Motioner i Andra kammaren, Nr 238.
1
Nr 238.
Av herr Lindqvist i Stockholm m. fl., om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående utredning i fråga om fastställande av
minimilöner för vissa lönarbetare m. fl.
Då man för korthetens skull använder uttrycket lagstadgad minimi¬
lön eller legalt reglerad minimilön uti den nu i talrika länder pågående
diskussionen om en ny förgrening av den moderna socialpolitiken, avser
man därmed i regel vissa typer av lagstiftningsåtgärder, som redan före¬
finnas i Australien, Nya Zeeland, England och Kanada, samt med dessa
nära överensstämmande lagförslag, som föreligga i Frankrike, Tyskland,
Belgien och Österrike. Till detta språkbruk vilja vi här ansluta oss.
Vi mena således icke med de anförda uttrycken, att själva lagtexten
i fråga innehåller eller skall innehålla uppgifter om de lägsta lönebelopp,
som få betalas per tid eller per styck åt vissa klasser av kroppsarbetare.
Det avgörande kännetecknet på den mesta och viktigaste ifrågavarande
lagstiftningen är fastmera, att lagen påbjuder eller tillstädjer upprättan¬
det av s. k. lönenämnder, d. v. s. nämnder omfattande representanter för
arbetare och arbetsgivare samt för samhället i dess helhet. Dessa nämnder
åligger det. att tid efter annan eller på särskild anhållan av någon arbe¬
tarorganisation eller arbetsgivarorganisation pröva och fastställa de lägsta
löner, som få emottagas och givas i visst yrke eller beträffande vissa
klasser av arbetare. Ett väsentligt drag är slutligen, att vad som sålunda
fastställts av lönenämnd har samma kraft och verkan som bestämmelse i
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 4 samt. 98 käft. (Nr 238.)
Begreppet
>lag stad¬
gad> eller
deg alt reg¬
lerad
minimilön>.
1
2
Motioner i Andra kammaren, Nr 238.
eu lag eller domstols utslag; vadan brott mot lönenämnds stadganden om
minimilöner straffas med böter eller fängelse eller förlust av rätt till
yrkes utövande.
En annan metod för fastställandet med laga verkan av minimilöner
består däruti, att avgörandet av tvister mellan arbetare och arbetsgivare
kart hänskjutas till särskild domstol (»skiljedomstol»), som i lönefrågor
in. in. fäller ett för parterna i allo bindande utslag. Denna metod skola
vi i det följande dock anföra endast för fullständighetens skull; icke där¬
för att vi tillskriva den samma stora betydelse för minimilön fr äg an som
lönenämnderna.
Om vi sålunda genom studiet av vissa lagtexter och lagförslag
kunna skaffa oss full klarhet beträffande meningen med ordet »lagstadgad»
eller »legal» i uttrycket »lagstadgad eller legalt reglerad minimilön», så
faller det dock icke av sig självt, vad ordet »minimilön» betyder eller bör
anses innebära i alla avseenden. Självklart är endast, att den lagstad¬
gade minimilönen är det lägsta lönebelopp, som för viss arbetstid eller
visst arbetsbeting kan lagligen betalas åt en viss klass eller grupp av
arbetare, samt att alla avtal om lägre lön äro ogilla och åt arbetaren
lämna rätten att på laglig väg av arbetsgivaren utkräva skillnaden mellan
sådan lägre lön och den lagstadgade minimilönen.
Men hur hög skall denna minimilön vara? Hur skall den förhålla
sig till de, oberoende av lagens ingripande, faktiskt betalade och avtalade
lägsta lönerna och till de i den legalt oreglerade arbetsmarknaden gängse
lönerna över huvud? Skall den lagstadgade minimilönens höjd bestämmas
av den fria konkurrensen å arbetsmarknaden? Eller skall den undan¬
ryckas konkurrensens inflytande och fastställas enligt någon annan, helt
självständig princip? Vilken skulle denna princip i så tall vara?
Här ligger hela spörsmålets innersta nationalekonomiska kärna. Den
lagstadgade minimilönen tillgripes därför, att varken den fria konkurrensen
å arbetsmarknaden eller den fria kampen mellan arbetarnas och arbets¬
givarnas organisationer kunnat hindra, att de lägsta lönerna bragts ned
under de nivåer, som skulle kunna gälla såsom de lägsta tillfredsställande
ur arbetarnas och samhällets synpunkter. Den lagstadgade minimilönen
undanröjer den av konkurrensen eller lönkampen skapade minimilönen och
intar dennas plats såsom nedre begynnelsepunkt för den faktiska, i övrigt
av konkurrensen och det fria avtalet reglerade skalan av arbetslöner. 1
denna bemärkelse kan man saga, att den lagstadgade minimilönen reglerar
konkurrensen i stället för att regleras av den.
På frågan, hur hög minimilönen för en given arbetargrupp i ett
givet distrikt vid eu given tidpunkt skall vara, har såtillvida dock intet
Motioner i Andra hammaren, Nr 238.
3
annat svar vunnits än att den skall vara den lägsta tillfredsställande lönen,
i motsats till den konkurrenslön eller kamplön, som ligger under denna
nivå. Men hur skall nu begreppet »lägsta tillfredsställande» bestämmas
för att ej bli en det rena godtyckets sak och för att ej förlora nödigt
sammanhang med den ifrågavarande näringsgrenens ekonomiska bärkraft
och ekonomiska utvecklingskraft? Det möter naturligtvis inga svårigheter
att bestämma löner, som det vore för arbetarna synnerligen tillfredsstäl¬
lande att emottaga, men för arbetsgivarna alldeles omöjligt att betala
under alla förhållanden. Men å andra sidan finns det utan tvivel sfi un¬
derhaltiga eller av en allt för våldsam konkurrens så svårt betryckta en¬
skilda arbetsgivare, att deras personliga oförmåga att betala vissa minimi¬
löner alldeles icke utgör ett bevis för, att dessa ej gott kunna bäras av
näringsgrenen som ett helt. Enskilda företags tillintetgörande får icke
förväxlas med näringens tillintetgörande.
Den lagstadgade minimilönen är lika höjd över godtycke som över
misstanken att skada näringslivet, då dess storlek bestämmes med hänsyn
till de lägsta, levnadsstandards inom arbetarbefolkningen, vilka innebära
ett skydd för samhället mot dennas fysiska och moraliska försumpning och
pauperisering och samtidigt innebära ett bevarande åt näringslivet av nö¬
dig arbetsduglighet och mottaglighet för yrkesbildning. Stora arbetar¬
gruppers kroppsliga och andliga sjunkande och slutliga hemfallande åt
kronisk arbetslöshet, laster, brott och pauperism är en för samhället oer¬
hört förlustbringande följd av, att vissa lönenivåer varaktigt fastnat nere
vid och under svältgränsen. Samtidigt har näringslivet härigenom för¬
lorat en fond av användbar arbetskraft. Det blir brist på dugliga
arbetare.
Erfarenheten visar, att det icke möter några oöverstigliga svårigheter
att för givna klasser av arbetare samt för givna orter och tidpunkter ut¬
räkna lönebelopp, som tillförsäkra dessa arbetare möjligheter att förse sig
med just tillräckligt av föda, kläder, husrum, hälsovård o. s. v. för upp¬
rätthållandet av fysisk och själslig hälsa och en viss arbetsduglighet. De
fysiologiska och hygieniska vetenskaperna samt erfarenheten inom yrkena
giva oss all nödig hjälp härvidlag. Men det är klart, att en betydelse¬
full skillnad existerar mellan ett inkomstminimum, som är högt nog blott
för ett liv utan avsevärd arbetsverksamhet (detta är fattigvårdens norm)
och å andra sidan ett inkomstminimum, som räcker till för att varaktigt
upprätthålla en given yrkesskicklighet och yrkesverksamhet samt en därmed
sammanhängande kulturnivå uti hemlivet (barnvård och barnuppfostran,
frihet för hustrun att ägna sig åt hemmets vård o. s. v.).
4
Motioner i Andra kammaren, Nr 238.
Vi måste därför skilja mellan existensminimum för ett liv utan avse¬
värd arbetsbörda och de olika existensminima, som betingas av de i olika
yrken behövliga arbets- och levnadsstandards.
Efter detta preliminära angivande av spörsmålets natur vilja vi först
söka antyda, huru kravet på lagstadgad minimilön med nödvändighet fram¬
går ur vår tids allmänna strävan att reglera den ekonomiska konkurrensen
med hänsyn till behovet av skydd för vissa minima av arbets- och levnads¬
standards.
I. Minimilönproblemets sammanhang med en allmän strävan att i viss män
reglera den ekonomiska konkurrensen.
Det allmän- Hur mycket de olika politiska partiernas och över huvud de olika
n<^ninimal-* samhällsklassernas ekonomiska och sociala grundåskådningar än må avvika
standards från varandra, hava de dock åtminstone ett fundamentalt socialekonomiskt
^oumbärliga önskemål eller ideal gemensamt.
medborgar- Varje samhällsklass, som är medveten om att fylla viktiga uppgifter-
inkomst-1 och i nationens liv, fordrar med rätta, att samhällets ekonomiska verksamhet
levnadsför- och förhållanden skola vara så ordnade, att åtminstone de allra flesta med-
hallanden. ]cmmarna av denna samhällsklass under alla normala förhållanden kunna
vinna sin trygga och tillräckliga bärgning genom plikttroget utövande av
sin samhällsnyttiga verksamhet, denna må bestå uti arbete inom jordbruk,
industri eller handel eller uti offentlig tjänst eller vetenskaplig eller konst¬
närlig produktion. Varje politiskt parti fordrar ovillkorligen att samhället
skall, i den här nu angivna meningen, vara organiserat såsom ett gott
hem och ett möjligast tacksamt verksamhetsfält för de befolkningslager, de
klasser av näringsidkare eller arbetare eller samhällsfunktionärer, som det
ifrågavarande partiet företrädesvis, om ock ej uteslutande, representerar.
År man, t. ex., övertygad om, att vissa klasser av jordbrukare eller
industriidkare allvarligt hotas i sin ekonomiska existens genom en mer
eller mindre tillfällig gestaltning av den utländska konkurrensen, och kali-
ner man sig dessutom förvissad om, att deras räddande är ett samhällets
livsintresse Samt att skyddstullar äro rätta medlet härtill, så anbefaller
man väl protektionismen, även om dess betänklighet ur vissa synpunkter
eller skadlighet för vissa andra samhällsklasser måste erkännas. Man reso¬
nerar kanske som så, att det blir eu senare fråga att på lämpligt sätt
kompensera de genom protektionismen mer skadade än gagnade samhälls¬
lagren. Varmed dock ingalunda skall vara sagt, att den moderna protek-
Motioner i Andra kammaren, Nr 238.
5
tionisinen i regel faktiskt grundar sig på en sådan argumentering eller så
lätt låter sig försvaras, som nu i vårt exempel antogs.
Det råder naturligtvis i intet land enighet om den grad av nytta
eller den oumbärlighet, som bör tillskrivas varje särskild, just nu förefint¬
lig social klass; men så långt denna enighet går, finns det otvivel¬
aktigt intet politiskt parti, som ej såsom sitt socialekonomiska ideal upp¬
ställer satsen, att samhällets ekonomiska verksamhet skall vara så ordnad,
att de oumbärliga och nyttiga medborgargrupperna, deras ställning må
vara »låg» eller »hög», tjänande eller ledande, äro i stånd att förtjäna till¬
räckliga inkomster åtminstone för en människovärdig tillvaro samt för ut¬
bildandet och upprätthållandet av verklig duglighet såsom producenter eller
funktionärer. Uti tillfredsställandet av detta krav ligger det enda slut¬
giltiga beviset för att vårt ekonomiska samhällsliv fyller sin egentliga upp¬
gift. Och såtillvida som detta krav icke är fyllt inom ett samhälle, er¬
känner man allmänt, att detta ännu saknar god ekonomisk ordning, upp¬
visar en brist i sin socialekonomiska organisation. Och man torde i regel
även medgiva, att den samhällsnyttiga medborgarklass, vars tjänster icke
inbringa tillräckliga inkomster, med rätta må anse sig vara ekonomiskt
undervärderad och socialt hemlös eller, med andra ord, bristfälligt inorgani¬
serad uti samhällets system av tjänster och återtjänster, arbetsprestationer
och pekuniära vederlag. I
I denna mening socialt hemlösa samhällsklasser ha existerat på alla Vad de
det mänskliga samhällets utvecklingsstadier, vilka kännetecknas genomiQs^h-opps-
produktivegendomens och den politiska maktens koncentration i händerna arbetande
på vissa medborgargrupper med uteslutande delvis eller helt oeh hållet avk}räfarbar
andra. Slaveri och livegenskap äro extrema former av det slags social samhället
lockout, som här avses. Samhällets rättsordning degraderar vissa människor Sprwngligen
eller klasser till blotta produktionsmedel, vilka mer eller mindre full- strävat 'att
ständigt stå till de frias och besittande» eller privilegierades förfogande, nedpressa
Under den långa övergångstiden mellan det första lossandet av livegen- deras
skapens band och det fullständiga förverkligandet av den personliga fri- standards
heten för den egendomslöse lönarbetaren blevo dennes lön och levnads¬
standard systematiskt hindrade att stiga över vissa låga traditionella nivåer
genom en samverkan av feodala rättsläraningar, skrånas monopolistiska strä¬
vanden, lagstiftningens och myndigheternas löneregleringsåtgärder samt
merkantilsystemets lönepolitik. Man gjorde det straffbart att giva och
emottaga arbetslöner utöver vissa i lag angivna eller av myndighet fast¬
ställda maximibelopp och eftersträvade på alla sätt att göra arbetskraften
så prisbillig som möjligt för arbetsgivarna. Uppfattningen, att arbets-
6
Motioner i Andra kammaren, Nr 238.
Då närings¬
friheten in¬
fördes, stad¬
fästes dog¬
men om nöd¬
vändigheten
att låta den
oreglerade
konkurren¬
sen hestäm-
m.a arbets¬
lönernas
minima.
kraften på sin höjd behövde räcka till för ett naket fysiskt existensmini¬
mum och att detta slags maximilön vore den nationalekonomiskt fördel¬
aktigaste, växte till slut, under 1700- och 1800-talen, definitivt fast uti
de besittande och styrande samhällsklassernas medvetande.
Det system av allmänt legalt ingripande uti det ekonomiska, samhälls¬
livet, som är känt under beteckningen merkantilsystemet, visade sig ju
slutligen vara alldeles ohållbart under de helt nya och oförutsedda pro¬
duktionsförhållanden, vilka uppstodo och utvecklades mellan mitten av det
18:de och mitten av det 19:de århundradet och som framförallt känne¬
tecknas genom maskinteknikens, ångdriftcus, fabrikssystemets och stor¬
driftens överhandtagande. Näringsfriheten blev i sinom tid införd. Fri
egendom, fri företagsamhet, fri konkurrens, fria avtal blev tidens national¬
ekonomiska lösen, dikterad av den nya klassen av storkapitalistiska företags¬
ledare. Dessa hade nämligen nu genom erfarenheten funnit, att dessa
»friheter» utgjorde just vad de behövde för att bäst främja sina privat¬
ekonomiska intressen. Och såsom ledande klass, men utan verklig för¬
måga att blicka ut över den egna intressesfärens råmärken, satte de ett
obetingat likhetstecken mellan dessa sina privatekonomiska intressen och
de allmänna, nninuui/ekonomiska intressena.
Aven för de egendomslösa, tjänande kroppsarbetarna (och lägre
intelligensarbetarna) påstods nu fri egendom, fri företagsamhet, fri kon¬
kurrens och fria avtal vara det allena saliggörande! Varför? Därför att
det snart visat sig, att den fullt fria konkurrensen bland arbetarna och
de fria personliga avtalen mellan lönarbetare och stordriftens ledare nu¬
mera minst lika effektivt höllo ned arbetslönerna, vid och under existens¬
minimum som lagar och förordningar och gamla ofrihetstraditioner till¬
förene förmått göra.
Tack vare denna för arbetsgivarna så glädjande, men för arbetarna
så nedslående upptäckt, blevo de förra nu de mest övertygade och ihär¬
diga motståndare till varje slag av reglering av konkurrensen just inom
arbetarvärlden. Man bekämpade så väl den frivilliga som den lagstadgade
regleringen av arbetarnes inbördes konkurrens och vände sig framförallt
mot fackföreningarna, kollektivavtalen, arbetarskydd slagstiftningen och allt
direkt eller indirekt överhetligt fastställande av minima för arbetslöner.
Att tala om lagstadgade minimilöner till skydd för lägsta människovärdiga
och samhällsgagneliga levnadsstandards bland stordriftens hemarbetare,
fabriks- och verkstadsarbetare och utearbetare, det vore ju att rubba själva
den urgamla grunddogmen om den nationalekonomiska nödvändigheten och
Motioner i Andra kammaren, Nr 238.
gagnelighet^ av de lägsta arbetslöner, som en ohejdad konkurrens bland
arbetarna kan framtvinga.
Men faktiskt är denna gammalliberala dogm nu störtad genom så Närings-
väl ekonomisk som legislativ praktik, liksom tidigare skett med dogmerna s/narftkede
om arbetarskyddslagstiftningens, fackföreningsrörelsens och de kollektiva kännetecknas
arbetsavtalens oförenlighet med »industriens bestånd» och samhällets eko- tillLZnde
nomiska välfärd. Och detta har hänt uti ett oupplösligt sammanhang med privat och
hela den stora nationalekonomiska och legislativa utvecklingsrörelse, som referin^av
sedan mitten av 1800-talet mer och mer avlägsnat oss från näringsfrihetens konkurren-
och den ekonomiska liberalismens ursprungliga principer och praktik. Zrbetsmark
Det har öppnats många och breda brescher i frikonkurrensens, avtals- nåderik
frihetens, företagsfrihetens system; och detta har steg för steg komplette¬
rats genom ett system för konkurrensens reglering. Samhällets målsmän
så väl som de stora huvudgrupperna av ekonomiska intressenter ha upp¬
täckt, att den fullständigt obundna, konkurrensen inom den moderna stor¬
driften oundvikligen leder till en privatekonomiskt ruinerande och samhälls¬
ordningen upplösande priskamp utan gräns, och att det därför, på den fria
organisationens väg eller på lagstiftningens, måste resas gränser för kon¬
kurrensens prisnedtryckande verksamhet. Det måste fastställas minima av
priser och levnadsstandards, som konkurrensen under givna produktions¬
tekniska förhållanden ej får ytterligare nedpressa. Eljes förfelar närings¬
livet sin egentliga uppgift, som icke torde vara blott och bart att fram¬
bringa största möjliga varumängder till lägsta möjliga priser, utan hänsyn
till hur producenternas och konsumenternas inkomstförhållanden härvid
gestalta sig. Vi arbeta dock för att kunna leva som människor. Vi ha
icke efter årtusendens utvecklingskamp blivit människor för att slutligen
låta oss förvandlas till viljelösa kugghjul i ett produktionsmaskinen, som
går sina egna vilda vägar, i stället för att tjäna våra kulturella syften.
Därför ha vi, sedan näringsfriheten givit oss den moderna stordriften
och storkonkurrensen, sett oss nödsakade att inom näringsfrihetens och
konkurrensfrihetens ram bereda plats för näring sorganisation och kon¬
kur rensr eg le ring. Den ursprungliga ekonomiska liberalismens principer ha
delvis skjutits åt sidan, under det att vi med vår ekonomiska samhälls¬
byggnad inkorporerat den moderna, »solidariska» agrar- och industri-
protektionismen samt ring-, kartell- och trustväsendet, arbetarskydds-
lagstiftningen, fackföreningsrörelsen, arbetsgivareföreningar, kollektivavtal,
obligatorisk skiljedom i lönstrider, lagstiftning om minimilöner.
Protektionismen bryter med frikonkurrensens princip vad utrikes¬
handeln beträffar — låt oss säga i bästa fall för att mot en mördande
8
Motioner i Andra kammaren, Nr 238.
utländsk konkurrens skydda inhemska näringar och befolkningsklasser.
I själva verket var ju frihandeln ett av de äldsta och mest fundamentala
krav, som framfördes av näringsfrihetens liberala förkämpar. Ring-, kar¬
tell- och trustväsendet bryter med frikonkurrensens princip vad beträffar
priskampen mellan de moderna jätteföretagen inom en och samma pro¬
duktionsgren och ger denna senare slutligen en fast landsorganisation, ej
sällan med uteslutande av all konkurrens på den nationella marknaden
och ofta även ett gott stycke utanför denna. Arbetarskydd slagstiftningen
bryter med det fria avtalets och företagsfrihetens principer genom att före¬
skriva en maximalarbetsdag att börja med för barn, unga personer och
kvinnor samt genom att fastställa och medels inspektion genomdriva vissa
sanitära minima för arbetsförhållandena inom industriella och andra före¬
tag. Fackföreningar och arbetsgivarförening ar reglera konkurrensen bland
lönarbetare inbördes och bland arbetsgivare inbördes och möjliggöra bin¬
dande kollektivavtal, uti vilka, från arbetarnas synpunkt sett, de minimi-
betingelser äro angivna, som för viss tid framåt måste bli gällande i kom¬
mande arbetsavtal. Genom skiljedom i lönstrider sättes en gräns för an¬
vändandet av den fria kampen mellan arbetare och arbetsgivare såsom
lönregleringsmedel. Den brutala och ofta samhällsfördärvliga ekonomiska
kraftmätningen mellan parterna i arbetsavtalet ersättes genom ett offent¬
ligt skiljedomsförfarande, som utmynnar i lön- och arbetsbestämmelser,
vilka för viss tid äro fastställda med laga kraft och verkan. Härifrån är
steget icke långt till vissa arter av lagstiftning om minimilön — såsom vi
nedan skola ha tillfälle att närmare visa.
Avgörande Om vi fråga oss, vilka de mäktiga orsaker kunna vara, som på detta
varifvissa under de senaste årtiondena i grund förändrat just den fria konkur-
frikonJeur- rensens verkningssätt och så väsentligt minskat dess verksamhetsområde,
rensens verk- pan svaret uppenbarligen icke bli annat, än att det är dels de konkurre-
\tordriften, rande parternas och dels hela samhällets välförstådda ekonomiska och
icke minst gociaia intressen, som härvid talat ett så övertygande språk, att alla förut-
hållandena fattade meningar fått vika. Arbetare och företagsledare kunna ej undgå
beträffar. förstå, att de ha rätt och plikt att bryta frikonkurrensens dogmer i
stycken, då detta visar sig vara ett villkor för sådana ekonomiska anord¬
ningar, som allena kunna tillförsäkra dem välstånd och trygghet. Stats¬
makterna, då de ej nedsjunkit till verktyg i enskilda intressegruppers
händer, börja förstå något om sin plikt att på alla punkter upprätta
och värna minima av människovärde och kultur, icke minst då dessa
hotas därigenom, att intressenterna i arbetsmarknaden föra sin priskamp
på ett mot varandra inbördes och mot samhället hänsynslöst sätt.
Motioner i Andra kammaren, Nr 238.
9
Samhällets skyddande mot frikonkurrensens otvetydiga tendenser att
nedbryta socialt oumbärliga minima av löner och levnadsvillkor nödvändig¬
gör en ny, tidsenlig form av det organiserade samhällets självförsvar mot
den ekonomiska anarkien och har tagit gestalt uti den nya art av stats¬
verksamhet, som vi kalla socialpolitik. Minimilönpolitiken är intet annat
än den form av socialpolitik, som senast börjat framtvingas av de för¬
därvliga verkningarna på hela samhället så väl som på de kämpande par¬
terna, då dessa utgöras av storindustrialismens arbetare och arbetsgivare
invecklade i ett utsvältnings- eller utmattningskrig, vars föremål är minimi-
betingelserna uti arbetsavtal. Härom vittnar ju på otvetydigt sätt — för
att anföra blott ett exempel — den engelska lagen om minimilöner i sten¬
kolsgruvor av den 29 mars 1912, vilken befanns utgöra enda sättet att få
slut på en samhällsfördärvlig arbetstvist, som hade sin grund uti arbetar¬
organisationernas oryggliga beslut att få till stånd just vissa minimi-
bestämmelser uti lönavtalen.
II. Den lagstadgade minimilönens nationalekonomiska innebörd.
Det invändes naturligtvis från arbetsgivarhåll, att ingen numera vill Invändnin-
bestrida berättigandet av vissa former av socialpolitiskt ingripande till 9™ Reglera.
skydd för vissa, särskilt svaga arbetargruppers levnadsstandards, men att de minimi¬
kravet på lagstiftning om minimilöner är något nytt och oerhört och att loner
just detta krav innebär ett dödshugg mot näringslivets själva livsnerv.
Denna invändning skulle med visshet låtit förutsäga sig, om den icke
redan blivit hörd mångfaldiga gånger; ty detta är den invändning, som
från flertalet arbetsgivare och med dem likasinnade städse rests, då ett
nytt steg, vilket som helst, har måst tagas för socialpolitikens utveckling
i enlighet med det praktiska livets sig oavlåtligt förändrande gestaltning.
»Det ptaktiska livets män» äro alltid de sista att upptäcka en del prak¬
tiska realiteter — nämligen sådana som de tro sig ej ha intresse av att
upptäcka. Den ekonomiska privatpraktikens heroer och epigoner äro med
nödvändighet alltid hårt fjättrade vid rena privatintressen — inbillade
såväl som verkliga — och göra sig därför ofta i det längsta skyldiga till
en mycket orealistisk syn på politiska frågor, uti vilka det allmännas in¬
tressen icke i allo sammanfalla med vissa privata ekonomiska egendoms-
och ledareintressen.
Om man med invändningen, att kravet på varje slags direkt eller
indirekt legalt stadgande om minimilöner är något »nytt och oerhört»,
menar, att detta förslag till sin principiella innebörd faller helt utanför
Bihang till Riksdagens protokoll 1013. 4 samt. 03 höjt. (Nr 238.) 2
10
Motioner i Andra kammaren, Nr 238.
all vår tids legislativa och fria organisatoriska praktik på det ekonomiska
området, så förnekar eller förbiser man ju, som jag visat, helt enkelt sol-
klara fakta. Den protektionistiska teoriens egentliga innebörd och mening-
är det indirekta fastställandet av miniminivåer för vissa den inhemska
produktionens varupriser på den inhemska marknaden. Tullen skall till¬
försäkra dessa varupriser ett visst höjdläge över den öppna världsmarkna¬
dens priser. Och det är i sista hand alls icke dessa inhemska varupriser,
som intressera protektionisten, utan de ifrågavarande producenternas in¬
komster. Det är dessa han vill hålla uppe över vissa minima av bärgning,
därigenom att han tullskyddar produkterna. Kartellerna och trusterna äro
direkt prisregi erande och därigenom indirekt inkomstreglerande organisa¬
tioner av nationell omfattning. De avskaffa eller begränsa konkurrensen
såsom pris- och inkomstregulator, därför att den visat sig icke respektera
de minima av räntabilitet eller inkomster, som produktionens ledare anse
nödvändiga. Fackföreningar och arbetsgivarföreningar ha enahanda syfte.
