Motioner i Andra kammaren, Nr 321.
1
Nr 321.
Av herr Wijk,
förslag
i anledning av Iiungl. Maj ds proposition med
till lag om allmän pensionsförsäkring m. rn.
Det förslag till allmän pensionsförsäkring, som framlagts i Kungl.
Maj:ts proposition nr 126, är utan tvivel det största och viktigaste ärende,
som på länge förelegat till Riksdagens avgörande. Motsedd med störa
och kanske på många håll överdrivna förhoppningar, kommer folkpensio¬
neringen att djupt ingripa i varje enskild medborgares såväl som i statens
och kommunernas ekonomi; den kommer att som uttryck för statens plik¬
ter gentemot den enskilde bli väsentligt normerande för uppfattningen
på detta område, och den kommer att påverka den principiella och prak¬
tiska lösningen av en fortsatt följd av sociala lagstiftningsproblem.
En lag av denna betydelse kräver givetvis den omsorgsfullaste
granskning, som praktisk social erfarenhet och fackmannamässig insikt
kan ge. Och åt denna granskning måste beredas rymlig tid att noga
pröva lagens sannolika inverkan på de mångskiftande samhällsområden
den berör. Ty om misstag i fråga om detaljer kunna visa sig svåra att
framdeles ändra, gäller detta i långt högre grad om de principer, på
vilka en pensionsförsäkringslag blir byggd. Ekonomiska och sociala rätts¬
anspråk skola växa upp ur den en gång lagda grunden, och denna kom¬
mer svårligen att framdeles kunna ändras annat än i den riktning, som
från början blivit inslagen.
Dessa krav på en omsorgsfull granskning ha i förevarande fall icke
blivit tillgodosedda. Under den korta tid av 41/2 månader, som förflutit
mellan kommittébetänkandets offentliggörande och den kungl. proposi¬
tionens framläggande, har pensionsförsäkringsförslaget ej på långt när
hunnit underkastas en tillräckligt genomgripande kritik — en kritik
desto nödvändigare, som redan till följe kommitténs sammansättning en
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 4 samt. 140 käft. (Nr 321.) 1
2
Motioner i Andra kammaren, Nr 321.
viktig sida av pensioneringsproblemet vid förslagets utarbetande ej blivit
tillräckligt belyst eller tillgodosedd.
Varje folkpensionering, och särskilt ett förslag med den karaktär
kommittén anlagt, måste komma i den närmaste beröring med fattig¬
vårdens praktiska och principiella problem och kan ej lösas utan noga
hänsynstagande till dessa. Till följe bristen på representanter för fattig¬
vården inom kommittén har denna sida av problemet ej blivit tillräckligt
beaktad, och det är utan tvivel på denna grund, som kommittéförslaget
kommit att verka mer som en lösning av ett matematiskt än av ett socialt
och nationalekonomiskt problem.
En månad efter kommittéförslagets framläggande utsändes det av
Kungl. Maj:t, i december förra året, för yttrande dels till vissa ämbets¬
verk, dels till Konungens befallningshavande i de olika länen, i samband
varmed kommuner, föreningar och enskilde skulle beredas tillfälle att yttra
sig. Denna rättighet blev på grund av den korta remisstiden så gott som
illusorisk, och den granskning, som verkställdes av vederbörande myndig¬
heter, blev av samma orsak mycket ofullständig. Konungens befallnings¬
havande tingo jämnt en månad till sitt förfogande för att sätta sig in i
det vidlyftiga kommittébetänkandet och däröver avgiva yttrande. Att en
grundlig prövning under sådana förhållanden icke var möjlig, är uppen¬
bart och framhålles också allmänt i de ingivna yttrandena. Samma klago¬
mål över att den alltför korta tiden ej medgivit en tillräckligt djupgående
granskning framföres även av Kommerskollegium och Kiksförsäkrings-
anstal+en, vilkas yttrande över lagförslaget infordrats.
Den diskussion av förslaget, som under de gångna månaderna förts
i pressen och inom intresserade kretsar, har ej heller hunnit bli uttöm¬
mande. Kritiken har huvudsakligen blivit negativ, av det skäl att alter¬
nativa förslag vid sidan av kommitténs ej förelegat till diskussion, då
tiden ej medgivit att på grundval av det av kommittén hopförda mate¬
rialet utarbeta sådana. Utan eu diskussion av jämväl andra lösningar av
försäkringsproblemet, byggda på andra grunder än kommittéförslaget, är
det emellertid ej möjligt att nå en verklig uppfattning av den viktiga
frågan eller finna den bästa lösningen av densamma.
Det lagförslag, som av Kungl. Maj:t framlagts, skiljer sig endast i
några få punkter från kommittéförslaget och utgör blott eu lätt överarbet-
ning av detsamma. Den kritik som framkommit har Kungl. Maj:t i stort
sett lämnat obeaktad, och detta ej blott när kritiken rört förslagets grund¬
principer som i Svenska Fattigvårdsförbundets skrivelse, utan även när
den, som i Riksförsäkringsanstaltens yttrande, ställt sig på kommittéför¬
slagets grund. Att Kungl. Maj:t lämnat denna myndighets sakliga och
Motioner i Andra kammaren, Nr 321.
delvis förträffliga förslag till förbättringar utan avseende, är ägnat att väcka
förvåning. Men det är i själva verket ganska förklarligt, om tiden ej heller
medgivit Kungl. Maj:t att ägna kommitté förslaget någon verkligt djup¬
gående granskning.
I detta skick skall ärendet nu behandlas och avgöras av Riksdagen.
Dess vikt och dess outredda läge påkallar ovillkorligen ett uppskov med
avgörandet, vilken ställning man i övrigt måtte intaga till Kungl. Maj:ts
förslag.
Till samma uppfattning, att Kungl. Maj:ts förslag'ej nu bör anta¬
gas, kommer man även vid en granskning av de grundläggande principer,
på vilka förslaget är byggt.
Socialförsäkringen är i första hand ett tvång till självhjälp i försäk¬
ringens form, som staten ålägger den enskilde medborgaren till hans eget
och därmed till samhällets bästa. De individer, vilkas ekonomiska villkor
utsätta dem för faran att oförskyllt lida nöd när deras arbetskraft blir
bruten, åläggas att av sina inkomster under hälsans dagar avsätta ett be¬
lopp, som sedermera, i form av understöd eller livränta, kommer dem till¬
godo vid inträdande sjukdom, arbetslöshet, invaliditet eller ålderdom.
Denna obligatoriska självhjälp är ett utslag av det moderna samhällets
kamp mot fattigdomen, en kamp, i vilken den enskilde ålägges att deltaga
efter måttet av sina krafter och i den för ändamålet mest betryggande
formen — den solidariska försäkringens form.
Teoretiskt sett skulle socialförsäkringen kunna inskränka sig till
denna obligatoriska självhjälp. Men den sålunda skapade tryggheten blir
i följd av deltagarnas svaga ekonomiska krafter alltför ringa för att kunna
ge det stöd, som med försäkringen avses — resultatet kommer för de
flesta ej att stå i rimligt förhållande till de gjorda personliga uppoffrin¬
garna. Det är därför det allmänna måste träda hjälpande in och lämna
sitt bidrag till försäkringen, så att denna skall kunna ge även de ekono¬
miskt svagaste eu fördel, som gör det påtvungna deltagandet berättigat.
De former, under vilka bidraget från det allmänna kan tänkas utgå
vid en svensk ålderdoms- och invaliditetsförsäkring, torde kunna inordnas
under följande tre huvudgrupper.
A. Bidraget utgår till alla försäkrade med samma belopp.
B. Bidraget utgår i förhållande till de försäkrades ekonomiska
styrka och i omvänt förhållande till denna, antingen
a) i förhållande till de aktiva försäkrades ekonomiska styrka,
så att den försäkrade, som tillhör en lägre inkomst- och
4
Motioner i Andra kammaren, Nr 321.
således lägre avgiftsklass, erhåller ett förhållandevis högre
statsbidrag än den, som tillhör en högre avgifts- och in¬
komstklass. Bidraget kan då utgå antingen
1) till premiebetalningen (fondering) eller
2) i form av ökning av de försäkrades avgiftspension
(utan fondering);
eller
b) i förhållande till pensionärernas ekonomiska ställning.
Vid valet mellan dessa olika former har man att fatta ståndpunkt
till den för varje folkpensionering grundläggande principfrågan, om i för¬
säkringen försörjnings- eller försäkringskaraktären skall vara den över¬
vägande. Redan statsbidraget självt är visserligen ett av allmänna medel
utgående understöd, ett slags försörjningsbidrag således, men den form
och de grunder, efter vilka detta bidrag fördelas till de försäkrade, blir
dock avgörande för försäkringens karaktär.
Enligt de två första formerna utgår statsbidraget med ett belopp,
som antingen, enligt A. är lika för alla de försäkrade, eller, enligt B. a)
varierande efter olika avgiftsklasser, men lika för alla individer inom en
och samma klass. Statsbidraget utgår här i direkt anslutning till försäk¬
ringen och i avsikt att stödja den enskildes självhjälpssträvanden. Staten
garanterar sitt bidrag till den i försäkringen aktivt deltagande, men in¬
griper ej för övrigt i den försäkrades ekonomi. Statsbidragets försäkrings-
karaktär är här dominerande.
Enligt den tredje formen C. åter, där statsbidraget utgår som pen¬
sionstillägg eller understöd, såsom fallet är i Kungl. Maj:ts förslag, över¬
går staten till att pröva pensionärens ekonomiska tillstånd i varje särskilt
fall och avmäter enligt vissa normer sitt bidrag i förhållande till pensio¬
närens ekonomi. Sambandet mellan statsbidraget och försäkringen är yt¬
terst löst. Något understödjande av individens självhjälpssträvan före¬
kommer här i huvudsak inte. Staten ålägger honom försäkringstvång utan
att understödja honom däri. Först då individen är ekonomiskt invalid,
träder staten in med sin hjälp. Det är detta förhållande som ger denna
form för statsbidragets utgående dess karaktär av statsförsörjning eller
fattigunderstöd.
I valet mellan dessa två grundformer för det allmännas bidrag till
försäkringen synes mig den första äga avgjorda företräden, medan den av
kommittén och Kungl. Maj:t valda försäkringsformen synes mig innebära
de allvarsammaste vådor i socialt och ekonomiskt avseende.
Motioner i Andra kammaren, Nr 321.
5
En folkförsäkring måste ovillkorligen baseras på självhjälpen, en
grund, som ensam kan ge den nödiga moraliska och ekonomiska styrkan
åt en social byggnad av denna omfattning. Ej endast reellt måste detta
vara fallet, men också i formen för statsbidragets utgående måste det stå
tydligt och klart för den försäkrade, att vad han mottar är i stort sett
en frukt av hans egna ansträngningar, stående i närmaste förhållande till
dessa.
En helt motsatt uppfattning företrädes av herr civilministern i hans
motivering till det kungliga förslaget; han förbiser helt och hållet själv¬
hjälpens moraliska betydelse då han (sid. 39) förklarar det vara för pensio¬
nären tämligen oviktigt, om medlen till pensionens bestridande härflyta
från allmänna statsmedel eller från avgifter, som av honom tidigare erlagts;
och han karaktäriserar pensionsavgifterna på ett alldeles oriktigt sätt, då
han förklarar dessa avgifter, som dock oavkortade komma de betalande
själva till godo, ej vara annat än ett särskilt slag av personliga skatter.
Med en sådan uppfattning blir nästa steg i utvecklingen av det kungliga
pensionsförslaget, att dessa »personliga skatter» utjämnas eller borttagas,
och att »försäkringen» helt och hållet förvandlas till statsförsörjning.
Självhjälps- och försäkringsmomenten stå alltså i det allra närmaste
samband med varandra. De framträda även som de nödvändiga faktorerna
i fråga om möjligheten att ekonomiskt genomföra en allmän pensionsför¬
säkring. Endast på självhjälpen som bärande grund kan med statens bi¬
drag uppbyggas en invaliditets- och ålderdomspensionering, som blir nöj¬
aktigt effektiv, och endast om åt denna pensionering ges en uttrycklig
karaktär av försäkring, kan det allmännas bidrag begränsas till belopp,
som ej hota att överskrida gränserna för det allmännas ekonomiska
bärkraft.
Det kungl. förslaget till allmän folkpensionering utgår från andra
grunder och följer andra syften. Självhjälpen är ej utnyttjad så långt
ske kan, varför också tyngdpunkten av kostnaderna kommer att vila på
det allmänna; och genom formen för statsbidragets utgående blir det ännu
mer framhävt, att statsbidraget är huvudsaken och den egna insatsen under¬
ordnad. Försäkringskaraktären har endast delvis kommit till sin rätt i fråga
om de pensioner, som utgå av de försäkrades egna avgifter, och den är
så gott som alldeles borttagen beträffande grunderna för utdelande av
statsbidraget. Frånser man statsbidraget till förhöjning av tilläggspensio¬
nen (§ 6), till den frivilliga pensioneringen (§ 34) och till kvinnornas av-
giftspension (ett bidrag, som är alldeles stridande mot de för förslaget i
övrigt gällande principerna), utgår enligt Kung]. Maj:ts förslag statsbidraget
utan annat samband med försäkringen eller de försäkrades egna insatser
0
Motioner i Andra kammaren, Nr 321.
än det negativa och svävande, som anges i § 9 inom. 2. Försäkrings-
karaktären är i Kung!. Maj:ts förslag alldeles skjuten åt sidan för den
fullständigt dominerande försörjningstanken.
