Motioner i Första hammaren, Nr 115.
1
Nr 115.
Av herr Östberg, Gustaf Fredrik, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag om allmän pen¬
sionsförsäkring ra. ra.
Att intresset för folkpensioneringens genomförande i vårt land är
uppriktigt och allmänt, därom finnes intet tvivel. Uttalandena i sådan
riktning äro enhälliga inom alla samhällslager och från alla politiska
partier, och sympatierna för saken äro ej minst varma hos dem, som
nu ställt sig mest tveksamma, huruvida det sätt, varpå regeringsförslaget
sökt lösa frågan, är det riktiga.
Oaktadt min livliga önskan, att man nu äntligen skulle komma till
ett resultat, måste även jag ansluta mig till dem, som anse, att det nu
föreliggande förslaget icke vilar på sådana grunder, att det bör oför¬
ändrat antagas.
Det har på senare tider gjort sig gällande en benägenhet att ut¬
sträcka folkpensioneringen till större områden, än man tidigare ansett
riktigt och lämpligt. Ålderdomsförsäkringskommittén och Kungl Maj:t
hava tillmötesgått sådana önskningar, då de ej blott velat bereda pen¬
sioner åt personer, som blivit invalider i arbete, utan föreslagit pensio¬
nering jämväl av personer, som varit invalider ända från barndomen,
barnpensionering m. m. Detta är enligt min tanke att gå alldeles för
långt.
Såsom folkpensioneringens uppgift borde man uppställa det krav,
som innehålles i följande i statsrådsprotokollet åberopade yttrande av
kommittén: »varje samhällsgagnande livsverk, även det anspråkslösaste,
betraktas såsom givande rätt till ett understöd, vilket icke får utgå i
förödmjukande former» (sid. 40). Här lägges ju vikt vid, att såsom
grund för pensioneringen bör ligga ett samhällsgagnande arbete. Vad
man i denna sak anser nödvändigt och berättigat, är, att en person, som
under sin krafts dagar utövat ett nyttigt och hederligt arbete, icke får
komma i nöd, då krafterna icke längre räcka till på grund av ålder eller
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 3 samt. 60 höft. (År Ilo).
2
Motioner i Första hammaren, Nr Ilo.
invaliditet, eller bliva nödsakad underkasta sig- förödmjukelsen att begära
hjälp av fattigvården eller uppehålla sig med av enskilda, kanske ovil¬
ligt lämnade nådegåvor. Man vill genom att tillförsäkra sådana perso¬
ner rätt till pension befria dem från den osäkerhet för framtiden, som
alltid finnes för den, som endast har sin arbetskraft att lita sig till, och
som måste alstra känslor av betryck och olust, ofta även bitterhet mot
de rådande sociala förhållandena.
Att förslaget icke inskränkt pensioneringen till lönarbetare såsom i
Tyskland måste anses riktigt. Den, som utan att hava anställning hos
någon arbetsgivare försörjer sig med självständigt arbete, har samma
behov och bör otvivelaktigt hava samma rätt att vid inträffande inva¬
liditet erhålla ett behövligt stöd för sina återstående dagar.
Men det nu föreliggande förslaget har icke åtnöjt sig med att till-
godse det krav, som ovan framhållits, utan gått vida längre. Det har
uppställt den principen, att rätten till statspension skall stå öppen för
alla invalider, alldeles oberoende av huruvida de genom eu föregående
gagnande verksamhet gjort sig därav på något sätt förtjänta. Detta
är enligt min mening ett missgrepp.
Det finnes stora grupper av invalider, för vilka pensionering i den
föreslagna formen icke är behövlig eller lämplig. Till dem höra i första
rummet de, som på grund av invaliditet från barndomen aldrig kunnat
förrätta ett nyttigt arbete, bland dem idioter. För dem finnes intet för¬
ödmjukande uti att underhållas och vårdas av andra, och det är ganska
naturligt, att omsorgen därom tillkommer de kommunala myndigheterna.
Dit höra vidare sinnessjuka, vilka hava rätt till vård å sinnessjukan¬
stalter, och även personer, som äro intagna till vård å försörjningsin¬
rättningar. En annan grupp utgöres av sådana, som väl kunnat, men
ej velat arbeta, lösdrivare, yrkestiggare. Till pensionsberättigade skulle
man ock enligt förslaget få räkna alkoholister och brottslingar, som på
intet sätt gjort sig värdiga att få en sådan utmärkelse, som uppenbar¬
ligen icke kunna på ett rätt sätt använda pensionen och som till deras
egen och samhällets fördel böra stå under uppsikt av kommunala myn-
digheter.
