Konstitutionsutskottets memorial Nr 21.
1
Nr 21.
Ankom till Riksdagens kansli den 2 maj 1913 kl. 4 e. m,
Konstitutionsutskottets memorial, angående fullbordad granskning
av de i statsrådet förda protokoll.
Till konstitutionsutskottet kava, på därom hos vederbörande gjord
framställning, blivit överlämnade de under tiden från och med den 15
januari 1912 till och med den 14 januari 1913 i statsrådet förda proto¬
koll, nämligen över
justitiedepartementsårenden från och med den 19 januari 1912 till
och med den 14 januari 1913;
justitieärenden från och med den 26 januari 1912 till och med den
20 december 1912;
utrikesdepartementsärenden från och med den 19 januari 1912 till
och med den 14 januari 1913;
lantförsvarsärenden från och med den 19 januari 1912 till och med
den 14 januari 1913;
sjöförsvarsärenden från och med den 19 januari 1912 till och med
den 14 januari 1913;
civilärenden från och med den 19 januari 1912 till och med den
14 januari 1913;
finansärenden från och med den 19 januari 1912 till och med den
14 januari 1913;
ecklesiastikärenden från och med den 19 januari 1912 till och med
den 14 januari 1913; samt
jordbruks är enden från och med den 19 januari 1912 till och med
den 14 januari 1913.
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 5 saml. 19 käft. (Nr 21.) 1
2 Konstitutionsutskottets memorial Nr 21.
Vid den granskning av ovan omförmälda protokoll för tiden från
och med den 15 januari 1912 till och med den 14 januari 1913, som
i överensstämmelse med grundlagens föreskrift blivit företagen och nu
fullbordad, har utskottet varken funnit skäl att emot någon statsrådets
ledamot tillämpa § 106 regeringsformen eller ansett anledning före¬
komma att framställa någon anmärkning på grund av § 107 av samma
grundlag;
vilket utskottet får för Riksdagen tillkännagiva.
Stockholm den 28 april 1913.
På utskottets vägnar:
NILS EDEN.
Reservationer:
I) av herrar Clason, Bellinder, K. J. Ekman, von Geijor, Kjellén, von
Mentzer, Bäf och Lundström i Göteborg, som anfört:
(Protokoll över justitiedepartementsärenden den 1 november 1912.)
Av protokollet över justitiedepartementsärenden den 1 november
1912 nr 20 med därtill ' hörande handlingar inhämtas, att chefen för
justitiedepartementet, statsrådet Sandström, i underdånighet anmält en
av handlanden, mosaiske trosbekännaren "Wulff Rotstein från Ryssland,
gjord ansökning att, sedan Rotstein, enligt i siyrut avskrift företedd a\-
handling den 21 maj 1912, av B. Brauer för 21,000 kronor inköpt
fastigheten nr 60 i andra kvarteret Dahlberg i Karlskrona, Kungl. Maj:t
måtte tillåta sökanden att besitta denna fastighet; att i anledning av
berörda ansökning Konungens befallningshavande i Blekinge län och
befälhavande amiralen i Karlskrona avgivit infordrade utlåtanden; samt
att på statsrådets tillstyrkan Kungl. Maj:t funnit gott tillåta sökanden
Konstitutionsutskottets memorial Nr 21. 3
att äga och besitta omförmälda av honom inköpta fastighet samt därå i
vederbörlig ordning erhålla lagfart, såvida annat laga hinder än sökan¬
dens egenskap av främmande makts undersåte därvid icke mötte, var¬
jämte tillfogats vanligt villkor för sökanden att hava ombud för sig vid
tillfällen, då sökanden icke personligen uppehölle sig i riket.
Eotsteins ansökan är dagtecknad den 23 maj 1912 och ingavs till
justitiedepartementet den 25 i samma månad. Vid ansökningen var
fogad, bland andra handlingar, avskrift av köpeavhandlingen. Genom
nådig remiss den 28. maj anbefalldes Konungens befallningshavande i
Blekinge län a it avgiva utlåtande i ärendet. Konungens befallnings¬
havande hörde. magistraten i Karlskrona, som i skrivelse den 3 juni ytt
rade, att magistraten för sin del icke hade något att erinra mot bifal.
till den gjorda anhållan. Emellertid återremitterade Konungens befall¬
ningshavande handlingarna till magistraten, som anmodades inkomma
med utredning .angående Eotsteins vistelse i Karlskrona och eventuellt
annorstädes i riket. Magistraten återställde handlingarna den 13 juli
med rapport från stadsfiskalen i Karlskrona. Av rapporten framgick
bland annat, att Eotstein år 1902 eller 1903 ankommit från Kyssland
till Malmö; att han sedermera varit bosatt i Lund men nästan ständigt
vistats på resande fot för försäljning av skrot (lump) och dylikt samt
manufakturvaror; att han år 1907 bosatt sig i Karlskrona, där han allt
sedan dess drivit skrotaffär; samt att affären innehaves av en i Lund
bosatt person, som anmält densamma till handelsregistret, men att affären
bedreves huvudsakligast, för Eotsteins räkning. Efter förnyad remiss
från. Konungens befallningshavande avgåvo såväl poliskammaren som
magistraten i Karlskrona yttranden, vari Eotsteins ansökan tillstyrktes.
Poliskammaren tilläde, att densamma så mycket hellre gjorde detta, som
enligt vad poliskammaren inhämtat, Ketstein förbundit sig att erlägga
ett avsevärt vite till säljaren, därest köpet icke bleve beståndande. En¬
ligt köpeavhandlingen är emellertid något sådant vite icke fästat vid
köpet.
Konungens befallningshavande yttrade i underdånigt utlåtande den
17 september, att befallningshavanden emot nådigt bifall till ifråga¬
varande ansökning ej hade något att erinra.
Handlingarna blevo därefter av Kungl. Maj:t genom desamma
åtecknat, av expeditionschefen i justitiedepartementet expedierat beslut
den 28 september 1912 remitterade till befälhavande amiralen i Karls¬
krona Ludvig Sidner, som i utlåtande den 8 oktober 1912, av skäl att
4
Konstitutionsutskottets memorial Nr 21.
det ej kunde anses önskvärt eller tillrådligt, att utländsk undersåte be-
sutte fastighet inom fästnings skyddsområde, hemställde, att ansökningen
ej måtte vinna nådigt bifall.
Med avseende å detta amiral Sidners utlåtande torde böra erinras,
att Kungl. Maj:t den 1 april 1912 utfärdat nådig förordning angående
utlännings tillträde till arméns och marinens etablissemang och övningar
m. m., vilken förordning i § 1 mom. 1 innehåller följanue: »Utlänning
må ej tillåtas att inkomma inom befästningsområde, ej heller att utan
Konungens i statsrådet givna tillstånd bosätta sig inom skyddsområde,
som må vara för fästning bestämt. De villkor, på vilka utlänning må
kunna tillåtas att tillfälligtvis uppehålla sig inom fästnings skydds¬
område, bestämmas likaledes av Konungen i statsrådet».
Av förarbetena till nämnda förordning synes framgå, att — utom
det för varje fästning fastställda befästning sområdet, innefattande fäst¬
ningens samtliga verk och försvarsanstalter, samt försvarsområdet, vars
utsträckning fastställes i generalorder av hemlig natur och varmed menas
det område, för vars försvar kommendanten eller befälhavaren under
krigstid är ansvarig — bör, där så tinnes erforderligt, tör fästning utan¬
för'befästningsområdet fastställas jämväl ett skyddsområde, bestående av
visst kringliggande område, inom vilket ur säkerhetssynpunkt utlänning
ej må utan tillstånd bosätta sig. Detta område har ansetts lämpligen
böra, där så låter sig göra, bestämmas efter de territoriella församling¬
arnas gränser och skulle sålunda beträffande nu ifrågavarande fästning
omfatta hela Karlskrona stad.
I ärendet har visserligen för utskottet blivit upplyst, att tillstånd
att besitta fast egendom i Karlskrona förut meddelats utländska under¬
såtar. Sådant har nämligen efter år 1875 inträffat i tre fall, av vilka
det sista år 1886. Men därvid är att märka, att det är först genom
ovannämnda förordning av deri 1 april 1912, som anordningen med sär¬
skilda skyddsområden till värn mot obehörigt iakttagande av fästning¬
arna och de åtgärder, som där äga rum, blivit i vårt land införd.
Det förefaller oss vid sådant förhållande synnerligen anmärknings¬
värt, att omedelbart efter förordningens utfärdande och mot befälhavande
amiralens avstyrkande en utländsk makts undersåte får tillstånd att inom
det område, som är avsett till skyddsområde för Karlskrona fästning,
vinna en så fast position, att han icke allenast skall hava rättighet att
vara bosatt därstädes, utan till och med tå där äga och besitta fast
egendom. Förordningen har för blotta bosättandet inom skyddsområdet
Konstitutionsutskottets memorial Nr 21.
o
fordrat den garanti, att det ej må ske utan Konungens i statsrådet givna
tillstånd. Att därutöver medgiva utlänning rätt även att såsom ägare
besitta och erhålla lagfart å fast egendom och sålunda på ett synnerligen
effektivt sätt binda sig och kommande rättsinnehavare fast vid området,
synes icke vara förenligt med de grundsatser, som i nämnda förordning
kommit till uttryck. Amiral Sidner, vars utlåtande har formen av ett
principuttalande härutinnan, har också kort och gott yttrat, att det ej
kan anses önskvärt eller tillrådligt, att utländsk undersåte besitter fastig¬
het inom fästnings skyddsområde.
I betraktande av de omständigheter, som sålunda förekommit, anse
vi, att i detta ärende rikets sannskyldiga nytta och säkerhet icke blivit
av departementschefen iakttagna.
Även i ett annat avseende förefaller oss behandlingen av detta
ärende anmärkningsvärd. 1 gällande stadga angående fördelning av
ärendena mellan statsdepartementen är föreskrivet, att ärende, som anses
i något avseende falla inom området för annat departement än det, vil¬
ket detsamma enligt den stadgade fördelningen tillkommer, skall beredas
i samråd med chefen för det andra departementet.
Av vad som i ärendet förekommit torde vara uppenbart, att detta
ärende av chefen för justitiedepartementet bort beredas i samråd med
chefen för sjöförsvarsdepartementet. Vid det slutliga avgörandet i kon¬
seljen har visserligen statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet
varit närvarande. Men därmed är icke departementsstadgans föreskrift
om gemensam beredning av ärendet uppfylld. Hade ärendet kommit
till behandling jämväl inom sjöförsvarsdepartementet, hade måhända för¬
svarets intressen blivit tillgodosedda på ett helt annat sätt än nu blivit
händelsen. I varje fall föreligger här ett uppenbart förbiseende av be¬
stämmelserna i gällande författning.
På grund av vad vi sålunda anfört hava vi inom konstitutionsut¬
skottet yrkat anmärkning enligt § 107 regeringsformen emot chefen för
justitiedepartementet statsrådet Sandström.
II) av herrar Clason, Bellinder, K. J. Ekman, von Gei jer, Kjellén, von
Mentor, Nyström, Bäf och Lundström i Göteborg, som anfört:
(Protokoll över sjöförsvarsärenden den 18 oktober 1912, nr 20.)
»Frågor rörande vårt sjöförsvars vidmakthållande hava under de
senare åren upprepade gånger varit ägnade att tilldraga sig allvarligt
6
Konstitutionsutskottets memorial Nr 21.
beaktande. Även innevarande år har vid konstitutionsutskottets gransk¬
ning av statsrådsprotokollen detta varit fallet. Särskilt har uppmärk¬
samheten därvid fästs på frågan om åtgärder för upprätthållande till
erforderlig styrka av vår flottas bemanning.
Nödvändigheten av att vidtaga särskilda åtgärder för upprätthållande
av flottans bemanning betonades redan den 2 augusti 1911 i underdånig skri¬
velse av chefen för marinstaben. Till dennes utlåtande hade remitterats
ett den 28 oktober 1910 av marinförvaltningen avgivet förslag, att till
statsverket skulle inlevereras ett visst belopp av den då till något över
76,000 kronor uppgående så kallade rekryteringsfonden, och hade marin¬
förvaltningen stött detta förslag bland annat därpå, att enligt dess upp¬
fattning rekryteringen väl kunde handhavas utan stöd av fondens till¬
gångar. Chefen för marinstaben förklarade sig icke kunna dela denna
åsikt och framhöll, att lättheten eller svårigheten att rekrytera huvud¬
sakligast sammanhängde med de ekonomiska villkoren på arbetsmarkna¬
den. Under åren närmast före 1908 hade vakanserna ökats i oro¬
väckande grad, under 1908 —1910 hade däremot rekryteringen varit
kraftig, men 1911 hade åter resultatet visat sig ganska otillfredsställande,
så att under årets sex första månader kunnat anställas blott 187 man
mot 218 under samma tid 1908, 303 1909 och 318 1910. Utsikterna
voro ock mindre goda, men därjämte kunde under åren 1912, 1913 och
1914 motses en betydande avgång, enär tiden då utginge för de stora
årskontingenter, som anställts under de goda rekryteringsåren 1908—
1910. Åven hösten 1911 hade omkring 300 korpraler eller 1 klass
sjömän uttjänt sin tjänstetid, och endast få av dessa kunde på grund
av de goda konjunkturerna på arbetsmarknaden antagas taga förlängd
anställning, för såvitt ej kraftiga åtgärder vidtoges för att förmå dem av
dessa man önskade kvarhålla, särskilt korpralerna, att rekapitulera, var¬
till det säkraste medlet syntes vara att erbjuda dem en avsevärt stor
rekapitulationspremie ävensom att bereda dem en extra tjänstledighet.
