Motioner i Andra kammaren, Nr 302.
1
Nr 302.
Av herr Lindqvist i Stockholm in. fl., * anledning av Kungl.
Maj de proposition med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen.
. Da 1vl/Y.n,‘ åter framföra vårt gamla rättfärdighetskrav om Åkarps-
1 agens avskaffande, synes detta kunna ske utan någon längre uttömmande
motivering emedan vi inför Riksdagen upprepade gånger "såväl i motioner
s10™ } anföranden i riksdagsdebatterna framfört hela raden av bärande
skal för detta värt yrkande. Alla dessa skäl kvarstå orubbade och Akarps-
lagens verkningar äro allt fortfarande desamma som förut från vår sida
tramhalhts.
Ett upprepande av dessa skäl och synpunkter vore endast att
onödigtvis belasta riksdagens tryck, varför vi härmed endast villa åberopa
samt inför utskott och Riksdag vidhålla samt ytterligare understryka vad
vi förut anfört till stöd för kravet på Akarpslagens avskaffande.
.. . ÄVl anse °ss dock härvid böra erinra om att Andra kammaren för-
jiciet år för första gången biträdde det av oss framförda yrkandet, i det
kammaren då beslöt med 138 röster mot 50, att strafflagens 22 och 24 SS
»ten'?897:1oclTl89d9elSe ^ ^ Vidtag"a
Härtill genmäles säkerligen, att detta Andra kammarens beslut en¬
dast var en demonstration mot Första kammarens vidblivna fullständigt
oresonliga ståndpunkt, då högern i den kammaren åter hade tillbakavisat
a la framförda förslag till förändring av Akarpslagen. Vi tillåta oss dock
halla före, att det ma vara Andra kammarens plikt och skyldighet att nu
vidbliva den en gång intagna rättvisa ståndpunkten i denna fråga, då
beslutet otvivelaktigt står i full samklang med flertalet väljares önskan,
som utgöra underlaget för denna folkvalda kammare.
, m Ett fullständigt utplånande av denna skamfläck ur den svenska
strafflagen skall lända den folkvalda delen av representationen till heder,
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 4 saml. 132 Käft. (Nr 302.) 1
2
Motioner i Andra kammaren, Nr 302.
och till detta resultat måste vi förr eller senare nå fram trots Första
kammar-högerns kända envisa motstånd. Skulle detta ej lyckas måste all
tro på rättvisans seger fördunklas, men historien förtäljer oss ju dock en
annan ordning i utvecklingen. _ ...
Emellertid har Kungl. Maj:t i proposition till årets Riksdag före¬
lagt samma förslag som förra året. Det är den liberalhumana linien, som
vi" tilläto oss beteckna detta förslag i vår motion vid fjolårets riksdag,
vilket innefattar kravet på Akarpslagens humanisering, så långt den poli¬
tiska maktställningen för närvarande medgiver. Detta innebär ju doc*. i
själva verket ett bibehållande av en lagbestämmelse, som på sin tid av
den nuvarande statsministern inför riksdagen betecknats såsom en undan¬
tags- och en klasslagstiftning.
Märkligt är även det yttrande av justitieministern, som är återgivet
i årets proposition, där han anför följande:
»Nu liksom förut är jag av den meningen, att det riktigaste och
bästa vore, om man kunde taga steget fullt ut och i anslutning till det
upprepade gånger framställda yrkande, som vid förra riksdagen bifölls av
Andra kammaren, bringa 22 och 24 §§ i 15 kap. strafflagen tillbaka till
det innehåll de hade före lagarna av åren 1893, 1897 och 1899.. Men
då jag allt fortfarande är övertygad om att ingen som hälst möjlighet
finnes att nu ena Riksdagens kamrar om ett dylikt beslut, skulle jag anse
oriktigt att för strävandet efter nämnda mål skjuta undan tanken på att
snarast möjligt tillgodose behovet av sådana förändringar i nuvarande be¬
stämmelser, att de svåraste olägenheterna av dessas tillämpning undanröjas.»
Klart är sålunda konstaterat att regeringen är för Akarpslagens full¬
ständiga avskaffande, men att man av opportunitetsskäl ej framför detta
yrkande. Det är sålunda förstakammarhögern som bestämmer och dikterar
lagarnas innehåll, det är denna reaktionära grupp av medborgare som i
rent egoistiskt intresse kräver ett fortbestånd av denna orättvisa i den
svenska strafflagen, i kraft av vilken hundratals oförvitliga medborgare
trakasseras och utstå hårda lidanden, och för detta högerns krav böjei
sio- regeringen samt fordrar vänsterns underkastelse. Oss synes dock som
ett klart och bestämt uppträdande i överensstämmelse med den åskådning
man hyser vore det riktigaste, vilket också otvivelaktigt skulle leda till
ett gynnsamt resultat.
