Motioner i Första kammaren, Nr 123.
i
Nr 123.
Av greve Lagerbjelke, i anledning av Kungl. Maj:ts pro¬
position med förslag till lag om allmän pensionsförsäkring
in. m.
Det av Kungl. Maj:t i propositionen nr 126 till Riksdagen fram¬
lagda förslaget till lag om allmän pensionsförsäkring berör ett problem
av så utomordentlig vikt och betydelse och av så genomgripande följder
för hela vårt samhällsliv, att man icke är försvarad att söka dess lösning
utan ingående prövning och anlitande av all tillgänglig sakkunskap på
de olika områden, som lagförslaget i fråga berör. Det har emellertid
synts mig, som om det sätt, på vilket denna fråga förberetts och lagts
inför Riksdagen, icke kunde anses vara betryggande just i detta avseende.
Redan sammansättningen av ålderdoms- och invaliditetskommittén före¬
faller ensidig, då där icke beretts plats för representanter vare sig för
nationalekonomien eller fattigvården. Ej heller har, mig veterligen,
under kommitténs arbete någon representant för dessa fackinsikter biträtt.
Att någon fattigvårdsman icke varit anlitad att biträda vid utredningen
såsom sakkunnig är desto mera anmärkningsvärt som kommittén, såsom
nedan närmare påvisas, kommit att i sitt förslag använda understöds-
former, vilka i realiteten i hög grad närma sig eller rentav samman¬
fälla med egentlig fattigvård.
Resultatet av denna kommitténs sammansättning och av dess arbets¬
sätt har också blivit, att förslaget huvudsakligen uppgjorts ur försäk-
ringstekniska synpunkter och utan närmare hänsyn till de viktiga natio¬
nalekonomiska och folkpsykologiska moment, som den invecklade frågan
innehåller. Någon uttömmande behandling av frågan ur principiella
synpunkter föreligger ej i betänkandet.
Sedan kommitténs betänkande förelegat, har tillräckligt tillfälle icke
lämnats utom kommittén förefintlig sakkunskap att vid granskningen av
förslaget ersätta den brist på sakkunskap, som synes mig hava före-
funnits i kommittén. Betänkandet remitterades den 10 december 1912
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 3 samt. 66 käft. (Nr 123.)
1
2
Motioner i Första kammaren, Nr 123.
till olika myndigheter och institutioner för avgivande av yttrande, men
tiden därför begränsades till den 10 januari 1913. Vederbörande fingo
sålunda endast en månads tid att sätta sig in i kommitténs förslag,
granska detsamma, fatta ställning till den synnerligen invecklade och
svårlösta frågan samt slutligen komma med eventuella egna förslag i
ämnet.
Det är tydligt, att den sålunda anslagna tiden varit minst sagt
otillräcklig, vilket också haft till följd, dels att vissa utlåtanden helt och
hållet uteblivit, dels att andra måst lämnas med den reservationen, att
tiden icke tillåtit ett grundligt genomträngande av frågan. Kommers¬
kollegium har sålunda t. ex. avgivit sitt utlåtande »under framhållande,
att den korta tid, som stått till kollegiets förfogande för yttrandets av¬
givande, icke medgivit en så grundlig och allsidig prövning, som det
utomordentligt betydelsefulla och på samhällslivets alla områden djupt
ingripande lagförslaget synes kräva». Riksförsäkringsanstalten säger sig
böra förutskicka den anmärkningen, »att den knappa tiden för remissens
besvarande icke medgivit en så fullständig granskning av förslaget eller
verkställande av så fullständiga beräkningar, som varit önskligt». Lik¬
nande uttalanden hava gjorts av Svenska fattigvårdsförbundets arbets¬
utskott, åtskilliga länsstyrelser in. fl. Detta oaktat har mycken värde¬
full kritik framställts i dessa utlåtanden. Att en del myndigheter, såsom
kommerskollegium och riksförsäkringsanstalten, jämte det de riktat en
djupgående kritik mot flera av förslagets grundprinciper, ansett sig
kunna tillstyrka detsammas antagande i huvudsak, synes mig ej gärna
kunna förklaras på annat sätt, än att tid saknats till utarbetande av
positiva förslag i frågan. Också av enskilda på området sakkunniga
personer har förslaget skarpt kritiserats; särskilt är att märka, det
fattigvårdsmännen, vilka framför andra ha praktisk erfarenhet om tänke¬
sätt, levnadsvanor o. dyl. hos de befolkningslager, vilka skulle beröras
av den föreslagna pensionsförsäkringen, enhälligt uttalat sig emot för¬
slaget och dess huvudprinciper. Dessa hava även lika enhälligt be¬
kämpats av samtliga nationalekonomer, som yttrat sig i ämnet.
