FOLKUNDERVISNINGSKOIIITTÉNS
BETÄNKANDE
i
ANGÅENDE
FOLKSKOLESEMINARIERNA
AVGIVET
DEN 20 DECEMBER 1911
STOCKHOLM
KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER
1912
[08-2815]
FOLKUNDERYISNINGSKOMMITTÉNS BETÄNKANDE I
FOLKSKOLESEMINARIEKNA
BAND I
HUVUDBETÄNKANDE
STOCKHOLM
KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER
1912
[082815]
INNEHÅLL.
Band 1. t>id
Skrivelse till Konungen ........................... i.
Kommitténs huvudbetänkande.
Inledning....................................... l-
Kap. I. Organisationen 8.
1. Folkskoleseminariernas ändamål....................... 8.
Seminariernas ändamål enligt nu gällande stadga S. Seminariet och småskolan 8.
Seminariet och högre folkskolan samt kommunala mellanskolan 9. Seminariet och folk¬
skolans högre avdelning 10. Seminariet och fortsättningsskolan 10. Folkskollärarnas
fortbildning 14. Sammanfattande bestämmelse angående seminariernas ändamål 15.
2. Seminarierna såsom fackbildnings- och allniänbildningsanstalter....... 16.
Böra seminarierna meddela endast fackbildning? 17. Böra seminarierna meddela endast
allmänbildning? 21. Sammanfattning 27.
3. Den praktiska lärarutbildningen. Seminariernas övningsskolor 27.
Om praktisk utbildning före inträdet i seminariet. »Lärarlärlingssystemeto 28. Om
praktisk utbildning efter avslutad seminariekurs 30. Om avbrott i seminariearbetet
till förmån för tjänstgöring vid skola 31. Övningsskolans behövlighet 32. Övnings¬
skolans allmänna organisation 37. Fortsättningsskolan såsom beståndsdel av övnings¬
skolan 39. Övningsskolans förhållande till seminariet 41. Övningsskolan från ekonomisk
synpunkt 43.
4. Seininariekurscns längd............................ 44.
Ifrågasatt förlängning av seminariekursen 44. Skäl mot en förlängning av seminarie-
kursen 46.
5. lnträdesfordringar.............................. 49
Kunskapsfordringarna för inträde 49. Inträdesåldern 52. Nattvardsbegående såsom
villkor för inträde i seminarium 55. Övriga inträdesfordringar 58.
6. Seminariet och realskolan .......................... 59.
Ifrågasatt rätt för dem som avlagt realskolexamen att utan prövning vinna inträde
vid seminarium 59. Om särskild seminariekurs för dem som avlagt realskolexamen 65.
Sid.
7. Seminariekurs för studenter......................... 68.
Nuvarande förhållanden 68. Annan anordning av studenternas seminarieutbildning 71.
Studentelementet i folkskollärarkåren 74. Förslag till föreskrifter och undervisnings-
plan för ettåriga seminariekurser för studenter 77. Om nu gällande rätt för dem som
avlagt teologisk examen eller viss filosofie kandidatexamen 77.
8. Seminiiriekurs för småskollärarinnor in. fl................... 79.
Behovet av kortare seminarieutbildning för kvinnliga inträdessökande med högre för¬
bildning 79. Fördelarna av en särskild kurs i stället för parallellklasser 80. Semi-
nariekurs för småskollärarinnor 81. Tidigare förslag 83. Kursens längd 86. Inträdes-
fordringar 89. Kortare seminariekurser för vissa andra kvinnliga inträdessökande 91.
Förening av treårig och tvåårig kurs inom samma läroanstalt 92. Do treåriga kursernas
antal och förläggning 94. Förslag till föreskrifter och undervisningsplan för treårig
seminariekurs 95.
9. Folkskoleseminarierna och sinåskoleseniinarierna .............. 95.
Nuvarande bestämmelser om småskollärarexamen vid' slutet av andra klassens knrs
96. Småskoleseminarierna som »bottenseminarier» 98. »Småskola» och »folkskola» 103.
10. Folkskollärarexamen . ............................ 104.
Examens allmänna karaktär 104. Folkskollärarexamens allmänna form 107. Betygs-
givningen 109. Villkor för godkänd examen 115. Efterprövning i vissa fall 116. Frågan
om en andra lärarprövning 116.
11. Dubbelscminarier. Samseminarier. Internat................. 118
Tillfälliga parallellklasser 118. Dubbelseminarier 120. Samseminarier 124. Internat 128.
Kap. II. Undervisnings planen.......................... 131
1. Seminarieundervisning och folkskoleundervisning.............. 131.
Äldre uppfattning 131. Förändrad uppfattning angående sominarieundervisningen i
dess förhållande till undervisningen i folkskolan 135.
2. Ämneskretsen................................. 138.
Ämneskretsen enligt nuvarande stadga och enligt kommitténs förslag 138. »Kunskaps¬
ämnen» och »övningsämnen» 140. Främmande språk i seminarieundervisningen 142.
Ekonomilära 148. Husligt arbete 153.
3. Lärokurser.................................. 153.
Kristendo mskunskap 154. Modersmålet 157. Matematik 159. Historia 161. Geografi
164. De naturvetenskapliga ämnena i allmänhet 166. Biologi och hälsolära 170. Fysik
och kemi 174. Ekonomilära 176. Främmande språk 178. Psykologi och pedagogik 178.
Teckning 180. Musik 183. Trädgårdsskötsel 185. Manlig slöjd 190. Husligt arbete
197. Gymnastik med lek och idrott 202.
4. Den praktiska lärarutbildningen....................... 205.
Begränsning av seminariets uppgift i fråga om den praktiska utbildningen 205. Den
praktiska utbildningens anordnande 207. Den praktiska utbildningen och seminariets
övningsskola 213.
5. Timplanen................................... 215.
Sid.
G. Koncentration................................. '<220.
Antalet läroämnen 221. Antalet samtidigt förekommande ämnen 222. Koncentration
enligt associationsprincipen 225. Lärarna och koncentrationen. Konferenser 230.
7. Undervisningens frihet............................ 232.
Kap. III. Arbetssättet................................ 235.
1. Äldre och nyare uppfattning......................... 235.
2. Frfigan om valfrihet.............................. 238.
Valfrihetens betydelse 238. Omöjligheten av en mera genomförd valfrihet vid de
svenska seminarierna 239.
3. Befrielse i särskilda fall från deltagande i undervisningen i visst ämne 243.
Rätt till befrielse under förutsättning av redan förvärvad kunskap och färdighet 243.
Rätt till bortval av visst ämne man förutsättning av förut förvärvad tillräcklig insikt
i ämnet. Påföljd av underbetyg 244. Stadgeförslag angående möjligheten av underbetyg
och av bortval 249. Rätt till efterprövning 250.
4. Enskilt arbete............................ 251.
»Fria studier» 251. Begränsning av det enskilda arbetets förekomst 252. Ämnen, vari
enskilt arbete må kunna förekomma 254. Elevens frihet och bundenhet med avseende
på det enskilda arbetet 254. Lärarens befattning med det enskilda arbetet 256. Tid
för det enskilda arbetet 258. Stadgebestämmelser 259.
5. Klassundervisningen.............................. 260.
Läxan och läroboken 260. Föredraget som undervisningsform 261. Produktiv verk¬
samhet från lärjungens sida 262: a) Frågan och svaret. Det fria föredraget. Diskus¬
sionen 263. b) Skriftligt arbete 264. o) Omedelbar befattning med kunskapsmaterialet.
Lärjungelaborationer 265. d) Studieutflykter 266. e) Övningsämnena såsom förmedlare
i av teoretisk kunskap 267. f) Den praktiska lärarutbildningens betydelse för de teo¬
retiska studierna vid seminariet 267. De föreslagna lärokurserna ock arbetssättet 268.
G. Arbetets yttre hjälpmedel........................... 270.
Läroböckerna. Bestämmandet angående ny läroboks införande 270. Bibliotek och
läsrum 273. Lokaler och materiell i allmänhet 276.
7. Lärare och elever............................... 278.
Kap. IV. Omvårdnaden om eleverna 280.
1. Omvårdnad i moraliskt avseende....................... 281.
Disciplinens upprätthållande inom seminariet 281. Sedlig omvårdnad i djupare mening
283. Rektor och klassföreståndare 285.
2. Omvårdnad i fysiskt avseende......................... 286.
Prövningen av de inträdessökandes kroppsbeskaffenhet 287. Seminarieläkaren 290.
Läkarundersökningar 291. Vård av sjuka elever 292. Undervisningslokalerna 293.
Överansträngningsfrågan 294. Undervisning i hälsovård m. m. 299. Gymnastik med
lek och idrott 300.
3. Elevernas ekonomiska förhållanden...................... 302.
Tidigare förhållanden 302. Seminarieelevernas nuvarande levnadsförhållanden studie¬
omkostnader och skuldsättning 303. Behövlig ökning av stipendiebeloppen 305. An¬
ordningar för förbättring av elevernas levnadsförhållanden 307.
II—082815. Folkunderv .-kom. bet. 1. FolkskoUsem. Band 1.
Sid.
Kap. V. Seminariernas lärare 311.
1. Behövliga lärarkrafter............................ 311.
Tjänstgöringens allmänna art vid seminarierna 311. Adjunkts tjänstgöringsskyldig¬
het, 312. Tjänstgöringsskyldighet för rektor och biträdande föreståndarinna 315. Biblio¬
tekarietjänst 317. Ledning av laboratorieövningar 317. TJndervisningsskyldighetens be¬
stämmande inom de fastställda gränserna 317. Avdrag i vissa fall i den normala under-
visningsskyldigheten 318. Antalet lärartimmar för ämneslärarna 318. Behövliga ämnes-
lärare 324. Övningslärare 327. Övningsskollärare 334. Manliga och kvinnliga lärar¬
krafter 337.
2. Behörighetsvillkor oeli befordringsgrunder ................. 341.
Behovet av bestämda behörighetsvillkor 341. Ämneslärare; allmänna och särskilda
behörighetsvillkor 344. Lektors- eller adjunktskompetens för ämneslärare vid semina¬
rierna? 344. Förstärkt adjunktskompetens 319. Kvinnliga adjunkters kompetens 352.
Allmänna behörighetsvillkor för ämneslärare 354. Om insikter i pedagogik såsom all¬
mänt behörighetsvillkor för ämneslärare vid seminarierna 358. Om tjänstgöring vid folk¬
skola såsom allmänt behörighetsvillkor för ämneslärare vid seminarierna 330. Behörighet
för rektorstjänst 362. Kompetens för undervisning i hälsolära (med alkohologi) 362.
Kompetens för undervisning i ekonomilära 364. Befordringsgrunder vid tillsättning av
ämneslärartjänster 368. Allmänna behörighetsvillkor för ovningslärare 369. Särskilda
behörighetsvillkor för lärare i teckning 371. Särskilda behörighetsvillkor för lärare i
musik 372. Särskilda behörighetsvillkor för lärare i gymnastik 373. Särskilda behörig¬
hetsvillkor för lärare i trädgårdsskötsel 374. Särskilda behörighetsvillkor för lärare i
manlig slöjd 375. Särskilda behörighetsvillkor för lärarinna i husligt arbete 376. Om
tjänstgöring vid folkskola som behörighetsvillkor för ovningslärare. Befordringsgrunder
378. Behörighetsvillkor för lärare vid övningsskola 379. Befordringsgrunder vid an¬
ställning av övningsskollärare 380. Om förening av olika slags lärarverksamhet vid
seminariet 381.
3. Tjänstetillsättning och avgång ur tjänsten.................. 383.
Tillsättning av rektorstjänst 383. Tillsättning av adjunktstjänst 383. Övuingslärares
och övningsskollärares hittillsvarande anställning 3s6. Övningslärares anställning enligt
kommitténs förslag 386. Övningsskollärares anställning enligt kommitténs förslag 387.
Förfarandet vid övningslärar- och övningsskollärartjänsters tillsättning 391. Lärar¬
tjänsters tillsättning i särskilda fall 394. Extra ordinarie lärares tillsättning 395.
Avgång ur tjänsten 396.
4. Avlöning och pensionering.......................... 398.
Behovet av löneförbättring 398. Allmän löneprincip 399: a) Hänsyn till levnads-
behoven och hänsyn till arbetet 400. b) Löntagarnas indelning efter levnadsbehoven 402.
c) Olika löneplan 404. d) Bemötande av invändningar 405. Den av kommittén förordade
löneprincipen i den offentliga diskussionen 407: a) Riksdagen år 1906 407. b) Scedéns
motion vid riksdagen år 1908 407. c) Allmänna svenska lärarmötet år 1909 409.
d) Löneregleringskommitténs betänkande år 1911 410. e) Förhandlingar inom folkskol-
lärarkåren år 1911 411. f) Exempel från utlandet 411. Den av kommittén förordade
löneprincipens tillämpning 412: a) Lämpligheten och möjligheten av principens tillämp¬
ning vid seminarierna 412. b) Några statistiska uppgifter 414. c) Löneregleringskom-
mittén om förhållandet mellan manlig och kvinnlig tjänstinnehavares löner 417. d) Kom-
Sid
mitténs tillämpning av den ifrågavarande löneprincipen 419. Manlig ämneslärares av¬
löning 421. Kvinnlig ämneslärares avlöning 427. Kvinnlig ämneslärares pensionsålder
429. Familjeförsörjande ämneslärarinnas avlöning 433. Rektors avlöning 433. Bi¬
trädande föreståndarinnas arvode 435. Adjnnkts och rektors pensionering 435. E. o.
lärares avlöning 436. Ifrågasatt ny lönereglering för lärare vid folkskoleseminarier och
allmänna läroverk 437. Övningslärares avlöning 440: a) Nuvarande förhållanden 440.
b) Enhetligt beräkningssätt 442. c) Lönebeloppen enligt kommitténs förslag 444.
d) Övningslärares pensionering 451. Övningsskollärares avlöning 454: a) Nuvarande
förhållanden 454. b) Till kommittén inkomna framställningar 456. c) Kommitténs
löneförslag 457. d) Kvinnlig övningsskollärares pensionsålder 461 e) Övningsskol¬
lärares pensionering 462. Ortstillägg 463. Översikt av kommitténs löne- och pensions¬
förslag 469.