Det ligger något oerhört stötande uti att giva pensioner åt per¬
soner av d}dika kategorier. Detta skulle dock icke betyda så mycket.
Viktigare är, att denna alltför långt gående utsträckning av pensione¬
ringen medför en alldeles oriktig behandling av dessa grupper av in¬
valider. Här kan man icke säga, att man har till syfte att genom en
pension bereda dem möjlighet att leva sitt liv såsom oberoende själv¬
ständiga medborgare. Vad man i avseende på dem bör sträva till är
Motioner i Första kammaren, Nr 115.
O
O
att få dem ställda under god vård eller under lämpligt ordnad uppsikt
av myndigheter inom den ort, där de leva. Det finnes därför enligt
min mening intet hållbart skäl att söka draga dem undan från fattig¬
vård smyndigheternas omvårdnad, och därhän syftar dock förslaget.
Man måste här upptaga den frågan, om det är någon skam att er¬
hålla understöd av den kommunala fattigvården. Det är otvivelaktigt
sant, att det inom vida lager av folket ansetts och fortfarande anses
förnedrande att erhålla understöd av fattigvården, men, såsom fattigvårds-
väsendet nu utvecklat sig, är denna uppfattning icke längre berättigad.
Fattigvårdens målsmän taga numera icke sitt kall såsom förr. De anse,
att fattigvårdens uppgift icke är att kasta nådegåvor åt samhällets
olycksbarn, utan att hjälpa, vårda och uppmuntra dem, som icke kunna
reda sig själva. Ett beaktansvärt uttalande härom förekommer i Stock¬
holms stads fattigvårdsnämnds yttrande över kommittéförslaget. »Den
utveckling», heter det där, »fattigvården genomgått under den tid, 1871
års förordning varit i tillämpning, har utan vacklande skett mot det allt
klarare framträdande målet, att understöd från det allmännas sida är
något, som den behövande kan kräva såsom sin rätt, och att samhället,
då det lämnar understöd, därmed icke utövar någon som helst väl¬
görenhet, utan endast fullgör en plikt mot sina medlemmar och handlar
för sitt eget bästa. Uppfattningen härom torde numera här i Stockholm
stå klar för envar, som har att syssla med den offentliga fattigvården;
och fattigvårdsnämnden har för sin del vid upprepade tillfällen under
de senare åren i utlåtanden, som avgivits till stadsfullmäktige, begagnat
sig av erbjudna tillfällen att uttala sin fulla anslutning härtill. Att den
ej trängt fullständigt igenom hos de understödsbehövande själva, är väl
sant; men man har dock även härutinnan hunnit rätt långt under de
sista decennierna. Och att fattigvården numera ej alltid kännes så
synnerligen tryckande, därom kan envar lätt övertyga sig genom t. ex.
ett besök på Sabbatsbergs ålderdomshem; ännu lättare torde det all¬
männa understödet komma att bäras av de ålderstigna makar, som bliva
omhändertagna å det s. k. guldbröllopshemmet, vars tagande i bruk an¬
tagligen sker instundande höst. Med ett visst fog bör alltså framtiden
härutinnan kunna ses an med god tillförsikt.» »Mot hela denna ut¬
veckling av fattigvården stå emellertid kommitterade, såsom det vill
synas, fullständigt oförstående.» »Mera förtroende till sitt förslag hade
kommitterade utan tvivel ingjutit, om de visat sig förstå, att den nu
förekommande fattigvården och den föreslagna pensioneringen borde gå
hand i hand, stödjande varandra såsom syftande mot alldeles samma
mål.»
4
Motioner i Första kammaren, Nr Ilo.
Att fattigunderstöd är motbjudande för dem, som under ett verksamt
liv intagit en självständig* ställning*, är ganska naturligt. Dessa böra
också hava pensioner, ej fattigvård. Men för många behövande i annan
ställning förhåller det sig icke på samma sätt. Hos en stor mängd
människor, särskilt åldriga, ensamt stående personer, finnes icke någon
obenägenhet att mottaga kommunalt understöd.
Frågan om folkpensioneringens omfattning bör därför enligt min
mening* riktigast uppställas sålunda: vilka behov böra tillgodoses genom
pensionering och vilka behov böra tillgodoses genom kommunal fattig¬
vård?
