12
Motioner i Andra hammaren, Kr 313.
Nr 313.
Av herr Winbergh m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om allmän pensione¬
ring m. m.
I proposition nr 126 bär Kungl. Maj:t förelagt Riksdagen till an¬
tagande »Förslag till lag om allmän pensionsförsäkring)), vilket för¬
slag till sina huvudsakliga delar ansluter sig till det av särskilda kom-
mitterade i samma fråga utarbetade och den 9 november 1912 avläm¬
nade förslaget.
Såväl kommitterades som ock Kungl Maj:ts förslag i frågan har mötts
av många och enligt vår mening i stor utsträckning befogade anmärk¬
ningar, och särskilt har med anledning av den avlämnade propositionen
ett stort antal motioner avlämnats i riksdagen, vari yrkats mer eller
mindre genomgripande ändringar i det framlagda förslaget. Särskilt
må här påpekas de yrkanden i detta avseende, som innefattas i den av
herr Rydén m. fl. i Andra kammaren avgivna motionen, samt, de som
innefattas i den av herr Jacob Pettersson m. fl. väckta motionen.
Endast dessa båda motioner innehålla många och vittgående änd-
ringsyrkanden, vilka nästan samtliga äro av den art och betydelse, att
de kräva en omfattande och noggrann undersökning för att man med
bestämdhet skall kunna avgöra, om och i vilken utsträckning det kan
vara möjligt att tillmötesgå desamma för att i görligaste grad tillse, att
då frågan om folkpensionering i vårt land avgöres, detta sker på ett
sådant sätt, att tillbörlig hänsyn tages till de krav, som från olika
håll göra sig gällande, samtidigt som ju också de ekonomiska kon¬
sekvenserna av frågans lösning givetvis måste hållas inom rimliga
gränser.
Så som hela denna fråga för närvarande ligger, och med hänsyn
till den jämförelsevis korta tid, som stått till buds för folkets stora fler¬
13
Motioner i Andra kammaren, JSr 313.
tal att sätta sig in i densamma, sedan kommitterade för knappt fem
månader sedan avlämnade sitt förslag, måste den frågan ovillkorligen
framstå: kan det anses möjligt — särskilt med hänsyn till de mycket skif¬
tande . meningar i ganska vitala delar, som här faktiskt förefinnas —
för Riksdagen och det för denna frågas behandling tillsatta utskottet,
att tillräckligt pröva alla de yrkanden och förslag, som i detta ärende
framkommit, för att avgöra, om och i vilken utsträckning de å ena sidan
äro förtjänta av beaktande och å andra sidan huruvida deras beaktande
ur ekonomisk eller annan synpunkt möter oöverstigliga svårigheter
eller ej.
Enligt vårt förmenande måste det vara ett alldeles oriktigt tillväga¬
gångssätt, om man, vid avgörande av en för hela vårt folk så viktig
fråga som denna, måste arbeta och fatta beslut under en alltför stor
brådska, som i sin tur gärna alstrar en känsla av förvirring och vilken
i varje fall icke kan lämna möjlighet till den allsidiga och ingående
prövning av varje framkommet yrkande och uppslag, som är en ound¬
gänglig förutsättning, för, att Riksdagen, när den fattat sitt beslut,
skall inte allenast själv vara övertygad om, att den åstadkommit
det under föreliggande förhållanden bästa möjliga, utan också att den
känslan skall vara mera allmänt förekommande även ute bland folket
i övrigt.
_ Eå vi äro av den bestämda uppfattningen, att det icke kan vara
möjligt för Riksdagen, under den korta tid som nu står till dess förfo¬
gande, att åstadkomma en så ingående behandling av såväl lagförslaget
som de i samband därmed framställda ändringsyrkandena, som nödigt
är, då det måste ställa sig synnerligen svårt för att inte säga omöjligt
att under denna tid verkställa nödiga utredningar angående de olika
yrkandenas verkningar och konsekvenser såväl ekonomiskt som i övrigt,
äro vi också förvissade om, att det skulle vara till nytta för frågans
slutliga lösning, om Riksdagen under sådana förhållanden icke fattade
avgörande beslut redan i år, utan i stället hemställde till Kungl. Maj:t,
att frågan finge bliva föremål för förnyad behandling och utredning av
för detta ändamål särskilt tillkallade personer.
Med det i mycket värdefulla materiel som den förra kommittén
framlagt och efter den behandling frågan sedan undergått och med alla
de uppslag, som nu givits i form av motioner, skulle det alldeles säkert
vid en förnyad behandling av frågan vara möjligt att närmare få ut¬
rönt, i vilken utsträckning och på vilket sätt det kan vara möjligt att
tillmötesgå de starka krav på ändringar, som på ena eller andra, sättet
framförts.