Skillnaden mellan dem inbördes är blott den, att fackföreningarna söka
direkt inverka på medlemmarnas inkomst (arbetslönen), under det att för
arbetsgivareföreningarna arbetets pris närmast är en produktionskostnads-
fråga och i andra hand en fråga om deras varors försäljningspriser samt
först därigenom berör frågan om föreningsmedlemmarnas inkomster. Dock
är det naturligtvis ytterst dessa allena, som saken egentligen gäller.
Det är svårt att fatta, varför klokt anordnade, direkta eller indirekta
lagstadganden om minimilöner för kroppsarbetare skulle innebära »ett
dödshugg mot vårt näringslivs själva livsnerv», dä denna »livsnerv» icke
längre utgöres av den oreglerade konkurrensen och då protektionism, kar¬
tellbildning, trustväsen och arbetsgivareorganisationer eller fackföreningar
icke ha visat sig besitta någon sådan fruktansvärd innebörd. Enda möj¬
ligheten vore, att »vårt näringslivs livsnerv» skulle bestå uti intet annat
än arbetsgivarnas makt och rätt att pressa ned just arbetslönerna hur
mycket som helst. Detta skulle vara ett öppet erkännande av den goda
gamla tidens goda gamla princip om att arbetslönerna aldrig kunna vara
för låga. Överflyttad till vår tids faktiska förhållanden skulle denna
sköna maxim innebära, att alla priser och inkomster erkännas behöva
legalt eller annorledes skyddade minima, dock med undantag för arbets-
priserna, arfotarinkomsterna. Man kan blott anmärka, att arbetarbefolk¬
ningen i sanning borde vakna upp till Has,smedvetenhet inför en national¬
ekonomisk dogmatik, som utpekar just deras samhällsklass såsom den enda
från en rationell reglering av konkurrensen principiellt uteslutna.
Till omväxling med talet om den »fria» (men i själva verket så
starkt reglerade) konkurrensens nödvändighet för vårt ekonomiska sam-
Motioner i Andra kammaren, Nr 238.
11
hällsliv, plägar man orda om »lagen för utbud och efterfrågan» och »kon¬
junkturerna». Arbetslönerna måste regleras uteslutande genom utbud och
efterfrågan i arbetsmarknaden. De legalt reglerade minimilönerna omöj¬
liggöras av de oupphörliga prisfluktuationerna och av konjunkturerna,
»som ej kunna regleras genom mänskliga beräkningar». »Lagen för utbud
och efterfrågan» är emellertid identisk med dogmen om, att alla priser
och inkomster regleras och måste regleras av intet annat än den fullstän¬
digt fria konkurrensen mellan utbj ridare inbördes och efterfrågare in¬
bördes, och är således grundligt vederlagd av erfarenbeten. Samma öde
har redan vederfarits läran om människans oförmåga att reglera konjunk¬
turerna. De sista årtiondenas ofantliga framsteg uti allmän affärsorganisa¬
tion och särskilt bankorganisation ha naturligtvis icke kunnat vara lik¬
tydiga med en total bortorganisering av den storindustriella och agrariska
produktionsanarki, som ligger till grund för de konjunkturväxlingar, vilka
sedan 1815 återkommit ungefär vart nionde år. Det är dock inom
nationalekonomiska kretsar allmänt erkänt, att vi gjort mycket väsentliga
framsteg uti konsten att mildra och varsamt avveckla kriserna och att
sålunda steg för steg minska deras skadliga verkningar uti det ekonomi¬
ska samhällslivet. En jämförelse mellan förloppet av kriserna 1847, 1857,
1866 och 1878 å ena sidan samt 1882, 1891, 1901 och 1907 å andra
sidan styrker denna uppfattning. Men den gamla goda läran om vår
totala vanmakt inför konjunkturväxlingarna är naturligtvis bra att ha, då
man skall bevisa, hur förskräckligt »orealistiskt» förslaget om legalt regle¬
rade minimilöner är. En del okunniga bli säkerligen imponerade. Och
de, som under alla förhållanden vilja tro på de legala minimilönernas
omöjlighet, låta sig säkerligen icke störas av argumentets svaghet.
Obenägenheten, särskilt bland arbetsgivare och doktrinära konkur- Missuppfatta
rensteoretiker, att ägna frågan om legalt reglerade minimilöner en opartisk nfndJffin\rj
och sorgfällig granskning, är dock icke betingad ensamt av det privat- innebörden
ekonomiska intresset uti möjligast låga arbetslöner eller av en vidskeplig leradé
föreställning om frikonkurrensens okränkbarhet och okränkthet. Härmed minimilöner.
intimt sammanhängande falska föreställningar och missledande påståenden
om den verkliga innebörden av legalt reglerade minimilöner spela även¬
ledes en stor roll uti debatten. Det är ju en gammal erfarenhet, att man
gärna föreställer sig och utmålar ett osympatiskt förslag så avskräckande
och orimligt som möjligt. Detta förfarande har onekligen den fördelen,
att det underlättar vederläggningen. Men å andra sidan blir denna värde-
ös, alldenstund den icke träffar det verkliga föremålet för debatten.
12
Motioner i Andra kammaren, Nr 238.
Mycket vanligt är, att man icke klargör för sig eller fasthåller, att
minimilöner avse minima av löner, utan att man argumenterar som om
det vore fråga om genomsnittslöner, normallöner eller t. o. in. maximi¬
löner eller alla lägen av arbetslöner över huvud. Bakom denna begrepps¬
förvirring ligger ofta en mer eller mindre oklar föreställning, att de legalt
reglerade minimilönerna med något slags oemotståndlig nödvändighet måste
bli de enda gällande. Kanske det är begreppet »legal» eller »lagstadgad»,
som suggererar denna uppfattning.
Såsom direkt mot fackföreningarna och arbetarna riktade skrämskott
verka de i diskussionen regelmässigt uppdykande påståendena, att de legala
minimilönerna skulle förlama fackföreningsrörelsen samt tvinga arbets¬
givarna att utkräva lagstadgade minimiprestationer av arbetarna och att
massvis afskeda dessa i kristider.
Vår redogörelse för de föreliggande erfarenheterna av legalt regle¬
rade minimilöner skall ådagalägga, att den legala regleringen städse för¬
utsätter och samverkar med, fackföreningarna, då dessa äro förhanden och
äro möjliga att åstadkomma. Endast då detta icke är fallet, såsom bland
vissa klasser av hemarbetare, verkar den legala regleringen fullt oavhängig
av fackföreningar, men likväl icke oavhängig av arbetarnas eget med¬
bestämmande. Det legala fastställandet av minimilöner innebär eu legalt
reglerad, organiserad medverkan av arbetare och arbetsgivare och, då så¬
dana finnas, av fackföreningar och arbetsgivarföreningar vid minimilön¬
höj dens bestämmande samt överlämnar principiellt all den övriga regle¬
ringen av lönerna åt arbetarne och arbetsgivarne och deras organisationer
ensamma.
Att arbetsgivaren måste utkräva en minimi prestation såsom vederlag
för en minimilön — vare sig denna senare fastställts ensidigt av arbets¬
givaren själv eller genom kraftmätning mellan fackförening och arbets¬
givarförening eller genom ett lagstadgat förfarande — det är ju en privat¬
ekonomisk och nationalekonomisk nödvändighet, som städse förefinnes och
således alldeles icke tillkommer genom en minimilönlagstiftning. Den enda
särskilda meningen, som kunde ligga bakom skrämfrasen om »stadgandet
av in i ni miprestationer», då den legalt reglerade minimilönen införes, torde
väl vara den, att arbetsgivarna skulle kräva samma legala skydd för mi-
nimiprestationerna som arbetarna för minimilönerna. Detta krav är natur¬
ligtvis teoretiskt berättigat och står i viss överensstämmelse med minimi¬
lönlagstiftningens principer. Frågan är blott, huruvida arbetsprestatio¬
nerna låta sig mätas och kontrolleras lika opartiskt och exakt som
arbetslönens storlek. År detta ej fallet och har arbetsgivaren vid
arbetsprestationens uppskattning möjlighet att förfara godtyckligt, så före-
Motioner i Andra kammaren, Nr 238.
13
ligger visserligen eu mycket real fara för arbetaren — en fara, som dock
torde förefinnas i ungefär lika hög grad utan minimilönlagstiftning och
mot vilken det tydligen vore lagstiftarens skyldighet att söka skydda
arbetaren genom att sörja för effektiv offentlig kontroll över beräkningen
av rninimiprestationerna. Bortsett från rent godtycke å arbetsgivarens
sida, föreligger ju alltid möjligheten, att denne vid införandet av legalt
reglerade minimilöner skulle passa på att till sin fördel öka kvantiteten
och kvaliteten av den arbetsprestation, som hade att motsvara minimilönen.
Men därmed äro vi ju inne på frågan om minilönens belopp vid varje
särskild tidpunkt i varje särskilt yrke — en fråga som är helt och hållet
skild från spörsmålet om den lagstadgade minimilönens allmänna princi¬
piella innebörd.
Vad slutligen beträffar hotelsen, att arbetsgivarna vid det plötsliga
omslaget från god till dålig konjunktur skulle nödgas att massvis avskeda
arbetare, i fall lagstadgade minimilöner existerade, så måste ju först er¬
inras därom, att arbetarna under inga förhållanden äro skyddade mot
vilka massavskedanden som helst, som kunna synas arbetsgivarna befogade
och för dem fördelaktiga uti eu given situation. Något nytt och för den
legala minimilönen utmärkande är det således icke heller i detta fall fråga
om. Det gäller endast att noga pröva, huruvida den legala regleringen
av minimilöner skulle öka detta fruktansvärda onda, som heter lönarbe¬
tarens oförskyllda arbetslöshet, eller huruvida den icke snarare skulle inne¬
bära en särskild möjlighet att bekämpa detsamma eller att mildra dess
verkningar på arbetarens ekonomi. En sådan undersökning måste inne¬
bära ett försök att utröna den lagstadgade minimilönens verkliga national¬
ekonomiska innebörd — dess nationalekonomiska möjlighet och verkningar.
Lagen för arbetslönens bestämmande genom fri konkurrens är i Lönbildning
första hand att betrakta såsom ett specialfall inom den allmänna lagen prisbildning
för prisbildning under fri konkurrens — likvisst med undvikande av all under fn
orealistisk dogmatik om, att lönbildningen icke alls skulle vara något annat konkwrrens-
än vanlig prisbildning. Vi ha således att göra med en grupp av kon¬
kurrerande utbjudare (i detta fall arbetare, som utbjuda sina arbetspre¬
stationer) och en grupp av konkurrerande efterfrågare (i detta fall arbets¬
givare, som efterfråga dessa arbetsprestationer). Alla generella pris- och
lönteorier stödja sig nu på antagandet, att varje utbjudare på förhand
har bestämt, men sannolikt hemlighåller, ett mmmfpris. Erhåller han ej
åtminstone detta, så avstår han den gången hellre alldeles från att sluta
något avtal. År han arbetare, så går lian således hellre arbetslös tills vidare,
än att underskrida den av honom som nödvändig ansedda minimilönen.
Konkurrens-
lön och
samhälls¬
intresse.
14 Motioner i Andra kammaren. Nr 238.
Men hans strävan är naturligtvis att få till stånd ett avtal, som ger honom
så mycket som möjligt utöver minimilönen. På samma sätt måste vi
antaga att varje efterfrågare har bestämt sig för ett maximipris, d. v. s.,
om han är arbetsgivare, en maximilön. En självklar sak är att, inom ett
givet fack och vid ett givet tillfälle, ingalunda alla arbetare ha samma
minimipris på sin arbetskraft, ty detta bestämmes delvis av en mångfald
växlande privata förhållanden i arbetarens liv; och ej heller ha alla de
konkurrerande arbetsgivarna precis lika goda produktionsmetoder och av¬
sättningsmöjligheter, som bestämma deras maximianbud för arbetskraft.
Vid fullständigt fri konkurrens kan dock blott ett pris på viss arbetspre¬
station bli gällande i en given marknad vid ett givet tillfälle. Den för
hela arbetsgivaremassan minst nödvändiga eller »räntabla» arbetare, som
över huvud får anställning, anses vanligen bestämma lönens storlek för
alla arbetare, i det att denna blir just så hög, som den honom anställande
arbetsgivaren i maximum vill betala, hellre än att undvara honom.
Hur förhåller sig nu denna, av en fullt fri konkurrens bestämda
lönhöjd till arbetarnes levnadsvillkor och till samhällsintresset? Frågan
kan besvaras endast om vi få antaga, att arbetarnes levnadsvillkor äro
någorlunda fixerade genom sedvana samt att icke vilken sådan levnads¬
standard som helst är av samma betydelse ur samhällets välfärdssynpunkter.
Det behöver icke här särskilt bevisas, att erfarenheten till fullo berättigar
båda dessa antaganden.
Varje typ av kroppsligt och själsligt människovärde, yrkesduglighet
och medborgarduglighet har vid en given tidpunkt i ett visst land sitt
givna minimum av produktionskostnad. Under det priset kan den »varan»
icke produceras — lika litet som någon vara i ordets egentliga mening
kan produceras under en viss kostnadsnivå.
Skillnaderna mellan varan arbetskraft och andra varor äro många¬
handa och de mest djupgående, som finnas i det ekonomiska samhällslivet.
Ingen vara är självändamål. Varje art av arbetsprestation, liksom varje
manufakturvara, har sitt värde och pris blott så länge det ekonomiska
behov existerar, som den tillfredsställer indirekt eller direkt. Men varan
arbetsprestation är oskiljaktig från arbetaren såsom person och medborgare,
och denne är självändamål. Därför måste det alltid vara självändamål att
hålla arbetsprestationens minimipris uppe vid den nivå, som ännu eko¬
nomiskt möjliggör arbetarens fullt människovärdiga liv; då det däremot är
alldeles likgiltigt hur mycket materiella varor sjunka i pris, så snart inga
värdefulla medborgargrupper därigenom bli ohjälpligt skadade. Priset per
styck för manufakturvaror har blott ett indirekt sammanhang med in-
15
Motioner i Andra kammaren, Nr 238.
komsternas storlek. Arbetarens veckolön däremot är i sig själv en art av
inkomst, vars storlek och köpförmåga vid varje tidpunkt oåterkalleligen
bestämmer möjligheterna för materiell och andlig kultur inom nationens
stora flertal.
. . Då arbetarens minimipris på sin arbetsprestation sammanfaller med
minimum av produktionskostnad för hans eget och hans familjs människo¬
värdiga liv och hans barns uppfostran till goda producenter och med¬
borgare, är skyddandet av detta minimipris alls icke någon arbetarens
exklusiva privatangelägenhet, utan en samhällsangelägenhet av den mest
vitala art. Att lönen nedtryckes under detta minimipris är en samhälls-
oiycka och ett brott mot all förnuftig ekonomisk samhällsordning. Om
samhället tillskriver arbetsgivarne rätten att för sin vinnings skull och
därför att det innebär ett tillämpande av den fria konkurrensens prin-
npev, nedpressa arbetslönen under ett sådant minimum, då är samhället
sa väl xörnuftets och kulturens som arbetarklassens självdeklarerade fiende
och skall för visso gå en stormig och oviss framtid till mötes.
tinnes ^då ingen annan väg, än den legalt reglerade minimilönens, Lönkampen
ut ur denna återvändsgränd, i vilken de ägandes och ledandes ekonomiska mf'llan ar\e’
egoism och frikonkurrensen i förening med stordriften inspärrat det mo-
derna samhället.'' Anda alternativet är ju den fria kampen mellan arbets-nes^9a-nisa-
givarnes och arbetarnes organisationer. Låt oss ett ögonblick taga detta
botemedel i betraktande särskilt ur minimilönfrågans synpunkter.
De tvenne »konkurrensfält», som utgöras å ena sidan av den mo¬
derna stordriftens arbetsgivare och å andra sidan av dess arbetare, äro
enligt erfarenheten så olikartade, just ur synpunkten av konkurrensens
möjliga och faktiska verkning ar, att arbetarne i regel med nödvändighet
bil nedpressade till och under vissa låga minimipriser, under det att ar-
etsgivarne ofta kunna tillförsäkra sig tillräckligt många arbetare utan att
till en enda behöva betala maximipriset. Förmågan att kontraktera är
nämligen så ytterligt olika bland stordriftens ledare och dess kropps¬
arbetare. De fördelar, som ligga i en fullständig kännedom om varu- och
arbetsmarknadens läge samt i förmåga att utan stor ekonomisk olägenhet
uthärda uppskov med avtalets ingående och i en allmän social makt eller
myndighet, äro helt på arbetsgivarnes sida. Även då efterfrågan på ar¬
betskraft for tillfallet överflyglar utbudet, skola sådana mäktiga, målmed¬
vetna och rutinerade kontraktörer förstå att delvis hemlighålla situationens
gynnsamhet för arbetarne och att i bästa fall låta mycket måttliga och
tämligen godtyckliga förbättringar av sedvanliga löner ersätta det verkliga
konkur renspriset på arbetsprestationerna.
16
Motioner i Andra kammaren, Nr 238.
Den moderna storproduktionens arbetare åtnjuter sällan den fulla
fördelen av den fria konkurrensen, då konjunkturen verkar för honom
Gynnsamt. Han har däremot all utsikt att på ett förkrossande sätt och
för låno- tid skadas av den fria konkurrensen, då konjunkturerna äro för
honom "ogynnsamma, ty då behärskas arbetsmarknaden av egendomslösa,
med total inkomstlöshet hotade människors okontrollerade, oskyddade,
individuellt varierande, av fattigvård och allehanda nödjälpsutyägar ytter¬
ligare nedpressade minirnianbud för tryggandet blott för tillfället av det
nakna uppehället. Det blir svårt, om ej ofta omöjligt, att sedan under
bättre konjunktur, återvinna den sålunda förlorade högre lönenivåen och
kanske också genom arbetsbrist och nöd minskade arbetsdugligheten eller
o-enom beröring med fattigvården nedpressade självkänslan.
I ett konkurrensfält av denna art måste fackföreningarna söka lösa
sin uppgift att uti kamp mot arbetsgivareföreningarna upprätta och för¬
svara de för samhället som ett helt så väl som för arbetarklassen tjän¬
ligaste löneminima. , . , .,
Det är ju otvivelaktigt genom erfarenheten rikligen bevisat, att
många fackföreningsledare kunna förvärva de insikter och den skicklig et
som" underhandlare, varigenom de vid lönavtals. uppgörande bil någorlunda
jämnställda med arbetsgivarne; och fackföreningarnas arbetslöshets- och
strejkfonder möjliggöra ju för arbetare att till en viss grad halla ut i
väntan på mer gynnsamma avtal, än arbetsgivarne först vilja samtycka
till. Men arbetarnes ekonomiska svaghet som klass, relativt till arbets-
o-ivarnes ekonomiska maktställning, kvarstår dock oförändrad, btriden blir
därför fortfarande ytterst ojämn. Och erfarenheten lär oss dessutom, att
förmågan av organisation är mycket olika inom skilda delar och lager a\
arbetarvärlden. Kvinnor, hemarbetare och jordbruksarbetare kunna i rege
omöjligt uppvisa samma organisationsförmåga som t. ex. de stora fabriks¬
industriernas manliga arbetare. .
Som allmän regel gäller, att organisationsförmågan ar mindre, ju
lägre levnadsstandard och obestämdare minimifordringar eu arbetargrupp
har — d. v. s. då i själva verket behovet av organisationens makt för
höjandet och stödjandet' av levnadstandard och minimifordnngar är som
störst. Det står därför näppeligen i fackföreningsrörelsens makt att någon¬
sin ensam giva sund ordning och stadga åt just de ekonomiskt svagastes
löneförhållanden. Och vad fackföreningarna över huvud kunna vinna av¬
skydd för anständiga löneminima, det måste vinnas under ständig, ojämn
kamp och försvaras genom ständig, kostsam krigsberedskap.
År det då, som så ofta påstås från arbetsgivarehåll, fackföreningar¬
nas fel. om samhället måste leva i nästan ständig ekonomisk ofred och
Motioner i Andra hammaren, Nr 238.
17
stundom får vidkännas oberäknelig ekonomisk och social skada under deras
ansträngningar att lösa denna fruktansvärt svåra uppgift? Felet ligger
väl snarare däri, att samhället överlämnar åt fackföreningarna att, utan
nödigt stöd av samhället självt, lösa en ofrånkomlig samhällsuppgift.
Den direkta eller indirekta legala regleringen av minimilöner utgör
det närmast liggande och närmast erforderliga samhällsstödet för arbeta¬
ren i hans kamp för en tillräcklig inkomst; men det överflödiggör natur¬
ligtvis pa intet sätt fackföreningsrörelsen, då denna över huvud låter sig
åstadkomma. Lika självklart är att den lagstadgade minimilönen, då den
berör yrken, inom vilka organisationer finnas, icke kan förbli utan infly¬
tande på dessas och deras kampmetoders, arbetsgivarföreningarnas så väl
som fackföreningarnas, legala ställning.
Arbetslönerna utgöra naturligtvis inom olika näringsgrenar mycket Den lagstad-
olika andelar av varornas totala produktionskostnader. Men i allmänhet m^ne^och
åro arbetslönerna en stor del, ofta den största delen. Det kunde därför näringarnas
vid första påseendet förefalla, som måste det bli en mycket avsevärd skill'^kostnad™'
nåd mellan produktionskostnader med och utan fasta minimilöner. Arbets¬
givarna pläga också, vid diskussion om den lagstadgade minimilönen,
genast komma fram med påståendet, att denna »måste bli synnerligen
betungande för industrien». Detta är likväl alls ingen självklar sak för
den som förstår vad det här egentligen är fråga om. Vad erfarenheten
beträffar, har den icke bekräftat satsen, om i denna inlägges en förnuftig
* i • -i . oo O
mening, men väl visat att den är synnerligen tvetydig.
Det finnes två sätt att producera: med underbetalad arbetskraft och
med val betalad arbetskraft. Det förra sättet är i det moderna samhället
varken svårt att tillämpa eller sällsynt — så mycket torde i det föregå¬
ende ha ådagalagts, och faktum är ju för övrigt ganska allmänt känt och
erkänt (även bland dem som icke hylla Karl Marx’ teorier om arbetslön
och kapital).
En industri, som faktiskt lever på att för sä lågt pris sälja varor,
att vid deras produktion arbetarna ej kunna erhålla tillräckligt höga löner
för att varaktigt upprätthålla sin arbetsduglighet eller tillräckligt för den¬
nas nödvändiga stegring och ett människovärdigt levnadssätt, en sådan
industri blir »betungad», i bemärkelsen konkurrensoduglig, om dessa arbets¬
löner göras olagliga och om industrien icke samtidigt genom tekniska eller
organisatoriska förbättringar eller rent av genom användandet av högre
kvalificerad och mer produktiv arbetskraft till relativt höga löner kan
åter reducera produktionskostnaderna till den gamla, låga nivåen (vilken
vi för argumentets skull antaga under inga förhållanden får överskridas).
Bill alu! till Riksdagens protokoll 1913. 4 samt. 98 käft. (Nr 238.) 3
18
Motioner i Andra hammaren, Nr 238.
Men det är ju klart, att en sådan industri bör med varsam men fast hand
av samhället utrotas, om den icke kan på något av de angivna sätten höja
sin parasitiska produktionsmetod. Och det är lika klart, att den bör
tvingas att höja sin produktionsmetod, om detta höjande är möjligt, men
icke sker frivilligt, ingenting kan vara önskligare, än att sådana industrier
»betungas» med lagstadgade minimilöner.
Att eu näringsgren producerar med fullt betalad arbetskraft inne¬
bär, att dess teknik, organisation och avsättningsförhållanden äro så ord¬
nade att företagen kunna bära skäliga produktionskostnader och samtidigt
avkasta skälig vinst åt sina ledare. Till denna förmåga att bära skäliga
produktionskostnader hör främst förmågan att betala arbetslöner, som inom
de olika graderna av fackskicklighet till fullo betala dennas produktions¬
kostnader samt i övrigt äro fullt förenliga med upprätthållandet av sunda
levnadsstandards inom alla de arbetarlager, som tjäna näringen. De
näringsidkare, som höja sig till denna standard, tillfredsställa redan de
krav, som en minimilönlagstiftning skulle ha till uppgift att ställa på dem.
De kunde omöjligt känna sig »betungade» av, att det arbets- och avlönings¬
system, på vilket de faktiskt uppbyggt sina företag, bleve, vad dess minima
beträffar, upphöjt till laga standard. Allra minst då detta sker för bekäm¬
pandet av en understundom icke ofarlig konkurrent, nämligen den mindre
värdiga företagsamhet, vilken räknar med hänsynslös lönenedpressning och
med användandet av arbetares nödläge samt med en på olika sätt, genom
fattigvård, prostitution in. m. subventionerad arbetskraft såsom konkur¬
rensmedel.
De som tro, att kravet på lagstadgade minimilöner kan tillbakavisas
genom påståendet, att de »måste bli synnerligt betungande för industrien»,
måste anse, att det är för arbetsgivarens heder och för samhällets väl lik¬
giltigt, huruvida en näring av sina ledare skötes så, att den kan tillräck¬
ligt betala den mänskliga arbetskraft, som den förbrukar. Menar man, att
näringen är »betungad», om den genom lag avskäres från utvägen att i
händelse av trångmål pressa ned lönerna under skäligt minimum? Den
utvägen erkännes alltså höra till vårt produktionssystems normala resurser?
Ja, svarar man väl nu, de verkligt dåliga arbetsgivarna vilja vi
lämna å sido; men även de bästa arbetsgivarna kunna ju icke rå för, att
deras näring kommer i ekonomiskt trångmål genom modeväxlingar eller
nya uppfinningar eller andra revolutioner på världsmarknaden, för att icke
tala om de allmänna affärskri serna. År det då icke bättre, att driften
hålles i gång i det allra längsta, även om vissa eljes önskvärda löneminima
måste underskridas, än att bibehålla dessa senare orubbade och i stället
nödgas avskeda så många fler arbetare?
Motioner i Andra kammaren, Nr 238.
19
Svaret måste bli, att denna utväg icke får anlitas. Ty, då det ej
är fråga om en övergående affärskris, innebär den ingenting annat, än att
en förut sunt ordnad näring nu inrättar sig på att fortsätta sin tillvaro
och konkurrensen med underbetalad arbetskraft såsom väsentlig livsbetin¬
gelse och oumbärligt konkurrensmedel. Och är det åter fråga om en
övergående affärskris, så måste det uppenbarligen vara sundare national¬
ekonomi att för sådana eventualiteter sörja genom arbetslöshetsförsäkring
än genom eu rubbning av de löneminima, vilkas fasthållande utgöra enda
garantien för, att näringslivet ständigt ordnar sin teknik, sin organisation
och sin konkurrens med hänsyn till det fundamentala kravet, att varje
näring skall till fullo betala för den arbetskraft, som dop förbrukar, eller.
om detta är omöjligt, försvinna ur konkurrensfältet. För övrigt få vi
erinra oss, att den periodiska art et slö silsten år en särskild egendomlighet
för vårt produktionssätt, vilken under alla omständigheter är att räkna
med och kräver sin särskilda behandling. Allra minst kan den botas genom
någon Zönpolitik, som genom underskridandet av vissa minimilöner ökar
medlemsantalet inom de lägre och lägsta arbetsduglighetsgrader, vilka
utgöra övergången till de arbetsodugliga, de av inre, personliga skäl per¬
manent arbetslösa.