Sattes denna premie till 200 kronor för eu ny anställningstid av två år,
kunde man måhända ock hoppas att förmå dem att söka genomgå under-
officersskola och att för framtiden fästa sig vid flottan. Detta skulle
ock lända till ekonomisk vinst för statsverket, enär kostnaden för att
utbilda eu menig till korpral mångfaldigt övervägde det belopp, som
ifrågasattes till rekapitulationspremier, och som syntes kunna utgå
ur rekryteringsfonden, som antagligen komme att räcka för ändamålet
2 ii 3 år. Föreskrifter syntes dock blott böra utfärdas att gälla under
Konstitutionsutskottets memorial Nr 21. 7
1911, och därunder ytterligare erfarenhet inhämtas. Chefen för marin¬
staben föreslog alltså bland annat, att för korpral vid sjömanskåren,
som under vissa förhållanden före anställningstidens slut eller senast ett
år därefter toge förlängd eller ny anställning på minst två år, skulle få
utbetalas en rekapitulationspremie av 200 kronor, och att för ändamålet
erforderliga medel skulle få utgå från rekryteringsfonden.
Förslaget remitterades till marinförvaltningen, vars utlåtande är
daterat den 17 oktober 1911, ehuru det icke expedierats förrän den 24
april 1912, Marinförvaltningen fann syftemålet med den gjorda fram¬
ställningen ^synnerligen behjärtansvdrt», men ansåg ej den föreslagna ut¬
vägen tillrådlig. För ändamålet torde nämligen komma att erfordras
vida större och mera påräkneliga tillgångar än rekryteringsfondens ka¬
pital eller framtida inkomster erbjöde. För en under ett år försöksvis
anordnad rekapituleriug kunde fonden visserligen bereda medel, men
hade .man eu gång slagit in på principen, torde man även framdeles
bliva nödsakad fortsätta för att fortfarande få behålla manskapet, Fn
anordning med premieutbetalning måste därför nödvändigtvis bliva av
permanent natur, och komme i följd därav att, sedan rekapitulerings-
fondens tillgångar efter något år närmade sig slutet, nödga Riksdagen
att anslå särskilda medel för ändamålet; och utfärdande av bestämmelser i
det angivna syftet syntes därför varken kunna eller böra meddelas utan
att Riksdagens medgivande inhämtats. Efter vissa andra detaljanmärk¬
ningar emot förslaget slöt marinförvaltningen med, att frågan om
vad som borde och kunde göras för vinnande av en tillfredsställande
rekrytering förtjänade särskild utredning, vilken dock ej av marinförvalt-
nmgen i detta sammanhang torde kunna förväntas; emellertid vidhöll för¬
valtningen icke sitt förslag om viss del av rekryteringsfondens inbe¬
talande till statsverket, utan hemställde, att dessa medel fortfarande finge
innestå.
Den 4 maj 1912 ingav emellertid chefen för marinstaben en ny
framställning 1 ämnet. I densamma betonades åter, hurusom det med
hänsyn till den jämförelsevis stora kostnad, som vid flottan måste ned¬
läggas för att utbilda eu rekryt till korpral, vore av stor ekonomisk
betydelse att söka nedbringa det årliga rekryteringsbehovet till det
minsta möjliga. Detta kunde ske, om yrkesutbildat manskap i större
utsträckning ån hittills kunde förmås kvarstå i tjänst efter den första
anställningstidens slut; och åtgärderna borde därför företrädesvis inriktas
på att förmå korpraler att rekapitulera, så att i första hand förhands-
8
Konstitutionsutskottet memorial Nr 21.
folkets numerär måtte hållas fulltalig. På grund av den stora avgången
bland yrkesutbildat manskap hade vakanserna under de senaste åren i
medeltal varit omkring 400. Då nu rekryteringen sedan hösten 1910
lämnat ett ganska klent resultat och 1908 års klass, som hösten 1912
vore berättigad avgå, uppginge till omkring 586 man, vore utsikterna
att nedbringa vakansantalet synnerligen små; på grund av förhållandena
å arbetsmarknaden m. m. förefunnes anledning antaga att största delen
av nyssnämnda årsklass komme att lämna tjänsten vid ansökningstidens
slut, »därest icke särskilda åtgärder vidtagas för att förmå åtminstone
en del av ifrågavarande manskap att rekapitulera»; i annat fall skulle
vakansantalet kunna komma att uppgå till närmare 1,000 man. Då det
för flottans lerig sberedskap är av den allra största betydelse, att det antal förhands-
män, som är erforderligt för flottans mobilisering och för vilka löner finnas i stat
upptagna, även i verkligheten finnes i tjänst, anser jag här omhandlade fråga vara
av den vikt att oberoende av de åtgärder, som framdeles må vidtagas, sådana medel
som kunna tänkas leda till ett dylikt mål, med det snaraste böra komma till
användning.» Chefen för marinstaben erinrade i anslutning härtill till sitt
redan den 2 augusti 1911 avgivna förslag om rekapitulationspremier,
hänvisade till de skäl, som då anförts beträffande nödvändigheten av att
åtgärder i detta syfte vidtoges och framhöll »vikten av att redan till in¬
stundande höst medel måtte beredas att i tjänsten få behålla de korpraler,
vilkas första anställningstid utgår den 31 instundande oktober, och vilkas
Qvarstannande i tjänst anses önskvärt.'» Av det manskap, som vore.be¬
rättigat avgå på hösten, beräknades 283 man vara korpraler, av vilka
266 innehade sådan yrkesskicklighet och tjänstbarhet m. m., att deras
kvarstående i tjänst ansågs »synnerligen önskvärt». Under förutsättning
att till envar av dessa, som före anställningstidens slut eller senast ett
år därefter toge förlängd eller ny anställning på minst 2 år, utbetalades
eu rekapitulationspremie av 200 kronor, skulle sålunda 53,200 kronor
vara erforderliga. Skulle Ivungl. Maj:t anse, att dessa medel ej lämp¬
ligen kunde erhållas på sätt som föreslagits i skrivelsen av den 2 aug.
1911 — d. v. s. ur rekryteringsfonden —■ hemställdes, att Kungl. Maj:t
täcktes »att hos innevarande riksdag» — d. v. s 1912 års riksdag
utverka medgivande att för bebådande av rekapitulationspremier åt man¬
skap vid sjömanskåren under tiden intill den 1 november 1913 finge
utgå ett belopp av högst 50,000 kronor från besparingar å flottans av-
löningsanslag.
Skrivelsen, som inkom till sjöförsvarsdepartementet den 6 maj 1912,
Konstitutionsutskottets memorial Nr 21. 9
remitterades samma dag av statsrådet och chefen för sjöförsvarsdeparte¬
mentet till marinförvaltningen för avgivande av skyndsamt utlåtande.
Detta, som avgavs redan den 7 maj, och som dagen därpå inkom till sjöför¬
svarsdepartementet, innehöll att ehuruväl »det med hänsyn till sjöförsvarets
effektivitet måste anses synnerligen önskvärt», att på sätt chefen för marin¬
staben föreslagit, »till bestridande av kostnader för utbetalande av reka-
pitulationspremier åt manskap vid sjömanskåren under tiden intill den 1
november 1913» finge utgå högst 50,000 kronor av besparingar å flot¬
tans avlöningsanslag, marinförvaltningen, då tillgångarna å detta anslag
voro synnerligen hårt medtagna, dock ej kunde tillstyrka bifall till stabs-
chefens framställning. Om emellertid rekryteringsförhållandena ansåges
oundgängligen kräfva, att åtgärder i det av stabschefen angivna syftet
omedelbart vidtoges, skulle för år 1912 beloppet kunna utgå av rekry-
teringsfondens medel, vilka den 31 senaste mars uppgått till 103,230
kronor 18 öre. Även marinförvaltningen hade sålunda nu vitsordat
den synnerliga önskvärdheten med hänsyn Ull sjöförsvarets effektivitet, att
rekapitulationspremier finge utgå i enlighet med marinstabschefens
förslag.
Icke dess mindre fingo månader förflyta, innan något av chefen
föi sjöförsvaisdepartementet atgjordes i saken. Den 19 augusti inkom
till departementet en ny framställning i frågan, denna gång från sta-
tionsbefälhavaren vid flottans station i Stockholm, daterad den 17 augusti.
Den framhöll det stora antal vakanser, som redan då förelåg vid flottans
sta don i Stockholm 15 % av den på stat upptagna numerären, _
redan detta antal ur bemanningssynpunkt betänkligt, och betonade,
att vid den på hösten förestående avgången detta antal kunde beräknas
stiga till 28,5%. Bland dem funnes ett ej ringa antal korpraler. -»Med
den stora personalbrist, som härigenom uppstår, torde det ej bliva möjligt att
på ett tillfredsställande sätt mobiliseringsbemanna våra krigsfartyg.»
Med anledning därav ansåg stationsbefälhavaren sin skyldighet vara
att skyndsamt för Kungl. Maj:t framhålla detta förhållande, på det att
den av chefen för marinstaben i hans skrivelse av den 2 aug. 1911
föreslagna åtgärden eller om så skulle finnas lämpligare annan »snarast
möjligt vidtages» för att söka minska »den nu befarade stora avgången i
synnerhet bland korpralerna.»
Framställningen, som även berörde andra frågor, remitterades till
chefen för marinstaben, vars yttrande avgavs den 18 september och in¬
kom till departementet den 20 sept. I detta yttrande — marinstabs-
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 5 samt. 19 käft. (Nr 21.) 2
10 Konstitutionsutskottets memorial Nr 21.
chefens tredje framställning i frågan — erinrade denne om sina två
föregående underdåniga skrivelser i ämnet, framhöll att han i dem när¬
mare utvecklat de skäl, som talade för de föreslagna åtgärdernas skynd¬
samma vidtagande, och anmälde att enligt inkomna rekryteringsrapporter
och med hänsyn till läget på arbetsmarknaden ringa utsikter förefunnes
att under kommande höst och vinter kunna påräkna någon större re-
kryteringsfrekvens för sjömanskåren. '»Att eventuellt heslut beträffande
rekapitulationspremiers utbetalande torde skyndsammast böra vidtagas, om åt¬
gärden skall hava åsyftad verkan, är uppenbart, enär icke längre tid än
omkring sex veckor återstår, till dess anställningstiden utgår för det manskap,
som i höst är berättigat att avgå ur tjänst, och emedan sagda manskap tro¬
ligen redan börjat planera för sin framtida utkomst.» Marinstabschefen
hemställde i följd därav, att statsrådet behagade utverka att föreskrift
om rekapitulationspremiers utbetalande i enlighet med förslaget av den
2 augusti 1911 »skyndsammast varder beslutat».
Icke dess mindre fick ärendet fortfarande vila och föredrogs i stats¬
rådet först den 18 därpå följande oktober. Sedan chefen för sjöförsvars¬
departementet därvid anmält de nu berörda yttrandena och närmare
refererat vissa av dem samt redogjort för dittillsvarande rekryterings-
bestämmelser, enligt vilka till varje man högst finge utgå 90 kronor,
fortsatte han i fråga om de föreslagna rekapitulationspremierna: »Lika
med marinförvaltningen hyser jag stora betänkligheter mot anlitande av
den utväg, som chefen för marinstaben föreslagit till främjande af rekapi¬
tulation av visst manskap vid flottans sjömanskår. Då emellertid an¬
talet vakanser inom denna kår otvivelaktigt kan befaras komma att in¬
om den närmaste tiden ökas i synnerligen oroväckande grad, icke minst
inom de högre tjänstbarhetsgraderna, vilka för flottans krigsberedskap
äro av den allra största betydelse, finner jag mig med hänsyn till de
nu rådande allvarliga utrikespolitiska förhållandena böra låta de nämnda
betänkligheterna falla samt tillstyrka omedelbart vidtagande av åtgärd i
det av chefen för marinstaben angivna syfte.» Han tillstyrkte alltså
Kungl. Maj:t att medgiva, att till korpral vid flottans sjömanskår, vil¬
kens anställningstid utginge den 31 oktober [1912] och som innehade
sådan yrkesskicklighet samt med avseende på lastbarhet i övrigt och
uppförande vore så vitsordad, att hans kvarstående .i tjänst kunde an¬
ses synnerligen önskvärt, Ange, därest han antingen innan eller vid an¬
ställningstidens utgång erhållit eller erhölle förlängd anställning för en
tid av minst två år eller ock före den 1 februari 1913 erhölle ny an¬
Konstitutionsutskottets memorial Nr 21. 11
ställning för en tid av minst två år, utbetalas såsom rekapitulationspre-
mie ett belopp, som utöver honom tillkommande lega finge uppgå till
högst 150 kronor; samt att kostnaderna härför intill högst 40,000 kro¬
nor finge av marinförvaltningen förskjutas av omhänderhavande medel.
Kungl. Maj.ts beslut utföll i enlighet med statsrådets hemställan.
Det sålunda omsider fattade beslutet expedierades därpå först tio
dagai senare eller den 28 oktober genom en s. k. note till marinförvalt¬
ningen, från vilken denna note anlände till flottans station i Stockholm
den 29 oktober och till flottans station i Karlskrona den 30 oktober.