Kap. VI. Seminariernas styrelse......................... 471
1. Överstyrelse.................................. 471
Behov av förstärkning i seminariernas centrala ledning 471. Överstyrelse för folk-
undervisningsväsendet 471. Överstyrelsens befattning med seminarierna 473.
2. Lokalstyrelse................................. 474
Behövligheten av lokalstyrelse 474. Om konsistorierna såsom lokalstyrelser för semi¬
narierna 479. Lokalstyrelsernas sammansättning 484. Lokalstyrelsernas arbetssätt 488.
Lokalstyrelsernas åligganden 488.
3. Rektor och kollegium.............................493
Enligt äldre och nuvarande förhållanden 493. Enligt kommitténs stadgeförslag 494.
Kap. VII. Förslag till stadga för statens folkskoleseminarier.......498
I. Seminariernas ändamål och allmänna anordning.............. 498
II. Arbetets allmänna anordning........................ 499
1. Undervisningens syfte och innehåll §§ 6—9.
2. Undervisningsplan och arbetsordning §§ 10—14.
3. Undervisningsmedel §§ 15—16.
4. Lärotider m. m. §§ 17—23.
5. Vitsord och deras bestämmande §§ 24—26.
6. Intagning i seminarium, inträdesfordringar och inträdesprov §§ 27—36.
7. Flyttning samt avgång utan examen §§ 37—40.
8. Ordning och tukt §§ 41—51.
9. Fysisk uppfostran och sundhetsanordningar §§ 52—58.
III. Folkskollärarexamen............................ 522
IV. Övningsskolan................................ 526
V. Rektor samt övriga lärare och tjänstemän................. 530
1. Lärarpersonalen, dess avlöningsförmåner m. m. §§ 85—91.
2. Lärares skyldigheter §§ 92—105.
3. Rektors ämbete §§ 106—115.
4. Bibliotekarie och läkare §§ 116—118.
5. Lärarkollegiet §§ 119—125.
6. Konferenser §§ 126—133.
Sid.
553.
VI. Tillsättning av lärartjänster..................
1. Rektorstjänst §§ 134—136.
2. Adjnnktstjänst §§ 137—149.
3. Övningslärartjänst §§ 150—154.
4. Lärartjänst vid övningsskola §§ 155—160.
5. Tillsättning i visst fall av ordinarie lärartjänst genom kallelse § 161.
6. Extra och vikarierande lärare § 162.
VII. Lärares avgång ur tjänsten........................ 559.
VIII. Stipendier................................ 57]
IX. Seminariernas ekonomiska förvaltning................... 572.
X. Seminariernas styrelse ocli tillsyn..................... 573.
1 Överstyrelsen §§ 173—179.
2. Lokalstyrelsen §§ ISO—190.
Kap. VIII. Förslag till undervisningsplan för statens folkskoleseminarier 579.
1. Timplan.................................... 57g
2. Kursplan................................... ggy
Kristendomskunskap 581. Modersmålet 583. Matematik 585. Historia 587. Geografi
589. Biologi oelr hälsolära 591. Fysik ock kemi 593. Ekonomilära 595. Främmande
språk 602. Psykologi och pedagogik 602. Teckning 604. Välskrivning 606. Musik
607. Trädgårdsskötsel 6u9. Manlig slöjd 611. Husligt arbete 613. Gymnastik med
lek och idrott 615.
3. Ordning för den praktiska lärarutbildningen ................ 617.
Band 2.
Särskilda utredningar och förslag.
Sid.
Kap. IX. Särskilda motiveringar till förslag till stadga........... i
Kap. X. Grunder för den föreslagna undervisningsplanen........ 42.
A. Kursplanen ............................
1. Kristendomskunskap.............................. 42
Behovet av ny kursplan 42. Ämnets tid å timplanen 43. Bibelläsning 44. Gamla testa¬
mentet 44. Nya testamentet 45. Kyrkohistoria 47. Tros- och sedelära 49. Religions¬
historia 51. Kristendomskunskapens metodiska behandling i folkskolan 52.
2. Modersmålet................................. 55
Nuvarande kursplan och dess brister 55. Modersmålsundervisningens uppgifter: a) Den
reala synpunkten 56. b) Den formella synpunkten 57. Inträdesfordringar 58. Litteratur¬
läsning och litteraturhistoria 58. Välläsning 65. Anvisningar rörande tairöstens an¬
vändning 65. Språklära 66. Övningar i mnntlig och skriftlig framställning 69. Mo¬
dersmålets metodiska behandling i folkskolan 71.
3. Matematik...................................
Den nuvarande lärokursen 73. Fackutbildningens synpunkt 74. Den formella bildning¬
ens synpunkt 75. Den praktiska bildningens synpunkt 76. Den matematiska läro¬
kursens tid å timplanen 77. Inträdesfordriugar 78. Undervisningens gång i allmänhet
79. Aritmetik och algebra 80. Räkneundervisningens förhållande till ekonomiläran 82.
Huvudräkning 83. Funktionsbegreppet. Grafisk framställning 83. Geometri 84.
Geometriundervisningens förhållande till linearritningen 86. Matematisk skrivning 87.
Matematikens metodiska behandling i folkskolan 88. Koncentration 89. Enskilt
studiearbete 90.
4. Historia....................................
Inträdesfordringar 92. Ökat utrymme åt allmänna historien 92. Svensk och allmän
historia 94. Det historiska hembygdsstudiet 96. Tillbakaskridande eller framåtskri¬
dande ordningsföljd? 100. Undervisningens anknytning till historiska aktstycken 101.
Historieundervisningens förhållande till den övriga undervisningen 102. Undervisningen
och den historiska utvecklingen 103. Undervisningen och de olika historieuppfattning¬
arna 105. Stats- och kommunalkunskap 107. Undervisningssättet 108. Historiens
metodiska behandling i folkskolan 109.
5. Geografi....................................
Geografien särskilt ämne 110. Inträdesfordringar 110. Seminariets hembygdsstudium.
a) Dess förhållande till barndomsskolans hembygdsundervisning 112. bl Dess förhållande
till den fortsatta geografiundervisningen och seminariets undervisning i övrigt 115.
Allmän fysisk geografi med geologi samt allmän kulturgeografi 117. De främmande
ländernas geografi 118. Sveriges geografi 119. Kurs- och tidsfördelning 120. Den före¬
slagna kursens bildningsvärde 121. Ämnets metodiska behandling i folkskolan 124.
6. Biologi och liiilsoliira.............................
Den nuvarande undervisningen 125. Biologiundervisningens mål 126. Lärotiden och
dess fördelning 126. Arbetssättet 128. Delad klass och dubbellektioner 128. Exkur¬
sioner 129. Skolträdgården 129. Det biologiska arbetsrummet 130. Naturaliesam-
lingar 130. Feriearbete 131. Anteckningsboken 132. Urval av lärostoff 133. Läro¬
kurserna och deras fördelning på de tre klasserna: a) Botanik 133. b) Zoologi 135.
Djur- och naturskyddssynpunkten 137. Hälsolära: a) Fysiologiska och biologiska förut¬
sättningar 137. b) Allmän och personlig hygien 138. c) Sexuell hygien 139. d) Späda
barns vård 139. e) Skolsjukdomarna 140. f) Tuberkulosen 140. Alkobologi 140.
Biologiens behandling i folkskolan 141.
7. Fysik och kemi................................
Inträdesfordringar 143. Kursfördelningen 143. Stoffurvalet 146. Arbete med delad
klass 149. Arbetssättet 150. Naturlärans metodiska behandling i folkskolan 152. En¬
skilt studiearbete 153.
8. Ekonomi larn..................................
Undervisningstiden 155. Undervisningsplanen 155. Atfärslära och bokföring 155.
Hemmets ekonomi 156. Allmän socialekonomi 156. Det ekonomiska livets utveck¬
ling. Ekonomisk politik 157. Beskrivande framställning av Sveriges näringsliv 158.
Den offentliga hushållningen 159. Ämnets detaljer. Lärobok 160. Metodiska anvis¬
ningar 160.
Sid.
9. Främmande språk............................... 162
Undervisningens syfte 162. Kursens förläggning 163. Textläsningen 164. Språk¬
lära 166. Tillämpningsövningar 166.
10. Psykologi och pedagogik........................... 168.
Ämnets allmänna karaktär och syfte 168. Allmän psykologi 169. Logik 172. Vik¬
tigare drag av den allmänna undervisningsläran 173. Psykologisk pedagogik 174. Peda¬
gogikens historia 175. Folkskolans anordning och förvaltning 177. Skolhygien 177.
Allmän undervisnings- och uppfostringslära 178.
11. Teckning....................................180.
Nuvarande bestämmelser 180. Reformsträvanden 180. Teckningsarterna i folkskolan
181. Teckningsarterna vid seminariet 181. Profllteckning 183. Penselteckning 185.
Stilisering och mönsterteckning 186. Perspektivteckning 187. Åskådningsteckning 188.
Skissteckning 191. Konsthistorisk teckning 192 Linearritning 193. Undervisnings-
sättet 194. Teckningsundervisningens metodiska behandling i folkskolan 195. Tim¬
antalet 196.
12. Välskrivning................................. 198.
Ämnets ställning 198. Synpunkter för undervisningen 199. Vitsord i välskrivning
199. Ämnets metodiska behandling i folkskolan 200.
13. Musik..................................... 201.
Ämnets namn 201. Mnsikundervisningens ändamål 201. Inträdesfordringar 202. Läro¬
kursens omfattning 204. Valet av sånger 205. Tonbildningsövningar 206. Gehörs-
övningar och musikdiktat 206. Tonträffning 207. Individuell sångundervisning 208.
Teori 208. Sångens metodiska behandling i folkskolan 209. Instrumentalmusik 210.
Hemarbete 211. Enskilt arbete: fiolspelning, körsång 212. Lärotiden och dess för¬
delning 212.
14. Trädgårdsskötsel...............................215.
Ämnets hittillsvarande ställning 215. Ämnets ställning enligt kommitténs förslag 216.
Lärotidens användning 218. Lärostoffets begränsning. Kursplan 219. Undervisnings¬
sätt 221. Undervisningsövningar 223. Seminarieträdgården 224. Lärarna 226.
15. Manlig slöjd.................................. 227.
Nya slöjdarter 227. Inträdesfordringar 229. Förberedelse till inträdesprovet 230.
Inträdesprovet 230. Lärokursen 230. Övnings- och modellserier 232. Fyllnadsarbeten
235. Urvalet av slöjdföremål 236. Samband med andra ämnen 237. Undervisnings-
sättet 239. Slöjdens metodiska behandling i folkskolan 241.
16. Husligt arbete................................. 242.
Behovet av undervisning i husligt arbete i folkskolan 242. Klasslärarinna eller fack¬
lärarinna? 246. Nödvändigheten av undervisning i ihusligt arbete», kvinnlig slöjd och
hushållsgöromål, på seminariet 247. Undervisningens ändamål 249. Behövlig tid för
ämnet och dennas fordelning 250. Inträdesfordringar 251. Slöjdundervisningens omfatt¬
ning 254. Sömnad 255. Stickning 256. Lagning 256. Symaskinens användning 256.
Pappslöjd 257. Fyllnadsarbete 257. Teoretisk undervisning 258. Slöjdens metodiska
behandling i folkskolan 259. Undervisningsövningar 261. Hushållsgöromål 261. Teo¬
retisk undervisning 263. Arbetet i skolköket 264. Arbetsfördelning 266. Undervis¬
ningsövningar 267. Undervisningslokaler 268. Anslag 269.
Sid.
272.
17. Gymnastik med lek och idrott........................
Ämnests hittillsvarande ställning i seminarieundervisningen 272. Ämnets tid å tim¬
planen enligt kommitténs förslag 274. Gymnastik. Övningstidens fördelning 276.
Gymnastikavdelningar 277. Övningarnas art och hedrivande 277. Lek och idrotts-
övningar 278. Teoretisk undervisning 280. Undervisningsövningar 282. Betygsgiv-
ning 282.
B. Ordningen för den praktiska lärarutbildningen..............284
Inledning 284. 1886 års stadgas föreskrifter angående den praktiska utbildningen 285.
De »praktiska övningarna» 286. »Hospiteringen» 286. Fördelar av de nuvarande an¬
ordningarna 287. Olägenheter av de nuvarande anordningarna 287. Kommitténs för¬
slag 291. Åhörande av lärares lektioner i övningsskolan, »timbesök» 292. Skolbesök
i förening med övningsarbete, »heldagsbesök» 293. »Gruppövningar» 295. Övnings-
perioder och gruppindelning 296. Övningslektionernas fördelning på övningsskolans
avdelningar 297. Ämnen vid gruppövningarna 299. Hellektioner och dubbellektioner
301. »Serieövningar» 302. Besök i andra läroanstalter 304. Jämförelse mellan nu¬
varande och föreslagna tillfällen till övning 305. Ökning eller lindring i arbetet? 307.
Lektionsberedelse 308. Granskning av övningslektioner 309. Behandling av metodiska
frågor 310. Ledare av undervisningsövningarna 311. Förslagets inverkan på övnings¬
skolan 312. Sammanfattning 314. Exempel på anordningen av gruppövningar 314.
Kap. XI. Lokaler och undervisningsmedel.................. 319
De första seminariebyggnaderna 319. Brister hos seminariebyggnaderna av 1867 års
typ 320. Seminariebyggnaderna av 1899 års typ 321. Bristen hos seminariebyggnaderna
av 1899 års typ 322. Nya krav på seminariebyggnaderna 322. Nybyggnad för Stockholms
seminarium år 1905 323. Förslag till semiuariebyggnad i Luleå år 1907 324. Kommitténs
utlåtande rörande förslaget till seminariebyggnad i Luleå 324. Den fortsatta behand¬
lingen av frågan om Luleåseminariet 325. Nybyggnad för seminariet i Växjö 326. Semi-
nariebyggnader av 1908 års typ 327. Kostnaderna för seminariebyggnader av 1908
års typ 328. Undervisningsmedel 331.
