andra
åtgärder, såsom ett samarbete med underdistriktens premieringsnämnder
vid utstationerandet av statens avelshingstar samt utdelning av frisedlar
till äldre avelsston än 10 år. Det ifrågasättes även, att premieringen
av varmblodiga hästar måtte bestridas uteslutande av statsmedel, enär
den varmblodiga aveln i allmänhet avser att fylla statens behov av
remonter. Från södra Kalmar län uttalas, att det varit önskvärt, om
åtgärder föreslagits även i syfte att skapa och rekrytera ädla moder-
stostammar. För att bevaringsprisen skola visa sig effektiva, måste först
finnas något att bevara, och en synnerligen verksam åtgärd i detta syfte
vore att genom räntefria eller billiga lån sätta hästuppfödarna i tillfälle
att anskaffa lämpliga avelsston. Från Uppsala län anföres, att med
hänsyn till länets ringa tillgång av ädla avelsston av sådan beskaffenhet,
att de kunna premieras med a eller ab, bevaringsprisen ur synpunkten
av remontavelns säkerställande icke torde kunna uppväga det redan
länge kända behovet av högre remontpris.
Sistnämnda synpunkt framhäves än skarpare av Stockholms läns
hushållningssällskaps förvaltningsutskott, som förklarar sig betvivla, att
bevaringsprisen ensamma skola kunna förmå uppfödarna att mer än
hittills vinnlägga sig om den ädla hästaveln. Så länge remontpriset
kunde nedgå till 650 kronor, vilket jämt och nätt täckte uppfödnings-
kostnaden, och så länge remonteringsstyrelsen ansåge sig handla i statens
intresse, då den nedtryckte inköpspriset till det lägsta möjliga, torde
bevaringsprisen, enligt utskottets åsikt, bliva till föga eller ingen nytta.
Detta desto mer, som de ständigt stegrade fordringarna på ökad ädelhet
i härstamningen tvingade uppfödarna att söka frambringa en häst, som,
ifall den ej kunde säljas som remont, måste slumpas bort till underpris
eller bli rent osäljbar. En ökning av remontprisen vore därför ound-
Nionde huvudtiteln.
167
gänglig, ifall den ädla häst a vein skulle bliva tillräcklig att fortfarande
fylla arméns behov. Därjämte borde inom mellersta Sverige utstationeras
bättre beskälare än hittills.
Stuteriöverstyrelsen har i sitt utlåtande den 30 april 1912 för- ^tyrciseiT
klarat sig icke hava anledning att frångå sin förut uttalade uppfatt- S0A il¬
ning, att bevaringspris skulle bliva ett kraftigt medel att åt aveln
bevara de mest typiska och ensartade ädla stona. Styrelsen hade intet
att erinra mot de av de sakkunniga föreslagna utvidgningarna i fråga
om rätten till bevaringspris, enär det givetvis ej kunde vara annat än
till fördel för den ädla hästaveln, om dylika pris utdelades i största
möjliga utsträckning. Emellertid skulle därigenom det ifrågasatta an¬
slaget å 40,000 kronor antagligen nästan genast visa sig vara för knappt
tilltaget. Det från vissa håll ifrågasatta utsträckandet av bevaringspris-
systemet även till kallblodiga ston avstyrktes på de av de sakkunniga
anförda skäl.
Bland de framställningar, som avse befrämjandet på annat sätt än J?äntefna lån
genom bevaringspris, av den ädla hästaveln och särskilt remontaveln,
är främst att märka de, som avlåtits av Kalmar läns södra hushållnings¬
sällskap.
I underdånig skrivelse den 26 januari 1911 anförde detta sällskap, Kalmar lans
att detsamma sedan femton år genom vidtagande av olika åtgärder och
offrande av för dess förhållanden avsevärda medel sökt verka för höjande sällskap,
och förbättrande av hästaveln inom dess område. Känt och erkänt
vore också, att genom dessa bemödanden, understödda av gynnsamma
yttre förhållanden, inom sällskapets område uppstått eu synnerligen
lyckad remontavel. Under det att i början av förenämnda tidsperiod
ej ens ett tiotal remonter kunde uppbringas inom sällskapets område,
hade under de senare åren därifrån ej blott fyllts årsbehovet för statens
remontdepå å Björnö, utan dessutom ett större antal remonter kunnat
inköpas för direkt placerande vid olika regementen. Därjämte hade till
avel lämpliga ädla ston försålts till andra län och en del ädla hingstföl
uppköpts för statens räkning till uppfödning å Flyinge hingstdepå,
varjämte en ganska omfattande försäljning av ädla hästar till enskilt
bruk kunnat äga rum. Detta allt torde väl få anses tyda på, att den
ädla hästaveln inom sällskapets område både kvantitativt och kvalitativt
fyllde högt ställda fordringar, och man hade grundade förhoppningar
antaga, att ytterligare framsteg på den inslagna vägen skulle stå att
168
Nionde huvudtiteln.
Stuteriöver¬
styrelsen
•’/« 1911.
Chefen för
remonte-
ringssty-
relsen.
vinna, dock under förutsättning att vad som kunde befordra denna
avelsriktning allt framgent finge påräkna minst samma ekonomiska
understöd, som hittills kommit den till del.
Förhållanden tydde dock därhän, att hushållningssällskapets min¬
skade tillgångar ej längre skulle medgiva, att sällskapet i samma mån
som hittills kunde pekuniärt understödja den ädla hästaveln, och därmed
uppstode även fara för eu tillbakagång av denna avel.
I detta sammanhang framhölles, att hushållningssällskapet förutom
det belopp, som måst anslås för utbekommande till hästpremieringarna
av motsvarande belopp statsmedel, under de sista femton åren för den
ädla hästaveln offrat dels eu summa av i runt tal 30,000 kronor, vilka
medel möjliggjort den vidsträckta utdelning av s. k. frisedlar, vilkas
gynnsamma inverkan allt mer och mer gjort sig gällande, dels i form
av räntefria eller till nedsatt ränta beviljade lån för inköp av ädla avels-
hästar ytterligare ett icke oväsentligt belopp.
För att den ädla hästaveln inom sällskapets område icke skulle,
med anledning av sällskapets oförmåga att alltjämt på denna avel offra
lika mycket som hittills, i sin helhet gå tillbaka, hemställde hushållnings¬
sällskapet, att Kung! Maj:t behagade låta undersöka, huruvida ett uppe¬
hållande och en fortgående utveckling av remontaveln inom sällskapets
område vore av den betydelse och framtida fördel för staten, att till
förekommande av befarat tillbakagående av denna avel vidtagande av
särskilda åtgärder från statens sida kunde anses befogade, såsom exem¬
pelvis: höjande av statsbidraget till hästpremieringen utöver det belopp,
varmed hushållningssällskapet bidragit till densamma, ställande av viss
summa till hushållningssällskapets förfogande för utdelning av frisedlar
till statens hingstar, eller vad eljest kunde befinnas för saken gagneligt.
Stuteriöverstyrelsen, som den 27 juni 1911 avgav utlåtande över
denna framställning, vitsordade visserligen till fullo det livliga intresse
och det framgångsrika arbete för den ädla hästavelns höjande, som
under en följd av år i alltjämt högre grad gjort sig gällande inom
Kalmar läns södra underdistrikt, men ansåg sig med hänsyn till för¬
hållandena inom vissa andra underdistrikt icke kunna förorda några
särskilda åtgärder från statens sida i fråga om förstnämnda underdistrikt.
I utlåtande den 9 oktober 1911 yttrade chefen för remonterings-
styrelsen härom i huvudsak följande. Landets försvar fordrade tillgång
på för krigsbruk lämpliga hästar, icke blott remonter till ersättning av
den årliga avgången bland stam hästarna utan även, i så stor utsträck-
Monde huvudtiteln.
169
nitig .som., möjligt, tillgång på hästar, användbara att vid krigstillfälle
utfylla bristande stamhäststyrka och att ersätta inträffande avgång.
Sedan staten numera övertagit all remontering, hade den enskilde
icke längre samma intresse som förut av ädel hästuppfödning. På de
större gårdarna hade åtminstone den ädla hästaveln med få undantag
alldeles upphört. Mindre lantbrukare, som i sitt jordbruk kunnat
använda lättare hästar, hade dock på vissa trakter fortsatt med ädel
hästavel, såsom företrädesvis och allmänt i Skåne, i Kalmar och Jön¬
köpings län samt. i mindre grad i Östergötland, Västergötland och
Halland. Utan tvivel hade den ädla hästaveln särskilt i Skåne även¬
som på Öland genom inköp av gott stomaterial gjort stora framsteg,
men dock icke så, som önskligt vore, och så, att uppfödningen blivit
tillräckligt lönände. Slopandet av statens stuterier hade berövat landet
tillgång : på för detsamma fullt passande hingstar och så gott som
omöjliggjort eller åtminstone i hög grad försvårat för uppfödarna plan¬
mässighet i uppfödningen och uppnåendet av konstanta typer, begärliga
i marknaden och framkallande en säkerställd väl betalad avsättning.
Sedan de större jordbrukarna i allmänhet uppgivit all ädel häst¬
avel och denna så gott som uteslutande vore en de mindre jordbrukarnas
sak, torde dessa numera sakna det exempel, den ledning och initiativ
till sammanslutning och samarbete i hästaveln, som vore nödvändiga
för nående av goda och lönande resultat och som t. ex. i kreatursaveln
åstadkommit så lysande framsteg.
På inånga trakter krävde ett förbättrat jordbruk tunga arbets¬
hästar; för industriens behov både inom och utom landet vore efterfrågan
på grova kallblodiga hästar stor. Uppfödningen av dessa krävde mindre
omsorg och vore mindre riskabel. Ej underligt då, att den kallblodiga
avelu inom stora delar av landet undanträngt den ädla. Enligt berät¬
telsen angående 1910 års premieringar inom l:a distriktet, omfattande
Skåne samt Blekinge och Kronobergs län, hade där de ston, som tillförts
de varmblodiga hingstarna, nämnda år minskats med 612, under det att
de kallblodiga hingstarnas ston ökats med 516. I Skåne funnes dock
förutsättningar för en lönande hästavel, då där sedan länge underhållits
eu ädel stostam och befolkningen hade erfarenhet och förmåga i häst¬
uppfödning.
Då endast Skåne årligen lämnade 60 procent av behovet remonter,
insåges lätt, att den tillbakagång i den ädla hästaveln, som nu med
störa steg ägde rum där, om den fortsatte, snart kunde komma att sätta
möjligheten att remontera armén på spel. Någon ersättning härför
kunde ej tänkas annat än på Öland. Här funnes mer än på något
Bihang Ull Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 22
170
Nionde huvudtiteln.
Kalmar läns
södra hus¬
hållnings¬
sällskap.
annat håll förutsättningar för att en remontavel skulle lena sig. En
ofantlig mängd hästar uppföddes på ön — i förhållande till innevånar¬
antalet utan motsvarighet annorstädes. Jordbruket på ön behövde icke
annat än lätta hästar. Tillgång funnes där på vidsträckta betesmarker,
ej användbara till annat, och delvis av för hästuppfödning ypperlig
beskaffenhet. För närvarande köptes årligen ett hundratal remonter på
ön, ett försvinnande fåtal av de hästar, som uppföddes där. Flertalet av
dessa, av gammal lantras mer eller mindre uppblandad från Ottenbv
stuteri, vore allt för små och oansenliga.
De bemödanden, som gjorts att förbättra hästaveln på ön genom
inköp av ston och genom här och var omsorgsfullare uppfödning, hade
krönts med god framgång och vittnade om, att strävandena för liäst-
avelns förbättrande därstädes lämnade goda resultat. Säkert vore det
i överensstämmelse med andan i premieringsreglementet, om den ädla
hästaveln uppmuntrades särskilt vad Kalmar läns södra hushållnings¬
sällskaps område beträffade, och här liksom i andra distrikt vore det
helt visst till fördel för jordbrukaren och för landets hästavel samt av
synnerlig vikt för landets försvar, om medel ansloges till premiering av
unga ston, avsedda för remontaveln.
Med stöd av vad sålunda anförts, ansåge remonteringsstyrelsens
chef hushållningssällskapets framställning förtjäna allt möjligt beaktande.
Emellertid hade Kalmar läns södra hushållningssällskap den 26 juni
1911 inkommit till Kungl. Maj:t med en ny skrivelse, vari anfördes,
att sällskapet sedan länge årligen avsatt medel för att genom amorterings¬
lån sätta hästuppfödare i stånd att förvärva genom remonteringsstyrelsen
uttagna ädla ston till rekryterande av moderstostammen, en åtgärd, som
visat sig i hög grad gynnsamt påverka den ädla hästavelns goda utveck¬
ling inom området. Under det att sällskapet förut utlämnat dessa amor¬
teringslån räntefria eller mot mycket låg ränta, hade sällskapet numera
med hänsyn till sin ekonomi sett sig tvunget att åsätta lånen 5 procent
ränta, vilket i så hög grad minskat deras begärlighet, att numera
ytterst få ansökningar om dylika lån inkomme. Detta vore också rätt
naturligt, då man besinnade, att de flesta uppfödare av ädla hästar inom
området vore innehavare av mindre eller medelstora jordbruk, för vilka
den åsätta räntan spelade en ej oväsentlig roll. Ett huvudvillkor för
moderstostammens rekrytering syntes därför vara, att nämnda lån åter
måtte kunna räntefritt utlämnas.
Med anledning härav har sällskapet hemställt, att Kungl. Maj:t
täcktes till sällskapets förfogande ställa ett belopp av 10,000 kronor att
i form av sexåriga, räntefria amorteringslån utlämnas för inköp av genom
tionde huvudtiteln.
171
remonteringssty relsen uttagna, till avel lämpliga ädla ston och med
skyldighet för sällskapet att garantera amorteringssummomas ordentliga
inlevererande, samt att det begärda understödet måtte under en följd
av år kunna få påräknas av sällskapet.
I utlåtandet häröver den 12 augusti 1911 hänförde sig stuteri-
överstyrelsen till vad styrelsen uttalat i ovanberörda utlåtande av den
27 juni samma år.
Chefen för remonteringsstyrelsen har däremot i ett den 9 oktober
1911 avgivet särskilt utlåtande i detta ärende tillstyrkt framställningen
i fråga, i huvudsak med samma motivering som i hans ovanberörda
utlåtande samma dag över hushållningssällskapets förstnämnda fram¬
ställning. Ur nu ifrågavarande utlåtande må emellertid anföras, att
bemälde chef yttrat, att om än det årliga behovet av remonter ännu
utan svårighet kunde fyllas och om än en stor del av dem vore av god
beskaffenhet, så vore dock en jämnare kvalitet önskvärd och en alltför
stor procent av de salubjudna hästarna underhaltiga. Detta berodde på
bristande omdöme vid val av hingst samt på felaktig uppfödning, men
än mer på ett dåligt stomaterial. Sistnämnda förhållande framträdde
mest på Öland. I andra trakter av landet, där ädel hästavel bedrivits,
vore den stillastående eller till och med i tillbakagång. Ersättning
härför syntes ej stå att vinna annorstädes än i Kalmar län, d. v. s. egent¬
ligen på Öland. Där vore emellertid förhållandena ovanligt gynnsamma
för remontavel i stor utsträckning och med förhållandevis ringa om¬
kostnader. Säkraste, snabbaste och billigaste medlet att utveckla remont-
aveln därstädes vore anskaffandet av göda ston. Förevarande framställ¬
ning avsåge årligt inköp av 10 ston å 1,000 kronor för varje. Den
uppoffring, staten skulle ikläda sig vid beviljandet av framställningen,
vore icke stor och väl värd ändamålet samt torde förekomma än större
uppoffringar vid en eventuell remontbrist. I andra länder måste ofant¬
ligt mycket större direkta uppoffringar göras för remontaveln. I Öster¬
rike t, ex. hade staten måst tillgripa utdelande kostnadsfritt av ston till
remontaveln. I Frankrike ställdes ofantliga summor till stuteriförvalt¬
ningens förfogande i och för remontaveln. Det läte visserligen tänka
sig, att anspråk på sådana lån skulle kunna göras även från andra håll.
Aven andra län än Kalmar hade nämligen anlitat remonteringsstyrelsen
för inköp av avelsston; nämligen Skaraborgs län årligen sedan år 1904
samt några andra län en eller annan gång för ett fåtal ston. Sådana
anspråk borde dock ej kunna medföra allt för stor risk. Tillgången på
Stuteriöver-
styrelsen
12/s 1911.
Chefen för
remonte-
ringsst.y-
relsen.
172
Nionde huvudtiteln.
Inspektören
för kavat
..leriet,,
verkligt lämpliga göda avelsston, utbjudna till salu, vore nämligen
begränsad och ej stor. En sådan uppoffring både också det dubbla
ändamålet att tillförsäkra landets försvar dugliga hästar och att under¬
stödja eu jordbrukets binäring; tv helt säkert vore hästuppfödning eri
av ölandsbefolkningens viktigaste inkomstkällor. Om ett visst bestämt
anslag avsattes för ifrågavarande ändamål, behövde staten endast vid¬
kännas ränteförlusten, och denna skulle helt säkert mer än uppvägas av
värdet av eu förbättrad häststam.
Inspektören för kavalleriet, Hans Kung!. Höghet hertigen av Väster¬
götland har vid överlämnandet av ovan omförmälda bägge utlåtanden av
chefen för remonteringsstyrelsen för egen del i skrivelse den 16 oktober
1911 anfört följande.
De alldeles särskilt gynnsamma betingelser för den ädla hast-
aveln, vilka vore tillfinnandes inom Kalmar län och särskilt på Oland,
vore allmänt kända och erkända. Att med all makt söka befordra och
främja dessa betingelser vore ur försvarssynpunkt ett statsintresse av deri
allra största betydelse, så mycket mera som det naturliga utvecklings¬
förlopp, hästaveln i Skåne tagit, knappast numera torde låta sig ändra
till remontavelns fromma. Åtminstone syntes det vara under alla om¬
ständigheter säkrast att ej mer räkna på eu sådan ändring, utan fastmer
förenligt med klokhet och förutseende, att statsmakterna med fästat
avseende på dessa sakförhållanden, sådana de nu en gång vore, i tid
inrättade sig efter desamma i fråga om de riktlinjer, i vilka landets
remontavel lämpligen borde inledas.
Frågan gällde ju här, ur remonteringsväsendets synpunkt sett, att
försäkra sig om att på annat håll kunna återvinna de förluster, som
befarades i fråga om den skånska remonttillgången, samt att om möjligt
vinna än mera därtill, och härvidlag intoge Öland en fullkomlig sär¬
ställning, i det att andra delar av landet, där ädel hästavel i någon
nämnvärd grad bedreves — d. v. s. Skaraborgs, Östergötlands och
Jönköpings län — dock i fråga om denna avel på intet vis kunde
jämnställas med Öland. Framställningar, som från dessa nyssnämnda
eller ock andra läns hushållningssällskap eventuellt kunde komma att
ingivas i samma syfte som de nu av Kalmar läns södra hushållnings¬
sällskap gjorda, hade därför enligt kavalleriinspektörens övertygelse
ingalunda lika rätt att förtjäna avseende, och ett bifall till föreliggande
framställningar borde därför ej heller kunna medföra lika befogade an¬
språk från andra håll. Naturligtvis vore det dock å andra sidan önsk¬
värt, därest statens tillgångar medgåve sådant, att medel till- rån te fria
Nionde huvudtiteln.
173
lån för uppköp av ädla avelsston i sinom tid kunde beviljas även andra
läns hushållningssällskap.
Kavalleriinspektören kunde ej underlåta att finna det mycket be¬
klagligt, att stuteriöverstyrelsen i sina utlåtanden i dessa ärenden syntes
bortse från frågornas stora betydelse just för remonteringsväsendet och
därmed ock för hela riksförsvaret samt för den särställning, detta under-
distrikt härutinnan intoge, och beträffande nödvändigheten att i detta
fall erkänna en sådan särställning hyste han en gent emot sagda sty¬
relse motsatt åsikt.
Till sist ville kavalleriinspektören framhålla, hurusom den ädla
hästaveln inom Kalmar läns södra hushållningssällskap och särskilt på
Öland torde vara en av den jordbrukande befolkningens viktigaste inkomst¬
källor. Såsom ett synnerligen påtagligt bevis för ortsbefolkningens
intresse för remontaveln åberopades en av ett femtiotal mindre jordbru¬
kare på Öland år 1911 gjord underdånig framställning om återflyttning
till Öttenby kungsgård under år 1914 av den nu till Björnö förlagda
remontdepån. För visso skulle ett bifall till eu sådan förflyttning av
denna depå vara ägnad att i hög grad verka uppmuntrande, vägledande
och stödjande för de talrika uppfödarna av ädla hästar på Öland, vilka
nästan undantagslöst kunde räknas till de mindre jordbrukarnas klass.
Skulle emellertid denna ortsbefolkningens begäran icke vinna bifall, vore
det så mycket mera angeläget att genom åtgärder i den riktning, som
av hushållningssällskapet nu föreslagits, välbehövlig uppmuntran och
ekonomiskt stöd lämnades åt dessa hästuppfödare.
Med anledning av vad sålunda anförts, har kavalleriinspektören till¬
styrkt,
dels att 10,000 kronor tillsvidare årligen måtte ställas till Kalmar
läns södra hushållningssällskaps förfogande att utdelas såsom räntefria
sexåriga amorteringslån för inköp av tio avelsston per år på sätt i övrigt,
som sällskapet i sin underdåniga framställning närmare angivit,
dels att särskild summa måtte ställas till sagda sällskaps förfogande
för utdelning av frisedlar till användning av statens hingstar och att om
möjligt även, utöver det till hushållningssällskapet utgående statsbidrag
till liästpremieringen, särskilt belopp måtte anvisas för premiering av
unga ston, lämpade för remontaveln.
Med anledning av vad inspektören för kavalleriet sålunda anfört
har stuteriöverstyrelsen avgivit förnyat utlåtande i ämnet den 31
oktober 1911. Därvid har styrelsen erinrat, att densamma vid många
tillfällen framhållit vikten och behovet av åtgärders vidtagande för att
Stuteriöver¬
styrelsen
31/io 1911.
174
Nionde huvudtiteln.
Stuteriöver¬
styrelsen s0/i
1912.
inom vårt land bereda armén tillgång på dugliga remonter, samt i sådant
hänseende åberopat bland annat dels förslaget om bevaringspris åt ädla
ston dels ock ett den 26 augusti 1911 framställt förslag om upprät¬
tande av ett tidsenligt halvblodsstuteri vid Ottenby å Öland. Då frågan
om åtgärder till främjande av landets hästavel vore under utredning
av särskilda sakkunniga, vilkas utlåtande vore snart att förvänta, hade
styrelsen icke kunnat anse lämpligt att i förväg fristående för sig upp¬
taga till prövning en, om ock viktig, detaljfråga sådan som förevarande.
I en ny underdånig skrift den 19 december 1911 har bemälda
hushållningssällskap uttalat sin livliga anslutning till kavalleriinspektörens
utlåtande.
Frågan om räntefria lån till inköp av ädla avelsston beröres icke
i de sakkunnigas betänkande. Den har emellertid upptagits av stuteri¬
överstyrelsen i styrelsens den 30 april 1912 avgivna utlåtande över
samma betänkande, varvid anföres följande.
Det lede intet tvivel, att landets ädla hästavel stode inför en
kris, vilken, därest icke i tid effektiva åtgärder vidtoges, kunde på få
år förinta det arbete, som under de senaste årtiondena med omtanke
och stora kostnader nedlagts på denna avel. Redan i sin skrivelse
den 29 september 1908, angående införande av bevaringspris, hade
stuteriöverstyrelsen framhållit detta. Införandet av dylika pris torde
förvisso komma att åtföljas av goda verkningar.
Bev ari ngsj »ris sy s tern et åsyftade emellertid huvudsakligast att åt
aveln bevara så många som möjligt av de värdefullaste yngre stona. Hur
viktigt och ändamålsenligt detta system än vore i dylikt hänseende,
förmådde det emellertid icke att tillgodose det för den ädla hästaveln
synnerligen viktiga intresset att bereda de hästuppfödare, vilka ännu
ville ägna sig åt den vanskliga aveln av remonter, tillfälle att förskaffa
sig framstående moderston.
I vårt land bedreves numera aveln av ädla hästar nästan ute¬
slutande i sammanhang med det s. k. mindre jordbruket, men utövarna
av detta saknade oftast erforderligt driftkapital och kunde sällan på egen
hand anskaffa det belopp av 1,000 å 1,200 kronor, som ett ädelt fölsto
av god klass kostade i inköp. De finge därför antingen avstå från denna
förvärvsgren eller utöva densamma med mindre värdefulla ston — aveln
och dem själva till ogagn. Några hushållningssällskap hade behjärtat
detta och genom räntefria lån sökt underlätta anskaffandet av goda
moderston av ädelt slag. Men hushållningssällskapens tillgångar toges
år från år i allt större grad i anspråk för andra oavvisliga behov, och
Monde huvudtiteln.
175
minskningar eller indragningar av anslag till hästavelsändamål kade till
följd därav måst ske samt kunde befaras än ytterligare behöva göras.
Av förberörda, utav Kalmar läns södra hushållningssällskap hos Kungl.
Maj: t gjorda framställning om räntefria lån fram ginge, att detta hus¬
hållningssällskap ej längre såge sig i stånd att fortfara med utlämnandet
av räntefria lån till inköp av remontston. Nämnda hushållningssällskap
hade dock under de senaste 14 å 15 åren å den ädla hästaveln offrat
mera i förhållande till sina tillgångar än de flesta andra hushållnings¬
sällskap. Ej heller syntes något annat underdistrikt kunna uppvisa ett
förhållandevis så stort uppsving under de tio sista åren i avseende å
denna avel, och det borde beaktas, att en mäktig hävstång härvid varit
de räntefria lånen, varigenom underdistriktet tillförts en stam av när¬
mare 150 kvalificerade moderston.
Nämnda hushållningssällskaps oförmåga att fortfarande anvisa ränte¬
fria lån åt utövarna av den ädla hästaveln bleve säkerligen icke ensam¬
stående. De sakkunniga hade i sitt betänkande framhållit, hurusom de
ökade kraven på anslag av hushållningssällskapen till andra ändamål
framtvingat indragning eller minskning av understöd, som hittills kunnat
komma hästaveln till godo, samt att det under sådana förhållanden vore
av vikt att undersöka, om ej vissa av de åtgärder, som dessa sällskap
hittills vidtagit för understödjande av hästaveln, vore av den betydelse,
att det ur allmän synpunkt kunde vara av intresse, att de alltjämt bibe-
hölles och än vidare utvecklades, och, om så kunde visas vara förhållan¬
det, syntes skäl föreligga för staten att i dessa fall träda stödjande
emellan.
Stuteriöverstyrelsen hölle nu före, att en art av sådant under¬
stödjande, som med rätta borde övertagas av statsverket, då hushåll¬
ningssällskapen icke längre förmådde utöva densamma, och som kunde
ske med jämförelsevis obetydliga uppoffringar, vore utlämnandet genom
vederbörande hushållningssällskap av räntefria lån till uppfödare av ädla
hästar för inköp av till remontavel lämpliga ston. Tydligtvis skulle
det icke ifrågakomma att uppmuntra en sporadiskt förekommnnde dylik
avel, utan fastmer borde understödjandet gå ut på att söka koncentrera
sådan avel på orter, där erfarenheten visat, att den kunde trivas och
utvecklas. Vad beträffade beloppet av det anslag, som för ändamålet
behövde ställas till Kungl. Maj:ts förfogande, vore det svårt att uttala
någon grundad mening, men det syntes stuteriöverstyrelsen, som om
det icke vore lämpligt att ifrågasätta mindre anslag för en gång än
200,000 kronor.
Med avseende å de villkor, som borde fästas vid utlämnandet av
176
Monde huvudtiteln.
Stats¬
kontoret.
Hushåll¬
ningssällska¬
pens ombud
14/u 1912.
dylika lån, har stuteriöverstyrelsen föreslagit vissa, bestämmelser, vilka
i huvudsak innehålla, att lån skulle utlämnas endast inom underdistrikt,
där övervägande ädel hästavel bedreves och där göda förutsättningar
för sådan avel funnes; att lånen skulle vara räntefria och få innehavas
under sex år samt amorteras på sådant sätt, att från och med det andra
året av låneperioden en femtedel årligen avbetalades; att hushållnings¬
sällskapen skulle vara låneförmedlare och ikläda sig återbetalningsskyldig-
het för statslånet samt ansvara för att de fastställda villkoren i övrigt
uppfylldes; att hushållningssällskap, som önskade erhålla statslån, skulle
inom viss bestämd tid till stuteriöverstyrelsen insända sin till Kungl.
Maj;t ställda ansökning därom, varefter nämnda styrelse skulle till
Kungl. Maj:t överlämna ansökningarna jämte eget utlåtande; att låne¬
beloppet icke finge överstiga för ett och samma hushållningssällskap
40,000 kronor och för enskild hästuppfödare 1,200 kronor för varje
sto; att stona skulle tillsvidare uppköpas genom reinonteringsstyrelsens
försorg och bland de sålunda inköpta stona urval ske för de enskilda
köparnas räkning av en nämnd, bestående av vederbörande premierings-
nämndsordförande, chefen för remonteringsstyrelsen samt ett ombud för
vederbörande hushållningssällskap, varvid avseende skulle fästas vid
att stona med avseende å härstamning, typ och exteriör vore lämpliga
för underdistriktet i fråga, samt att stona skulle årligen uppvisas för
premieringsnämnden.
På grund av vad sålunda blivit anfört, har stuteriöverstyrelsen
hemställt, att framställning måtte göras hos Riksdagen att ställa ett
belopp av högst 200,000 kronor för en gång till Kungl. Maj:ts förfogande
för ifrågavarande ändamål.
Statskontoret, vars yttrande i denna fråga jämväl inhämtats, har
i utlåtande den 19 september 1912 förklarat sig icke finna någonting
vara att erinra mot att, om den föreslagna lånefonden inrättades, dess
förvaltning uppdroges åt statskontoret, vilket i så fall borde bemyndigas
att hos riksgäldskontoret i män av behov rekvirera nödiga medel.
Hushållningssällskapens ombud hava i sitt yttrande den 14 november
1912 till en början, lika med vad stuteriöverstyrelsen i sitt yttrande
anfört, erinrat om, att landets ädla hästavel vore stadd i tillbakagång.
Därest icke åtgärder för densammas främjande inom närmaste tiden
bleve vidtagna, vore enligt ombudens mening fara för handen, att stats¬
verkets behov av hästar för militära ändamål icke länge kunde fyllas
genom den inhemska aveln, utan syntes man bliva försatt i den i alla
Nionde huvudtiteln.
177
avseenden förkastliga nödvändigheten att utomlands inköpa för ändamålet
lämpliga hästar.
Beträffande det sätt, som nu föreslagits för liästavelns understöd¬
jande eller inrättande av en lånefond samt utdelning av räntefria lån,
hade visserligen hos ombuden yppats betänkligheter i fråga om såväl
fondbildning för låneändamål som utlämnandet av de ifrågasatta lånen
räntefritt, men dessa betänkligheter hade dock för ombuden ej ställt
sig såsom avgörande, då den framställda frågan berörde ett viktigt
statsintresse och då ett uppskov med åtgärders vidtagande skulle vara
förenat med verkliga olägenheter, vartill komme, att den fondbildning,
som ifrågasatts, uppginge till ett relativt sett obetydligt belopp.
På grund av vad sålunda anförts, ville ombuden hemställa om
bifall till det gjorda förslaget.
Enligt vad som inhämtas av det vid ombudens möte förda proto¬
koll, rådde ingen meningsskiljaktighet beträffande behovet att vidtaga
åtgärder för att främja den ädla hästaveln. Det framhölls, att en av
orsakerna, varför det numera ej vore så tilldragande som förr att upp¬
föda varmblodiga hästar, vore att just ingen marknad längre funnes
för försäljning av kasserade remonter till vagnshästar, såsom man förut
gjort. Men från den sida, som yttrade betänkligheter mot det nu ifråga¬
varande förslaget, framhölls, att den rätta vägen att främja sagda avel
vore att höja priset på remonter, varvid kostnaden för staten drabbade
det konto, som hade nytta av saken. Det föreslagna sättet medelst
utlämnande av räntefria statslån vore en nyhet, som kunde leda till så
betänkliga följder, att det icke borde vinna burskap i vår statshushåll¬
ning, även när det gällde ett jämförelsevis så litet belopp, som nu
ifrågasatts. Från motsidan anfördes samma skäl för förslaget, som
kommit till synes i Kalmar läns södra hushållningssällskaps och stuteri¬
överstyrelsens framställningar. Särskilt framhölls, att vissa hushållnings¬
sällskap redan ernått goda resultat genom ett förfarande sådant som
det nu ifrågasatta. Ombudens tillstyrkande utlåtande fattades utan
votering.
Såsom tidigare nämnts, har chefen för remonteringsstyrelsen jäm¬
väl i det av kavalleriinspektören från honom infordrade utlåtande av
den 29 juni 1912, vilket jämte andra handlingar överlämnats från
lantförsvarsdepartementet till jordbruksdepartementet, tillstyrkt, förutom
höjning av remontpriset, åtgärder till underlättande för uppfödarna att
anskaffa lämpliga avelsston.
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand,
23
178
Nionde hirra dtiteln.
Departements-
skefen.
Uti alla de framställningar och utlåtanden, som beröra nu föreva¬
rande fråga om åtgärder för främjande av den ädla hästaveln, uttalas
allvarliga bekymmer för denna avels fortbestånd och utveckling i vårt
land. Till följd av åtskilliga förhållanden, vilka i dessa yttranden
angivits, har denna avel, som alltid varit förenad med avsevärda vansk¬
ligheter, under senare tid blivit allt mera riskabel och alltför ofta ekono¬
miskt ofördelaktig. Det är då icke underligt, att den börjat flerstädes
avtaga, detta även i sådana delar av landet, där den sedan länge med
stor framgång bedrivits, samt lämna rum för säkrare och mer in¬
bringande avelsgrenar, såsom av kallblodiga hästar och av nötboskap.
Det är också föga anledning att antaga, att ovan antydda förhållanden
skola, om de lämnas att fritt utveckla sig, ändras till fromma för den
ädla hästaveln. Tvärtom torde det vara sannolikt, att denna avel i
sådant fall komme att allt mera gå tillbaka.
Det skulle heller icke vara något statsintresse att genom särskilda
åtgärder söka upprätthålla och utveckla eu avelsgren, som sålunda numera
visat sig i allmänhet vara för sina idkare oekonomisk, därest icke för-
svarsintresset allt fortfarande krävde, att hären äger tillgång till hästar
av för dess behov lämpad typ och egenskaper. Främjandet av den
ädla hästaveln är nämligen, om än inom vissa enstaka orter hästar av
ädel ras ännu kunna med fördel användas för praktiskt bruk, numera
huvudsakligen ett led i försvarets tjänst. Men för detta ändamål är
ett sådant främjande av stor vikt, då ju uppenbart är, att härens behov
av hästar bör i möjligaste mån tillgodoses inom det egna landet.
Det synes då vara givet, att åtgärder för beredande åt hären av
tillgång på lämpligt hästmaterial främst böra tillhöra lantförsvarsde-
partementet och bestridas av anslag under fjärde huvudtiteln. Detta
har också uppmärksammats i de förut omförmälda yttranden, vari såsom
den viktigaste åtgärden för upphjälpande av den ädla hästaveln före¬
slagits höjande av remontpriset. Åven jag hyser den uppfattningen,
att en dylik höjning är av behovet påkallad för uppehållande av in¬
tresset för ifrågavarande avel. Tv först därigenom att uppfödaren be-
redes utsikt att för sitt arbete och sina omkostnader samt sin stora
risk erhålla tillräcklig gottgörelse vid remontens försäljning, kan han
förmås att ägna sig åt denna avel. Sedan medelpriset å remonter i de
för åren 1910, 1911 och 1912 fastställda staterna för remonteringsan-
slaget upptagits till allenast 775 kronor, höjdes detsamma för år 1913
till 825 kronor, och har Kungl. Maj:t förut deuna dag på föredragning
av chefen för lantförsvarsdepartementet vid beräkning av medelsbehovet
under nyssberörda anslag utgått från ett medelpris av 850 kronor för
Nionde huvudtiteln.
179
år 1914. Emellertid torde även andra åtgärder än höjande av remont-
priset erfordras, om ett gott resultat skall uppnås. På jordbruksdeparte¬
mentet torde därvidlag ankomma att tillse, att aveln ledes i rätt rikt¬
ning för erhållande av hästar med önskad enhetlig typ och framstående
egenskaper. Åtgärder i sådant syfte kunna tänkas vara av flera slag.
Sålunda har, bland annat, föreslagits upprättandet av ett statsstuteri å
Ottenby. Härtill återkommer jag i annat sammanhang. I nu före¬
varande framställningar hava i synnerhet två åtgärder förordats, näm¬
ligen utdelandet av bevaringspris åt ädla avelsston och beviljandet av
räntefria lån för inköp av dylika.
Bägge dessa metoder peka mot samma mål. Då det emellertid
på grund av de stora krav, som för skilda ändamål ställas på statskassan,
icke lärer kunna nu ifrågasättas att anlita båda sätten samtidigt, och
det ju för övrigt torde vara önskvärd att först lära känna verkningarna
av endera av dessa metoder, anser jag det böra tagas i övervägande,
vilkendera av dem kan antagas skola i förhållande till den kostnad,
som åsamkas statsverket, medföra de säkraste verkningarna.
Bevaringsprisen skulle enligt förslaget åsamka staten en årlig
utgift av minst 40,000 kronor. De skulle enligt de sakkunnigas, av
stuteriöverstyrelsen biträdda mening utbetalas till fölston i åldern 5—10
år, vilka tillerkänts värdebokstaven a eller ab. Prisen skulle enligt de
sakkunnigas förslag utgöra för betäckta ab-ston vid fyra års ålder
50 kronor samt för fölston med värdebokstaven a eller ab vid sex års
ålder respektive 300 och 150, vid sju års ålder respektive 150 och 100,
vid åtta års ålder respektive 100 och 75, vid nio års ålder respektive
75 och 50 och vid tio års ålder respektive 50 och 25 kronor, allt
under förutsättning att stoet uppvisas med föl vid sidan eller synbart
dräktigt samt fortfarande premieras i vederbörande klass.
Det är ju oförnekligt, att utsikten att erhålla dylika pris bör utöva
en icke obetydlig lockelse för en hästuppfödare att för avelsändamål
bibehålla ett lovande ungsto och att fortfarande använda detsamma till
avel åtminstone så länge någorlunda avsevärda pris erhållas. Emellertid
bör anmärkas, att på grund av anslagets begränsning till 40,000 kronor
det visst icke är säkert, att dessa pris kunna påräknas i full ut¬
sträckning. Såsom stuteriöverstyrelsen framhållit, torde anslagsmedlen
icke kunna räcka till att medgiva detta, varvid naturligtvis de äldsta
stona först skulle uteslutas. Att höja anslaget utöver 40,000 kronor
skulle väsentligt öka statsverkets utgifter och torde icke nu böra ifråga¬
sättas. Detta premieringssystem synes därför icke kunna frånkännas
ett ganska stort moment av ovisshet för uppfödafen.
180
Nionde huvudtiteln.
Härtill kommer eu synpunkt, som från flera håll framförts, näm¬
ligen önskvärdheten av att de olika avel sriktningarna inom hästaveln
mer än hittills lokaliseras till flor var och en lämpliga trakter. Att medelst
bevaringspris uppmuntra bibehållandet av ett a- eller al)-sto inom en
trakt, där den ädla hästaveln eljest icke idkas och ej heller har förut¬
sättningar för att kunna vinna större insteg och utveckla sig, synes
icke lämpligt. Det är i stället även enligt min mening riktigare att
söka uppmuntra därtill, att inom vissa orter, som på grund av natur¬
förhållandena i särskilt hög grad äro lämpade för ifrågavarande avel,
densamma blir allmänt omfattad. Men för åstadkommande och ut¬
vidgande av dylika så att säga lokala avelscentra för den varmblodiga
aveln synas mig bevaringsprisen knappast lika effektiva som det andra
av de föreslagna systemen, nämligen räntefria lån.
Det bär med rätta framhållits, att, för att bevaringsprisen skulle
medföra full avsedd verkan, måste först finnas något att bevara. Den
som av egen uppfödning äger ett värdefullt avelssto, kan ju genom
dessa pris möjligen förmås att själv behålla stoet för avel. Men för
den, som måhända är betänkt på att åt sig anskaffa ett dylikt sto, är
ofta inköpskostnaden så stor, att han icke vågar sig på försöket, om han
skall uteslutande av egna medel bestrida sagda kostnad. Den ovissa
utsikten att i framtiden erhålla bevaringspris torde knappast utöva
något bestämmande inflytande i detta fall. Dessa pris torde hava sin
huvudsakliga verkan däri, att de bidraga till bibehållandet av det nu¬
varande tillståndet, men de torde icke i samma mån vara ägnade
att utbreda aveln inom härför lämpade orter, något som synes vara den
enda framtidsmöjligheten för den ädla hästaveln. Behov framträder
därför av åtgärder, som äro ägnade att inom trakter, som nyss nämnts,
sprida och utveckla ädla moderstostammar. Detta synes emellertid
kunna på ett lämpligt sätt ske genom att hågade och därtill skickade
jordbrukare medelst räntefria lån sättas i tillfälle att inköpa goda
avelsston. De, som uppföda dylika ston, få också härigenom lättare av¬
sättning för desamma och sålunda beredas även dem fördelar. Genom
villkor vid lånens utlämnande kan säkerhet erhållas, att det inköpta
stoet verkligen användes till avel, så länge lånet är obetalt.
För frågans bedömande böra även statens kostnader för dessa lån
tagas i betraktande. Stuteriöverstyrelsen har ifrågasatt ett anslag för
en gång av 200,000 kronor. En lånefond av endast denna storlek synes
mig dock alltför liten för att kunna medföra något verkligt betydande
resultat. Detta torde näppeligen kunna vinnas, med mindre än att
ett belopp av 100,000 kronor årligen är tillgängligt för utlåning.
Monde huvudtiteln.
181
Därest, såsom stuteriöverstyrelsen, föreslagit och varemot jag ej liar
något att erinra, lånen skulle få behållas under sex år och återbetalas
under de fem senare åren med en femtedel årligen, skulle det kapital,
staten inalles komme att behöva småningom tillskjuta, uppgå till föga
mer än 400,000 kronor. Om härå beräknas en ränta av 4 procent,
skulle statens årsutgift, när fonden är färdigbildad, kunna anses uppgå
till omkring 16,000 kronor. För en utlåning av 100,000 kronor om
året torde kunna inköpas 90 å 100 avelsston årligen, och om dessa under
hela lånetiden användas till avel, bör härigenom en ganska stor ädel
stostam bevaras för a vein.
Den erfarenhet, som särskilt inom Kalmar läns södra hushållnings¬
sällskaps område vunnits av de goda verkningarna utav dylika räntefria
lån, synes mig kraftigt tala för ett fortsättande på den sålunda inslagna
vägen. Aven inom andra orter har systemet med räntefria lån visat
sig medföra stora fördelar, när det använts för att möjliggöra inköp
antingen av avelsston eller av hingstar, tjurar, galtar eller andra
avelsdjur. Om det inköpta djuret hålles tillräckligt högt försäkrat,
kommer såväl långivaren att äga en ganska god säkerhet som ock lån¬
tagarens risk att bliva jämförelsevis måttlig.
Då dessa lån skulle utlämnas räntefritt, synes det mig icke
lämpligt, att staten för ändamålet upplåna!' medel, utan böra sådana
anvisas från andra statsinkomster. Vid sådant förhållande torde de
betänkligheter, som från vissa av hushållningssällskapens ombud yppats
mot att staten skulle slå in på systemet att utlämna räntefria lån, till
väsentlig del förlora i styrka. Därest systemet med bevaringspris
bleve godkänt, skulle detta redan under de tio första åren föranleda
en utgift av 400,000 kronor, vilka medel vore för all framtid undan¬
dragna statskassan, och därefter skulle fortfarande ett årligt anslag å
40,000 kronor utgå. Genom bildandet medelst anslagsmedel av eu fond
för räntefria lån, till vilken under en något kortare tid skulle behöva
successivt anvisas tillhopa föga mer än 400,000 kronor, skulle vinnas,
att fonden därefter underhölle sig själv genom inflytande kapitalavbetal¬
ningar och att staten ej längre behövde vidkännas några direkta
kostnader för ändamålet. Fonden funnes därjämte kvar, för den händelse
staten mot förmodan skulle i framtiden anse sig böra upphöra med
utlåningen. Staten skulle visserligen i detta fall förlora räntan, men
någon ränta kan ej heller beräknas å de medel, som skulle utgå till
bevaringspris. Med hänsyn till nu antydda omständigheter lärer det
vara uppenbart, att lånesystemet är för staten vida mindre dyrbart än
systemet med bevaringspris och att lånesystemet, jämväl från andra syn-
182
Nionde huvudtiteln.
[24.]
Stamboks-
föring.
(extra anslag.)
Sakkunnigas
betänk ande.
punkter sett, bör åtminstone tillsvidare föredragas, därest icke dess verk¬
ningar för ändamålets vinnande skulle anses vara avsevärt mindre än
bevaringsprisens. Såsom jag i det föregående anfört, synes mig emeller¬
tid detta knappast vara fallet.
Jag finner mig därför för närvarande böra förorda förslaget om
bildande av en lånefond för utlämnande av räntefria lån för inköp av
avelsston. Till förslag om inrättande av en sådan lånefond återkommer
jag senare i dag vid behandlingen av frågan om utgifter för kapitalökning.
e. Stambok^/Öring.
Ett annat av de sakkunniga framlagt förslag till främjandet av
landets hästavel avser stamboksföringen.
För närvarande finnas bestämmelser om stamboksföring i premi-
eringsreglementets 8 § av huvudsakligen följande innehåll. Därest hus¬
hållningssällskap önskar, att stambok skall införas inom underdistriktet,,
uppgör sällskapet förslag, som granskas och, om det gillas, fastställes
av stuteriöverstyrelsen. Tiden för stambokens uppläggande bestämmes till
högst 10 år efter fastställelsen, och anses stamboken införd vid den bestämda
tidens utgång. Hästar av varm- och kallblodigt slag införas i samma
stambok men under skilda huvudavdelningar samt olika kallblodiga slag
inom särskilda underavdelningar. När stambok upplägges och ännu
mer sedan den införts, skärpas villkoren på härstamning hos de hästar,
som kunna premieras och intagas i stamboken.
De sakkunniga hava i denna fråga anfört huvudsakligen följande.
Eu allmänt genomförd rationell stamboksföring vore ett av de
medel, som i främsta rummet hade betydelse för grundläggande och
befordrande av ett lands hästavel. Med stamboksföring vunnes nämligen
en på säker grund vilande kännedom om avelsdjurens härkomst och
möjliggjordes fortsatt parning mellan likartade individer, varigenom
åter kunde ernås eu. grundstomme inom hästaveln, vilken vore ägnad
att öka säkerheten för en fortgående nedärvning av önskade egenskaper
och former hos kommande hästgenerationer.
Den ledande tanken i de bestämmelser om stamboksföring, som
funnes i gällande premieringsregiemente, vore, att stambok skulle föras
för varje underdistrikt för sig och omfatta samtliga de olika inom
underdistriktet förekommande premieringsbara raserna.
Den i regel ledande principen beträffande utlandets häststamboks-
föring, nämligen en stambok för varje ras, omfattande jämförelsevis
stora avelsområden, hade sålunda i vårt land icke vunnit stöd i gällande
Nionde huvudtiteln.
183
premieringsregiemente. Härtill komme, att premieringen så till vida
gjorts beroende av stamboksföringen att, i samma mån stambok bleve
inom ett underdistrikt upplagd eller införd, fordringarna därstädes på
de premierade djuren skärptes, vad härstamning anginge.
Dessa reglementets bestämmelser syntes emellertid icke hava i
önskvärd män fört stamboksföringen framåt. Sålunda funne man, att
hittills egentligen endast stamboken för Skåne blivit fullständigt genom¬
förd enligt premieringsreglementets bestämmelser. Dock vore stamböcker,
efter i föreskriven ordning skedd fastställelse, under uppläggning inom
Skaraborgs, Jönköpings och Hallands läns underdistrikt. Vidare vore
för Värmlands läns underdistrikt ansökning om fastställelse å stambok
under utredning, varemot Östergötlands läns hushållningssällskap låtit
en till stuteriöverstyrelsen ingiven dylik ansökning avskrivas.
Uti förevarande fråga vore emellertid att märka, att stamboken
för Skåne, vilken tjänat som mönster för övriga ovannämnda stamböcker,
omfattade ett redan i och för sig avskilt avelsområde, vilket sedan
ålder varit känt för sin betydande och framstående avel av i synnerhet
ädla hästar, på grund varav förutsättningarna för en särskild stambok
för detta landskap måste anses hava varit särdeles gynnsamma. Anslut¬
ningen till densamma hade ock varit mycket stor, och dess uppläggande
och fullföljande hade bedrivits med energi och målmedvetenhet.
En annan grupp bildade två stamböcker, utgivna, den ena av
stamboksföreningen för svenska ardennerhästen och den andra av hus¬
hållningssällskapen i Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorr]ands, Jämt¬
lands, Västerbottens och Norrbottens län genom styrelsen för hingst-
uppfödningsanstalten vid Vången. Dessa stamböcker avsåge vardera
endast en ras och omfattade större områden, nämligen den förra hela
landet och den senare Norrland och Dalarna. De vore sålunda grundade
på annan princip än den, som läge till grund för den i premielångs-
reglementet anvisade stamboksföringen, men såväl hushållningssällskapen,
som, vad anginge ardennerstamboken, även Kungl. Maj:t hade visat sig
godkänna denna princip genom att stödja dessa stamböckers utgivande.
Resultatet av premieringsreglementets bestämmelser i förevarande
avseende, vilka gällt i tio år, hade således icke blivit, vad som val
därmed åsyftats, nämligen en allmänt inom de olika underdistrikten
påbörjad stamboksföring över det bästa hästmaterialet.
Enligt de sakkunnigas mening vore emellertid stamboksföringens
betydelse för hästaveln mer eller mindre erkänd inom samtliga län,
varför det ville synas, som om omständigheter förelåge, vilka härvid
inverkade tillbakahallande. En undersökning i detta avseende svntes
184
Nionde huvudtiteln.
giva vid handen, att orsakerna härtill vore av flera slag, dock främst
av ekonomisk art. Med de allt mera stegrade fordringarna på hus¬
hållningssällskapens tillgångar från olika grenar av lanthushållningen
mötte det i regel svårigheter för sällskapen att ikläda sig de kostnader,
som en ensamt för dess område utgiven häststambok skulle kräva.
Men även det förhållandet, att enligt nu gällande hästpremierings-
reglemente stamboks uppläggande och i ännu högre grad införande av
stamboken samtidigt medförde skärpning inom underdistriktet av här¬
komstfordringarna å stomaterialet vid dess premiering, syntes hava
inom en del underdistrikt med ännu i stort sett lågt stående hästavel
bidragit till att stamboksföringen därstädes tillsvidare un danskjutits.
Ett flertal intresserade på hästavelns område hade dessutom ställt
si»- tveksamma i fråga om lämpligheten av systemet med länsstamböcker
för hästaveln och detta i synnerhet sedan stamböcker med större
territoriell omfattning men endast för eu ras börjat få verklig praktisk
betydelse. För att fullt kunna svara mot sitt ändamål borde nämligen
en stambok giva en lätt överskådlig bild av det bästa avelsmaterialet
inom hela det avelsområde, där inom landet den ifrågavarande häst¬
rasen åtminstone något så när allmänt vore tillfinnandes. Detta kunde
svårligen vinnas genom införande av hästar utav samma ras i ett flertal
stamböcker, vilka för övrigt sinsemellan ej kunde få det sammanhang,
som måste anses önskvärt. Men om redan det måste anses som en
stor olägenhet, att i ett och samma land hästar av samma ras upptoges
i ett flertal stamböcker, utgivna i de olika underdistrikten, så syntes
det de sakkunniga ej mindre olämpligt, att, såsom länsstamböckerna
förutsatte, i eu och samma stambok sammanföra hästar av skilda raser.
De många underavdelningarna med var sitt register måste nämligen
i ett dylikt stamboksband vara hindrande för överskådligheten; och
överskådlighet samt en för hästuppfödarna jämväl i övrigt lättfattlig
uppställning ansåge de sakkunniga vara eu förutsättning för, att stam¬
boken skulle göra fullt gagn.
Att lösandet av stamboksfrågan i vårt land genom allmänt införande
av länsstamböcker skulle ställa sig dyrbart, vore redan antytt. Tryck¬
ning, eventuellt anskaffande av klichéer för och bindning av ett kanske
tjugutal eller flera länsstamböcker måste självfallet ställa sig relativt
dyrbarare än för ett fåtal (3—4) rasstamböcker. Därtill komme, att
vid förflyttning av hästar från ett lan till ett annat länsstamböcker
påkallade onödig dubbelföring, på samma gång som anskaffandet och
avlönandet av ett flertal verkligt kvalificerade stambokssekreterare helt
visst måste ställa sig både svårt och kostsamt. Det finge nämligen ej
Nionde huvudtiteln.
185
förbises, att förandet av och omhänderhavandet av inregistreringen för
en stambok upptagande flera raser, t. ex. ädel, nordsvensk ocli ardenner,
förutsatte mera omfattande hästkännedom och erfarenhet, än då det
gällde endast en hästras.
Till stöd för lämpligheten av förande utav länsstamböcker kunde
visserligen framhållas, att därigenom den lokala kännedomen om aveln
och de enskilda djuren bättre skulle komma till sin rätt än genom
förande av rasstamböcker, men härvid ville de sakkunniga anföra, att
man måste förutsätta, att varje underdistrikt till biträde åt sekreteraren
för rasstamboken kom me att ställa en inom länet boende, med dess
hästavelsförhållanden fullt förtrogen person, vilken samtidigt kunde
omhänderhava andra närstående uppdrag. Vidare kunde för länsstam-
böckers förande andragas önskvärdheten av att vid premieringar och
lantbruksmöten hava länets stamboksförda hästmaterial samlat inom
ett band för sig. De sakkunniga ville icke bestrida fördelen härav,
men ansåge sig böra framhålla, att, om rasstamböcker körnare att införas
för hela landet eller större område därav, de borde uppläggas så, att
hästarna komme att införas länsvis, varigenom med lätthet erforderligt
separatavtryck skulle kunna tagas för ett dylikt speciellt ändamål.
Eu med rasstamböckers införande förenad omständighet av helt
visst alldeles särskilt stor betydelse vore den eggande och intresse¬
väckande inverkan på hästuppfödarna samt det sammanhållande och
kontrollerande inflytande, som eu för sin sak verkligt intresserad stam-
bokssekreterare kunde utöva på avelsarbetet, då han finge sysselsätta
sig med en enda av honom särskilt känd hästras inom ett större om¬
råde, synnerligast om han genom en skälig ersättning sattes i stånd
att odelat ägna sig åt sitt arbete.
Att det dessutom för en hästuppfödare, som ville följa aveln av en
viss ras, skulle ställa sig avgjort enklare och mindre kostsamt att skaffa
sig en rasstambok än ett flertal länsstamböcker, upptagande inom sina
pärmar hundratals hästar av andra raser, för vilka han saknade intresse,
vore visserligen självfallet men väl förtjänt att uppmärksammas.
På samma sätt förtjänt att omnämnas syntes även den omständig¬
heten vara, att inom nötboskapsaveln de flesta av de enstaka försök,
som gjorts att upplägga länsstamböcker, upphört och att, vad denna
avel beträffade, numera i regel existerade endast en stambok för varje
ras, omfattande alla de delar av landet, där denna ras förekomme. Inom
denna avel hade man således på ett eller annat undantag när av den
vunna erfarenheten låtit förmå sig att frångå försöket med länsstam¬
böcker och omfattat principen: en stambok för varje ras.
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt.
24
186
Nionde huvudtiteln.
Komme man sålunda beträffande bästaveln på grund av ovan
framhållna skäl till den uppfattning, att förandet av länsstamböcker
under bär i landet rådande förhållanden i stort sett måste anses mindre
praktiskt och detta även av den anledning, att dessa stamböcker näppe¬
ligen någonsin syntes skola komma att bliva införda i alla underdistrikt
och således icke heller kunna medföra hela den nytta, som avsåges med
stambokssystemet, emedan systemet i dess helhet under sådana för¬
hållanden komme att lida av ofullständighet, syntes goda skäl föreligga
för att grunda stamboksföringen även av vårt lands hästmaterial på
rasstamboksprincipen.
1 detta hänseende måste dock redan till eu början medgivas, att
själva förandet av stamboken kunde komma att bereda något ökade
svårigheter för ett större område än för t. ex. ett landskap. Att dessa
svårigheter vore övervinneliga bevisades dock av resultaten utav såväl
»Svenska ardennerstamboken» som »Stamboken över nordsvenska hästar
inom 5:te och 6:te hästpremieringsdistrikten».
För de sakkunniga läge det i öppen dag, att en ordnad och fram¬
för allt mera omfattande stamboksföring måste utgöra grunden för en
rationell hästavel och att det därför måste vara av vikt, att även i de
län, där aveln i stort sett ännu alltjämt stode jämförelsevis lågt och
skärpta fordringar på härkomst vid premiering därför ej lämpligen
kunde införas, det oaktat officiell stamboksföring av därstädes, låt vara
sparsamt förekommande, verkligt gott avelsmaterial snarast måtte
komma till stånd.
På grund av vad sålunda anförts, ansåge sig de sakkunniga böra
föreslå införandet av rasstambok för en var av de enligt gällande häst-
premieringsreglemente premieringsbara hästraserna med undantag, åt¬
minstone tillsvidare, av clydesdalerasen, vars förekomst och användning
i värt land för närvarande syntes vara alltför ringa för att påkalla en
officiell stamboksföring.
Beträffande rasstamböckernas förande erbjöde sig två olika utvägar.
Sålunda kunde stamboksföringen förläggas till den centrala led¬
ningen av landets hästväsende, stuteriöverstyrelsen, på det sätt, att
därstädes utfördes det egentliga byråarbetet, varemot granskningen av
de till inregistrering anmälda hästarna skulle utföras av vederbörande
premieringsnämnder och insändandet av alla för ändamålet erforderliga
uppgifter ske genom härtill utsedda länsombud.
Den andra utvägen grundade sig på föreningsväsendet, så att en
förening eller sammanslutning av flera underdistrikt för varje ras om-
händerhade stamboksföringen, på sätt redan ägde rum genom stamboks-
tionde huyudtiteln.
187
föreningen för svenska ardennerhästen och, vad rörde de fem norr¬
ländska länen ävensom Kopparbergs län, genom en sammanslutning
mellan dessa läns hushållningssällskap.
En anordning med förläggande av stamboksföringen till stuteri¬
överstyrelsen komme emellertid helt naturligt att för staten medföra
avsevärda kostnader för arbetets utförande. Hos styrelsen funnes för
närvarande anställd endast en tjänsteman, en sekreterare, och denne
vore redan nu så upptagen av arbete i och för sin tjänst, att det icke
kunde förväntas, att han skulle bliva i stånd att taga annan befattning-
ined stamboksföringen än ett övervakande av dess behöriga gång. Det
skulle fördenskull bliva nödvändigt, att för stamboksarbetet i fråga
anställa ytterligare arbetskrafter hos styrelsen, en åtgärd som de sak¬
kunniga emellertid icke ansåge sig kunna för detta ändamål ifrågasätta.
Ett dylikt centraliserande av stamboksföringen hos stuteriöverstyrelsen
skulle vidare fordra, att arbetet med granskning av det till införande
anmälda hästmaterialet måste, såvida icke härför skulle såsom stats¬
tjänsteman anställas särskild stambokssekreterare för varje ras, läggas
på premieringsnämnderna. Anställandet såsom statstjänstemän av dylika
stambokssekreterare syntes emellertid på grund av ekonomiska skäl icke
kunna ifrågasättas. Och premieringsnämnderna vore redan nu så upp¬
tagna av sitt uppdrag, att ett ytterligare ökande av deras åligganden
kunde komma att bereda allvarliga svårigheter vid besättandet av plat¬
serna i premieringsnämnderna, varjämte sådan ökning i nämndernas
arbete i månget fall skulle nödvändiggöra ökat antal premieringsdagar.
Till följd härav ansåge sig de sakkunniga icke kunna tillstyrka för¬
läggandet av stamboksföringen till stuteriöverstyrelsen med premierings¬
nämnderna såsom biträdande organ i detta avseende.
Den andra utvägen för stamboksarbetets utförande, vilken kunde
anses redan vara delvis beträdd och prövad, nämligen att låta eu för¬
ening eller annan sammanslutning för varje ras omhänderhava stam¬
boksföringen, syntes däremot kunna utan allt för avsevärda svårigheter
eller kostnader leda till målet. De sakkunniga, som noga tagit del av
vad stamboksföreningen för svenska ardennerhästen härutinnan åtgjort,
hade i resultatet av denna förenings arbete ansett sig äga bevis härför
och hölle före, att den väg, å vilken denna förening inslagit, med
tämligen stor visshet kunde antagas leda till en ordnad stamboksföring
av hela landets avelsmaterial av rasen i fråga.
Stamboken över nordsvenska hästar, som hittills omfattade endast
Norrland och Dalarna, således likvisst det huvudsakliga området för
denna ras, syntes även utan svårighet kunna utvidgas att omfatta hela
[24.]
188
Monde huv tidt!teln.
landet, vare sig dess utgivande fortfarande omhänderhades av de hus¬
hållningssällskap, som genom en särskild styrelse utgivit dess hittills
utkomna band, eller överlätes åt en av uppfödare utav nordsvenska
hästar bildad förening.
För den ädla hästaveln ställde sig förhållandet i viss mån annor¬
lunda. Visserligen hade även för denna hästavels befrämjande en
förening bildats, som på sitt program upptagit jämväl förande av stam¬
bok, men ännu vore icke bekant, huruvida från det viktigaste avels-
området härvidlag, de båda skånska länen, någon anslutning till föreningen
komme att äga rum. Åven om så bleve förhållandet, kunde det
emellertid likväl tänkas vara fördelaktigt att icke störa det redan genom
stuteriboken för Skåne pågående arbetet, utan att detta finge fortgå
såsom hittills, dock för framtiden omfattande endast den ädla hästen,
samt att låta den nybildade föreningen inskränka sig till att upplägga
en gemensam stambok för övriga delar av landet, där ädel hästavel
bedreves. Enligt de sakkunnigas mening skulle även detta vara ett
gott uppslag, som komme att uppfylla de flesta av de önskemål, som i
det föregående uppställts rörande stamboksföring, och till följd därav
även vara värt det understöd från statens sida, som vore en nödvändig
förutsättning för och berättigat vid en mera omfattande stamboks
förande. Ty om stamböckerna för den nordsvenska hästen och för
ardennerhästen komme att utvidgas att omfatta hela landet, syntes det
knappast vara antagligt, att något underdistrikt, utöver de skånska,
skulle finna anledning att upplägga särskild stambok för ädel hästavel.
Skulle likväl inom något underdistrikt komma att drivas en så avsevärd
ädel hästavel, att det kunde bliva fråga om uppläggning av stambok
ensamt för detta underdistrikt, syntes det emellertid, som om det vore för
överskådligheten av landets ädla hästavel lämpligare, om underdistriktet
inginge i endera av ovan angivna stamböcker för hästar av ädelt slag.
Redan nu åtnjöte stamboksföreningen för svenska ardennerhästen
för sin stamboksföring ett årligt statsunderstöd, vilket de senaste åren
utgått med 1,000 kronor och för år 1911 höjts till 2,000 kronor. Men
även denna summa syntes med fortgående utveckling och omfattning-
av ifrågavarande stamboksarbete erfordra någon höjning.
För införande och fullföljande av stamböcker för de olika raserna
skulle, i överensstämmelse härmed och enligt de beräkningar, de sak¬
kunniga i övrigt kunnat göra, i årligt bidrag från staten erfordras
beträffande den ädla hästaveln 4,000 kronor, eventuellt fördelade
med 1,500 kronor till förandet av stamboken för Skåne och 2,500 kronor
till stamboksföring för landet i övrigt;
Nionde huvudtiteln.
189
beträffande aveln av den nordsvenska hästen 3,500 kronor; och
beträffande ardenneraveln 2,500 kronor.
När de sakkunniga sålunda ansett sig böra föreslå statsunderstöds
beviljande för införande av rasstamböcker, hade de emellertid därmed
icke velat föreslå upphävandet av de enligt premieringsreglementet nu
gällande bestämmelser rörande länsstamböcker. Det kunde ju möjligen
tänkas, att ett eller annat av de underdistrikt, som redan vidtagit för¬
beredelser för länsstamboks förande, önskade fortgå på den inslagna
vägen, och detta borde då stå underdistriktet öppet, hvarvid det likväl
icke borde erbjudas utsikt att härtill erhålla statsbidrag, enär sådant,
enligt de sakkunnigas bestämda åsikt, borde utgå uteslutande för ras¬
stamböcker, omfattande större avelsområden.
Beträffande rasstamböckers införande och vad därmed ägde samman¬
hang borde föreskrift lämnas genom intagande av erforderliga bestäm¬
melser i hästpremieringsreglementet, och hava de sakkunniga avgivit
förslag härtill.
De sakkunniga hava vidare såsom sin bestämda åsikt uttalat, att
för intagande i stambok borde tillsvidare fordras premiering i viss
högre klass eller motsvarande värdesättning för överåriga ston och
att således ej blott föreskriven härstamning skulle berättiga därtill.
Vidkommande slutligen frågan om viss härkomst för hästs in¬
tagande i rasstambok, ansåge de sakkunniga med hänsyn till den olika
fordran, som inom skilda avelsgrenar i detta hänseende tillsvidare kunde
anses befogad, det böra lämnas åt stuteriöverstyrelsen att vid fastställelse
av stamböckerna ifråga lämna erforderliga bestämmelser härutinnan.
På grund av vad sålunda anförts hava de sakkunniga hemställt,
att framställning måtte göras hos Riksdagen om anvisande av ett
belopp utav 10,000 kronor årligen att ställas till Kungl. Maj:ts förfogande
för att, i enlighet med de av de sakkunniga angivna grunder, utdelas
för rasstamböckers förande.
Mot de sakkunnigas förslag i fråga om rasstamböcker hava reserva¬
tioner avgivits af två bland dem, nämligen friherre Wrangel och Törn¬
qvist. Den förre anför huvudsakligen följande.
Med stamböcker åsyftades att åstadkomma en konstant avel av
vissa husdjur och att därigenom möjliggöra och underlätta bildandet
av stammar utav såväl till härkomst som form likartat slag.
Allmänt bekant vore, att typbildningen hos våra husdjur icke vore
uteslutande beroende på de åtgöranden, som vidtoges med avseende å
utväljandet av avelsdjur eller uppfödandet av avkomman. Inom vårt
190
Nionde huvudtiteln.
land, som till följd av sin geografiska utsträckning företedde stora väx¬
lingar i avseende å såväl klimat som andra naturförhållanden, vore det
särskilt märkbart, huru individer av samma djurslag kunde te sig olika,
beroende på de förhållanden, under vilka de vuxit upp. Inga åtgärder
förmådde helt utjämna dessa olikheter — naturen toge ut sin rätt.
Skulle ett gynnsamt resultat vinnas inom avelsarbetet, måste detta
arbete anpassas efter lokala förhållanden, vilket länge insetts och iakt¬
tagits inom aveln av nötkreatur, får och svin. Hästaveln bildade intet
undantag från denna allmänna regel.
Införandet av stamböcker för hästar hade visat sig vara ett kraftigt
medel att stödja hästavelsarbetet, men även denna åtgärd måste lämpas
efter lokala förhållanden. Detta läge i sakens natur och därom vittnade
ock erfarenheten. I Preussen hade man erkänt och tillgodogjort sig
denna erfarenhet, i det man upplagt stamböcker för ädelt halvblod inom
var och en av provinserna Ostpreussen, Västpreussen, Posen, Pommern,
Oldenburg, Hannover, Schlesvig-Holstein och Westfalen. Det hade näm¬
ligen ansetts nödvändigt att på sådant sätt hålla de olika avelsrikt-
ningarna även inom den ädla halvblodsaveln fullständigt åtskilda. För
den kallblodiga aveln hade man inom Rhenprovinserna infört en
ardennerstambok och i Sachsen en stambok för shires.
För den ädla hästaveln i vårt land, vilken vunnit sin utveckling
företrädesvis inom vissa områden, borde tydligtvis stamboksfrågan ordnas
med hänsyn till detta förhållande. Stamböcker för mera begränsade
områden kunde på ett kraftigare sätt verka ledande och sammanhållande
uppfödare emellan, vilka levde under likartade förhållanden, arbetade
mot samma mål och besjälades av gemensamma intressen, än vad s. k.
rasstamböcker, omfattande hela landet kunde förmå att göra.
Då dessutom en begränsning vid valet av avelsmaterial inom den
ädla hästaveln snart nog syntes skola bliva en nödvändighet, för att
denna avel bättre måtte komma att motsvara de berättigade fordringar,
som från militärt håll ställdes på densamma, och dylika åtgärder ej
kunde tänkas genomförbara över hela landet, utan företrädesvis inom
områden (underdistrikt), varest förutsättning för en rationell remont-
avels fortvara förefunnes, ådagalade ju detta än tydligare, att ett sådant
område borde hava sin stambok för sig.
Men ej blott för den ädla hästaveln hade det sin stora betydelse,
att stamboksfrågan ordnades efter lokala förhållanden; även för aveln
av kallblodiga hästar vore det av vikt att så skedde.
Ett faktum vore t. ex., att inom ardenneraveln på skilda orter
producerades hästar av varandra fullständigt olika typer. Den stora,
Nionde huvudtiteln,
191
tunga belgiska hästen, som vore avsedd att fylla industriens och det
intensivare jordbrukets behov och vilken typ företrädesvis syntes ägna
sig för export, förelcomme inom vissa områden, under det att den mindre,
s. k. ardennern, vilkens uppgift vore att utföra lättare arbete, delvis
i hastigare takt, uppföddes på andra orter. Liknande exempel kunde
anföras i fråga om aveln av nordsvenska hästar. Kunde det under
sådana förhållanden verkligen hava skäl för sig att nu för all framtid
fastslå, att dessa varandra så olika hästtyper skulle för varje ras
sammanföras uti en s. k. rasstambok? För uppfödarna skulle detta verka
förvillande och möjligen föranleda ett vacklande i avelsarbetet; för
aveln kunde man befara, att dessa olika typer sammanblandades, och
för uppköparna skulle det försvåra uppsökandet av den vara, de
önskade finna.
De tio sista årens stamboksarbete syntes på ett tydligt sätt visa,
att premieringsreglementets bestämmelser långt ifrån att, hava verkat
hämmande tvärt om fört stamboksfrågan framåt. Då man besinnade
vad som åstadkommits på den jämförelsevis korta tiden av tio år, och
.att före nämnda tid härstamningens betydelse för den hästuppfödande
allmänheten varit nära nog okänd, syntes resultatet synnerligen storartat.
Då de sakkunniga, sökande efter orsakerna till att stamboksföring
ej redan påbörjats inom alla underdistrikten, påstode, att detta i främsta
rummet berott av ekonomiska skäl, så måste reservanten bestrida detta
påstående. För den, som ägde kännedom om hästavelns tillstånd i
vårt land före ingången av detta sekel, kunde aldrig den möjligheten
hägrat, att vi efter tio års förlopp skulle kunna ha stamboksfrågan löst
inom alla underdistrikt. De gångna årens erfarenhet visade fast hellre,
att främsta orsaken till att stamboksfrågan behövt och fortfarande
behövde tid till att utveckla sig, vore att söka uti de skärpta fordringar
på känd, likartad härstamning, som uti premieringsreglementet ställts i
samband med stamboksföringen, och detta förhållande ändrades ju icke
i någon män genom införande av s. k. rasstamböcker. Ifrågavarande
fordringar vore givetvis svårare att uppfylla, ju lägre hästaveln stode.
Ett målmedvetet avelsarbete borde gå ut på att i främsta rummet
åvägabringa ett för avelns grundläggande kvalificerat avelsmaterial
och först i andra rummet på att stamboksföra detta material. Ett om¬
vänt tillvägagångssätt vore näppeligen att förorda. Inom hästaveln
loge ett sådant grundläggande arbete lång tid och fordrade ett konse¬
kvent genomförande för att kunna lyckas. Först när stamboksföringen
ordnades efter avelsområden, bleve stamböckerna vad de borde vara,
nämligen en verklig exponent för aveln, vilket s. k. rasstamböcker,
[24.]
192
Nionde huvudtiteln.
[24.] omfattande hela vårt olikartade land, ej kunde bliva, då de inrymde
samtliga de olika typer, som därstädes förekomme inom samma ras.
Då det under de gångna tio åren dessutom visat sig, att stam-
boksfrågan kunde lösas på ett tillfredsställande sätt med nu gällande
bestämmelser, syntes det ej vara skäl att övergå till ett nytt, oprövat
system.
Den bestämmelse i premieringsreglementet, varigenom hushåll¬
ningssällskapen ställts såsom initiativtagare i fråga om införande av
stamböcker, hade visat sig synnerligen välbetänkt. Dessa sällskaps sam¬
mansättning och organisation gjorde dem väl förtrogna med hästupp¬
födarnas önskningar, och genom sina ledamöter i premieringsnämnden
erhölle de noggrann kännedom om länets hästavelsförhållanden. De
borde alltså bäst kunna bedöma, när tiden vore inne att upplägga
stambok. Men ej nog härmed. Den ställning, hushållningssällskapen
intoge, lämnade dessutom en borgen för, att ett påbörjat stamboks-
arbete bleve oavbrutet fullföljt. En sådan säkerhet kunde ingen annan
sammanslutning eller förening erbjuda. Tvärtom läge det nära till hands
att befara, att en nybildad förening, som måhända lyckats utverka stats¬
understöd för sin påbörjade rasstambok, men som sedermera möttes av
motgångar och svikna förhoppniugar, snart nog skulle upplösas och
upphöra att arbeta, och då vore i och med detsamma det sålunda av¬
brutna stamboksarbetet värdelöst och de därtill använda medlen bort¬
kastade.
Slutligen borde framhållas, att även om ifrågavarande förslag
bleve antaget, likväl med all sannolikhet icke några hela landet om¬
fattande rasstamböcker därigenom skulle kunna åstadkommas. Antagligt
vore nämligen, att representanterna för den ädla hästaveln i Malmöhus
och Kristianstads samt möjligen även andra län icke komme att ansluta
sig till den ifrågasatta rasstamboken för ädla hästar. I stamboken för
ardennerrasen komme sannolikt icke att ingå det i betydlig tillväxt
stadda avelsområdet i Skåne, där denna ras särskilt stambokförts i
17 år, och för den nordsvenska rasstamboken syntes man ej heller kunna
påräkna medverkan från hela landet.
Skulle emellertid ett verkligen förtjänt stamboksarbete komma till
stånd och visa sig påkalla statsunderstöd, erfordrades inga reglements-
ändringar för att det måtte kunna erhålla sådant — därom kunde exempel¬
vis Svenska Ardennerföreningen bära vittnesbörd.
Då denne reservant sålunda funne det av de sakkunnigas flertal fram¬
ställda förslaget om införande av s. k. rasstamböcker sakna förutsättningar
att på ett bättre och säkrare sätt än hittills lösa stamboksfrågan, kunde
Nionde huvudtiteln.
193
lian icke biträda detta förslag, utan ansåge nu gällande bestämmelser om [24.]
stamböcker vara tillfyllest.
Reservanten Törnqvist bär i huvudsak instämt med friherre Wr angel,
under framhållande att eu lokal stamboksföring krävdes, bland annat,
för att möjliggöra ett ingående studium inom de särskilda avelsområdena
av de olika typerna av våra lanthästar.
Samma skiljaktighet i uppfattning rörande bästa sättet att ordna Hushåll-
stamboksfrågan, som sålunda visat sig bland de sakkunniga, har även ska^fför
kommit till synes i de yttranden, som avgivits av hushållningssällskapens vältning^
förvaltningsutskott. utskott.
Det av de sakkunniga framställda förslaget tillstyrkes oförändrat
av 16 utskott nämligen inom Stockholms, Södermanlands, Östergötlands
och Jönköpings län, Kalmar läns norra del, Gottlands län, Ålvsborgs
läns södra och norra del, Skaraborgs, Örebro, Västmanlands, Koppar¬
bergs, Gävleborgs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. Sär¬
skilt uttalas därvid: från Södermanlands län, att saken borde ordnas
medelst rasstamböcker och icke länsstamböcker, ty i senare fallet vore
att befara, att hela arbetet skulle omöjliggöras av ekonomiska svårig¬
heter, och i varje fall skulle det dröja vida längre, innan något resultat
ernåddes; från Skaraborgs län, att, ehuru uppläggandet av egen stambok
för länet redan beslutats, utskottet dock anslöte sig till de sakkunnigas
förslag, enär länsstamböcker säkerligen bleve avsevärt dyrare samt
erfarenheten visat, att tillfredsställande rasstamböcker kunnat uppläggas
för ardennerrasen och den nordsvenska rasen; från Örebro län, att det
syntes självfallet, att rasstamböckerna borde föras av de särskilda ras¬
föreningarna, särskilt ifall benägenhet för uppdelning i olika typer inom
varje ras skulle förefinnas, ty dels sammanfölle väl en dylik typindel¬
ning aldrig med länsgränsen, och dels vore rasföreningarna mera kompe¬
tenta än hushållningssällskapen att avgöra typfrågan; från Gävleborgs
län, att, då de sakkunniga icke ifrågasatt upphävandet av gällande be¬
stämmelser om länsstamböcker, och, å andra sidan, även reservanten
friherre Wrangel medgivit, att i vissa fall uppläggandet av rasstambok
kunde vara lämpligt och förtjänt av statsunderstöd, det lämpligaste syntes
vara, att bägge slagen av stamböcker erkändes i reglementet, i vilket
fall det slag, som i sig ägde de bästa förutsättningarna, väl småningom
komme att av sig självt bliva förhärskande; samt från Jämtlands län,
att det isynnerhet i fråga om den nordsvenska hästaveln vore fördel¬
aktigare att föra rasstambok för ett större område, än om varje under-
Bihang Ull Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 25
194
Nionde huvudtiteln.
[24.] distrikt förde sin egen länsstambok, och detta desto mer som utbytet
av hästar mellan de norrländska länen vore synnerligen livligt, så att
hela Norrland jämte Dalarna kunde anses såsom ett enda avelsområde.
Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott förordar läns-
stamböcker för kallblodiga raser, men finner skäl tala för en hela landet
omfattande stambok för den ädla hästaveln.
Från Kristianstads län uttalas, att rasstamböcker torde få ringa
betydelse, ifall de icke utgåves av stuteriöverstyrelsen. Eljest borde
utgivandet av länsstamböcker understödjas.
De sakkunnigas förslag avstyrkes bestämt av förvaltningsutskotten
i Kronobergs län, Kalmar läns södra del, Blekinge, Malmöhus, Göteborgs
och Bohus, Värmlands och Västernorrlands län, vilka uttalat sin an¬
slutning till friherre Wrangels reservation. Hallands läns hushållnings¬
sällskaps förvaltningsutskott anser, att det inom länet började stamboks-
arbetet bör fullföljas, men att det bör understödjas med statsbidrag för
att icke för mycket betunga sällskapets budget.
stuteriöver- I sitt utlåtande den 30 april 1912 yttrar stuteriöverstyrelsen i
->r.yreisen 8r,/i ^enna fråga följande:
Den viktigaste fråga, som framställde sig, då man övervägde
möjligheterna att åstadkomma ett på de olika raserna grundat stam-
boksarbete i vårt land, syntes vara, vilka fordringar i avseende å här¬
stamning, som borde uppställas för hästs intagande i rasstambok. De
sakkunniga hade ansett det böra överlämnas åt stuteriöverstyrelsen att
vid fastställande av stamböckerna ifråga lämna erforderliga bestämmelser
härutinnan. Styrelsen ville häremot erinra, hurusom vårt lands geo¬
grafiska utsträckning och olikartade naturförhållanden med nödvändighet
föranledde därtill, att även inom samma hästraser typerna företedde
stora växlingar inom olika delar av landet. Under sådana förhållanden
måste det ställa sig hart när omöjligt att meddela generella bestäm¬
melser ifråga om härstamningsfordringarna. De sakkunniga hade visser¬
ligen ifrågasatt, att olika fordringar i detta hänseende skulle uppställas
för olika delar av landet, men huru i sådant fall någon kontinuitet i
stamboksföringen skulle kunna ernås, vore svårt att inse. Typvaria¬
tionerna inom raserna syntes ock komma att föranleda därtill, att ras-
stambokssystemets införande i vårt land snarare komme att motverka
än främja den konsolidering inom raserna, som eljest vore detta systems
främsta mål. Dylik konsolidering kunde hos oss vinnas endast genom
andra medel.
Nionde huvudtiteln.
195
Stuteriöverstyrelsen ansåge sig ock böra framhålla, att kontinuitet [24.]
och målmedvetenhet i stamboksarbetet främjades i långt högre grad,
då hushållningssällskapen handhade dessa arbeten, än då dylika företag
grundade sig på enskilda föreningars eller andra sammanslutningars
initiativ och större eller mindre uthållighet, såsom förhållandet måste
bliva, om rasstamboksprincipen skulle genomföras.
Obestridligt vore väl ock, att stamböcker för mera begränsade
områden på ett kraftigare sätt verkade ledande och sammanhållande
uppfödare emellan, vilka levde under likartade förhållanden, arbetade
mot samma mål och besjälades av gemensamma intressen, än hvad ras-
stamböcker, omfattande hela landet, förmådde göra. Vid sådant för¬
hållande borde tydligtvis hinder icke möta för två eller flera hushåll¬
ningssällskap, vilkas verksamhetsområden vore varandra likartade i av¬
seende å natur- och hästavelsförhållanden m. m., att sammansluta sig
om uppläggande och förande av en gemensam länsstambok, såsom fallet
redan varit med de skånska hushållningssällskapen.