Denna bildar i själva verket den klart uttalade utgångspunkten för
hela pensioneringsförslaget. Pensioneringens syfte förklaras (Betänkandet,
del I, sid. 70) vara att »skydda mot behovet av understöd från den all¬
männa eller enskilda fattigvården», en uppfattning, som genomgår hela
kommittébetänkandet och ligger till grund för dess resonemang. I överens¬
stämmelse härmed fixerar kommittén det bidrag, det allmänna bör åtaga
sig för försäkringen, till ett belopp motsvarande den kostnad som f. n.,
enligt beräkning, »på grund av fattigvårdsförordningen bestrides av kom¬
munerna och enskilda för understöd åt behövande vuxna personer» (del II,
sid. 183), ett belopp »ungefär motsvarande den börda, som samhället i sin
helhet genom fattigvård eller genom enskildas understöd under närvarande
förhållanden har att bära» (del II, sid. 181). En tredjedel av dessa, till över
30 millioner kronor uppskattade, nu utgående fattigvårdskostnader, beräknar
kommittén motsvara kommunernas nuvarande utgifter för fattigvården, och
återstående två tredjedelar motsvara de enskilda åliggande försörjningsbi-
dragen. »Om», säger kommittén, »man därför tänker sig det förutsatta
allmänna bidraget till försäkringen fördelat mellan staten och kommunen
sålunda, att staten bidrager med två tredjedelar och kommunen med eu
tredjedel, och därjämte förutsätter, att försäkringen i sin helhet och i sin
fulla utveckling väsentligen skulle skydda mot behovet av understöd av
fattigvård eller enskilda, så skulle genom ett dylikt bidrag till försäk¬
ringen samhället i sin helhet, utöver de försäkrades egna avgifter, i stort
sett ej åläggas någon större börda än hittills. Den å kommunerna belö¬
pande andelen i kostnaden skulle nämligen motsvara minskningen i fattig-
vårdskostnaderna, och statsbidraget skulle innebära eu utjämning av den
kostnad, som för närvarande åligger vissa samhällets medlemmar.» I en¬
lighet härmed föreslår kommittén, att av det allmännas bidrag till pensio¬
neringen en tredjedel skall bestridas av kommunerna och två tredjedelar
av staten (av Kungl. Maj:t sedermera utan närmare motivering ändrat till
resp. V4 och 3A). — Tydligare kan ju ej fastslås, att pensioneringen av¬
ser att avlyfta och ersätta den nuvarande fattigvården genom att det all¬
männa övertar kostnaden för densamma och utdelar det motsvarande be¬
loppet i form av understöd och tilläggspensioner till de försäkrade. I
I denna utgångspunkt för kommitténs pensioneringsförslag och i
detta dess uttalade syfte att ersätta fattigvården ligger efter min mening
7
Motioner i Andra kammaren, Nr 321.
förslagets svaghet. Härifrån härleda sig dess väsentliga brister och de
äventyrligheter det hotar att draga med sig.
Utgångspunkten för pensioneringsförslaget är oklar; syftet, som det
ställer för sig, kommer ej att uppnås, och de kostnader, som ställas i ut¬
sikt för stat och kommun, komma att väsentligt överskridas.
Utgångspunkten är oklar, ty det kan på det allvarligaste sättas
i fråga, om det är ett statsändamål, värt de största ekonomiska uppoffrin¬
gar från det allmännas sida, att helt avlyfta den försörjningsplikt, som
åligger de enskilda gentemot deras nödlidande anförvanter. Att denna
plikt ofta är synnerligen tung och att det i många fall vore önskvärt att
få den lättad, därom råder intet tvivel. Men härifrån är det ett långt
steg till att, som kommittén i sina beräkningar förutsätter, helt avlyfta
denna försörjningsplikt och överflytta den på det allmänna.
Gentemot de anmärkningar, som riktats mot denna kommitténs ut¬
gångspunkt, svarar visserligen civilministern, sid. 45, att om någon avlös¬
ning av de enskildes försörjningsplikt är alls icke fråga. »Denna plikt»,
säger herr statsrådet, »kommer även efter förslagets genomförande säker¬
ligen att i stor utsträckning tagas i anspråk.» Häri tiar han utan tvivel
rätt; resultatet av försäkringen kommer ej att motsvara de antagna förut¬
sättningarna eller uppfylla det angivna syftet. Fattigvården kommer ej
att avlyftas. Men detta gäller ej endast den enskilda genom försörjnings¬
plikt utövade fattigvården, utan i lika mån den offentliga kommunala.
Statsrådets uttalande bör därför kompletteras med satsen, att »även efter
förslagets genomförande kommer fattigvården att i stor utsträckning tagas
i anspråk.»
Det är ju också alldeles naturligt, att så kommer att ske. Kostna¬
derna för den nuvarande fattigvården äro utan tvivel nedpressade till ett
minimum, dels genom att fattigvårdsbidraget rättar sig efter det faktiska
behovet i varje särskilt fall, och dels genom en organisation, som förbilli¬
gar vården, vartill kommer, att kommunernas ofta betryckta ekonomi fram¬
tvingar den största sparsamhet och bringar ned fattigvårds utgifterna till
det lägsta möjliga belopp. Det torde utan vidare stå klart, att det nu
för fattigvården utgående beloppet, utdelat i form av tilläggspensioner och
understöd, ej efter det verkliga behovet, utan efter ett på vissa skematiska
grunder antaget behov, och i vissa fall till personer stående utanför den
nuvarande fattigvården — att detta belopp icke kan räcka till att fylla
den uppgift, som nu bestrides med fattigvårdens kostnader.
Då kommittén föreslagit, att kommunernas och statens bidrag till
försäkringen skulle sättas lika med kommunernas och de enskildes fattig-
vårdsutgifter, och därvid utgått ifrån att dessa utgifter skulle genom för¬
8
Motioner i Andra kammaren, Nr 321.
säkringen avlyftas och kostnaden för kommunerna således i stort sett för¬
bli oförändrade, håller denna förutsättning alltså ej streck.
Det är antagligen med inseende härav, som Kungl. Maj:t föreslagit,
att kommunernas andel skall sänkas från V3 till 1U. Härmed är statens
kostnad för pensionstilläggen redan ökad utöver den av kommittén beräk¬
nade, och på den av Kungl. Maj:t inslagna vägen kommer utvecklingen
antagligen att fortgå. Starka krafter komma alltid att arbeta . för en
överflyttning av dessa, nu så att säga frigjorda, kommunala fattigvårds-
bördor på staten, desto hellre som det kan ske utan att i minsta mån
rubba förutsättningarna för pensioneringen i övrigt.
Men även oavsett en dylik överflyttning från kommunernas sida,
skola statens utgifter för pensioneringen utan tvivel komma att växa långt
ut över de av kommittén angivna gränserna. Ty då hela försäkringens
syfte anges vara fattigvårdens avlyftande och detta ej kan förverkligas
med de nu föreslagna pensionstilläggen, kommer det snart nog att resas
krav på pensionernas höjande. Då vidare, enligt det kungliga förslaget,
inget som helst samband förefinnes mellan pensionsavgifterna och pensions¬
tilläggens storlek (frånsett den procentuella ökningen enl. § 6), men dessa
senare närmast äro avsedda att lyfta pensionären över fattigvårdsgränsen,
ligger det nära till hands att befara, att eu framtida ökning av pensio¬
nerna kommer att läggas övervägande eller helt och hållet på pensions¬
tilläggen, och kostnaden för pensionsökningen således kommer att tungt
drabba stat och kommun, och i sista hand staten.
Med sitt uttalade syfte att ersätta fattigvården lovar såledas Kungl.
Maj:ts förslag mer, än det kan infria, och öppnar samtidigt vägen för
framtida obegränsade krav på statskassan.
Orsaken till att pensioneringsförslaget uppbyggts på dessa grunder
ligger utan tvivel dels i en oklar uppfattning av försäkringens och fattig¬
vårdens ömsesidiga uppgifter, dels i en reaktion mot den nuvarande fattig¬
vårdens brister.
En allmän folkförsäkrings uppgift gentemot fattigvården måste vara
att så vitt det är möjligt förebygga behovet .av fattigvård. Därutöver
kan försäkringens uppgift av praktiska skäl ej sträcka sig. I den mån
behovet av fattigvård ej genom folkförsäkringen helt kan förebyggas, kan
försäkringen ej ersätta fattigvården eller övertaga dess funktioner. Fattig¬
vården kommer att vid sidan av socialförsäkringen kvarstå som ett nöd¬
vändigt socialt organ, med sina från socialförsäkringen särskilda verksam¬
hetsformer och uppgifter, och detta organ gäller det att göra så ändamåls¬
enligt, effektivt och humant som möjligt.
Motioner i Andra hammaren, Nr 321.
9
Till detta mål leda två vägar:
1) fattigvårdslagstiftningens reformering i modern anda — eu upp¬
gift, som omhänderhas av den nu sittande fattigvårdslagstiftningskommittén,
vars utlåtande snart är att förvänta;
2) reformering av den kommunala beskattningen ocli lösning av det
kommunala skatteutjämningsproblemet. Denna uppgift, utan jämförelse
den viktigaste, som föreligger i svensk skattelagstiftning, är ävenledes
under behandling av en särskild kommitté.
I den nuvarande fattigvårdens brister föreligger således ingen håll¬
bar grund till att ge pensioneringsförslaget den utpräglade försörjnings-
karaktär, som det erhållit.
I närmaste anslutning till de grundprinciper, som känneteckna pen-
sioneringsförslaget, äro de normer utarbetade, efter vilka, enligt § 6, sta¬
tens bidrag i form av pensionstillägg utbetalas till de försäkrade. Det
har framhållits, att dessa regler äro ägnade att motverka sparsamheten
hos de försäkrade ävensom deras arbetsvilja efter inträdd pensionering,
och jag måste medge, att dessa erinringar ha stort fog för sig. Kommittén
själv har tydligen insett faran härav, när den för tilläggspensionernas av¬
mätande valt den kompromissväg, som ursprungligen ingått i det Raabska
pensionsförslaget, men även i denna form kvarstå olägenheterna klart och
tydligt. Den föreslagna regeln för pensionstilläggens minskande med
halva inkomsten betyder i själva verket, att den pensionär, som är berät¬
tigad till pensionstillägg, behåller av sitt sparade kapital endast halva av¬
kastningen — så t. ex. endast 2ih % ränta, i stället för eljest 5 % — ett av¬
drag, vars belopp ju blir större, ju större det sparade kapitalet är. Eu
sådan pensionsbestämmelse måste tvivelsutan komma att ytterligare ned¬
sätta de svaga tendenser till sparsamhet och omsorg om framtiden, som
utmärka vårt folk. Pensionsförslaget motverkar här den förbättring av de
fattigares ekonomi, som det avser att främja.
På samma sätt komma dessa bestämmelser att verka nedsättande på
pensionärens strävan till självförsörjning och locka till att simulera oför¬
måga till arbete, när denna förmåga i och för pensionstilläggens utmä¬
tande skall undersökas och värdesättas. Slutligen komma bestämmelserna
att skada de försäkrade även i så måtto, att de utan tvivel skola minska
arbetsgivarnes intresse för pensionering av egna arbetare, då ju halva pen¬
sionen just beträffande de fattigaste och mest behövande kommer ej pen¬
sionären, utan statsverket till godo.
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 4 sand. MO käft. (Nr 321.)
2
10
Motioner i Andra kammaren, Nr 321.
En sammanfattning av det sagda ger vid handen, att grundfelet i
det kung!, förslaget ligger i dess syfte att vilja ersätta fattigvården. Här¬
ifrån härleder sig förslagets försörj ningskaraktär med alla dess skadliga
konsekvenser, det otillräckliga utnyttjandet av självhjälpen och statsbidragets
utgående ej som bidrag till försäkringen, utan som fattigunderstöd åt
pensionären i eu form, som motverkar sparsamhet och arbetslust. Med
sitt uttalade syfte att ersätta fattigvården är förslaget från början skevt
lagt; det vilseleder den allmänna uppfattningen genom att uppställa för
sig ett mål, som det principiellt och praktiskt inte kan fylla, och det
väcker hos de försäkrade anspråk, som framdeles komma att taga sig ut¬
tryck i obegränsade krav på statskassan. Uet kungl. förslagets brister ha
sin rot i de principer, på vilka de blivit byggt, och kunna endast undan¬
röjas genom att själva grunden till förslaget lägges om.
Jag skall nu övergå till att söka antyda några av de riktlinjer, efter
vilket ett nytt förslag enligt min mening borde läggas.
Förslaget bör vara baserat på självhjälp i högre grad än Kungl.
Maj:ts, d. v. s. pensionsavgifterna böra göras så höga, som är'förenligt
med de avgivtspliktigas förmåga. Det råder intet tvivel om att ej, med
skyldigt hänsynstagande till denna förmåga, en betydlig höjning kunde
göras i de av Kungl. Maj:t föreslagna avgifterna.
Till belysande härav meddelas till jämförelse de försäkrades egna
avgifter i den gällande tyska arbetarförsäkringen. (1 mark räknad till
89 öre).
Sverige
|
|
T y s k 1
|
and
|
inkomst
|
avgift
|
inkomst
|
avgift
|
|
|
311
|
3: 70
|
|
|
312— 489
|
5: 55
|
799
|
O .
o: —
|
490— 756
|
7: 40
|
800—1,199
|
8: —
|
757—1,023
|
9: 26
|
1,200
|
13: —
|
1,024
|
11: 11
|
Det framgår härav,
|
att för alla
|
inkomstklasser intill 1,2
|
d. v. s. för den alldeles överväldigande mängden av försäkrade, äro av¬
gifterna i Tyskland högre, och delvis avsevärt högre, än de för oss före¬
slagna. Endast i den jämförelsevis fåtaliga gruppen av försäkrade med
1,200 kronors inkomst och däröver är den svenska avgiften något högre
än den tyska.