Det förefaller, som om kommitténs mening vore, att all fattigvård i
nuvarande betydelse skulle småningom försvinna. Kommunernas uppgift
för framtiden skulle då bliva att, där statspensionen icke räckte till, be¬
vilja erforderliga tillägg och i övrigt söka ordna anstalter, där pensio¬
närer, då de själva eller deras förmyndare så önska, kunde bliva in¬
tagna emot att de betala för sitt underhåll. Därigenom skulle den kon¬
troll och den uppsikt, som i så många fall är behövlig, i huvudsak bort¬
falla. Civilministern yttrar i fråga om pensionärerna: »varje förmynder¬
skap måste här enligt sakens natur vara bannlyst» (sid. 42). Sådana
de sociala förhållandena för närvarande äro, kan det icke vara klokt att
gå den vägen.
Det vore mera välbetänkt att följa den vägen, som man gått i Danmark,
nämligen att söka skilja mellan dem, som på grund av sin föregående
verksamhet anses värdiga att bliva pensionärer, och dem, som icke hava
gjort sig förtjänta därav.
Att uppdraga eu sådan gräns möter naturligtvis stora svårigheter.
Man bör givetvis icke gå in på något mer eller mindre godtyckligt be¬
dömande av vederbörandes moraliska egenskaper eller i vilken mån hans
arbete varit till njdta för samhället, utan får nöja sig med att uppställa
vissa objektiva villkor, som utesluta från pensionsrätt.
Såsom första villkoret skulle jag vilja uppställa det kravet, att
avgifter blivit erlagda för ett visst antal år, fem eller tio år — jag
frånser då förhållandena under övergångstiden. Därigenom uteslötes de,
som från barndomen äro invalider, de, som vid mycket unga år blivit
invalider, och de, som självsvåldigt undandragit sig sin skyldighet att
betala lagstadgade avgifter. Vidare borde uteslutas dels personer, som
som äro intagna å allmän anstalt för sinnessjukvård eller allmän försörj¬
ningsinrättning, dels personer, som under de närmaste åren varit straf¬
fade för brott eller upprepade gånger för fylleriförseelser.
För alla dessa borde varken avgiftspension eller pensionstillägg ifråga¬
komma.
Motioner i Första kammaren, Nr 115.
5
Utom att ovannämnda gruppers upptagande i pensioneringen synes
ur samhällets synpunkt alldeles onödigt, skulle man enligt mitt förme¬
nande genom deras uteslutande ställa folkpensioneringen och fattigvården
i det rätta förhållandet till varandra. Den icke minsta vinsten därav
vore, att man genom de besparingar, som därigenom vunnes, skulle
kunna åstadkomma, att antingen pensionerna göras mera tillräckliga för
de pensionärer, vilkas berättigade intressen böra i första rummet till¬
godoses, eller ock att kommunerna befrias från att betala den åttondedel
av pensionstilläggen, som de enligt den kungl. propositionen skulle vid¬
kännas, vilket vore synnerligen önskvärt, då deras utgifter för fattigvård
antagligen icke komma att särdeles mycket minskas under den närmaste
tiden och de torde få utbetala rätt störa belopp på grund av ansvars-
skyldigheten för försumliga avgiftspliktiga.