Vad särskilt beträffade den ädla hästaveln, ansåge stuteriöver¬
styrelsen sig böra framhålla ännu ett skäl för rasstamböckers olämp¬
lighet. Med sannolikhet kunde man antaga, att för framtiden den ädla
hästaveln komme att koncentrera sig till vissa, begränsade delar av vårt
land. Inom dessa, för den ädla hästaveln särskilt lämpade trakter
förefunnes redan särskilda länsstamböcker, i det att för Skåne sådan
vore införd samt för Hallands och Jönköpings län fastställelse meddelats
å dylika, varjämte inom andra län sådana stamböcker vore under upp¬
läggning. Visserligen vore det väl troligt, att även utom den ädla
hästaveins huvudsakliga centra fortfarande ett eller annat ädelt fölsto
komme att användas till avel, men sådana undantag kunde icke bliva
av någon betydelse för aveln i dess helhet.
Stuteriöverstyrelsen ville vidare framhålla nödvändigheten av, att
länsstamboksarbetet måtte kunna erhålla statsunderstöd. De med detta
arbete förenade kostnaderna vore nämligen ganska avsevärda. Man torde
ock kunna antaga, att därest de sakkunniga, i stället för att ställa sig
rent avvisande mot frågan om statsbidrag för länsstamböcker, förordat
sådant även för detta slag av stamböcker, förvaltningsutskotten i sina
yttranden skulle allmännare anslutit sig till länsstambokssystemet.
Stuteriöverstyrelsen ansåge för sin del, att varje verkligen förtjänt
stamboksarbete, som visat sig påkalla statsunderstöd, borde kunna erhålla
sådant, och ville styrelsen för den skull hemställa, att det av de sak¬
kunniga ifrågasatta anslaget till rasstamböckers förande, 10,000 kronor,
måtte av Kungl. Maj:t äskas hos Riksdagen för att i enlighet med de'
196
Nionde huvudtiteln.
[24.]. bestämmelser, Kungl. Maj:t kunde vilja meddela, användas till under¬
stödjande av stamboksarbeten, som visat sig' förtjänta av statsbidrag.
Att stuteriöverstyrelsen därvid i första rummet avsåge under¬
stödjandet av länsstamböcker, framginge av det föregående, men styrelsen
ansåge dock icke, att stamboksarbeten efter andra principer utan vidare
borde uteslutas från möjlighet att erhålla statsbidrag. Det borde emel¬
lertid i varje fall göras till föremål för noggrann undersökning, huru¬
vida och i vad mån ett dylikt arbete kunde anses lända hästaveln
till verkligt gagn, och därefter få bero på omständigheterna, om under¬
stöd borde lämnas eller icke.
Departements- Betydelsen för hästaveln av eu väl ordnad och genomförd stam-
boksföring är oomtvistad samt har för övrigt i de ovan refererade
yttrandena och särskilt i de sakkunnigas betänkande så fullständigt ut¬
vecklats, att jag torde kunna inskränka mig till att hänvisa till vad
därom sålunda anförts.
Det nuvarande tillståndet på detta område är emellertid icke
sådant, att fullt gagn av stamboksarbetet vinnes. Härför fordras, att
detta arbete på ett eller annat sätt utvidgas, så att allt större delar av
landets hästavel underkastas stamboksföring. Det gäller då att se till,
vad som kan göras för att föra denna fråga framåt.
I detta hänseende har enstämmigt föreslagits understöd från statens
sida. Men beträffande det slag av stamboksarbete, som bör under¬
stödjas, råda skilda meningar.
Detta sammanhänger med den genomgående olikheten i uppfatt¬
ning, som gjort sig gällande rörande det bästa sättet för stamboksförin-
gens ordnande i ändamål att göra densamma verkligt gagnelig och ut-
vecklingskraftig. A ena sidan förordas rasstamböcker, omfattande för
varje hästras hela landet eller åtminstone en stor del därav. Å andra sidan
tillstyrkas länsstamböcker, vari alla premieringsbara raser skola införas.
Vilketdera av dessa system i allmänhet taget får anses vara för¬
månligast, torde åtminstone för närvarande vara synnerligen svårt att
avgöra. Det nuvarande premieringsreglementet innehåller bestämmelser
om stamböcker av sistnämnda slag, vilka alltså redan vunnit erkännande
från det allmännas sida. Emellertid finnas även rasstamböcker upp¬
lagda, och såväl Kungl. Maj:t som vissa hushållningssällskap hava visat
sig uppskatta detta slag av stamboksarbete genom att anvisa understöd
till detsamma. Redan härav kan man sluta till, att bägge slagen av
stambok hava sina särskilda fördelar. Detta omdöme synes mig bliva
än fastare grundat, när man tager hänsyn till de betydelsefulla syn-
Nionde huvudtiteln.
197
punkter och vägande skäl, vilka, såsom ovan omförmälts, framförts för
och emot såväl det ena som det andra systemet. Det torde därför för
närvarande vara lämpligast att icke intaga bestämd ståndpunkt i denna
stamboksfråga, utan lämna åt framtiden att utvisa, vilketdera slaget av
stambok må anses innebära de bästa förutsättningarna för att gagna
bästaveln och därigenom småningom av sig självt bliva förhärskande.
Det är mycket möjligt, att detta kommer att för olika raser eller olika
orter visa sig vara än det ena, än det andra systemet. En sådan stånd¬
punkt bar förordats av Kungl. Maj:ts befallningshavande i Gävleborgs
län, och även stuteriöverstyrelsen synes i sitt utlåtande ansluta sig
till densamma.
I varje fall kan jag icke anse befogat att från ifrågasatt under¬
stöd utesluta vare sig stamboksföreningens för svenska ardennerhästen
stamboksarbete, då ju detta visat sig vara till stor nytta för landets
ardenneravel, eller den stambok över nordsvenska hästar, som redan
nu föres gemensamt för denna hästras’ huvudsakliga avelsområde,
Norrland och Dalarna.
På de av de sakkunniga och stuteriöverstyrelsen anförda skälen
anser jag mig nu böra tillstyrka, att statsanslag begäres för under¬
stödjande av stamboksarbete. Mot det föreslagna beloppet, 10,000 kronor,
bar jag ingen erinran och vill endast anmärka, att statsbidrag till
ardennerstamboken, som under senare år utgått från anslaget till liäst-
avelns förbättrande, bör framdeles bestridas från dessa medel. Beloppet
torde, såsom stuteri överstyrelsen föreslagit, böra ställas till Kungl. Maj:ts
förfogande för att i enlighet med de bestämmelser, Kungl. Maj:t kan
vilja meddela, användas till understödjande av stamboksarbeten, som
befinnas förtjänta av statsbidrag.
På grund av vad jag sålunda anfört, och då det anslag, jag nu
tillstyrkt, synes mig böra, åtminstone tillsvidare, uppföras å extra stat,
hemställer jag, att Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen
att å extra stat för år 1914 anvisa ett anslag
av..................................................................... kronor 10,000
att under de villkor, Kungl. Maj:t må bestämma, utgå
för understödjande av stamboksföring rörande hästar.
198
Nionde huvudtiteln.
f. Statsstuteri å Ottenby.
[25.] I underdånig skrivelse den 26 augusti 1911 angående dispositio-
statsstuteri nen efter den 14 mars 1914 av de för Flyinge ock Strömsholms hingst-
“ otteni,J- depåers räkning utarrenderade keniman ock lägenketer ävensom av
• extra anslag.) Q^enpy kungsladugård anförde stuteriöverstyrelsen, att av närmare an¬
givna skäl behovet av ett tidsenligt statsstuteri, varifrån lantbeskällare
av mera ensartad beskaffenhet kunde påräknas, alltmera framträtt samt
att Ottenby visat sig vara en lämplig plats för ett dylikt stuteri.
Kungl. Maj:t anbefallde därefter den 9 maj 1912 stuteriöverstyrel¬
sen att verkställa ock till Kungl. Magt inkomma med organisationsplan
för ett tidsenligt halvblodsstuteri vid Ottenby kungsladugård i huvud¬
saklig överensstämmelse med vad av styrelsen i förberörda skrivelse
därom anförts ävensom med fullständig utredning angående kostnaderna
för såväl upprättandet som det årliga underhållet av ett dylikt stuteri.
Med underdånig skrivelse den 15 november 1912 kar nämnda
styrelse ingivit den sålunda infordrade utredningen, enligt vilken skulle
för stuteriets anläggning m. m. krävas ett belopp av 604,550 kronor.
Härav kunde emellertid 44,000 kronor utgå av återstående brandskade¬
ersättnings medel för år 1891 nedbrunna byggnader vid Ottenby, så att
statsanslag erfordrades å allenast 560,550 kronor, varav 388,550 kronor
borde anvisas för år 1914. Någon ökning i det ordinarie anslaget till
kästavelns förbättrande skulle enligt styrelsens åsikt icke under de när¬
maste åren föranledas av stuteriets upprättande. Styrelsen kar därjämte
framlagt organisationsplan, förslag till avlöningsstater in. m.
Årendet blev den 22 november 1912 remitterat till överintendents-
ämbetet, vars utlåtande ännu icke inkommit. Detta lär emellertid vara
att förvänta å sådan tid, att förslag till proposition i ämnet kan för
Kungl. Maj:t anmälas under instundande riksdag.
Jag hemställer fördenskull för närvarande, att Eders Kungl. Maj:t
måtte föreslå Riksdagen
att i avbidan på den proposition angående upp¬
rättande av ett statsstuteri å Ottenby kungsladugård,
som Kungl. Maj:t må komma att avlåta till Riksdagen,
å extra stat för år 1914 beräkna ett
anslag av
kronor 388,550.
Nionde huvudtiteln.
199
5. Boskapsskötsel in. m.
a. Avelscentra för nötboskap.
År 1902 begärde Kung!. Magt första gången hos Riksdagen [26.]
anslag till bildande och upprätthållande av avelscentra för nötboskap. Avelscentra
Det härtill erforderliga bidraget av statsmedel beräknades då till sam- torsffJbo'
manlagt 108,600 kronor. Av detta belopp skulle 35,600 kronor tagas (oxtl.a ans]a?
från avkastningen av fonden för svenska hornboskaps- och fåravelns
förädling, och återstoden, 73,000 kronor, avsågs skola gäldas genom
särskilda anslag å extra stat under åren 1903—1910. I sammanhang
härmed utvecklade föredragande departementschefen vid ärendets före¬
dragning den 11 januari 1902 huvudgrunderna för själva tävlingarna
för utseende av avelscentra. Riksdagen gillade i allt väsentligt den
sålunda framlagda planen och anvisade därefter för vart och ett av åren
till och med 1910 de för ändamålet beräknade beloppen. Avelscentra
vid denna tävling utsågos år 1906.
År 1908 gjorde Kungl. Maj:t framställning till Riksdagen om
anordnande av förnyad tävlan för utseende av avelscentra. I stats¬
rådsprotokollet för den 13 januari 1908 rörande detta ämne utvecklades den
plan, som syntes böra följas för denna förnyade tävlan, vilken plan i
åtskilliga hänseenden avvek från den, som tillämpats vid de förut an¬
ordnade tävlingarna. De nya tävlingarna skulle i likhet med de före¬
gående fortgå under två år och alltså vara avslutade vid utgången
av år 1910. Kostnaderna för dessa tävlingar jämte upprätthållande av
de vid dem utsedda avelscentra beräknades till 112,000 kronor, varav
27.000 kronor avsågos skola under åren 1911—1915 tagas från avkast¬
ningen av fonden för svenska hornboskaps- och fåravelns förädling samt
återstående 85,000 kronor beräknades skola såsom anslag å extra stat
beviljas av statsmedel med 12,000 kronor för vartdera av åren 1909
och 1910, med 17,000 kronor för år 1911 och med 11,000 kronor för
vart och ett av de följande åren till och med år 1915.
Vad Kungl. Maj:t sålunda föreslagit gillades av Riksdagen, som
för ändamålet å extra stat för vartdera av åren 1909 och 1910 anslog
12.000 kronor, för år 1911 17,000 kronor samt för vartdera av åren
1912 och 1913 11,000 kronor.
Den 29 juni 1908 fastställde Kungl. Maj:t föreskrifter i fråga om
bildande och upprätthållande av avelscentra för nötboskap.
200
Nionde huvudtiteln.
Avelscentra vid denna förnyade tävling- utsågos genom nådigt brev
den 21 april 1911.
Nu har lantbruksstyrelsen i underdånig skrivelse den 21 september
1912 gjort framställning om anslag å 11,000 kronor för ifrågavarande
ändamål under år 1914.
Mot denna framställning har jag icke något att erinra.
I underdånig skrivelse den 7 december 1912 har lantbruksstyrelsen
tillika gjort framställning om medels anvisande för anordnande av ny
tävlan av ifrågavarande slag. Styrelsen har därvid anfört följande.
De förväntningar, som från början knutits vid dessa tävlingar och
vid de under sakkunnig kontroll ställda avelscentra, som genom dem
upprättats, hade tillfullo blivit uppfyllda. Dessa tävlingar hade visat
sig utgöra ett kraftigt och verksamt medel att väcka ökat intresse för
ett mera planmässigt och enhetligt arbete för höjandet av landets nöt-
kreatursavel. Följden härav hade blivit icke endast att tillgången på
värdefullt avelsmaterial avsevärt ökats, utan ock att beskaffenheten av
samma material blivit i så hög grad förbättrad, att detsamma numera
tillfredsställde även högt uppdrivna fordringar, något som bland annat
framginge av de höga pris, som i främsta rummet de från avelscentra
försålda avelsdjuren i allmänhet betingade. Vidare förtjänade beaktas,
hurusom, innan nämnda tävlingar tagit sin början, en betydlig import
av avelsdjur, huvudsakligen av ayrshireras, ägde ruin, vilken import nu
helt och hållet upphört. I dess ställe hade en vinstgivande export av
inom landet födda djur såväl av nämnda ras som av svartbrokig låg-
landsras kommit till stånd, vilken hade goda förutsättningar att kunna
ytterligare utvecklas.
Åven om dessa goda resultat icke uteslutande kunde tillskrivas
avelscenterinstitutiouen, hade dock denna tvivelsutan verksamt bidragit
till deras uppnående. De redogörelse!-, som tid efter annan meddelats
angående avelsarbetet inom de såsom avelscentra utmärkta besättnin¬
garna, deras avkastning in. in., hade, särskilt för åstadkommande av
mera ensartad typ inom ayrshire- och fjällrasen samt för dessa rasers
utveckling i allmänhet, varit i flera avseenden betydelsefulla; de hade
lagt i dagen vikten av en målmedveten, rationellt bedriven avel, verkat
sporrande och, i all synnerhet med hänsyn till tjurproduktionen, varit i
hög grad vägledande samt hade i viss. mån även bidragit till, att ut¬
landets uppmärksamhet blivit riktad på de svenska avelsdjurens värde.
Det kunde ävenledes sägas, att ett framgångsrikt arbete på höjandet
av landets nötkreatursavel genom de med statsmedel understödda pre¬
mieringarna av nötboskap i viss grad vore beroende på nämnda avels-
Nionde huvudtiteln.
201
centerinstitution. Premieringarnas viktigaste mål vore anskaffandet av
goda tjurar, något som, då det gällde brukare av medelstora och mindre
gårdar, visat sig lättast och lämpligast kunna ske genom att dessa sam-
manslöte sig i tjurföreningar. För att dessa föreningars arbete skulle
lämna med dem avsett resultat, krävdes emellertid tillgång till goda avels-
tjurar med konstant härstamning från mjölkrika stammar. Att avels-
centra berett ökad och säkrare tillgång därtill borde icke kunna förnekas.
Under tiden 1 november 1905—31 oktober 1911 hade från
avelscentra för ayrshire- och fjällras försålts följande antal djur:
t> „ Tjurar över Tjurar under „ ,. ,, Procent av
Kas 1 år 1 år Hondjur Summa djur hela ko-
Ayrshireras......... 529 126 515 1,170 29.4
Fjällras............... 97 52 137 286 35.8
Under den tid, som förflutit sedan avelscentertävlingarna år 1903
togo sin början, hade kontrollföreningsväsendet vunnit eu så omfattande
utbredning, särskilt i de södra och mellersta delarna av laudet, att de
flesta mera framstående ladugårdar, vid vilka uppfödning av avelsdjur
till avsalu bedreves, numera vore underkastade eu kontroll, som satte
ägarna i stånd att beträffande det salubjudna avelsdjurets härstamning,
de i denna härstamning ingående kornas avkastning in. m. lämna när¬
mare upplysningar. Denna omständighet kunde dock icke anses göra
avelscentertävlingarna överflödiga, enär den kontroll, för vilken såväl
de i dessa tävlingar deltagande besättningarna som ock de besättningar,
vilka på grund av tävlingsresultaten förklarades såsom avelscentra, bleve
föremål, ej endast vore mera ingående än den kontrollföreningarna i
allmänhet plägade utöva, utan ock omfattade förutom produktionen även
avelsarbetets ledning i enhetlig riktning. Detta gåve anledning till ett
samarbete emellan den tävlande besättningens ägare och vederbörande
avelscenternämnd beträffande val av avelstjurar, utgallring av djur, på¬
läggets uppfödning m. m., vilket samarbete ofta sträckt sina göda verk¬
ningar vida längre än till ifrågavarande besättning.
Då tävlingarna sålunda, enligt lantbruksstyrelsens mening, utövat
ett synnerligen gagnande inflytande på landets nötkreaturs avel i stort
sett, hade det synts lantbruksstyrelsen önskvärt, att det sålunda påbör¬
jade arbetet att genom tävlingar ytterligare höja denna avel icke nu av-
brötes, utan att anslag bereddes till en ny tävlan, som, för att de ur
densamma framgångna nya avelscentra måtte kunna börja sin verksam¬
het omedelbart efter det att de nuvarande avelscentra upphörde såsom
sådana eller hösten 1915, måste igångsättas redan den 1 november 1913.
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 26
202
Nionde huvudtiteln.
Beträffande frågan huruvida alla de tre nötboskapsraser som förut
deltagit i tävlingarna, nämligen fjällras, ayrshireras och svartbrokig låg-
landsras, behövde ingå i de nya tävlingarna, ansåge lantbruksstyrelsen,
att tävlingarna denna gång borde inskränkas till fjällras och ayrshire¬
ras, varemot den svartbrokiga låglandsrasen numera syntes kunna utgå
ur tävlan.
Vad anginge ayrshirerasen och fjällrasen hade lantbruksstyrelsen
fått sin ovan uttalade uppfattning angående såväl dessa tävlingars be¬
tydelse och inverkan på avelsarbetet som ock önskvärdheten av deras fort¬
sättande ytterligare bekräftad vid sammanträde, som under tiden för
hushållningssällskapens ombuds senaste möte hållits inför styrelsen med
ordförande och ledamöter i avelscenternämnderna för sistnämnda båda
raser.
Beträffande svartbrokig låglandsras hade ordföranden i avelscenter-
nämnden för denna ras, professorn H. Winberg, i av lantbruksstyrelsen
infordrat yttrande, huruvida anledning förefunnes att låta ladugårds-
besättningar av nämnda ras deltaga i ny avelscentertävling, efter sam¬
råd med såväl nämndens övriga ledamöter som ordföranden i Malmöhus
läns premieringsnämnd, förklarat sådan anledning knappast föreligga.
Såsom skäl härfor hade anförts, att produktionen av avelsdjur inom den
svartbrokiga låglandsrasen och organisationen för deras avsättning nu¬
mera hunnit den utveckling, att särskilda avelscentra icke syntes äga stor
betydelse, varjämte de. fördelar, avelscenterinstitutionen erbjöde en ladu-
gårdsbesättning inom denna ras, vore så ringa, att en ny tävlan sanno¬
likt icke k<mime att framkalla nya kompetenta tävlande.
1 båda de tävlingar, som hittills ägt rum, hade endast en besätt¬
ning av svartbrokig låglandsras deltagit, och ringa utsikt syntes även
lantbruksstyrelsen föreligga, att antalet tävlande besättningar vid en
förnyad tävlan sk'dle komma att ökas. Nekas kunde visserligen icke,
att rasen ägde betydelse ej endast för södra utan även för vissa om¬
råden inom mellersta delarna av landet. Då emellertid ägare av
besättning av ifrågavarande ras vore i tillfälle att lättare, än då det
gällde övriga raser, från andra ladugårdar än sådana, som blivit
utmärkta såsom avelscentra, kunna erhålla framstående avelsdjur, funne
sig lantbruksstyrelsen även av denna anledning böra biträda den av
Winberg uttalade meningen.
På grund av vunnen erfarenhet vid de nu avslutade tävlingarna
och för att såvitt möjligt nedbringa kostnaderna för de nya tävlingarna,
hade lantbruksstyrelsen luunit sig böra föreslå vissa förändringar i nu
gällande bestämmelser.
Nionde huvudtiteln.
203
Enligt dessa bestämmelser skulle kreatursbesättning för att kunna
utmärkas såsom avelscentrum, bland annat, vad hondjuren anginge, ute¬
slutande vidmakthållas genom pålägg inom besättningen. Då denna före¬
skrift i flera fall lagt hinder i vägen för anskaffande av goda hondjur,
vilka kunnat verksamt bidraga till stammens utveckling, och föreskriften
särskilt inom vissa avelscentra av fjällras visat sig vara mera till skada
än gagn, hade det synts lantbruksstyrelsen, att undantag från denna
bestämmelse borde få äga rum med avelscenternämndens medgivande.
Sedan en ordnad stamboksföring av fjällrasen nu kommit till
stånd, både det vidare synts lantbruksstyrelsen lämpligt att utbyta nu
gällande villkor för besättning av denna ras att deltaga i tävlan mot
bestämmelser närmare motsvarande dem, som gällde för övriga hittills
tävlingsberättigade raser. I anslutning härtill borde sålunda föreskrivas,
dels att minst 80 procent av koantalet skulle vara intagna i länsstam-
bok såsom ren ras eller berättigade därtill, medan återstående 20 procent
skulle kunna tillhöra tredje eller fjärde klassen i förberedande avdelning
av stamboken, dels ock att för besättningen använd sta mtjur skulle
vara antingen intagen i riksstambok för svensk fjällras eller berättigad
därtill. Beträffande ayrshirerasen borde kravet på kor av ren ras numera
utan olägenhet kunna höjas från 30 till 50 procent.
Avelscenternämnden för var och en av de hittills tävlingsberätti¬
gade raserna hade utgjorts av en ordförande och två ledamöter. Vad
anginge avelscenternämnden för ayrshirerasen ansåge lantbruksstyrelsen
denna sammansättning böra bibehållas, då tillsynen av och avelsledningen
inom besättningarna av denna ras, i främsta rummet på grund av den
högre ståndpunkt i utvecklingshänseende, rasen intoge, måste anses
särskilt maktpåliggande. Vad åter beträffade fjällrasen, torde detsamma
icke i fullt samma utsträckning kunna sägas om denna ras. Då därtill
komme, att det med visshet kunde förutses, att de tävlande besätt¬
ningarnas antal komme att vid de nu ifrågasatta nya tävlingarna ökas,
och då dessa besättningar syntes komma att ligga spridda i samtliga no*r-
landslän, i många fall avlägset från järnvägs- och ångbåtskommunikationer,
hade lantbruksstyrelsen ansett sig böra föreslå, att antalet ledamöter i
nämnden måtte minskas till två, ordföranden och en ledamot. Någon
mera kännbar olägenhet borde, enligt lantbruksstyrelsens mening, icke
härav behöva uppstå.
Innehavare av i tävling deltagande eller såsom avelscentrum för¬
klarad besättning, som på grund av lokala förhållanden icke kunde
ingå i kontrollförening, vore enligt nu gällande bestämm* lser skyldig
underkasta sig den kontroll, nämnden kunde finna behövligt anordna,
204
Nionde huvudtiteln.
[26.] Denna kontroll syntes nu böra i regel bekostas av besättningens inne¬
havare. Endast i fråga om fjällrasen, inom vilken besättningarna i
allmänhet vore små och kontrollkostnaderna på grund av lokala för¬
hållanden kunde uppgå till jämförelsevis höga belopp, syntes iantbruks-
styrelsen böra berättigas att på förslag av nämnden medgiva visst bidrag
av statsmedel till bestridande av berörda kostnader.
Den allmänna tillsynen över avelscentra utövades för närvarande
vid besök å platsen av hela avelscenternämnden, vilket visat sig i ett
och annat fall vara förenat med svårigheter och vålla alltför stora kost¬
nader. Under sådana förhållanden syntes åt nämndens ordförande böra
medgivas rätt att, där så visade sig utan olägenhet kunna ske, i sam¬
råd med nämnden i övrigt bestämma, huruvida hela nämnden eller
endast en eller, där fråga vore om ayrshirerasen, två av dess ledamöter
skulle besöka visst avelscentrum.
För underlättande av den kontroll, som av avelscenternämnden
skulle utövas över avelscentra, och för att sätta nämnden i tillfälle att
följa avelsarbetets fortgång inom vederbörande raser, hade det synts
önskvärt, att en eller flera av nämndens ledamöter bleve berättigade
att, efter för varje gång inhämtat medgivande av lantbruksstyrelsen,
närvara vid de numera av hushållningssällskap eller svenska ayrshire-
föreningen anordnade avelsdjursauktionerna. Den besiktning, som då
samtidigt kunde företagas av från avelscentra till försäljning anmälda
tjurar, syntes från flera synpunkter kunna bliva till gagn för ledningen
av aveln, varjämte tillfälle bär skulle erbjudas nämnden att i enlighet
med dess åliggande i samråd med avelscenterinnehavare utvälja för
hans besättning passande stamtjur.
Fördelarna för ägaren av en ladugårdsbesättning att få densamma
förklarad såsom avelscentrum hade synts så stora, att utdelandet av
penningpris redan förut ansetts kunna inskränkas till endast avelscentra
av fjällras, vilka i allmänhet vore små och vilkas innehavare på grund
härav ofta kunde vara i behov att erhålla det understöd, som penning¬
priset erbjöde för anskaffande av för stammen passande avelstjurar.
Då emellertid även ägare av fjällrasbesättning obestridligen hade samma
stora fördelar som ägare av besättning av ayrshireras att få sin besätt¬
ning utmärkt såsom avelscentrum, syntes det lantbruksstyrelsen, att
ifrågavarande penningpris borde kunna minskas från hittillsvarande
belopp av högst 1,000 och minst 500 kronor till högst 500 och minst
300 kronor. Aven uppmuntringsprisen syntes böra bestämmas till
samma belopp.
En bestämmelse, som med den stigande efterfrågan i utlandet på
Nionde huvudtiteln.
205
svenska avelsdjur vållat innehavare av avelscentrum kännbar olägenhet
och som, enligt vad lantbruksstyrelsen erfarit, i ett eller annat fall till
och med avhållit utländska uppköpare av avelsdjur från att besöka
vårt land, vore den, som förbjöde försäljning av vid avelscentrum upp¬
födda tjurar, försåvitt icke vissa närmare angivna villkor blivit upp¬
fyllda. Detta förbud syntes, då penningpris icke numera tillkomme
innehavare av annat avelscentrum än sådant av fjällras, lätt kunna
komma att minska anslutningen till en blivande tävlan. Av sådan an¬
ledning ansåge lantbruksstyrelsen en jämkning i dessa villkor vara av
behovet påkallad. Fortfarande såsom hittills borde det, enligt lant-
bruksstyrelsens mening, vara förbjudet för innehavare av avelscentrum
att utom landet försälja tjur, som nämnden funne vara för annat avels-
centrum lämplig och behövlig, så ock tjur, som efter överenskom¬
melse med nämnden antagits till stamtjur, förr än nämnden i dennes
ställe godkänt annan stamtjur. Vad åter anginge förbudet att till ut¬
landet försälja tjurar, därest icke visst i författningen närmare angivet
antal tjurar blivit försålda inom landet, syntes det lantbruksstyrelsen,
att nämnda förbud borde bibehållas endast beträffande försäljning av tjurar-
under hand, medan däremot försäljning, varom här vore fråga, borde,
på grund av den väsentligt ökade produktionen av goda tjurar, som
även inom besättningar, vilka icke vore avelscentra, nu ägde rum,
utan fara för ett fortsatt framgångsrikt avelsarbete kunna tillåtas vid
av hushållningssällskap eller avelsförening anordnad offentlig auktion.
Vid densamma vore inhemsk köpare i tillfälle att i öppen tävlan med
andra köpare förvärva den avelscentertjur, han ansåge sig behöva, var¬
jämte genom en dylik jämkning skulle vinnas den tvivelsutan beaktans-
värda fördelen, att det i utlandet bleve känt, att vid dessa auktioner
kunde erhållas det bästa avelsmaterial, landet frambringade, något som
säkerligen till dem skulle locka köpare i ökat antal. Att utländska
köpare — såsom nu uppgåves hava inträffat — ej allenast icke vid
avelscentrum kunnat få köpa den tjur, han önskat, utan till och med
vid avelsdjursauktion nekats avgiva anbud på sådan tjur, kunde givetvis
motverka den export av avelsdjur från vårt land, som från flera syn¬
punkter sett måste anses önsklig.
Hittills hade samtliga de i tävlan deltagande besättningarna, vilka
uppfyllt vissa villkor, utmärkts såsom avelscentra. Då emellertid de
tävlande besättningarnas antal inom såväl ayrshire- som fjällrasen vid
den nu ifrågasatta nya tävlingen säkerligen komrne att avsevärt ökas,
och då i vissa avseenden strängare fordringar numera syntes kunna
uppställas för ett avelscentrum, syntes det lantbruksstyrelsen, som om
[26.]
206
Monde huvudtiteln.
[26.] det med dessa tävlingar avsedda ändamålet borde kunna uppnås, även
om den inskränkningen nu vidtoges, att högst 10 besättningar av
ayrshireras och högst 15 besättningar av fjällras finge utmärkas såsom
avelscentra. 1 anslutning härtill syntes antalet uppmuntringspris kunna
bestämmas till 5 för vardera av de båda tävlande raserna.
Jämte de sålunda angivna förändringarna i nu gällande bestäm¬
melser syntes ytterligare några mindre väsentliga förändringar, såsom
beträffande tiden för vissa redogörelsers avgivande, kontrollens utförande,
avfattandet av berättelser över de avslutade tävlingarna m. m., visa sig
erforderliga, för vilka förändringar lantbruksstyrelsen dock icke i detta
sammanhang ansåge sig behöva redogöra.
Vid beräkningen av de kostnader, den föreslagna nya tävlingen
skulle komma att kräva, hade lantbruksstyrelsen förutsatt, att nämnda
tävling, i likhet med de båda föregående, skulle fortgå under tArå år
och alltså vara avslutad före utgången av år 1915, vid vilken tid de
år 1911 upprättade avelscentra skulle upphöra att anses såsom sådana,
varefter från och med år 1916 nya avelscentra skulle komma att upp¬
rättas och fortfara under fem år eller under åren 1916—1920.
Vidare hade vid denna beräkning särskilt kostnadsförslag blivit
uppgjort för vardera av de båda i tävlingarna deltagande raserna, i
vilka kostnadsförslag inginge såväl de olika slagen av pris som kon¬
trollkostnader och reseersättningar. Till de sålunda erhållna kostnads-
summorna hade ytterligare blivit lagt ett belopp för diverse utgifter,
varmed skulle bekostas tryckning såväl av den vidlyftiga berättelsen
över tävlingarna och deras resultat som av journaler och tabeller,
deras inbindning, anskaffande av utensilier för kontroll och foderunder¬
sökningar m. m.
Sammanlagda kostnadsbeloppen under den sjuårsperiod, tävlingarna
jämte kontrollen över de nya avelscentra skulle komma att fortgå, hade
därvid befunnits belöpa sig till i runda tal
för fjällrasen...........
,, ayrshirerasen.....
,, diverse utgifter
............... kronor 83,000: —
................. „ 37,000: —
................. „ 10,000: —
tillhopa kronor 130,000: —
Nionde huvudtiteln.
207
Detta belopp borde emellertid kunna minskas med i runt tal
8,000 kronor, utgörande den beräknade kostnaden under tävlingsåren
1914 och 1915 för kontrollen vid och resor till dem bland de nuvarande
avelscentra, som kunde antagas komma att deltaga i den nya tävlingen.
Till bestridande av dessa kostnader syntes nämligen erforderliga medel
komma att finnas tillgängliga av det för upprätthållande av ovannämnda
avelscentra avsedda anslaget.
Det för nu ifrågasatta tävlingar erforderligar beloppet uppginge
alltså sammanlagt till 122,000 kronor.
Oaktat lantbruksstyrelsen i sitt sålunda framlagda förslag sökt att
genom inskränkningar i flera avseenden begränsa kostnaderna till det
minsta möjliga, överstege likväl ovannämnda slutsumma den, som be¬
räknats för de under innevarande avelscenterperiod anordnade tävlin¬
garna och för upprätthållande av nuvarande avelscentra. Till huvud¬
saklig del läge orsaken härtill dels i den ökning, som kunde förväntas
i antalet tävlande fjällrasbesättningar, vilket antal nu beräknats komma
att uppgå till 22 mot endast 13 vid förra beräkningen, dels ock i den
omständigheten, att, medan dessa senare legat inom ett jämförelsevis
begränsat och lätt tillgängligt område, de förra kunde antagas komma
att ligga spridda över hela Norrland och Dalarna, i flera fall på
betydligt avstånd från järnvägs- eller ångbåtskommunikation. Då
det måste betraktas som en särskilt för Norrland synnerligen stor för¬
del, att avelscentra vore jämnt fördelade över hela avelsomrädet, borde
emelleitid de ökade kostnader, som härav skulle förorsakas, avsevärt
komma att bidraga till uppnåendet av det med dessa tävlingar avsedda
ändamålet.
Vidare borde anmärkas, att i ovan anförda kostnadssumma inginge,
i motsats till vad förut varit fallet, även kostnaden för utarbetandet och
tryckningen av berättelsen över tävlingarna och deras resultat, vilken
kostnad på grund av det myckna tabelltrycket kunde beräknas uppgå
till ett belopp icke understigande 4,000 kronor.
Till bestridande av ovannämnda kostnader, 122,000 kronor, hade
lantbruksstyrelsen beräknat, att 27,000 kronor skulle kunna under åren
1916 1920 utgå av avkastningen från fonden för svenska hornboskaps-
och fåiavelns förädling, vars avkastning till och med år 1915 vore av¬
sedd att tagas i anspråk för de nuvarande avelscentra. Återstoden av
kostnadssumman, 95,000 kronor, syntes böra av Riksdagen äskas att
under nedannämnda år utgå med följande belopp:
208
Nionde huvudtiteln.
[26.]
år 1914 .................................................. kronor 16,000: —
„ 1915 ................................................ „ 14,000: -
„ 1916 ................................................... „ 17,000: -
„ 1917 ................................................... „ 12,000: —
„ 1918 ................................................. „ 12,000: —
„ 1919 ................................................... „ 12,000: -
„ 1920 .................................. „ 12,000: —
tillhopa kronor 95,000: —
På grund av vad sålunda blivit anfört, har lantbruksstyrelsen hem¬
ställt, att Kungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen att, såsom bidrag till
förnyad tävling i huvudsaklig överensstämmelse med ovan angivna huvud¬
grunder för inseende av avelscentra för nötboskap, på extra stat för
år 1914 anvisa ett anslag av 16,000 kronor.
Departements- De bägge aveiscentertävliugar, som hittills ägt rum, hava oveder-
ehefen. sägligen vant av synnerligen stor betydelse för höjandet av vårt lands
kreatursavel. Såsom redan vid anordnandet av den första tävlingen
framhölls, fordras emellertid, för att dessa tävlingar skola komma till
sitt fulla gagn, att de åtminstone under någon tid fortsättas. I sådant
syfte har nu lantbruksstyrelsen framlagt förslag om anordnandet av
nya tävlingar. Åveu jag anser nu, liksom år 1908, att ett fortskridande
på den medelst dessa tävlingar inslagna vägen är önskligt. Inom vårt
lands nötkreatursavel pågår fortfarande ett kraftigt förädlingsarbete, men
detta torde ännu icke hava hunnit så långt, att det icke har behov av
det starka stöd och den ledning i viss avelsriktning, som de på grund
av tävlingarna utsedda avelscentra lämna, förnämligast därigenom att
från dem tillhandahållas framstående och ensartade avelsdjur.
Detta gäller isynnerhet fjällrasen, som först på senare år blivit
föremål för stamboksföring och som uppfödes inom ett vidsträckt om¬
råde av vårt land, merendels i ganska små besättningar på från var¬
andra ofta långt avlägsna gårdar, där verkningarna av premierings-
arbete och kontrollföreningsväsende hava svårare att fullt göra sig
gällande än i landets sydligare delar. Men detsamma gäller även om
ayrshirerasen, inom vilken tidigare förefunnos olika, från varandra ganska
skilda typer, som emellertid nu hålla på att sammanflyta till en ens-
artad typ, utan att detta dock ännu kan sägas allmänt hava ägt rum.
Just under ett sådant konsolideringsarbete synas avelscentra hava en
viktig uppgift att fylla.
Nionde huvudtiteln.
209
Det bör även uppmärksammas, att avelscentra såväl direkt som i
ännu högre grad indirekt utövat inflytande å den utförsel av svenska
avelsdjur till utlandet, som under de senare åren tagit en ganska stor
omfattning. Det är givet, att de detaljerade och tillförlitliga upplys¬
ningar i skilda hänseenden, som kunna erhållas om de djur, vilka till¬
höra en såsom avelscentrum förklarad kreatursbesättning, böra vid han¬
deln med avelsdjur, som leda sin härstamning från dylik besättning,
bereda köparen ökad trygghet för djurens goda egenskaper och däri¬
genom bidraga till att tillfredsställande pris må kunna betingas. Ju
mera avelsdjur från avelscentra spridas inom landet, desto flera kreaturs¬
ägare komma i åtnjutande av sagda fördelar.
Lantbruksstyrelsens förslag rörande de nya tävlingarnas anordnande
synes vara av beskaffenhet att kunna av mig understödjas. Det inne¬
fattar åtskilliga förändringar i nu gällande bestämmelser. Sålunda skulle,
bland annat, nötkreatursbesättningar av svartbrokig låglandsras nu icke
medtagas i tävlingen. Då hittills endast en, redan förut såsom synner¬
ligen framstående känd besättning av denna ras deltagit i tävlan, samt
förädliugsverksamheten inom denna ras numera torde hava fortskridit
så långt, att avelscenterinstitutionen för densamma ej längre synes er¬
forderlig, anser även jag, att denna ras nu bör uteslutas från tävlan.
I fråga om de bägge andra raserna, ayrshire och Ijällras, äro avels¬
centra, såsom jag ovan framhållit och även såväl lantbruksstyrelsen som
ordförande och ledamöter i avelscenternämnderna för dessa raser ut¬
talat, fortfarande av mycket stor betydelse.
En annan föreslagen förändring avser höjning av procenttalet djur
av ren ras. I betraktande av den utveckling i detta hänseende, som
under de gångna åren ägt rum, torde denna höjning vara befogad.
För nedbringande av kostnaderna hava föreslagits åtskilliga åt¬
gärder, vilka synas mig välbetänkta. Särskilt vill jag nämna, att jag
icke finner något att erinra mot den föreslagna nedsättningen i penning¬
prisen för besättningar av fjällras från högst 1,000 och minst 500 kronor
till högst 500 och minst 300 kronor. Dessa besättningar äro i regel
så pass små, att även pris till de senare beloppen måste för deras ägare
innebära en beaktansvärd fördel, särdeles som de ut^å med det bestämda
beloppet under fem år. Åven den föreslagna sänkningen i uppmunt-
ringsprisens belopp anser jag befogad.
Att antalet av de besättningar, som må kunna godkännas såsom
avelscentra, nu begränsas till 10 för ayrshireras och 15 för fjällras,
finner jag vara en lämplig åtgärd. Det är nämligen givet att, i mån
som kreatursaveln utvecklas, allt högre fordringar måste ställas på ett
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 27
[26.]
210
Nionde huvudtiteln.
[26.] avelscentrum, och det är ju meningen, att blott de allra mest fram¬
stående besättningarna skola tillerkännas denna egenskap. Jämväl ur
kostnadssynpunkt är denna inskränkning av stor betydelse. I detta
sammanhang vill jag påpeka att, därigenom att antalet begränsas på
sätt lantbruksstyrelsen föreslagit, icke någon av de besättningar, som
för närvarande äro förklarade för avelscentra, kommer att förlora möj¬
ligheten att, om den fortfarande befinnes i tävlan med andra äga nödiga
förutsättningar därför, ånyo tillerkännas egenskapen av avelscentrum.
Övriga av lantbruksstyrelsen föreslagna förändringar torde icke
behöva av mig beröras.
Kostnaderna för de nya tävlingarna — däri inberäknade utgifterna
för berättelsen över tävlingarna — hava uppskattats till 122,000
kronor, varav 27,000 kronor skulle, liksom vid de närmast föregående
tävlingarna, tagas från avkastningen av fonden för svenska hornboskaps-
och fåravelns förädling. Återstående 95,000 kronor skulle behöva äskas
av Riksdagen, enligt av lantbruksstyrelsen angiven fördelning, för åren
1914—1920. Detta förslag giver mig icke anledning till någon erinran.
Det är att märka, att den vida övervägande delen av kostnaderna för-
anledes av tävlingarna inom fjällrasen, på grund av påräknat ökat
antal tävlande inom denna ras och de stora avstånden i de norra de¬
larna av riket, vilka förorsaka dryga resekostnader. Dessa medel torde
dock få anses vara väl använda, då ju just i dessa trakter nötkreaturs-
aveln är i behov av kraftigt stöd, samtidigt som den inger stora för¬
hoppningar om en framgångsrik utveckling.
På grund av vad jag sålunda anfört angående såväl den nu på¬
gående som den nya avelscentertävlingen hemställer jag, att Eders
Kungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen
dels att, såsom bidrag till upprätthållande av de
år 1911 utsedda avelscentra för nötboskap, å extra stat
för år 1914 anvisa ett anslag av......... kronor 11,000,
dels och att, såsom bidrag till bestridande av
kostnaderna för förnyad tävling för utseende av avels¬
centra för nötboskap, å extra stat för år 1914 anvisa
ett anslag av ............................................. kronor 16,000;
kommande sålunda det anslag, som skulle er¬
fordras för år 1914, att sammanlagt
uppgå till..................................................... kronor 27,000.
Nionde huvudtiteln.
211
b. Nötboskapsaveln inom Norrbottens län.
Till främjande av nötboskapsaveln inom Norrbottens län bar Riks¬
dagen på förslag av Kungl. Maj:t anvisat å extra stat för vart och ett
av åren 1907—1913 ett anslag av 5,000 kronor.
Med underdånig skrivelse den 21 september 1912 har lantbruks-
s tyr elsen överlämnat en till Kungl. Maj:t ställd skrivelse från Norr¬
bottens läns hushållningssällskap, däri sällskapet gjort framställning
om lika stort anslag för samma ändamål för år 1914 under åberopande
av de skäl, som anförts vid föregående framställningar i samma ämne.
Lantbruksstyrelsen har i sin berörda skrivelse tillstyrkt hushåll¬
ningssällskapets ifrågavarande framställning.
Då det för främjandet av nötboskapsaveln inom Norrbottens län
är av betydelse, att fortsatt anslag av statsmedel beredes jämväl för
nästkommande år, hemställer jag, att Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå
Riksdagen
att till främjande av nötboskapsaveln inom Norr¬
bottens län anvisa å extra stat för år 1914 ett anslag
av .................................................................... kronor 5,000.
c. Förekommande och hämmande av smittosamma sjukdomar
bland lmsdjaren.
Det å ordinarie stat upptagna förslagsanslaget till förekommande
och hämmande av smittosamma sjukdomar bland husdjuren, vars belopp
är 30,000 kronor, har under senare år städse överskridits, ibland högst
betydligt, beroende på kostnaden för bekämpande av utbrutna kreaturs-
farsoter. Enligt uppgift från medicinalstyrelsen hava utgifterna under
femårsperioden 1907—1911 uppgått till:
år 1907 ............................................... kronor 35,940: 2 6
» 1908 ............................................... » 37,028: 8 3
» 1909 ................................................ » 43,280: 06
» 1910.......................................... » 70,266:3 7
» 1911................................................ 2) 152,063:71
Under år 1912 hade intill den 16 december utgifterna från an¬
slaget belöpt sig till icke mindre än 355,125 kronor, varav omkring
[27.]
Främjande av
nötboskaps¬
aveln inom
Norrbottens
län.
(extra anslag.)
[28.]
Förekom¬
mande och
hämmande
av smitto¬
samma sjuk¬
domar bland
husdjuren.
(ordinarie
anslag.)
[28.]
[29.]
Förekom¬
mande och
hämmande av
tuberkelsjuk-
domir hos
nötkreaturen.
(extra anslag.)
212 Nionde huvudtiteln.
300.000 kronor åtgått för bekämpandet av den i Skåne utbrutna mul-
och klövsjukan. Även under år 1911 hade största delen av utgifterna
från anslaget föranletts av samma orsak.
Om än överskridandet av anslaget under sistlidna två år huvudsak¬
ligen berott på sagda tillfälliga anledning, synes dock tabellen utvisa, att
även de normalt påräkneliga utgifterna numera avsevärt överstiga anslags-
beloppet. Under sådana omständigheter anser jag det vara påkallat, att
anslaget i någon mån höjes, och torde dess belopp böra bestämmas till
50.000 kronor.
Jag hemställer därför, att Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå Riks¬
dagen
att höja förslagsanslaget till förekommande och
hämmande av smittosamma sjukdomar bland husdjuren
från ............................................................... kronor 30,000
till ................................................................. )) 50,000
eller sålunda med....................................... » 20,000.
d. Förekommande och hämmande av tuberkelsjukdomar hos nötkreaturen.
Riksdagen har för varje år från och med år 1898 anvisat anslag
å extra stat till förekommande och hämmande av tuberkelsjukdomar
hos nötkreaturen. Anslagens belopp hava växlat allt efter behoven
för året och tillgången på besparade medel för ändamålet. På 1913
års stat har Riksdagen för ifrågavarande ändamål uppfört ett anslag
av 50,000 kronor, varjämte Riksdagen medgivit, att vad vid utgången
av år 1912 möjligen icke blivit använt av tidigare för ändamålet bevil¬
jade anslag finge för år 1913 användas för enahanda ändamål.
Lantbruksstyrelsen, som anser, att medel för samma ändamål fort¬
farande böra utverkas, har nu i underdånig skrivelse den 11 november
1912 gjort framställning angående anslagsbehovet för år 1914. Styrelsen
har därvid framlagt följande tabell rörande tuberkulinundersökningarna
för tiden från dessa undersökningars början den 15 oktober 1897 till
och med år 1911, varjämte en preliminär statistik för år 1912 intill den
1 september utarbetats.
Nionde huvudtiteln.
213
År
|
Samman¬
lagda an-
taletunder
sökta djur
|
För första gången prövade
besättningar
|
Antal be¬
sättningar
reaktions-
fria vid
första
undersök¬
ningen
|
Omprövade besättningar j
|
Antal
|
Antal
djur
inom
dessa
|
Procent
reage¬
rande av
djuren
|
Antal
|
Antal
djur
inom
dessa
|
Procent
reage¬
rande av
djuren
|
16/io 1897-1898
|
63,374
|
1,651
|
48,677
|
31.7
|
570
|
130
|
6,970
|
9.3
|
1899
|
53,601
|
1,325
|
37,994
|
27.5
|
532
|
246
|
13,150
|
7.1
|
1900
|
68,615
|
1,528
|
43,988
|
31.4
|
574
|
479
|
22,113
|
5.8
|
1901
|
65,682
|
1,391
|
34,595
|
35.4
|
537
|
602
|
27,016
|
5.8
|
1902
|
56,613
|
997
|
23,259
|
30. o
|
445
|
665
|
29,451
|
4.8
|
1908
|
58,768
|
895
|
19,253
|
29.4
|
387
|
740
|
34,473
|
5.4
|
1904
|
61,801
|
914
|
19,049
|
27.0
|
417
|
812
|
36,197
|
4.7
|
1905
|
70,051
|
1,143
|
23,360
|
28.7
|
565
|
896
|
40,033
|
4.9
|
1906
|
67,642
|
936
|
18,576
|
29.8
|
470
|
962
|
42,567
|
3.5
|
1907
|
70,935
|
880
|
17,860
|
26.9
|
447
|
1,020
|
46,838
|
3.3
|
1908
|
80,228
|
1,068
|
19,761
|
22.6
|
583
|
1,173
|
53,194
|
3.1
|
1909
|
93,923
|
1,442
|
25,758
|
26.2
|
796
|
1,390
|
60,872
|
3.6
|
1910
|
95,652
|
1,276
|
23,189
|
25.0
|
695
|
1,424
|
64,823
|
3.1
|
1911
|
96,517
|
1,096
|
20,803
|
22.5
|
585
|
1,587
|
67,568
|
2.2
|
Va 1912
|
59,326
|
665
|
11,036
|
27.1
|
375
|
1,126
|
48,290
|
2.7
|
Summa
|
1,062,728
|
17,207
|
387,158
|
|
7,978
|
— ! ~ | —
|
Lantbruksstyrelsen har vidare anfört, hurusom av denna tabell
framginge, att undersökningarna med tuberkulin under år 1911, det se¬
naste av de år, från vilka fullständiga uppgifter föreligga, visat en
mindre stegring i antalet undersökta djur jämfört med närmast före¬
gående års (kolumn 2), varemot de undersökta besättningarnas antal i
någon, om ock ringa mån, nedgått, i det att det år 1910 uppgått till
2,700, men år 1911 till 2,683. Nedgåendet folie emellertid helt och
hållet inom gruppen av för första gången prövade besättningar (kolumn 3);
antalet omprövade besättningar, d. v. s. de besättningar, som deltoge i
kampen mot tuberkulosen, vore nämligen fortfarande i stigande, såsom
framginge av kolumn 7. 1 övrigt visade omprövningsresultatet i ge¬
nomsnitt för år 1911 bland nötkreaturen inom sistnämnda besättnings-
grupp en så låg reaktionsprocent som 2.2, den lägsta som hittills före¬
kommit.
214
Nionde huvudtiteln.
Till tabellens uppgifter kunde vidare läggas den, att av ovan¬
nämnda under år 1911 i kampen mot tuberkulosen deltagande ladugårds-
besättningar 1,087 om sammanlagt 35,479 djur visat sig vid omprövning
med tuberkulin fullkomligt reaktionsfria. Motsvarande siffror hade för
år 1910 varit 908 och 30,939.
Kampen mot tuberkulosen hos nötkreaturen omfattades sålunda
med oförminskat intresse från både lantmäns och veterinärers sida och
fördes med goda resultat.
Vidkommande storleken av det belopp, som syntes böra av Riks¬
dagen äskas för år 1914 till bestridande av kostnaderna för tuberkulo¬
sens bekämpande inom ladugårdarna, bar lantbruksstyrelsen till en början
hänvisat till en utredning, som lämnats i styrelsens underdåniga skri¬
velse samma dag angående användandet av de för år 1913 tillgängliga
medel till förekommande och hämmande av tuberkelsjukdomar hos nöt¬
kreaturen.
Den sålunda åberopade utredningen innehåller, att av de för år
1912 för här ifrågavarande ändamål anvisade medel den 18 oktober 1912
funnits odisponerade 70,280 kronor, varjämte lantbruksstyrelsen fram¬
hållit såsom antagligt, att under återstående delen av år 1912 skulle
komma att ytterligare åtgå omkring 20,000 kronor, vadan de för tuber¬
kuloskampens bedrivande under år 1913 tillgängliga medel skulle komma
att utgöras av behållningen 50,280 kronor jämte det för år 1913 av
Riksdagen anvisade beloppet 50,000 kronor, eller sammanlagt i runt tal
100,000 kronor.
I sin förstberörda skrivelse har lantbruksstyrelsen vidare anfört,
att det med säkerhet kunde antagas, att det sålunda för år 1913 till¬
gängliga beloppet, 100,000 kronor, icke skulle komma att under året åtgå.
För olika ändamål under år 1911 anvisade belopp hade nämligen
uppgått till 20,500 kronor, vilka i huvudsak kommit till användande,
och till betalning av statsmedel godkända räkningar för undersökning
med tuberkulin hade slutat på en summa av 64,195 kronor 80 öre.
Kostnaderna för tuberkuloskampen under sagda år hade sålunda belöpt
sig till ungefär 84,000 kronor. Enahanda kostnad för år 1912 syntes
snarare komma att understiga än att överskrida detta belopp, huvud¬
sakligen beroende därpå, att av ifrågavarande anslag numera icke ut-
ginge något belopp till bestridande av kostnaderna för tuberkulinbered-
ningen.
Under antagande att kostnaderna för tuberkuloskampens bedri¬
vande under år 1913 komme att uppgå till omkring 80,000 kronor,
skulle en behållning av i runt tal 20,000 kronor komma att uppstå på
Nionde huvudtiteln.
215
1913 års anslag. Beräknades tuberkuloskampen under år 1914 kräva [29.]
samma belopp som under år 1913, skulle det belopp, som för ifråga¬
varande ändamål borde av Riksdagen äskas för år 1914, uppgå till
60,000 kronor.
Då medel för ifrågavarande ändamål synas även för år 1914 böra
finnas tillgängliga och jag icke har något att erinra mot lantbruks-
styrelsens beräkning av medelbehovet för år 1914, hemställer jag, att
Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen att
dels å extra stat för år 1914 till Kungl. Maj:ts
förfogande ställa ett anslag av............... kronor 60,000
att användas till förekommande och hämmande av
tuberkelsjukdomar hos nötkreaturen,
dels och medgiva, att vad vid utgången av år
1913 möjligen icke blivit använt av tidigare för ända¬
målet beviljade anslag må under år 1914 användas
för enahanda ändamål.
e. Svinavelns höjande.
Till åtgärder för höjande av landets svinavel har Riksdagen på [30.]
framställning av Kungl. Maj:t anvisat å extra stat för vartdera avåren Åtgärder för
1912 och 1913 ett anslag av 30,000 kronor. 'Höjande8
Kungl. Maj:t har den 19 oktober 1911 utfärdat dels reglemente (eitra an. .
för den med statsmedel understödda svinpremieringen inom riket och
dels kungörelse angående statsanslag till åtgärder för höjande av landets
svinavel.
Lantbruksstyrelsen har nu i underdånig skrivelse den 17 oktober
1912 hemställt, att anslag till samma belopp måtte för detta ändamål
beredas för år 1914.
I enlighet härmed hemställer jag, att Eders Kungl. Maj:t måtte
föreslå Riksdagen
att till åtgärder för höjande av landets svinavel
å extra stat för år 1914 anvisa ett
anslag av...................................................... kronor 30,000.
216
Nionde huyudtiteln.
[31.]
Fjäderfä¬
avelns
befrämjande.
(extra anslag.)
[32.].
Bidrag till
kostnaderna
för allmänna
lantbruks-
möten.
(extra anslag.)
[33.]
PrisbelÖnin-
gar vid all¬
männa lanl-
bruksmöten.
(extra anslag.)
m
f. Fjäderfäavelns befrämjande.
Till fjäderfäavelns befrämjande bär Riksdagen för varje år från
och med år 1904 anvisat anslag å extra stat. Beloppet av detta anslag
utgjorde för vart och ett av åren 1904—1906 5,000 kronor och för
vartdera av åren 1907 och 1908 10,000 kronor samt har för vart och
ett av de efterföljande åren utgjort 20,000 kronor.
Lantbruksstyrelsen har nu i underdånig skrivelse den 26 okto¬
ber 1912 anfört, att medel för ifrågavarande ändamål borde finnas till¬
gängliga jämväl för år 1914. Då anledning syntes saknas att vare sig
böja eller sänka det nuvarande an slagsbeloppet, har styrelsen hemställt,
att 20,000 kronor måtte äskas för detta ändamål även för nästkom¬
mande år.
I enlighet med vad lantbruksstyrelsen sålunda hemställt, till¬
styrker jag, att Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen
att till fjäderfäavelns befrämjande anvisa å extra
stat för år 1914 ett anslag av............... kronor 20,000.
6. Lantbruksmöten.
Sedan Riksdagen under åtskilliga år såsom bidrag till bestridande
av kostnaderna för allmänna lantbruksmöten samt till prisbelöningar
vid dylika möten för husdjur, redskap och maskiner samt ladngårds-
produkter, sädesslag och andra jordbruksalster anvisat 5,000 kronor
till det förra ändamålet och 10,000 kronor till det senare, blevo dessa
anslag med anledning av de ökade kostnader, som de allmänna lant-
bruksmötena på grund av jordbrukets utveckling i flera avseenden krävde,
på framställning av Kungl. Maj:t av 1892 års Riksdag höjda till respek¬
tive 7,500 kronor och 12,500 kronor årligen. Med sistnämnda belopp
hava båda anslagen sedermera till och med år 1912 årligen utgått
utan annan förändring, än att det senare av dem, på framställning av
Kungl. Maj:t, från och med år 1907 beviljats endast till prisbelöningar
vid allmänna lantbruksmöten, sålunda utan angivande av vad dessa
prisbelöningar skulle avse. På framställning av Kungl. Maj:t har Riks¬
dagen anvisat för år 1913 ett till 17,500 kronor höjt anslag till prisbe¬
löningar vid allmänna lantbruksmöten. Till bestridande av kostnaderna
Nionde huvudtiteln.
217
för dylika möten har för år 1913 beviljats samma bidrag som förut [32, 33.]
eller 7,500 kronor.
Jämlikt lantbruksstyrelsens uti underdånig skrivelse den 21 sep¬
tember 1912 därom gjorda framställning hemställer jag, att Eders Kungl.
Maj:t täcktes föreslå Riksdagen
att å extra stat för år 1914 anvisa
såsom bidrag till bestridande av kostnaderna för
allmänna lantbruksmöten ........................... kronor 7,500
samt
till prisbelöningar vid allmänna lant¬
bruksmöten...................................................... » 17,500.
7. Redskapsprovningsaustalter.
Sedan provningsanstalter för maskiner och redskap för lantbrukets [34.]
behov under en följd av år varit i verksamhet vid lantbruksinstitutet diedskapsprm-
vid Ultuna och lantbruks- och mejeriinstitutet vid Alnarp samt kost- ”Till™'.
naderna härför bestritts genom ett av aktiebolaget Separator den 7 (extra anslag.)
augusti 1896 donerat kapital av 100,000 kronor ävensom genom prov-
ningsavgifter och inkomster av försålda meddelanden rörande prov¬
ningarna, föreslog Kungl. Magt 1907 års Riksdag att, enär förberörda
gåvomedel komme att vid samma års slut vara nästan fullständigt för¬
brukade, å extra stat för år 1908 anvisa ett anslag av 10,000 kronor
för provningarnas fortsättande under sistnämnda år. Detta förslag vann
ock Riksdagens bifall.
Jämväl för år 1909 anvisades härtill 10,000 kronor. För år 1910
höjdes anslaget till 12,500 kronor, och samma anslag beviljades även
för år 1911. På grund av, bland annat, den stora ökning i provnings-
arbetet, som kunde emotses i anledning av det allmänna svenska lant-
bruksmötet i Örebro år 1911, begärdes och anvisades för ändamålet ett
anslag för år 1912 å 17,500 kronor, varav 5,000 kronor skulle få för¬
skottsvis utanordnas under år 1911.
Redan år 1909 hade fråga uppkommit om förändringar i redskaps-
provningarnas organisation. Önskvärdheten härav underströks av Riks¬
dagen år 1911.
Till 1912 års Riksdag framlade också Kungl. Maj:t förslag till
dylik omorganisation, och blev förslaget med några mindre ändringar
bifallet av Riksdagen, som på extra stat för innevarande år till ifråga-
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 28
218
Nionde huvudtiteln.
[34.] varande ändamål anvisade ett anslag av 21,000 kronor. Utgifterna för
anstalterna beräknades härvid till sammanlagt 24,500 kronor, varifrån
dock avdrogos 3,500 kronor. Av sistnämnda belopp beräknades 3,000 kronor
skola inflyta genom provningsavgifter och återstoden genom försäljning
av meddelanden.
Med underdånig skrivelse den 20 november 1912 har lantbruks-
styrelsen överlämnat en från redskapsprovningsanstalternas styrelse
inkommen skrift med begäran, att ett anslag å 22,000 kronor måtte be¬
redas för anstalternas verksamhet under år 1914. Den begärda ökningen
med 1,000 kronor motiveras därmed, att avgifterna för provningar icke
kunde förväntas inbringa mer än 2,000 kronor emot av Kungl. Maj:t
och Riksdagen år 1912 beräknade 3,000 kronor.
För egen del har lantbruksstyrelsen anfört, att då erfarenhet
saknades, huruvida de för år 1913 beviljade medel försloge till täckande
av anstalternas utgifter, samma belopp som för år 1913 syntes böra
beredas även för år 1914, samt har på grund härav hemställt, att ett
anslag av 21,000 kronor måtte äskas av Riksdagen.
Departements- Medel till ifrågavarande anstalters upprätthållande äro även för år
chefen. 1914 erforderliga. Någon anledning att nu vidtaga ändring i anslags-
beloppet synes mig icke föreligga. Jag hemställer därför, att Eders
Kungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen
att till fortsatt uppehållande av maskin- och
redskapsprovningsanstalterna vid Ultuna och Alnarp å
extra stat för år 1914 anvisa ett anslag
av ................................................................ kronor 21,000.
8. Kemiska statiouer m. in.
a. Kemiska stationer.
[35.] I enlighet med vad lantbruksstyrelsen uti underdånig skrivelse
stationer den. 21 september 1912 hemställt, tillstyrker jag, att, i likhet med före-
wner. »enc]e ,|r Eders Kungl. Makt måtte föreslå Riksdagen
v att a extra stat för ar 1914 anvisa såsom bidrag
till underhåll av åtta kemiska stationer för jordbrukets
och näringarnas behov — inom de orter, där landsting
eller hushållningssällskap, vart för sig eller i förening,
Nionde huvudtiteln.
219
förbundit sig att upprätta laboratorium och bekosta [35.].
ej mindre lokal för detta jämte bostad eller hyres-
medel för kemist och assistent än även avlöningen
till dessa och laboratori etjänaren ävensom de årliga
utgifterna för laboratoriets underhåll samt till inköp
av böcker och inventarier för stationens behov —
6,000 kronor för varje station eller
tillhopa ...................................................... kronor 48,000.
b. Kemisk-växtbiologisk anstalt inom Norrlottens län.
Till den år 1895 inrättade kemisk-växtbiologiska anstalten i Luleå [36.]
har Riksdagen å extra stat årligen anvisat anslag, som utgått för vart Kemisk-vaxt-
och ett av åren 1895—1898 med 5,000 kronor, för vart och ett av ^staufnom'
åren 1899—1903 med 6,250 kronor, för vart och ett av åren 1904— Norrbottens
1912 med 11,250 kronor och för innevarande år med 13,750 kronor. n'
Såsom villkor för dessa statsbidrag har varje gång uppställts fordran (extra an9lag)
på visst bidrag från länets landsting och hushållningssällskap eller eljest,
för innevarande år till belopp av 8,250 kronor.
I underdånig skrivelse den 31 augusti 1912 har Norrbottens läns
hushållningssällskap hemställt, att statsanslag måtte för år 1914 beredas
anstalten till samma belopp som för innevarande år, och därvid meddelat,
att sällskapet beslutat att under vart och ett av åren 1913—1917 anvisa
ett anslag av 5,625 kronor till anstaltens underhåll samt hos landstinget
anhållit om beviljande härtill för samma tidsperiod av ett bidrag av
2,625 kronor årligen.
Lantbruksstyrelsen har i utlåtande den 21 september 1912 till¬
styrkt hushållningssällskapets ifrågavarande framställning och för sin
del vitsordat, att anstalten fortfarande leddes på ett i alla avseenden
tillfredsställande sätt och att arbetena vid densamma allt hittills om¬
sorgsfullt utförts.
Sedermera har meddelande ingått, att landstinget beviljat det av
hushållningssällskapet begärda anslaget till anstalten.
Då anslag till ifrågavarande anstalt synes böra under år 1914 Departements-
utgå med samma belopp och under enahanda villkor som innevarande chefen-
år, hemställer jag, att Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen
att, såsom bidrag till underhåll av en för övre
Norrland avsedd kemisk-växtbiologisk anstalt inom
220
Nionde huvudtiteln.
[36.]
[37.]
Svenska
mosskultur-
föreningen.
(extra anslag.)
Norrbottens län — under villkor att från länets lands¬
ting och hushållningssällskap eller eljest bidrag lämnas
till anstaltens underhåll med sammanlagt minst 8,250
kronor — å extra stat för år 1914 anvisa ett anslag
av .................................................................. kronor 13,750.
9. Svenska mosskulturföreningen.
Till understöd åt svenska mosskulturföreningen har Riksdagen på
extra stat för varje år från och med år 1890 anvisat statsanslag, som,
efter att för vart och ett av åren 1906—1909 hava utgjort 20,000
kronor, från och med år 1910 höjdes till 35,000 kronor, med vilket
belopp anslaget utgår även för år 1913.
I en till Kungl. Magt ställd skrift har nu föreningen anhållit
om beredande åt föreningen för år 1914 av ett statsanslag av 55,000
kronor.
Med bifogande av berättelser över föreningens verksamhet på
olika områden under år 1911 samt förslag till inkomst- och utgiftsstat
för föreningen för år 1914 har föreningen till stöd för ifrågavarande
ansökning anfört huvudsakligen följande.
Svenska mosskulturföreningen, som år 1911 kunnat se tillbaka på
en tjugufemårig verksamhet i arbetet för att öka kännedomen om landets
sankmarker och befordra deras rationella tillgodogörande, hade för upp¬
rätthållande av denna verksamhet huvudsakligen varit hänvisad till det
ekonomiska understöd, som staten, hushållningssällskap och landsting
lämnat. För år 1911 hade anslagen från hushållningssällskapen belöpt
sig till 8,900 kronor och från landsting till 3,500 kronor.
Genom det år 1910 ökade statsanslaget hade föreningen sett sig
i stånd att i rätt avsevärd grad utvidga sin verksamhet genom ökande
av antalet kulturingenjörer, varigenom jordbrukare och torvmossägare
i betydligt större utsträckning än förut kunnat draga fördel av moss-
kulturens framsteg, genom i vidsträcktare grad lämnat kostnadsfritt
biträde åt småbrukare, genom ökad föredragsverksamhet m. m.
Allt detta, liksom även undersöknings- och försöksarbetena i Jön¬
köping i laboratorium och vegetationsgård, å de fasl a försöksstationerna
vid Flahult och Torestorp och på de många spridda smärre försöksfälten
hos enskilda mossägare i rikets skilda län hade emellertid framtvingat
ökade utgifter, och då samtidigt inkomsterna ej bibehållits vid förut
erhållna belopp utan tvärtom nedgått ganska avsevärt samt syntes
Nionde huvudtiteln.
221
hava eu tydlig tendens att än mera minskas, vore det med stort [37.]
bekymmer föreningen såge framtiden till mötes, då den av brist på
medel skulle se sig nödsakad att inskränka en verksamhet, som av allt
att döma burit så goda frukter.
Vad då först anslagen från hushållningssällskapen beträffade, så
hade åren 1907—1909 erhållits bidrag med större eller mindre belopp
från 22 sällskap. År 1910 hade ett sällskap indragit sitt anslag; år
1911 hade föreningen förlorat understödet från ytterligare två sällskap,
varjämte ett tredje nedsatt sitt anslagsbelopp till 100 kronor. År 1912
hade de anslagsgivande sällskapens antal minskats med 5 emot år 1909.
Visserligen hade ett fåtal hushållningssällskap beviljat anslag för några
år på en gång, så att år 1913 åtta sällskap med sammanlagt 4,400
kronor och år 1914 sju sällskap med 3,800 kronor i varje fall komme att
kvarstå. Emellertid vore det högeligen att befara, att en icke ringa
del av de övriga endast för ett år i sänder anslagsgivande sällskapen
icke skulle förnya sina understöd och detta på samma grunder, som
Sveriges utsädesförening framhållit i sin hemställan till Kungl. Maj:t
den 22 oktober 1911, nämligen att sällskapen nu ansåge sig hava för
denna allmännnyttiga sak gjort allt, vad på dem ankomme. Då dess¬
utom den åsikten allt mer började göra sig gällande inom sällskapen,
att de medel, dessa hade till sitt förfogande, borde uteslutande användas
i respektive läns egna intressen samt att staten för framtiden ensam borde
övertaga understödet av ifrågavarande institution, stode svenska moss-
kulturföreningen liksom Svalövsinstitutionen alldeles tydligt inför utsikten
att inom kort gå förlustig sina inkomster från detta båll.
Anslagen från landsting hade även nedgått, ehuru denna minskning
ej vore så stor. Som emellertid föreningen också därvidlag vore hän¬
visad till att fråu flertalet anslagsgivande län begära anslagens förnyande
för varje år, vore faran för en förlust i detta hänseende också stor.
Säkra anslag vore att påräkna för år 1913 blott från nio landsting
med 2,900 kronor och för år 1914 endast från sju landsting med 2,100
kronor.
Ännu en inkomstkälla, som minskats år från år och som oaktat
det mest energiska arbete icke kunnat uppehållas vid dess äldre belopp,
vore avgifterna från medlemmarna. Den, som ej vore närmare inne
i förhållandena, skulle kunna därav draga den slutledningen, att för¬
eningens förtroende vore i sjunkande och att detta gåve sig uttryck i
det minskade antalet medlemmar, men däremot talade allt för tydligt
det ökade anlitandet av föreningens konsulenter, de talrika besöken vid
mosskurserna och den stora utsträckning, i vilken föreningen rådfrågades.
222
Nionde huvudtiteln.
Icke minst torde härutinnan kunna hänvisas till det stora och för varje
år ökade anseende, som föreningen åtnjöte i utlandet och som bäst
framginge därav, att dess verksamhet årligen studerades av en mängd
fackmän från skilda länder samt att råd och utlåtanden från föreningen
flera gånger begärts vid motsvarande utländska institutioners anläggning
etc. Orsaken till nedgången i medlemsantalet vore i stället att söka i den
mängd föreningar och sällskap på jordbruks- och närbesläktade om¬
råden, som på senare åren tillkommit och ställde anspråk på sina med¬
lemmars kassa.
Ställde man häremot de utgifter, föreningens arbeten med den
omnämnda utvidgningen medfört, så hade dessa varit avsevärda och
ej kunnat täckas av de sjunkande inkomsterna, varför tyvärr skuld¬
bördan år från år ökats.
Föreningen såge sig därför nödsakad, att, om den skulle kunna
fortsätta sin verksamhet i nuvarande utsträckning och efter den plan,
som hittills visat så goda resultat, anhålla om ett så stort understöd,
att föreningens arbeten skulle kunna fortgå utan allt för stora ekono¬
miska svårigheter.
Föreningen hade, med iakttagande av den största sparsamhet, upp¬
gjort ett ansökningen bilagt förslag till utgifts- och inkomststat för år
1914, vari blott de nödvändigaste utgifterna medtagits. Under för¬
utsättning att statsanslaget bibehölles vid det nuvarande beloppet av
35,000 kronor, utvisade statförslaget en brist av 21,800 kronor.
För att närmare motivera de olika posterna i nämnda förslag hade
dessa samtliga jämförts med motsvarande poster under åtskilliga före¬
gående år och orsakerna till ändringarna angivits.
Som därav framginge, vore det den ökade upplysnings- och kon¬
sulentverksamheten jämte därmed förenade betydligt ökade resor för
förrättningar och föredrag, försöksutvidgning i vegetationsgården och
på försöksfältet vid Flahult samt nödvändigheten att giva något ålders-
tillägg till äldre tjänstemän, som bidragit till de något högre utgifterna.
I vad mån verksamheten ökats på de allra sista åren framginge
utom av årsberättelsen över verksamheten år 1911 bland annat därav,
att kulturingenjörernas förrättningsresor ökats, så att de år 1911 om¬
fattade 343 dagar emot 262 år 1910, 234 år 1909 och 198 år 1908.
För småbrukare fria förrättningar hade förut lämnats årligen i två
län med tio dagar i varje, från år 1910 med tjugu dagar i varje.
Från och med år 1912 finge tre län årligen denna förmån med tjugu
dagar i varje län.
På föreningens bekostnad hade sedan en del år tillbaka hållits
Nionde huvudtiteln.
223
populära föredrag i mosskultur i två län årligen på 10 olika platser i
varje län. Detta hade sedermera ökats till tre län om året, och dessutom
hade hållits en stor mängd föredrag, vartill föreningen bidragit med
större delen av resekostnaderna, så att antalet föredrag, som hållits för
kunskaps spridande, hade år 1911 uppgått till 106 i 16 olika län.
De av föreningen anordnade mosskurserna i Jönköping hade, med
undantag för utställningsåret 1911, årligen hållits sedan år 1906 och
hade också i hög grad bidragit att höja intresset för mossarnas till¬
godogörande och bättre skötsel.
Därtill komme nyttan av föreningens synnerligen omfattande för¬
söksverksamhet, som nu toge mycket mer tid och arbetskrafter i anspråk
än förut, de för kännedomen om landets torvmarker grundläggande
tory]’ordsundersökningarna av föreningens botanist, det kemiska labora¬
toriets verksamhet m. m.
Av vad sålunda blivit anfört, ansåge föreningen framgå, att den¬
samma allt fortfarande sökte att på den väg, hon inslagit och som av
staten hittills understötts, så mycket i hennes förmåga stode arbeta för
befordrande av mosskulturen, ökande av kännedomen om torvmarkernas
beskaffenhet och användbarhet i landets olika delar och ett mer ratio¬
nellt utnyttjande av desamma. Men då de tillgångar, föreningen härför
förfogade över, med det hittills erhållna statsbidraget av 35,000 kronor
ej på långt när räckte till att upprätthålla denna verksamhet, vågade
föreningen anhålla, att Kungl. Maj:t måtte bereda föreningen ett anslag
för år 1914 av 55,000 kronor.
Då det av föreningen ingivna statförslaget för år 1914 är alltför
detaljerat för att här böra i sin helhet intagas samt är i vissa delar olika
uppställt mot de redogörelser för föreningens inkomster och utgifter
under föregående år, som meddelas i lantbruksstyrelsens årsberättelser,
har jag låtit inarbeta statförslaget i följande, i övrigt med ledning av
nämnda årsberättelser upprättade tablå.
224
Nionde huvudtiteln,
|
1907
|
1908
|
1909
|
1910
|
1911
|
Beräknat
för år
1914
|
Inkomster.
|
|
'
|
|
|
|
|
Anslag av hushållningssällskap ...
|
10,400.—
|
10,400.—
|
10,400 —
|
9,700.—
|
8,900.—
|
3,800.—
|
» » landsting ..................
|
3,700.—
|
3,700.-
|
3,700.—
|
3,700.—
|
3,500.-
|
2,100.—
|
Avgifter av medlemmar...............
|
6,378.—
|
5,856.—
|
5,400.—
|
5,042.—
|
4,846.—
|
3,600.—
|
Tidskriften.................................
|
1,170.98
|
1,416.7 0
|
273.50
|
42.3 7
|
—
|
—
|
Analysinkomster......................
|
1,141.19
|
792.23
|
584.50
|
717.08
|
750.73
|
700.—
|
Diverse inkomster .....................
|
3,941.41
|
586.28
|
300.—
|
272.—
|
535.4 7
|
200.—
|
Summa
|
26,731.58
|
22,751.20
|
20,658.—
|
19,473.45
|
18,532.20
|
10,400.—
|
Statsanslag, anvisat eller beräknat
|
20,000.—
|
20,000.—
|
20,000.—
|
35,000.—
|
35,000.—
|
55,000.—
|
Summa
|
46,731.58
|
42,751.20
|
40,658.—
|
54,473.45
|
53,532.20
|
65,400.—
|
Förlust under året.....................
|
9,394.30
|
6,431.43
|
10,864.91
|
136.33
|
4,659.96
|
1,800.—
|
Summa
|
56,125.88
|
49,182.63
|
51,522.91
|
54,609.78
|
58,192.16
|
67,200.—
|
Utgifter.
|
|
|
|
|
|
|
i Försöksfält, netto ..................
|
2,490.96
|
6,443.83
|
5,116.44
|
3,950.05
|
3,690.41
|
5,500.—
|
1 Vegetationsgården ....................
|
682.40
|
396.12
|
394,03
|
1,330.18
|
1,685.07
|
1,300.—
|
Kulturförsök i olika län ............
|
1,544.64
|
1,329.83
|
1,195.72
|
661.54
|
595.33
|
1,600.—
|
Resor.......................................
|
7,763.8 5
|
7,680.33
|
8,411.71
|
8,646.48
|
9,305.48
|
11,500.—
|
Avlöningar ..............................
|
23,250.
|
23,900.—
|
26,110.—
|
26,439.68
|
30,000.—
|
33,000.—
|
Tidskriften och andra trycksaker...
|
198.40
|
145.03
|
377.7 0
|
254.75
|
1,993.99
|
2,900.—
|
Skrivmaterial, porto, telefon, inven¬
tarier, bränsle, lyse, utskylder,
|
|
|
.
|
|
|
|
försäkringar m. m...................
|
7,851.96
|
6,412.68
|
7,025.78
|
8,191.7 5
|
7,507.74
|
7,700.—
|
Räntor ...................................
|
787.50
|
1,588.33
|
1,859.18
|
1,652.5 7
|
1,660.62
|
2,500.—
|
Avskrivning ...........................
|
4,016.60
|
—
|
—
|
2,432.n
|
__
|
_
|
Nybyggnader ...........................
|
7,230.96
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
Byggnaders o. inventariers underhåll
|
309.ll
|
1,286.98
|
1,032.8 5
|
1,050.7 2
|
1,753.57
|
1,200.—
|
Summa
|
56,125.88
|
49,182.63
|
51,522.91
|
54,609.78
|
58,192.16
|
67,200.—
|
Lantbruksstyrelsen, som den 20 november 1912 avgivit utlåtande
i ämnet, bar därvid framhållit, hurusom svenska mosskulturföreningen
sedan flera år tillbaka intagit en ledande ställning i allt, som berörde
Nionde huvudtiteln.
225
den för vidsträckta delar av vårt land betydelsefulla mossodlingen.
Denna sin ledarställning både föreningen uppnått icke endast genom
den vid dess försöksstation i Jönköping och å dess försöksfält påFlahults
och Torestorps mossmarker bedrivna försöksverksamheten, vilken torde
kunna betecknas såsom en av de bäst ledda, som något land ägde, utan
ock i minst lika hög grad genom föreningens väl planlagda arbete att
med bistånd av ett i förhållande till dess tillgångar stort antal konsu¬
lenter, genom i olika landsdelar anordnade föredrag i mosskulturen
berörande ämnen, genom talrikt besökta kurser i mossodling för mindre
jordbrukare från skilda delar av landet och för hushållningssällskapens
konsulenter, genom ingående undersökningar län efter län av befintliga
mossmarkers beskaffenhet och lämpligaste användning in. in. väcka
intresse för och sprida kännedom om, huru mossodling och vad som
därmed stode i samband skulle bedrivas för att lämna bästa ekonomiska
utbyte.
Då denna föreningens mångsidiga verksamhet, samtidigt med att
den utvecklats och skridit framåt, alltmera inriktats på att gagna landets
mindre jordbruk, bland annat genom turvis i olika län anordnade
kostnadsfria såväl föredrag av föreningens tjänstemän som besök av
dessa hos mindre jordbrukare, vilka önskade erhålla råd och anvisningar
rörande skötseln av sina mossmarker in. in., hade behovet av förhöjt
statsanslag i ökad grad gjort sig gällande. Med hänsyn såväl härtill
som till betydelsen för landets jordbruk i stort sett av föreningens
omfattande försöks- och upplysningsarbete funne sig lantbruksstyrelsen
böra tillstyrka en förhöjning i det för närvarande till föreningen
utgående anslaget.
Vid granskning av föreningens förslag till inkomst- och utgiftsstat
för år 1914 hade emellertid lantbruksstyrelsen icke kunnat undgå att
fästa sig vid, att de i detta förslag från hushållningssällskap, landsting
och föreningens medlemmar beräknade inkomster syntes hava blivit för
lågt upptagna.
Om också dessa inkomster kunde förmodas skola nedgå, syntes
dock den beräknade nedgången till 9,500 kronor år 1914 vara alltför
högt upptagen och större nedgång icke böra beräknas än till omkring
14,500 kronor. Härigenom skulle den begärda förhöjningen i stats¬
anslaget kunna minskas med 5,000 kronor.
På grund härav har lantbruksstyrelsen hemställt, att Kungl. Maj:t
täcktes till 1913 års Riksdag avlåta proposition om beviljande till svenska
mosskulturföreningen av ett anslag för år 1914 av 50,000 kronor under
enahanda villkor, som förut stadgats.
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt.
29
226
Nionde huvudtiteln.
[37.] I det av lantbruksstyrelsen lämnade vitsord om svenska moss-
Dep<chef?nntS' kulturföreningens sakkunniga och gagnerika verksamhet kan jag till
fullo instämma. Särskilt för ett land som Sverige, vilket inom sina
gränser äger så oerhört stora arealer mossmarker, är det uppenbarligen
av mycket stor betydelse, att dessa markers natur blir studerad samt
bästa sätten att använda dem för odling eller andra ändamål utrönas
och kännedomen därom sprides. I dessa hänseenden liksom i allt som
rör mosskulturen har ifrågavarande förening utfört ett i hög grad bety¬
delsefullt arbete, som både inom och utom landet förskaffat föreningen
obetingat erkännande. Jag finner det därför vara av stor vikt, att för¬
eningen sättes i stånd att fortsätta sin verksamhet och att nödiga medel
beredas härtill.
I avseende å den ekonomiska sidan av föreningens angelägenheter
synes emellertid den förut meddelade tablån giva anledning till den
erinran, att vid utvecklingen av föreningens verksamhet hittills knappast
tagits tillräcklig hänsyn till de påräkneliga tillgångarna. A inkomst¬
sidan visar sig det anmärkningsvärda förhållandet, att under det, be¬
träffande åren 1907, 1908 och 1909, anslagen från hushållningssällskap
och landsting ävensom föreningens andra enskilda inkomster, ehuru de
alltjämt nedgått, dock tillhopa överstigit statsanslaget, hava dessa in¬
komster under de bägge följande åren fortfarande minskats till den grad
att, då statsanslaget samtidigt höjts, detta senare år 1911 uppgått till
nästan dubbla beloppet av övriga inkomster. Och föreningens beräkning
för år 1914 upptager det behövliga statsanslaget till mer än fem gånger
de enskilda inkomsterna. Föreningen håller alltså småningom på att
övergå till att nästan helt och hållet bero av statsbidrag. Oaktat
föreningens övriga inkomster, såsom nämnts, minskats, hava emellertid
dess utgifter ökats. An starkare ökning av utgifterna ställes nu i ut¬
sikt för år 1914. Tablån utvisar vidare, att under det förlusten år 1907
mer än motväges av avskrivningar och nybyggnader, förlusterna under
åren 1908 och 1909 stigit till högst betydliga belopp. För år 1910,
då statsanslaget utgick med högre belopp än föregående år, nedgick
förlusten till en obetydlighet, mer än motsvarad av avskrivning, men
redan år 1911 utvisar ånyo en stor förlustsiffra. Dessa förluster hava
naturligtvis för föreningen medfört minskning i kapitalbehållningen.