Det kungl. brev i frågan, som följde efter noten, anlände till marinför¬
valtningen först den 2 november.
Yad som i denna fråga framför allt synts anmärkningsvärt, är
den oförklarliga långsamhet, med vilken från chefens för sjöförsvars¬
departementet sida det så ytterligt viktiga ärendet handlagts och den
åtgärd försenades, som dock befanns nödig att vidtaga. Såsom av
föregående redogörelse framgår, hava välgrundade och enträgna fram-
ställningar i ärendet ingivits icke mindre än fyra gånger, nämligen av
chefen för marinstaben redan i början av augusti 1911, i början av maj
1912 och i mitten av september 1911, och dessutom av stationsbefäl-
havaren vid flottans station i Stockholm i augusti 1912. Att marinstabs-
chefens första framställning i ärendet — vilken närmast afsåg rekryte¬
ringen redan under 1911 — icke omedelbart föranledde någon åtgärd,
må ju hava förklaring i det dröjsmål, som föranleddes af dess långsam¬
ma behandling i marinförvaltningen, och i den kritik denna myndighet
underkastade det, låt vara att den redan då erkände dess syfte vara
»synnerligen behj ärtans värt». Kär däremot framställningen förnyades av
chefen för marinstaben i början av maj 1912 under betonande av både
att det »för flottans krigsberedskap var av den allra största betydelse»
att åtgärder »med det snaraste» vidtoges, och att dessa åtgärder måste
i tid vidtagas för att få behålla det eljes den 31 oktober avgående man¬
skapet, — när marinförvaltningen samtidigt lät sina betänkligheter mot
rekapitulationspremiers utbetalande falla och fann det »med hänsyn till
sjöförsvarets effektivitet synnerligen önskvärt» att sådana finge utgå;
och när tillika det framhölls, att om ej andra utvägar funnes, saken
borde framläggas för den då samlade Riksdagen, så synes ingen giltig
förklaringsgrund finnas för att frågan icke, såsom det påyrkats, med det
snaraste omhändertogs, utan i stället ett dröjsmål inleddes, som fick sitt
12
Konstitutionsutskottets memorial Nr 21.
slut först efter mitten av oktober månad, d. v. s. efter närmare ett hälft
år. Icke ens de förnyade allvarliga påminnelserna av den 17 augusti
och den 18 september och den i den sista gjorda erinringen, att åtgär¬
den skulle bliva förfelad, om den ej »skyndsammast» vidtoges, enär det
den 31 oktober avgångsberättigade manskapet antagligen redan börjat
planera för sin framtid, lyckades framdriva något beslut i frågan förrän
den 18 oktober, d. v. s. mindre än två veckor före avgångsterminen,
och detta ehuru statsrådet själv i sitt anförande till statsrådsprotokollet
framhållit, att vakanserna inom kåren otvivelaktigt kunde befaras komma
natt ökas i synnerligen oroväckande grad, icke minst inom de högre tjänst-
barhetsgraderna, vilka för flottans krigsberedskap äro av allra största bety¬
delse». Men även sedan beslutet fattats, fingo ytterligare tio dagar för¬
flyta, innan det expedierades, så att det kom vederbörande stations-
befälhavare till hända först två, respektive en dag före manskapets av-
gångsdag.
Även det i departementschefens anförande till statsrådsprotokollet
framburna argumentet för att åtgärden omsider vidtogs, eller hänsynen
till de då rådande allvarliga utrikespolitiska förhållandena, har synts an¬
märkningsvärt, då däri synes ligga, att chefen för sjöförsvarsdepartemen¬
tet ansett svenska flottans förmåga av mobiliseringsbemanning och krigs¬
beredskap mindre viktig, när icke särskilt allvarliga utrikespolitiska för¬
hållanden föreligga. Då statsmakterna stadfäst staterna för flottan, upp¬
tagande viss manskapsstyrka, har det utan allt tvivel varit statsmakter¬
nas uppfattning, att denna alltid borde i möjligaste mån hållas fullta¬
lig.
Det har icke heller kunnat undgå uppmärksamheten, att de pa
departementschefens tillstyrkan vidtagna förändringarne i marinstabs-
chefens förslag varit av beskaffenhet, att de måst menligt inverka på
åtgärdens effektivitet. Marinstabschefen hade föreslagit en rekapitulations-
premie av 200 kronor; den av departementschefen förordade nedsätt-
ningen till 150 kronor måste givetvis göra rekapitulationsvillkoren mindre
lockande. Marinstabschefen hade vidare föreslagit, att rekapitulations-
premierna skulle få utbetalas till dem, som loge nyanställning före. an¬
ställningstidens utgång eller senast ett år därefter d. v. s. under tiden
intill den 1 november 1913; på departementschefens tillstyrkan inskräntes
emellertid sistnämnda sluttermin till före den 1 februari 1913, d. v. s.
begränsades högst väsentligt. Då därtill kommit å ena sidan, att beslu¬
tet blott avser dem, som rekapitulera »för en tid av minst två år», å
Konstitutionsutskottets memorial Nr 21.
13
andra sidan, att enligt kungl. kungörelsen av den 31 december 1907
angående antagning av manskap vid flottans sjömanskår hvarje anställ¬
ning inom densamma, även förnyad anställning, skall ske så, att tjänste¬
tiden alltid kommer att utgå den 31 oktober, så har resultatet af dels
departementschefens nyssberörda modifikation i fråga om slutterminen,
dels åtgärdens försening, som praktiskt omöjliggjorde varje tillämpning
av beslutet före den 31 oktober 1912, blivit, att de, som enligt det¬
samma vilja åtnjuta rekapitulationspremierna, måste rekapitulera, icke,
såsom företrädesvis avsetts för de två åren från 31 oktober 1912 till 31
oktober 1914, utan från någon dag under tiden november 1911—ja¬
nuari 1912 till den 31 oktober 1915, d. v. s. för eu tid av minst två
år och nio månader, något, som givetvis i hög grad måste försvåra den
avsedda rekapitulationen.
Såsom efter ärendets försenande ju var att vänta, har den omsider
vidtagna åtgärden icke heller haft önskad effekt. Enligt numera mot¬
tagen uppgift skall antalet rekapitulanter blott hava uppgått till 27,
därav 12 vid Stockholms station och 15 vid Karlskronas. Antalet va¬
kanser steg också från 341 den 1 november 1912 till 714 den 15 no¬
vember och var ännu den 1 april 1913 fortfarande över 650 och dock
lära alltjämt icke några nya åtgärder hava vidtagits för att söka ned¬
bringa detsamma.
På grund av ovanstående anse vi statsrådet och chefen för sjöför-
svarsdepartemeutet i sina rådslag i detta ärende icke häva med nit,
skicklighet och drift utövat sitt förtroendeämbete, och hava vi förty
ansett, att anmärkning enligt § 107 regeringsformen bort mot honom
framställas.
III) af herr Lundström i Göteborg, med vilken herrar Clason, Sellin-
der, K. J. Ekman, Kjellén, von Mentser, Nyström och Saf instämt:
(Protokoll i civilärenden den 21 juni 1912).
Under okt., nov. och dec. månader 1911 samt januari 1912 hade
från Konungens befallningshavande i olika län till Kungl. Maj:t inkommit
ett stort antal anmälningar angående utländska mormonagenter och deras
fördärvbringande verksamhet i olika delar av riket, näml.
den 9 okt. från k. bfhde i Malmöhus län ang. 3 personer;
»11 » från k. bfhde i Jönköpings län ang. 2 personer;
14
Konstiiutionstitskottcts memorial Nr 21.
den 14 okt. från k. bfhde i Kristianstads län ang. 2 personer;
» 25 » från k. bfhde i Malmöhus län ang. 4 personer;
» 13 nov. från k. bfhde i Kopparbergs län ang. B personer;
» 21 » från k. bfhde i Södermanlands län ang. 4 personer;
» 14 dec. från k. bfhde i Västmanlands län ang. 3 personer;
» 12 jan. från översth. ämb. i Stockholm ang. 5 personer;
» 23 » från k. bfhde i Kopparbergs län ang. 2 personer;
» 31 » från k. bfhde i Östergötlands län ang. 2 personer;
I flertalet fall hade vederbörande Konungens befallningshavande till¬
styrkt de ifrågavarande mormonagenternas utvisning nr riket, i några fall
hade anmälningarne endast överlämnats för den åtgärd Kungl. Maj:t
kunde finna lämplig. Polismyndigheter, som i åtskilliga fall företagit
noggranna undersökningar, magistrater, domkapitel o. s. v. hade i de
flesta fall mycket bestämt tillstyrkt utvisning.
Först i tillförordnad regering den 21 juni 1912 företogs emellertid
detta ärende till avgörande med det resultat, att endast tvenne mormon-
agenter utvisades ur riket, medan rörande alla de övriga anmälda, inalles
27, de från vederbörande Konungens befallningshavande inkomna framställ-
ningarne förklarades till ingen åtgärd föranleda.
Det, som i detta ärende först och främst synes anmärkningsvärt,
är det dröjsmål, varmed detsamma handlagts. Utvisningsmål bruka i
alla länder, såsom naturligt är, behandlas med ytterlig skyndsamhet och
omsorg. Här har det första mål, som inkom sedan den nuvarande
regeringens medlemmar inträdde i sina ämbeten — den föregående
regeringen hade just kort förut beslutat fyra i Norrland verkande mor¬
al onagenters utvisande — fått vänta 8 Va månad på avgörande och fler¬
talet 7 månader eller däröver. Även omsorgen med ärendets förbere¬
dande synes synnerligen bristfällig, då dels under ärendets hela långa
vilotid i civildepartementet inga som helst ytterligare undersökningar an¬
ställts eller yttranden infordrats, dels det studium av handlingarne, som
förekommit, varit så ytligt, att man icke ens märkt, att två av de på
olika tid och från olika ort inkomna anmälningarne rörde samma per¬
son, utan låtit denne även vid avgörandet i stadsrådsprotokollet uppträda
såsom två personer — Bengt Johnsson och Bengt Jönsson — vilka
»bägge» få kvarbliva i riket, dels ock slutligen urvalet av dem, som
ansågos böra utvisas, åtminstone i ena fallet synes hava skett fullkom¬
ligt slumpvis.
Därjämte måste det emellertid betraktas såsom synnerligen anmärk¬
Konstitutionsutskottets memorial Nr 21.
15
ningsvärt, att Kungl. Maj:t bland de anmälda 29 utländska mormon-
agenterna ansett sig höra utvisa endast 2 och låtit alla de öfriga 27,
bland vilka flere funnos med synnerligen svåra indicier, i riket fortsätta
sin folkförförande och samhällsskadliga verksamhet. I 1912 års stats-
verksproposition — liksom även i innevarande års — begärdes anslag
till mormonagitationens bekämpande under uttryckligt betonande av dess
samhällsskadlighet, och detta underströks ytterligare av statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet i ett yttrande i Andra kammaren den
9 mars 1912. Riksdagen har också av samma skäl beviljat anslag till
mormonagitationens bekämpande. Den verksamhet, som med detta jäm¬
förelsevis obetydliga anslag kan åstadkommas, räcker emellertid helt na¬
turligt icke ens till de inländske mormonagenternas gendrivande, och det
synes då vara synnerligen nödvändigt, att Kungl. Maj:t gent emot de
utländska mormonagenter, som översvämma riket, använder sin utvisnings-
rätt, på samma sätt som redan skett i Preussen och Norge (se 1912 års
statsverksproposition 8:de huvudtiteln s. 531) samt under 1911 i Sverige.
Att låta utländingar, mot vilka säkra indicier såsom mormonagenter
föreligga, fortfarande vistas och verka i landet synes icke vara för¬
enligt med rikets sannskyldiga nytta.
Ehuru klart är att ansvaret för ärendets förhalande och bristfälliga
förberedelse vilar på chefen för civildepartementet, vilken i detta fall icke
synes ha handlat med nit, skicklighet och drift, har jag dock ansett,
alldenstund ärendet avgjorts i tillförordnad regering, att anmärkning enligt
107 § regeringsformen bort framställas mot alla ledamöterna i nämnda till¬
förordnade regering, hans excellens ministern för utrikes ärendena greve
Ehrensvärd samt statsråden Petersson, Schotte och Larsson.
IY) av herr Kjéllén, med vilken herrar Clason, Béllinder, K. J. Ekman,
von Geijer, von Mentzer, Räf och Lundström i Göteborg instämt och som
anfört:
(Protokoll över civilärende den 21 juli 1912: närvarande h. exc. herr mi¬
nistern för utrikesärendena greve Ehrensvärd samt statsråden Larsson, Sand¬
ström och Petrén; beslut om H. Maj:t Konungens samt utrikesministerns resa
utom riket.)
Gällande regeringsforms § 8 innehåller: »Ej må Konungen fatta
något beslut i mål, varöver statsrådet höras bör, därest icke minst tre
av statsråden, utom vederbörande föredragande, tillstädes äro. Stats¬
16
Konstitutionsutskottets memorial Nr 21.
rådets samtliga ledamöter, där de icke laga förfall äga, skola övervara
alla mål av synnerlig vikt och omfattning — — —.»
