Motioner i Andra, kammaren, Nr 208.
5
Nr 208.
Av herr CedOPhorCj, om skrivelse till Kungl. Magi angående be¬
redande av bättre möjlighet för allmänheten ad vinna
kännedom om vissa i gruvestadgan omförmäla inbetal¬
ningar.
Nu gällande gruvestadga av den 16 maj 1884 föreskriver i § 10,
mom. 2, att, om matsedel meddelats för inmutning ånyo av sådan äldre
gruva, som uppgivits vara sönad, förre innehavaren icke är skyldig att
vika för nye inmutaren, innan han blivit dömd sin rätt förlustig, samt
att i sådan tvist klander mot den, som gruva innehar, icke skall gälla,
där det grundas på försummelse eller annat förhållande, som ägt rum
för längre tid tillhaka än andra kalenderåret före klandrets instäm¬
mande.
I 41 § av samma stadga medgives gruvägaren rätt att, sedan den
i 39 § stadgade arbetsskyldigheten fullgjorts för minst tre år och utmål
tilldelats gruvan, i stället för fullgörande av arbetsskyldigheten till
vederbörande länsstyrelse för värjo arbetsår inom dess utgång inbetala
en avgift av 50 kronor för varje utmål.
Enligt samma stadgas 42 och 44 §§ kan befrielse från arbets-
skyldighet (vilostånd) under angivna villkor för viss tid beviljas av
bergmästaren, respektive bergsöverstyrelsen.
Uti stadgans 47 § är slutligen föreskrivet, att om arbetsskyldig¬
heten utan behörig anmälan (39 §) eller tillåtelse (42 och 44 §§) för¬
summas för något arbetsår och ej heller, i de fall där sådant är till-
låtet, avgift erlagts i ovan angiven ordning, är gruvanläggningen vid
det årets utgång sönad och den på mutsedeln grundade rätt förverkad,
så framt talan därom sker inom två år från utgången av det arbetsår,
under vilket försummelsen ägt rum.
6 Motioner i Andra hammaren, Nr 208.
Med den sista tidens framsteg och uppfinningar på bergshandte-
ringens område har i allt flera fall yppats möjlighet att med fördel
bearbeta gruvor, vilka tidigare icke lönat sig utan nedlagts; och det
är betydande ekonomiska värden, som i sådant hänseende finnas att
tillgodogöra. För den, som av sådan anledning önskar inmuta och be¬
arbeta en äldre fyndighet, lärer det ej vara svårt att utröna, huruvida
på denna under senare tid arbetsskyldighet fullgjorts. Icke heller
torde det möta särskild svårighet att finna, huruvida vilostånd åtnjutes,
då upplysning därom utan alltför stor svårighet lärer kunna erhållas
hos den viloståndsbeviljande myndigheten och då dessutom föreskriften
om viloståndsresolutionens kungörande i ortens kyrka medför, att hos
ortsbefolkningen kan fås upplysning, om vilostånd åtnjutes eller ej.
Vida svårare är det att få kännedom om, huruvida gruvan försvarats
genom avgiftsbetalning hos länsstyrelsen. En dylik betalning erhåller
icke någon publicitet och är ej känd för ortsbefolkningen. Att för be¬
höflig tid genomgå länsstyrelsens digra diarier är förenat med synner¬
lig omgång och resultatet ändock mycket ovisst. Dels beror nämligen
möjligheten att något utröna därvidlag av den större eller mindre ut¬
förlighet, varmed diarieföringen sker eller de diarieförda ärendena re¬
gistreras, dels är det långt ifrån sällsynt att den äldre inmutningens
namn kan vara ett annat än den nyas och för nye inmutaren okänt.
Det är givet, att den ovisshet, som på grund härav ofta råder
därom, huruvida en tidigare bearbetad fyndighet är försvarad genom
avgiftsbetalning, och svårigheten att undanröja denna ovisshet skola
verka hämmande på lusten att söka nyttiggöra en till synes, övergiven
fyndighet. Och risken vid att, denna ovisshet till trots, börja bearbeta
fyndigheten är så mycket större, som det av gruvestadgans åberopade
bestämmelser följer, att även om förre inmutaren gjort sig skyldig till
försummelse ett eller flera år, kan han när som helst åter börja med
avgiftsbetalning, utan att nye inmutaren därom erhåller kännedom. Och
har sådan avgiftsbetalning ägt rum två år å rad, utan att klandertalan
instämts, är den förre inmutarens rätt pa nytt i full kraft och oantast¬
lig. Åven om således den nye inmutaren skulle lyckas förvissa sig om,
att, då han börjar bearbeta gruvan, någon genom avgiftsbetalning skyd¬
dad rätt för tidigare inmutare ej föreligger, kan en sådan rätt seder¬
mera uppstå, vadan den nye inmutaren nödsakas att även framgent
varje år genomgå länsstyrelsens diarier.
Nu kan man invända, att dessa förhållanden icke äro av synner¬
lig vikt, enär nye inmutaren ju har den utvägen — den enda. säkra
att genom stämning klandra förre inmutarens rätt. Emellertid är det
Motioner i Andra kammaren, Nr 208. 7
föga tilltalande för den nye inmutaren att — ehuru han ej säkert vet,
om avgift erlagts eller ej — instämma klandertalan med risk att få
denna ogillad och i följd därav drabbas av dryga kostnader. Och
vidare är det välbekant, att i många fall instämmande av klandertalan
möter betydande hinder och svårigheter. Ofta är den föregående in¬
mutaren svåridentifierad. och även om man lyckas identifiera honom,
lärer det, särskilt om längre tid förflutit från den förra inmutningen,
icke sällan bliva förenat med avsevärda besvär och kostnader att ut¬
röna, mot vem talan skall riktas.
Olägenheterna vid det nuvarande tillståndet skulle i väsentlig mån
förminskas, därest de fall, där gruva försvarats genom avgiftsbetalning,
bleve på ett lättillgängligt och effektivt sätt bringade till allmänhetens
kännedom.
Ett sätt att vinna detta syfte vore, om det föreskreves, att hos
länsstyrelsen skall föras särskilt diarium över inbetalningar av avgifter
enligt 41 § gruvestadgan, samt att länsstyrelsen skall före februari
månads utgång varje år låta i länskungörelserna införa förteckning över
de under nästföregående året gjorda inbetalningar av dylikt slag, ord¬
nade socknevis_ efter gruvornas läge, samt med angivande av gruvans
namn, den fastighet, på vilken gruvan är belägen, samt tiden för ut-
målsläggningen. Åven andra sätt för syftemålets vinnande kunna möj¬
ligen tänkas.
Med åberopande härav får jag hemställa,
att Riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om föreskrifter i syfte att för allmänheten
underlätta att vinna kännedom om inbetalningar till
länsstyrelse av avgifter enligt 41 § gruvestadgan.
Stockholm den 26 januari 1913.
Allan Cederborg.