Naturligtvis får man motse, att argumentet om den utländska kon¬
kurrensen kommer att anföras mot förslaget om minimilönlagstiftning på
samma sätt som det andragits mot alla andra socialpolitiska åtgärder till
skydd för minima av levnadsstandards inom arbetarbefolkningen. De, som
använda detta argument, måste antingen mena, att svenska arbetare böra
reduceras till tra sproletarier, därför att i vissa främmande, med oss kon¬
kurrerande länder vissa varor produceras smutsbilligt genom, användning
av underbetalad och kulturellt lågt stående arbetskraft; eller ock mena de,
att den utländske konkurrentens bättre teknik och organisation skola av
svenska företagsledare besegras uti priskampen genom underbetalandet av
svenska arbetare; eller ock mena de, att den utländske konkurrentens na¬
turfördelar (klimat, råämnen, geografiskt läge o. s. v.) skola av svenska
företagsledare besegras i priskampen genom att förvägra svenska arbetare
ett skäligt existensminimum. Intetdera av dessa, på den »utländska kon¬
kurrensen» grundade skäl mot lagstadgade minimilöner kunna vi godtaga.
Vi förmena fastmera, att samma grundsats måste gälla för den utländska
som för den inländska konkurrensen — nämligen principen, att varje pro-
duktionsverksamhet skall i minimum kunna betala anständigt uppehälle
åt producenterna, samt att det är bättre att undvara den produktionsgren
som det ej kan.
20
Motioner i Andra kammaren, Nr 238.
Det sista argument, som man plägar få höra från arbetsgivaresidan
i debatten om minimilönerna, låter vanligen så här: »men det måste ju
vara bättre för arbetarna att förtjäna hur litet som helst än att förtjäna
ingenting», och man tillägger gärna, att det »måste vara bättre även för
samhället, att arbetaren förtjänar hur litet som helst, än att han förtjänar
ingenting». Den enkla logik, som ligger bakom detta märkliga resone¬
mang, finner väl sin adekvata formulering uti satsen, att någonting alltid
är mer, och därför bättre att ha, än ingenting alls. Man förbiser med
stor envishet, att det »någonting», varom här är fråga, utgöres av arbets¬
löner, som försumma både produktionsmetoderna, konkurrensen och arbe¬
tarklassens lägre, lager, samt att spörsmålet gäller, huruvida icke all affärs¬
verksamhet bör av samhället tvingas att räkna med i viss mening orubb¬
liga produktionskostnader uti form av minima av arbetslöner. Sedan blir
det en annan fråga, hur samhället skall lösa problemet om »ingenting
alls», d. v. s. arbetslöshetens, den relativa överbefolkningens, den otillräck¬
liga yrkesutbildningens och den otillfredsställande enskilda företagarverk-
samhetens problemer.
Ett väsentligt villkor, för att vi skola kunna rationellt behandla
dessa senare samhällsekonomiska problemer, är att vi löst minimilönfrågan.
Eljes saknas den fasta grunden att bygga på. Inom ett modernt folk¬
hushåll, där arbetslönerna sakna en verkligt tillfredsställande och fullt
motståndskraftig nedre gräns, måste detta faktum alltid ge upphov till
obotlig arbetslöshet, relativ överbefolkning, otillräcklig yrkesutbildning och
otillfredsställande enskild företagarverksamhet.
Den lagstad- Den överhetliga reglering av varupriser och arbetslöner samt privat-
gademinimi- förbrukning, som utmärker medeltiden, hade till stor del sin grund uti
arbetames föreställningen, att försynen organiserat samhället uti olika stånd, och att
leiV>Tardsan~sari|hällets .ekonomiska verksamhet borde vara så inrättad, att varje själv-
försörj are, som tillhörde ett av de erkända stånden (till vilka visserligen
icke alla de kroppsarbetande klasserna räknades), skulle kunna förtjäna en
ståndsenlig utkomst för sig och de sina — varken mer eller mindre, tv
det gränslösa förvärvsbegär, som utgör en livsnerv i vår tids ekonomiska
samhällsliv, betraktades då som synd.
I statens lönpolitik gentemot sina ämbets- och tjänstemän återfinna
vi ännu i dag samma princip, ehuru lösgjord från medeltidens ståndsväsen.
För alla högre befattningsinnehavare tillämpa stat och kommun grund¬
satsen, att lönen bestämmes genom delvis traditionella reglementen till det
belopp, som räcker till för vederbörandes »ståndsenliga utkomst». Lönen
för ett statsråd, en generaldirektör, eu byråchef, ett justitieråd, eu borg-
Motioner i Andra kammaren, Nr 238.
21
mästare, eu professor o. s. v. har denna karaktär av »ståndsenlig» levnads-
standardslön, men är icke en konkurrenslön. Den är i själva verket eu
vederbörligen avvägd minimilön, grundad på traditionella levnadsstandards.
Om detta slags statslöner i vissa fall äro allt för låga, beror detta i regel
bevisligen därpå, att medlemmar av de förmögna stånden ursprungligen
haft ifrågavarande befattningar (t. ex. officersposter) som ett ståndsprivi-
legium. Blott för sina kroppsarbetare tillämpa stat och kommun konkur-
renslönprincipen eller öppna marknadens lönenormer — likväl icke utan
att draga fördel, såsom lönenedtryckningsmedel, av den omständigheten,
att »kronans kaka» är tryggare än den enskilde arbetsgivarens.
Aven inom stora och rika enskilda företag finna vi, vad de högsta
avlönade befattningarna beträffar, att det knappast är fråga om konkur¬
renslöner i egentlig mening, utan att lönen tilltages i regel ganska rund¬
ligt. Man betalar gärna hög lön, men ser till att mannen förtjänar den,
eljes får han gå. Konsten är icke att få den »billigaste» arbetaren härvid¬
lag, utan den bäste.
På kroppsarbetets område har denna avlöningsprincip ännu fått blott
eu mycket sparsam avsiktlig eller planmässig tillämpning, huvudsakligen
därför att offentliga och enskilda arbetsgivare vanligen saknat intresse för
och insikt uti den nationalekonomiska betydelsen av, att kroppsarbetares
sunda levnadsstandards göras till utgångspunkt för lönhöjdens bestämmande
samt att denna i sin ordning får tjäna som väsentlig grundval för kon¬
kurrensens och prisbildningens gestaltning i varuproduktionen och varu¬
marknaden. Den omvända åskådningen har varit oändligt mycket mer
populär bland arbetsgivare. Arbetarnas löner och levnadsförhållanden få
ställa sig som de kunna, då fri konkurrens eller stramt kartell- och trust-
system regera över produktionen och varumarknaden.
Häremot ha ju arbetarna själva, understödda av en del nationaleko¬
nomiska teoretiker, reagerat med utgångspunkt just från sina anspråk på
sunda och någorlunda stabila lefnadsförhållanden. Bakom de minimiford-
ringar, som fackföreningarna uppställa för de olika fackens och yrkesgra-
dernas löner, stå de olika arterna och graderna av levnadsstandardsmini-
ma inom den organiserade arbetarvärlden.
Åven om vi bortse från de försök med lagstadgad minimilön och
med frivillig tillämpning av minimilönprincipen från offentliga och en¬
skilda arbetsgivares sida, som redan föreligga, saknas således ingalunda
erfarenhet beträffande möjligheten att skilja mellan tillräckligt och otill¬
räckligt höga levnadsstandards samt mellan de för olika yrken och yrkes-
grader kännetecknande levnadsstandards inom ett lands och dess olika pro¬
vinsers arbetarvärld.
22
Motioner i Andra kammaren, Nr 238.
Den moderna, maskinella produktionstekniken och den moderna varu¬
produktionen bidraga mäktigt att gestalta arbets- och levnadsförhållanden
likartade inom stora arbetarlager. Dessutom ligger en kroppsarbetares lev¬
nadsstandard även i bättre fall vanligen ganska nära gränsen för det fysi¬
ologiskt minsta mått av konsumtion, som är förenligt med förbrukningen
av fysisk arbetskraft inom hans yrke. Vad som sedan blir kvar av lönen
för hemmets kultur och barnens vård och uppfostran plägar ej heller höja
sig mycket över ett lätt bestämbart minimum.
Det möter därför inga oöverstigliga svårigheter att i ett givet land och
för dess olika provinser eller städer för en viss tidpunkt utfinna minima
och skäliga levnadsstandards för de olika huvudgrupperna av kroppsarbe¬
tare och att angiva vilka lönebelopp, som svara mot dessa minima. Proble¬
met kan, i följd av arbetarnas starkt mekaniserade arbets- och levnadsför¬
hållanden, lösas med vida större exakthet än problemet om en högre äm¬
betsmans eller tjänstemans minimum av »ståndsenlig» levnadsstandard och
dennas pris i varumarknaden.
Finnes blott den goda viljan och den nödiga insikten uti problemets
sanna väsen, så möter det varken ur produktionens eller konsumtionens
synpunkter några oöverstigliga svårigheter att steg för steg förverkliga den
lagstadgade minimilönen inom den moderna folkhushållningens ram. Detta
skola vi nu söka ytterligare visa genom en överblick över den hittills
existerande lagstiftningen om minimilönen och dennas verkningar. III.
III. Den existerande lagstiftningen om minimilöner.
Vi skola först i största korthet redogöra för de ifrågavarande lag¬
texternas huvudsakliga innehåll, såvitt utrymmet tillåter med återgivande
av själva ordalydelsen. Det visar sig att vi ha att göra med tvenne ty¬
per: å ena sidan en lagstiftning, som når målet direkt, nämligen genom
att påbjuda inrättandet av s. k. »lönenämnden med makt och skyldighet
att bestämma lagligt giltiga minimilöner, och å andra sidan en indirekt
förfarande lagstiftning, vilken möjliggör att lagligt bindande minimilön¬
bestämmelser fastställas av »skiljedomstolan, vilka fungera uteslutande för
att slita rätts- och intressetvister mellan arbetare och arbetsgivare samt för
att sålunda hindra eller minska strejker och lockouter.
Motioner i Andra hammaren, Nr 238. 23
(A). Lagstiftning om lönenämnder med skyldighet att fastställa minimilöner.
Den äldsta hithörande lagstiftningen finna vi i Australien, där den
började i staten Victoria genom the Factories and Shops Ad av 1896.
Denna lag, som kompletterade fabrikslagen av 1890, är en allmän »arbe¬
tarskyddslag» för fabriker och verkstäder i städer och stadsliknande sam¬
hällen; men de hygieniska bestämmelserna äro relativt summariskt avfat¬
tade vid sidan av de synnerligt detaljerade förordningarna om arbetslöner
och arbetstider. Mejerihanteringen och jordbruket äro uteslutna från la¬
gens verksamhetsområde; men genom de talrika förändringar den har
undergått intill närvarande stund, hava många andra näringsgrenar indrä¬
gt under densamma. Arbetstiderna i handelsbodar och i detaljhandeln
över huvud regleras sorgfälligt genom en särskild avdelning av lagen.
Fabriker och verkstäder måste registreras och måste godkännas av
överinspektören, innan de kunna bli registrerade. — Arbetsgivare som
lämna ut hemarbete måste föra register häröver. — Var och en, som ar¬
betar hemma för eu fabrik, verkstad eller bod inom vissa angivna yrken,
måste registrera sitt namn och sin adress hos överinspektören och är plik¬
tig att besvara dennes alla frågor beträffande löner, arbetsvillkor, arbets¬
givare o. s. v.; men dessa uppgifter få icke bekantgöras utanför överinspek-
törsämbetet.
»För att bestämma de minimilöner och minimilöntariffer, som skola
gälla vid avlöningen av en eller flera arbetare eller av en klass av arbe¬
tare uti en fabrik eller verkstad eller i sysselsättning utanför fabrik eller
verkstad (inom vissa angivna yrken), skall regeringen, när helst den anser
det nödvändigt, kunna tillsätta en nämnd (»Special Board»), som skall
bestå av minst fyra medlemmar och en ordförande, vilka i varje ögonblick
skola vara avsättliga.» — »Då nämnden fastställer minimilöner och minimi¬
löntariffer, skall den taga hänsyn till arbetets art, beskaffenhet och yrkes-
graden samt till arbetsförhållandena och arbetarens ålder och kön och
andra omständigheter, som i lagen närmare angivas.» — För att regerin¬
gen skall kunna tillsätta lönenämnder även inom andra fabriks- och verk-
stadsyrken, än dem som lagen uppräknar, fordras bifall av parlamentets
båda kamrar.
Lönenämnden skall bestå till hälften av verkliga eller för detta ar¬
betare och till hälften av verkliga eller för detta arbetsgivare inom det
fack, för vilket nämnden tillsatts. Den minister, som närmast har ärendet
om hand, offentliggör namnen på de personer, som han ämnar föreslå.
Om icke inom viss tid minst en femtedel av de till facket hörande arbe¬
tarna eller arbetsgivarna protestera mot någon av de namngivna personerna,
Lagstift¬
ningen om
lönenämn¬
der och mi¬
nimilöner i
Victoria och
andra au¬
straliska
stater.
24
Motioner i Andra hammaren., Nr 238.
kan regeringen utnämna dessa till medlemmar av lönenämnden. Nämn¬
den väljer själv sin ordförande, som får regeringens stadfästelse på sitt
val. Kan nämnden icke enas, gör regeringen valet självständigt.
Genom eu 1902 (eller 1903) verkställd omarbetning av vissa delar
av lagen bestämdes följande. »Varje lönenämnd, som tillsättes efter den
30 oktober 1903, skall, då den fastställer minimilöner eller minimilönta¬
riffer, iakttaga följande föreskrifter. — (a) Nämnden skall söka utröna de
medellöner och däremot svarande lönetariffer för arbete per timme, dag
eller vecka och för arbete per styck, som faktiskt betalats av hederliga
(eller aktade) arbetsgivare (»reputahle employers») åt arbetare av medelgod
duglighet. — (b) De minimilöner eller minimilöntariffer, som nämnden
fastställer, få i intet fall överskrida de sålunda bestämda medellönerna. —
(c) Om lönenämnden anser, att dessa medellöner icke äro tillräckligt höga
för att kunna tjäna som övre gräns vid fastställandet av de minimilöner,
som måste betalas, skall nämnden hänvånda sig till ministern, som i detta
fall skall överlämna åt appellationsdomstolen för sociala frågor (the Court
of Industrial Appeals) att bestämma minimilönernas höjd, utan hänsyn
till moment (a) i denna paragraf. — (d) I den mån det visar sig vara
rätt och nödvändigt, kan nämnden fastställa särskilda löner och lönetarif¬
fer för ålderstigna, svaga och långsamma arbetare.» — Den mycket om¬
stridda bestämmelsen, som gör den »hederliga» arbetsgivarens löner norm¬
givande, oberoende av andra hänsyn, har emellertid senare strukits ur
Victorias lagbok.
En lönenämnd kan enligt sitt förgottfinnande fastställa minima av
tidlöner eller minima av stycklöner eller samtidigt minima av tid- och
stycklöner. »Likväl får nämnden icke fastställa annat än stycklöner, då det
är fråga om sömnads- eller konfektion sarbete utanför fabrikerna eller verk¬
städerna. Ä andra sidan måste nämnden, på en arbetsgivares begäran,
fastställa tidlöner för de arbetare, som äro sysselsatta vid maskinerna i
hans fabrik eller verkstad.» — Om nämnden fastställer på en gång tid-
och stycklöner, böra dessa senare baseras på tidlönerna. »Invändning skall
likväl icke kunna göras mot nämndens beslut, därför att det kan visas,
att en av nämnden fastställd stycklöntariff ger en högre eller lägre in¬
komst åt arbetaren, än den samtidigt fastställda tidlöntariffen skulle giva.»
»Då en lönenämnd fastställer de lägsta tidlöner, som få betalas till
någon klass av arbetare, skall nämnden även fastställa det högsta antal
arbetstimmar per vecka, för vilket dessa lägsta tidlöner skola gälla i en¬
lighet med arbetets beskaffenheter och omständigheter.» Lönskalan får icke
sänkas, därför att det arbetas ett mindre antal timmar i veckan än det
25
Motioner i Andra kammaren, Nr 238.
högsta tillåtna. För övertidsarbete, då sådant är tillåtet, skall nämnden
fastställa eu högre lönskala.
Lönenämnden skall, då den fastställer minimilöner, även bestämma
det högsta tillåtna antalet lärlingar (relativt till antalet vuxna arbetare
eller absolut), som får sysselsättas i en fabrik eller verkstad eller på en
arbetsplats, samt deras minimilöner; varvid hänsyn i båda fallen måste
tagas till lärlingarnas ålder, kön och yrkeskunnighet samt till upprätt¬
hållandet av eu riktig proportion mellan de manliga och de kvinnliga
lärlingarnas antal. Vad beträffar arbetare under 21 års ålder, som icke
äro lärlingar, må nämnden bestämma särskilda minimilönskalor för dem
med hänsyn till deras erfarenhet inom yrket.
Lönenämnd må åt en arbetsgivare överlämna att för sina arbetare
bestämma stycklöner, förutsatt att dessa baseras på vad en medelgod ar¬
betare kan förtjäna under enahanda arbetsförhållanden och då han arbetar
för den av nämnden fastställda ticllönen. Brott mot denna bestämmelse
straffas lika med brott mot lagen över huvud, och bevisplikten åligger den
anklagade (arbetsgivaren) ensam.
Om överinspektören finner, att en arbetare i följd av hög ålder,
svaghet eller långsamhet är oförmögen att erhålla sysselsättning till den
stadgade minimilönen, kan han giva en sådan arbetare ett skriftligt till¬
stånd att arbeta för en lägre lön, vars belopp skall i tillståndsbeviset angivas.
Detta tillstånd skall gälla för ett år och kan förnyas efter behov. Dock
får i ingen fabrik eller verkstad mer än en femtedel av hela antalet ar¬
betare utgöras av sådana undermåliga.
Fn lönenämnds avgöranden gälla tills de ändras eller upphävas
genom nya beslut av lönenämnden. Dock kan Appellationsdomstolen för
sociala frågor när som helst ändra eller upphäva lönenämnds beslut.
Denna domstol består av en medlem av högsta domstolen (a Judge of the
bupreme Court) samt två bisittare, valda av arbetare och arbetsgivare, med
blott rådgivande befogenhet. — »Då appellationsdomstolen behandlar ett
beslut av lönenämnd, mot vilket appellerats, skall domstolen taga i över¬
vägande, huruvida detta beslut har haft eller kan få något skadligt infly¬
tande på tillgången på arbetstillfällen inom den näringsgren, som påverkas
av beslutet; och om domstolen kommer till slutsatsen, att sådant skadligt
inflytande har ägt rum eller kan komma att äga rum, skall domstolen
företaga re ändringar i beslutet, som enligt domstolens mening synas vara
nödvändiga för att upphäva sådan skadlig verkan samt på samma gång
för att åt arbetarna i den ifrågavarande näringsgrenen tillförsäkra en för
passande livsuppehälle tillräcklig lön (»a Ilning mage»).»
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 4 sand. ' 98 käft. (Nr 238.)
4
26
Motioner i Andra kammaren, Nr 238.
Lönenämnds beslut gäller icke för en arbetsgivares egna barn. — Lö¬
ners betalande uti varor eller anvisningar på varor är förbjudet och gäller
som ingen betalning alls ägt rum. — Ingen överenskommelse mellan ar¬
betare och arbetsgivare kan upphäva arbetarens rätt att inom år och dug
utfå hela det lönbelopp, som tillkommer honom enligt de av lönenäinnd
fastställda lönskalorna. — Regeringen kan för sex månader suspendera en
lönenämnds beslut; och lönenämnden måste under tiden underkasta be¬
slutet saklig prövning. — Då en arbetare under en del av arbetsdagen är
sysselsatt i arbete, på vilket minimilönbestämmelser måste tillämpas, måste
samma bestämmelser tillämpas på hans övriga arbete för samma arbets¬
givare, vare sig detta arbete förrättas inom eller utom fabriken eller verk¬
staden. — Det är förbjudet för arbetare att förbinda sig att betala pen¬
ningar till sina arbetsgivare, deras hustrur eller barn; och arbetsgivare,
deras hustrur eller barn få icke direkt eller indirekt hava vuxna arbetare
i logis eller i pension eller hava inkomst av företag, som ge dem logis
eller mathållning mot betalning.
Arbetsgivare, som direkt eller indirekt försöker att bryta eller bryter
mot lagens bestämmelser om att betala minst de vederbörligen fastställda
minimilönerna eller mot någon av lagens övriga bestämmelser, skall bota
första gången högst 180 kronor, andra gången mellan 90 och 450 kronor
och tredje gången mellan 900 och 1,800 kronor samt skall dessutom i
detta sista fall bestraffas med förlust av rätten att utöva näringen (i det
att den härför nödvändiga registreringen av hans fabrik eller verkstad
upphäves).
De näringsgrenar, som indragits under denna australiska minimilön-
lagstiftning hava efter hand blivit allt talrikare, för ett par år sedan
hade listan följande utseende i staten Victoria. Ursprungligen gällde lagen
blott beklädnads- och mö5e/industrien samt bagerier, slakterier, fe^försälj-
ning samt tillverkning och försäljning av smärre kramvaror (g>small0goodsi>).
Senare utsträcktes lagen till allt fabriks- och verkstadsarbete. År 1907
inkluderades all näringsverksamhet i öppna salubodar samt byggnadsmåu-
strierna, stenbrytning0 och stenhuggeri, åkerinäringen, produktionen och för¬
säljningen av ved. År 1910 inkluderades ytterligare elektriskt installations¬
arbete, betjänandet av ångmaskiner och andra maskiner, urmakeri, hiss¬
konduktörernas arbete, begravningsentreprenörernas arbetare samt allt ar¬
bete i bergsbruket.
De australiska staterna Sydaustralien, Queensland och Nya Syd-
wales hava i allmänhet tämligen troget följt det av staten Victoria givna
mönstret. Dock innehålla t. ex. lagarna i Queensland och Nya Sydwales
en del bestämmelser uti en för arbetarna gynnsammare form än den vic-
Motioner i Andra kammaren, Nr 238.
27
torianska lagen; och den av arbetsgivarepartiet i Victoria uti lagen där
inpressade paragrafen om the reputable employer såsom i viss mån norme¬
rande för minimilönerna saknas i Queensland och Nya Sydwales. En
märkvärdighet, vad beträffar denna sistnämnda stat, är icke blott att den
tillämpat lagen på ett mycket stort antal yrken, samt att den tillgripit
fängelsestraff för grövre brott mot lagen, utan även att den i vissa fall
ger frivilliga överenskommelser mellan fackföreningar och arbetsgivarför¬
eningar samma laga kraft som lönenämnds beslut och dessutom vid böter
och fängelsestraff förbjuder strejker och lockouter i vissa fall.
Den mycket omtalade engelska Trade Boards Ad, 1909, som trädde Den engel-
i kraft den 1 januari 1910, äger tillämpning på yrken, upptagna i en till slfjj \^fen
densamma fogad bilaga, samt på varje annat yrke, för vilket Board of nämnder och
Trade (handelsministeriet) på sätt i lagen närmare angives utfärdat pro-
visorisk föreskrift (a provisional order) om dess tillämpande. Den nämnda
bilagan upptar följande yrken, för vilka lagen omedelbart skall gälla.
1) Skrädderiverksamhet en gros för färdiggjorda och för beställda kläder
samt varje annan skrädderiverksamhet, i vilken Board of Trade anser att till-
verkningsförhållandena äro liknande dem i konfektionsindustrien en eros.
2) Tillverkning av askar eller delar av sådana, delvis eller helt och hållet
gjorda av papper, papp, spån eller liknande material. 3) Tillverkning med
maskin av spetsar, bindning av nät samt lappning och stoppning av spets¬
gardiner. 4) Tillverkning av hamrade eller nitade kättingar.
Board of Trade kan utfärda en provisorisk föreskrift om tillämp¬
ning av denna lag på ett visst yrke, om det visar sig, att de löner som
förekomma i yrket äro särdeles låga i jämförelse med lönerna i andra yr¬
ken samt att övriga förhållanden i yrket äro sådana, att det synes önsk¬
värt att lagen tillämpas på detsamma. Om åter Board of Trade finner,
att arbetsförhållandena inom ett yrke, på vilket lagen äger tillämpning,
hava så förändrats, att lagens tillämpning på detsamma kan anses onödigt,
så kan Board of Trade utfärda en provisorisk föreskrift därom, att lagen
skall upphöra att äga tillämpning på ifrågavarande yrke. En provisorisk
föreskrift skall underställas parlamentet för stadfästelse.
Board of Trade skall, där sådant är av behovet, tillsätta en eller
flere, lönenämnder (Trade Boards), sammansatta i enlighet med denna lag
och avsedda för ett yrke eller för någon del därav, å vilket lagen är till¬
lämplig.
Lönenämnd skall i enlighet med bestämmelserna i denna lag fast¬
ställa mini mit ariffer för tidlönsarbete inom vederbörande yrken (i denna
lag benämnda tidlönsminimitariffer) och äger därjämte bestämma allmänna
28
Motioner i Andra kammaren, Nr 238.
minimilönesatser för styckarbete inom samma yrken (i denna lag benämnda
allmänna stycklönsminimitariffer), och dessa lönetariffer (vare sig tidlöns-
eller stycklönstariffer) må bestämmas så, att de äro tillämpliga på yrket
i allmänhet, på en särskild del av arbetet inom yrket, på ett särskilt slag
av arbetare inom yrket eller på ett särskilt område. Om en lönenämnd
för Board of Trade anmäler, att det i något fall synes omöjligt att enligt
dessa stadgan den bestämma en minimilöntariff’, må Board of Trade för så¬
dant fall befria nämnden härifrån.
Innan lönenämnden fastställer en minimitimlön eller en allmän mi-
nimistycklön, skall den tillkännagiva angående de föreslagna lönesatserna
och taga under omprövning de invändningar, som framställas till den¬
samma inom tre månader. Också de fastställda minimilönerna skola ktin-
göras. Lönenämnden kan, där den finner det nödigt, upphäva eller för¬
ändra en fastställd minimitimlön eller en allmän miniinistycklön, och skall
upptaga en sådan minimilön till ny prövning, där Board of Träde förord¬
nar härom, oberoende om anhållan gjorts därom eller ej. Aven härom
skall tillkännagivande utfärdas. Lönenämnden skall på ansökan av en ar¬
betsgivare fastställa en speciell miniinistycklön för dennes arbetare, i de
fall då en minimitimlön, men ej en allmän miniinistycklön kan tillämpas.