14
Motioner i Andra kammaren, Nr 313.
Så t. ex. frågan om skyldighet för arbetsgivare att bidraga med
avgifter till arbetarnes pensionering. Detta krav har med styrka fram¬
förts, inte allenast från arbetarne utan även från flere andra håll. Det
måste då givetvis undersökas noga, på vilket sätt en sådan bestämmelse
skall kunna infogas och tillämpas i ett förslag, som i övrigt bygger
på en allmän folkpensionering och inte endast omfattar lönearbetare.
Att sådant låter sig göra drista vi oss bestämt påstå, men givetvis
kräAmr frågan en ingående prövning, innan man med bestämdhet kan
avgöra, på vilket sätt detta lämpligast kan ske. Det kan i varje fall
icke enligt vår mening låta sig göra att avvisa detta i och för sig
berättigade krav med den huvudinvändningen, att det möter tekniska
svårigheter att inpassa en sådan princip i ett förslag som detta. Då
förslaget avser, att arbetaren, utan avseende å sin ekonomiska ställning,
skall lämna direkta bidrag till sin försörjning på ålderdomen eller vid
inträffad invaliditet, har man svårt att förstå, att icke arbetsgivaren skall
såsom sådan åläggas samma skyldighet. Det skulle vara så mycket
mera betänkligt att nu utan vidare frångå denna princip, som stora
grupper av arbetsgivare i vårt land redan självmant åtagit sig en så¬
dan plikt gentemot sina arbetare, och säkert torde vara, att man rätt
allmänt inom arbetsgivarekretsar haft en stark känsla för nödvändig¬
heten av att i detta syfte göra ekonomiska uppoffringar, åtminstone
intill dess kommitténs ståndpunkt i denna fråga blev bekant.
Att nu förutsätta ett antagande av förslaget sådant det i denna
punkt föreligger med tanke på, att inom närmaste tiden kunna genom¬
föra sådana ändringar att arbetsgivarnes bidragsskyldighet infördes,
skulle säkerligen vara att alltför mycket skatta åt en ohållbar optimism.
Denna del av frågan är av så genomgripande och principiell betydelse,
att den ovillkorligen måste på allvar upptagas, innan försäkringens
grundlinjer fastställas. Har detta en gång skett utan att den vunnit
beaktande, så lärer det nog bli synnerligen svårt att framdeles åstad¬
komma ändring.
Eu annan fråga av stor betydelse särskilt för industriarbetarne är
den om åtgärder för förebyggande av övergående invaliditet. Bristerna
i detta avseende i såväl kommitténs som Kungl. Maj:ts förslag ha ju
framhållits från många håll, och klart är, att detta är en synnerligen
viktig fråga för särskilt industriens arbetare, vilka, för den händelse den¬
samma icke vinner beaktande, bliva särskilt ogynnsamt ställda genom
antagande av det föreliggande förslaget.
Vidare frågan om skillnaden mellan man och kvinna. Här före¬
ligger inte endast den skillnaden, att såväl tilläggspensionen som ock
Motioner i Andra kammaren, Nr 313.
15
det kommunala tillskottet utgår med 25 kronor lägre per år till kvinna
än till man, vilket i och för sig enligt vårt förmenande ställer kvin¬
norna i en alltför ogynnsam ställning, utan därtill kommer vidare, att
nästan samtliga gifta kvinnor, såsom saknande beskattningsbar inkomst,
komma att hänföras till den lägsta avgiftsklassen, utan hänsyn till
mannens inkomst. Att i detta avseende åstadkomma full likställighet
torde möta oöverstigliga svårigheter, men däremot bör det vara möj¬
ligt att åstadkomma en större utjämning än vad Kungl. Maj:ts förslag
innebär.
Slutligen frågan, i vilken utsträckning det är möjligt att inom för¬
säkringens ram kunna inrymma den nu levande generationen i större
utsträckning än vad Kungl. Maj:t föreslagit, vilket ju också är en fråga
av stor betydelse och räckvidd.
Endast dessa här omnämnda yrkanden, vilka äro av den art att
man ovillkorligen måste i görligaste mån beakta desamma, kräva säker¬
ligen en grundligare behandlig än vad Riksdagen under nu föreliggande
förhållanden torde kunna ägna desamma.
