Motioner i Andra kammaren, Nr 312.
5
Nr 312.
Av herr Hage, i anledning ao Kungl. May.ts proposition
med förslag till lag om allmän pensionsförsäkring m. m.
Alltsedan Kungl. Maj:ts proposition angående allmän pensionsför¬
säkring framlades, har kravet på arbetsgivarebidrags ingående i för¬
säkringen ofta framkommit i den diskussion, som blivit en följd av
förslagets framförande. Emellertid har det därvid ofta betonats, att
systemet med arbetsgivarebidrag ej kan inarbetas i det nu föreliggande
förslaget, och ha uttalanden av denna innebörd gjorts även från håll,
där man i övrigt principiellt gillar tanken på sådana bidrag.
Att det ligger något reellt i dessa uttalanden, så till vida, som
det möter vissa svårigheter att kombinera arbetsgivarebidragsprincipen
med den föreliggande pensioneringsplanen, torde vara ovedersägligt, och
detta framkommer allt tydligare, ju mera man söker intränga i detta
invecklade problem.
Men samtidigt framställer sig å andra sidan det spörsmålet, om ej
kravet på arbetsgivarebidrag — speciellt för täckande av de ökade
invaliditetskostnader, som alla eller åtminstone vissa grenar av arbets¬
givareföretag förorsaka det allmänna — dock är ett så rättvist och
trängande krav — oavsett om en progressiv beskattning med väsent¬
ligt ökad progression kommer till stånd — att kravet under alla för¬
hållanden måste tillgodoses, även om det system, som måste tillgripas
för målets uppnående, ej i varje detalj är fullt oangripbart.
För min del skulle jag här vilja framkasta konturerna av ett dylikt
system, mot vilket alldeles givet kan göras vissa invändningar, men
som i alla fall, enligt min uppfattning, bör kunna vara användbart,
eventuellt med vidtagande av vissa modifikationer.
Vid framkonstruerandet av detta system har jag utgått från, att
ingen minskning av arbetarnes avgifter kommer att vidtagas, men att
därutöver arbetsgivarne, med en del inskränkningar — skulle förplik¬
6
Motioner i Andra kammaren, Nr 312.
tigas tillskjuta vissa belopp, vilka skulle öka invalidpensionernas storlek
och alltså utgöra ett vederlag för de ökade invaliditetskostnader, som
arbetsgivareföretag generellt förorsaka och komma att förorsaka det
allmänna. Jag förutsätter nämligen, att, om inget arbetsgivarebidrag
tillkommer, den invalide arbetaren, även om han erhåller nuvarande
avgiftspension samt statsbidrag och statsbidragsförhöjning, likväl i
många fall måste anlita det allmänna för sitt underhåll, vare sig det
allmännas ytterligare tillskott kommer att utgå i form av fattigvård
eller kommunalt pensionstillägg. Tillkommer däremot för den invalide
arbetaren ytterligare ett tillägg, grundande sig på arbetsgivarebidrag,
kommer det allmännas bidrag utöver statsbidraget och statsbidrags-
förhöjningen att helt och hållet eller till någon del uttagas av företa-
garne och avlyftas från det allmänna — speciellt från kommunerna.
Som grund för dessa arbetsgivarebidrags storlek borde enligt min
uppfattning lämpligast läggas den utbetalda avlöning ssumman per arbets¬
givareföretag per är — andra beräkningsgrunder: antalet anställda arbe¬
tare, arbetstimmar genomsnittligt antal använda arbetare, nettovinst
på arbetsgivareföretaget m. m. visa sig nämligen vid närmare gransk¬
ning vara synnerligen svåra att använda som grundläggande för be¬
räknande av avgifter.
Ett arbetsgivareföretags — stort eller litet — utbetalda avlönings-
kostnad per år torde däremot vara ganska lätt att definitivt uttrycka i
siffror, även i de fall, då viss del av summan utanordnats i naturaför¬
måner, som ju lätt kunna evalveras i penningvärden. Med avseende
på ett stort antal arbetsföretag föres bokföringen på sådant sätt, att
kostnaden för avlöningar skiljes från kostnaden för materialier och
omkostnader m. in., och även för företag, som ej föra bokföring på
sådant sätt, är det utan tvivel möjligt att uppgiva utlagd avlönings-
kostnad per år.