Vid 1911 års slut uppgingo föreningens tillgångar till 94,524 kronor
9 öre, därav 68,211 kronor 33 öre i fastigheter, samt dess skulder till
61,189 kronor 79 öre, så att överskottet var endast 33,334 kronor 30
öre. Då dessa skulder draga ränta, synas föreningens ekonomiska fram¬
tidsutsikter ganska mörka, om icke ökat statsbidrag erhålles.
Nionde huvudtiteln.
227
Lantbruksstyrelsen har förordat, att det av föreningen begärda [37.]
anslaget å 55,000 kronor skulle, på grund av att bidrag från hushåll¬
ningssällskap och landsting ävensom årsavgifter syntes hava blivit för
år 1914 allt för lågt beräknade, minskas med 5,000 kronor. Denna
lautbruksstyrelsens erinran anser jag befogad. Vid granskning av ut¬
giftsposterna i statförslaget har jag icke funnit tillräcklig anledning att
föreslå någon minskning därutinnan.
Jag finner mig därför böra i likhet med lantbruksstyrelsen till¬
styrka, att det anslag, som för år 1914 beredes föreningen, må utgå
med 50,000 kronor. Samtidigt vill jag emellertid framhålla önskvärd¬
heten av att föreningens verksamhet för närmaste framtiden så ordnas,
att utgifterna må kunna bestridas utan att nya ytterligare krav ställas
på statsverket.
Jag hemställer alltså, att Eders Kungl. Magt måtte föreslå Riksdagen
att till understöd åt svenska mosskulturföreningen
å extra stat för år 1914 anvisa ett anslag
av ................................................................ kronor 50,000.
10. Befrämjande av fröodlingen.
a. Fröhontrollanstalter.
Till understöd åt av hushållningssällskap eller landsting, vart för j-gg.j
sig eller i förening, understödda frökontrollanstalter har Riksdagan från Frskontroll-
och med år 1887 ställt till Kungl. Maj:ts förfogande ett anslag å extra anstalter.
stat till belopp av 10,000 kronor, vilket årligen på förslag av lånt- (extra anslag.)
bruksstyrelsen av Kungl. Maj:t fördelats bland dem av dessa anstalter,
som gjort framställning om statsbidrag och i övrigt uppfyllt för anslags
åtnjutande stadgade villkor.
Då antalet dylika statsunderstödda anstalter under de sista åren
uppgått till 17, har statsanslaget i alltför stor utsträckning måst splittras,
vilket medfört flera olägenheter med hänsyn till anstalternas verksamhet.
Förslag till förändrad organisation av frökontrollväsendet före¬
lädes därför 1908 års Riksdag, men vann icke Riksdagens bifall.
Därefter har frågan om frökontrollväsendets omorganisation varit
föremål för ytterligare utredningar.
Nu har emellertid till Kungl. Maj:t ingivits en framställning, som
kan tänkas komma att utöva visst inflytande på sagda omorganisations¬
fråga. De i december 1911 församlade ombuden för skogsvårdssty-
228
Nionde huvudtiteln.
[38.] relserna i riket hava nämligen anhållit, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta
om, att föreskrifter om mera detaljerade, likformiga undersöknings¬
metoder rörande analysering av skogsfrö måtte utfärdas för de med stats¬
medel understödda frökontrollanstalterna. Såsom huvudskäl för denna
framställning anföres, att det syntes, som om de olika frökontrollanstal¬
terna arbetade enligt så olika metoder, att de av dem lämnade analys¬
bevisen av denna orsak ej kunde bliva jämförbara. Denna framställning
är remitterad till domänstyrelsen, som överlämnat frågan för utredning-
till skogsförsöksanstalten, vars yttrande emellertid ännu ej inkommit.
Då det synes kunna innebära vissa fördelar, om sistnämnda fråga
tages under prövning i samband med frågan om det egentliga frö-
kontrollväsendets omorganisation, anser jag mig, i anslutning till eu av
lantbruksstyrelsen i underdånig skrivelse den 21 september 1912 gjord
hemställan, nu böra inskränka mig till att föreslå, att samma anslag
som föregående år äskas till frökontrollanstalter.
Jag hemställer alltså, att Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå Riks¬
dagen
att å extra stat för år 1914 till Kungl. Maj:ts
förfogande anvisa ett anslag av............ kronor 10,000
för att — med högst ............................ » 1,000
för varje anstalt — användas till understöd åt sådana
frökontrollanstalter, som av landsting eller hushåll¬
ningssällskap, vart för sig eller i förening, understödjas
med minst samma belopp som statsbidraget och vilka
anstalter vilja underkasta sig de villkor och föreskrifter
i avseende på analysmetoder och övriga förhållanden,
som av Kungl. M.aj:t fastställas.
b. Befordrande av inhemsk fröodling.
[39.] Med bifall till Kungl. Maj:ts därom gjorda framställningar har
Åtgärder för Riksdagen såsom bidrag till åtgärder för befordrande av den inhemska
av inhemsk klöver- och gräsfrö o dlingen på extra stat för vart och ett av åren
fröodling. 1908—1912 anvisat ett belopp av 15,000 kronor.
(extra anslag.) För innevarande år har Riksdagen på förslag av Kungl. Maj:t
beviljat enahanda belopp såsom bidrag till åtgärder för befordrande av
den inhemska odlingen av frö utav klöver, gräs och foderrotfrukter.
Anslagets användning utsträcktes alltså till frö av foderrotfrukter.
Nionde huvudtiteln.
ä2S
Med anledning av den sålunda vidtagna förändringen har Kungl. [39.]
Maj:t den 11 oktober 1912 utfärdat förnyad kungörelse angående stats¬
bidrag från ifrågavarande anslag.
I underdånig skrivelse den 24 september 1912 bär lantbruks-
styrelsen hemställt, att anslag för samma ändamål måtte av Riksdagen
äskas för år 1914. Styrelsen har därvid anfört, att då för år 1912
anspråken från hushållningssällskapens sida på delaktighet av ifråga¬
varande anslag varit så stora, att de icke kunnat tillgodoses av tillgäng¬
liga medel, i det att det begärda beloppet sammanlagt uppgått till
17,750 kronor, samt ändamålet för medlens användande numera utsträckts
till frö av foderrotfrukter, syntes det belopp, som borde finnas tillgäng¬
ligt för år 1914, böra något ökas, nämligen till 20,000 kronor.
Då jag nästlidet år förordade omförmälda utsträckning av anslagets DeparUmenU-
användning, anförde jag, att denna utvidgning icke syntes påkalla ckefen-
någon höjning i anslaget. Jag grundade denna åsikt på den omstän¬
digheten, att av anslaget disponerats under år 1909 blott 10,030 kronor
och under år 1910 endast 7,347 kronor 94 öre. Åven för år 1911
har ej hela anslaget åtgått, utan endast 11,150 kronor. Emellertid
hava anspråken på bidrag från ifrågavarande anslag stigit under senaste
året, i det att för år 1912 bidrag från anslaget sökts, på sätt lånt-
bruksstyrelsen erinrat, till belopp av 17,750 kronor. Sistnämnda år
kunde alltså ej hela det begärda beloppet beviljas. Antalet av de hus¬
hållningssällskap, som sökt bidrag från anslaget, har småningom ökats
nämligen från 13 år 1909 och 11 år 1910 till 14 år 1911 och 17 år
1912. Som synes, hava för sistnämnda år 9 hushållningssällskap ännu
icke vidtagit åtgärder av beskaffenhet att påkalla bidrag från anslaget,
men då det är antagligt, att åtminstone några av dessa skola framdeles
deltaga i arbetet på fröodlingens höjande, torde även på grund härav
kunna förutsättas, att ökade anspråk framdeles komma att ställas på
anslaget. Jag finner det därför önskvärt, att detsamma nu erhåller den
av lantbruksstyrelsen föreslagna förhöjning.
Jag hemställer alltså, att Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå Riks¬
dagen
att, såsom bidrag till åtgärder för befordrande av
den inhemska odlingen av frö utav klöver, gräs och
foderrotfrukter å extra stat för år 1914 anvisa ett
belopp av...................................................... kronor 20,000.
230
Nionde huvudtiteln.
[40.]
Statskonsulent
i fröodling.
(extra anslag.)
[41.]
Sveriges
utsädes-
förening,
(extra anslag.)
c. Statskonsulent i fröodling.
Till anställande av en statskonsulent i fröodling har Riksdagen
för vart och ett av åren 1912 och 1913 anvisat å extra stat ett anslag
av 6,500 kronor. Den 19 oktober 1911 har Kungl. Maj:t utfärdat regle¬
mente för denne statskonsulent.
Beträffande användandet av anslaget för år 1913 har Kungl. Maj:t
den 27 september 1912 bemyndigat lantbruksstyelsen att för år 1913 i enlig¬
het med bestämmelserna i nämnda reglemente antaga en statskonsulent
i fröodling med arvode av 4,000 kronor, för år räknat, ävensom före¬
skrivit, att av omförmälda anslag å 6,500 kronor finge till bestridande
av statskonsulentens resor under år 1913 användas 2,500 kronor.
Då en statskonsulent i fröodling synes böra jämväl för år 1914
anställas, tillstyrker jag, att Eders Kungl. Maj:t måtte, i överens¬
stämmelse med vad lantbruksstyrelsen i underdånig skrivelse den 21
september 1912 hemställt, föreslå Riksdagen
att till anställande av en statskonsulent i fröodling
å extra stat för år 1914 anvisa ett an¬
slag av............................................................ kronor 6,500.
d. Sveriges utsådesförening.
Till Sveriges utsådesförening har dels Kungl. Maj:t årligen anvisat
från det å ordinarie stat uppförda anslaget till befrämjande i allmänhet
av jordbruk och lantmannanäringar ett statsbidrag av 15,000 kronor
dels ock Riksdagen å extra stat anvisat anslag, som för innevarande år
uppgår till 35,000 kronor.
Jämlikt nådigt bemyndigande den 5 juli 1912 tillkallade jag sär¬
skilda sakkunniga att verkställa utredning, huruvida oeh i så fall under
vilka villkor staten borde kunna övertaga den praktiskt vetenskapliga
verksamhet, som bedrives av Sveriges utsådesförening, m. m. I be¬
tänkande den 12 november 1912 hava dessa sakkunniga förordat, att
till föreningen måtte, utöver det från förberörda anslag å ordinarie stat
utgående bidraget å 15,000 kronor, ett anslag å extra stat till belopp
av 70,000 kronor äskas av Riksdagen.
Detta ärende jämte en från föreningen inkommen framställning
om statsanslag för år 1914 äro nu remitterade till lantbruksstyrelsen,
vars utlåtande ännu icke inkommit.
Nionde huvudtiteln.
231
Under sådana förhållanden hemställer jag, att Eders Kung! Maj:t [41.]
måtte föreslå Riksdagen
att i avbidan på den proposition angående an¬
slag till Sveriges ntsädesförening, som Kung!. Magt
må komma att avlåta till Riksdagen, å extra stat för
år 1914 för nämnda ändamål beräkna
ett belopp av .......................................... kronor 70,000.
11. Mindre jordbruket.
a. Höjande av det mindre jordbruket.
Till åtgärder för höjande av det mindre jordbruket har Riksdagen [42.]
varje år allt sedan år 1901 anvisat anslag, som, från att för år 1902 garder för
hava uppgått till 25,000 kronor, så småningom ökats så, att för vart- det mindre
dera av åren 1912 och 1913 beviljats ett anslag av 250,000 kronor, jordbruket.
Av detta belopp skola 50,000 kronor i första hand utgå till premiering (extra anslae-)
av mindre odlingsföretag, vilka icke på annat sätt kunna komma i åt¬
njutande av statsbidrag, varjämte 10,000 kronor äro beräknade att
användas till anordnande av undervisning, som avser att främja det
mindre jordbruket, men icke på annat sätt kan komma i åtnjutande av
statsunderstöd.
Den 19 oktober 1911 har Kungl. Maj :t utfärdat dels förnyat regle¬
mente för med statsmedel understödda åtgärder till höjande av det
mindre jordbruket och dels kungörelse angående statsanslag till åtgärder
för höjande av det mindre jordbruket att lända till efterrättelse tills
vidare och så länge anslag för berörda ändamål fortfarande anvisas.
Då jag den 13 januari 1912 hemställde om äskande av anslag för
nu ifrågavarande ändamål för innevarande år, tillstyrkte jag ett av lant-
bruksstyrelsen framställt förslag till sådan ändring beträffande villkoren
för anslagets användande, att odlingsarbete för att kunna premieras ej
skulle få hava företagits tidigare än högst tre år före premieringen i
stället för, som förut, fem år. Riksdagen förklarade sig icke hava något
att erinra häremot. Med anledning härav har erforderlig ändring i
reglementet skett den 1 november 1912.
Lantbruksstyrelsen bär nu i underdånig skrivelse den 4 december
1912 gjort framställning om beredande av medel för ifrågavarande
ändamål även för år 1914 och därvid föreslagit dels vissa ändringar i
232
Nionde huvudtiteln.
[42.] bestämmelserna dels ock höjning av anslaget. Styrelsen har härom an¬
fört följande.
I gällande reglemente för med statsmedel understödda åtgärder
till höjande av det mindre jordbruket vore beträffande premiering
av mindre jordbruk bland annat föreskrivet, att för att ett jordbruk
skulle kunna premieras, skulle detsamma hava en åkerareal ej över¬
stigande 12 hektar. Vid sammanträde den 10 och 11 april 1911 med
ordförandena i nämnderna för premiering av mindre jordbruk hade
framhållits, att den sålunda föreskrivna maximiarealen syntes väl låg,
och hade uttalats önskvärdheten av att densamma bleve höjd till åt¬
minstone 15 hektar. Såsom skäl härför hade anförts bland annat, att
inom vissa delar av vårt land ofta förekomme ett stort antal för dessa
trakters lantbruk karaktäristiska välskötta smågårdar med emellan 12
och 15 hektar, vilkas deltagande i premieringen av flera anledningar
skulle vara till icke ringa fördel; att det i flera fall visat sig, att små¬
brukare med eu så liten åkerareal, att den icke överstege 12 hektar,
sökt genom nyodling eller utdikning öka densamma med en eller annan
hektar, något som då kunnat få till följd, att ifrågavarande jordbruk ej
längre kunnat bliva föremål för premiering; att då vid studieresorna för
mindre jordbrukare, i vilka resor endast brukare av under 40 hektar åker
ägde rätt deltaga, i främsta rummet plägade besökas premierade små¬
bruk, dessa resor för många av de studieresande skulle vara till större
nytta, om de sålunda besökta premierade jordbrukens areal något mera
än nu vore fallet överensstämde med den, de i studieresan deltagande
själva brukade; samt att avsikten med premieringen vore att understödja
de mest bärkraftiga småbruken och att dessa mångenstädes vore de, som
hade en åkerareal, något överstigande 12 hektar.
Redan vid inrättandet av premieringen av mindre jordbruk hade,
enligt vad lantbruksstyrelsen vidare anfört, framhållits, att det för ett
land sådant som vårt, där lantbruket bedreves under i flera avseenden
mycket skiftande lokala förhållanden, icke kunde anses lämpligt att
såsom villkor för deltagande i premieringen fastslå samma areal brukad
jord. Då emellertid samtliga rikets hushållningssällskap med undantag
endast av Kopparbergs län numera ansett sig böra bestämma maximi¬
arealen till den högsta tillåtna eller 12 hektar, syntes även detta tyda
på, att den nu fastställda gränsen vore väl knappt tillmätt. Då därtill
ytterligare komme de skäl, som vid ovannämnda sammanträde blivit
anförda för en höjning av denna maximigräns till 15 hektar, hade lant¬
bruksstyrelsen ansett sig böra föreslå vidtagandet av den sålunda ifråga¬
satta förändringen i gällande reglemente.
Nionde huvudtiteln.
233
Denna förändring komme givetvis att få till följd en ökning i an- [42.]
talet premierade jordbruk, vilken ökning lantbruksstyrelsen med stöd
av det hittillsvarande antalet jordbruk i olika storleksgrupper ansåge
sig kunna beräkna komma att uppgå till högst omkring 100, vadan
alltså, då statsbidraget till premier utginge med högst 50 kronor för
varje premierat jordbruk, den föreslagna reglementsförändringen skulle
komma att kräva en höjning i statsanslaget med 5,000 kronor.
I anslutning härtill borde även den i 17 § av ovannämnda regle¬
mente intagna bestämmelsen, att såsom deltagare i hembygdsresa icke
finge antagas någon, som brukade mera än 12 hektar, sålunda ändras,
att rätten att deltaga i dylik resa utsträcktes till brukare av högst 15
hektar. Denna sistnämnda förändring i reglementet syntes icke påkalla
någon höjning i nu ifrågavarande anslag.
Lantbruksstyrelsen har vidare erinrat, hurusom från och med år
1909 i anslaget till åtgärder för höjande av det mindre jordbruket in¬
gått ett belopp av 10,000 kronor, vilket närmast varit avsett att efter
i varje särskilt fall skedd prövning användas till understödjande av
sådan undervisningsverksamhet, som avsåge att främja det mindre jord¬
bruket, men, såsom icke varande anordnad av hushållningssällskap, ej
kunnat komma i åtnjutande av understöd från ifrågavarande anslag.
Pa grund av det livliga intresse, som för närvarande överallt i vårt
land rådde för att bland de mindre jordbrukarna sprida ökade fack¬
insikter, hade detta belopp visat sig alltmera otillräckligt. Då emellertid
även denna mera fristående och frivilliga undervisning särskilt genom
föredrags hållande inom olika orter, rätt bedriven och med sakkunskap
ledd, syntes lantbruksstyrelsen böra understödjas med erforderliga stats¬
medel, funne lantbruksstyrelsen sig böra hemställa om en höjning i
ovan nämnda belopp med 5,000 kronor.
Inalles skulle anslaget enligt lantbruksstyrelsens mening alltså
behöva höjas med 10,000 kronor till 260,000 kronor, varjämte med¬
givande borde äskas för Kung]. Maj:t att disponera eventuella besparingar
å tidigare anslag.
Den av lantbruksstyrelsen föreslagna höjningen i arealen av de Departements.
småbruk, som skola kunna komma i fråga till premiering, från högst chefen.
12 hektar till 15 hektar åker har ursprungligen föreslagits av dem, som
hava den största praktiska erfarenheten av ifrågavarande premiering,
nämligen ordförandena i premieringsnämnderna. Med hänsyn till de av
dessa ordförande samt av lantbruksstyrelsen anförda skälen anser jag
mig böra tillstyrka förslaget härom. Jag vill dock framhålla, att det
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 30
Nionde huvudtiteln.
PM
icke är min avsikt, att härigenom premieringen skall utsträckas till
gårdar, som ej hava karaktär av verkliga småbruk. Då jordmånens
beskaffenhet och jordbruksdriftens intensitet äro väsentligt olika i skilda
trakter av vårt land, kan nämligen en gård om 15 hektar åker å olika
orter representera ett ganska olika värde. De särskilda hushållnings¬
sällskapen, vilka det tillkommer att för sina respektive områden fast¬
ställa storleken av premieringsbara småbruk inom den i reglementet
angivna maximigränsen, böra uppenbarligen vid detta fastställande noga
tillse, att småbrukska-raktären bibehålies.
Likaledes tillstyrker jag att, på sätt i sammanhang härmed före¬
slagits, rätten att deltaga 'i hembygdsresa måtte utsträckas till brukare
av högst 15 hektar åker.
Några andra ändringar i de för anslagets användning nu gällande
villkor och bestämmelser hava icke föreslagits av lantbruksstyrelsen,
och icke heller jag finner anledning att nu ifrågasätta sådana.
Beträffande medelsbehovet tillåter jag mig lämna nedanstående
sammanställning av de för den senaste femårsperioden anvisade stats¬
anslag och deras användning' för olika ändamål samt av den av dåva¬
rande departementschefen den 13 januari 1.911 framlagda förslagsbe-
räkning, som låg till grund för bestämmande av anslagsbeloppet för
år 1912.
År
|
Av
Riksda¬
gen. an¬
visat
anslag
|
Premiering av
mindre jordbruk
|
Kontrollföre¬
ningar
|
Studie¬
resor
|
Under¬
visnings¬
kurser
|
Premie¬
ring av
mindre
odlings-
företag
|
Övrig
un¬
der¬
vis -
ning
|
Tryck¬
ning,
under¬
vis¬
nings -
mate¬
riell
m. m.
|
Summa
använt
stats¬
anslag
|
.
pris
|
premie¬
lån
|
organi-
sations-
anslag
|
årsan-
slag
|
1907
|
100,000
|
30,800
|
15,350.-
|
14,100
|
11,250.3 2
|
15,929.7 0
|
15,402.21
|
__
|
_
|
1,881.25
|
104,713.48
|
1908
|
175,000
|
33,610
|
23,243.—
|
9,300
|
16,953.30
|
16,473.18
|
22,209.9 6
|
38,295.—
|
5,000
|
641.75
|
165,726.19
|
1909
|
198,000
|
31,535
|
29,280.—
|
16,800
|
21,490.7 6
|
19,085.7 0
|
23,734.41
|
48,483.—
|
9,150
|
1,119.25
|
200,678.21
|
1910
|
222,000
|
35,475
|
33,432.5 0
|
15,850
|
26,153.7 6
|
20,200.99
|
25,868.4 7
|
49,067.50
|
10,000
|
939.—
|
216,987.3 2
|
1911
|
242,500
|
35,950
|
42,738.—
|
21,400
|
29,281. so
|
23,944.42
|
31,572.10
|
52,520.—
|
10,000
|
2,408.50
|
249,814.91
|
1912
|
250,000
|
39,000
|
35,000.—
|
16,000
|
25,000.—
|
26,000.—
|
50,000.—
|
50,000.—
|
10,000
|
—
|
251,000.—
|
* Siffrorna för 1912 enligt förslagsberäkning.
Anslagsbeloppet för år 1912 avrundades från beräknade 251,000
kronor till 250,000 kronor. Någon ändring vare sig i beräkningen eller
anslagsbeloppet gjordes icke för år 1913.
Monde huvudtiteln.
235
Nu har lantbruksstyrelsen beträffande beloppet av de statsmedel,
som böra beräknas till premiering av mindre jordbruk, föreslagit en
höjning med 5,000 kronor i anledning av den ökning i penningpris,
som torde betingas av höjningen av arealen för premieringsbara små¬
bruk. Den föreslagna anslagshöjningen, vilken alltså avser den under
rubriken premiering av mindre jordbruk upptagna första kolumnen, till
»pris», synes mig vara av den angivna anledningen fullt befogad, vadan
jag tillstyrker densamma.
I fråga om de övriga ändamålen har lantbruksstyrelsen föreslagit
ökning endast i det belopp, som avser »övrig undervisning». Jag skall
senare återkomma härtill.
Till premielån har i den beräkning, som ligger till grund för
1912 och 1913 års anslag, upptagits endast 35,000 kronor. Såsom av
tabellen framgår, var detta premieringssätt i början jämförelsevis mindre
använt, men det har på sista åren alltmera anlitats, så att statsutgif¬
terna därtill under år 1911 voro nära tre gånger större än under år 1907.
Under år 1911 hade dessa utgifter redan betydligt överskridit det här¬
till för åren 1912 och 1913 beräknade beloppet. Med den tendens till
stadig ökning, denna utgiftspost utvisar, synes det kunna antagas, att
anslagsbehovet härtill kommer att år 1914 bliva ännu högre. Denna
tendens till ökning i premielånen synes mig ägnad att framkalla till¬
fredsställelse, ty då premielån utgår med högst hälften av den beräk¬
nade kostnaden för förbättringsarbetet, motsvaras varje på rätt sätt an¬
vänt premielån av eu förbättring i värde uppgående till minst lånets
dubbla belopp. Då nu till denna redan konstaterade tendens till ökning
kommer den omständigheten, att jag tillstyrkt lantbruksstyrelsens för¬
slag om utvidgning av den krets av jordbruk, som må kunna premie¬
ras, anser jag mig böra föreslå en höjning av de till dylika lån be¬
räknade medlen. Denna höjning; anser jas; lämpligen kunna sättas
till 5,000 kronor.
Kostnaderna för organisationsanslag till kontrollföreningar hava
visserligen under år 1911 överskridit beräkningen för åren 1912 och
1913. Emellertid hava anspråken på bidrag för dylikt ändamål varit
ganska växlande under olika år, beroende därpå, att sådant bidrag utgår
blott en gång till varje förening. Beloppet av nämnda kostnader är
sålunda beroende på antalet nybildade föreningar. Enär något tillräck¬
ligt grundat omdöme icke nu synes kunna avgivas rörande de sannolika
förhållandena i detta hänseende år 1914, anser jag mig ej nu böra före¬
slå någon höjning av anslaget i denna del.
Årsanslag till kontrollförening utgår med högst 50 öre för ko,
[42.]
236
Nionde huvudtiteln.
[42.J tillhörande sådan föreningsmedlem, som äger högst 25 kor, och allenast
under de fyra första åren, dylik medlem tillhör kontrollförening, dock
att i fråga om kontrollförening inom Norrland och Dalarna medlem, som
äger högst 10 kor, kan under viss förutsättning tillerkännas dylikt under¬
stöd under de åtta första åren. Sistnämnda utsträckning av understödens
användning trädde i tillämpning först med år 1912. Verkningarna av
densamma synas alltså icke i den ovan upptagna tabellen. Ehuru ut¬
sträckningen otvivelaktigt lärer föranleda en, om ock ej särdeles stor,
ökning i anslagsbehovet, torde i allt fäll med höjning av anslaget i
denna del kunna anstå tills ytterligare utredning i ämnet vunnits.
Statens kostnader för studieresor hade år 1911 ännu ej fullt upp¬
nått det för de följande bägge åren beräknade beloppet. Om än dessa
kostnader sannolikt komma att fortfarande stegras, synes det mig dock
icke nödvändigt att för år 1914 beräkna höjt belopp härtill.
Till undervisningskurser hava kostnaderna hittills avsevärt under¬
stigit det för åren 1912 och 1913 beräknade beloppet av 50,000 kronor.
Det är dock antagligt, att kostnaderna för dessa kurser komma att ökas.
Med år 1911 trädde i tillämpning nya regler rörande dylika kurser och
understöd åt dem. Verkningarna härav hava dock säkerligen icke hunnit
till fullo framträda redan under första året. Någon sänkning av det
beräknade beloppet synes mig under inga förhållanden tillrådlig. Ifall
å denna beräkning något överskott för år 1914 möjligen skulle uppstå,
är detta liksom hittills väl behövligt för att möta eventuellt ökade
bidragskrav till de andra ändåmål, för vilka anslaget är avsett.
Till premiering av mindre odlingsföretag synas liksom förut böra
beräknas 50,000 kronor.
Därefter upptages i tablån en post å 10,000 kronor till »övrig
undervisning», varmed menas sådan undervisning, som avser att främja
det mindre jordbruket men icke på annat sätt kan komma i åtnjutande
av statsunderstöd. Detta belopp står till Kungl. Maj:ts förfogande att
disponeras efter omständigheterna i varje särskilt fall. I denna post har
lantbruksstyrelsen nu föreslagit eu höjning med 5,000 kronor. Behovet
av ökade medel till understödjande av dylik, i mera fria former med¬
delad undervisning har emellertid gjort sig så starkt gällande, att jag
finner mig böra föreslå höjning med 10,000 kronor till 20,000 kronor.
Det synes mig nämligen vara av stor vikt att kunna understödja sådana
för jordbrukets och särskilt småbrukets utveckling varmt nitälskande
personer, vilka — ehuruväl deras undervisningsverksamhet icke sker i de
former, som staten måste kräva för statsunderstödda lantmannaskolor och
andra liknande skolor och undervisningskurser — i allt fall på ett sak-
Nionde huvudtiteln.
237
kunnigt och gagnande sätt medverka till att bibringa ökade yrkesinsikter [42.]
åt den stora och genom egnahemsrörelsen allt mer tillväxande skaran
av småbrukare. För detta ändamål finner jag ett belopp av 20,000
kronor vara fullt erforderligt.
Jag vill slutligen framhålla, att de nu av mig angivna beloppen
för varje särskilt ändamål i huvudsak endast avse att vara en beräkning.
Anslaget i sin helhet bör fortfarande såsom hittills kunna användas
för samtliga därmed avsedda ändamål, dock, liksom förut, med två
inskränkningar, nämligen dels att ett belopp av 50,000 kronor skall i
första band utgå till premiering av mindre odlingsföretag, samt dels att
till understödjande av »övrig undervisning» icke må utgå mer än de
därtill särskilt avsedda medlen, nu föreslagna till 20,000 kronor.
Vid bifall till de av mig nu tillstyrkta höjningarna skulle alltså
anslagsbehovet för år 1914 uppgå till i runt tal 270,000 kronor.
Jag hemställer, att Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen att
dels å extra stat för år 1914 till åtgärder för
höjande av det mindre jordbruket an¬
visa ett anslag av.................................... kronor 270,000,
dels och medgiva, att Kungl. Maj:t må för dylika
åtgärder under år 1914 disponera jämväl vad som vid
utgången av år 1913 möjligen icke blivit använt av
tidigare för enahanda ändamål anvisade anslag.
b. Statskonsulent för det mindre jordbruket.
Till anställande av en statskonsulent för det mindre jordbruket [43.]
bar Riksdagen för vart och ett av åren 1910—1913 beviljat ett anslag statskonsulent
av 6,500 kronor. Den 15 oktober 1909 har Kungl. Maj:t utfärdat ^jotdbruZ™
reglemente för denna statskonsulent. (extra anslag.)
Beträffande användandet av anslaget för år 1913 bar Kungl. Maj:t
genom nådigt brev den 27 september 1912 bemyndigat lantbrukssty-
relsen att för år 1913 i enlighet med bestämmelserna i nämnda
reglemente antaga en statskonsulent för det mindre jordbruket med
arvode av 4,000 kronor, för år räknat, ävensom föreskrivit, att av
omförmälda anslag å 6,500 kronor finge till bestridande av statskonsu-
lentens resor under år 1913 användas 2,500 kronor.
Då en statskonsulent för det mindre jordbruket synes böra även
under år 1914 anställas, tillstyrker jag, att Eders Kungl. Maj:t måtte, i
238
Nionde huvudtiteln.
[43.] överensstämmelse med vad lantbruksstyrelsen uti underdånig skrivelse
den 21 september 1912 hemställt, föreslå Riksdagen
att till anställande av en statskonsulent för det
mindre jordbruket å extra stat för år 1914 anvisa ett
anslag av ...................................................... kronor 6,500.
c. Ordnad bokföring vid mindre jordbruk.
[44.] Hos 1911 års Riksdag gjorde Kungl. Maj:t framställning om an-
för främjande v^sanc^e Pa extra stat för ar 1912 av ett förslagsanslag å 15,000 kronor
av ordnad iok- såsom bidrag till åtgärder för främjande av ordnad bokföring vid mindre
foring vid j ordbruk.
mm brul°rd Den närmaste avsikten med det framlagda förslaget var att söka
(extra anslag.) bibringa mindre jordbrukare — i detta sammanhang sådana som bruka
högst 75 hektar åker — insikt om det för dem fördelaktiga i en ordnad
bokföring. För detta ändamål skulle staten för varje sådan brukare,
som läte ombesörja bokföringen för sitt jordbruk genom vederbörlig,
enligt närmare omförmälda grunder upprättad bokföringsb}7rå, bidraga
till brukarens avgift till byrån under de första fyra åren med visst
belopp, högst 15 kronor, under villkor att vederbörande hushållnings¬
sällskap lämnade minst samma bidrag samt att bidraget utginge endast
till jordägare, vilken idkade jordbruk såsom huvudsaklig näring.
Denna Kungl. Maj ds framställning blev av Riksdagen bifallen.
Den 19 oktober 1911 utfärdade Kungl. Majd kungörelse angående
statsbidrag till åtgärder för främjande av ordnad bokföring vid mindre
jordbruk.
På grund av inkomna ansökningar beviljade Kungl. Majd den 23
februari 1912 vissa hushållningssällskap och föreningar från förenämnda
anslag bidrag till ett sammanlagt belopp av 5,400 kronor.
På framställning av Kungl. Majd anvisade därefter nästlidna års
Riksdag för enahanda ändamål ett förslagsanslag av 15,000 kronor på
extra stat för innevarande år.
Lantbruksstyrelsen har no i underdånig skrivelse den 22 oktober
1912 anfört, att medel för ifrågavarande ändamål syntes böra finnas
tillgängliga även för år 1914, att tillräcklig ledning rörande medels¬
behovet för sistnämnda år icke kunde hämtas av den omständigheten,
att endast en jämförelsevis liten del av 1912 års anslag åtgått, och att
anslaget därför syntes lämpligen böra för år 1914 bibehållas vid samma
Nionde huvudtiteln.
239
belopp som förut. Styrelsen bär hemställt om avlåtande av framställning [44.]
till Riksdagen i dylikt syfte.
Att anslaget blott till en ganska ringa del funnit användning under Departements■
år 1912, torde till stor del kunna förklaras därav, att vederbörande hus- ehefen-
hållningssällskap flerstädes icke medhunnit att före ansökningstidens
utgång den 31 december 1911 vidtaga de åtgärder, som enligt omför-
mälda kungörelse utgöra villkor för statsbidrag från anslaget, nämligen
inrättande av egna bokföringsbyråer eller meddelande av fastställelse å
särskilda bokföringsföreningars stadgar. Åven torde tiden hava varit väl
knapp, för att dylika bokfö ringsföreningar skulle kunnat i någon större ut¬
sträckning hinna bildas i tillräckligt god tid. Det är att antaga, att, sedan
detta hinder icke längre är för handen, ansökningar skola inkomma i
större antal och till högre belopp. På grund härav och då i allt fall
erfarenheten icke ännu kan anses giva någon ledning i fråga om beräk¬
nandet av det anslagsbelopp, som kan komma att i verkligheten erfordras
för år 1914, anser jag mig icke nu böra ifrågasätta någon ändring i
beloppet av det förslagsanslag, som synes fortfarande böra av Riksdagen
äskas för ifrågavarande ändamål.
Jag hemställer därför, att Eders Kungl. Magt måtte, liksom näst¬
föregående år, föreslå Riksdagen
att, såsom bidrag till åtgärder för främjandet
av ordnad bokföring vid mindre jordbruk, å extra stat
för år 1914 anvisa ett förslagsanslag
av............................................................... kronor 15,000.
12. Smör-provningar m. in.
Under en följd av år har Kungl. Maj:t till smörprovningar i Malmö [45.]
och Göteborg anvisat statsbidrag från anslaget till befrämjande i all-
mänhet av jordbruk och lantmannanäringar, vilket bidrag under de
senare åren utgått med 15,000 kronor årligen. Såsom ökat statsbidrag
till dessa smörprovningar har därjämte Riksdagen, på framställning av
Kungl. Magt, för vart och ett av åren 1906—1913 anvisat å extra
stat 10,000 kronor, varjämte ytterligare beviljats för varje av åren
1910—1913 6,000 kronor till anställande av särskilda undersökningar
av vattenhalten i svenskt exportsmör.
Sistnämnda anslag har beviljats närmast med anledning därav, att
240
Nionde huvudtiteln.
i England, huvudmarknaden för den svenska smörexporten, den 1
januari 1908 trädde i kraft en lag, i vilken import av smör innehållande
över 16 procent vatten förbjudes och höga böter ävensom eventuellt
konfiskation av varan stadgas såsom straff för överträdelse härav. Under
sådana förhållanden krävde omsorgen om den för landet i national¬
ekonomiskt hänseende så betydelsefulla smörexporten, att möjlighet
bleve beredd till en vidsträcktare kontroll i fråga om vattenhalten hos
det svenska exportsmöret än den, som redan förut ägde rum vid smör¬
provningarna.
Den 26 maj 1911 utfärdade Kungl. Maj:t kungörelse med vissa
bestämmelser att lända till efterrättelse vid utförandet från riket av
smör, därvid Kungl. Maj:t bland annat förordnade, att för utrönande av
vattenhalten i smör, som är avsett att från riket utföras, allmän åklagare,
statskonsulent i mejerihushållning eller av lantbruksstyrelsen därtill
förordnad person skall äga taga prov av sådan vara samt att de med
understöd av statsmedel inrättade kemiska stationer för jordbrukets och
näringarnas behov ävensom den, som blivit av landtbruksstyrelsen därtill
förklarad kompetent, äro behöriga att verkställa erforderliga under¬
sökningar av de tagna proven.
De till dylika vattenhaltsundersökningar för åren 1912 och 1913
anvisade medlen hava ställts till lantbruksstyrelsens förfogande för att
i mån ' av behov användas till ersättning åt de provtagare, som blivit
av styrelsen för ovan angivna ändamål utsedda, samt för bekostande av
ovan sagda undersökningar jämte övriga för ifrågavarande kontroll erfor¬
derliga åtgärder.
Till fortgående smörprovningar under år 1913 har Kungl. Maj:t
den 20 december 1912 anvisat samma belopp som under de närmast
föregående åren eller sammanlagt 25,000 kronor.
Lantbruksstyrelsen har nu med underdånigt utlåtande den 2 decem¬
ber 1912 överlämnat eu av styrelsen för smörprovningarna gjord fram¬
ställning om beredande av anslag för år 1914.
Sistnämnda styrelse har därvid åberopat en för innevarande år
uppgjord inkomst- och utgiftsstat för ifrågavarande provningar, enligt
vilken icke någon behållning från år 1912 upptagits såsom tillgång och
icke heller något överskott vid 1913 års slut beräknats uppstå. Stats¬
bidraget har därvid uppförts till det för innevarande år till de fort¬
gående smörprovningarna beviljade beloppet, 25,000 kronor. Anslagen
från hushållningssällskapen och provningsavgifter från mejerier hava
beräknats till 18,000 kronor samt avgifter för rätt att begagna runmärket
till 2,000 kronor. Genom tillhandahållande av runmärkta stäver och smör-
Nionde huvudtiteln.
241
papper m. m. beräknas inflyta netto ungefär 10,000 kronor. Smör- [4-5.:
provningarnas styrelse har vidare anfört, dels att kostnaderna för år
1914 svårligen kunde beräknas lägre än för år 1913, dels ock att större
bidrag från rikets hushållningssällskap icke vore att under år 1914
påräkna och att alltså ett statsbidrag till oförändrat belopp av 25,000
kronor även för år 1914 vore behövligt.
För egen del har lantbruksstyrelsen anfört, att för år 1914 medel till
enahanda belopp som för innevarande år erfordrades såväl till de fort¬
gående smörprovningarna som ock till bestridande av kostnaderna för
kontrollen över efterlevnaden av gällande föreskrifter rörande vatten¬
halten hos svenskt exportsmör.
Till smörprovningarna synas för år 1914 fortfarande böra utgå ncpartement*-
15,000 kronor från anslaget till befrämjande i allmänhet av jordbruk chefen'
och lantmannanäringar. Såsom av den nu ingivna framställningen jämte
lantbruksstyrelsens utlåtande framgår, är emellertid även för år 1914
ytterligare anslag å 10,000 kronor erforderligt till dessa provningar.
Likaså är anslag till vattenhaltsundersökningar av exportsmör fort¬
farande behövligt till oförändrat belopp.
Jag hemställer därför, att Eders Kungl. Magt måtte föreslå Riks¬
dagen
att å extra stat för år 1914 anvisa dels till ökat
statsbidrag till fortgående smörprovningar ett anslag
av .................................................................... kronor 10,000
samt dels till bestridande av kostnaderna för kon¬
trollen över vattenhalten i svenskt exportsmör ett an¬
slag av ........................................................ kronor 6,000,
eller tillhopa ............................................... » 16,000.
13. Vattenavtappningar in. in.
Genom 1912 års Riksdags beslut har på extra stat för år 1913
ställts till Kungl. Majrts förfogande
dels under benämning norrländska avdikningsanslaget till under¬
stödjande medelst statsbidrag utan återbetalningsskyldighet av myrut-
dikningar och vattenavtappningar inom Norrland och Dalarna, vare sig
ändamålet med arbetsföretaget är uppodling av till åker eller äng lämp¬
lig jord eller minskning av frostländighet för närliggande bygd, ett
belopp av 1,100,000 kronor, med företrädesrätt för sökande från Gävle-
Bikang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 31
, [4Q-]
Norrländska
avdiknings¬
anslaget.
»extra anslag. )
Allmänna
avdiknings¬
anslaget.
(extra anslag.)
242
Nionde huvudtiteln.
[46, 47.1 borgs län och Dalarna att av detta belopp erhålla bidrag till högst
100,000 kronor,
dels ock under benämning allmänna avdikningsanslaget till under¬
stödjande medelst statsbidrag utan återbetalningsskyldighet av myrut-
dikningar och vatt.enavtappningar inom andra delar av riket än Norrland och
Dalarna, vare sig ändamålet med arbetsföretaget är uppodling av till
åker eller äng lämplig jord eller minskning av frostländighet för när¬
liggande bvgd, ett belopp av 450,000 kronor, därav högst 150,000
kronor må utgå till avdikning av sådan mark, vars torrläggning avser
endast minskning av frostländighet för närliggande bygd.
Riksdagen beslöt tillika sådana ändringar i villkoren för erhållande
och tillgodonjutande av statsbidrag från allmänna av dikning samla g et, att
bidraget för varje företag må bestämmas till högst en tredjedel av be¬
räknade kostnaden för avdikning av till åker eller äng lämplig jord samt
till högst hälften av samma kostnad för avdikning av sådan mark, vars
torrläggning avser endast minskning av trostländighet för närliggande
bygd, ävensom från såväl norrländska som allmänna avdikningsanslaget,
att den omständigheten icke må utgöra hinder för bidrag, att för samma
företag, som bidraget avser, åtnjutes lån ur odlingslånefonden.
Sedan Kungl. Maj:t den 10 juni 1912 godkänt Riksdagens ovan¬
nämnda beslut, i vad det skilde sig från vad Kungl. Maj:t föreslagit,
har Kungl. Maj:t efter väg- och vattenbyggnadsstyrelsens samt lant-
bruksstyrelsens hörande, den 31 december 1912 utfärdat förnyade kun¬
görelser angående villkoren för erhållande och tillgodonjutande av stats¬
bidrag från ifrågavarande bägge anslag.
I underdånig skrivelse den 16 oktober 1912 hava väg- och vatten-
byggnadsstyrelsen samt lantbruksstyrelsen anfört, att styrelserna funne
sig för närvarande icke hava anledning att föreslå någon förändring i
anslagens belopp, utan ansåge, att dessa borde beviljas även för år 1914.
Ej heller föresloge styrelserna någon ändring i villkoren.
Då jag ansluter mig till vad styrelserna sålunda yttrat, hemställer
jag, att Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen att
dels å extra stat för år 1914 ställa till Kungl.
Maj:ts förfogande, under benämning norrländska av-
dikningsauslaget, till understödjande medelst statsbi¬
drag utan återbetalningsskyldighet av myrutdikningar
och vattenavtappningar inom Norrland och Dalarna,
vare sig ändamålet med arbetsföretaget är uppodling
av till åker eller äng lämplig jord eller minskning
Monde huvudtiteln.
243
av frostländighet för närliggande bygd, ett belopp [46, 47.j
av............................................................ kronor 1,100,000,
med företrädesrätt för sökande från Gävleborgs län
och Dalarna att av detta belopp erhålla bidrag till
högst ..... kronor 100,000;
dels å extra stat för år 1914 ställa till Kungl.
Maj:s förfogande under benämning allmänna avdik-
ningsanslaget till understödjande medelst statsbidrag
utan återbetalningsskyldighet av myrutdikningar och
vattenavtappningar inom andra delar av riket än Norr¬
land och Dalarna, vare sig ändamålet med arbetsföre¬
taget är uppodling av till åker eller äng lämplig jord
eller minskning av frostländighet för närliggande bygd,
ett belopp av......................................... kronor 450,000,
därav högst.............................................. » 150,000
må utgå till avdikning av sådan mark, vars torrlägg¬
ning avser endast minskning av frostländighet för när¬
liggande bygd; *
dels ock besluta, att i avseende å erhållande och
tillgodonjutande av statsbidrag från ifrågavarande båda
anslag skola tillämpas nu gällande allmänna villkor
och bestämmelser i sådant avseende.
14. Torvtillgångarnas tillgodogörande.
a.
Tillgodogörandet av den i landets torvmossar befintliga
bränsletillgång m. m.
Till Kungl. Maj:ts förfogande för vidtagande av sådana åtgärder,
som kunde finnas vara ägnade att främja lösningen av frågan angående
lämpligaste sättet att tillgodogöra den i landets torvmossar befintliga
bränsletillgång, har Riksdagen .på extra stat anvisat för år 1902 ett
anslag av 100,000 kronor, för år 1905 25,000 kronor, för år 1907
20.000 kronor, för år 1912 10,000 kronor och för år 1913 likaledes
10.000 kronor, med rätt för Kungl. Maj:t att låta utav sistnämnda
belopp förskottsvis under år 1912 av tillgängliga medel utanordna
5.000 kronor. Vidare har Riksdagen för ett vart år från och med år
. [4B-]
Åtgärder för
att främja till¬
godogörandet
av den i
landets torv¬
mossar befint¬
liga bränsle-
tillgång
m. m.
(extra anslag.)
1904 medgivit, att
Kungl.
j:t finge under ett följande år
i man av
244
Nionde huvudtiteln.
[48.]
«
Anställande
av tor vingen¬
jörer och torv-
assistenter.
(extra anslag.)
behov för ändamålet disponera, vad vid utgången av närmast föregående
år icke blivit använt av samma medel.
I underdånig skrivelse den 31 oktober 1912 bar lantbruksstyrelsen
dels meddelat, att enligt uppgift från statskontoret av förevarande anslag
samma dag återstode att disponera ett belopp av 6,739 kronor 85 öre,
dels ock, med förmälan att styrelsen ansäge medel för ifrågavarande
ändamål fortfarande böra finnas tillgängliga, hemställt, att Kungl. Maj:t
måtie hos Riksdagen begära anvisande för ändamålet å extra stat för
år 1914 av ett anslag av 5,000 kronor, med rätt för Kungl. Magt ej
mindre att av nämnda anslag under år 1913 förskottsvis utanordna.
2,000 kronor än även att under år 1914 i mån av behov för enahanda
ändamål disponera vad vid utgången av år 1913 icke blivit använt av
tidigare beviljade medel.
I enlighet med vad lantbruksstyrelsen sålunda föreslagit, hem¬
ställer jag, att Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen
att för vidtagande av sådana åtgärder, som kunna
finnas vara ägnade att främja lösningen av frågan
angående lämpligaste sättet att tillgodogöra den i
landets torvmossar befintliga tillgång på bränntorv,
torvströ m. in., å extra stat för år 1914 att i mån av
behov användas anvisa ett belopp av ... kronor 5,000,
med rätt därjämte för Kungl. Maj:t att låta av nämnda
belopp förskottsvis under år 1913 av tillgängliga medel
utanordna....................................................... kronor 2,000
samt likaledes i mån av behov under år 1914 för
enahanda ändamål disponera vacl vid utgången av år
1913 icke blivit använt av tidigare för ändamålet
på extra stat beviljade medel.
b. Tor vingenjör er och torvassistenter.
I enlighet med vad lantbruksstyrelsen uti underdånig skrivelse
den 21 september 1912 hemställt, tillstyrker jag, att, i likhet med före¬
gående år, Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen
att för anställande av en förste och en andre
torvingerijör samt tre torvassistenter å extra stat för år
1914 anvisa ett anslag av .................... kronor 25,000.
Nionde huvudtiteln.
245
c. Torv skola.
1907 års Riksdag beviljade på förslag av Kungl. Maj:t till upp- [50.]
rätthållande av en torvskola under åren 1908—1912 ett anslag av 35,000 Törnskata.
kronor. Därav anvisade Riksdagen på extra stat för vart och ett r^y (extra anslag.)
åren 1908—1912 ett belopp av 7,000 kronor.
1912 års Riksdag har, likaledes på Kungl. Maj:ts förslag, beviljat
till upprätthållande av en dylik torvskola under åren 1913—1917 ett
anslag av 35,000 kronor och därav på extra stat för år 1913 anvisat
7,000 kronor.
Genom beslut den 8 november 1912 har Kungl. Maj:t dels
bemyndigat lantbruksstyrelsen att, i huvudsaklig överensstämmelse med
ett av lantbruksstyrelsen med underdånig skrivelse den 26 oktober 1912
överlämnat förslag till kontrakt, med styrelsen för svenska torvindustri-
föreningen avsluta kontrakt om upprätthållande av en torvskola vid
Markaryd i Kronobergs län under en tid av fem år från och med år
1913, dels ock anbefallt statskontoret att av det å extra stat för år 1913
till upprätthållande av en torvskola anvisade anslag å 7,000 kronor
under samma år till styrelsen för nämnda förening, på rekvisition, utbe¬
tala ej mindre ett belopp av 6,175 kronor för själva skolans upprätt¬
hållande i enlighet med de i kontraktet intagna bestämmelser än även
ett belopp av 275 kronor för en var av högst tre frielever, dock först
sedan med intyg från lantbruksstyrelsen blivit styrkt, att undervisningen
vid skolan under året bedreves på ett tillfredsställande sätt enligt av
lantbruksstyrelsen fastställd plan ävensom huru många frielever vid
skolan under året åtnjöte undervisning.
1 underdånig skrivelse den 14 december 1912 har nu lantbruks¬
styrelsen hemställt, att av berörda av Riksdagen beviljade anslag måtte
på extra stat för år 1914 anvisas ett belopp av 7,000 kronor.
I enlighet härmed hemställer jag, att Eders Kungl. Maj:t måtte
föreslå Riksdagen
att av det av 1912 års Riksdag beviljade anslag å
35,000 kronor till upprätthållande av en torvskola
under åren 1913—1917 å extra stat för år 1914 an¬
visa ett belopp av....................................... kronor 7,000.
246
Nionde huvudtiteln.
15. Husslöjden.
a. Befrämjande av husslöjden, oförändrat ordinarie
anslag ..............................................'.............................................. kronor 25,000.
b. Andre instruktör i husslöjd.
1 enlighet med vad lantbruksstyrelsen i underdånig skrivelse den
[51.] 24 september 1912 hemställt, tillstyrker jag, att Eders Kungl. Maj:t
■Andre m- matte i likhet med föregående år föreslå Riksdagen
husslöjd. att för år 1914 å extra stat anvisa till anställande
(extraanslag.) av en andre instruktör i husslöjd............ kronor 2,000
och såsom personligt ålderstillägg till andre instruk¬
tören Jonas Wallander, därest han fortfarande i denna
egenskap med gott vitsord tjänstgör ... kronor 1,500
eller tillhopa................................................... 3,500.
16. Lindring av fraktkostnader för kalk.
På framställning av Ivungl. Maj:t har Riksdagen för lindring av
[52.] fraktkostnaderna vid transport å järnväg av kalk, kalkstensmjöl och
fraktkostna märgel för jordbrukets behov, i huvudsaklig överensstämmelse med
der för kaik. vissa av mig till statsrådsprotokollet över jordbruksärenden den 12
(extra anslag.) januari 1907 angivna grunder, anvisat såsom förslagsanslag å extra
stat för vartdera av åren 1908 och 1909 200,000 kronor, för år 1910
250,000 kronor, för år 1911 300,000 kronor samt för vartdera av åren
1912 och 1913 380,000 kronor.
1 ändamål att minska utgifterna från anslaget, vilket oaktat de
vidtagna höjningarna i regel betydligt överskridits, har, på sätt jag
anförde till' statsrådsprotokollet den 13 januari 1912, sådan skärpning
i villkoren för åtnjutande av ifrågavarande fraktlindring ansetts lämplig,
att statsbidrag får utgå endast i det fall, att frakten för 100 kilogram
överstiger 20 öre, och icke till större belopp än att fraktkostnaden,
efter avdrag av statsbidraget, utgör minst 20 öre för 100 kilogram.
Bestämmelser angående berörda fraktlindring, innehållande jämväl sist¬
nämnda ändring, hava av Kungl. Maj:t utfärdats den 11 oktober 1912.
Lantbruksstyrelsen bär no i underdånig skrivelse den 11 december
1912 meddelat, att styrelsen från järnvägsstyrelsen inhämtat, att under
Nionde huvudtiteln.
247
månaderna januari—oktober 1912 utbetalda statsbidrag till frakter för [52.]
jordbrukskalk uppgått till 492,513 kronor 16 öre samt att statsbidrags-
beloppen för november och december månader 1912 då icke ännu
kunde uppgivas, men att desamma för motsvarande månader under år
1911 utgjort tillhopa 24,161 kronor 6 öre. Lantbruksstyrelsen har
hemställt, att Kungl. Maj:t måtte till Riksdagen avlåta proposition om
anvisande för ifrågavarande ändamål på extra stat för år 1914 av det
belopp, som Kungl. Maj:t kunde med hänsyn till vad ovan anförts finna
lämpligt.
Jämväl för år 1914 synas medel böra göras tillgängliga för ut- Departements-
betalande av ifrågavarande fraktlindring. Då erfarenhet ännu saknas chefen-
om verkningarna av ovannämnda skärpning i villkoren, synes mig
anledning nu icke föreligga att bestämma anslagsbeloppet för år 1914
annorlunda än för år 1913.
Jag hemställer alltså, att Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå Riks¬
dagen
att för lindring av fraktkostnaderna vid transport
å järnväg av kalk, kalkstensmjöl och märgel för jord¬
brukets behov å extra stat för år 1914 anvisa, såsom
förslagsanslag,.......................................... kronor 380,000.
D. ITiskeriväseiidet.
1. Fiskerinäringens understöd, oförändrat ordi¬
narie anslag ................................................................................. kronor 111,000.
2. Undervisningskurser i navigation för bohuslänska fiskare.
Med anledning av Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställningar [53.]
har Riksdagen för vart och ett av åren 1903—1912 på extra stat Underrå.
anvisat ett anslag av 2,250 kronor såsom bidrag till anordnande av Navigation för
undervisningskurser i navigation för bohuslänska fiskare, under förut- bohuslänska
sättning att Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskap och lands- filare.
ting för ändamålet bidroge med tillsammans 2,000 kronor. Med hänsyn f,-xtra ansla?)
därtill, att Kungl. Maj:t för att möjliggöra, att kurserna redan under
248
Nionde huvudtiteln.
[53.J hösten år 1902 kunde träda i verksamhet, måst under samma år låta
förskottera halva beloppet, 1,125 kronor, av det för år 1903 beviljade
anslaget, och då enligt den för kurserna antagna plan desammas verk¬
samhet skulle taga sin början varje år på hösten, begärde Kungl.
Maj:t av 1903 års Riksdag rätt att av det belopp, som för år 1904
äskades, låta under år 1903 av tillgängliga medel förskottera hälften
eller 1,125 kronor, och bifölls jämväl detta av Riksdagen. Liknande
medgivande har även, på Kungl. Maj:ts därom gjorda framställningar,
lämnats av senare årens Riksdagar.
Dessa kurser, för vilka varit anställda två lärare, som förordnats
av Kungl. Maj:ts befallningshavande i Göteborgs och Bohus län, hava
från och med hösten 1903 till och med våren 1912 varje år hållits å
4 olika fisklägen, därav 2 kurser från början eller mitten av oktober till
ungefär den 20 december samt 2 kurser från början av februari till
ungefär den 20 april.
Det ansågs emellertid, att från och med hösten 1912 kunde och
borde i fråga om dessa kurser vidtagas de ändringar, att endast en
lärare anställdes, att endast två undervisningskurser årligen hölles, näm¬
ligen en i norra skärgården och en i södra skärgården, samt att där¬
jämte omkring 2 till 3 månader årligen ansloges till kortare föreläsnings-
kurser. På grund av dessa förändringar kunde sammanlagda årskostna¬
derna för ifrågavarande undervisning sänkas från förutvarande 4,250
kronor till 2,550 kronor, varav staten borde bestrida arvodet till
inspektören, 250 kronor, samt hälften av de övriga kostnaderna med
1,150 kronor, eller tillhopa 1,400 kronor, under det att återstående 1,150
kronor borde gäldas av länets hushållningssällskap eller landsting. I
enlighet härmed och med bifall till Kungl. Maj:ts framställning i ämnet
har Riksdagen å extra stat för innevarande år för ifrågavarande ändamål
och under förutsättning, att av bemälda hushållningssällskap och lands¬
ting eller eljest för ändamålet tillskötes minst 1,150 kronor, anvisat ett
anslag av 1,400 kronor, med rätt för Kungl. Maj:t att låta utav detta
belopp förskottsvis under år 1912 av tillgängliga medel utanordna 700
kronor.
Genom nådigt brev den 4 oktober 1912 har Kungl. Maj:t ställt
det av Riksdagen sålunda anvisade beloppet till Kungl. Maj:ts befallnings-
havandes förfogande för angivna ändamålet.
Jämlikt de angående ifrågavarande kurser av Kungl. Maj:t den 6
juni 1902 givna föreskrifter hava redogörelser inkommit angående de
kurser, som ägde rum under hösten år 1911 och i början av år 1912,
och inhämtas av dessa redogörelser bland annat följande.
Nionde huvudtiteln.
249
Under hösten 1911 höllos två kurser, den ena å Resö och den
andra i Homborgsunds fiskläge. Båda kurserna började den 17 oktober
och slutade den 20 december. I den förra kursen deltogo 26 elever i
en ålder från och med 15 till och med 39 år, medelåldern var 21 år 2
månader; 13 elever voro under 20 år. Undervisningen ägde rum under
6 timmar dagligen med början kl. 1 e. m. I medeltal deltog varje
elev 25.4 dagar i undervisningen, 13 elever minst 25 dagar, 7 minst
40, 6 högst 10 dagar var. Vid Homborgsund deltogo 28 fiskare i
undervisningen, och voro dessa i en ålder av 15 till och med 46 år; 12
voro under 20 år och medelåldern utgjorde omkring 21 2/s år. Under¬
visningen var även här förlagd till eftermiddagar och aftnar. T medeltal
bevistade varje elev undervisningen under 25 V4 dagar; 10 deltogo
minst 25, 5 minst 40 och 3 högst 10 dagar i densamma. Då 3 snörpe-
vadlag finnas vid Homborgsund, slutade de vuxna fiskarena så gott som
mangrant sitt deltagande i undervisningen omkring mitten eller slutet
af november, då sillmassorna infunno sig söder om Vinga. Redan från
början hade emellertid undervisningen bedrivits raskt, så att fiskarena i
det närmaste hunnit genomgå kursen, innan de gingo till sillfisket. Vid
båda de bär ifrågavarande kurserna voro eleverna från den ort, där
undervisningen hölls, eller från dess grannskap. Vid avslutandet av
kursen å Resö och efter föregången prövning hava 7 fiskare erhållit
betyg. Vid kursen å Homborgsund har betyg tilldelats endast en elev.
Under våren 1912 hava kurser hållits i fiskläget Tången och å
Kornö. Båda dessa kurser började den 1 februari och slutade den 20
april. I kursen vid Tången deltogo 17 fiskare i en ålder av 15 till och
med 31 år och med en medelålder av omkring 21 % år; 7 voro under
20 år. Undervisningen meddelades här 5 timmar dagligen med början
kl. 4 e. m. I medeltal bevistade varje elev undervisningen i det när¬
maste 29 dagar, 5 av eleverna minst 40, 10 minst 25 och 5 högst 10
dagar var och en. Å Kornö deltogo i kursen 33 elever i en ålder av
16 till och med 30 år, medelåldern var 21 år 8 månader; 8 av eleverna
hade ej uppnått 20 år. Skoltiden utgjorde 4 till 6 timmar dagligen
med början kl. 3 e. m. Varje elev deltog i medeltal 30.4 dagar i
undervisningen; 7 elever voro närvarande minst 40, 16 minst 25 och
ingen så få som 10 dagar. Efter att därom hava särskilt anhållit
undergingo vid Tången 10 och å Kornö ävenledes 10 elever vid slutet
av kurserna prövning, godkändes och erhöllo avgångsbetyg. Såväl vid
Tången som å Kornö voro eleverna, blott med ett undantag, från den
ort, där undervisningen hölls.
I skrivelse till lantbruksstyrelsen den 11 oktober 1912 har Kungl.
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 32
[53.
250
tionde huvudtiteln.
[53.] Maj:ts befallningshavan.de i omförmälda län hemställt om åtgärder för
beredande av statsanslag till undervisning av ifrågavarande slag vintern
1913 —1914 enligt samma plan, som fastställts för kurserna vintern
1912— 1913, och har lantbruksstyrelsen i underdånig skrivelse den 14
oktober 1912 i enlighet härmed tillstyrkt, att ett anslag av 1,400 kronor
måtte för år 1914 äskas av Riksdagen.
Departements- Redogörelsen för de under vintern 1911—1912 hållna kurserna
chefen. utvisar, att dessa kurser fortfarande omfattas med livligt intresse av
fiskarbefolkningen och att de äro för den samma till stort gagn, vilket
även vitsordas i de av inspektören över kurserna avgivna yttranden.
Dylik undervisning synes därför böra fortgå jämväl under vintern
1913— 1914. Då myndigheterna icke nu ifrågasatt någon förändring i
den organisation av undervisningen, som förut föreslagits och numera
gillats beträffande vintern 1912—1913 och för vilken utförlig; redo-
O ... .
görelse lämnats i mitt yttrande till statsrådsprotokollet den 13 januari
1912, anser jag överflödigt att nu ånyo redogöra för berörda organisation
utan tillåter mig därutinnan åberopa berörda yttrande.
Jag hemställer alltså i likhet med nästföregående år, att Eders
Kungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen
att såsom bidrag till anordnande av undervis¬
ningskurser och hållande av föredrag i navigation m. m.
för bohuslänska fiskare, under förutsättning att av Göte¬
borgs och Bohus läns hushållningssällskap eller lands¬
ting eller eljest för ändamålet tillskjutas minst 1,150
kronor, å extra stat för år 1914 anvisa ett anslag
av ..................................................................... kronor 1,400
med rätt för Kungl. Maj:t att utav detta belopp för¬
skottsvis under innevarande år av tillgängliga medel
utanordna............................................................ kronor 700.
3. Södra Sveriges fiskeriföreiiing.
[ 54.] Såsom understöd åt södra Sveriges fiskeriförening har Riksdagen
Södra för varje år från och med år 1908 på extra stat anvisat anslag, som
^fiskeri- under åren 1908—1913 utgått dels med 8,500 kronor till upprätthållande
förening, av föreningens fiskeriskola och dels under de två första åren med 5,000,
(extra anslag.) därefter med 7,000 och under innevarande år med 9,000 kronor såsom
bidrag till föreningens försöks- och fiskodlingsverksamhet. Därjämte
anvisade Riksdagen på framställning af Kungl. Maj:t för år 1909 ett
Nionde huvudtiteln. 251
belopp av 4,000 kronor till uppförande av eu byggnad, som skulle
inrymma en fiskkläckningsanstalt och ett sötvattenbiologiskt labora¬
torium.
Föreningens styrelse har nu i en till Kungl. Maj:t ställd skrift
gjort framställning om anslag till förhöjt belopp för år 1914.
Till stöd för denna framställning har styrelsen anfört följande.
Arbetet vid föreningens fiskeriskola och fiskeriförsöksstation i Aller
boda hade under år 1912 fortsatts enligt i huvudsak samma plan som
under de föregående åren. Vid fiskeriskolan voro under året inskrivna
sju elever. På grund av det otillfredsställande ekonomiska läge, vari
föreningen befunnit sig under året, hade inga nya dammar byggts.
Dammarealen vore därför densamma som föregående år eller 29.5 hektar
på fiskeriförsöksstationen i Aneboda och omkring 7 hektar på den nya
försöksstationen vid Eriksdal. Dessa arealer vore emellertid alldeles otill¬
räckliga för att kunna täcka den årligen stigande efterfrågan på ungfisk
till utplantering i dammar och sjöar. Dessutom saknade föreningen
fortfarande lämpliga dammar för jämförande försök beträffande göds¬
ling, utfodring m. in. För att föreningen skulle kunna uppfylla sina
huvudändamål måste under de närmaste åren flera nya såväl vanliga
tillväxtdammar som särskilda försöksdammar inrättas på båda försöks¬
stationerna.
För sina försök beträffande insjöfisket arrenderade föreningen fyra
hela sjöar, nämligen två i Småland och två i Skåne om sammanlagt
732 hektar, varförutom föreningen hade del i ytterligare fyra sjöar i
Småland. I dessa sjöar anställde föreningen försök med fiskodling och
fiskets ordnande enligt olika planer, varjämte undersökningar över den
i sjöarna förekommande fisken och sjöarnas naturförhållanden anställdes.
För de vetenskapliga undersökningarna ägde föreningen på för¬
söksstationen i Aneboda ett biologiskt laboratorium, vars utrustning
anskaffats med ett anslag av 4,000 kronor, som stiftelsen »Lars Hiertas
minne» beviljat för detta ändamål. För att göra det möjligt att vid
detta laboratorium utföra nödiga praktiskt vetenskapliga fiskeriunder-
sökningar måste dock laboratoriets utrustning kompletteras med appa¬
rater, glas, kemiska reagenser, böcker och tidskrifter, varför utgifterna
skulle uppgå till 1,000 kronor.
För fiskodlingen och sötvattensfisket vore det —- enligt vad för¬
eningens styrelse vidare anfört — utan tvivel till nytta, att föreningen
på ett representativt sätt deltoge i den baltiska utställningen och de
skånska hushållningssällskapens jubileumsutställning i Malmö år 1914.
Deltagandet i dessa utställningar hade beräknats komma att kosta 1,000
[54.
252
Nionde huvudtiteln.
54.] kronor, som föreningen dock icke kunde uppoffra för detta ändamål,
varför den vore nödsakad att även härför anhålla om statsbidrag.
Föreningens styrelse har på grund av det anförda hemställt att
under år 1914 komma i åtnjutande av statsanslag å dels 8,500 kronor
till upprätthållande av dess fiskeriskola, dels 9,000 kronor såsom bidrag
till dess försöks- och liskodlingsverksamhet, dels 1,000 kronor till labora¬
toriets utrustning, dels ock 1,000 kronor till föreningens deltagande i
omförmälda utställning eller tillhopa 19,500 kronor.
Vid ansökningen är fogat förslag till inkomst- och utgiftsstat för
föreningen för år 1914, vari bland inkomster upptagas, förutom be¬
räknat statsanslag å 19,500 kronor, beräknade anslag av hushållnings¬
sällskap å tillhopa 6,000 kronor, beräknad inkomst av fiskodlingsverk-
samheten 12,000 kronor samt av medlems- och årsavgifter 900 kronor.
Lantbruksstyrelsen har i infordrat utlåtande den 22 november 1912
framhållit, att någon förändring icke ifrågasatts i anslaget till fiskeri-
skolan, samt beträffande det begärda anslaget till försöks- och fisk-
odlingsverksamheten erinrat, hurusom föreningen redan för år 1913 sökt
ökning i detta anslag för åstadkommande av en serie försöksdammar
samt att föreningens styrelse i nu förevarande skrivelse angivit, att
ytterligare utvidgning av dammsystemet vore av behovet påkallad såväl
vid Aneboda som vid Eriksdal. Enligt förslaget till inkomst- och ut¬
giftsstat för år 1914 skulle till dessa dammutvidgningar användas 2,600
kronor förutom kostnader för kalk och gödningsämnen. Under an¬
tagande att föreningen icke kunde komma att under år 1913 till damm¬
systemens utvidgning använda väsentligen större belopp, än som sålunda
beräknats för år 1914, funne lantbruksstyrelsen det nu begärda beloppet
av 9,000 kronor välbehövligt.
I fråga om det begärda anslaget å 1,000 kronor till komplettering
av utrustningen vid föreningens sötvattens-biologiska laboratorium har
lantbruksstyrelsen erinrat, att föreningens styrelse för år 1913 anhållit
om statsanslag å 4,000 kronor för fullständigande av nämnda utrust¬
ning och att lantbruksstyrelsen då förordat härtill 2,200 kronor. Lant¬
bruksstyrelsen har nu tillstyrkt förevarande framställning på det sätt,
att anslaget till föreningens försöks- och fiskodlingsverksamhet måtte för
ovannämnda ändamål höjas med 1,000 kronor till 10,000 kronor.
Vidkommande framställningen om anslag för deltagande i utställ¬
ningarna i Malmö år 1914, har lantbruksstyrelsen erinrat, hurusom för¬
eningen åtnjutit statsbidrag för deltagande i fiskeriutställningen vid lant-
bruksmötet i Örebro år 1911 och i skandinaviska fiskeriutställningen i
Köpenhamn år 1912. Då föreningen således nyligen uppträtt såsom
Nionde huvudtiteln.
253
utställare å eu ort, som läge Malmö nära, samt det framförallt vore av [54.j
betydelse, att föreningen sattes i tillfälle att vid de allmänna svenska
lantbruksmötena visa prov på sin verksamhet och väcka intresse för den¬
samma, avstyrkte lantbruksstyrelsen statsbidrag för nu ifrågavarande
ändamål.
Den av södra Sveriges fiskeriförening bedrivna verksamheten avser Departement»-
att befrämja ett rationellt fiske, särskilt i våra insjöar och vattendrag. chefen.
Föreningen har också redan uträttat mycket till fiskerinäringens för¬
kovran och ernått betydelsefulla resultat. Den synes mig därför fort¬
farande vara fullt förtjänt av understöd från det allmännas sida.
I det alltsedan 1908 årligen utgående anslaget å 8,500 kronor till
föreningens fiskeriskola ifrågasattes nu ingen ändring, och jag tillstyrker,
att anslag å nämnda belopp fortfarande må utgå till detta ändamål.
Till försöks- och fiskodlingsverksamheten begäres nu samma anslag
som beviljats för år 1913 eller 9,000 kronor, och har lantbruksstyrelsen
tillstyrkt detta. Därjämte begäres till laboratoriets utrustning 1,000
kronor, som lantbruksstyrelsen förordat genom att föreslå höjning av
nyssnämnda anslag till 10,000 kronor. Med hänsyn till vad såväl före¬
ningen som lantbruksstyrelsen anfört och då, enligt vad inkomst- och
utgiftsförslaget utvisar, anslag till belopp av 9,000 kronor synes vara
för den egentliga försöks- och fiskodlingsverksamheten erforderligt under
år 1914, finner jag mig böra biträda lantbruksstyrelsens förslag, att
för bägge nu ifrågavarande ändamål anslag måtte begäras till belopp
av 10,000 kronor, varaf 1,000 kronor till utrustning av laboratoriet.
I likhet med lantbruksstyrelsen anser jag mig ej kunna tillstyrka
statsbidrag för föreningens deltagande i utställningarna i Malmö år 1914,
utan torde föreningen, om den anser sig böra där uppträda som ut¬
ställare, få av andra medel bestrida kostnaderna härför.
Jag hemställer alltså, att Eders Kung). Maj: t måtte föreslå Riksdagen
att till understöd åt södra Sveriges fiskeriföre¬
ning å extra stat för år 1914 anvisa ett anslag
av..................................................................... kronor 18,500,
därav till upprätthållande av föreningens fiskeri¬
skola .................................................................... kronor 8,500
och såsom bidrag till föreningens försöks- och fisk-
odlingsverksamhet .................................... kronor 10,000.
254
Monde huvudtiteln.
4. Hydrografisk-biologiska havsundersökningar.
a. Hydrografisk-biologiska undersökningar av de Sverige omgivande haven.
[55.] För utförande av hydrografisk-biologiska undersökningar av de
Hydrografisk- gver jge omgivande haven har Riksdagen, på Kungl. Maj:ts förslag,
undersök- anvisat medel å extra stat för vart och ett av åren 1901—1913. Från
ningar av de ocp mec[ ,ir 1905 hava dessa anslag utgått med 26,100 kronor årligen,
SVgivand°em' därav 5,100 kronor till täckande av Sveriges andel i kostnaden för en
haveri. internationell hydrografisk-biologisk centralanstalt med laboratorium och
(extra anslag.) 21,000 kronor till omkostnader för de undersökningsarbeten, som det
enligt uppgjord arbetsfördelning ålegat Sverige att utföra. Med de å
1913 års stat för ifrågavarande ändamål anvisade anslag skola bestridas
dylika undersökningskostnader för tiden från och med den 1 maj 1913
till och med den 30 april 1914 samt Sveriges andel i kostnaderna för
omförmälda centralanstalt för tiden från och med den 22 juli 1913 till
och med den 21 juli 1914.
I underdånig skrivelse den 4 oktober 1912 har nu svenska hydro¬
grafisk-biologiska kommissionen gjort framställning om beredande av
medel för nämnda ändamål under ytterligare ett år till samma belopp
som hittills. Kommissionen har därvid framhållit, att starka skäl före-
låge för att Sverige skulle fortfarande deltaga i det internationella sam¬
arbetet uti ifrågavarande avseende. Den alltmer ökade intensitet, var¬
med havsfisket numera bedreves, måste i en nära framtid medföra nöd¬
vändigheten av mellanfolkliga överenskommelser om minimimått och
andra åtgärder i ändamål att upprätthålla jämnvikten mellan konsum¬
tionen och produktionen av näringsmedel i havet. Den internationella
havsforskningens råd vore den enda institution, som besutte förutsätt¬
ningarna och den nödiga auktoriteten för att lämna de för sådana åt¬
gärder behövliga utredningarna åt de respektive ländernas regeringar.
Värdet av dessa utredningar berodde emellertid av de bidrag till forsk¬
ningsarbetet, som den i varje land nedsatta kommissionen vore i stånd
att lämna. Så vitt man nu kunde bedöma, funnes ingen anledning att
antaga, att något av de deltagande länderna skulle frånträda överens¬
kommelsen om samarbete. Fn utvidgning av detta samarbete hade
däremot skett genom Förenta staternas tillträde.
Nionde huvudtiteln.
255
Då medel till dessa på Sveriges initiativ tillkomna internationella
havsundersökningar synas böra för Sveriges del fortfarande beredas,
hemställer jag, att Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen.
att till utförande av hydrografisk-biologiska under¬
sökningar av de Sverige omgivande haven å extra
stat för år 1914 bevilja
dels till omkostnader för tiden från och med den
1 maj 1914 till och med den 30 april
1915 ............................................................. kronor 21,000,
dels och till täckande av Sveriges andel i kost¬
naderna för en internationell hydrografisk-biologisk
centralanstalt med laboratorium för tiden från och
med den 22 juli 1914 till och med den
21 juli 1915 ................................................ kronor 5,100,
eller tillsammans ........................... » 26,100.
b. Underhålls- och driftkostnad för fartyget Skagerak.
För hydrografisk-biologiska undersökningar av de Sverige om¬
givande haven samt för tillsyn och bevakning vid Sveriges havsfisken
har fartyget. Skagerak sedan år 1905 varit i verksamhet. Riksdagen
har för varje år å extra stat beviljat anslag till underhålls- och
driftkostnad för nämnda fartyg, vilket anslag för vart och ett av åren
1909 — 1913 uppgått till 34,000 kronor.
Beträffande befäl och manskap å fartyget har från början varit
bestämt, att befälhavaren och förste maskinisten skulle vara anställda
för helt år, varemot den övriga delen av besättningen, åtminstone de
första åren av fartygets verksamhet, till huvudsaklig del utgjorts av
manskap från flottan. Då emellertid detta senare förhållande visat sig
medföra olägenheter, har vid flera tillfällen framhållits önskvärdheten
av att hela besättningen vid fartyget fast anställdes för hela året. Vid
utanordnandet af 1909 års anslag medgav också Kungl. Maj:t, på fram¬
ställning av Kungl. Maj:ts befallningshavande i Göteborgs och Bohus
län, som har sig anförtrott överinseendet över fartyget, att, förutom
befälhavaren och förste maskinisten, tva besättningskarlar finge under
år 1909 antagas för hela året, under förutsättning att, utan överskridande
av det beviljade anslaget, medel för ändamålet anskaffades genom be¬
sparingar eller annorledes.
[55.]
Departements-
chefen.
[56.]
Underhålls-
och drift¬
kostnad för
fartyget
Skagerak.
(extra anslag.)
256
Nionde huvudtiteln.
Då detta medgivande uppgavs liava medfört stora fördelar, men
det ansågs bliva ännu fördelaktigare, om fartygets hela besättning bleve
civil och finge förhyras för helt år, medgav Kungl. Maj:t vid utanordnan-
det av 1910 års anslag, att, utom vad anginge avlöningarna åt fartygets
befälhavare och förste maskinist samt för dem avsedda medel, Kungl.
Maj:ts förenämnda befallningshavande, därest besparing å någon av de
i uppgjord beräkning över utgifterna för fartyget i övrigt upptagna poster
uppstode, ägde använda densamma till förhyrning för hela året av civil
besättning och underbefäl å fartyget i så stor utsträckning, som anslaget
medgåve, i vilken händelse motsvarande minskning finge göras i antalet
av fartygets från flottan utkommenderade manskap.
Samma medgivande har ock lämnats vid utanordnande av 1911,
1912 och 1913 års anslag.
Nu har Kungl. Maj:ts befallningshavande i Göteborgs och Bohus
län efter samråd med svenska hydrografisk-biologiska kommissionen i
underdånig skrivelse den 31 oktober 1912 gjort framställning om anslag-
till underhålls- och driftkostnader för Skagerak jämväl för år 1914 och
därvid anfört, att någon förändring i fartygets verksamhet under året
icke ansåges böra komma till stånd, utan syntes denna böra ordnas
efter samma grunder som de senare åren varit gällande. Fartyget
skulle alltså komma att under år 1914 hållas i drift under elva månader,
därav fem månader för undersökningar av de Sverige omgivande haven
och återstående sex månader för tillsyn och bevakning vid Sveriges
havsfisken under annan tid av året än vintermånaderna.
Kungl. Maj:ts befallningshavande har därjämte ansett önskvärt,
att jämväl för år 1914 medgivande lämnades att under året å fartyget
få använda civil besättning och underbefäl.
Beträffande beloppet av det anslag, som erfordrades till fartygets
underhålls- och driftkostnader, har Kungl. Maj:ts befallningshavande
anfört, att på grund av den ökning, som iuträtt beträffande kostnaderna
för bland annat avlöningar, proviant och kol, det torde kunna ifråga¬
sättas, huruvida icke redan år 1913 det anvisade anslagsbeloppet, 34,000
kronor, komme att visa sig otillräckligt. Alla tecken tydde också på,
att till år 1914 dessa kostnader skulle hava så betydligt ökats, att det
nuvarande anslaget till fartygets drift och underhåll icke komme att
förslå härtill, för så vitt fartygets verksamhet skulle kunna upprätt¬
hållas i samma omfattning som hittills.
Emellertid syntes det vara omöjligt att med någon större grad
av tillförlitlighet nu beräkna den stegring, som uti angivet hänseende
kunde hava inträffat till år 1914. Dock hölle Kungl. Maj:ts befallnings-
Nionde huvudtiteln.
257
havande för sannolikt, att kostnaderna för fartygets drift och underhåll [56-]
under år 1914 komme att med minst 2,000 kronor överstiga det. för
år 1913 beviljade anslaget, vadan enligt Kungl. Maj:ts befallnings¬
kavandes uppfattning ett anslag av 36,000 kronor skulle vara erfor¬
derligt för fartygets drift och underhåll år 1914.
Dessutom hade svenska hydrografisk-biologiska kommissionen erinrat,
att under sistnämnda år förestode en större, oundgänglig reparation å
Skagerak, vilken beräknats draga en kostnad av 5,800 kronor. Då denna
reparation syntes vara oundviklig samt medel till täckande av kostnaden
härior givetvis icke kunde tagas av anslaget för fartygets drift och
underhåll, syutes det bliva nödigt, att särskilt belopp härför anvisades.
I anledning härav har Kungl. Maj:ts befallningshavande hemställt,
att för år 1914 måtte utöver ovannämnda belopp, 36,000 kronor, tillika,
för gäldande av kostnaderna för reparationen ifråga, beredas ett särskilt
anslag av 5,800 kronor.
Angående nyssnämnda reparationsarbeten inhämtas av en vid
Kungl. Maj ds befällningshavandes skrivelse fogad skrift från svenska
hydrografisk-biologiska kommissionen jämte bilagd framställning från
befälhavaren å Skagerak, att dessa arbeten avsåge lyftning och under¬
sökning av pannan, anskaffande av ny dubbel skorsten, reparation av
stora trålvinschen, reparation och drivning av brygga, tak och däck samt
anskaffande av ny styrinrättning. Befälhavaren har närmare motiverat
dessa behov samt specificerat kostnaderna, vilka, som nämnt, samman¬
lagt beräknats till 5,800 kronor. Kommissionen förmäler, att den granskat
denna kalkyl.
Marinförvaltningen har i infordrat utlåtande av den 20 november
1912 förklarat sig icke hava något att erinra mot de sålunda ifrågasatta
reparationsarbetena å Skagerak eller mot den härför beräknade kost¬
naden, såvitt nämnda arbeten kunde bedömas med ledning av hand¬
lingarna i ärendet.
Anslag till underhålls- och driftkostnader för ifrågavarande fartyg DepartemenU.
är uppenbarligen erforderligt även för år 1914. Om än de antaganden, chefen.
på vilka Kungl. Maj:ts befallningshavande stöder sin begäran om anslagets
höjning med 2,000 kronor, äro ganska osäkra, anser jag m:g dock icke
kunna tillstyrka lägre belopp än som sålunda ifrågasatts. Det kunde
nämligen eljest befaras, att anslagsbelnppet skulle visa sig oiillräckligt,
vilket måste hava till följd en inskränkning i tiden för fartvgets verk¬
samhet, och detta skulle enligt min mening vara särdeles ofördelaktigt.
De omförmälda reparationsarbetena torde, då Skagerak nu varit i
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt 33
258
Nionde huvudtiteln.
[56;] användning ända sedan år 1905, icke längre kunna uppskjutas. Det härför
beräknade kostnadsbeloppet, 5,800 kronor, giver mig icke anledning till
erinran.
