Motioner i Andra kammaren, Nr 161.
3
Nr 161.
Av herr ChristiernSOn, om skrivelse till Kungl. Maj:t an¬
gående avskaffande av prokanslärsåmbetet vid universi¬
teten.
Den åsikten gör sig numera starkt gällande, att sådana ämbeten och
tjänster, som ej längre fylla något egentligt samhällsbehov och som därför
måste te sig såsom helt och hållet överflödiga, må avskaffas. Om detta
krav över huvud är rimligt och behj ärtans värt i och för sig blir det så
mycket mer tvingande, då man står inför sådana överflödsämbeten, vilkas
vardagliga ändamål är att fullgöra en från svunna tider arvtagen dekora-
tionsuppgift, men som trots sin ålderdomlighet och otidsenlighet, vid vissa
tillfällen, av gällande lag bereda sina innehavare möjlighet att rycka in
i full verksamhet på områden, som deras innehavare icke med säkerhet
kunna antagas hava kompetens för.
De nya universitetsstatuterna av den 27 november 1908 ha inrangerat
ännu ett ämbete i denna kategori, prokanslärsämbetet. Normalt har den
självskrivna prokanslärn, d. v. s. ärkebiskopen i Uppsala för det upp¬
svenska universitetet och biskopen över Lunds stift för det sydsvenska,
intet som helst formellt inflytande på universitetsangelägenheterna, om man
undantar rättigheten att delta i konsistoriets överläggningar. Vid förfall
för kanslärn eller då kanslärsämbetet är ledigt har emellertid prokanslärn
»att bestrida de åligganden, som tillhöra detta ämbete, till dess Kungl.
Maj:t förordnat om ämbetets upprätthållande».
Prelaten-prokanslärn kan alltså enligt gällande laga föreskrifter komma
att vid vissa tillfällen i makt och myndighet ersätta kanslärn, utan att man
har några som helst garantier för, att han äger de kvalifikationer, som
denna bland för »nit för vetenskaplig odling kände män» genom universi¬
tetens fria val utsedde styresman besitter. Också är det ej så länge sedan
ett dylikt fall av prelatkanslärsskap verkligen inträffade, och man hade
4
Motioner i Andra kammaren, Nr 161.
tillfälle se prokanslärn för Lunds universitet fungera som tjänstförrättande
kanslär under förhållanden i övrigt, som kommo denna rollförändring att
utgöra ett farligt hot mot den vetenskapliga forskningsfriheten.
Den gången sattes visserligen den biskoplige kanslärn säkerligen utan
all sin förskyllan icke i tillfälle att ingripa reformerande i det vetenskap¬
liga livet på sätt, som tyvärr ej var alldeles enastående under den gamla
prokanslärsinstitutionens sista år. Men de faktiska förhållandena ha dock
hunnit klart ådagalägga, att statuterna äro sådana, att de icke hindra ett
återupprepande av dessa väl bekanta händelser, vilket faktum synes mig
fullt tillräckligt för att påkalla ett inskridande från Riksdagens sida.
Avskaffandet av prokanslärsinstitutionen i den form den nu består
är ett led i det viktiga strävandet att värna om forskningsfriheten. Och
skulle, på grund av praktiska skäl och universitetens egen önskan, det bli
nödvändigt, att eu ställföreträdare för kanslärn finns att tillgå, bör denne
utses efter samma grunder som kanslärn. Säkerligen är emellertid detta
icke fallet. Erfarenheten ger nämligen vid handen, att ej blott Karo¬
linska institutet, utan även de enskilda högskolorna reda sig denna äm¬
betsman förutan.
Slutligen bör ej heller lämnas ur sikte det förhållandet, att den nu¬
varande prokanslärsinstitutionen erhåller karaktären av en symbol på kyrkans
skenbara överhöghet över vetenskaplig forskning och dess utövare, som är
alldeles oberättigat med hänsyn till faktiskt bestående förhållanden. Där¬
jämte är den ägnad att innebära en bestämd fara, så tillvida som den ger
åt den av forskningen oberoende och ofta nog alltför oberörda biskopen eu
auktoritativ ställning, som kan tillförsäkra honom ett obehörigt inflytande
vid avgörande av frågor, över vilka gällande lag icke medger honom någon
medbestämmanderätt.
Under hänvisning till vad jag ovan anfört, tillåter jag mig hemställa,
att Riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
begära sådan ändring i gällande bestämmelser, att pro-
kanslärsämbetet vid universiteten avskaffas och att
Kungl. Maj:t måtte snarast möjligt inkomma med för¬
slag i ärendet till Riksdagen.
Stockholm den 25 januari 1918.
A. J. Christiernson.