Förslagets huvudgrunder skulle kunna formuleras på följande sätt:
1) Varje arbetsgivare — detta ord taget i dess vidsträckta bemär¬
kelse — som under föregående år utbetalt i avlöning till fast eller till¬
fälligt anställd eller använd person eller personer (även arbetare som
för ett visst tillfälligt arbete en kort tid användes bör medtagas) en
samlad avlöningssumma i penningar eller helt eller delvis in natura av
exempelvis minst 900 kronor, har skyldighet att samtidigt med dekla¬
rationen uppgiva den under föregående året utbetalda summans belopp.
(Begreppen »anställd)) och »använd» torde böra definieras genom när¬
mare bestämmelser, vilket nog kommer att möta vissa svårigheter, som
Motioner i Andra hammaren, Nr 312. 7
dock ej torde vara oöverstigliga). Uppgifterna ifråga skola avgivas
på heder och samvete. Staten liar rätt att kontrollera uppgifternas
riktighet.
2) Arbetsgivare erlägger å denna utbetalda årsavlöningssumma en
avgift av Vs öre per krona, om summan uppgår till 900 kronor men ej
till 1,800 kronor, S.U öre, om summan uppgår till 1,800 kronor men ej
till 15,000 kronor, samt 1 öre, om summan uppgår till 15,000 kronor
eller däröver. (En verkställd statistisk undersökning torde möjligen
kunna motivera andra avgiftsgränser och andra avgifter).
Pa detta sätt befrias från arbetsgivareavgift exempelvis småbonden,
som använder en tjänare; eu mycket obetydlig avgift kommer att er¬
läggas av den något bättre situerade jordbrukaren samt hantverkaren
och den mindre arbetsgivaren under det att den större arbetsgivaren,
representerande den egentliga, i viss utsräckning invalidskapande indu¬
strien, får erlägga en avgift, som måste anses mycket blygsam — be¬
räknad per arbetare utgör den 12 kronor per år för eu arbetare med
1,200 kronors lön; en arbetsgivare med 100 arbetare med en genom-
snittsavlöning å 1,000 kronor per arbetare, betalar pr år 1,000 kronor
— men som likväl framskapar eu fond, som kan med vissa avsevärda
belopp förhöja den pension, som vid invaliditet utgår.
3) Denna avgift upptages på kronodebetsedeln för arbetsgivaren
och kan utmätas på samma sätt som kronoskatt.
4) Arbetsgivare, som kan visa, att han för sina arbetares pensio¬
nering per år avsatt minst lika stort belopp, som det han annars skulle
ha erlagt till staten, borde befrias från avgift enligt bestämmelser, som
närmare borde fastställas av Kungl. Maj:t.
5) Arbetsgivareavgifterna tillföras en särskild fond och avkastnin¬
gen av denna fond användes till att öka invaliders avgiftspensioner på
så sätt, att en viss procent per avgiftspensionskrona, enligt försäkrings-
tekniska metoder beräknad motsvara fondens avkastning, tillägges hvarje
invalids avgiftspension. Nämnda invaliditetspensionstillskott kommer
exempelvis att utgå efter proportion 45, 120 och 195 kronor för resp.
3, 8 och 13-kronorsavgiftsbetalare, som erlagt nämnda avgifter i 50 år
och som är invalid.
På detta sätt erhålla visserligen de bättre avlönade industriarbe-
tarne i allmänhet en avsevärdt högre avgiftspension vid invaliditet,
vilket dock kan motiveras därmed, att deras arbetsgivare i allmänhet
erlagt en högre avgift samt därmed, att de i allmänhet äro bosatta i
samhällen med dyrare levnadskostnader.
8
Motioner i Andra kammaren, Nr 312.
Emellertid erhålla även landsbygdens 3-kronorsavgiftsbetalande
arbetstagare, då de bliva invalider, samt de arbetare, vilka sakna ar¬
betsgivare, ävensom hantverkare utan arbetare m. m. del av denna
fondavkastning, men torde denna omständighet ej behöva utgöra hinder
för principens användande, om man nämligen, i likhet med underteck¬
nad, anser, att ett kombinerande av avgifts- och s katteprincip er i detta
fall kan försvaras och om man kommit till den uppfattningen, att i en
allmän folkpensionering det är omöjligt att fullt ut hålla på den prin¬
cipen, att erlagda avgifter alltid skola i form av pension tillfalla den
samhälls- eller näringskategori, varifrån avgifterna härleda sig.