Den förberedande behandlingen av det föreliggande förslaget kan
således icke betraktas som tillfredsställande; och den kungl. proposi¬
tionen synes även i mer än ett avseende giva intryck av att vara ett
hastverk. Redan detta manar till försiktighet och är i och för sig en
anledning, varför Riksdagen icke nu synes böra fatta beslut i denna
invecklade och viktiga samhällsfråga.
Men också andra än mera vägande skäl förefinn as, på grund av
vilka enligt min mening ett avgörande av denna fråga redan vid inne¬
varande års riksdag ej bör ske.
Motioner i Första hammaren, Nr 123.
3
Sedan mer än lem år tillbaka arbetar en kungl. kommitté på re¬
formeringen av vår fattigvård, ett område, som uppenbart är på det in¬
timaste förknippad med socialförsäkringen. Mellan denna kommitté samt
ålderdoms- och invaliditetsförsäkringskommittén har, såvitt jag har mig
bekant, intet samarbete ägt rum. Detta är att beklaga, icke blott eme¬
dan den senare kommittén därigenom berövats tillgång till den sak¬
kunskap, som finnes inom den förra, utan även emedan dessa två frågor
därigenom skulle komma att lösas oberoende av varandra, ehuru de på
det närmaste sammanhänga. Följderna härav framläggas klart och tyd¬
ligt i det av fattigvårdsförbundets arbetsutskott över förslaget avgivna
utlåtandet, däri följande uttalande göres. »Till en början skulle full¬
ständigt kaos bli rådande till följd av att i lagen de vitt skilda be¬
greppen fattigvård och socialförsäkring sammanblandas i stället för att
skarpt åtskiljas. Efter hand skulle emellertid fattigvården, vars av¬
skaffande nu ej ifrågasattes, nödgas uppgiva nästan alla de grundprin¬
ciper, som efter otaliga misslyckanden och försök fastslagits såsom de
rätta vid samhällets understödjande verksamhet. Samtidigt härmed
skulle det visa sig, att pensioneringen till sin väsentliga del ej vore
något annat än en ny form av fattigvård, och på grund av de missbruk
och olägenheter, som uppstode av det schablonmässiga och okontrollerade
sätt, varpå denna nya fattigvård handhades, skulle slutligen denna
sannolikt tvingas att så småningom antaga just de grundprinciper för
understödsverksamheten, vilkas frånvaro ansetts vara den väsentliga
skillnaden mellan pensionering och fattigvård. Resultatet av förslagets
antagande skulle sålunda bli en föga tilltalande kretsgång inom detta
område av det sociala reformarbetet. Och efter fullbordande av den
kretsgången skulle man stå inför nödvändigheten att radikalt omlägga
hela understödsverksamheten på mera hållbara grunder.»
Over huvud taget förefaller det mig vara en allvarlig brist hos den
kungl. propositionen, att på detta sätt en helt ny form för samhällets
understödsverksamhet inledes, utan att en allmän plan föreligger för hela
denna understödsverksamhets anordnande. Utan en sådan plan är det
omöjligt att överblicka konsekvenserna av det föreliggande förslaget.
Om man går att ordna en del av hela denna verksamhet, som är ett
enda enhetligt område, utan att taga hänsyn till den fattigvård, som
alltid måste finnas, eller till omsorgen om sjuka, arbetslösa o. s. v., blir
det omöjligt att väga de olika behoven emot varandra, att få någon
överskådlighet över vilka krav, som ställas på statens och kommunernas
finanser och på vad sätt de nödvändiga inkomstkällorna till de olika
delarne av denna verksamhet skola kunna frambringas. Civilministern
4
Motioner i Första hammaren, Nr 123.