Här konstitueras en skillnad mellan smärre regeringsärenden, för
vilkas handläggning det är nog med 4 rådgivares närvaro, och viktiga
mål, där statsrådet bör vara fulltaligt samlat (numera 11), när Konungen
fattar sitt beslut. Tankegången är tydligen den, att kontrollen på den
personliga konungaviljan bör avpassas efter ärendenas betydelse, och att
en talrikare konselj betyder en starkare kontroll.
Gränsen mellan större och smärre mål, alltså tillika mellan grund¬
lagens krav på större och mindre konseljer, kommer i allmänhet att bero
endast på subjektiv uppfattning. Men i några objektivt bestämda special¬
fall har regeringsformen uttryckligen föreskrivit den strängare formen, i
det den fordrar närvaro av »statsrådets samtliga ledamöter», »hela stats¬
rådet» eller »statsrådet in pleno». Dessa fall äro: beslut om krig eller
fred enligt § 13, om Konungens utrikes resa enligt § 39, lyftande av
kreditiverna enligt § 63 samt beslut i fråga om grundlagsändring enligt
§ 81. Här kan således ingen tvekan råda; grundlagens bud är klart
och diktatoriskt.
Bland dessa fall finna vi, som nämnt, även frågan om Konungens
resa utom rikets gränser. Därom innehåller § 39 i sin begynnelse:
»Till Konungen utrikes resa, meddele han statsrådet in pleno denna sin
föresats och inhämte dess tankar däröver, på sätt 9 § omtalar. Besluter
Konungen därefter sådan resa —--». Grundlagstiftarna av 1809
hava uppenbarligen betraktat det som en allvarlig sak, att Konungen läm¬
nar sitt rike; den historiska erfarenheten ända från Karl XII:s dagar hade
lärt dem detta. Det är också välbekant, att den kontroll på en obe¬
tänkt resa, som de här skapade med sitt krav på statsrådets plenarmöte vid
beslutets fattande, var en återstod av ännu strängare bestämmelser i
1700-talets regeringsformer.
Under dessa förhållanden är det ägnat att väcka synnerlig upp¬
märksamhet, att ovannämnda statsrådsprotokoll innehåller beslut om
Konungens utrikes resa, utan att någon av de fyra närvarande stats¬
råden ansett sig böra göra föreställningar enligt § 9 regeringsformen
emot, att ett ärende, som enligt grundlagens bokstavliga föreskrift skall
företagas endast i statsrådet in pleno, således blivit behandlat i den
vanliga lilla konseljen, och att den av grundlagen fordrade strängare
kontrollen därmed vid tillämpningen eftergivits.
Ku inhämtas av statsrådsprotokollet över civilärenden av den 25
Konstitutionsutskottets memorial Nr 21. 17
juni 1912, att ledighet från statsrådsgöromålen beviljats följande kung¬
liga rådgivare: h. exe. herr statsministern Staaff för tiden från och med
den 1 juli till och med den 11 augusti, statsrådet Petersson likaså från
den 8 juli till den 11 augusti, statsrådet Berg från den 11 juli till den
21 augusti, statsrådet Bergström från den 26 juni till den 6 augusti och
statsrådet Stenström från den 26 juni till den 31 juli. Härtill lägger
protokollet över civilärenden av den i 2 juli ledigheter för statsråden Schotte
och fritt. Adelswärd för tiden 18—28 juli. Det visar sig således, att
endast de fyra ovannämnda herrar statsråd voro i tjänstgöring den 21
juli, då ärendet om Konungens resa företogs till behandling. Härmed har
man låtit sig nöja, under tydlig förutsättning att beviljad semester kon¬
stituerar ett laga förfall av den kraft att den förmår bryta grundlagens
fordran på samtliga statsråds närvaro vid tillfället.
Till en början vill jag allvarligt ifrågasätta riktigheten av en så¬
dan tolkning, som skulle öppna en bekväm väg för statsråd att undgå
ansvar och Konungen att undgå kontroll genom ansökan, resp. beviljan¬
de av. tillfällig tjänstledighet. Under föreliggande omständigheter lär
visserligen ett bestämt påstående, att man »uppenbarligen handlat emot
rikets grundlag» — varigenom förutsättningen i regeringsformen § 106 skulle
förelegat — icke med skäl kunna göras. Men lika uppenbart är, att
grundlagens mening bakom bokstaven blivit annullerad av bekvämlighets-
hänsyn för statsrådens räkning. Bet bör anmärkas, att genom särskilt
beslut i samma konselj statsrådet Berg kallades tillbaka ur ledigheten,
för att grundlagens minimifordran på konseljer (4 närvarande) skulle till¬
fredställas under Konungens frånvaro. Det borde icke hava mött oöver¬
vinneliga svårigheter att för dagen åtminstone i någon mån komplettera
konseljen och således taga någon hänsyn till grundlagens stränga ford¬
ran i här föreliggande fall — även om det nu var nödvändigt att be¬
vilja två av statsråden ledighet endast tre dagar före den stora frågans
avgörande.
Det har inom utskottet utrönts, att det åtminstone en gång förut i senare
tider förekommit, att Konungens utrikes resa beslutits med endast fyra när¬
varande rådgivare. Pör var och en, som anser rikets sannskyldiga nytta
kräva, att de grundlaga formerna under alla omständigheter iakttagas,
intill dess de lagligen ändrats, utgör detta en ökad anledning att genom an¬
märkning påkalla rättelse. För den åter, som anser det i varje särskilt
fall böra med avseende å reala omständigheter prövas, huruvida den av
grundlagen föreskrivna formen eller någon annan skall vid rikets sty-
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 5 samt. 19 käft. (Nr 21.) 3
]g Konstitutionsutskottets memorial Nr 21.
relse komma till användning, må här framhållas den särskilda vikten
av den resa, som H. M. Konungen vid detta tillfälle beslöt företaga.
Denna särskilda vikt markerades i själva konseljen genom Konungens
kallelse till utrikesministern att vara honom på resan följaktig; och den
satte sedan spår i vår historia genom den s. k. kommunikén av den 25
juli mellan Sveriges och Kysslands regeringar, vilken kommuniké blev
resans resultat. Det har icke blivit upplyst, att man i fall av sådan
betydelse förut i praktiken eftergivit grundlagens fordran på den strän¬
gaste kontrollformen.
På dessa grunder har jag ansett, att anmärkning enligt regerings¬
formens § 107 bort riktas emot de vid ovannämnda tillfälle närvarande
statsråden, då de genom underlåtenhet att göra föreställningar medverkat
till, att ett viktigt regeringsbeslut blivit fattat i annan och mindre be¬
läggande form än grundlagen avsett.
Y) av hrr Clason, Bellinder, Kjéllén, von Menteer, Bäf och Lundström
i Göteborg, som anfört:
(Protokoll över civilärendeu den 3 augusti 1912, punkt 44.)
I nämnda protokoll meddelas, att den tillförordnade regeringen, be¬
stående av hans excellens herr ministern för utrikes ärendena greve Ehren-
svärd, statsråden Schotte, friherre Adelswärd och Sandström, funnit gott
»anbefalla statskontoret att till f. d. kaptenen J. G:son Crafoord såsom
ersättning för en av honom verkställd utredning om den sannolika kost¬
naden för entreprenadsystems användande vid statsbaneanläggningen
Sveg_Bruntio utbetala ett belopp av åttahundra kronor, att utgå av
sjätte huvudtitelns anslag till extra utgifter».
På utskottets första i vanliga former avfattade rekvisition av hand¬
lingarna rörande det i protokollet omförmälda ärendet meddelades till
svar, att inga handlingar förefunnes. Sedan därefter utskottet anhållit
om ’ överlämnande av samtliga de handlingar, som anginge meddelandet
av det uti nämnda statsrådsprotokoll omförmälda uppdraget åt kaptenen
J. G:son Crafoord att verkställa ifrågavarande utredning samt utförandet
av berörda uppdrag, överlämnades åtskilliga handlingar, av vilka två
avsågo det omförmälda uppdraget. Den ena utgjordes av en till stats¬
rådet och chefen för civildepartementet ställd, ej med datum försedd, men
»Stockholm i juni 1912» av J. G:son Crafoord undertecknad skrivelse; den
Konstitutionsutskottets memorial Nr 21. . 19
andra av ett vid skrivelsen fogat, den 8 juni 1912 av samme man dag-
tecknat kostnadsförslag till järnväg mellan Sveg ock Brunflo. Skrivel¬
sens inledningsord: »Sedan jag erhållit herr statsrådets uppdrag att
yttra mig över lämpligheten att låta utföra den av Riksdagen beslutade
järnvägen Sveg—Brunflo å entreprenad, får jag härmed vördsamt anföra
oljande» 0. s. v. invisa, att det ifrågavarande uppdraget meddelats herr
Crafoord av civilministern. Skrivelsens innehåll åter utgöres huvudsak¬
ligen av. en under hänvisning till det bifogade kostnadsförslaget verk¬
ställd kritik av järnvägsstyrelsens kostnadsförslag till omförmälda järn¬
vägsanläggning.
. ®ec^an emellertid på förfrågan hos statsbanebyggnadens i Östersund
arkiv, om därstädes funnes eller funnits några handlingar angående det
åt kaptenen Crafoord meddelade uppdraget samt i sistnämnda fall vart
de överlämnats, ingått det svar, att inga handlingar rörande saken där
funnes förvarade, men att dels herr Crafoord vid besök hos härvarande arbets¬
chef anhållit om upplysningar rörande sättet för kostnadsberäkning av
nämnda statsbana under förmälan att han hade eu skriftlig anmodan där¬
om från statsrådet och chefen för civildepartementet, och att detta pap¬
per därefter tillställts kung!, järnvägsstyrelsen, dels sedermera till arbets¬
chefen ingått en skrivelse, vari meddelades att det Crafoord lämnade
uppdraget slutförts, anhöll utskottet på sedvanligt sätt genom veder¬
börande statsråd om föranstaltande därom, att utskottet måtte från kun°i.
järnvägsstyrelsen erhålla dessa båda skrivelser. Det härå från stats¬
rådet erhållna svaret innehöll, dels att varken berörda »skriftliga an¬
modan» eller den senare skrivelsen funnes i förvar bland järnvägssty¬
relsens handlingar, dels att ej heller i civildepartementet förvarades kon¬
cept till eller avskrift av ifrågavarande skriftliga anmodan och skrivelse,
vilken sistnämnda utgjorts av ett handbrev från departementschefen.
Beträffande ifrågavarande ärendes handläggning väcker det till eu
början uppmärksamhet, att det kaptenen Crafoord meddelade uppdraget
tydligen givits honom icke av Kung!. Maj:t utan av departementschefen,
utan att denne därtill erhållit något Kungl. Maj:ts bemyndigande. Yårt
statsskick känner emellertid icke regerande ministrar; såväl regerings-
ormens bestämmelser i § 4, att »Ivonungen äger att allena styra riket»,
och 1 § 7, att alla regeringsärenden, med undantag av kommandomål’
»skola inför Ivonungen i statsrådet föredragas och där avgöras», som an¬
svarighetslagens för statsrådets ledamöter stadgande om desses skyldig-
20 Konstitutionsutskottets memorial Nr 21.
het »att endast Konungen råd giva men ej jämte honom regera», inne¬
bära uttryckliga förbud däremot. De bemyndiganden, som genom sär¬
skilda författningar i vissa fall meddelats statsråd att avgöra vissa frå¬
gor, äro här icke tillämpliga. Icke heller innebär föredragandens skyl¬
dighet enligt § 8 regeringsformen att före regeringsärendenas föredragning
i statsråd bereda dem »genom nödiga upplysningars inhämtande från
vederbörande ämbetsverk» någon rättighet för honom att utan Kungl.
Mai-.ts bemyndigande för beredningen på eget bevåg tillkalla privata
personer, vilka därigenom erhålla kraf på ersättning av statsmedel. Det
är oss visserligen icke obekant, att exempel på ett sådant förfaringssätt
även tidigare förekommit, men detta berättigar icke mot grundlagens
bud till ett fortgående på samma väg, och är dessutom fullständigt
onödigt, då intet hindrar vederbörande föredragande att, där så finnes
behövligt, hos Kungl. Maj:t utverka bemyndigande att tillkalla sak¬
kunnige. ,
Berörda förfarande har i föreliggande fall emellertid även ur andra syn¬
punkter befunnits anmärkningsvärt. Det åt kaptenen Crafoord av departe¬
mentchefen lämnade uppdraget har tydligen avsett att åvägabringa någon slags
kontrollundersökning av det arbete, som järnvägsstyrelsen hade att för ifrå¬
gavarande handel utföra. Det är då påfallande, att uppdraget icke på nå-
o-ot sätt omnämnes i det statsrådsprotokoll av den 29 juni 1912, enligt
vilket, vid föredragning inför Konungen av Riksdagens skrivelse av den
30 maj angående bland annat järnvägsbyggnaden mellan Sveg och Brun-
flo, åt järnvägsstyrelsen uppdrogs att inkomma med förslag till definitiv
plan för denna järnvägsanläggning, och detta oaktat uppdraget åt kap¬
ten Crafoord enligt de av denne uppsatta handlingarna tydligen hade med¬
delats honom åtskilligt tidigare. Departementschefen har således, Kungl.
Makt ovetande, sökt genom en privat person etablera en slags kontroll-
undersökning över det sätt, varpå ett av statens ämbetsverk fullgjorde
ett genom Kungl. Maj:ts beslut åt detsamma uppdraget tjänsteåliggande.
Man har svårt att tänka sig ett förfaringssätt, som. är mera främmande
för de förvaltningsgrunder, som äro hävdvunna i vårt land..