Från den allmänna regeln, att alla arbetsföra skola vara skyldiga
erlägga pensionsavgift, har förslaget undantagit statens tjänstemän med
stadgad pensionsrätt. Detta må vara befogat, försåvitt de själva erlägga
avgifter för sina pensioner. Då emellertid förslaget ytterligare vill be¬
fria den som äger förmögenhet av 6,000 kronor från denna skyldighet,
har jag svårt att finna detta vara riktigt. Den som ärft eller förvärvat
några tusen kronor kan ju bliva sjuk och fattig och komma i behov av
hjälp lika väl som någon annan. Undantaget är i och för sig stötande,
och det anförda motivet, att detta vore för försäkringen ekonomiskt för¬
delaktigt, kan lätt undanröjas, om man stadgar, att avgiftspension ej
skall utgå till den, som vid inträffad invaliditet har en starkare ekono¬
misk ställning. Jag förstår väl, att kommittén velat upprätthålla den prin¬
cipen, att var och en skall hava ersättning för vad han inbetalat, men
jag anser ingalunda nödvändigt eller befogat att för hårt driva denna
princip. Kommittén har själv frångått den genom förslaget att ej ut¬
betala pensioner, som ej skulle uppgå till mer än 6 kronor. Under det att
kommittén vill göra försäkringsprincipen gällande i denna del, har civil¬
ministern uttalat en helt annan princip. Han säger, att »pensionsavgifter
äro i allt fall icke annat än ett särskilt slag av personliga skatter» (sid. 39),
»avgifterna äro ju närmast en personlig skatt» (sid. 48), »arbetsgivarnas
bidrag är där (i Tyskland m. fl.) emellertid närmast en skatt» (sid. 50). Jag
kan visst icke dela denna uppfattning. Tvärtom synes det mig orimligt att
betrakta pensionsavgifterna såsom skatter. Men det synes obegripligt, att
civilministern med en sådan åskådning velat undantaga någon från er¬
läggande av avgift. För min del anser jag det riktigast, att alla erlägga
pensionsavgifter, och jag finner detta berättigat på den grund att folk¬
pensioneringen bör vila på solidaritetsprincipen. Alla borde få betala
6
Motioner i Första kammaren, Nr Ilo
sill avgift, men för många skulle inträffa, att de få intet tillbaka, den
ene därför att han avlider, innan behov av understöd uppstår, den andre
därför, att han, då invaliditet inträffar, icke har behov av något under¬
stöd, eller därför att han genom sitt osociala uppförande förverkat an¬
språket därpå. Det är ej ens obilligt att utkräva något högre avgifter
av personer med större inkomster. Man kan för övrigt taga i betrak¬
tande, att deras bidrag till fattigvården komma att i framtiden något
minskas genom folkpensioneringen.
Man har vid lösandet av denna stora sociala fråga i olika länder
utgått från alldeles skiljaktiga principer, då man å ena sidan ansett
försäkringen böra grundas huvudsakligen på pensionsavgifter, å andra
sidan velat lägga hela eller största delen av bördan på det allmänna.
Man kan tvista huru länge som helst om hvilken princip kan vara den
riktigaste. Jag tror, att frågan i varje fall bör avgöras på den väg,
som ur ekonomisk synpunkt erbjuder de största möjligheterna att komma
till ett resultat. Tyskland har ej vågat belasta budgeten med de erfor¬
derliga väldiga summorna. Andra rikare länder hava vågat gå den mot¬
satta vägen. För Sverige är det säkerligen nödvändigt att gå en me¬
delväg.
Kommittéförslaget har enligt min mening velat lägga för stor del
av bördan på det allmänna och för liten del på pensionsavgifterna.
Kommittén har strävat efter att hålla avgifterna, särskilt minimiavgif¬
ten, så låg som möjligt. Då denna till 2 kronor föreslagna avgift från
alla håll förklarades vara för låg, höjdes densamma i den kungl. pro¬
positionen till 3 kronor. Jag förmenar, att den kan och bör ytterligare
höjas, och åberopar de många uttalanden, som gjorts från personer, som
stå de svagast ställda klasserna nära. Jag hänvisar också till de be¬
stämda eller föreslagna avgifterna i andra länder.
Så utgöra de lägsta avgifterna
i Tyskland kronor 7.40, varav arbetsgivarna betala hälften,
i Frankrike » 6.4S )* )) „>> »
samt föreslagits
i Norge kronor 3.12,
IT O ^ '
i Österrike » 4.70, varav arbetsgivarna betala hälften,
i Nederländerna » 15.00, » >> » »
i Sverige 1889 års förslag, kronor 13.00 under 10 år,
:» 1893 och 1898 års förslag, » 7.öo, varav arbetsgivarna be¬
tala Vs,
» Raabska förslaget, »
6.00.
Motioner i Första kammaren, Nr 115.
1
Jag kan ju icke komma med något förslag till avgifternas belopp,
då avgifter, statsbidrag och pensionsbelopp måste prövas i ett samman¬
hang, men jag skulle vilja nämna följande avgiftsbelopp, som jag före¬
ställer mig borde vara lämpliga och möjliga att komma ut med:
för inkomst under 800 kronor............ 5 kronor eller 10 öre i veckan
))
|
|
800—1,200
|
»
|
........ 10
|
T>
|
»
|
20 »
|
:»
|
y>
|
))
|
1,200—2,000
|
))
|
........ 15
|
»
|
>1
|
30 >»
|
»
|
|
»
|
över 2,000
|
7)
|
........ 20
|
))
|
»
|
40 <>
|
))
|
Efter 50 års betalning av avgifter i de olika klasserna skulle av-
giftspensionerna efter beräkning av 30 procent å avgifternas summa
uppgå till respektive 75, 150, 225 och 300 kronor. Pensionerna bleve
ju avsevärt högre än enligt Kungl. Maj:ts förslag.