erkänner i viss mån det berättigade kravet på en dylik enhetlig plan,
men anför däremot, att uppgörandet av eu sådan plan skulle medföra
ett uppskov av nu förevarande försäkrings frågas lösning på obestämd
tid. Han färutsätter emellertid därvid ett fullt utarbetat och detaljerat
förslag till hela försäkringsverksamhetens och fattigvårdens anordnande,
något, som icke torde vara nödvändigt för ifrågavarande syfte. Här
synes nämligen endast erfordras en allmän kortfattad plan över de prin¬
ciper, enligt vilka ifrågavarande verksamhetsgrenar böra ordnas. Att
uppgörandet av en sådan plan skulle medföra den tidsutdräkt, som civil¬
ministern förutsätter, förefaller emellertid icke sannolikt. Sedan början
av detta år finnes i vårt land ett särskilt ämbetsverk, som upprättats
för behandling av sociala frågor, och detta borde vara i stånd att inom
en ganska kort tid, säkerligen före nästa års riksdag, utarbeta en dylik
plan. I detta sammanhang vill jag även erinra, att vid detta ämbets¬
verks inrättande såsom eu av dess viktigaste uppgifter angivits, att det
skulle leda arbetet med hela socialförsäkringen efter enhetliga principer.
Det förnämsta skälet, varför, enligt min mening, det föreliggande
förslaget icke bör antagas, är emellertid, att detsamma synes vara behäf¬
tat med åtskilliga djupgående brister i själva sina grunder och att dessa
brister sannolikt skulle komma att medföra djupgående och svårutrotliga
missförhållanden.
Den norska invaliditets- och ålderdomsförsäkringskommittén, vilken
ungefär samtidigt med den svenska avgivit ett synnerligen intressant
betänkande, har, såsom det förefaller mig, riktigt uttryckt syftet med
den nu ifrågasatta lagstiftningen, när den säger, att »hela denna rörel¬
ses huvudändamål är att underlätta genomförandet av den princip, på
vilken den ekonomiska samhällsordningen, vilar, nämligen individernas
plikt att själva försörja sig och de sina; och varje form av socialför¬
säkring, som icke först och främst tar sikte på att stärka individernas
ansvarskänsla, att göra de försäkrade självförsörjande innanför försäk¬
ringens område, står därför i direkt motsats till själva grundprincipen
för den nuvarande samhällsordningen.» Civilministern har en helt annan
uppfattning. Han anser, att socialförsäkringen bör utgå »från alla med¬
lemmars rätt till bistånd under annan form än de allra nödvändigaste
understöd vid ekonomiskt betryck, framkallat av ålderdom, invaliditet,
sjukdom, olycksfall eller oförvållad arbetslöshet». Om, såsom civilmi¬
nistern förutsätter, den uppfattningen alltmera skulle spridas inom hela
vårt folk, att det allmänna har skyldighet att underhålla samhällsmed-
lemmarne, oavsett om de gjort några ansträngningar för sin egen för¬
sörjning eller ej, och det i former, som framför allt måste tillse, att
Motioner i Första kammaren, Nr 123.
understödstagarnes självkänsla icke såras, kali jag emellertid icke anse
detta annat än såsom synnerligen betänkligt och oroande. Hela den nu¬
varande samhällsordningen vilar förnämligast på enskild företagsamhet,
på den enskilde medborgarens känsla av plikt att försörja sig själv och
de sina; och det förefaller mig uppenbart, att en socialförsäkring, som
icke tager hänsyn härtill, står i direkt motsats till själva grundprincipen
för vår nuvarande samhällsordning.
Samhällets omsorg om dem, som helt eller delvis sakna medel till
sin försörjning, måste antingen ta sig uttryck i form av direkt under¬
stöd — vilket då enligt all den erfarenhet, som samlats under arbetet
med vården av de fattiga, icke får utlämnas utan individuell undersök¬
ning, varigenom det tillses, att detta understöd blir till nytta och icke
till skada för understödstagaren, och icke får utgå på sådant sätt, att
det uppmuntrar till försumlighet och lättja — eller i form av en lag¬
stiftning, som tvingar sådana befolkningsklasser, där medellöshet kan
befaras i stor utsträckning, att i största möjliga omfattning bli självför¬
sörjande. Föreliggande förslag är huvudsakligen byggt på principen
om statens direkta understöd, men saknar icke dess mindre alla sådana
bestämmelser, som erfarenheten visat vara nödvändiga för att sådant
understöd ej blott icke skall bli onyttigt, utan också direkt skadligt.
Vilka vådor, som medfölja ett dylikt system, visa talrika exempel från
alla länders fattigvårdshistoria. Att återgå till detsamma vore att åter¬
föra understö ds verksamheten till former, som nu länge varit föråldrade
och visat sig innebära allvarliga faror.