Med vårt nuvarande samhälles invecklade struktur möter det ju
synnerligen stora svårigheter att vid avvägande av en viss grupps av-
giftsplikt till allmänna ändamål följa en politik, som alltid lägger av-
giftsplikten hos den samhällskategori eller gren av verksamhet, som
framskapat behovet av avgifter, utan torde i viss utsträckning katego-
ribetalningsprinciperna böra få vika för den solidaritetsprincip, som gör
gällande, att avgifter uttagas, där möjlighet finnes att uttaga sådana,
och detta, icke blott då det gäller rena skatter utan även, då det gäl¬
ler avgifter av ovan nämnt slag.
Med den korta tid, som stått mig till buds, har det endast varit
möjligt att i grova drag uppdraga konturerna av det system för ar¬
betsgivarebidrags utgående, som jag här framkastat.
En utveckling och vidare utliggning av systemet synes mig emel¬
lertid böra ske samt en ekonomisk utredning av förslagets innebörd
uppgöras, och torde det icke vara alldeles omöjligt för det särskilda
utskottet med de arbetskrafter, som ställts och kunna ställas till ut¬
skottets förfogande, att i det föreliggande förslaget inarbeta bestäm¬
melser om arbetsgivarebidrag i huvudsaklig överensstämmelse med ovan
gjorda utkast. Därför skall jag tillåta mig att i klämmen till denna
motion göra ett dylikt yrkande.
Emellertid skulle jag vilja i detta sammanhang även peka på en
del andra punkter i den kungl. propositionen, vilka jag anser vara i
behov av viss omarbetning.
I § 10 av lagförslaget föreslås, att Vs av kostnaden för pensions¬
tillägget betalas av landsting och 1 8 av kommunerna. För min del
skulle jag helst ha sett, att hela beloppet uttagits på statsbeskattnin-
gens väg, men då denna uppfattning ej synes ha utsikt vinna något
understöd, skulle jag i stället vilja framkasta den tanken till prövande,
om ej kommunerna borde fullständigt befrias från deltagande i pen¬
sionstilläggets kostnader, i synnerhet som kommunerna i alla fall komma
9
Motioner i Andra hammaren, Nr 312.
att få vidkännas betydliga utgifter i form av erläggande av vissa pen¬
sionsavgifter, som ej erlägges av respektive avgiftsskybliga. Dessutom
komma ju, i synnerhet under övergångsperioden, intill dess pensions¬
lagen kommer att fullt effektivt verka, kommunerna att få vidkännas
avsevärda kostnader, dels i form av kommunala tilläggsbelopp, dels i
form av fattigvård. Lägges 3U av ovannämnda tilläggsbelopp på sta¬
ten och 1/4 på landsting eller städer, som icke deltaga i landsting, och
i övrigt efter samma grunder, som i förslaget förutsatts, vinnes dels
en viss utjämning av skattebördorna inom landstingsområdet, dels eu
betydlig förenkling i de räkenskaper och avräkningar, som bli en följd
av ålderdomspensioneringens tillkomst — en än större förenkling skulle
givetvis uppstå, om nämnda bidrag fördelades efter den debiterade
bevillningen av fast eg-endom samt av inkomst, som ursprungligen
av Kungl. Maj:t föreslogs, men synes denna väg numera ej fram¬
komlig.
Anordningen med att befria kommunerna från den åttondel av
bidraget, som de enligt förslaget skola erlägga, kan möjligen tänkas
böra motivera, att de kommunala pensionsnämnderna försvinna, och
landstingspensionsnämnder i stället framskapas med ombud i kom¬
munerna. Emellertid finner jag ej en sådan åtgärd nödvändig, då i alla
fall landstinget kan representeras i de kommunala pensionsnämnderna
av ombud, vilka vid ett eventuellt bilall till ovanstående böra tiller¬
kännas beslutanderätt vid besluts fattande inom kommunal pensions-
nämnd.
I § 20 i lagförslaget finnas bestämmelser därom, att ledamöter i
pensionsnämnd jämte suppleanter väljas av kommunalstämmorna eller
allmän rådstuga eller ock av stadsfullmäktige eller kommunalfullmäktige,
där sådana institutioner finnas. Vid val å kommunalstämma eller allmän
rådstuga iakttages, att varje röstande har eu röst. Denna senare be¬
stämmelse synes mig synnerligen tidsenlig och förnuftig, men bör denna
bestämmelse, enligt min uppfattning, utvidgas så, att även i de kommuner,
där stadsfullmäktige och kommunalfullmäktige finnas, den lika och direkta
rösträtten med urväljare kommer till användning vid dessa val. I annat
fall kommer ju i kommuner med stadsfullmäktige och kommunalfullmäk¬
tige nämnden att väljas av personer, valda genom 40-gradig skala, under
det att i kommuner utan kommunalfullmäktige- och stadsfullmäktige¬
institution per capita-röstning kommer att fälla utslaget vid nämnda val.