Intill dess av lönenämnd fastställd tidlönsminimitariff eller allmän
stycklönsminimitariff av Board of Trade erhållit fastställelse enligt be¬
stämmelserna i detta kapitel, skall tariffens verkan begränsas såsom i denna
lag stadgas. Efter utgången av sex månader från den dag, då lönenämnd
kungjort av nämnden fastställd tidlönsminimitariff eller allmän stycklöns¬
minimitariff, skall Board of Trade utfärda en förordning (i denna lag be¬
nämnd sanktionsförordning), genom vilken berörda minimitariff göres obli¬
gatorisk för de fall, då den är tillämplig på alla personer, som hos sig
hava arbetare anställda, och på alla, som hava anställning, så framt Board
of Trade ej på grund av förekommande omständigheter anser det för tidigt
eller av annat skäl olämpligt att utfärda obligatorisk förordning. I dylikt
fall skall Board of Trade utfärda eu förordning, som uppskjuter tariffens
obligatoriska ikraftträdande (i denna lag benämnd uppskovsförordning).
Har uppskovsförordning utfärdats beträffande eu tariff, må löne¬
nämnd när som helst efter utgången av sex månader från förordningens
datum hos Board of Trade anhålla om sanktionsförordning för denna tariff.
I dylikt fall skall Board of Trade utfärda sanktionsförordning i fråga om
berörda tariff, så framt ej ytterligare uppskov anses önskvärt, i vilket fall
Board of Trade skall utfärda ännu en uppskovsförordning. De i detta ka¬
pitel givna bestämmelser, som äro tillämpliga på den första uppskovsför-
ordningen, skola tillämpas jämväl på senare utfärdad förordning av dylik
Motioner i Andra kammaren, Nr 238.
29
art. Uppskovsförordning i fråga om en tariff skall hava gällande kraft,
till dess sanktionsförordning enligt denna lags bestämmelser utfärdats av
Board of Trade.
Har av lönenämnd fastställd minimilöntariff erhållit sanktion av
Board of Trade enligt denna lag, skall en arbetsgivare i de fall, där mi-
nimitariff är tillämplig, betala arbetaren en lön, uppgående till minst det
belopp, som motsvarar minimitariffen utan något avdrag. Underlåter han
att så göra, kan han för varje förseelse dömas till böter, ej överstigande
£ 20 (= c:a 360 kr.) samt ytterligare till böter, ej överstigande £ 5 (=
c:a 90 kr.) för varje dag förseelsen upprepas, sedan böter första gången
ådömts.
Har arbetsgivare enligt denna lag ådömts böter för underlåtenhet
att betala en arbetare lön minst enligt minimitariff, kan domstolen där¬
jämte ådöma arbetsgivaren att betala en summa som enligt domstolens
åsikt motsvarar vad ifrågavarande arbetare skulle, utöver vad han erhållit,
hava uppburit, om lönen beräknats enligt minimitariff, arbetaren dock obe¬
taget att på annan väg utfå lönebeloppet.
Om lönenämnd får kännedom om, att arbetare, som har eller önskar
få tidlönsarbete inom en yrkesgren, för vilken av Board of Trade fast¬
ställd minimitariff är tillämplig, drabbats av sjukdom eller kroppslig skada,
som gör honom oförmögen att förtjäna minimitimlön och nämnden sam¬
tidigt anser, att arbetaren icke kan lämpligen sysselsättas med stycklöns-
arbete, kan nämnden, om den så prövar skäligt, på sådana villkor, som
av densamma föreskrivas, giva arbetaren tillståndsbevis, som undantager
hans anställning från de bestämmelser i denna lag, som stadga tidlöns-
minimitarifif. Så länge sådant tillstånd gäller, må arbetsgivare ej kunna
ådömas straff, om han betalar arbetaren lägre lön än enligt tidlönsmini-
mitariffen, allt under förutsättning att de av lönenämnden föreskrivna vill¬
koren för medgivandet uppfyllas. Ställes arbetsgivare under åtal enligt
denna lag, äger han genom framvisande av vederbörliga lönelistor och
andra uppgifter styrka, att han ej betalt eller träffat avtal om lön, mindre
än minimilönen.
Varje löneavtal, som står i strid med dessa bestämmelser, vare
ogiltigt.
Har rninimilönetariff bestämts av lönenämnd, men ännu ej blivit av
Board of Trade stadfäst, skall tariffen — därest Board of Trade icke
annorlunda besluter, i händelse lönenämnden av Board of Trade anbe¬
fallts att taga tariffen under förnyad behandling — hava följande be¬
gränsade tillämpning:
30
Motioner i Andra kammaren, Nr 238.
a. I de fall då minimitariff är tillämplig, skall arbetsgivaren, där
ej genom skriftlig överenskommelse annorlunda bestämts, betala hos ho¬
nom anställd arbetare lön, som ej understiger den i minimitariffen be¬
stämda, och under samma förutsättning har arbetaren rätt att av arbets¬
givaren utfå lön enligt samma tariff.
b. Arbetsgivare äger att skriftligen anmäla för den lönenämnd, som
bestämt minimitariff, att han är villig underkasta sig denna tariff. I dy¬
likt fall har han samma skyldighet att till hos honom anställd person be¬
tala lön av minst samma storlek, som minimitariff stadgar, samt skall i
händelse av uraktlåtenhet vara hemfallen till samma böter, som om Board
of Trade utfärdat sanktionsförordning beträffande minimitariff.
c. Avtal om arbete, på vilket minimitariff är tillämplig, må ej av
departement eller lokal myndighet träffas med arbetsgivare, innan denne
hos vederbörande lönenämnd gjort sådan anmälan, varom i föregående mo¬
ment sägs, därest icke Board of Trade i händelse av trängande behov för
det allmänna förordnar om undantagande i den utsträckning och under
den tid, Board of Trade prövar skäligt, med fullgörande av denna skyl¬
dighet beträffande avtal om sådant för statens räkning avsett arbete, som
närmare angives av Board of Trade.
Lönenämnd skall föra förteckning över alla enligt bestämmelserna
i detta kapitel gjorda anmälningar. Förteckningen skall vara kostnads¬
fritt tillgänglig för allmänheten och gälla såsom bevisningsmedel i fråga
om däri omförmälda förhållanden. Av lönenämnds sekreterare eller annan
härtill bemyndigad tjänsteman hos lönenämnd bestyrkt avskrift av upp¬
gift i berörda förteckning galle såsom bevisningsmedel.
Aro arbetare anställda vid stycklönsarbete och tidlönsminimitariff
men ej allmän stycklönsminimitariff blivit fastställd, skall det anses, att
arbetsgivaren betala}’ lägre lön än minimitariffen stadgar: a) då särskild
stycklönsminimitariff enligt denna lag fastställts för personer, anställda
hos arbetsgivaren, om den utbetalda lönen är lägre än den särskilda
stycklön stariffen, och b) då särskild stycklönsminimitariff icke på sagda
sätt blivit fastställd, därest arbetsgivaren icke visar, att den av honom
använda stycklönstariffen skulle under för handen varande omständig¬
heter inbringa en medelgod arbetare minst samma belopp som tidlöns-
minimitariffen.
Varje affärsman eller handlande, som i affärssyfte med arbetare
träffar avtal, i följd varav arbetaren utför arbete, för vilket minimitariff
enligt denna lag fastställts, skall anses såsom denna arbetares arbetsgivare,
och den nettobehållning, som arbetaren har för sitt arbete, med avdrag
av nödiga omkostnader i anledning av arbetet, skall anses såsom lön. Fn
Motioner i Andra kammaren, Nr 238.
31
arbetare eller en av en arbetare befullmäktigad person kan hos lönenämn-
den anföra klagomål däröver, att den lön som eu arbetsgivare i ett visst
fall betalat till arbetaren för ett arbete, för vilket en minimilön, fastställd
av lönenämnden, är användbar, är mindre än minimilönen, och skall löne-
nämnden upptaga saken till prövning samt, där den anser det nödigt, å
arbetarens vägnar skrida till rättsliga åtgärder i enlighet med denna lag.
Innan lönenämnden besluter om rättegång å arbetarens vägnar i enlighet
med denna lag, 'kan lönenämnden samt, då rättegång första gången är av¬
sedd mot en arbetsgivare, skall lönenämnden taga lämpliga mått och steg
för att bringa saken till arbetsgivarens kännedom i avseende å dess bi¬
läggande utan rättegång.
Board of 1 rade fastställer närmare föreskrifter angående samman¬
sättningen av lönenämnderna, vilka skola bestå av medlemmar represente¬
rande arbetsgivarna och av medlemmar representerande arbetarna till
samma antal samt av utnämnda medlemmar. Kvinnor äro valbara till
lönenämnd likasom män. Representanterna för arbetsgivare och arbetare
skola väljas eller utnämnas, eller ock delvis väljas, delvis utnämnas i en¬
lighet med de härom utfärdade bestämmelserna, och skola hemarbetarna
i alla de yrken, i vilka en avsevärd mängd hemarbetare äro sysselsatta,
bliva företrädda i lönenämnden. En lönenämnds ordförande skall vara
den medlem av nämnden, som Board of Trade därtill utser. Board of
Trade utser ävenledes vissa personer (även kvinnor), som den anser där¬
till lämpliga, till att vara »utnämnda» (icke representativa) medlemmar av
lönenämnd.
Tjänsteman, som enligt denna lag utnämnts av Board of Trade,
eller tjänsteman från annat departement, som tillfälligtvis biträder i nyss
nämnt syfte, äger att för utförandet av sin uppgift a) begära att utfå
lönelistor eller andra löneförteckningar av arbetsgivare samt förteckningar
över till hemarbetare utbetalda avlöningar av personer, som utlämna ar¬
bete, granska dessa oeh göra avskrift av viktiga delar därav; b) av per¬
son, som utlämnar arbete, samt av hemarbetare begära de uppgifter, som
av dem kunna givas, beträffande namn och adress på de personer, till
vilka arbete lämnas eller från vilka arbete mottagits, samt beträffande den
betalning, som för arbetet skall erhållas; c) på lämpliga tider besöka fabrik
eller verkstad samt rum, där arbete utlämnas till hemarbetare; samt d)
granska och taga avskrift av viktiga delar av förteckning å hemarbetare,
upprättad av arbetsgivare eller person, som utlämnar arbete till hemarbetare.
Underlåter någon att medgiva tjänsteman, vad han anser nödvän¬
digt för tillträde eller undersökning eller för utövandet av hans myndig¬
het enligt denna paragraf, eller hindrar eller ofredar någon tjänsteman
32
Motioner i Andra kammaren, Nr 238.
under utövningen av hans myndighet eller vägrar att framvisa handling
eller giva upplysning, som tjänsteman begär, med den befogenhet, som
enligt denna paragraf tillkommer honom, dömes för varje förseelse till
böter icke överstigande £ 5 (= c:a 90 kr.). Om vidare någon för tjän¬
steman i ämbetsutövning framvisar lönelista, löneförteckning eller förteck¬
ning å hemarbetare, den han vet vara oriktig, eller till sådan tjänsteman
lämnar veterligen falsk uppgift, dömes till böter ej överstigande £ 20
(= c:a 360 kr.) eller till fängelse eller straffarbete i högst 3 månader.
Dessa äro de huvudsakliga bestämmelserna i 1909 års engelska mi¬
nimilönlag.
av år 1912. stigande det enligt denna lag stadgade minimibelopp, som är tillämpligt ä be¬
rörde arbetare, där ej, på sätt i distnktsstadgarna bestämmes, visas, att arbetaren
enligt nämnda stadgar ej inbegripes under dessa bestämmelser, eller att arbetare
förverkat rätten att erhålla lön enligt minimitariff på grund därav, att han icke
uppfyllt de i denna lag stadgade villkor med avseende å ordentlighet och dug¬
lighet i det sådan arbetare åliggande arbete; varje löneavtal, som står i strid
med dessa bestämmelser, vare ogiltigt. — Med »distriktsstadgar» menas här de
stadgar, som enligt denna lag utfärdas av distriktsnämnd (the joint district loard).
Distriktsstadgarna skola innehålla för vederbörande distrikt gällande be¬
stämmelser angående ålderstigna och sjukliga arbetares (inkl. av sjukdom eller
olyckshändelse tillfälligt arbetsoförmögna arbetares) uteslutande från rätt till lön
enligt minimitariff, ävensom bestämmelser angående ordentlighet och duglighet i
arbetet samt angående den tid, för vilken en arbetare får uppbära lön i händelse
av avbrott i arbetet på grund av oförutsedd händelse. Därjämte skall finnas be¬
stämmelse därom, att en arbetare förverkar rätt till lön enligt minimitariff, om
han icke uppfyller stadgade villkor med avseende å ordning och duglighet i ar¬
betet, där försummelsen ej beror på förhållanden, över vilka arbetaren ej råder.
— Distriktsstadgarna skola ytterligare innehålla bestämmelse om, dels av vilka
personer och på vad sätt skall avgöras uppkommen fråga, huruvida en arbetare
inom distriktet tillhör dem, för vilka minimilöntariff skall tillämpas, huruvida en
arbetare har uppfyllt de i berörda stadgar fastställda villkor, samt huruvida en
arbetare, som icke har uppfyllt nämnda villkor, förverkat rätten till lön enligt
minimitariff, dels och att vid varje beslut i här omförmält ärende intyg därom
skall utfärdas.
Bestämmelserna angående fastställande av lön enligt minimitariff skola äga
gällande kraft från dagen för denna lags ikraftträdande, även om minimilöntariff
icke fastställts. Det lönebelopp, som en arbetare skulle ägt uppbära, därest
minimitariff varit fastställd, äger han utfå av sin arbetsgivare, när som helst,
efter det sådan minimitariff fastställts. — Varje före denna lags ikraftträdande
Denengelska
lagen om
minimilöner
■a Den uppseendeväckande engelska Coal Mines (Minimum Wage) Ad
,r1912, som trädde i kraft redan den 29 mars 1912, stadgar i huvudsak
bestämmelser därom, att ar betsel varen snäll betala arbetaren en lön, e;i unaer-
Motioner i Andra kammaren, Nr 238.
33
träffat avtal eller rådande sedvänja i fråga om löns utgående efter högre tariff
än den här stadgade minimitariffen skall, utan hinder av bestämmelserna i denna
lag, fortfarande äga gällande kraft. Vid fastställande av minimitariff skall
distriktsnämnden taga hänsyn till den genomsnittliga lönen för arbetare av det
slag, för vilket minimitariff skall fastställas.
Board of Trade må såsom distriktsnämnd erkänna varje vid denna lags
ikraftträdande befintlig eller med hänsyn till denna lag bildad' korporation, som
av Board of Trade anses tillfredsställande representera arbetarna i distriktets
kolgruvor samt deras arbetsgivare, och vars ordförande är en opartisk person, ut¬
sedd av arbetarnas och arbetsgivarnas representanter i nämnda korporation eller,
om enighet ej kan nås, av Board of Trade. — Om en korporation i sina stadgar
saknar bestämmelse, som betryggar lika röststyrka för arbetarnas och arbets¬
givarnas representanter, och som i händelse av olika, mening dem emellan giver
ordföranden utslagsröst, kan Board of Trade såsom villkor för sitt erkännande av
sådan korporation såsom distriktsnämnd fordra, att korporationen underkastar sm
varje bestämmelse,_ som Board of Trade i sådant avseende kan finna skäligt fast
ställa. Sålunda givna bestämmelser äro att anse som regler för korporationens
handläggning av i denna lag omförmälda frågor.
Distriktsnämnd skall fastställa allmänna minimilöntariffer och allmänna
stadgar för sitt distrikt (i denna lag benämnda allmänna distriktsminimitariffer
och allmänna distriktsstadgar); de för ett distrikt gällande allmänna minimilön¬
tariffer och stadgar skola vara tillämpliga på alla kolgruvor i distriktet och på
alla arbetare eller slag av arbetare, som användas i underjordsarbete i dessa
gruvor, med undantag dels av sådana, på vilka särskild minimitariff eller sär¬
skilda stadgar enligt bestämmelserna i denna lag äro tillämpliga, dels av sådana,
på vilka, enligt distriktsnämndens beslut, distriktets allmänna minimitariff och
stadgar icke skola tillämpas, förrän beslut fattats, om särskild tariff och särskilda
stadgar skola för dem fastställas. — Om den allmänna minimitariffen eller de
allmänna stadgarna för ett distrikt på grund av särskilda omständigheter visas
ej vara tillämpliga på en grupp eller ett särskilt slag av kolgruvor inom di¬
striktet, må distriktsnämnden fastställa en särskild minimitariff (högre eller lägre
än den allmänna distriktstariffen) eller särskilda distriktsstadgar (mer eller mindre
omfattande än de allmänna distriktsstadgarna) för ifrågavarande grupp eller slag
av gruvor; och skola berörda tariff och stadgar tillämpas på dylik grupp eller
slag av gruvor i stället för de för distriktet gällande allmänna tariffer och
stadgar. —- Om distriktsnämnd försummar, att inom tre veckor efter det den¬
samma blivit erkänd, fastställa minimitariff och stadgar för sitt distrikt, eller om
distriktsnämnd försummar att, vid gjord framställning om ändring i tariff eller
stadgar, inom tre veckor efter utgången av den härför bestämda tid upptaga
nämnda framställning till behandling, äger ordföranden i distriktsnämnd att i
styrelsens ställe fastställa tariffer eller stadgar eller behandla gjorda framställ¬
ningar rörande ändring däri. Av honom sålunda fastställda minimitariffer eller
distriktsstadgar skola hava samma giltighet, som om de fastställts av distrikts¬
nämnd.
Lagen äger giltighet under tre år, därest icke parlamentet förr upp¬
häver den eller beslutar om dess fortsatta gällande.
O
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 4 samt. 98 käft. (Nr 238.)
5
34
Motioner i Andra kammaren, Nr 238.
(B) Lagstiftning om skiljedomstolar med rätt att fastställa lagligt
bindande minimilöner.
arbetstvister De samhällsskadliga verkningarna av våldsamma och långvariga kon-
och minimi- flik ter mellan arbetare och arbetsgivare hava i Australien varit omedelbara
^deni^Nya anledningen till upprättandet av så väl lönenätunder som skiljedomstolar.
Zeeland och Dessa senare skola direkt förhindra själva arbetsinställelserna, under det
Australien. förra aps jcke ar0 omedelbart riktade mot arbetsinställelserna, utan
i stället skola direkt undanröja dessas orsaker, så till vida som desamma
bestå uti allt för låga löner och allt för dåliga andra arbetsvillkor. Nya
Zeelands Industrial Covdilation and Arbitration Ad, som kom till stånd
1894 och sedan mångfaldiga gånger ändrats, är urtypen för skiljedoms-
lagstiftningcn och har blivit mer eller mindre troget efterbildad i konti¬
nentala australiska stater.
Underkastade lagens bestämmelser kunna, i första hand, endast fack¬
föreningar och arbetsgivarföreningar bliva; men indirekt kunna dess be¬
stämmelser träffa även oorganiserade arbetare och arbetsgivare. För att
komma in under lagen, måste föreningen registrera sig såsom »indudrial
uniom. De arbetsavtal och liknande uppgörelser, som frivilligt slutas
mellan sådana föreningar, få lagligt bindande kraft genom obligatorisk
registrering av avtalet. Dessutom har sådan »uniom rättighet att bringa
en arbetstvist inför den genom lagen särskilt upprättade förliknings-
nämnden (Board of Conciliation) eller inför förlikningsrådet (Counc.il of
Conciliation). Denna myndighet undersöker frågan och gör ett förliknings¬
förslag, som kan av endera parten uti tvisten förkastas. Sker icke detta,
vad beträffar förlikningsnämrcds förslag, får detsamma efter 30 dagar lag¬
ligt bindande kraft, vare sig parterna formligen samtyckt till förslaget
eller ej. Detta synes dock icke vara fallet med de (enligt Schachner,
Australien, II, 166) sedan 1908 i Nya Zeeland existerande förliknings-
rädens förslag till uppgörelse.
Mål, som icke blir avgjort inför förlikningsinstansen, kommer ovillkor¬
ligen inför skiljedomstolen (the C oart of Arbitration). Denna består av
en medlem av Högsta domstolen eller av en jurist med samma anseende
och av två bisittare (eu arbetare och en arbetsgivare, båda tagna ur de
tvistandes led). Domstolens sittningar äro offentliga och kunna försiggå
uti närvaro av frivilliga representanter för såväl pressen och allmänheten
som de tvistande parterna. Skiljedomstolen har makt att stämma vittnen in¬
för sig och att förhöra dem under edlig sanningsförpliktelse samt att tvinga
dem att förelägga alla affärsböcker, protokollsböcker, handlingar och papper,
Motioner i Andra hammaren, Nr 238.
35
som av domstolen anses kunna sprida ljus över saken i fråga. Dock få
de sålunda erhållna upplysningarna icke offentliggöras. Vittnena ersättas
för reseutgifter och förlorad arbetstid samt straffas med böter eller fängelse
för underlåtenhet att infinna sig eller att förelägga äskade dokumenter.
Varje part i tvisten eller målet kan tvingas att avlägga vittnesed och att
vittna. Domstolen är uttryckligen förpliktigad att döma oformalistiskt såsom
»billigheten och samvetet bjuda» samt att avkunna sitt utslag i möjligast
all män fatt lig form. Domstolens förfarande skall icke kunna överklagas av
formella skäl, och mot dess domslut skall icke kunna appelleras (en be¬
stämmelse, som dock icke lär ha varit fullt effektiv). Brott mot utslaget
bestraffas med upp till 500 pund (9,400 kr.).
I Nya Zeeland äger skiljedomstolens utslag, utan vidare, tillämpning
på hela den ifrågavarande näringsgrenen inom distriktet samt binder i alla
staterna varje arbetare, han må tillhöra fackförening eller ej, som tar
tjänst hos en genom utslaget bunden arbetsgivare.
Då en arbetstvist hänskjuta till offentlig förlikningsnämnd eller till
den offentliga skiljedomstolen, får ingen strejk eller lockout eller något som
helst avbrott i arbetet äga rum, utan förhållandet mellan arbetare och
arbetsgivare skall fortfara, som om tvisten och allt vad därmed har att
göra, icke existerade. Brott mot denna bestämmelse, vare sig det utövas
av fackförening eller arbetsgivareförening eller av enskild arbetsgivare eller
består i avskedande eller trakasserande av enskilda arbetare, bestraffas med
höga böter, som kunna utkrävas så väl från föreningarna korporativt som från
dessas medlemmar individuellt. Om en fackförenings fonder icke räcka
till för den summa, som föreningen ådömts att bota, måste de enskilda
medlemmarna betala, dock högst tio pund (180 kronor) per man. De hit¬
hörande bestämmelserna äro dock något avvikande uti de olika staternas
lagar, liksom dessa över huvud uppvisa åtskilliga inbördes avvikelser.
A andra sidan är arbetarnes föreningsrätt särskilt skyddad gentemot
arbetsgivare genom en bestämmelse om, att en fackförening kan stämma
en enskild arbetsgivare direkt inför skiljedomstolen, ehuru vid tillfället
ingen medlem av fackföreningen är sysselsatt hos denne arbetsgivare eller
är personligen invecklad i arbetstvisten. Enskilda arbetsgivare kunna icke
undandraga sig lagen genom att underlåta att organisera sig eller genom
att avskeda fackföreningsmedlemmar eller genom att vägra att sysselsätta
dylika. Den arbetsgivare, som avskedar eu arbetare, »blott därför att
denne är medlem av en fackförening», eller blott därför att arbetaren
vunnit förmåner genom ett utslag av offentlig förlikningsnämnd eller
skiljedomstol, straffas på samma sätt, som om han brutit mot nämndens
förslag eller domstolens utslag.
36
Motioner i Andra kammaren, Nr 238.
Lagen i Ka¬
nada av år
1907 om, fri¬
villiga löne-
näm,nder och
dessas rätt
att fast¬
ställa lag¬
ligt bindan¬
de minimi¬
löner.
De hithörande lagarna, i Australien så väl som Nya Zeeland, till¬
kännage, att skiljedomstolen har rätt att »fastställa en minimilön eller ett
minimum av annan ersättning åt arbetare i annans tjänst, samt att be¬
stämma lönen för personer, som icke äro tillräckligt arbetsdugliga att för¬
tjäna den fastställda minimilönen.» Det är naturligtvis denna bestämmelse
— såväl som möjligheten att den insättes uti en skiljedomslag, där den
förut saknats — som föranlett oss att här indraga skiljedomsförfarandet
i diskussionen.
Den omständigheten, att såväl skiljedomstolar som lönenämnder hava
att fastställa minimilöner, får dock icke komma oss att förbise den mycket
djupgående socialpolitiska olikheten mellan de två institutionerna. Löne-
nämnden är en socialpolitisk inrättning av normal typ, därför att den
uteslutande har till uppgift fastställandet av det minimum, som den fria
konkurrensen eller den organiserade lönkampen ej får underskrida, men väl
får eller bör överskrida. Då lönenämnd är trogen sin egentliga uppgift,
fastställer den aldrig vad som måste betalas i lön, utan endast vad som
ej får underskridas vid lönebetalning. Skiljedomstol däremot fastslår vissa
löner eller tariffer såsom både uppåt och nedåt lagligt bindande. Det är
lika olagligt att strejka för högre lön, än den av skiljedomstol fastställda,
som att lockouta arbetare för att tvinga dem att taga lägre lön. Häri¬
genom gör samhället strejker och lockouter olagliga under vissa förhållan¬
den och vinner såtillvida eu ekonomisk fred i vttre måtto. Men samtidigt
har samhället betänkligt kringskurit den oumbärliga socialpolitiska utveck-
lingsfaktor, som består uti de organiserade arbetarnes kamp för att höja
sina levnadsstandards. Denna kamp bör av samhället regleras, ej omöj¬
liggöras.
o
År 1907 antog Kanadas parlament en lag »för att ge bistånd uti
hindrandet och biläggandet av strejker och lockouter inom gruvdriften och
näringar av offentlig nödvändighet». Lagen har fått den förkortade titeln
the industrial Disputes Investigation Ad, 1907.
Vid arbetstvist är endera parten berättigad att hos arbetsministern
(chefen för the Department of Lahour) anhålla om tillsättandet av en för¬
liknings- och undersökningsnämnd (Board of Conciliation and Investigation).
Nämnden skall bestå av en arbetare- och en arbetsgivarerepresentant samt
av en opartisk ordförande, som utses av ministern, om de två förutnämda
medlemmarna ej kunna enas i valet. Nämnden måste vara ekonomiskt
ointresserad i tvisten och skall avlägga ed om opartiskhet och tystlåtenhet.
Nämndens första uppgift skall vara att söka förmå de tvistande
parterna att överlägga i försonlig anda och att komma till förlikning.
Motioner i Andra kammaren, Nr 238.
37
Lyckas detta, kan den fria överenskommelsen, om parterna därtill ge sitt
samtycke, genom ett av nämnden utfärdat aktstycke göras lagligt bindande
på samma sätt som utslag av viss domstol (a Court of Berörd).