»Till sin allmänna karaktär är — — •—- kommitterades förslag i
övervägande grad en försörjningslagstiftning, om än densamma även
innehåller bestämmelser av försäkringsmässig natur.» På sådant sätt
karaktäriserar kommerskollegium i sitt ovan omförmälda utlåtande kom¬
mittéförslaget, vars karaktär endast i ringa mån förändrats genom de
av Kungl. Maj:t gjorda ändringarna. Civilministern har emellertid be¬
stritt riktigheten av denna uppfattning, under framhållande, att enligt
hans förslag omkring 45 % eller nära hälften av totalkostnaderna skulle
bestridas genom premier. Vid närmare granskning visar sig detta emeller¬
tid vara en missvisande medeltalsberäkning, som ger en oriktig bild av
de verkliga förhållandena. Inom den lägsta avgiftsklassen, där avgiften
är 3 kronor om året och som omfattar mer än 82 % av hela antalet
pensionstagare, skulle nämligen en ensam man i avgiftspension erhålla
45 kronor om året efter 50-årig inbetalning av pensionsavgifter samt,
om han icke har någon egen årsinkomst, i understöd 150 kronor; d. v. s.
77 % skulle betalas av det allmänna och 23 % av pensionstagaren. I de
6
Motioner i Första hammaren, Nr 123.
fall, då 50-årig avgiftsbetalning icke förekommer, vilket säkerligen torde
bliva förhållandet för eu stor mängd pensionärer, bliva proportionerna
betydligt ogynnsammare. Till medeltalet 45 % har man kommit genom
att medtaga sådana försäkrade, som aldrig få något understöd, och genom
att sammanslå samtliga avgiftsklasser, ehuru proportionen emellan det
allmännas understöd och afgiftspensioner ställer sig synnerligen olika,
allteftersom pensionstagaren tillhört den lägre eller de högre avgiftsklas-
serna. Ej heller jämförelsen med utlandet förefaller giva en riktig före¬
ställning om det verkliga läget. Avgiften i den lägsta avgiftsklassen
enligt det svenska förslaget är 3 kronor; och denna klass omfattar 82 %
av pensionstagarne — personer med inkomst upp till 800 kronor.
I Tyskland betalar en arbetare, med en inkomst mellan 495 och 765
kronor, mer än dubbla beloppet. Arbetsgivaren utgiver lika mycket,
d. v. s. av arbetarens lön utgår i Tyskland mer än fyra gånger så stort
belopp som för personer med motsvarande inkomst enligt det svenska
förslaget, under det att statsbidraget belöper sig till 45 kronor per liv¬
ränta. Lägsta avgiften i Tyskland, 7 kronor och 40 öre, utgår redan
vid inkomst under 311 kronor. I Frankrike är förhållandet liknande.
Det är oriktigt att likställa arbetsgivarnes bidrag med skattemedel, då
det förra måste anses vara en del av arbetslönen, som lagen föreskriver
skall utgå i form av försäkringspremier.
Att det svenska förslaget, vad beträffar det stora flertalet pensions-
tagare, endast i mycket ringa mån bygger på de försäkrades avgifter
och huvudsakligen, såsom kommerskollegium säger, har karaktär av en
försörjningslagstiftning, torde därför näppeligen kunna med fog bestridas.
Desssutom tillkommer, att förslaget ger kommunerna rätt att lämna pen¬
sionstagaren, därest han förut försökt efter förmåga ärligen försörja sig,
ett tillskott till hans pension, vilket sålunda är rent understöd; varjämte
den, som efter fyllda 15 år blir till arbete varaktigt oförmögen, samt
den, vilken vid nämnda ålder redan är varaktigt arbetsoförmögen, äger
erhålla understöd utan att några som helst avgifter erlagts. Slutligen
tillkommer barnpensioneringen, vilken har uteslutande understödskaraktär.
Intet av dessa understöd har givetvis kunnat medtagas vid den ovan
gjorda beräkningen av proportionen mellan det allmännas understöd och
avgiftspensionerna.
Skall nu denna det föreliggande förslagets karaktär av försörjning-
bibehållas, så måste fordras, att understöden utlämnas endast på sådana
betryggande villkor, som erfarenheten från fattigvården givit vid han¬
den vara nödvändiga. I så fall har dock själva syftet med den före¬
slagna socialförsäkringen bortfallit, och vi kunna lika gärna nöja oss
Motioner i Första hammaren, Nr 123. 7
med den reformerade fattig vår dslagstifning', för vars förberedande på detta
område sakkunniga krafter anlitats i och med tillsättandet av den ovan
omtalade fattigvårdskommittén.