Kap. XII. De manliga seminarierna och värnpliktstjänstgöringen 332
Olägenheterna för seminarierna och deras elever av den militära tjänstgöringstidens nu¬
varande förläggning 333. Kommitténs hemställan den 20 december 1907 342. Värn-
pliktskommissionens utlåtande 343. Värnpliktskommissionens anmärkningar mot folk-
undervisningskommitténs hemställan 344. Modifikation av kommitténs förslag 345.
Värnpliktskommissionen om det modifierade förslaget 346. Värnpliktskommissionens
förslag 346. Särskilt yttrande av värnpliktskommissionens adjungerade sakkunnige
348. Myndigheters yttrande över värnpliktskommissionens utlåtande 350. Kommitténs
uttalande: a) Värnpliktskommissionens förslag 354. b) Olägenheterna av nuvarande
förhållanden 355. c) Kommitténs förslag 356.
Kap. XIII. Den ettåriga och den treåriga seminariekursens anordning 363
1. Förslag till föreskrifter för kortare seininariekurser, anordnade i överens¬
stämmelse med $ 3 av förslaget till Seminariestudga
363
Sid
2. Förslag till undervisningsplaner för kortare seminariekurser, anordnade i
överensstämmelse med § 3 av förslaget till Seminariestadga........ 369.
A. Undervisningsplan för den ettåriga seminariekursen 369.
B. Undervisningsplan för den treåriga seminariekursen 373.
3. Grunder till förslag till föreskrifter för kortare seminariekurser...... 382.
Kap. XIV. Behovet av lärarkrafter för folkskolorna............. 396.
1. Historik.................................... 396.
2. Lärarbristens omfattning........................... 399.
Inrättandet av nya tjänster 400. Från tjänsten avgångna lärare 401. Lärarpro-
duktionen 401. Årligt överskott eller brist 404. Behovet av fast utgångspunkt för be¬
räkningarna 404. Särskild undersökning rörande lärarbristens omfattning och behovet
av vikarier 405. Lärarbristens omfattning år 1907 407. Lärarbristens fördelning på
manliga och kvinnliga lärare 408. Lärarbristens tillväxt efter år 1907 409.
3. Det framtida behovet av lärarkrafter..................... Ilo.
Inrättandet av nya tjänster 411. Jämförande beräkning av den framtida nyinrätt¬
ningen av lärartjänster 414. Nyinrättade tjänsters fördelning mellan manliga och kvinn¬
liga lärare 415. Avgång av lärare 416. Hela det årligen uppkommande behovet av
lärarkrafter 417. Tillskottet av lärarkrafter från nu befintliga seminarier 417- Lärar¬
bristens sannolika omfattning under förntsättning av oförändrad lärarproduktion 418.
4. Åtgärder för lärnrbeliovets tillgodoseende.................. 419.
Paralleilklasser 419. Ett- och tvååriga seminariekurser 421. Enskilda seminarier
423. De lämpligaste åtgärderna för lärarbehovets tillgodoseende 424. Beräkning av den
behövliga ökningen i det årliga lärartillskottet 424. Grnnder för nya seminariers för¬
läggning och befintliga seminariers utvidgning till dubbelseminarier 425. Förslag till
inrättande av nya seminarier och seminariekurser 431. Förutsättningar för lärarbe¬
hovets tillgodoseende 432. Behovet av fortsatta undersökningar 433.
5. Tabeller.................................... 436.
Kap. XV. Kostnadsberäkning.......................... 468.
Kap. XVI. Särskilda yttranden.......................... 474.
1. Av Harald Dahlgren 474. 2. Av Paul Hellström 476. 3. Av Paul Hellström, E. J.
Ljungberg och Hugo Tigerschiöld 479. 4. Av Paul Hellström och Hugo Tigerschiöld
480. 5. Av L. J. Jansson och Hugo Tigerschiöld 481. 6. Hedwig Sidner 482. 7. Av
C. R. Sandell 486. 8. Av Hugo Tigerschiöld 490.
Bihang.
Anförande till statsrådsprotokollet den 13 juli 1906 angående kommitténs uppdrag 495.
Anförande till statsrådsprotokollet den 12 januari 1909 angående kommitténs uppdrag
499. Skrivelse från överste C. H. Norlander angående gymnastikundervisningen 503.
*
I sammanhang med sitt huvudförslag,
omfattande förslag till stadga för statens folkskoleseminarier (kap.
VII), förslag till undervisningsplan för samma seminarier (kap. VIII), för¬
slag till vissa kortare seminariekurser (kap. I: 7 och s samt kap. XIII),
förslag till avlöning och pensionering av seminariernas lärare (kap. V: 4)
samt förslag till åtgärder för fyllandet av den förhandenvarandc lärar-
bristen och det framtida lärarbehovet vid folkskolorna (kap. XIV: 4),
har kommittén på olika ställen i sitt betänkande gjort framställ¬
ningar bland annat i följande särskilda frågor:
angående utarbetande genom särskilda sakkunniga av bestämmelser rörande läkarundersökning
av inträdessökandc och villkoren i fysiskt avseende för intagning i seminarium, Band 1 sid. 289;
angående viss ändring av bestämmelser i värnpliktslagen och inskrivningsförordningen med
avseende på värnpliktiga seminarieelever, Band 2 sid. 361;
angående betygsstatistik över folkskollärarexamen, Band 1 sid. 114;
angående provårskurs vid folkskoleseminarium, Band 2 sid. 39;
angående ändring i villkoren för behörighet till anställning som vikarie vid folkskola (folk¬
skolestadgan § 25, kungl. kung. Va 1900), Band 1 sid. 361 ff.;
angående hälsolära (med alkohologi) såsom ämne i filosofisk ämbetsexamen, Band 1 sid. 363;
angående åtgärder för utbildning av lärare i trädgårdsskötsel vid folkskoleseminarierna Band
1 sid. 374;
angående utbildning av lärare i manlig slöjd vid folkskoleseminarierna, Band 1 sid. 375:
angående anordnandet av kurser i geologi, ekonomilära, laboratoriearbete, biblioteksteknik. tal¬
teknik och åskådningsteckning för lärare vid seminarierna, Band 2 sid. 40 och Band 1 sid. 371:
angående behovet av lämpliga lokaler samt av böcker och materiell för seminarieundervisningen,
Band 1 sid. 37 ff., 43, 168 ff., 189, 270 ff., Band 2 sid. 4 samt kap. XI och XV;
angående anslag för sådana mindre reparationer, som rektor äger att låta verkställa å semina¬
riets byggnader, Band 2 sid. 38;
angående ökning av anslaget till stipendier för seminarieelever, Band 1 sid. 307 och Band 2
sid. 473;
• angående anslag till understödjande av elevhem eller andra anordningar till förbättring av
seminarieelevernas levnadsförhållanden, Band 1 sid. 310 och Band 2 sid. 473.
III -0S2S15. Folkunderv.-kom. bet. I. Folkskolesem. Band 1.
Till KONUNGEN.
Med anledning av särskilda hos Eders Kungl. Maj:t
dåniga framställningar angående förändrad organisation af
narierna m. m.
gjorda under
folkskolesemi
n
har Eders Kungl. Maj:t genom nådigt brev den 13 juli 1906 upp¬
dragit åt en kommitté att, efter verkställd granskning av gällande be¬
stämmelser rörande organisationen av och planen för folkskoleseminarierna
i riket ävensom av övriga i omedelbart samband därmed stående före¬
skrifter rörande folkundervisningen, avgiva det utlåtande och de förslag,
vartill nämnda granskning kunde föranleda,
och har Eders Kungl. Maj:t genom samma nådiga brev förordnat
till ordförande i kommittén ledamoten av Riksdagens andra kammare, nu¬
varande herr statsrådet Fridtjuv Berg samt till ledamöter i kommittén
undertecknade Dahlgren, Jansson och Sundell ävensom ledamoten av
Riksdagens första kammare, bruksdisponenten Otto Mauritz Strömberg
och rektorn vid folkskoleseminariet i Kalmar Johan Anders Olof Wick-
BOM, varjämte Eders Kungl. Maj:t, sedan rektor Wickbom på därom gjord
underdånig anhållan den 21 december 1907 entledigats från kommittéupp-
dra^et, till ledamot av kommittén förordnat undertecknad Sidner samt på
därom gjord underdånig anhållan den 18 december 1908 befriat under¬
tecknad Sundell från deltagande efter 1908 års utgång i kommitténs be¬
handling av frågor, som icke röra kristendomsundervisningen.
Vidare har Eders Kungl. Maj:t i samband därmed, att åt kommittén
uppdragits att avgiva yttrande jämväl angående frågan om en omorga¬
nisation i praktisk riktning av vårt folkbildningsväsen samt inkomma med
förslag till de åtgärder, som kommittén i berörda avseende kan finna er-
forderliga, den 12 januari 1909 till ledamöter av kommittén förordnat
undertecknade Hellström, Ljungberg och Tigerschiöld.
Slutligen har Eders Kungl. Maj:t dels på därom gjord underdånig
anhållan den 18 september 1909 entledigat disponenten Strömberg från
det honom givna uppdraget att vara ledamot av kommittén, dels ock
sedan herr statsrådet Berg på därom gjord underdånig anhållan den 12
oktober 1911 entledigats från kommittéuppdraget, till kommitténs ord¬
förande förordnat undertecknad Dahlgren.
III
Utdrag av statsrådsprotokollen över ecklesiastikärenden den 13 juli
1906 rörande kommitténs tillsättning och den 12 januari 1909 rörande
utvidgningen av dess uppdrag hava blivit till kommittén överlämnade och
äro tryckta som bilagor till kommitténs betänkande.
Enligt bemyndigande i ovannämnda nådiga brev den 13 juli 1906
har chefen för ecklesiastikdepartementet på kommitténs därom gjorda hem¬
ställan anmodat
dels den 28 augusti 1906 rektorn vid folkskoleseminariet i Växjö
Carl Olof Arcadius och rektorn vid folkskoleseminariet i Lund Otto
Willgott Sundén att tills vidare intill 1906 års slut biträda kommittén
vid verkställande av vissa för dess arbeten erforderliga utredningar samt
undertecknad Sidner och folkskoleinspektören Jöns Franzén att vid behov
lämna kommittén erforderligt biträde;
dels den 10 oktober 1906 professorn vid universitetet i Lund Hans
Larsson att i egenskap av särskild sakkunnig deltaga i kommitténs över¬
läggningar angående universitetsexamenskommitténs betänkande och för¬
slag rörande examina samt undervisnings- och studieväsendet inom de
filosofiska fakulteterna vid rikets universitet, i vad samma betänkande
och förslag rörde folkskoleseminarierna i riket;
dels den 17 december 1906 förenämnda rektorerna Arcadius och
Sundén att tillsvidare under år 1907 fortfarande vid behov lämna kom¬
mittén erforderligt biträde, särskilt vid behandlingen av den till kommittén
av Ivungl. Maj:t remitterade frågan rörande fastställande av nya normal¬
ritningar till folkskolebyggnader och vid utarbetande av förslag till läro¬
plan och lärokurser vid seminarierna;
dels den 10 april 1908 nedannämnda tre personer att i mån av
behov biträda kommittén, nämligen läraren i musik vid folkskoleseminariet
i Lund, filosofie kandidaten Nils Peter Norlind vid behandlingen av kurs-
IV
planen i sång ocli musik, läraren i teckning vid högre realläroverket å
Norrmalm i Stockholm Johan Petrus Ekström vid behandlingen av kurs¬
planen i teckning samt läraren i gymnastik vid folkskoleseininariet i Lund,
översten Carl Anders Henrik Norlander vid behandlingen av kursplanen
i gymnastik och idrott;
dels den 1 december 1910 professorn vid Stockholms högskola Karl
Gustav Cassel och professorn vid Handelshögskolan i Stockholm Eli Filip
Heckscher att i mån av behov biträda kommittén vid utarbetande av för¬
slag till läroplan och metodiska anvisningar m. in. för undervisning vid
folkskoleseminarierna om förhållanden av ekonomisk innebörd.
Kommittén sammanträdde första gången den 3 september 1906 och
har sedermera arbetat dels i sin helhet, dels fördelad på olika avdel¬
ningar, på sätt närmare framgår av till chefen för ecklesiastikdeparte¬
mentet den 19 december 1906, den 20 december 1907, den 19 december
1908, den 27 december 1909 och den 21 december 1910 avgivna redo¬
görelser för kommitténs verksamhet.
Såsom sekreterare hos kommittén hava tjänstgjort numera sekrete¬
raren hos medicinalstyrelsen A. E. Bastman till och med den 29 mars 1909
och från sagda dag folkskoleinspektören J. Franzén samt, enligt med¬
givande genom nådiga brev den 17 december 1909 och den 25 november
1910, från och med den 1 januari 1910 jämväl numera extra byråchefen
i ecklesiastikdepartementet K. L. E. Sandberg.