Kommer ingen frivillig uppgörelse till stånd, skall nämnden till
arbetsministern avge en rapport, som fullständigt redogör för målet samt
innehåller ett noga utarbetat förslag till uppgörelse. Kan nämnden icke
enas härvid, skall minoriteten ävenledes avge en sådan rapport. Arbets¬
ministern skall nu sända avskrifter av uppgörelseförslaget (eller förslagen)
till de tvistande parterna samt till tidningspressen m. fl. »för att därigenom
söka framkalla ett samtycke till nämndens förslag». Vid sin undersökning av
saken har nämnden samma rätt som domstol att tvinga vittnen till instäl¬
lelse och att ålägga dem uttalanden under edlig förpliktelse samt att taga
del av alla handlingar, som kunna belysa tvistefrågorna. Advokater kunna
föra talan inför nämnden, men blott med parternas och nämndens
samtycke.
Då förlikningsnämnd skall få eller fått arbetstvist till behandling,
äro strejk och lockout olagliga, innan nämnden avkunnat sitt utslag, men
äro lagliga, sedan utslaget avkunnats. Arbetare och arbetsgivare äro skyl¬
diga att för varandra tillkännagiva sina avsikter om ändringar i avtals¬
villkoren minst 30 dagar, innan sådana ändringar få äga rum. Om tvist
med anledning härav uppstår och tvisten hänskjutes till förlikningsnämnd,
måste de gamla avtalsvillkoren fortfara att gälla, ända tills nämnden av¬
kunnat sitt utslag. Dock bestraffas den, som missbrukar denna bestämmelse
för att »orättfärdigt fördröja ändring av givna förhållanden». Arbetsgivare,
som olagligt förklarar lockout, bötar från 375 till 3,750 kronor för
varje dag eller del av dag. Varje arbetare, som deltager i olaglig strejk
bötar från 37,50 kr. till 187,50 kr. för varje dag eller del av dag. Upp¬
vigling till olaglig lockout och strejk straffas ävenledes med höga böter.
Innan förlikningsnämnd avkunnat sitt utslag, kunna de tvistande
parterna överenskomma om att låta sig lagligen bindas av utslaget eller
kunna var för sig tillkännage sin vilja att så låta sig bindas av utslaget.
Detta förfarande kan av parterna i en arbetstvist tillgripas, även om det
icke finns någon förlikningsnämnd upprättad för näringsgrenen i fråga.
Om båda parterna anlita denna utväg, kan en förlikningsnämnd upprättas
och träda i verksamhet, och fortsättandet av strejk och lockout blir då
olagligt.
»Formella brister eller tekniska oregelmässigheter uti förhandlingar
och avgöranden enligt denna lag få icke göra dem ogiltiga.»
38
Motioner i Andra kammaren, Nr 238.
(C). Den tyska lagen av 1911 angående hemindustrielit arbete.
Innan vi avsluta vår framställning av den existerande lagstift¬
ningen om minimilöner, kunna vi icke undgå att nämna ett ord om den
tyska lagen av den 20 dec. 1911 angående hemindustrielit arbete (Haus-
arbeitsgesetz). Den åsyftar visserligen i främsta rummet endast en hygie¬
nisk kontroll över viktigare områden av hemarbete, men den ger dess¬
utom Förbundsrådet bemyndigande att upprätta yrkesnämnder (Fachaus-
schiisse) för vissa industrigrenar och vissa distrikt, där hemarbetare sys¬
selsättas, och uti föreskriften om dessa nämnders åligganden snuddar man
i själva verket vid minimilön fr äg an.
Yrkesnämndernas uppgift är:
1) att biträda stats- och kommunalmyndigheter genom att lämna
upplysningar och avgiva utlåtanden. På begäran av dylika myndigheter
skola de lämna sin medverkan vid undersökningar av industriella och
ekonomiska förhållanden inom de hos dem representerade yrkesgrenarna
inom deras distrikt, ävensom att avgiva utlåtanden angående i synnerhet:
a) tillämpningen av bestämmelserna i §§ 3, 4, 10, 14—16 av
denna lag;
b) inom deras distrikt rådande sedvänja ifråga om tolkning av
avtal och uppfyllande av förbindelser, ingångna mellan yrkesidkare
och hemarbetare;
2) att överlägga om önskemål och förslag beträffande industriella
och ekonomiska förhallanden inom de hos dem representerade yrkesgrup¬
perna inom deras distrikt;
3) att föreslå anordningar och åtgärder, som åsyfta att förbättra
hemarbetarnas ställning, samt att på anmodan av representanter för berörda
företag medverka vid anordningarnas vidtagande;
4) att, på anmodan av stats- och kommunalmyndigheter, på lämp¬
ligt sätt — särskilt genom förfrågningar hos resp. yrkesidkare och hem¬
arbetare såväl som genom särskilda undersökare — insamla upplysningar
angående den faktiska storleken av hemarbetarnas arbetsförtjänster, att
lämna utlåtande om lönesatsernas lämplighet samt uppgöra förslag till
överenskommelser om lämpliga lönesatser; samt
5) att i övrigt främja avslutandet av löneavtal eller kollektivavtal.
De av oss genom kursivering framhållna bestämmelserna, särskilt
åliggandet att »lämna utlåtande om lönesatsernas lämplighet»- och att »upp¬
göra förslag till överenskommelser om lämpliga lönesatsen, synas oss inne¬
bära ett otvetydigt förberedande steg uti riktning av att pålägga dessa
yrkesnämnder uppgiften att angiva löneminima och att, med lagens sär-
Motioner i Andra kammaren, Nr 238.
39
skilda stöd, genomdriva dessas tillämpning. Måhända kommer en icke
avlägsen framtid att ge oss rätt i denna uppfattning.
IT. Förslag till lagstiftning om minimilöner, särskilt i hemarbetet.
Under de senaste tvenne årtiondena och särskilt under de senaste
fem åren ha i åtskilliga länder framlagts olika förslag om minimilönlag¬
stiftning. Sådana lagförslag ha dels avsett lönarbete så väl i fabriker och
verkstäder som i hemmet, dels hemarbetet ensamt. Enskilda personer så
väi som hela partigrupper ha framträtt som motionärer. En del förslag
härröra från regeringsverk och regeringarna själva.
I Frankrike inlämnade deputeraden Richard den 20 januari 1897 en
motion med förslag, att Conseil genénéral vart femte år skulle fastställa
minimilöner inom varje yrke och i vart och ett av landets departement.
De franska socialisterna ha sedan i parlamentet regelmässigt kämpat för
liknande förslag. Groussiers Co<le du travail (den 13 juni 1898) innehöll
allmänna bestämmelser om minimilöner. Deputeraden Vaillant motio¬
nerade den 5 november 1906 om »en lag som skulle fastställa minimi¬
löner för alla kroppsarbetare och ekonomiskt likställda i enskild och
offentlig tjänst». Deputeraden Jules Coutant motionerade den 2 juni 1907
och den 5 juli 1910 om en lag, »som skulle ha till mål att åt lönarbe¬
tarna av båda könen tillförsäkra ett existensminimum». En arbetsgivare,
deputeraden Paul Cuny, inlämnade den 5 december 1910 ytterligare en
motion om minimilönlagstiftning. Lagförslag, som speciellt avse att fast¬
ställa minimilöner inom hemarbetet, äro framlagda av deputeraden greve
Albert de Mun den 2 april 1909 och den 10 juni 1910 samt av Conseil
supérieur du Travail den 4 juli 1910 och den 25 nov. 1910 och av re¬
geringen i dess förslag till ändring uti Code du Travail et de la Prévoy-
ance sociale.
Första paragrafen av Coutants lagförslag har följande lydelse. »Det
är förbjudet för varje arbetsgivare (offentlig som enskild, agrarisk så väl
som industriell o. s. v.) att åt sina arbetare eller anställda av båda könen
för en arbetsdag å (högst) tio timmar betala en lön, som understiger vad
som behöves för ett existensminimum, fastställt enligt paragraf två». I
denna paragraf heter det: »varje år skola les Conseils généraux i samråd
med les Conseils d’arrondissement vid ett av sina sammanträden för det
nästkommande året fastställa vad, som skall anses utgöra ett existens¬
minimum för de manliga och kvinnliga, vuxna och yngre arbetare, som
Franska
lagförslag.
40
Motioner i Andra kammaren, Nr 238.
omtalas i föregående paragraf». Dessa existensminima för de olika grup¬
perna och klasserna av arbetare skola underställas landshövdingeämbetenas
(prefekturernas) stadfästelse och skola offentligt anslås i alla kommuner.
Arbetsgivare, som bryta mot lagens bestämmelser, straffas med böter eller
fängelse.
Deputeraden Cuny betonar i motiveringen till sitt förslag, att ar¬
betsgivaren vanligen har ett intresse uti att, så vitt affärens läge tillåter,
förbättra sina arbetares ekonomiska ställning, ty han förbättrar därigenom
arbetaren såsom produktionsfaktor i företaget; men konkurrensen mellan
arbetsgivarna omöjliggör oftast detta, och är därför ett lagstadgande om
minimilöner, såsom fast grund för konkurrensen, nödvändigt. Cunys lag¬
förslag vill upprätta lönenämnder för fastställandet av minimilöner. Det
skall finnas sådana lönenämnder i varje departements huvudstad och lika
många nämnder som olika yrken i varje departement. Medlemmarna,
tolv& till antalet, skola vara till hälften arbetare- och till hälften arbets¬
givarerepresentanter. Nämnderna fastställa minst en gång om året yrkets
minimilöner för så väl tids- som styckarbete. Innan dessa minimilöner
bli gällande, skola de offentligt kungöras, och nämnderna skola taga i
övervägande alla invändningar, som framställas inom en månad efter of¬
fentliggörandet. Arbetare och arbetsgivare kunna appellera till särskilt
inrättad högre instans, men minimilönernas ikraftträdande kan härigenom
icke försenas med mer än en månad. Arbetsgivare, som betalar mindre
än minimilön, bötar 14 till 350 kronor per arbetare första gången. Bö¬
terna fördubblas vid brottets upprepande. Dessutom ålägges arbetsgivaren
att åt arbetaren utbetala det felande lönbeloppet.
Greve de Mun föreslår, att »arbetsministern skall vara bemyndigad
att upprätta yrkeskommittéer med skyldighet att fastställa minimilöner
för alla näringar, som sysselsätta hemarbetare». Detta måste ske i sam¬
råd med la Commission permanente du Conseil supérieur du travail och
»distriktsarbetsråden». Varje enskild eller förening inom ett yrke har rätt
att för dettas vidkommande påyrka upprättandet av »yrkeskommitté». Lag¬
förslaget är ganska omständligt, i det att det omfattar 22 paragrafer.
De Muns andra förslag är mer kortfattat och fordrar utan vidare, att alla
hemarbetare och hemar b eter skor i beklädnadsindustrierna, ordet taget i dess
mest omfattande bemärkelse, icke skola lagligen kunna betalas lägre än
»motsvarande vanlig arbetslön (salaire ordinaire) vid tidpunkten inom di¬
striktet». De existerande permanenta kommittéerna av gode män (Conseils
de prud’ hommes) skola fastställa dessa minimilöner. I vissa fall sker detta
genom fredsdomaren med tvenne bisittare, en arbetare och en arbets-
Motioner' i Andra kammaren, Nr 238.
41
givare. Och kan fredsdomaren göra lönavtal mellan fackföreningar och
arbetsgivarföreningar lagligt bindande.
De av Conseil supérieur du Travail utarbetade lagförslagen ha
vissa likheter med de Muns, men äro begränsade till beklädnadsindustrier¬
nas hem arb eter skor, för vilka fordras minimilöner, som »ej underskrida
de icke fackskickliga arbeterskornas vanliga arbetslöner inom distriktet»
(enligt det ena förslaget) eller som »ej underskrida de vanliga arbetslö¬
nerna inom distriktet för arbeterskor i likartade sysselsättningar, men
saknande yrkeskunnighet och betalade per dag» (enligt det andra förslaget,
som dessutom föreskriver, att »löntariffen skall möjliggöra för en arbe-
terska av medelmåttig duglighet att genom tio timmars arbete förtjäna
den angivna minimilönen»).
Det franska regeringsförslaget innebär, att uti Code du Travail skulle
införas en bestämmelse, enligt vilken kvinnor i hemarbete inom beklädnads¬
industrierna »icke få emottaga en betalning, som är lägre än den inom
distriktet vanliga arbetslönen för en arbeterska, som saknar särskild yrkes¬
kunnighet och är betalad per dag eller per timme, d. v. s. som på vanligt
sätt och utan bestämt specialiserad yrkesskicklighet utför de olika gängse
göromålen inom yrket (les divers travaux courants de la profession), och
denna minimilön skall av en medelgod arbeterska kunna intjänas under
en tio timmars arbetsdag. Aven detta lagförslag är synnerligen detaljerat.
Vad Belgien beträffar förtjänar framhållas det lagförslag, som Camille
Huysmans framlade i deputeradekammaren den 10 december 1910 samt
Pierre Verhaegens för La Société d’Economie sociale de Belgique utarbe¬
tade och i januari 1911 antagna utkast till lagstiftning.
Huysmans förslag omfattar alla hemarbetare inom alla industrier
med decentraliserat driftsystem samt fordrar obligatorisk registrering av
dessa arbetare. Deras hem och arbetsrum skola vara underkastade en
noggrann inspektion ur hygieniska synpunkter. Vissa industrier få alls
icke bedrivas som hemarbete. Distriktslönenämnder med kunglig fullmakt
skola upprättas för hemindustrierna och skola fastställa de minimilöner,
som, utan avdrag för yrkesutgifter, skola betalas per timme åt medelgoda
arbetare. »Dessa minimilöner få icke vara lägre än den genomsnittliga
minimilön (salaire minimum mogen) per timme, som förtjänas av en ar¬
betare av samma beskaffenhet i de fabriker eller verkstäder, som inom
samma distrikt tillverka samma eller likartade varor».
Verhaegens förslag vill bemyndiga arbetsministern att upprätta
»yrkesnämnder med uppdrag att fastställa minimilöner inom hemindustrien».
»Dessa lönenämnder ha till uppgift att pröva alla framställningar om fast-
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 3 sand. 46 käft. (Nr 93.) 6
Belgiska
lagförslag.
42
Motioner i Andra hammaren, Nr 238.
ställandet av minimilöner inom yrket i fråga.» Minimilönen skall vara en
timlön för en medelgod arbetare. Lagen gäller även yrkets lärlingar, i
fabriker såväl som i hemmen. Alla avdrag från minimilön äro förbjudna.
Arbetsgivaren ansvarar för alla mellanhänder mellan honom och hem-
arbetaren. En särskild appellationskommitté för lönfrågor inrättas. Arbets¬
givare måste föra fullständiga register över sina hemarbetare, deras bo¬
städer, arbete, löner o. s. v.
Lagförslag i I)en under beteckningen »centern» kända partigruppen inom tyska
Tyskland, riksdagen har framkommit med ett kortfattat förslag till minimilönlag¬
stiftning, vilket den 14 mars 1909 blev antaget av riksdagens kommitté
för reform och utbyggande av Tyska rikets Gewerbeordnung. Enligt för¬
slaget skall rikskansleren och de högsta myndigheterna inom lokalförvalt¬
ningen vara befogade att upprätta lönenämnder, bestående till hälften av
arbetare och till hälften av arbetsgivare samt med en av myndigheterna
utnämnd ordförande. Nämnderna skola tillhöra »de industrigrenar, inom
vilka ett stort antal hemarbetare äro sysselsatta till lägre löner än andra
arbetare inom samma industrigrenar». »Lönenämnderna skola, såvitt
möjligt, inom de ifrågavarande industrigrenarna för arbetare, som arbeta
i hemmen, i verkstäder eller i fabriker, fastställa tidminimilöner och styck¬
minimilöner på grundval av medellönerna inom distriktet och yrkesgrenen.
Dessa minimilöner skola vara obligatoriska under en av myndigheterna be¬
stämd tidrymd. Varje avtal, som ger en hemarbetare lägre lön, skall vara
ogillt.» Myndigheterna kunna bestämma, att kollektivavtal mellan arbetar-
och arbetsgivarorganisationer skola hava tillämpning även på hemarbetare
och deras arbetsgivare, ehuru de stå utanför avtalen i fråga.
Lagförslag i I Wien framlade regeringen i februari 1911 ett mycket detaljerat
Österrike, lagförslag »för att reglera hemarbetet inom konfektions-, skomakeri- och
linnesömnadsbranscherna». Inom dessa yrkesgrenar äro arbetsgivarna för¬
pliktade att hos myndigheterna anmäla sina hemarbetare, deras löner och
arbetsvillkor. Ingen manlig hemarbetare får vara under 18 år och ingen
kvinnlig under 16 år gammal. Hemarbetsverkstäder äro underkastade sär¬
skild uppsikt i hygieniskt avseende. Hemarbetare få icke anställa biträden
eller arbeta direkt åt konsumenterna. Hemarbetsnärnnder kunna av myn¬
digheterna upprättas, en för varje högre lokalförvaltningsområde. Dessa
nämnder äro representativa för arbetare och arbetsgivare samt ganska stort
tilltagna och uppdela sig på sektioner. Dessa hemarbetsnärnnder äro be¬
fogade att, inom ovan nämnda yrken, fastställa obligatoriska minimilöner
samt, synes det, även minimipriser för de konsumtionsfärdiga varorna.
Motioner i Andra hammaren, Nr 238.
43
Arbetarna ha rätt att utfå full skadeersättning, om arbetsgivarna med
dem uppgöra avtal, som inbringa dem mindre än minimilön. Hemarbets-
nämnderna måste dessutom funktionera som f ndikningsnäm\\ilerc vid arbets¬
tvister samt avgiva förslag om hemarbetets bättre reglerande. Åt kollektiv¬
avtal mellan arbetare och arbetsgivare kunna givas lagligt bindande kraft.
(Jämför: Paul Boyaval, La Lutte contre le Sweating-Sy steril, Le Minimum
legal de Salaire, Paris 1912.)
T. Tillämpningen och verkningarna av lagstiftningen om minimilönen.
Till de mycket knapphändiga antydningar vi här kunnat giva an- Verkningar-
gående innehållet i lagstiftningen och lagförslagen om minimilöner måste Nämnderna
vi nu foga några, i följd av ämnets ofantliga omfattning och synnerligen i Australien
invecklade natur, nödvändigtvis ännu mycket mer fragmentariska uppgifter
om den existerande lagstiftningens tillämpning och verkningar, för att
därigenom i någon mån avrunda bilden av minimilönlagstiftningsfrågans
nuvarande läge utanför vårt land.
Lagstiftningen om lönenämnder i Australien tillkom i första hand
för att bekämpa de för arbetarbefolkningen fördärvligt låga arbetslöner,
långa arbetstider och ogynnsamma övriga arbetsförhållanden, som på 1880-
och 90-talen kännetecknade särskilt det hemindustriella arbetet, men även
det industriella arbetet i övrigt, som bland annat utmärkte sig för ett
hänsynslöst missbruk av lärlings- och hemarbete såsom lönenedpressnings-
medel gentemot de vuxna manliga fabriks- och verkstadsarbetarna. Det
outhärdliga tryck på lönerna, som inom vissa yrken utövades av de tal¬
rika kinesiska, avganska och syriska invandrarne, förvärrade kännbart de i
sanning kaotiska dåvarande förhållandena inom de lägre och lägsta lön¬
arbetarklasserna i Australien. Att lönenämnderna, med sina obligatoriska
minimilöner och övriga lagligt bindande minimifordringar på ordnade och
människovärdiga arbetsförhållanden, lyckats framtvinga högst avsevärda
förbättringar uti denna synnerligt svåra situation, torde vara lika obestrid¬
ligt, som att denna sanering av arbetsmarknaden alltjämt i hög grad är
i behov av att fortsättas samt på en del områden i beklaglig grad för-
dröjes genom en, delvis åtminstone, slapp och inkonsekvent lagtillä rapning
och ett ihärdigt, svåråtkomligt kringgående, å arbetsgivarnas sida, av lagens
bestämmelser.
I staten Victoria funnos i april 1909 59 lönenämnder, vilkas verk¬
samhet omfattade 67,000 arbetare. Sedan 1903 hade nämndernas antal
ökats med 23 och de under lagen indragna arbetarnas med 30,000.
44
Motioner i Andra kammaren, Nr 238.
Hela massan fabriksarbetare i Victoria 1909 utgjorde 93,800. Arbets¬
lönerna i de lönenäinnderna underställda näringarna uppvisa (räknat från
och med året före minimilönernas införande i varje näringsgren) genom¬
gående betydligt större lönstegringar och färre fall av tillbakagående löner
än de näringar, som under samma tidrymd icke varit föremål för löne-
nämnders verksamhet. Vid bedömandet av dessa fakta måste naturligtvis
tagas med i räkningen, särskilt då åren 1895 eller 1896 tagas till utgångs¬
punkt, att priser och löner stego i alla länder mellan- 1896 och 1900 samt
ytterligare mellan 1903 och 1907. Men jämförelsen visar, att lönerna
inom de av nämnder reglerade industrierna med all sannolikhet- icke
skulle stigit så starkt, som de gjort, om nämnderna saknats i Australien.
Såsom fallet varit i alla länder vid genomförandet av varje social¬
politisk lagstiftning av ny typ och med sin udd riktad mot en godtycklig
sänkning av arbetslönen och obegränsad utsugning av lönarbetarnas krafter,
hava arbetsgivarna och deras meningsfränder i Australien och annorstädes
högt och dyrt försäkrat, att denna lagstiftning måste ruinera industrien
och jaga ut kapitalet ur laridet. Klara fakta synas dock bevisa, att något
sådant varken inträffat eller ens närmelsevis varit på väg att inträffa.
Australien har gjort storartade framsteg i produktion och välstånd under
de senaste tvenne årtiondena — liksom alla andra länder av modern
ekonomisk typ. Förbättrad teknik och organisation samt stegrad arbets¬
duglighet bland lönarbetarna hava bevisligen i det stora hela, särskilt i
Victoria, hindrat en ökning av varornas arbetskostnader och en sänkning
av de reglerade industriernas konkurrensförmåga. Att den ena eller andra
industrien haft sina trångmål och undergått förflyttning eller omvandling,
det har ju sin motsvarighet, där inga lönenämnder finnas och behöver ej
bero på dem; men sådant kan, i motsatt fall, också bevisa, att vissa löne¬
nämnder fyllt sin uppgift att omöjliggöra eller försvåra tillvaron för de
företagsledare, som ej kunna existera utan att underbetala och utsaga sina
arbetare.
För hindrandet eller utrotandet av strejker och lockouter torde löne¬
nämnder icke haft den betydelse, som man stundom föreställt sig, att de
skulle få. Detta beror dels därpå, att deras verksamhet, i stor utsträck¬
ning träffar just de arbetarklasser, som ha mycket stora eller nästan
oöverstigliga svårigheter att bilda och vidmakthålla effektiva fackföreningar
och att genomföra ordnade lönstrider, samt dels därpå, att det alls icke
hör till lönenämndernas egentliga syfte att absolut hindra eller omöjlig¬
göra strejker. Lönenämndernas uppgift är ju icke att fastställa lönsatser,
vilka lika litet få överskridas som de få underskridas, och som sålunda
måste efterlevas även av dem, som tro sig berättigade till högre löner
Motioner i Andra hammaren, Nr 238.
45
samt. vilja och kunna kämpa för dessa. Däremot är det lönenämndernas
uppgift att, genom fastställandet av lagligt bindande minima för arbets¬
löner, befria fackföreningarna och samhället från de förbittrande striderna
om just dessa, i varje fall för samhället oumbärliga minima samt att till¬
försäkra dem även åt de arbetare, vilka, såsom kvinnor, barn, hemarbetare,
icke förmå tillkämpa sig dem i organiserad lönstrid.
Ln lagligt bindande minimilön är varken mer eller mindre än ett
skydd, för arbetarna och ett skydd mot vissa klasser av arbetsgivare och
mot vissa verkningar av konkurrensen mellan arbetsgivarna, men alls icke
något skydd för arbetsgivarna mot högre löner än minimilönen. Detta i
fullständig analogi med en arbetarskyddslagstiftning, som påbjuder vissa
minima av hygien och maxima av arbetstider i fabriker och verkstäder
på arbetegivarnas bekostnad, men ingalunda »skyddar» dessa mot arbetarnas
eventuella krav på ytterligare förbättringar i hygieniskt avseende och ytter¬
ligare förkortning av arbetsdagen.
Hur obestridligt det än torde vara, att denna för all modern social¬
politik karakteristiska minimistandards\)Yinc,\\) ligger till grund för lag¬
stiftningen i Australien om lönenämnder, kan man dock icke undgå att
märka, att de med lagens tillämpning och övervakning betrodda myndig¬
heterna ingalunda allmänt gjort denna sak klar för sig. Ena gången
skriver statens inspektör i Victoria: »de, som ivrat för lönenämnderna, ha
aldrig avsett, att dessa skulle komma strejkerna att upphöra». Andra
gången klandrar han vissa arbetare, därför att dessa under goda kon¬
junkturer genom strejk sökt tillkämpa sig en högre lön än den av löne-
nämnd fastställda nu nim ilijnen! Och han påstår t. o. in., att om detta
skall få gå för sig, då böra arbetsgivarna befrias från tvånget att betala
minimilönen, och hela lönlrågan bör utlämnas till avgörande genom fri
kamp mellan fackförening och arbetsgivarförening. Denna oklarhet, som
icke låter en minimilön vara ett blott minimum, utan fordrar, att den
samtidigt skall vara ett maximum, går igen otaliga gånger i den austra¬
liska lagtillämpningen och modifierar i hög grad de slutsatser, man har
rätt att draga ur densamma.
Den tyvärr nu bortgångne professor Schachner, som helt nyligen så
grundligt studerade saken på ort och ställe, fick dock intrycket, att ar¬
betsgivarna i det stora hela voro belåtna med lagens verkningar — icke
minst därför att smutskonkurrensen genom utnyttjandet av svältavlönade
arbetare blivit stävjad. Till denna gynnsamma stämning torde i någon
man medverka, att arbetsgivarna ganska allmänt äro motståndare till skil-
jedomsl&gstiftmngen, som sannolikt skulle komma att fylla tomrummet,
om lönenämnderna avskaffades. Ordföranden i Queenslands arbetsgivar-
46
Motioner i Andra kammaren, Nr 238.
förening förklarade i augusti 1908, att föreningen var belåten med lagen
om lönenämnder, särskilt därför att den leder till lugna, sakliga och vän¬
skapliga förhandlingar mellan arbetare och arbetsgivare samt »i detta av¬
seende är skiljedomsförfarandet överlägsen».
En annan oklarhet, som icke får förväxlas med den ovan framhållna,
har sin grund däruti, att det i den australiska lönenämndslagstiftningen
saknas varje försök att klargöra eller precisera det av lagstiftaren avsedda
förhållandet mellan den av lönenämnd fastställda minimilönen och de
ifrågavarande arbetarnas levnadsstandard och yrkesstandard. Skall mini¬
milöner få fastställas utan hänsyn till levnadsbehov ock yrke? Omöjligt!