En sådan anordning kan exempelvis knappast medverka till, att kom¬
munalfullmäktigeinstitutionen kommer till större användning inom våra
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 4 samt. 136 käft. (Nr 310—313.)
2
10
Motioner i Andra 'kammaren, Nr 312.
kommuner, även om kommunalfullmäktige så småningom komma att
väljas genom proportionellt valsätt. För att bortarbeta detta missför¬
hållande i lagen föreslås, att även i städer med stadsfullmäktige och i
kommuner med kommunalfullmäktige val av medlemmar i pensions-
nämnd och suppleanter sker vid allmän rådstuga respektive kommunal¬
stämma och att lika och direkt rösträtt alltid kommer till användning
härvidlag.
Slutligen skulle jag vilja i anledning av lydelsen av § 23, sista
stycket, framhålla, att det är synnerligen viktigt, att frågan om ersätt¬
ning till ordförande och ledamöter för inställelse vid pensionsnämndens
sammanträden avgöres på sådant sätt, att lämpliga personer alltid
kunna befinnas villiga åtaga sig uppdrag av detta slag. För att ernå
detta fordras, att bestämmelser finnas därom, att ersättning alltid
erhålles för de direkta förluster, som uppstå genom förlorad arbets¬
förtjänst, då medlem fullgör sitt uppdrag, och gäller detta isynnerhet,
då det blir frågan om representanter i knappa ekonomiska omständig¬
heter. Nu har visserligen i § 23 föreslagits, att ordförande och leda¬
möter skola för sin inställelse vid pensionsnämnds sammanträden av
kommunen åtnjuta ersättning till belopp, som av kommun bestämmes,
men finner jag dessa bestämmelser ej tillfyllest för att uppfylla de
krav, som jag ovan ställt, ty givetvis kan kommunalstämma, vid vilken
den 40-gradiga rösträtten fäller utslaget, ställa dessa ersättningar så lågt,
att personer, som väljas, tillskyndas ekonomiska förluster genom del¬
tagande i nämndens sammanträden, vadan det i vissa fall kommer att
bli svårt att kunna finna lämplig person, som är villig åtaga sig
dylikt uppdrag. Åtminstone blir det i många fall ej möjligt välja
den mest lämplige till uppdraget i fråga. Ersättning, motsvarande för¬
lorad arbetsförtjänst, (denna kan ju även för ej-löntagare beräknas
till visst belopp), dock med högst 4 kronor per dag, anser jag därför
böra utgå till ordförande och ledamot i ovannämnda nämnd för delta¬
gande i sammanträde, och kan ifrågasättas, om ej samma bestämmelser
böra bli gällande även, då det gäller ombud, som omnämnes i § 27 av
lagförslaget.
Med hänvisning till ovanstående yrkas alltså,
att Riksdagen måtte besluta följande ändringar i
Kungl. Maj:ts nådiga proposition nr 126 rörande pen¬
sionsförsäkring:
10:o) Bestämmelser om avgiftsbidrag från arbets¬
givare samt om därav föranledd höjning av invalid¬
Motioner i Andra kammaren, Nr 312.
11
pension upptages i lagen i överensstämmelse med
ovan angivna grunder.
20:o) Kostnaden för pensionstilläggen bestrides till
3U av staten samt XU av landsting och de städer, som
ej deltaga i landsting (se § 10).
30:o) Ledamöter i pensionsnämhd jämte supple¬
anter väljas även inom stad, där stadsfullmäktige
finnas, och inom kommun, där kommunalfullmäktige
finnas, vid allmän rådstuga respektive kommunalstämma,
och äger därvid varje röstande en röst (se § 20).
40:o) Ordförande och ledamöter i pensionsnämnd
ävensom landstingsombud skola för sin inställelse vid
sammanträdena av kommunerna respektive landstinget
åtnjuta ersättning till belopp, motsvarande den genom
uppdragets fullgörande förlorade verkliga eller be¬
räknade arbetsförtjänsten, dock med högst 4 kronor
om dagen (se § 23).
Om de av mig framlagda ändringsförslagen vinna beaktande, an-
hålles, att utskottet utarbetar lagtexten samt vidtager de ändringar och
jämkningar, som kunna anses böra bli en följd härav och som i övrigt
anses kunna främja motionens syfte.
Stockholm den 14 april 1913.
Ernst Hage.