Såsom kommitténs biträde vid utförandet av de statistiska under¬
sökningarna har tjänstgjort kanslisekreteraren i ecklesiastikdepartementet
C. H. Gustafsson.
*
Till kommittén hava samtidigt med dess konstituerande överlämnats:
1) en den 5 januari 1906 dagtecknad av centralstyrelsen för Sveriges
allmänna folkskollärarförening till Kungl. Maj:t ingiven underdånig peti¬
tion angående åtgärder för en ombildning av rikets folkskoleseminarier,
2) en av föreningen Svenska folkskolans vänners förvaltningsråd den
28 februari 1906 ingiven underdånig skrivelse angående vissa av förvaltnings¬
rådet uttalade önskemål i fråga om kristendomsundervisningens ordnande
vid seminarierna,
3) en av Oskar Eklund, J. Byström in. fl., enligt uppdrag av den
i februari 1905 i Stockholm hållna, av ombud från de skilda nykterhets-
sällskapen i Sverige bestående fjärde förbudskongressen, ingiven under¬
dånig petition angående undervisning i alkohologi,
4) en av åtskilliga lärare i musik och sång vid folkskoleseminarier
i riket i april 1905 gjord underdånig ansökning angående vissa ändringar av
§ 14, § 19 mom. 1 b) och § 36 i gällande seminariestadga med över an¬
sökningen avgivna infordrade underdåniga utlåtanden dels av Stockholms
stads konsistorium, efter vederbörande seminarierektors hörande, dels ock
av Musikaliska akademien och dess läroverksstyrelse,
5) en i anledning av nyssnämnda framställning av Fredrika-Bremer-
förbundets styrelse gjord underdånig ansökning,
6) en den 3 september 1905 dagtecknad underdånig skrivelse, däri
lärare och lärarinnor i musik och sång vid vissa folkskoleseminarier an¬
hållit om vidtagande av åtgärder för anställande av en inspektör i musik
och sång vid folkskoleseminarierna, ävensom däröver avgivna yttranden
av vederbörande domkapitel och Stockholms stads konsistorium, efter
seminarierektorernas hörande, samt Musikaliska akademien och dess låro-
verksstyrelse,
7) ett år 1900 från ecklesiastikdepartementet utsänt förslag till
kurser i naturkunnighet vid folkskoleseminarierna jämte yttranden,
som
VI
däröver avgivits av vederbörande domkapitel och Stockholms stads kon¬
sistorium,
8) överstyrelsens för rikets allmänna läroverk uti underdånig skri¬
velse den 6 mars 1906 framställda förslag angående den kompetens, avlagd
realskolexamen bör medföra, för så vitt samma förslag avser, att nämnda
examen skulle berättiga till inträde i folkskoleseminariernas andra klass,
ävensom de av vederbörande domkapitel och Stockholms stads konsistorium
över förslaget avgivna underdåniga utlåtanden,
9) den av Riksdagen i skrivelse den 21 april 1906 gjorda hem¬
ställan, att Kungl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder i syfte, att undervisningen
i hälsolära vid våra offentliga skolor måtte bliva bättre tillgodosedd, än
hittills varit fallet,
10) en av musikläraren vid Göteborgs folkskolor C. O. Holmberg i
underdånig skrivelse den 30 december 1905 gjord framställning rörande
sångundervisningen vid svenska skolor, i vad framställningen avser vid¬
tagande av åtgärder till åstadkommande av större enhet i skolsångsunder-
visningen i allmänhet, jämte de yttranden, som över framställningen av¬
givits av Musikaliska akademien och dess läroverksstyrelse samt av över¬
styrelsen för rikets allmänna läroverk, samt
11) Riksdagens skrivelse den 13 maj 1904 angående skydd för vårt
lands natur och naturminnesmärken jämte däröver av Vetenskapsakade¬
mien avgivet utlåtande.
Under fortgången av kommitténs arbeten har Eders Kungl. Maj:t
ytterligare låtit till kommittén överlämna att tagas i övervägande vid full¬
görande av kommitténs förutberörda uppdrag i fråga om folkskoleseminari¬
ernas omorganisation:
12) den 11 september 1906: underdånig framställning från rektor
vid folkskoleseminariet i Landskrona om ändrad timplan och kursfördel¬
ning för nämnda seminarium med däröver av domkapitlet i Lund avgivet
underdånigt utlåtande,
VII
13) den 16 november 1906: underdånig petition av åtskilliga lärare
och lärarinnor i folkskoleseminariernas övningsskolor angående ändrade
bestämmelser rörande lärarbefattningarna vid dessa skolor,
14) den 21 december 1906: underdånig framställning av direk¬
tionen över Gymnastiska centralinstitutet om anskaffande av viss gymna-
stikredskap vid seminarierna,
15) den 11 april 1908: underdånig petition av C. H. von Mentzer
in. fl. om kristendomsundervisningen vid landets folkskoleseminarier och
barnskolor,
16) den 5 oktober 1908: underdånig petition av Svenska seinina-
rielärarföreningens styrelse om anslag för anskaffande och underhåll av
bibliotek för lärare och elever samt för övningsskolan vid rikets samtliga
folkskoleseminarier ävensom de av vederbörande domkapitel och Stockholms
stads konsistorium över förslaget avgivna underdåniga utlåtanden,
17) den 6 oktober 1908: underdånig framställning av rektor vid
Strängnäs folkskoleseminarium om beviljande av anslag till anordnande
på försök av en fortsättningsskola i form av aftonskola vid seminariets
övningsskola jämte däröver av domkapitlet i Strängnäs avgivet under¬
dånigt yttrande,
18) den 6 september 1909: underdånig petition av Enköpings gart-
nersällskap in. fl. angående undervisningen i trädgårdsskötsel vid folkskole-
seminarierna, samt
19) samma dag: underdåniga yttranden av överstyrelsen för Stock¬
holms stads folkskolor och av vederbörande domkapitel, efter folkskole¬
inspektörernas hörande, angående väckt förslag om undervisning i allmänt
medborgerliga och i samband därmed värnpliktigas skyldigheter.
Från chefen för ecklesiastikdepartementet har till kommittén över¬
lämnats:
IV—082815. Folkunderv.-kom. bet. I. Folkskolesem. Band 1.
vin
20) den 13 juni 1008: handlingar med uttalanden av militära myn¬
digheter om undervisning i allmänt medborgerliga och i samband där¬
med värnpliktigas skyldigheter.
Från jordbruksdepartementet har till kommittén överlämnats:
21) den 20 april 1911: kulturutskottets inom finska lantdagen be¬
tänkande med anledning av ett petitionsförslag angående införande av lant-
bruksundervisning såsom läroämne i seminarierna.
o
Åtskilliga föreningar, sällskap tu. fl. samt vissa enskilda personer
hava under loppet av kommitténs arbete till densamma ingivit framställ¬
ningar med avseende på kommitténs uppdrag i fråga om folkskolesemina-
riernas omorganisation, nämligen:
22) den 3 oktober 1906: folkskollärarinnan Adéle Wett.erlind an¬
gående vissa önskemål i fråga om seminariernas omorganisation,
23) den 2 och 23 november 1906: Sveriges folkskollärarinneför-
bunds verkställande utskott angående vissa önskemål med avseende på de
kvinnliga seminariernas organisation,
24) den 19 december 1906: Svenska seminarielärarföreningens styrelse
angående vissa önskemål i fråga om seminariernas lärare samt om privata
seminarier,
25) den 19 december 1906: Göteborgs tandläkarsällskaps mun¬
hygienkommitté angående undervisning i munhygien inom seminarierna,
26) den 7 januari 1907: trädgårdsläraren Agathon Sundius an¬
gående undervisningen i trädgårdsskötsel inom seminarierna,
27) den 12 mars 1907: Upplands allmänna läkarförening angående
grunderna för avgivande av läkarbetyg åt inträdessökande i seminarierna,
28) den 8 maj 1907: Pedagogiska sällskapets i Stockholm styrelse
angående förbättring av seminariernas biblioteksförhållanden,
29) den 16 maj 1907: Fredrika-Bremer-förbundets styrelse an¬
gående önskemål i fråga om det praktiska arbetets uppmärksammande vid
IX
uppgörandet av läroplan och kurser för seminarierna samt angående in-
trädesålderns höjande,
30) den 12 augusti 1907: Kyrkosångens vänners inom svenska
kyrkan centralkommitté angående den kyrkliga sångens övning vid semi¬
narierna,
31) den 26 september 1907: bestyrelsen för Svenska folkskolans
vänners femte allmänna möte angående vissa allmänna önskemål för se¬
minariernas omorganisation samt angående undervisning i alkohologi vid
seminarierna,
32) den 8 oktober 1907: kommittén för verkställande av utredning
rörande de åtgärder, som till hämmande av inänniskotuberkulosens utbred¬
ning i riket lämpligen böra vidtagas, angående undervisning om tuberkulos
vid seminarierna,
33) den 19 november 1907: lärare och lärarinnor i trädgårdsskötsel
vid folkskoleseminarierna angående undervisningen i nämnda ämne,
34) den 23 november 1907: Svenska serninarielärarföreningens sty¬
relse angående vissa inom nämnda förening uttalade önskemål i avseende
på seminariernas omorganisation,
35) den 15 januari 1908: Skaraborgs läns lantmannaskoleförbund
angående undervisning i jordbrukslära och husdjursskötsel vid seminarierna,
36) den 7 mars 1908: centralkommittén för Stockholms arbets¬
stugor angående önskemål i fråga om det praktiska arbetets uppmärksam¬
mande vid uppgörandet av läroplan och kurser för seminarierna,
37) den 20 mars 1908: Psykologiska föreningens i Uppsala styrelse
angående psykologiens och pedagogikens studium vid seminarierna,
38) den 27 mars 1908: Svenska sällskapets för nykterhet och folk¬
uppfostran styrelse angående önskemål i fråga om det praktiska arbetets
uppmärksammande vid uppgörandet av läroplan och kurser för semi¬
narierna,
X
39) den 15 april 1908: Svenska seminarielärarföreningens styrelses
verkställande utskott angående anordningen av seminarieelevernas praktiska
undervisningsövningar,
40) den 27 maj 1908: lantbruksundervisningskommittén angående
undervisning i lanthushållningens huvudgrunder vid seminarierna,
41) den 16 juni 1908: Svenska läkarsällskapets sektion för hygien
angående upptagande på seminariernas program av undervisning i sexuell
hygien,
42) den 27 oktober 1908: Svenska livräddningsällskapets styrelse
angående undervisning vid seminarierna i simning och livräddning i
förening med pi’aktiska övningar,
43) den 23 september 1909: kommitterade för föreningen G. C. I:s
andra fortbildningskurs angående önskemål i fråga om den åt gymnastik¬
undervisningen vid seminarierna anslagna tiden, samt
44) den 16 maj 1911: arbetsutskottet hos kommittén för främjande
av god och billig nöjesläsning angående undervisning vid seminarierna
rörande barn- och ungdomslitteratur.
*
Förutom de i det föregående nämnda handlingar har Eders Kungl.
Maj:t under fortgången av kommitténs arbete till densamma för yttrandes
avgivande överlämnat
dels vissa framställningar i fråga om undervisningen i folk- och små¬
skolor samt i avseende på folkskoleinspektionen, rörande vilka kommittén
ärnar framdeles avgiva betänkande,
dels följande handlingar, rörande vilka särskilda yttranden infordrats
och av kommittén i’edan avgivits, nämligen:
XI
den 28 september 1906: dels av Stockholms stads konsistorium
och vederbörande domkapitel avgivna, av seminarierektorernas yttranden
åtföljda utlåtanden över universitetsexamenskommitténs betänkande och för¬
slag rörande examina samt undervisnings- och studieväsendet inom de
filosofiska fakulteterna vid rikets universitet, i vad samma betänkande och
förslag röra folkskoleseminarierna i riket, dels ock en av styrelsen för
Svenska seminarielärarföreningen gjord underdånig framställning i fråga
om de blivande ämneslärarnas vid folkskoleseminarierna kompetens och ut¬
bildning; i vilket ärende kommittén avgav underdånigt yttrande den 31
oktober 1906, samt
den 16 november 1906: de i anledning av nådigt brev den 1 juni
1900 av överintendentsämbetet genom arkitekten hos ämbetet G. Petterson
utarbetade nya normalritningar till folkskolebyggnader samt därtill hörande
handlingar; i vilket ärende kommittén avgav underdånigt yttrande den
27 februari 1907.
Därjämte har Eders Kungl. Maj:t
den 19 apri 1907 med anledning av en utav Riksdagens stats¬
utskott, jämlikt 46 § riksdagsordningen, gjord framställning anbefallt
kommittén att till nämnda utskott skyndsammast avgiva yttrande över
Kungl. Maj:ts i punkt 101 under åttonde huvudtiteln av den till Riksdagen
avlåtna propositionen angående statsverkets tillstånd och behov gjorda
framställning om anslag för uppförande av byggnader för ett folkskole-
seminarium i Luleå. Kommitténs yttrande avgavs den 24 april 1907.
Kommittén tillåter sig slutligen erinra därom, att kommittén den 20
december 1907 till Eders Kungl. Maj:t avgivit underdånig skrivelse med
hemställan om vissa lättnader för seminarieelever vid värnpliktstjänst¬
göringens fullgörande.
*
XII
Sedan kommittén, efter att hava behandlat principerna för en om¬
organisation av vårt folk undervisningsväsen i dess helhet, numera avslutat
sina arbeten, i vad desamma angå frågan om folkskoleseminarierna, får kom¬
mittén härigenom i underdånighet överlämna utlåtande och förslag rörande
dessa läroanstalter.
De i förenämnda handlingar 1—44 gjorda framställningarna äro, i vad
de avse folkskoleseminarierna, från kommitténs sida besvarade genom kom¬
mitténs i här föreliggande betänkande gjorda framställningar.
Inom kommittén anförda särskilda meningar äro betänkandet
O
bifogade.
Underdånigst
HARALD DAHLGREN.
Paul Hellström. L. J. Jansson.
E. J. Ljungberg. Hedwig Sidner.
C. R. Sundell. Hugo Tigerschiöld.
J. Franzén. K. E. Sandberg.
Stockholm den 20 december 1911.
HUVUDBETÄNKANDE
Inledning.
Folkskole,seminariernas verkliga betydelse kan knappast ännu sägas
hava blivit allmännare insedd. Likväl synes även en ringa eftertanke böra
vara nog för att klargöra dessa läroanstalters maktpåliggande uppgift.
»Skolan är vad läraren är», heter det, och i intet fall torde detta kunna
sägas med större sanning än i fråga om folkskolan, den skola, i vilken
mer än nio tiondelar av vårt lands barn få sin undervisning. Där är i
regeln skolans hela verksamhet samlad i eu enda lärares hand, och beskaf¬
fenheten av den undervisning och uppfostran, som kommer årgåm»- efter
årgång av barn till del, är i hög grad beroende av vad denne lärare
är. Men vad folkskolläraren är, det beror i väsentlig grad på beskaffen¬
heten av den läroanstalt, som ensam har till uppgift att giva honom den
grundläggande utbildningen för hans betydelsefulla och ansvarsfulla kall,
folkskoleseminariet. Om någonsin en läroanstalt har eu maktpåliggande
uppgift, så är det därför denna.