Anmärkningsvärt är också, att såsom av handlingarna i målet fram¬
går, i detsamma jämväl förekommit vissa skrivelser från departements¬
chefen direkt — d. v. s. med förbigående av vederbörande centrala äm¬
betsverk till en underordnad ämbetsman, av vilka skrivelser åtmin¬
stone eu synes hava inneburit en anmodan till vederbörande att i. sin
ämbetsutövning vidtaga vissa åtgärder. Även en sådan form av mims-
Konstitutionsutskottets memorial Nr 21.
21
terstyrelse saknar stöd i vår författning, vilken tvärtom i § 47 regerings¬
formen ålägger vederbörande ämbetsmän att »förvalta den åliggande syss¬
lor och värv enligt de instruktioner, reglementen och föreskrifter, som dem
givna äro eller framdeles» — givetvis i författningsenlig ordning —
»kunna givas», att »lyda Konungens bud och befallningar» o. s. v., men
alldeles icke berättigar en departementschef att, Kungl. Maj:t ovetande,
utfärda dylika föreskrifter.
Slutligen har det måst i hög grad påkalla uppmärksamheten, att
samtliga aktstycken i målet handlagts på sådant sätt, att de kommit att
stanna utanför den offentlighet i vår statsförvaltning, som är föreskriven
ej mindre i regeringsformen § 86 än även i tryckfrihetsförordningen,
och som utgör en av vårt statsskicks viktigaste grundvalar. När i
regeringsformen § 86 föreskrives, att alla handlingar och protokoll
i vad mål som helst, statsrådsprotokollen undantagna, »må ovillkorligen
genom trycket kunna utgivas», och när i tryckfrihetsförordningen § 2
mom. 4:o detta exemplifieras bland annat därmed, att såväl alla äm¬
betsverks samt ämbets- och tjänstemäns relationer, memorialer och ämbets-
brev som ock alla »enskilda personers memorialer, ansökningar, förslag,
betänkanden» o. s. v. till de delar därav, som till publika ämbetsmäns
och verks handläggning komma, skola kunna av vem som helst ut-
bekommas, så kringskäres givetvis denna grundsats på det eftertänk-
ligaste, om handlingarna i ett visst mål hållas utanför offentlighetens
ram. De enda handlingar i detta mål, som utskottet lyckats utbekomma,
— kaptenen Crafoords skrivelse i juni 1912 med åtföljande kostnads¬
förslag — sakna emellertid varje påteckning om, att de blivit diarie¬
förda, och lära under sådana förhållanden svårligen kunnat i vederbörlig
ordning av allmänheten utbekommas. Till departementschefens båda
skrivelser i målet saknas, såsom ovan meddelats, i departementet koncept,
ej heller finnas där avskrifter av desamma, och de original, som tyd¬
ligen förefunnits, har det ej lyckats utskottet att erhålla. Hela den
kontroll över uppdragets tillkomst, omfattning och avslutning, som det
av flere skäl skulle varit av vikt att kunna åvägabringa — bland annat
även för ett bedömande av både dess behövlighet och dess honorerande
— har under sådana förhållanden icke ens av konstitutionsutskottet
kunnat presteras.
Hela ärendets handläggning visar sålunda, att en grundlagsstridig
ministerstyrelse här sökt framträda, som utan Ivungl. Majds bemyn¬
digande utdelar ett statsutgifter föranledande uppdrag åt enskild person,
22
Konstitutionsutskottets memorial Nr 21.
Namn¬
förändring t
Elfvestad.
som bakom och vid sidan av den lagliga ämbetsförvaltningen söker in¬
gripa i förvaltningens gång, och som slutligen undandrager sig veder¬
börlig kontroll över såväl ärendets närmare handläggning som grunderna
för utbetalandet av statsmedlen genom att låta samtliga akter i målet
vare sig icke diarieföras eller på annat sätt bliva oåtkomliga för all¬
mänheten. Då ett sådant system måste anses stridande mot vår författ¬
nings både bokstav och anda, hava vi ansett, att anmärkning enligt
regeringsformens § 107 bort framställas dels mot departementschefen
statsrådet Schotte med anledning av den förberedande handläggningen av
ärendet, dels mot de övriga i beslutet deltagande ledamöterna av den
tillförordnade regeringen, h. exc. ministern för utrikes ärendena greve
Ehrensvärd samt statsråden friherre Adélswård och Sandström.
Yl) av herrar Clason, och Bellinder:
(Protokoll i civilärenden den 1 juni 1912, nr 43, den 1 november 1912,
nr 44, och den 15 november 1912, nr 20.)
Å kommunalstämma i Elfvestads socken i Linköpings län den 9 april
1911 uttalade sig stämman, sedan till dess kännedom kommit att namnet
å poststationen i socknen ändrats till Älfvestad, enhälligt för att den förut
brukliga namnformen Elfvesta borde bibehållas, och anförde såsom skäl
härför, att efter namnändringen förväxlingar ägt rum, i det att brev,
som skolat befordras till Elfvesta, returnerats dit från Ålfvesta och andra
poststationer med liknande namn, beroende på att prickarna över A
genom slarvigt skrivsätt utelämnats.
Den 2 maj 1911 beslöt därpå kyrkostämman i socknen att ingå
till vederbörande med hemställan, att såväl post- och järnvägsstationens
som församlingens lika namn fortfarande måtte få skrivas med E, icke
såsom påbjudits Ä, och anförde såsom tungt vägande grund härför, att
post- och fraktgods ofta kommit på avvägar och försenats, enär förväx¬
lingar skett med namnen Ålfvesta, Avesta och Alvastra. Ansökningar
insändes därpå dels till Kungl. Maj:t, dels till kung! järnvägsstyrelsen
och kungl. generalpoststyrelsen.
Generalpoststyrelsen framhöll i utlåtande av den 17 november 1911,
att förändringen av poststationens namn från Elfvesta till Älfvestad skett
vid utgivandet av 1908 års post- och telegrafortslexikon, i vilket grun¬
derna i sjunde upplagan av svenska akademiens ordlista jämlikt kungl.
kungörelsen den 22 januari 1909 blivit följda. Det nya namnet hade
Konstitutionsutskottets memorial Nr 21. 23
emellertid visat sig medföra postala olägenheter, i det att försändelser
felexpedierats, och generalpoststyrelsen ansåg därför önskvärt, att det
åter ändrades på sätt sökandena hemställt. Skulle hinder däremot möta,
ifrågasattes, att poststationen erhölle alldeles ny benämning.
Järnvägsstyrelsen, vars yttrande avgavs den 28 februari 1912, fram¬
höll, att även namnförändringen å järnvägsstationen, som läge vid Mellersta
Östergötlands järnväg, skett med anledning av kungl. kungörelsen den
22 januari 1909, men vitsordade, likasom generalpoststyrelsen, att den
givit anledning till felexpedieringar. Då därtill även postala olägen¬
heter förekommit, ansåg järnvägsstyrelsen sökandenas framställning ej hava
saknat fog. Då styrelsen emellertid höll före, att »ett återinförande av
den gamla, med nu gällande stavningsprinciper fullkomligt stridande
formen Elfvestad (eller Elfvesta)» vore mindre lämpligt, i all synnerhet
som ej heller denna torde vara helt och hållet betryggande mot fel¬
expedieringar,. infordrade järnvägsstyrelsen förslag till nytt namn från
den enskilda järnvägens styrelse, och sedan denna såsom sådant föreslagit
namnet Älfvan, samt generalpoststyrelsen och telegrafstyrelsen förklarat
sig däremot ej hava något att invända, så hemställde järnvägsstyrelsen
om denna benämning å järnvägs- och poststationen.
Kammarkollegium, som hördes över sökandenas framställning, med¬
delade, att någon ändring av socken- och jordeboksnamnet Elfvestad
varken ägt rum eller föreslagits.
På tillstyrkan av statsrådet och chefen för civildepartementet be¬
slöt Kungl. Maj:t den 1 juni 1912, att sökandenas framställning, i vad
den angick sockennamnet, icke påkallade något Kungl. Maj:ts yttrande,
samt att post- och järnvägsstationen finge benämnas Älfvan.
Sedan järnvägs- och generalpoststyrelserna beslutat att låta stava
post- och järnvägsstationen i Skeninge Skänninge, och i stadsfullmäktige J
i Skeninge motion väckts om åtgärder för att få nämnda påbud upp-
härt och för att åt samhället rädda dess från urminnes tider nedärvda
namn, beslöto stadsfullmäktige, som konstaterade, att den åsyftade stav-
ningsukasen väckt lika djup som allmän förstämning inom samhället,
och som fann densamma varken ur derivations- eller fonetisk synpunkt
befogad, den 5 mars 1912 enhälligt att på sätt motionären föreslagit
ingå med framställning för att åt staden bevara ett från urminnes tider
emottaget arv, som dess invånare icke utan smärta kunde se förvanskat.
Länsstyrelsen framhöll i yttrande av den 13 mars 1912, att stads¬
Namn-
>rändring i
Skeninge.
24 Konstitutionsutskottets memorial Nr 21.
fullmäktiges fordran syntes berättigad, samt bifogade en utredning, av
vilken framgick, att vid en i lantmäterikontoret gjord undersökning av
samtliga förrättningsakter rörande staden under de sista tvåhundra åren
konstaterats, att i samtliga fall stadens namn stavats med E (därav 5
gånger Scheninge, 6 gånger Skenninge och 41 gånger Skeninge).
Ärendet remitterades därpå till ortnamnskommittén, av vars den 8
maj 1912 avgivna utlåtande framgår, att under medeltiden i såväl la¬
tinska som svenska urkunder namnets stavning växlat, varvid i de latin¬
ska stavningen med e och ett n påvisas tidigast 1247, med e och två n
tidigast 1248, med m och ett n tidigast omkring 1270 och med se och
två n tidigast 1282, samt i de svenska stavningen Skeninge framträder
1343, Skälunge åter 1373. Ortnamnskommittén vitsordade vidare rik¬
tigheten av stadsfullmäktiges uttalande, att staden fått sitt namn efter
Sken-ån. Efter vissa språkliga anmärkningar mot stadsfullmäktiges ar¬
gumentering framhöll kommittén, att -»Skänninge trots Sken-ån bör ha nn
likaväl som munnen trots mun». Beträffande stavningen med ä däremot
kunde man vara något tveksam, ty visserligen stavade ordlistan ä-ljudet
före nn med ä i nästan alla fall, men undantag förekomme dock (pen¬
ning, presenning, Henning). Yille Kungl. Maj:t alltså tillåta, att Skän¬
ninge stavas Skenninge, »är däremot icke annat att invända än att därige¬
nom oregelbundenheterna i vårt stavningssätt skäligen onödigt ökas.»
Medgivandet av en stavning Skeninge skulle däremot införa ett ena¬
stående undantag och »torde därför icke böra ifrågakomma»..
Generalpoststyrelsen uttalade i yttrande av den 28 maj 1912, att
ur uteslutande posta! synpunkt intet vore att erinra vare sig mot stads¬
fullmäktiges förslag Skeninge eller den senare ifrågasatta formen Skenninge,
men ansåg, att därest förändring skulle ifrågakomma, den sistnämnda
formen på ortnamnskommitténs skäl vore att föredraga framför återgång
till den ursprungliga. ^
Järnvägsstyrelsen erinrade i utlåtande av den 2 september 1912
om vissa stationsnamn som stavades med ä och två n, hänvisade vidare
till ortnamnskommittén, samt framhöll för egen del vidare, att ingendera
av stavningsformerna Skänninge eller Skeninge ur ren järnvägssynpunkt
föranlett några förväxlingar eller olägenheter, men att »ett bifall till
den gjorda framställningen helt säkert skulle framkalla anspråk å andra
håll om återgång till förut brukligt stavningssätt», varför styrelsen hem¬
ställde, att stadsfullmäktiges framställning skulle lämnas utan avseende.
På tillstyrkan av statsrådet och chefen för civildepartementet besmt
Konstitutionsutskottets memorial Nr 21. 25
Kung].. Maj .t den 1 nov. 1912 att vad i ärendet förekommit icke skulle
till någon Ivungl. Maj:ts åtgärd föranleda.
Ett liknande fall föreligger jämväl i fråga om stationen Esperöd i
Vanstad socken å Ystad Eslöfs järnväg. Sedan kommunikationsverkens
styrelsei påbjudit, att namnet framgent skulle skrivas Åsperöd, väcktes
härav stor förstämning i orten. Vanstads sockens kommunalstämma be¬
slöt den 20 april 1911 att uttala sig för önskvärdheten, att namnet
skulle såsom tidigare tecknas med E. På sammanträde med ortsbefolk¬
ningen den 15 maj 1911 beslöts enhälligt att ingå med ansökan om före¬
läggande för vederbörande myndigheter, som ändrat namnet, att skynd¬
samt vidtaga nödig rättelse och återställa namnet i dess gamla och rätta
form. Framställningen, som avgavs den 1 juni 1911, betonade, att
namnet Esperöd (med E) hade stöd både i ortsuttalet och i 700-årig
hävd. I densamma eller därvid fogade bilagor meddelades, att namnets
äldsta kända form Esbiruth förekomme redan så tidigt som i ett gåvo¬
brev av biskop Åbsalon från år 1201 och att det av traditionen sattes
i samband med dennes broder Esbern, som också omnämndes i brevet.