Jag får alltså hemställa, att Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå
Riksdagen
att till underhålls- och driftkostnad för fartyget
Skagerak, avsett för hydrografisk-biologiska undersök¬
ningar av de Sverige omgivande haven samt för till¬
syn och bevakning vid Sveriges havsfisken under
i annan tid av året än vintermånaderna, å extra stat
för år 1914 anvisa ett anslag av......... kronor 41,800,
varav för reparation av fartyget ......... )> 5,800.
c. Försäkring av fartyget Skagerak.
[57.] Försäkring av det för hydrografisk-biologiska undersökningar av
Försäkring de Sverige omgivande haven samt för tillsyn och bevakning av Sveriges
avsi!agtrak. havsfisken avsedda fartyget Skagerak bär årligen skett från och med
(extra anaiag.i år 1906 och hava medel till försäkringspremien anvisats av Riksdagen.
Då avtal om dylik försäkring synes böra avslutas även för år
1914 och någon ändring i försäkringsvillkoren eller premiens belopp
icke synes påkallad, får jag, i överensstämmelse med vad Kung!.
Maj:ts befallningshavande i Göteborgs och Bohus län tillstyrkt i under¬
dånig skrivelse den 16 oktober 1912, hemställa, att Eders Kungl.
Maj:t måtte föreslå Riksdagen
att, till bestridande av kostnader för försäkring
av fartyget Skagerak, å extra stat för
år 1914 anvisa ............................................ kronor 5,200.
5. Underhålls- och driftkostnad för fartyget Eystrasalt.
[58.] Med bifall till Kungl. Maj:ts förslag anvisade Riksdagen för år
Underhålls- 1908 ett belopp av 29,000 kronor för anskaffande av ett fartyg för
ochnadffö°St~ hskeriadministrationens behov. Till bestridande av underhålls- och drift-
fartyget kostnader för samma fartyg, som först under år 1909 blev för avsett
Eystrasalt. ändamål taget i bruk och därvid erhöll namnet Eystrasalt, har Riks-
(extra anslag.) c]ag,en pa extra stat för år 1909 beviljat ett anslag av 5,000 kronor,
Nionde huvudtiteln.
259
för vartdera av åren 1910 och 1911 ett anslag av 7,500 kronor samt
för vartdera av åren 1912 och 1913 ett anslag av 8,500 kronor.
Uti underdånig skrivelse den 16 november 1912 har lantbruks-
styrelsen gjort hemställan om anslag till underhålls- och driftkostnader
för fartyget under år 1914 och därvid omförmält, att styrelsen med
ledning av erfarenheten från år 1911, då de för ifrågavarande fartygs
drift och underhåll anslagna 7,500 kronor räckte omkring 5 1/2 månader,
antagit, att fartyget år 1912 skulle kunna hållas i gång 7 månader för
det till 8,500 kronor ökade belopp, som för sistnämnda år beviljats. Vår¬
utrustningen 1912 hade börjats redan den 11 april, men först den 8
maj hade fartyget blivit färdigt att gå till sjöss. På grund av ett
mindre haveri hade det den 7 november blivit nödvändigt att taga
fartyget på slip, varefter verksamheten för året avslutats och fartyget
förlagts i vinterläge. Med inberäknande av tiden för vårutrustningen
hade detsamma använts i 7 månader. ;
Enligt lantbruksstyrelsens skrivelse den 29 oktober 1910 hade kost¬
naderna för fartygets drift och underhåll år 1912 beräknats till 8,500 kronor.
I verkligheten uppginge emellertid kostnaderna till 8,864 kronor 68 öre,
Den beräknade kostnadssumman hade sålunda överskridits med
364 kronor 68 öre. Emellertid hade från föregående år återstått ett
belopp av 843 kronor 75 öre, varjämte 43 kronor influtit från för¬
säkringsbolaget Hansa.
Under år 1912 hade nytt ankarspel, nytt ankare och ny motor-
jolle måst anskaffas. Motsvarande utgifter behövde ej förekomma för
år 1914. Det hade emellertid visat sig nödvändigt att allt framdeles
hava tre ordinarie besättningskarlar i stället för två.
För en verksamhetstid av sannolikt 7 månader hade lantbruks-
styrelsen uppgjort följande approximativa förslag till stat för fiske¬
fartyget under år 1914:
arvode åt skepparen ............................................................ kronor 1,500: —
» » 3 besättningskarlar ............................................ )) 1,820: —
besättningens resor till och från fartygets förlägg¬
ningsort ............................................................................ )» 160: —
fotogén och andra förbrukningsartiklar .......................... » 2,000: —
vårutrustning och vinter förläggning jämte smärre repara¬
tioner och kompletteringar......................................... » 1,400: —
lotsning, belysning in. m............................. )> 200: —
nyanskaffning och reparation av redskap och apparater » 1,420: —
Summa kronor 8,500: —
260
Nionde huvudtiteln.
[58.] På grund av vad sålunda blivit anfört, har lantbruksstyrelsen
hemställt, att för bestridande av underhålls- och driftkostnader för far¬
tyget ävensom för anskaffande och underhåll av fiskredskap samt under-
sökningsapparater måtte på extra stat för år 1914 beviljas ett anslag
av 8,500 kronor.
Departements- Enligt vad jag inhämtat har under år 1912 liksom under före-
chcfcn. gående år de med fartyget Eystrasalt bedrivna undersökningarna och
fiskeförsöken visat sig särdeles betydelsefulla och givit viktiga resultat.
En närmare redogörelse härför kommer såsom vanligt att inflyta i
lantbruksstyrelsens årsberättelse.
För möjliggörande av fartygets fortsatta verksamhet torde anslag-
till underhålls- och driftkostnad för detsamma under år 1914 böra
äskas av Riksdagen. Mot det av lantbruksstyrelsen beräknade be¬
loppet av 8,500 kronor har jag ej något att erinra. .Då av lantbruks¬
styrelsens framställning synes framgå, att även vid slutet av år 1912
någon besparing återstått å tidigare anvisade anslag för ifrågavarande
ändamål, tillåter jag mig åberopa vad jag nästlidet år anförde därom,
att hinder ej torde föreligga att för Eystrasalt liksom för fartyget
Skagerak få till reparationer samt komplettering av redskap m. m. använda
tilläventyrs befintliga reservationer å äldre anslag för samma ändamål.
På grund av vad jag sålunda anfört, hemställer jag, att Eders
Kungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen
att för bestridande av underhålls- och driftkost¬
nad för det för fiskeri administrationens behov byggda
fartyget Eystrasalt å extra stat för år 1914 bevilja ett
anslag av ...................................................... kronor 8,500.
6. Ett armerat ångfartygs stationerande vid rikets kuster.
[591 Under en lång följd av år har Kungl. Maj:t medgivit, att ett
eu armerat flottans fartyg stationerats vid bohuslänska kusten för, bland annat,
stationerande upprätthållande av ordning i skärgården under pågående vinterfiske.
under vinter- Alltsedan år 1891 har kanonbåten Svensksund årligen varit under vinter-
^d rlSs1 uräuaderna för detta ändamål beordrad till rikets västkust. Kostnaderna
kuster till ord- för dessa vinterexpeditioner, som i regel omfattat månaderna november
ning och skydd—mars, utgingo till och med år 1910 från femte huvudtiteln, varvid
(('xtri ) proviantkostnaden bestreds från nämnda huvudtitels anslag till natura-
uuderhåll, medan övriga utgifter för expeditionerna, utgörande under
Nionde huvudtiteln.
261
femårsperioden 1903 — 1908 i medeltal årligen 22,185 kronor 65 öre,
bokfördes å anslaget till flottans övningar.
Då ifrågavarande vinterexpeditioner utrustades huvudsakligen i
fiskerinäringens intresse, uppstod under år 1910 fråga därom, att sist¬
nämnda av expeditionerna betingade utgifter, vilka, genom inskränkning
i tiden för fartygets expedition till allenast tre å fyra månader om
året under den egentliga vintern, skulle kunna nedbringas till 20,000
kronor, borde för framtiden bestridas från anslag under nionde huvud¬
titeln.
Då reservationer till sammanlagt belopp av 20,545 kronor 38 öre
förefunnos å tidigare under sjätte och nionde huvudtitlarna beviljade
anslag till stationerande vid rikets kuster av ett armerat fartyg under
annan tid av året än vintermånaderna, vilka reservationer ej längre be¬
hövde användas för sitt ändamål, sedan fartyget Skagerak övertagit
bevakningstjänsten under sistnämnda årstider, begärde Kungl. Maj:t år
1911 Riksdagens medgivande att, för stationerande under vintern
1911—1912 av ett armerat ångfartyg vid rikets kuster för åstadkom¬
mande av ordning och skydd vid fiskets bedrivande, under åren 1911
och 1912 i mån av behov disponera, vad vid utgången av år 1910
icke blivit använt av de till stationerande av dylikt ångfartyg vid
rikets kuster tillförene å extra stat beviljade anslag.
Denna framställning bifölls av Riksdagen.
För möjliggörande av att dylikt fartyg kunde stationeras vid rikets
kuster även under vintern 1912—1913 beviljade därefter Riksdagen på
Kungl. Mai:ts förslag på extra stat för innevarande år ett anslag: av
20,000 kronor.
Då Kungl. Maj:t förordnade rörande användningen av de sålunda
för expeditioner under vintrarna 1911—1912 och 1912—1913 till för¬
fogande ställda medlen, föreskrev Kungl. Maj:t, att proviantkostnader
icke skulle gäldas av dessa medel. Nämnda kostnader utgå fortfarande
från anslag under femte huvudtiteln.
Till ifrågavarande bevakningstjänst bär kanonbåten Svensksund
fortfarande använts.
I underdånig skrivelse den 17 oktober 1912 har Kung]. Maj:ts
befallningshavande i Göteborgs och Bohus län vitsordat, att kanonbåten
under sin tjänstgöring varit till mycket stor nytta för fiskerinäringen,
samt hemställt, att åtgärder måtte vidtagas för att densamma måtte
även under vintern 1913—1914 stationeras vid länets kust under vinter¬
sillfisket.
[59.]
262
Nionde huvudtiteln.
[59.] I detta sammanhang anhåller jag att få anmäla följande ärende.
Uti en till Knngl. Maj:ts befallningshavande i Malmöhus län den 20
mars 1912 ställd skrivelse anförde fiskeriintendenten i södra distriktet, att
under vintern 1911—1912 legat omkring 6 tyska trålare i trakten av
Kullen och där bedrivit fiske. Enligt fiskarenas utsago hade dessa trålare
ofta under nätterna kommit in på svenskt territorium. Detta fiske hade
pågått under hösten ända till januari, varefter det för någon tid upp¬
hörde, men i början av mars månad hade det åter vidtagit. Utom dessa
tyska fiskefartyg hade även infunnit sig en engelsk trålare, som skulle
hava varit inne i Hälsingborg; och hade en trålare legat för ankar under
Kullens fyr. Huruvida detta fartyg trålat inom svenskt sjöterritorium
kunde dock icke uppgivas.
Då de svenska fiskarena utan tvivel måste lida en betydlig skada,
för den händelse att dessa trålare finge bedriva fiske inom svenskt sjö¬
territorium, samt det vore omöjligt att stävja detta obehöriga fiske
med tillhjälp av de små farkoster, som stode till kustbevakningens för¬
fogande och icke kunde gå ut vid större sjögång, hemställde fiskeri¬
intendenten om åtgärd för beordrande av ett tillräckligt stort och snabb¬
gående kronofartyg för att göra vakttjänst i norra delen av Öresund
och södra Kattegatt. För att åtgärden skulle kunna bliva till någon
nytta borde detta kronofartyg vara stationerat i Hälsingborg.
Genom skrivelse den 21 mars 1912 underställde Kungl. Maj:ts
befallningshavande ärendet Kungl. Maj:ts prövning och tillstyrkte därvid
bifall till framställningen.
Sedan Kungl. Maj:ts befallningshavande i Göteborgs och Bohus
län anbefallts att avgiva utlåtande i ärendet, hördes fiskeriintendenten
i västra distriktet, som i yttrande den 29 mars 1912, då det syntes
angeläget, att vårt lands sjöterritorium bevakades mot eventuellt fiske
av utländska trålare, tillstyrkte bifall till framställningen.
För egen del anförde Kungl. Maj:ts befallningshavande i sistnämnda
län i utlåtande den 3 april 1912, att beträffande behovet av stationerande
av ett bevakningsfartyg, som hade till särskild uppgift att bevaka det
uti fiskeriintendentens i södra distriktet skrivelse avsedda område, vore
Kungl. Maj:ts befallningshavande icke i tillfälle att därom yttra sig i
saknad av närmare kännedom om där rådande förhållanden. Om emeller¬
tid, såsom av handlingarna syntes framgå, ett dylikt behov verkligen
förefunnes, syntes dock statens bevaknings- och undersökningsfartyg
Skagerak för detta ändamål icke kunna disponeras. Under månaderna
maj—oktober, då fartyget användes för tillsyn och bevakning vid Sveriges
havsfisken, vore detsamma nämligen så ofta taget i anspråk av de under
Nionde huvudtiteln.
263
bevakningstiden pågående havsundersökningarna, att det ej medhunne
skyddandet av något annat fiske än det, som ägde rum utanför kusten
av Göteborgs och Bohus län. Likaledes ansåge Kungl. Maj:ts befallnings-
havande en förläggning till ifrågavarande område under vintermånaderna
av kanonbåten Svensksund synnerligen olämplig, enär kanonbåten vore
ur flera synpunkter av så stor betydelse för det under dessa månader
utanför länets kust pågående sillfisket, att någon delning av dess tjänst¬
göring knappast läte tänka sig. På grund av vad sålunda anförts, har
Kungl. Maj:ts befallningshavande, därest Kungl. Maj:t skulle finna an¬
ledning förordna, att ett statens fartyg skulle till skydd för fisket för¬
läggas inom det område, varom nu vore fråga, hemställt, att varken
bevaknings- och undersökningsfartyget Skagerak eller kanonbåten Svensk¬
sund, den senare under den tid vintersillfisket påginge, måtte tagas i
anspråk för ifrågavarande ändamål.
Sedan jämväl lantbruksstyrelsen anbefallts att yttra sig i ärendet,
har styrelsen i utlåtande den 10 april 1912 förklarat sig anse det vara
högst önskligt, att ett bevakningsfartyg måtte stationeras inom det
område, som fiskeriintendenten i södra distriktet föreslagit. Det kunde
nämligen icke vara förenligt med Sveriges överhöghet över sitt eget
sjöterritorium, att utländska trålare därstädes uppehölle sig och utövade
ett fiske, som det vore förbjudet landets egna undersåtar att idka av
det skäl, att sagda fiskesätt inom ifrågavarande område förödde fisket.
Det bevakningsfartyg, som för ändamålet skulle användas, borde
vara armerat och i stånd att utveckla en fart ej understigande 12 knop,
det sistnämnda av det skäl att moderna trålare ej sällan kunde ut¬
veckla en hastighet, föga understigande nämnda fart. Av detta skäl
vore Skagerak olämplig för ändamålet, om det annars kunde därtill
användas, vilket, enligt vad upplyst blivit, icke vore förhållandet.
Då det icke kunde förutses, när de utländska trålfartygen vore
att förvänta till södra Kattegatt och norra Öresund och således fara för
deras inträngande å svenskt territorium förelåge, syntes bevaknings¬
tjänsten böra utsträckas till hela året och vara av enahanda art som
den, som utövades å västra kusten.
På grund av vad sålunda blivit anfört, har lantbruksstyrelsen,
som ansåge det icke tillkomma sig att utreda vilken av kronans fartygs¬
typer bäst lämpade sig för ändamålet, eller om och huruvida ombyte
av fartyg under olika tider av året kunde ske, hemställt om bifall till
förevarande framställning, på sätt i det föregående närmare antytts.
Fiskeriintendenten i södra distriktet meddelade därefter på given
anledning, att de tyska trålarna brukade uppehålla sig i trakten av
264
Nionde huvudtiteln.
[59.] Kullen från och med oktober till medlet av december, varefter de van¬
ligen vore borta under den kallaste delen av vintern men återkomme i
slutet av februari och kvarstannade till slutet av mars eller april, och
att bevakningsbåten således borde finnas i trakten av Kullen från den
1 oktober till den 15 december samt från den 15 februari eller den 1
mars till den 1 april.
I skrivelse den 11 november 1912 till statsrådet och chefen för
sjöförsvarsdepartementet anhöll jag om meddelande, huruvida hinder
mötte för att kanonbåten Svensksund användes till nu ifrågavarande
bevakning i samband med dess vanliga vinterexpedition till rikets väst¬
kust, samt, därest så ej skulle vara förhållandet, om utredning angående
kostnaderna för bevakningsexpeditionens utsträckning.
Med anledning härav bär marinförvaltningen, efter inhämtande av
yttrande av chefen för marinstaben, i utlåtande den 20 december 1912
meddelat, att till vakttjänst i norra delen av Öresund och södra Kattegatt
i det av fiskeri intendenten i södra distriktet angivna syfte kanonbåten
Svensksund kunde avses under tiden från den 15 oktober till den dag
i december månad, då den erfordrades för vintersillfiskets bevakande å
rikets västra kust, samt under tiden från den 1 mars till den 1 april,
ävensom att för en sådan utsträckning av kanonbåtens fiskebevaknings-
expedition, omfattande en tid av omkring 2 V2 månader, kostnaden sjmtes
komma att uppgå till ungefär 13,000 kronor, beroende på kolåtgången.
Chefen för sjöförsvarsdepartementet har förklarat sig icke hava
något att erinra i anledning av detta utlåtande.
Departements- De fördelar, stationerandet av ett armerat ångfartyg vid den egent-
tMfen. pga vastkusten under vintern visat sig medföra i avseende å ordningens
upprätthållande samt för skydd och hjälp i flera hänseenden åt fiskets
utövare, hava varit så betydande, att denna anordning givetvis synes
böra fortsättas nästkommande vinter. Enligt vad cheien för sjöförsvars¬
departementet, vilken deltagit i ärendets beredning, meddelat, synas
utgilterna för fartygets vanliga bevakningsexpedition under nästkom¬
mande vinter, proviantkostnaden frånräknad, icke behöva beräknas till
högre belopp än föregående år eller 20,000 kronor.
Av vad som förekommit i ärendet angående bevakning i södra
Kattegatt och norra Öresund finner jag, lika med de hörda mvudig-
heterna, framgå, att det för skyddandet av Sveriges överhöghet i
det till dess sjöterritorium å dessa trakter hörande vattenområdet samt
för tillsyn, att de för detta område gällande laga föreskrifter efterlevas,
är erforderligt, att effektivare bevakningsåtgärder än de nuvarande vid-
Nionde huvudtiteln.
265
tagas. Att, såsom lantbruksstyrelsen föreslagit, låta ett särskilt fartyg
kela året avses till denna bevakning, synes dock icke vara, åtminstone
tillsvidare, nödvändigt, utan lärer det få anses tillräckligt att utsträcka
kanonbåten Svensksunds vinterexpedition, på sätt flottans myndigheter
föreslagit. Jag vill emellertid framhålla, att, därest förhållandena till-
äventyrs skulle därtill föranleda, det må stå Kungl. Maj:t öppet att
förordna, såväl att Svensksund även under den vanliga bevakningstiden
vid norra delen av västkusten skall företaga bevakningsresor till nu
ifrågavarande sydligare kusttrakter, som även att bevakningen må ut¬
sträckas jämväl till andra delar av rikets kuster.
Beräkningen av kostnaderna för den utsträckta expeditionstiden
föranleder ingen erinran från min sida.
På grund av vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Eders
Kungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen
att för stationerande under vintern 1913—1914
av ett armerat ångfartyg vid rikets kuster för åstad¬
kommande av ordning och skydd vid fiskets bedrivande
å extra stat för år 1914 anvisa ett
anslag av...................................................... kronor 33,000.
7. Fiskehamnar.
År 1905 beviljade Riksdagen, med bifall till Kungl. Maj:ts därom
gjorda framställning, anslag för verkställande av undersökning av de
lokala förhållandena å Sveriges kuster med hänsyn till behovet av och
betingelserna för anläggning av nya och förbättring av redan befintliga
fiske- och mindre hamnar. På grund härav förordnade Kungl. Maj:t
den 16 juni 1905, att en kommission skulle tillsättas med uppdrag att
företaga en sådan undersökning samt till väg- och vattenbyggnads¬
styrelsen och lantbruksstyrelsen avgiva en på de gjorda iakttagelserna
grundad utredning
l:o) om de behov, som kunde förefinnas av anläggning av fiske-
eller nödhamnar utöver redan befintliga anläggningar av sådant slag,
2:o) om de särskilda platser, som kunde erbjuda de bästa betin¬
gelserna för sådana nya anläggningar såväl med hänsyn till anlägg¬
ningskostnadernas begränsning som hamnarnas framtida bestånd och
möjligheterna för deras utveckling,
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt.
[59-]
[60.]
Anslag till
byggande av
fiskehamnar.
(extra anslag.)
34
266
Nionde huvudtiteln.
3:o) om redan befintliga hamnars behov av fördjupning och för¬
bättring samt arten och omfattningen av de härför erforderliga åt¬
gärderna,
4:o) om arten och omfattningen av den rörelse, som ägde rum i
de nu befintliga hamnarna, och om de utvecklingsmöjligheter, som
dessa erbjöde,
5:o) om storleken av de årliga underhållskostnader, som de be¬
fintliga mindre hamnarna och fiskehamnarna hittills krävt, samt om
sannolika storleken av den årliga underhållskostnad, som kunde förväntas
bliva erforderlig efter hamnens fördjupning och förbättring efter av
kommissionen angivna allmänna grunder, samt
6:o) om storleken av de årliga hamnavgifter och fiskefonden, som
utan att verka oskäligt betungande för fiskerinäringens idkare kunde
bestämmas att vid respektive hamnar och fiskelägen utgå såsom avgifter
till en för underhållet av fiske- och nödhamnar samt mindre hamnar
avsedd allmän hamn fond.
Vidare meddelade Kungl. Maj:t föreskrifter om kommissionens
sammansättning samt uppdrog åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
samt Jantbruksstyrelsen att fastställa plan för kommissionens arbeten
och meddela de närmare bestämmelser i avseende å kommissionens
verksamhet, som kunde finnas erforderliga.
Med anledning av detta bemyndigande tillsatte styrelserna den 21
november 1905 den beslutade kommissionen och meddelade närmare
bestämmelser för dess verksamhet. Jämlikt dessa bestämmelser borde
kommissionen verkställa en ingående utredning om i Sverige behövliga
hamnarbeten, i vad dylika arbeten avsåge nödhamnar, fiskehamnar och
mindre hamnar, och därvid på de särskilda platserna söka att, med
ledning av förhandlingar med fiskeribefolkningen och distriktets lotsar
eller andra med fiskerinäringens speciella betingelser samt de lokala
vind- och strömförhållandena m. m. förtrogna personer, till huvuddragen
bestämma planläggningen för respektive nyanläggningar eller utvidg¬
nings- och förbättringsarbeten samt därefter utarbeta utkast till de
hamnarbeten, som kommissionen funne sig böra förorda till utförande,
så att kommissionens utredning med betänkande och förberedande
hamnförslag kunde bilda en allmän plan, som så vitt möjligt kunde
sedermera följas vid verkställande av de erforderliga detaljundersök¬
ningarna och upprättande genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens för¬
sorg av fullständigt utarbetade arbetsplaner för de hamnarbeten, som
av kommissionen förordats såsom behövliga. Det skulle vidare jämväl
Nionde huvudtiteln.
267
ingå i kommissionens uppdrag att avgiva yttrande och. utredning be¬
träffande de åtgärder, som från statens sida kunde anses erforderliga,
för att vårt lands hamnväsen, i vad det avsåge fiskehamnar, nödhamnar
och mindre hamnar, kunde för framtiden så ordnas, att
dels nyanläggnings- och förbättringsarbeten kunde under väg-
och vattenbyggnadsstyrelsens ledning på det för staten och fiskeri¬
näringen förmånligaste sättet komma till utförande,
dels ock dessa hamnars underhåll kunde av staten övertagas och
genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för statens räkning handhavas
och ombesörjas.
Sedan den sålunda tillsatta s. k. fiskehamnskommissionen i februari
1909 avslutat sina arbeten och till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
avlämnat den verkställda utredningen, avgav denna styrelse gemensamt
med lantbruksstyrelsen i februari 1910 underdånigt utlåtande i ärendet
och överlämnade därvid, bland annat, de vid kommissionens samman¬
träden förda protokoll, kommissionens allmänna betänkande ävensom de
särskilda betänkanden, som avse de olika platser utredningen omfattar,
vidare kostnadstablå och kostnadsberäkningar ävensom ritningar över
hamnförslag och vågbrytartyper1).
I sitt betänkande framställde kommissionen förslag därom, att
staten skulle själv bygga och för framtiden underhålla hamnanläggningar,
huvudsakligen för fiskets behov, vid 44 närmare angivna platser utmed
rikets kuster ävensom att staten därjämte skulle lämna ett anslag en
gång för alla till hamnarbeten å 35 andra platser, varest hamnarna
skulle under väg- och vattenbyggnadsstyrelsens kontroll byggas och för
framtiden underhållas av intressenterna själva.
Av kommissionens beräkningar framgår, att samt¬
liga kostnader för de hamnarbeten, som skulle
utföras av staten, upptagits — med 15 procent
förhöjning — till..................................................... kronor 4,650,300: —
Transport kronor 4,650,300: —
!) De till utredningen hörande handlingarna äro genom jordbruksdepartementets
försorg i vissa delar befordrade till trycket i två häften, innehållande, det ena kom¬
missionens förslag jämte ämbetsverkens däröver avgivna utlåtande och det andra plan¬
scher rörande hamnbyggnaderna.
[60.]
268
Nionde huvudtiteln.
Transport kronor 4,650,300: —
Det belopp, varmed staten skulle bidraga en gång
för alla till hamnarbeten, som skulle utföras
och underhållas av intressenterna själva, har
beräknats till ............................................................... » 434,800: —
Summa kronor 5,085,100: —
Då enligt vad ovan anförts ett stort antal av an¬
läggningarna skulle komma att utföras av staten
själv, skulle vidare erfordras, att staten anskaf¬
fade och underhölle lämplig arbetsmateriell så¬
som, bland annat, två mudderverk, lyftkranar,
pråmar m. m. för ett beräknat kostnadsbelopp
av................................................................................... kronor 800,000: —
S:a s:m kronor 5,885,100: —
Av omförmälda 79 hamnar vore, enligt kommissionens åsikt, 31
av beskaffenhet att böra i första hand komma till utförande. Återstå¬
ende 48 hamnar skulle däremot kunna anstå och utföras först i andra
hand. Samtliga arbetena beräknades kunna fullbordas inom en tid av
5 år. Av nämnda 31 hamnar skulle 24 anläggas och underhållas av
staten, men de 7 övriga av intressenterna själva med statsbidrag. Den
ordningsföljd, vari berörda 31 hamnar enligt kommissionens uppfattning
borde komma i fråga att byggas, och de av kommissionen härför be¬
räknade kostnaderna framgå av följande förteckning, i vilken namnen
på hamnar, som skulle erhålla statsbidrag allenast en gång för alla,
kursiverats:
Nionde huvudtiteln.
269
|
Kronor.
|
Kronor.
|
1. Träslöv, Hallands län ........................................................
|
315,000
|
|
2. Glommen » > ...........................................................
|
292,000
|
—
|
3. Grundsund, Göteborgs och Bohus län ......................................
|
224,000
|
—
|
4. Kivik, Kristianstads län .....................................................
|
67,000
|
—
|
5. Hönö-Klåva, Göteborgs och Bohus län.......................................
|
99,000
|
—
|
6. Gislöv, Malmöhus län ............................................................
|
174,000
|
—
|
7. Grönhögen, Kalmar län.............................................................
|
136,000
|
—
|
! 8. Hellevik, Blekinge län............................................................
|
259,000
|
—
|
9. Nogersund » » ............................................ ...............
|
58,700
|
—
|
10. Herrevik, Gottland..................................................................
|
155,000
|
—
|
11. Smögenholmarna, Göteborgs och Bohus län ..............................
|
170,000
|
—
|
12. Barsebäck, Malmöhus län......................................................
|
—
|
SO,000
|
13. Råå » » ................................................. ...
|
—
|
100,000
|
14. Värskär, Kalmar län...............................................................
|
45,000
|
—
|
15. Byxelkrok » » ............... ..............................................
|
217,000
|
—
|
116. Pråstgrundet, Gävleborgs län..............................................
|
—
|
10,500
|
17. Gäddbäcksund, Västernorrlands län.........................................
|
80,000
|
~
|
18. Stenshamn, Blekinge län........................................................
|
70,000
|
—
|
19. Bergö, Gävleborgs län............................................................
|
30,000
|
|
20. Fågelsund, Uppsala län .........................................................
|
87,000
|
—
|
21. Utvalnäs, Gävleborgs län......................................................
|
—
|
20,000
|
22. Sanna å Bremön, Västernorrlands län.......................................
|
160,000
|
—
|
23. Lutterhorn, Gottland..............................................................
|
37,000
|
—
|
24. Kapelludden » ...............................................................
|
60,000
|
—
|
25. Vändborg » ...............................................................
|
—
|
15,000
|
26. Faludden > ..............................................................
|
—
|
11,000
|
27. Agb, Gävleborgs län.............................................................
|
—
|
15,000
|
28. Gisslan, Västernorrlands län...................................................
|
10,000
|
—
|
29. Stendörren, Södermanlands län..........................................
|
5,800
|
|
30. Långö, Sävsundet » > ..........................................
|
5,200
|
|
31. Bokö > i .........................................
|
3,600
|
|
Summa
|
2,760,300
|
201,500 |
|
Ifråga om hamnarnas anläggning och underhåll hade kommissionen
utgått från följande grunder:
att de fiskehamnar och mindre hamnar, som kommissionen funnit
böra byggas eller väsentligen förbättras av staten, borde utföras genom
270
Nionde huvudtiteln.
väg- ock vattenbyggnadsstyrelsen efter inrättande i denna styrelse av
en särskild avdelning för statens hamnväsen liksom i Danmark och
Norge,
att utförandet av de hamnarbeten, till vilka staten lämnade bidrag
en gång för alla, borde ske genom intressenterna själva, men under
kontroll och tillsyn av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
att staten skulle, mot uppbärande av hamnumgälder till en under
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förvaltning stående bamnfond, genom
samma styrelses försorg underhålla de hamnanläggningar och hamn-
förbättringar, vilka komme att utföras genom statens egen försorg,
att de hamnanläggningar och hamnförbättringar, till vilka staten
skulle lämna anslag en gång för alla, borde i allmänhet underhållas av
intressenterna själva, dock med ett par uti kommissionens speciella
betänkanden angivna undantag,
att nu befintliga med statsbidrag byggda fiskehamnar, vilka ej
av kommissionen föreslagits till förbättrande, borde fortfarande under¬
hållas av intressenterna själva, samt
att endast beträffande sådana av staten utförda företag, som blott
bestode i upprensning eller uppmuddring och som krävde jämförelsevis
mindre kostnad, ej borde gälla som oeftergivligt villkor, att hamnum¬
gälder skulle utgå av intressenterna eller trafikanterna.
Rörande de av kommissionen i övrigt framställda förslag tillåter
jag mig hänvisa till den utförliga redogörelse därom, som vid avlåtande
av statsverkspropositionen till 1911 års riksdag lämnades av dåvarande
chefen för jordbruksdepartementet.
Uti väg- och vattenbyggnadsstyrelsens samt lantbruksstyrelsens
förenämnda gemensamma utlåtande, varmed ämbetsverken till Kungl.
Maj:t överlämnade fiskehamnskommissionens betänkande och förslag,
fram boll o ämbetsverken till en början att, då de av kommissionen
utarbetade hamnplanerna vore att anse allenast såsom utkast, så måste
fullständigt detaljerade arbetsplaner upprättas för varje särskilt arbete,
när detta skulle bringas till utförande.
De för arbetena beräknade kostnaderna torde därför enligt väg-
och vattenbyggnadsstyrelsens beräkning säkerligen komma att ställa sig
högre än av kommissionen endast ungefärligt angivits. Tydligt vore
nämligen, att kommissionen icke kunnat ingå i så detaljerade under¬
sökningar, som måste ske, då fråga bleve om utarbetande av de definitiva
arbetsplanerna. Först vid verkställande av kostnadsberäkningarna med
ledning av definitiva, på i möjligaste mån detaljerade undersökningar
grundade arbetsplaner bleve det- möjligt att med större säkerhet bedöma,
Nionde huvudtiteln.
271
i vad män det av kommissionen nn överslagsvis beräknade beloppet,
cirka 5,885,100 kronor, för utförande av de arbeten, som skulle erfordras
för fiskehamnsväsendets i Sverige rationella ordnande, kunde komma
att erfordra höjning.
I fråga om underhållskostnaden för hamnarbetena ansåge ämbets¬
verken ett belopp av 2 procent av den totala anläggningskostnaden vara
tillräckligt.
Beträffande vidare storleken av de hamnumgälder, som kunde på¬
räknas, framhöllo ämbetsverken, att kommissionen därutinnan lämnat den
utredning, som omständigheterna medgivit och påkallat.
Då det nämligen icke vore möjligt att kunna med någon som helst
grad av säkerhet angiva vare sig den roll, som blivande stegringar av
arbetslöner och materialpris kunde komma att spela under byggnads-
perioden, vars början och slut ju icke vore ännu bestämda, eller stor¬
leken av den förhöjning i arbetskostnaden, som kunde komma att framgå
såsom följd av de detaljerade undersökningar, som enligt ämbetsverkens
åsikt måste föregå utarbetandet av definitiva arbetsplaner, kunde man,
innan sådana detaljundersökningar skett och arbetsplaner utarbetats,
endast genom mer eller mindre osäkra antaganden och uppskattningar
komma frågan om hamnumgäldernas tillräcklighet för det framtida hamn¬
underhållet in på livet.
Ämbetsverken erinrade vidare, att kommissionen förslagsvis antagit,
att samtliga de till eu byggnadskostnad av cirka 5,085,100 kronor
beräknade hamnarbetena skulle kunna bringas till utförande under en
byggnadstid av 5 år.
Efter en jämförelse med förhållandena, sådana de utvecklat sig
i Norge, framhöllo ämbetsverken, att det icke syntes antagligt, att man
här i Sverige lämpligen skulle kunna genomföra samtliga de av kom¬
missionen förordade hamnarbetena på den av kommissionen föreslagna
byggnadstiden av 5 år. Kunde man antaga — fortsatte ämbetsverken —
att samtliga de av kommissionen förordade hamnarbetena jämte anskaf¬
fande av arbetsmateriell och upprättande av arbetsplaner kunde komma
att slutföras på en tid av 15 år, borde man, med hänsyn bland annat
därtill att vissa av de i kommissionens ungefärliga beräkningar använda
prisen under förhandenvarande förhållanden vore låga, jämväl taga hänsyn
till en möjlig stegring i arbetslöner och pris å materialier av i genomsnitt
för byggnadsperioden ända till 20 å 25 procent. Den av kommis¬
sionen beräknade anläggningskostnaden 5,085,100 kronor skulle sålunda
av denna anledning kunna komma att ökas till cirka 6,356,400 kronor.
Kunde man vidare förutsätta, att vid de definitiva arbetsplanernas utar-
[60.]
272
Nionde huvudtiteln.
betande arbetskvantiteternas kubikmassor komme att visa sig vara av
delvis annorlunda och mera svårarbetad beskaffenhet än av kommissionen
angivits, ävensom få, i följd av detaljundersökningarna och av be¬
hövliga ändringar av de av kommissionen framlagda endast ungefärliga
utkasten och ungefärliga beräkningarna, väsentligen förhöjas, så att av
dessa båda orsaker arbetskostnaden måste ökas med måhända 25 procent
utöver vad i dessa utkast och beräkningar upptagits, så skulle det
förenämnda beloppet av denna anledning kunna komma att ökas till
cirka 7,945,500 kronor.
Komme så härtill kostnaden för arbetsmateriell med av kommis¬
sionen därför upptaget belopp av 800,000 kronor ävensom kostnaden
för sådan materiells underhåll och delvis ^anskaffning under byggnads-
perioden med omkring 60,800 kronor för år, skulle av denna anledning
totala anläggningskostuaden växa till i runt tal 9,660,000 kronor.
De ovan gjorda antagandena och approximativa beräkningarna
kunde — tilläde ämbetsverken — såsom delvis beroende av sådana
faktorer, som icke vore eller kunde vara kända, endast giva en antydan
om, vartill kostnaderna möjligen kunde tendera att uppgå för såväl
anläggningen som framtida underhållet av de utav kommissionen för¬
ordade hamnarbetena.
Ämbetsverken övergingo härpå till vissa frågor rörande utförandet
av hamnbyggnadsarbetena m. m., därvid ämbetsverken särskilt framhöllo,
att den av kommissionen föreslagna hamnbyggnadsavdelningen hos väg-
och vattenbyggnadsstyrelsen borde — enligt ämbetsverkens uppfattning
— tills vidare uppföras allenast å extra stat; först sedan byggnads-
perioden avslutats och underhållsperioden skulle vidtaga, bleve det
möjligt definitivt bestämma det erforderliga antalet befattningar vid
statens hamnväsen, och kunde först då dessa befattningar uppföras å
styrelsens ordinarie stat.
Såsom sammanfattning av sitt utlåtande hemställde ämbetsverken,
att Kungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen dels att besluta:
att de fiskehamnsarbeten, som av fiskehamnskommissionen upptagits
i tabell I av den utav kommissionen upprättade översiktstablån över
fiskehamnar å Sveriges kuster från norska till ryska gränsen, skulle av
staten byggas eller väsentligen förbättras enligt arbetsplaner, som borde
utarbetas med ledning av de utav kommissionen framlagda ungefärliga
planerna för dessa arbeten,
att de fiskehamnsarbeten, som av fiskehamnskommissionen upp¬
tagits i tabell II av samma översiktstablå, skulle medelst anslag en gång
för alla i sin helhet, eller, i de särskilda undantagsfall fiskehamnskom-
Nionde huvudtiteln.
273
missionen föreslagit, endast till den av kommissionen i sådana fall före¬
slagna delen, bekostas av staten, men utföras av hamnintressenterna
själva,
att staten, mot uppbärande av hamnumgälder, som skulle ingå till
en staten tillhörig, under statskontorets förvaltning stående hamnfond
med de årliga belopp, som Kungl. Maj:t efter prövning av från Kung!.
Maj:ts befallningshavande i vissa kustlän ingivna förslag kunde finna
skäligt fastställa, skulle underhålla de fiskehamnsarbeten, som utfördes
av staten, och därför bestrida den kostnad, som eventuellt kunde för
underhållet erfordras utöver sagda hamnumgälder,
att hamnintressenterna själva mot uppbärande av hamnumgälder
enligt hamntaxor, som skulle av Kungl. Maj:ts befallningshavande fast¬
ställas, skulle underhålla de fiskehamnsarbeten, som av dem utfördes
med statsanslag eu gång för alla,
att de fiskehamnsarbeten, som av staten utfördes, skulle för statens
räkning utföras och underhållas genom en i väg- och vatten bj^ggnads-
styrelsen särskilt härför inrättad avdelning för statens hamnväsen, som
jämväl skulle hava att övervaka och kontrollera utförandet och under¬
hållet av de fiskehamnsarbeten, som skulle utföras av hamnintressenterna
själva,
att å avdelningen för statens hamnväsen i väg- och vattenbyggnads-
styrelsen skulle vara anställda en avdelningschef, benämnd hamndirektör,
och en ingenjör, benämnd l:ste hamningenjör,
att avlöningen för dessa och för samtliga för hamnbyggnadsarbetena
anställda arbetsledare, posthavande ingenjörer, hamnbyggmästare m. fl.
skulle under byggnadsperioden påläggas byggnadsarbetena och utgå
från de årligen anslagna bygga ad smedlen och därför uppföras i de
förslag till hamnbyggnadsbudget, som årligen skulle till Kungl. Maj:t
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ingivas, samt
att det skulle åligga väg- och vattenbyggnadsstyrelsen dels att
för varje arbetsår, räknat från den 1 april till och med påföljande 31 mars,
till Kungl. Maj:t ingiva förslag till budget för statens fiskehamnsbygg-
nader för prövning och fastställelse ävensom förslag till nådig proposition
till Riksdagen för beviljande av de för följande budgetsår till hamnarbetena
erforderliga byggnadsmedel, dels att genom avdelningen för statens
hamnväsen upprätta och till Kungl. Maj:t för nådig prövning och fast¬
ställelse inkomma med såväl arbetsplaner för de hamnarbeten, som i
budgetsförslaget upptagits, som ock förslag till avsöndring av nödiga
områden i land för hamnen, för den i hamnen blivande rörelsens bedri¬
vande samt för bostadslägenheter åt fiskarena, dels ock att för de fiske-
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 35
[60.]
274
Nionde huvudtiteln.
hamnar, som skulle byggas av staten, tillsätta lokala hamnstyrelser, som
skulle till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och statskontoret redovisa
de till statens hamnfond inflytande hamnumgälderna,
dels ock att på extra stat anvisa till anskaffande av den för hamn¬
arbetenas utförande och underhåll erforderliga arbetsmateriellen ett belopp
av 800,000 kronor samt till verkställande av nödiga detaljundersökningar
och utarbetande av definitiva arbetsplaner och till påbörjande av de utav
fiskehamnskommissionen föreslagna hamnarbetena ett ytterligare belopp
av 700,000 kronor att genom statskontoret ställas till väg- och vatten-
byggnadsstvrelsens förfogande.
Vid underdånig föredragning den 13 januari 1911 av denna ämbets¬
verkens hemställan anförde dåvarande chefen för jordbruksdepartementet
att, med hänsyn särskilt till den fiskeidkande kustbefolkningens synner¬
ligen svaga ekonomiska ställning, annan utväg för anskaffande av för
fisket nödiga ändamålsenliga hamnar icke syntes honom stå öppen än
den av fiskehamnskommissionen föreslagna och av ämbetsverken till¬
styrkta, nämligen att stil ten själv läte bygga eller i väsentlig grad för¬
bättra vissa betydelsefullare sådana hamnar samt att staten en gång
för alla lämnade bidrag till vissa mindre viktiga hamnarbeten, vilka
därefter skullé utföras av intressenterna själva.
Däremot hade departementschefen icke funnit sig kunna tillstyrka
det sålunda framställda förslaget i vad detsamma avsåge, att staten
skulle övertaga själva bestyret med hamnbyggnadsarbetenas iitförande.
Genom bifall till denna del av förslaget skulle det, anförde departements¬
chefen, icke kunna undvikas, att avsevärda och delvis oberäkneliga kost¬
nader tillskyndades stals verket, såsom för inrättande av särskild myn¬
dighet för statens hamnbyggnader, för anskaffande och underhåll av
nödig arbetsmateriell o. s. v. De hamnanläggningsarbeten, varom nu
vore fråga, syntes därför böra av staten genom väg- och vattenbygg¬
nadsstyrelsens försorg överlåtas på entreprenad och statens verksamhet
i övrigt i denna del inskränkas till ett kontrollerande av arbetets ut¬
förande.
Den största svårigheten fann dock departementschefen möta vid
avgörandet av frågan om ordnandet av hamnarnas framtida underhåll.
I motsats mot vad fiskehamnskommissionen och ämbetsverken föreslagit
därom, att detta underhåll skulle vila å statsverket, hemställde departe¬
mentschefen, att underhållsskyldigheten lades å vederbörande landsting
mot det att staten till landstingens förfogande från ett för ändamålet
beviljat särskilt anslag ställde medel, så avvägda, att desamma i väsent¬
ligaste mån kunde täcka den underhållskostnad, som under normala för-
Nionde huvudtiteln.
275
hållanden sannolikt vore att förvänta. Vid bifall härtill borde samtliga
från ifrågavarande hamnar inflytande umgälder redovisas till statsverket.
I övrigt förklarade sig departementschefen icke hava något att
anmärka mot den av kommissionen framlagda planen för hamnbyggna¬
derna eller mot de av kommissionen verkställda kostnadsberäkningarna.
Rörande de senare erinrade dock departementschefen, att desamma ut¬
förts under förutsättning, att hela det ifrågavarande hamnbyggnads¬
arbetet skulle komma att slutföras på en jämförelsevis kort tid. På sätt
av ämbetsverken framhållits, syntes dock icke kunna dragas i tvivels-
mål, att utförandet av samtliga de utav kommissionen förordade hamn¬
arbetena i själva verket skulle komma att draga en högst väsentligt
längre tid. Vid sådant förhållande ansåge departementschefen det svår¬
ligen låta sig göra att redan i frågans dåvarande läge överblicka för¬
hållandena, sådana de under hela byggnadstiden skulle komma att
gestalta sig, eller att med anspråk på någon tillförlitlighet beräkna de
kostnader, vartill arbetenas utförande enligt den framlagda planen i
verkligheten skulle komma att uppgå. Redan på grund härav syntes
en klok omtanke mana till att icke genast fatta beslut om utförande
av ett större antal hamnbyggnader, än som kunde med säkerhet fullbor¬
das under en någorlunda kort tid.
Departementschefen framhöll vidare, att i den av kommissionen
föreslagna hamnanläggningskostnaden, 4,650,300 kronor, inginge 15 pro¬
cent förhöjning å de ursprungligen beräknade kostnaderna, vilken för¬
höjning vore avsedd att täcka bland annat utgifter, som för staten
erfordrades för kontroll under arbetenas utförande. Ehuru vid bestäm¬
mande av slutsumman 4,650,300 kronor hänsyn säkerligen tagits jämväl
till kostnaderna för vissa förberedande arbeten, såsom uppgörande av
detaljerade ritningar och arbetsplaner m. in., syntes likväl försiktigheten
bjuda att för sådana kostnader öka slutsumman med 1 procent av an¬
läggningskostnaden, till vilket procenttal dylika förberedande arbeten
kunde uppskattas.
Beträffande de hamnar, som först skulle kunna komma i fråga att
utföras, anförde departementschefen, att anledning icke syntes föreligga
att frångå den ordningsföljd, vari hamnarna av kommissionen upptagits,
och hemställde departementschefen om framställning till Riksdagen om
beviljande av anslag till utförande av de hamnanläggningar, som i ovan
intagna förteckning utmärkts med nr 1—6, nämligen hamnarna vid
Träslöv och Glommen i Hallands län, Grundsund och Hönö-Klåva i
Göteborgs och Bohus län, Kivik i Kristianstads län sam Gislöv i Malmö¬
hus län.
276
Monde huvudtiteln.
Kostnaden för dessa sex hamnbyggnader hade av kommissionen
beräknats till följande belopp,
Träslöv ......................
|
nämligen för:
.................. kronor
|
315,000
|
|
Glommen....................
|
.................... D
|
292,000
|
—
|
Grundsund ..................
|
................... 3)
|
224,000
|
—
|
Kivik ...........................
|
.................... »
|
67,000
|
——
|
Hönö-Klåva..................
|
.................... »
|
99,000
|
—
|
Gislöv...........................
|
.................... y>
|
174,000
|
—
|
|
Summa kronor
|
1,171,000
|
—
|
Med 1 procent förhöjning skulle sammanlagda kostnaden för dessa
sex hamnar således uppgå till i runt tal 1,183,000 kronor, vilket belopp
departementschefen ansåge böra fördelas på en tid av sex år med början
år 1912, vadan för vart och ett av byggnadsåren skulle erfordras i av¬
rundat tal 198,000 kronor.
Såsom villkor för beviljande av anslag till ifrågavarande hamn¬
byggnader ansåg departementschefen böra uppställas fordran dels, såsom
förut plägat ske vid beviljande av statsanslag till hamnbyggnader, om
kostnadsfri upplåtelse ej mindre av själva området för hamnen än även
av det område i land, som, med hänsyn till den rörelse, som skulle i
hamnen bedrivas, borde för det gemensamma behovet avsöndras, dels
ock därom, att vederbörande landsting åtoge sig att ansvara för fram¬
tida underhållet av hamnbyggnaden under ovan angivna förutsättningar.
Slutligen uttalade departementschefen, att vid fastställande av de
detaljerade arbetsplaner för ifrågavarande sex hamnbyggnader, som före
arbetenas utförande borde upprättas, det torde ankomma på Kungl. Maj:t
att medgiva jämväl sådana mindre väsentliga avvikelser från kommis¬
sionens förslag, vartill omständigheterna kunde föranleda.
I anslutning till vad departementschefen sålunda anfört föreslog
Kungl. Maj:t i 1911 års statsverksproposition, att Riksdagen måtte, till
bestridande av kostnader för utförande i huvudsaklig överensstämmelse
med de av fiskehamnskommissionen uppgjorda planer av hamnbyggnader
vid Träslöv och Glommen i Hallands län, Grundsund och Hönö-Klåva
i Göteborgs och Bohus län, Kivik i Kristianstads län samt Gislöv i
Malmöhus län, bevilja ett anslag av 1,183,000 kronor samt därav på
extra stat för år 1912 anvisa ett belopp av 198,000 kronor att enligt
de närmare föreskrifter, Kungl. Maj:t funne gott meddela, för ifråga¬
varande ändamål användas under villkor,
dels om kostnadsfri upplåtelse ej mindre av själva området för
hamnarna än även av det område i land, som med hänsyn till den
Monde huvudtiteln.
277
rörelse, som vore avsedd att i hamnarna bedrivas, borde för det gemen¬
samma behovet avsöndras,
dels ock att vederbörande landsting, under ovan angivna förutsätt¬
ningar, åtagit sig ansvaret för framtida underhåll av hamnanläggningen.
I skrivelse den 30 maj 1911 angående regleringen av utgifterna
under riksstatens nionde huvudtitel meddelade härpå Riksdagen i anled¬
ning av Kungl. Maj:ts förenämnda framställning, att, under det att
Kungl. Maj:t ifrågasatt att till en början beslut skulle fattas om utförande
allenast av de sex fiskehamnar, som kommissionen ansett vara mest av
behovet påkallade, av enskilda motionärer däremot föreslagits, att redan
vid 1911 års riksdag beslut skulle fattas om utförandet av samtliga de
av kommissionen till utförande i första hand förordade hamnarna, som
skulle helt och hållet bekostas av staten. Riksdagen hade funnit sig
böra bifalla motionärernas framställning i förevarande hänseende; och
skulle alltså för ändamålet erfordras ett anslag — beräknat på sätt av
såväl Kungl. Maj:t som motionärerna ifrågasatts, d. v. s. de av kom¬
missionen beräknade kostnaderna med tillägg av en procent därav för
täckande av vissa utgifter för förberedande arbeten, mot vilken beräk¬
ningsgrund Riksdagen ej haft något att erinra — av i runt tal 2,788,000
kronor, varav för år 1912 skulle, vid antagande av den av motionä¬
rerna förslagsvis beräknade tid för arbetenas utförande av 12 år, er¬
fordras ett belopp, likaledes i avrundat tal, av 232,000 kronor.
Beträffande det av Kungl. Magt föreslagna villkoret för stats¬
medels användande till byggande av fiskehamn, nämligen att veder¬
börande landsting åtagit sig ansvaret för framtida underhåll av hamn¬
anläggningen, uttalade Riksdagen vidare i sin berörda skrivelse, att
Riksdagen med avseende å frågan om hamnanläggningarnas underhåll
icke kunnat finna annat, än att denna fråga skulle lämpligast ordnas
på sätt fiskehamnskommissionen föreslagit, d. v. s. att staten själv, som
i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hade fullt sakkunnigt och därför sär¬
skilt lämpat organ, övertoge underhållet av de hamnar, staten läte bygga.
I övrigt både Riksdagen icke något att erinra; och beviljade Riks¬
dagen sålunda, till bestridande av kostnader för utförande i huvudsaklig
överensstämmelse med de av fiskehamnskommissionen uppgjorda planer
av hamnbyggnader vid Träslöv, Glommen, Grundsund, Kivik, Hönö-
Klåva, Gislöv, Grönhögen, Iiellevik, Nogersund, Herrevik, Smögen-
holmarna, Värskär, Byxelkrok, Gäddbäcksund, Stenshamn, Bergö, Fågel¬
sund, Sanna (å Bremön), Lutterhorn, Kapelludden, Grisslan, Stendörren,
Långö (vid Sävsundet) och Bokö ett anslag av 2,788,000 kronor samt
anvisade därav på extra stat för år 1912 ett belopp av 232,000 kronor,
278
Nionde huvudtiteln.
att enligt de närmare föreskrifter, Kung].. Maj:t funne gott meddela, för
ifrågavarande ändamål användas under villkor om kostnadsfri upplåtelse
ej mindre av själva området för hamnarna än även av det område i
land, som med hänsyn till den rörelse, som vore avsedd att i hamnarna
bedrivas, borde för det gemensamma behovet avsöndras.
Tillika anhöll i förenämnda skrivelse Riksdagen, i anledning av i
ämnet väckta motioner, hos Kungl. Maj:t dels om framläggande, i mån
som förhållandena det medgåve och den av fiskehamnskommissionen
föreslagna ordning för hamnföretagens utförande ej rubbades, av för¬
slag till utförande av de sju återstående utav fiskehamnskommissionen
till utförande i första hand förordade hamnföretag, till vilkas utfö¬
rande medel ej redan beviljats, dels att Kungl. Maj:t måtte efter verk¬
ställd utredning för Riksdagen framlägga förslag om anläggande av eu
fiskehamn i Ostra Torp i Malmöhus län, dels ock att Kungl. Makt
måtte taga under övervägande, i vad avseende en hamnanläggning vid
Torekow i Kristianstads län vore erforderlig, samt därefter snarast möj¬
ligt förelägga Riksdagen förslag i ämnet.
Vid underdånig föredragning den 22 juni 1911 av Riksdagens ovan
omförmälda skrivelse godkände Kungl. Maj:t Riksdagens däri intagna
beslut i vad detsamma skilde sig från vad Kungl. Maj:t i ämnet före¬
slagit; och anbefallde Kungl. Maj:t samma dag väg- och vatten bygg¬
nadsstyrelsen samt lantbruksstyrelsen att gemensamt uppgöra och till
Kungl. Maj:t inkomma med förslag rörande användandet av det utav
Riksdagen för hamnbyggnader beviljade anslag, varjämte Kungl. Maj:t
uppdrog åt styrelserna att låta skyndsamt verkställa och därefter till
Kungl. Maj:t inkomma med erforderlig utredning och förslag rörande
anläggning av den utav Riksdagen ifrågasatta fiskehamnen i Ostra Torp.
Jämväl frågan om hamnanläggning i Torekow överlämnades till
styrelserna för avgivande av yttrande och förslag i ämnet.
Uti statsvex-kspropositionen till 1912 års Riksdag föreslog Kungl.
Maj:t Riksdagen att av det utav 1911 års Riksdag enligt det före¬
gående beviljade hamnbyggnadsanslaget å 2,788,000 kronor på extra
stat för år 1913 anvisa ett belopp av 232,000 kronor, att enligt de när¬
mare bestämmelser, Kungl. Maj:t funne gott meddela, för ifråga¬
varande ändamål användas under enahanda villkor, som av 1911 års
Riksdag beslutats, varjämte Kungl. Maj:t hos Riksdagen gjorde fram¬
ställning om anvisande på extra stat för år 1913 av ett anslag å 30,000
kronor för utförande av vissa av fiskehamnskommissionen föreslagna ar¬
beten vid Barsebäcks hamn i Malmöhus län, att för ändamålet utgå under
villkor, att gällande bestämmelser för erhållande av understöd från bro-
Monde huvudtiteln.
279
och hamnbyggnadsfonden skulle i fråga om berörda anslag i tillämpliga [60.]
delar lända till efterrättelse.
Dessa framställningar biföllos av Riksdagen enligt vad Riksdagen
i skrivelse den 30 maj 1912 anmält; och hava väg- och vattenbygg¬
nadsstyrelsen samt lantbruksstyrelsen av Kungl. Maj:t anbefallts att av¬
giva förslag till de sålunda beviljade anslagens användning.
Sedan jag sålunda redogjort för den behandling, som frågan om
ett kraftigare ingripande än hittills från statens sida för åstadkommande
runt rikets klister av hamnar för fisket undergått hos statsmakterna,
övergår jag till att redogöra för nu föreliggande förslag till använd¬
ningen av de medel, som för ifrågavarande ändamål beviljats.
I sådant avseende hava väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt
lantbruksstyrelsen uti underdånig skrivelse den 24 september 1912 an¬
mält, att förstnämnda styrelse redan hösten 1911 gått i författning om
påbörjande och bedrivande av de noggranna och detaljerade undersök¬
ningsarbeten med plan- och djupmätningar samt grund borrningar m. m.,
vilka å samtliga beslutade hamnbyggnadsplatser måste föregå utarbe¬
tandet av definitiva arbetsplaner. Sådana undersökningar vore nu av¬
slutade för hamnanläggningarna vid Träslöv, Glommen, Grundsund,
Hönö-Klåva, Gislöv, Smögen, Långö och Stendörren samt påginge vid
Hellevik, Stenshamn, Grönhögen, Byxelkrok, Bokö, Värskär och Sanna.
Vidare hava styrelserna, som med särskild underdånig skrivelse samma
dag . överlämnat förslag till hamnanläggning vid Östra Torp jämte ut¬
redning om det gagn, som av hamnen kunde väntas för fisket och i
övrigt, i nu förevarande underdåniga skrivelse hemställt, att de för åren
1912 och 1913 till sammanlagt belopp av 464,000 kronor anvisade
byTTT^dsmedlen måtte få användas till bestridande av kostnaderna för
verkställande av redan utförda eller ännu återstående erforderliga under¬
sökningsarbeten för samtliga beslutade hamnbyggnader samt till upprät¬
tande av arbetsplaner för desamma ävensom till påbörjande av hamn¬
byggnadsarbetena vid Träslöv, Glommen, Grundsund och Hönö-Klåva i
enlighet med arbetsplaner, vilka under närmaste tiden komme att av
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ingivas till Kungl. Majrt för fastställelse.
I samma underdåniga skrivelse den 24 september 1912 har sist¬
nämnda ämbetsverk, efter erinran hurusom Kungl. Maj:t den 22 juni
1911 godkänt Riksdagens samma år fattade beslut angående hamnbygg-
nadsanslaget jämväl i vad detsamma rörde underhållet av de beslutade
hamnanläggningarna, vadan således staten skulle genom väg- och vatten-
byggnadsstyrelsen underhålla de fiskehamnar, som staten komme att
280
Nionde huvudtiteln.
enligt samma beslut låta bygga, vidare anfört, att styrelsen funne nöd¬
vändigt, för att staten skulle kunna genom styrelsen övertaga detta
underhåll, att, på sätt fiskehamnskommissionen redan föreslagit, i väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen anordnades en särskild avdelning, som kunde
från början omhändertaga det omfattande och krävande bestyret med
arbetsplaners upprättande och hamnanläggningarnas utförande. Denna
avdelning med underlydande vid byggnadsarbetena placerade ingenjörer
och biträden borde enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens åsikt under
byggnadsperioden anordnas endast på extra stat samt kostnaderna för
avdelningen under samma period påläggas byggnadsarbetena och utgå
från de årligen anslagna byggnadsmedlen och därför uppföras i de för¬
slag till användande av dessa medel, som årligen komme att till Kungl.
Maj:t ingivas. Först med stöd av den sålunda under byggnadsperioden
vunna erfarenheten vore det, enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
åsikt, möjligt att bestämma det antal befattningar, vartill personalen kunde
efter underhållsperiodens inträdande inskränkas, och vilka befattningar
då borde uppföras å väg- och vattenbyggnadsstyrelsens ordinarie stat.
I fråga om sättet för hamnbyggnadernas utförande hade Riksdagen
däremot icke gjort något direkt uttalande, varför hinder icke mötte
att, såsom Kungl. Maj:t föreslagit Riksdagen, genom väg- och vatten¬
byggnadsstyrelsen utföra de beslutade hamnanläggningarna med anlitande
av därför antagna entreprenörer. Utförandet av hamnbyggnaderna på
entreprenad medförde visserligen en minskning i behovet av vid bygg¬
nadsarbetena anställda funktionärer, men väg- och vattenbyggnadssty¬
relsen ansåge, att behovet av en särskild hamnavdelning i väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen även under byggnadsperioden därföre icke min¬
skades. Å denna avdelning måste nämligen utarbetas definitiva bygg¬
nadsritningar, byggnadskostnadsberäkningar, arbetsbeskrivningar och
specifikationer samt för slagskontrakt i så fullständigt skick, att de kunde
utgöra tillförlitlig grund för entreprenad anbuds infordrande. Hela det
tekniska omhänderhavandet av hamnbyggnadsarbetena komme sålunda att
åligga denna avdelning i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Under åberopande av vad sålunda anförts har väg- och vatten-
byggnadsstyrelsen hemställt, att eu för utarbetande av arbetsplaner m. m.
till de beslutade fiskehamnsanläggningarna samt för omhänderhavandet
och övervakandet av anläggningarnas utförande på entreprenad ävensom
för bestyret med deras underhåll erforderlig särskild avdelning inom väg-
och vattenbyggnadsstyrelsen måtte på extra stat inrättas och kostnaderna
för densamma bestridas av hamnbyggnadsanslaget.
På given anledning har vidare väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
Monde huvudtiteln.
281
i underdånig skrivelse den 6 november 1912 avgivit förslag till orga¬
nisation för en sådan särskild avdelning inom styrelsen, som nyss nämnts,
ävensom till den för avdelningen behövliga personalens avlöning. I
fråga om hamnavdelningens organisation har styrelsen föreslagit, att
chefen för väg- och vattenbyggnadsstyrelsens tekniska byrå skulle med
föredragningsskyldighet inför styrelsens chef och med bibehållande av
sin ställning såsom ledamot av styrelsen anställas som avdelningschef
för hamnavdelningen med åliggande
att ansvara för avdelningens arbete och att sålunda under styrelsen
låta utföra erforderliga undersökningar, upprätta arbetsplaner med kost¬
nadsförslag och arbetsförslag och arbetsbeskrivningar samt specifikationer
till de olika fiskehamnsanläggningarna ävensom uppgöra förslag till
kontrakts- och övriga bestämmelser till grund för arbetenas utbjudande
på entreprenad,
att utöva överkontrollen över de tiskehamnsanläggningar, som vore
under utförande, att meddela instruktioner för de vid de skilda arbetena
anställda kontrollanterna och posthavande ingenjörerna samt att övervaka,
att dessa utövade sina åligganden på föreskrivet sätt,
att granska från kontrollanter och posthavande inkommande rap¬
porter samt vidtaga alla åtgärder, som kunde föranledas av dessa,
att granska från entreprenörerna inkommande likvidation slistor
m. m. samt att pröva och attestera därav beroende utanordningar, samt
att genom inspektionsresor till arbetsplatserna personligen följa
och övervaka byggnadsarbetenas utförande,
chefen för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen dock obetaget att, för
särskilt ärendes behandling, ålägga hamnavdelningens chef att handlägga
sådant ärende.
Såsom biträden å hamnavdelningen skulle erfordras:
en hamningenjör, som skulle biträda chefen i hans åligganden och
särskilt vid utarbetandet av arbetsplaner och arbetsbeskrivningar samt
kostnadsberäkningar, handlägga arbetsrapporterna samt bereda de ärenden,
som tillhörde hamnavdelningen;
två biträdande ingenjörer för alla de med upprättande av arbets¬
planerna förenade rit- och konstruktionsgöromålen;
samt, åtminstone tidtals, ett kvinnligt biträde för maskinskrivning.
Från avdelningen skulle vidare utgå kostnaden för bestridande å
administrativa avdelningen av arbetet med fiskehamnarnas entreprenad¬
kontrakt, räkenskaper och medelsförvaltning, utanordningar till entre¬
prenörerna in. in.
För varje fiskehamnsanläggning skulle under väg- och vattenbygg-
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 3G
282
Nionde huvudtiteln.
n ad sstyrelsen den närmaste kontrollen utövas av distriktstjänsteman, var¬
jämte den dagliga tillsynen skulle tillkomma en på arbetsplatsen statio¬
nerad posthavande ingenjör, vilken det skulle åligga att med noggrannhet
och efter givna instruktioner följa och övervaka arbetena samt däröver
avgiva rapporter till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
I fråga om personalens avlöning bär styrelsen vidare anfört följande:
Uppdraget att planlägga fiskehamnsanläggningarna på sådant sätt,
att lugna och trygga hamnar av tillräcklig rymlighet och tillräcklig
styrka och motståndskraft erhölles, vore synnerligen maktpåliggande och
ansvarsfullt samt förutsatte särskild sakkunskap och erfarenhet rörande
byggnader i havet. Det {inge då ock anses skäligt, att det arvode för
uppdraget i fråga, som skulle utgå under den tid byggnadsarbetena
fortginge och, liksom övriga arvoden åt hamnavdelningens personal,
bestridas av den i kostnadsberäkningarna för varje hamnanläggning
redan inberäknade tilläggsprocenten för oförutsedda utgifter, storm¬
skador, entreprenörens arbetsledning och entreprenörs vinst, undersök¬
ningar och utarbetande av arbetsplaner samt arbetenas övervakande
m. m., bestämdes uteslutande med avseende fästat å uppdragets särskilda
vikt och betydelse.
På grund härav och då uppdraget endast vore av tillfällig natur
och icke att jämföra med ordinarie lön på stat ocn därmed förenade
förmåner, funne väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, att såsom arvode
åt chefen för hamnavdelningen ett mindre belopp än 12,000 kronor
för år icke skäligen borde ifrågakomma.
Såsom arvode åt hamningenjören å avdelningen ville styrelsen
föreslå ett belopp av 6,000 kronor för år, varjämte föresloges åt de
tvenne tillsvidare å hamnavdelningen behövliga biträdande ingenjörerna
ett sammanlagt arvodesbelopp av 7,200 kronor, för år räknat,
samt åt ett kvinnligt biträde för maskinskrivning ett arvode av 1,200
kronor, likaledes för år räknat, vilka sistnämnda arvoden icke skulle
utgå annat än under den tid, som åtginge för utarbetande av arbets¬
planer m. m. till fiskehamnsanläggningarna.
Slutligen erfordrades ett belopp av 1,200 kronor för år räknat till
bestridande å administrativa avdelningen av arbetet med entreprenad¬
kontrakt, räkenskaper, medels förvaltning, utanordningar till entreprenö¬
rerna m. m.
Till distriktstjänsteman såsom kontrollant samt till posthavande
ingenjör för det dagliga övervakandet av arbetet å byggnadsplatsen
ansåge styrelsen böra utgå ersättning till belopp av, sammanlagt för
Nionde huvudtiteln.
283
båda, 600 å 700 kronor per månad, på sätt hittills skett vid enstaka till¬
fällen, då armerade betonbroar varit under utförande.
Uti underdånig skrivelse den 30 september 1912 bar vidare väg-
och vattenbyggnadsstyrelsen anmält, att styrelsen komme att under-
loppet av år 1913 utarbeta fullständiga planer till så vitt möjligt samt¬
liga återstående av de utav Riksdagen till utförande beslutade 24 fiske¬
hamnar, som skulle helt och hållet byggas av staten. Så snart planerna
för de hamnar, vilka först borde komma till utförande, blivit av Kungl.
Maj:t prövade och fastställda, komme byggnadsarbetena att utbjudas
på entreprenad, och torde arbetena sålunda kunna taga sin början redan
med ingången av år 1913 samt därefter komma att bedrivas med den
kraft och skyndsamhet, som sakens natur och Riksdagens härutinnan
uttalade önskan krävde.
Under år 1914, då, såsom nämnts, alla hamnplanerna beräknades
så vitt möjligt föreligga färdiga, såge styrelsen sig även i stånd
att bedriva arbetena i hela den omfattning, det kunde lyckas styrelsen
att erhålla antagbara entreprenad anbud å arbetenas utförande, och i
följd härav erfordrades för år 1914 ett avsevärt större anslag än de
232,000 kronor, vilka blivit anvisade för vart och ett av åren 1912
och 1913.
Under åberopande härav bär väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
hemställt, att Kungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen att av det till fiske-
hamnsanläggningar beviljade anslaget, 2,788,000 kronor, på extra stat
för år 1914 anvisa ett belopp av 800,000 kronor att för ändamålet
användas under enahanda villkor, som fastställts för de å 1912 och
1913 års stater anvisade anslagen.
Slutligen har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen med underdånig
skrivelse den 8 november 1912 överlämnat av styrelsen upprättade
arbetsplaner för fiskehamnsanläggningar vid Träslöv och Glommen i
Hallands län samt Grundsund och Hönö-Klåva i Göteborgs och
Bohus län, under hemställan att Kungl. Maj:t måtte fastställa dessa
planer att lända till efterrättelse vid hamnarbetenas utförande ävensom
bemyndiga väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att gå i författning om
dessa arbetens utförande på entreprenad. Av de sålunda ingivna arbets¬
planerna omfattar den för fiskehamnsanläggning vid Grundsund upp¬
rättade planen två alternativ, avseende, det ena, alternativet A, en hamn¬
anläggning av den utav fiskehamnskommissionen föreslagna storlek, och
det andra, alternativet B, en anläggning med väsentligen rymligare
hamnbassäng än uti förstnämnda alternativ angivits. De tre återstående
arbetsplanerna avse anläggningar, som vad de föreslagna hamnarnas
[60.
284
Nionde huvudtiteln.
[60.] storlek beträffar stå i huvudsaklig överensstämmelse med de av fiske-
hamnskommissionen för ifrågavarande platser uppgjorda förslag.
De arbetsplanerna åtföljande kostnadsberäkningarna visa, att ut¬
förandet å omförmälda fyra platser av hamnanläggningar enligt de nu
ingivna arbetsplanerna skulle betinga en anläggningskostnad av 1,865,100
kronor, därest för hamnanläggningen vid Grundsund det mindre alterna¬
tivet A väljes, men ända till 2,285,300 kronor, därest för sistnämnda
anläggning det större alternativet B skulle komma till utförande.
Ifrågavarande fyra hamnanläggningar, vilka uti den av fiskehamns-
kommissionen föreslagna byggnadsföljd upptagits under nr 1, 2, 3 och 5,
hava emellertid av kommissionen beräknats draga en sammanlagd
byggnadskostnad av allenast 930,000 kronor, eu kostnadssumma, som
enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens beräkningar alltså skulle komma
att stiga till mera än dubbla beloppet, även om endast det mindre
alternativet för hamnanläggningen vid Grundsund komme till utförande.
För utredning om anledningen till denna betydande kostnadsökning
har jag från chefen för väg- och vattenbyggnadsstyrelsens byrå för
tekniska ärenden, överstelöjtnanten O. Z. Ekdahl, fått mottaga en av
honom författad promemoria angående byggnadssätt och byggnadskost-
nader för nu ifrågavarande fyra fiskehamnsanläggningar. I denna
promemoria har Ekdahl rörande dessa hamnanläggningar anfört följande.
Träslövs hamnbyggnad.
Enligt det av fiskehamnskommissionen framlagda preliminära pro¬
jektet till hamnanläggning vid Träslöv skulle den västra vågbrytaren
under vatten utgöras av eu yttre och en inre mur av på varandra lagda
betonblock och mellanrummet utfyllas med sjösten och skärv, och skulle
ovanpå denna underbyggnad läggas en överbyggnad av ett ytterlag-
granit i cementbruk och mellanrummet av sprängsten, murad i något
svagare cementbruk. Vågbrytaren skulle erhålla nära vertikala ytter¬
sidor, och dess fot skulle skyddas av eu mindre stenfyllning med översta
laget av stor sprängsten. Betonblocken skulle försänkas på ett underlag-
av träramar, som av dykare skulle underpackas och horisontalställas.
Kostnaden för betonblocken med sänkning, inberäknat ramar och dessas
utläggning, underpackning och horisontering, är i fiskehamnskommis-
sionens »kostnadsberäkningar över förslag till vågbrytaretyper» beräknad
till 25 krouor per kubikmeter. Varken i kostnadsberäkningen eller i
beskrivningen över vågbrytartypen är visserligen uppgivet betonblockens
blandningsförhållande, men kan detta vid det antagna priset av 25 kronor
per kubikmeter på sin plats lagt block icke överstiga 1: 5: 7.
Nionde huvudtiteln.
285
Det är dock av alldeles avgörande vikt och betydelse, att man
gör det riktiga valet av blandningsförhållandet för de betonkroppar,
som bliva utsatta för havsvattnets inverkan, ty därav beror icke blott
deras styrka, utan även deras motståndsförmåga mot havsvattnet.
Enligt alla hittills gjorda erfarenheter angripas betonblock och beton-
konstruktioner av havsvattnet, Frågan om saltvattnets inverkan på
cement och beton har under allra senaste åren varit föremål för ingående
undersökningar av medlemmar av den internationella föreningen för
materialprovningar samt även av andra personer och institutioner. På
uppdrag av ryska regeringen hava ingenjör W. Czarnomski och professor
Ä. Baykoff studerat frågan, varjämte av föreningen av ryska cement-
tekniker och fabrikanter tillsatts en kommission för frågans prövning
och studium. De sålunda verkställda vetenskapliga undersökningarna
av havsvattnets inverkan å cement och beton hava såsom ett faktum
fastslagit, att förstöring av beton av portlandscement i havsvatten är
ett oundvikligt resultat, som betingas av portlandscementens egen natur
och. genom de kemiska ömsesidiga verkningarna mellan dess bestånds¬
delar och havsvattnet. Genom upptagande av den i havsvattnet huvud¬
sakligen i magnesiumföreningar förekommande svavelsyran bildar den
i cementen ingående olösta, fria och löst bundna kalken föreningar och
undergår därvid eu volymökning, som verkar söndersprängande. I vad
mån de andra i havsvattnet förekommande salterna härvid medverka
och med kalken i cementbetonen ingå lösliga föreningar, vilka under
den ständiga vattenomsättningen utlakas, så att håligheter i betonen
uppstå och lämna havsvattnet vidare tillträde inåt, är man ännu icke
fullt på det klara med.
Av de talrika rapporter, som, beträffande gjorda erfarenheter om
användbarheten av beton och järnbeton för vågbrytare och andra bygg¬
nader, utsätta för havsvattnets inverkan, ingivits till de båda senaste
internationella sjöfartskongresserna i Petersburg år 1908 och i Phila-
delphia år 1912, samt av frågans behandling å dessa kongresser, har
framgått att, vilka än åsikterna äro om medlen att öka betonens och
järnbetonens hållbarhet i havsvatten, alla — även de i frågan mest
optimistiska — äro fullt ense därom, att, om betonen skall motstå
havsvattnets förstörande inverkan eu lång tid framåt, måste bruk och
beton av god portlandscement hava ett sådant blandningsförhållande,
att man erhåller eu tät blandning och att tillverkningen sker med stör¬
sta omsorg och sakkunnighet, vilken fordran även framgått av de om¬
fattande försök, som under de sista fem åren utförts av preussiska
statens materialprovningsanstalt vid Gross-Lichterfelde. Åven i redo-
286
Nionde huvudtiteln.
görelsen för Skandinaviska portlandsfabrikanternas 10-åriga försök, av¬
given av A. Fou Isen, Köpenhamn år 1909, framställes detta som eu
nödvändighet.
Alla hittills vunna erfarenheter hava sålunda givit vid handen,
att det vid tillverkning av beton, som skall utsättas för havsvattnets
inverkan, är nödvändigt att använda en mycket tät och tet blandning,
och har därvid framgått, att för betonblock icke bör användas magrare
blandning än lägst 1:2:4 och för cementbruk 1:2. Vid de före-
nämnda skandinaviska försöken har en bruksblandning av 1 : 3 visat
sig vara för svag för det skandinaviska havsklimatet.
Skulle den av fiskehamnskommissionen föreslagna vågbrytar-
typen med betonblock till yttermurar kring eu inre lös stenfyllning
användas, finge man därför använda block av blandningen 1:2:4.
Då betonblocken icke täckas av en utanför varande upp till hög¬
vattenhöjden nående, kraftig yttre stenfyllning, bliva de öppna
fogarna mellan de särskilda blocken under starka stormar upparbetade
och vidgade av vågorna, som pressa sig in i dessa, medförande
från havsbottnen sand och grus, som därvid bearbetar fogöppningarna
som en sandbläster. Vågorna utöva vid in pressandet genom de sålunda
allt mer och mer upparbetade fogarna eu kraftig tryck- och stötverkan
å den inre lösa stenfyllningen, vilken överföres till överbyggnaden, med¬
förande å hela vågbrytaren starka och ogynnsamma påfrestningar,
vilka under eu långvarigare storm kunna helt och hållet förstöra den¬
samma. Skulle, såsom kommissionen föreslagit, det yttre skyddet mot
utskärning av grunden utgöras av lös stenfyllning, finge denna därför,
såväl till bättre skydd mot dylika påfrestningar som till bättre skydd
mot grundens utskärning, göras vida kraftigare än vad för sagda typ
antagits. Dessa båda nödvändiga ändringar skulle då högst betydligt
höja kostnaden utöver den av kommissionen beräknade.
Ifrågavarande vågbrytartyp skulle emellertid, även om dessa
ändringar vidtoges och sålunda mera motståndskraftig betonblandniug
för blocken användes och kraftigare stenfyllning som fotskydd utlades,
hava en underbyggnad av endast ett lösligt sammanhang och ett, fot¬
skydd, som lätt utreves av sjön och som därför icke länge hindrade upp¬
komsten av förenämnda inre tryck- och stötverkan med dess för våg-
brytarens bestånd ruinerande inverkan. Under starka stormar av ett eller
ett par dygns varaktighet utdrages först den yttre lösa stenfyllningen,
och sedan denna, som utgör den lättast rubbade och ramponerade delen
av vågbrytaren, väl blivit utdragen av sjön, pressa havsvågorna sig lika
fritt och obehindrat in genom fogarna mellan betonblocken som när
Nionde huvudtiteln.
287
den yttre stenfyllningen från början varit ringa och framkalla då detta
ständigt upprepade kraftigt verkande inre tryck, som tillsammans med
den till den inre lösa stenfyllningen överförda skakningen skulle komma
att våldsamt åverka hela underbyggnaden och därigenom även den därpå
uppförda sammanhängande överbyggnaden och sålunda lätteligen rui¬
nera hela vågbrytaren.
Eu betryggande styrka och motståndskraft hos vågbrytare vinnes
bäst och säkrast genom att använda ett sådant byggnadssätt, att man
erhåller en kompakt sammanhängande vågbrytarkropp av stor och ho¬
mogen massa. Den erfarenhet, man för närvarande har från harnn-
by ggnad sarf c ten, har till fullo ådagalagt, att den kompakta samman¬
hängande monolitformen bäst motsvarar villkoren för vågbrytares stabi¬
litet och bestånd, då en dylik vågbrytare genom sitt homogena och
kompakta sammanhang erhåller största motståndskraft mot vågslagen.
När det såsom här gäller att uppföra vågbrytare på små vatten¬
djup av några meter, kunna, utan användande av dyrbara jättelyftkranar
för block av flera hundra tons vikt och därav betingade dyrbara an¬
ordningar i övrigt, tillräckligt stora och massiva monolitpartier utföras
med tillhjälp av sänkkassuner, i vilka uppföres en sammanhängande
murmassa, bestående av en inre kärna av beton, som skyddas mot havs¬
vattnets inverkan genom att massans yttre, av vågslagen närmast på¬
verkade sida åt sjön utföres av granitmurverk och den inre icke direkt
påverkade sidan åt hamnen beklädes med granit med väl hoptuktade
fogar av fett och smidigt cementbruk. Genom detta byggnadssätt
erhålla vågbrytarna en vida större motståndskraft än vågbrytare av
samma dimensioner, uppförda med på varandra lagda betonblock till
yttermurar och lös stenfyllning mellan dessa.
Enligt fiskehamnskommissionens utkast till hamnanläggningen vid
Träslöv skulle den norra (östra) vågbrytaren under vatten utgöras av
eu lös stenfyllning med en spåntvägg eller, för delen allra närmast pir¬
huvudet, med en stenfylld träkista i vågbrytarens mitt. Ovanpå denna
underbyggnad skulle komma en överbyggnad av granitklädd beton, be¬
stående av en 1.5 meter hög mur av 1.5 till 2.0 meters bredd, uppmurad
såsom krön på spåntväggen eller kistan. Stenfyllningen skulle på den
yttre sidan åt sjön hava en dosering av 1 : 2 och på hamnsidan av 1 : 1.5.
Endast pirhuvudet och den yttersta delen av vågbrytaren bliva
utsatta lör någon svårare direkt sjö. Men däremot uppstår vid västliga och
sydvästliga stormar en stark ström, som, ingående längs Eödeskär och
Svarteskär och norra landet, vid utgången under nuvarande förhållan¬
den följer södra landet och efter norra vågbrytarens tillkomst skulle
[60.
288
Niondo huvudtiteln.
[60.] komma att följa utefter denna. Under inverkan av denna starka ström
längs den yttre stenfyllningen — vilken ström uppstår och verkar som
kraftigast just vid de svåraste stormarna från väster och sydväst —
komme den lösa stenfyllningen att undermineras och att sjunka utåt.
Spåntväggen skulle därigenom förlora sitt skydd mot sjömask och den
på spåntväggen hängande klena överbyggnadsmuren sitt underlag på
utsidan om spånten, varefter den lätteligen skulle kunna kastas över
ända även av mindre stark sjö. Åven om läget för denna vågbrytare
är sådant, att den är ganska skyddad för svårare påkänningar av våg¬
slag, så skulle i följd av den vid varje västlig eller sydvästlig storm
skärande och underminerande utströmmen längs vågbrytaren komma
att erfordras en ständigt fortgående och kostsam påfyllning av sten för
att skydda överbyggnaden för rasering och spåntväggen mot förstörelse
genom sjömask. Och även isen skulle vid utströmningen kunna verka
rubbningar och ras i den lösa stenfyllningen, som når över vattenytan.
Uti kostnadsförslaget till hskehamnskommissionens preliminära
hamnutkast hava kostnaderna för skärv, fyllningssten och stor spräng-
sten upptagits till 4 kronor per kubikmeter. I detta enhetspris skulle
då ingå stenanskaffning eller stonuttagning, stenens transport till bygg¬
nad splatsen, utforsling, försänkning och ordnande på sin plats. Åven
under särdeles gynnsamma förhållanden i avseende å stentillgång och
transportlängder är det under nuvarande arbets- och löneförhållanden
icke möjligt att få stenen anbringad på sin plats i byggnaden till ett
dylikt pris.