Men utbildningen av folkskolans lärare synes intill senaste tid
jämförelsevis litet hava intresserat allmänheten. Det allmänna peda¬
gogiska intresset och meningsutbytet i bildningsfrågor bär sysselsatt
sig med andra läroanstalter än seminarierna. Under långliga tider
har det allmänna läroverket samlat huvudmassan av det nedasroo-iska
intresset i landet kring sina reformfrågor, i vilka gamla och nya tiders
bildningsideal mötts och kallat den andliga odlingens främste män
till deltagande i striden. Regering och riksdag hava åter och åter be-
1—082815. Folkunder v.~ k om. bet. I. Folkskolesem. Band 1.
Behovet
av eu
reform.
2
Inledning.
handlat, dessa frågor, och slutligen liar för oj inånga år sedan det all¬
männa läroverket undergått en genomgripande och betydelsefull om-
daniii"-. Även frågan om utbildningen av det allmänna läroverkets lärare
bär varit föremål för mycket arbete, och den för ej länge sedan utfärdade
stadgan om filosofiska examina vid universiteten gör deras utbildning till
huvudsynpunkt för den filosofiska fakultetens undervisningsverksamhet.
Den högre flickskolan har under statens och kommunernas alltjämt ökade
välvilja och omvårdnad erhållit eu betydande utveckling och gjort beröm-
liga insatser i det pedagogiska frarnstegsarbetet. För folkhögskolan har
börjat ett skede av rikare utveckling; den bar allt mera blivit huvudverk¬
tyget för det bildningsarbete bland den vuxna ungdomen, vilket, erkänt
sou) en av våra viktigaste nationella angelägenheter, funnit många olika
medel för sina syften och samlat till medverkan intelligenta krafter från
olika läger ända upp till vetenskapens utövare vid universitet och hög¬
skolor. < >ch vad slutligen folkskolan beträffar, för vars skull folkskole-
serninarierna äro till, har den alltifrån sin upprinnelse utgjort föremål
för statsmakternas omsorg och för det offentliga meningsutbytet i tal
och skrift, lät vara att det intresse, som från allmänhetens sida kommit
den till del, under olika tider varit underkastat rätt betydande växlingar.
Anspråken på folkskolan hava alltjämt vuxit; den är för det allmänna
medvetandet mer och mer den medborgerliga bildningsanstalten framför
varje annan, med ett högt ställt mål i arbetet för vårt folks ekonomiska,
sedliga och religiösa framåtskridande. Mångenstädes, särskilt i våra större
städer, har folkskolan nått en jämförelsevis hög ståndpunkt i inre och
yttre avseende, erhållit ändamålsenliga lärohus och förträffliga undervisnings-
medel, upptagit nya läroämnen, utvidgat sin lärokurs i olika riktningar.
Och dess lärarkår, som sedan lång tid tillbaka målmedvetet strävat att
höja sin bildning och i allmänhet förbättra sin ställning, har med tolk¬
skolan vuxit i betydelse och även eljest erhållit ett alltjämt ökat inflytande
inom samhället.
3
Inledning.
Under det att således skolväsendet och bildningsarbetet i det hela med
kraft främjats, hava de betydelsefulla anstalterna för utbildningen av folk¬
skolans lärare varit tämligen obeaktade. Likasom dessa anstalter från början
tänkts och planlagts efter en mycket anspråkslös måttstock såväl med avseende
på den bildning de borde meddela, som kanske ännu mera med avseende på
den sociala ställning de borde intaga och de ekonomiska villkor de borde
nöja sig med, så ha de ock, trots en icke obetydlig utveckling, förblivit i
jämförelsevis små förhållanden. De viktigaste framstegen skedde på 1860-
och 1870-talen under F. F. Carlsons verksamma handhavande av kyrko- och
skolärendena, och även om åtskilligt gjorts för dem jämväl efter denna tid, har
det dock icke varit nog för att motsvara förändrade tidsförhållandens krav.
Nu gällande stadgas föreskrifter om seminariekursens omfattning i
de olika undervisningsämnena äro med obetydliga förändringar desamma,
som gåvos redan i 1865 års reglemente. Lärokursen av år 1865, hämtad
från tyska förebilder under ett tidsskede, som förvisso icke utmärktes av
något uppsving på folkundervisningens område i Tyskland, innebar icke
ens för sin tid några stora anspråk på folkskollärarens bildning, och nu¬
mera torde väl kunna påstås, att få om ens något land med utvecklat
folkskoleväsen åtnöjer sig med en så snävt begränsad seminariekurs som den
i den svenska seminariestadgan angivna. Vad kursens läggning beträffar,
torde den riktigt betecknas såsom »en utvidgad och fördjupad folkskole-
kurs»1), i fråga om vilken man mera avsett det fasta inpräglandet av ett
visst minnesstoff än ett förståndet och personligheten utvecklande studium.
Samma läroområde som i folkskolan och samma lärometod — sådan var från
början tankegången, grundad dels på dåtida pedagogiska åsikter bland semina-
riemännen, dels måhända även till någon del på förhållandenas tvång, i det att
man hade att anpassa sig efter de vanligen ytterst obetydliga förkunskaperna
hos dem, vilka seminarierna tingo mottaga som lärjungar. De särskilda under-
visningsplaner, som tid efter annan fogats till stadgan — den senaste av år *
') Band 3 sid. 95.
4
Inledning.
1894 — och som visserligen »bidragit till att lägga mer ocli mer inne¬
håll i de allmänt uttryckta kursbestämmelserna»,1) hava icke förmått att
helt häva traditionerna från äldre dagar, och från dessa dagar förskriver
sig ännu den hos den bildade allmänheten stundom förekommande uppskatt¬
ningen av seminariernas arbetsresultat: »seminaristbildning» är ett uttryck,
varmed man fortfarande finner sig kunna lämpligen beteckna en torftig och
ytlig skolbildning, vilken just på grund av sin snäva begränsning och sin dog¬
matiska beskaffenhet ter sig för sin innehavare såsom fullständig och förträfflig.
Ännu långt in på 1870-talet fingo de flesta folkskoleseminarierna
draga sig fram i förhyrda lägenheter, ofta av ytterst otjänlig beskaffenhet,
och historien om seminariernas första strävanden för att erhålla egna
lokaler är läsvärd såsom betecknande för den uppfattning, som, även inom
riksdagen, varit rådande om dessa läroanstalters betydelse, och för den ringa
välvilja, varmed de varit omfattade. Numera äga visserligen alla seminarier
egna byggnader, men många arbeta icke förty med stora svårigheter till följd
av otillräckliga och otjänliga lokaler. Även vad undervisningsarbetets yttre
hjälpmedel i övrigt beträffar, finnas brister, som med varje dag göra sig
mera kännbara. Få seminarier äga ännu ett nämnvärt bokförråd till bruk
för lärare och elever, och undervisningsmateriel len är mångenstädes syn¬
nerligen anspråkslös. Bristande utrymme och bristande medel hava i re¬
geln förhindrat en rikare utveckling av den med seminariet förenade öv¬
ningsskolan, till följd varav elevernas praktiska utbildande för lärarkallet
icke kunnat anordnas så, som önskvärt varit.
Viktigast för en läroanstalt är dock beskaffenheten av de lärar-
krafter, varöver den förfogar. Ej minst gäller detta om eu lärarbild-
ningsanstalt, där naturligt nog lärarens uppgift blir särskilt maktpålig-
gande och krävande. Så länge seminariets föreståndare var dess ende
egentlige lärare och vederbörande myndighet fick efter bästa omdöme
utse föreståndare med avseende fäst blott på hans personliga egenskaper
B Rån it sid. 0d.
0
Inledning.
och särskilda duglighet för befattningen, kunde man anse, att seminarierna
ägde en efter de förhandenvarande förhållandena ganska val lämpad ord¬
ning för tjänstetillsättning. Men då de sedermera erhöllo jämte förestånda¬
ren tre, fyra eller fem andra ämneslärare och uppställandet av bestämda
kompetensfordringar visade sig nödvändigt, komino de i själva verket i
en sämre ställning. Ty den plats, som dessa kompetensfordringar, jäm¬
förda med dem, som lagbestämts för lärare vid andra läroanstalter,
anvisade åt seminarielärarna, var ingalunda den bästa. Fordringarna stegrades
visserligen undan för undan, men det dröjde ända till år 1892, innan de
hunnit så pass högt, att seminariernas lärare med avseende på de insikter
och den pedagogiska utbildning, som av dem fordras, blivit likställda med
adjunkterna vid de allmänna läroverken. Sedan dess, liksom för övrigt i
de flesta fall även dessförinnan, hava seminarierna för erhållande av sina
manliga ämneslärare varit hänvisade till kretsen av dem, som förskaffat
sig den för adjunktsbefattning vid de allmänna läroverken lagstadgade
behörigheten. Men intet har gjorts för att tillförsäkra seminarierna de
bättre krafterna inom denna krets. Följden, lätt att förutse, har icke
uteblivit. Den större institutionen, som erbjudit flera befordringsmöjlig-
heter, som på sin sida haft de historiska traditionernas och det sociala
anseendets företräde samt en viss fläkt av vetenskaplighet över undervisnings¬
arbetet, har ägt den större dragningskraften, vartill kommer såsom det
ej minst väsentliga, att fördelen varit på dess sida även i fråga om löne¬
villkoren. I sistnämnda avseende kan erinras därom, att det dröjer ända
till år 1897, innan seminarieadjunkterna tillerkännas fullt lika ekono¬
miska förmåner som läroverksadjunkterna, och att i rikets två största
städer, där kommunalt lönebidrag utgår till läroverkens lärare, seminarie-
adjunkten fortfarande är sämre avlönad än läroverksadjunkten Att under
sådana omständigheter, vad nämligen de manliga ämneslärarna beträffar, de
lärarkrafter, so in kommit på seminariernas del, icke alltid varit do yp¬
persta, må icke väcka förvåning.
Ii
Inledning.
Det sagda må vara nog. Det är förklarligt, om under samverkan
av dessa förhållanden seminarierna icke i alla avseenden fyllt måttet av
berättigade anspråk. Det är väl ock förklarligt, att klandret, när det
slutligen gav sig luft, stundom blev skarpt.
På samma gång det uttryckligen måste betonas, att det klander, som
sedan flera år tillbaka riktats mot seminarierna, är tillräckligt befogat för
att förtjäna det allvarligaste beaktande och föranleda verksamma åtgärder
till förbättring, bör det ock sägas, att detta klander väl icke alltid visat
tillbörlig urskillning. Rättvisan kräver, att här erinras om de många
högt ansedda lärarpersonligheter, vilka under de hittills förflutna skedena
av de svenska folkskoleseminariernas historia utövat en i hög grad be¬
tydelsefull och välsignelsebringande verksamhet i deras tjänst, personlig¬
heter, vilkas förnämsta insatser i arbetet varit sådana, som icke genom
stadgebestämmelser kunna framkallas. Rättvisan fordrar vidare en er¬
inran om det utvecklingsarbete, som pågått inom seminarierna, särskilt
under de senaste åren, föga beaktat och sällan erkänt. 1 själva verket
har man på många punkter kommit långt utöver de av de historiska för¬
hållandena och de författningsmässiga bestämmelserna dragna gränserna,
gjort försök och vunnit resultat, som, då det nu gäller eu mera om¬
fattande reform, tjäna till stöd och vägledning.
Behovet av en reform är känt och erkänt ej minst av dem, som
verksammast arbetat och arbeta i seminariernas tjänst. Den kan emel¬
lertid icke åvägabringas allenast genom det fortgående utvecklingsarbetet
inom seminarierna själva. Ty seminarierna äro statsanställda i sin verk¬
samhet bundna och beroende av given författning och av beviljade anslag.
Det inre reformarbetet måste genom statsmakternas åtgärd erhålla nva.
och bättre förutsättningar.
Först den allmän vordna insikten om seminariernas verkliga bety¬
delse och ett därav följande allmännare och varmare intresse för dessa
läroanstalter skall kunna göra dem till vad de böra vara. Den reform,
Inledning.
sou) nu är ställd i utsikt, kun icke bliva mera 'in ett steg mot målet och
får sitt största värde, om den, utan att onödigtvis bryta det historiska
sammanhanget och förspilla det goda, som eu gång vunnits, ger uppslag
till framtida utveckling och underlättar fortsatta framsteg. Med sådan
utgångspunkt för sitt arbete bär kommittén uppgjort de förslag, som den i
det följande skall framlägga tillika med den utredning och de över¬
väganden, varur de framgått. Att kommitténs arbete varit omfattande
och krävande, torde finna sin naturliga förklaring i den omständigheten,
att det svenska seminarieväsendet i olikhet med den svenska läroverks-
institutionen, för vars omorganisation det ena kommittéförslaget efter det
andra sett dagen, icke sedan sin tillkomst varit föremål för något mera
genomgripande reformförslag och därav föranledd allsidigare utredning.
Kap. I. Organisationen.
1. Folkskoleseminariernas ändamål.
Seminarier¬
nas ändamål
enligt nu
gällande
stadga.
'gällande *örst 00,1 främst av vikt att noga fastställa dess uppgift.
stadga. Enligt gällande stadga hava folkskoleseminarierna till ändamål »att
Då det gäller ordnandet eller ombildandet av en läroanstalt, är det
bilda lärare och lärarinnor för folkskolorna i riket». Uttrycket synes vara
ett med avseende på sin omfattning ganska obestämt begrepp såväl i
vart allmänna språkbruk som i vår skollagstiftning. Genom jämförelse
med andra bestämmelser i seminariestadgan finner man, att i här före¬
liggande fåll med »folkskolorna i riket» är att förstå dels småskolorna, dels
folkskolan i inskränkt bemärkelse eller den egentliga folkskolan, d. v. s.
de närmast över småskolan liggande fyra årsklasserna, dels de båda över¬
byggnader på den egentliga folkskolan, som kallas folkskolans högre av¬
delning och fortsättningsskolan, men däremot icke den överbyggnad, som
utgöres av den högre folkskolan, för vars lärare sedan gammalt gälla sär¬
skilda kompetensbestämmelser. Frågan blir nu den, om samma begräns¬
ning, som härmed är given åt seminariernas ändamål, också för fram¬
tiden kan behållas.
tydligt nog men lämnar i själva verket, om det tages ensamt för sig,
rum för olika tolkning. Detta beror därpå, att begreppet folkskola är
Seminariet
och små¬
skolan.