Enligt min uppfattning utgöres emellertid den enda säkra grund¬
valen för verkligt genomgripande sociala reformer av en sund ekonomi
och ökad produktivitet hos näringslivet i allmänhet. Endast härigenom
kan man hoppas, att den brist på förmåga, som nu finnes hos vissa
befolkningslager att avsätta tillräckligt stora belopp för att få sin fram¬
tid betryggad, skall kunna försvinna. Men det framlagda förslaget
skulle just på grund av ovan angivna skäl bidraga att undergräva de
egenskaper i folkkaraktären, som äro en av de viktigaste förutsättnin¬
garna för att denna förmåga skall förefinnas. På grund av hela sin
läggning och konstruktion synes det även kunna komma att direkt mot¬
arbeta själva viljan att spara hos vårt folk. På finansieringen av pen¬
sioneringen i så hög grad lagts på det allmänna, har det nämligen inte
varit möjligt att lämna samtliga pensionstagare lika stora understöd.
Avdrag från pensionstillägget har måst göras av ett belopp, motsvarande
pensionärens halva årsinkomst, varjämte från understöd uteslutits samt¬
liga pensionstagare, vilkas inkomst uppgår till för man 300 och för
kvinna 250 kronor. Följden härav blir, att ju mer man sparar, desto
mindre får man i pension. Verkningarna härav ligga i öppen dag.
Har en invalid möjligheter till arbetsförtjänst, något, som av kommittén
förutsättes som normalt, är det ej troligt, att han kommer att bli sär¬
skilt hågad att utnyttja dessa, då hälften av inkomsten avdrages från
pensionstillägget. Det sannolikaste är, att han söker att dölja de möj¬
ligheter till förtjänst, som han kan hava; att han kommer att arbeta i
smyg och att betrakta det såsom ett straff för sin arbetsamhet, om detta
upptäckes och statsunderstödet förminskas med halva beloppet av hans
inkomst. Förslaget skulle med ett ord premiera de slarviga samhälls¬
medlemmarna på de omtänksammas bekostnad och på det mest betänk¬
liga sätt motarbeta sparsamhet och arbetsamhet, de enda verkliga grund¬
valarna för ett folks välmåga.
Civilministerns uttalande, att honom veterligen några klagomål icke
framkommit över att 1891 års danska ålderdomsförsörjningslag skulle
vara särskilt skickad att motverka sparsamhet och arbetsamhet, ger an¬
ledning till förvåning, då man vet, att till och med i gängse handböc¬
ker dylika anmärkningar gjorts; då tidskriftsartiklar i ämnet förekom¬
mit, vilka framlägga de betänkliga erfarenheter man haft i Danmark
rörande denna lag; då i den norska ålderdoms- och invaliditetskommit-
téns betänkande liknande uppgifter förefinnas; och för övrigt på flera
8
Motioner i Första hammaren, Nr 123.
sätt den danska fattigvårdens män uttryckligen påpekat, att den danska
ålderdom sförsörjningslagen motverkar ansvarskänslan, självhjälpsträfvan¬
dena och sparsamheten. De erfarenheter man haft i Danmark av den
danska ålderdomsförsörjningslagen förefalla mig särskilt värda att stu¬
deras, innan vi här i landet inlåta oss på ett i vissa avseenden liknande
system.
Också i andra avseenden än beträffande förenämnda grundprinciper
kunna anmärkningar göras gentemot det föreliggande förslaget. Då
dessa anmärkningar, förutom det befogade, som de i och för sig inne¬
bära, tydligt visa det behov av en grundlig omarbetning, som förelig¬
ger beträffande ifrågavarande förslag, vill jag nedan framhålla några av
de viktigaste.