Nödvändigheten att, om de av kommissionen angivna vågbrytar-
typerna skulle tillämpas, för betonblocken använda en tät blandning-
av minst 1:2:4 och att använda vida större yttre stenfyllning
till skydd utanför den för sjöns åverkan starkt utsatta västra våg¬
brytaren samt att i görligaste mån skydda spåntväggen och den svaga
överbyggnadsmuren för norra vågbrytaren genom större yttre sten¬
fyllning med tillräcklig sjunknings- och utrivningsmån utan att alltför
hastigt blottställa träspånten och den klena överbyggnaden, skulle göra
en användning av nämnda byggnadssätt för vågbrytärna dyrare än det,
som föreslagits i den av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen upprättade
arbetsplanen. Betonblock i blandningen 1:2:4 skulle försänkta och
anbringade på sin plats betinga en kostnad av 45 kronor per kubik¬
meter, och lägre pris än 6 kronor för skärv och fyllningssten samt 8 kronor
för stor sprängsten, allt försänkt och ordnat på sin plats, kan icke
vara tillrådligt att räkna med vid hamnarbeten i havet.
Med användande av det utav kommissionen föreslagna byggnads-
Nionde himidtiteln.
289
sättet för vågbrytarna med ovannämnda nödvändiga ändringar skulle
kostnaden för de båda vågbrytarna uppgå till större belopp. Och oaktat
den större kostnaden skulle de efter kommissionens förslag uppförda
dyrare vågbrytarna med sitt lösliga sammanhang mellan de konstitue¬
rande delarna likvisst vara betydligt mindre motståndskraftiga och starka
än de efter den nu i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen uppgjorda arbets¬
planens byggnadssätt uppförda billigare vågbrytarna, som med alla för
saltvattnets och isens inverkan utsatta partier murade av granit och med
sin homogena och kompakta sammanhängande massa skulle vara vida
bättre ägnade att motstå saltvattnets, isens och vågornas angrepp.
Det av kommissionen tilltänkta byggnadssättet för vågbrytarna
kan därför icke förordas.
De noggranna detaljundersökningar, som nu i och för arbets¬
planens upprättande blivit genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
försorg verkställda å platsen för hamnanläggningen vid Träslöv, hava
visat, att djupförhållandena äro annorlunda än som angives å det av
kommissionen utförda preliminära hamnutkastet. Enligt detta skulle
fullt vattendjup av 3.5 meter förefinnas å en del av området innanför våg¬
brytarna. Detta är emellertid icke förhållandet, utan ett vattendjup av
3.5 meter under medelvattenytan förefinnes först ett stycke utanför våg-
brytarlägena, varför muddringsområdet och den erforderliga muddrings-
kvantiteten måste betydligt vidgas utöver vad i den preliminära planen
angivits. Vidare hava grundborrningarna ådagalagt, att bottnen delvis
är av mera svårmuddrad beskaffenhet än vad av kommissionen förutsatts,
i det att den delvis består av hård lera och stor sten. Dessa båda
omständigheter göra att muddringskostnaden blir vida större än vad
i kommissionens preliminära överslagsberäkning upptagits. Härtill kom¬
mer vidare att en stor del av det för rörelsen i hamnen erforderliga
strandområdet måste för att bliva användbart höjas upp genom muddrets
utfyllning därstädes, enär det ligger så lågt, att det dränkes vid hög¬
vatten. Vidare erfordras, att det utfyllda hamnområdet tryggas genom
nödiga strandskoningar samt att en särskild tilläggsplats anordnas för
de öppna småbåtarna, för vilka den kaj eller brygga, som begagnas av
de störa däckade fiskefarkosterna, bleve för hög, samt att för tryggande
av inseglingen eu mindre fyr anordnas å västra vågbrytarens pirhuvud.
För dessa behövliga anordningar finns ingen kostnad upptagen i kost-
nadsöverslaget till det preliminära hamnanläggningsförslaget.
Vid sammanträde den 26 juli 1912 i Träslöv med fiskarena där¬
städes framhölls av dem alla, att det vore nödvändigt att hava ett
särskilt mindre område med ett vattendjup av 2 meter för de öppna
Bihang till Riksdagens protolcoll 1913. 1 sand. 37
[60.]
290
Nionde huvudtiteln.
mindre fiskebåtarna med för dessa avpassad tilläggsplats, bestående av
en strandskoning av 1 meters höjd över medelvattenytan, samt att den
i fiskehamnskommissionens utkast föreslagna bryggan inkräktade på ut¬
rymmet i hamnbassängen och komme att med sin träöverbyggnad kräva
större underhållskostnad än en kaj byggnad längs södra sidan, varför
den borde utbytas mot en sådan.
Vid hamnarbeten, vilka måste utföras i havet, äro svårigheterna
och riskerna långt större, vadan där kräves solidare arbete än vid vat¬
tenbyggnader, som utföras i skyddade lägen såsom i en flod eller vid
en inlandskanal. Detta gör, att man måste beräkna både högre enhets-
pris och högre tilläggsprocent vid hamnbyggnader än vid inlands-
vattenbyggnader. Då en entreprenör i fråga om hamnbyggnader i havet
måste taga hänsyn till att endast cirka 200 arbetsdagar på året kunna
som bäst påräknas och att arbetets bedrivande den övriga tiden i vanliga
fall blir hindrat av storm, sjögång och motig väderlek, men ränta och
amortering måste beräknas för hela året å den dyrbara arbetsmateriellen
samt avlöningar bestridas för arbetsbefäl och arbetare även för de dagar,
då intet arbete kan göras, så måste entreprenören vid hamnbyggnads¬
arbeten räkna högre enhetspris än vid inlandsvattenarbeten.
Då en entreprenör enbart som vanlig entreprenörsvinst beräknar
minst 10 procent och då vidare riskerna genom stormskador under ar¬
betets utförande äro synnerligen stora och på förhand oberäkneliga, så
måste han vid arbete i havet räkna med högre tilläggsprocent än vid
inlandsvattenarbeten. Med inberäkning i tilläggsprocenten av kostnaderna
för undersökningarna och arbetsplanens utarbetande samt kostnaderna
för övervakande och kontroll å entreprenadarbetets utförande under hela
byggnadstiden kan det därför icke vid hamnarbeten vara rådligt att
beräkna tilläggsprocenten lägre än till 20 procent.
Hamnanläggning vid Glommen.
Denna hamn ligger alldeles fritt och oskyddat och är därför
starkt utsatt för havets angrepp. Den svåraste sjön kommer från V.
S. V. ända till V., med vilka vindriktningar de svåraste stormarna
komma.
Med det läge för vågbrytarna, som angivits å fiskehamnskom¬
missionens preliminära utkast, skulle hamnbassängen ligga för mycket
öppen för dessa svåraste stormvindar. Erforderligt lugn i hamnbassängen
kan icke uppnås, utan att vågbrytarna förläggas så som skett å den nu
i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen upprättade arbetsplanen, vilket vid
sammanträde den 25 juli 1912 med fiskarena och lotsbefälet på platsen
Nionde huvudtiteln.
291
enstämmigt vitsordats. För detta ändamål måste vågbrytarna göras sam¬
manlagt 21 meter längre än enligt det preliminära utkastet. Det uti
detta föreslagna byggnadssättet skulle för båda vågbrytarna vara det¬
samma som för västra vågbrytaren vid Träslöv. Vågbrytarna skulle
således utgöras under vatten av en jhtre och en inre mur av på var¬
andra lagda betonblock av mager blandning av högst 1:5:7 och mellan¬
rummet utfyllt med sjösten och skärv samt ovanpå denna underbyggnad
en överbyggnad av ett ytterlag granit i cementbruk med mellanrummet
av sprängsten, murad i svagare cementbruk. Betonblocken skulle för¬
sänkas på ett underlag av träramar, som av dykare skulle underpackas
och horisontalställas, samt foten av blockmuren skyddas av en mindre
stenfyllning med översta lagret av stor sprängsten.
Om detta byggnadssätt gäller därför vad därom förut under Träs¬
lövs hamnbyggnad blivit anfört. Det erbjuder icke tillräcklig styrka och
motståndskraft vid våldsamma stormar, och därest det tillämpades med
användande av den erforderliga täta betonblandningen 1:2:4 för beton¬
blocken och större yttre stenfyllningar, så bleve kostnaden för våg¬
brytarna cirka 400,000 kronor, utan att dock styrkan bleve på långt när
densamma, som vid det i arbetsplanen använda byggnadssättet. Såsom
rörande hamnanläggningen vid Träslöv framhållits, erbjuder sistnämnda
byggnadssätt med en kompakt sammanhängande vågbrytarkropp av stor
och homogen massa en vida högre grad av styrka och motståndskraft
mot havsvågornas angrepp.
Det av kommissionen för vågbrjharna vid Glommen tilltänkta
byggnadssättet kan därför icke förordas.
I fiskehamnskommissionens preliminära hamnutkast har av den
utav vågbrytarna omslutna rymliga hamnbassängen endast ett långsmalt
område av 57 meters bredd upptagits till fördjupning till 3.5 meter
under medelvattenytan. Detta område bleve alldeles otillräckligt för
rörelsen i hamnen. För att djupområdet i hamnbassängen skall kunna
giva tillräckligt utrymme och möjlighet att säkrare manövrera vid in-
och utgång icke blott för de i fiskeläget och i de närbelägna Korshamn
och Hallarne hemmahörande fiskefartyg, vilka begagna hamnen, utan
även för de många främmande fiskefartyg, som vid svåra stormar tvingas
att söka sig in i denna hamn såsom närmaste räddningsplats, bör fullt
djup upptagas å det större område av hamnbassängen, som i arbetsplanen
upptagits till muddring.
De för arbetsplanens utarbetande nu på platsen gjorda detalj¬
undersökningarna och grundborrningarna hava ådagalagt, att bottnen
är mycket stenbunden, bestående av sand med riklig inblandning av
[60.
292
Nionde huvudtiteln.
[60.] mindre och större sten ävensom större stenblock, och därför av mera
svårmuddrad beskaffenhet än vad antagits i det preliminära hamnutkastet.
Såväl behovet av större områden med fullt vattendjup som
grundens stenbundna beskaffenhet vålla, att muddringskostnaden blir
betydlig-t större än vad i fiskehamnskommissionens preliminära över¬
slagsberäkning upptagits. Vidare erfordras dels höjning av en del av det
för rörelsen i hamnen behövliga strandområdet genom muddrets utfyllning
därstädes, för att området, som till denna del ligger under högvattens-
höjden, skall bliva användbart, dels det utfyllda hamnområdets tryggande
genom strandskoningar ävensom anordnande av särskild tilläggsplats för
de öppna småbåtarna och av en mindre fyr å västra pirhuvudet för
tryggande av inseglingen. Vid sammanträdet den 25 juli 1912 i Glommen
med fiskarena därstädes framhölls enhälligt, att den i fiskehamnskom¬
missionens utkast föreslagna bryggan alltför mycket inkräktade på ut¬
rymmet i hamnbassängen och vore med sin träöverbyggnad dyr i under¬
håll samt borde utbytas mot en kajbyggnad längs ena sidan av hamn¬
bassängen.
Hamnanläggning vid Grundsund.
Enligt det av fiskehamnskommissionen framlagda preliminära ut¬
kastet till hamnanläggning vid Grundsund skulle vid mynningen av den
vid fiskeläget ingående viken anläggas en fristående vågbrytare samt
tvenne s. k. landfästen. Vågbrytaren skulle byggas av samma typ som
vid Träslöv och Glommen. De båda från land utgående vågbrytar-
delarna, de s. k. landfästena, skulle utgöras av lös stenfyllning upp
till medel vattenhöj den och därovan av en överbyggnad av ett ytterlag
i granit i cementbruk och inre delen av sprängsten murad i svagare
cementbruk.
Om detta byggnadssätt kunnat tillämpas vid utförandet av hamnen
vid Grundsund, måste, såsom redan under hamnanläggningen vid Träslöv
anförts, betonblocken utföras av den täta blandningen 1:2:4 samt yttre
stenfyllningen ökas, vilket skulle medföra en motsvarande ökning i
anläggningskostnaden utöver den i kommissionens överslagsberäkning
antagna. Men även om dessa korrektioner gjordes, vore detta byggnads¬
sätt här omöjligt att använda.
De noggranna detaljundersökningar och grundborrningar, som nu
för arbetsplanens utarbetande blivit av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
verkställda å platsen för hamnanläggningen i Grundsund, hava nämligen
ådagalagt, att grundens beskaffenhet är i högsta grad avvikande från
vad å fiskehamnskommissionens preliminära utkast angives. Under det
Nionde huvudtiteln.
293
att å detta angivits, att fast botten eller berg skulle å platsen för väg- [60.]
brytaren förefinnas å 10.0 till högst 12.4 meters djup under medel¬
vattenytan, har fast botten vid den friliggande vågbrytarens ändar på¬
träffats först vid 21 till 24 meters djup och i dess mitt icke uppnåtts
ens vid 31.5 meters djup. Bottnen utgöres av lös lera (»Bohuslänslera»)
på starkt sluttande berggrund, som förefinnes först på ovannämnda
djup och därunder. Från land sluttar berggrunden mycket starkt utåt
i 1 : 1 och 1. 4 : 1, där de båda landfästedelarna skulle* ligga.
Med dessa bottenförhållanden skulle en tillämpning av det av
kommissionen föreslagna byggnadssättet, som förutsätter en fäst och
bärkraftig byggnadsgrund, leda till att de s. k. landfästena skulle, antag¬
ligen redan under uppförandet, glida på lerlagret å den i 45° vinkel
och än skarpare sluttande bergbottnen och rasa ut i sjön. Och den fri¬
stående vågbrytarens stenbädd och den därpå uppförda mer än 7 meter
höga vågbrytarkroppen skulle sjunka ned i den lösa lerbottnen, sanno¬
likt redan under uppförandet. Även för den friliggande vågbrytaren
skulle betydande sättningar och eventuellt ras, med därav nödvändig¬
gjorda ökade stenfyllningar och påmurningar samt bortmuddring av den
upptryckta lösa lergrunden, bliva följden av det sålunda föreslagna
ky£p?nadssättet. Den verkliga kostnaden för hamnanläggningens utförande
enligt sagda byggnadssätt undandrager sig varje beräkning på förhand
och kan helt enkelt icke bedömas med någon utsikt att träffa det verk¬
liga totalbeloppet.
De synnerligen ogynnsamma och farliga grundförhållandena på
platsen för hamnanläggningen gorå det oundvikligt att använda ett annat
byggnadssätt.
f1 ör vågbrytarens landfäste måste genom pallsprängning åstad¬
kommas ett säkert byggnadsplan i avsatser, å vilka b3^ggnadskroppen
icke kan glida ut, och för vågbrytaren i övrigt måste den lösa, opålit¬
liga lergrunden förstärkas genom utfyllning av grusbank och tätpålning
i denna för åstadkommande av säker och bärkraftig grund. I övrigt
bör vågbrytaren på den sålunda förstärkta grunden uppföras genom
murning i kassun av eu massiv och sammanhängande vågbrytarkropp,
som även med de mindre dimensioner, som i följd av det mindre
utsatta läget här kunna användas, giver en mera betryggande styrka
och motståndskraft än byggnadssättet med betonblock och lös mellan-
fyllning av sjösten och skärv.
Vid sammanträde den 29 juli 1912 i Grundsund med hamnstyrelsen
därstädes framhölls av denna, att den å fiskehamnskornmissionens utkast
föreslagna hamnbassängen vore alldeles otillräcklig för platsens behov och
294
Nionde huvudtiteln.
till och med för liten för att rymma de farkoster, som nu funnes vid
och ägdes av fiskeläget. Dessas antal vore nu större än vid tiden för
kommissionens besök år 1906. För närvarande funnes nämligen 37
kuttrar av cirka 80 fots längd och 19 å 20 fots bredd, 3 större skonare
av 70 till 90 fots längd och 22 fots bredd samt 40 å 45 jakter av 40
fots längd och 17 fots bredd. Då hamnstyrelsen redan under det att
grundundersökningarna pågingo påyrkade, att hamnbassängen måtte göras
väsentligen större än enligt kommissionens preliminära planutkast, hade
även ett sådant större förslag blivit i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
utarbetat. Å nämnda sammanträde, då även detta större förslag var
föremål för hamnstyrelsens bedömande i avseende å hamnbassängens storlek
och vågbrytarnas läge, uttalade hamn styrelsens samtliga närvarande leda¬
möter, att detta större förslag innebure vad som behövdes. Därest kost¬
naden för detta större förslag icke anses lägga hinder i vägen, är det
givet, att en hamnanläggning med denna rymliga hamnbassäng skulle
medgiva en kraftig framtida utveckling av fiskets utövande i Grundsund
— vilket däremot icke lärer kunna äga rum med den mindre hamn¬
bassängen enligt kommissionens planutkast, vilken till trängsel komme
att upptagas redan av de för närvarande befintliga fiskefartygen på
platsen. Jag finner mig därför, av hänsyn till den framtida utveck¬
lingen av fiskets utövande i Grundsund, böra för min del förorda det
större förslaget.
Hönö-Klåva hamnbyggnad.
Enligt det av fiskehamnskommissionen framlagda preliminära ut¬
kastet till plan för hamnanläggning vid Hönö-Klåva skulle de båda
vågbrytarna utgöras av lös stenfyllning, ovanpå vilken skulle komma en
överbyggnad av granitklädd beton, bestående av en 1.5 meter bred och
1.5 meter hög mur, från medel vattenhöj den uppmurad såsom krön å
den lösa stenfyllningen.
Stenfyllningen skulle på den yttre sidan åt sjön hava en dosering av
1 : 2 och på hamnsidan av 1 : 1.5 meter. För pirhuvudena skulle under-
byggnaden av lös stenfyllning på hamnsidan hava nära vertikal sida,
bildad av en plåtbeklädd planklämm längs insidan av en rad järnpålar på
1 meters inbördes avstånd, av vilka varannan påle skulle genom ankar-
bultar förankras i en i den lösa stenfyllningen stående yttre rad träpålar.
Detta är en mycket svag vågbrytarkonstruktion. Då vid svåra
stormar havsvågorna från djupt vatten vräka in mot en dylik av lös
stenfyllning med svagt doserande sidor utfylld vågbrytare, så hejdas
rörelsen allt mer och mer i vågornas undre del i följd av motståndet
Nionde huvudtiteln.
295
från den stigande bottnen och vågbrytarens yttre sidoslänt, och vågornas
oscillationsrörelse förvandlas till en fortskridande rörelse för hela vatten¬
massan, vilken blir allt snabbare i mån som vattenmassan med av¬
tagande djup eller tjocklek vältrar sig uppför slänten, och den sålunda
fortskridande vattenmassans stötverkan koncentreras därvid alltmera och
når sin största styrka i vattenlinjen, där vågbrytaren har den ringaste
mäktigheten och motståndskraften. På samma gång vågslaget härigenom
våldsamt träffar stenfyllningens svaga krönmur, tränger eu del av vågens
vattenmassa in i den lösa stenfyllningens inre genom släntens alla yttre
öppningar och genom mellanrummen mellan de särskilda stenarna, vilka
sinsemellan bilda tomrum i stenfyllningens inre. Genom den sålunda i
stenfyllningens inre inbrytande vågen pressas den där befintliga luft-
och vattenmassan undan, och därvid uppstår en stark stöt underifrån,
verkande utåt och uppåt, så att stenarna i betäckningslaget upplyftas
och utslungas, så mycket säkrare som intet solidariskt sammanhang före¬
finnes mellan stenarna i vågbrytarfyllningen. Den genom den inträn¬
gande vattenmassan starkt komprimerade luften i vågbrytarfyllningens
inre håligheter verkar därvid på betäckningsstenarna nedifrån och uppåt
som eu stark lyftkraft. På samma gång den del av vågen, som inträngt
i stenfyllningens inre, sålunda verkar som lyftkraft å de särskilda betäck¬
ningsstenarna i slänten, träffas dessa av stötkraften från den del av
vågen, som vältrar sig uppför slänten. Genom dessa förenade kraft¬
verkningar lösryckas betäckningsstenarna och rullas uppför och sedan
med den återsökande vågen, utför slänten, när de ej med ens slungats
över krönet in på stenfyllningens insida. Vid starka stormar uppstår
därjämte utmed vågbrytaren en stark ström, vilken kan förorsaka ur¬
grävning längs foten av stenfyllningen, varigenom denna undermineras,
sjunker och utrasa!'. Då därvid den å den lösa stenfyllningen såsom
grund iippförda överbyggnadsmuren förlorar sitt underlag och vågorna
vräka sig mot densamma både utifrån och underifrån, så uppstår snart
en bresch och muren kastas över ända i stora stycken.
Överallt, där vågbrytare av detta byggnadssätt blivit utförda, hava
de krävt ständiga reparationer och nya utfyllningar till ersättning för
den utrivna stenen.
Vågbrytarna vid Hönö-Klåva bliva visserligen skyddade för sjön
från söder genom den söderut liggande Fotön, men de hava icke något
tillräckligt skydd mot V. och S.V., utan bliva utsatta för de svåraste
stormarna från V. och V.S.V. till S.V. Särskilt den östra vågbrytaren,
som har att från inträngande i hamnen hindra och avleda de ismassor,
som vid isgång med ostliga vindar gå till havs från de österut belägna
[60.]
296
Monde huvudtiteln.
[60.] stora Dana-, Hake- och Rivöfjordar na utanför Göta älvs utlopp, skulle
med ett dylikt svagt byggnadssätt av lös stenfyllning med löst stående
klen överbyggnadsmur vara utsatt för att skadas av isgången.
Ekdahl framhåller vidare, hurusom de erfarenheter, man hade
från våra svenska fiskehamnar om ovaraktigheten och svagheten hos
vågbrytare, utförda på förberörda sätt, vore av den bedrövliga art, att
det måste anses alldeles förkastligt att vidare använda ett sådant byggnads¬
sätt. Såsom exempel på sådana erfarenheter anför han följande data
angående svenska fiskehamnar, vilkas vågbrytare blivit utförda som
lös stenfyllning med eller utan ett krönande murverk.
Skanörs hamn fullbordades år 1881 och blev redan 2 år därefter
svårt skadad av storm. Iståndsattes under åren 1887—89, därvid sten-
fyllningen gjordes större och kraftigare, men det oaktat blev den redan
4 år därefter åter svårt skadad och har ånyo under åren 1908—09 måst
iståndsätta s.
Träslövs hamn fullbordades år 1879 och förstördes redan 5 år därefter
av en storm, då sjön raserade vågbrytaren.
Glommens hamn fullbordades år 1880, och redan 7 år därefter var
den av stormarna så svårt skadad, att den då behövliga reparationen
beräknades kräva eu kostnad av icke mindre än 40 procent av anlägg¬
ningskostnaden; 14 år efter dess första anläggning var den så raserad
av stormarna, att dess nödtorftiga reparation beräknades kräva ett belopp,
som var större än hamnens anläggningskostnad, och ytterligare 7 år
därefter beräknades, att hamnens ombyggande skulle kräva en kostnad,
som var mer än dubbelt så stor som den ursprungliga anläggnings¬
kostnaden.
Barsebäcks hamn fullbordades år 1879 och efter 3 år voro vågbrytarna
delvis utrasade och ödelagda. Sedan de reparerats och försetts med
betonöverbyggnad på den lösa stenfyllningen som undergrund, blevo
de snart ånyo skadade och måste ånyo ombyggas och repareras.
Abbekås hamn, fullbordad år 1879, blev snart därefter skadad av
stormarna, som utdrogo stenfyllningen och raserade de övre delarna av
vågbrytarna. Ombyggd och reparerad under åren 1885—93, blev den
11° år därefter ånyo svårt skadad, därvid stenfyllningen utrasade och
betonöverbyggnaden helt eller delvis utrevs och kullstörtades av sjön.
Kyrkbackens hamn, fullbordad år 1878, krävde redan inom 7 år
förstärkning och reparation.
Ålabodarnes hamn fullbordades år 1883 men förstördes snart, åter¬
ställdes och förstärktes åren 1892—96. Sex år därefter blev den ånyo
svårt skadad.
Nionde huvudtiteln.
297
Vikhögs hamn, fullbordad år 1889, bär därefter flera gånger blivit [60.]
skadad, senast år 1902, då vågbrytarens övre del utrevs av sjön.
Kiviks hamn fullbordades år 1897, och 7 år därefter förstördes största
delen av östra vågbrytaren, därvid betonöverbyggnaden bortslets och
stenfyllningen dels jämnades med vattenytan, dels utdrogs av sjön.
Vitemölla hamn fullbordades år 1884 och skadades omedelbart efter
arbetets fullbordande, så att hela stenfyllningen ovan medelvattenytan
förstördes och utdrogs av sjön. Den ombyggdes och förstärktes åren
därpå, 1885—86, men blev därpå åter förstörd nästan omedelbart efter
ombyggnaden. Den fick då kvarvara i sitt raserade skick till år 1893,
då statshjälp erhölls till en ny ombyggnad, som ägde rum åren 1894—96.
Kåseberga hamn fullbordades år 1883 och blev genast skadad, så
att den måste repareras åren 1884—86, varefter den ånyo skadades
genom stenfyllningens utrivning och betonöverbyggnadens förstöring
av sjön.
Skillinge hamn, byggd åren 1900—1903, förstördes i december
1904, då den yttre stenfyllningen utrevs och den på stenfyllda sänkkistor
vilande överbyggnaden av beton vräktes omkull och slungades in i
hamnbassängen.
Torekows hamn fullbordades år 1886 och förstördes några år
därefter.
Med dylika erfarenheter inför ögonen ansåge Ekdahl, att det av
fiskeh amnskommissionen tilltänkta byggnadssättet icke kunde förordas
och icke borde användas, utan borde, på sätt den i väg- och vatten¬
byggnadsstyrelsen utarbetade arbetsplanen förutsatte, ett starkare och
mera motståndskraftigt byggnadssätt väljas.
Av vad ovan anförts framgår, att en högst väsentlig skillnad före- Departe-
ligger mellan å ena sidan den av fiskehamnskorämissionen beräknade mentschef*n-
kostnaden för hamnanläggningar vid Träslöv, Glommen, Grundsund och
Hönö—Klåva, vilken kostnadsberäkning legat till grund för 1911 års
riksdagsbeslut i frågan, samt å andra sidan den kostnad, som enligt
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens nu gjorda beräkningar ifrågavarande
fyra hamnanläggningar skulle betinga. Berörda skillnad uppgår nämligen
till icke mindre än 935,100 kronor (respektive 1,355,300 kronor, därest i
fråga om hamnanläggningen vid Grundsund det större med B betecknade
alternativet skulle komma till utförande). Jag tillåter mig härvid erinra,
hurusom redan i det av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och lantbruks-
styrelsen i februari 1910 gemensamt avgivna utlåtande, varmed ämbets¬
verken till Kungl. Maj:t överlämnade fiskehamnskommissionens betänkande
Bihang till Riksdagens 'protokoll 1913. 1 samt. 38
298 Nionde huvudtiteln.
och förslag, dessa ämbetsverk framhöllo, att den av kommissionen för
av densamma föreslagna hamnanläggningar uppgjorda kostnadsberäk¬
ning grundades allenast å de utkast till hamnplaner, som av kommis¬
sionen utarbetats, samt att, sedan fullständigt detaljerade arbetsplaner
blivit upprättade för varje särskilt arbete, det torde visa sig, att arbets¬
kvantiteternas kubikmassor vore större och av mera svårarbetad be¬
skaffenhet än av kommissionen antagits, i följd varav kostnaderna för
arbetena komme att ställa sig högre än av kommissionen beräknats.
Tillika anfördes, att enär samtliga ifrågasatta arbeten antagligen icke
skulle kunna slutföras inom den av kommissionen föreslagna tiden av
fem år, utan syntes kräva vida längre tid, kostnaderna kunde, med
hänsyn till möjlig stegring under byggnadsperioden i arbetslöner och
pris å materialier, jämväl av denna anledning bliva större än av kom¬
missionen antagits.
Vid föredragning den 13 januari 1911 av ifrågavarande ärende
anförde också dåvarande departementschefen, i anslutning till ämbets¬
verkens sistnämnda yttrande, att som de föreslagna arbetena säkerligen
icke skulle kunna slutföras inom den av kommissionen förutsatta tid,
det svårligen läte sig göra att redan i frågans dåvarande läge tillförlit¬
ligt beräkna de kostnader, vartill arbetenas utförande enligt den fram¬
lagda planen i verkligheten skulle komma att uppgå. Vid sådant för¬
hållande borde man icke genast fatta beslut om utförande av ett större
antal hamnbyggnader än som kunde med säkerhet fullbordas under en
någorlunda kort tid.
Den förhoppning, varpå sistberörda uttalande synes grundat, eller
att kostnaderna för de hamnbyggnader, vilka bleve utförda inom den
närmaste framtiden, icke skulle komma att, åtminstone i väsentlig mån,
överskrida de gjorda beräkningarna, har nu, såsom av väg- och vatten¬
byggnadsstyrelsens ovanberörda skrivelse den 8 november 1912 fram¬
går, tyvärr blivit gäckad. Genom de noggranna detaljundersökningar
och grundborrningar, som styrelsen låtit utföra å platserna för de be¬
slutade hamnanläggningarna vid Träslöv, Glommen, Grundsund och
Hönö-Klåva, har nämligen styrelsen ansett ådagalagt, att på grund av
bottnens beskaffenhet, havsvattnets inverkan å materialet och de övriga
omständigheter, som finnas angivna i ovannämnda av överstelöjtnanten
Ekdahl upprättade promemoria, såväl grundläggningen som byggandet
av ifrågakomna hamnar måste, därest desamma skola bliva motstånds¬
kraftiga, ske i väsentlig mån annorlunda än kommissionen förutsatt och
att i följd härav kostnaderna komma att vida överstiga de beräknade..
Vad hamnanläggningen vid Grundsund beträffar har, såsom nämnts,
Nionde huvudtiteln.
299
styrelsen utarbetat två alternativa förslag för densamma, och har det [60.]
större förslaget, alternativet B, av Ekdahl förordats till utförande, sär¬
skilt på den grund, att detsamma skulle medgiva förläggande inom av
vågbrytaren skyddade lägen av ett väsentligt ökat antal fiskefartyg av
större dimensioner och härigenom kunna underlätta en framtida utveckling
av ortens fiske. Oaktat vad sålunda anförts till stöd för det större alterna¬
tivet, anser jag mig dock ej kunna förorda detsamma till utförande.
Enligt vad jag inhämtat lära naturförhållandena vid Grundsund medgiva,
att större fiskefartyg kunna utan risk förläggas utanför läget av den i
sistnämnda alternativ ingående vågbrytaren. Tillika är att märka, att i
närheten av Grundsund finnas goda och rymliga hamnar vid Lysekil,
Fiskebäckskil och Gullholmen. Det är vidare uppenbart, att ett god¬
kännande av detta alternativ — vars utförande komme, enligt väg-
och vattenbyggnadsstyrelsens beräkningar, att draga en kostnad, som
med mer än 400,000 kronor överstiger kostnaden för en hamnanlägg¬
ning vid Grundsund av den utav fiskehamnskommissionen föreslagna
omfattning — skulle innebära ett tydligt frångående av Riksdagens
beslut i fråga om storleken och planen för denna hamn.
Åven om man, beträffande hamnen vid Grundsund, räknar allenast
med det mindre med A betecknade alternativet, förefinnas dock mellan
kommissionens förslag till ifrågakomna fyra hamnbyggnader och Riks¬
dagens å detta förslag grundade beslut, å ena sidau, samt omförmälda
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen utarbetade arbetsplaner, å andra
sidan, så stora olikheter beträffande ej mindre sättet för arbetenas ut¬
förande än ock i synnerhet kostnaderna därför, att jag icke ansett mig böra
inför Kungl. Maj:t framlägga frågan om fastställande av berörda arbets¬
planer, innan Riksdagen erhållit kännedom om det förändrade läge, vari
ärendet sålunda kommit, ävensom beretts tillfälle att därutinnan yttra sig.
I detta sammanhang vill jag omnämna, att, enligt vad överste¬
löjtnanten Ekdahl meddelat, kostnaderna för utförande av övriga i kom-
missiouens betänkande föreslagna och av Riksdagen beslutade hamn-
byggnader icke kunna angivas, förrän fullständiga arbetsplaner för
desamma blivit uppgjorda, men att sannolikt vore, att kostnaden för
samtliga hamnanläggningarna komme att inalles belöpa sig till ungefär
dubbelt så stort belopp som av kommissionen beräknats.
Oaktat sålunda betydligt större kostnader än förut antagits säker¬
ligen krävas för anläggandet av icke blott de fyra hamnar, beträffande vilka
definitiva arbetsplaner nu föreligga, utan även övriga beslutade hamnar,
synas mig desamma likväl böra komma till utförande i enlighet med av
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen efter grundliga undersökningar å ort
300
Nionde huvudtiteln.
[60.] och ställe upprättade arbetsplaner, såvitt dessa i avseende å hamnarnas
storlek och omfattning stå i överensstämmelse med kommissionens förslag.
I enlighet med denna min uppfattning anser jag, att medel böra
för ändamålet begäras hos Riksdagen även för år 1914. I sådant av¬
seende har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, med åberopande av de i
styrelsens förenämnda skrivelse den 30 september 1912 angivna skäl,
hemställt, att Kungl. Maj:t måtte hos Riksdagen göra framställning om
anvisande för nämnda år av 800,000 kronor. Det sålunda föreslagna be¬
loppet synes mig dock alltför högt. Med avseende därå att Riksdagen
för vartdera av åren 1912 och 1913 för ändamålet beviljat 232,000
kronor, torde det för år 1914 erforderliga beloppet kunna begränsas till
464,000 kronor.
På sätt av mig i det föregående omförmälts, hade fiskehamns-
kommissionen föreslagit, att i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen måtte
inrättas en särskild avdelning för utförande och underhållande av de
hamnbyggnader, vilka skulle av staten utföras; och hade berörda förslag
tillstyrkts av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och lantbruksstyrelsen
i dessa ämbetsverks uti februari 1910 avgivna utlåtande. Då frågan år
1911 förelädes Riksdagen, ansåg sig emellertid dåvarande departements¬
chefen icke kunna biträda detta förslag, utan uttalade såsom sin mening, att
hamnanläggningarnas utförande borde av staten genom väg- och vatten¬
byggnadsstyrelsens försorg överlåtas på entreprenad samt underhållet
av desamma läggas å vederbörande landsting, varigenom inrättandet av
en särskild myndighet för statens hamnbyggnader syntes departements¬
chefen kunna undvikas. Riksdagen åter förklarade sig anse lämpligast,
att staten övertoge underhållet av ifrågavarande hamnar, men fram¬
ställde icke någon erinran i anledning av det utav Kungl. Maj:t före¬
slagna sättet för byggnadernas utförande.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har nu i sin skrivelse den 24
september 1912 gjort förnyad framställning om anordnande på extra
stat inom styrelsen av en särskild hamnavdelning och därvid anfört
bland annat, att ehuru utförandet av hamnbyggnaderna på entreprenad
visserligen medförde en minskning i behovet av vid byggnadsarbetena
anställda funktionärer, styrelsen emellertid ansåge, att behovet av en
särskild hamnavdelning i styrelsen även under byggnadsperioden därföre
icke minskades. Det vore nämligen nödvändigt, att innan entreprenad¬
anbud infordrades, utarbeta definitiva byggnadsritningar ävensom kostnads¬
beräkningar, arbetsbeskrivningar, förslagskontrakt m. m., ett arbete, som
icke kunde av styrelsens nuvarande personal medhinnas utan att andra
grenar av styrelsens ämbetsverksamhet åsidosattes. Kostnaderna för
Monde huvudtiteln. 301
denna särskilda hamnavdelning borde under byggnadsperioden bestridas
av den i kostnadsförslaget för varje hamnanläggning inräknade tilläggs¬
procenten, vilken post av fiskehamnskommissionen upptagits till 15
procent av beräknade anläggningskostnaden samt i de till grund för
Kung! Maj:ts framställning till 1911 års Riksdag lagda beräkningarna
böjts till 16 procent av samma kostnad, men av väg- och vatten¬
byggnadsstyrelsen upptagits till 20 procent av anläggningskostnaden.
Yad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen sålunda anfört till stöd för
sm hemställan om inrättande redan nu av en särskild hamnavdelning i
styrelsen synes mig icke kunna jävas, och biträder jag alltså styrelsens
förslag därutinnan. Mot den för avdelningen av styrelsen föreslagna
organisationen, därför jag i det föregående närmare redogjort, har jag
ej annat att erinra än att chefsskapet för avdelningen icke synes mig
höra, på sätt styrelsen föreslagit, vara ovillkorligen bundet vid befatt¬
ningen ^ som chef för styrelsens tekniska byrå, utan torde det böra
bero på Kungl. Maj:t att för vissa år i sänder av byggnadsperioden
till innehavare av denna chefsbefattning utse därtill kvalificerad person
även utom styrelsen. Det arvode, som enligt styrelsens förslag skulle
tillkomma avdelningens chef, eller 12,000 kronor för år räknat, synes
mig emellertid väl högt, och anser jag samma arvode böra lämp¬
ligen bestämmas till 10,000 kronor. Däremot har jag intet att erinra
mot de av styrelsen ifrågasatta kostnaderna i övrigt, nämligen dels ett
årsarvode av 6,000 kronor åt hamningenjören samt en årlig kostnad
av 1,200 kronor för bestridande å styrelsens administrativa avdelning
av arbetet med upprättande av entreprenadkontrakt, förande av räken¬
skaper, m. m., dels ock, för tiden innan arbetet med upprättandet av
fullständiga arbetsplaner för samtliga hamnföretag avslutats, ett samman¬
lagt arvodesbelopp av 7,200 kronor, för år räknat, åt två biträdande
ingenjörer ävensom ett arvode av 1,200 kronor, likaledes för år räknat,
åt en maskinskriverska. Angående de arbetskrafter, som torde bliva
erforderliga för kontrollen å arbetsplatserna, lärer jag ej i detta samman¬
hang behöva yttra mig.
Kostnaden för den föreslagna avdelningen bör under byggnads¬
tiden utgå av de för hamnbyggnaderna anslagna medlen.
För tiden intill utgången av år 1914, varunder, enligt vad väg-
och vatten byggnadsstyrelsen ställt i utsikt, arbetet med arbetsplanernas
upprättande skulle slutföras, torde sålunda höra beräknas en årlig kostnad
för den nu ifrågasatta hamnavdelningen av 25,600 kronor, vilken kostnad
efter nämnda tid torde kunna minskas med sammanlag-t 8,400 kronor
till 17,200 kronor.
302 Nionde huvudtiteln.
[60.] I anslutning till vad jag under denna punkt anfört hemställer jag,
att Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen
dels att av det utav 1911 års Riksdag beviljade
anslaget å 2,788,000 kronor till bestridande av kost¬
naderna för utförande av vissa utav fiskehamnskomis-
sionen föreslagna hamnar å extra stat för år 1914
anvisa ett belopp av .............................. kronor 464,000
att enligt de närmare föreskrifter, Kungl. Maj:t må
finna gott meddela, för ifrågavarande ändamål användas
under villkor om kostnadsfri upplåtelse ej mindre av
själva området för hamnarna än även av det område
i land, som med hänsyn till den rörelse, som är avsedd
att i hamnarna bedrivas, bör för det gemensamma
behovet avsöndras;
dels ock att medgiva, att kostnaden för anord¬
nande under byggnadstiden, på sätt här ovan angivits,
av en särskild hamnavdelning inom väg- och vatten-
byggnadsstyrelsen må utgå från de för byggande av
omförmälda hamnar anslagna medel.
8. Kronans laxfiske i Torne älv m. m.
[61.j För närvarande pågår inom jordbruksdepartementet utredning an-
Kronans lax- gåen(je kronans laxfiske i Torne älv m. m. Jag har för avsikt att,
^aiv In. to. sedan denna utredning blivit avslutad, för Kungl. Maj:t framlägga för¬
eträ anslag.) slag i ämnet. För ändamålet torde komma att krävas ett anslag för
år 1914 av omkring 30,000 kronor.
Jag hemställer alltså, att Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen
att i avvaktan på den proposition angående
kronans laxfiske i Torne älv m. m., Kungl. Maj:t
kan komma att avlåta till Riksdagen, å extra stat
för år 1914 beräkna ett anslag av kronor...... 30,000.
Nionde huvudtiteln.
303
E. Skogsväsendet.
1. Skogsundervisning m. m.
a. Skogsundervisning och skogshushållning i all¬
mänhet, oförändrat ordinarie anslag .................................... kronor 212,100.
b. Skogsingenjörer.
För närvarande finnas till enskilda skogsägares tjänst tre statens
skogsingenjörer, av vilka en var enligt 1909 års Riksdags beslut av
staten åtnjuter arvode å 3,000 kronor jämte rese- och traktaments-
ersättning enligt gällande resereglemente intill 1,800 kronor om året. I
överensstämmelse härmed har under nu ifrågavarande anslagstitel upp¬
förts ett anslag å 14,400 kronor.
1912 ars Riksdag medgav att till en av dessa skogsingenjörer,
Tell Grenander, vilken förordnats till denna befattning redan under år
1906, finge från och med år 1913 tillsvidare, så länge han fortfarande
i denna egenskap med gott vitsord tjänstgjorde, utgå såsom personligt
ålderstillägg ett belopp av 400 kronor för år räknat.
Uti underdånig skrivelse den 30 september 1912 har nu domän¬
styrelsen hemställt, att samma förmån måtte från och med år 1914 beredas
skogsingenjören Karl Otto Fritiof Stenborg, därest han då kvarstode i
sm egenskap av skogsingenjör och kunde erhålla vitsord om plikttrohet
och nit i sin tjänstutövning. Till stöd för denna framställning har
styrelsen anfört, att Stenborg städse skött sin tjänst till styrelsens fulla
belåtenhet samt att han vid 1913 års utgång, därest han vid denna tid
kvarstode i sin befattning, haft oavbrutet uppdrag såsom skogsingenjör
i 5 /2 ar. Styrelsen har tillika framhållit, att det nu ifrågasatta person¬
liga tillägget i arvodet för Stenborg kunde, i likhet med vad som skedde
idr Grenander, anvisas a den del av anslagstiteln »skogsundervisning
och skogshushållning i allmänhet», som kunde komma att ställas till
Kungl. Majrts förfogande, varigenom ej heller någon ökning i anslaget
till skogsingenjörerna behövde sättas i fråga för år 1914.
[62.]
Skogsingen¬
jörer.
304
Nionde huvudtiteln.
[62.] Enär för beviljande av ålderstillägg åt Stenborg förefinnas samma
Departements- skäl som de? vilka åberopats ifråga om Grenander, har jag för egen
chefen. del icke något fttt erinra mot bifall till framställningen.
Beträffande beloppen av övriga uti nu ifrågavarande anslagstitel
ingående poster har icke föreslagits någon förändring. Anslagstitelns
slutsumma skulle följaktligen bibehållas vid 212,100 kronor.
På grund av vad jag sålunda anfört, hemställer jag, att Eders
Kungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen medgiva,
att till statens skogsingenjör Karl Otto Fritiof
Stenborg må från och med år' 1914 tillsvidare, så
länge han fortfarande i denna egenskap med. gott
vitsord tjänstgör, utgå såsom personligt ålderstillägg
ett belopp av 400 kronor för år räknat.
c. Extra lärarkrafter vid skogsinstitutet.
[63.]
Extra lärar¬
krafter vid
skogsinstitutet.
(extra anslag.)
För vart och ett av åren 1902—1913 bar Riksdagen beviljat anslag
på extra stat till beredande av ökade extra lärarkrafter vid skogsinstitutet.
Detta anslag utgår för innevarande år med 8,000 kronor.
Då i avvaktan på den nya skogshögskolans trädande i verksamhet
samt fastställandet och tillämpandet av för densamma avsedd ny lönestat
enahanda belopp jämväl under år 1914 är för nu ifrågavarande ända¬
mål erforderligt, hemställer jag, att Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå
Riksdagen
att till anställande av extra lärarkrafter vid skogs¬
institutet å extra stat för år 1914 anvisa ett belopp
av ................................................................. kronor 8,000.
d. Nybyggnad m. m. för statens skogs för söksanstalt.
[-04 ] På framställning av Kungl. Magt beviljade 1912 års Riksdag för
Nybyggnad uppförande av nybyggnad m. m. för statens skogsförsöksanstalt ett
staten™'eko s- anslag av 107,300 kronor samt anvisade därav på extra stat för inne-
försoksanstait. varande år ett belopp av o3,650 kronor. För fullbordande av lfraga-
(extra anslag.) varande nybyggnad m. m. torde nu återstoden av anslaget böra äskas. Jag
hemställer därför, att Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen
Nionde huvudtiteln.
305
[64.]
att av det för uppförande av nybyggnad m. m. för
statens skogsförsöksanstalt beviljade anslag å 107,300
kronor å extra stat för år 1914 anvisa återstående
beloppet........................................................ kronor 53,650.
e. Skogsodlingens befrämjande.
För vart och ett av åren 1897—1913 har Riksdagen beviljat an¬
slag på extra stat för skogsodlingens befrämjande. Detta anslag utgår
för närvarande med 100,000 kronor.
Anslag för ändamålet erfordras jämväl för nästkommande år och
hemställer jag, att Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen
att för skogsodlingens befrämjande å extra stat
för år 1914 anvisa ett anslag av ...... kronor 100,000,
att ställas till Kungl. Maj:ts förfogande för att i mån av
tillgång tilldelas antingen skogsvårdsstyrelser, till vilka
landsting eller hushållningssällskap för ändamålet
lämnat bidrag, eller i landstingsområde, där sådan sty¬
relse icke finnes, landsting eller hushållningssällskap,
under iakttagande att i intetdera fallet statsbidrag må till
något landstingsområde utgå med högre belopp än
det, varmed landsting och hushållningssällskap till¬
sammans eller ettdera av dem till ändamålet bidragit,
samt att landsting eller hushållningssällskap, som und¬
fått dylikt bidrag, skall vara skyldigt att efter årets
utgång till Kungl. Maj:ts vederbörande befallnings-
havande avgiva redogörelse över användningen av de
utav staten samt av landsting eller hushållningssäll¬
skap lämnade bidrag.
[65.]
Skogs¬
odlingens
befrämjande.
(extra anslag.
f. Skogsvårdsstyrelsernas verksamhet.
Till detta ändamål har Riksdagen för vart och ett av åren 1905 [66.1
—1909 anvisat ett extra anslag av 60,000 kronor samt för åren 1910, Skogsvårds-
1911, 1912 och 1913, sedan genom Riksdagens beslut en ny skogsvårds- 3^ksamhet
styrelse tillkommit, nämligen för Gottlands läns landstingsområde, ett ^extra ang]af -
extra anslag av 67,500 kronor. Detta sistnämnda anslag har efter av
domänstyrelsen upprättat förslag fördelats mellan skogsvårdsstyrelserna
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 39
Nionde huvudtiteln.
306
[66.] med vissa belopp till en var av dem, högst 4,000 kronor och lägst
1,000 kronor med undantag för Gottlands läns skogsvårdsstyrelse, till
vilken utgått ett belopp av 7,500 kronor.
Då de sålunda beviljade anslagen varit nödiga för. det med dem
avsedda ändamål och jämväl för år 1914 äro väl behövliga för skogs-
vårdsstyrelserna, lår jag hemställa, att Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå
Riksdagen
att såsom bidrag till bestridande av kostnaderna
för uppehållande av skogsvårdsstyrelsernas verksamhet
å extra stat för år 1914 anvisa ett
anslag av.................................................... kronor 67,500.
2. Kartläggning av ljunghedar.
j-07 j Uti underdånig skrivelse den 8 juni 1912 har föreståndaren för
Kartläggning statens skogsförsöksanstält anfört följande.
av ljung-' Allt sedan år 1903 hade anstalten haft frågan om sydvästra Sveriges
thC aT\ ljunghedars återodling på lämpligaste sätt på sitt arbetsprogram. Sålunda
ex la ans ag. un(jer årens lopp anlagts ett antal försöksplanteringar å olika
försöksanstalt, marker med skilda trädslag, varjämte en del på domänstyrelsens initiativ
åren 1888—1890 utförda försöksvidder närmare studerats. Emellertid
hade intresset för ljunghedarnas förseende med skog av därför lämpligaste
trädslag blivit allt större. Därför utvidgades anstaltens program år 1909
i denna fråga därhän, att de båda avdelningarna vid anstalten skulle
tillsammans utarbeta eu redogörelse över de sydsvenska ljunghedarna
samt förebringa en utredning över de för dem lämpligaste trädslagen.
Eu dylik redogörelse skulle grunda sig ej allenast på anstaltens egna
försöksplanteringar utan även på ett närmare studium dels av de stora
skogsplanteringar, som av staten och enskilda tidigare utförts, dels ock
av naturens strävan att själv förse dem med skog. Frågan skulle.be¬
handlas från såväl skogliga och skogsbotaniska som rent markbiologiska
synpunkter. Anstaltens strävan vore att därigenom lämna direkta råd
och upplysningar för den praktiska skogsvården. Årligen användes
nämligen avsevärda summor på ljungmarks planteringar och tusentals
kilogram frö utsåddes för att förse ljunghedarna med skog.. Anstalten
vore också övertygad om det brådskande i en dylik utredning, ty för¬
dröjdes densamma för länge, komme kanske olämpliga trädslag att upp¬
dragas i alltför stor utsträckning till framtida skada.
Nionde huvudtiteln.
307
På grund av anstaltens ringa tillgångar och andra brådskande
undersökningar hade dock hittills endast en del förberedande under¬
sökningar kunnat utföras. Soni emellertid anstaltens expenser ökats
från och med år 1913, hade anstalten för avsikt att snarast utföra de
beramade undersökningarna samt ägna en del av sommaren år 1912 åt
desamma. Härför hade upprättats ett särskilt program, enligt vilket
följande kapitel skulle komma att behandlas av tjänstemännen vid an¬
stalten, nämligen:
1. Historisk inledning.
2. Ljunghedarnas nuvarande utbredning och areal.
3. Ljungväxternas biologi.
4. Ljungmarkstyperna och deras utbredning.
5. Klimat och jordmån.
6. Ljunghedens lägre markfauna.
7. Ljunghedarnas användbarhet för skogskultur jämte ekonomisk
utredning härför (såsom underavdelning av detta kapitel: en redogörelse
för svampsjukdomarna å ljungmarkskulturer).
Hen föreslagna utredningen skulle dock förlora mycket av sitt
värde, om man ej erhölle en ungefärlig beräkning av den inom sydvästra
Sverige belägna ljungmarksarealen samt en uppdelning av densamma
på ett par, tre godhetsklasser. De hittills tillgängliga arealuppgifterna
syntes nämligen vara rätt o tillförlitliga. En för de flesta ändamål fullt
tillfredsställande karta skulle emellertid jämförelsevis lätt kunna åstad¬
kommas, om anstalten för detta ändamål kunde anställa omkring 5 ut¬
examinerade skogselever, vilka, försedda med velociped och general¬
stabens karta, hade att undersöka var sitt bestämda område inom särskilt
Göteborgs och Bohus län, Ålvsborgs, Hallands, Kronobergs och Kristian¬
stads län samt angränsande delar av Blekinge och Malmöhus län. Såsom
gottgörelse till dessa personer beräknades ett dagarvode av 5 å 8 kronor
jämte ersättning för nödiga järnvägsbiljetter. Vad kostnaden för en
dylik kartläggning skulle belöpa sig till vore svart att nu exakt beräkna,
men syntes den kunna utföras för omkring 7,500 kronor.
Då under sommaren 1912 de ifrågavarande personerna skulle
kunna sysselsättas under två månader, skulle härför erfordras 2,500
kronor. Som emellertid anstalten ej förfogade över de härför behövliga
medlen, anhölle föreståndaren om anvisande av ett belopp för år 1912
av 2,500 kronor till den ifrågasatta kartläggningen.
Över ansökningen hava utlåtanden avgivits den 3 juli 1912 av
domänstyrelsen och den 9 oktober samma år av statskontoret.
[67.]
308
Nionde huvudtiteln.
[67.]
Domän-
styrelsen.
Statskontoret.
Departements¬
chefen.
Domän styrelser!. som funnit det önskvärt, att ifrågavarande ljung¬
marker bleve om möjligt redan under år 1912 kartlagda och till sin
omfattning fullt kända, har tillstyrkt framställningen, dock under erinran
att de för år 1912 nödiga medel för kartläggningen icke kunde utgå
av de under anslaget till »skogsundervisning och skogshushållning i
allmänhet» under rubrik »till åtskilliga andra ändamål» anvisade medel,
enär den del därav, som skulle kunna ifrågakomma att användas för
nu förevarande ändamål, redan vore disponerad.
Statskontoret har anmärkt, att, därest medel för ändamålet ej kunde
anvisas från ovanberörda anslag, några andra för Kungl. Maj:t till¬
gängliga medel icke torde böra därför tagas i anspråk.
Frågan om kultiverande av de stora i södra och sydvästra delarna
av landet befintliga ljunghedarna torde allmänt erkännas vara av den
vikt, att det ej längre bör anstå med vidtagandet av åtgärder för att
skogsödla dessa vidsträckta, till skogsbörd ofta fullt tjänliga marker.
Utan statens ingripande torde emellertid ett så omfattande arbete icke
väntas komma till stånd. Den första åtgärd, som härvid bör vidtagas,
är uppenbarligen att verkställa undersökningar för utrönande av dessa
ljunghedars läge och utsträckning eller med andra ord deras kartläggning.
Statens skogsförsöksanstalt synes vara väl ägnad att taga frågan i sin
hand, och jag anser mig därför böra tillstyrka, att medel för ändamålet
ställas till anstaltens förfogande. — Som ärendet först fram på hösten
1912 förelegat i utrett skick och det då varit för sent på året att på¬
börja arbetet, har jag icke funnit skäl vidtaga åtgärder för anvisande
av medel för ändamålet redan under år 1912. Nu anser jag mig
emellertid böra framlägga saken för Eders Kungl. Maj:t och får därvid,
med erinran om vad skogsförsöksanstalten härutinnan anfört, påpeka,
att det givetvis är ganska svårt att i förväg beräkna storleken av
kostnaderna för en sådan kartläggning. Anslaget torde dock kunna
begränsas till det av försöksanstalten angivna beloppet, 7,500 kronor.
Därest medel beviljas för ändamålet, bör arbetet sättas i gång snarast
möjligt, vadan medlen böra göras tillgängliga redan under detta år.
På grund av det anförda får jag hemställa, att Eders Kungl. Maj:t
måtte föreslå Riksdagen
att för kartläggning av ljunghedar i södra och
sydvästra delarna av landet å extra, stat för år 1914
anvisa............................................................... kronor 7,500,
med rätt för Kungl. Maj:t att förskottsvis under år
1913 av tillgängliga medel låta utanordna beloppet.
Nionde huvudtiteln.
309
3. Reglering av flottleder.
Till bestridande av kostnaden för reglering av flottleder i de norr- [68.]
ländska länen ävensom i Kopparbergs, Örebro och Västmanlands län Reglering av
bar Riksdagen under en följd av år till och med år 1907 anvisat extra flottleder-
anslag å 100,000 kronor ävensom medgivit, att de avgifter, som lades
å flottningen, finge för enahanda ändamål disponeras.
Enligt 1906 års bokslut förefanns å ifrågavarande anslag en avse¬
värd behållning. Av sådan anledning äskades icke något särskilt an¬
slag för ändamålet för år 1909, varemot Riksdagen, på framställning
av Kungl. Maj:t, medgav, att under år 1909 inflytande flottningsavgifter
finge användas till bestridande av kostnader för reglering av flottleder
inom riket ävensom att de medel, som av ifrågavarande anslag för
föregående år funnos disponibla vid 1908 års slut, finge under år 1909
användas till enahanda ändamål utan begränsning till vissa län.
Liknande medgivande har jämväl för åren 1910, 1911, 1912 och
1913 lämnats av Riksdagen.
Då enligt bokslutet för år 1911 å ifrågavarande anslag jämte in¬
flutna flottningsavgifter vid samma års slut förefunnits en behållning av
över 258,000 kronor och vid sådant förhållande något särskilt anslag för
år 1914 icke torde för ändamålet erfordras, får jag i enlighet med av
domänstyrelsen i underdånig skrivelse den 30 september 1912 gjord
framställning allenast hemställa, att Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå
Riksdagen medgiva,
dels att under år 1914 inflytande flottningsavgifter
må användas till bestridande av kostnader för reglering
av flottleder inom riket,
dels ock att de medel, som av före år 1908
anvisade anslag till bestridande av kostnader för regle¬
ring av flottleder i de norrländska länen ävensom i
Kopparbergs, Örebro och Västmanlands län vid 1913
års slut må finnas disponibla, må under år 1914 till
enahanda ändamål användas utan begränsning till
vissa län.
310
Nionde huvudtiteln.
F. LiuitmäterivHsemiet.
1. Lantmäteristaten.
a. Lantmäteristaten, oförändrat ordinarie anslag kronor 536,400.
b. Lantmäteriunder visning en.
[69.] Med bifall till av Kungl. Maj:t i ämnet gjorda framställningar bär
Lantmäteri- Riksdagen för åren 1911, 1912 och 1913 ställt medel till Kungl. Maj:ts
visninqen förfogande att användas till lantmäterinndervisningens ordnande och
(extra anslag) bedrivande under läsåren 1910—1911, 1911—1912 samt 1912—1913 i
huvudsaklig överensstämmelse med ett av lantmäteristyrelsen den 6
november 1909 framställt, i statsrådsprotokollet över jordbruksärenden
för den 8 april 1910 närmare angivet förslag. Uti detta förslag hade
kostnaderna för fullständigt genomförande av den däri angivna under-
visningsplanen beräknats till 36,290 kronor, men samtidigt hade påvisats,
att vissa inskränkningar i undervisningen kunde äga rum under de två
första läsåren, varigenom kostnaderna för första året komme att ned¬
bringas till 33,290 kronor och för andra året till 34,290 kronor. De i
enlighet med dessa kostnadsberäkningar av Kungl. Maj:t för ifråga¬
varande ändamål begärda anslag å extra stat, nämligen 33,300 kronor
för år 1911, 34,300 kronor för år 1912 samt 36,300 kronor för år 1913,
hava av Riksdagen beviljats, med rätt för Kungl. Maj:t att varje gång
förskottsvis för ändamålet utanordna erforderligt belopp.
Nu har lantmäteristyrelsen i underdånig skrivelse den 10 oktober
1912 hemställt, att anslag till samma belopp som för innevarande år
måtte för ändamålet äskas av Riksdagen för år 1914.
I enlighet härmed tillstyrker jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå
Riksdagen
att å extra stat för år 1914 ställa till Kungl.
Maj:ts förfogande ett anslag av ............ kronor 36,300
att användas till lantmäteriundervisningens ordnande
och bedrivande under läsåret 1913—1914 i huvudsaklig
överensstämmelse med det av lantmäteristyrelsen den
6 november 1909 framställda, i statsrådsprotokollet för
Nionde huvudtiteln.
311
den 8 april 1910 närmare angivna förslag, med rätt [69.]
för Kungl. Maj:t att utav sagda belopp under år 1913
av tillgängliga medel förskottsvis för ändamålet ut¬
anordna erforderligt belopp.
c. Bistriktslantmätares tjänsteresor.
T70.]
På extra stat för vart och ett av åren 1910—1913 har Riksdagen
på framställning av Kungl. Maj:t beviljat förslagsanslag å 30,000 kronor tjänsteresor.
till bestridande av kostnaderna för vissa av distriktslantmätare företagna (extra anslag.)
tjänsteresor.
I skrivelse den 10 december 1912 har lantmäteristyrelsen meddelat,
att det för samma år beviljade anslaget i likhet med föregående års
anslag endast i obetydlig utsträckning kommit till användning, i det att
statsverkets kostnad för dylika resor uppgått till allenast 1,125 kronor
65 öre. Lantmäteristyrelsen har anfört, att den under året vunna
erfarenheten sålunda syntes giva stöd för den redan förut av styrelsen
uttalade mening, att bestämmelserna rörande sättet och villkoren för
åtnjutande av bidrag från berörda anslag torde böra undergå sådan ändring,
att de medel, staten årligen ansloge till ifrågavarande ändamål, måtte
kunna mer än hittills skett komma till användning. Den erfarenhet,
som vunnits vid tillämpningen av sagda bestämmelser, vore emellertid
enligt styrelsens mening allt för ringa för att på densamma skulle kunna
grundas något mera omfattande förslag till ändring. Däremot torde
vissa ändringar av mindre omfattning kunna ifrågasättas.
Den ringa användning, de för ifrågavarande ändamål anvisade Departement>■
anslagen hittills erhållit, synes, såsom lantmäteristyrelsen anfört, böra chefen'
föranleda till att bestämmelserna angående bidrag från anslaget ändras.
Förslag i dylikt syfte torde böra uppgöras av lantmäteristyrelsen.
Då anslag för nu ifrågavarande ändamål lärer erfordras även för
år 1914 samt jag icke finner tillräcklig anledning att nu föreslå någon
ändring i beloppet av anslaget, som ju fortfarande bör äga naturen av
förslagsanslag, hemställer jag, att Eders Knngl. Maj:t måtte föreslå
Riksdagen
att till bestridande av kostnaderna för vissa av
distriktslantmätare företagna tjänsteresor å extra stat
för år 1914 anvisa ett förslagsanslag av kronor 30,000.
312
Monde huvudtiteln.
[71.]
Reparation
och renovation
av kartor i
lantmäteri-
kontoren i
länen.
(extra anslag.)
d. Reparation och renovation av kartor i lantmäterikontoren i länen.
I underdånig skrivelse den 24 oktober 1910 gjorde lantmäteri¬
styrelsen framställning om anvisande av medel till reparation och renovation
av i lantmäterikontoren i länen förvarade kartor. Till grund för denna
framställning lågo yttranden, som efter utredning avgivits av veder¬
börande förste lantmätare, och hade lantmäteristyrelsen med ledning-
av dessa yttranden beräknat, att för berörda ändamål erfordrades ett
belopp av 103,171 kronor. Åven om beräkningen icke kunde för alla län
anses fullt exakt, funne lantmäteristyrelsen dock uppenbart, att resultatet
för riket i dess helhet måste betraktas såsom tillförlitligt. Styrelsen
hemställde, att för ändamålet måtte av Riksdagen äskas ett reservations¬
anslag av 100,000 kronor, att utgå med tillhopa 30,000 kronor för åren
1911—1912, med 20,000 kronor för varje av åren 1913—1915 och
med 10,000 kronor för år 1916.
Vid ärendets föredragning den 13 januari 1911 framhöll före¬
dragande departementschefen, att ett oavvisligt behov syntes föreligga
att i avsevärd omfattning företaga arbeten av ifrågavarande slag inom
länens lantmäterikontor, och förklarade sig anse, att nödiga anslags¬
medel borde under de närmaste åren anvisas å extra stat till detta
ändamål. Men då den lämnade utredningen icke med tillräcklig säkerhet
ådagalade, att hela det begärda anslagsbeloppet av 100,000 kronor vore
erforderligt, tillstyrkte han, att endast det för år 1912 beräknade beloppet,
30,000 kronor, måtte begäras av Riksdagen. Kungl. Maj:ts i enlighet
härmed avlåtna framställning bifölls av Riksdagen.
Lantmäteristyrelsen hemställde därefter i underdånig skrivelse
den 23 oktober 1911 om beredande av medel för ändamålet för år 1913
och anförde därvid, att enligt dåmera inkomna uppgifter från förste
lantmätarna erfordrades till arbeten av ifrågavarande slag under åren
1911 och 1912 ett belopp av 40,897 kronor samt under år 1913 ett
belopp av 24,590 kronor eller tillhopa 65,487 kronor. Då emellertid
endast 30,000 kronor funnes anvisade, skulle anslagsbehovet för år
1913 utgöra 35,487 kronor. Denna utredning syntes således tillfullo
motivera ett anslagskrav för sistnämnda år av det förut av styrelsen för
detta år beräknade beloppet, 20,000 kronor. I enlighet härmed gjorde
Kungl. Maj:t framställning till Riksdagen om anvisande för år 1913 av
ett anslag å 20,000 kronor för ifrågavarande ändamål, och blev denna
framställning bifallen av Riksdagen.
Nionde huvudtiteln.
313
Nu har lantmäteristyrelsen i underdånig skrivelse den 16 oktober [71.]
1912 anfört, att under åren 1911 och 1912 arbetet med reparation och
renovation av kartor bedrivits i den utsträckning, förhållandena med¬
givit å de olika lantmäterikontoren. Härvid hade enligt från förste
lantmätarna inkomna meddelanden till den 1 oktober 1912 23,397
kartor undergått lagning samt 93 kartor renoverats. De under detta
arbete vunna erfarenheterna hade givit vid handen, att den av styrelsen
i 1910 års underdåniga framställning gjorda beräkning rörande det
antal kartor, som kunde påfordra reparation och renovation, icke varit
för hög. Tvärtom hade den granskning, som under arbetets gång ägnats
arkivens kartförråd, visat, att ett väsentligt större antal kartor än
det av styrelsen i ovanberörda framställning beräknade torde behöva
repareras. Någon minskning i det av styrelsen enligt 1910 års förslag
beräknade beloppet av medel för ifrågavarande ändamål under år 1914
eller 20,000 kronor ansåge styrelsen sålunda icke kunna göras, om
reparations- och renovation sarbetet skulle kunna oavbrutet fortgå under
nämnda år. Styrelsen har därför hemställt, att ett anslag av 20,000
kronor måtte för år 1914 för ändamålet äskas av Riksdagen.
Då arbetet med kartornas reparation och renovation synes böra Departements-
fortgå och enligt den år 1911 av lantmäteristyrelsen framlagda beräkning chpfen-
redan för innevarande år skulle, efter användningen av det för samma
år anvisade anslaget å 20,000 kronor, kvarstå ett icke tillgodosett
anslagsbehov av 15,487 kronor, vartill kommer kostnaden för de arbeten,
som avsetts att företagas först under år 1914, kan jag icke annat än
anse, att det nu av lantmäteristyrelsen för år 1914 begärda beloppet av
20,000 kronor är för ändamålet behövligt. Jag hemställer därför, att
Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen
att till fortsatt reparation och renovation av kartor
i lantmäterikontoren i länen å extra stat för år 1914
anvisa ett anslag av................................. kronor 20,000.
e. Nya registratur och arkivens ordnande i lantmäterikontoren i länen.
Sedan på given anledning Kungl. Maj:t den 3 november 1911 [72.]
lämnat lantmäteristyrelsen i uppdrag att i fråga om vart och ett av olTarki-
lantmäterikontoren i länen verkställa utredning beträffande behovet av rens ordnande
nytt registratur därstädes samt kostnaderna för dess upprättande, inför- 1
drade lantmäteristyrelsen yttranden i ämnet från rikets förste lånt- länen.
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 40 (extra anslag.)
314
Nionde huvudtiteln.
[72.] mätare och överlämnade därefter den anbefallda utredningen i under¬
dånig’ skrivelse den 27 november 1911. Beträffande denna utredning
tillåter jag mig hänvisa till den utförliga redogörelse för densamma,
som av mig lämnades till statsrådsprotokollet den 13 januari 1912, och
vill nu endast erinra, att sammanlagda kostnaden för uppläggande av
ifrågavarande registratur och för ordnande i sammanhang därmed av
arkiven beräknats till i runt tal 60,000 kronor, vilket belopp av lant-
mäteristyrelsen föreslagits att utgå med 6,000 kronor för år 1912 samt
med 18,000 kronor för vart och ett av åren 1913—1915. Vid anmälan
av ärendet berörda den 13 januari 1912 tillstyrkte jag medels anvisande
för ifrågavarande ändamål men anförde tillika, att, då det uppgivna
kostnadsbeloppet, 60,000 kronor, syntes vara endast approximativt be¬
räknat, icke hela detta belopp borde äskas av Riksdagen utan endast
de för åren 1912 och 1913 beräknade beloppen, tillsammans 24,000
kronor. Kungl. Maj:ts i enlighet härmed till Riksdagen avlåtna fram¬
ställning bifölls av Riksdagen, som alltså på extra stat för innevarande
år för ändamålet anvisade ett anslag av 24,000 kronor med rätt för
Kungl. Magt att därav under år 1912 av tillgängliga medel förskottsvis
utanordna vad som kunde finnas erforderligt.
På hemställan av lantmäteristyrelsen ställde Kungl. Maj:t den 27
september 1912 det sålunda anvisade beloppet till lantmäteristyrelsens
förfogande för avsett ändamål, att utgå med 3,000 kronor under år
1912 och med återstoden efter ingången av år 1913.
I underdånig skrivelse den 16 oktober 1912 har nu lantmäteri¬
styrelsen hemställt, att anslag å 18,000 kronor måtte för år 1914 till
samma ändamål äskas av Riksdagen. Styrelsen har därvid anfört, att
den visserligen gjort en del mindre jämkningar i de av förste lant¬
mätarna upprättade kostnadsberäkningarna, men likväl ansåge, att dessa
beräkningar vore utförda med den noggrannhet, att sammanlagda
kostnadsbeloppet vore i huvudsak riktigt, även om någon jämkning
kunde visa sig nödig i de belopp, som beräknats för de särskilda länen.
Under alla förhållanden syntes berörda beräkning motivera ett anslags¬
behov av 18,000 kronor för år 1914.
Departements- Anslag för ifrågavarande arbetens utförande är påtagligen behövligt
ehe/en. ^ven för år 1914, och jag finner icke anledning till erinran mot det i
sådant hänseende av lantmäteristyrelsen förordade beloppet. Tidigast
inemot slutet av detta år, då ifrågavarande arbeten fortgått någon längre
tid, kan tillräcklig erfarenhet om deras omfattning och kostnad hava
vunnits för bestämmande av, huruvida och till vilket belopp än ytter-
Nionde huvudtiteln,
315
ligare anslag må vara erforderligt. Jag får därför nu hemställa, att
Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen
att till uppläggande av nya registratur och
arkivens ordnande i lantmäterikontoren i länen å extra
stat för år 1914 anvisa ett anslag av kronor 18,000.
f. Inbindning av handlingar i lantmäterikontoren i länen.
I anledning av en utav lantmäteristyrelsen gjord framställning
anbefallde Kungl. Magt den 23 mars 1909 bemälda styrelse att verk¬
ställa utredning rörande det årliga expensmedelsanslag, som kunde finnas
erforderligt för vart och ett av länens lantmäterikontor. Med under¬
dånig skrivelse den 8 april 1909 överlämnade lantmäteristyrelsen den
sålunda anbefallda utredningen, vilken innehöll särskilda beräkningar
dels rörande utgifter, som under normala förhållanden vore att motse,
och dels i fråga om sådana utgifter, som vore att anse som tillfälliga.
Kostnaden för inbindning av handlingar, till den del densamma vore
ett uttryck för ett fortgående normalt behov, hade därvid upptagits
bland de normala expensutgiftenia och för samtliga lantmäterikontor
beräknats till ett belopp av 2,045 kronor årligen. Bland utgifter av
tillfällig beskaffenhet hade däremot upptagits kostnader för erforderlig
inbindning av i kontoren redan befintliga handlingar och böcker, vilka
kostnader inalles beräknats till 57,465 kronor, att fördelas under fem
år. Lantmäteristyrelsen framhöll emellertid, att styrelsen hyste för¬
hoppning, att sistberörda kostnader skulle kunna uti ingalunda oväsent¬
lig mån inskränkas genom anskaffande av pappkartonger till akternas
förvaring. Därjämte upptogs bland tillfälliga utgifter kostnad för lag¬
ning av äldre kartor.
Kungl. Maj:t fann med anledning av denna utredning genom
beslut den 28 januari 1910 gott förklara, att från det under
nionde huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till skrivmaterialier och
expenser, ved m. m. finge för vart och ett av lantmäterikontoren i länen
efter Kungl. Maj:ts vederbörande befallningshavandes beprövande årligen
utgå — förutom vad som åtginge till ved och belysning samt eldning
och städning ävensom för rengöring av kontoret — vissa för varje
kontor bestämda belopp, varierande mellan 500 och 650 kronor, till
gäldande av kostnader för skrivmaterialier, telegram- och telefonutgifter,
för mindre lagningar samt inbindning av kartor och handlingar även¬
som i allmänhet för vård och underhåll av de för kontorets räkning
[72.]
[73.]
Inbindning
av hand¬
lingar i lant¬
mäterikonto¬
ren i länen.
(extra anslag.)
316
Nionde huvudtiteln.
[73.] anskaffade böcker, inventarier, instrument och andra tillhörigheter. Tillika
förklarade sig Kungl. Maj:t vilja, uppå förnyad framställning av lant-
mäteristyrelsen och efter av styrelsen i fråga om varje lantmäterikontor
verkställd utredning om behovet av äldre kartors lagning i större ut¬
sträckning m. m., fatta beslut om vad i anledning därav borde vidtagas.
Efter verkställd utredning avgav styrelsen den 24 oktober 1910
underdånig framställning angående anslag för reparation och renovation
av kartor i länens lantmäterikontor. Med bifall till av Kungl. Maj:t
gjorda framställningar har därefter Riksdagen på extra stat för åren
1912 och 1913 beviljat medel för sistberörda ändamål, och har jag
förut denna dag tillstyrkt, att medel till fortsättning av arbetet i fråga
måtte av Riksdagen äskas för år 1914.
Däremot har frågan om beredande av medel till inbindning av
lantmäterikontorens handlingar, i den mån detta behov ej kan tillgodoses
med anlitande av de årliga expensanslagen, ännu icke vunnit sin lösning.
Nu har lantmäteristyrelsen i underdånig skrivelse den 15 mars
1912 ånyo fäst uppmärksamheten på denna fråga. Styrelsen har därvid
till en början erinrat om den plan till ordnande av lantmäterikontorens
i länen arkiv, som framlagts av styrelsen i den underdåniga skrivelse
den 27 november 1911, vari styrelsen hemställt om anslag till upp¬
läggande av nytt registratur och arkivens ordnande vid nämnda lant¬
mäterikontor. För denna skrivelse lämnade jag redogörelse till statsråds¬
protokollet den 13 januari 1912, då jag tillstyrkte Kungl. Maj:t att äska
ett sedermera av Riksdagen beviljat anslag för år 1913 för ändamålet,
och jag har även omförmält densamma, då jag förut denna dag hemställt,
att ytterligare anslag till samma arbetens fortsättning måtte begäras av
Riksdagen för år 1914. Uti nu ifrågavarande skrivelse anför lantmäteri¬
styrelsen vidare, att vid uppgörandet av den sagda plan tillhörande
kostnadsberäkning hänsyn icke tagits till kostnaderna för inbindning av
handlingar. Styrelsen hade icke då företagit någon beräkning av sist¬
nämnda kostnader av den anledning, att styrelsen hyst förhoppning, att
de årliga expensanslagen skulle lämna tillgång till inbindning av hand¬
lingar i den utsträckning, som funnes oundgängligen erforderlig. Denna
förhoppning hade varit byggd på det antagandet, att man genom akternas
genomdragning och användning av kartonger skulle kunna inskränka
behovet av inbindning. Det hade emellertid visat sig, att inbindning
icke lämpligen läte sig ersättas av genomdragning till följd av saknaden
av marginaler i akterna, på grund varav innehållet i dessa äventyrades
vid genomdragning.
För åstadkommande av utredning rörande erforderliga kostnader
Nionde huvudtiteln.
317
för inbindning’ av handlingar hade nu lantmäteristyrelsen infordrat
yttranden i ämnet från rikets förste lantmätare. Härvid hade styrelsen
erinrat förste lantmätarna därom, att genom användning av kartonger
eller därmed jämförliga omslag för förvaring av akter i lantmäteri-
kontoren avsetts att kunna inskränka behovet av inbindning av
handlingar därhän, att därtill erforderlig kostnad skulle kunna bestridas
av ovanberörda årliga expensmedelsbelopp. Därjämte hade styrelsen
anmodat dem att meddela upplysning, huruvida under förenämnda förut¬
sättning inbindning av akter i erforderlig utsträckning kunde bliva
verkställd under åren 1912—1916 eller om ytterligare medel för ifråga¬
varande ändamål vore oundgängligen erforderliga, för vilket fall styrel¬
sen motsåge kostnadsberäkning med uppgift dels om ungefärliga antalet
akter, som tarvade inbindning, och kostnaderna därför, och dels i fråga
ej mindre om det belopp, som årligen kunde för ändamålet disponeras
av ovan berörda maximibelopp av expensmedel, än även om det ytterligare
belopp, vilket härför erfordrades för vart och ett av åren 1912—1916.
Med ledning av de till följd härav från förste lantmätarna inkomna
uppgifter hade lantmäteristyrelsen upprättat en skrivelsen bifogad redo¬
görelse för medel, som vore erforderliga för inbindning av akter å
lantmäterikontoren i länen. Av denna redogörelse inhämtades, att hela
antalet akter å samtliga kontor uppginge till 299,865. Härifrån avginge
emellertid akterna inom kontoren i Stockholms, Uppsala, Kronobergs,
Glottlands, Hallands, Värmlands, Västmanlands, Västerbottens och Norr¬
bottens län, tillhopa uppgående till ett antal av 91,306, emedan kost¬
naderna för den inbindning, som vore erforderlig vid kontoren i dessa
nio län, ansetts kunna bestridas av de årliga expensmedelsbeloppen för
dessa kontor. Hela antalet akter inom övriga 15 län uppginge till
208,559, av vilka 77,945 akter eller omkring 37 procent beräknats böra
bindas under åren 1912—1916. Sammanlagda kostnaderna härför upp¬
ginge enligt beräkningen till 45,785 kronor, varav emellertid 11,700
kronor beräknats kunna bestridas av de fastställda expensmedelsbeloppen.
Den återstående kostnaden, varom i detta ärende vore fråga, uppginge
alltså till 34,085 kronor.
All kostnad för därefter erforderlig inbindning ansåges kunna be¬
stridas av de särskilda kontorens årliga expensmedel, utom vad anginge
kontoret i Kopparbergs län, i avseende å vilket förste lantmätaren be¬
räknat att efter år 1916 skulle komma att återstå omkring 3,500 akter,
som borde bindas.
Vid granskning av ifrågavarande beräkningar hade lantmäteri¬
styrelsen icke funnit skäl till erinran mot desamma, men likväl trott
[73.]
318
Nionde huvudtiteln.
[73.] sig kunna i någon mån företaga jämkning, helst det läge i sakens
natur, att varken antalet akter eller kostnaderna för arbetets utförande
kunnat exakt beräknas. Med iakttagande av dessa jämkningar hade sty¬
relsen funnit ett belopp av 33,500 kronor vara utöver de årliga expens-
medlen för ändamålet erforderligt under femårsperioden 1912 —1916, och
har styrelsen framlagt en tablå rörande detta belopps fördelning på de
olika lantmäterikontoren och åren, utvisande, att för år 1912 beräknades
6,500 kronor, för år 1913 6,900 kronor och för varje av åren 1914—
1916 6,700 kronor. Lantmäteristyrelsen har för sin del ifrågasatt, att
de härtill behövliga medlen skulle utgå från nionde huvudtitelns förslags¬
anslag till skrivmaterialier och expenser, ved m. m.
Departements- Till det ordnande av lantmäterikontorens arkiv och övriga till-
chefen. hörigheter, som nu pågår med anlitande av, bland annat, särskilda av
Riksdagen anvisade medel till kartors lagning, till registratur upp¬
läggande och till själva arkivordnandet, hör helt naturligt, att ett för
användningen lämpligt och till förekommande av slitning och förstöring
så vitt möjligt betryggande förvaringssätt beredes lantmäteriakterna.
I den mån det billigare förvaringssättet medelst användande av kartonger
eller liknande omslag kan användas, bör ju detta tillämpas, men nu
ifrågavarande framställning utvisar, att eu dyrbarare förvaringsmetod,
nämligen inbindning, anses i stor utsträckning behövlig. Åven om jag
icke av den lämnade utredningen, som enligt lantmäteristyrelsens eget
medgivande icke är fullt exakt vare sig i fråga om antalet akter eller
kostnaderna för arbetets utförande, blivit övertygad, att kostnaden för
den inbindning, som verkligen är oundgänglig, skall behöva stiga till så
stort belopp som lantmäteristyrelsen beräknat, måste jag dock anse det
vara ådagalagt, att de verkligen behövliga åtgärderna av ifrågavarande
slag skola draga ganska betydliga kostnader.
Lantmäteristyrelsen har ifrågasatt, att hela det erforderliga beloppet
skulle under vissa år av Kung!. Maj:t anvisas från det under nionde
huvudtiteln uppförda, till Kungl. Maj:ts förfogande ställda anslaget till
skrivmaterialier och expenser, ved m. m. 1 betraktande av beloppets
storlek anser jag emellertid detta icke vara lämpligt utan synes erforder¬
ligt anslag böra begäras av Riksdagen.
Lantmäteristyrelsen har därjämte förutsatt, att ifrågavarande in-
bindningsarbete skulle, utom i fråga om Kopparbergs läns lantmäteri-
kontor, vara fullt avslutat under en femårsperiod. Detta synes mig
dock icke erforderligt, ty arbetet med inbindning av ifrågavarande äldre
akter har icke ett så nödvändigt sammanhang med registraturens upp¬
läggande och arkivens ordnande i övrigt, att icke förstnämnda arbete
Nionde huvudtiteln.
319
kan fördelas på något längre tid. Därest så sker, kan också det årliga
expensanslaget, varav ju enligt förste lantmätarnas beräkningar ett så
pass stort belopp som 11,700 kronor kunde under sagda femårsperiod
tagas i anspråk för inbindning av äldre akter, i ökat mått användas
därtill. Av dessa skäl finner jag mig nu icke böra förorda äskandet av
något större anslag att utgå med vissa belopp under visst antal år,
utan inskränker mig till att föreslå, att för ifrågavarande ändamål måtte
för år 1914 begäras 5,000 kronor. I mån som arbetet fortskrider, lärer
erfarenheten komma att utvisa, i vad mån ytterligare medel för ända¬
målet behöva äskas av Riksdagen.
Jag hemställer alltså, att Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå Riks¬
dagen
att till inbindning av handlingar i lantmäteri-
kontoren i länen å extra stat för år 1914 anvisa ett
anslag av .................................................... kronor 5,000.
g. Anskaffande till lantmäter ikontor et i Umeå av kopior av vissa kartor m. m.
Till anskaffande för lantmäterikontorets i Umeå räkning av kopior
ntav vissa skifteskartor med tillhörande handlingar, varav de i lant-
mäterikontoret förut förvarade exemplaren förstörts vid den eldsvåda,
som den 25 juni 1888 ödeläde största delen av staden Umeå, har Riks¬
dagen, med bifall till Kungl. Mapts framställning i ämnet, på extra
stat för innevarande år anvisat 18,000 kronor, med rätt för Kungl.
Magt att därav förskottsvis under år 1912 av tillgängliga medel för
ändamålet utanordna 9,000 kronor.