Detta är i sammanträngd form de skal, som tala för ett uppskov
med frågans avgörande, ur synpunkten av såväl nödvändigheten som
ock möjligheten att ägna framförda ändringsyrkanden och förslag ve¬
derbörlig prövning. Ehuru dessa enbart enligt vårt förmenande till¬
räckligt motivera ett uppskovsyrkande, finnes jämväl ett annat, avseende
frågans rent finansiella sida. Ett uppskov med denna frågas avgörande,
i syfte att möjliggöra eu omarbetning av det föreliggande förslaget av
för detta uppdrag särskilt tillkallade personer, borde givetvis också
medföra, att åt samma personer uppdroges utarbetandet av en detal¬
jerad finansplan.
Den finansplan, som av Kungl. Maj:t i detta avseende förelagts
Riksdagen, utgår som bekant därpå, att de för förslagets genomförande
erforderliga statsmedlen skola åstadkommas dels genom vissa inkom¬
ster i samband med ökad malmbrytning vid de norrländska gruvfälten,
dels ock genom inkomsten av en i utsikt ställd tillverkningsskatt å
tobaksvaror.
Rörande båda dessa utvägar för tryggande av försäkringens eko¬
nomi kunna säkert råda mycket delade meningar, men beträffande den
senare särskilt, kan ju mot densamma invändas, dels att den bygger
på eu. beslcattningsfråga, varom Riksdagen ännu icke haft tillfälle att
yttra, sig, och att man sålunda icke vet, hur den kan komma att ställa
sig till densamma, dels ock — och det är enligt vår mening det mest
16
Motioner i Andra kammaren, Nr 313.
betänkliga — att den bjuder på en utvidgning av den indirekta be¬
skattningen och sålunda i stället för vad som bort vara det riktiga,
att lägga huvudparten av de ekonomiska bördorna för denna frågas
lösning på de i ekonomiskt hänseende mera bärkraftiga, genom en pro¬
gressivt verkande inkomst- och förmögenhetsskatt, går i alldeles mot¬
satt riktning.
Trots den enkelhet Kungl. Maj:ts finansplan erbjuder för ordnandet
av frågans finansiella sida, torde väl dock med bestämdhet kunna sägas,
att det icke var den vägen, det svenska folkets stora flertal tänkt sig
vid denna frågas slutliga avgörande. Att här fritaga såväl arbetsgivare
som ock övriga innehavare av större förmögenheter från de ekono¬
miska bördorna, under det att pensionstagarna själva åläggas mer eller
mindre tyngande bidragsskyldighet och de i övrigt erforderliga med¬
len skola åstadkommas genom en ökad export av våra malmtillgångar
samt genom en ny kousumtionsskatt, vars verkningar går ut över
såväl rika som fattiga, men givetvis äro mest kännbara för de se¬
nare, kan möjligen för närvarande vara politiskt klokt. Rättvist är det
i varje fall icke.
Åven denna del av frågan är sålunda av den betydelse, att den
måste kräva en ingående prövning för att få utrönt, huruvida icke an¬
dra, lämpligare och framförallt mera rättvist verkande medel stå till
buds än de Kungl. Maj:t anvisat.
Såsom en huvudgrundsats vid lösning av frågor som denna bör
väl få anses gälla: att allt göres för att de må lösas på ett så tillfreds¬
ställande sätt som möjligt och därnäst, att de lösas så fort som möjligt.
Självfallet torde vara, att, därest Riksdagen i år avslår frågan, de
medel, 5,000,000 kronor, som enligt statsverkspropositionen föreslås
som anslag till genomförande av en allmän pensionsförsäkring, då böra
för år 1914 tillföras arbetareförsäkringsfonden.
På grund av vad sålunda anförts, få vi hemställa,
1) att Riksdagen ville, med avslag å Kungl.
Maj:ts förslag till lag om allmän pensionsförsäkring,
i skrivelse till Kungl. Magt hemställa, det Kungl. Maj:t
ville låta denna fråga bliva föremål för förnyad ut¬
redning, dels för att få utrönt i vilken utsträckning
de inom riksdagen eller på annat sätt framkomna
yrkandena om ändring i det av Kungl. Maj:t fram¬
lagda förslaget må kunna vinna beaktande, dels ock
för att samtidigt härmed låta utarbeta en detaljerad
Motioner i Andra kammaren, Nr 313.
17
finansplan för frågans ekonomiska ordnande, samt där¬
efter snarast möjligt för Riksdagen framlägga nytt
förslag till lag om allmän pensionsförsäkring;
2) att Riksdagen ville besluta, att de medel, 5
millioner kronor, som enligt statsverkspropositionen
äskats för år 1914 i och för genomförande av en all¬
män pensionsförsäkring, avsättas till arbetareförsäk¬
ringsfonden.
Stockholm den 15 april 1913.
C. Winberg. Thure Widlund. Ernst Söderberg.
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 4 sand. 136 käft. (Nr 310—313.)