Vad uttalet anginge, så hade i namnet det slutna e-ljudet bibehållits av
ortsuttalet troget tiderna igenom. Tillika framhölls, att den nya stav¬
ningen genom vårdslös adressering föranlett förväxlingar med Askeröds
station i närheten. Framställningen var jämväl åtföljd av dels protest¬
listor från ortsbefolkningen, undertecknade av inemot 400 personer, som
med beklagande och ogillande av stavningsändringen yrkade, att stations¬
namnet skulle bibehållas i sin gamla och rätta form, dels intyg från
landsarkivet i Lund, visande att stavningen med E vore konstaterad
utom från 1201 även från 1300-talet, samt att den undantagslöst använ¬
des i kronans jordeböcker under 1600- och 1700-talen, dels slutligen
intyg från länets lantmäterikontor i Kristianstad, som utvisade, att
detsamma vore förhållandet i alla därstädes förvarade kartor och hand¬
lingar.
Över framställningen hördes ett flertal myndigheter. Vanstads soc¬
kens kommunalstämma yrkade ånyo genom beslut den 21 aug. 1911
kraftigt på bortjustering av det nyskapade namnet. Hos lokala myndig¬
heter i orten framträdde delade meningar; häradsskrivaren i orten fram¬
höll emellertid vikten af att iakttaga stor försiktighet i ändring af be-
gynnelsebokstafven i namn uti legala handlingar. Docenten i nordiska
språk i Lund E. Olsson framhöll, att härledningen icke med absolut
säkerhet kunde utredas, men att alla skäl syntes honom tala för härled-
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 5 sand. 19 käft, (Nr 21). 4
Namnför-
ändring av
Esperöd.
26
Konstitutionsutskottets memorial Nr 21.
ning av »äspe» (— aspdunge), samt att även Esbjörn i första ledet ur¬
sprungligen haft JEs-. Uttalet i trakten ansåg han vara ett ljud, liggande
mellan ä och e, men mera e-liknande likasom i fråga om korta ä-ljud i
trakten i allmänhet. Stavningen med ä ansåg han vara i överensstäm¬
melse med kungörelsen av den 22 januari 1909. Över övriga skäl, som
anförts mot stavningen med ä, ansåg han sig icke befogad att yttra sig.
Landshövdingeämbetet i Malmöhus län framhöll den 18 november 1911,
att ortsbefolkningens stora flertal tydligtvis högligen ogillade och kände
förtrytelse över ändringen; att det helt visst vore en allmänt gängse
uppfattning, att stavning av ortnamn och personnamn icke borde ändras,
även om stavningen av andra ord i språket underkastades förändringar,
och att landshövdingeämbetet gärna ville instämma i det principiella i en
sådan uppfattning. »Att gamla ortnamn i deras hävdvunna stavningssätt
äro kära för vederbörande orts befolkning», måste anses vara både natur¬
ligt och aktningsvärt; med kärleken till hembygden följde nödvändigtvis
kärleken till hemortens namn. I föreliggande fall ansåg dock landshöv¬
dingeämbetet den rent språkliga härledningen böra i första hand vara
bestämmande, och då denna talade för Åsperöd, hemställde landshöv¬
dingeämbetet, att besvären skulle lämnas utan avseende.
Ortnamnskommittén ansåg sig icke kunna finna, att den i ärke¬
biskop Absalons brev åberopade Esbern haft något med ortens uppröjan¬
de att skaffa, eller att namnet eljes kunde härledas från honom, samt
instämde med docenten Olsson.
Kammarkollegium meddelade den 21 december 1912, att någon
ändring av jordeboksnamnet å egendomen Esporöd icke ägt rum, samt
biträdde landshövdingeämbetets hemställan.
Järnvägsstyrelsen, som yttrade sig den 16 okt. 1912, meddelade,
att, enligt uppgift från Ystad—Eslöfs järnvägsaktiebolag, på grund av stav¬
ningsförändringen »felexpedieringar numera ofta förekomma», men att i
postalt hänseende sådana ej syntes hava föranletts. Styrelsen hade där¬
för sökt erhålla en »fullkomligt ny, lämplig och av ortsbefolkningen
godkänd benämning» å stationen, men misslyckats, och ansåg under
sådana förhållanden, att stationens nya namn borde bibehållas, i vilket
utlåtande generalpost- och telegrafstyrelserna förklarades instämma.
Järnvägsstyrelsen hemställde alltså, att sökandenas framställning. borde
lämnas utan avseende. Kungl. Maj:t avslog även i detta fall på tillstyr¬
kan av statsrådet och chefen för civildepartementet den 15 november
1912 sökandenas framställning.
Konstitutionsutskottets memorial Nr 21.
27
Frågan om principerna för regeringsbeslut över ortnamnsförändringar
var som bekant vid 1908 års riksdag föremål för behandling af konstitu¬
tionsutskottet, som funnit, att Ivungl. Magt på förslag av ortnamnskom-
mittén, med vilken åtskilliga myndigheter instämt, beslutit, att socken¬
namnet Timmelhed skulle förändras till Timmele. Ortnamnskommittén
både stött sitt förslag dels på rrttalet. dels på namnets äldsta skrivformer.
Mot förslaget hade emellertid gensaga inlagts dels av socknens kommu¬
nalstämma, dels av byamännen uti bjm Timmelhed, vilka senare anfört,
bland annat, följande:
»Av handlingarna i ärendet hava vi inhämtat, att namnet på vår by under
gångna tider stavats på mångahanda olika sätt. Somliga av dessa namnvarian¬
ter kunna väl för värf, nutidsmänniskans, öga och öra te sig något sällsamma.
ÅT äro dock övertygade, om att de allesamman, hvart och ett på sin tid, väl fyll¬
de sitt ändamål, samt att de, som, använde dem, hade dem kära, och att de ej
gärna hade utbytt dem mot andra. ÅT hava ej heller sport, att något sådant någon¬
sin föreslogs dem. Man hade väl då annat att tänka på och syssla med. Vi
kunna ej heller rätt förstå, huru någon (myndighet eller enskild) skulle kunnat
ha något intresse av att namnet på deras (vår) by skulle ha bokstaverats på annat
sätt, än det på varje tid hävdvunna.
I det anförda ligger svaret på den till oss framställda frågan inneslutet.
Den i denna tiden och ibland oss hävdvunna bokstaveringen av namnet på vår
by är Timmelhed. För oss är det namnet kärt, ty det är för många av oss nam¬
net på vår födelse- och fosterbygd och våra fäderneärvda gårdar; för oss alla är
det namnet på våra hem. Vi förstå väl vetenskapsmannens intresse, då han
forskar efter de svenska ortnamnens ursprungliga form. Vi värdera och taga
med nöje kännedom om resultaten av denna hans forskning — det ligger ett
stycke av vårt folks historia däri. Men kommer han för att rustad med stats¬
myndigheternas maktmedel ålägga oss att skriva våra ortnamn på något forn-
svenkt sätt och icke så som det vunnit burskap i denna tidens språk, då protes¬
tera vi på det bestämdaste. Vi protestera mot ifrågasatt påbud, att namnet på
vår församling, vår by och våra gårdar skall bokstaveras på något annat sätt
än det nu och ibland oss hävdvunna.»
Konstitutionsutskottet anförde för sin del, bland annat, att enligt
utskottets uppfattning »förändringar av ortnamn endast böra förekomma,
då verkligt behov därav föreligger», och något sådant hade utskottet uli
ifrågavarande fall icke kunnat finna ådagalagt. Att på de anförda skä¬
len — uttalet, tidigare skrivsätt och den föreslagna namnformens före¬
komst i vissa tryckta arbeten — företaga eu namnförändring synts ut¬
skottet vara så mycket mer betänkligt, som ett dylikt förfarande skulle
leda till alltför orimliga konsekvenser. »Vad som emellertid framför
allt ådragit sig utskottets uppmärksamhet, är», yttrade utskottet, »att
Ortnamnsför¬
ändringar
inför 1908
års riksdag.
28
Konstitutionsutskottets memorial Nr 21.
Praxis
1908—1911.
förevarande namnförändring beslutats i strid mot socknens önskan och bya¬
männens enhälligt uttalade och, enligt utskottets uppfattning, välgrundade
protester. Bet synes nämligen utskottet uppenbart, att vid avgörarde av
frågor av denna art ett synnerligt stort avseende måste fästas vid deras
önskningar, som äro i saken närmast intresserade, och detta så mycket
mera, som man i våra dagar ansett sig böra genom en särskild lag¬
stiftning bereda skydd för enskilda släktnamn. Att en kommun bör
kunna äga samma anspråk på skydd för sitt namn, som en enskild,
finner utskottet ligga i öppen dag, likasom ock att enahanda skydd på,
om möjligt, än starkare grunder bör tillkomma enskilda fastighetsägare
för gårdar, som av dem innehavas.»
På, bland annat, dessa grunder och då det synts utskottet vara av
vikt, natt ett ytterligare fortskridande på den sålunda inslagna vägen icke
måtte ifrågakomma», anmälde utskottet saken enligt § 107 regeringsformen.
Även bland dem, som ansågo, att frågan ej bort göras till föremål
för anmälan enligt § 107, funnos, såsom af såväl utskottets betänkande
som kammardebatterna framgår, målsmän för samma ståndpunkt som
utskottets, eller att ett förfarande sådant som det i ärendet tillämpade
icke borde för framtiden upprepas. Det torde ock med tog kunna påstås,
att denna uppfattning var den i riksdagen förhärskande. I Andra kam¬
maren hävdades den kraftigt av bland annat dess nuvarande både tal¬
man och vice talman.
Vad sålunda 1908 uttalats av konstitutionsutskottet och inom riks¬
dagen, vann ock under de närmast följande åren önskad effekt. Yid
en granskning av förslag till de ortnamnsförändringar, som af ortnamns-
kommittén under dessa år framlagts för regeringen (finansministerns
föredragning) befinnes nämligen den genomgående regeln hava varit den,
att endast de förslag vunnit godkännande, mot vilka den av namnet
närmast intresserade orten — socknen o. s. v. — ej käft något att er¬
inra, under det att åter de förslag avslagits, mot vilka orten protesterat,
och detta även om andra myndigheter tillstyrkt dem.
Under Kung!. Maj:ts avgörande hänskjutas som bekant av ortnamns-
kommittén endast socken- och häradsnämd; över s. k. jordeboksnamn
bestämmer kammarkollegium, och s. k. naturnamn — namn å sjöar, berg
in. m. — äro överlämnade till kommitténs eget gottfinnande. Antal
ortnamnsändringar, som under åren 1908—1911 av kommittén dragits
under Kungl. Maj:ts avgörande, hava varit några och tjugu. I de flesta
29
Konstitutionsutskottet memorial Nr 21.
av dessa hava vederbörande kommuner ej haft något mot förändringen
att invända, och den hav då stadfästs.
När däremot 1908 ortnamnskommittén föreslagit, att Bollebygds härad
och socken skulle skrivas Bållebygd, men socknen enhälligt uttalade sig
för det gamla namnet, avslogs förändringen. Detsamma blev 1910 re¬
sultatet, då ortnamnskommittén föreslagit, att sockennamnet Fritsla skulle
ändras till Frisla; socknen protesterade och Kung!. Maj:t avslog.
Likaledes då samma år kommittén föreslagit ändring av häradsnamnet
Sundal till Sunndal; ortens målsmän inlade sin gensaga, och Kungl. Maj:t
avslog. Likaledes då samma år kommittén föreslagit ändring av socken¬
namnet Hackvad till Hackva/ kommunalstämman beslöt att enhälligt
och kraftigt protestera, och Ivungl. Maj it avslog. Likaledes när kommittén
samma år föreslagit förändring av sockennamnet Norska Skogsbygd till När¬
ska Skogsbygd; socknen protesterade och föreslog i stället namnet Skogs¬
bygden, vilket ock av Kungl. Maj:t stadfästes. Likaledes, när samma
år kommittén föreslog, att sockennamnet Boderna skulle ändras till Bo-
darne: kommunalstämman föreslog i stället ortens gamla namn Bamunde-
boda, vilket av Kungl. Maj:t godkändes. I de båda sistnämnda fallen
underställdes de av respektive socknar föreslagna nya namnen jämväl
ortnamnskommittén, som då fann sig föranlåten att med frångående av
sina ursprungliga förslag ansluta sig till socknens, ett bevis alltså, att
de av kommittén först framlagda förslagen enligt kommitténs egen upp¬
fattning saknade tillräckligt bärande motiv. En nyligen verkställd, sak¬
kunnig och ingående granskning av ortnamnskommitténs namnregleringar
har också påvisat, att mot såväl kommitténs allmänna principer för namn-
ändnngar som mot dess tillämpning av dessa principer mycket befogade
anmärkningar kunna göras.*
Det system, som sålunda efter 1908 års Kiksdags ingripande synes
varit det förhärskande i fråga om ortnamnsförändringar, som av ortnamns¬
kommittén underställts Kungl. Maj:t — en förändring godkänd, endast då
orten godkänt den, men avslagen då orten protesterat — har, såsom av
ovanstående framgår, däremot nu övergivits i fallen Elfvestad, Skeninge
och Esperöd. Denna systemväxling synes både obefogad och skadlig.
.Den 1908 hävdade principen att i hithörande fall ett synnerligen stort
avseende bör fastas vid de närmast intresserades önskningar, och att en
* H. Geijer, Ortnamnens undersökning och reglering, Stblm 1912.