Det förnekas uttryckligen i lagen och skulle beröva denna all dess social¬
politiska karaktär. Men det säges ej, vilken hänsyn som härvid måste
tagas. Lagen antyder blott, att i varje särskilt fall hänsyn måste tagas
till olikheter, beroende på kön, ålder och arbetets art. Begreppet »passan¬
de existenslön» (Ilning mage) kunde och borde här ha i lagen utvecklats
på ett sätt, som icke överlämnat så mycket av grundspörsmålet åt löne-
nämndernas skiftande åskådningar och stämningar, som nu är fallet. (Jäm¬
för: R. Schachner, Australien, II, Jena 1911 samt R. Boehringer, Die
Lolmämter in Victoria, Leipzig 1911).
Verkningar- Då det nyzeeländska skiljedomsförfarandet uppstått såsom ett medel,
na sfcij/e-icke att bekämpa allt för låga löner,, utan att minska antalet av de lång-
d°mndctfT variga, förlustbringande och förbittrande arbetsinställelser, som hemsökt
NyaZeeland Nya Zeeland och Australien, och då det innesluter fastställandet av lag-
°Cli Uentra' Egt bindande minimilöner endast såsom en detalj uti ett system av lag¬
ligt bindande lönereglering, vilket för övrigt avviker från minimistandard-
principen, sakna vi anledning att här inlåta oss på en diskussion om
systemets allmänna fel och förtjänster och mycket omstridda verkningar.
Vi vilja blott, gentemot ofta förekommande missuppfattningar, be¬
tona dels, att skiljedomssystemet kan hindra arbetstvister blott i den mån,
som arbetarna frivilligt registrera in sina fackföreningar under lagen och
i den mån endera parten uti en arbetshäst frivilligt hänskjuter målet till
förlikning och skiljedom, samt dels att skiljedomstolen (the Court of Arbitra-
tion) är något vida mer än en dömande eller rätt skipande myndighet i
vanlig mening. Den sliter ju icke blott vättstvister utan även intresse*
tvister mellan arbetare och arbetsgivare. Den icke blott utlägger rätta
innehållet i förhandenvarande avtal, utan uppgör även förslag till och
fastställer innehållet i nya avtal och detta med laga verkan. Skiljedom¬
stolen är så till vida en lag stiftande myndighet, och den hemfaller utan
tvivel i viss mån åt de invändningar, som alltid med goda skäl gjorts
47
Motioner i Andra kammaren, Nr 238.
mot förenandet av lagstiftande och rättsskipande myndighet hos samma
institution eller person. Betänkligheter av denna art vidlåda ej löne-
nämndsystemet. J
Vad angår fastställandet av minimilöner genom skiljedomstol i Nya
Zeeland och Australien, gör sig uppenbarligen samma oklarhet beträffande
begieppet minimum gällande, som vi förefunnit hos lönenämnderna — en
oklarhet som gjort att man stundom i praktiken har fastställt en standard¬
lön eller genomsnittslön, då lagen krävt en minimilön. Den jurist, som
fungerar som ordförande i skiljedomstolen, besitter icke alltid nödio-a na¬
tionalekonomiska och socialpolitiska insikter. Men felet torde då mindre
vara hans, än deras, som insatte honom i ett ämbete av denna rent social¬
politiska beskaffenhet.
Att minimilön frågan har en avgörande principiell betydelse för hela
skiljedomsinstitutionen erkännes likväl ofta. Sålunda yttrade 1909 en
australisk skiljedomstolsordförande: »första villkoret för biläggandet av en
arbetstvist om löner är att arbetarna såsom yttersta minimum åtminstone
få sig tillförsäkrade en för livsuppehället tillräcklig lön». »Utan den kan
arbetaren lika litet förhålla sig lugn som en drunknande kan det, innan
han fått upp huvudet över vattenytan.» »Men man måste skarpt skilja
mellan en blott existenslön och de löner, som berättigas genom arbetarens
skicklighet eller genom företagets monopolställning eller andra förhållan¬
den.» »Då arbetaren tryggat sin existenslön, har han kommit fram till
större kontraktlikställighet med arbetsgivaren och kan nu med försiktio-het
träda i vidare förhandling med honom.»
Lönernas ökning i Nya Zeeland under första perioden av skiljedoms-
lagens verksamhet, _ d. v. s. 1894 — 1906, beräknas till 17.9 * och livsme¬
delsprisernas samtidiga ökning till 18.6 /. Skiljedomstolarna ha väl så¬
ledes i allmänhet knappt ökat lönerna fullt i proportion till den av alle¬
handa självständiga orsaker framdrivna ökningen i födoämnespriserna. De
lägsta lönerna _ ha uppvisat den starkaste ökningen, och detta framhålles
från auktoritativt håll som en av lagens mest välsignelserika verkningar,
lillgangen på arbetstillfällen har blivit stadigare, på samma gårm som
hela näringslivet haft större trygghet för arbetsavbrott och kunnat°räkna
med lägre risikopremier för dylika.
Eu av de allvarligaste anmärkningarna mot skiljedomslagens verk¬
ningar torde vara den, att minimilönbestämmelsen stundom missbrukats sk
att bestämmelsen framkallat artificiell lönelikhet eller missförståtts av dom¬
stolen för olika grader av duglighet och därigenom skadat dem, som haft
rätt att foidra mer ån denna obligatoriska genomsnittslön, vilken falskeli-
48 Motioner i Andra kammaren, Nr 238.
gen utgivits för en obligatorisk minimilön. (Jämför R. Schack ner, Austra¬
lien, II).
De engelska Beträffande de engelska lönenämndernas verksamhet, vill jag här
10dimas1' återgiva några korta utdrag ur en (ur Arbetsstatistisk Tidskrift i Finland
verksamhet, hämtad) redogörelse av eu tjänsteman i l OJjice du Travail i Paris, vilken
i London tagit kännedom om, hur förhållandena gestaltat sig från lagens
ikraftträdande 1 jan. 1910 till fram på våren 1912. Jag erinrar därom,
att lagens första tillämpning gällde blott fyra industriel'^ nämligen kätting-,
spets-^och pappasktill verkningarna samt herrkonfektionsindustrien.
»För bildandet av lönenämnderna liar man velat giva möjligast enkla
regler men, med hänsyn till de olika förhållandena inom de nämnda fyra indu¬
strierna, bär det dock varit nödvändigt att organisera lönenämnderna tämligen
olika. — Det var en lätt sak att bilda en lönenämnd för kättingsindustrin. _ Den
kunde vara ganska fåtalig, och bestämdes antalet medlemmar i densamma till 15,
därav 6 valda av arbetsgivarna, 6 av arbetarna och arbeterskorna och 3 utnämnda
av Board of Trade. Av arbetsgivarnas platser innehavas 5 av fabriksdirektörer
och en av annan arbetsgivare, av arbetarnas åter innehavas 4 av manliga och 2
av kvinnliga arbetare. — Lönenämnden för askfabrikationen kunde icke, med
hänsyn tilf utbredningen av denna industri och dess växlande karaktär, bildas
på så enkla grunder. Nämnden blev större och består av 16 arbetsgivare, 16
manlio-a och kvinnliga arbetare samt 3 medlemmar utsedda av Board of Träde,
och sättet för valet av medlemmar blev mera invecklat. Dör valet av arbets¬
givarnas representanter delades landet i 9 valkretsar. Arbetarnas representanter
åter utsågos av Board of Trade på grund av en förslagslista, varvid även hem¬
arbetet fick sina företrädare. Detta emedan arbetarna icke voro organiserade och
ett direkt val möjligen icke hade givit ett lämpligt resultat.
Också för spetsindustrien befanns det att ett direkt val av medlemmarna i
lönenämnden var omöjligt, icke allenast för arbeterskorna utan också för arbets¬
givarna. Lönenämnden kom att bestå av 19 personer: 3 representanter för Board
of Trade, 8 representanter för arbetsgivarna (6 för fabriksägarna och 2 for Övriga
arbetsgivare) samt 8 för arbeterskorna, varvid iakttogs, att också hemarbeterskorna
blevo företrädda. Dessa 16 representanter utsågos av Board of Trade med stöd
av förslagslistor, som insänts av arbetsgivarna och arbeterskorna.
Lönenämnden för konfektionsindustrien, bestående av 5 representanter för
Board of Trade, 13 för arbetsgivarna och 13 för arbetarna, utsågs likaledes på
grund av förslagslistor, insända av arbetsgivarna och arbetarna. I ett avseende
skiljer sig denna lönenämnd från de övriga, nämligen däri, att rösterna icke_ all-
tid behöva avgivas per capita utan efter representantgrupp, varvid regerings-
representanterna rösta endast ifall olika meningar råda mellan de bägge andra
grupperna. gQm £öreg^s till medlemmar i lönenämnderna eller som slut¬
ligen utses härtill, behöva icke nödvändigtvis tillhöra yrket i fråga och de av
dem. som representera Board of Trade, tillhöra icke dess tjänstemannakar, utan
äro ansedda personer utan något som helst intresse i den industri, i vars löne-
Motioner i Andra hammaren, Nr 238.
49
nämnd de skola sitta. Ordförande och sekreterare ntses av Board of Trade, den
förre bland lönenämndens medlemmar.
De arbetare, som bär avses, hade i allmänhet mycket dåliga förhållanden,
beroende till väsentlig del på omöjligheten för dem att organisera sig. Men
valet av representanter till lönenämnderna förutsatte dock vissa organisationer
för att dessa val alls skulle kunna förrättas. Knappast hade lagen av den 20
oktober 1909 blivit antagen, förrän därför en liflig agitation vidtog bland arbe¬
tarna i de av lagen berörda yrkena för att väcka deras intresse. Representanter
för Board of Trade besökte de trakter, som närmast berördes av lagen, för att
undervisa om dess innehåll, och särskilda organisationer, såsom National Anti-
Sweating League (föreningen mot svettningssystemet) och Womens Trade Union
League (de kvinnliga fackföreningarnas förbund) inledde en livlig undervisnings¬
verksamhet, eu verksamhet, som understöddes av fackföreningarna inom de indu¬
strier, som stodo närmast de av lagen berörda. Detta låg i fackföreningarnas
eget intresse, då arbetsgivarna sökte att överflytta arbete från fabrikerna till
hemmen och att sålunda använda hemarbetet såsom lönenedtryckare gentemot
fabriksarbetet.
Lönenämndernas främsta uppgift är att fastställa minimilöner, d. v. s. de
löner, som, enligt lönenämndens åsikt, äro de lägsta som kunna betalas för det
arbete och inom det område, för vilka de fastställts. Detta sker antingen genom
att fastställa en minsta tidlön eller ock genom att fastställa en allmän minimi-
tariff för ackordarbete. Lönenämnderna hava använt bägge dessa utvägar, bero¬
ende på de olika förhållandena. Då inom en specialitet av industrien arbetet om¬
fattar endast ett fåtal operationer, föga underkastade förändringar, så har man
vid sidan av minimitidlönen kunnat fastställa också en tariff för minimistyck-
löner. I motsatt fall har man nöjt sig med minimitidlön. Arbetsgivaren "kan
sedan välja mellan dessa former. Om arbetarna betalas per styck i en specialitet,
för vilken en minimitidlön är fastställd men icke en allmän tariff för styckarbete,
så kan arbetsgivaren välja emellan följande: 1) antingen kan han själv fastställa
stycklönerna, men endast sålunda att han, på anfordran, kan bevisa att dessa
stycklöner möjliggöra för en vanlig arbetare att förtjäna åtminstone det, som
fastställts såsom minimitidlön, 2) eller ock kan han anhålla hos lönenämnden, att
den fastställer en specialtariff för hans arbetare.
Lönenämndens inom kättingindustrien första sammanträde ägde rum i
Cradley Heath i januari 1910, men de fastställda lönesatserna blevo gällande
först mer än ett år därefter. För tillverkning för hand av kättingar fastställdes
minimitimlönen till 2 Va d. (15 öre). Härigenom hava arbetarnas löner i väsentlig
mån ökats. Enligt de tidigare gällande lönesatserna kunde endast få arbetare
förtjäna 5 kr. 40 öre per vecka och största delen kom icke upp till 4 kr. 50 öre.
Enligt den nya tariffen blir lönen för 54 timmars arbetstid 9 kr. 72 öre. I vissa
specialiteter har ökningen beräknats till och med till 80 %. En så stark höjning har
varit möjlig, emedan ingen konkurrens från utlandet föreligger. Arbetarna ville
dock icke gå för långt i avseende å höjande av lönesatserna, emedan de fruktade,
att detta kunde medföra införandet av maskiner, något som visserligen ur många
synpunkter vore önskligt, men som otvivelaktigt för närvarande i hög grad skulle
försämra arbetarnas ställning. Under den tid, som föll emellan det lönenämnden
föreslagit minimilönerna och dessa blevo fastställda såsom obligatoriska, uppstod
en lockout, i det arbetsgivarna avskedade de arbeterskor, som fordrade, att mi-
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 4 samt. 98 Käft. (Nr 238.) 7
50
Motioner i Andra kammaren, År 238.
nimilönerna omedelbart, ehuru icke ännu obligatoriska, skulle tillämpas. Arbets¬
givarna strävade att under denna mellantid fabricera så stora mängder som möj¬
ligt på lager, varigenom intet eller litet arbete funnits att tillgå, då minimi¬
lönerna blevo obligatoriska. Striden varade dock endast 6 veckor, varefter arbe-
terskorna återgingo i arbete mot erhållande av de nya lönesatserna.
För tillverkningen av kättingar medelst tramphammare, vilken utföres av
män, fastställdes minimitidlönen till 5 ä 7 d. (37.5 ä 52.5 öre). För en arbetstid
av 54 timmar gör detta 20 ä 28 kr. per vecka. Också i denna bransch uppstod
arbetstvist under mellantiden, och slutade den också här så, att arbetsgivarna
blevo tvungna att tillämpa minimilönerna redan förrän de blivit obligatoriska.
Slutligen har lönenämnden också sysslat med lärlingarnas förhållanden
och fastställt deras antal. Lärotiden är 2 år och begynnelselönen är 3 kr. 60*öre
per vecka.»
Vi förbigå redogörelserna för lönenämndernas verksamhet i de tre
andra, lagen underställda industrierna och återger blott huvudpunkterna
i den officielle franske iakttagarens allmänna slutsatser.
»Det har redan framhållits», säger han, »att verkningarna av lagen av den
20 oktober 1909 för tvenne av de av densamma omfattade industrierna har varit
en väsentlig förhöjning av arbetarnas löner; för de två andra industrierna hal¬
het tillsvidare icke varit möjligt att i detta avseende med bestämdhet fixera verk¬
ningen. Då lagens verkningar emellertid hunnit tydligare göra sig gällande,
skola väl undersökningar i detta avseende utföras. — Tillsvidare hava lönenämn¬
dernas beslut om minimilöner kunnat genomföras utan svårighet. De av Board
of Trade utsända agenterna utvecklade en energisk verksamhet, som understöddes
av de intresserade parterna. Endast en dom i anledning av brott mot lagen har
tillsvidare fällts, i det att en arbetsgivare, som använt 3 arbetare mot lägre lön
än den fastställda, dömdes till 800 marks böter. Sedan dess hava arbetsgivarna
varit särdeles måna om att icke göra sig skyldiga till brott mot lagen. — Att
lagen icke stött på något särskilt stort motstånd hos arbetsgivarna kan knap¬
past förvåna, då man betänker att den framgått såsom resultat av en ivrig agi¬
tation mot utsvettningssystemet, en agitation, som också understötts av en del
arbetsgivare. Många av dem hade nämligen en livlig önskan att förbättra sina
arbetares ställning genom att betala åt dem bättre löner, men kunde icke detta
till följd av konkurrens med andra. Och de arbetsgivare, hos vilka den göda
viljan måhända icke funnits i lika hög grad, hava icke vågat ådraga sig det
skymfliga tillmälet sweater (utsvettare).
Lagens tillämpning har vidare haft den verkan, att en livlig organisations-
verksamhet gjort sig gällande inom de fyra av lagen träffade industrierna. Detta
är av stor betydelse för lagens vidare tillämpande och upprätthållande. Denna
organisationsverksamhet har ägt rum såväl bland arbetsgivare som arbetare. Inom
beklädnadsindustrien har det visserligen varit mycket svårt att organisera arbe¬
tarna, då de äro mycket spridda och av olika nationalitet, men arbetet härpå
fortgår dock icke utan framgång. — De fastställda minimilönerna i här nämnda
industrier, kan man förutsätta, böra även hava inverkan på löneförhållandena
inom andra industrigrenar med svettningslöner. I detta avseende kunna tills¬
vidare tvenne exempel anföras.
Motioner i Andra kammaren, Nr 238.
51
De personer, som varit intresserade av lagens tillämpning, hysa den över¬
tygelsen, att arbetarna mycket snart skola kunna själva sköta sina angelägenheter
utan tillhjälp av utomstående, vilket till en början var nödvändigt. Diskussio¬
nerna inom lönenämnderna hava varit mycket allvarsamma och sakliga och ofta
yppat oanade egenskaper hos alldeles vanliga arbetare och arbeterskor. Den roll,
som de av Board of Trade utsedda medlemmarna spelat, har varit tämligen under¬
ordnad och mest inskränkt sig till att vara förmedlare emellan parterna. Med
ett ord, man hoppas de bästa resultat av lagen och skall möjligast snart skrida
till etablerandet av en lönenämnd också för konfektion för damer, trots de svårig¬
heter, som där komma att yppa sig. Sedan gäller det att genom parlamentet
utverka lagens tillämpning också för andra industrigrenar.»
Vad beträffar verkningarna av den 1907 antagna kanadiska lagen De kanadi-
om fakultativa lönenämnder i arbetstvister, som beröra offentliga intressen,,,lojera ös
har jag, då detta skrives, tillgång endast till ett förlikningsförslag mellan verksamhet.
Grand-Trunk-järnvägen och dess stations- och telegrafpersonal. Personalen
anhöll den 3 december 1909 om tillsättandet av en förlikningsnämnd i en
lönefråga, som berörde 760 personer. Nämnden konstituerades den 21
december 1909 och avgav sitt utlåtande den 24 februari 1910 efter att
ha hållit åtta sammanträden. Personalen fordrade, bland annat, nytt regle¬
mente för tillsättandet av lediga poster, betalning för söndagsarbete enligt
samma tariff som för övertidsarbete, en 10 timmars maximalarbetsdag i
de mindre och en 8 timmars maximalarbetsdag i de större telegrafbyråerna
samt löneförhöjningar å 1272 till 17 / för de olika grupperna av anställda
för att konstituera en ny skala av minimilöner för dessa. Nämnden med¬
gav enhälligt eu lönereglering, som dock för en del av de anställda stan¬
nade 6 % under de av personalen begärda minimilönerna. Nämndens
majoritet (ordföranden och arbetarerepresentanterna) synes i huvudsak ha
anslutit sig till personalens fulla fordringar. Järnvägsbolaget accepterade
i huvudsak det av nämnden enhälligt fattade beslutet och personalen fo¬
gade sig stillatigande i detta resultat. Någon strejk blev icke av. (Jäm¬
för: R.o Broda, La fixation legale des salaires, Paris 1912.)
TI. Minimilönbestämmelser uti arbetsavtal för statens och kommunernas
räkning.
Då staten redan tagit ställning till minimilönfrågan genom upp- pörhållan-
rättandet av lönenämnder eller av skiljedomstolar är det en självklar sak det mellan
att den för sina egna arbetares räkning samt för de arbetare, som syssel- politik och
sättas i entreprenadarbeten för staten, vakar över att dessas faktiska minimi- denegentliga
löner icke äro lägre än de av lönenämnder eller skiljedomstolar tillämpade 7^iule°n.'
52
Motioner i Andra kammaren, Nr 238.
minimitarifferna. Vid sidan av denna självklara principfråga ligger såsom
en sekundär fråga det rent praktiska och rättsliga spörsmålet, huruvida
staten bör låta sina egna arbetare anlita samma lönenämnder eller skilje¬
domstolar, som de i enskild tjänst varande arbetarna ha att vända sig till.
Vad skiljedomstolarna beträffar har denna fråga, t. ex. i Nya Zeeland,
besvarats nekande, alldenstund skiljedomstolen har lagstiftande funktioner
och därigenom träder i konkurrens med statens lagstiftande myndighet,
vad dess egna arbetare beträffar.
I själva verket ligger det mycket nära till hands, att staten (och,
vad som här säges om staten, gäller i allt väsentligt även för kommunerna,
såsom organer för statens maktutövning inom det lokala livet) bryter väg
för den egentliga minimilönpolitiken genom att såsom arbetsgivare tillämpa
dess principer, innan de hunnit komma uti tillämpning genom lagstiftning
för den enskilda företagarverksamheten.
Härmed äro vi naturligtvis inne på den mycket djupgående prin¬
cipiella tvistefrågan, huruvida stat och kommun i sina lönetariffer för egna
arbetare böra följa de enskilda arbetsgivarna för att icke överbjuda eller
»fördärva marknaden» (som det så vackert heter!) för dem, eller huruvida
det är statens och kommunernas oavvisliga plikt att inom förnuftiga
gränser uppträda såsom de mönsterarbetsgivare, vilka visa de enskilda
arbetsgivarna vad som kan vinnas och förr eller senare måste uppnås genom
goda löner och goda arbetsvillkor. Denna ytterst aktuella tvistefråga är
det icke här platsen för oss att närmare beröra. Vi ha nu blott att
visa, att stat och kommun i en del främmande länder faktiskt rätt länge
ha tillämpat minimilönbestämmelser av normerande art uti sina arbetsavtal
för egen räkning. Ty härmed föreligger ett sakförhållande, som icke kan
förbigås, då det gäller att utreda frågan om lagstadgad minimilön, all¬
denstund detta sakförhållande uppenbarligen utgör en övergångsform mellan
privat och offentlig reglering av arbetslön samt en motsättning mellan stats-
lön med ordnat minimum och privatlön utan ordnat minimum. Vi få
nämligen icke glömma — ehuru man i Sverige ofta synes vilja göra det
— att t. ex. statens järnvägsstyrelse eller vattenfallsstyrelse eller en stads
spårvägsstyrelse icke är ett privatföretag i statstjänst eller kommunal tjänst,
utan staten eller kommunen själv såsom arbetsgivare genom sin avlönade
tjänare (»styrelsen» i fråga).
Emellertid äro vi ingalunda eniga med dem, som betrakta minimi¬
lönbestämmelser i statens och kommunernas och deras entreprenörers
arbetsavtal som eu med lönenämnder och skiljedom likvärdig tredje linje
för lösning av den lagstadgade minimilönens problem eller som en bättre
lösning än någon annan. Stats- och kommunaldriftens ringa utsträckning,
Motioner i Andra kammaren, Nr 238.
53
relativt till den enskilda företagsamheten, förbjuder en dylik uppfattning.
Men som banbrytande och komplementär politik ha dessa minimilönbestäm¬
melser sin givna plats vid sidan av den egentliga minimilönpolitiken.
Redan 1887 bestämde det brittiska marinministeriet och 1888 krigs- Minimilön-
ministeriet att entreprenörer, som åt staten utförde skrädderiarbete, skulle
vara förpliktade att till sina arbetare betala vissa angivna minimilöner, ten för det
Ännu tidigare, 1884, hade bestämts att det brittiska parlamentets tryck S2T?
får utföras endast av 0tryckerier, som förbinda sig att ej underskrida en ^England*
viss minimilöntariff. År 1889 beslöt Londons folkskolestyrelse, att vid
alla entreprenader och leveranser av arbetsgivarna fordra en uttrycklig, i
kontraktet intagen förklaring, att de betala sina arbetare fair waqes (an¬
ständiga löner). »I de distrikt, där fackföreningarnas London-tariffer äro
i användning, skola arbetsgivarna icke betala sina arbetare mindre än de
i dessa tariffer angivna mimVmlönerna för de olika yrkesgrupperna. I
övriga distrikter skall arbetsgivaren betala sina arbetare och alla av honom
vid entreprenadens eller leveransens utförande indirekt sysselsatta arbetare
icke mindre än de minimilöner, som vid tidpunkten äro brukliga i dessa
distrikter.
Samma år (1889) fattade Londons grevskapsråd ett liknande beslut,
som 1894 omformulerades därhän, att alla arbetsgivare, som åtoge si" leve¬
ranser för grevskapsrådet, skulle förplikta sig att betala sina arbetare0enligt
fackföreningarnas lönetariffer och att tillämpa fackföreningarnas fordringar
angående arbetstiden. »Grevskapsrådet beslutar att föra en lista över de
löner och den arbetstid, som rådet själft tillämpar såsom arbetsgivare och
som rådet fordrar att dess leverantörer och entreprenörer skola tillämpa
vid alla arbeten inom en radie av 20 engelska mil från Londons medel¬
punkt.» Utanför denna periferi fordras betalandet av erkända fackförenings-
löner. Då sådana ej förefinnas, måste särskilda, av grevskapsrådet upp¬
ställda minimilöner gälla som de lägsta tillåtna — nämligen vid den tiden
24 s (21 kr. 60 öre) i veckan för en man och 18 s (16 kr. 20 öre) i veckan
för en kvinna. Att utlämna arbete åt mellanhänder är leverantörerna och
entreprenörerna förbjudet. I kontrakten bestämmas böter ä £ 100 (1,800 kr.)
för brott mot dessa minimilönbestämmelser. — Omkring 500 ortsmyndig-
heter i England tillämpa numera liknande principer.
Även regeringsverken hava mer och mer övergått till att också inom
sina egna verkstäder och företag av alla slag tillämpa dessa minimilön¬
principer, i det att de av privata arbetsgivare inom distriktet betalade
g en om s ratt s lönerna läggas till grund för regeringsverkens minimilöner. Vad
beträffar arbetarna hos kronans leverantörer och entreprenörer hava de rätt
54
Motioner i Andra kammaren, Nr 238.
Minimilön¬
bestämmel¬
ser vid arbe
ten för det
allmännas
räkning i
Belgien.
att själva eller genom sina fackföreningar anföra klagomål över sina löner
och dessas överensstämmelse med kontrakternas fair-wages-khausul. Vägrar
arbetsgivaren att ställa sig ämbetsverkets härav föranledda anmärkningar
till efterrättelse, händer det att han blir bötfälld eller utesluten från vidare
arbete för kronan. Stundom lär det förekomma, att staten ersätter arbe¬
tarna, vad de erhållit för litet i arbetslön, samt bringar denna summa i
avdrag från arbetsgivarens betalning.
En parlamentarisk undersökning över denna lönepolitiks verkningar
har ådagalagt, att det ännu saknas enhetlighet och klarhet uti så väl prin¬
ciperna som tillämpningen samt att en del praktiska svårigheter ännu äro
olösta, men att det viktigaste önskemålet dock i huvudsak är uppnått
nämligen att hindra att konkurrerande leverantörer eller entreprenörer till¬
kämpa sig uppdrag åt kronan genom att erbjuda relativt låga priser, som
äro baserade på arbetslöner, vilka nedpressats under skäliga minima. Så
till vida har kronans minimilönpolitik också hindrat att en oskäligt låg
lönenivå hos kronans leverantörer och entreprenörer skall kunna verka så¬
som neddragande standard inom den övriga arbetsmarknaden. Nu måste
löneförhållandena hos de för kronan arbetande företagen snarare verka
höjande och stödjande inom motsvarande delar av den övriga arbetsmark¬
naden. (Jämför: Otto von Zwiedeneck-Sudenhorst, Lohnpolitik und Lohn-
theorie, Leipzig 1900, s. 238—256.)