Att den lärarduglighet, som folkskoleseminariet skall bibringa, även
bör innefatta duglighet att undervisa i småskolan, därom torde olika
Folkskoleseminariernas ändamål.
!)
meningar icke råda. Nedanför småskolan, således avsedd för barn, som
ännu icke hunnit upp i den egentliga skolåldern, ha. vi den egendomliga,
för städerna och industrisamhällena allt mera betydelsefulla skolform, som
kallas barnträdgård eller med sitt tyska namn Kindergarten. Om den för
denna skolform erforderliga lärarutbildningen måste man visserligen anse,
att den är av alltför speciell natur för att behöva i någon fullständigare
omfattning ingå i folkskoleseminariernas uppgift.1) Men för övrigt gäller
det, att bristande kännedom om den första barnundervisningens synpunkter
och tillvägagångssätt skulle utgöra en betänklig brist i utbildningen för
lärarverksamhet i den egentliga folkskolan, utom att den skulle på ett mindre
lyckligt sätt begränsa folkskollärarens och folkskollärarinnans användbar¬
het i undervisningsarbetet. Intet, som tillhör den pedagogiska utbildning,
som meddelas i ett välordnat småskoleseminarium, får saknas i den ut¬
bildning, som folkskoleseminariet skall giva. Den större omfattningen i
denna senare utbildning bör i och för sig vara ägnad att skänka till och
med en större duglighet för lärarverksamhet i småskolan, än den små-
skoleseminariet under i övrigt lika förhållanden ensamt förmår att bibringa.
Den bör särskilt vara ägnad att utgöra ett skydd mot den fara för under¬
visningens mekanisering, som till följd av de metodiska synpunkternas
övervägande betydelse i den tidigare barnundervisningen alltför lätt in¬
ställer sig vid arbetet i småskolan.
Kan det således anses ligga i förhållandenas natur, att folkskole- Semnuuiei
’ och it oyre
seminariet bör giva utbildning även för småskolan, så torde å andra folk?,colan
sidan icke någon tvekan kunna råda därom, att det icke kan a tami $\<rmunnlamel-
utbildningen av den högre folkskolans och den kommunala mellanskolans
lärare, om man nämligen åsyftar en utbildning, som omedelbart och för
varje fall kan anses tillräcklig. Ett dylikt åtagande skulle innebära eu
1) Flerstädes i utlandet, exempelvis i England och Holland, ingår utbildning för
denna skolform i de kvinnliga folkskoleseminariernas kurs.
2—082815. Follewulerv.-kom. bet. I. Folkskolesem. Band. 1.
10
(Irganisationen.
Seminariet
och folk¬
skolans
högre av¬
delning.
Seminariet
och fortsätt
ningsslcolan.
ganska väsentlig utsträckning av seminariets hittillsvarande program, och
innan eu sådan företages, är det åtminstone skäl att tillse, om icke det
ifrågavarande behovet med större verkan och mindre kostnad kan vinnas
o
på andra vägar. Spörsmålet härom hör eidigt kommitténs mening till
frågan om folkskollärarnas fortbildning, eu fråga som kommittén i ett
annat sammanhang skall upptaga. Men vad seminariet i varje fall kan
göra för beredandet av lärarkrafter åt de överbyggnader på folkskolan,
som kallas högre folkskolor och kommunala mellanskolor, är att giva en
grundläggande utbildning, vilken sedan i en eller annan riktning, på ett
eller annat sätt kan efter behov utvidgas och fördjupas.
Vad folkskolans högre avdelning beträffar, är den väl knappast att
anse som eu överbyggnad i egentligare mening. Den skiljer sig näm-
igeti varken i organisatoriskt avseende eller i avseende på undervisnings-
jplanens natur från folkskolan. 1 det fåtal fall, där den är flerårig, torde
den snart nog övergå till högre folkskola, eu övergång, som i väsentlig
erad evnnas av de bestämmelser, vilka under år 1909 utfärdades för
denna senare skola. År den åter endast tvåårig eller, såsom i de flesta
fall där den förekommer, endast ettårig, är den knappast att anse annor¬
lunda än som en omedelbar fortsättning av den egentliga folkskolan,
dennas femte (och sjätte) årsklass, såsom sådan väl ägnad att giva eu
sammanfattande och fullständigande avslutning av folkskolans lärokurs.
Att den utbildning, som folkskolläraren erhåller vid seminariet, blir till¬
räckligt omfattande för att göra honom utan vidare duglig till att undervisa
i denna avdelning av folkskolan, är därför eu fordran, som måste uppställas.
Återstår frågan om fortsättningsskolan. Denna skolform skiljer sig,
som bekant, både organisatoriskt och i andra avseenden från den egent¬
liga folkskolan liksom från den nyssnämnda s. k. högre avdelningen av
densamma. Under det att i folkskolan med dess högre avdelning under-
Folkskoleseminariernas ändamål.
11
visningen fortgår eller ilr avsedd att fortgå dagligen under hela läsåret,
så att skolarbetet utgör barnets huvudsakliga sysselsättning, är fortsätt¬
ningsskolan beräknad för barn, som avslutat sin egentliga skolgång och
kommit ut i praktisk verksamhet. Att giva åt dessa barn, under den
korta tid av året eller det fåtal timmar i veckan, då skolan kan få rå
om dem, fortsatt undervisning och omvårdnad är fortsättningsskolans
betydelsefulla uppgift.
Sådan som fortsättningsskolan hittills varit beskaffad, har den icke
krävt mera av läraren, än vad hans seminarieutbildning satt honom i
stånd att fullgöra. Aven fortsättningsskolan har nämligen med avseende
på de ledande synpunkterna för sitt arbete hållit sig inom folkskolans
ram och i fråga om sin undervisnings omfattning i det hela endast givit
en förnyad genomgång jämte en ringa utvidgning av folkskolans kurser i
vissa av dess läroämnen. Men kommittén är av den åsikten, att eu så
beskaffad fortsättningsskola icke väl motsvarar den ungdoms intressen och
behov, för vilken den är avsedd. Och det svnes kommittén sannolikt,
att den under den närmaste framtiden skall komma att utveckla sig i en
riktning, som erfarenheten från vårt eget land redan oförtvdbart anvisar
och som än tydligare framträder i den utveckling, vilken motsvarande
skolform för närvarande genomgår i en del andra kulturländer.
Kommittén berör härmed ett område av sitt arbetsprogram, som
den betraktar såsom ett av de allra viktigaste. I ett senare betänkande
skall kommittén framlägga förslag angående ny anordning av fortsättnings¬
skolan och därvid redogöra för de grunder, varpå kommitténs uppfattning
i denna fråga vilar, samt lämna den utredning, som för frågans bedömande
är behövlig. Här må endast själva grundtanken i detta förslag i största
korthet antydas. Grundtanken är den, att fortsättningsskolan, i den
mån det låter sig göra, skall taga sikte på det praktiska arbete,
som sysselsätter dess lärjungar eller sannolikt skall bliva deras
framtida livsuppgift, att den skall samla sin undervisning om-
12
Organisationen.
kring detta arbete och såmedelst dels kunna omedelbart främja
de ungas intresse ocli duglighet för deras levnadsyrke, dels där¬
med ock bliva i stånd att desto kraftigare fullfölja undervis¬
ningens förnämsta syfte, främjandet av lärjungarnas sedliga och
intellektuella utveckling och deras utbildning till dugliga sam¬
hällsmedlemmar.
Det sagda torde ge vid handen, att kommittén ej vill lägga den rena
yrkesskolans snäva begränsning på fortsättningsskolan. Dennas program
skall vidgas, icke inskränkas. Det skall vidgas till att på ett fullstän¬
digare sätt motsvara sina lärjungars behov. Därför skall fortsättnings¬
skolan först och främst söka befordra deras duglighet för och framgång i
det arbete, som är eller skall bliva deras viktigaste uppgift, och bidraga
till att stärka deras aktning och intresse för detta arbete. Men att den
detta gör innebär icke, att den åsidosätter det syfte, som i en barn- och
ungdomsskola alltid måste bliva det förnämsta, nämligen främjandet av lär¬
jungens utveckling som människa, hans andliga och ej mindre hans kropps¬
liga utveckling. Upptagandet av yrkessynpunkten är, enligt vad erfaren¬
heten visat, just ett medel för detta huvudsyftes vinnande. Ty då det är
fråga om lärjungar, som redan trätt ut i det nutida mäktiga arbetslivet och
stå inför uppgiften att där finna sig till rätta och bereda sig sin utkomst,
förmår fortsättningsskolan icke i längden att förskaffa sig förtroende, om den
blott bjuder eu obestämd allmänbildning, och helt visst ej heller om den
blott bjuder andlig och kroppslig förströelse och idrott; den måste söka, i
den man den kan, att hjälpa den unge med den allvarsamma uppgift,
som är hans viktigaste intresse.
Det synes kommittén, som skulle man kunna vara berättigad att
hoppas, att en omläggning av fortsättningsskolans undervisningsplan i
enlighet med de grundsatser, som nu antytts, skall göra denna skola
bättre än nu lämpad för sin betydelsefulla uppgift som ett led i folk-
uppfostringsarbetet, ett av de medel, med vilka det gäller att söka be-
Folkskolesemiiiariernas ändamål.
13
kämpa de förstörande inflytelser, som de unga äro utsatta för särskilt
under övergångsåldern och den tidigare ungdomsåldern. I vad mån de
nämnda grundsatserna låta sig genomföra, är ej här platsen att undersöka.
Men tydligt är, att deras tillämpande innebär en viss organisatorisk för¬
ändring' av fortsättningsskolan. Denna måste komma att antaga olika
form på olika orter, så att den exempelvis icke får samma lärokurs i en
jordbruksbygd som i ett industrisamhälle, och i de större städerna måste
den dela upp sig i skilda grenar efter de olika yrken eller yrkes¬
grupper, som företrädesvis äro för handen på platsen.
Att även den på så sätt omdanade fortsättningsskolan för erhållande
av lärarkrafter får lita till folkskolans lärarkår, om ej helt och hållet så
dock till det huvudsakliga, är visst. Men klart är, att fortsättningsskolan
i sin nya form skall ställa delvis nya krav på läraren. Visserligen be¬
höver även läraren i folkskolan för att med framgång utöva sin upp¬
fostrande och undervisande verksamhet äga god allmän bekantskap med
det arbetsliv, som ger sin prägel åt barnens hem och hembygd; även folk¬
skolans undervisningsplan bör röna inverkan av den omgivning,
vari skolan befinner sig; i läroämnen sådana som naturkunnighet, hem-
bygdskunskap och geografi bör skolundervisningen icke vara densamma i
staden som på landet, icke densamma ute i skärgården som inne i skogs¬
bygden. Men av läraren i en efter de förutnämnda grunderna anordnad
fortsättningsskola måste i många fall fordras mera än en blott allmän be-
kantskap med det förvärvsarbete, som skall utgöra den samlande riktpunk¬
ten för hans undervisning; det måste av honom fordras eu mera ingående
kännedom om ifrågavarande yrke eller yrkesgrupp, eu yrkeskännedom, sträc¬
kande sig till yrkets eller yrkesgruppens tekniska och ekonomiska sidor.
Icke som skulle han ha att meddela yrkesundervisning i egentlig mening;
därtill kräves yrkesutövarens förtrogenhet med ämnet, och därtill skall
skolan i de flesta fall icke äga de materiella förutsättningarna. Men han
skall behöva yrkeskännedomen för att förstå och förmå att på ett levande och
14
Organisationen.
Folkskol¬
lärarnas
fortbild¬
ning.
fruktbringande sätt ansluta sin undervisning till det yrkesarbete, som
sysselsätter hans lärjungar, och såmedelst främja deras duglighet för detta
arbete samt vinna deras intresse och göra dem mottagliga för skolans
O O o
inflytande.
Denna yrkeskännedom, olika för de olika behoven, kan seminariet
icke giva. Seminariet har nog ocli över nog av uppgiften att bibringa
de blivande lärarna den allmänna bildning och den allmänna pedagogiska
förfarenhet, som för varje verksamhet i skolans tjänst äro behövliga och
utan vilka den speciella insikten inom det ena eller andra praktiska om¬
rådet bleve för sitt ändamål av ringa värde (jfr vidare sid. Sfi).
Den särskilda fackliga utbildning inom eu eller annan gren av
näringslivet, som folkskolläraren i många fall skall behöva utöver sin all¬
männa lärarutbildning för att bliva fullt duglig att meddela undervis¬
ning i de framtida fortsättningsskolorna, måste således i likhet med den
särskilda utbildning, som fordras av honom för anställning som lärare i
högre folkskola och kommunal mellanskola, falla utanför seminariekursen,
och frågan om dess tillgodoseende kommer under den fråga, som be¬
tecknas med uttrvcket folkskollärarnas fortbildning. Huru denna fort-
bildning för olika syften bör ordnas, vilka redan förhanden va rande läro¬
anstalter därvid lämpligen kunna tagas i bruk och vilka nya möjligen
kunna komma att visa sig behövliga, detta är ett vidlyftigt spörsmål, som
det jämväl tillhör kommittén att söka utreda. Sin framställning härom
anser sig kommittén dock icke böra lämna i sammanhang med frågan
om seminarierna, utan ärnar låta den ingå som led i kommitténs utred¬
ning och förslag rörande de skolor, för vilka en fortbildning av folk¬
skolans lärare i första rummet är behövlig.
Från denna för särskilda ändamål beräknade fortbildning är att
skilja den fortgående utbildning, som varje lärare bör eftersträva, på
vilket skolstadium han oek må arbeta, och som han kan förvärva sig
Folkskolcseminariernas ändamål.
