Motioner i Andra kammaren, Nr 89
5
Nr 89.
Av hen- Lindhagen m. fl. om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
undersökning rörande personalens i hotell-, restaurang-,
kafé- och konditorirörelse arbetstid och arbetsförhållan¬
den ni. m.
Den stora faran för folkhälsan, som det nutida ekonomiska livet
medför, har föranlett undersökningar av olika arbetaregruppers levnads¬
förhållanden och försök att även på lagstiftningens väg komma dem
till hjälp.
Härunder inträffar det lätt, att en del mindre arbetsområden undgå
uppmärksamhet och få sitta i efterhand.
Hotell-, restaurangkafé- och konditoripersonalen är en sådan förbi¬
sedd yrkesgrupp.
Sämst ställt har naturligtvis servitörs-, köks- och diskpersonalen,
vilken omfattar både män och kvinnor samt jämväl ett icke ringa antal
minderåriga. En särdeles lång arbetstid, nattarbete och vistelse i
osunda eller nedrökta lokaler har denna personal att kämpa med. Till
och med matrummen äro även i förstklassiga etablissement förlagda så,
att dagsljus och frisk luft äro helt och hållet uteslutna. Synnerligen
illa är mångenstädes ställt för kökspersonalen, vilken ofta får härda ut
under en oskälig arbetstid, ibland ända till sexton timmar i sträck, i en
outhärdlig värme och i en av ånga och os förpestad luft med ett till
på köpet särdeles enerverande arbete, i all synnerhet för dem, som
skola stå invid den vanligtvis rödglödgade spisen. Hotellvaktmästarne
ha givetvis i ovannämnda avseenden sundare arbetsförhållanden än den
Övriga personalen, men även för dem lämnar tillståndet åtskilligt övrigt
att önska.
Det otillfredsställande avlöningssättet är ett annat mycket över¬
klagat förhållande. Ibland sättes servitörspersonalen dessutom att utan
6
Motioner i Andra kammaren, Nr 89.
ersättning' förrätta extra arbeten, som ej höra till yrket, såsom vakt¬
hållning och även målning av möbler, tvättning av fönster och dylikt.
Mathållningen uppgives för personalen vara genomgående dålig. Själva
anställningen är också mycket otrygg, mer än i de flesta andra yrken.
Självfallet är det ganska olika ställt på olika håll. Mångenstädes äro
förhållande bättre, någon gång goda, men i allmänhet klagas över
yrkets stora vanskligheter.
De närmaste krav, som från denna yrkesgrupps sida framställas,
är bland annat en reglerad arbetstid av högst tio timmar om dygnet,
eu hel dag ledigt i varje vecka, sundare arbetslokaler, en fast grundlön
och ordentlig kost.
Personalen har svårt att åstadkomma sammanslutningar för att
vinna någon förbättring. Den långa arbetstiden, de splittrade olikartade
arbetsställena och många andra orsaker bidraga härtill. Under sådana
förhållanden är det så mycket angelägnare, att något statsingripande
sker även till förmån för dessa yrkesarbetare.
Inom detta yrkesområde har därför statsmakten mångenstädes
utomlands trätt emellan. Enligt uppgifter meddelade enskilt från kom-
merskollegium gäller exempelvis följande.
I Tyskland äger man en lagstiftning, som innehåller följande
bestämmelser:]
Den tyska lagstiftningen rörande arbetarskydd inom hotell- och restaurang¬
rörelsen innehålles i en av förbundsrådet den 23 januari 1902 utfärdad förordning
samt i barnskyddslagen den 30 mars 1903.
Den förra av dessa författningar, vilken utfärdats med stöd av i yrkeslagen
(§ 120 e) givet bemyndigande, gäller endast den så kallade »högre» personalen, det
vill säga överkypare, kypare, uppasserskor, kockar och deras lärlingar ävensom den
i kallskänken och den med matvarornas och maträtternas beredande sysselsatta
personalen. Undantagna från lagens giltighetsområde äro sålunda bland andra kökets
hjälppersonal, städerskor, tvätterskor, diskerskor o. s. v. Enligt förordningen före-
skrives för den »högre» personalen över 16 år följande minsta mått av vilotid:
1. sju oavbrutna lediglietsperioder av åtta timmar vardera under varje vecka;
2. i stället för en dylik ledighet en oavbruten vila av 24 timmar var tredje
vecka eller, i orter med mer än 20,000 invånare, varannan vecka;
3. under de veckor, då en ledighet av 24 timmar icke behöver beviljas, skall,
utom den i 1 stycket angivna vila, minst en gång i veckan beredas en ytterligare
oavbruten ledighet om minst sex timmar, vilka skola infalla mellan kl. 8 f. m. och
kl. 10 e. m.