Vi förbigå liknande företeelser i en del andra länder för att ur en
uppsats av d:r E. Sjöstrand i »Svenska Stadsförbundets Tidskrift» (1912,
h. 6) anföra några drag av minimilönprincipens tillämpning vid arbeten
för det allmännas räkning i Belgien.
»I Belgien», skriver dr Sjöstrand, »är det första uppslaget i denna fråga
att datera från 1853, då borgmästaren i Brtissel de Broucköre i kommunalrådet
genomdrev ett förslag om införandet av minimilönsbestämmelser i entreprenad¬
kontrakt för stadens räkning. Äran av uppslaget tillkommer helt och hållet de
Brouckére personligen, i det han på eget bevåg sammankallade representanter för
de i saken intresserade, entreprenörer och arbetare, och i samråd med dessa ut¬
arbetade sitt förslag.
Det är ytterst intressant att genomläsa de Brouckéres motivering för för¬
slaget. Han visar sig däri vara en övertygad anhängare av den gängse national¬
ekonomiska doktrinen, att lönen bör framgå ur en fri förhandling mellan arbets¬
givare och arbetare och att dess höjd bestämmes av lagen om tillgång och efter¬
frågan. En järnhård lönelag alltså skulle man tro. »Men denna lag är icke
absolut», säger han vidare, »den anvisar en nedre gräns för växlingarna, nämligen
existensbehoven. Denna gräns överskrides av ett mycket stort antal arbetare, av
alla dem, som användas vid byggnader, och av många andra. År därför den
ekonomiska lagen falsk? Nej.....» Och så framhåller han övertygande otill-
55
Motioner i Andra kammaren, Nr 238.
räckligheten av att på välgörenhetens och den offentliga försörjningens väg av¬
hjälpa en permanent försämring av levnadsvillkoren. Han redogör för sina för¬
handlingar med de intresserade, säger sig ha funnit anslutning bland entrepre¬
nörerna för den meningen, att lönerna, som oföränderligt stått på samma stånd¬
punkt sedan år 1804, icke längre svarade mot levnadskostnaderna. Arbetsgivarna
samtyckte frivilligt till en förhöjning, men erkände nödvändigheten av att de.
vidtagna åtgärderna tillförsäkrades allmängiltighet. På detta sätt kom till stånd
en överenskommelse om viss högre lön för yrkes- respektive grovarbetare, som
stadsmyndigheterna förlänade sanktion genom beslut dels att tillämpa densamma
vid stadens egna arbeten, dels att fordra förbindelse av entreprenörerna i kon¬
trakten att betala sina arbetare efter samma norm. Dylik bestämmelse fanns där-
efter infödd i alla stadens kontrakt intill år 1887, då densamma föll nr bruk för
eu tid. År 1896 blev minimilönsprincipen formligt erkänd av staden, och dess
tillämpning utsträcktes kort därefter att gälla alla entreprenader för stadens räk-
ning. . En samma ar anställd encjuéte gav vid handen, att av 9 provinsmyndi°’-
heter i Belgien 8, och av 86 kommuner med mer än 8,000 invånare 47 tillämpade
minimilönsprincipen i sina kontrakt.
. Samma år tillkännagav även ministern för jordbruk och offentliga arbeten
i deputeradekammaren, att han tillsvidare skulle låta tillämpa minimilönsprin-
mpen vid utförande av arbeten för sitt departements räkning, och kort därefter
i■ ö han närmare bestämmelser härom, enligt vilka entreprenören hade att
skriftligen förbinda sig att betala arbetare viss minimilön vid byggnads- lord-
och schaktnings- samt stenläggningsarbete.
Sedermera har denna princip kommit till allt vidsträcktare användning vid
utförande av arbeten för den belgiska statens räkning. Så gott som alla re°*e-
iingsdepai tement lata densamma för närvarande regelmässigt tillämpas inom sina
resp. arbetsområden.
Med avseende å sättet för minimilönens fastställande uppkommer först den
irågan, om fastställandet skall överlämnas till entreprenörerna eller om veder¬
börande myndighet själv bör dekretera en löneskala. I det senare fallet framstår
det spörsmålet, om vissa korporationers eller organisationers, och vilkas, råd eller
samtycke bör inhämtas före löneskalans fastställande.
I Belgien synas myndigheterna till en början hava hyst motvilja mot att
själva fastställa lönerna. Det lämnades åt varje entreprenör att uppgöra löne-
lista, som vidfogades anbudet, och under i övrigt lika förhållanden gavs före¬
träde åt den entreprenör, som företedde den för arbetarna förmånligaste löne-
listan. ^bamma förfaringssätt hade tillämpats av en del förvaltningsmyndigheter i
* . A..n?fter. 0^'S^g0 emellertid de belgiska myndigheterna till att själva
fastställa minimilönerna, i regel efter hörande av sakkunniga. Inom provinsrådet
tillkommer det sålunda vanligen det permanenta utskottet att utarbeta och fast¬
ställa lönesatserna. Såsom sakkunniga anlitar utskottet provinsrådets tekniska
avdelningar, fackorganisationer och industriråd.
. Vad de förnämsta städerna beträffar må följande omnämnas. Antwerpen
inhämtar råd av den kommunala arbetsförmedlingen, vars styrelse är samman¬
satt av arbetsgivare och arbetare. Briissel rådfrågar arbetsgivar- och arbetar¬
organisationer samt, i händelse af meningsskiljaktighet mellan dessa, industri-
radets kompetenta sektioner. Briigge låter entreprenörerna uppgöra lönelistor,
56
Motioner i Andra hammaren, Nr 238.
men förbehåller sig rätt att förkasta anbudet, därest lönerna befinnas otillfreds¬
ställande med hänsyn till arbetets natur, lefnadskostnadernas storlek m. m. För
utrönande härav konsulteras industriråd, yrkesdomstol, arbetsgivar-, och arbetar¬
organisationer m. m. Liége fastställer lönesatserna efter inhämtande av tekniska
myndigheters råd, medan Verviers vänder sig med förfrågan till arbetsgivar- och
arbetarorganisationer.
Det återstår slutligen att säga några ord om kontrollen över minimiiöns-
bestämmelsens tillämpning i Belgien och de gällande garantierna mot överträ¬
delser.
Ett sätt att kringgå dylik bestämmelse är arbetets överlåtande åt annan
entreprenör. Häremot kan dock i kontraktet träffas bestämmelse, att var och en,
som låter utföra arbetet, skall respektera minimilönsklausulen. Hithörande be¬
stämmelser anträffas allmänt i de belgiska myndigheternas entreprenadkontrakt.
För minimilönsbestämmelsernas bekantgörande är det icke tillräckligt att
införa dem i arbetsordningar och kontrakt. För allmän kännedom är det där¬
jämte nödvändigt anslå dem å arbetsplatser och i verkstäder, där klausulen äger
tillämpning. Detta hava ock de belgiska myndigheterna allmänt uppmärksammat.
För en ingående kontroll är det givetvis nödigt, att noggranna register och
lönelistor föras och att dessa äro tillgängliga för inspektion från myndighetens
sida. Detta gäller allmänt vid här ifrågavarande arbeten i Belgien; för försum¬
lighet att förete lönelistor kan ett mindre penningstraff vara utsatt.
För konstaterande av överträdelser, verifikation av lönelistor, mottagande
av klagomål från arbetare, upprättande av protokoll o. s. v. bekläda myndig¬
heterna i regel tjänstemän eller ombud med särskild fullmakt. Liége utser sär¬
skild kontrollör för övervakande av veckobetalningarna till arbetarna.
Såsom straffbestämmelser vid överträdelse av kontraherad minimilöns-
klausul gäller vanligen i första hand vite, vid upprepad förseelse uteslutning,
tillfällig eller permanent, från arbeten för vederbörande myndighets räkning.»
YII. Svenska arbetarförhållanden och behovet av eu lagstiftning om obliga¬
toriska minimilöner.
Frågan om Av vår undersökning i det föregående framgår, att den existerande
lagstadgade lagstiftningen, som påbjuder eller tillstädj er fastställandet av lagligt bin-
minloZlldetrdande minimilöner, i intet enda fall är principiellt begränsad till det hem¬
industriella industriella arbetet, utan omfattar eller kan omfatta detta tillsammans med
hemarbetet. ijpartat fabriks- och verkstadsarbete, så väl som detta senare enbart, samt
i vissa fall, såsom den engelska kolgruvelagen av 1907 och den kanadiska
lagen om lönenämnder av samma år, gäller uteslutande arbete, som icke
utföres i arbetarnas egna hem eller i verkstäder. Bland de av oss här
analyserade lagarna är endast den tyska lagen av 1911 uteslutande en
hemarbetslag, men den är ju icke i sin närvarande form en minimilönlag,
utan blott, enligt vårt förmenande, ett förebud till en sådan. Bland de
Motioner i Andra kammaren, Nr 238.
57
uppräknade lagförslagen gälla de franska och belgiska uteslutande det
hemindustriella arbetet, men det österrikiska synes utsträcka sig även till
verkstadsarbetare (»Werkstattgehilfem) och det tyska talar uttryckligen om
»arbetare, som arbeta hemma eller i fabriker och verkstäder».
Det är visserligen sant, att i Australien och England, så väl som
i Frankrike, Belgien och Österrike svältlönerna inom hemarbetsindustri-
erna på ett avgörande sätt bidragit att sätta minimilönlagstiftningen i
gång (eller att framkalla förslag om sådan lagstiftning), men den faktiskt
genomförda lagstiftningen har städse fått en vidare omfattning eller ten¬
dens. I vissa fall, såsom händelsen är med skiljedomslagstiftningen, har
förekomsten av svältlöner alls icke varit utgångspunkten för lagstiftningen,
och denna har riktat sig främst på fabriks- och verkstadsindustrier med
stora arbetar- och arbetsgivareorganisationer av modernaste typ.
Undersökningar beträffande det så kallade »utsvettningssy stena et»
(Ksweating system») ha ju spelat en stor roll under minimilönlagstiftnin¬
gens förberedande skede i vissa länder. Det mest karakteristiska för detta
produktionssystem är dock icke, att arbetet utföres i arbetarens eget hem.
I typiska fall är detta i själva verket blott delvis händelsen, i det att en
stor del av arbetet utföres, icke i arbetarens hem, utan hos en »mellan¬
hand» i en »hemverkstad», som visserligen ofta utgöres blott av »mellan¬
handens» boningsrum anordnade till verkstad. Hvad som ger »utsvettnings-
systemet» dess avgörande och fördärvliga särprägel, vare sig arbetet utföres
av arbetaren hemma hos honom eller hemma hos »mellanhanden», är om¬
ständigheten, att den egentliga arbetsgivaren (den handels- eller fabriks-
firma, som utlämnar arbetet till utförande åt »mellanhanden») alls icke
är ansvarig för arbetarens löne- och arbetsförhållanden och oftast ingenting
vet om dessa. Detta ansvar faller på »mellanhanden», som oftast blott är
en medellös arbetare eller hantverkare och därför saknar en verklig arbets¬
givares ekonomiska förutsättningar att kunna uppbära ansvaret på ett för
samhället tillfredsställande sätt. Lagstiftningen mot »utsvettningssystemet»
kan därför icke bestå blott uti att föreskriva obligatoriska minimilöner,
utan måste i främsta rummet framtvinga den egentliga arbetsgivarens fulla
lagliga ansvar för de indirekt åt honom arbetandes löne- och arbetsför¬
hållanden över huvud. Ditåt syftar väsentligen den vanligen så kallade »hem-
arbetslagstiftningen». Fristående vid sidan av denna kommer minimilön¬
lagstiftningen, för att sätta en välbehövlig laglig minimigräns för arbets¬
lönerna inom hemarbets- och inellanhandsindustrier så väl som inom
andra industrier eller näringar, där det visar sig att behovet av sådan
laglig minimilön föreligger.
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 4 saml. 98 käft. (Nr 238.)
8
58
Motioner i Andra hammaren, Nr 238.
Enligt erfarenheten från alla industriländer utgöra mellanhandssyste¬
rn et och det industriella hemarbetet regelmässigt härdar för så dåliga löne-
och arbetsförhållanden, att deras bekämpande blir en trängande samhälls¬
angelägenhet. Det är vanligen fråga om tillverkning av billiga klädes¬
plagg, billiga husgerådsartiklar eller möbler eller billiga massartiklar, så¬
som askar, säckar, påsar o. s. v., vilka förbrukas inom handel och industri.
Engrosfirmorna i dessa branscher konkurrera ofta sinsemellan starkt och
ha därför ej sällan betänkligt låga försäljningspriser att räkna med. De
mellanhänder eller småmästare, som från dem emottaga beställningar och
arbetsmaterial, uppvisa en minst lika oreglerad och pressande inbördes
konkurrens, uti vilken dessutom ingår den på erfarenhet grundade beräk¬
ningen, att det faktiskt knappt tinnes någon gräns, under hvilken deras
arbeterskors och arbetares löner ej låta nedtrycka sig. De ha nämligen i
regel eller till mycket stor del att göra med oorganiserade och nästan
oorganiserbara massor av isolerat levande, lågt yrkesskickliga, yngre och
äldre arbeterskor och arbetare, som på detta sätt söka att komplettera
familjeinkomsterna eller andra egna yrkesinkomster eller otillräckliga un¬
derstöd från enskilda eller det allmänna o. s. v. ända ned till den nivå,
där prostitution och arbetsmarknad träda i växelverkan med varandra. Att
kunna helt leva på de arbetslöner, som framgå ur en sådan komplicerad
och ytterst på arbetslönens obegränsade nedpressbarhet grundad konkurrens¬
situation, blir ofta en ren omöjlighet. Man svälter sig fram för en tid
och arbetar sig hastigt ned i graven — eller blir i förtid en invalid, som
samhället allt framgent har bokförd på sitt dyra fattigvårdskonto.
På senare år ha i olika länder, särskilt i England och Tyskland,
undersökningar om hemarbetarnas och mellanhandsarbetarnas löneförhål¬
landen verkställts och afslöjat fruktansvärda missförhållanden inom befolk¬
ningslager, som eljes sakna alla medel att göra sin nöd känd för samhäl¬
let. Aren 1906—1907 utfördes av Centralförbundet för socialt arbete en
sådan undersökning omfattande 800 kvinnliga och 100 manliga arbetare.
Av omkring 560 noggranna uppgifter (som dock till stor del torde vara
något för höga, därför att tillräckliga avdrag för det av arbetaren till¬
släppta materialet m. in. ej gjorts) synes framgå, att blott omkring 160
veckoinkomster voro högre än 10 kronor, men fler än 300 lägre än 7 kronor.
Undersökningens ledarinna, fröken Gerda Meyerson, skrev i juni 1906 om
svenska hem- och fabriksarbeterskors löneförhållanden bland annat följande,
som dock meddelas under uttryckligt framhållande av sannolikheten, att
veckoförtjänsten efter 1906 stigit med en eller annan krona för åtskilliga
klasser av arbeterskor; en omständighet som dock knappast torde ha kun-
Motioner i Andra kammaren, Nr 258. 59
nät mer än hindra köpförmågans sjunkande genom stigande livsförnöden-
hetspriser.
»Arbetslönerna äro lägst i de speciellt kvinnliga yrkena, i synnerhet inom
de enklare sömnadsyrkena. Kapp- och klänningssömmerskor i de finaste affärerna,
arbeterskor i boktryckerier och bokbinderier samt bryggeri- och tobaksarbeterskor
äro väl de arbeterskor, som äro bäst avlönade. En skicklig kappsömmerska som
syr per styck åt någon av de förnämsta ateljéerna i Stockholm kan förtjäna
20—26 kronor i veckan under säsongen. Men på en hel del ateljéer betalas
veckolön 8—12 kr. Från de större kappaffärerna lämnas mycket arbete ut till
s. k. ^ »mellanhänder», och de arbetslöner dessa betala sina sömmerskor, vilka ofta
äro hemarbeterskor, äro mycket små. För kappsömmerskor förekommer liksom
för klänningssömmerskor övertidsarbete i stor utsträckning, många sy under sä¬
songen från 7 eller 8 f. m. till 10 på kvällen, med endast IV2 timmes middags¬
rast. Lördagskvällar räcker arbetet till midnatt och däröver.
Linnesömmerskans arbete betalas upprörande lågt. Även de som sy det
finaste arbetet ha svårt att med en 11, 12 timmars arbetsdag förtjäna 2 kr. om
dagen. Yid fabriker för blusar, underkläder, kragar och manschetter 0. d. är
vanligaste veckoförtjänsten 6—12 kronor. Allt sådant arbete betalas per styck,
t. ex. 1,40 till 1,50 dussinet för damlinnen, 1,25 till 3 kr. dussinet för blusar, 12
till 30 öre dussinet för kragar, 35, 30, 20 öre styck för snörliv, 1 kr. dussinet för
mansarbetsblusar, 80 öre dussinet för manskalsonger, 1,60 dussinet för barnklän¬
ningar 0. s. v.
Stråbattsömmerskor kunna under säsongen förtjäna 18 till 20 kr. i veckan
och mer, vanligast är 9 till 12 kr., rosett- och halsdukssömmerskor få 7 till 9
kr., möss-sömmerskor 8 till 11 kr. i veckan. Alla dessa uppgifter äro från Stock¬
holm. I landsorten äro arbetslönerna mången gång lägre, men så äro också lev¬
nadskostnaderna i huvudstaden betydligt dyrare. I textilfabrikerna ställa sig
arbetsprisen ungefär lika överallt; vuxna arbeterskor förtjäna 9, 10 och 12 till 16
kr. i veckan,, beroende på arbetets beskaffenhet. Spinnerskor ha dock ännu lägre
förtjänst. Yid Göteborgs, stora textilfabriker äro arbetslönerna i genomsnitt lägre
än i Malmö, och Norrköping. Den stora kamgarnsfabriken t. ex., den enda i sitt
slag i Sverige, som sysselsätter över 500 arbeterskor, betalar sina väverskor högst
9 kr. och spinnerskorna högst .7,35 i veckolön. Skonåtlerskor såväl i landsorten
som i huvudstaden förtjäna 9 till 18 kr. i veckan, men arbetstillgången är mycket
växlande, trikaarbeterskor förtjäna vanligen 8 till 12 kr., silverpolererskor på
fabriker och verkstäder i medeltal 8 till 11 kr. i veckan.
Hemarbeterskornas avlöning är som nämnts lägre än fabriksarbeterskornas
och därigenom nedpressas arbetslönerna i många industrier för fabriksarbeterskorna.
Så betalas t. ex. för täckstickning till hemarbeterskor endast 60 till 70 öre för
enklare täcken, medan de å täckfabrik arbetande göra anspråk på 80 till 90 öre
för samma slags arbete. Egentligen borde ju hemarbeterskorna, som själva bestå
lokal, belysning, maskiner och ofta även tråden till arbetet ha mer betalt än
fabriksarbeterskorna; i alla händelser fordrar rättvisan att de få samma avlöning
för samma arbete. Detta lika mycket för fabriksarbeterskornas som för hem¬
arbeterskornas skull. Den osunda konkurrensen måste så mycket som möjligt
motarbetas. Och de hygieniskt ogynnsamma förhållanden, under hvilka hemarbetet
oftast utföres, i det de arbetande vanligen bo i trånga, överbefolkade bostäder,
60
Motioner i Andra kammaren, Nr 238.
kunna ju ge upphov till sjukdom, varigenom de i dessa bostäder tillverkade ar¬
tiklarna lätt bli smittoförande och därigenom farliga för konsumenterna. Hem¬
arbetet ar alltså ogynnsamt även ur samhällshygienisk synpunkt.
Även fabriksarbeterskorna arbeta under långt ifrån hygieniska förhål¬
landen, ehuru nog under de senare åren arbetslokalerna i allmänhet förbättrats.
Många fabriker och syateljéer — i synnerhet de mindre — lämna mycket övrigt
att önska i fråga om utrymme, luftväxling och renlighet, och vanligen är det
endast de allra största etablissementen, som inrätta toalett- och matrum för ar-
beterskorna på ett tillfredsställande sätt.
Då det visat sig att fabriksarbetet har ett ofördelaktigt inflytande på
kvinnornas hälsa, beror detta i många fall icke på arbetets beskaffenhet — ehuru
vissa yrken nog äro särskilt hälsofarliga — utan dels på den alltför långa ar¬
betstiden, 9—12 timmar och mer, dels därpå att de låga lönerna nödga arbeterskorna
att leva ett ytterst försakande liv. De bo i trånga, osunda bostäder, ofta till¬
sammans med flera främmande personer av olika kön, de måste inskränka sin
föda till det minsta möjliga. De få icke sällan otillräcklig vila, i det nätterna
av många, på grund av den långa arbetstiden, användes för nöjen, sammanträden
och arbete för egen räkning. De måste slutligen avstå även från sådana hälso¬
bringande njutningar som frisk luft, bad och tillgång till tillräckliga och rena
kläder.
Den, som skall få en dagsinkomst av 1 kr., 1.25, 1,50 att räcka till allt:
hyra, mat, kläder, tvätt m. m., måste naturligtvis reda sig förutan mycket, som
av andra räknas till livets nödtorft. Och det finns visserligen många, många
arbeterskor, som förstå konsten att med sin låga arbetsförtjänst leva förunderligt
bekymmerfritt, som förnöjsamt och hederligt dra sig fram år efter år, tills fattig¬
huset eller sjukhuset blir deras för tidiga tillflykt, men särdeles förvånande är
det icke, om en och annan av dessa lägst avlönade kvinnor genom nöden drives
till ett osedligt liv.
Att på ett ofta ansträngande, i de flesta fall förslöande, hela ens tid upp¬
tagande arbete icke kunna förtjäna ens så mycket att man kan slippa svälta, är
hårt. Och icke blott ur barmhärtighetssynpunkt eller därför att rättfärdigheten
fördrar det, utan lika mycket för samhällets bästa är det nödvändigt, att industri-
arbeterskornas ställning förbättras, att kvinnorna, det kommande släktets mödrar,
beredas möjlighet att leva under mindre betungande, för deras fysiska och sedliga
kraft mindre fördärvliga förhållanden.» I
I sitt 1909 utgivna arbete »Kvinnorna i industrien» anför fröken
Meyerson några synnerligen belysande uppgifter ur svenska arbeterskors
hushållsräkningar, vilka synas klart visa, att förefintligheten av fasta
minimilöner av en höjd, som ingalunda behövde betunga den sunda, väl¬
ordnade industrien, skulle för stora grupper av arbeterskor innebära hela
skillnaden mellan en anständig, om ock ytterst blygsam utkomst och ett
liv i kronisk brist eller på branten av fysisk eller moralisk undergång.
»Att i Stockholm med dess dyra levnadskostnader betala sin hyra, äta
någorlunda tillräckligt och vara någorlunda snyggt klädd samt dessutom^ kunna
bestå sig ett och annat anspråkslöst nöje och detta med en inkomst av 1: 50 eller
Motioner i Andra hammaren, Nr 238.
61
2 kronor om dagen, det är, såsom någon mycket riktigt betecknat det, ett konst¬
stycke, men ett konststycke, som utföres av många arbeterskor. — Några exempel
på bur utgifter och inkomster under sådana förhållanden gestaltade sig år 1906
för några arbeterskor anföras här. Ett par av dem ha nu något högre förtjänst,
men så ha också livsmedel och hyra stigit på de sista åren.
En 22-årig sömmerska hade från den 15 november—15 december 1906 en
förtjänst av 38 kronor, 9—10 kronor i veckan. — Arbetstiden var 11 timmar
utom lördagar, då den var 9 timmar. Hennes utgifter under denna månad voro:
Hyra (dåligt inneboende)...........kronor 6: 00
Middagar.................. » 8: 04
Annan mat................. » 8: 58
Kläder, skodon............... » 13: 95
Diverse (bad, fotogen, teaterbilj.) ..... » 3: 69
kronor 40: 26
Utgifterna överstego alltså inkomsterna under månaden med kronor 2: 26.
För maten hade hon givit ut kronor 16: 62, d. v. s. 4 kronor och 15 öre i veckan.
En 28-årig kappsömmerska lämnade uppgift om sina utgifter under 14 dagar.
Första veckan förtjänade hon (hos en s. k. »mellanhand») på 12 timmars arbetsdag
10 kronor och 25 öre. Utgifterna under samma tid voro:
Hyra......
Mat......
Klänning ....
Diverse (medicin)
kronor 1: 50
» 4: 87
» 8: 50
» 1: 53
kronor 16: 40
Tvätt, bad och nöjen förekommo icke. Denna vecka uppstod, emedan hon
köpt ett klänningstyg, en brist på 6: 15, men följande vecka — hon gjorde alltid
upp kassan för vecka — hushållade hon däremot så att hon av förtjänsten, som
blev kronor 10: 50, hade ett överskott av kronor 3: 12. Hennes utgiftslista såg
då ut på följande sätt:
Hyra....................kronor 1: 50
Middagar.................. » 1:75
Matvaror.................. » 1: 01
Skolagning................. » 2: 50
Diverse................... » 0: 62
kronor 7: 38
För maten hade hon alltså under denna vecka givit ut 2 kronor och 76 öre.
Anmärkas bör att denna arbeterska är ytterst ordentlig, ser alltid snygg och
vårdad ut samt förstår sig på att äta närande mat, som hon själv lagar, gröt,
pannkakor o. s. v.
»På 2 kronor om dagen skulle jag kunna leva kungligt», sade en gång en
19-årig flicka vid en elektrisk syfabrik, där hon förtjänade 6 kronor å 6: 50 i
veckan. Hon bodde hos släktingar, sov på ett sofflock i ett överfullt rum, be¬
talade härför 6 kronor i månaden och fick för samma avgift morgonkaffe. För
middag gav hon ut 25 å 30 öre om dagen, för övrig mat omkring 1: 50 i veckan.
Alltså omkring 4: 50 för hyra och mat. Till övriga utgifter hade hon vanligen
62
Motioner i Andra kammaren, Nr 238.
1: 5G ä 2 kronor i veckan och med detta krånglade hon sig fram, lånade ibland
och pantsatte ibland, när hon var i knipa. Men det var första året hon var ute
på egen hand och varken hälsan eller humöret hade ännu hunnit bli synnerligen
angripna av det umbärande liv hon förde.
