Motioner i Andra hammaren, Nr 232.
1
Nr 232.
Av Herr Wedin, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående skynd¬
sam behandling av viss del utav den s. k. skogslag-
stiftningskommitténs betänkande.
Det måste villigt erkännas, att 1903 års lag om vården av enskildes
skogar var ett mycket betydelsefullt steg för ernående av en bättre skogs¬
vård inom landet. Men denna lags förnämsta betydelse ligger dock däri,
att den var en början och att från lagstiftarnas sida principen om skogs-
vårdsplikt för den enskilde vunnit erkännande. Statsmakterna hava där¬
med också erkänt, att landets skogstillgångar hava karaktären av en natio¬
nens tillhörighet, och att det är vår plikt att bevaka kommande genera¬
tioners rätt till dessa tillgångar oavkortade; tillgångar, vilka äro att anse
såsom ett arv och som därför skola av oss förvaltas, men ej förslösas.
Men var 1903 års lag blott en början, är det givetvis nödvändigt, att det
ej stannar därvid. Vi måste fortsätta och tvingas för landets välfärds
skull att gå vidare mot målet som bör vara: uthållig avkastning på en¬
skildes skogar. Vi kunna ej undgå det, såvida ej skogsarvet skall för¬
skingras, sina och smälta ihop. Samma lagar gälla här som för ett kapi¬
tal. Taga vi utom räntan årligen av kapitalet, minskas detta med logisk
nödvändighet och vi glida alldeles säkert utför.
Från alla håll hör man också uttalas och för varje dag med allt
större kraft, att nuvarande lag av år 1903 är otillräcklig för att hindra
skogsskövling. Denna lag har börjat med grunden, den har bringat ett
visst skydd åt marken, där skogen får sin näring och tillväxt, men ej i
egentlig mening åt skogsbeståndet, åt den växande skogen. Denna stål'
ännu värnlös mot förskingring och mycken skog hinner nu genom lagens
snäva begränsning och uppenbara brister att skövlas. Vad som därvid är
synnerligen nedslående är, att ej blott den mera mogna skogen, utan ung-
skogarne i sin bästa växt och kraft, med en hög tillväxt av 8—15 pro¬
cent ofta undergå den mäst hänsynslösa ödeläggelse. Det är dessa ung-
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 4 samt. 94 Käft. (Nr 232.)
2
Motioner i Andra kammaren, Nr 232.
skogar, som skulle utgöra reserverna i framtiden, och den närmaste och
viktigaste angelägenheten, om ej vårt lands förnämsta inkomstkälla skall
utsina, är utan tvivel att bringa skydd åt ungskogen. Det är här, som
lagen i första rummet ovillkorligen behöver kompletteras, och det så skynd¬
samt som möjligt.
Ehuru det knappt torde vara erforderligt att här styrka det trängande
behovet eller nödvändigheten att med snaraste bringa skydd åt ungskogen,
framtidens kapital, vill jag dock ur högen av de ymnigt flödande uttalan¬
dena från olika håll angiva några vittnesmål i saken.
Nyligen har av Statistiska centralbyrån med stöd av länsstyrelsernas
sista fem årsberättelser utarbetats eu avhandling angående den enskilda
skogsvårdens ståndpunkt i hela vårt land. Därav framgår med en rent
av gripande tydlighet, att skogarna mångenstädes inom stora områden äro
utsatta för en hänsynslös skövling och att många orter numera förete eu
rent av tröstlös anblick. Det allmänna omdömet är, att skogen å de större
bräken och bolagen visserligen i avseende på ren skogsvård synas, i
stort sett, skötas jämförelsevis väl, men att överavverkning därstädes ofta
sker samt att skogarne på de mindre gårdarne och hemmanen i allmän¬
het avverkas planlöst och särskilt under senare tider, genom skogshandlare
av alla möjliga slag, rovhuggas i eu oroväckande grad. Det bedrövligaste
härvid är, att ungskogar av 25—50 år, i sin bästa växtkraft ofta sko¬
ningslöst härjas.