Å bad- och kurorter får den dagliga åttatimmarsvilan efter ortsmyndig-
heternas beslut under sammanlagt högst tre månader förkortas till sju timmar,
varvid likväl pauser under den dagliga arbetstiden måste beredas å tillsammans
minst två timmar. Tiden mellan tvenne viloperioder skall, inberäknat pauser, om¬
7
Motioner i Andra hammaren, Nr 89.
fatta högst sexton timmar, eller å bad- och kurorter, under ovan angivna förut¬
sättningar, högst sjutton timmar. Dessa maximalarbetstider kunna emellertid sextio
gånger om året förlängas, varvid endast skall iakttagas bibehållandet av de under
punkt 1 här ovan omförmälda vilotider.
Den »högre» personalen under 16 år tillförsäkras genom samma förbunds-
rådsförordning en daglig oavbruten vilotid av nio timmar, varjämte hithörande per¬
soner icke få sysselsättas mellan kl. 10 e. m. och 6 f. m.
Enligt barnskyddslagen åtnjuta de i hotell- och restaurangrörelse sysselsatta
barnen särskilt skydd, i det att minimiåldern för barnen1) inom ifrågavarande
näringsgren fastställts till tolv år. Användande till dylikt arbete av skolpliktiga
flickor är helt och hållet förbjudet, ett förbud, som dessutom gäller tiden mellan
kl. 10 e. in. och 6 f. m. för flickor under 16 år (se ovan) samt under samma tid
för flickor mellan 16 och 18 år, vilka icke äro medlemmar av arbetsgivarens familj.
För alla barn, vilka äro medlemmar av arbetsgivarens familj, gäller förbud mot
arbete mellan kl. 8 e. m. och kl. 8 f. m. samt före förmiddagsundervisningen i
skolan, varjämte dessa barn äga rätt till en minst två timmar varande middags¬
rast och arbetet på eftermiddagen icke får börja förrän en timme efter slutad skol¬
undervisning.
Av bestämmelserna i ovanberörda förordning av år 1902 torde slutligen böra
ytterligare anföras, att arbetsgivaren enligt dem är ålagd att föra en förteckning
över de hos honom anställda personer, å vilka förordningen äger tillämpning, samt
att i denna förteckning personalens vilotider skola antecknas. Ifrågavarande för¬
teckningar få granskas av vederbörande myndigheter.
Det synes för närvarande vara ett allmänt önskemål hos de av nu berörda
lagar — särskilt 1902 års förordning — omfattade arbetskretsar att få till stånd
en reform av författningen, varvid särskilt påpekas behovet av att giva den ett
större giltighetsområde, nödvändigheten av att göra den till synes synnerligen brist¬
fälliga kontrollen effektiv och önskvärdheten av ett utsträckande av vilotidens längd
och frekvens.
Anm. Den genom förbundsrådsförordningen genomförda lagstiftningen hade föregåtts av
en utav den arbetsstatistiska kommissionen verkställd undersökning rörande arbetstids- och löne¬
förhållanden bland kypare och uppasserskor. (Se »Erhebung iiber die Arbeits- und Gehaltsverhält-
nisse der Kellner und Kellnerinnen. Veranstaltet im Jahre 1893». Två delar, Berlin 1894—95.
Drucksachen der Kommission för Arbeiterstatistik. Erhebungen Nr 6 och Nr 9).