Som vi se kan det gå att med den strängaste sparsamhet leva på arbets¬
förtjänsten, om man nämligen får vara frisk och ingen arbetsbrist råder. Men
det händer att det är dåliga tider för en viss industri, att fabriken stänges eller
att arbetstiden förkortas med flera timmar dagligen. Vid arbetsbrist eller vid
anskaffandet av arbetsbesparande maskiner, uppsäges ofta ett stort antal arbeter-
skor. — Det är klart att vid förminskad arbetstid en redan förut knapp förtjänst
blir ännu knappare och livet ännu mer bekymmersamt för arbeterskorna, i syn¬
nerhet för dem som utom sig själva även ha barn att försörja. Ogifta arbeterskor
ha dock sällan mer än ett barn, då änkor och frånskilda eller med sjuka eller
supiga män gifta arbeterskor icke sällan måste få förtjänsten att räcka för dem
själva och två, tre, ja liera barn. Av de sistnämnda ha dock många fattigvårds-
hjälp.»
Då en officiell utredning av de svenska hemarbetsföi’hållandena för
närvarande pågår, vilja vi här inskränka oss till att giva uttryck åt för¬
hoppningen, att denna utredning skall bliva så omfattande och grundlig,
särskilt vad löne- och inkomstförhållandena beträffar, att på densamma kan
grundas ett tillförlitligt omdöme om nödvändigheten och den eventuella
rätta utsträckningen av en minimilönlagstiftning, måhända i huvudsak
enligt mönster av den engelska lönenämndslagen av 1909, särskilt för det
industriella hemarbetet.
Behovet av VTad beträffa]- det kvinnoarbete i fabriker och verkstäder, vilket syn-
lag^tiftnhig ^årligen uppvisar tillräckliga överensstämmelser uti löneförhållandena med
för särskilda vissa arter av hemarbete, för att behöva indragas under samma lagstiftning
fabriks- och0111 minimilöner som dessa, är en särskild utredning naturligtvis av nöden.
verkstads- En blick på de tillgängliga, mer omfattande och pålitliga utrednin-
jordhruks- £arna och statistiska materialsamlingarna beträffande svenska lönarbetares
' arbetare närvarande inkomster och dessas förhållande till de närvarande kostnaderna
m• för livsuppehället, torde kunna övertyga en var om den mycket vid¬
sträckta förekomsten i vårt land av arbetslöner eller genomsnittliga årliga
arbetarinkomster, vilka befinna sig nere vid själva det fysiska existens¬
minimum. Vi mena ett inkomstminimum, som lämnar intet övrigt för
upprätthållandet av högre yrkesduglighet och en god fostran av det upp¬
växande släktet — för att nu icke tala om försäkring mot ai’betsbrist,
sjukdom och invaliditet och kostnaderna för den smula kulturliv, som
skall kunna övertyga även den fattige om, att han är människa och icke
bara ett arbetsök. Några få exempel och hänvisningar måste här vara
tillfyllest.
63
Motioner i Andra kammaren, Nr 238.
Det framhålles ofta, och med rätt, att arbetslönerna inom jordbruket
i.vårt land stigit högst ansenligt under de senaste 25 åren. Men det får
ej förbises, att denna stigning utgått från den allt för låga lönenivå,
vilken så kraftigt bidrog till utvandringens flodvåg mellan 1886 och 1894,
samt att samtidigt levnadskostnaderna stigit ofantligt och eu allmän över¬
gång från naturalöner till penninglöner ägt rum. Enligt kommerskollegii
undersökning (Arbetsstatistik. L: 1) utgjorde riksgenomsnittet år 1910
föi dagsverkspris för fasta manliga daglönare i egen kost och utan fri bo¬
stad 2,47 kronor under sommaren och 1,88 kronor under vintern. Om vi
räkna 5 sommarmånader och 7 vintermånader och oavbruten sysselsättning,
erhålles en maximal årsinkomst å omkring 660 kronor. För tillfälliga
manliga daglönare i egen kost blir sommarlönen 2,79 kronor och vinter¬
lönen 2,03 kronor samt den maximala årsinkomsten enligt samma beräk¬
ningsgrund omkring 730 kronor. Men det är ju allt för djärvt att antaga,
att de tillfälliga arbetarna ha full sysselsättning alla söckendagar året
igenom. Och nog skall den opartiske iakttagaren nödgas medge, att det
val behöver utredas, hur sådana arbetares verkliga inkomster och inkomst-
inöjligheter förhålla sig till ett anständigt existensminimum och till be¬
hovet av ett samhällsskydd för sådant existensminimum.
Samma utredningsbehov föreligger utan tvivel, vad många klasser
av våra industriarbetare angår. De kollektivavtal, som 1907—10 upp¬
rättades vid åtskilliga av våra tändsticksfabriker och sedan prolongerats
intill 1913, visa att vid vissa av de bättre fabilkerna fullgoda manliga
arbetare hava en timlön, som varierar från 24 öre upp till 30 öre, vilket
senare är ett maximum för det högst avlönade slaget av arbete. Års¬
inkomsten vid oavbruten sysselsättning skulle således för de lägst avlönade
uppgå till blott omkring 740 kronor, om vi antaga eu 10 timmars arbets-
dag. Blott avsevärda extra förmåner skulle kunna höja en sådan familje¬
försörjareinkomst upp till ett acceptabelt existensminimum. Eljes torde
det visa sig ^ att industrien, här såsom så ofta, parasiterar på hustrurnas
och barnens förvärvsarbete och slutligen överlämnar den utslitne arbetaren
åt fattighuset.
Vi vilja i detta sammanhang erinra därom, att kommerskollegii
undersökning angående livsmedels- och bostadspriser i Sverige under åren
1908 1909 (Arbetsstatistik. D: 2) ger vissa värdefulla stödjepunkter för
uppskattningen av det inkomstbelopp, som för närvarande på olika orter
i riket må anses motsvara ett passande existensminimum för eu yrkes¬
al bitare och hans familj (hustru och två barn såsom genomsnittstyp).
Utgifterna per år för de viktigaste slagen av livsmedel beräknades, då
familjens årsinkomst uppgår till omkring 2,000 kronor, för år 1909 uppgå
64
Motioner i Andra kammaren, Nr 238.
till följande belopp för vissa orter, ordnade från ett maximum (i Kiruna)
till ett minimum (i Vänersborg). I Kiruna 804 kr.; i Stockholm 764 kr.;
i Malmö 724 kr.; i Göteborg 713 kr.; i Gävle 706 kr.; i Norrköping 682
kr.; i Domnarvet 679 kr.; i Vänersborg 663 kr. Hyran per år för ett
rum och kök utgjorde i genomsnitt 1909 för Stockholm 333 kr.; för östra
Sverige 146 la*.; för södra Sverige 116 kr.; för västra Sverige 128 kr. och
för norra Sverige 204 kr. Belysande för själva levnadsstandard sfrågan är
att hyran för två rum, och kök i dessa områden av landet utgjorde i Stock¬
holm’ 528 kr.; i östra Sverige 248 kr.; i södra Sverige 199 kr.; i västra
Sverige 216 kr.; i norra Sverige 334 kr. 1 Göteborg var medelhyran för
ett rum och kök år 1909 214 kr. och för två rum och kök 348 kr.
Då officiella utredningar av denna art redan föreligga, är det i
varje fall omöjligt att alltjämt på ett rent fantastiskt eller godtyckligt
sätt underskatta det inkomstbelopp, som en familjeförsörjare inom arbetar¬
klassen faktiskt behöver för närvarande på en viss ort i vårt land för att
med de sina kunna leva i hyfsning och för att kunna upprätthålla sin
arbetsduglighet och självkänsla såsom medborgare. Och det är med denna
vår kunskap om levnadskostnadernas läge, som vi måste jämföra t. ex. de
beräkningar av de allmänna inkomstförhållandena, vilka nu nyligen verk¬
ställts inom Ålderdomsförsäkringskommittén. Vi erfara i del IT av betän¬
kandet, att Sveriges hela manliga befolkning mellan 18 och 67 års ålder
år 1908 (1 jan.) utgjorde 1,428,100 samt att av dessa 840,300 eller 58,8 %
beräknades hava årsinkomster under 800 kronor. Av de 840,300 voro
386,200 gifta män, vilkas förmåga att ensamma försörja en mycket mått¬
ligt stor familj sålunda synes i kanske flertalet fall vara i hög grad tvivel¬
aktig. Av alla, de 1,428,100 männen mellan 18 och 67 år beräknades
410,300 eller 28.7 f hava mindre än 500 kronor i årsinkomst. Aven om
alla dessa voro ogifta, skulle väl ingen kunna påstå, att de hade ett fullt
acceptabelt existensminimum uti ett land med så höga och ständigt så
starkt stigande levnadskostnader som vårt.
Frågor, som Bland de invändningar, som i vårt land sannolikt skola framställas
nära höra m01 förslag om utredning beträffande minimilönlagstiftning, är väl att
spörsmålet vänta även den, att vi här i landet över huvud sakna nödig erfarenhet om
om minimi- möjligheten att fastställa minimilöner ens på enskild och frivillig väg samt
0rimngl. om sådana överenskommelsers verkningar på industrien och de arbetslöner,
som böra ligga över minimum.
Så är ju dock ingalunda fallet. Ett typiskt svenskt avtal med
minimilönbestämmelser är »Överenskommelse mellan Sveriges Verkstads¬
förening och vederbörande fackförbund», först upprättat på hösten 1905,
Motioner i Andra kammaren, Nr 288.
65
efter en allmän arbetsinställelse på fem månader, och 1908 prolongera!
för ytterligare fem år. Avtalets 10:de paragraf behandlar minimilönfrågan
och har (med utelämnande av förteckningen över »arbetsplatser») följande
lydelse:
TtMom. 1. Vid varje verkstad, gjuteri eller skeppsvarv, tillhörande medlem
av Sveriges Verkstadsförening, skola alla där anställda arbetare — såväl yrkes¬
arbetare som grovarbetare, till vilka sistnämnda hänföras hantlangare — tillgodo¬
njuta viss minimilön.
Mom. 2. Minimilönernas storlek lämpas efter förhållandena å såväl olika
orter som olika verkstäder.
Mom. 3. I och för bestämmandet av minimilönernas storlek indelas samt¬
liga arbetsplatser i tre grupper på sätt nedan sägs nämligen: -----—- —
Mom. 4. Minimilön fastställes särskilt för yrkesarbetare och särskilt för
grovarbetare; och avser minimilön endast den lägsta lön som inom någondera
gruppen av arbetare må utgå.
Mom. 5. Berättigad till minimilön är varje yrkesarbetare, som uppnått
21 års ålder och arbetat i sitt fack minst 4 år ävensom grovarbetare, som upp¬
nått 21 års ålder.
Mom. 6. Yrkesarbetare, som icke innehar 4-årig yrkesutbildning, men upp¬
nått 21 år, skall komma i åtnjutande av samma minimilön som grovarbetare.
Mom. 7. Minimilönerna skola utgöra för
1) yrkesarbetare, som uppnått 24 års ålder och arbetat minst 7 år i yrket:
inom grupp I .............39 öre pr timme,
» » II............ . 34 » » > ,
» > III.............32 » » » ;
2) för yrkesarbetare, som uppnått 21 års ålder och arbetat minst 4 år i yrket:
inom grupp I.............36 öre pr timme,
» » II.............30 » » »
> > III.............28 » » » ;
3) för grovarbetare:
inom grupp I
» » II
» » III
32 öre pr timme,
26 » »
25 » » » .
Mom. 8. Alltefter flit och skicklighet erhåller arbetaren högre lön, och
skola dugliga arbetare, som arbetat ett flertal år i yrket, åtnjuta högre lön än
minimilön.
Mom. 9. Arbetsgivare må äga rätt avskeda sådan arbetare, som han anser
icke göra sig förtjänt av minimilön.
Mom. 10. Bestämmelserna om minimilöner gälla icke lärlingar; och
kunna undantag från dem jämväl äga rum i fråga om arbetare, vilka uppnått 60
års ålder eller vilkas arbetsförmåga på grund av sjukdom eller vanförhet är
nedsatt.
Mom. 11. Å de arbetsplatser, varest under år 1905 av arbetsgivarna erbju¬
dits högre minimilöner än vad i mom. 7 sägs, skola de sålunda erbjudna minimi¬
lönerna tillämpas.
Mom. 12. Ovanstående bestämmelser få icke föranleda till eller tagas till
förevändning för nedsättning i nu gällande löner.»
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 4 sand. 98 höft. (Nr 238.)
9
66
Motioner i Andra kammaren, Nr 238.
Bestämmelsen i mom. 8, att flit och skicklighet samt ett dugligt
arbete inom yrket i ett flertal år skola berättiga till högre lön än minimi¬
lön, har haft till följd, att de verkliga timlönerna allmänt varit uppe i
betydligt högre belopp än det angivna minimum — åtminstone på de
orter, där fackföreningarne ej varit för svaga att förskaffa nödig effektivi¬
tet åt »riksavtalet». Det är nämligen alls icke så, att avtalet hindrar arbe-
tarnes organisationer att kämpa för bättre villkor än minimilönerna. Be¬
träffande denna viktiga sida av saken kunna anföras några belysande rader
ur »Svenska järn- och metallarbetarförbundets» årsberättelse för 1911.
»I detta sammanhang må också erinras om att genom riksavtalens infö¬
rande avvärj srörelserna nog tendera att förekomma rikligare än förut, eftersom
alla sådana framställningar, som innehålla krav på minst de förmåner, som av¬
talen medgiva, i regel räknas som avvärjsrörelser. Att då många avvärj srörelser
kunna uppstå, förstås lätt, om man erinrar därom att vid tiden före respektive
riksavtals upprättande arbets- och lönevillkoren som bekant voro avsevärt olika
på skilda verkstäder, vilket åter i stor utsträckning härledde sig av att orga¬
nisationen bland arbetarna växt upp olika, varav följt att de särskilda verkstads-
grupperna haft olika förmågor att framdriva för sig gynnsamma arbets- och
lönevillkor.
När nu riksavtalen kommo till och på papperet i stor utsträckning utjäm¬
nade dessa olikheter, innebar detta vid de mest efterblivna företagen eu rätt av¬
sevärd förskjutning till det bättre av löne- och arbetsvillkoren. Men dessa be¬
stämmelser på papperet gjorde'icke respektive arbetaregrupper mera lämpliga att
i verkligheten tillvarataga sina intressen. På många arbetsplatser fortsatte där¬
för arbetsgivärna att även efter avtalets genomförande ensamma bestämma. över
allt som rör löne- och arbetsvillkoren utan hänsyn till om t. o. m. lägre villkor
komma att gälla än de minima som avtalen tala om. Så kommer kanske en period
av uppryckning bland arbetarna då de med stöd av sin organisation söka att åt¬
minstone hävda avtalets bestämmelser. Men sedan arbetsgivaren eu gång fått
vänja sig att, oavsett avtalet, bestämma huru han behagar, går det i regel icke
så lätt att förmå honom att avstå från försämringar. Det blir i stället, en stor
affär med underhandling mellan organisationerna och så ha vi en avvärj srörelse
att notera.
Att ännu mycket återstår på ifrågavarande område framgår därav, att
vid åtskilliga tillfällen arbetarna förgäves söka att värja sig mot t. o. m. avtals-
stridiga tillvägagångssätt av arbetsgivare; detta i regel beroende på att orga¬
nisationen bland vidkommande arbetaregrupp är för svag.
Vore nu förbundets riksavtal sådana, att de avstängde rörelsefriheten för
bättre organiserade arbetaregrupper att tillkämpa sig fördelaktigare villkor än
avtalen innehålla som minimum, skulle de omnämnda företeelserna lätt leda till
sådan uppfattning, att riksavtalen ej äro till nytta för arbetarna. Ty även om
sämre organiserade arbetare hjälpts till ett avtal, kan ju med rätta sägas, att
nyttan därav blir ringa, då de icke äga förmåga att bevaka detsamma. Men nu
äro dess bättre avtalen inom förbundets område i regeln sådana, att parterna även
under själva avtalstiden äga att tillgripa de yttersta kraftåtgärder de äga för lö¬
sande av förekommande tvistefrågor. Det de ha förbundit sig till genom avtalen
Motioner i Andra hammaren, Nr 238.
67
är att underhandla på visst föreskrivet sätt om de krav som framställas, innan
de yttersta kraftmedlen tillgripas, och får arbetsnedläggelse naturligtvis ej heller
tillgripas för att under avtalstiden ändra på avtalets minimibestämmelser, men
väl för att bättre villkor (högre lön etc.) skall i praktiken tillämpas. För de
arbetare att gå fram med krav, som genom sin sammanhållning och andra gynn¬
samma omständigheter redan lyckats erhålla avsevärt bättre villkor än avtalen,
ställer sig dock av lätt förståeliga skäl tämligen svårt, vilket tillsammans med
att en de! måhända tro det avtalen förbjuda detta torde vara bidragande orsaker
till att avvärjsrörelserna allt jämnt äro i majoritet.»
Uti en för några år sedan träffad »överenskommelse mellan Järn-
bruksförbundet och vederbörande fackförbund angående arbets- och löne¬
villkor för de vid gravor anställda arbetarna» bestämmes följande an¬
gående minimilöner.
»Mom. 1. Vid arbete mot timlön skola följande belopp gälla såsom minimi¬
löner för nedannämnda slag av vanliga, på sitt område dugliga arbetare, nämligen:
A) Gruvarbetare:
1) vid arbete under jord 36 öre;
2) vid arbete i dagbrott 32 öre;
B) Gruvbyggare, som fyllt 21 år:
1) vid arbete under jord 37 öre;
2) vid arbete i dagbrott 33 öre;
C) Diverse yrkesarbetare (snickare, smeder, verkstadsarbetare m. fl.) som
fyllt 21 är, 30 öre;
D) Grovarbetare, som fyllt 21 år, 27 öre.
Mom. 2. Gruvarbetare och gruvbyggare, som av en eller annan orsak an¬
visas vanligt ovan;'ordsarbete, erhålla i minimilön per timme, gruvarbetare 27 öre
och gruvbyggare 30 öre.
Mom. 3. Allt efter skicklighet och flit erhåller arbetare högre lön, och
skola dugliga arbetare, som arbetat ett flertal år i yrket, åtnjuta högre lön än
minimilönen. Därjämte skall vid betalning av högre timpenning än minimilönen
särskilt afseende fästas vid, huruvida arbetet i schakt och stigorter är förenat
med större fara.
Mom. å. Bestämmelserna om minimilön gälla vid övergången ej för ar¬
betare, som därvid uppnått 50 års ålder och ej inneha så stor timpenning, som
minimilönsbestämmelserna angiva, och kunna undantag från nämnda bestämmelser
jämväl äga rum i fråga om arbetare, då de uppnå 60 års ålder eller vilkas ar¬
betsförmåga på grund av sjukdom eller vanförhet är eller bliver nedsatt.
Mom. 5. Bestämmelserna i detta avtal om minimilöner få ej föranleda eller
tagas till förevändning för nedsättning i nuvarande timlöner.»
Därigenom att i vårt land en lagstiftning om lönenämnder enligt
engelskt mönster av 1909 och 1912 möjliggjorde fastställandet av lagligt
bindande minimilöner för vissa, av statsmakterna själva efter hand och
med hänsyn till de faktiska förhållandena utvalda, näringsgrenar, skulle
sålunda, i första hand, en redan existerande art av arbetsavtal erhålla
Motioner i Andra kammaren, Nr 238.
6S
lagens särskilda- stöd uti de fall, då detta vore nödvändigt för upprätt¬
hållandet av skäliga löneminima. Detta kunde vara av nöden, antingen
därför att talrika arbetare inom näringen vore oförmögna av en tillräckligt
kraftig fackföreningsrörelse eller därför att kampen mellan arbetare- och
arbetsgivareorganisationerna beträffande löneminima visat sig få en sam-
hällsskadlig omfattning och bitterhet. Självfallet skulle statsmakterna
dessutom se till, att lönenämnder efter hand bleve tillsatta för de närings¬
grenar, inom vilka avtal, grundade på skäliga minimilöner, väl vore tyd¬
ligen av behovet påkallade, men likväl av ena eller andra orsaken icke
komme till stånd. På detta sätt kunde samhället steg för steg utvidga
området för sådana »egentliga» minimilönavtal, varpå vi ovan givit exempel,
och samtidigt tillförsäkra dem eu stor effektivitet med undvikande av
arbetsinställelser. Den förändring av minimilönerna, som då och då inom
alla yrken måste bli eu nödvändighet av tekniska och ekonomiska skäl,
skulle det åligga lönenämnderna att utföra i full offentlighet, sedan ar¬
betarna och arbetsgivarna givit sina önskningar och synpunkter tillkänna
och sedan alla skäl för och emot viss åtgärd noga prövats i eu möjligast
opartisk och saklig anda samt med hänsyn snarare till hela samhällets
intresse uti skäliga löneminima än till enskilda arbetares och arbetsgivar-
gruppers makt att genom arbetsinställelser genomdriva vissa anspråk.
Men det är väl att märka, att överflödiggörandet av fortsatta strider
om minimilönerna, ingalunda är detsamma som förhud för strider, som
gälla högre löner och andra arter av arbetsvillkor, och är ännu mindre
liktydigt med fackföreningsrörelsens överflödiggörande.
Erfarenheten har lärt, att varken lagstiftningen ensam eller fack¬
föreningsrörelsen ensam kan trygga skäliga minimilöner över allt, där de
obestridligt utgöra ett viktigt samhällskrav. Den av oss förordade minimi¬
lönlagstiftningen enligt engelskt mönster, men med alla de svenska sär¬
egenheter, som en utredning i frågan kan visa vara av nöden, skulle ut¬
mynna i en väl avvägd samverkan mellan lagstiftning och fackförenings¬
rörelse. Målet för denna samverkan skulle vara, att grunda det svenska
näringslivet på arbetslöner, som städse i det minsta skulle möjliggöra ett
anständigt uppehälle för varje klass av yrkesutövare, och därmed också
skulle berättiga samhället att av dem kräva ett skäligt ^minimum av arbets¬
duglighet och arbetsintensitet.
Först när samhället har hunnit så långt i ekonomisk organisation,
har det vunnit fast mark för sina förhandlingar med och ingripandet mot
sådana vanlottade, som ej kunna eller ej vilja ge skäligt arbetsvederlag
för eu skälig minimilön. Det blir då eu särskild fråga att vårda eller
bota dessa och att genom all ungdoms sunda fostran till arbete och plikt-
Motioner i Andra kammuren, Nr 238.
69
trogen samhällstjänst möjligast förhindra att samhället belastas med nya
generationer av arbetsoförmögna eller arbetsovilliga medborgare eller klent
O o o o
fackbildade arbetare.
På grund av vad vi sålunda anfört, få vi vördsamt hemställa,
att Riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville
anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utred¬
ning, huruvida och under vilka villkor må bestämmas,
att minimilöner skola, genom särskilda, representativa
myndigheter (»lönenämnder» eller »yrkesnämnder»), kunna
fastställas för manliga och kvinnliga lönarbetare och
biträden eller löntjänare med inkomster ej överstigande
vissa belopp samt tillhörande de yrken och befattningar,
inom vilka, genom särskilt förfarande, »lönenämnder»
bli tillsatta.
Stockholm den 5 februari 1913.
Herm. Lindqvist.
Hj. Branting. F. W. Thorsson. E. Palmstierna.
Nils Persson. Vikt. Larsson. A. J. Christiernson.
Värner Rydén. Bernli. Eriksson.
70
M< itioner i Andra kammaren, iVr 238.
Bilaga.
I n ne hål lsövers i k t.
Sill.
Inledning’: Begreppet »lagstadgad» eller »legalt reglerad minimilön»......... 1
I. Minimilönproblemets sammanhang med en allmän strävan att i viss mån
reglera den ekonomiska konkurrensen.
(1) Det allmänna kravet på minimalstandards för de socialt oumbärliga med-
borgarklassernas inkomst- och levnadsförhållanden........... 4
(2) Vad de egendomslösa kroppsarbetarna beträffar, har samhället dock ursprung¬
ligen strävat att möjligast nedpressa deras levnadsstandards....... 5
(3) Då näringsfriheten infördes, stadfästes dogmen om nödvändigheten att låta
den oreglerade konkurrensen bestämma arbetslönernas minima...... 6
(4) Näringsfrihetens senare skede kännetecknas dock av en tilltagande privat
och överhetlig reglering av konkurrensen, även på arbetsmarknaden ... 7
(5) Avgörande ha härvid varit vissa frikonkurrensens verkningar inom stordriften,
icke minst vad löneförhållandena beträffar......•....... 8
II. Den lagstadgade minimilönens nationalekonomiska innebörd.
(1) Invändningar mot legalt reglerade minimilöner............ 9
(2) Missuppfattningar beträffande innebörden av legalt reglerade minimilöner . 11
(3) Lönbildning och prisbildning under fri konkurrens..........13
(4) Konkurrenslön och samhällsintresse.................14
(5) Lönkampen mellan arbetarnas och arbetsgivarnas organisationer.....15
(6) Den lagstadgade minimilönen och näringarnas produktionskostnader ... 17
(7) Den lagstadgade minimilönen och arbetarnas levnadsstandards......20
III. Den existerande lagstiftningen om minimilöner.
(A) Lagstiftning om lönenämnder med skyldighet att fastställa lagligt bin¬
dande minimilöner.
1) Lagstiftningen om lönenämnder och minimilöner i Victoria och andra
australiska stater......................23
2) Den engelska lagen om lönenämnder och minimilöner av år 1909 . . 27
3) Den engelska lagen om minimilöner för underjordsarbetare i stenkols¬
gruvor av år 1912.....................32
Motioner i Andra kammaren, Nr 238.
71
Sid.
(B) Lagstiftning om skiljedomstolar med rätt att fastställa lagligt bindande
minimilöner.
1) Skiljedom i arbetstvister och minimilönstadganden i Nya Zeeland och
Australien.........................34
2) Lagen i Kanada av år 1907 om frivilliga lönenämnder och dessas rätt
att fastställa lagligt bindande minimilöner............36
(C) Den tyska lagen av 1911 angående hemindustrielit arbete......38
IV. Förslag- till lagstiftning om minimilöner, särskilt i hemarbetet.
(1) Franska lagförslag........................39
(2) Belgiska » 41
(3) Tyska » 42
(4) österrikiska » 42
V. Tillämpningen och verkningarna av lagstiftningen om minimilöner.
(1) Verkningarna av lönenämnderna i Australien.............43
(2) Verkningarna av skiljedomsförfarandet i Nya Zeeland och Australien ... 46
(3) De engelska lönenämndernas verksamhet...............48
(4) De kanadensiska lönenämndernas verksamhet.............51
VI. IVIinimiiönbestiimmelser uti arbetsavtal för statens och kommunernas räkning.
(1) Förhållandet mellan denna lönpolitik och den egentliga minimilönpolitiken. 51
(2) Minimilönbestämmelser vid arbeten för det allmännas räkning i England . 53
(3) Minimilönbestämmelser vid arbeten för det allmännas räkning i Belgien . 54
VII. Svenska arbetarförhållanden och behovet av en lagstiftning om obligatoriska
minimilöner.
(1) Frågan om lagstadgade minimilöner inom det industriella hemarbetet ... 56
(2) Behovet av minimilönlagstiftning för särskilda grupper av fabriks- och verk¬
stadsarbetare, jordbruksarbetare m. fl.................62
(3) Frågor, som nära höra samman med spörsmålet om minimilönlagstiftning . 64