Den 13 september 1912 ställde Kungl. Maj:t de anvisade medlen
till lantmäteristyrelsens förfogande för avsett ändamål.
Till grund för framställningen till fjolårets Riksdag låg en beräk¬
ning, enligt vilken kostnaden för anskaffande av erforderliga kopior
och avskrifter upptagits till 45,000 kronor att utgå under fem år med
9,000 kronor om året. Mot denna beräkning gjordes från Riksdagens
sida icke någon invändning.
Lantmäteristyrelsen har nu i underdånig skrivelse den 18 oktober
1912 gjort framställning om beredande av medel för samma ändamål
för år 1.914.
I enlighet härmed hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå
Riksdagen
[73.]
[74.]
Anskaffande
till lånt-
mäterikonto-
ret i Umeå av
kopior av
vissa skiftes¬
kartor med
tillhörande
handlingar.
(extra anslag.)
320
Nionde huvudtiteln.
[74.] att till anskaffande för lantmäterikontorets i
(Jmeå räkning av kopior utav vissa skifteskartor med
tillhörande handlingar å extra stat för år 1914 anvisa
ett anslag av ................................................ kronor 9,000.
2. Skiften och avvittringar, oförändrat ordinarie
förslagsanslag................................................................................ kronor 63,000.
3. Utflyttningshjälp efter skiften, oförändrat ordi¬
narie förslagsanslag ................................................................... kronor 50,000.
G. Rikets allmänna kartverk.
1. Rikets allmänna kartverk.
Avlöningar, bestämt anslag.......................................... kronor 167,920
Ålderstiliägg, förslagsanslag ....................................... )) 28,580
Kartarbeten m. m., reservationsanslag..................... » 144,300,
oförändrat ordinarie anslag kronor 340,800.
2. Namngranskning.
[75.] I likhet med vad under eu följd av år ägt rum och i enlighet
Namngransh- med framställning av chefen för rikets allmänna kartverk i underdånig
nmg' skrivelse den 18 december 1912 hemställer jag, att Eders Kungl. Maj:t
(extra anslag.) mått0 för0slå Riksdagen
att till bestridande av kostnader för namngransk¬
ning för rikets allmänna kartverks behov å extra stat
för år 1914 anvisa ett anslag av............ kronor 3,000.
Monde huvudtiteln.
321
H. f»eo logiska ©eli laydrogpraiigka
rasidersölmmgar.
1. Sveriges geologiska undersökning.
a. Sveriges geologiska undersökning, oförändrat
ordinarie anslag.............................................................................. kronor 80,200.
b. Fältarbeten och träckning.
I enlighet med vad chefen för Sveriges geologiska undersökning
i sin med underdånig skrivelse den 13 november 1912 överlämnade för-
slagsberäkning hemställt, tillstyrker jag, att, i likhet med vad som ägt
ram under åren 1909—1912, Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen
att till bestridande av kostnaderna under år 1914
för Sveriges geologiska undersöknings fältarbeten och
för utgivande av de på nämnda institutions undersök¬
ningar grundade kartor, avhandlingar och uppsatser
å extra stat för samma år anvisa ett
anslag av...................................................... kronor 36,000.
c. Hyresbidrag till tjänstemännen.
Genom beslut vid Riksdagen år 1909 uppfördes Sveriges geo¬
logiska undersökning å ordinarie stat och avlöningarna för undersök¬
ningens personal blevo samtidigt reglerade.
Oaktat sålunda blott några få år förflutit sedan denna löneregle¬
ring, hava under såväl år 1911 som år 1912 samtliga tjänstemän vid
undersökningen med undantag av en i ingivna ansökningar anhållit om
beredande åt dem av förbättrade avlöningsförmåner under uppgivande,
att de år 1909 för dem bestämda avlöningarna icke försloge att bereda
dem nödig bärgning.
Jag vill för undvikande av missuppfattning redan från början
nämna, att jag i ordet tjänstemän nu icke inbegriper undersökningens
chef, utan endast de elva befattningshavare, som upptagas i staten under
sagda benämning.
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand.
[76.]
Anslag till
fältarbeten
och tryckning.
(extra anslag.)
[77.]
Hyresbidrag
till tjänste¬
männen .
(extra anslag.)
41
322
Nionde huvudtiteln.
f77.] Beträffande avlöningsförhållandena för Sveriges geologiska under-
Hittorik. söknings tjänstemän anhåller jag att få lämna följande historiska redo¬
görelse.
Sedan Rikets Ständer år 1858 anvisat medel för geologiska under¬
sökningars anställande försöksvis under åren 1858—1860, bestämdes i
nådigt brev den 23 februari 1858, att till chefens biträde skulle an¬
ställas medhjälpare med ett årsarvode utgående under första tjänståret
med 600 riksdaler riksmynt och därefter årligen höjt, till dess det¬
samma under sjätte tjänståret nådde maximibeloppet, 2,000 riksdaler.
Vid 1867 års riksdag beslöts, att biträde vid undersökningen, efter
att i förut fastställd ordning hava uppnått 2,000 riksdalers årsavlöning,
vore berättigat till två ålderstillägg å 500 riksdaler, vartdera efter 5
års ytterligare tjänstgöring, varigenom eu maximi avlöning av 3,000
riksdaler skulle ernås.
Vid 1875 års riksdag föreslogs en helt ny lönestat för Sveriges
geologiska undersökning, och framställdes vid detta tillfälle i departe¬
mentschefens yttrande den jämförelse med lektorerna vid elementarläro¬
verken, som blivit normgivande för all senare behandling av geologernas
lönefråga. Den föreslagna likställigheten i löneförmåner med nämnda
grupp av tjänstemän motiverades därmed, att för anställning vid Sveriges
geologiska undersökning fordrades fullt ut samma vetenskapliga kom¬
petens, som i allmänhet innehades av lektorerna, varförutom geologernas
tjänstgöring måste anses både trägnare och mera hälsoförstörande än
lektorernas. Riksdagen beslöt i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag och
fastställde sålunda för tjänstemännen vid undersökningen en begynnelse¬
avlöning av 2,500 kronor med fyra ålderstillägg å 500 kronor efter i
varje fall fem års tjänstgöring, varigenom en slutavlöning av 4,500
kronor skulle uppnås.
Vid 1900 års riksdag täcktes Kungl. Maj:t — under hänvisning
till den omständigheten, att lektorerna vid rikets elementarläroverk allt¬
sedan år 1883 åtnjutit i lägsta lönegraden en tillfällig löneförbättring
med 500 kronor — föreslå Riksdagen, att tjänstemännens vid Sveriges
geologiska undersökning avlöning måtte utgå med 3,000 kronor i be¬
gynnelseavlöning samt tre ålderstillägg å 500 kronor efter i varje fall
fem år, varigenom sålunda slutavlöningen oförändrad skulle förbliva
4,500 kronor. Detta blev också Riksdagens beslut.
Sedan chefen för Sveriges geologiska undersökning genom cirkulär
av den 25 oktober 1901 blivit anbefalld att avgiva yttrande rörande
behovet av ändrad lönestat för det under hans ledning ställda ämbets¬
verket, fullgjorde han detta uppdrag genom en underdånig skrivelse av
Nionde huvudtiteln.
323
den 29 maj 1902, vari han fasthöll vid uppfattningen, att likställigheten
med lektorerna borde bliva bestämmande även för den ifrågasatta löne¬
regleringen.
I en den 9 november 1905 dagtecknad underdånig skrivelse fram¬
lade tjänstemännen vid undersökningen till Kung!. Maj:ts övervägande
den betryckta belägenhet, vari de kommit på grund av det alltjämt
ökade missförhållandet mellan deras löneinkomster och utgifterna för
deras nödtorftiga bärgning. Under hänvisning till, att 1875 års Riksdag
både principiellt och realiter i fråga om löneförmåner likställt tjänste¬
männen vid undersökningen med lektorerna vid elementarläroverken,
anhöll o sökanden a att bekomma samma avlöning, som år 1904 till¬
erkänts lektorerna, nämligen en begynnelseavlöning av 4,000 kronor
samt fyra ålderstillägg å 500 kronor efter i varje fall fem års ytter¬
ligare tjänstgöring, varigenom slutavlöningen alltså komme att bliva
6,000 kronor.
Denna tjänstemännens ansökan tillstyrktes av undersökningens
dåvarande chef under uttalande av den förhoppningen, att Kungl. Maj:t
måtte finna grundade skäl föreligga att återställa den ekonomiska lik¬
ställigheten med lektorerna vid de allmänna läroverken.
Denna ansökan ledde ej till någon Kungl. Maj:ts åtgärd.
Därefter framlade undersökningens nuvarande chef i det den 16
november 1906 avgivna förslaget till stat för år 1908 förslag till en
definitiv reglering av lönerna för hela personalen vid undersökningen,
vad tjänstemännen beträffar i närmaste anslutning till för lektorerna vid
allmänna läroverken gällande löneförmåner.
Aren 1907 och 1908 beviljade Riksdagen undersökningens tjänste¬
män för påföljande året tillfällig löneförbättring med 900 kronor till
varje tjänsteman. Kungl. Maj:t hade år 1907 föreslagit 1,000 kronor,
men Riksdagen nedsatte det tillfälliga lönetillägget med hänsyn till de
från lektorernas löner avgående pensionsavgifterna till 900 kronor.
Löneregleringskommittén avgav den 14 december 1907 betänkande
rörande detta ämbetsverk och anslöt sig i fråga om personalens löne¬
villkor till den av Riksdagen vid flera tillfällen fastställda likställigheten
med lektorerna vid de allmänna läroverken och andra högre undervis-
ningsanstalter.
1 enlighet med detta löneregleringskommitténs betänkande före¬
slog Kungl. Maj:t i 1909 års statsverksproposition ny lönestat för tjänste¬
männen vid undersökningen, vilket förslag också vann Riksdagens bifall.
Avlöningen för tjänstemännen vid Sveriges geologiska undersök¬
ning utgör alltså för närvarande lön, 2,600 kronor, och tjänstgörings-
324
Nionde huvudtiteln.
[77.]
Tjänstemännens
ansökning 7/i
1911.
penningar, 1,400 kronor, jämte fyra ålderstillägg å 500 kronor varje,
fördelade i lön, 350 kronor, och tjänstgöringspenningar, 150 kronor,
liksom för lektorer.
I en den 7 januari 1911 dagtecknad underdånig ansökning hava
nu samtliga tjänstemän vid undersökningen med undantag av aktuarien,
fil. doktor H. Santesson, vilken såsom representant för undersökningen
deltagit i löneregleringskommitténs förslag år 1907, anhållit om löne¬
förbättring och i sådant avseende anfört huvudsakligen följande.
Sedan den nya avlöningsstaten varit under loppet av ett år gäl¬
lande, hade det för tjänstemännen blivit uppenbart, att den förbättring
i deras avlöningsförhållanden, på vilken de hoppats, i verkligheten
n teblivit.
Vid löneregleringen hade angivits, att den redan år 1875 uttalade
principen om geologernas likställande i avlöningshänseende med lek¬
torerna blivit följd. Att nämnda princip uppställdes år 1875, hade
otvivelaktigt berott uteslutande därpå, att geologerna genom beskaffen¬
heten av den akademiska utbildning, som krävdes av dem, då syntes
närmast jämförbara med nämnda lektorer, medan övriga ämbetsverk på
den tiden mera sällan, än vad sedermera blivit fallet, rekryterades av
personer med likartad utbildning. I avseende på såväl arbetets art
som arbetstidens längd och semesterledigheten för tjänstemännen in. m.
hade dock Sveriges geologiska undersökning stått och stode fortfarande
vida skild ifrån de allmänna läroverken, medan den däremot nära an-
slöte sig till vissa statens verk, som nyligen erhållit löneregleringar
efter samma principer som övriga centrala ämbetsverk.
Den förefintliga grundväsentliga olikheten hade också haft till
följd, att principen om tjänstemännens vid undersökningen ekonomiska
likställighet med lektorerna kunde sägas aldrig hava blivit genomförd
i verkligheten, så till vida som ju en sådan likställighet måste förut¬
sätta, att de båda kategorierna av statstjänare för lika arbete finge
uppbära lika stora löneförmåner. Såsom redan Kung!. Maj:t i fram¬
ställningen till Riksdagen år 1875 påpekat, måste nämligen »tjänst¬
göringen vid Sveriges geologiska undersökning anses både trägnare
och mera hälsoförstörande än lektorernas». Vidare åtnjöte lektorerna
ledighet under 14 veckor årligen, medan tjänstemännen vid under¬
sökningen endast hade rättighet till högst eu och en halv månads
semester, vilket betydde, att de senare måste tjänstgöra under ytter¬
ligare omkring en femtedel av de förras arbetstid. Lektorerna vid de
allmänna läroverken i huvudstaden åtnjöte vidare utom sin lön från
Nionde huvudtiteln.
325
staten hyresbidrag från kommunens sida, varigenom deras reella Inne- [77.]
förmåner i olika lönegrader för närvarande vore 700 kronor högre än
geologernas. Då härtill komme, att lektorerna i Stockholm hade till¬
fällen att genom undervisning i enskilda läroanstalter och genom privat
undervisning erhålla biinkomster, men motsvarande möjligheter icke
stode tjänstemännen vid undersökningen till buds, så syntes det ligga
i öppen dag, att dessa tjänstemän i ekonomiskt avseende innehade en
långt ofördelaktigare ställning än lektorerna. Och dock vore dessa
sistnämndas löner enligt såväl deras egna i petitioner till Kungi.
Maj:t gjorda uttalanden som läroverksöverstyrelsens däröver avgivna
utlåtande allt för låga i betraktande av penningvärdets fall efter tiden
för fixeringen av dessa lönesatser, som i sin ordning sedermera lädes
till grund för löneregleringen vid Sveriges geologisk;.', undersökning.
En jämförelse med andra ämbetsverk, som nyligen erhållit löne¬
reglering, visade, att undersökningens tjänstemän i avseende på avlö¬
ningarna blivit realiter närmast jämnställda med tjänstemännen av lägsta
(första) normala tjänstegraden i de centrala ämbetsverken. Tjänste¬
mannen vid Sveriges geologiska undersökning kunde visserligen efter
20 års tjänstgöring såsom ordinarie till sin dittills erhållna lägsta tjänste-
grads avlöning få ett ytterligare ålderstillägg av 500 kronor samt vid
avskedstagandet ett något (300 kronor) högre maximipensionsunderlag
(4,000 kronor) än första grads tjänstemannen (3,700 kronor). Mot dessa
små förmåner framför den tjänsteman i de centrala verken, som ännu
efter 20 års ordinarie tjänstgöring befunne sig i lägsta tjänstegraden,
måste emellertid för det första ställas den viktiga omständigheten, att
geologen, till följd av de för honom relativt ogynnsamma principer,
som följts vid avlöningens uppdelning i lön och tjänstgöringspenningar,
vid ledighet för sjukdom från och med sitt sjätte och till och med sitt
tjugonde tjänstår uppbure lägre lön än lägsta normalgradens tjänsteman
i de centrala ämbetsverken. Först från och med sitt tjuguförsta
tjänstår hade geologen för en sådan eventualitet att påräkna samma
löneinkomst som första grads tjänstemannen fem år tidigare. Ända till
och med sitt tjugonde tjänstår, eller under hela den tid, som plägade vara
tjänstemannens verksammaste, vore alltså geologen i det stora hela i
sämre löneställning än tjänstemannen av lägsta normalgraden vid de
centrala verken.
Det sista lönetillägget efter 20 års tjänstgöring samt den 300 kronor
högre pensionen vid avskedet syntes utan något tvivel mer än uppvägas
därav, att tjänstemännen vid undersökningen, i olikhet med första grads
tjänstemännen i de flesta centrala ämbetsverken, icke hade någon möjlighet
326
Nionde huvudtiteln.
[77.] till befordran till bättre avlönad befattning inom verket ävensom, och
icke minst, därav, att de i vida högre grad än första grads tjänstemännen
i andra verk vore avskurna från möjligheten att förskaffa sig biinkomster.
De enda möjligheter, som hittills stått dessa tjänstemän till buds att något
öka sina på grund av de låga lönerna alltför otillräckliga inkomster,
hade varit praktiskt geologiska undersökningar åt enskilda och veten¬
skapligt författarskap, bådadera utförda på fritid. Med den nu genom¬
förda specialiseringen och bestämmelsen, att tjänsteman vid verket
endast genom dettas förmedling finge åtaga sig praktiska undersökningar
åt enskilda, hade det blivit så, att det blott vore några få av tjänste¬
männen, som på detta sätt kunde erhålla någon extra inkomst. På
grund av de stipulerade bestämmelserna och uppdragens fåtalighet hade
inkomsterna av dessa enskilda förrättningar till och med för de tjänste¬
män, som haft tillfälle att utföra sådana, icke varit av avsevärd bety¬
delse. För de fem tjänstemän, som under år 1910 utfört förrättningar
för enskilda, hade nettobehållningen för hela året av dessa uppgått till
i medeltal blott mellan 200 och 300 kronor per man, och under år 1909
hade endast två haft dylika uppdrag med inkomsten av dessa uppgående
till blott 75 kronor per man. Och då den summa, varmed Kungl. Maj:t
ägde att uppmuntra vetenskapligt författarskap, för hela verket uppginge
till endast 1,000 kronor för år, borde det ligga i öppen dag, att det
lilla av detta belopp, som i genomsnitt årligen kunde komma att till¬
falla var och en av de 11 tjänstemännen, icke kunde vara ägnat att
nämnvärt förbättra deras ekonomiska ställning.
Geologerna kunde icke heller, såsom så många andra tjänstemän,
utom verket förskaffa sig annat än någon på sin höjd alldeles tillfällig
och föga inbringande extra sysselsättning, delvis emedan de under 4—5
månader av året måste vistas ute på fältarbeten inom olika delar av
landet, men framför allt på grund av deras befattningars natur av att
långt mera än första grads tjänsterna i verken odelat kräva tjänstinne¬
havarens hela arbete och intresse. Om nämligen geologerna skulle på
ett fullt tillfredsställande sätt kunna sköta sina uppgifter och på ett
för Sveriges kulturella anseende värdigt sätt utföra de utredningar av
såväl teoretisk som praktisk natur, vilka ålåge dem, så måste de vid
sidan av den dagliga tjänstgöringen på tjänsterummet eller fältet
genom trägna studier följa med den internationella litteraturen inom
sina speciella områden samt oftast även på fritid utöva vetenskapligt
författarskap.
Löneregleringen av år 1909 hade emellertid till följd av de där¬
med förknippade avdragen till tjänstemännens egen pensionering samt
Nionde huvudtiteln.
327
till civilstatens änke- och pupillkassa jämte borttagandet av möjligheten [77.]
för dem att erhålla honorar för på fritid författade kartbladsbeskriv-
ningar inneburit eu blott skenbar löneförbättring och hade i alla hän¬
delser icke medfört någon avsevärd ökning i det erkänt otillräckliga
penningbelopp, som förut stått dem till buds för deras uppehälle.
Bland alla övriga nyligen reglerade ämbetsverk med någorlunda
likartade fordringar på eu dyrbar vetenskaplig utbildning hos tjänste¬
männen syntes det icke heller finnas något, inom vilket avlöningsför¬
hållandena ställde sig genomgående så oförmånliga som inom Sveriges
geologiska undersökning. Lektorerna i Stockholm måste även med deras
nuvarande, såsom alltför låga betecknade löner likväl anses väsentligen
bättre situerade än tjänstemännen vid nämnda undersökning. Då det emeller¬
tid alltid måste bliva svårt för att icke säga omöjligt att åstadkomma och
upprätthålla eu reell likställighet i avseende på tjänstemannaplikter och
löneförmåner mellan lektorerna och tjänstemännen vid Sveriges geologiska
undersökning, syntes det vara såväl naturligast som mest i överens¬
stämmelse med rättvisa och billighet, att undersökningens tjänstemän i
dessa hänseenden bleve jämförda med tjänstemännen vid andra nyligen
reglerade verk, vid vilka kompetensfordringarna på tjänstemännen vore
lika eller åtminstone icke högre, och vilka verk jämväl i avseende på
sin vikt och betydelse för det allmänna icke rimligen borde kunna sättas
framför Sveriges geologiska undersökning.
Bland de nyligen reglerade verk, med vilka nämnda undersökning
ur dessa synpunkter skulle kunna jämföras, syntes i synnerhet vitterhets-,
historie- och antikvitetsakademien erbjuda synnerligen goda jämförelse¬
punkter. Stadgarna för denna akademi den 17 oktober 1890 med
ändringar den 10 december 1909 föreskreve för utnämning till tjänste¬
man, antikvarie, vid nämnda akademi inga särskilda, formella kompetens¬
villkor, såsom fallet vore vid Sveriges geologiska undersökning, där
enligt instruktionen den 10 december 1909 »för anställning såsom geolog,
aktuarie eller föreståndare för museet erfordras att hava antingen avlagt
filosofie licentiatexamen med väl vitsordade insikter i geologi eller upp¬
fyllt fordringarna för inträde vid bergsstaten ävensom att hava ådaga¬
lagt fallenhet för vid institutionen förekommande arbeten genom praktisk
tjänstgöring därstädes under en tid av sammanlagt minst sex månader».
Då emellertid av de nuvarande fyra antikvarierna två vore filosofie
doktorer och två filosofie licentiater, kunde man dock säga, att åtminstone
de nuvarande antikvarierna uppfyllde ungefärligen samma formella kom¬
petensfordringar, som gällde såsom villkor för anställning vid Sveriges
geologiska undersökning, av vars 11 nuvarande tjänstemän 7 vore
328
Monde huvudtiteln.
[77-]
Chef ens för
Sveriges geolo¬
giska under¬
sökning skri¬
velse 7/a i9ii.
filosofie doktorer (av vilka eu dessutom avlagt bergsexamen) och 4 filo¬
sofie licentiater (därav eu därjämte med bergsexamen). Toge man till
måttstock den genom vetenskapliga undersökningar och författarskap
ådagalagda kompetensen, kunde helt visst undersökningens tjänstemän
till fullo jämnställas med och i alla händelser icke sättas efter nämnda
antikvarier.
Åven i fråga om arbetssättet och arbetsfördelningen förefunnes
likheter mellan undersökningens tjänstemän och antikvarierna. Liksom
de senare vore avdelningsföreståndare för var sin del av samlingarna
och utförde vetenskapliga bearbetningar inom sina respektive avdelningar,
så hade även geologerna att representera och leda arbetet inom var och
en sin gren av den teoretiska och praktiska geologien. Och liksom
geologerna hade även antikvarierna att under vissa delar av året före¬
taga resor och fältundersökningar inom olika delar av landet.
Antikvarierna hade emellertid enligt beslut år 1909 blivit avlönade
efter den för andra normalgradens tjänstemän fastställda löneskalan.
Sökandena hade visserligen erfarit, att även lektorerna vid rikets all¬
männa läroverk i petitioner framställt begäran om att bliva likställda
med andra normalgradens tjänstemän i de centrala ämbetsverken; men
då, såsom de sökt visa, tjänstemännen vid Sveriges geologiska under¬
sökning dels genom sina från lektorernas grundväsentligt avvikande
tjänståligganden och tjänstgöringstider m. no., dels genom sina redan
nu realiter vida sämre löneförmåner icke, såsom uppenbarligen varit
meningen, kunde anses likställda med lektorerna, så syntes en löne¬
förbättring för dem i överensstämmelse med de principer, som gjort sig
gällande vid regleringarna för andra likartade verk, och i all synnerhet
för vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien, kunna företagas all¬
deles oberoende av en ny lönereglering för de allmänna läroverken.
Sökandena hemställde därför, att Kungl. Maj:t täcktes taga i över¬
vägande, huruvida icke åt tjänstemännen vid Sveriges geologiska under¬
sökning måtte kunna beredas samma avlöningsförmåner, som tillkomme
andra normalgradens tjänstemän.
Chefen för Sveriges geologiska undersökning har med underdånig
skrivelse den 7 februari 1911 överlämnat tjänstemännens omförmälda
framställning, och har han därvid för egen del framhållit, hurusom allt
sedan år 1875 likställigheten med lektorerna vid elementarläroverken
varit den ledande tanken för alla framställningar och beslut rörande
geologernas avlöning samt att genom 1909 års Riksdags beslut denna
likställighet blivit till fullo återställd, så vitt det gällde vad som i alla
Nionde huvudtiteln.
329
dittillsvarande framställningar i ärendet avsetts, nämligen av statsmedel [77.]
utgående avlöningsförmåner.
Att tjänstemännen vid Sveriges geologiska undersökning, sedan
1909 års Riksdag beviljat dem de avlöningsförmåner, varom de hem¬
ställt i förut omförmälda skrivelse av den 9 november 1905, nu för¬
klarade sig besvikna med avseende på verkningarna av den nya löne-
staten, berodde tydligtvis på följande omständigheter:
1) Petitionärerna av år 1905 hade säkerligen vid den underdåniga
framställningens avfattande insett, att de lönevillkor, som 1904 beviljades
åt lektorerna, skulle för geologerna bliva ganska knappa, ehuruväl de
vid detta tillfälle ej ansett sig våga begära mer än genomförande av
likställigheten med lektorerna. De avlöningsvillkor, som 1905 ansetts
eftersträvansvärda, hade nu, då de blivit prövade, befunnits för tjänste¬
männen med familj otillräckliga för en någorlunda bekymmerfri existens.
Att utvecklingen även på andra håll gått i denna riktning belystes
bland annat av den omständigheten, att lektorerna vid elementarläro¬
verken, vilka år 1904 fått sina avlöningar reglerade, nu petitionerade
om förbättrade avlöningsförmåner.
2) Med den tillfälliga löneförbättringen, vilken trätt i kraft med
ingången av år 1908, hade redan, om än i en endast tillfällig form,
vunnits likställighet med lektorerna i fråga om avlöningsförmåner
utom i fråga om det fjärde lönetillägget, vilket tillkommit genom 1909
års Riksdagsbeslut. Dä därefter, med ingången av år 1910, den av 1909
års Riksdag fastställda organisationen trätt i kraft, hade den i fråga om
avlöningsförmåner i huvudsak endast betytt en fastare form på ordinarie
stat av de förmåner, som vunnits redan två år tidigare. Men å andra
sidan hade den nya organisationen medfört en hel del restriktioner,
såsom beträffande utsträckt arbetstid på tjänsterummet, skyldighet att
avstå tjänstgöringspenningar i händelse av sjukdom, avskaffande av
honorar för kartbladsbeskrivningar in. in. De! vore under sådana för¬
hållanden helt naturligt, att övergången till ordinarie stat tett sig över¬
vägande såsom ett skärpande av fordringarna på tjänstinnehavarna utan
förbättring av avlöningen.
3) Med övergången till ordinarie stat hade följt inträde i civil¬
statens änke- och pupillkassa, vilken anordning av tjänstemännen ansetts
innebära så betydande fördelar, att de villigt underkastat sig de därmed
förbundna årsavgifterna. För de medelålders tjänstemännen hade emeller¬
tid inträdet i nämnda kassa medfört under de närmaste åren synner¬
ligen betungande befordringsavgifter. Genom dessa års- och befordrings-
avgifter finge de å de i och för sig knappa lönerna vidkännas så be-
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 saml. 42
330
Nionde huvudtiteln.
77.] tydande avdrag, att i vissa fall den till familjens underhåll disponibla
summan bleve vida mindre, än vad som krävdes för en dräglig bärgning.
Sistnämnda förhållanden vore dock av övergående natur, och det
gällde väsentligen att tillse, huruvida de nuvarande avlöningarna, även
då retroaktivavgifter ej längre behövde avgå, skulle bliva otillräckliga.
Befunnes detta vara fallet, förelåge tydligtvis avgörande skäl till en
lörnvad behandling av tjänstemännens vid Sveriges geologiska under¬
sökning avlöningsfråga.
Geologerna uppbure visserligen enligt den nya organisationen
samma av statsmedel utgående avlöningsförmåner, som sedan 1904 till
kommit lektorerna, men de senare erhölle på vissa orter kommunalt
bidrag, vilket i Stockholm alltsedan 1898 utgått med ett belopp av
700 kronor. Om geologkåren varit fördelad på olika platser, såsom
fallet vore med lektorerna, skulle man säkert funnit väl befogat att åt
de medlemmar, som hade sin tjänstgöring i huvudstaden med dess ex¬
klusivt höga levnadskostnader, bevilja ett ortstillägg. Skulle den ekono¬
miska likställigheten mellan geologer och lektorer verkligen till fullo
genomföras, syntes det sålunda vara ett rimligt krav, att de förra av
statsmedel bekom me ett ortstillägg med samma belopp som det till de
i Stockholm tjänstgörande lektorerna utgående kommunala bidraget.
För att genomföra den ekonomiska jämförelsen mellan de två
nämnda grupperna av tjänstemän vore det nödvändigt att. taga i be¬
traktande även de biförtjänster av olika slag, som i båda fallen stode
till buds och utnyttjades.
Yad då först lektorerna beträffade, vore säkerligen den förnämsta
inkomstkällan vid sidan av den fasta avlöningen privatundervisning,
meddelad dels i hemmen, dels i enskilda läroanstalter. Till vilket be¬
lopp, denna biförtjänst i genomsnitt uppginge, kunde undersökningens
chef ej ens tillnärmelsevis angiva. Att döma av det medeltal för lek¬
torernas totalinkomst, vilket vunnits ur tillgängliga taxeringsuppgifter,
syntes denna inkomstkälla giva ganska avsevärda belopp. I vad mån
lektorerna kunde föröka sin årsinkomst genom avlönade uppdrag, för¬
fattarskap och andra förvärvsmöjligheter vore ännu mindre möjligt att
bedöma, men på grund av vissa olikheter i tjänstgöringens beskaffenhet
syntes de dock i detta hänseende hava eu väsentligen större handlings¬
frihet än geologerna.
Granskade man nu å andra sidan geologernas möjligheter till
biförtjänster, gällde det i första hand att närmare söka fixera de inkomst¬
rubriker, vilka i statsverkspropositionen av år 1909 benämndes arvoden
och ersättning till tjänstemännen utöver den fasta avlöningen.
Monde huvudtiteln.
331
Vad då först beträffade rese- och traktamentsersättning, som för [77-]
tjänstemän vid undersökningen utginge enligt gällande resereglementes
fjärde klass, avsåge densamma principiellt endast att täcka de faktiska
kostnaderna för i tjänsteuppdrag företagna resor. På grund av arten
av här ifrågavarande förrättningar, vilka fortginge hela somrarna i följd
och till stor del vore förlagda till landsbygden med dess billigare levnads¬
omkostnader, kunde det dock anses som regel, att någon nettobehållning
uppstode. Enligt från tjänstemännen infordrade uppgifter kunde fält¬
arbetena i undantagsfall gestalta sig för geologerna förlustbringande, i
andra likaledes mindre vanliga fall kunde nettovinsten stiga till några
hundra kronor, i regeln däremot betecknades den som ringa och bleve
genom stark slitning av beklädnadsartilclar m. in. tämligen illusorisk.
Eu annan i samband med tjänsten stående biinkomst för personalen
vore arvoden för på fritid författade, med vederbörandes arbetsuppgifter
samhöriga och i Sveriges geologiska undersöknings publikationer offentlig¬
gjorda avhandlingar och uppsatser. Före övergången till numera i detta
hänseende gällande bestämmelser hade för sådana arbeten betalats honorar
enligt närmare angivna regler. Under årtiondet 1900—1909 hade för
på fritid författade kartbladsbeskrivningar och andra geologiska upp¬
satser utbetalats i medeltal för år inalles 867 kronor 76 öre.
Den summa av 1,000 kronor, vilken enligt nuvarande stat årligen
stode till förfogande för honorerande av på fritid utarbetade avhand¬
lingar och uppsatser men icke till kartbladsbeskrivningar, vilkas ut¬
arbetande numera ålåge tjänstemännen för deras ordinarie avlöning,
vore ju något större än det belopp, vilket under åren 1900—1909 i
medeltal årligen utgått till honorerande av såväl uppsatser som kart¬
bladsbeskrivningar, varför densamma ju kunde synas tillräcklig för sitt
ändamål. Emellertid måste chefen anse bestämmelsen, att kartblads¬
beskrivningar vore undantagna från honorerande, såsom eu synnerligen
ogynnsam åtgärd. Skulle nämligen den definitiva redigeringen av kart-
bladsbeskrivningen utföras på den ordinarie tjänstetiden, komme publi¬
cerandet otvivelaktigt att på ett ödesdigert sätt fördröjas. Redan före
den nya organisationens införande, då kartbladsbeskrivningarna till stor
del utarbetades på fritid, hade det visat sig omöjligt att bedriva blad¬
utgivningen med samma hastighet, som fältarbetena skrede framåt.
Följden vore, att några av geologerna nu vore belastade med flera
färdigrekognoscerade kartblad, vilkas utgivning under nu rådande för¬
hållanden ovillkorligen komme att gå alltför långsamt.
Då av geologerna förväntades, att de skulle använda mycket av
sin lediga tid till litteraturstudier för att följa vetenskapens utveckling,
332
Monde huvudtiteln.
77.] syntes det vara en alldeles obillig begäran, att de utan ersättning skulle
på fritid syssla med bladbeskrivningarnas utarbetande. Chefen anhölle
därför, att Kungl. Maj:t täcktes undanröja den bestämmelse, vilken nu
hindrade utbetalande av honorar jämväl för på fritid utarbetade kart-
bladsbeskrivningar.
De 3 byråtjänstemännen, aktuarien, museiföreståndaren och ke¬
misten, komme endast undantagsvis i tillfälle att offentliggöra uppsatser,
för vilka honorar av det ifrågavarande anslaget å 1,000 kronor kunde
tänkas utgå. På var och en av de återstående 8 tjänstemännen skulle
sålunda av detta anslag i genomsnitt årligen komma 125 kronor, vilket
ju onekligen ej kunde anses vara någon inkomstökning av betydelse
att kunna i väsentlig mån förbättra personalens ekonomiska ställning.
Då chefen haft tillfälle att iakttaga, huru fruktbringande denna relativt
ringa uppmuntran för fritidsarbete verkat särskilt på den tiden, då
arvode utgått jämväl för kartbladsbeskrivningar, ansåge han sig höra
föreslå en fördubbling av det nuvarande anslaget, på det att under
fritid bedriven författarverksamhet, avseende såväl uppsatser och av¬
handlingar som kartbladsbeskrivningar, måtte kunna honoreras efter eu
högre norm. Geologen, vilken tvingad av näringsbekymmer nu såge sig
om efter inkomstkällor utanför den institution, där han hade sin egent¬
liga verksamhet, skulle då långt mera koncentrera all kraft och hela
sitt intresse på arbetsuppgifterna inom Sveriges geologiska under¬
sökning.
Én annan i samband med tjänsten stående biinkomst vore den
nettobehållning, som kunde uppstå av på rekvisition från andra statens
verk, kommunala myndigheter eller enskilda företagna geologiska ut¬
redningar, vilka av tjänstemännen utfördes genom undersökningens för¬
medling. Sådana uppdrag för enskilda måste anses relativt inkomst¬
bringande, om än ej nämnda verksamhet hittills tagit sådan omfattning,
att inkomsten därav utgjorde någon mer betydande faktor i geologernas
årsinkomst.
De biinkomster, vilka geologerna helt och hållet utom tjänsten
kunde påräkna, vore åtminstone för närvarande så obetydliga, att de
näppeligen förtjänade i detta sammanhang anföras.
Med ledning av tillgängliga taxeringsuppgifter funne man, att medel¬
talet av geologernas beskattade årsinkomster år 19011 utgjort 5,200 kronor,
medan motsvarande tal för samtliga i Stockholm bosatta lektorer belöpte sig
till ej mindre än 9,150 kronor. Åven om alla de lektorer, vilka på grund av en¬
skild förmögenhet eller andra omständigheter deklarerade för mer än 10,000
kronors årsinkomst, utgallrades vid denna beräkning, bleve dock medel-
Nionde huvudtiteln.
333
talet för de återstående 7,450 kronor. I trots av att den från staten [77.]
utgående avlöningen vore lika, hade sålunda lektorerna en 2,250 kronor
högre årsinkomst än geologerna, vilket givetvis förklarades därav, att
de dels åtnjöte det kommunala bidraget av 700 kronor, dels både väsent¬
ligen större biinkomster än geologerna. Att dessa senare ej i högre
grad, än som nu vore fallet, kunde på enskild väg öka sin årsinkomst,
berodde på arten av deras tjänstgöring, som under vintertiden bunde
dem 6 timmar på tjänsterummet och under tiden 15 maj—1 oktober
så fullständigt toge dem i anspråk, att då inga som helst möjligheter
till biförtjänster förelåge.
Vad som i tjänstemännens framställning samt i denna chefens
skrivelse blivit anfört syntes till fullo ådagalägga, att nämnda tjänste¬
mäns avlöningar ej kunde anses tillräckliga för betryggande av en
någorlunda bekymmerfri existens. Redan då likställigheten med lek¬
torerna år 1875 fastslogs på grund av den stora likheten i kompetens¬
villkor för de två grupperna av tjänstemän, hade betonats, att geologernas
tjänstgöring måste anses både trägnare och mera hälsoförstörande än
lektorernas. I och med Sveriges geologiska undersöknings överförande
på ordinarie stat hade geologernas tjänstgöring blivit än ytterligare
utsträckt och deras handlingsfrihet genom ett antal restriktiva bestäm¬
melser begränsad.
Genom den av 1909 års Riksdag beslutade löneregleringen för
antikvarierna vid vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien hade
ett nytt, betydelsefullt moment för bedömande av geologernas av¬
löningsfråga tillkommit. Likställigheten med antikvarierna såväl i fråga
om kompetensvillkor som tjänstgöringens art och omfattning hade i
tjänstemännens skrivelse blivit så väl utredd, att chefen ansåge sig
kunna i detta fall endast hänvisa till densamma.
Chefen har slutligen anhållit, att Kungl. .Maj:i täcktes föreslå
Riksdagen, att åt tjänstemännen vid Sveriges geologiska undersökning-
måtte, i likhet med vad redan skett beträffande antikvarierna vid nämnda
akademi, beredas samma avlöningsförmåner, som tillkomma andra
normalgradens tjänstemän.
För den händelse Kungl. Maj:t skulle finna mindre lämpligt att
redan år 1911 förelägga Riksdagen förslag till ny reglering av tjänste¬
männens vid Sveriges geologiska undersökning avlöningar, har chefen,
under hänvisning till hurusom nämnda tjänstemän i realiteten vore vida
ogynnsammare lottade än lektorerna vid elementarläroverken, alternativt
hemställt, att åt tjänstemännen vid Sveriges geologiska undersökning-
måtte beredas av statsmedel utgående dyrortstillägg av 700 kronor,
334
Nionde huvudtiteln.
[77.] motsvarande det kommunala bidrag, som komme de i Stockholm tjänst¬
görande läroverkslektorerna till godo.
Vare sig det ena eller andra av ovanstående alternativ vunne
Kung!. Maj:ts gillande, hemställdes, att Kungl. Maj:t täcktes föreslå
Riksdagen att öka anslaget för arvoden till på fritid utfört geologiskt
författarskap till 2,000 kronor samt medgiva, att även kartbladsbe-
skrivningar, författade på fritid, måtte kunna honoreras av detta anslag.
1 skrivelse den 21 oktober 1912 hava samma tjänstemän vid under¬
sökningen, som undertecknat ovan omförmälda ansökning av den 7
januari 1911, ånyo påkallat Kungl. Maj:ts uppmärksamhet för — såsom
de uttrycka sig — deras löneinkomsters otillräcklighet och deras därav
orsakade bekymmersamma, att icke säga ohållbara ställning. Sedan
sökandena ingivit sin föregående ansökning, hade levnadskostnaderna
stigit i oroväckande .grad. Sökandena anhölle nu, att Kungl. Maj:t
måtte hos instundande Riksdag göra framställning om provisorisk av-
löningsförbättring för tjänstemännen vid Sveriges geologiska under¬
sökning.
Departements- Det är icke mer än fyra år sedan frågan om lönereglering för
chef en. Sveriges geologiska undersöknings tjänstemän var föremål för Kungl.
Maj:ts och Riksdagens övervägande och beslut. På grund härav kan
det synas mindre lämpligt att redan nu ånyo bringa denna angelägenhet
på tal och underställa den Kungl. Maj:ts prövning. Under vanliga för¬
hållanden skulle detta uppenbarligen icke heller bort komma i fråga.
Emellertid föreligga härvidlag sådana omständigheter, att ovan angivna
skäl icke är tillräckligt för ett avvisande utan vidare av de gjorda
framställningarna. Det synes mig nämligen alldeles påtagligt, att den
oro för sin och sina familjers utkomst, som tjänstemännen i sina skri¬
velser uttalat, vilar på en tung erfarenhet, som ej tillåtit dem att vänta
längre, ehuru de måste hava fullt insett det vanskliga i att ifrågasätta
ändring i en så nyligen fastställd lönereglering.
Uti de skrivelser, för vilka här ovan redogjorts, har med mycken
styrka framhållits, att nämnda lönereglering icke i verkligheten beredde
tjänstemännen den löneförbättring, av vilken de vore i oundgängligt
behov. Sagda lönereglering hade till följd av de med densamma för¬
knippade avdragen till tjänstemännens egen pensionering och till civil¬
statens änke- och pupillkassa jämte de stadgade inskränkningarna i
tjänstemännens möjligheter att skaffa sig extra inkomster, särskilt bort¬
tagandet av rätten till honorar för på fritid författade kartbladsbeskriv-
Tjäna le-
männens
ansökning
n/i o 1912.
Nionde huvudtiteln.
335
ningar, icke medfört någon avsevärd ökning i de inkomster, de förut [77.]
haft att tillgå för sitt uppehälle.
Vid undersökning, huru härmed förhåller sig, bör man uppenbar¬
ligen bortse från befordringsavgifterna till nämnda änke- och pupillkasa,
enär dessa avgifter representera blott en snart övergående utgift.
Jämför man de nuvarande avlöningsförhållandena, under iakttagande
av avdraget till den egna pensioneringen och årsavgiften till pensions¬
kassan, med den avlöning, som geologerna åtnjöto åren 1908 och 1909,
sedan de erhållit tillfällig avlöningsförbättring med 900 kronor, visar
sig verkligen, att den behållna avlöningen inom alla lönegrader, utom i
den vid löneregleringen tillkomna femte lönegraden, är icke oväsentligt
lägre än under nyssnämnda bägge år. Tager man hänsyn blott till
avgiften för egen pensionering — vilket betraktelsesätt står i överens¬
stämmelse med Riksdagens åtgärd år 1907 att sänka den av Ivungl.
M;ij:t föreslagna avlöningsförbättringen från 1,000 till 900 kronor just
under åberopande av läroverkslektorernas skyldighet att vidkännas dylikt
avdrag — finner man likaledes, att löneregleringen endast för den nya
femte lönegraden medfört förhöjning, under det att fortfarande för alla
de övriga en, om ock ringa, sänkning inträtt i den behållna avlöningen.
Om man därjämte tager hänsyn till det av tjänstemännen nu påpekade
och av undersökningens chef kraftigt vitsordade förhållandet, att tjänste¬
männens tillfällen till extra inkomster i tjänsten minskats genom de vid
löneregleringen förknippade villkoren, torde uppgiften, att deras avlönings¬
förmåner icke genom löneregleringen blivit i allmänhet taget förbättrade,
få anses hava visat sig vara riktig.
Men 1909 års lönereglering hade icke så mycket till uppgift att
bereda tjänstemännen förbättrade avlöningar — dessa hade de i huvud¬
sak redan fått genom den tillfälliga avlöningsförbättringen, som beslöts
år 1907 — utan fastmera att uppföra den statsinstitution, där de tjänst¬
göra, på ordinarie stat. Genom de vid löneregleringen förbundna vill¬
koren kom densamma till och med, såsom undersökningens chef fram¬
hållit, att för tjänstemännen te sig övervägande såsom ett skärpande av
fordringarna på tjänstemännen utan förbättring i deras avlöning.
Man bör sålunda vid övervägandet av ifrågavarande ärende utgå
från det betraktelsesätt, att geologernas avlöningar i det hela taget för¬
blivit oförändrade alltsedan början av år 1908, då avlöningstillägget
första gången erhölls. Att tjänstemännens avlöningsförhållanden numera
äro förmånligare än vad de voro före sistnämnda tidpunkt, torde ej
kunna förnekas. Men tjänstemännen framhålla och söka ådagalägga,
att denna förbättring ingahmda i verkligheten varit så stor, som behovet
336
Nionde huvudtiteln.
[77.] krävt, och än mindre stått i skäligt förhållande till den arbetsprodukt,
som fordras av dem.
Deras resonemang i sådant syfte rör sig så att säga utefter två
linjer. Vid den ena utgå de från den alltsedan år 1875 flerfaldiga
gånger upprepade jämförelsen mellan geologerna och de allmänna läro¬
verkens lektorer. Då man avsett att likställa dessa tjänstemannakatego¬
rier i ekonomiskt avseende samt därvid uppenbarligen ansett, att vad
som kunde räcka för lektorers levnadsbehov borde även räcka för geo¬
logers, söka geologerna nu visa, att en dylik likställighet ingalunda
genom 1909 års lönereglering i verkligheten bereddes dem, utan att de
äro avsevärt sämre tillgodosedda. I sammanhang härmed framhålles,
att, även om full likställighet skulle, i strid mot verkliga förhållandet,
hava blivit vunnen, dessa avlöningar, vilka läroverkslektorerna numera
funnit vara för sig för laga, lika väl och, när hänsyn tages till deras
arbete i tjänsten, med ännu större fog måste anses vara för låga för
geologerna.
Den andra beviskedjan utgår från eu kritik just av berörda jäm¬
förelse med läroverkslektorerna och söker ådagalägga, att geologernas
och lektorernas tjänstebefattningar äro i flera hänseenden varandra så
väsentligt olika, att den omnämnda likställigheten dem emellan arfbe¬
rättigad och att därför strävandet att åstadkomma sådan likställighet
bor övergivas. I anslutning härtill hava sökandena sökt påvisa, att
närmare likhet funnes mellan geologerna och statstjänstemän i andra
normalgraden, särskilt antikvarierna vid vitterhets-, historie- och anti¬
kvitetsakademien.
Yad då först vidkommer frågan, huruvida numera likställighet
mellan geologer och lektorer vunnits i fråga om deras inkomster av
tjänsten, må erinras, att sökandena icke bestrida, att detta ägt rum, yad
själva beloppet av avlöningen av statsmedel angår. Men de söka visa,
att lektorerna, åtminstone i huvudstaden, där ju även geologerna äro
bosatta, hava dels på grund av sin tjänst en högre inkomst än geo¬
logerna och dels med anledning av tjänstens beskaffenhet tillfälle till
inkomster, från vilka geologerna äro utestängda.
I förstnämnda hänseende framhålles, att Stockholms kommun be¬
viljar lektorerna vid läroverken hyresbidrag å 700 kronor, under det
att geologerna sakna dylik inkomst, oaktat de lika med lektorerna få
vidkännas svårigheterna av huvudstadens höga bostadshyror in. m.
Denna skillnad är oförneklig. Det är uppenbart, att hyresbidrag från
kommunen icke kan ifrågakomma för sådana statstjänstemän som geo¬
logerna. Men man kan hålla före, att det är kommunens ensak, om
Monde huvudtiteln.
337
den vill ge lektorerna hyresbidrag, och att staten därav icke behöver
föranledas till att ge vissa statstjänstemän motsvarande ersättning. Mot
ett dylikt betraktelsesätt kunna dock enligt min mening två invänd¬
ningar göras. Dels att just likställigheten med lektorerna varit ett
tema, till vilket man städse återkommit vid behandlingen av geologer¬
nas avlöningsfråga, och ett mål, som man uppställt för sig. Dels ock
att staten själv erkänt behovet av att i någon mån anpassa sina tjänste¬
mäns tjänsteinkomster efter levnadskostnaderna å olika orter och därför
i regel medgivit ortstillägg å dyrare platser, isynnerhet huvudstaden.
Något sådant tillägg har icke medgivits geologerna just på grund av
att lektorernas avlöning tagits till förebild, utan har deras avlöning
utmätts till likhet med lektors, även om denne är placerad å den
billigaste läroverksorten i riket. Att icke staten själv medgivit lektorerna
i Stockholm ortstillägg, bör icke i nu förevarande avseende vara avgö¬
rande, då de ju faktiskt åtnjuta sådant från kommunen, vilket i sin
ordning beror på särskilda, för denna tjänstemannakårs verksamhet
egendomliga förhållanden.
Det finnes för övrigt ett färskt exempel på, att staten medgivit
hyresbidrag åt sådana med lektorer vid de allmänna läroverken
direkt jämförbara lärare i Stockholm, vilkas undervisningsverksamhet
icke i lika hög grad som läroverkslektorernas har lokalt intresse och
till vilka kommunalt hyresbidrag därför ej kan påräknas Jag tillåter
mig nämligen erinra, hurusom Kungl. Maj:t i proposition nr 148 år
1909 föreslog, att till lektorer med flera vid högre lärarinneseminariet
skulle utgå hyresersättning från inskrivningsavgifterna med belopp,
som Kungl. Maj:t skulle äga att inom en viss gräns bestämma, samt
att Riksdagen medgav, att dylik hyresersättning finge utgå, men ansåg
beloppen böra bestämmas av Riksdagen, vilket skedde sålunda, att hyres-
ersättningen för lektor vid seminariet sattes till 700 kronor, eller just
samma belopp, som läroverkslektorerna i Stockholm åtnjuta från kom¬
munen.
I det senare, ovan antydda avseendet framhålles, att lektorerna i
huvudstaden hava tillfälle att genom undervisning i enskilda läroanstalter
och genom privat undervisning erhålla avsevärda biinkomster, vilka icke
stå geologerna till buds. Denna olikhet torde väsentligen betingas av
tjänstgöringens art och tjänstetidens längd samt av den tid på dagen, då
den infaller, ävensom därav, att geologerna i regel under tiden 15 maj
—1 oktober äro upptagna av fältarbeten. Undersökningens chef har,
såsom ovan meddelats, lämnat en utredning angående de extra inkom¬
ster, som undersökningens tjänstemän kunna påräkna av sin tjänst, och
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 43
[77.]
338
Nionde huvudtiteln.
synas dessa icke kunna beräknas högre än till i medeltal några få
hundratal kronor. Chefen har tillika anfört, att de biinkomster, som
geologerna kunna påräkna utom tjänsten, äro så obetydliga, att de
näppeligen förtjäna att anföras. På grund av taxeringsuppgifter har
bemälde chef även sökt visa, att i medeltal geologernas deklarerade
årsinkomst uppgår till endast ungefär två tredjedelar av de lektorers i
Stockholm, vilka icke på grund av enskild förmögenhet eller andra or¬
saker deklarera för mer än 10,000 kronors inkomst.
Om än icke någon alltför stor betydelse får tillmätas sistnämnda
på taxeringsuppgifterna grundade jämförelse, synes det mig i allt fall
uppenbart, att lektorerna i huvudstaden i vida större omfattning än geo¬
logerna hava tillfälle att bereda sig biinkomster, och att dessa inkom¬
ster kunna för dem uppgå till högst avsevärda belopp. Det må vara,
att detta är en sak, som icke direkt har med tjänsten att göra, men
det medför ovedersägligen en faktisk olikhet mellan de bägge med var¬
andra jämförda kategorierna av statstjänare, vilken olikhet till väsentlig
del betingas därav, att staten för den i bägge fallen lika avlöningen
kräver olika art och grad av arbete, som i ena fallet möjliggör och i
det andra nästan förhindrar förvärvandet av biinkomster.
Då sålunda redan för närvarande olikheter i för geologerna ogynn¬
sam riktning finnas mellan dem och läroverkslektorerna i Stockholm i
fråga om möjligheten att av sin tjänst eller eljest skaffa sig tillräckligt
livsuppehälle, är det givet, att de skäl, som förmått nämnda lärare att
påyrka höjda avlöningar, i ännu högre grad göra sig gällande för geo¬
logerna. Aven om man, i strid med geologernas egen uppfattning
härutinnan, fasthåller vid jämförelsen med lektorerna i avlöningshän-
seende, måste man dock, med nu anförda fakta inför ögonen, erkänna
det rättmätiga i kravet på en löneförbättring för nu ifrågavarande
tjänstemän.
Vad beträffar geologernas påstående att här omnämnda jämförelse
med läroverkslektorerna icke längre kunde eller borde upprätthållas,
utan tjänsten såsom geolog snarare betingade en jämförelse med de
statstjänare, vilkas avlöningar reglerats efter vanliga avlöningstyper,
samt deras på en sådan uppfattning grundade hemställan att dem måtte
beredas samma avlöningsförmåner, som nu tillkomma andra normalgradens
tjänstemän, så anser jag mig för närvarande icke böra i vidare mån
uttala mig därom än att jag håller före, att en så omfattande förändring
icke lämpligen bör vidtagas utan föregående utredning, helst av löne-
regleringskommittén.
Emellertid synas mig, av skäl som förut anförts, geologiska under-
Nionde huvudtiteln.
339
sökningens tjänstemäns avlöningsförhållanden för närvarande vara för
dem så ofördelaktiga, att jag icke anser mig kunna underlåta att före¬
slå, att ett tillfälligt avlöningsbidrag må utgå till dem i avvaktan på den
sålunda angivna utredningens resultat. Enligt vad statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet förut denna dag anmält är han betänkt
på att föreslå Eders Kungl. Maj:t att i särskild proposition till Riks¬
dagen hemställa om provisorisk löneförbättring för läroverkslärarna,
däri inbegripet lektorerna. Oberoende av sistnämnda frågas utgång
torde emellertid åt geologiska undersökningens tjänstemän böra, på sätt
jag nyss hemställt, beredas ett tillfälligt avlöningsbidrag. Beloppet av
detta bidrag vill jag föreslå till 700 kronor, dels på grund av att hyres¬
bidrag till lektor i Stockholm — även lektor vid högre lärarinneseminariet
— utgår med detta belopp och dels därför att ett högre bidragsbelopp
skulle kunna försvåra en blivande lönereglering. Bidraget synes liksom
för seminarielektorerna böra benämnas hyresbidrag.
För undersökningens elva tjänstemän skulle hela beloppet utgöra
7,700 kronor.
Undersökningens chef har därjämte föreslagit, att ökade medel
måtte anvisas för att möjliggöra utgivande av ersättning för ut¬
arbetande å fritid av kartbladsbeskrivningar. Detta förslag kan jag icke
för närvarande tillstyrka.
På grund av vad sålunda anförts hemställer jag, att Eders Kungl.
Maj:t måtte föreslå Riksdagen
att för beredande av hyresbidrag åt tjänste¬
männen vid Sveriges geologiska undersökning med
700 kronor för varje tjänsteman å extra stat för år
1914 anvisa ett anslag av........................ kronor 7,700.
d. Expenser till Sveriges geologiska undersökning.
Vid anmälan av utgiftsbehoven under riksstatens åttonde huvud¬
titel har statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet förut denna
dag hemställt om anvisande av vissa anslag, som föranleddes av natur¬
historiska riksmuseets blivande flyttning till dess nya byggnader vid
Frescati, samt därvid omförmält, hurusom av de beräknade sammanlagda
kostnaderna till avlöning åt en maskinist samt tre eldare borde å Sve¬
riges geologiska undersökning, för vilken ny byggnad uppföres i sam¬
band med riksmuseets byggnader, belöpa 882 kronor samt av kostnaden
för nattvakt å samma undersökning falla ett belopp av 324 kronor.
[77.]
[78.]
Expenser
till Sveriges
geologiska
undersökning.
(extra anslag.)
340
Nionde huvudtiteln.
Chefen, för nämnda undersökning har i underdånig skrivelse den
30 december 1912 hemställt om anvisande av medel för gäldande såväl
av nämnda bägge belopp som även av vissa andra av utflyttningen till
Frescati föranledda utgifter för undersökningen enligt följande tablå:
|
Nuvarande
kostnad.
|
Beräknad
kostnad
för de nya
lokalerna.
|
Erforderlig
anslags-
förhöjning.
|
1
Städning ..................................................................
|
1,020
|
2,400
|
1,380
|
Rengöring.................................................................
|
450
|
1,100
|
650
|
Värme .....................................................................
|
1,475
|
2,700
|
1,225
|
Elektrisk belysning......................................................
|
—
|
750
|
750
|
Glödlampor ............................................................
|
—
|
132
|
132
|
Vatten .....................................................................
|
75
|
376
|
301
|
Gasförbrukning .........................................................
|
390
|
1,080
|
690
|
Gasledningar ............................................................
|
—
|
100
|
100
|
Telefoner ..................................................................
|
166
|
500
|
334
|
Frakter och transporter.......................................
|
550
|
1,000
|
450
|
Brandförsäkring .........................................................
|
52
|
350
|
298
|
Eldarepersonal...........................................................
|
—
|
882
|
882
|
Nattvakt ................................................................
|
—
|
324
|
324
|
Oförutsedda utgifter .................................................
|
—
|
484
|
484
|
Summa kronor
|
4,178
|
12,178
|
8,000
|
Bemälde chef bär angående de särskilda posterna anfört följande.
Posterna för städning och rengöring vore beräknade i avrundade
tal med hänsyn tagen å ena sidan till nuvarande kostnaderna för dessa
poster och å den andra till förhållandet mellan de nuvarande och de nya
lokalernas arealer.
Posten för värme vore beräknad med ledning dels av överinten-
dentsämbetets skrivelse till vetenskapsakademien den 5 mars 1912, dels
av vetenskapsakademiens underdåniga skrivelse den 5 juni 1912. Av
den totala kostnaden, 15,000 kronor, både 18 procent i enlighet med
överintendentsämbetets förslag påförts Sveriges geologiska undersök¬
ning.
Posten för elektrisk belysning både beräknats med ledning av
överintendentsämbetets nyssnämnda skrivelse, jämförd med vetenskaps¬
akademiens skrivelse, i vilken nämndes, att enligt ett av akademien
Monde huvudtiteln.
341
förordat förslag 4,100 kronor = 84.5 procent av kela kostnaden skulle [78.]
komma på akademien. Häremot svarade 750 kronor = 15.5 procent
såsom undersökningens andel.
Posterna för glödlampor, vatten, gasförbrukning och gasledningar
vore beräknade med ledning av överintendentsämbetets nämnda skri¬
velse.
Posten för telefoner vore angiven med ledning av en vid under¬
sökningen företagen utredning rörande den minsta möjliga utrustning
med rikstelefonapparater, som lämpligen kunde ifrågakomma i de nya
lokalerna.
Posten för frakter och transporter vore beräknad med utgångspunkt
från de nuvarande kostnaderna och med hänsyn tagen jämväl till de
förändrade förhållandena vid Frescati.
Rörande posten för brandförsäkring förtjänade anföras, att för när¬
varande endast undersökningens inventarier vore försäkrade till ett be¬
lopp av 95,000 kronor. Det hade emellertid ansetts lämpligt att i de
nya lokalerna försäkra inventarier till 200,000 kronor samt samlingar
till 500,000 kronor.
Posterna för eldarpersonal och nattvakt vore beräknade med led¬
ning av uppgifter från ecklesiastikdepartementet.
Till sist hade för oförutsedda utgifter beräknats 484 kronor.
På grund härav har bemälde chef anhållit, att ett anslag av 8,000
kronor måtte anvisas för detta ändamål.
Mot ifrågavarande framställning och de till grund för densamma Departements-
liggande beräkningarna, vilka delvis finnas åberopade i ovannämnda av chefen-
chefen för ecklesiastikdepartementet förut denna dag gjorda framställ¬
ning, har jag ej något att erinra. Ehuru förevarande framställning
avser tillgodoseende av behov, som genom undersökningens förflyttning
till dess nya lokaler komma att bliva av stadigvarande natur, anser jag
likväl att, då för närvarande beräkningen av kostnaderna givetvis är
ganska osäker, det är lämpligt att tillsvidare uppföra det erforderliga
anslaget å extra stat.
Jag hemställer därför, att Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå Riks¬
dagen
att å extra stat för år 1914 för Sveriges geolo¬
giska undersöknings behov anvisa till avlöning åt en
maskinist och tre eldare, till nattlig bevakning samt
till expenser i övrigt ett anslag av ...... kronor 8,000.
342
Nionde huvudtiteln.
e. Utredning om torvtillgångarna i södra Sverige.
[79.] I skrivelse till Kungl. Maj:t den 9 november 1912 bär cliefen för
rjlredt™lf om Sveriges geologiska undersökning, professorn J. G. Andersson framställt
tuiqångarna i förslag om företagande av utredning rörande storleken och beskaffen-
sodra Sverige. |ie^eu av torvtillgångarna i södra Sverige. I denna skrivelse bär bemälde
(extra anslag.) chef anfört följande:
Sveriges geo- »På grund av vårt lands nästan fullständiga saknad av sådana
logiska un- högvärdiga mineraliska bränsleämnen som stenkol och bergolja hava
våra över hela landet utbredda tor vförekomster under de senaste årtiondena
varit föremål såväl för den enskilda företagsamheten som för stats¬
makternas livliga intresse. Betydande summor hava av allmänna medel
offrats för frammanande av en omfattande och ekonomiskt bärkraftig
torvbränsleindustri. Visserligen har utvecklingen på detta område gått
vida långsammare, än man gärna velat hoppas, och i många fall hava
resultaten av försöksverksamheten icke motsvarat de gjorda uppoffringarna
av tid och penningar. Emellertid hava dock under de senare åren upp¬
slag framkommit, vilka synas innebära vissa förhoppningar, att torv-
bränsleproblemet möjligen ganska snart och på olika vägar kan komma
att vinna ekonomisk såväl som teknisk lösning.
Vid den tidpunkt, då en effektiv torvförädlingsmetod verkligen
föreligger och tillgodogörandet av landets bränntorvstillgångar i stor skala
begynner, komma säkerligen statsmakterna att för utredningar av olika
slag behöva tillförlitliga uppgifter rörande tillgångarna av detta råmaterial
såväl för landet i dess helhet som för dess olika delar.
Såsom nedan närmare skall visas, föreligga för närvarande ej ens
approximativt tillförlitliga svar på dessa frågor, och jag har fördenskull
med biträde av Sveriges geologiska undersöknings torvgeolog fil. lic.
L. von Post och i samförstånd med statens förste torvingenjör kapten
E. Wallgren uppgjort nedan i detalj framlagda plan för eu preliminär,
men till sina huvuddrag pålitlig utredning rörande storleken och be¬
skaffenheten av landets torvtillgångar.
På bränutorv och andra industriellt användbara torvslag på grund
av sitt förekomstsätt i naturen svårligen kunna regionalt undersökas
vart för sig, omfattar förslaget en inventering av ej blott torvbränslena
utan jämväl övriga torvslag, t. ex. strötorv. Såsom av det följande
torde framgå, skulle ett avskiljande av de ur bränslesynpunkt mindre-
värdiga torvslagen icke medföra någon sänkning av de beräknade
Nionde huvudtiteln.
343
kostnaderna. Därtill kommer, att torvslag, som nu icke lämpa sig för [79.]
bränsleberedning, möjligen i en framtid kunna finna dylik användning.
I det läge torvindustrien för närvarande befinner sig — jag syftar
därpå, att väl i denna dag knappast något fullt rationellt awerknings-
ocli förädlingssystem på detta område föreligger eller i varje händelse
icke blivit i större skala ekonomiskt prövat — bör utredningen helt och
hållet inriktas på att bestämma kvantiteten råtorv. Härvid böra de
viktigaste och såsom bränsleråämne mest olikvärdiga torvslagen sär¬
skiljas, icke minst med hänsyn till att det vid eu framtida rationell
torvbränsleindustri i stor skala möjligen kommer att befinnas lämpligt
att för olika råämnen tillämpa olika förädlingssystem. År en dylik
utredning en gång bringad till någorlunda slutgiltigt resultat, har en
fast grundval vunnits för vidare kalkyler över kvantiteten färdigt torv-
bränsle efter olika framställningsmetoder, såväl de hittills använda som
de mera utvecklade, vilka vi torde böra avvakta, innan »torvproblemet»
kan anses vara definitivt löst.
Redan vår kännedom om de svenska torvmarkernas areal är för
närvarande i hög grad otillfredsställande. De siffror, som pläga anföras,
äro H. Steinmetz’ 1897 offentliggjorda arealer »vattensjuk mark» inom
Sveriges olika län. Emellertid kunna dessä tal icke ens anses approxima¬
tivt riktiga, såsom nogsamt torde framgå av nedanstående jämförelse
mellan Steinmetz’ siffror och svenska mosskulturföreningens för vissa län
föreliggande torvarealuppgifter.
Mosskulturföreningens arealsiffror äro erhållna genom planimetrering
å geologiska eller ekonomiska kartor. Då emellertid dylika kartor före¬
ligga endast för en mindre del av vårt land och för vissa icke obetydliga
områden t. o. m. goda topografiska kartor saknas, är det tydligt, att
den av mosskulturföreningen inslagna vägen icke inom en någorlunda
nära liggande framtid kan leda till exakt kännedom om Sveriges totala
torvmarkareal.
Ännu mera osäkra och ofullständiga äro de kvantitetsberåkning ar,
som föreligga rörande vårt lands tillgångar av industriellt användbar
torv. Den oftast citerade siffran är 4 milliarder ton färdig bränntorv
inom Göta- och Svealand. Denna siffra grundar sig på en år 1868 av
Steinmetz.
Mosslmltur-
föreningen.
Fel hos
Steinmetz.
Kristianstads län
Blekinge län.........
Värmlands län ...
Malmöhus län.....
45,600 har 68,320 har
5,000 » 17,626 »
200,000 » 97,849 »
12,200 » 24,081 »
— 49.6 %
— 252.4 %
+ 54.1 %
— 97.4 %
Nionde huvudtiteln.
344
dåvarande chefen för Sveriges geologiska undersökning A. Erdmann till
Kungl. Maj:t lämnad uppgift, att nämnda landsdelars torvareal ut¬
gjorde cirka 10 procent av hela ytan, samt på ett genom grov skatt¬
ning erhållet medeltal för mossarnas mäktighet, 2 m. Åven om det
nämnda talet möjligen angiver storleksordningen av den torvkvantitet,
Göta- och Svealand innehålla, finnes för närvarande ingen som helst
möjlighet att ens tillnärmelsevis beräkna dess felamplitud; och om,
såsom en och annan författare försökt, de angivna grundsiffrorna över¬
flyttas på norrländska förhållanden, erhållas kvantitetstal, vilkas fel tro¬
ligen överstiga 100 procent.
Om alltså icke ens försöken att på grundvalen av vår nuvarande
kännedom om Sveriges torvmossar uppskatta landets torvtillgång in
summa kunna anses leda till närmelsevis tillfredsställande resultat, måste
det betecknas såsom helt enkelt outförbar! att utan omfattande nya
undersökningar i naturen framlägga kvantitetsuppgifter för de skilda,
ur industriell synpunkt viktiga torvslagen. Väl har svenska mosskultur-
föreningen genom sina länsundersökningar lämnat värdefulla bidrag till
den kvalitativa kännedomen om våra torvslag och deras utbredning-
inom olika landsdelar, men kvantiteterna undandraga sig även i de bäst
undersökta länen varje kalkyl.
Kvantitativa undersökningar hava visserligen utförts av statens
torvingenjörer och andra torvexperter över ett betydande antal enskilda
mossar. Men dessa undersökningar hava föranletts av enskilda torv-
industriidkares mer eller mindre tillfälliga krav och äro av denna orsak
alltför ojämnt fördelade över landet för att kunna brukas som under¬
lag för en generell kvantitetsberäkning. Vidare äro torvingenjörerna
av lätt insedda skäl förhiudrade att betunga rekvirenterna med andra
undersökningar än dem, som för tillfället krävas, och deras mossunder-
sökningar måste därför till planläggning, omfattning och metod helt
och hållet betingas av torvindustrieus nuvarande ställning. Såsom också
från svenska mosskulturföreningen med skärpa framhållits, finnas ingå
garantier, att icke åtminstone vad torvbränslet beträffar en väsentligt
ny frågeställning för den praktiska torvundersökningen kan framkomma,
mot vars skärpta och mera nyanserade krav undersökningsdokument av
den nuvarande typen icke komma att svara.
Utan överdrift kan alltså sägas, att det för närvarande icke. är
möjligt att på grundvalen av vare sig facklitteraturen eller offentliga
och andra tillgängliga arkiv ens approximativt beräkna vårt lands totala
torvtillgång än mindre att fördela denna på olika landsdelar och torvslag.
Den enda metod, medels vilken en fullt exakt kännedom om
Nionde huvudtiteln.
345
mängden och beskaffenheten av vårt lands torvtillgångar kan vinnas,
är givetvis en undersökning av samtliga våra mossar. Ett dylikt före¬
tag måste emellertid med hänsyn till vårt lands stora utsträckning och
i jämförelse därmed begränsade ekonomiska resurser tills vidare anses
ligga utanför möjlighetens gräns. Om nämligen, lågt räknat, 12.5
procent av Sveriges yta eller 5,600,000 har antagas bestå av torvjord
och man vidare antager, att en person kan medhinna 25 har per dag,
skulle för en fullständig torvinventering krävas 224,000 fältarbetsdagar.
Med en personal av 10 personer och 100 effektiva fältarbetsdagar per
år för var och en av dessa skulle alltså en dylik inventering kunna
slutföras först på cirka 225 år. Ville man bli färdig inom rimlig tid
t. ex. på 20 år, måste mer än 100 personer anställas. Kostnaderna för
detta slags arbete kunna icke, även om förrättningsmännens dagtrakta¬
mente sättes till blott 6 kronor per dag, nedbringas under 10 kronor
per dag, vilket alltså för en personal av 100 man enbart för fältarbetena
ger en årskostnad av minst 100,000 kronor. Härtill komina löner för
den nödvändiga fasta personalen samt kostnaderna för organisation,
registrering o. s. v.
Det må nämnas, att man icke ens i Nordamerikas Förenta Stater
ansett en på denna princip byggd inventering av landets torvtillgångar
praktiskt utförbar.
Om man emellertid anser en någorlunda noggrann kännedom om
vårt lands viktigare naturtillgångar vara en oundgänglig förutsättning-
för en rationell rikshushållning, måste en väg sökas, på vilken för rimlig
kostnad och på rimlig tid en approximativt riktig kvantitetssiffra för
landets torvtillgångar står att vinna.
Tre möjligheter kunna härvidlag tänkas:
1. Undersökning av vissa typmossar och tillämpande av den vunna
erfarenheten på hela landet;
2. Undersökning av större provytor;
3. Undersökning av landet i dess helhet medels en geometrisk
analysmetod.
De två första metoderna äro de, medels vilka vissa av Nordame¬
rikas Förenta Stater sökt genomföra sin torvinventering. Mot dem båda
kan emellertid anmärkas, att resultaten under alla förhållanden undan¬
draga sig varje effektiv kontroll. Det sannolika felets storlek kan på
sin höjd gissningsvis bestämmas. Härtill kommer, att det i vårt ur topo¬
grafisk, klimatologisk och geologisk synpunkt i hög grad omväxlande
land bleve snart sagt omöjligt att utvälja provytor — än mindre en¬
skilda typmossar — som tillfredsställande representera hela området.
Bihang till Riksdagens 'protokoll 1913. 1 sand. 44
346
Nionde huvudtiteln.
Principen för de geometriska analysmetoder, vilka på senare åren
med allt större framgång införts i de empiriska vetenskapernas teknik
samt, något modifierade, i praktiken, t. ex. i skogsvården, är följande:
den relativa mängden av en massas beståndsdelar angives av det för¬
hållande, i vilket desamma genomskäras av ett genom massan draget
linjesystem — eu indikatrix — av en mot den åsyftade noggrannheten
och massans struktur svarande sammanlagd längd. Erfarenheten visar,
att t. ex. en bergarts mineralogiska sammansättning kan på detta sätt
bestämmas med nästan vilken noggrannhet man önskar; och nyligen
har, som bekant, ett försök gjorts att efter liknande princip taxera
Sveriges skogar. Det resultat, som härvid uppnåtts, har överträffat de
djärvaste förväntningar.
Sedan ett par år tillbaka har Sveriges geologiska undersökning
övervägt, huruvida icke på den nu antydda vägen en lösning av vårt
lands torvinventeringsfråga stode att vinna, och under den gångna som¬
maren har ett ganska omfattande inventeringsförsök i fältet anställts.
Resultatet av detta försöksarbete har blivit sådant, att geologiska
undersökningen nu vågar inför Kungl. Maj:t framlägga underdånigt
förslag om en inventering av Sveriges torvtillgångar efter den nyss
angivna principen.
Den metod, geologiska undersökningen har att föreslå, är följande:
Landet genomdrages av ett indikatrixsystem av erforderlig längd.
Detta system består av räta linjer, vilka helt upprekognosceras i fältet.
För varje på indikatrix fallande snitt genom torvmark uppmätes en nog¬
grann, på nivellerade borrningar grundad profil, å vilken de skilda torv-
slagen vart för sig angivas. Härigenom erhålles, oberoende av kartorna,
såväl landets torvarealprocent som siffror för mossarnas medelmäktighet
och sammansättning. Det sammanförda profilmaterialet bildar så att
säga en matematiskt konstruerad genomsnittsmosse, i vilken de verk¬
ligen befintliga olika mosstyperna representeras proportionellt både rela-
tive varandra och landet i dess helhet. Torvarealprocenten blir lika
med summan av indikatrixlinjernas torvsnitt, uttryckt i procent av sam¬
manlagda indikatrixlinjen; och det undersökta områdets torvkvantitet
erhålles enligt formeln
t
T = — O,
i
där T är den sökta torvmängden, t summan av torvsnittens profilareor,
i indikatrixsystemets längdsumma och 0 det undersökta områdets areal.
Monde huvudtiteln.
347
Önskar man veta kvantiteten av ett visst torvslag, införes i formeln
detta torvslags sammanlagda profilarea i stället för t.
Det är tydligt, att noggrannheten av de erhållna siffrorna blir
proportionell mot indihatrixsystemets täthet.
Genom en på detta sätt genomförd inventering vinnes i form av
siffror med bestämbart sannolikt fel en översikt av landets totala förråd
av torv samt dettas fördelning på såväl olika landsdelar som de för
olika ändamål användbara förslagen. Däremot får man naturligtvis
icke av en dylik undersökning vänta annat än rent tillfälliga detalj-
uppgifter rörande enstaka mossar.
Under arbetet insamlas systematiskt torvprov i stor utsträckning,
vilka sedermera underkastas noggrann kemisk, fysikalisk och biologisk
analys. På grundvalen av dessa analyser sammandrages en utförlig
karakteristik av torvslagen, varvid hänsyn bör tagas ej minst till dessas
olika utbildning i olika landsdelar.
Sveriges geologiska undersöknings detta år utförda försöksinvente-
ring avsåg att dels empiriskt fastställa förhållandet mellan sannolikt fel
och inventeringslinjernas inbördes avstånd, dels utreda kostnaden för
linjernas genomarbetande. För detta ändamål genomdrogs ett område
om cirka 5,300 kvadratkilometer, beläget i nordvästra Skåne och syd¬
västra Småland, av ett system av öst-västliga inventeringslinjer med en
sammanlagd längd av 215 kilometer. Avståndet mellan linjerna var
22.2 kilometer.
Området hade valts så, att det omfattade ganska olikartade trakter,
varjämte dess torvareal genom mosskulturföreningens kartundersökning
var någorlunda väl känd. Genom linjeundersökningen erhölls torvmarks-
procenten 17.4, medan mosskulturföreningens arealuppgifter ge 17.7 pro¬
cent. Försöket måste alltså på denna punkt anses hava slagit särdeles
väl ut, i det de båda, på olika vägar framkomna siffrorna differera med
blott 0.3 procent eller 1.7 procent av den medels linjemetoden erhållna.
Det sannolika felet hos den blivande torvinventeringens resultat
bör icke överstiga 10 procent för södra Sveriges vidkommande. För
Norrland, där den blivande torvindustrien väl i allmänhet torde komma
att utvecklas långsammare än i södra Sveriges tätare bebyggda områden,
och där inventeringsarbetet av flera skäl komme att ställa sig avsevärt
kostsammare, har jag ansett kravet på noggrannhet böra sänkas, så att
det sannolika felet blir mindre än 25 procent. Önskar man längre fram
erhålla siffror med större noggrannhet, behöver man blott till det glesare
systemet föga ett antal nya linjer, så att inventeringslinjernas längd-
summa kommer att svara mot den åsyftade noggrannheten.
348
Nionde huvudtiteln.
Gränsen mellan de båda inventeringsområdena bör läggas vid
6lista breddgraden.
Enligt den förlidna sommarens erfarenheter fordras för området
söder om 61° n. br. 4,140 kilometer inventeringslinje eller 2,070 arbets¬
dagar och för det norra 2,700 kilometer inventeringslinje eller 1,350
arbetsdagar. Med 7 rekognoscörer och en årlig fältarbetstid av 100
dagar för var och eu av dessa kan inventeringsarbetet alltså slutföras
på 3 år inom det södra och 2 år inom det norra området.
Rekognosceringskostnaden för varje kilometer inventeringslinje har
befunnits vara kronor 6.2 5, om förrättningsmännens reseersättning, liksom
extrageologernas, utgår efter resereglementets 5:te klass. Till grund för
denna siffra ligga 300 kilometer rekognoscerad linje, nämligen utom för¬
söksområdets linjesystem ett par linjestycken utanför detta, vilka med-
togos, för att ännu flera grader av mossrikedom skulle bliva represen¬
terade i försöket.
Det har under försöksarbetet visat sig, att ledaren icke kan på¬
räknas medhinna något egentligt linjearbete. För att rekognoscörernas
arbete må bliva möjligast uniformt, och om nödig hänsyn skall kunna
tagas till varje trakts säregenskaper, måste ledaren genom täta besök
på de skilda arbetsplatserna noga följa arbetets framåtskridande. Till
ledarens resor, för vilka ersättning utgår efter resereglementets 4:de
klass, böra 2,000 kronor för år anslås. Totala kostnaderna för fält¬
arbetena inom det södra inventeringsområdet bliva alltså 25,875 + 6,000
kronor eller avrundat tillhopa 32,000 kronor.
Det varje sommar erhållna materialet av profiler och prov bör
fullständigt genomarbetas under den efterföljande vintern. För att detta
skall kunna ske, fordras vid ledarens sida ett fast anställt, kemiskt, bio¬
logiskt och matematiskt skolat biträde. Detta biträdes avlöning kan icke
sättas lägre än 2,400 kronor per år.
För borrar och övrig instrumentutrustning behövas för en gång
2,000 kronor samt för expenser vid bearbetningen 1,300 kronor årligen.
Efterföljande tablå utvisar de beräknade kostnaderna för en linje¬
inventering av torvtillgångarna i Sverige söder om 61° n. br., avsedd
att slutföras på 3 år:
Fältarbeten............................................................ 32,000: —
Utrustning............................................................ 2,000: —
Avlöning åt assistenten.................................. 7,200: —
Expenser under bearbetningen .................... 3,900: —
Summa kronor 45,100
Nionde huvudtiteln.
349
Det erforderliga årsanslaget blir alltså kronor 15,033.33 eller av¬
rundat 15,000 kronor.
En kostnadsberäkning efter enahanda principer och med hänsyn
tagen till de högre ai'betsomkostnaderna ger för det norra området med
dess 2,700 kilometer inventeringslinje 44,000 kronor eller, om arbetet
utföres på 2 år, 22,000 kronor per år. Beviljandet av denna summa
torde emellertid lämpligen kunna anstå, till dess resultatet av invente¬
ringen inom det södra området helt eller delvis kan överblickas och
därigenom ett fastare underlag vunnits för inventering sarbetets definitiva
planläggning inom det norra området.
Med stöd av det ovan anförda får jag i underdånighet anhålla,
att Kung!. Maj:t täcktes till näst sammanträdande Riksdag avlåta
nådig proposition om beviljande av ett anslag, stort 45,000 kronor, föl¬
en utredning rörande storleken och beskaffenheten av torvtillgångarna i
södra Sverige intill 61° n. br. att genom Sveriges geologiska undersök¬
ning utföras under 3 år, samt att för arbetets påskyndande tredjedelen
av nämnda anslag, 15,000 kronor, måtte anvisas redan för år 1913.»
Med anledning av denna framställning inkom styrelsen för svenska
mosskulturföreningen till Kungl. Maj:t med en så lydande skrift:
»I underdånig skrivelse den 9 november 1912 har Sveriges geolo¬
giska undersökning föreslagit en preliminär inventering av Sveriges
bränntorvtillgångar.
Med anledning härav får styrelsen för svenska mosskulturföreningen
underdånigst meddela följande.
Sedan mer än tjugu år tillbaka har svenska mosskulturföreningen
årligen låtit verkställa preliminära undersökningar av torvmarkernas flora
och de ingående torvarternas botaniska och kemiska beskaffenhet samt
bruksvärde i olika delar av landet, och har föreningens tidskrift meddelat
korta resuméer av de viktigaste resultaten. Genom dessa undersökningar
har man så småningom fått en allmän bild av torvmarkernas beskaffen¬
het, kunnat klassificera dem och lämnat viktiga bidrag till frågan om
olika torvarters utbredning och användbarhet för kultur, bränntorv och
torvströ. På liknande sätt hava inventeringar sedermera påbörjats i
andra länder och även Sveriges geologiska undersökning är i sitt projekt
benägen att följa eu liknande metod.
Vid dessa undersökningar har den principen följts att i första
hand avskilja all torvjord med högre odlingsvärde d. v. s. mera kväve¬
rik för sig och icke inrangera den under bränntorv, även om den där¬
till är lämplig.
[79.]
Svenska
mosskultur-
föreningens
styrelse.
350
Nionde huvudtiteln.
Svenska mosskulturföreningen håller nämligen före, att den till¬
fälliga bränslebesparing, som kan vinnas, icke motsvaras av de förluster
i form av uppbrännt kväve, som därvid uppstå. Redan nu finnas
sålunda fabriker, vilka årligen avtorva V»—1 hektar yppersta åkerjord
med en kvävehalt av minst 3 procent, d. v. s. med cirka 4.5 kilogram
kväve per kubikmeter. Vad som återstår efter avtorvningen är endast
oanvändbara, vattenfyllda hålor.
Åven om man i vissa fall skulle kunna medgiva, att i djupare
torvmarker av detta slag de övre lagren borttagas, så möter detta ofta
stora svårigheter, då industrien av driftekonomiska skäl önskar taga allt.