.30
Konstitutionsutskottets memorial Nr 21.
kommun bör äga samma anspråk på skydd för sitt namn som en en¬
skild, har sedan dess icke förlorat något i giltighet. Att det i förelig¬
gande fall närmast gällt icke kommunen själv, men väl dess likanämnda
järnvägs-, post- och telegrafstation, hade bort vara ett ökat skäl till
varsamhet. Så länge socknen, staden eller egendomen fortfarande heta
respektive Elfvestad, Skeninge och Esperöd — och dessa namn hava som
bekant hittills ej ändrats, ej heller lärer ens av Kung]. Maj:t någon för
invånarna förbindande ändring kunna påtvingas dem — länder det för
så väl ortsbefolkningen som utomstående blott till förvirring, om den
likanämnda stationen skall förete en avvikande namnform.
Kiktigketen av det ovan sagda lärer icke heller jävas av den under
ärendets handläggning gjorda hänvisningen till kungörelsen av den 22
januari 1909 angående ortnamns stavning enligt grunderna i sjunde upp¬
lagan av svenska akademiens ordlista.
Det synnerligen obestämda »grunderna i sjunde upplagan av den
utav svenska akademien utgivna ordlistan» lämnar givetvis utrymme för
olika tolkningar. Att det i föreliggande fall skulle framtvinga namn¬
formerna Älfvestad, Skänninge och Äsperöd, är däremot ingalunda ådaga¬
lagt. I fråga om Elfvestad saknas i akterna varje försök till utredning,
och under sådana förhållanden är den för språkvetenskapliga under¬
sökningar veterligen icke dokumenterade järnvägsstyrelsens påstående,
att skrivsättet Elfvestad vore »fullkomligt stridande mot nu gällande
stavningsprinciper», av intet värde. Vad angår Skeninge, har utred¬
ningen ådagalagt, att orten hai' sitt namn av Sken-an, att skrivsättet
med e är " det" äldsta redan under medeltiden, måhända redan då
det vanligaste och åtminstone under de senaste tvåhundra aren det
undantagslösa, samt att ortnamnskommittén själv, trots sin förkärlek
för ä-formerna, måst uttala sin tvekan om deras tillämpning i detta
fall, samt mot eu skrivform med e sagt sig icke hava »annat att
invända, än att oregelbundenheterna i vårt stavningssätt skäligen
onödigt ökas» — en invändning, som ifråga om ortnamns skrivsätt
naturligtvis är synnerligen litet vägande. ad slutligen angår Esperöd,
där jämväl namnförändringen genomförts utan föregående språklig
undersökning, så är där härledningen osäker, uttalet ovisst —
enligt ortsbefolkningen e, enligt en språkforskare mellan ä och e,
men närmare e, under det att ingen påstått ä men tiaditio-
nen och århundradens stavsätt obetingat e. I både det första och det
sista fallet har dessutom ådagalagts, att den gjorda namnförändringen
Konstitutionsutskottets memorial Nr 21. 31
medfört verkliga — postala eller trafiktekniska — olägenheter, men icke
dess mindre har den av ortsbefolkningen begärda återgången till över¬
ensstämmelse med de i orten eljes brukade namnformerna, — eu åter¬
gång, som åtminstone i det första fallet av generalpoststyrelsen till¬
styrkts —_ av järnvägsstyrelsen avvisats uteslutande på grund av en i
detta fall ingalunda obestridlig tolkning av ett stavningscirkulär.
Men äfven om detta cirkulär här varit tillämpligare än vad det visat
sig vara, synes detta dock icke ha bort föranleda den utgång de nu
ifrågavarande målen fått. I valet mellan försöken att på ortnamn scha¬
blonmässigt tillämpa i sig själf oklara och ingalunda motsägelselösa stav¬
ningsregler och att, där ej synnerligen starka grunder tala för motsatsen,
lata orten behålla det namn den själf önskar, tala alla skäl för att gå
den sista vägen. Även från språkforskarehåll har erkänts, att eu stav¬
ning, som fullständigt reglerar t. ex. förhållandet mellan e och ä, o och ä,
enkelskrivning och dubbelskrivning av konsonant, icke på långa tider, om
ens någonsin, är att vänta, och det har likaledes framhållits, att det i
fråga om ortnamn i flere fall förefinnes skäl att stanna vid en konservativare
stavning än den som för språkets ordförråd i allmänhet blir regel. På
denna sida ej blott saknas sålunda allmängiltiga regler; det erkännes
även, att förändringar böra ske med varsamhet. På motsatta sidan åter
— ortsbefolkningens — möter ej blott de närmast intresserades natur¬
liga rätt till både skydd för sitt ortnamn och, såsom i dessa fall, värn
mot förvillande dubbelbeteckningar av detsamma. I deras hävdande av
denna rätt ligger också, såsom av alla hithörande uttalanden framgår,
ett fullt befogat och enligt vår uppfattning synnerligen aktningsvärt drag
av hembygdskänsla, av pietetsfull kärlek till det häfdvunna och fäderne-
ärvda namnet på deras fosterbygd och hemort, eu känsla, som ingen
utomstående, allra minst rikets regering, bör hafva anledning att kränka,
och vars kränkande endast kan, fullständigt i onödan, oroa en lojal
och hemkär bygdebefolkning. Samma grunder, som på sin tid föran¬
ledde Kungl. Maj:t att i enlighet med ortbefolkningens protester avvisa
sådana ortnamnskommitténs namnförändringar som Bållebygd, Frisla,
Iiackva m. fl., borde alltså i detta fall hava fått göra sig gällande. Och
att förändringarna i de nu förevarande fallen gällt ett införande av en
beteckning med ä i stället för med c, borde så mycket hellre talat för
bifall till sökandenas framställning, som förändringen måste befordra eu
förskjutning i namnens uttalsformer, som de sökande själva med all rätt
betecknat såsom ett förfulande af desamma. Ått åter kränkningen av
32
Konstitutionsutskottets memorial Nr 21.
den hävdvunna namnformen i dessa fall blott drabbat namnen på en
socken, en stad bland rikets mindre och en gård, kan givetvis icke ur¬
skulda densamma, då varje ort här bör hava anspråk på samma rätts¬
skydd. Konsekvenserna av det passerade kunna ju emellertid fram¬
träda mera bjärta och närgångna, när invånarne i rikets första och
andra stad i ' kraft av någon ny stavningsukas en vacker dag få i offi¬
ciella publikationer och på sina järnvägstationers fasader läsa beteck¬
ningarna Ståkkhållm och Jötebårj, — eller när ukasen om Svärja emanerar
— och kanske skall då känslan för befolkningens rätt och intresse
framträda starkare.
])å vi sålunda, i likhet med 1908 års konstitutionsutskott ansett,
att ett fortskridande på den nu åter inslagna vägen icke bär ifråga¬
komma, hava vi mot departementschefen, statsrådet Sdiotte, yrkat an¬
märkning enligt § 107 regeringsformen.
YIT) a) av herr von Mentzer, med vilken herr Tiäf instämt:
(Protokoll över ecklesiastikärenden den 19 januari 1912, nr
1 89, den 2 februari 1912, nr 48, den 17 maj 1912, nr 54 och den
24 maj 1912, nr 46.)
Den 19 januari 1912 förklarade Kungl. Maj:t Kaggsjö biblioteks-
förening med avseende å rätt att under de i kungl. kungörelsen angå¬
ende understöd åt folkbibliotek den 16 juni 1905 stadgade villkor komma
i åtnjutande af statsbidrag för upprättande och underhåll af föremngs-
bibliotek tills vidare under åren 1912—1915 likställd med skoldistrikt
eller kommun under förutsättning, att biblioteket utan åtskillnad på per¬
son hölles öppet för allmänheten inom bibliotekets verksamhetsområde.
Enahanda förklarande meddelades den 24 maj 1912 angående föi-
eningen »Folkets bibliotek i Slöinge»; och den 17 maj 1912 förklarade
Kungl Maj:t Stockholms distriktsloge av goodtemplarorden med avseende
å nämnda rätt tills vidare under åren 1911 — 1915 vara likställd med
skoldistrikt eller kommun. _
Den 2 februari 1912 beviljade Kungl. Maj:t åtskilliga anslag och-
bland dem åt goodtemplarordens storloges studiekommitté ett tusen kronor
för förmedling åt folkbibliotek och niohundra kronor för upprättande av
vandringsbibliotek samt åt folkbiblioteket i Luleå sju hundra kronor lika¬
ledes för upprättande av vandringsbibliotek.
Konstitutionsutskottets memorial Nr 21. 30
Innan jag något närmare redogör för behandlingen av dessa ären¬
den, anser jag mig höra fästa uppmärksamheten därpå, att nämnda kungl
kungöra se den 16 juni 1905, vilken numera blivit ersatt med bunt
ungoreisen den 23 september 1912, innehöll jämte annat, att understöd
1 1 1 %Sm<3 -6 u^a ^ skoldistrikt och kommuner ävensom till
med skoldSt’ pV11 iV KungL ^aj:t förklarades härutinnan likställda
det även f l 912 t °™ “dfr vis8a anSivna villkor, däribland
nJll t , kun»orelse förekommande villkoret, åt t böcker av
0sedigt innehåll ej finge med bibliotek införlivas. Kungörelsen innehöll
\ dåre, ^ att statsbiaragen skulle, på rekvisition av vederbörande biblio-
teksstyrelse, utbetalas • 1 Stockholm av statskontoret och å övriga orter av
Konungens befallnmgshavande, sedan folkskoleinspektör, elle°r i Stock¬
holm stadskonsistoriet, vitsordat, att föreskrivna villkor blivit uppfyllda
ävensom att därest lokal förening ville erhålla rätt till åtnjutande av
SftäMmVi TF fö" t h?3 KUnSl Maj:t SÖka förklarande att bliva
1 med sk°ldlstrikt eller kommun samt därvid bifoga de uppgifter
R fuZhV'~'n TZZZ “•*«• Sig Tara f5r,i5“‘ W understed.'
blunda förklarandet, att förening likställdes med skoldistrikt eller
kommun, medförde ratt till statsbidrag, måste det anses hava tillkommit
departementschefen att vid dylikt ärendes beredning tillse, att biblioteket
1 råga var saoant, att det kunde vara förtjänt av statsunderstöd. För
att han skulle kunna göra detta hava ansökningarne även plägat åtföl-
de bibli0teken tillhöriga hö ekern a. Åtminstone i
U a iall, av vilka det ena här nedan närmare beröres, har departements
enefen också vidtagit åtgärder ’ ~±j. i- •• 1 - ---
o,. .. ~~ c*~ x syfte att böcker med osedligt innehåll
atte inmönstras ur biblioteken, innan ansökningarne bleve beviljade.
Kolande Raggsjo biblioteksförenmgs bibliotek har föreningen i sin
underdåniga ansökan upplyst, att biblioteket bestod av tjugonio större
och mindre band Visserligen har folkskoleinspektören i distrikt »dl
ifrågavarande bibliotek», såsom han säger, »synes fylla ett verkligt be-
LinJT koZemiSen rYfl Smt tiU efterrättelse bestämmelsfrna i
kungl kungörelsen den 16 juni 1905 angående statsbidragtillfolk-
lbhotek» hemställt, att Konungens befallningshavande i Västerbottens
ian villo tillstyrka nådigt bifall till den underdåniga ansökningen var
fo kskdei^f8 H” beMi,nmSf availde åtalat sig i överensstämmelse* med
ifne! In t‘^ MeU dä den sistnämndes yttrande
ende Z V {nS •1 “ måtto’ att det kan anses innebära - bero-
de Pa oIlka tolkning - antingen ett intyg eller ett antagande be-
Bihang Ull Riksdagens protokoll 1913. 5 samt. 19 käft. (Nr 21) 5
34 Konstitutionsutskottets memorial Nr 21.
träffande föreningens åtlydnad av gällande bestämmelser, förefaller det,
som om förteckningen över bibliotekets böcker bort i likhet med hvad
som i allmänhet skett, företes, innan statsrådet tillstyrkt nådigt bifall
till ansökningen.
I fråga om goodtemplarordens storloges studiekommittes ansökan
tyckes statsrådet hava haft så mycket mindre anledning att tillstyrka
densamma, innan studiekommittén företett särskild förteckning å de in¬
köpta eller till inköp förordade broschyrerna och tidskrifterna, som
Konungens befallningshavande i Östergötlands län i sitt underdåniga ut¬
låtande fäst uppmärksamheten på frånvaron av en dylik förteckning.
Det skulle kunna synas, som om det ej vore av synnerligen stor be¬
tydelse, att, sedan underordnade myndigheter tillstyrkt nådigt bifall till
de underdåniga ansökningarne, katalogerna över böckerna företeddes för
Kungl Maj:t, innan ansökningarna slutbehandlades. Men då, såsom
jag strax vill framhålla, det inträffat, att de underordnade myndigheterna
gjort dylik tillstyrkan, oaktat katalogerna upptagit böcker, som bort
utmönstras, innan ansökningarne bifallits, har det visat sig, huru ange¬
läget det är, att katalogerna framläggas för Kungl. Maj:t, i fall verklig
tillsyn skall hållas däröver, att statsunderstöd icke lämnas åt bibliotek
med böcker av osedligt innehåll.