Utom i Tyskland finnes lagstiftning speciellt för detta område i
Österrike i en lag av den 15 januari 1895, som för övrigt reglerar
söndagsarbetet, men därjämte meddelar särskilda bestämmelser angående
viss ledighet under veckodagarna för personalen i hotell- och restaurang¬
rörelsen. I Schweiz finnes för personalen i hithörande yrkesgrenar sär¬
skild lagstiftning, t. ex. i kantonen Baselstadt (lag den 19 december
1887 med ändring den 14 januari 1909) och i Thurgau (lag den 12
r) Barn är enligt denna lag den, som icke fyllt tretton år, eller, ehuru fyllda tretton år,
fortfarande är skolplikt^.
8
Motioner i Andra kammaren, Nr 89.
mars 1906). — Beträffande omgå europeiska länder har tillfälle icke
varit att göra en närmare undersökning. Någon speciallagstiftning
särskilt på detta område torde ej finnas, men i den allmänna skydds¬
lagstiftningen, särskilt den, som gäller för kvinnor och minderåriga,
förefinnas antagligen även för nu ifrågavarande personal gällande bestäm¬
melser. I Frankrike är emellertid genom en lag av den 13 juli 1906
hotell-, restaurang- och kafépersonalen tillförsäkrad en dags ledighet i
varje vecka, och enligt en uppgift skulle där för denna personal även
stadgats en normalarbetsdag av 10 timmar. Fn italiensk lag av den
7 juli 1907 lämnar enahanda föreskrift som nämnda franska lag.
Vid riksdagen 1911 framburos två motioner till förmån för under¬
sökning och lagstiftning om ifrågavarande yrkesklassers arbetsförhål¬
landen. De väckte, som var att vänta, allmänt gillande från dem det
gällde, och vid ett möteden 12 mars 1911 mellan omkring 250 personer,
tillhörande restaurang-betjäningen, antogo dessa en resolution, däri utta¬
lades den lifligaste sympati för motionerna och »påyrkades åtgärder för
ordnade arbetsförhållanden inom denna bransch, som nu i flera avseenden
äro synnerligen klandervärda». Motionerna biföllos av Andra kammaren
utan votering, men avslogos av den Första med 97 röster mot 32. År
1912 upprepades förslaget, som även då bifölls av Andra kammaren
utan votering, men avslogs av den första med 75 röster mot 58.
Då förslaget nu för tredje gången återupprepas, sker det i den för¬
vissning, att den stigande minoritetssiffran i Första kammaren till för¬
mån för förslaget skall en gång bliva majoritet. Till stöd för denna
förvissning åberopas följande i Stockholms Dagblad för den 6 december
influten framställning från dess skåneredaktion, som återgivits under
rubrikerna »Serveringsflickornas lott, en social företeelse med mörk
bakgrund»:
»Ånyo en strejk av serveringsflickor i Skåne. I somras var det i Båstad
på restaurangen Pershög, nu är det på Hotell Tor i Ängelholm. I båda fallen har
det gällt en helt obetydlig personal, som omedelbart kunnat ersättas, och från
restauratörhåll har man nog också ansett det hela tämligen bagatellartat. Aven
den stora allmänheten har väl snarast dragit på munnen, när man hört, att några
serveringsflickor givit sig till att strejka. Ty skämtet sammanhänger gärna med
begreppet serveringsflicka, och där hon går bland de dukade borden eller i det
rökiga schweizeri ingår ju i hennes funktion lika mycket att vara ett medium
för skämtet som att servera.
Högst få bland allmänheten känna emellertid till den mörka bakgrund, mot
vilken denna hennes livsuppgift tecknar sig. Serveringsflickorna ha en helt annan
ställning än kyparkåren, som i regel är avlönad och förstått att socialt höja sig i
avsevärd grad. I stället är den kvinnliga betjäningen utsatt för alla tänkbara
9
Motioner i Andra kammaren, Nr 89.
avbränningar. Det finns restauranger, som kunna namngivas, där de serverande
själva nödgas halla borden med blommor, avlöna den s. k. smörgåsnisse, betala ren¬
göringsarbeten, därtill betala s. k. glaspengar varje dag, upp till en krona, och
slutligen, betala den servis, som skadas, enligt högsta pris. På ett och annat ställe
har servitrisen även att erlägga procent på sin dagskassa, och överallt får hon stå
den ekonomiska risken för obetald förtäring. Bostad måste de oftast hålla sig
själva, och dessutom har principalen mycket dyrbara krav på hennes klädsel och
frisering, ehuru detta visst icke alltid är i den svenska kafépublikens smak. Benä¬
genheten hos principalerna att intaga för stor personal bidrager till att göra servi¬
trisernas förtjänster minimala, och allmänheten har i det stora hela felaktiga före¬
ställningar om deras inkomster.