I många fall skulle avlägsnandet av enbart de övre lagren sänka
markytan så mycket, att fältet till följd av det höga grundvattenståndet
bleve odugligt för kultur utan alltför betungande torrläggningskostnader.
Dylika marker borde således icke få räknas till bränntorvjordar.
I andra länder har man haft uppmärksamheten riktad härpå och
genom lagar sökt hindra dylik rovdrift. Sålunda stadgas i Holland,
att vid bränntorvtagning måste sörjas för, att marken efteråt kan
odlas. I preussiska lantdagen framlade regeringen 1912 ett förslag
efter holländskt mönster. Å alla torvmarker av mer än 25 hektar
får torvtäkt äga rum endast efter i varje fäll av ortsmyndigheterna
lämnat tillstånd.
Det nu föreliggande förslaget tar ingen hänsyn härtill, utan
är meningen den, att all till bränsle användbar torv upptages som
bränntorv.
Aven den föreslagna metoden måste hos var och en i saken invigd
väcka stora betänkligheter och i förhållande till de jämförelsevis höga
kostnaderna (45,000: —), vad tillförlitlighet beträffar icke uppfylla de
fordringar, som med fog måste ställas på densamma. Den blir i alla
händelser rätt problematisk, varjämte hos torvmarkerna inom samma
distrikt förutsättes en likformighet, som icke existerar.
Meningen är ju att genomdraga landet med i öster och väster
gående parallella linjer på 22.5 kilometers avstånd och att, när en mosse
då träffas, göra en serie borrningar tvärs över mossen och på så vis få
fram en profil. Emellertid kan det nu hända, att linjen framgår mellan
nord- och sydspetsarna av stora mosskomplex, vilka sålunda icke komma
att medräknas. I vissa fäll går linjen mitt över mossen, då man får
enbart torvströ, ehuru vikarna innehålla bränntorv, i andra fäll över
vikarna, ehuru största delen av mossen består av torvströ. Många värde¬
fulla bränntorvmossar komma även att ligga mellan parallellerna.
Nionde huvudtiteln.
351
Styrelsen vågar påstå, att en dylik metod blir mycket vilseledande
och kan ge upphov till överdrivna föreställningar om våra bränntorv¬
tillgångar, så mycket mera som däri kommer att inbegripas även
våra yppersta kulturjordar. Som ett exempel kan framhållas, att Gott-
land kunde få ett mycket högt procenttal för bränntorv, ehuru dess
kväverika torvmarker borde vara fritagna från exploatering för bränsle¬
ändamål.
I strid mot Sveriges geologiska undersöknings påstående, att svenska
mosskulturföreningens arbeten icke lämna något stöd för en beräkning
av landets torvtillgångar, hålla vi före, att så är fallet. De årligen
publicerade uppgifterna stödja sig på rekognosceringar, detaljundersök¬
ningar och uppgifter, som på stället inhämtats ur andras detaljunder¬
sökningar å industrimossar. Föreningen har emellertid hittills med
dessa undersökningar endast avsett att få eu fast grund att basera mera
ingående undersökningar på.
Med ledning av det delvis publicerade materialet, botaniska och
kemiska analysböcker, utlåtanden, översiktskartor etc., som under årens
lopp insamlats, synes det styrelsen möjligt att på kort tid och med
rimliga kostnader kunna göra en rätt noggrann utredning av bränntorv¬
tillgångarna i södra och mellersta Sverige med beaktande av våra åsikter
rörande tor vmarkernas lämpligaste användning.
Man kan nämligen på förhand utesluta alla marker, som äro
odlade eller utpekats som odlingsvärda. Av de återstående kimna vidare
flertalet torvmarker under 20 hektar uteslutas. För fabriksdrift i större
skala kunna dessa icke komma i fråga, då nämligen arbetslinjens i
allmänhet ringa längd, mossens hastiga utgrävning och torkfältens snabbt
minskade storlek icke medger nedläggande av större kostnader i före¬
taget. Dylika mossar kunna till en tid vara av betydelse för närmaste
orten, men spela ingen roll i bränsleutgiftsposten för landet i dess
helhet.
När man på detta sätt på förhand tagit reda på de mossar, som
möjligen kunna ifrågakomma för bränsleberedning, blir antalet icke större,
än att det på den av Sveriges geologiska undersökning föreslagna tiden
bör vara möjligt att i detalj undersöka dem och på så vis få fram, icke
en preliminär, utan en verklig totalsiffra av syd- och mellan-Sveriges
bränsleförråd i torvm ar kerna.
Styrelsen anser sig i detta sammanhang böra påpeka, att i åt¬
skilliga länder (Norge, Danmark, Finland, Österrike) torvmarkernas prak¬
tiska utnyttjande så i ena som andra avseendet är förlagt till särskilda
anstalter med ungefär liknande organisation och arbetssätt som svenska
[79.]
352
tionde huvudtiteln.
[79.]
Chefen för
Sveriges
geologiska
undersök¬
ning s/i2 1912.
mosskulturföreningens, och fördelen härav är då, att allmänheten endast
har ett ställe att vända sig till för att erhålla upplysningar.
Då det material, som vid ovan anförda inventering insamlas, är
av ofantligt värde för praktiken, borde det ej splittras på liera händer,
utan helst samlas hos den anstalt, som genom sin upplysningsverk¬
samhet och sina konsulenter står i den livligaste och mest direkta rapport
med allmänheten. Avsevärda besparingar torde också kunna göras, då
svenska mosskulturföreningen redan äger de laboratorier och fackmän
på området, som erfordras.
På grund av vad som här ovan anförts, får svenska mosskultur¬
föreningens styrelse härmed i underdånighet anföra,
att den av Sveriges geologiska undersökning föreslagna metoden
är alltför osäker och tar för litet hänsyn till de verkliga förhållandena
för att kunna tjäna som grund för bedömande av landets bränn¬
torv- och torvströtillgångar samt blir i alla händelser icke annat än
preliminär;
att ett vida tillförlitligare resultat enligt styrelsens förmenande kan
ernås på sätt, som här ovan angivits, inom rimlig tid och för ungefär
samma kostnad;
att en undersökning i enlighet med styrelsens förslag i förhål¬
lande till kostnaderna representerar en betydligt allsidigare utredning-
av torvmarkernas lämpligaste användningssätt än indikatrixmetoden;
samt att, om Kungl. Maj:t finner en dylik inventering av be¬
hovet påkallad och ställer nödiga medel till förfogande, svenska moss¬
kulturföreningen, som äger laboratorier och fackmän på området, är
villig- att medverka vid en dylik inventering.»
Chefen för Sveriges geologiska undersökning- har i infordrat och
den 3 december 1912 avgivet utlåtande över mosskulturföreningens
styrelses ovanintagna skrift anfört följande:
»Alltsedan den torvgeologiska, specialkunskapen blev representerad
vid Sveriges geologiska undersökning, har undersökningen haft sin upp¬
märksamhet riktad på »torvfrågan» och särskilt sökt klargöra, vilka i
samband med denna stående statsintressen, undersökningen ägde skyl¬
dighet att företräda. En av huvudpunkterna på det arbetsprogram,
undersökningen sålunda på detta område uppgjort, har från början varit
att söka åvägabringa så vitt möjligt säkra uppgifter rörande storleken
och beskaffenheten av landets torvtillgångar.
I början av år 1911 ingick meddelande från exekutivkommittén
för den XII:te internationella geologkongressen, vilken kommer att sam-
Nionde huvudtiteln.
353
manträda i Canada år 1913, att en världsenquéte rörande fossila bränslen
planerades, vilken sålunda kunde komma att behandla jämväl jordens
bränntorvtillgångar. Då alltså en förfrågan angående vårt lands till¬
gångar av detta råmaterial vore att vänta, uppdrog jag åt undersök¬
ningens torvgeolog att utarbeta en plan för en approximativ uppskatt¬
ning av landets förråd av torvbränslen. En av torvgeologens första
åtgärder var att till svenska mosskulturföreningens föreståndare rikta
en förfrågan, huruvida föreningen vore villig att giva svar på ett even¬
tuellt spörsmål av antytt innehåll. Härpå svarade föreningens före¬
ståndare i brev av den 27 februari 1911, ’att föreningen icke hade till¬
räckliga arbetskrafter och tid därtill, samt att dess material ej räckte
till’. Med anledning härav utarbetades det 'Utkast till plan för en
preliminär inventering av Sveriges bränntorvtillgångar’, vilket såsom
bilaga b åtföljer denna skrivelse. Utkastet’ tillställdes omedelbart
svenska mosskulturföreningen med anhållan om dess uttalande rörande
planen; och dess föreståndare avgav den 6 mars 1911 i anledning härav
närslutna yttrande b. Genom detta yttrande ansåg jag svenska moss¬
kulturföreningen hava anslutit sig såväl till Sveriges geologiska under¬
söknings åsikt, att vår kännedom om Sveriges torvtillgångar vore i hög
grad bristfällig, som jämväl i princip till undersökningens torvinvente-
ringsplan, det senare dock med en viss reservation mot den då ännu
oprövade geometriska analysmetoden.
När sedermera den canadensiska världsenquéten begränsades till
stenkol och sålunda vår torvinventeringsfråga ur denna synpunkt icke
längre var aktuell, fick planen med hänsyn till andra, mera brådskande
ärenden för en tid vila. Emellertid framkommo under de första måna¬
derna av detta år vissa antydningar därom, att ’torvbränsleproblemet’
möjligen vore närmare sin praktiska lösning, än man förut haft skäl
att antaga. På det att staten icke, för den händelse en mera omfattande
torvbränsleindustri uppstode inom en nära framtid, på grund av bris¬
tande kännedom om landets torvtillgångar skulle vara mindre väl rustad
att på ett rationellt sätt med hänsyn till en dylik industri effektivt
tillvarataga det allmännas intressen, ansåg jag geologiska undersökningen
pliktig att ofördröjligen återupptaga torvinventeringsfrågan.
I syfte att i möjligaste mån förebygga dubbelarbete och för att
statens samtliga disponibla arbetskrafter måtte kunna på mest rationella
sätt utnyttjas, uppdrog lantbruksstyrelsen på mitt förslag åt förste
torvingenjören att med Sveriges geologiska undersökning överlägga
b Dessa bilagor äro bär uteslutna.
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand.
[79.]
45
354
Nionde huvudtiteln.
[79.] bland annat rörande den planerade torvinventeringen. Vid den konferens,
som på grund härav höllsden 4 april detta år, biträdde förste torvingenjören
i princip geologiska undersökningens inventeringsplan. Därjämte be¬
slöts, dels att torvingenjörerna skulle i anslutning till Sveriges geologiska
undersöknings översiktligt hållna undersökning ur enahanda synpunkter
i detalj undersöka staten tillhöriga större mossar, dels att geologiska
undersökningens metod skulle ytterligare utarbetas och prövas genom
ett fältförsök under den kommande sommaren samt att därvid i och
för uppnående av likformighet mellan torvingenjörernas och geologiska
undersökningens arbeten en representant för de förra skulle deltaga i
undersökningens försöksinventering.
Genom försöksarbetet konstaterades metodens ändamålsenlighet
och bekräftades i stort sett den på förhand uppgjorda kostnadsberäk¬
ningen, varför tiden ansågs vara kommen att för Kungl. Maj:t fram¬
lägga underdånigt förslag till en torvinventering efter Sveriges geolo¬
giska undersöknings principer. I detta förslag har den 1911 preliminärt
utarbetade metoden icke undergått någon principiell förändring, men
ytterligare skärpts, varjämte utredningen till sin omfattning vidgats, så
att indikatrixsystemet — och därmed noggrannheten — gjorts tre gånger
större, än vad ursprungligen föreslagits.
Med hänsyn till frågans nu relaterade utveckling måste det i hög-
grad förvåna mig, att svenska mosskulturföreningens styrelse ansett sig
böra hos Kungl. Maj:t anmäla reservation mot geologiska undersök¬
ningens förslag; och än mera överraskande blir det att finna, hurusom
styrelsens i formen skarpa kritik mot detsamma vilar på en alltigenom
oriktig tolkning av min underdåniga skrivelse av den 9 november detta år.
Enligt styrelsens uppfattning skulle geologiska undersökningens
förslag därutinnan vara ur principiell synpunkt ofullständigt eller en¬
sidigt, att all till bränsle användbar torv komme att upptagas såsom
bränntorv, alltså jämväl de torvslag, vilka på grund av hög kvävehalt
bilda ypperlig åkerjord. Vidare måste — enligt styrelsen — den före¬
slagna metoden ’hos var och en i saken invigd väcka stora betänklig¬
heter’ ; den 'blir mycket vilseledande och kan ge upphov till överdrivna
föreställningar om våra bränntorvtillgångar’.
Styrelsens första anmärkning behandlas lämpligast i samband med
diskussionen av den princip, på vilken styrelsen bygger sitt förslag till
torvinventering. Dessförinnan några ord om styrelsens anmärkning mot
den geometriska analysmetodens tillämplighet.
Styrelsen motiverar sin kategoriska förkastelsedom dels därmed,
’att hos torvmarkerna inom samma distrikt förutsattes en likformighet,
Nionde huvudtiteln.
355
som icke existerar, dels — och framför allt — därmed, att invente-
ringslinjerna komme att skära mossarna på ett missvisande sätt. 'Det
kan hända — skriver styrelsen — 'att linjen framgår mellan nord-
och syd spetsarna av stora mosskomplex, vilka sålunda ej komma att
medräknas. I vissa fall går linjen mitt över mossen, då man får enbart
torvströ, ehuru vikarna innehålla bränntorv, i andra fall över vikarna,
ehuru större delen av mossen består av torvströ’. Det är att beklaga,
att styrelsen icke trängt tillräckligt djupt in i frågan för att inse, att
just detta förhållande — att nämligen mossarna, om blott materialet
blir tillräckligt stort, skäras på alla tänkbara sätt — ger metoden dess
berättigande och utgör dess styrka. Sammanräknas de skilda moss-snitten,
erhållas nämligen medeltal, i vilka ej blott mossarnas olika byggnad
inom olika partier kommer till synes, utan jämväl varje distrikts moss-
typer avspeglas. Att så är förhållandet, kan medels sannolikhetskalkyl
visas och framgår ytterligare av erfarenheten från skilda områden t. ex.
den nu avslutade försök staxeringen av Värmlands skogar, där ett liknande
förfaringssätt tillämpas, samt — icke minst — genom resultatet av
Sveriges geologiska undersöknings inventeringsförsök, vilket, såsom
tidigare anförts, omfattade ej mindre än 300 kilometer upprekognoscerad
inventerings linje. Vad särskilt den av styrelsen supponerade fordran
på likformighet hos mossarna inom samma distrikt angår, visar det av
Sveriges geologiska undersökning insamlade materialet särdeles vackert,
dels att mossarna inom ett begränsat område med hänsyn till utveck¬
lingshistoria och lagerföljd verkligen låta sig sammanföras till ett fåtal
typer, dels att, då i en ny trakt en ny typ uppträder, denna genast
gör sig gällande i inventeringsmaterialet.
Styrelsens principiella anmärkning mot Sveriges geologiska under¬
söknings förslag kan formuleras sålunda: detta tager icke hänsyn där¬
till, att torv med en viss kvävehalt på grund av sitt höga odlingsvärde
icke bör räknas som bränntorv, även om den är användbar som sådan.
Ett noggrannare genomläsande av geologiska undersökningens
förslag borde emellertid hava givit vid handen, att denna plan icke
åsyftar att rubricera torven vare sig som bränntorv, strötorv eller odlings-
jord. Tvärtom är ju meningen, att den totala torvmängden skall upp¬
delas på naturliga torvslag med vissa biologiska, kemiska och fysikaliska
egenskaper. Det blir sedan industriernas, respektive mosskulturens sak
att på grundvalen härav räkna ut, huru ett visst torvslag bör utnyttjas
för att giva största möjliga valuta.
Härmed är jag inne på det positiva momentet i styrelsens under¬
dåniga meddelande, nämligen förslaget att från inventeringen utesluta
356
Nionde huvudtiteln.
vissa torvmarker, främst dem, vilka 'äro odlade eller utpekats som
odlingsvärda'. Denna tanke måste jag i min tur finna vara ägnad att
väcka synnerligen stora betänkligheter.
Enligt min mening är nämligen den första och viktigaste förut¬
sättningen för alla statens förrådsstatistiska utredningar, att inga som
helst förutfattade meningar tillåtas inverka på desammas planläggning
och utförande. I detta fall måste det betecknas såsom mindre framsynt
och på grund därav förkastligt att taga hänsyn till exploateringskon-
junkturer, om vilkas fortvaro det icke är möjligt att yttra sig, men
vilka, åtminstone delvis, enstämmigt erkännas vara betingade av de
industriella metodernas låga ståndpunkt.
Jag medger villigt, att det ur allmän såväl som privat synpunkt
kan vara upprörande misshushållning, då stora mängder kväve uppbrännas
av en primitiv bränntorvindustri och att detta under nuvarande för¬
hållanden kan böra förhindras genom lagstiftning. Möjligt är, att så
kommer att vara förhållandet, även då torvbränsleindustrien en gång
blivit en lönande storindustri; men lika väl ligger det inom möjlighetens
gräns, att de kväverika torvslagen då kunna och böra förädlas till ett
torvbränsle, vid vars framställning och användning kvävet icke går för¬
lorat. Det torde icke vara Kungl. Maj:t obekant, att redan nu
försök framkommit att på antydd väg lösa torvproblemet, i det i ut¬
landet flera fabriker startats, vilka genom retortkolning framställt torv-
koks och samtidigt tillvaratagit kolvätena såsom paraffin och oljor samt
kvävet i form av ammoniak. Väl hava dessa fabriker hittills ur eko¬
nomisk synpunkt slagit mindre väl ut. Men antagligen kommer förr
eller senare problemet att finna jämväl ekonomisk lösning. Om så sker,
kan en intressekonflikt lätt uppstå mellan å ena sidan industrien och å
andra jordbruket, i detta fall företrätt av svenska mosskulturföreningen,
åtminstone att döma av de utan reservation gjorda uttalandena i dess
styrelses underdåniga skrivelse. Det bleve då statsmakternas sak att
pröva och genom lämplig lagstiftning hålla de stridiga intressena i
jämnvikt. Att en torvinventering efter svenska mosskulturföreningens
metod i ett fall som detta icke skulle lämna någon som helst ledning,
ligger i öppen dag.
Åven den andra av styrelsen föreslagna inskränkningen måste jag-
för min del med hänsyn till statens intressen på det kraftigaste avvisa.
Styrelsen anser nämligen, att flertalet torvmarker under 20 har kan
uteslutas från inventeringen. Detta förslag baserar sig på det utan
tvivel riktiga påståendet, att dessa smärre mossar icke förmå bära kost¬
naderna för installation av torvverk av nutida typer. Det viktigaste
Nionde huvudtiteln.
357
skälet härför, torkfältens snabbt minskade storlek, betingas just av det
moment i den nuvarande bränntorvtill verkningen, som utgör största hindret
för dennas utveckling till storindustri, nämligen nödvändigheten att luft¬
torka torven. Om detta hinder faller, böra också småmossarna kunna
utnyttjas av storindustrien, helst då de, såsom ej sällan är fallet, ligga
i grupper och deras torv t. ex. medels linbanor kan föras till en central
fabrik. Det bleve för övrigt en jämförelsevis lätt sak att, om så ansåges
önskvärt, i geologiska undersökningens inventeringsresultat föra dessa
mossar på ett särskilt konto. Men att helt enkelt utesluta dem synes
mig innebära en betänklig minskning av inventeringens objektivitet.
Styrelsens påstående, att det 'med ledning av mosskulturföreningens
delvis publicerade material, dess botaniska och kemiska analysböcker,
utlåtanden, översiktskartor etc., som under årens lopp insamlats, synes
densamma möjligt att på kort tid och med rimliga kostnader kunna
göra en rätt noggrann beräkning av bränntorvtillgångarna i södra och
mellersta Sverige’, faller redan på den omedelbart följande reservationen:
'med beaktande av våra åsikter rörande torvmarkernas lämpligaste
användning’. Ty, såsom jag ovan sökt visa, torde en inskränkning
efter dessa åsikter icke vara förenlig med statens krav på en förutsätt¬
ningslös utredning. Styrelsens påstående ter sig för övrigt rätt över¬
raskande vid sidan av föreståndarens knappt två år förut gjorda, ovan
citerade uttalande, att föreningens material ej räcker till. Det är att
märka, att det då endast gällde att för den canadensiska världsenquéten
få något så när tillförlitliga överslagstal.
Det citerade yttrandet av mosskulturföreningens. föreståndare endast
bekräftade den uppfattning, till vilken geologiska undersökningens torv-
geolog redan kommit genom att ägna svenska mosskulturföreningens
torvgeologiska publikationer ett kritiskt detaljstudium. År nu denna
uppfattning oriktig, återstår det likväl för föreningen att visa, att dess
material verkligen låter sig på ett enhetligt sätt matematiskt behandlas,
samt att framlägga en pålitlig kostnadsberäkning och tidsplan såväl föl¬
en dylik behandling som för den nyundersökning av torvmarker, jämväl
mosskulturföreningen finner nödvändig.
Sedan jag ovan bemött-såväl styrelsens positiva förslag som dess
anmärkningar mot vår underdåniga framställning, finner jag önskvärt
att lämna en överblick av de alternativa arbetsvägar, som kunna tänkas
ifrågakomma vid en undersökning av landets torvtillgångar.
De utredningar och samlingar rörande denna fråga, som nu före¬
finnas hos lantbruksstyrelsen, Sveriges geologiska undersökning, moss¬
kulturföreningen, järnkontoret med flera institutioner, äro förarbeten av
358
Nionde huvudtiteln.
[79.] betydande värde och intresse, men det är dock obestridligt och har
jämväl av svenska mosskulturföreningen medgivits, att en allsidig och
enhetlig utredning rörande beskaffenheten och storleken av landets torv¬
tillgångar måste väsentligen baseras på nya, systematiskt organiserade
fältundersökningar. För dessa undersökningar äro två, i fråga om
kostnad och detaljering vitt skilda arbetsmetoder tänkbara.
l:o. Undersökning av ett tillräckligt stort antal indikatrixlinjer
med borrningar på 25 till 150 meter inom varje genomskuren mosse
och med allsidig, noggrann undersökning av de i varje sektion ingående
torvslagen.
2:o. Kartläggning av landets mossar i 1: 20,000 eller hellre ännu
större skala (1: 10,000 eller 1: 4,000) samt undersökning av varje enskild
mosse med borrpunkter till det antal, som den valda kartskalan tillåter.
Alternativ 1) är det förslag, som Sveriges geologiska undersökning
i underdånighet förelagt Kung! Maj:t till utförande inom södra och
mellersta Sverige.
Denna arbetsmetod, som är förbunden med relativt ringa kostnad,
ger en tillförlitlig kännedom om den totala torvtillgången och de olika
torvslagens förekomst inom landets skilda delar.
Alternativ 2) skulle utöver de enligt alternativ 1) vunna resultaten
ge en detaljerad kännedom om varje enskild mosse, en kunskap av
största betydelse för den enskilde markägaren eller industriidkare^ men
näppeligen oundgänglig för statens bedömande av de nationalekonomiska
problem, som uppkomma under torvindustriens utveckling.
En undersökning av landets torvmarker enligt alternativ 2) skulle
draga en till miljoner kronor uppgående kostnad, medan det å andra
sidan måste betonas, att en arealundersökning med mindre detaljering,
än i alternativ 2) angives, skulle bliva en halvmesyr, ej tillräckligt
detaljerad för att gagna industriella eller agrikulturella intressen.
Rörande de i statens ägo befintliga mossarna torde Kungl.
Maj:t i likhet med den enskilda mossägaren komma att alltmer känna
behovet av en detalj kartering, och med hänsyn härtill har statens förste
torvingenjör i samråd med Sveriges geologiska undersökning uppgjort
förslag till en genom torvingenjörernas försorg utförd detaljundersökning,
vilken, då den avser att omfatta mossar i landets skilda delar, kommer
att på ett lyckligt sätt komplettera den av Sveriges geologiska under¬
sökning föreslagna linjeinventeringen.
Då svenska staten i Sveriges geologiska iindersökning och torv-
ingenjörkåren äger två egna organ för undersökning av landets torv-
Nionde huvudtiteln.
359
mossar, måste det väcka förvåning-, att mosskulturföreningen vill hos
sig samla allt undersökningsarbete rörande torv.
Svenska mosskulturföreningens på många sätt visade intresse för
torvbränslefragan förtjänar allt erkännande, om än föreningens lruvud-
uppgift och dess stora landsgagneliga arbetsresultat ligga på det område,
som anges av föreningens namn: mossodlingen. Då en gång torvbränsle-
industrien verkligen kommer i gång i stor skala på fullt ekonomisk
basis, måste en viss konkurrens om mossarealerna uppstå mellan denna
industri och mosskulturen, en intressekonflikt, där staten torde få anled¬
ning att träda medlande emellan. Inför ett sådant sakläge torde det
vara uppenbart, att utredningen rörande landets torvtillgångar bör plan¬
läggas utan förutfattade meningar rörande de olika torvslagens använd¬
ning, att den bör omfatta. alla slag av torvförekomster samt att den bör
verkställas av en statsinstitution.
Under hänvisning till vad ovan blivit anfört, får jag sålunda i
underdånighet anhålla, att Kungl. Maj:t utan hänsyn till mosskultur¬
föreningens skrivelse täcktes godkänna den plan för en inventering
av torvtillgångarna i södra och mellersta Sverige, som jag föreslagit i
underdåniga skrivelsen av den 9 november detta år.»
Ärendet remitterades den 7 december 1912 till lantbruksstyrelsen,
som med utlåtande den 20 i samma månad överlämnade
dels en skrivelse i ämnet till lantbruksstyrelsen av den 17 maj
1912 från chefen för Sveriges geologiska undersökning, varmed översänts
protokoll över en mellan representanter för nämnda undersökning och statens
förste torvingenjör kaptenen E. Wallgren hållen överläggning rörande
ej mindre ordnande av torvstatistik för Sverige än även en inventering
av hela landets torvförråd jämte en till sagda protokoll hörande bilaga
ävensom en av chefen för nämnda undersökning och Wallgren den 15
april 1912 gemensamt avfattad framställning av de under överläggningen
behandlade frågorna samt därvid fattade beslut,
dels en skrivelse till lantbruksstyrelsen av den 5 november 1912
från bemälde Wallgren, innehållande förslag till deltagande från statens
torvtjänstemäns sida i den föreslagna torvinventeriniiren,
dels en utav ledaren av svenska mosskulturföreningens försöks¬
verksamhet filosofie doktorn H. von Feilitzen den 11 december 1912
upprättad P. M. med förklaringar i anledning av chefens för Sveriges
geologiska undersökning erinringar till Kungl. Makt av den 3 decem¬
ber 1912,
[79.]
Till lant-
bruksstyrel-
sen inkomna,
skrivelser.
360
Monde huvudtiteln.
dels ock eu av Wallgren den 17 december 1912 till lantbruks-
styrelsen avgiven utredning med motiveringar angående åstadkomman¬
det av vederbörlig moss-statistik, särskilt statens torvtjänstemäns andel
i denna utrednings åvägabringande.
Då de i förstnämnda protokoll m. m. omförmälda överläggningar
och framställningar resulterat i sistlidna sommars försöksarbeten och
chefens för Sveriges geologiska undersökning på grund av dem nu
framlagda förslag, torde det vara överflödigt att nu närmare redogöra
för desamma.
Förste torvingenjören Wallgrens framställning den 5 november
1912 har av lantbruksstyrelsen i huvudsak upptagits i särskild under¬
dånig skrivelse, för vilken jag senare torde få redogöra.
Doktor von Feilitzen söker i sin P. M. vederlägga chefens för
Sveriges geologiska undersökning kritik av svenska mosskultur t örenin¬
gens erinringar och sammanfattar mosskulturföreningens eget förslag
sålunda:
1) Det gäller att se till, vad som kan göras av de för kultur mindre-
värdiga och således nu för det mesta ödeliggande tor vmarkerna. För
att vinna tid uteslutas de smärre.
2) De större undersökas var för sig, varvid man far reda på de
olika mossarnas kvantiteter av olika torvslag och därmed också deras
bruksvärde.
Härigenom skulle man få reda på, vad vi i första hand hade av
för industri användbar torv och vad som med anledning härav borde
vidtagas av staten.
Wallgrens skrivelse av den 17 december 1912 innehåller i nu
förevarande avseende bland annat följande.
Frågan om en systematisk undersökning av landets torvtillgångar
hade länge stått på dagordningen. Sedan Sveriges geologiska under¬
sökning i slutet av 1850-talet började sin verksamhet, hade å dess geo¬
logiska kartblad med beskrivningar jämväl våra torvtillgångar behand¬
lats. Men enligt undersökningens egen utsago hade dessa uppskatt¬
ningar av våra torvtillgångar varit mera sporadiska och föga metodiska,
så att siffror för våra torvtillgångars totaluppskattning, byggda på dessa
undersökningar, knappast kunde hava något praktiskt värde.
Jämväl svenska mosskulturföreningen hade under de sista två
decennierna utfört mossundersökningar. Naturligtvis stode de därvid
erhållna resultaten angående mossarnas bedömande i kulturellt hänseende
över allt beröm, och det borde villigt erkännas, att vi hade mosskultur¬
föreningens torvgeologers forskningsresultat, liksom Sveriges geologiska
Nionde liurudtiteln.
361
undersöknings synnerligen utmärkta utredningar inom torvgeologien, att
tacka för den huvudsakliga kännedom vi nu ägde om mossfloran och
torvgeologien.
Men denna kännedom vore enligt torvingenjörernas och torv-
industrimännens erfarenheter ingalunda tillräcklig för bedömande av våra
torvtillgångar vid deras industriella utnyttjande. Mosskulturföreningens
torvgeologer hade efter sina länsundersökningar låtit publicera resuméer
över de viktigaste resultaten samt därvid ofta angivit jämväl torvens
bedömda nuvarande bruksvärde. Det vore ej att begära att den, som
speciellt intresserade sig för och därför kände särskilt till torvens kul¬
turella och geologiska egenskaper, alltid rätt skulle kunna bedöma
torvens egenskaper i torvindustriellt hänseende, då kännedomen om
torvindustriens betingelser väl särskilt tillhörde de fackmän, som hade
sin speciella verksamhet för denna industri. Dessutom kunde inga
kvantitativa beräkningar över respektive mossars torvtillgångar göras
med. ledning av de genom mosskulturföreningen publicerade under¬
sökningarna. Härtill komme, att mosskulturföreningen, vid beräkningen
av den för industriändamål användbara torvtillgången, önskade utesluta
alla odlade mossar samt dem, som utpekats som odlingsvärda, ävensom
mossar under 20 hektar. Härigenom bleve en terrinventering enligt
föreningens system ingalunda förutsättningslös.
Enligt reglementet för statens tor vingenjörer ålåge det dessa att
»biträda lantbruksstyrelsen vid fullgörandet av dess åligganden i avse¬
ende å torvindustrien». Dessa åligganden syntes kunna fullgöras till
större nytta för landet, ju mer ingående torvindustriens utvecklings¬
möjligheter kunde bedömas, och bland de viktigaste förutsättningarna
härför vore att äga en så fullständig och tillförlitlig mosstatistik som
möjligt, d. v. s. kännedom om det råmaterial, torvindustrien hade att
påräkna i sin fortsatta utveckling.
Bland . förste torvingenjörens i samma reglemente anbefallda ålig¬
ganden inginge även att tillhandagå allmänheten med råd och upplys¬
ningar i alla torvtekniska frågor. Detta hade beträffande våra torv¬
tillgångar i stor utsträckning ej kunnat ske just på grund av att torv¬
tillgångarna i respektive landsdelar ej allmänt undersökts i torvindustriellt
hänseende. Några exempel kunde anföras:
Då statens järnvägar omkring år 1902 utförde utredningar angå¬
ende lämpliga platser för kraftstationer för dessa järnvägars elektrifiering,
hade det befunnits, att till utfyllande av vattenkraften 5 torvkraft-
centraler mellan Stockholm och Malmö behövdes. Någon mosstatistik
hade ej funnits att bygga på, och den preliminära undersökning, Wallgren
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 46
362
Nionde huvudtiteln.
då under blott 3 veckors tid utförde, kunde enligt hans mening ej lämna
tillräckligt material för föreslåendet av de lämpligaste platserna.
I skrivelse den 14 juli 1910 hade vattenfallsstyrelsen begärt »upp¬
gift å förefintliga torvmossar framför allt i de södra och västra delarna
av landet och särskilt å dem som äro i statens hand,--■— rörande
den ekonomiska möjligheten av att använda torv för alstrande av elek¬
trisk energi för industriellt ändamål». På grund av att ej ens statens
mossar vore undersökta hade de begärda upplysningarna ej kunnat
lämnas.
Då torvpulverfrågan de senaste åren stått på dagordningen, hade
bland annat från delägarna i aktiebolaget Torv och värmländska bergs-
mannaföreningen förfrågningar inkommit på för torvpulverberedning
lämpliga mossar i Norrbotten och Bergslagen. Liknande förfrågningar
hade framkommit vid framförandet av torvströexport — torvkraftgas —
och våtkolningsfrågorna o. s. v. men ej kunnat besvaras av brist på
mosstatistik.
Dessutom erinrades om, att statens torvingenjörer hittills utfört
mossundersökningar så gott som uteslutande på grund av från allmän¬
heten insända rekvisitioner. Härigenom hade blott mossar här och var
i landet eller där för tillfället torvindustriellt intresse yppat sig blivit
av dessa tjänstemän undersökta. Under det att landets mossareal enligt
eu helt säkert mycket låg uppskattning antagits till omkring 5,600,000
hektar eller 12.5 procent av landets yta, hade statens torvtjänstemän
vid 1911 års början undersökt blott 35,300 hektar mossar eller knappt
0.7 procent av hela mossarealen.
Såsom ett mycket viktigt led i frågan om anskaffandet av ett
inhemskt bränsle till ersättande av det utländska stenkolet, måste be¬
traktas att äga kännedom om våra mossars innehåll både kvantitativt
och kvalitativt, för att vi skulle kunna planlägga för införandet, efter
ena eller andra metoden, av den rationella torvindustri, som skulle göra
oss oberoende av det utländska bränslet.
Genom den av Sveriges geologiska undersökning föreslagna linje-
inventeringsmetoden, vilken jämväl enligt Wallgrens uppfattning vore
den enda metod, som kunde tillämpas för att inom vissa gränser och
på kort tid bringa ett relativt tillförlitligt resultat, skulle för respektive
landsdelar erhållas uppgifter om våra mossar till arealprocent, de olika
torvslagens karakteristik, olika utbredning samt genomsnittlig samman¬
sättning och medelmäktighet. Detta vore en mycket viktig sak vid
torvfrågans framförande.
Nionde huvudtiteln.
363
Lantbruksstyrelsen har i förberörda utlåtande den 20 december
1912 anfört följande:
En uppskattning av landets torvtillgångar måste enligt lantbruks-
styrelsens mening anses synnerligen önskvärd. I samma mån som nya
möjligheter öppnades att på ett ekonomiskt fördelaktigt sätt använda de
vidsträckta mossmarker, som förefunnes i landets skilda delar, borde en
närmare kännedom om dem, deras utbredning och beskaffenhet bliva av
allt större betydelse. Av sådan anledning syntes det vara av synnerlig
vikt icke endast att åtgärder snarast möjligt bleve vidtagna för att vinna
den kännedom om vårt lands mossar, som nu saknades, utan ock att
det arbete, som härför krävdes, bleve planlagt på sådant sätt, att utföran¬
det av detsamma icke komme att taga alltför lång tid i anspråk.
Att det vid en uppskattning sådan som den nu ifrågasatta måste
betraktas såsom en avsevärd fördel, att de utförda undersökningarna
bleve så detaljerade som möjligt, syntes lantbruksstyrelsen uppenbart.
Den i ärendet förebragta utredningen gåve enligt styrelsens mening vid
handen, att vad härutinnan kunde fordras borde kunna utan alltför stora
kostnader ernås inom jämförelsevis begränsad tid, om det av Sveriges
geologiska undersökning framlagda förslaget genomfördes. Särskilt det
under nästlidna sommar av undersökningen utförda inventeringsförsöket
syntes utgöra ett påtagligt bevis för den ifrågavarande metodens lämplig¬
het för ändamålet. Då vidare noggrannare sifferuppgifter utan svårig¬
het kunde erhållas, för den händelse erfarenheten komme att visa sådana
vara erforderliga, framginge härav, att metoden ägde utvecklingsmöjlig¬
heter, som avsevärt ökade dess värde. Som jämnsides med uppskatt¬
ningen av den totala torvmängden en uppdelning med hänsyn till
naturliga torvslag med vissa biologiska, kemiska och fysikaliska egen¬
skaper enligt förslaget skulle komma att ske, borde på den föreslagna
vägen en kännedom även om arterna och beskaffenheten av den torv-
tillgång, landet ägde, kunna vinnas, som, fullständigad med bland annat
mosskulturföreningens länsundersökningar, borde kunna betecknas såsom
för nu ifrågavarande ändamål tillfyllestgörande.
På grund av vad sålunda anförts har lantbruksstyrelsen hemställt,
att Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder för åstadkommande av en upp¬
skattning av landets torvtillgångar i huvudsaklig överensstämmelse med
det av Sveriges geologiska undersökning framlagda förslaget.
I fråga om det förut om förmälda förslaget att i samband med
torvinventeringen verkställa eu detaljundersökning av staten tillhöriga
mossar, vilket förslag, i anslutning till de under våren 1912 förda
[79.]
Lantbruks,
styrelsens
utlåtande
20/ta 1912.
Tjuder sökning
av statens
mossar.
364
Nionde huvudtiteln.
[79.] överläggningarna mellan representanter för Sveriges geologiska under¬
sökning och förste torvingenjören Wallgren framlagts av den sist¬
nämnde, yttrar denne i sin förberörda skrivelse den 17 december 1912
bland annat följande:
Då staten toge kännedom om sina malmfyndigheter, skogar och
. vattenfall genom särskilda undersökningar, borde så ske jämväl med
mossarna. Statens mark skulle stiga i värde, om mossarna därå vore
kända till sitt innehåll. Kanske genom en ofta lätt åstadkommen avdik-
ning kunde en del mossar väl lämpa sig för skogsodling, vissa bli
begärliga för torvindustriella anläggningar o. s. v. Beträffande krono-
domänernas mossar, så kunde kännedom om deras egenskaper få betydelse
för kronoarrendatorerna härutinnan, att de kunde bereda sig billigt torv¬
strö och bränsle; arrendena kunde därigenom stiga, skog sparas. Om
en del av statens mossar, de som vore lämpliga för bränntorvberedning,
avdikades och planerades, så kunde, om det utländska stenkolet för oss
bleve otillgängligt, resurser finnas att rätt hastigt igångsätta torvindustri
å mossarna till lindrande av bränslenöden. Exemplet att staten under¬
söker sina mossar, skulle inverka på privata mossägare att låta göra
sammaledes.
Även borde erinras om, att, därest staten till utfyllandet av vatten-
kraftcentralerna för bland annat en kommande elektrifiering av våra
järnvägar anlade med torv drivna kraftcentraler, kännedom i torvindu-
striellt hänseende om i statens (eller enskild) ägo varande större mossar
vore av stor vikt.
AV allgren har vidare anfört, att i stort sett dessa undersökningar
syntes böra fortgå på följande sätt:
Sedan Sveriges geologiska undersökning bestämt, över vilka delar
av Sverige dess inventeringslinjer för året skulle framgå, borde veder¬
börande torvtjänsteman bland annat hos respektive jägmästare inhämta
uppgifter om, vilka statsmossar vore . belägna inom dessa landsdelar.
Genom kopiering av hos jägmästarna befintliga skogskartor i vad dessa
upptoge mossgränser och genom studium av andra handlingar, som
möjligen berörde dessa mossar, samt genom utväljande av de större
mossarna borde därefter respektive torvtjänstemän förskaffa sig stom-
kartor m. m. för arbetets planläggning. Med beräkning att åtminstone
5,000 hektar skulle hinna i detalj undersökas årligen, komrne staten att
efter de 3 första åren äga 15,000 hektar statsmossar så undersökta.
På grund av ändamålet med denna undersökning borde det naturligtvis
nu vara fråga om detaljundersökning av särskilt industrimossar, vilka
Monde huvudtiteln.
365
skulle utväljas vid den rekognoscering, som borde föregå detaljarbetet
å respektive mossar.
Lantbruksstyrelsen har i skrivelse den 20 december 1912 under¬
ställt frågan om en dylik undersökning av statens mossar Kungl. Maj:ts
prövning. Enligt det av förste torvingenjören uppgjorda förslaget hade
den årliga kostnaden för ifrågavarande undersökning, som skulle komma
att omfatta omkring 200 arbetsdagar under vart och ett av de tre år,
linjeinventeringen skulle komma att pågå. beräknats sålunda:
Hantlangning vid borrningar ..........................
|
.................. kronor 1,000: —
|
Diverse materialier ........................................
|
.................... » 200: —•
|
Analyseringskostnad för tagna torvprov.....
|
.................... » 1,500: —
|
Oförutsedda utgifter ..........................................
|
.................... » 300: —
|
|
tillhopa kronor 3,000: —
|
Enär rese- och traktamentsersättning till torvtjänstemännen vid dessa
förrättningar syntes kunna utgå av det till tjänstemännen anvisade rese¬
anslaget, hade särskilda medel härför icke blivit upptagna i kostnads¬
beräkningen.
Då det måste vara av stor vikt för staten att snarast möjligt
närmare lära känna omfattningen och beskaffenheten av de i dess ägo
befintliga mossmarker samt därtill komme, att det samarbete, som här
skulle komma till stånd mellan statens torvtjänstemän och Sveriges
geologiska undersökning, borde kunna bliva till nytta vid den av under¬
sökningen föreslagna uppskattningen av landets torvtillgångar, ville
lantbruksstyrelsen hemställa, att Kungl. Maj:t måtte ställa till styrelsens
förfogande ett belopp av 3,000 kronor för utförande, i samband med
omförmälda linjeinventering, av eu detaljundersökning av i främsta
rummet staten tillhöriga större mossar.
Den plan för en utredning rörande landets torvförekomster, vilken
nu framlagts av Sveriges geologiska undersökning och lantbruksstyrelsen,
avser att fylla en sedan länge känd brist i kunskapen om vårt lands
naturtillgångar. Ännu alltjämt nödgas man beträffande frågan om stor¬
leken av våra torvförekomster åtnöja sig med provisoriska arealuppmät¬
ningar för vissa delar av landet samt en summarisk överslags¬
beräkning.
De hittills föreliggande, särskilt de av mosskulturföreningen utförda
arealuppmätningarna äro grundade på geologiska och ekonomiska kartor
eller, vad angår trakter över vilka sådana kartor ej upprättats, på topo-
[79-]
Lantbruks-
styrelsens
skrivelse
30/,2 1912.
Departements-
chefen.
366
Nionde huvudtiteln.
grafiska kartor, som emellertid ej ens redovisa torvmossar utan endast
vattensjuk mark i allmänhet. Det är uppenbart, att planimetriska ar¬
beten på dessa i för ändamålet alltför små skalor utförda kartverk ej
kunna giva synnerligen tillförlitliga värden.
I ännu mycket högre grad gäller detta om den nämnda över¬
slagsberäkningen rörande torvtillgången i hela landet, vilken beräkning
är grundad på ganska godtyckliga antaganden rörande torvarealens
förhållande till hela landets areal och på en antagen medelmäktighet
för samtliga torvmarker. Man har sålunda anledning befara, att denna
uppskattning möjligen ger alldeles vilseledande föreställningar om stor¬
leken och värdet av de i torvmossarna magasinerade bränsleförråden.
Kunskapen om naturtillgångarna i våra torvmossar är sålunda
mycket bristfällig och otidsenlig. Att genom sammanställande av lant¬
mäterikartor och nymätning av de säkerligen mycket betydande delar
av landets torvmossar, över vilka sådana kartor ännu ej upprättats,
söka åvägabringa en detaljerad uppmätning av mossarna samt en där¬
emot svarande undersökning av de olika torvlagren medels borrningar
m. m. skulle givetvis draga mycket betydande kostnader samt en tids-
utdräkt av åtminstone några årtionden. Under sådana förhållanden
synes mig den av Sveriges geologiska undersökning nu föreslagna linje¬
inventeringen vara den bästa utvägen att på kort tid och för måttlig
kostnad vinna en tillräckligt tillförlitlig översikt över i första hand södra
Sveriges torvtillgångar. I denna uppfattning bestyrkes jag såväl genom
de av undersökningen sistlidna sommar utförda försöksarbetena, vilka
redan omfatta 7.5 procent av hela undersökningsområdet, som ock av
det synnerligen tillfredsställande resultatet av den nyligen avslutade
försökstaxeringen av Värmlands skogar, vilken utfördes enligt en linje-
inventeringsmetod, analog med den som nu föreslås för torvundersökningen.
Svenska mosskulturföreningen har framställt vissa anmärkningar
mot den föreslagna inventeringsplanen och i sådant avseende hemställt,
bland annat, att från inventeringen måtte uteslutas torvmarker, vilka på
grund av hög kvävehalt synnerligen väl lämpa sig för odling. I likhet
med mosskulturföreningen anser jag det vara synnerligen maktpåliggande,
att ej goda kultur)ordar förstöras för vinnande av råmaterial för tillverkning
av torvbränsle, särskilt i det fall att kvävehalten ej vid torvens industriella
förarbetande kan tillgodogöras. Jag föreställer mig till och med, att
förhållandena i framtiden möjligen kunna utveckla sig ända därhän, att
staten på lagstiftningsväg nödgas ingripa för att skydda goda kultur-
mossar mot en hänsynslös industriell exploatering. Men i motsats till
mosskulturföreningen anser jag det vara av största betydelse just för
Nionde huvudtiteln.
367
nu berörda frågor, att torvinventeringen utsträckes till landets samtliga
torvmarker, på det att staten må besitta ett fullständigt undersöknings¬
material för bedömande av de olika intressekonflikter mellan mosskultur
och bränntorvindustri, vilka i framtiden kunna uppkomma.
Jag anser det sålunda nödvändigt att åt torvundersökningen gives
den allmänna omfattning, som av Sveriges geologiska undersökning-
föreslagits, samtidigt som jag ansluter mig till undersökningens av
lantbruksstyrelsen biträdda uppfattning, att linjeinventeringen bör giva
tillräckligt detaljerade och tillförlitliga uppgifter för bedömande av statens
ställning till de problem, som i framtiden kunna uppkomma i samband
med torvmarkernas fortgående tillgodogörande. Det är visserligen sannt,
att en verklig detaljundersökning av samtliga torvmossar med ett gott
kartunderlag i tillräckligt stor skala vore synnerligen önskvärd, men
ett sådant arbete, som påtagligen skulle draga en kostnad uppgående
till miljoner kronor, kan ej för närvarande betraktas såsom en staten
tillkommande uppgift, utan bör detta arbetes successiva utförande över¬
lämnas åt de enskilda mossägarnas initiativ. På detta område har
staten redan gjort sin tillbörliga insats genom inrättandet av torv-
ingenjörkåren, som huvudsakligen sysslar med detaljundersökningar av
torvmossar för enskilda mossägares räkning. Såsom resultat av torv-
ingenjörernas arbeten finnes redan i lantbruksstyrelsens arkiv samlat
ett beaktansvärt material av detaljkartor över i enskild ägo varande
torvmarker, ett material, vilket jämväl kommer att nyttjas vid den
planerade torvinventeringen.
Om jag sålunda anser, att linjeinventeringen, kompletterad med de
uppgifter, som kunna hämtas ur facklitteraturen och offentliga arkiv,
bör bliva fullt tillfyllestgörande för den allmänna uppfattningen av
landets torvtillgångar, vill jag dock i detta sammanhang efter samråd
med chefen för domänstyrelsen framhålla önskvärdheten av en mer in¬
gående kännedom om en viss grupp av torvmossar, nämligen de, vilka
befinna sig i statens ägo. För närvarande är kännedomen om staten
tillhöriga torvmarker nästan lika bristfällig som kunskapen om landets
torvförekomster i allmänhet. Intet inventarium över statens torvmossar
föreligger och ej ens arealen av dessa mossar kan för närvarande med
någon högre grad av tillförlitlighet angivas, enär skillnaden mellan
verklig torvmark och annan vattensjuk mark ej blivit vid kartläggningen
av statens domäner med för detta ändamål tillbörlig noggrannhet be¬
aktad. Det synes mig sålunda önskvärt, att vid sidan av den allmänna
torvinventeringen en närmare utredning av statens torvmossar igång¬
sattes, ett arbete, som för närvarande av kostnadshänsyn torde böra
368
Nionde huvudtiteln.
begränsas till upprättande av en på redan förefintliga kartor samt nödiga
kompletterande rekognosceringar grundad förteckning över statens torv¬
mossar samt detaljundersökning av ett urval bland dessa, omfattande
företrädesvis sådana större mossar, vilka i första hand kunna väntas
bliva tagna under bearbetning för alstrande av torvbränsle och torvströ.
Enligt den av statens förste tor vingenjör upprättade och av lantbruks-
styrelsen godkända planen för detta detaljarbete borde detsamma liksom
linjeinventeringen begränsas till att i första hand omfatta Göta- och
Svealand samt slutföras på samma tid som linjeinventeringen, varvid
man under sammanlagt 600 arbetsdagar beräknas medhinna en torv-
areal av minst 15,000 hektar.
I anslutning till den arbetsplan, som upprättats av chefen för
Sveriges geologiska undersökning och denna undersöknings torvgeolog
i samråd med statens förste torvingenjör, anser jag det vara mest
ändamålsenligt, att ovanberörda arbeten fördelas sålunda, att den
allmänna torvinventeringen anförtros åt nämnda undersökning, vars
tjänstemän äro särskilt skickade till utförande av systematiska översikts-
arbeten, varemot upprättandet av förteckningen över statens torvmossar
samt detaljundersökningen över ett urval av dessa mossar bör över¬
lämnas åt torvingenjörkåren, som äger större vana vid tekniska detalj¬
undersökningar.
Vid ett första skärskådande kunde det visserligen synas betänkligt
att fördela arbetet på tvenne olika statsinstitutioner. Sedan jag in¬
hämtat närmare kännedom om det hittills varande samarbetet mellan
de två kårerna, har jag emellertid blivit övertygad om att en fortsatt
samverkan dem emellan kommer att medföra avsevärda fördelar. Un¬
dersökningens torvgeolog har under de senaste somrarna tidvis del¬
tagit i torvingenjörernas arbeten och därunder förvärvat djupare insikt
i torvundersökningens tekniska sidor, medan å andra sidan under
sistlidna sommar en av torvingenjörerna deltagit i Sveriges geolo¬
giska undersöknings försöksinventering och därunder vunnit träning
i det mer vetenskapliga särskiljande av olika torvslag, vilket utmär¬
ker undersökningens arbete. Det synes mig på grund härav, att
den föreslagna anordningen bör kunna leda till att fullständig lik¬
formighet vinnes i alla av staten organiserade torvundersökningar. Vad
särskilt beträffar de omfattande analytiska arbeten, som bliva förbundna
såväl med linjeinventeringen som med detaljundersökningen av vissa
av statens torvmossar, komma dessa enligt avtal mellan statens förste
torvingenjör och Sveriges geologiska undersökning att helt och hållet
förläggas till sistnämnda institution, som i sina nya lokaler vid Frescati
Nionde huvudtiteln.
369
kommer att disponera ett rymligt laboratorium, speciellt avsett för torv-
undersökningar.
I detta sammanhang anser jag mig böra med några ord upptaga
till bemötande en invändning, som möjligen skulle kunna framställas
mot att redan nu företaga ifrågavarande linjeinventering av landets
torvtillgångar. Sedan försökstaxeringen av Värmlands skogar enligt
dylik inventeringsmetod ägt rum och lämnat gott resultat, hava nämli¬
gen igångsatts förberedande utredningar rörande en liknande inventering
av skogstillgången i landets övriga delar. Det kunde då tänkas, att
besparing jämte möjligen även andra fördelar skulle kunna vinnas
genom att torv- och skogsinventeringarna skedde samtidigt och i sam¬
band med varandra. Enligt upplysningar, som jag inhämtat, kan dock
detta icke antagas bliva händelsen. De personer, som skola utföra
respektive inventeringar, måste var och en på sitt område vara fack-
mässigt utbildade och kunna icke utföra varandras arbete. Om under¬
sökningen sker för bägge ändamålen samtidigt och med gemensam
hantlangningspersonal, blir det svårt för torvundersökaren att finna
•sysselsättning under det att skogsundersökniug pågår inom ett i linjen
liggande skogsbestånd, och skogsundersökaren å sin sida har icke
någon uppgift att fylla å de mossmarker, där torvundersökaren får
uppehålla sig kanske flera dagar. Undersökningspersonalerna hava
på grund härav behov av nattkvarter å skilda ställen. Vidare är att
märka, att arbetsstyrkan är mycket olika vid de särskilda invente¬
ringarna. Den uppges nämligen behöva utgöras av, förutom förrätt-
ningsmannen, vid varje torvinventeringslinje blott en hantlangare men
vid skogsinventeringen ända till 7 å 8 sådana. Vid skogsinventeringen
lär det vara nödvändigt, att varje linje har en viss bredd och att alla
träd inom detta linjeområde tagas i beräkning, men vid torvinvente-
ringen framgår undersökningen endast i rak linje, vari borrhålen ned¬
slås. Slutligen lär icke samma linjesystem böra användas vid de bägge
inventeringarna. Vid skogsinventeringen i Värmland var avståndet
mellan linjerna 4 kilometer, inom vissa delar till och med endast 2
kilometer. Aven om vid den ifrågasatta rikstaxeringen av skogen av¬
ståndet mellan linjerna kommer att bliva större, måste dock säkerligen,
för åstadkommande av tillförlitligt resultat, berörda avstånd bliva vida
mindre än det, som avses vid den nu föreslagna torvinventeringen, näm¬
ligen, enligt vad jag inhämtat, i allmänhet ungefär 25 kilometer och
blott inom enstaka orter med mera växlande naturförhållanden kortare
avstånd.
Med hänsyn till dessa förhållanden anser jag, att någon besparing
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 47
[79.]
370
Nionde huvudtiteln.
eller annan fördel icke skulle vinnas genom kombinering' av de bägge
inventeringarna. Tvärtom synes det mig klart, att torvinventeringen skulle
därigenom göras onödigt dyrbar, bland annat på grund av den för denna
inventering obehövliga tätheten av undersökningslinjer, och det torde även
få anses givet, att arbetet skulle i så fall icke oväsentligt fördröjas.
Någon vinst för skogsinventeringen synes mig ej heller kunna upp¬
komma av en sådan sammankoppling.
Däremot är det uppenbart, att, om en rikstaxering av skogen
kommer till stånd och därvid markens natur i de undersökta linjerna
antecknas, dessa uppgifter komma att på ett fördelaktigt sätt komplet¬
tera de vid torvinventeringen funna talen rörande mossmarkernas areal
och den procent, varmed dessa ingå i landets hela areal.
Vad slutligen beträffar de beräknade kostnaderna för de nu före¬
slagna åtgärderna, finner jag ej anledning till anmärkning härutinnan.
Det kunde visserligen ifrågasättas, om icke kostnaderna för torvinven¬
teringen borde, åtminstone delvis, bestridas av anslag å Sveriges
geologiska undersöknings stat samt av det anslag å 21,000 kronor till
undersökningens fältarbeten, vilket jag under annan punkt denna dag
hemställer skola liksom förut beviljas på extra stat. Jag finner mig
dock icke böra föreslå detta. Nu ifrågavarande arbete är av tillfällig
natur och tillika av så stor omfattning, att ett belastande av nämnda
anslag med kostnader för samma arbete skulle i avsevärd grad inkräkta
på de belopp, som avsetts för undersökningens övriga arbeten, vilka ju
skola under tiden fortgå såsom hittills. Jag har även inhämtat, att av
skilda anledningar anslaget till undersökningens fältarbeten under senare
år visat sig så knappt tilltaget, att på grund av bristande medel icke
hela den för dylika arbeten avsedda personalen kunnat fortsätta fält¬
arbetena så länge, som årstiden tillåtit, utan måst inkallas till arbete
vid huvudstationen i Stockholm tidigare än eljest behövt ske.
De ingivna framställningarna åsyfta, att ifrågavarande undersök¬
ningar skulle igångsättas redan år 1913 och medel därtill beredas. Jag
anser emellertid, att härmed kan anstå till år 1914.
På grund av vad sålunda anförts hemställer jag, att Eders Kungl.
Maj:t måtte föreslå Riksdagen att
dels för verkställande genom Sveriges geologiska
undersöknings försorg av eu utredning medelst linje¬
inventering rörande storleken och beskaffenheten av
torvtillgångarna i södra Sverige intill 61° n. br. be¬
vilja ett anslag av.................................... kronor 45,000
och därav på extra stat för år 1914 anvisa » 15,000;
Nionde huvudtiteln.
371
dels och för upprättande av en förteckning över [79.J
staten tillhöriga torvmossar i Svea- och Götaland samt
detaljundersökning av ett urval större sådana mossar,
att utföras av statens torvtjänstemän, bevilja ett an¬
slag av ............................................................ kronor 9,000
samt därav å extra stat för år 1914 anvisa » 3,000.
2. Hydrografiska undersökningar.
a. Hydrografiska byrån.
Till utförande av hydrografiska undersökningar av Sveriges färsk- [80.]
vatten har, på Kungl. Maj tis förslag, Riksdagen anvisat medel å extra Hydrografiska
stat för vart och ett av åren 1908—1913. Dessa undersökningar bedrivas hJrån-
dels vid den hydrografiska byrån med under densamma omedelbart ^anslag"6
lydande observationsstationer, till vilka ändamål Riksdagen för inne¬
varande år anvisat under nionde huvudtiteln ett anslag av 55,000 kronor,
dels genom meteorologiska observationer, utförda genom meteorologiska
centralanstaltens försorg, för vilket ändamål blivit för innevarande år
under åttonde huvudtiteln anvisat ett anslag av 13,700 kronor, och dels
genom av Sveriges geologiska undersökning utförda hydrogeologiska
specialundersökningar, för vilka Riksdagen för innevarande år anvisat
under nionde huvudtiteln ett anslag av 3,000 kronor.
I underdånig skrivelse den 13 juni 1912 har nu styrelsen för
hydrografiska byrån gjort framställning om byråns uppförande å ordinarie
stat och i samband därmed om reglering av lönerna för byråns personal
samt om höjning av anslaget till byrån med därunder omedelbart lydande
observationsstationer, enligt vilket förslag anslagssumman skulle utgöra
å ordinarie stat 48,500 kronor och å extra stat 19,500 kronor, eller
tillhopa 68,000 kronor. I underdånig skrivelse den 26 oktober 1912
har styrelsen därefter hemställt om avlåtande till Riksdagen av pro¬
position i dylikt syfte samt tillika anhållit, att för år 1914 måtte av
Riksdagen å extra stat äskas samma belopp som förut till de meteoro¬
logiska observationerna och de hydrogeologiska specialundersökningarna.
Frågan om hydrografiska byråns uppförande å ordinarie stat
är för närvarande beroende på utredning av löneregleringskommittén,
vars yttrande emellertid torde vara att förvänta i så god tid, att
detta ärende lärer under instundande riksdag kunna anmälas för
Kungl. Majti.
372
Nionde huvudtiteln.
[80.]
[81-1
Hydrografiska
undersök¬
ningar av
Sveriges färsk¬
vatten.
(extra anslag.)
På grund härav och med hänsyn till det samband, som förefinnes
mellan de olika grenarna av de hydrografiska undersökningarna av Sveriges
färskvatten, finner jag mig icke nu böra föreslå, att några anslag för
ifrågavarande ändamål för närvarande äskas av Riksdagen, vare sig å
ordinarie eller å extra stat, utan torde det vara lämpligast att nu endast
beräkna vissa belopp därtill.
Med anmälan att jag under nästföljande punkt ämnar återkomma
till frågan om de anslag, som för sådant ändamål böra beräknas å extra
stat under denna huvudtitel, och med erinran att statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet redan gjort framställning i fråga om
beräknandet av anslag till de meteorologiska observationerna, hemställer
jag nu, att Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen
att i avbidan på den proposition angående
hydrografiska undersökningar av Sveriges färskvatten,
Kungl. Maj:t kan komma att till Riksdagen avlåta,
såsom anslag till hydrografiska byrån å ordinarie stat
beräkna ett belopp av.............................. kronor 48,500.
b. Hydrografiska undersökningar av Sveriges färskvatten.
Under åberopande av vad jag under nästföregående punkt anfört
angående ifrågasatt uppförande av hydrografiska byrån å ordinarie
stat m. m., hemställer jag nu, att Eders Kungl. Magt måtte föreslå
Riksdagen
att i avbidan på den proposition angående-
hydrografiska undersökningar av Sveriges färskvatten,
Kungl. Magt kan komma att till Riksdagen avlåta,,
beräkna såsom anslag å extra stat under denna huvud¬
titel för år 1914
dels ett belopp av ..............................kronor 19,500
för uppehållande under samma år av verksamheten vid
den hydrografiska byrån med under densamma omedel¬
bart lydande observationsstationer; och
dels ett belopp av ........................... kronor 3,000
för verkställande under samma år av hydrogeologiska
specialundersökningar;
eller tillhopa .................................... kronor 22,500..
Nionde huvudtiteln.
373
I. V etermärväsesulet.
1. Y eterinärundervisningsanstalter.
a. Veterinär undervisning en.
A ordinarie stat under nionde huvudtiteln finnes till veterinär-
undervisningen uppfört ett anslag å 86,200 kronor. Härav äro 4,400
kronor avsedda till veterinärinrättningen i Skara och 81,800 till veteri-
närinst.itutet. Staten för detta institut slutar på 83,600 kronor, men
till följd av bostadsavdrag har anslaget begränsats till nyssnämnda belopp.
Därjämte har å extra stat för innevarande år anvisats till uppe¬
hållande av veterinärinstitutets verksamhet ett anslag av 68,000 kronor,
varav 17,000 kronor voro avsedda för tiden 1 september—31 december
1912 samt återstående 51,000 kronor för innevarande år.
I underdånig skrivelse den 3 juni 1910 har direktionen för vete¬
rinärinstitutet framlagt förslag till ny stat för institutet, vilken stat, efter
avdrag på grund av att en lärarbefattning upptagits såväl å själva
staten som å övergångsstat, slutar på ett belopp av 187,550 kronor.
Enligt förslaget skulle för fria bostäder kunna avgå visst belopp, som
dock blir beroende på tillgången av bostäder. Förslaget får alltså anses
innebära en förhöjning med högst 105,750 kronor.
Medicinalstyrelsen har i avgivet yttrande ansett vissa nedsättningar
kunna äga rum i förslaget.
Detta ärende är nu under utredning genom löneregleringskom-
mittén. Enligt vad jag inhämtat, lärer utsikt förefinnas, att kommitténs
yttrande skall kunna avgivas å sådan tid, att förslag till proposition i
ämnet må under instundande Riksdag kunna föreläggas Kungl. Maj:t.
Jag tillåter mig vidare erinra, att sedan Kungl. Maj:t den 17
augusti 1912 bemyndigat direktionen för institutet att för uppehållande
av institutets verksamhet under tiden från den 1 september till årets
slut använda, jämte övriga för sådant ändamål till förfogande stående
medel, ovanberörda belopp av 17,000 kronor, yppade sig för verk¬
samhetens uppehållande under sagda tid behov av ytterligare medel.
Kungl. Maj:t fann sig på grund härav föranlåten att den 25 oktober
1912 anbefalla statskontoret att förskottsvis till institutets direktion av
tillgängliga medel utanordna ett belopp av 15,102 kronor 64 öre för
att framdeles ersättas.
[82.]
Veterinärun¬
dervisningen.
(ordinarie
anslag.)
374
Nionde huvudtiteln.
[82.] För uppehållande av institutets verksamhet under år 1913 före¬
finnas, utöver anslaget å ordinarie stat samt inkomster av stallar och
smedja, endast ovannämnda 51,000 kronor av det å extra stat för samma
år anvisade anslaget. Samma orsaker, som föranlett, att det för år
1912 beviljade extra anslaget visat sig otillräckligt, föreligga även
beträffande år 1913. Veterinärinstitutets direktion har i underdånig
skrivelse den 27 september 1912 beräknat denna brist till 22,300 kronor
och hemställt om beredande av medel till bristens fyllande. Detta
ärende har ännu icke varit föremål för Kungl. Maj:ts prövning.
Även om, såsom jag nyss antagit, proposition med förslag till ny stat
för veterinärinstitutet kommer att avlåtas till instundande Riksdag, kan den
nya stat, som må bliva antagen, icke träda i tillämpning förrän år 1914.
Ökning för år 1913 i de redan å extra stat beviljade anslagsmedlen är därför
behövlig, varjämte ersättning måste beredas för förskottet under år 1912.
Frågan härom synes mig emellertid lämpligen böra nu uppskjutas för
att behandlas i samband med frågan om ny stat för institutet. Jag
ämnar under nästföljande punkt göra den hemställan, vartill förhållan¬
dena synas i detta avseende för närvarande föranleda.
Nu inskränker jag mig till att hemställa, att Eders Kungl. Maj:t
måtte föreslå Riksdagen
att i avbidan på den proposition angående ny
stat för veterinärinstitutet, Kungl. Maj:t må komma
att avlåta till Riksdagen, i det å ordinarie stat upp¬
förda anslaget till veterinärundervisning beräkna en
förhöjning från .......................................... kronor 86,200
till .................................................................. „ 191,950
eller med...................................................... ,, 105,750.
b. Veterinärinstitutet.
Lss.]
Vet er inär in¬
stitutet.
(extra anslag.)
Under åberopande av vad jag anfört under nästföregående punkt
hemställer jag, att Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen
att i avbidan på den proposition angående er¬
sättning för förskottsvis utanordnade medel lör uppe¬
hållande av veterinärinstitutets verksamhet under
år 1912 samt om anvisande av ytterligare medel
för sagda ändamål under år 1913, Kungl. Maj:t må
komma att avlåta till Riksdagen, å extra stat för år
1914 för dessa ändamål beräkna ett
anslagsbelopp av
kronor 37,400.
Nionde huvudtiteln.
375
c. Statens veterinärhaJcteriologiska anstalt.
Till 1908 års Riksdag avlät Kung!. Maj:t förslag om inrättande av [84.]
en veterinärbakteriologisk anstalt. Den för anstalten förslagsvis upp- Statens veteri-
gjorda staten för år 1909 slutade på 22,200 kronor. Riksdagen biföll
förslaget om anstaltens inrättande, men gjorde vissa ändringar i av- anstalt.
seende å avlöningsförmånerna för föreståndaren och vaktmästaren, vari- (extra anslag.)
genom statens slutsumma nedbringades till 21,320 kronor. För ända¬
målet anvisade Riksdagen på extra stat för år 1909 ett anslag av 30,470
kronor, . med rätt för Kungl. Maj:t att, på sätt jämväl av Kungl. Maj:t
föreslagits, redan under år 1908 iåta av anslaget utanordna 9,150 kronor.
Sistnämnda belopp var avsett att bekosta inredandet av tillfällig lokal
åt anstalten i veterinärinstitutets byggnad vid Karlavägen, anskaffande
av första uppsättningen inventarier m. in.
Den utav Riksdagen godkända staten för år 1909 hade följande
utseende:
Arvode till föreståndaren ................................................... kronor
» )> laboratorn ...................................................... »
Till tillfälliga biträden, vikariatsersättning m. m....... »
Arvode till en vaktmästare ............................................. »
Till hyresersättning åt tre drängar vid veterinärinstitutet »
)) beredning av tuberkulin och serum, nyanskaffning
och ombyte av djur m. m.................................... »
» instrument, förbrukningsartiklar, reagentier, em¬
ballage, böcker och tidskrifter, skrivmaterial, tele¬
fon m. m....................................................................
» belysning, bränsle, gas, vatten m. m...................
)) fraktkostnad för insända prov, misstänkta för
tuberkulos, m. m.......................................................
7,250: —
4,000: —
2,300: —
1,470: —
600: -
2,400: —
2,000: —
800: —
500: —
Summa kronor 21,320: —
Under denna stat voro såsom särskilda »anmärkningar» införda
bestämmelser rörande den del av ovan upptagna arvoden, som skulle
anses såsom tjänstgöringspenningar, samt angående hyresavdrag för
föreståndare, laborator och vaktmästare ävensom beträffande avlönings-
villkor för föreståndaren och vaktmästaren.
Detta Riksdagens beslut blev av Kungl. Maj:t godkänt, och har
instruktion för anstalten fastställts den 2 oktober 1908.
För vart och ett av åren 1910—1912 har Riksdagen, med för-
376
Nionde huvudtiteln.
[84.] klarande att ovanintagna stat skulle även för dessa år vara gällande,
ställt till Knngl. Maj:ts förfogande för uppehållande av anstaltens verk¬
samhet medel till belopp, motsvarande statens slutsumma, 21,320 kronor.
Befattningen som föreståndare för anstalten kunde icke tillsättas
förr än med ingången av år 1911 och laboratorsbefattningen tillsattes
först från och med den 1 september 1911. Anstalten trädde den 1
november 1911 i full verksamhet och är förlagd till särskild lokal inom
det nya veterinärinstitutet i Stockholm. Avsikten hade varit, att an¬
stalten skulle dessförinnan provisoriskt inrättas i lokaler inom gamla
veterinärinstitutets byggnader vid Karlavägen, och det var för inredning
m. in. av denna provisoriska anstalt, som ovanberörda anslag av 9,150
kronor år 1908 beviljades av Riksdagen. Då emellertid en dylik provi¬
sorisk anstalt ej kunde komma till stånd, bemyndigade Kung! Maj:t
den 28 april 19il medicinalstyrelsen att av sistberörda anslag använda
6,300 kronor för inredning in. in. vid den nya anstalten.
I underdånig skrivelse den 29 september 1911 gjorde medicinal¬
styrelsen under åberopande av en skrivelse från anstaltens föreståndare
professor A. Bergman framställning om anslag till anstalten för år 1913
till belopp av 36,914 kronor. Å ena sidan skulle anslagsposten å 600
kronor till hyresersättning åt tre drängar utgå, men å andra sidan vissa
anslagsposter höjas. De sålunda ifrågasatta höjningarna av dels anslags¬
posten till belysning in. m. till 2,700 kronor och dels anslagsposten till
fraktkostnad för prov, misstänkta för tuberkulos, till 1,100 kronor, blevo
av mig vid ärendets föredragning den 13 januari 1912 förordade. Där¬
emot fann jag mig icke kunna fullständigt biträda framställningen an¬
gående övriga förhöjningar, och tillåter jag mig i detta avseende erinra
om följande.
Då medicinalstyrelsen i sitt statförslag upptagit en ny anslags¬
post å 1,500 kronor till arvode åt ett biträde för juvertuberkulos-
undersökningar in. in. samt uppfört posten till tillfälliga biträden, vika-
riatsersättning in. in. med ett till 2,500 kronor förhöjt belopp, anförde
jag, att jag visserligen funne anställandet av ett dylikt särskilt biträde
vara av behovet påkallat, men att det erforderliga beloppet borde ingå
i anslagsposten till tillfälliga biträden och att höjningen i denna anslags¬
post under alla förhållanden syntes kunna inskränkas till 1,500 kronor,
innan närmare erfarenhet förelåge angående den tid, laboratorns under-
visningsskyldighet och övriga göromål kopime att taga i anspråk.
I anslagsposten till beredning av tuberkulin in. m. hade medicinal¬
styrelsen föreslagit höjning till 11,580 kronor. Under framhållande att
detta anslag uppenbarligen blivit från början allt för lågt beräknat,
Nionde huvudtiteln.
377
tillstyrkte jag dess höjning till 9,000 kronor. Att jag ansåg höjningen
kunna stanna vid detta belopp, berodde dels på, att Kungl. Maj:t med¬
givit, att från tre regementen i Stockholm finge för veterinärbakterio¬
logiska anstaltens samt statsmedicinska anstaltens räkning under år 1912
uttagas tjugu kasserade stamhästar mot den låga ersättningen av 100
kronor för varje häst, och dels därpå att jag fann de beräknade kost¬
naderna såväl för hästarnas utfodring (1 krona 50 öre för dag) som för
stallhyra (1,000 kronor) vara alltför högt beräknade.
Till att redan då höja anslagsposten till instrument m. m., vilket
medicinalstyrelsen föreslagit, fann jag anledning icke föreligga. Jag-
ansåg därjämte, att det tills vidare kunde anstå med av medicinal¬
styrelsen förordat anskaffande av en apparat för mikrofotografi samt av
en stativkamera, ehuru jag visserligen fann, att dessa inköp kunde vara
önskvärda, då de i sin mån skulle bidraga till att popularisera anstaltens
redogörelser för dess vetenskapliga arbete.
Med gillande av de sålunda av mig uttalade åsikter föreläde Kungl.
Maj:t Riksdagen till godkännande ett så lydande förslag till stat för¬
anstalten för år 1913:
Arvode till föreståndaren .................................................. kronor
» )) laboratorn....................................................... »
Till tillfälliga biträden och vi k ar i åt s ers åt t n in g ar m. m. »
Arvode till en vaktmästare ................................................ »
Till beredning av tuberkulin och sera, nyanskaffning
och ombyte av djur nr. m.................................. »
» instrument, förbrukningsartiklar, reagentier, embal¬
lage, böcker och tidskrifter, skrivmaterialier,
telefon m. m........................................................ »
» belysning, bränsle, gas, vatten m. m.................. »
)) fraktkostnad för insända prov, misstänkta för
tuberkulos, m. m................................................... »
7,250
4,000
3,800
1,470
9,000:
2,000:
2,700:
1,100:
Summa kronor 31,320:
Beträffande de till staten hörande »anmärkningar» föreslogs icke
någon ändring.
Riksdagen godkände den föreslagna staten samt beviljade för år
1913 det av Kungl. Magt begärda anslaget å 31,320 kronor. Riksdagen
yttrade emellertid, att den beträffande anslagsposten till beredning av
tuberkulin m. m. trott sig kunna ifrågasätta, att en besparing måtte
göras. 1 nämnda post inginge nämligen en för hyra av stall för serum-
hästarna avsedd, av anstaltens föreståndare till 1,000 kronor föreslagen,
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 48
[84.]
378
Nionde huvudtiteln.
men av departementschefen till obestämt belopp avkortad anslagssumma.
Huruvida behov att hyra särskilt stall för nämnda ändamål verkligen
förelåge, syntes emellertid kunna ifrågasättas, alldenstund, sedan numera
anstalten förflyttats till veterinärinstitutets nya lokaler, plats för ifråga¬
varande hästar syntes kunna beredas inom institutets lokaler, exempelvis
i dess försöksladugård. Denna vore nämligen avsedd för aderton djur,
men torde på grund av utav Riksdagen år 1911 i ämnet gjort uttalande
ej komma att för sitt egentliga ändamål tagas i anspråk för mer än
tolv djur. Riksdagen uttalade sin förvissning, att den besparing, som
i berörda avseende kunde göras, bleve iakttagen.
Då Kungl. Maj:t den 10 juni 1912 meddelade medicinalstyrelsen
Riksdagens beslut i ämnet, erinrade Kungl. Maj:t uttryckligen om detta
Riksdagens uttalande.
Uti underdånig skrivelse den 30 september 1912 har nu medicinal¬
styrelsen, i huvudsaklig anslutning till eu av förbemälde Bergman till
styrelsen gjord framställning i ämnet, framlagt förslag till stat för
anstalten för år 1914 och hemställt om anslag till densamma. Detta
statförslag slutar på ett belopp av 42,184 kronor och upptager dels
samtliga de uti innevarande års stat förefintliga anslagsposter, i några
fall dock till höjda belopp, dels ock vissa nya poster.
Statförslaget har följande utseende:
Arvode till föreståndaren ................................................... kronor
■» » laboratorn ................................................... »
» )) en assistent vid serumberedningen ......... ))
» » ett biträde vid juvertuberkulosundersök-
ningarna .................................................................... »
Till tillfälliga biträden och vikariatsersättningar m. m. »
Arvode till en vaktmästare .............. »
» » en stalldräng .............................................. »
Till beredning av tuberkulin och sera, nyanskaffning
och ombyte av djur m. m.................................... »
» instrument, förbrukningsartiklar, reagentier, em-
telefon m. m..........................................
» tryckningskostnader ........................,......
» belysning, bränsle, gas, vatten m. m.
x> fraktkostnad för insända prov, miss
tuberkulos .................................................
7.250
4,000
3.500
1,400
3.250
1,470
1,200
9.500
.................... ))
|
3,650: —
|
.................... ))
|
800: —
|
.................. »
|
2,700: —
|
tänkta för
|
|
.................... »
|
1,100: —
|
Transport kronor
|
39,820: —
|
Nionde huvudtiteln.
379
Transport kronor 39,820: — [84.]
Till inköp av en apparat för mikrofotografi med till¬
hörande mikroskop samt av en stativkamera jämte
lins för fotografering av makroskopiska preparat » 2,364: —
Summa kronor 42,184: —
Innan jag ingår på detaljerna i detta förslag, tillåter jag mig
meddela, att professor Bergman i sin nyssberörda skrift, med anledning av
uppmaningen till iakttagande i visst avseende av sparsamhet vid använd¬
ning av de till anstaltens verksamhet anvisade medel, framhållit, att spar¬
samhet med medlen iakttagits och iakttoges, så långt möjligt vore utan att
äventyra tillförlitligheten av undersökningsresultaten. Behovet av ökade
anslag till anstaltens verksamhet kunde till stor del icke regleras av
anstalten själv, emedan detta berodde på fordringar, som utifrån ställdes
på anstalten, något som utgjorde bevis för att austaltens inrättande verk¬
ligen varit behövligt. Vid bedömandet av anslagsbeloppets storlek syntes
även det förhållandet vara värt avseende, att anstalten förutom sina
huvuduppgifter hade att bereda tuberkulin, men, i olikhet mot vad
som gällde beträffande vaccinberedningen inom den statsmedicinska
anstaltens bakteriologiska avdelning, ej hade någon inkomst därav utan
skulle till lantbruksstvrelsen utan ersättning överlämna erforderlig
kvantitet, vilken för år räknat kunde anses hava ett värde av om¬
kring 15,000 kronor.
Bland de nya posterna i medicinalstyrelsens statförslag märkes
först anslag till en ny befattning, nämligen såsom assistent vid serum-
beredningen. Bergman har såsom motivering för förslaget härutinnan
anfört, att verksamheten vid anstalten redan nu fått den omfattning, att
föreståndarens och laboratorns tid vore fullt upptagen, i det att de tjänst¬
gjorde på anstalten mellan 10 f. m. och 5 e. in. och dessutom dagligen
hade liera timmars hemarbete, skrivgöromål och litteraturstudier. Därtill
komme, att laboratorn hade undervisningsskyldighet vid veterinärinsti¬
tutet och att den ene eller andre av tjänstemännen ibland behövde före¬
taga tjänsteresor. Hittills hade arbetet huvudsakligen bestått i diagno¬
stiska undersökningar och utredningar, men det vore tydligt, att anstalten
även borde ägna sig åt serumberedning, så snart dess ekonomi tilläte
detta. Dels av dessa skäl, dels också emedan det vore olämpligt, att
de, som handskades med insänt material av okänd natur, arbetade med
beredning av serum, hade Bergman upptagit som ny befattning en
assistent för serumberedningen med arvode av 3,501)' kronor. Detta
arvode kunde synas högt. En motsvarande befattning vid ett slakthus
380
Nionde huvudtiteln.
[84.] betalades dock med lika eller högre lön jämte fri bostad; det funnes
ytterst få, som passade för en sådan assistentbefattning, och det vore
av vikt att den, som antagits och blivit inövad, stannade på platsen
så länge som möjligt.
Medicinalstyrelsen har för sin del angående detta förslag anfört,
att styrelsen ej hade något att erinra mot de sålunda anförda skälen
för inrättandet av denna nya befattning, liksom ej heller mot det före¬
slagna arvodet, vilket icke borde anses för högt tilltaget, om man
loge i betraktande, att ifrågavarande tjänsteman, som skulle närmast
handhava serumberedningen, måste häri äga en god specialutbildning i
förening med stort ordningssinne. Av arvodet borde 1,200 kronor
anses såsom tjänstgöringspenningar.
Såsom ovan nämnts, ansåg jag nästlidet år, att ett biträde vid
juvertuberkulosundersökningarna vore av behovet påkallat, och jag för¬
ordade, bland annat av denna anledning, en höjning av anslaget till
tillfälliga biträden med 1,500 kronor, något som även av Riksdagen
bifölls. Anstaltens föreståndare har nu anfört, att, då denna höjning
var lägre än den av honom beräknade, nämnda biträde icke kunnat erhålla
det avsedda arvodet. Han föreslår, att samma biträde måtte jämnställas
med de vid föregående riksdag på postsparbankens stat uppförda kvinn¬
liga skrivbiträdena, vilka erhållit, förutom ålderstil]ägg, 700 kronor i
lön, 550 kronor i tjänstgöringspenningar och 150 kronor i ortstillägg,
tillhopa 1,400 kronor, samt att biträdet i fråga måtte upptagas såsom
särskild befattningshavare å anstaltens stat. Medicinalstyrelsen har biträtt
detta förslag.
Till tillfälliga biträden och vikariatsersättningar in. m. är, såsom
ovan angivits, uti innevarande års stat upptagen en anslagspost å
3,800 kronor, till' vilket belopp anslaget höjts, bland annat enär arvodet
till biträdet vid juvertuberkulosundersökningar syntes böra bestridas av
medel från denna anslagspost.
Nu bär medicinalstyrelsen, såsom redan omförmälts, föreslagit, att
arvodet till sistnämnda biträde skulle uppföras särskilt i staten. Där¬
jämte har styrelsen såsom särskild post föreslagit arvode till en stall¬
dräng. På grund härav har styrelsen i sitt statförslag minskat anslags¬
posten till tillfälliga biträden m. m. från det i årets stat upptagna
beloppet, men med anledning av höjningar i andra hänseenden dock
icke mer än till 3,250 kronor, såsom statförslaget utvisar. Detta belopp
är avsett att fördelas sålunda:
Nionde huvudtiteln.