Motioner i Andra kammaren, Nr 321.
11
Den indelning i tre avgiftsklasser, som kommittén och Kungl. Maj:t
föreslå, synes både oändamålsenlig och illa motiverad. Enklast förefaller
att som i det norska förslaget låta avgiften utgå i procent av inkomsten,
eventuellt jämkad till delbarhet med 52 eller 12 (vecko- och månadstal)
och med lämpliga jämkningar i övrigt.
Det moraliska värdet av höga pensionsavgifter är uppenbart, då
härigenom pensionen kommer att väsentligt utgöra en frukt av den för¬
säkrades egna ansträngningar. Den ekonomiska fördelen åter är tvåfaldig:
dels blir pensionsavgifternas höjd utslagsgivande för pensionernas storlek
och försäkringens effektivitet, dels representerar en höjning av avgiften en
i det närmaste däremot svarande ökning av det sparade kapitalet i landet.
Med den obenägenhet att spara, som kännetecknar hela vårt folk, och med
den svårighet att spara, som föreligger för större delen av de i försäk¬
ringen inbegripna klasserna, kan man taga för givet, att allra största delen
av de avgifter, som ingå till pensioneringen, eljest ej skulle sparats, utan
förbrukats till konsumtionsändamål av en eller annan art. Varje höjning
av avgiften innebär i så fall en nära på motsvarande höjning av folkets
sparande och kapitalsamlande verksamhet, en för hela landets ekonomi be¬
tydande faktor.
Hur långt upp bland de högre inkomst,klasserna försäkringsplikten
bör sträckas, måste bli beroende på särskilda förhållanden. Att ålägga
de förmögnare försäkringsskyldighet kan ej i och för sig vara ett stats¬
ändamål, då sannolikheten för att de, såsom ekonomiska invalider, skola
komma att ligga samhället till last, är ytterst ringa. Att medtaga dem i
försäkringen, och således göra dem avgiftspliktiga, kan endast motiveras
från ekonomisk synpunkt, och då på det sätt, att de mot sina afgifter
tillförsäkras en pension, som till storlek eller med avseende på villkoren
för dess utfallande ej motsvarar de av dem erlagda avgifternas försäk-
ringstekniska värde. Deras avgifter få då till större eller mindre del ka¬
raktären av en dem ålagd, till försäkringen direkt utgående skatt.
På sid. 152, del. II, av kommittébetänkandet anges som en av för¬
slagets huvudprinciper, att pensionsavgifternas belopp »skulle ej bestämmas
högre, än att de med lätthet kunde bäras av de försäkrade, och så att
den genom dem efter hand bildade fonden ej erhölle olämpliga dimensio¬
ner.» Att av fruktan för en ökad fondbildning hålla avgifterna nere synes
emellertid alldeles opåkallat. Tvärtom framstår en stegrad fondbildning
som något lyckligt och eftersträvansvärt, då den, som nämnt, till större
delen representerar en verklig kapitalbesparing, som utan densamma ej
skulle kommit till stånd. Fondens placering torde ej ens inom de trånga
gränser kommittén förutsatt komma att erbjuda några svårigheter, även
12
Motioner i Andra kammaren, Nr 321.
om dess belopp vid liden för försäkringens trädande i full kraft, d. v. s.
70 a 90 år härefter, skulle komma att uppgå till ett belopp på ett par
milliarder kronor. Enbart de värdepapper, som kommittén föreslår för
placering, d. v. s. svenska statens och svenska kommuners samt Sveriges
allmänna hypoteksbanks och Konungarikets Sveriges stadshvpotekskassas
obligationer, torde redan nu överstiga 1 V2 milliard kronor, varav eu mycket
stor del är placerad i utlandet. Vid tiden för försäkringens trädande i
full kraft kommer beloppet av dessa värdepapper utan tvivel att ha nått
en siffra, som möjliggör placering av en flerdubbelt större fond än den
av kommittén förutsatta.
Statsbidraget bör utgå i närmaste anslutning till den försäkrades
egen insats och utan avseende på hans ekonomiska förhållanden vid pen-
sionstagandet. Den lämpligaste formen synes då vara bidrag till premie¬
inbetalningen i eu efter avgiftsldasserna fallande skala. Härigenom får
hela förfarandet den tydligast möjliga karaktär av försäkring, och statsbi¬
dragets utgående blir på det närmaste knutet vid att den försäkrade rik¬
tigt fullgör de honom själv åliggande skyldigheterna. Samtidigt bör
givetvis försäkringskaraktären även i övrigt klart träda fram, så att inva-
liditetspensionens storlek blir helt och hållet eller i det närmaste obero¬
ende av den ålder, vid vilken invaliditeten inträder.
Den här förordade formen för statsbidragets utgående har även det
företrädet framför det fasta, för alla lika, bidraget, att den är mer eko-
misk. Utan att i någon mån få karaktär av försörjning, utgår bidraget
dock efter en norm, som ansluter sig till den försäkrades inkomster. Till
följd härav kommer statsbidraget i stort sett dem till godo, som bäst be¬
höva detsamma. Det medverkar till att utjämna de ekonomiska olikheterna
pensionärerna emellan, men utan att i övrigt ingå på fattigförsörjningens
område och utan att giva löften eller väcka krav, som sedan ej kunna
uppfyllas.
Kommittéförslaget har ej ålagt arbetsgivarne någon bidragsskyldighet
till pensioneringen, och till stöd härför har kommittén anfört motiv av
huvudsakligen principiell art. Det må också medgivas, att rättmätigheten
av ett dylikt åläggande framstår mindre klar, då det gäller försäkring mot
invaliditet och ålderdom, än då försäkringen gäller sjukdom och olycks¬
fall, som förorsakats i och genom arbetet. Det förefaller dock, som om
de priocipiella betänkligheterna borde vika inför de stora praktiska för¬
delar, som av ett dylikt stadgande skulle vinnas. Pensioneringen skulle
därmed erhålla ett högst betydande tillskott och hela försäkringen komma
att framstå som en mer ändamålsenlig och berättigad social institution än
vad eljest blir fallet. Med arbetsgivarnes bidragsplikt skulle vidare följa
Motioner i Andra kammaren, Nr 321.
13
som eu naturlig konsekvens en skyldighet för dem att av arbetarnes lön
innehålla och inbetala de arbetarne åliggande avgifterna, varmed vunnes
garanti för att praktiskt taget hela den störa avgiftskontingent, som komme
att åligga arbetsgivare och hos dem anställda arbetare, bleve riktigt
inbetald.
Mot arbetsgivarnes bidragsskyldighet kan framföras den invändningen,
att eu del av landets befolkning därigenom utan ökad egen insats blir i
försäkringsavseende väsentligt gynnsammare ställd än den övriga delen av
folket. Anmärkningen har onekligen ett visst fog för sig, då försäkringen
ju avser att omfatta hela folket, och då den av alla kräver samma person¬
liga uppoffring. Det torde kanske emellertid ej vara omöjligt att utjämna
skillnaden genom att låta statens bidrag i ökad mån komma de försäkrade
till godo, som ej åtnjuta fördelen av bidrag från arbetsgivares sida.
Jag skall nu slutligen övergå till att helt kort granska ett par av
det kungl. förslagets bestämmelser, som ej förut av mig berörts.
§ 6.
Anmärkningarna mot pensionstilläggssystemet över huvud och mot
normerna för detta tilläggs utgående har jag redan framfört i samband
med den principiella kritiken av regeringsförslaget.
Mot bestämmelsen i paragrafen kunna anföras ytterligare följande
erinringar.
Vid bestämmelsen om avgiftspensionernas utgående med 30 % av
erlagda avgifter har karaktären av försäkring inskränkts till en utjämning
av den olikhet, som en längre eller kortare betalningstid och eu längre
eller kortare invaliditetstid skulle utöva på procentsatsens storlek i de sär¬
skilda fallen. Någon försäkringsmässig utjämning av den viktigaste fak¬
torn: antalet inbetalda avgifter, förekommer däremot icke. D. v. s. denna
s. k. invaliditetsförsäkring innebär praktiskt taget ingen försäkring mot
risken av tidig invaliditet, vilket val just borde vara försäkringens huvud-
uppyrit. Följden är, att vid tidig invaliditet, då sannolikheten att förfoga
över gjorda besparingar är minst och behovet av understöd sålunda störst,
utfaller avgiftspensionen med ett belopp, som är alldeles otillräckligt för
att spela någon praktisk roll i den försäkrade invalidens ekonomi. Härmed
har hela avgiftspensioneringen i själva verket fått en övervägande karaktär
av ålderdomspensionering.
Riksförsäkringsanstalten har anvisat, hur dessa fel kunna undanröjas.
14
Motioner i Andra kammaren, Nr 321.
Mot bestämmelserna om höjning av pensionstilläggen med en pro¬
cent för varje erlagd avgift i de två högsta avgiftsklasserna har man an¬
ledning att hysa allvarliga betänkligheter. Kommittén motiverar tillägget
(deh I, sid. 73) bl. a. därmed, att det »synes böra ernås att det allmännas
bidrag utgår i någon man proportionellt till den på grund av de försäk¬
rades avgifter utbetalade pensionen». Detta är den enda punkt, där kom¬
mittén, i direkt strid mot sin eljest överallt tillämpade grundsats, uttalat
och velat genomföra den riktiga principen, att statsbidraget bör utgå i
förhållande till de försäkrades egna avgifter och sålunda ingå som ett verk¬
ligt led i försäkringen. Tyvärr har tillämpningen blivit bakvänd, ty det
är svårt att förstå, varför staten skall på detta sätt stödja de starkaste
och lämna de svagaste ohulpna.
Det torde väl vara ostridigt, att en stor del av de försäkrade, som
på detta sätt skulle särskilt gynnas, ha vida större möjlighet än de från
samma förmån uteslutna att kunna avsätta besparingar för sin ålderdom.
Den benägenhet att spara, som hos dem kan finnas för handen, motverkas
emellertid än ytterligare genom bestämmelsen om höjning av pensions¬
tilläggen. För en pensionär, som under hela sin försäkringstid haft 800
kronors inkomst eller däröver, ställa sig vid 67 års ålder och inträdd in¬
validitet hans inkomster (med framräknande av avgiftspensionen) på föl¬
jande sätt:
Kapital. Inkomster. Summa.
5,000
|
kr.
|
Ränta......
|
. . . 250
|
—
|
|
|
|
Tilläggspension . .
|
... 25
|
—
|
|
|
|
|
Höjning av denna
|
... 12
|
75
|
287:
|
50
|
4,000
|
kr.
|
Ränta......
|
. . . 200
|
—
|
|
|
|
Tilläggspension . .
|
... 50
|
—
|
|
|
|
|
Höjning av denna
|
... 25
|
50
|
275:
|
50
|
3,000
|
kr.
|
Ränta......
|
... 150
|
—
|
|
|
|
|
Tilläggspension . .
|
... 75
|
-—
|
|
|
|
|
Höjning av denna
|
... 38
|
25
|
263:
|
25
|
2,000
|
kr.
|
Ränta......
|
... 100
|
—
|
|
|
|
Tilläggspension . .
|
. . . 100
|
—
|
|
|
|
|
Höjning av denna
|
... 51
|
—
|
251:
|
—
|
1,000
|
kr.
|
Ränta......
|
... 50
|
—
|
|
|
|
|
Tilläggspension . .
|
... 125
|
—
|
|
|
|
|
Höjning av denna
|
... 63
|
75
|
238;
|
75
|
—
|
|
Tilläggspension
|
. . . 150
|
—
|
|
|
|
|
Höjning av denna
|
... 76
|
50
|
226:
|
50
|
15
Motioner i Andra kammaren, Nr 321-
Pensionärens samlade kapital kommer sålunda faktiskt att avkasta i
medeltal 1 22 /. Det är inte sannolikt, att denna utsikt skall locka honom
till besparingar.
Bestämmelsen om höjning av pensionstilläggen gynnar alltså med
statsbidrag de klasser, som minst behöva detsamma, och motverkar ytter¬
ligare sparsamheten hos de klasser, som eljest ha de största förutsätt¬
ningarna att spara.
Mot paragrafens bestämmelser rörande barnpensioneringen finnas även
erinringar att göra. Pensionsberättigad är enligt § 2 den,' som till följd
av . ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom är varaktigt ur stånd att för¬
sörja sig själv. Samma definition måste således gälla beträffande stad¬
gandet i § 6, och rätten till barnbidrag blir alltså inskränkt till de in¬
valida änklingar, änkor och ogifta mödrar, vilkas inkomster understiga
det belopp, som är fastställt såsom ekonomisk invaliditetsgräns. År denna
gräns i ett givet fall för eu änka satt till exempelvis 400 kronor, betyder
detta, att en invalid änka med högre inkomst kommer ej i åtnjutande av
barnbidrag. Det förefaller, som om en sådan inskränkning ej vore med
bestämmelsen avsedd.
Genom att förmånen av barnbidrag är inskränkt till änkling, änka
eller annan ogift kvinna vållas även, att ett gift par, där endera av ma-
karne eller båda äro invalider, ej kunna erhålla barnbidrag, och att där¬
med ogift moder kommer i ett bättre läge än gift hustru, en åtskillnad,
som statsrådet själv (sid. 101) förklarar sig anse uppenbart oriktig.