15
under och i samband med sin lärarverksamhet. Ty seminarieutbildningen
bör av läraren under alla förhållanden betraktas såsom en grundläggande
och har givit sitt bästa resultat, när den skänkt honom håg och duglighet
för fortsatt studiearbete. En viss befattning med ett dylikt inom den
allmänna lärarbildningen fallande fortsatt studiearbete torde för seminariet
vara möjlig. En medverkan i en eller annan punkt från seminariets sida
må väl heller icke anses alldeles utesluten i fråga om den förutnämnda
särskilda fortbildning, vars planmässiga ordnande folkskolans olika slag
av överbyggnader göra nödvändigt. Men i det hela måste denna fort-
bildning, som sagt är, falla utanför seminariets verksamhetsområde, och
det torde vara till båtnad såväl för en god lösning av lärarnas fortbild-
ningsfråga som för effektiviteten av seminariernas arbete, att gränslinjen
dragés bestämd och tydlig mellan seminariebildningens och fortbild¬
ningens områden. I
I överensstämmelse med vad nu anförts och med iakttagande av
den betydelse, som i det föregående givits åt uttrycket »folkskolans över-
byggnader», då däri inbegripits fortsättningsskolan, högre folkskolan och
kommunala mellanskolan, under det att folkskolans högre avdelning sam¬
manförts med folkskolan själv, angiver kommittén i sitt förslag till semi-
nariestadga seminariernas ändamål sålunda: Folkskoleseminarierna hava
till ändamål att utbilda lärare och lärarinnor för rikets folk¬
skolor samt att därmed även grundlägga den utbildning, som
kräves för lärarverksamhet i folkskolans överbyggnader (stadge-
Samman-
fattande be¬
stämmelse
angående
seminarier¬
nas ända¬
mål.
förslaget § 1).
Man torde knappast kunna säga, att denna formulering innebär
någon förändring i den hittillsvarande uppfattningen av målet för semi¬
nariernas verksamhet. I varje fall innebär den icke någon sänknin» i
anspråken på seminarieutbildningen. Den begränsning, som gjorts, är
tvärtom ett uttryck för de större anspråk på folkskolan, som tiden fört
16
Organisationen.
med sig, liksom ock för den ökade betydelsen och rikare utvecklingen
av folkskolans överbyggnader.
Det i den föreslagna stadgebestämmelsen använda uttrycket »utbilda
lärare och lärarinnor för rikets folkskolor» innehåller icke någon inskränk¬
ning med avseende på lärarutbildningens olika sidor. Den närmaste frå¬
gan blir nu, om någon dylik inskränkning är att göra, eller med andra
ord i vad mån de två huvudsidorna, den teoretiska och den praktiska eller
hellre den allmänna och den fackliga, skola tillgodoses av seminariet. I
denna fråga hava olika meningar framträtt, och på dess besvarande blir
seminariets organisation i första hand beroende.
2. Seminarierna såsom fackbildnings- och allmänbildnings¬
anstalter.
Den första organisatoriska frågan, när det gäller seminarierna, är
enligt somlmas åsikt den, huruvida seminarier överhuvudtaget böra fin-
nas till. Det bär någon gång, då seminariernas ombildning bragts på
tal, safts ungefär så: den rätta seminariereformen är att avskaffa semina-
rierna; lika litet som man funnit det lämpligt att utbilda de allmänna
läroverkens lärare eller statskyrkans präster i seminarier, lika litet borde
man finna det lämpligt att avsöndra de blivande folkskollärarna i för dem
och ensamt för dem inrättade anstalter; deras utbildningsväg bör liksom
de övrigas gå genom gymnasiet till universitetet, om ock deras kurs vid
universitetet, som huvudsakligen skulle avse teoretisk-pedagogisk ut¬
bildning, icke behöver göras lika omfattande som dessas, och efter uni¬
versitetskursen bör naturligtvis till sist följa en praktisk utbildningskurs,
motsvarande läroverkslärarnas provar. Eu sådan tankegång innehåller visser¬
ligen mycket av intresse, men den torde, åtminstone ännu så länge, hos
oss stå alltför fjärran möjligheten av ett förverkligande för att av kom¬
mittén behöva tagas i närmare övervägande.
Seminarierna såsom fack- och allmänbildningsanstalter.
IT
De väsentligaste av de invändningar, som äro att göra mot den
nämnda tankegången, framkomma för övrigt vid granskningen av eu annan
med densamma delvis sammanfallande men mera beaktansvärd, nämligen
följande: seminarierna böra väl finnas, men deras uppgift bör i möjligaste
män begränsas till den rena fackutbildningen; folkskollärarens och folk¬
skollärarinnans allmänna bildning bör icke vara någon annan eller ringare än
den allmänna medborgerliga, för vars meddelande sådana läroanstalter som de
allmänna läroverken och de högre flickskolorna äro till; denna allmänna
bildning bör seminarieeleven till det väsentliga hava, vid dessa eller andra
läroanstalter eller för övrigt på vad sätt som helst, inhämtat redan före sitt
inträde i seminariet, och seminariekursen bör bliva en jämförelsevis kort
yrkeskurs, således en huvudsakligen pedagogisk kurs, teoretisk och prak¬
tisk. Denna tankegång utgår från samma huvudsvnpunkt som den förra,
den stöder sig dessutom på den viktiga skillnaden mellan allmänbildning
och fackbildning, och den synes, såsom erfarenheter från utlandet giva
vid handen, icke omöjlig att förverkliga. Frågan om dess tillämplighet
på våra förhållanden är tydligen av grundläggande betydelse med avseende
på seminariernas organisation.
Huvudsynpunkten såväl i det ena som i det andra fallet är att så Böra semi-
långt som möjligt undvika att från övriga studerande avskilja dem, som "meddela
ämna att ägna sig åt folkskollärarkallet, och detta framför allt ger ‘""wdn/iul?
åt de båda anförda tankegångarna det mått av berättigande, soin de äga.
'fy det kan icke nekas, att det ej är i alla avseenden hälsosamt att,
såsom hos oss liksom för övrigt i de flesta andra länder sker, avstänga de
blivande folkskollärarna under hela deras utbildningstid från beröring med
annan bildningssökande ungdom. Svårligen kan under sådana förhållanden
förebyggas uppkomsten av eu del ensidigheter i uppfattningen, eu känsla
av motsättning, som framkallar benägenhet att se allt nr kårsvnpunkt. 1
gemensamheten med andra, som komma ur andra samhällsklasser och arbeta
3—0828tö. Folkunder v.-kom. bet. I. Folkskolesem. Band I.
18
Organisationen.
med andra mål för ögonen, ligger något uppfostrande, som man genom
utbildningens förläggande till en särskild läroanstalt går miste om. Och det
starka betonandet av lärjungarnas framtida yrkesuppgift lägger lätt eu
viss snäv begränsning över undervisningen i ett seminarium. Aven ur
social synpunkt vore det för folkskolan och dess lärarkår en vinst, om
folkskollärarens bildningsväg icke så tidigt och sa fullständigt skilde sig
från den, som leder upp till de högsta bildningsanstalterna.
I allt detta ligga starka skäl för en organisation, som åsyftar att
förlägga meddelandet av den för folkskollärarna och folkskollärarinnorna
behövliga allmänbildningen till andra läroanstalter än seminarierna. Osanno-
likt är icke, att seminariernas framtida utveckling skall gå i riktning av att
göra dem allt mera till fackbildnings- och allt mindre till allmänbildnings¬
anstalter. Och man torde med tillfredsställelse kunna se mot en sådan utveck¬
lings resultat. Onekligen ligger det något tilltalande i en anordning sådan som
den engelska, enligt vilken man låter de i seminariet inträdande eleverna hava
förskaffat sig sin erforderliga allmänna bildning nära nog på vad sätt det
vara må för att sedan i seminariet — mången gång förlagt till ett universi¬
tet såsom en dess institution — under en i regeln endast tvåårig kurs bjuda
dem dels undervisning i allmänbildande ämnen, därvid rätt mycken valfrihet
gives, dels och huvudsakligen pedagogisk undervisning och praktisk utbild¬
ning för lärarkallet. Den olikformighet i lärarbildningen, som en sådan an-
ordning för med sig, synes man i England icke betrakta som någon olägenhet.
Det är emellertid uppenbart, att nära liggande och tungt vägande skäl tala
mot att för närvarande i vårt land bygga seminarierna efter en dylik grundplan.
Att, hos oss såsom lagstadgat villkor för inträde i seminarium förutsätta eu all¬
mänbildning motsvarande exempelvis den, som utmärkes av studentexamen
eller som inhämtas i en högre flickskola, eller även den, som vitsordas i real-
skolexamen, skulle åtminstone för närvarande leda till missförhållanden av
flera slag. Det skulle i betydlig grad inskränka antalet av dem, som kunde
söka inträde vid seminarierna, således ock antalet av dem, som kunde söka sin
19
Seminarierna såsom fack- och allmänbildningsanstalter.
livsuppgift i folkskollärarkallet, och det skulle för den enskilde väsentligen
fördyra utbildningen för detta kall. Den ena omständigheten såväl som den
andra skulle medföra minskning i tillgången på lärarkrafter för folkskolorna,
vilkas behov långt ifrån att medgiva en minskning av lärartillgången krä¬
ver en betydande och städse stegrad ökning av densamma. Härtill kom-
mei, att tillträdet till folkskollärarbanan skulle i hög grad försvåras för
unga män och kvinnor ur de bredare samhällslagren framför allt å
landsbygden, detta till avgjord skada för folkskolan, som hittills just ur
dessa lager erhållit sina kanske allra bästa krafter.
Skulle man för övrigt i verkligen avsevärd grad nå syftet att kunna
inskränka seminariet till att vara endast en fackutbildningsanstalt, vore
det nog ingen obetydligare allmänbildande kurs än studentkursen, som
finge göras till förutsättning för seminariekursen. Sannolikheten för att
de påpekade missförhållandena skulle komma att inträda bleve då störst.
Men det kunde ock med skäl ifrågasättas, om studentkursen vore just den
för de blivande folkskollärarna lämpliga. Det skulle nog visa sig-, att man
för dessas räkning finge upprätta en tredje gymnasielinje utan vare sig
latingymnasiets kurs i latin eller realgymnasiets i matematik eller den myc¬
kenhet främmande levande språk, som hör till dem båda, och där i stället
andra ämnen, såsom modersmålet, kristendomskunskapen och olika slag av
övningsämnen, vore i rikligare mån tillgodosedda. Men med ett sådant
avskiljande av de ifrågavarande lärjungarna på en dylik särskild linje vore
de åsyftade fördelarna av sammanhållningen med andra studerande redan
till väsentlig del förlorade.
Aven den, för vilken en sådan organisation av seminarierna, som gör dem
till fackbildningsanstalter ovanpå allmänbildande högre skolor, synes i och för
sig önskvärd, torde också nödgas medgiva, att den i vårt land under nuvarande
förhållanden icke skulle kunna genomföras utan stora olägenheter. För
närvarande och helt visst för lång tid framåt torde man böra fast-
hålla, att de svenska folkskoleseminarierna varken kunna eller
20
Organisationen.
böra göras till överbyggnader vare sig på gymnasiet eller på
realskolan, utan att de för det stora flertalet av sina elever måste
grundas på folkskolan. De måste således för detta flertal av
elever vara ej blott fackbildningsanstalter utan i stor utsträck¬
ning därjämte allmänbildningsanstalter, och folkskollärarens bild-
ningsväg måste följaktligen i allmänhet även framgent ganska tidigt komma
att skilja honom från dem, som gå mot andra levnadsbanor.
I den mån folkskolan går framåt och dess överbyggnader bliva talrikare
och mera utvecklade, skall det bliva möjligt att höja fordringarna på allmän¬
bildning bos de i seminariet inträdande eleverna och i motsvarande grad lata
seminariets karaktär av fackbildningsanstalt mera utpräglat framträda.
Klart är, att man redan nu, så långt sig göra låter, bör söka att för semi-
nariekursen tillgodogöra sig den allmänbildning, som pa annat håll kan
vara vunnen, och således i de fall, där eu förkortning av seminariekursen är
möjlig, icke underlåta att företaga den. Students rätt till inträde i högsta
seminarieklassen utgör en tillämpning, om ock icke i alla avseenden till¬
fredsställande, av tankegången om seminariet såsom en fackutbildnings-
anstalt, förutsättande en annorstädes förvärvad allmänbildning, och kom¬
mittén framställer i fråga om vissa grupper av kvinnliga seminarieelever
förslag, som närma sig samma organisatoriska grundtanke.
Klart är ock, att man bör söka att till minsta matt begränsa de
ofördelaktiga följderna av den avsöndring, som seminarierna hava med sig, och
ä andra sidan ej försumma att låta de fördelar, som samma avsöndring medför,
komma till sin rätt. Ty avskiljandet inom särskilda läroanstalter av dem,
som bereda sig för folkskollärarkallet, bär ock fördelar med sig. Det är
icke utan sin stora betydelse, att läroanstaltens hela anordning och alla
delar av undervisningen äro, såsom de äro det i ett seminarium, ställda
under synpunkten av detta kall och att lärare såväl som lärjungar känna
sig äga särskilda förpliktelser med hänsyn därtill. Det måste över arbetet
vid ett seminarium med dess till jämförelsevis mogen ålder hunna lärjuti-
Seminarierna såsom fack- och allmänbilduingsanstalter.
21
gar, samlade i gemensamma intressen för en gemensam livsuppgift, vila
ett helt annat intresse och ett helt annat allvar än över arbetet i ett gym¬
nasium. Och ett sådant allvar, som icke pålägges utifrån såsom ett tvång
utan kommer av arbetets och den föreliggande livsuppgiftens betydelse, är
ett ovärderligt gott och icke oförenligt med den frihet och den sinnets
ungdomliga friskhet, som bör finnas icke minst i ett seminarium. Seminariet
kan dessutom, om det nämligen utrustas och handhaves så som sig bör,
på ett helt annat sätt än gymnasiet skulle förmå, bereda de blivande lä¬
rarna och lärarinnorna förmåner, ej blott med avseende på deras studie¬
kostnader utan ock för deras studiearbete, för deras kroppsliga och deras
sedliga utveckling.