Skogsvårdsstyrelsernas berättelser tala ock samma gripande språk. Där
står visserligen, att intresset för skogsvården, glädjande nog, år för år är
i stigande. Yi kunna också finna detta av de vidtagna alltmer omfattande
åtgärderna i skogsvårdens syfte. Men på andra sidan av kontot står ock
med tydlig skrift, att vinstbegäret allt fortfarande driver till verklig sköv¬
ling, särskilt av ungskog och halvmogen skog. Egendomskandeln är i våra
dagar högt uppdriven. Då gammal eller mogen skog, i stort sett, torde
höra till sällsyntheterna, är regeln den, att skogsbestånden på grund av
bristande vård vid för tidig ålder bliva oräntabla samt skördas i förtid.
Yästra Sveriges skogsvårdsförbund gjorde sommaren 1912 vid sitt
årsmöte det uttalandet, »att den pågående ungskogsskövlingen påkallar
skärpta skyddsåtgärder».
Yid möte i Stockholm i december 1911 med rikets skogsvårdssty-
relser enades man om att göra ett uttalande, vari det heter: »att eu
ungskogslag är behövlig, beror ju förnämligast därpå, att förekommande
ungskogsskövlingar i allmänhet icke utföras av den vanliga hemmansägaren,
Motioner i Andra kammaren, Nr 232.
3
utan merendels av de affärsmän, vilkas affärsrörelse vilar på den vinst,
som oftast är förenad med inköp av skogshemman, och skyndsam försälj¬
ning av hemmanen, sedan skogen realiserats», varjämte avgavs ett all¬
mänt uttalande till förmån för de framkomna önskemålen på skogslagstift-
ningens område, som åsyfta ett effektivt skydd mot rovhuggning av ungskog.
Ja, exempel ur skilda läger kunde framdragas snart sagt i oändlig¬
het, vilka oemotsägligt mana oss att skyndsammast söka vidtaga sådana
åtgärder, som bättre än nuvarande lag förmår, kunna stävja skövling av
de yngre, växtliga skogsbestånden.
Med beaktande av frågans stora vikt anhöll 1910 års Riksdag hos
Kungl. Maj:t om utredning om och på vad sätt ändring och tillägg i
1903 års lagstiftning angående vård av enskildes skogar må kunna åväga¬
bringas i ändamål att förekomma uppenbar skövling av ungskog och den
16 juni 1911 tillsatte regeringen den s. k. skogslagstiftningskommittén
för utredning av vissa i statsrådsprotokollet för nämnda dag närmare an¬
givna skogslagstiftningsfrågor.
Med den omfattning, det kommittén lämnade uppdraget erhållit, torde
dess arbeten ej hinna slutföras förrän tidigast 1914, och innan det even¬
tuella kommittébetänkandet torde hinna föranleda någon proposition till
riksdagen och vederbörande myndigheter hunnit yttra sig över dess beslut
(förutsatt att något positivt resultat vinnes) torde ytterligare ett eller ett
par år ha förrunnit.
Då denna fråga emellertid är av så utomordentligt vital betydelse
för landet, och stora ekonomiska värden, sådana förhållandena nu äro ge¬
staltade, årligen gå förlorade, är här onekligen den allra största skynd¬
samhet av nöden, och vad som skall göras, bör göras med allra snaraste.
Det är med hänsyn härtill jag tillåter mig hemställa,
att Riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, att den del av den s. k. skogslagstiftnings-
kommitténs blivande betänkande, som berör ungsko¬
gens skyddande, och vilken del redan bör vara i det
närmaste slutbehandlad, måtte utbrytas ur betänkandet
för att snarast möjligt läggas till grund för en fram¬
ställning till Riksdagen.
Stockholm den 4 februari 1913.
A. J. Wedin.