Motioner i Andra kammaren, Nr 49.
o
Nr 49.
Av herr SaiMlstedt, om skrivelse till Kungl. Ma/j:t om
ändringar i kungörelsen angående skatt för hundar.
Det]; har visat sig medföra åtskilliga svårigheter att med nuvarande
bestämmelse i hundskatteförordningen på ett tillfredsställande sätt kunna
indriva hundskatten inom landskommun. Detta med hänsyn därtill att
innehavare av hund i allmänhet icke betala skatten, då anmälan göres.
Följden härav blir den, att en stor del personer, som innehar hundar, seder¬
mera undandrar sig betalningen, särskilt sådana som icke äga några ut¬
mätningsbara tillgångar, och då de på grund av sin gjorda anmälan icke
behöva riskera något åtal med åtföljande böter och dubbel skatt, så bort¬
falla de tvingande skäl som detta annars utgör för den betalningsskyldige.
Särskilt 1 framträda dessa missförhållanden i lappmarkssocknarna, där avstån¬
det mellan byarna är så ofantligt stort, så att indrivningen av skatten
även därigenom betydligt försvåras. En annan olägenhet i detta avseende
är, att det uppstår missnöje bland dem, som ordentligt fullgöra sin skyldighet
i detta fall, då de se, att andra lyckas komma från betalningen. Dessa
missförhållanden skulle säkerligen i stort sett kunna förebyggas med en
förändring i hundskatteförordningens § 3 på det sätt, att i denna paragraf
införes samma ansvarspåföljd för uraktlåtenhet att betala skatt som för
anmälan om hund. Det har nämligen visat sig, att medvetandet om obe¬
haget att ställas under åtal varit ett verksamt medel att förmå veder¬
börande att fullgöra sin skyldighet i detta avseende. Men för att få be¬
stämmelserna ] så effektiva som möjligt, vore det skål, att även minimibe¬
loppet av böterna något höjdes, ty det har nämligen visat sig, att en
person, som blivit ådömd en fem kronors böter för uraktlåtenhet att anmäla
hund till beskattning, betalt denna, men vägrat att betala skatten, som varit
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 4 samt. avd. 21 käft. 2
6
Motioner i Andra kammaren, Nr 49.
tio kronor. Och då utmätningsbara tillgångar saknats, bär kommun gått
miste om densamma. Nu kan man visserligen invända, att om en person
är så fattig, att ban inte har tillgång att betala sin skatt, så borde ban
befrias därifrån. Men då eu hund för de allra bestå personer icke är något
nödvändighetsdjur, så synes det mig icke böra tagas någon särskild hänsyn
härtill, ty den, som inte bar råd att betala skatten, torde näppeligen hava
råd att föda någon hund. Dessutom torde det i många fall inte vara
bristande tillgång som gör det omöjligt att betala, utan fastmer ovilja här¬
till, och då man bar placerat sin tillgång så, att den fredas för utmätning,
så anser man sig gott kunna låta bli. Såsom belysande för hur otillfreds¬
ställande hundskatteinbetalningen sker skall jag anföra ett exempel från
Gällivara kommun, där för år 1912 funnos 627 personer, som innehade hun¬
dar; utav dessa ha icke mer än 199 ordentligt fullgjort skattebetalningen,
återstående 428 ha uraktlåtit att fullgöra sin skyldighet. Större delen
av dessa hava dock i vederbörlig ordning gjort anmälan om att de inne¬
hade hund, vadan de icke kunna åtalas för sin försummade skattebetalning.
På grund av vad jag sålunda anfört får jag- vördsamt anhålla,
att Riksdagen ville i skrivelse till Kung!. Maj:t
anhålla om sådan ändring i Kung!. Maj:ts nådiga kun¬
görelse av den 1 juni 1877 angående skatt för hundar,
att skatt skall erläggas samtidigt med anmälan om
hund, samt att samma ansvarspåföljd blir gällande för
försummad betalning som för försummad’ anmälan, och
att minsta bötesbeloppet höjes till tio kronor.
Stockholm den 22 januari 1913.
K. L. Sandstedt.
CENTRALTRYCKERIET, STOCKHOLM 1913.