I anledning av föreningen Folkets biblioteks i Slöinge ifrågavarande
ansökan sändes den 7 februari 1912 från ecklesiastikdepartementet till
föreningens ordförande ett meddelande, däri det hemställdes, huruvida
föreningen vore villig att ur sitt bibliotek utmönstra och till ecklesia¬
stikdepartementet insända »de under nr 197 i bibliotekskatalogen upp¬
tagna romaner av Paul de Kock». Sedan svar ej avhörts härå och ny
förfrågan avlätits till föreningen den 13 maj 1912, har föreningens ord¬
förande uti skrivelse till departementet näst därpå följande dag under
förmälan, att meddelandet av den 7 februari ej kommit honom till
hända, förklarat, att »den av Eder i skrivelsen omnämnda boken nr 47
i vår bokkatalog äro vi villiga utmönstra». Oaktat statsrådet, som vid
eu blick i katalogen haft tillfälle finna, att under nr 47—48 fanns där
upptagen en bok med titeln Näktergalen av J. Brun, sålunda icke
tyckes hava tillsett, att de förut anmärkta romanerna blivit insända till
departementet, har han efter tillstyrkan av vederbörande folkskoleinspek¬
tör och landshövdingeämbetet i Hallands län utan förbehåll om. de an¬
märkta romanernas utlämnande anmält ansökningen till nådigt bifall.
När jag nu i det följande går att något vidröra ett par bibliotek,
Konstitutionsutskottets memorial Nr 21.
35
som enligt de företedda katalogerna innehållit böcker med obestridligen
osedligt innehåll, beder jag att först få nämna dels, att dessa kataloger
upptaga förutom de av mig anmärkta böckerna åtskilliga andra böcker,
vilka redan genom sina titlar synas giva vid handen, att de ej hava
det sedliga innehåll, som rätteligen kan påfordras, och dels att jag, som
meddelat utskottet de anmärkta böckernas titlar och författare och som
är beredd ait, om så påfordras, till herr statsrådet göra enahanda med¬
delande, icke nu kommer att lämna uppgift härom, emedan jag befarar,
att det skulle kunna föranleda det, som väl alla borde enas om att
motarbeta, nämligen böckernas spridning.
Bland de böcker, som tillhandahållas enligt de vid styrelsens för
folkbiblioteket i Luleå underdåniga ansökan fogade kataloger hava iakt¬
tagits särskilt tvenne böcker. I den ena av dem låter författaren en
ogift kvinna på ett sinnlighetsretande sätt redogöra för, bland annat, ett
dygns besök, som hon i hemlighet gjort tillsammans med en ung man
ett par mil från sitt hem och varunder deras tillfälliga värdinna å det
ställe, de gästade, av för denna fullgiltiga skäl betraktade dem såsom
äkta makar. I den andra av dessa böcker lämnar författaren åtskilliga
sedlighetssårande skildringar. Så t. ex. omtalar han, huru eu äldre
student under den avskyvärdaste smädelse av Gud gör en yngre kamrat
underkunnig om sättet att förföra en kvinna, varefter författaren utför¬
ligt beskriver den yngres besök hos en fallen kvinna m. m. Utan att
föranstalta någon som helst utgallring bland bibliotekets böcker har,
sedan Kungl. Maj:ts befallningshavande i Norrbottens län hemställt om
förhöjt anslag, Kung], Maj:t på statsrådets tillstyrkan beviljat biblioteket
det bär ofvan nämnda anslag.
I de kataloger, som åtföljt ansökningen från Stockholms distrikts-
loge av godtemplarorden, finnas upptagna icke allenast sistberörda bok
och sju — säger sju — böcker av den författare, vilkens romaner till
följd av deras erkänt osedliga innehåll man, på sätt jag förut angivit,
genom anmaning från departementet sökt få bort ur biblioteket i Slöinge’
utan även dessutom en bok, som vida övergår de nyss skildrade i gemen
uselhet och som fördenskull ensam för sig borde göra det omöjligt för
det bibliotek, som vill påräkna statsunderstöd, att erhålla sådant, så länge
den boken finnes i biblioteket. Allt detta oaktat har statsrådet, sedan
ö\erstathallai eämbetet förklarat sig icke hava något att erinra mot an¬
sökningen och densamma blivit tillstyrkt av Stockholms stads konsistorium,
hemställt om nådigt bifall till den underdåniga ansökningen. Det har i
38
Konstitutionsutskottets memorial nr 21.
detta fall förefunnits så mycket större anledning att noga tillse bibliote¬
kets beskaffenhet som bibioteksstyrelsen för arbetsåret 1911 —1912 med¬
delat, att den litteratur, som förnämligast blivit läst, varit svenska origi¬
nalberättelser och romaner, att ntlåningsverksamheten under året om¬
fattat 31 loger i staden med tillsammans 6,073 band och 17 loger i
landsorten medelst vandringsbibliotek, att 38 vandringsbibliotek varit ute
med sammanlagt 1,290 band, att utlåning därjämte skett till en studie¬
cirkel med ett bibliotek och 33 band, att 4 ungdomsloger begagnat
biblioteket och att 20 medlemmar lånat tillsammas 462 band, att av
allmänheten 14 låntagare lånat 184 band samt att tillsammans 8,042
band utlånats.
Det kan säkerligen icke nog starkt betonas, huru viktigt det är,
att det betydande anslaget till folkbibliotek, vilket utgick under år 1912
med sammanlagt 110,000 kronor och för följande år höjts till 170,000
kronor, blir väl använt och framförallt icke kommer att stödja sprid¬
ning av böcker med osedligt innehåll. Vid tanken härpå och då chefen
för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Berg, på vilkens föredragning
samtliga nu angivna ärenden blivit avgjorda, upprepade gånger synes
bava uraktlåtit att ägna den omsorg häråt, som honom tillkommit, har
jag icke kunnat finna att han i denna angelägenhet utövat sitt höga
ämbete på sätt, som vederbort, vadan jag ock ansett, att utskottet bort
framställa anmärkning mot honom jämlikt § 107 i regeringsformen.
b) av herrar Bellinder, K. J. Ekman, Kjellén och Lundström i Göteborg:
Lika med herr von Mentzer anse vi det vara av synnerlig vikt, att
anslaget till folkbibliotek blir väl använt och framför allt icke kommer
att stödja spridning av böcker med osedligt innehåll. I detta avseende
framgår av handlingarna i ärendet, att gällande bestämmelser rörande
villkoren för rätt till understöd från berörda anslag icke alltid blivit med
tillbörlig omsorg iakttagna. Vi äro förvissade om, att sedan uppmärksam¬
heten nu blivit fäst på förhållandet och på den fara för vårt folks and¬
liga hälsa, som vid eu bristande kontroll härutinnan kan uppstå, en nog¬
grannare prövning skall ägnas ansökningar om statsunderstöd till biblio¬
tek av ifrågavarande slag. Ehuru vi sålunda i anmärkningen i fråga
icke vilja inlägga något direkt personligt klander, hava vi dock funnit
saken vara av den viktiga principiella innebörd, att den bort komma till
Riksdagens kännedom; och då under för handen varande omständigheter
Konstitutionsutskottets memorial nr 21.
37
ingen annan väg därtill lagligen står oss öppen, hava vi biträtt herr
von Mentzers yrkande.
Till) av herrar Er allting, Wavrinsky, Persson i Malmö och Larsson i
Yästerås, som anfört:
(Protokoll över jordbrnksärenden den 15 nov. 1912, nr 25, samt den 31
dee. 1912, nr 70.)
På framställning av chefen för jordbruksdepartementet, vari på
övligt sätt förenade sig samtliga övriga statsråd, beslöt Kungl. Maj:t den
15 nov. 1912 att till Tuna tabriksaktiebolag på ansökan bevilja under
vissa villkor, men utan tidsbegränsning, tillstånd att få överbygga Skall-
böleforsen i Ljungans kongsådra.
Detta beslut fattades i strid mot den bestämda varning, som fram¬
förts av advolcatfiskalsämbetet i kammarkollegium i dess skrivelse till
Kungl. Maj:t av. den 16 oktober 1912, vari påyrkats att tillståndet
måtte begränsas till 75 år — efter vår mening för övrigt eu överflödigt
lång tid — och uttalats , att en upplåtelse på obegränsad tid kunde inne¬
bära, att »kungsådreinstitutet så småningom försvinner ur svensk rätts¬
ordning utan någon som helst lagstiftningsakt».
"Visserligen har jordbruksministern i sitt anförande till statsråds¬
protokollet sökt göra gällande, att samma syfte, som med förslaget om
tidsbegränsning avsåges bevakandet av framtida allmänna intressen —-
skulle till och med bättre kunna uppnås på en annan väg, nämligen
genom »lämpligare avfattade förbehåll». Han har i sådant syfte om¬
formulerat det villkor, som finnes upptaget under punkt VI, och därvid
inskjutit, att bolaget skall vara pliktigt att »efter domstols bedömande»
åter helt eller delvis borttaga sin fördämning. Han synes emellertid då
ha förbisett att denna utväg var pa tal redan när 1899 års förordning
tillkom, men att dåvarande justitieministern Annerstedt bestämt motsatte
sig att fråntaga Kungl. Maj:t den administrativa prövningsrätten i dy¬
lika fall och förlägga densamma till eu underordnad myndighet. »Dom¬
stolarna äro dock till», yttrade han i Första kammaren, »i första rummet
för att avgöra rättstvister mellan enskilde eller mellan dem och kronan.
Att tillvarataga det allmännas intressen är något som allmänneligen
anses höra tillkomma Kungl. Maj:t.» Det kan sättas i fråga om icke
under sådana förhållanden Kungl. Maj:ts beslut innebär ett så stort av¬
steg från gällande förordning, att måhända en underdomstol kan vägra
38
Konstitutionsutskottets memorial Nr 21.
att upptaga ett sådant ärende till handläggning, så mycket mera som
domstolens reella kompetens att med nödig överblick och hänsyn till
befolkningens intressen kring vattendragen lösa så maktpåliggande upp¬
gifter väl måste anses rätt tvivelaktig. Erfarenheterna rörande dom¬
stolarna såsom bevakare av det allmännas rätt, när det gäller skogar,
domäner och även vattenfall äro verkligen icke av den art, att de bort
uppmuntra till ett sådant steg, där man i vart fall kommit ut på grän¬
sen i fråga om huruvida icke härmed en ny lagstiftning föregripes.
Jordbruksministern har emellertid i sin motivering velat göra gällande,
att detta Kungl. Maj:ts beslut icke skulle på något vis föregripa den
blivande lagstiftningen. Det är dock att märka, att 1907 års lagutskott
bestämt uttalade som sin mening, att det vore olämpligt att med nu
gällande lagbestämmelser rätt till överbyggande av kungsådra upplåtes
utan tidsbegränsning, och att 1909 års Andra kammare uttryckte samma
mening. Man hade haft rätt att av Kungl. Maj:t påräkna större hän¬
syn för dessa uttalanden.
Kär kungsådrefrågan vid remissen av statsverkspropositionen den
22 januari i år bragtes på tal i Andra kammaren, sökte herr stats¬
ministern visa, att med den lagtillämpning regeringen stannat vid, skulle
vägen vara öppen att möjliggöra tillgodoseendet av ett nytt allmänt ända¬
mål, så snart detsamma komme att framträda. Han upprepade lika¬
ledes, att regeringen står fri och obunden i fråga om en blivande ny
lagstiftning. Han förbigick dock i sitt uttalande alldeles den huvud¬
punkt i anmärkningarna, som ligger i det omotiverade frånhändandet
från Kungl. Maj:t av bevakandet av det allmännas rätt och denna upp¬
gifts hänskjutande till underdomstolarna. Han förbigick likaledes det
påtalade förhållandet, att jordbruksministern i sin motivering givit en
tolkning av ändamålet med kungsådran, som kan hota att utan lagstift-
ningsakt utsudda hela kungsådrebegreppet ur svensk lag. Icke heller
gavs någon förklaring varför regeringen, då den meddelat en, låt vara
vid vissa villkor bunden koncession på evärdelig tid, uraktlåtit att för¬
behålla staten en koncessionsavgift.
Yi ha sålunda icke kunnat finna, att anmärkningarna mot det be¬
slut Kungl. Maj :t i denna fråga fattat blivit genom de hittills givna för¬
klaringarna tillfredsställande bemötta. Och då vi finna dessa anmärk¬
ningar i huvudsak väl grundade, och frågan är av synnerligt stor be¬
tydelse för bevarandet i samhällets besittning av resterna av förut bort¬
skänkta eller bortslumpade värdefulla naturrikedomar, ha vi funnit oss
Konstitutionsutskottets memorial Nr 21.
39
pliktiga att inom utskottet yrka anmärkning mot föredragande stats¬
rådet enligt § 107 regeringsformen.
Ett alldeles liknande fall förekom strax därefter i fråga om en an¬
sökan från aktiebolaget Edängeforsen rörande Ljusnans kungsådra. Det
första beslutet har sålunda redan skapat prejudikat, vilket ju är ett ytter¬
ligare starkt skäl efter vår mening till att konstitutionsutskottet bort
påtala dem båda såsom försummelse att »iakttaga rikets sannskyldiga
nytta».
Herr Trygger har begärt få antecknat, att han varit förhindrad del¬
taga i dechargefrågans slutliga avgörande, samt herr Clason, att han på
grund av sjukdom endast delvis deltagit i dechargefrågans slutliga av¬
görande inom utskottet.