Om Kungl. Maj:ts nu föreliggande från fjolåret upprepade förslag,
vilja vi nu liksom i vår motion av förra året framhålla, att vissa av. de
föreslagna förändringarna lämna en viss trygghet mot allt för grova miss¬
bruk av Åkarpslagen, men klasslagen kommer dock att finnas kvar och
lämnar i utsikt fortsatta trakasserier i stor utsträckning. Om den när¬
Motioner i Andra kammaren, Nr 302. 3
mare innebörden i viss del av den nu föreslagna lagändringen tillåta vi
oss att ur vår motion vid förra riksdagen andraga följande:
»Om vi sålunda kunna giva ett visst erkännande åt den föreslagna
inskränkningen i strafflatituden med därav följande verkningar på häkt-
mngsrätten, så kunna vi ingalunda finna den i propositionen föreslagna
anordningen rörande åtalsrätten vara i något avseende tillfredsställande
Genom att ändra åklagarens rätt att ingripa i de fåll, där det ifrågava-
rande brottet medför »fara för allmän säkerhet eller ordning», skulle vis-
serligen åstadkommas en förändring i lagtextens form, men vid tillämp¬
ningen av åtalsrätten kan dock befaras, att åklagaren ofta anser, att fara
för allmän säkerhet och ordning föreligger, som berättigar till åtal. Stö-
tesstenen för en riktig uppfattning av själva lagbudets innehåll, nämligen
det obestämda uti själva arten av det hot, som konstituerar brottet, har i
förslaget blifvit undanröjd, men i stället öppnas här nya vansklio-heter,
vilka, icke kunna överskådas och som bringa lagens tillämpare i nya
kanske större tvivelsmål och svårigheter.
\ isserligen kan det ju framhållas, att även om åklagarmakten och
domstolarna skulle misstaga sig om stadgandets rätta innebörd, så finnes
det överordnade myndigheter, som kunna rätta misstaget. Men å andra
sidan komma dessa rättelser i allmänhet för sent för det praktiska livets
behov, och dessutom böra lagar skrivas så, att de icke kunna presumeras
grundlägga missuppfattningar.
Emellertid, för frågans avgörande är det naturligtvis av nöden, att
man närmare utreder innebörden av stadgandet. Vad innebär då fara för
allmän säkerhet eller ordning? Ett generellt svar på den frågan torde
icke kunna givas, utan måste det bero på en vars uppfattning, huruvida
den allmänna säkerheten eller ordningen äventyras genom en viss hand¬
ling. Man torde kunna säga, att uti ovannämnda begrepp inrymmas alla
brott, enär grunden för statens straffande verksamhet just är värnandet
av den allmänna säkerheten eller ordningen. Den, som stjäl, mördar an¬
lägger mordbrand, förfalskar, gör sig skyldig till bedrägeri, mened och
andra dylika brott, straffas ju icke endast därför att han begått ett brott
mot viss person — ty då skulle all allmän åtalsrätt bortfalla — utan just
dårtor att han förgripit sig på samhällsordningen och satt rättssäkerheten
i tara. Naturligtvis kan man även begränsa begreppet sålunda, att där-
med avses sådana brott med här ifrågavarande syfte, vilka i ett visst
ögonblick äventyra den yttre ordningen och påkalla ordningsmaktens ome¬
delbara ingripande. Men då äger otvivelaktigt allmänna åklagaren på
andra grunder rätt att ingripa, och förbrytelsen torde falla under lån o-1
strängare lagrum, uppror, upplopp eller dylika allmänfarliga brott.»
4
Motioner i Andra kammaren, Nr 302.
Vi kunna alltså ingalunda finna att den av Ivungl. Maj:t föreslagna
lagändringen, lika litet som andra vid föregående riksdagar framförda för¬
slå* till ändringar av detta lagrum, tillfredsställer den samhällsklass krav,
som vi företräda, nej, denna samhällsklass’ oeftergivliga och fullt rättvisa
krav, är fortfarande som tillförne, Akarpslagens fullständiga utplånande
ur den svenska strafflagen. „
I anslutning till denna åskådning vilja vi nu liksom förra aret fram¬
hålla, att år 1899 blivit ett år i den svenska arbetarrörelsens historia, som
aldrig kan glömmas, tv då lagfästes en stor medveten orätt mot den sven¬
ska arbetarklassen, eu' orätt, som sedan i snart 15 år hänsynslöst utnytt¬
jats i en annan samhällsklass’ själviska intressen. 1899 års undantagslag
'och klasslag har utsått alltför mycket lidande över den svenska arbetar¬
klassen, har alltför mycket rubbat dess förtroende för rättsskipning och
myndigheter. Detta lidande kan icke försonas, förtroendet till rättsskip-
nino* och myndigheter kan icke återvinnas med mindre, ån att undantags-
la*ån med kraftig hand och till sista bokstaven utplånas ur vår strafflag.
Icke någon förändring, tillägg, utvidgning eller partiell förbättring kan
bliva full rättvisa, och utan full och oavkortad rättvisa kan icke den sven¬
ska arbetarklassen i denna brännade fråga bliva tillfredsställd.
Med hänvisning sålunda till all den utredning, som i våra föregå¬
ende motioner lämnats, och som å ena sidan visat, att ifrågavarande un¬
dantagslagstiftning icke fyller något samhälleligt behov, å andra sidan ut¬
tömmande behandlat och klarlagt lagens vådor för såväl medborgare sjalva
som för statens dömande myndigheter och ordningsmakt, allt synpunkter,
som med klarhet och skärpa framhållits i dessa våra motioner angående
ändrad lydelse av 15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen, få vi hemställa,
att Riksdagen ville för sin del besluta att åter¬
ställa 15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen till den lydelse,
dessa §§ hade före lagändringarna av åren 1893, 1897
och 1899.
Stockholm den 12 april 1913.
Herman Lindqvist.
JJj. Er allting. F. W. Thorsson. Nils Persson.
A. J. Christiernson. E. Palmstierna. Viktor Laisson.
V. Rydén. Bernh. Eriksson.
Stockholm 1913. Kungl. Boktryckeriet, I>. A. Norstedt & Söner.
131160