Motioner i Andra kammaren, Nr 289.
1
Nr 289.
Af herr V032 Hofsten, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om allmän pensionsförsäkring m. in.
I Kungl. Majrts proposition med förslag till lag om allmän pensions¬
försäkring m. m. föreslås i lagförslagets 28 § ett stadgande därom att
över pensionsstyrelsens beslut klagan ej må föras.
Såsom skäl härför har av ålderdomsförsäkringskommittén anförts,
att det vore synnerligen angeläget, att pensionsärendenas handläggning
icke _ finge draga alltför länge ut på tiden, utan att desamma snarast
möjligt slutligt avgjordes. Det hade även synts önskvärt att icke öka
regeringsrättens arbetsbörda med avgörandet av de många besvär i
pensionsärenden, som kunde förutses. En förutsättning för att pensions-
radet gjordes till sista instans vore emellertid, yttrar kommittén, att
åt detsamma gåves eu sådan sammansättning, att dess kompetens att
slutligt avgöra ifrågavarande ärenden vore tillräckligt betryggad.
Beträffande organisationen av detta pensionsråd eller, som det i
propositionen benämnes, pensionsstyrelsen har av lagrådet anmärkts,
att den minsta fordran, som måste uppställas, där pensionsstyrelsen
skulle bliva sista instans, vore, att vid behandlingen av besvärsmål och
då oberoende av besvär fråga uppkomme om lagligheten av pensions-
nämnds beslut skulle närvara, utom chefen, minst två ledamöter, av
vilka åtminstone en skulle hava fullgjort vad författningarna föreskreve
om dem, som uti domareämbeten må nyttjas, samt att i händelse därvid
skiljaktiga meningar uppstode, skulle gälla vad allmänna lagen stadgade
angående omröstning till dom.
Vad sålunda av lagrådet föreslagits har blivit i propositionen iakt¬
taget, dock med den ingalunda oväsentliga skiljaktigheten, att bestäm¬
melse därom att styrelsens chef alltid skulle deltaga i avgörandet av
berörda mal icke i förslaget influtit, och har såsom skäl härför anförts,
Bihang till Riksdagens protokoll 1918. 4 sand. 127' höft. (Nr 289—290.) 1
2
Motioner i Andra hammaren, Nr 389.
att chefen icke syntes rimligen kunna betungas med deltagande i hand¬
läggningen av samtliga ifrågavarande mål.
I likhet med kommittén finner även jag det icke böra ifrågasättas,
att samtliga parter skulle få fullfölja besvär emot pensionsstyrelsens
ifrågavarande beslut. Den myndighet som skulle få att avgöra dessa
vore tydligen, på sätt jämväl av kommittén förutsatts, regeringsrätten
och redan målens antal synes i och för sig utgöra ett bestämt hinder
för deras fullföljande dit. Härtill kommer emellertid att målens be¬
skaffenhet i allmänhet torde medgiva deras avgörande av pensions-
styrelsen såsom sista instans. Det lärer nämligen ganska snart komma
att inom pensionsstyrelsen utbilda sig en bestämd praxis vid lagtillämp¬
ningen och, även om till följd av bristande utredning eller andra töi-
hållanden en pensionsansökan blivit för ett år avslagen, bliver tydligen
sökanden oförhindrad att för ett följande år förnya ansökningen och då
i tillfälle att förebringa den utredning, vari han förut brustit.
I ett avseende synes dock bestämmelsen om pensionsstyrelsen såsom
sista instans kunna innebära en fara. Om en sökande får sin anhållan
avslagen, kan lian, såsom nämnt, förnya den för en följande tidsperiod,
men om en ansökan bliver bifallen, kan ändring icke erhållas. Det
kan tänkas, att under tidernas lopp uti pensionsstyrelsen utbildar sig
eu rättstillämpning, som icke skulle vinna understöd, om den komme
under högre myndighets prövning, och som kan komma att förorsaka
det allmänna utgifter, vilka från början icke varit avsedda. En av de
garantier, som lagrådet uti detta avseende ifrågasätta, eller chefens del¬
tagande uti målens avgörande, har icke blivit i propositionen iakttagen,
och är det kanske även svårt att vidhålla en sådan fordran. _ Under
dessa förhållanden synes det därför böra undersökas, huruvida icke en
garanti uti berörda avseende kan på annat sätt erhållas.
Ett förslag i detta avseende bär framlagts av Kungl. Maj:fn be-
fallningshavande i Gävleborgs län. I sitt yttrande över kommitténs
betänkande har nämligen nämnda Kungl. Maj:ts befallningshavande
ifrågasatt, om det icke kunde befinnas lämpligt, att åt justitiekanslern
inrymdes befogenhet att, då det gällde det allmännas rätt, såväl själv
anföra som medgiva besvär mot pensionsrådets beslut i besvärsmål.
Detta förslag synes innebära ett beaktansvärt uppslag för erhållande av
en garanti uti ovan omförmälda avseende.
En bestämmelse av sådan art synes icke behöva medföra något
särskilt betungande arbete vare sig för justitiekanslern eller för regerings¬
rätten. Det skulle naturligen endast bliva i rena undantagsfall, som
ett dylikt stadgande skulle komma att föranleda klagan. Men skulle
Motioner i Andra hammaren, Nr 289.
justitiekansler]! någon gång finna, att en enligt Lans åsikt oriktig lag¬
tillämpning hölle på att till skada för det allmänna vinna fotfäste i
pensionsstyrelsen — och för att finna detta skulle han naturligen icke
behöva följa de olika målen i pensionsstyrelsen, utan den lagtillämpning,
varom här kan bliva tal, skulle säkerligen ändock bliva honom bekant
— så synes det icke mer än riktigt, att han skall äga rätt att draga
frågan under högre myndighets bedömande.
Vad besvärstiden beträffar synes för de få fall, varom här kan
bliva fråga, vara tillräckligt stadga en tid av trettio dagar från be¬
slutets dag.
Ett stadgande uti förevarande avseende förutsätter, förutom en
ändring av 28 § i lagen om allmän pensionsförsäkring, jämväl ett till-
lägg till lagen om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.
På grund av vad sålunda blivit anfört hemställer jag,
att Riksdagen må för sin del besluta dels en
sådan ändring av 28 § i Kungl. Maj:ts förslag till lag
om allmän pensionsförsäkring, att justitiekanslern
medgives befogenhet att hos Konungen anföra eller
medgiva anförandet av besvär mot pensionsstyrelsens
beslut, med stadgande tillika att besvären må, vid
talans förlust, hos Konungen anföras före klockan tolv
å trettionde dagen från beslutets dag, dels ock sådant
tillägg till lagen om Kungl. Maj:ts regeringsrätt att
till regeringsrättens upptagande och avgörande må
jämväl höra mål om beslut om pensionsstyrelsen.
Stockholm den 9 april 1913.
E. v. Hofsten-