Någon principiell ståndpunkt utmärker alltså ej heller Kungl. Maj:ts
bestämmelse om pensionstillägg för barn.
§ 9.
Den garanti mot försumliga pensionärer, som avses med stadgandet
i mom. 2, torde komma att i praktiken visa sig rätt illusorisk. ' Kom¬
munens representanter i pensionsnämnden sakna val i allmänhet material
att bedöma, om pensionären, under den tid han tillhört försäkringen, visat
försumlighet med sin avgiftsbetalning eller ej, och de måste alltid av in¬
tresse om kommunens ekonomi vara mer benägna att bevilja begärd till¬
äggspension, varav lU bekostas av kommunen, än att avslå den, då kom¬
munen får åtaga sig hela fattigvärdskostnaden för invaliden.
1 ensionsstyrelsen åter kan visserligen konstatera den sökandes för¬
sumlighet, men för antagligen svårt att bedöma, om denna berott på tred¬
ska eller oförmåga. Då vidare pensionsstyrelsen, enl. § 30 mom. 4, en¬
dast ifall pensionsnämndens beslut strider mot pensionsla^en äger åter¬
16
Motioner i Andra kammaren, Nr 321.
remittera ärende till pensionsnämndens förnyade prövning, torde man
kunna antaga, att försumlighet i fråga om åliggande avgiftsplikt ytterst
sällan kommer att ha pensionstilläggets indragning till följd.
§ Il-
Bestämmelserna i denna paragraf synas, liksom i vissa avseenden
hela läggningen av pensionsförslaget självt, föranledas av bristerna i nu¬
varande fattigvård och fattigvårdsförordning. Av formuleringen framgår
ej klart, om kommun skall äga rätt att utgiva sådant understöd, som här
ifrågasatts, i individuella fall, eller om bestämmelser därom skola fattas
för att gälla generellt efter fastställda normer. Så länge nuvarande fattig-
vårdsbestämmelser äro gällande, kan det i varje fall sättas i fråga, om
det är riktigt att på detta sätt åt kommunen överlåta bestämmanderätten,
huruvida det understöd den utdelar skall för mottagaren medföra rättsliga
inskränkningar eller ej och därmed öppna möjlighet för att samma kom¬
munala fattisjvårdsunderstöd i olika kommuner kommer att få olika rätts-
verkningar.
§§ 14-16.
Indrivningen av de fastställda pensionsavgifterna är i varje social¬
försäkring det kanske svåraste problemet. På dess lösning avhänger för¬
säkringens sundhet och till stor del dess ekonomi.
Den nödiga garantien för avgifternas inbetalande har Kungl. Maj:t
sökt i stadgandet, att för grundavgifterna kommunerna gjorts ansvars-
skyldiga, och att övriga avgifter uppföras på kronodebetsedeln för att upp¬
bäras och indrivas i samband med kronoutskylderna. Man kan sätta i fråga,
om detta senare förfaringssätt erbjuder en tillfredsställande säkerhet. Det
finnes knappast anledning att hoppas, att tanken på den framtida fördelen
kommer att i någon högre grad driva de försäkrade till att erlägga de
stadgade pensionsavgifterna, särskilt sedan Kungl. Maj:t, utan tvivel på
mycket goda grunder, strukit den av kommittén föreslagna bestämmelsen,
att vad å kronodebetsedel inflyter skall anses i första hand gälla därå
upptagen pensionsavgift. Bestämmelsen i fråga har av Kungl. Maj:t er¬
satts med ett stadgande, att dylik å kronodebetsedel uppförd avgift må
kunna av avgiftspliktig särskilt erläggas jämlikt av Konungen meddelade
närmare bestämmelser. Vad härmed avses är emellertid oklart, och någon
upplysning står ej att vinna av statsrådets motivering, sid. 151. Det
framgår över huvud ej av § 16 i vad mån en partiell inbetalning av
Motioner i Andra kammaren. Nr 321.
17
kronoutskyldernas och pensionsavgiftens sammanlagda belopp skall kredi¬
teras den ena eller andra av dessa poster.
Då emellertid flertalet avgiftspliktiga i andra och tredje klassen torde
tillhöra städerna, där antalet för oguldna utskylder häftande är synner¬
ligen stort, och då antalet häftande snarare torde växa än minskas, sedan
pensionsavgiften uppförts på kronodebetsedeln, får man sannolikt räkna
med att ett mycket stort antal av dessa pensionsavgifter ej kommer att
betalas, desto hellre som den fastställda indrivningstiden är kort, och efter
dess slut frivillig inbetalning ej får ske. Intresset för den avgiftspliktige
att fullgöra sina. skyldigheter minskas givetvis därav, att enligt Kungl.
Maj:ts pensionsförslag statsbidraget ej är fästat vid pensionärens inbetal¬
ningar, utan "kommer att utgå i stort sett oberoende av dem.
§ 18.
1 anslutning till vad ovan under §§ 14—lö anförts torde det vara
skäl att överväga, om ej det borde stadgas skyldighet för arbetsgivare att
svara för inbetalning av hos honom anställdas avgifter, och om ej i an¬
slutning härtill avgifternas erläggande medelst pensionsmärken borde
medgivas.
Jag har vid denna granskning av några av förslagets paragrafer
endast framhållit eu del brister, som stå i mindre nära samband med
pensionsförslagets grundläggande principer. Någon uttömmande detalj¬
kritik har det ej varit min avsikt att giva-, liksom jag ej heller velat fram¬
ställa några förslag till ändringar. Enligt den uppfattning jag har, att
pensionsförslagets brister ligga i själva de förutsättningar och principer,
på vilka det är byggt, och varav det fått sin karaktär, är det icke detal¬
jerna som behöva förbättra s, utan grunden som måste In o-gas om.
Hur mycket jag än delar den allmänna önskan, att folkpensione¬
ringen så snart som möjligt måtte kunna bli förverkligad, måste dock dessa
förhoppning^ träda tillbaka inför det långt viktigare kravet, att denna
folkpensionering måtte byggas på riktiga grunder och därmed bli till
verklig lycka för landet.
Då det nu framlagda förslaget är av den art, att jag tror det vore
olyckligt, om det antoges, och då det synes uteslutet, att ett nytt för¬
slag, byggt på andra grunder, skall hinna utarbetas och kunna av denna
Riksdag bifallas, ser jag mig nödsakad hemställa,
Bihang till Riksdagens -protokoll 1913. 4 sand. 140 käft. (Nr 321.) 3
18
Motioner i Andra kammaren, Nr 321.
att Riksdagen, med avslag å Kung!. Maj:ts pro¬
position nr 126, ville i skrivelse till Kungl. Maj:t an¬
hålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta och om
möjligt till nästkommande Riksdag framlägga ett nytt
förslag till lag om allmän pensionsförsäkring, byggt på
mer försäkringsmässiga grunder än det nu framlagda.
Cj o o O
Stockholm den 15 april 1913.
Hjalmar Wijk.
Som bilaga medföljer ett av aktuarie!! I. Flodström till mitt förfogande ställt utkast
till en plan för allmän pensionsförsäkring.
Motioner i Andra kammaren, Nr 321.
19
Utkast till plan för allmän pensionsförsäkring.
Av I. Flodström.
Efterföljande pensionsförsäkringsförslag är byggt på dessa huvudprinciper:
1) Pensioneringen omfattar alla arbetsföra män och kvinnor från och
med det år, under vilket de fylla sexton år.
2) Årsavgiften utgör 1 procent av för inkomstskatt taxerad eller enligt
samma grunder beräknad inkomst, dock lägst 6 kronor för ej gift man och 4
kronor för ej gift kvinna samt 6 kronor för gift par; äkta makars gemensamt
taxerade inkomst tillräknas mannen och hustrun till lika delar och avgiften ut-
föres på vardera i helt tal av kronor, med bortfallande av överskjutande bråkdel
av krona.
3) För varje inbetald årsavgift uträknas motsvarande delbelopp av års-
pension sålunda, att per krona av avgift grundpensionen utgör 10 öre och för
de fyra första kronorna av avgiften tillägges 60 öre, för femte och sjätte kronan
40 öre, för sjunde och åttonde kronan 20 öre och för nionde och tionde kronan
10 öre, allt per krona.
4) Pensionsberättigad är varje försäkrad från den tidpunkt, då han fyller
sextiosju år eller blir till arbete varaktigt oförmögen (invalid); för invalid be¬
räknas det årliga pensionsbeloppet till 51 gånger medeltalet av de pensionsbelopp,
som motsvara av honom inbetalade årsavgifter.
Nedanstående översikt exemplifierar de mot särskilda årsavgifter svarande
delbeloppen av pension, de mot 51 inbetalade avgifter (av antagen lika storlek)
svarande fulla pensionsbeloppen samt den ungefärliga räntefot, efter vilken de
särskilda inbetalningarna måste hava förräntats intill den genomsnittliga pen¬
sionsåldern — 61 år för man och 58 år för kvinna —, för att från den åldern,
med ränteberäkning efter 3V* procent, lämna den angivna livräntan eller pensionen.
Årsavgift, kronor,
för individ (ock för
äkta makar).
|
Däremot svarande
delbelopp av års-
pension, kronor,
för individ.
|
Helt belopp av års-
pension, kronor,
för individ (och
för äkta makar).
|
Förvaltningsränta
intill pensions¬
åldern, procent per
år, i genomsnitt
för man och kvinna.
|
*>
O
|
(6) . .
|
2: 10
|
107:10
|
(214: 20)
|
83A
|
4
|
(8) . .
|
2: 80
|
142: 80
|
(285: 60)
|
88A
|
«
|
(12) . .
|
. . 3:80
|
193: 80
|
(387: 60)
|
8V2
|
10
|
(20) . .
|
4: 80
|
244: 80
|
(489: 60)
|
71/»
|
20
|
(40) . .
|
. . 5: 80
|
295: 80
|
(591: 60)
|
53/4
|
BO
|
(60) . .
|
6: 80
|
346: 80
|
(693: 60)
|
5
|
50
|
(100) . .
|
. . 8:80
|
448: 80
|
(897: 60)
|
4
|
100
|
(200) . .
|
. . 13:80
|
703: 80
|
(1,407: 60)
|
3
|
200
|
(400) . .
|
. . 23:80
|
1,213: 80
|
(2,427: 60)
|
23/s
|
1,000 (2,000) . .
|
. . 103:80
|
5,293: 80 (10,587: 60)
|
P/4
|
Motioner i Aftära kammaren, Nr 321.
20
Detta system innesluter hela den arbetsföra befolkningen över 15 år, möj¬
ligen med undantag för statsman are in. in., som redan förut äro underkastade
obligatorisk livränteförsäkring av tillfredsställande natur.*) Från försäkringen
äro alltså icke, såsom enligt den kungliga propositionen, undantagna sådana,
vilkas förmögenhet uppgår till 6,000 kronor och däröver. Om också ett sådant
undantag i själva verket är till förmån för dem, som icke äro befriade från av-
giftsskyldighet, lär dock detta förhållande alltid komma att för den stora all¬
mänheten förefalla svårförklarligt, och det egendomliga skulle kunna inträffa, att
bestämmelsen i fråga bleve till förargelse för dem, som finge fördel därav, medan
den framkallade deras belåtenhet, på" vilkas bekostnad fördelen för de övriga vore
vunnen. En sådan anordning kan icke sägas vara lämplig.
I socialförsäkringens idé ligger, att den skall vara allmän. De som ha
svårt att av sina små inkomster avsätta tillräckligt till en torftig försörjning på
ålderdomen eller vid inträffande invaliditet skola just genom socialförsäkringen
erhålla hjälp därtill av sina lyckligare lottade medmänniskor, vilka med relativt
mycket mindre ansträngningar kunna förskaffa sig ofta mer än tillräckliga för-
sörjningssäkerheter. Det går alltså icke an att ur försäkringssystemet utesluta
de senare. Visserligen få de genom de tillskott av allmänna medel till försäk¬
ringen, som alltid bli behövliga, i vilket fall som helst till någon del deltaga i
försäkringsbördans bärande; men då de »allmänna medlen» skapas genom tillskott
av hela samhället, således även av de försäkringsbehövande själva, kan ett sådant
deltagande långt ifrån sägas innebära, att de bättre situerade få bära sin veder¬
börliga andel.
Skall tanken på ömsesidig hjälp inom försäkringen kunna förverkligas, så
måste det ske genom allas deltagande däri men med eu sådan gradering av för-
säkrings vil Ikoren efter de försäkrades behov, att de sämst ställda få åtnjuta mer
än normala och de bäst ställda mindre än normala fördelar därav. Naturligtvis
kan en sådan gradering utföras på mångahanda sätt. Det som här använts be¬
står däruti, att förräntningen av avgifterna antagits hava försiggått .efter en med
avgifternas storlek avtagande räntefot. Sålunda beräknas exempelvis räntefoten
intill pensionsåldern (efter vars inträdande en allmän räntefot av 81/s procent
förutsattes) för en årsavgift av 6 kronor till 81/ a %, för eu årsavgift av 50 kronor
d. v. s. 10,000 kronors årsinkomst för man och hustru tillsammans — till 4 %
och för eu årsavgift av 1,000 kronor — 200,000 kronors årsinkomst för man och
hustru — till l3/4 %.