I lagförslagets 6 § stadgas, att för pensionsberättigad, änkling,
änka eller annan ogift kvinna, som är till arbete A^araktigt oförmögen
och har att försörja ett eller flera egna barn under femton år, skall
pensionen ökas, därest årsinkomsten ej uppgår till 300 kronor för
man och 250 kronor för kvinna jämte 120 kronor för varje barn, med
ett särskilt pensionstillägg för barnen. Denna bestämmelse innebär, att
skillnad kommer att göras mellan gifta och ogifta mödrar till nackdel
för de förra på så sätt, att de, i de fall då de bli pensionsberättigade,
icke erhålla något särskilt pensionstillägg för barn, under det att de
senare få sådant tillägg. Om en invalid kvinna sammanbor med en
man och har barn, får hon för vart och ett av dem ett statsunderstöd
på 60 kronor. Skulle mannen och kvinnan gifta sig, bortfaller under¬
stödet, och mannen blir försörjningspliktig. I detta och andra fall är
det tydligt, att den föreslagna bestämmelsen skulle direkt premiera lösa
förbindelser, och staten sålunda gynna ett tillstånd, som måste anses,
utgöra en fara för dess eget bestånd. Dessutom är det olämpligt och
stridande mot hela andan i modern fattigvårdsverksamhet att utdela dy¬
lika understöd, angående vilka samhället inte har någon möjlighet att
kontrollera, huruvida de bliva använda till barnens vård eller ej. Frå¬
gan om samhällets barnavård har under flera år varit föremål för utred¬
ning och ligger under behandling både i fattigvårdskommittén och i
lagberedningen. Som resultat av detta arbete kan väntas en modern
barnavårdslag; och att, innan förslag till sådan föreligger, antaga ifråga¬
varande bestämmelse skulle vara icke blott att föregripa ett nyttigt och
nödvändigt utredningsarbete, utan också att med öppna ögon återvända
till föråldrade samt av sakkunniga och erfarna personer allmänt förka¬
stade fattigvårdsmetoder.
Motioner i Första hammaren, Nr 123.
9
Enligt förslagets 10 § skall kostnaden för pensionstillägget bestri¬
das till tre fjärdedelar av staten samt till en fjärdedel av landstingen
och kommunerna. En åttondel av kostnaden fördelas mellan samtliga
kommuner sålunda, att varje kommun bestrider åttondelen av pensions¬
tillägget för pensionstagare, som var i kommunen mantalsskriven vid
den tid, från vilken tillägget bestämmes att utgå; varjämte en åttondel
fördelas mellan landstingen och de städer, som icke deltaga i landsting,
sålunda, att varje landsting bidrager med belopp, motsvarande vad en¬
ligt ovan nämnda grunder belöper å de i landstingen deltagande kom¬
munerna, och varje stad utöver det belopp, som enligt samma grunder
skall av staden gäldas, ytterligare bidrager med lika stort belopp. Kom¬
munerna få härigenom mycket ringa intresse i att tillse, att beviljandet
av pensionstilläggen vederbörligen begränsas. Härtill kommer, att de
pensionsnämnder, som skola pröva ansökningarna och på grund av
denna prövning besluta, huruvida sökanden äger rätt till pension, samt
bestämma storleken av den årsinkomst, som skall läggas till grund för
beräkningen av pensionstilläggets belopp, enligt § 20 — förutom ord¬
föranden, som förordnas av Konungens befallningshavande för fyra år i
sänder —, skola utses av kommunalstämma eller allmän rådstuga på så
sätt, att varje röstande har endast en röst. Detta sätt för pensions-
nämndernas tillsättande torde vara mindre betryggande för att nödig
omsorg skall iakttagas beträffande den ekonomiska sidan av saken. Lag¬
förslagets definition på invaliditet ger stort rum för individuella omdö¬
men och måste, såsom kommerskollegium i sitt utlåtande framhållit, be¬
reda stora svårigheter vid tillämpningen. Av detta torde framgå, att
reglerna för kostnadernas fördelning samt bestämmelserna om pensions-
nämndernas sammansättning med all sannolikhet komma att medföra en
betydande ökning av invalidernas antal utöver det av Kungl. Maj:t för¬
utsatta.
Också ur eu annan synpunkt förefaller det mig olämpligt, att vid
val av ledamöterna i pensionsnämnd inom kommunalstämma och allmän
rådstuga skall tillämpas annan röstskala än den i kommunalförordnin-
garne föreskrivna. Här föreligger nämligen uppenbart samma fog för
invändningar som vid de tillfällen, då Riksdagens Första kammare ej
velat antaga andra förslag om införande i vissa fall av lika och person¬
lig rösträtt i kommunala angelägenheter.
