Motioner i Ändra kammaren, Nr 198.
i organisationen af detta samarbete, att centralanstalten får en önskvärt
större makt och befogenhet att enhetligt planlä '^^3' dessa föisök, ar
att arbetsområdet i fråga vid centralanstalten göres till en särskild avdel¬
ning. För lämpligheten av en sådan anordning torde jämväl det förhål¬
landet kunna anses tala, att de lokala fältförsöken här i landet tidigare,
d. v. s. före den nuvarande centralanstaltens tillkomst, stodo under ledning-
av en helt och hållet fristående, endast under kung!, landtbruksakademien
och en av denna tillsatt styrelse subordinerande anstalt, samt att denna
anstalts verksamhet ej, såvitt känt är, gav några giltiga anledningar till
klander.
Slutligen må framhållas, att upprättandet vid centralanstalten av _ eu
särskild avdelning för lokala fältförsök ej för närvarande behövde medföra
något krav på ökat anslag.
På grund av vad nu här anförts får jag hemställa, att Riksdagen
måtte fatta beslut om
att den nuvarande jordbruksavdelningen vid central¬
anstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet upp¬
delas i två avdelningar, en för stationära och en för
lokala fältförsök.
Stockholm den 25 januari 1913.
Pehr Aug. Andersson.
Nr 198.
Av herr VOll Sneidern, i anledning av det i statsverkspropo¬
sitionen upptagna förslaget om inrättande av en täck¬
dikning slånefond.
Den i statsverkspropositionen under utgifter för kapitalökning före¬
slagna nya täckdikningslånefonden för främjande av täckdikning vid mindre
jordbruk torde otvivelaktigt vara av behovet synnerligen påkallad.
Motioner i Andra kammaren, Nr 198.
9
De flesta torde även vara fullt eniga med departementschefen i hans
yttrande till statsrådsprotokollet, då han säger:
»Av vad jag sålunda anfört framgår, att jag anser täckdikningen
vara av så stor betydelse för vårt lands jordbruk, att den bör från det
allmännas sida främjas och understödjas. Att emellertid understöd i detta
avseende kräves i vida högre grad för det mindre jordbruket än för det
större torde vara otvivelaktigt. Vad det förra angår, kan man antaga, att
i de flesta fall täckdikning icke kommer till stånd utan sådant understöd.
Flertalet mindre jordbrukare hava ännu icke samma insikter om täckdik-
ningens betydelse, som man kan förutsätta, att de större egendomsägarne
hava, De behöva därför den eggelse, som ligger uti ett understöd på
förmånliga villkor från det allmännas sida. Härtill kommer, att anskaf¬
fandet av för ändamålet erforderligt kapital i allmänhet ställer sig svå¬
rare för de mindre jordbrukarne än för de större. Slutligen är att märka,
att då huvuddelen av Sveriges odlade jord är fördelad i jämförelsevis
små brukningsdelar, ett understödjande av täckdikningsföretag vid dessa
mindre jordbruk i allt fall bör komma att för landet i dess helhet hava
mycket vittgående verkningar.»
Det är med denna motivering, som Kungl. Maj:t föreslår, att till
ägare eller brukare av jordbruk om högst 50 härs areal täckdikningslån
skola beviljas till högst 2,000 kronors belopp, löpande med 4 procents
ränta och slutamorterade efter 9 år, dock så att inga inbetalningar behöva
göras de två första åren efter lånets lyftande. Utan att vilja underskatta
den förmån, som härigenom skulle beredas de mindre jordbrukarne, har
jag grundad anledning att befara, att de föreslagna lånebestämmelserna ej
äro tillräckligt förmånliga att tjäna till den eggelse till täckdikning, som
med dem avses. Det är nog antagligt, att detta blir förhållandet i våra
sydligaste och i jordbruksavseende främst stående län, där täckdikningens
grundläggande betydelse för jordbruket redan länge varit insedd och dess
redan vidsträckta utförande lämnat var och en tillfälle att se dess för¬
tjänster.
Men förhållandena äro annorlunda längre upp i landet. De ansatser,
som företagits från hushållningssällskapens sida att genom lån uppmuntra
till täckdikning, hava burit ringa frukt, beroende ej blott på sällskapens
begränsade tillgångar utan även, åtminstone i av mig kända fall, på ringa
efterfrågan på lån, trots att lånevillkor varit föreskrivna, som varit gynn¬
sammare än de nu av Kungl. Maj:t föreslagna.
Under sådana omständigheter synes mig behjärtansvärt om de av
Kungl. Maj:t föreslagna bestämmelserna kunde åtminstone i någon mån
lindras. Detta så mycket mer som den avsedda uppmuntran till täckdik-
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 4 Sami. 75 Höft. (Nr 195—198.) 2
10
Motioner i Andra kammaren, Nr 198.
ning i främsta rummet bör komma de landsdelar till godo, där jordvärdet
är lägre och ej de trakter, där jordens avkastning och därav beroende
jordvärde i och för sig själv torde vara tillräckligt drivande kraft till
utförande av dikningen.
En lindring kan åstadkommas antingen genom att sänka räntefoten
eller genom att under hela eller någon del av den tid, under vilken ar¬
betet pågår, bevilja räntefrihet. Jag vill, för att så litet som möjligt
rubba de av Kungl. Maj:t föreslagna bestämmelserna, föreslå, att lånen
de två första åren lämnas räntefria och under de sju följande åren, då
amorteringen skall verkställas, löpa med 3 procent.
På grund av vad jag här anfört, får jag sålunda hemställa,
att Riksdagen vid bifall till Kungl. Maj:ts proposi¬
tion om inrättande av en särskild fond för främjande
av täckdikning vid mindre jordbruk måtte besluta, att
första stycket av punkt 4 i av Kungl. Maj:t föreslagna
allmänna villkor och bestämmelser för erhållande och
tillgodonjutande av lån ur ifrågavarande fond skall er¬
hålla följande lydelse:
»Å lyftat oguldet statslånebelopp skall hushåll¬
ningssällskap erlägga 3 procents årlig ränta, dock så
att sällskapet de två första åren från lyftningsdagen
åtnjuter räntefrihet.»
Stockholm den 26 januari 1913.
Axel von Sneidern.
Stockholm, Tvär Hseggströms Boktryckeri A.-B., 1918.