Grundtanken i bär föreslagna försäkringssystem är alltså ett alla samhäl¬
lets arbetsföra medlemmar påvilande tvång till efter deras inkomster lämpade
besparingar, vilka för inkomster under 10,000 kronor (eller för ensamt levande
person 5,000 kronor) förvaltas med mer än normal och för högre inkomster med
mindre än normal ränta. Olikheterna i räntesatser äro emellertid i verkligheten
mindre skarpa än av ovan anförda exempel kan synas framgå; ty om man upp¬
söker den för såväl avgiftsperioden som pensionsperioden gällande gemensamma,
om man så må säga genomgående räntefoten, så skall denna för de lägsta in¬
komsterna befinnas ligga någonstädes mellan 83/a och o1/2 cell för de an¬
förda högsta mellan l3/-i och 3Va % (samt för de absolut högsta mellan l1/2 och
31/2 JO-
') Längre fram gjorua beräkningar omfatta dock även dessa.
Motioner i Andra kammaren, Nr 321.
21
Ehuru räntesatsen sålunda icke ens för de allra högsta inkomsterna kan
kallas orimligt lag, enär lägre ränta ju ej sällan förekommer, skall dock natur¬
ligtvis en försäkring efter detta system för ifrågavarande inkomstklasser alltid
komma att kännas mer eller mindre tryckande. Men detta kan ej undvikas; på
det ena eller andra sättet måste de förmögnare bidraga till de fattigares försäk¬
ring, om man över huvud taget vill tänka på en socialförsäkring. Uppfattas för-
säkringstvånget för de förmögnare som ett slags indirekt beskattning, så kan
därtill anmärkas, att i sådant fall den indirekta beskattningen för en gång träffar
dem som den helst bör träffa. Och för övrigt kan detta försäkringstvång för de
förmögnare sägas bilda, en kompensation till den frihet från direkt bidragsskyldig-
het till arbetares och tjänares pensionering, som arbetsgivare och husbönder enligt
detta förslag — i motsats till det vanligaste förhållandet vid dylik pensionering —
skulle åtnjuta.
Som taxeringen till inkomstskatt enligt nu gällande bestämmelser icke
sträcker sig lägre än till 800 kronors inkomst, bör för detta system en extra
taxering göras, som för män går till 700 och för kvinnor till 500 kronor. För
alla inkomster, under dessa belopp erlägges avgift av 6 kronor för man och 4
kronor, för kvinna. Taxeringen kan verkställas av en förstärkt taxeringsnämnd.
Huruvida avgiftsberäkningen skall råtta sig- efter den verkliga inkomsten eller
efter den till inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade (vari till den verkliga in¬
komsten är tillagd en sextionde! av värdet av den taxerades förmögenhet), är en
detaljfråga som här må lämnas öppen. I föreliggande beräkningar till förslaget,
som äro byggda på 1908 års taxering, är i enlighet med då gällande förordning
endast den verkliga inkomsten upptagen.
Arbetsgivare och husbönder hava enligt detta förslag ingen skyldighet att
bidraga till sina arbetares och tjänares avgifter. Dock böra de, om arbetarna
eller tjänarna därom göra framställning, vara skyldiga att åtaga sig erlägga
dessas avgifter mot rättighet att göra motsvarande avdrag från lönen.
De, som ej se sig. i stånd ritt själva till fullo erlägga sina avgifter, skola
äga rätt att vända sig till vederbörande kommun med begäran om understöd utan
återbetalningsskyldighet till avgiftens fulla betalande. "Sådant understöd skall,
därest det beviljas och gifves, icke räknas som fattigunderstöd och kommer den
aygiftspliktige fullständigt till godo. För inbetalande till pensionskassan av av¬
gifter, som ej av de avgiftspliktiga själva erläggas, är även vederbörande kom¬
mun ansvarig; för på sådant sätt förskotterad avgift eller del därav äger kom¬
munen fordran hos den avgiftspliktige, därest hans årsinkomst uppgått till eller
överstigit 1,200 kronor. Pensionsbelopp, som motsvara av kommun gjorda, ej
återbetalda avgiftsutlägg (vilka icke erhållits såsom understöd), komma, om den
försäkrade faller någon kommuns fattigvård till last, denna till godo, men hem¬
falla eljest till pensionskassan. — I sammanhang härmed framhålles, att kom¬
munerna icke böra vara på något sätt ansvariga för eller bidragsskyldiga till
pensionerna.
Pension .skall enligt detta förslag utgå oavkortad till försäkrad från det
han fyller 67 år, oavsett om han är invalid eller icke. Likaledes skall till den,
som redan under avgiftsåldern blir invalid, utbetalas full pension, som om han
erlagt 51 årsavgifter, oavsett om de verkligt inbetalda avgifterna äro få eller
många. Skola några inskränkningar i sistnämnda bestämmelse göras till före¬
bygga11^6 av risken av simulation, måste de vara helt obetydliga. Ty utan så¬
dana bestämmelser kan försäkringssystemet aldrig få karaktären av en verklig
22
Motioner i Andra kammaren, Nr 321.
försäkring mot följ derna av både invaliditet och ålderdom. Om man härtill, med
civilministern, invänder, att det kunde »komma att te sig egendomligt, om den,
som erlagt avgift under endast något eller några få år, skulle få precis samma
pension för sina avgifter, som den, hvilken erlagt avgifter under t. ex. 40 år», så
kan därtill svaras, att ingen finner det underligt om liv- eller olycksfalls- eller
sjukförsäkring utfaller med lika belopp vare sig ett, två eller många års inbetal¬
ningar blivit gjorda. Och för övrigt är det givet, att det åtminstone för kropps¬
arbetare är invaliditets-, ej ålderdomsförsäkringen som är huvudsaken.
Pensionsbelopp enligt det föreslagna systemet uppgå visserligen i många
fall ej fullt till samma summa som pension plus pensionstillägg enligt regerings¬
propositionen, men till gengäld utfalla pensionerna här alltid i sin helhet, full¬
ständigt oberoende av alla inkomstgränser.1 Först därmed har systemet frigjorts
från den bismak av fattigvård, varmed det för Riksdagen framlagda förslaget är
behäftat. Man behöver icke leva i fullständig misär för att få draga någon
nämnvärd nytta av försäkringen; man utsättes icke för frestelsen att minska sina
inkomster eller undansnilla någon del av vad man samlat under årens lopp för
att få större pension; och man har en på förhand alltid fullt beräkningsbar in¬
komst att vänta på sin ålderdom eller vid invaliditet. En gammal man eller
kvinna måste icke vara både invalid och stå under 300- resp. 250-kronorsstrecket
för att få ett ändock oftast avkortat pensionstillägg, och en invalid får sin fulla
invaliditetspension, oberoende av det antal årsavgifter lian hunnit med att in¬
betala. Detta, men icke regeringsförslaget, är försäkring.
Genom borttagande av 6,000-kronorsförmögenhetsstrecket, 300- resp. 250-
kronorsinkomststrecket och invaliditetsstrecket för åldringar samt genom bort¬
fallandet av de mer eller mindre godtyckliga pensionstilläggen och de^ ömtåliga
beräkningarna för dessas avkortande blir hela förvaltningsproceduren så förenklad,
att man kan ifrågasätta pensionsnämndernas behövlighet. Sannolikt skulle hela
arbetet för pensionskassans räkning i orterna — huvudsakligen bestående i till¬
styrkande eller avstyrkande av invalidpensioner — lämpligen kunna skötas av
kassans ansvariga ombud, måhända med något slags »pensionsråd» vid om¬
budets sida.
För att finna, huru ett sådant försäkringssystem skulle verka i finansiellt
hänseende, har man först att utreda befolkningens över 15 år fördelning i olika
åldrar samt i aktiva och, invalider. Denna fördelning, som gäller 1907 års slut,
är verkställd enligt i kommittébetänkandet meddelade tabeller, uppgifter och sär¬
skilda beräkningar, och ter sig sålunda:2
1 Ett par jämförande exempel må anföras. Om man och hustru (av antagen lika ålder) under
hela avgiftstiden, 51 år, erlägga vardera en avgift av 3 kronor årligen, få de i sammanlagd pension enligt
detta förslag under alla omständigheter kronor 214'20, enligt regeringens förslag i bästa fall kronor
91'80 + 275 = 366'80; och om^de tillsammans erlägga 12 kronor (d. v. s. enligt detta förslag 6 kronor
för mannen och 6 kronor för hustrun, enligt regeringsförslaget 8 kronor för mannen, 3 kronor för hus uran
och 1 krona i frivillig avgift), utgör deras sammanlagda pension enligt detta förslag under alla om¬
ständigheter kronor 887'60, enligt regeringens i bästa fall kronor 1G8'30 + 275 + 76‘50 + 23'44 == 04o'24.
Men äro de åldriga makarna icke invalider, få de enligt regeringsförslaget blott resp. kronor 91 80 och
185'88 (i stället för enligt detta förslag respektive kronor 214’20 och 387’60), äro de invalider men
ägande en sammanlagd inkomst av 600 kronor, inträder samma förhållande, äro de invalider och äga
tillsammans 350 kronors inkomst, ger dem regeringsförslaget kronor 191'80 och 323'61, och bli de inva-
ider i förtid, reduceras även pensionerna i oiika proportioner.
,J Samtliga1 för detta förslag särskilt gjorda beräkningar och sammanställningar äro uttorda av
amanuensen i Riksförsäkringsanstalten fil. känd. Josef Östlind.
Motioner i Andra kammaren, Nr 321.
23
Aktiva 16—66 år.......
Invalider 16—-66 år:
perpetuella........
övriga..........
Åldringar, över 66 år:
perpetuel^ invalider . . .
övriga (aktiva ock invalider)
Summa: perpetuella invalider .
Gifta
män,
|
Ej gifta
män.
|
Gifta
kvinnor.
|
Ej gifta
kvinnor.
|
Summa.
|
. 727,900
|
720,500
|
721,200
|
751,300
|
2.020,900
|
|
15,317
|
_
|
16,408
|
31,725
|
|
15,281
|
93,253
|
58,574
|
219,847
|
—
|
1,682
|
__
|
2,154
|
3,836
|
. 95.871
|
70,626
|
72,418
|
140,808
|
379,723
|
—
|
16,999
|
—
|
18,562
|
35,561
|
’) 876,510
|
806,407
|
886,871
|
950,682
|
3,520,470
|
Med perpetuella invalider menas sådana, som träffats av invaliditet redan
ture inträdande! i avgiftspliktig ålder, som därför icke komma i tillfälle att er¬
lägga ens den första pensionsavgiften och som enligt regeringspropositionen skola
åtnjuta »understöd». Dessa liava här ställts helt och hållet utanför pensioneringen
i Öviigt. Huru för dem skall sörjas,..blir en särskild fråga, som må lösas obe-
roende av själva pensioneringsfrågan. Ämbets- och tjänstemän samt personer med
minst 6,000 kronors förmögenhet äro däremot, i motsats mot i kommitténs beräk¬
ningar, icke uteslutna.
Vidare bör den akti eu befolkningen fördelas i inkomstgrupper, varvid in¬
komsten för gift man (taxerad för makarnas sammanlagda inkomst) bör fördelas
i lika delar på mannen och hustrun. Även denna fördelning, gällande 1908 års
taxering och 1907 års inkomstförhallanden. är utförd enligt kommittéstatistiken
och i kommitténs betänkande av kommitténs ordförande särskilt gjorda uppskatt¬
ningar av de ^ lägre inkomsterna. Dock har tiden icke medgivit en fördelning i
d®tta hänseende efter ålder, .utan antages medelavgift (och medelpension) till
oförändrat belopp hela försäkringstiden igenom. Fördelningen, som med avseende
pa gifta kvinnor, antages vara procentiskt lika med de gifta männens, blir för
gifta män samt ej gifta män och ej gifta kvinnor denna:
Inkomst.
Under 400 kronor
400-499 »
500—599
61 '0—699
700 - 799
800-899
900—999
1,000—1,099 *
1,100—1,199 »
1,200-1,299 -
1,300 kronor och
däröver * .
Summa
Gifta män. Ej gifta män. Ej gifta kvinnor
A ntal.
|
Antal.
|
Antal.
|
386,200 1
96,500 1
75,200 i
|
479,500
|
j 453,600
77,700
|
48.000 1
|
|
70,200
|
30.600
|
77.100
|
55,100
|
19,000
|
37,900
|
30,500
|
11,400
|
27,900
|
16,500
|
6,900
|
20,400
|
11,500
|
5,000
|
15,400
|
7,400
|
4,000
|
12,500
|
4,200
|
45,100
|
49,800
|
24,600
|
727,900
|
720,500
|
751,300
|
* Medelinkomst för gifta män kronor 3,902'20, för ej
kvinnor kronor 3,075'CO.
gifta män kronor 3.183'60 och för cj gifta
24
Motioner i Andra kammaren, Nr 321.
På grund av denna inkomstfördelning erhåller man följande antal per¬
soner med:
Årsavgift lägst
3 kronor .
4
5 »
6
7 >j
8 »
9
10
11
12
13
Gifta inan.
727,900
341,700
245,200
170.000
122.000
91.400
72.400
61,000
54.100
49.100
45.100
Ej gifta mÄn.
720,500
720,500
720,500
720,500
241.000
163,900
126.000
98,100
77,700
62,300
49,800
Ej gifta kvinnor.
751,300
751,300
297,700
220,000
149,800
94.700
64.200
47.700
36.200
28,800
24,600
Efter denna översikt och med beräkning av medelarsavgifterna tor dom, som
betala lägst 13 kronor (efter deras medelinkomster) till resp. o9-°2, 31-83 samt
30-75 kronor kan uppställas följande tabell över avgiftsbelopp och däremot sva¬
rande delbelopp av ärspensioner (grundbelopp och tilläggsbelopp sammanslagna).