Dessa pensionsnämnder, vilka förmodligen komma att uppgå till ett
par tusen, skulle få ungefär samma uppgift som de nuvarande fattig-
vårdsstyrelserna, varigenom allehanda svårigheter och slitningar skulle
uppstå, i all synnerhet som gränserna mellan pensionering och fattig-
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 3 samt. 66 höft. 'Nr 123.) 2
10
Motioner i Första kammaren. Nr 123.
vård icke kunna uppdragas, förrän fattigvårdskommittén föreligger fär¬
dig med sitt arbete. Då detta torde vara så nära förestående, att för¬
slaget till ny fattigvårdslag kan väntas framlagt för nästa års Riksdag,
är också detta ett starkt skäl för ett uppskov av pensionsförsäkrings-
frågan. Från England föreligga också betänkliga erfarenheter rörande
de verkningar, som en dylik rivalitet mellan pensionsmyndigheter och
fattigvårdsmyndigheter kan åstadkomma.
Aven om vissa av nu senast framställda ävensom eljest framkomna
anmärkningar mot förslaget skulle kunna rättas inom dettas egentliga
ram, återstå emellertid ovan framställda principiella anmärkningar
mot förslagets själva huvudgrunder; och synas mig dessa anmärkningar
vara av den vikt, att de nödvändiggöra eu fullständig omarbetning av
hela förslaget. Att nu framlägga ett i detalj utarbetat förslag till en
dylik omarbetning är givetvis utom min förmåga. Jag anser mig dock
kunna angiva vissa huvudgrunder, för att ett nytt förslag enligt min
uppfattning skall kunna tillfredsställa själva syftet med socialförsäkringen
och för att ovan framhållna vådor av ett olämpligt understödssystem
skola kunna undvikas. Dessa huvudgrunder äro, att, med fastställande
av självförsörjningsprincipen, premierna utgå med så pass höga belopp,
att avgiftspensionen blir huvudsaken och det allmännas bidrag endast
ett tillägg till denna samt att det senare utgår med konstant belopp,
oberoende av pensionstagarens övriga inkomster. För att uppnå detta
resultat kunna flera utvägar väljas. En av dessa och, enligt min upp¬
fattning, sannolikt den lämpligaste är att uppdela befolkningen i två
stora grupper, den ena bestående av lönarbetare, personer i annans
tjänst, dagsverkstorpare in. fl. och den andra av den övriga befolknin¬
gen. För den första gruppen skulle genomföras invaliditets- och ålder-
domsförsäkring i huvudsaklig överensstämmelse med det system, som
länge varit i verksamhet i Tyskland och därstädes enligt allas vittnes¬
börd medfört de bästa resultat. För den andra gruppen åter skulle
stadgas enbart ålderdom sförsäkring också för denna efter ett system,
där de försäkrades insatser skulle utgöra huvudsaken och det allmännas
bidrag ett konstant belopp, oberoende av pensionstagarens inkomst. På
så sätt skulle kunna undvikas, att smärre självständiga näringsidkare
bleve alltför betungade, vilket kunde bliva fallet, om de skulle behöva
utgöra dels högre avgifter för den egna invaliditets- och ålderdomsför-
säkringen, dels hälften av samma avgifter för hos dem anställda arbetare,
tjänare o. s. v.
I själva verket har ännu intet land gått den vägen att genomföra
både invaliditets- och ålderdomsförsäkring för hela folket. Där allmän
folkpensionering förekommer, gäller den överallt — med undantag möj¬
11
Motioner i Första kammaren, Nr 123.
ligen för Australien, där särskilda förhållanden äro rådande, och i någon
män Frankrike, där emellertid invaliditetsförsörjningen skjutits undan så
gott som alldeles och för övrigt endast är en sorts fattigvård — endast
åldringar. Invaliditetsförsäkringen åter har begränsats till vissa befolk¬
ningsgrupper, främst löntagarne. Typiskt är i detta hänseende utveck¬
lingen i England, där man etter att ha genomfört en ålderdomspensio-
nering för hela folket funnit sig böra övergå till ett system, liknande det
tyska, när det gällde de övriga försäkringsgrenarna. Jag förbiser icke
de skäl, som i vart land tala lör en allmän folkförsäkring, ej heller de
svårigheter, som kunna förefinnas att uppdraga den ovan föreslagna
gränsen mellan de två huvudgrupperna. Det torde dock icke kunna
förnekas, att olikheten i förvärv hos självständiga och osjälvständiga
betingar ett olikartat behov av försörjning, så att målet blir ålderdoms¬
pension lör de självständiga, under det att för de osjälvständiga rätten
till invaliditetspension därjämte framstår såsom eftersträvansvärd. Att
de nyssnämnda svårigheterna med gränsens uppdragande icke heller äro
oöverstigliga, framgår av det österrikiska förslaget av år 1908, där dessa
svårigheter kunna anses övervunna. Ett annat skäl, som talar starkt
för den ovan föreslagna uppdelningen, utgör även svårigheten att icke
säga omöjligheten att beträffande s. k. självständiga avgöra, huruvida
de äro i stånd att vidare försörja sig genom sådant arbete, som mot¬
svarar deras krafter och färdigheter. Detta är också påpekat i kommers-
kollegii utlåtande, där det framhålles, att »en jordbrukare, hantverkare
eller handlande ju ofta fastän invalid i detta ords vanliga bemärkelse
dock kan själv leda och ordna sin rörelse eller affär. Samma förhål¬
lande gäller ock i många fall om hustrur och kvinnor, som icke hava
ett direkt yrkesarbete; i fall som det här anförda kan »arbetet» vara
alldeles detsamma såväl före som efter inträdet av en eventuell invali¬
ditet.»