Det måste väcka synnerlig uppmärksamhet, att intet bidrag till
pensionsavgifterna från arbetsgivare blivit ifrågasatt, under det att i
Tyskland och Frankrike arbetsgivarna få vidkännas hälften av avgif¬
terna och liknande bestämmelser äro föreslagna i andra länder och även
i tidigare svenska förslag. Anledningen härtill har angivits bero på
administrativa svårigheter vid fördelningen av avgiftsbetalningen på
skilda tider. Förmodligen har man väl även tyckt, att avgiften varit så
liten, att det icke varit mycket att dela på. Emellertid håller jag före,
att man, ifall avgifterna höjas, borde, då det är fråga om lönarbetare,
ålägga arbetsgivarna att betala halva avgiften. Andra linge naturligtvis
betala hela avgiften själva. Jag kan icke inse, att uti en sådan skillnad
ligger någon oegentlighet. Självförsörjares och andras rätt förnärmas
väl icke därav, att lönarbetarna erhålla en särskild förmån från arbets¬
givarna, vilken kunde betraktas såsom ett tillägg till avlöningen. Visser¬
ligen blir det svårt att i sådant fall ordna inkasseringen och det bleve
måhända nödvändigt att delvis omlägga systemet, men nog borde väl
saken kunna ordnas på ett eller annat sätt. I det Österrikiska förslaget
är enligt uppgift i kommittébetänkandet (1: 34) arbetarnas försäkring i
huvudsak byggd på det tyska systemets principer med fördelning av
bidragen till hälften mellan arbetsgivare och arbetare, varemot de själv¬
ständiga yrkesutövarna få ensamma bära kostnaden för sin försäkring.
Man tyckes där hava ansett möjligt att förena arbetsgivarnas deltagande
i pensionsavgifterna med systemet av allmän folkpensionering.
Om man höjde avgifterna, finge avgiftspensionerna större betydelse
och proportionen mellan dem och pensionstilläggen bleve mera tillfreds¬
ställande. Civilministern framhåller, då han motiverar avgifternas stor¬
8
Motioner i Första hammaren, Fr 115.
lek, att 45 procent av pensioneringens kostnad bestrides genom de för¬
säkrades avgifter. Denna uppgift torde nog vara riktig på sådant sätt,
att i framtiden fonden kommer att betala 45 procent av de pensioner,
som då skola utgå, men däremot bör framhållas, att efter försäkringens
genomförande de försäkrades årliga bidrag enligt Kung!. Maj:ts förslag
skulle uppgå till 12 V a miljoner kronor och det allmännas bidrag till
301/-2 miljoner kronor eller tillsammans 43 miljoner kronor och att för¬
säkringsavgifterna komme att utgöra ungefär 30 procent av detta belopp.
Den fruktan man uttalat för en alltför stark fondbildning, om av¬
gifterna bleve avsevärt höjda, kan jag icke dela. Fondens medel, vilka
äro ett av folket besparat kapital, kunna alltid komma näringslivet
till godo.
Såsom förut nämnts, anser jag, att avgiftspensioner ej behöva ut¬
betalas på grund av de erlagda avgifterna under alla omständigheter,
oberoende av vederbörandes ekonomiska ställning, utan att minskning
eller indragning helt och hållet kan ske, då egentligt behov därav ej
förefinnes. Det synes ej obilligt, om man stadgade, att avgiftspensionen
nedsättes till hälften, då ensam person har inkomst över 400 eller 500
kronor eller gift pär en halv gång till så mycket samt att avgifts¬
pensionen helt och hållet bortfaller vid någon lämplig högre inkomstgräns.
I fråga om principen för pensionstilläggen har jag, utöver vad förut
yttrats om uteslutande av de i förordningen så kallade understöden,
egentligen ingen anmärkning att göra. Jag hyser dock stor tvekan,
om det tinnes tillräckligt skäl att höja dessa tillägg för dem, som betalt
avgifter i högre klass, med föreslagna en procent för varje sådan avgift.