Gift a in ä n.
Ei gifta män.
Ej gifta kvinnor.
Belopp av grund-
och tilläggs¬
pension pr krona,
|
Avgifts¬
belopp,
kronor.
|
Pensions¬
belopp,
kronor.
|
Avgifts¬
belopp.
kronor.
|
Pensions¬
belopp,
kronor.
|
Avgifts¬
belopp,
kronor.
|
Pensions¬
belopp,
kronor.
|
70 öre . . . .
50 » . . ■ •
30
20 ... .
10 » . . . .
|
2,525,400
415,200
213.400
133.400
1,321,900
|
1,767,780
207,600
64,020
26,680
132,190
|
2.882.000
1,441,000
304.900
224.100
1,127,800
|
2,017,400
720,500
121.470
44.820
112,780
|
3,005,200
517,700
244.500
111,900
526,400
|
2,103,640
258,850
73,350
22,380
52,640
|
Summa 4,609,300
|
2.198,270
|
6,079,800
|
3,016,970
|
4,405,700
|
2,510,860
|
Härur framgå följande medeltal:
Grift man (och gift kvinna)
Ej gift man.......
Ej gift kvinna......
Årsavgift.
C,-3323
8-4383
5-8641
Delbelopp av
årspension,
kronor.
3- 02002
4- 18733
3-34202
Helårs-
pension,
kronor.
154-02
213-55
170-44
De samlade beloppen av årsavgifter och pensioner uppgå efter 1 JO i ars
förhållanden, under antagande att pensioneringen da hade vant fullt utveck¬
lad, till:
Motioner i Andra kammaren, Nr 321.
25
Årspensioner, kronor:
|
Årsavgifter,
kronor.
|
till invalider
(ej perpetuel^)
om 16—66 år.
|
till åldringar.
|
Summa.
|
Gifta män.......
Ej gifta män......
|
4,609,300
6,079,800
|
8,122,900
3,263,300
|
14,766,100
15,082,200
|
22,889,000
18,345,500
|
Gifta kvinnor......
Ej gifta kvinnor.....
|
4,566,90(9
4,405,700
|
14.362,800
9,983,400
|
11,153,800
23,999,300
|
25,516,600
33,982,700
|
Summa
|
19,661,700
|
35,732,400
|
65,001,400
|
100,733,800
|
För att bliva fullt jämförbara med avgiftsbeloppen, vilka antagas inkomma
till kassan vid försäkringsårets slut, böra pensionsbeloppen, vilka utbetalas vid
årets mitt, ökas med Va års ränta (efter 3Va /) till 102,496,600 kronor. Medel¬
pensionen blir för invalid kr. 162-53 och för åldring kr. 171:18 samt i genomsnitt
för alla försäkrade kr. 168-01; medelårsavgiften är kr. 6-7314.
Som pensionskassans årliga utgifter, sedan kassan nått jämnviktsläget
(vilket bär antages hava skett år 1907), skola uppgå till kronor 102,496,600 och
årsinkomsterna till kronor 19,661,700, uppstår ett årligt deficit om kronor 82,834,900,
som. skall fyllas genom räntor å pensionsfonden och, därest så är behövligt, ytter¬
ligare genom statsbidrag. Den lämpligaste formen för eventuellt statsbidrag
synes vara ett procentiskt tillskott ej till pensionerna utan till avgifterna, och
skall här en beräkning göras beträffande storleken av sålunda ifrågasatt stats¬
til (skott, byggd på förut gjorda antaganden beträffande avgifter och pensioner.
Något tillskott av kommunerna vare sig till pensioner eller avgifter — utom de
redan förut nämnda — bör däremot icke ifrågasättas.
Beräkningen gäller endast nyinträdande, alltså ej nu befintliga genera¬
tioner över 16 år (den s. k. »nuvarande generationen»).
Medelpensionsbeloppen för 1 kronas avgift bliva enligt av kommittén följda
beräkningsgrunder (med 31/ä % ränta) kronor 13-02 för man och kronor 8-62 för
kvinna eller i genomsnitt kronor 10-38. För bildande av en medelpension om
kronor 168-01 skulle alltså erfordras en medelårsavgift av kronor 16-1859, medan
den verkliga medelårsavgiften är kronor 6-7314. Alltså behöves ett statstillskott
till avgifterna av kronor 1-41 per avgiftskrona eller vid full utveckling av pen¬
sioneringen kronor 27,723,000 årligen. Den behövliga fonden skulle under sådan
förutsättning år 1907 hava uppgått till 1,575 miljoner kronor, (och den verkliga
fonden antagligen till omkring 2,500 miljoner kronor.)
De beräkningar kommittén uppgjort utmärkas emellertid av en försiktig¬
het, som synes vara väl långt driven. Kommittén har nämligen i sina tabeller
blott tagit hänsyn till dödligheten men icke till emigrationen. Det finnes dock
icke minsta sannolikhet för att denna sistnämnda skall upphöra, åtminstone under
de närmaste årtiondena, vilka för kassans ställning bliva grundläggande. Skulle
verkligen emigrationen bringas till ett slut, skulle därmed eu sådan förändring
till det bättre i de demografiska förhållandena inträda, att hela pensionsfrågan
finge ett helt och hållet förändrat utseende. Men enligt vår förnämste kännares
på detta område, prof. G. Sundbärgs till förf. uttalade mening torde man för
närmast kommande mansålder visserligen hava att räkna med en småningom av¬
tagande men ingalunda med eu upphörande emigration. Och om hänsyn tages
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 4 samt. 140 käft. (Nr 321.) 4
26
Motioner i Andra kammaren, Nr 321.
till såväl emigration, som dödlighet, erhållas helt andra förhållandetal mellan
pensioner och avgifter än kommitténs.
Med stöd av tab. 91 i bil. IV till Emigrationsutredningen — vilken tabell
är byggd på dödlighets- och emigrationsförshållandena under 1890-talet — samt
med användning av kommitténs invaliditetskoefficienter och beräkning av 31/* pro¬
cents ränta erhålier man en medelpension per 1 kronas avgift av kronor 12: 31.
Räknar man med 4 procents ränta, når man en medelpension per avgiftskrona av
kronor 14: 39. Efter tabellerna 19 m och 19 k i andra delen av kommittébetän¬
kandet — vilka tabeller visserligen avse ett befolkningsbestånd (år 1908.0),_ej en
sig utvecklande årsklass, men som det oaktat, under förutsättning av en jämnt
förlöpande folkökning m. m., låta sig användas för finnande av ett svar på nu
föreliggande fråga — erhåller man efter 31/d procent en medelpension per 1 kronas
årsavgift av kronor 15: 32. Såsom ett sannolikt belopp av den blivande medel-
pensionen per 1 kronas avgift synes man därför, efter ett noggrant övervägande
av alla på saken inverkande förhållanden, kunna ansätta siffran kronor 12.
Skulle alltför tydliga tendenser till förändring inträda med hänsyn till de
faktorer i befolkningsrörelsen (och till räntan), efter vilka dessa beräkningar äro
gjorda, bör naturligtvis en revision ske, såsom ock av kommittén förutsatts. I
sammanhang härmed må såsom en väsentlig fördel hos här framlagda förslag
framför regeringsförslaget framhållas, att pensionerna skola beräknas icke efter
avgifternas simma utan såsom delbelopp av pension för varje inbetald årsavgift,
viika delbelopp uträknas och inskrivas för varje gående räkenskapsår. Härigenom
möjliggöres, att ändringar i pensionsvillkoren (d. v. s. i de fastställda beräknings-
beloppen per avgiftskrona), vilka måste beslutas på grund av inträdda ändringar
i rånte-, dödlighets-, emigrations- eller invaliditetsförhållandena eller dylikt, kunna
för den följande tiden tillämpas på hela försäkringsbeståndet, medan de, i händelse
pensionsheräkningen skall ske i enlighet med regeringsförslaget, knappast kunna
anses tillämpliga annat' än på nya försäkringsavtal, d. v. s. på de generationer
som efter ändringen inträda i försäkringen. Den bär föreslagna anordningen bildar
alltså en analogi till den s. k. rörliga räntan å bankdepositioner, sparbanks-
inrättningar m. m. och är för svenska förhållanden alls ingen nyhet. Men för
pensionskassan utgör den en förträfflig säkerhetsanordning.
Det efter nyssnämnda siffra beräknade statstillskottet per avgiftskrona blir
kronor 1:08, statstiliskottets högsta summa vid kassans inträdande i jämviktsläge
efter 1907 års förhållanden sett kronor 21,234,600 och det årliga räntebehovet till
61.6 miljoner kronor.
Man bör härvid erinra sig, att beräkningarna äro grundade på 1907 års
inkomstförhållanden, vilka antagligen redan nu äro något förbättrade, och att
systemet skall bära sig med relativt mindre statstill skott ju högre inkomstnivån
stiger. En beräkning' av inkomsterna efter 1914 års taxering (eventuellt med in¬
räkning i inkomsten, i enlighet med den nya inkomstskatteförordningen, av Veo
av förmögenhet) skulle därför giva ett relativt ännu gynnsammare resultat.
Vid jämförelser med regeringsförslaget bör erinras, att nu föreliggande
förslag ej omfattar vare sig barnpensioner eller understöd till s. k. perpetuella
individer eller frivillig försäkring, samt att det slutligen ej heller innesluter den
nuvarande generationen, med avseende vara tiden ej tillåtit göra några undersök¬
ningar. I övrigt synas följande siffror vara någorlunda jämförbara i fråga om
beräkningarna för det allmännas bidrag vid pensioneringens fulla utveckling
(tänkt 1907):
Motioner i Andra kammaren, Nr 321. 27
Regerings för slaget:
pensionstillägg för invalider.......kronor 29,629,000
pensionstilläggens höjning........ » 1,564,000
höjning av kvinnornas avgiftspensioner till
jämnhöjd med männens ....... 1.100,000
varifrån avgår understöd till
perpetuel^ individer......... » 2,877,000
återstår kronor 29,816,000
Föreliggande förslag:
enligt kommitténs förutsättningar .... kronor 27,723,000
» förutsättningar som antagits vara
sannolikare.....» 21,235,000
Kegel!ngsförslagets beräkningar i detta hänseende förändras icke genom
olika förutsättningar med hänsyn till räntefot o. s. v. (vilka blott inverka på
avg-iftspensionerna). A andra sidan inträder statstillskottens stegring hastigare
enligt det nya förslaget än enligt regeringsförslaget.
Med _ anledning av de farhågor som stundom uttalats för den ifrågasatta
stora fondbildningen må till sist även denna fråga något beröras.
Vad är och hur bildas en fond?
En fond i allmänhet är en avsättning av penningmedel, som skola an¬
vändas i en närmare eller avlägsnare framtid för något visst ändamål, t. ex. för
ett kyrko- eller skolhusbygge, för underhåll av eu grav, för bildande av en låne-
kassa, för pensionering o. s. v. Avsättningarna kunna vara räntebärande, tills
fonden är färdigbildad,^ eller icke räntebärande, i vilket sistnämnda fall det går
långsammare att uppnå det önskade beloppet; och fondens kapital kan, sedan
fonden blivit färdigbildad, konsumeras, såsom vid ett bygge, eller lämnas orört,
för att dess årliga ränteavkastning må kunna användas till det på förhand be¬
stämda ändamålet. En pensionsfond är en fond av den sistnämnda typen.
Gemensamma drag för all fondbildning äro alltså, att penningmedel —
eller ^ möjligen andra värden, såsom fastigheter o. dyl. — sparas (reserveras) föl¬
en på förhand bestämd användningSåvida fondbildningen icke går till överdrift
och såvida dess ändamål är viktigt och gott, är den därför i allmänhet nyttig
såsom reglerande hushållningen på ett förnuftigt sätt. Eörtänksamhet i eko¬
nomien anses ju i allmänhet vara att anbefalla såväl för stat och kommun som
för enskilda.
Men vi böra nu tänka oss något närmare in i enskildheterna vid bil¬
dandet av en folkförsäkringsfond.
Avsättningarna till fonden — besparingarna — måste alltid tagas ur de
enskildas inkomster, antingen direkt, nämligen genom upptagandet av avgifter
från de försäkrade, eller indirekt, genom upptagande av skatter för fyllande ge¬
28
Motioner i Andra hammaren, Nr 321.
nom statsbidrag (och kommunaltillskott) av vad som brister i försäkringsavgif¬
terna. Såvida avgifterna och skatterna drabba personer, vilkas inkomster äro mer
än tillräckliga för deras behov och vilka äro vana att av sitt överflöd göra fri¬
villiga besparingar (bankinsättningar, husbyggande, aktieteckningar, obligations-
köp o. s. v.), innebära de alltså inga nya. besparingar utan blott ett sparande på
obligatoriskt sätt. I den män åter som avgifter och skatter drabba inkomster, som
i allmänhet helt konsumeras, tvinga de till en inskränkning i konsumtionen, ett
sparande som eljest icke skulle ifrågakomma.
Bildandet av eu pensioneringsfond ökar alltså sparandet i den män det
framtvingar verkliga inskränkningar i allmänhetens konsumtion. Och detta kan
nog härvidlag tänkas bliva fallet, i synnerhet bland medelklassen, sä till vida
att den till en viss tid med åren vanligen uppstående ökningen av inkomsten icke
så snart som annars skulle vara fallet kommer att åtföljas av ökad konsumtion.