Och om de verkligen skulle komma upp till någon avsevärd förtjänst, borde
väl detta^ vara dem väl unnat, ty denna förtjänst har uppnåtts under en arbetsdag,
som i många fall utan avbrott uppgår till 16 å 17 timmar.
Arbetstiden inom restaurangyrket är en sak för sig och förtjänar nog att
diskuteras. Ett minst lika betydelsefullt kapitel är emellertid rekryteringen. Det
är icke som inom kyparkåren, där långvarig tjänst utbildar allt bättre servitörer,
utan beträffande serveringsflickorna ser man helst till utseendet, och en flicka, som
råkat bli litet till åren, men kan vara mönstergill i sitt arbete, får stryka på foten
för en nykomling i yrket, som ej har en aning om servering, men har av arbetet
ännu ofördärvade rosor på kinden. I Stockholm synes det hända mera sällan, att
man avskedar en flicka för att hon blivit något äldre, ty flerstädes ser man där
flickor i medelåldern, och särskilt gäller detta de mera förstklassiga .ställena, där
det ej får klicka med serveringen. Emellertid tillkom just strejken i Ängelholm av
dylik anledning. Innehavaren önskade unga vackra flickor i stället för de gamla,
som dock lära ha gjort sig mycket omtyckta av publiken. Det började med avske¬
dandet av den älsta, vilken var omkring 35 år och varit i hotellets tjänst ett tiotal
år. Alla hennes kamrater togo dock parti, och så hade man strejken — natur¬
ligtvis resultatlös.
Det är för övrigt ej en tillfällighet att de här omnämnda strejkerna utbrutit
i Skane, ty just i Skane lära förhållandena vara sämst för den kvinnliga serverings¬
personalen.
Serveringsflickornas ställning torde snart nog komma under diskussion. Enligt
vad det förspörjes lär. i kvinnokretsar här i södra Sverige frågan vara livligt under
debatt och Malmö kvinnoklubb är betänkt på att redan till nästa månadssamman-
träde upptaga frågan till behandling. Att här är mycket, som behöver belysas, är
påtagligt, och varje socialt intresserad bör väl för övrigt med tillfredsställelse se,
att något atgöres för att undanröja missförhållanden, som varken äro vårt land
eller den svenska kvinnan värdiga.»
hör tydlighetens skull bör kanske konditorirörelsen särskilt omnäm¬
nas vid sidan av kaférörelse, vilket ej skett i de föregående förslagen,
men iakttagits i nedannämnda hemställan. Enligt sakkunnigs uppgift
lärer arbetstiden för serveringspersonalen i konditorirörelse här i huvud¬
staden vara synnerligen betungande, på ett ställe varar den exempelvis
mellan kl. 7 i. m. till kl. 1/s 10 e. in., dock med 1 Va timmes middags¬
dag^ till Riksdagens protokoll 1913. 4 samt. 37 höft. (Nr 88—91.). 2
10
Motioner i Andra kammaren, Nr 89.
rast och. med ledighet merendels två kvällar i veckan och var tredje
söndag. Därtill förekommer ofta här som annorstädes, att betjäningen
under denna långa tid är förbjuden att sitta, vilket är särdeles hälso¬
vådligt särskilt för den kvinnliga betjäningen.
Det hemställes,
att Riksdagen måtte anhålla, att Kungl. Maj:t
ville verkställa en undersökning rörande personalens
i hotell-, restaurang-, kafé- och konditorirörelse arbets¬
tid och arbetsförhållanden samt, därest undersökningen
därtill föranleder, framlägga förslag till lagbestäm¬
melser för undanröjande av de missförhållanden, som
förefinnas.
Stockholm den 24 januari 1913.
Carl Lindhagen. Hj. Branting.
F. W. Thorsson. E. Palmstierna.
ITerm. Lindkvist.
Vikt. Larsson.
Nils Persson.
A. J. Christiernson.
Värner Bydén.
Bernh. Eriksson.