En lösning av frågan i huvudsaklig överensstämmelse med dessa
linjer skulle medföra alla det tyska systemets många praktiska och prin¬
cipiella fördelar. Genom märkessystemet och avgifternas fördelning på
veckoinbetalningar, arbetsgivarebidrag o. s. v. skulle kunna vinnas, att
premierna för den första gruppen kunde avsevärt höjas utan att detta
bleve i motsvarande mån kännbart för avgiftsbetalarna. Restantier be¬
hövde ej heller i någon högre grad befaras, då i den första gruppen
avgifternas inbetalning skulle ombesörjas genom arbetsgivarne och be¬
träffande den senare alltid finnes betydligt större möjligheter för veder¬
börande myndigheter att få in avgifterna. Höjningen av avgifterna åter
skulle göra det finansiellt möjligt att lämna tillräckliga pensioner och
ändock kunna ge samma understöd från det allmänna åt alla pensions-
12
Motioner i Första kammaren, Nr 123.
tagare, oavsett i vad mån dessa bidraga till sin egen försörjning. Man
skalle på sådant sätt få en socialförsäkring, som motsvarar denna rö¬
relses egentliga syfte; som främjar och icke motarbetar individernas
självförsörjning; som icke tenderar att motarbeta sparsamhet och arbet¬
samhet; och som kan byggas på solid finansiell grundval.
Civilministern har i sitt yttrande till statsrådsprotokollet såsom sin
mening uttalat, att det framför allt vore av vikt att utan vidare dröjs¬
mål skrida till verket med att lägga en grund till en allmän folkför¬
säkring här i landet, på vilken grund framdeles med stöd av vunnen
erfarenhet kunde byggas vidare. Han anser, att det må tillhöra fram¬
tiden att vidtaga de förändringar och tillbyggnader, som av den under
försäkringens tillämpning vunna erfarenheten finnas påkallade.
Åven jag behjärtar vikten av denna frågas snara avgörande, men det
förefaller mig på grund av vad ovan anförts, som om förberedelserna
vore så pass otillräckliga, grunderna för det föreliggande förslaget så
felaktigt lagda samt följderna därav så vittgående och djupt ingripande
i hela vårt samhällsliv, att ett omedelbart avgörande nu icke kan vara
tillrådligt. Het synes mig också i högsta grad tvivelaktigt, huruvida
det sedermera skall visa sig möjligt att, sedan grunden en gång blivit
oriktigt lagd, vidtaga nödiga förändringar och påbyggnader. Har man
en gång slagit in på den linjen, att understöden skola vara mindre för
dem, som mera sörjt för sin försörjning, större för dem, som icke gjort
detta, samt att pensionerna för flertalet pensionstagare till huvudsaklig
del skola bestridas av stat och kommun, torde det knappast ligga inom
sannolikhetens eller ens möjlighetens gräns att i en framtid genomdriva
höjda avgifter och konstanta understödsbelopp, oavsett pensionstagarens
egen inkomst.
På grund av vad sålunda anförts, får jag hemställa,
att Kungl. Majrts i nådig proposition nr 126 fram¬
lagda förslag till lag om allmän pensionsförsäkring
m. m. icke må av Riksdagen bifallas.
Stockholm den 12 april 1913.
G. Lagerbjelke.
Stockholm, K. L. Beckmans boktr., 1913.