Men till en mycket stor del skulle pensionsfondens bildande icke innebära ett ökat
sparande utan endast en obligatorisk partiell reglering av det privata sparande,
som redan därförutan försiggår.
För att de i fonden samlade medlen må bli räntebärande, måste de pla¬
ceras i räntebärande valutor. Enligt försäkringskommitténs förslag skulle denna
placering endast få ske i svenska stats- och kommunlån samt i obligationer, ut¬
färdade av Sveriges allmänna hypoteksbank eller Konungariket Sveriges stads-
hypotekskassa, men enligt kungliga propositionen skall bestämmandet av sättet
för medlens placering uppskjutas till nästa ridsdag. Det är svårt att förstå, att
eu sådan begränsning av placeringen som kommittén föreslagit skulle vara nöd¬
vändig. Visserligen anses de nämnda valutorna säkrare än andra, men detta gäl¬
ler ju egentligen blott för enskilda långivare. År rörelsens omfattning tillräck¬
ligt stor för att till ett minimum reducera den risk, som ligger i belåningen av
högre ränta givande papper, så synes knappast skäl vara för handen att underlåta
att genom sådan utlåning söka höja fondens avkastning och därmed även öka för¬
månerna för de försäkrade eller minska behovet av statstillskott. Genom utlåning
för industriella ändamål skulle fonden även kunna bli till direkt nytta för in¬
dustrien. Svenska industriobligationer bära ofta 5 procents ränta eller mer, och
jag kan för min del icke erinra mig, att någonsin ett svenskt obligationslån för
industriellt ändamål måst avskrivas såsom omöjligt att inlösa. Placering i fastig¬
heter däremot — jordbruks- och skogs- samt stadsfastigheter — torde pensions¬
kassan icke direkt böra befatta sig med; indirekt komma dess medel, genom pla¬
cering i hypoteksbanks- eller hypotekskasseobligationer, naturligtvis även fastig-
hetsrörelsen till godo.
De besparingar, som ingå till pensionskassan eller fonden i form av avgif¬
ter eller statsbidrag, bli sålunda på intet vis undandragna vare sig näringslivet
eller den allmänna hushållningen i stat och kommun. Tvärtom skola de, i den
mån de kunna betraktas såsom framtvungna, giva landet ett ökat rörelsekapital.
Denna ökning — alltså frånsett den ökning, som även utan den ifrågavarande
fondbildningen skulle inträtt — torde emellertid i sin fullständiga omfattning
(efter c:a 70 år) ej kunna uppskattas till mer än högst halva den då bildade
fonden.
Yad som fällde 1895 och 1898 års pensioneragsförslag var farhågorna för
den nedsättning i räntan, som de då föreslagna fonderna troddes skola medföra.
Och för den tiden voro sådana farhågor rätt naturliga. Medelinteckningsräntan
Motioner i Andra hammaren, Nr 321.
29
i de svenska bankerna utgjorde t. ex. åren 1895—1898 resp. 4'56, 4-35, 4-53 och
4-75 / och har under den senaste mansåldern aldrig varit så låg. Svårigheten
för kassor, försäkringsanstalter och enskilda att placera pengar var synnerligen
stor, och det rådde ett överflöd på sparkapital, som till och med tvingade till
återköp från utlandet av svenska obligationer i stor skala; man antar att den ut¬
ländska skulden vid den tiden minskades med omkring 200 milj. kronor. Sedan
de åren är allt förändrat, räntan har stigit till stundom besväidiga höjder och
nettoskulden till utlandet ökas årligen med ett belopp, som icke understiger 50
milj. kronor. Naturligtvis kommer icke att så i evighet fortgå, men allt synes
giva vid handen, att vi i fråga om kapitalbehov definitivt uppnått en mycket
högre plan än 1880-taiets. Bankbesparingarna tillväxa med 50—150 milj. kronor
om året, och hela den svsnska obligationsskulden (i in- och utlandet) kunde om¬
kring 1898 beräknas till ungefär 1,800 milj. kronor, varav 957 milj. i utlandet.
En besparingsökning, på kanske högst 20 milj. kronor årligen skulle alltså icke
spela någon stor roll, och om den också kunde göra det, skulle det enbart vara
till nytta. Ty den svenska räntenivån är alltför hög; även då diskontot hos oss
stått som lägst, har det alltid varit högre än medeldiskontot för England, Tysk¬
land och Frankrike, och normalt överstiger det officiella diskontot i Sverige med
1, D/a eller 2 procent medeltalet för de officella noteringarna i London, Berlin
och Paris. Men en relativt hög räntenivå i ett land utgör en väsentlig hämsko
på företagarverksamheten inom detsamma och verkar ytterst deprimerande på dess
deltagande i det internationella ekonomiska tävlingsspelet.
Men man har med avseende på fondbildningen — invänder man — ej blott
att taga hänsyn till kapitalsamlingen. Det är icke deri som är huvudsaken.
Huvudsaken är räntorna. När kapitalet befinner sig på enskilda händer, gå dessa
räntor — vilkas maximum är 70 milj. kronor om året — åter till det privata
näringslivet. Härvidlag däremot skulle de gå till ett fullkomligt improduktivt
ändamål, nämligen folkpensionering. Ha vi råd till en sådan uppoffring? Det
är på detta som allt hänger.
Vad nu de 70 miljonerna angår, så är först att märka, att enligt antagande
kanske hälften av dem äro räntor på besparingar, som i händelse obligatorisk
pensionering ej funnits, aldrig skulle ha blivit gjorda. De bero pa inskränk¬
ningar i konsumtionen under hälsans, ungdomens och mannaålderns dagar till för¬
mån för konsumtionen under ohälsan och ålderdomen och böra sålunda helt en¬
kelt icke gå till andra än rena konsumtionsändamål. Beträffande den övriga de¬
len av dessa räntor, den som ej beror på konsumtionsinskränkningar, är det visst
icke säkert att den i sin helhet skulle ha bildat en insats i affärslivet, därest den
ej tagits i anspråk för den offentliga pensioneringen. Det göres en ofantlig massa
frivilliga besparingar för livränteändamål, d. v. s. för framtida konsumtion, i en
eller annan form, t. ex. inbetalningar till pensions- och livränteanstalter, byggan¬
de av »änkesäten» och »födorådskammare», insättningar i banker och sparbanker
för tillgodonjutande av ränteavkastningen på gamla dagar, inköp av säkra aktier
eller av fastigheter o, dyl. för samma ändamål m. in., och till en mycket stor del
torde pensionsfondens räntor just kompensera dylika privata livräntor, om än för¬
delningen av dem genom pensionskassan sker något annorlunda än vid det fria
sparandet. Den del av pensionsfondens räntor, som undandragas affärslivet och
kapitalbildningen för att i stället bidraga till en förbättrad konsumtion, kan allt¬
så i själva verket icke vara stor, kanske 10 milj. kronor om året eller så om¬
.30
Motioner i Andra kammaren, Nr 321.
kring. Dessa miljoner skulle komma dem till godo, som bäst behövde dem: våra
invalider och åldringar. Och man torde icke böra missunna de sistnämnda den
lilla förbättring i deras levnadsvillkor, som pensioneringen innebär. Pensionsta-
garna utgöra en niondel av hela befolkningen; och själva det omskrivna beloppet
spelar i en totalkonsumtion, som (år 1908) kan beräknas uppgå till bortåt 2,000
milj. kronor, endast en underordnad roll.
Det har slutligen uttalats farhågor för att en dylik fond skulle bli ett
lätt och begärligt byte för en segerrik fiende i ett eventuellt krig. Dessa farhå¬
gor synas dock i huvudsak bero på någon missuppfattning av vad en »fond» egent¬
ligen är. Såsom varje bokförare vet. är en fond icke en tillgång utan en skuld,
som visserligen bör uppvägas och i förevarande fall naturligtvis verkligen också
uppväges av motsvarande tillgång. Försäkringsbolagens »försäkringsfonder» äro
sålunda kapitalvärdet av deras skulder till försäkringstagarna, och på samma
sätt _ blir i nu ifrågavarande pensionskassa »pensionsfonden» en kassans skuld till
pensionstagarna. Vill en fientlig stat överta denna skuld, med motsvarande till-
fångar, så är ju detta icke någon egentlig olycka. Faran ligger naturligtvis
äri att man tar tillgångarna men icke skulderna. Detta torde dock en krig¬
förande makt folkrättsligt sett icke få göra; eu pensionskassas tillgångar äro
nämligen pensionstagarnas, d. v. s. enskilda personers, egendom, och enskild egen¬
dom får enligt reglementet till Haag-konventionen av 1899 (biträdd av Sverige
1907), »icke tagas i beslag» (art. 46). »Armé, som ockuperar ett område, får lägga
beslag endast på kontanta penningar, fonder och exigibla värdehandlingar, som
titgöra verklig statsegendom-!, (art. 53). Anses åter tillgångarna ej tillhöra enskilda
utan pensionskassan, så ha vi art. 56: »Kommunernas egendom och egendom till¬
hörande inrättning för religiöst ändamål, välgörenhet (charité) och undervisning,
konst och vetenskap skall behandlas såsom enskild egendom även om den tillhör
statens Kunna dessa artiklar ej komma till tillämpning, erinras om att pen¬
sionskassans tillgångar utgöras av stats-, kommun och andra obligationer, som i
händelse av krig måhända ej utan vidare äro »exigibla». Och slutligen kunna
värdepapperen, såsom prof. Wicksell påpekat, vid krigsfara fördelas på ett större
antal depåer i olika delar av landet. Faran för att fonden skall kunna annekte¬
ras av en fiende synes alltså vara synnerligen ringa.
Härmed följer en tabellbilaga.
388£8$28S8SSS!8!S:ggSge85fii3sS!fcl55!&fc£8g2itg8S!S8§8gggg58885£88J2g
Motioner i Andra kammaren, Nr 321.
31
Bilaga.
Griradtabell enligt Emigration,^utredningen, bil. IT, tab. 91.
Ålder
16 .....81,482
17 .....80,714
18 ..... 79,568
19 ..... 77,964
..... 75,924
..... 72,995
.....71,647
..... 70,280
..... 68,971
..... 67.834
.....66;803
..... 65,867
..... 64,984
..... 64.225
..... 63,562
.....62,915
..... 62,347
.....61,835
.....61,227
..... 60,664
..... 60,087
.....59.515
..... 58,936
..... 58,348
..... 57,755
.....57,157
..... 56,530
..... 55,894
.....55,217
.....54,516
.....53,817
..... 53,049
..... 52,227
.....51,381
..... 50,448
..... 49,470
..... 48,446
..... 47.368
.....46,216
..... 44,929
..... 43,568
..... 42,059
.....40,414
..... 38,642
..... 36,744
..... 34.656
..... 32,430
..... 30,004
.....27,413
..... 24,693
..... 21,919
.....19,178
Män Kvinnor
X
|
“1
|
"K
|
(l-035f ~14
|
Xx
|
(1-OSaf-11
|
81,482
|
78,357
|
78,357
|
77,985
|
77,247
|
74,635
|
74,278
|
75,891
|
70,845
|
70,319
|
74,369
|
67,077
|
66,163
|
72,789
|
63,431
|
61,460
|
71,203
|
59,951
|
58,285
|
69,748
|
56,740
|
55.239
|
68,369
|
53,737
|
52,377
|
67,129
|
50.979
|
49,772
|
66,006
|
48,431
|
47,358
|
64,959
|
46,051
|
45.115
|
63,951
|
43,803
|
43,005
|
63,036
|
41,716
|
41,066
|
62,169
|
39,751
|
39,267
|
61,342
|
37,896
|
37,553
|
60,548
|
36,141
|
35,956
|
59,775
|
34,473
|
34,455
|
59,024
|
32,888
|
32,962
|
58.309
|
31,391
|
31,555
|
57,597
|
29,959
|
30,198
|
56,870
|
28,581
|
28,899
|
56,172
|
27,275
|
27,650
|
55,470
|
26,024
|
26,448
|
54,741
|
24,813
|
25,294
|
53,993
|
23.647
|
24,186
|
53,246
|
22.531
|
23,112
|
52,472
|
21,453
|
22,079
|
51,697
|
20,421
|
21,074
|
50,902
|
19.427
|
20.103
|
50,087
|
18,469
|
19.174
|
49,253
|
17,548
|
18,261
|
48,403
|
16,662
|
17.370
|
47,532
|
15,809
|
16,511
|
46,597
|
14,974
|
15,663
|
45,588
|
14,154
|
14,840
|
44,503
|
13.350
|
14,041
|
43.353
|
12,565
|
13.265
|
42,107
|
11,791
|
12,504
|
40,782
|
11,034
|
11,745
|
39,370
|
10,292
|
11,004
|
37,836
|
9,556-3
|
10,264
|
36,184
|
8.830-0
|
9,528-8
|
34,365
|
8,102-5
|
8,802-9
|
32.355
|
7,870-7
|
8,087-4
|
30,173
|
6,641-1
|
7,369 9
|
27,798
|
5,911-5
|
6,663-3
|
25,322
|
5,202-9
|
5,956-4
|
22,825
|
4,531-2
|
5,258-0
|
20,379
|
3,908-8
|
4,576-1.