381
Vikariatsersättning.................................................................. kronor 750: —
Biträde vid tuberkulinberedning.......................................... » 900:
» för kontorsgöromål och serumdistribution ...... » 1,200: —
» » renhållning.................................................... » 400:
Summa kronor 3
,250
Till jämförelse må meddelas medicinalstyrelsens förslag år 1911 till
fördelning av motsvarande anslagspost för år 1913:
Vikariatsersättning ................................................................ kronor 600:_
Biträde vid tuberkulinberedning och renhållning............ » 900: —
Biträde med skrivning samt distribution av tuberkulin
och sera......................................................................... ■» 720: —
Extra hjälp i stallet etc..................................................... y> 280:_
Summa kronor 2,500: —.
Beträffande de enligt förslaget till stat för år 1914 uti ifrågavarande
anslagspost ingående utgifter och då först vikariatsersättningen, bär
medicinalstyrelsen antört, att laboratorn enligt instruktionen vore skyldig
vikariera för föreståndaren under, bland annat, dennes semester mot
åtnjutande av skillnaden i t jänstgö ringspennin gar, utgörande 136 kronor
66 öre för sex veckor, och att den föreslagne nye assistenten borde
tillförbindas enahanda vikarieringsskyldighet för laboratorn under dennes
semester, varför ersättningen under sex veckor kunde beräknas till 37
kronor 50 öre. Assistenten borde ej äga åtnjuta mer än en månads
semester, men det beräknade arvodet till vikarie för honom måste, för
att fullt kompetent vikarie skulle kunna påräknas, upptagas till 200
kronor för månad. Dylik vikarie måste emellertid finnas även under eu
del av den tid, då assistenten vikarierade för laboratorn. Med hänsyn
härtill borde kostnaden för vikarie åt assistenten i anledning av semester
upptagas till sammanlagdt 4-00 kronor. 1 betraktande härav och om
hänsyn därjämte toges till eventuella tjänsteresor eller andra tillfällen,
då vikarie för assistenten kunde ifrågakomma, ansåge medicinalstyrelsen,
att till vikariatsersättningar borde beräknas 750 kronor.
hrån den i 1913 års stat till 900 kronor beräknade utgiften till
biträde vid tuberkulinberedning och renhållning har nu i förslaget
avskilts utgiften till renhållning, under det att biträdet vid tuberkulin-
beredning upptagits med hela det förutvarande utgiftsbeloppet 900 kronor.
Professor Bergman har till förklaring härav anfört, att arvodet till sagda
biträde faktiskt föreslagits att bibehållas oförändrat och att med ren-
382
Nionde huvudtiteln.
[84.] hållning i detta förslag, för vilket ändamål beräknats 400 kronor, icke
avsåges den dagliga renhållningen utan de stora rengöringar, som be¬
hövde företagas minst fyra gånger årligen. Medicinalstyrelsen har ansett
några invändningar ej kunna göras mot detta förslag. Beloppet för
dylik extra renhållning kunde vid första påseendet synas val rikligt
tilltaget, men vore väl motiverat av den stora renlighet, som krävdes
vid en bakteriologisk anstalt och i synnerhet eu sådan, där tillika
serumberedning bedreves.
Den förut beräknade utgiften till biträde vid kontorsgöromål och
serum distribution har ansetts påfordra en avsevärd höjning, nämligen
från 720 till 1,200 kronor. Härom anför Bergman, att detta biträde
syntes komma att hava full sysselsättning av sin befattning, ty redan
år 1912 hade under de första åtta månaderna av året anstaltens av¬
gående post — utom korsband och paket — uppgått till 926 nummer,
och serum distributionen fordrade noggrannt arbete.
Medicinalstyrelsen har även föreslagit uppförande i staten av arvode
till en stalldräng. Bergmans motivering härför innehåller, att vakt¬
mästaren, vilken hade många djur att sköta samt skulle till posten tre
gånger om dagen och hade flera lokaler att hålla rena, på grund härav
hade så mycket att göra, att, oaktat han hade en daglig arbetstid av
i regel 10 timmar, föga tid för honom bleve över till den nödvändiga
hjälpen vid laboratoriearbetena. Detta hade varit till stor olägenhet
och hade visat nödvändigheten av, att anstalten finge en stalldräng, i
synnerhet när den för serumberedningen finge flera hästar, som be¬
hövde motioneras. Arvodet för honom föresloges lika med för drängarna
vid veterinärinstitutet nämligen 1,200 kronor med 200 kronors avdrag,
i händelse han erhölle fri bostad jämte bränsle.
I anslagsposten till belåning av tuberkulin och sera, nyanskaff¬
ning och ombyte av djur in. in., vilken för innevarande år höjts till
9,000 kronor, föreslås nu en ytterligare höjning med 500 kronor. Detta
beror på att styrelsen i anslutning till framställning av föreståndaren
funnit önskligt, att det vid anstalten framställda tuberkulinet under¬
kastas kontrollprov, innan det översändes till lantbruksstyrelsen för att
distribueras. Bergman har framhållit, att då åtgärder av vittgående art
baseras på användningen av tuberkulinet, det syntes nödvändigt, att
detta före utlämnandet prövades, så att de olika tuberkulinförsändel-
serna verkligen kunde anses äga samma giftighet. Dylika kontrollprov
borde verkställas å nötkreatur och kunde äga rum vid något slakthus,
varjämte förslagsvis en gång årligen prov å marsvin borde företagas.
Kostnaderna syntes inalles kunna beräknas till 500 kronor. — Beträf-
Monde huvudtiteln. 383
laude denna anslagspost i övrigt anför Bergman, under erinran att lian
i sitt förslag till stat för år 1913 upptagit denna post till 11,580 kronor,
att lian fortfarande ansåge, att den ej där varit för högt upptagen, men
att lian, då anstalten på grund av bristande tillgångar icke år 1912 kunnat
bedriva serumberedning i nämnvärd män, icke kunde nu mera än före¬
gående diet giva några på direkt erfarenhet grundade skäl för antagande
av den senare summan. . Förutsättning för att 9,000 kronor skulle förslå,
vore emellertid, att det i riksdagens skrivelse år 1912 gjorda förslaget,
att plats för serumhästar skulle kunna beredas inom veterinärinstitutets
lokaler, exempelvis i dess försöksladugård, icke stötte på hinder från
veterinärinstitutets sida.
Gällande stat upptager till instrument, förbrukningsartiklar, rea¬
gentier, emballage, böcker och tidskrifter, skrivmaterialier, telefon m. m.
ett belopp av 2,000 kronor. Fn redan i fjol föreslagen höjning i denna
anslagspost blev då av mig avstyrkt. Nu har av Bergman föreslagits,
att denna post måtte för år 1914 höjas till 4,750 kronor, men medicinal¬
styrelsen har ansett ett belopp av 3,650 kronor tillräckligt. Bergman
har . anfört, att det på grund av förvärvad erfarenhet varit nödvändigt
att i förslaget, höja de flesta utgiftssummorna under denna anslagspost.
De största höjningarna rörde underrubrikerna konserveringsmedel, sub¬
strat, reagens och färger, glasvaror in. m. samt ersättning och nyanskaff¬
ning av. instrument. Förbrukningen på dessa poster skulle under år
1912 bliva till och med avsevärt högre än vad nu upptagits, men
då detta till stor del berodde därpå, att anslagen till en första anskaffning
varit otillräckliga, både han ändå icke trott sig behöva beräkna posterna
högre.. Som ny underrubrik tillkomme underhåll av lokaler och den
fasta inredningen. Medicinalstyrelsen har funnit de sålunda föreslagna
förhöjningarna i några fall fullt motiverade, under det att de i andra
förefölle väl höga, samt framlagt detaljerad beräkning, vilken, som
nyss nämnts, slutar på 3,650 kronor. Särskilt har styrelsen därvid
framhållit, att utgifterna för underhåll av lokalerna och den fasta inred¬
ningen tillsvidare kunde sänkas under vad Bergman föreslagit, då ju
dessa lokaler in. m. ännu vore så gott som nya.
En ny anslagspost till tryckningskostnader har av professor Bergman
föreslagits till belopp av 1,000 kronor, som av medicinalstyrelsen nedsatts
till. 800 kronor. Från anstaltens sida har till stöd för detta förslag anförts
följande. Anstalten hade enligt instruktionen till uppgift bland annat att
»sprida kunskap om de åtgärder av skilda slag, som vid olika sjukdomars
uppträdande böra vidtagas till deras undertryckande». Centralanstalten
föi jordbruksförsök utgåve som bekant små populära uppsatser i sådant
384
Monde huvudtiteln.
[84.] syfte, och veterinärbakteriologiska anstalten hade slagit in på samma
väg. Meddelanden från anstalten av vetenskaplig natur kunde i allmänhet
utan kostnad tryckas i Skandinavisk veterinärtidskrift, men anstalten
behövde separat av desamma. Årsberättelser över dess verksamhet
syntes även böra publiceras. Medicinalstyrelsen har erinrat, att hittills
förekommande tryckningskostnad — i den mån den ej kunnat på annat
sätt erhållas — hade bestritts ur anslaget till instrument m. m. Av
detta anslag, vilket för övrigt syntes alldeles otillräckligt för tillgodo¬
seende av samtliga därunder angivna ändamål, hade dock endast mindre
belopp kunnat tagas till bestridande av tryckningskostnad. Beviljandet
av ett särskilt anslag till tryckningskostnad skulle därför medgiva ett
vidsträcktare och oftare förekommande publicerande av även för allmän¬
heten lämpliga skrifter i ämnen, som läge inom anstaltens verksamhets¬
område. Emellertid syntes det styrelsen, som borde det föreslagna
beloppet åtminstone för det närvarande kunna något nedsättas.
Slutligen återupptager förslaget den redan i fjol gjorda framställ¬
ningen om anslag å 2,364 kronor till anskaffande av en apparat för
mikrofotografi med tillhörande mikroskop samt av en stativkamera jämte
lins för fotografering av makroskopiska preparat. Bergman har, under
åberopande av vad härom anfördes föregående år, framhållit, att dessa
instrument vore nödvändiga för anstaltens arbeten och ej längre kunde
utan olägenhet undvaras. Häruti har medicinalstyrelsen instämt.
I de vid gällande stat fogade anmärkningarna hava föreslagits
tillägg rörande assistentens tjänstgöringspenningar och hyresavdraget för
stalldrängen.
Sedan ifrågavarande skrivelse från medicinalstyrelsen inkommit,
har jag erhållit del av förhandlingar, som av Bergman förts med veterinär-
institutets direktion i fråga om beredande inom institutet av stallrum
åt anstaltens för serumberedning erforderliga hästar. Institutets lärar¬
kollegium, som avgivit yttrande över en framställning av Bergman i
detta syfte, har bestämt avstyrkt en dylik anordning och grundat denna
mening på huvudsakligen följande skäl. Vad försöksladugården an-
ginge, vore det önskvärt, att dåvarande besättning så fort som möjligt
måtte kompletteras, så att den kunde tillfredsställande fylla sin uppgift
vid undervisningen. Det utrymme, som nu kunde stå till buds därstädes,
skulle därför endast under eu helt kort tid kunna användas för serum-
hästar. Hästars uppställande därstädes skulle föranleda betydande och
ganska dyrbara omändringar av inredningen, vilken framdeles måste
återställas i sitt nuvarande skick, när plats ej längre kunde där beredas
Monde huvudtiteln. 335
åt hästarna. Åven 1 andra avseenden skulle uppställandet av hästar, [84,]
isynnerhet serumhästar, i försöksladugården vara synnerligen ofördelak¬
tigt.^ Kontrollen över foderåtgången i ladugården skulle nästan omöj-
liggöras. Da hästarna krävde annan skötsel med andra utfodringstider
m. m. än nötkreaturen, skulle deras inhysande i försöksladugården in¬
verka i hög grad störande pa arbetena därstädes. Ladugården skulle ej
heller kunna, hållas i ett från hygienisk synpunkt nöjaktigt skick och
bliva den mönsterladugård, som avsetts. Då de hygieniska förhållandena
komme att försämras, skulle detta säkerligen ofördelaktigt inverka på
mjölkens saluvärde och därigenom på det ekonomiska resultatet av
ladugården. Genom uppställning i ladugården av hästar, avsedda för
beredning av medel mot smittosamma sjukdomar, skulle möjligen även
kunna inträffa, att smittämnen överfördes å mjölken och denna däri-
genom bliva rent av hälsovådlig. Någon plats för serumhästarnas upp¬
ställande i institutets övriga stallar funnes icke, enär dessa stallar vore
till fullo behövliga för med dem avsedda ändamål.
... Veterinärinstitutets direktion har, under åberopande av lärarkollegiets
omföl mälda yttrande, meddelat, att direktionen ansåge, att serumhästar
ej borde uppställas vare sig i försöksladugården eller i något av insti¬
tutets stallar, men att, om detta likväl funnes böra ske, den veterinär-
bakteriologiska anstalten borde bekosta de därav föranledda ändrade
anordningarna beträffande inredning m. m.
Då anslaget till veterinärbakteriologiska anstalten så nyligen som Departement,.
vid nästföregående riksdag erhöll en betydlig förhöjning och verkriin- <'t‘efen.
gärna av denna höjning, som först med innevarande år trätt i tillämp-
mil8\ ännu icke kunnat gorå sig gällande, är det visserligen ganska
motbjudande, att redan nu ifrågasätta ytterligare höjningar. Emellertid
synes det mig omöjligt att kunna fullständigt avvisa de ökade anslao-s-
krav, som av anstaltens .föreståndare och medicinalstyrelsen framställts.
Man °må beklaga, att icke samtliga dessa krav framlagts redan näst¬
föregående år, men man torde nödgas medgiva, att, då anstalten trätt
1. full verksamhet, först den 1 november 1911, det knappast varit möj¬
ligt att under tiden före 1912 års riksdag vinna tillräcklig erfarenhet
om anstaltens arbetsförhållanden och behov i olika riktningar. Det torde
även höra beaktas att, såsom anstaltens föreståndare framhållit, anstaltens
arbetsbörda och till följd därav även dess anslagsbehov till stor del icke
kunna regleras av .anstalten själv, utan äro beroende av de fordrino-ar gom
i husdjursavelns intresse ställas på anstalten från veterinära myndig¬
heter . eller allmänheten. Då staten inrättat anstalten för att tillgodose
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 saml. 49
386 Nionde huvudtiteln.
[84.] dessa fordringar, lärer också staten böra tillse, att anstalten sättes, i
stånd att på ett åtminstone någorlunda nöjaktigt sätt fylla denna sin
uppgift. Beträffande nödvändigheten av att iakttaga sparsamhet vid
anstalten, är jag visserligen fullt enig med Riksdagen, men tillåter
mig åberopa ej mindre vad professor Bergman härom anfört än även
vad som yttrats i frågan om beredande av stallrum åt serumhästarna.
Till sistnämnda ämne torde jag längre fram få återkomma.
Bland de ökade anslagskraven för år 1914 möter främst avlöning
till en assistent vid serumberedningen. Enligt vad föreståndaren uppgivit,
har dylik beredning hittills nästan icke alls kunnat äga rum pa grund av
bristande arbetskrafter och anslag. Tillverkningen av sera ingår dock
såsom ett viktigt led i anstaltens uppgifter. Jag har mig bekant,
att i första hand avses tillverkning av sera mot kalvdiarrhé och mot
rödsjuka hos svin men småningom även mot andra kreaturssjukdomar.
Dylika sera införskaffas nu i regel från utlandet och användas i ganska
stor utsträckning. Om tillgången å dem vore lättare, skulle de antag¬
ligen användas ännu mera och bliva kreatursskötseln till större gagn.
Jag har vidare inhämtat, att även om den. föreslagne nye assistenten
under den första tiden av sin verksamhet icke skulle bliva fullt upp¬
tagen uteslutande av arbetet med serumberedningen, hans biträde i
allt fall är i hög grad behövligt för anstaltens arbeten i övrigt. Jag
antydde i fjol, att man saknade erfarenhet om den tid, laboratorns
undervisningsskyldighet och övriga göromål komme att taga i anspråk.
Då det numera uppgives, att både föreståndarens och laboiatorns tid
är fullt upptagen med 7 timmars arbete å anstalten och dessutom
flera timmars hemarbete, synes det vara ådagalagt, såväl att den i fjöl
ifrågasatta ytterligare arbetshjälpen från laboratorn icke är att påräkna,
som ock att anstalten i mån av verksamhetens utvidgning tarvar ytter¬
ligare arbetskraft. Det är även att märka, att genom anställande av
en assistent vikariatsförhållandena under semester och tjänsteresor kunna
ordnas på ett lämpligare sätt. Jag anser mig därför böra tillstyrka,
att den ifrågasatta assistentbefattningen inrättas. Den föreslagna av¬
löningen av 3,500 kronor synes mig dock väl hög. Jag tillåter mig
erinra, att assistenterna vid centralanstalten för jordbruksförsök samt
vid skogsförsö k sanstalten åtnjuta arvode av 3,000 kronor, de senare
därjämte arvodesförhöjning med 400 kronor efter, fem års tjänstgöring,
vilken förmån jag förut i dag tillstyrkt skola medgivas även assistenterna
vid omförmälda centralanstalt. Vad assistenterna vid veterinärinstitutet
angår, har hittills arvodet varit bestämt för två av dem till 3,000
kronor och för en assistent till 2,500 kronor. Förslag till ny stat for
Monde huvudtiteln.
387
detta institut lärer emellertid inom kort bliva föremål för Kungl. Maj:ts
prövning. Innehavaren av den befattning, varom nu är fråga, erhåller
en mycket maktpåliggande verksamhet, som kräver särskild specialut¬
bildning. Föreståndaren för anstalten har framhållit, att det vore ytterst
få, som lämpade sig för befattningen, samt att det vore av vikt, att
den, som antagits, stannade så länge som möjligt på platsen. Detta
synes mig tala för, att avlöningen åtminstone icke sättes lägre än vad
som bestämts för assistenterna vid skogsförsöksanstalten och nu före¬
slagits jämväl för assistenterna vid centralanstalten. Jag anser sålunda,
att även arvodesförhöjning med 400 kronor bör efter fem års tjänstgöring
komma nu ifrågavarande assistent till del. Då emellertid anslag till
veterinärbakteriologiska anstalten nu endast torde böra äskas å extra
stat, behöver blott utgiftsbehovet för år 1914 för närvarande tagas i
beräkning. Bostadsförmån lärer icke kunna utan särskilda kostnader
beredas nu ifrågavarande assistent. I överensstämmelse med vad jag
härutinnan föreslagit beträffande assistenterna vid centralanstalten synes
emellertid böra föreskrivas att nu ifrågavarande assistent skall, därest
han får åtnjuta fri bostad, vidkännas avdrag å arvodet med 200 kronor.
Med hänsyn till vad jag sålunda anfört, anser jag mig böra förorda,
att ifrågavarande assistents avlöning nu upptages till 3,000 kronor.
Då det icke beträffande de i staterna för centralanstalten och skogs¬
försöksanstalten upptagna assistenterna föreskrivits, att viss del av ar¬
vodet skulle motsvara tjänstgöringspenningar, torde någon dylik bestäm¬
melse ej heller böra meddelas ifråga om nu förevarande assistent.
Att, såsom medicinalstyrelsen nu ånyo föreslagit, särskilt i staten
uppföra biträdet vid juvertuberkulosundersökningar finner jag mig lika
litet som föregående år kunna tillstyrka, utan böra medel härtill utgå
från anslagsposten till tillfälliga biträden m. m. samt beräknas till 1,400
kronor.
Sistnämnda anslagspost har medicinalstyrelsen föreslagit till ett
belopp av 3,250 kronor. De i beräkningen av detta belopp ingående
poster synas mig emellertid delvis för högt upptagna. Då ersättning-
av statsmedel till vikarie för den föreslagne nye assistenten ej synes
erforderlig — varemot jag icke har någon erinran att göra mot att
högst en månads ledighet årligen beviljas honom, därest detta kan ske
utan särskild kostnad för statsverket — torde posten till vikariats-
ersättningar kunna på grund av assistentbefattningens inrättande sänkas
till 300 kronor. Utgiften för avlöning till biträde vid kontorsgöromål
och serumdistribution är av medicinalstyrelsen beräknad till 1,200
kronor mot 720 kronor föregående år. Häremot finner jag mig böra
[84.]
388
Nionde huvudtiteln.
erinra, att då den nye assistenten väl kan påräknas att biträda vid
distributionen av sera, sagda höjning ej torde behöva bliva så stor, som
medicinalstyrelsen beräknat. Det synes mig böra vara tillräckligt att
beräkna denna utgift till 900 kronor. Den av medicinalstyrelsen under
ifrågavarande anslagspost upptagna utgiften till biträde vid renhållning
synes rätteligen böra bestridas med andra medel.
Medicinalstyrelsen har i sitt förslag upptagit särskilt arvode åt
en stalldräng i stället för den nu i anslagsposten till tillfälliga biträden
beräknade gottgörelsen för extra hjälp i stallet. Jag har inhämtat, att ökad
hjälp i detta avseende anses behövlig, oberoende av huru förfares med
serumhästarnas uppställning. Till anstalten höra nämligen dels ett stall
med plats för sex större djur och dels vissa utrymmen för mindre djur
(marsvin, kaniner, möss och duvor), av vilka ett eller annat hundra¬
tal pläga finnas. Dessa djur äro alla avsedda att begagnas an¬
tingen i diagnostiskt syfte eller till försök. De härtill använda smärre
djuren måste hållas åtskilda i burar och deras skötsel och utfodring är
därför ganska omständlig och tidsödande. Att vaktmästaren icke kan
ensam fullgöra denna djurvård tillsammans med sina övriga mångahanda
sysslor finner jag ganska givet. Dock synes mig åtminstone tillsvidare
onödigt, att en särskild person anställes enbart för detta ändamål, och
i varje fall kan jag ej förorda, att en särskild befattning härför upp¬
föres i anstaltens stat. Det synes tillräckligt, att under auslaget till
tillfälliga biträden ett belopp av 700 kronor avses för ifrågavarande
ändamål.
Med hänsyn till vad jag sålunda anfört, och då jag ej har något
att erinra mot att utgiften för biträde vid tuberkulinberedningen fort¬
farande beräknas till 900 kronor, anser jag anslagsposten till tillfälliga
biträden m. m. böra upptagas till inalles 4,200 kronor.
Mot den föreslagna höjningen av anslagsposten till beredning av
tuberkulin och sera in. m. med 500 kronor för anställande av kontroll¬
prov å tuberkulin bär jag ingen erinran att göra, utan finner tvärtom
de genomgripande åtgärder i avseende å landets kreatursstock, som
baseras på undersökningar medelst tuberkulin, betinga, att all möjlig
säkerhet åstadkommes för att det använda tuberkulinet är av konstant
jämn beskaffenhet, så att icke brister härutinnan göra undersöknings¬
resultaten otillförlitliga. I denna anslagspost ingå emellertid även
kostnader för stallrum m. m. åt serumhästarna, och Bergman har med
styrka framhållit, att det nuvarande anslaget kunde vara tillräckligt
endast under förutsättning, att fritt stallrum kunde beredas dessa hästar
vid veterinärinstitutet. Då jag emellertid måste erkänna, att vägande
Nionde huvudtiteln.
389
skäl mot eu sådan, anordning- anförts från veterinärinstitutets sida, och |[84.[]
då Bergman för mig uppgivit, att det även från anstaltens sida ej vore
önskvärt, att dessa hästar uppställas vid institutet, där de löpa fara att
bliva smittade av sjukdomar, exempelvis lungröta, synes det mig vara
lämpligast, att hästarna uppställas annorstädes. Bergman har meddelat,
att om stallrum åt dem anskaffas på landet i närheten av Stockholm,
anslaget på grund härav behöver höjas med 500 kronor, och finner jag
mig ej böra göra någon erinran häremot. Inalles skulle alltså denna
anslagspost böra upptagas till 10,000 kronor.
Anslaget till instrument, förbrukningsartiklar m. m., nu 2,000
kronor, föreslås av medicinalstyrelsen böra höjas till 3,650 kronor.
Därjämte föreslås till tryckningskostnader 800 kronor. Jag anser, att
dessa bägge poster lämpligen böra sammanslås, men torde beloppet
kunna för närvarande begränsas till 4,000 kronor, vilket i allt fall innebär
anslagets fördubbling.
I anslagsposten till belysning in. m. har ingen höjning ifrågasatts.
Emellertid anser jag den förut omförmälda kostnaden för extra ren¬
göringar lämpligen böra påföras detta anslag, som därför torde böra
höjas till 3,000 kronor.
Vad slutligen vidkommer anskaffandet av en apparat för mikro¬
fotografi in. in. anser jag densamma kanna ännu någon tid anstå.
På grund av vad sålunda anförts, tillåter jag mig framlägga
följande förslag till stat för statens veterinärbakteriologiska anstalt för
år 1914:
Arvode till föreståndaren .................................................. kronor 7,250: —
)) » laboratorn ...........................................;.......... » 4,000: —
» » assistenten........................................................ » 3,000: —
Till tillfälliga biträden och vikariatsersättningar in. m. )> 4,200: —
Arvode till en vaktmästare ............................................... » 1,470: —
Till beredning av tuberkulin och sera, nyanskaffning
och ombyte av djur m. in.................................... » 10,000: —
» instrument, förbrukningsartiklar, reagentier, em¬
ballage, böcker och tidskrifter, skrivmaterialier,
telefon in. m............................................................... » 4,000: —
» belysning, bränsle, gas, vatten, renhållning m. m. » 3,000: —
» fraktkostnad för insända prov, misstänkta för
tuberkulos, m. m............................................. » 1,100:
Summa kronor 38,020: -—
390
Nionde huvudtiteln.
[84.]
[85.]
Bidrag till
vdgunder-
hållet på
landet.
(ordinarie
anslag.)
I fråga om de såsom »anmärkningar» under nu gällande stat upp¬
tagna bestämmelserna har jag icke anledning att föreslå annan föränd¬
ring än ett tillägg rörande bostadsavdrag för assistenten, för vilket
ändamål anmärkningen 2 bör hava följande lydelse:
Anm. 2. Därest föreståndaren, laboratorn eller assistenten åtnjuter
fri bostad eller vaktmästaren åtnjuter fri bostad jämte bränsle, skall
avdrag göras å arvodet, för föreståndaren och laboratorn med 500
kronor, för assistenten med 200 kronor och för vaktmästaren med 250
kronor, allt för år räknat.
Jag får slutligen hemställa, att Eders Kungl. Magt måtte föreslå
Riksdagen
att, med godkännande av det av mig framlagda
förslag till stat för statens veterinärbakteriologiska
anstalt för år 1914, för uppehållande av anstaltens
verksamhet under samma år å extra stat för år 1914
anvisa ett anslag av................................. kronor 38,020.
2. Veteriuärstateu.
Länsveterinärer och veterinärstipendiater ............... kronor 86,500
Distriktsveterinärers avlönande, förslagsanslag...... » 146,000
oförändrat ordinarie anslag kronor 232,500.
J. Vägunderhållet och skjuts vasen det.
1. Vägunderhållet.
a. Bidrag till vägunderhållet på landet.
Under nionde huvudtiteln är å ordinarie stat uppfört ett förslags¬
anslag, »bidrag till väguuderhållet på landet», vilket är avsett till gäl¬
dande av den enligt 60 § väglagen på staten belöpande andel av kost¬
naden för detta underhåll.
Anslaget utgjorde från år 1895, då väglagen trädde i tillämpning,
600,000 kronor. Det höjdes vid 1906 års riksdag till 1,000,000 kronor
med anledning dels av de i lagen den 20 juni 1905 meddelade föränd¬
Nionde huvudtiteln.
391
rade bestämmelser, som föranledde ökning av statsbidraget, och dels [85.]
därav att anslaget redan förut visat sig för lågt. År 1911 böjde Riks¬
dagen på Kungl. Maj:ts förslag anslagsbeloppet till det nuvarande,
1,150,000 kronor. Departementschefen motiverade böjningen därmed,
att utgifterna från anslaget visat sig väsentligt överstiga det i riksstaten
uppförda beloppet. Medeltalet av utgifterna från anslaget både näm¬
ligen under åren 1907—1909 uppgått till 1,157,000 kronor.
Jag måste nu ifrågasätta ytterligare böjning av omförmälda anslag.
Detsamma är visserligen av förslagsanslags natur, men det är givetvis
ur budgetssynpunkt angeläget, att även ett sådant anslag upptages till
belopp, som får anses ungefärligen motsvara de utgifter, som i verklig¬
heten kunna beräknas utgå från anslaget.
Utgifterna från anslaget bava utgjort:
år 1907
» 1908
» 1909
» 1910
» 1911
kronor 1,172,765
» 1,067,873
» 1,244,654
» 1,238,510
)> 1,261,507
Utgiftsbeloppen visa alltså en, om än icke oavbruten, så dock
tydlig stegring. Det finnes knappast någon anledning antaga, att
med bibehållande av de nuvarande bestämmelserna i väglagen, vilka
inverka på statsbidragets belopp, dessa utgifter skola minskas. I mån
som nya vägar intagas i det allmänna vägnätet samt kostnaderna för
vägunderhållet stegras på grund av böjda arbets- och materialpris,
torde tvärtom summan av statens utgifter för nu ifrågavarande ändamål
komma att än ytterligare ökas. På grund härav lärer för år 1914
icke kunna förutsättas lägre utgiftsbelopp än 1,250,000 kronor, och
anser jag, att anslaget bör höjas till detta belopp.
Jag hemställer alltså, att Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå Riks¬
dagen
att höja förslagsanslaget till bidrag till vägun¬
derhållet på landet från ..................... kronor 1,150,000
till............................................................... » 1,250,000
eller med ................................................ » 100,000.
392:
Nionde huvudtiteln.
i
I
[86.]
Kostnad för
vägdelningar.
(extra anslag.)
[87.]
Understöd åt
synnerligt
betungade
väghållnings¬
distrikt.
(extra anslag.)
b. Kostnad för vågdelningar.
Med anledning av stadgandet i 84 § av lagen angående väghåll-
ningsbesvärets utgörande på landet den 23 oktober 1891 därom att, då
vägdelning enligt samma lag äger rum första gången, halva kostnaden
därför skall bestridas av statsverket, har Riksdagen, på grund av Kungl.
Maj:ts därom gjorda framställningar, för tiden från och med år 1895
årligen på extra stat till bestridande av statsverkets andel i kostnaden
för vägdelningar anvisat förslagsanslag, vars belopp uppgått för varje
år till och med år 1910 till 50,000 kronor samt för vart och ett av
åren 1911—1913 till 35,000 kronor.
Då anslag för ifrågavarande ändamål är behövligt jämväl för år
1914 och anledning icke föreligger till förändring i det senast beviljade
beloppet, hemställer jag, att Eders Kungl. Maj:t behagade föreslå Riks¬
dagen
att å extra stat för år 1914 anvisa, för bestridande
av statsverkets andel i kostnaden för vägdelningar,
såsom förslagsanslag................................ kronor 35,000.
c. Understöd åt synnerligt betungade väghållning sdistrikt.
För varje av åren 1907—1913 har Riksdagen till understöd åt
synnerligt betungade väghållningsdistrikt på extra stat anvisat ett anslag
av 150,000 kronor.
En av Kungl. Maj:t hos 1912 års Riksdag gjord framställning om
väsentlig höjning av anslaget blev icke bifallen av Riksdagen, som för
ändamålet anvisade enahanda belopp som föregående år. Däremot bifölls
Kungl. Maj:ts förslag, att det anslag, som för ändamålet beviljades,
skulle utgå efter i statsrådsprotokollet över jordbruksärenden den 13
januari 1912 angivna, i vissa hänseenden ändrade huvudgrunder.
Kungörelse angående dispositionen av anslag till understöd åt
synnerligt betungade väghållningsdistrikt blev av Kungl. Maj:t utfärdad
den 10 juni 1912.
Då anslag för ifrågavarande ändamål synes böra finnas tillgängligt
även för år 1914 och någon ändring i anslagsbeloppet icke nu torde
böra ifrågasättas, hemställer jag, att Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå
Riksdagen
Nionde huvudtiteln.
393
att, till understöd åt synnerligt betungade väg- [87.]
hållningsdistrikt, å extra stat för år 1914 anvisa ett
anslag av ................................................... kronor 150,000.
2. Färjor och färjkarlar.
Bestämt anslag........................................................................ kronor 354
Förslagsanslag, friheter......................................................... » 25
oförändrat ordinarie anslag kronor 379.
3. Bidrag till skjutsentreprenader, oförändrat ordi¬
narie anslag ............................................................................. kronor 250,000.
4. Gästgivares friheter.
........................................................... kronor 10,830
........................................................... » 6,635
................................................. » 1,664
oförändrat ordinarie anslag kronor 19,129.
K. Fattigvård.
1. Fattigvården i Stockholm och landsorten, oför¬
ändrat ordinarie anslag ........................................................ kronor 9,564.
2. Fattigvården i allmänhet, oförändrat ordinarie
förslagsanslag .......................................................................... » 260,000.
3. Svenska fattigvårdsförbundet.
Till understöd åt svenska fattigvårdsförbundet har Riksdagen på rgg i
extra stat anvisat för vart och ett av åren 1909, 1910 och 1911 ett Svenska
anslag av 8,000 kronor samt för vartdera av åren 1912 och 1913 ett fafk^ds-
belopp av 14,000 kronor, av vilket sistnämnda belopp 3,000 kronor fo>bl,ndet-
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 50
Bestämt anslag
F örslagsanslag:
friheter........
ersättningar..
394
Monde huvudtiteln.
avsetts såsom bidrag till ordnande av konsulentverksamhet för barna¬
vård.
Uti en till Kungl. Maj:t den 7 oktober 1912 ingiven skrift har
nu förbundet anhållit, att Kungl. Maj:t måtte för år 1914 bereda för¬
bundet ett anslag av statsmedel å 18,000 kronor.
Till följd av särskilda nådiga remisser hava underdåniga utlåtan¬
den häröver avgivits av Kungl. Maj:ts befallningshavande i rikets samt¬
liga län samt av överståthållarämbetet. Härefter har statskontoret den
29 november 1912 avgivit infordrat underdånigt utlåtande i ärendet.
Fattigvårdsförbundets förenämnda skrift är av följande lydelse:
»Sedan Kungl. Maj:t och Riksdagen beviljat svenska fattigvårds-
förbundet för åren 1912 och 1913 ett statsbidrag å 14,000 kronor för
vartdera av dessa år, vågar förbundet i underdånighet hemställa, det
förbundet även för år 1914 må uppbära statsbidrag, vilket vi dock i
underdånighet nödgas hemställa må beviljas med något höjt belopp.
Det intresse för sin verksamhet, som förbundet allt från sin till¬
komst erfarit från olika håll, har även detta år tagit sig uttryck, bland
annat i ett ökat medlemsantal. Under år 1912 ha hittills ej mindre än
135 fattigvårdsstyrelser, som ej förut varit medlemmar, anslutit sig till
förbundet, så att för närvarande 592 av landets fångvårdsstyrelse!’ äro
medlemmar av detsamma, under det hela medlemsantalet uppgår till
1,866. Åven i det gynnsamma resultatet av förbundets försök att i lan¬
dets skilda delar erhålla ombud ser förbundet ett uttryck av förtroende
för verksamheten. Hittills ha 108 personer förklarat sig villiga att såsom
ombud i sina respektive orter verka för förbundets syften, och antalet
torde före årets slut bliva väsentligt ökat. Ett ytterligare bevis på
intresse har givits, i det att ett 30-tal personer förbundit sig att lämna
årsbidrag, uppgående till omkring 300 kronor, för att stärka den gren
av förbundets arbete, som avser konsulentverksamhet för barnavård.
Detta sålunda visade intresse för förbundets verksamhet, som på
olika sätt tagit sig uttryck, har emellertid ställt högst väsentligt ökade
krav på verksamheten. Bland annat ha rådfrågningarna rörande anstal¬
ters upprättande och ombyggande samt begäran om förslag till ritningar
till dylika ökats i sådan grad, att förbundet sett sig nödsakat att i allt
mer ökad utsträckning anlita sakkunnig arkitekt. Och då det synts vara av
största vikt att för förbundets räkning tillgodogöra sig den vittomfattande
erfarenhet på området i fråga, som arkitekten samlat, har denne för en
jämförelsevis ringa kostnad — 500 kronor för år — blivit fäst vid för¬
bundet. Såväl denna anordning, som utförandet av nya typritningar
för olika slag av fattigvårdsanstalter, vilka typritningar i regel betinga
Nionde huvudtiteln.
395
ett pris av omkring 300 kronor per styck, ka emellertid vållat ökade
kostnader. Ock detsamma kan sägas om åtskilliga andra grenar av för¬
bundets verksamket, såsom exempelvis utkildningen av fattigvårdsfunk-
tionärer.
Den betydelsefullaste utvecklingen av förbundets arbete faller emel¬
lertid på konsulentverksamketens område. Det ligger också i sakens
natur, att den livliga upplysningsverksamheten genom skrifter, föredrag
ock kurser ökat behovet av konsulentbesök i vederbörande kommuner
samt å stället givna sakkunniga råd ock upplysningar; ja, det kan ifråga¬
sättas, om ej en allmän upplysningsverksamhet, ägnad att stimulera
intresset för fattigvården, är tämligen förfelad, om ej nämnda intresse
vägledes genom praktiska anvisningar ock råd på ort ock ställe. I
vilken grad förbundets konsulentresor tillvunnit sig förtroende framgår
därav, att vid ett antal kurser ock möten förslag väckts av deltagarna,
att konsulentresor, bekostade av stat ock landsting, skulle komma till
stånd. Så har .bland annat skett inom Malmöhus, Kronobergs, Gävle¬
borgs och Kopparbergs län. På grund av det sålunda ådagalagda in¬
tresset för ock behovet av konsulentresor har antingen genom förbundet
eller enskild motionär hemställan gjorts hos landstingen om anslag till
konsulentresor inom respektive län, och har begäran härom nästan över
allt bifallits av landstingen. Sålunda föreligga beslut om anslag till
sådana resor inom Malmöhus, Kronobergs, Östergötlands, Stockholms,
Örebro, Västernorrlands och Norrbottens län, vilka resor det åligger
förbundet att företaga under detta eller nästa år, varjämte resor med
bidrag av landstingen under år 1912 redan företagits inom Västerbot¬
tens, Värmlands, Hallands och Kristianstads län. Vid anordnandet av
dessa resor har man i allmänhet gått tillväga på följande sätt. Efter
hemställan från svenska fattigvårdsförbundet har Kungl. Maj:ts befall-
ningshavande utfärdat en kungörelse om konsulentresan till respektive
läns samtliga kommuner, varjämte samma myndighet genom anvisningar
och råd biträtt konsulenten i och för resplans uppgörande m. m. Sedan
varje ordförande i fattigvårdsstyrelserna tillskrivits om dag och tid för
besöket, har resan skett från kommun till kommun, varvid besök gjorts
å anstalter, där sådana funnits, samt längre rådplägningar ägt rum med
vederbörande ordförande, anstaltsföreståndare med flera. I vissa trakter,
särskilt Norrland, har det visat sig gagneligt, att hela fattigvårdsstyrel-
sen sammanträtt för att rådslå om fattigvårdens ordnande samt om
medlen att förebygga fattigdom. Sedan resan avslutats, har en redo¬
görelse för densamma och fattigvårdens läge i det beresta området av¬
lämnats till Kungl. Maj:ts befallningshavande och stundom i lämpliga
396
Nionde huvudtiteln.
[88.] delar publicerats. Emellertid har det under dessa resor allt tydligare
visat sig, att besöket i varje kommun ej bör vara allt för kortvarigt.
De frågor, som under besöken framställas, äro många och olikartade och
erfordra för sitt nöjaktiga besvarande ett studium av de särskilda för¬
hållandena å varje ort, varför det ej låter sig göra att blott anslå ett
par timmars tid till varje kommun. Ofta gäller det att noggrannt besik¬
tiga en anstalt för att giva råd om tilltänkta förändringar eller att
avgöra vilken av flera föreslagna platser är den lämpligaste för uppför¬
ande av en anstalt. I andra kommuner är det nödvändigt att förutom
fattigvårdsstyrelsen uppsöka präst, läkare eller länsman. Å andra platser
åter har fattigvårdsstyrelsen uttryckt önskan att erhålla ett föredrag av
konsulenten, ägnat att upplysa allmänheten om behovet av någon på¬
tänkt reform.
Såsom framgår av den bifogade statistiska tablån över konsulent¬
resorna, ha kostnaderna per dag och för varje besökt kommun växlat
ganska avsevärt. Delvis har detta berott på, att vissa trakter av landet
äga utmärkta kommunikationer och kommunerna äro jämförelsevis små,
under det att åter i andra trakter avstånden äro betydande mellan de
platser, som av konsulenten skola besökas, och endast den relativt dyr¬
bara landsvägsskjutsen står till buds. Som exempel på vad kostnaderna
i vissa trakter kunna belöpa sig till må nämnas, att för en konsulent¬
resa till 5 av Västerbottens mest avsides belägna kommuner utgifterna
belöpte sig till ej mindre än 320 kronor 70 öre. Under resan, som
räckte 15 dagar, måste konsulenten färdas till fots och i roddbåt 145
kilometer, efter skjuts 317 kilometer, i motorbåt 100 kilometer samt å
järnväg och ångbåt (från Stockholm räknat) omkring 1,900 kilometer.
Även den i Värmland i år företagna konsulentresan till länets
samtliga kommuner har betingat en mycket högre kostnad än den be¬
räknade. Den hade beräknats taga i anspråk 43 dagar, men räckte 85
dagar och kostade 2,075 kronor, (däri inberäknat biträdande konsulen¬
tens ordinarie lön för den använda tiden), av vilken summa endast 645
kronor betäcktes genom landstingets anslag.
Emellertid är det ju möjligt att i vissa landsdelar ej oväsentligt
påskynda resorna, så att 2, i enstaka fall möjligen 3 kommuner samma
dag kunde besökas; men alldeles visst bliva besöken därigenom av mindre
värde, än om tillräcklig tid ansloges till ett inträngande i ortens för¬
hållanden. Det bör även erinras därom, att det första besöket, som
göres i kommunen, på sätt och vis är grundläggande för de efterföljande,
och att konsulenten genom ett allt för kortvarigt besök lätt kan erhålla
ofullständiga eller oriktiga omdömen om de rådande förhållandena.
Monde huvudtiteln.
397
Därjämte skulle det genom ett dylikt påskyndande av resorna bliva
omöjligt för konsulenten att, där så befinnes nödigt, företaga besök bos
de utackorderade eller i sina hem understödda för att förskaffa sig mera
ingående kännedom om kommunens fattigvårdsförhållanden.
Det kan under nu anförda omständigheter knappast vara ägnat
att förvåna, att konsulentresorna ingalunda ha blivit kortvarigare och
billigare, utan tvärtom krävt längre tid och högre kostnader än som
beräknats. Förbundet har nämligen icke ansett det lämpligt att söka
alltför mycket påskynda resorna utan låtit dem ske så grundligt som
behovet krävt. Härtill kommer önskvärdheten av att någon tid efter
resans företagande ånyo besöka orterna för att medverka till de före¬
slagna förbättringarnas genomförande. Erfarenheten lär nämligen, att
fattigvården ej kan med ett slag förbättras, utan att det på ifrågavarande
område måste ske ett långsamt och säkert uppbyggande, under vilket
sakkunnig hjälp är av behovet påkallad.
Eu anförda omständigheter ha emellertid nödvändiggjort att för
förbundets konsulentverksamhet anskaffa ytterligare krafter. Kyrkoherde
Öl. Bäckström, som allt sedan förbundets tillkomst varit dess konsulent,
har på grund av sin kyrkoherdebefattning icke kunnat företaga resor i
tillräcklig utsträckning, och icke heller har arbetsutskottets ordförande
och en del i den kommunala fattigvårdens tjänst anställda personer,
vilka jämväl anlitats för resorna, kunnat anslå tillräcklig tid att till¬
mötesgå det alltjämt ökade kravet på konsulentbesök. Under sådana
omständigheter har förbundet bland ett flertal personer, som sökte platsen
såsom biträdande konsulent, utsett herr A. V. Norgren, senast före¬
ståndare. för Umeå stads fattigvårdsinrättning, till platsen ifråga. Denna
nödvändiga åtgärd har ej kunnat vidtagas för ringare kostnad än 4,000
kronor såsom årlig lön jämte ersättning för resor och vivre under de¬
samma. Härtill komma enahanda resekostnader för de övriga personer,
som komma att utföra konsulentresor; vadan förbundet ej kunnat be¬
räkna mindre utgifter härför än 7,650 kronor, däri inbegripet jämväl
ersättning till den ordinarie konsulenten, kyrkoherde Öl. Bäckström.
Under sådana förhållanden stå för förbundet endast tvenne ut¬
vägar öppna — att inskränka verksamheten eller att söka anskaffa ytter¬
ligare medel för densamma.
Den förra vägen vore det emellertid mycket olämpligt att beträda.
Det för närvarande rådande intresset för en förbättring av fattigvården
bör organiseras och ledas i praktisk riktning, ingalunda inskränkas eller
hämmas, vilket säkerligen mångenstädes skulle resultera i olämpliga,
kanske rent av skadliga anordningar. Långt ifrån att förminska sin
398
Nionde huvudtiteln.
verksamhet anser sig förbundet därför skyldigt att söka vidmakthålla
och utveckla all den kraft det förmår för att fylla de växande kraven.
Den andra utvägen — att söka anskaffa ytterligare medel för sin
verksamhet — måste därför enligt förbundets åsikt bliva anlitad. Men
här mötes förbundet av åtskilliga svårigheter. Att vädja till den fri¬
villiga hjälpsamheten såsom ett välgörenhetsföretag kan förbundet icke
göra, då dess verksamhet ej består i att direkt utöva praktisk välgören¬
het. Att söka erhålla ett ökat medlemsantal och på så sätt förskaffa
sig större inkomster har förbundet, såsom ovan framhållits, redan för¬
sökt och detta med ganska gott resultat. Men de medel, som på sådant
sätt inflyta, äro på långt när icke tillräckliga för verksamheten. Att
vädja till landstingen för erhållande av bidrag till konsulentresorna inom
de respektive länen, har förbundet, som redan antytts, även gjort, och
ej utan framgång. Men då flera landsting haft synnerligen betungande
budgeter, och då uppfattningen att fattigvårdens förbättrande är en
statsangelägenhet, som ej närmast åligger landstingen, är allmänt ut¬
bredd, ha de anslag, som begärts, måst hållas inom mycket snäva gränser
och ej på långt när kunnat täcka kostnaderna, varjämte i åtskilliga län
föga utsikt torde finnas att erhålla anslag för här ifrågavarande. syfte
på grund av de omfattande, kostsamma åtgärder, som av landstingen
vidtagits på sjukvårdens område. Det återstår sålunda att ifrågasätta
ett något ökat statsunderstöd. Att en förbättring av fattigvården tjänar
ett bestämt statsintresse torde av alla erkännas. I den mån nöden kan
förebyggas genom lämpliga anordningar och den ungdom, som fattig¬
vården har sig anförtrodd, fostras till försörjningsdugliga individer, ökas
den ekonomiska bärkraften och skatteförmågan hos folket i dess helhet,
och då det här gäller en så avsevärd del av landets befolkning.— enligt
senaste statistik uppgående till omkring 236,900 personer -— ligger det
i öppen dag, att de effektiva åtgärder, som vidtagas på ifrågavarande
område, skola få stor betydelse. Förbundet tillåter sig därför att i under¬
dånighet anhålla om ett ökat statsunderstöd för år 1914.
Av det bifogade statförslaget för år 1913 framgår, att för nämnda
år, under vilket förbundet får uppbära ett statsbidrag av 14,000 kronor,
varav 3,000 kronor för konsulentverksamhet för barnavård, en brist på
omkring 5,895 kronor är beräknad uppstå. Det är förbundets avsikt
att på privat väg söka insamla det belopp, som för nämnda år kräves
för att täcka förlusten, men om också detta kan lyckas för nämnda år,
äro utsikterna för att på detta sätt täcka bristen under därpå följande
år mycket små, om ens några.
Fn jämförelse mellan det statförslag för år 1912, som medföljde
Nionde huvudtiteln.
399
förbundets underdåniga skrivelse sistlidna år om statsbidrag för år 1913,
och det statförslag, som uppgjorts för år 1913, visar dock att förbundet
i avseende på vissa verksamhetsgrenar icke anser sig behöva beräkna
högre utgifter, men att däremot en ökning av desamma nödvändiggöres
i avseende på andra verksamhetsgrenar.
Visserligen har förbundet haft förmånen att förvärva åtskilliga
frivilliga krafter, som utan någon som helst ersättning ägna sin tid
åt förbundet, och ett par andra personer åtnjuta en ersättning, som
vida understiger den, vilken för motsvarande arbete annorstädes plägar
lämnas. Men i och för arbetets uppehållande är det ej möjligt att
helt lita på frivilliga eller till hälften betalda krafter — om sådana
stode till buds, vilket ej alltid är fallet — varför man vid förbundets
arbete måste räkna med ett visst antal avlönade personer. Då sålunda
tvenne frivilliga krafter, som hittills regelbundet kunnat påräknas, nu
slutat sitt arbete på byrån, ha i dessas ställe tvenne avlönade biträden
måst anställas, vilket medfört en ökning av lönestaten med cirka 1,800
kronor. På grund av ökningen i byråarbetet har från och med den 1
oktober detta år ytterligare ett rum måst förhyras, vilket, förutom en
ökning av hyran, som dock genom vissa anordningar kunnat begränsas
till 100 kronor, medfört något ökade utgifter för värme, belysning och
städning. På grund av erfarenheten från innevarande år har även i
staten måst upptagas högre belopp för telefon och telegram, porto och
utgivandet av svenska fattigvårdsförbundets kalender. Vidare anser
förbundet, att kostnaderna för halvårskursen för utbildande av fattig-
vårdsfunktionärer under år 1913 och senare måste beräknas komma att
uppgå till omkring 1,750 kronor. I staten för år 1912 beräknades kost¬
naderna för densamma till 1,500 kronor, men uppgingo i själva verket
till 1,768 kronor 50 öre, vilket belopp endast högst obetydligt torde
kunna nedbringas.
De ökade utgifterna under rubrikerna Ritningar och Konsulentverk¬
samhet, har förbundet tillåtit sig att här ovan utförligare motivera.
Under hänvisning till vad förbundet här tillåtit sig framhålla,
anser sig förbundet nödsakat att hos Kungl. Maj:t i underdånighet
anhålla om ökat statsanslag. Då förbundet under år 1914 kan beräkna
ungefär samma utgifter som bifogade statförslag för år 1913 utvisar,
torde — under förutsättning att antalet medlemmar ökas i samma pro¬
portion som hittills och att anslag av landstingen alltjämt kunna påräknas
i samma mån som tills dato varit fallet — förbundet behöva ett till
18,000 kronor ökat statsunderstöd, varav, liksom hittills, 3,000 kronor
skulle vara avsedda för konsulentverksamheten för barnavård. Förbundet
400
Nionde huvudtiteln.
[88.] vågar därför under åberopande av det ovan anförda och under särskilt
framhållande av det stora behov, som för närvarande gör sig gällande
i fråga om vägledning och råd å fattigvårdens område, att i underdånig¬
het hemställa, det Kung! Maj:t täcktes i nåder för år 1914 bereda
svenska fattigvårdsförbundet ett anslag av statsmedel å sammanlagt
18,000 kronor.»
Den i skriften omförmälda, vid densamma fogade statistiska tablån,
utvisande kostnader och antal besökta kommuner vid förbundets konsu¬
lentresor, har följande utseende.
Månad
|
År
|
Konsulentens namn
|
Län
|
Antal
besökta
kom¬
muner
|
Antal
dagar
|
Samtliga
rese-
kostn.
Kr.
|
Samt¬
liga
kostn.
pr dag
Kr.
|
Kese-
kostn.
pr dag
Kr.
|
Antal
kom¬
mun
besökt
pr dag
|
I
Kosta.
pr
besökt
kom.
Kr.
|
13/2—>/s
|
1910
|
Pastor J. Vestin ...............
|
Västernorrlands
|
län
|
15
|
17
|
280: —
|
16: 50
|
7: 55
|
0.88
|
23: 33
|
| */*-“/*
|
1910
|
Red. G. H. von Koch .........
|
Södermanlands
|
»
|
29
|
9
|
244: 10
|
27: 12
|
7: 12
|
3.22
|
8: 42
|
16/s—l/o
|
1910
|
Red. G. H. von Koch .........
|
Göteb. och Bohus
|
»
|
30
|
16
|
452: so
|
28: 3 0
|
7: 67
|
1.8 7
|
15: 09
|
15/s—3Vs
|
1910
|
Kyrkoherde Öl. Bäckström ..
|
Skaraborgs
|
>
|
24
|
17
|
414: 8 5
|
24: 87
|
3: 78
|
1.41
|
17: 26
|
j
|
1911
|
Folkskoleinsp. R. Johansson
|
Jönköpings
|
»
|
23
|
10
|
258: 93
|
25: 89
|
4: 64
|
2.3
|
11:25
|
1 "/s—>7»
|
1911
|
Pastor J. Westin ...............
|
Västerbottens
|
»
|
19
|
33
|
545: —
|
16: 51
|
6: 51
|
0.5 7
|
28: 68
|
|
1911
|
Pastor K. G. Widelius.........
|
Östergötlands
|
»
|
7
|
12
|
165: —
|
13: 75
|
3: 19
|
0.58
|
23: 57
|
10/j-18/j
|
1911
|
Folkskoll. J. N. Wetterstrand
|
Älvsborgs
|
5>
|
46
|
16
|
413: 60
|
25: 85
|
5: 85
|
2.9
|
8: 99
|
|
1912
|
Herr A. W. Norgren .........
|
Värmlands
|
|
93
|
85
|
2,075: 8 5
|
24: 41
|
4: 65
|
1.09
|
22: 31
|
|
1912
|
Syssloman J. C. Ellburg......
|
Kristianstads
|
»
|
76
|
40
|
929: 40
|
28: 23
|
5: 21
|
1.9
|
12: 22
|
8/ 9-"°/9
|
1912
|
Red. G. H. von Koch .........
|
Västerbottens
|
»
|
5
|
15
|
320: 7 0
|
21: 38
|
13: 38
|
0.33
|
64: 10
|
Av ovanstående tablå framgår:
att medelvärdet av samtliga kostnader pr dag utgör................
» > » resekostnader pr dag utgör .......................
» » » kostnaden pr besökt kommun utgör för
Norrland.......................................................................
Mellersta Sverige............................................................
Hela Sverige...............................................................
samt att medelvärdet av antal kommuner besökta pr dag utgör
kronor 22: 59
5: 84
28: 84
15: 10
16: 62
1: 58
»
»
Nionde huvudtiteln.
401
Enligt den i skriften jämväl omförmälda och därvid bilagda tablån [88.]
över beräknade inkomster och utgifter för förbundet under år 1913,
hava dessa beräknats sålunda:
Inkomster:
Statsanslag........................................................................................ 14,000: —
Årsavgifter.......................................................................................... 8,500: —
Enskilda bidrag till barnavårdskonsulentverksamheten ........... 300: —
Räntor..................................................................................................... 300: —
Brist att fylla genom enskilda bidrag etc.................................. 5,895: —
Summa kronor 28,995: —
Utgifter:
Ledaren av förbundets verksamhet ................................................ 3,000: —
Byråföreståndarinnan........................................................ 1,500: —
Biträden å byrån ................................................................................. 1,800: —
Vikariatsarvode ................................................................................... 125: —
Hyra........................................................................................................ 1,100: —
Springgosse, städerska, belysning och värme .......................... 815: —
Telefon och telegram ........................................................................ 300: —
Porto......................................................................................................... 450: —
Skrivmateriel.......................................................................................... 160: —
Extra maskinskrivning, duplicering m. m.................................. 200: —
Inventarier ............................................................................................ 70: —
Konsulentverksamheten .................................................................... 7,650: —
Konsulentverksamheten i barnavård................................................ 3,300: —
Trycksaker .......................................................................................... 275: —
Bibliotek, arkivet ................................................................................ 350: —
Utbildningskursen för fattigvårds funktionärer.............................. 1,750: —
Fattigvårdskurser ........... 300: —
Tidskriften ..................................................... 4,000: —
Arkitekten ............................................................................................. 1,100: —
Kalendern............................................................................................... 750: —
Summa kronor 28,995: —
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 51
402
Nionde huvudtiteln.
De flesta av de i detta ärende hörda myndigheterna hava under¬
stött svenska fattigvårdsförbundets ifrågavarande framställning.
Sålunda hava Kungl. Maj:ts befallningshavande i Uppsala, Söder¬
manlands, Östergötlands, Kronobergs, Jönköpings, Kalmar, Gottlands,
Blekinge, Kristianstads, Hallands, Göteborgs och Bohus, Ålvsborgs,
Skaraborgs, Värmlands, Gävleborgs och Jämtlands län, flertalet med
vitsordande av förbundets gagneliga verksamhet, i all korthet tillstyrkt
bifall till framställningen, därvid emellertid Kungl. Maj:ts befallnings¬
havande i Gottlands län ansett det kunna ifrågasättas, huruvida icke
med hänsyn till det äskade beloppets storlek i förhållande till förbundets
egna inkomster, staten borde tillförsäkras rätt till någon närmare kon¬
troll å förbundets verksamhet.
Jämväl Kungl. Maj:ts befallningshavande i Stockholms, Malmöhus,
Västernorrlands och Norrbottens län hava tillstyrkt bifall till förbundets
hemställan.
Då emellertid de av dessa myndigheter avgivna utlåtandena äro
något vidlyftigare, tillåter jag mig att redogöra för vad i desamma i
huvudsak anförts.
Efter att hava vitsordat förbundets för Stockholms län i hög
grad gagnande verksamhet, har Kungl. Maj:ts befallningshavande i
länet meddelat, att förbundet inom Brännkyrka och Solna kommuner
invid huvudstaden i samråd med medlemmar av kommunerna inrättat
och uppehållit barnavårdsbyråer. Vid anläggandet av ålderdomshem
och andra fattigvårdsanstalter hade förbundet, medverkat med råd och
anvisningar; och jämväl i övrigt hade från förbundet utgående kon¬
sulentverksamhet kommit länets fattigvårdsväsen tillgodo.
Länets landsting hade ock visat sig uppskatta förbundets verk¬
samhet inom länet, i det att landstinget anslagit ett belopp av 675
kronor för år 1913 att ställas till förbundets förfogande för anordnande
under sagda år av en konsulentresa till länets samtliga kommuner för
meddelande av råd och upplysningar angående fattigvårdens hand-
havande, under villkor att förbundet efter konsulentresans avslutande
till Kungl. Maj:ts befallningshavande i länet inkomme med redogörelse
för densamma. Enligt till landstinget meddelad upplysning skulle det
av landstinget beviljade beloppet förslå till halva den beräknade kost¬
naden för konsulentresan.
Kungl. Maj:ts befallningshavande tvekade icke om nyttan av den
tillämnade konsulentresan och ansåge, att den utlovade redogörelsen för
densamma skulle lämna upplysningar och uppslag, som endast kunde
Nionde huvudtiteln.
40B
vinnas genom personligt besök och således, i annat fall, endast efter¬
hand skulle stå att erhålla.
Med stöd av vunnen erfarenhet och då förbundet visat, att dess
konsulentverksamhet icke kunde fortgå i önskvärd omfattning utan att
statsbidraget höjdes, tillstyrkte Kungl. Maj:ts befallningshavande bifall
till förbundets hemställan.
Kungl. Maj:ts befallningshavande i Malmöhus län har anfört, att
Kungl. Maj:ts befallningshavande funne den verksamhet, fattigvårds-
förbundet utövade, synnerligen gagnelig, särskilt i vad den avsåge
utbildning av fattigvårdsfunktionärer och anordnandet av fattigvårds-
konsulentresor. Den uppfattningen torde alltmera hava stadgats, att
fattigvårdens och icke minst den därmed förbundna barnavårdens och
sjukvårdens behöriga handhavande förutsatte personer, besjälade av
intresse för verksamheten och tillika utrustade med insikt och erfarenhet,
samt att råd och anvisningar av den art, som konsulenterna vore
i tillfälle lämna, på åtskilliga orter vore väl behövliga, därest de med
fattigvården förbundna anordningarna skulle kunna på ett tillfreds¬
ställande sätt motsvara sitt ändamål. Insikten om konsulentverksam¬
hetens gagnelighet hade ock uti Malmöhus län funnit uttryck i 1911
års landstings beslut att för år 1912 anvisa ett anslag av 900 kronor
för anordnandet av en fattigvårdskonsulentresa till länets kommuner år
1912 eller 1913.
För fattigvårdsförbundets framställning om höjning av det för
närvarande utgående statsanslaget syntes förbundet hava anfört giltiga
skäl, synnerligast som Kungl. Maj:ts befallningshavande icke kunde
annat än vitsorda den av förbundet framhållna angelägenheten av att
konsulenterna under sina resor i kommunerna gåves tillräcklig tid för
undersökning och rådplägning.
Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västernorrlands län erinrar till
en början om, att Kungl. Maj:ts befallningshavande under år 1910 till¬
styrkt bifall till fattigvårdsförbundets då föreliggande ansökan om an¬
slag av statsmedel för år 1912. Därvid hade Kungl. Maj:ts befallnings¬
havande särskilt låtit sig bestämmas av den gynnsamma erfarenhet
angående förbundets konsulentverksamhet, som Kungl. Maj:ts befall¬
ningshavande vunnit efter tagen kännedom om den till förbundet av¬
givna berättelsen över en i februari månad år 1910 på förbundets upp¬
drag företagen konsulentresa inom fattigvårdssambällena i Medelpad.
Sedan förenämnda underdåniga utlåtande avgivits, hade Kungl. Maj:ts
befallningshavande haft tillfälle att taga del av ytterligare en berättelse
över en på förbundets föranstaltande inom länet anordnad konsulent-
[88.]
404
Nionde huvudtiteln.
resa, som företagits under sommaren och. hösten år 1910 och vid vilken
besökts tjugufem socknar i Ångermanland, däribland de mest avlägsna
och svårast tillgängliga socknarna i länet. Den fördelaktiga uppfatt¬
ning av förbundets konsulentverksamhet, som Kungl. Maj:ts befallnings-
havande redan tillförene vunnit, hade efter tagen del av berättelsen
över sistnämnda resa ytterligare befästats. Kungl. Maj:ts befallnings-
havande hade också vid länets landstings sammanträde år 1912 sett
sig föranlåten att med tillstyrkan av bifall till landstinget överlämna
en framställning om anslag till förbundet för anordnande av en ny
konsulentresa inom länet under år 1913, vilken framställning jämväl
vunnit landstingets bifall.
Förutom av de utav förbundet anordnade konsulentresorna hade
Västernorrlands län berörts av förbundets verksamhet genom en fattig¬
vårdskurs, som under år 1911 av förbundet hållits i Sundsvall och var¬
till lanstinget på Kungl. Maj:ts befällningshavandes tillstyrkan beviljat
anslag.
Med stöd av den erfarenhet, Kungl. Maj:ts befallningshavande
genom svenska fattigvårds förbundets ovan omförmälda verksamhet inom
länet vunnit angående förbundets syfte och arbetsmetoder, hyste Kungl.
Maj:ts befallningshavande den uppfattningen, att förbundets rådgivande
och upplysande arbete i fattigvårdsfrågor vore av stor och gagnande
bet}^delse, och då den av förbundet begärda förhöjningen av förut
åtnjutet anslag syntes av omständigheterna påkallad, tillstyrkte Kung!.
Maj:ts befallningshavande beviljande till förbundet av anslag jämväl
för år 1914 till det av förbundet begärda belopp.
Efter att hava framhållit, hurusom svenska fattigvårdsförbundet,
enligt vad som framginge av den underdåniga ansökningen, under sin
jämförelsevis korta tillvaro utvecklat en omfattande verksamhet, som
tillvunnit sig sympati och alltjämt stigande intresse från allmänhetens
sida, har Kungl. Maj:ts befallningshavande i Norrbottens län anfört, att
förbundet jämväl till detta län förlagt en del av sitt arbete. Där hade
nämligen förbundet under år 1912 anordnat en fattigvårdskurs i Kiruna
enligt ett omfattande och givande program, och efter det länets lands¬
ting år 1911 anvisat ett anslag till konsulentresor inom länet och däri¬
genom givit ett uttryck för sitt intresse särskilt för denna gren av för¬
bundets verksamhet, hade länet hösten 1912 haft besök utav en av
förbundets fattigvårdskonsulenter, vilken undersökt fattigvårdsför-
hållandena inom flera kommuner därstädes. Någon redogörelse över
konsulentens resor hade visserligen ännu ej till Kungl. Maj:ts be¬
fallningshavande inkommit, men Kungl. Maj:ts befallningshavande
Nionde huvudtiteln.
405
hade under hand från besökta orter inhämtat, att konsulentens upp¬
lysningsarbete omfattats med intresse och förståelse av vederbörande
fattigvårdsmän, som för sitt arbete erhållit goda råd och anvisningar
för undanröjande av rådande missförhållanden. Å andra sidan hade
man å vissa ställen anmärkt, att konsulentens besök varit allt för kort¬
variga, för att han skulle kunna vinna den ingående kännedom om
ortsförhållandena, som varit önskvärd och som skulle medfört ett större
utbyte av dessa besök. Det vore emellertid givet, att de kostsamma
resorna i dessa bygder med de långa avstånden måst påskyndas för att
konsulenten skulle kunna medhinna att under den tid, som kunnat
anslås för uppehållet i Norrbotten, besöka så många kommuner som
möjligt.
Kungl. Maj:ts befallningshavande vore även i tillfälle anföra ett
annat fall, då den sakkunskap, varöver fattigvårdsförbundet förfogade,
inom länet anlitats.
I Luleå stad stode frågan om anordnandet av en arbetsinrättning
för fattigvårdens behov på dagordningen. Enligt vad Kungl. Maj:ts
befallningshavande inhämtat, hade den kommitté, som fått utredningen
av denna fråga sig anförtrodd, fått en värdefull hjälp i sitt arbete
genom svenska fattigvårdsförbundet. Så hade eu dess konsulent, kyrko¬
herden Öl. Bäckström, gjort ett rätt långvarigt besök därstädes för
meddelande av råd och upplysningar, och kommittén hade jämväl för
ändamålet stått i kontakt med förbundets arkitekt.
Det vore sålunda, enligt Kungl. Maj:ts befallningshavandes för¬
menande, jämväl för detta läns vidkommande att beklaga, om fattig¬
vårdsförbundet i brist på medel skulle finna sig nödsakat att inskränka
sin gagnande verksamhet. Då en sådan åtgärd syntes oundviklig, för
såvitt icke statsbidrag till erforderligt belopp för verksamhetens upp¬
rätthållande i dess nuvarande omfattning bereddes, samt det i sådant
avseende äskade beloppet syntes motsvara behovet, finge Kungl. Maj:ts
befallningshavande tillstyrka bifall till framställningen.
Kungl. Maj:ts befallningshavande i Örebro och i Kopparbergs län
hava förklarat sig intet hava att erinra mot bifall till fattigvårdsför-
bundets förevarande hemställan.
I sitt i ärendet avgivna utlåtande har överståthållarämbetet, som
inhämtat, att den del av förbundets verksamhet, som berörde huvud¬
staden, fortfarande vore av beskaffenhet att förtjäna uppmuntran och
understöd från det allmännas sida, anfört, att då verksamheten i all¬
mänhet utvidgats, behov av ökat statsbidrag även torde förefinnas. Då
emellertid väsentliga delar av den utav förbundet utövade verksamheten
406
Nionde huvudtiteln.
[88.] bedreves utanför Stockholm, ansåge sig överståthållarämbetet ej vara i
tillfälle att yttra sig om beloppet av det understöd från statens sida, som
borde tilldelas förbundet.
Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västerbottens län har anfört,
hurusom, vad detta län anginge, kännedomen om förbundets verksamhet
något ökats genom de under åren 1911 och 1912 av förbundets konsu¬
lenter företagna resorna till länets kommuner och genom den beträffande
resorna under år 1911 till Kungl. Maj:ts befallningshavande avgivna be¬
rättelsen ävensom genom en tillgänglig tryckt redogörelse för för¬
bundets utveckling och verksamhet.
Emellertid hade nyssnämnda berättelse över konsulentens resa år
1911 i länet huvudsakligen typen av rapport till förbundet om faktiska
förhållanden på de olika orterna med uppgifter, bland annat, angående
socknarnas areal, omfång av odlad jord, skogsbeskaffenhet, jordbrukets
ståndpunkt in. m., som knappast kunde äga tillräckligt sammanhang
med råd i fattigvårdsfrågor, och med slutledningar, som vore mera
hastiga än riktiga, under det att helt sparsamt skönjdes någon råd¬
givning i på platsen aktuella fattigvårdsspörsmål. I själva verket vore
det också helt naturligt, att konsulenten huvudsakligen stödde sin sålunda
avgivna rapport på andras utsagor och icke själv hunnit bilda sig någon
egen uppfattning av förhållandena att läggas till grund för rådgivning,
då, oaktat de understundom ganska långa avstånden mellan socknarnas
centralplatser som besökts, konsultationen inom två städer och nitton
landsförsamlingar medhunnits på trettio dagar.
På framställning av förbundet hade länets landsting bidragit till
bekostande av denna resa med halva den av förbundet härför beräknade
kostnaden eller 450 kronor. Till vilket belopp verkliga kostnaden uppgått
syntes icke av handlingarna. Besöken i de fem återstående socknarna
i länet hade ägt rum under år 1912, men därom hade ännu icke till
Kungl. Maj:ts befallningshafvande inkommit någon berättelse. I för¬
bundets framställning omnämndes dock såsom exempel på kostnaden
för dylika resor och deras besvärligheter med några rader denna år 1912
under femton dagar företagna resa länder framhållande av de besökta
orternas avlägsenhet från Stockholm. Av detta omnämnande syntes
framgå, att även i detta fall mesta tiden tagits i anspråk för själva
resorna till de olika socknarnas centralplatser.
Kungl. Maj:ts befallningshavande delade till fullo den uppfattning,
som förbundet uttalat, att besöket i varje kommun ej borde vara allt
för kortvarigt, om något för fattigvårdens förbättring skulle genom
konsulentens besök vara att påräkna. Men otvivelaktigt kunde denna
Nionde huvudtiteln.
407
önskvärda förändring icke ske utan ökade resekostnader. Huruvida för
sådant ändamål erfordrades högre statsanslag för år 1914, än det som
för år 1913 beviljats, framginge emellertid icke av de remitterade hand¬
lingarna, däri till ledning för bedömandet härutinnan endast funnes
en uppgift å beräknade inkomster och utgifter för år 1913 men in o-en
uppgift om verkliga utgifter för senaste räkenskapsår, eller ens någon
kalkyl till vilket belopp utgifterna för år 1912 kunde komma att uppgå.
Under förutsättning likväl, att en anslagsförhöjning vore för ano-ivna
ändamål behövlig, ansåge sig Kungl. Majtts befällningshavande böra i
underdånighet tillstyrka, att statsanslaget till förbundet för år 1914
höjdes med det belopp, som efter utredning kunde befinnas erforderligt
för att kunna med önskvärd grundlighet bedriva förbundets påbörjade
konsulentverksamhet i fattigvården.
Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västmanlands län har ej ansett
sig kunna tillstyrka någon ökning utöver det för år 1913 åt fattigvårds-
förbundet beviljade anslag. I sitt utlåtande har Kungl. Maj:ts befallnings¬
havande till en början erinrat, hurusom Kungl. Maj:ts befallningshavande
i sitt underdåniga yttrande den 25 oktober 1910 rörande av svenska
fattigvårdsförbundet då äskat förhöjt statsanslag för dess verksamhet
angivit. sin ställning till förbundets krav i berörda avseende och avstyrkt
förhöjning i statsunderstödet. Såvitt Kungl. Maj:ts befallningshavande
kände, hade förbundet icke under den tid, som därefter förflutit, utsträckt
sin verksamhet till Västmanlands län. Kungl. Maj:ts befallningshavande,
som således fortfarande saknade personlig kännedom om förbundets
verksamhet och för sitt bedömande av frågan endast hade att tillgå för¬
bundets årsredogörelse, saknade anledning frångå sitt ovanberörda under¬
dåniga utlåtande.
Särskilt finge Kungl. Maj:ts befällningshavande framhålla, att, då
fattigvårdstungan enligt gällande lag vilade å kommunerna samt fattig-
vårdsförbundets påstående, att fattigvårdens förbättrande, enligt en
utbredd uppfattning, vore en statsangelägenhet, således saknade stöd i
gällande lag, det syntes Kungl. Maj:ts befallningshavande, att de kom¬
muner eller landstingsområden, som önskade anlita fattigvårdsförbundet,
borde ersätta härav uppkommande utgifter.
Föibundets största utgiftspost vore kostnaden för konsulentverksam¬
heten. Sammanlagda kostnaden för konsulenternas resor under år 1912
intill den 20 september utgjorde kronor 3,325.4 5 och resekostnaden för
besökt kommun varierade emellan kronor 12.2 2 och kronor 64.10. Denna
sistnämnda kostnad. syntes icke vara större, än att de kommuner eller
landsting, som verkligen önskade påkalla konsulenternas råd och biträde,
408 Nionde huvudtiteln.
borde äga förmåga att utan statsunderstöd bära densamma. Om således
förbundets verksamhet ställdes så, att förbundets direkta utgifter för
detsamma lämnade uppdrag, exempelvis utgifter för konsulentresor,
ersattes av vederbörande uppdragsgivare, skulle någon ökning i nu
utgående statsanslag icke erfordras. _ _ .
Vid sådant förhållande finge Kungl. Maj:ts befallningshavande i
underdånighet endast i så måtto tillstyrka den underdåniga framställ¬
ningen, att för år 1914 ett statsunderstöd av 14,000 kronor beviljades
svenska fattigvårdsförbundet med skyldighet för detsamma att avgiva
en kortfattad redogörelse för sin verksamhet under nämnda år, vilken
redogörelse jämväl borde innehålla redovisning för statsunderstödets
användning.
Uti sitt i ärendet avgivna utlåtande har statskontoret erinrat,
att fattigvårdsförbundet, som till stöd för den begärda förhöjningen
av statsanslaget åberopat förbundets alltmer sig utvidgande verksamhet
och de därav föranledda ökade kostnaderna särskilt för konsulentverksam¬
heten, emellertid icke företett något räkenskapsutdrag vare sig för år
1911 eller för år 1912, ehuru för förstnämnda år aslutat bokslut nu
borde föreligga och för år 1912 en i det närmaste tillförlitlig kalkyl
över den ekonomiska ställningen bort kunna framläggas. Det vore så¬
lunda icke möjligt att med ledning av de närmast föregående årens
ekonomiska resultat bedöma behovet av den begärda förhöjningen. Då
emellertid det åberopade statförslaget för år 1913 utvisade eu brist av
5,895 kronor samt nästan alla Kungl. Maj:ts befallningshavande, under
vitsordande av förbundets gagnande verksamhet, förordat ansökningen,
ville det synas statskontoret som om någon ökning av anslaget, i trots
av vad Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västmanlands län däremot
anfört, vore av omständigheterna påkallad. En viss varsamhet, torde
dock vara av nöden vid fortgåendet på den väg, som staten vid be¬
viljande av förhöjt understöd åt förbundet redan inslagit. Erfaren¬
heten gåve nämligen vid handen, att dylika enskilda föreningar med i
viss mån statsgagnande verksamhet, vilken från början varit avsedd att
uppehållas med huvudsakligen enskilda bidrag jämte något understöd av
statsmedel, visade en avgjord tendens att utvidga sitt verksamhetsområde
utöver den punkt, där den ursprungliga principen för dess ekonomi
vidare kunde uppehållas, och att som följd härav vilja överflytta allt
större del av ansvaret för dess ekonomiska bestånd på statsverket. Det
vore därför nödvändigt tillse, att icke proportionen mellan de enskilda
bidragen och statsunderstödet bleve allt för betungande för staten. I
nu förevarande fall förekomme, att då statsunderstöd första gången
Nionde huvudtiteln.
4-09
beviljades med 8,000 kronor, medlemsavgifterna beräknats till 6,000 [88.]
kronor. De båda slagen av inkomster hade sålunda stått till varandra
i förhållandet 4 till 3. När statsunderstödet för år 1912 böjts till 14,000
kronor, både medlemsavgifterna beräknats till omkring 7,770 kronor
eller något mera än hälften av statsanslaget. Vid bifall till den nu
föreliggande framställningen skulle statsanslaget komma att uppgå till
mer än dubbelt mot de till 8,500 kronor beräknade årsavgifterna. Detta
innebure ett förryckande av den ursprungliga proportionen mellan de
båda slagen av inkomster,, som statskontoret icke kunde tillstyrka. Sattes
statsunderstödet till jämnt dubbla beloppet av de beräknade medlems¬
avgifterna eller 17,000 kronor, syntes alla skäliga anspråk i nu före¬
varande hänseende få anses hava blivit uppfyllda, och framställningar
om ytterligare förhöjning av statsanslaget kunde förväntas icke vidare
böra ifrågakomma.
Beträffande den av Kungl. Maj:ts befallningshavande i Gottlands
län ifrågasatta kontrollen från statens sida å förbundets verksamhet ville
statskontoret erinra därom, att Kungl. Maj:t genom nådigt brev den 10
juni 1912 i sammanhang med ställande av anslaget för år 1913 till
förbundets förfogande stadgat skyldighet för förbundet att före den 1
april 1914 till Kungl. Maj:t avgiva berättelse rörande anslagets använ¬
dande samt förbundets verksamhet under år 1913, vilken berättelse
jämväl borde innefatta redogörelse för förbundets inkomster och utgifter
under sistnämnda år, ävensom föreskrivit, att ett av chefen för jordbruks¬
departementet förordnat ombud skulle äga att deltaga i revisionen av
förbundets räkenskaper. Några kontrollbestämmelser utöver de sålunda
för år 1913 meddelade syntes icke för 1914 års anslag vara erforderliga.
På grund av vad sålunda anförts, hemställde statskontoret, det
täcktes Kungl. Maj:t föreslå Riksdagen att till understöd åt svenska
fattigvårdsförbundet på extra stat för år 1914 anvisa ett anslag å 17,000
kronor.
Svenska fattigvårdsförbundets verksamhet synes ej hava jävat de Departements-
förväntningar, som man ansett sig kunna fästa därvid. Tvärtom har, cll<1cn-
såsom också bestyrkes utav flertalet av de i detta ärende avgivna utlå¬
tandena, erfarenheten givit vid handen, att förbundets verksamhet be¬
drivits på ett tillfredsställande sätt och till stor nytta för det allmänna.
Detta torde i det hela icke minst gälla beträffande förbundets konsulent¬
verksamhet, som synes hava tillvunnit sig stort förtroende. Därest denna
verksamhetsgren, som för närvarande är stadd i stark utveckling, kan
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 52
410
Nionde huvudtiteln.
upprätthållas och vidare på ett rationellt och efter förhållandena i de
olika landsändarna lämpat sätt utvecklas, synas alltså goda skäl förefinnas
att därav vänta lyckliga resultat för framtiden.
Vid sådant förhållande synes också förbundets verksamhet vara
väl förtjänt av fortfarande understöd från det allmännas sida.
Beträffande det av förbundet, såsom erforderligt för upprätthål¬
lande av dess verksamhet under år 1914, begärda statsanslaget å 18,000
kronor eller 4,000 kronor utöver det för år 1913 beviljade, tillåter
jag mig till en början erinra, hurusom, enligt förbundets arbetsutskotts
till Kungl. Maj:t 'överlämnade redogörelse för verksamheten under år
1911, förbundets inkomster under nämnda år visat sig tillräckliga för
täckande av årets utgifter.
För år 1912 har däremot beräknats uppstå en brist i inkomsterna,
uppgående till icke mindre än 3,989 kronor 79 öre, enligt vad som framgår
av följande mig tillhandakomma tablåer över
dels svenska fattigvårdsförbundets inkomster och utgifter under
tiden den 1 januari 1912—den 15 december 1912:
Inkomster:
Kontant i kassan och på bank innestående den 1
januari 1912 .............................................................. kronor
Årsavgifter............................................................................. ®
Statsbidrag.......................................................................... *
Vårdarebladet ...................................................................... *
Platsförmedlingsavgifter..................................................... »
Statsbidrag till utgivande av »Fattigvårdsmåb av¬
gjorda i kammarrätten 1907 —1908.................... »
Enskilda bidrag till barnavårdskonsulentverksamheten »
Räntor å fond och innestående medel......................... »
1,208: 96
9,213: —
14,000: —
418: 2 6
2: 20
600: —
442: —
416: 33
Summa kronor 26,300: 7 5
Utgifter:
Ledaren av förbundets verksamhet................................. kronor 2,250: •
Byrån: Föreståndarinnan ................................................. 1,375:
Biträden................................................................ » 600: —
Maskinskrivning...................................................... » 577:
Nionde huvudtiteln.
|
|
411
|
Vikariatsarvode ..................................................
|
kronor
|
150: —
|
Hyra......................................................................
|
»
|
825: —
|
Städning, belysning, värme, springgosse ....
|
)>
|
679: 27
|
Telefon, telegram................................................
|
»
|
259: 63
|
Porto ......................................................................
|
x>
|
789:15
|
Skrivmateriel........................................................
|
|
199: 23
|
Inventarier.............................................................
|
|
322: 53
|
Konsulent verksamhet........................................
|
|
5,762: 5 8
|
Konsulentverksamhet för barnavård ............
|
|
1,430: 80
|
Trycksaker .............................................................
|
)>
|
601: 05
|
Bibliotek, arkiv, argusklipp............................
Utbildningskurs .................................................
|
»
|
169: 26
|
»
|
1.784: 37
|
Kurser.....................................................................
|
»
|
506: 20
|
Tidskriften............................................................
|
»
|
2,614: 55
|
Ritningar..............................................................
|
»
|
1,366: 90
|
Kalendern.............................................................
|
»
|
562: 72
|
Broschyrer .............................................................
|
»
|
21: 48
|
Diverse .................................................................
|
|
952: n
|
Utgivande av »Fattigvårdsmål».....................
|
»
|
600: —
|
Summa kronor 24,398: 8 3
dels och svenska fattigvårdsförbundets beräknade inkomster och utgifter
under tiden den 15—31 december 1912:
Inkomster:
Kontant i kassan och i bank innestående........................ kronor 1,901: 9 2
Landstingsanslag för konsulentresor i Värmlands och
Kristianstads län........................................................... » 1,050: —
Tidskriftens fordringar....................................................... » 35: —
Vårdarebladets » ........................................................... ' » 63: —
Utestående » ............................................................ » 76: 4 7
Osäkra » ........................... kronor 108: —
Brist att fylla ........................................................................... » 3,989: 7 9
Summa kronor 7,116: 18