Man är ju mest angelägen att förbättra de svagastes ställning och en
sådan förhöjning tror jag ej förekommer i andra länder. Tillika bör,
ifall förslaget kommer att omarbetas, undersökning ske, huruvida det
icke kan vara möjligt att något höja den för åtnjutande av tilläggs¬
pension föreslagna inkomstgränsen av 300 kronor för man och 250 kro¬
nor för kvinna. Denna är, såsom från flera håll anmärkts, synnerli¬
gen låg.
Kommitténs ståndpunkt i avseende å barnpensioneringen anser jag
välbetänkt. Jag anser, att Kungl. Maj:ts förslag att nu upptaga denna
art av försäkring icke bör för närvarande bifallas.
Det är en fruktansvärt stor apparat som med det system, kom¬
mittén föreslagit, skall sättas i gång vid folkpensioneringens genomfö¬
rande för uppbörd och bokföring av avgifter, för prövning av pen-
sionsansökningar, dessas utbetalning och förvaltningen i övrigt. Det
är verkligen svårt att förstå, huru det skall bliva möjligt att sköta detta
Motioner a Första hammaren, Nr 115.
9
invecklade maskineri — jag tänker särskilt på identifiering av de många
arbetare, som flytta från den ena trakten till den andra — men man
har inom kommittén ansett, att det kan gå. Det är då icke mycket att
säga därom; jag vill endast påpeka, att uppdelningen i så små distrikt
som en kommun torde vara olämpligt i vissa provinser. Detta är dock
lätt att ändra framdeles.
De avseenden, i vilka jag anser förändring i förslaget böra ske,
äro alltså följande:
Ingen pension, vare sig avgiftspension eller pensionstillägg, bör
tilldelas den som ej erlagt avgifter för ett visst antal år, ej heller per¬
soner, som äro intagna på allmän anstalt för sinnessjukvård eller allmän
försörjningsinrättning, eller personer, som under de närmaste åren varit
straffade för brott eller upprepade gånger för fylleriförseelser.
De mera bemedlade böra ej vara befriade från avgiftsplikt, men
avgiftspension bör minskas eller helt indragas för invalider i mera bärgad
ekonomisk ställning.
Pensionsavgifterna böra höjas.
Arbetsgivarna böra bidraga till avgilterna för hos dem anställda
lönarbetare.
Inkomstgränsen för pensionstilläggs erhållande bör om möjligt
höjas.
Barnpensionering bör ej nu införas.
Man kan icke vänta eller begära, att en lagstiftning, som rör sig
på ett så nytt område, som gäller eu så svårlöst fråga och som är av
en på alla håll så ingripande natur skall vara från början fullkomlig.
Men det är i alla fall av utomordentlig vikt, att man gör allt för att
få fram det bästa möjliga, så att alltför stora omläggningar i fram¬
tiden må undvikas. Det är ytterligt svårt att ändra principerna i en
sådan lag, sedan den en gång blivit antagen. Det beslut, som nu kan
komma att fattas, måste därför bliva grundläggande för en lång framtid.
Man har hos oss haft alltför kort tid på sig för att tillräckligt
sätta sig in uti och pröva ålderdomsförsäkringskommitténs omfattande
förslag. Det hade för sakens skull varit bättre, om med förslagets fram¬
läggande för Riksdagen fått anstå till nästa år. På många och mycket
sakkunniga håll ogillar man bestämt det nu framlagda förslaget i väsent¬
liga delar och de flesta torde vara nödsakade att erkänna, att de äro
tveksamma i många punkter. Av vad jag ovan anfört framgår såsom
min mening, att förslaget, huru förtjänstfullt det än är i många avse¬
enden, dock behöver omarbetas i viktiga delar. Det synes mig därför
orätt och oklokt att nu antaga detsamma i huvudsakligen samma
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 3 sand. 60 käft. (Nr 115.) 2
Motioner i Första hammaren, Nr 115.
skick, som det nu föreligger. Då jag emellertid icke kan tro, att det
blir möjligt att under denna riksdag göra en så omfattande omarbetning,
som jag anser påkallad, nödgas jag hemställa,
att Riksdagen, under uttalande av sitt livliga in¬
tresse för frågans snara avgörande och under anhållan
om nytt förslag till nästa års riksdag, måtte förklara,
att Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
allmän pensionsförsäkring icke kan av Riksdagen an¬
tagas.
Stockholm den 8 april 1913.
G. F. Östberg.
Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1913.