|
18,005
|
3,336-7
|
3,924-7
|
15,722
|
2,815-1
|
3,317-8
|
13,561
|
2,346 0
|
1,522,822-3 1,437,624-8
Båda könen
"1
|
X
|
%
|
|
(1-085)6.....10
|
a-04f~le
|
159,839
|
159,839
|
159,839
|
157,961
|
152.619
|
151,886
|
155,459
|
145,123
|
143,731
|
152,333
|
137,396
|
135,423
|
148,713
|
129,595
|
127,120
|
144,198
|
121,411
|
118.520
|
141,395
|
115,025
|
111,747
|
138,649
|
108,977
|
105.362
|
136,100
|
103,356
|
99,447
|
133,840
|
98,203
|
94,034
|
131,762
|
93,409
|
89,014
|
129,818
|
88,918
|
84,327
|
128,020
|
84,721
|
79.961
|
126,394
|
80,817
|
75,909
|
124,904
|
77.163
|
72.129
|
123,463
|
73,694
|
68,555
|
122,122
|
70,428
|
65.202
|
120,859
|
67,343
|
62.046
|
119.536
|
64,354
|
59,006
|
118,261
|
61,514
|
56,132
|
116,957
|
58,779
|
53,878
|
115,687
|
56,174
|
50.767
|
114,406
|
53,674
|
48.274
|
113,089
|
51,262
|
45,883
|
111,748
|
48,941
|
43,595
|
110,403
|
46,717
|
41,414
|
109,002
|
44.564
|
39,316
|
107,591
|
42,500
|
37.314
|
106,119
|
40,501
|
85,388
|
104,603
|
38,572
|
33,541
|
103,070
|
36,722
|
31,778
|
101,452
|
34,92-3
|
30,076
|
99,759
|
33,179
|
28,437
|
97,078
|
31,485
|
26,855
|
96,036
|
29,817
|
25,311
|
93,973
|
28,190
|
23,814
|
91,799
|
26,606
|
22,369
|
89,475
|
25,056
|
20.964
|
86.998
|
23,538
|
19,599
|
84,299
|
22,037
|
18.261
|
81,404
|
20.560
|
16,956
|
78,213
|
19.094
|
15.670
|
74,779
|
17,631
|
14,401
|
70,997
|
16.174
|
13.146
|
66,917
|
14,729
|
11,914
|
62,454
|
13,281
|
10,692
|
57,752
|
11,866
|
9,506-8
|
52,829
|
10,488
|
8,361-9
|
47,792
|
9.166-8
|
7,273-7
|
42,698
|
7.912-8
|
6,248-5
|
37.641
|
6,739-7
|
5,296-6
|
32,739
|
5.663-8
|
4.429-6
|
2,960,488.1 2,759,620-1
9SI©£®$2i8!SSSS8!gg8SSé8SftS58!S:feéSé8ä2§88Sä£88ff8885888äg!8
32
Motioner i Andra hammaren, Nr 321.
Bilaga. (Forts.)
Ålder
|
|
M ä n
|
K Y
|
i n n o r
|
B
|
å d a ko
|
nen
|
|
v.
|
Q,
|
Qx
|
Qx
|
Qx
|
Qx
|
Qx
|
X
|
(l-035f-16
|
ci-036y—lu
|
(l-035f“16
|
(1'04 f~
|
|
so
|
25
|
8,6
|
so
|
66
|
56
|
54
|
|
57
|
|
77
|
63
|
134
|
109
|
106
|
|
85
|
67
|
116
|
91
|
201
|
158
|
153
|
|
in
|
84
|
182
|
138
|
293
|
223
|
214
|
|
. . 1411
|
105
|
258
|
189
|
401
|
294
|
282
|
|
. . 181
|
128
|
353
|
250
|
534
|
379
|
361
|
|
. . 218
|
149
|
464
|
318
|
682
|
467
|
443
|
|
. . 255
|
169
|
579
|
383
|
834
|
552
|
521
|
|
. . 291
|
186
|
723
|
462
|
1.014
|
648
|
609
|
|
. . 338
|
209
|
871
|
538
|
1.209
|
747
|
698
|
|
. . 386
|
28.0
|
1,035
|
618
|
1.421
|
848
|
789
|
|
. . 440
|
254
|
1.201
|
693
|
1,641
|
946
|
876
|
|
|
271
|
1,377
|
767
|
1.863
|
1.038
|
956
|
|
. . 548
|
292
|
1.556
|
838
|
2,099
|
1,130
|
1036
|
|
. . 601
|
313
|
1,739
|
905
|
2.340
|
1,217
|
1,111
|
|
. . 656
|
330
|
1,929
|
969
|
2,585
|
1,299
|
1,180
|
|
. . 717
|
348
|
2.116
|
1,027
|
2,833
|
1,376
|
1,243
|
|
. . 782
|
367
|
2,323
|
1,090
|
3,105
|
1,457
|
1.310
|
|
. . 859
|
389
|
2,531
|
1,147
|
3,390
|
1.537
|
1,375
|
|
. . 939
|
411
|
2,770
|
1.213
|
3,709
|
1,624
|
1.447
|
|
. . 1.030
|
436
|
3,022
|
1,279
|
4,052
|
1,715
|
1,520
|
|
. . 1.136
|
464
|
3.284
|
1,343
|
4,420
|
1.807
|
1,594
|
|
. . 1,245
|
492
|
3,570
|
1,410
|
4,815
|
1,902
|
1,670
|
|
. . 1,369
|
522
|
3,878
|
1.478
|
5.242
|
2.001
|
1,748
|
|
. . 1.513
|
558
|
4.190
|
1,545
|
5,703
|
2,103
|
1.829
|
|
. . 1.664
|
593
|
4,528
|
1,613
|
6.192
|
2.206
|
1.909
|
|
|
631
|
4,887
|
1,682
|
6,720
|
2,313
|
1,992
|
|
. . 2.041
|
679
|
5,275
|
1.754
|
7,316
|
2,433
|
2,085
|
|
. . 2’270
|
729
|
5.694
|
1,830
|
7.964
|
2,559
|
2,183
|
|
. . 2,539
|
788
|
6,164
|
1.914
|
8,703
|
2,702
|
2,294
|
|
. . 2,829
|
849
|
6,685
|
2,005
|
9.514
|
2,854
|
2,411
|
|
. . 3;i70
|
919
|
7,263
|
2.105
|
10,433
|
3,024
|
2,542
|
|
. . 3,549
|
994
|
7,913
|
2,216
|
11,462
|
3,210
|
2,686
|
|
. . 3.981
|
1,077
|
8.621
|
2,333
|
12.602
|
3.410
|
2,839
|
|
. . 4,470
|
1,169
|
9,410
|
2,460
|
13,880
|
3,628
|
3,007
|
|
. . 5.029
|
1,270
|
10,295
|
2,600
|
15,324
|
3,870
|
3,192
|
|
. . 5,675
|
1,385
|
11.271
|
2,750
|
16,946
|
4,135
|
3,394
|
|
. . 6.416
|
1,513
|
12.365
|
2,915
|
18,781
|
4,428
|
3,617
|
|
. . 7,257
|
1,653
|
13,591
|
3,096
|
20,848
|
4,749
|
3,860
|
|
. . 8.192
|
1,803
|
14,989
|
3,299
|
23,181
|
5,102
|
4,127
|
|
. . 9,246
|
1,966
|
16,508
|
3.511
|
25,754
|
5,477
|
4,409
|
|
. . 10,461
|
2,149
|
18.075
|
3.714
|
28,536
|
5,863
|
4,697
|
|
. . 11,779
|
2,338
|
19,624
|
3,896
|
31,403
|
6,234
|
4,971
|
|
. . 13,193
|
2,531
|
21.083
|
4,044
|
34.276
|
6,574
|
5,217
|
|
. . 14^658
|
2,716
|
22,393
|
4,150
|
37,051
|
6,866
|
5,422
|
|
. . 16.121
|
2,887
|
23,534
|
4,214
|
39,655
|
7,100
|
5,580
|
|
. . 17^505
|
3,028
|
24,477
|
4,234
|
41.982
|
7,262
|
5,680
|
|
|
40,512
|
|
81,119
|
|
121.632
|
101,239
|
33
/
Motioner i Andra kammaren, Nr 321.
inlaga. (Forts.)
Ålder.
|
M
|
it il.
|
K v i n
|
ii o r.
|
B
|
il fl a k ö n
|
o n.
|
år
|
“1 +0
|
"lu-+Qx <,
|
l + 0
|
'%■+«,
|
“1 4- Q
|
“i
|
'%+Q.r
|
X
|
|
(1-0S5)*- 1,1
|
|
(1-036)*
|
Xx ‘ Vx
|
(BOSS)*- 1(i
|
(l-04)*~]n
|
(58 ... .
|
. . 35,242
|
5,890t,
|
36,748
|
6,142-4
|
71,990
|
12,033
|
9,365-7
|
69 ....
|
. . 33,740
|
5,449-8
|
35,430
|
5,721-8
|
69,176
|
11,172
|
8,653-4
|
70 ... .
|
. . 32,181
|
5,0214
|
33,975
|
5,301-3
|
66,156
|
10,323
|
7,957-4
|
71.....
|
. . 30,525
|
4.601'!)
|
32.457
|
4,893-2
|
62,982
|
9,495-0
|
7,284-0
|
72 ....
|
. . 28,873
|
4.205-5
|
30,886
|
4.498-9
|
59,758
|
8,704l
|
6,645-5
|
73 ....
|
. . 27,113
|
3.815-7
|
29,203
|
4,109-9
|
56,316
|
7,925-6
|
6,021-9
|
74 ... .
|
. . 25,291
|
3,438-!)
|
27,482
|
3,736-9
|
52,773
|
7,175-8
|
5,426-0
|
77» ....
|
. . 23,463
|
3,082-5
|
25,674
|
3,3730
|
49,137
|
6,455-5
|
4,857-8
|
7(5 . . . .
|
. . 21,584
|
2,739-7
|
23,827
|
3,024-5
|
45,411
|
5,764-2
|
4,316-8
|
77 ... .
|
. . 19,651
|
2,410-0
|
21.917
|
2,687-9
|
41.568
|
5,098-0
|
3,799-5
|
78. . . .
|
. . 17,714
|
2,099-0
|
20,016
|
2,371-8
|
37,730
|
4.470-8
|
3,316-0
|
79 ... .
|
. . 15,779
|
1,806-5
|
18,064
|
2,008-1
|
33,843
|
3,874-6
|
2,860-0
|
80. . . .
|
. . 13,905
|
1,538-1
|
16.148
|
1.786-2
|
30,053
|
3,324 3
|
2,442-0
|
81 ... .
|
. . 12,081
|
1.291-2
|
14,242
|
1,522-1
|
26,323
|
2,813-3
|
2^056-7
|
82 ....
|
. . 10,337
|
1.067-4
|
12.438
|
1.284-4
|
22,775
|
2,351-8
|
1,7110
|
83 ....
|
. . 8,677
|
865-70
|
10,703
|
1.067-8
|
19,380
|
1,933-5
|
1,400-0
|
34 ... .
|
. . 7,131
|
687-40
|
9,058
|
873 15
|
16,189
|
1,560-5
|
1.124-5
|
85 ....
|
. . 5,754
|
535-90
|
7,551
|
703-27
|
13,305
|
1,239-2
|
888-62
|
80 ....
|
. . 4.580
|
412-14
|
6,166
|
554-85
|
10,740
|
966-99
|
690-10
|
87 ... .
|
. . 3,564
|
309-87
|
4,944
|
429-85
|
8,508
|
739-71
|
525-36
|
88 ... .
|
. . 2,717
|
228-24
|
3.861
|
324-34
|
6,578
|
552-57
|
390-57
|
89 ....
|
. . 1.995
|
161-92
|
2,948
|
239-27
|
4.943
|
401-19
|
282-20
|
90 ....
|
. . 1.402
|
109-94
|
2.213
|
173-54
|
3,615
|
283-48
|
198-45
|
91 ....
|
. . 972
|
73-G44
|
1,618
|
122-59
|
2,590
|
196-23
|
136-71
|
92 ....
|
. . 660
|
48-315
|
1.148
|
84-038
|
1,808
|
132-35
|
91-762
|
93 ... .
|
. . 424
|
29-989
|
791
|
55-946
|
1.215
|
85-936
|
59-294
|
94 ....
|
. . 264
|
18041
|
530
|
36-218
|
794
|
54-269
|
37-258
|
95 ....
|
. . 158
|
10-432
|
344
|
22-713
|
502
|
33-145
|
22-660
|
90 ....
|
. . 92
|
5-8689
|
218
|
13-907
|
310
|
19-776
|
13-449
|
97 ... .
|
. . 54
|
8.3283
|
133
|
8-1975
|
187
|
11-526
|
7-8008
|
98 ... .
|
. . 32
|
1'9056
|
78
|
4-6450
|
no
|
6-5506
|
4-4122
|
99 ....
|
. . 18
|
1 0357
|
45
|
2-5892
|
63
|
3-6249
|
2*4298
|
100 ....
|
. . 10
|
0*55592
|
25
|
1-3898
|
35
|
1-9457
|
1-2980
|
10.1 ....
|
. . 4
|
0-21485
|
14
|
0-75197
|
18
|
(>96681
|
0-64186
|
102 ....
|
. . 2
|
0*10379
|
8
|
0-41516
|
10
|
0-51896
|
0-34287
|
103 ....
|
. . 1
|
0-05014
|
5
|
0-25070
|
6
|
0-30084
|
0-19781
|
104 ... .
|
. . -
|
|
3
|
0-14534
|
3
|
0'14534
|
0*095102
|
105 ....
|
• •
|
—
|
1
|
0-04845
|
1
|
0*04845
|
0-030481
|
|
|
51,962 8
|
|
57,242-3
|
|
109,205-8
|
82.592-2
|
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 4 sand. 140 höft. (AV 321.)