Vad slutligen beträffar tanken på universitetet såsom medverkande
även till folkskollärarnas utbildning, sa torde den, om ock i något annan
form, hava. framtiden för sig. Vid behandlingen av frågan om folkskol¬
lärarnas fortbildning får kommittén anledning att åter upptaga den till
skärskådande. I
I stället för den i det föregående avhandlade frågan, huruvida semi- Böra semi-
narierna böra vara icke blott fackbildande utan därjämte även allmänbil- meddela en-
dande läroanstalter, skulle man ock kunna uppställa den omvända: böra bildning?
seminarierna vara icke blott allmänbildande utan därjämte även fackbil¬
dande läroanstalter? Denna senare fråga har visserligen hittills icke fram-
trätt i det offentliga meningsutbytet, men den innebär intet i och för sig
orimligt, och den framträder vid tanken på huru rik och mångsidig den
allmänbildning är, som man skulle önska att kunna bibringa den blivande
folkskolläraren under hans seminarietid.
Skulle seminarierna göras till enbart allmänbildande anstalter, finge
man tänka sig fackutbildningen förlagd till tiden efter avslutad seminarie-
kurs, alldeles så som man i fråga om läroverkslärarna förlägger den prak¬
tiska utbildningen till det s. k. provåret efter avlagd akademisk examen.
22 Organisationen.
Folkskollärarna skulle då genomgå sin provårskurs t id vissa folkskolor
under ledning av dessas lärare.
Det hinder för folkskolornas användande till sådant ändamål, som
låge däri, att dessa skolor stå under kommunal myndighet och därför icke
utan vidare kunna av staten efter gottfinnande tagas i anspråk, finge på
lagstiftningens väg undanröjas, något som väl icke borde vara omöjligt.
Med avseende på anordningen av den ifrågavarande provårskursen synes
man kunna tänka sig, antingen att lärarkandidaterna skickades ut till fram¬
stående folkskollärare i olika delar av landet för att hos dem genomgå sin
utbildningskurs, eller ock att de samlades till några av de större folksko¬
lorna i städerna, därvid dessa skolors överlärare tjänstgjorde som före¬
ståndare för provärskursen och fördelade handledningsarbetet mellan de
vid skolorna anställda lärarna.
Det gäller att tillse, vad i det ena eller andra fallet med denna an¬
ordning skulle vinnas eller förloras för lärarutbildningen med hänsyn såväl
till dess fackliga som till dess allmänbildande sida.
Såsom enda åtgärd för de blivande lärarnas fackutbildning torde väl
den första av de antydda, eller deras överlämnande åt för ändamålet ut¬
sedda lärare i olika delar av landet, några åt eu lärare., några åt en annan,
knappast kunna på allvar ifrågasättas. Aven om man kunde förutsätta,
att lärare funnes i tillräckligt antal, vilka ägde den kunnighet i de
olika läroämnena och den skicklighet att undervisa, som för en sådan
uppgift vore behövlig, måste man finna det betänkligt att hänvisa lärar¬
kandidaten till en enda skolform och göra honom beroende av en enda
lärare, som i fråga om alla grenar av skolundervisningen och alla
sidor av lärarverksamheten skulle bliva hans läromästare, hans enda före¬
döme och hans ende bedömare, utan möjlighet för honom att få höra
någon annan eller vädja till andras åsikter och utan den motvikt mot
en ensidig påverkan och den hjälp till en självständigare uppfatt¬
ning, som meningsutbytet i eu större kamratkrets kan skänka. I äldre
Seminarierna såsom fack- och allmänbildningsanstalter.
23
tider, då den praktiska utbildningen för barnalärarens verksamhet huvud¬
sakligen betydde inlärandet av en viss metod, vissa mer eller mindre me¬
kaniska förfaringssätt, kunde väl den uppfattningen ligga nära, att under-
visningskonsten kunde inhämtas på samma sätt som det, varpå hantverks-
lärlingen hos mästaren lär sig dennes hantverk. Och naturligtvis kan även
efter en senare tids förändrade åskådning ett förträffligt resultat på sådan
väg erhållas, nämligen i de fall, där läromästaren är utrustad med stor
och mångsidig begåvning och tillika är. en utmärkt personlighet. Men
som allmän organisatorisk anordning är detta sätt att besörja folkskol¬
lärarens fackbildning icke tillfyllestgörande.l i
Vida bättre ter sig tanken på vissa större stadsfolkskolors inrättande
till provårs- eller övningsskolor. I detta fall kunde det möjligen ordnas
så, att lärarkandidaten, liksom nu i seminariernas övningsskolor, finge göra
bekantskap med undervisning i skolavdelningar, som sammansatts efter olika
typer av folkskolor, och alltid kunde det tillses, att han icke bleve
hänvisad till eu enda lärares handledning och bedömande. Här liksom i
seminarierna komme ej ensamt den enskilde läraren utan läroanstalten i
dess helhet att giva undervisningen det mått av auktoritet, som är behöv¬
ligt, och de individuella bristerna och ensidigheterna hos lärarna funne i
olikheten mellan olika individer i viss mån eu utjämning. Här liksom i
seminarierna hade lärarkandidaten förmånen av det utvecklande inflytandet
från enj stor kamratkrets, och vad särskilt bedömandet av hans undervis¬
ningsskicklighet beträffar, borde olikformigheten i synpunkterna för betygs-
givningen icke behöva bliva större än under nuvarande förhållanden.1
Möjligen skulle man också kunna tänka sig en förening av de båda
här såsom tänkbara framställda sätten för folkskollärarnas praktiska utbild¬
ning: lärarkandidaten vistades först någon tid vid eu mindre skola, exempel¬
vis ute på landsbygden, och överginge sedan till en av de stora övnings¬
skolorna. Detta vore givetvis till fördel, men tydligt är, att det innebure
ökade praktiska svårigheter och för lärarkandidaten ökade kostnader.
24
Organisationen.
Genom den fackliga lärarutbildningens anordnande på ett eller annat
av nu nämnda sätt skulle sannolikt, om man för densamma ansloge ett
helt års tid, den övning i lärarverksamhet, som erhölles, bliva grundligare
än den, som vid seminarierna kan förekomma, och måhända mera än denna
utsträckt till enskildheterna av undervisningen och skolskötseln. Men där¬
med är icke givet, att den fackliga utbildningen i det hela bleve bättre.
Det är särskilt en omständighet, som härvid bör tagas med i räk¬
ningen. Till den fackliga utbildningen hör icke blott genomgåendet av
olika slao-s undervisningsövningar och åhörandet av lärares och kamraters
O é° 0
undervisning, utan dit höra ock teoretiska studier i psykologi och pedago¬
gik, innefattande bl. a. dels allmän undervisningslära, dels de olika läro-
ämnenas särskilda metodik. Dessa studier böra, om de skola leda till en
klar och riktig insikt och bliva fruktbärande för den framtida lärarverk-
samheten, icke skiljas från elevernas praktiska övningar, deras iakttagelse
av och befattning med barnen. Förläggas nu de praktiska övningarna
till särskilda provårsskoior, böra således även de ifrågavarande teoretiska
studierna dit förläggas. Undervisningen i psykologi och allmän pedagogik
finge väl då överlåtas åt vid provårsskolorna anställda, i dessa ämnen
vetenskapligt bildade lärare, motsvarande lärarna i samma ämnen vid semi¬
narierna. Men undervisningen i de olika skolämnenas särskilda metodik
måste anförtros åt de handledande lärarna. Tv att här skilja på teori och
praktik skulle allt för lätt leda till bristande överensstämmelse dem emellan.
Nu förutsätter emellertid behandlingen av ett läroämnes metodik, om den
skall upptaga i ämnets natur liggande synpunkter och giva rum för ett
insiktsfrämjande meningsutbyte, således icke urarta till meddelandet av
dogmatiska föreskrifter, att läraren äger ganska omfattande kunskaper i ämnet.
Uppgiften som handledare av lärarkandidaterna måste således komma att ställa
rätt stora anspråk på de tänkta provårsskolornas lärare ej blott med avse¬
ende på deras praktiska utan ock med avseende på deras teoretiska skick¬
lighet, anspråk som visserligen i många fall kunde bliva väl fyllda även
Seminarierna såsom fack- och allmänbildningsanstalter.
25
av den seminariebildade läraren men som egentligen förutsätta en högre
utbildning, än den han erhållit.
Man har vidare att tillse, vilka följder den ifrågavarande åtgärden,
nämligen den fackliga lärarutbildningens avskiljande från seminarierna,
skulle kunna tänkas få med avseende på den allmänbildning, som fortfa¬
rande skulle vid seminarierna inhämtas. Olika meningar synas råda där¬
om, huruvida det är att anse som en fördel, att allmänbildningen, såsom
i de svenska seminarierna är fallet, delvis går jämsides med fackbildningen,
eller om det vore bättre, att, såsom här och var i utlandet är förhållan¬
det, den senare vidtoge, först sedan den förra avslutats. Kommittén berör
i ett annat sammanhang denna fråga (sid. 224) och uttalar där såsom sin
åsikt, att en viss grad av samtidighet i och för sig är till förmån för
såväl allmänbildningen som fackbildningen. År denna åsikt riktig, skulle
således häri ligga ett skäl bland andra mot tanken på den fackliga utbild¬
ningens borttagande från seminariekursen.
Genom eu sådan skulle helt visst även en tidsförlust uppkomma, då
väl vid en provårskurs tiden icke skulle kunna utnyttjas lika fullständigt
som vid seminariet, där teoretiskt och praktiskt arbete samtidigt förekomma.
En del uttalanden, som i facklitteraturen varit synliga, angående erfaren¬
heter från läroverkslärarnas provår synas giva stöd för sannolikheten
härav. En sådan tidsförlust skulle endast kunna ersättas genom eu för¬
längning av utbildningstiden. Skulle denna åter behållas vid oförändrad
längd och för den fackliga utbildningen väl icke kunde anslås mindre tid
än ett läsår, finge man inskränka de allmänbildande studierna, d. v. s.
seminariekursen, till eu tid av tre år. Detta icke blott vore en minskning
av den tid, sora nu sammanräknat tillfaller den allmänbildande delen av
seminariearbetet, utan skulle dessutom till följd av de olika ämneskurser-
nas hopträngande väsentligen minska möjligheterna för erhållandet av eu
god undervisningsplan.
4—082815. Folkunderv.-kom. bet. /. Folkskolesem. Band 1.
26
Organisationen.
Om således med avseende på den fackliga utbildningen det måste
anses ovisst, huruvida resultatet under de tänkta förhållandena skulle bliva
mera tillfredsställande än det, som nu vinnes, synes det med avseende på
allmänbildningen kunna säkert förutses, att, därest icke utbildningstiden i
dess helhet förlängdes, resultatet skulle bliva sämre än det, som nås under
nuvarande förhållanden (jfr sid. 225).
Det synes ock böra vara på förhand klart, att sammanförandet av
de två bildningsuppgifterna till en och samma läroanstalt skall innebära
väsentliga fördelar. Arbetet för den fackliga utbildningen kan utsträckas
över en tid av två eller tre år och kan ställas i samband med arbetet för
allmänbildningen. Teori och praktik kunna hållas tillhopa. Omväxlingen
mellan teoretiskt och praktiskt arbete möjliggör ett noggrant tillvaratagande
av tiden. Lärarkåren erhåller en sådan sammansättning, att såväl barna-
lärarförmågan som den vetenskapliga insikten i läroämnena kan bliva före¬
trädd. Samarbetet mellan de olika lärarkrafterna medger en mångsidigare
behandling av undervisningsfrågorna. Elevernas praktiska utbildning ledes
av personer, som på mångfaldigt sätt stå i beröring med dem och väl
känna deras kunskaper och deras individualitet.
Vad slutligen den ekonomiska synpunkten beträffar, torde det vara
svårt att avgöra, huruvida de i det föregående skisserade anordningarna för
den fackliga lärarutbildningen, om de nämligen skulle fylla önskvärda an¬
språk, i väsentligare mån komme att minska statens kostnader, ehuru na¬
turligtvis den betydande inskränkning, som skulle ske i seminariernas verk¬
samhet och som bl. a. medförde indragning av deras övningsskolor, ej obe¬
tydligt komme att sänka utgifterna för dessa läroanstalter. Att för de
blivande lärarna utbildningen skulle komma att fördyras, synes sannolikt.
Huruvida någon del av den fackliga utbildningen lämpligen skulle
kunna förläggas utanför seminariekursen, är en fråga, som kommittén längre
tram skall upptaga. Men de anförda omständigheterna synas kommittén
på ett tillräckligt avgörande sätt tala för att den fackliga utbild-
Den praktiska lärarutbildningen. Övningsskolor.
27
ningen, i varje fall till sin väsentliga del, bör tillhöra seminariets
uppgift och att dess avskiljande därifrån, åtminstone under nu¬
varande förhållanden, skulle vara till skada och icke till gagn.
Det kan för övrigt ifrågasättas, om icke seminariet, därest det för¬
lorade sin fackbildande uppgift, därmed också skulle hava förlorat sitt
väsentliga berättigande som särskild läroanstalt. Att det så skulle hava
gjort, är kommitténs åsikt. Visst är, att det skulle hava förlorat sin vik¬
tigaste och mest utmärkande uppgift. Den nu avhandlade tankegången
leder snarast tillbaka till den inledningsvis framkastade frågan, huruvida
seminarier överhuvudtaget böra bibehållas eller kunna anses obehövliga, en
fråga, vars tid möjligen kan komma men vilken, såsom förut sagts, ännu
ligger allt för fjärran för att behöva tagas i betraktande.
Vilka vägar för folkskollärarens utbildning man en gång i framtiden
kan komma att välja, är ej möjligt att nu förutse. Men klart synes det
vara, att för närvarande och helt visst ännu för lång tid framåt semina¬
rierna äro oumbärliga för utbildningen av folkskolans lärare, liksom ock
att ett försök att helt och hållet eller i väsentligare mån förlägga vare
sitr den allmänna eller den fackliga utbildningen till andra läroanstalter
vore till skada för lärarutbildningen. Med andra ord: seminarier böra
finnas, och de böra meddela både allmänbildning och fackbildning.
Det blir då närmast att tillse, huru denna dubbla uppgift bör komma
-till uttryck i deras organisation, särskilt vilka fordringar i organisatoriskt
.avseende den praktiska utbildningen måste ställa på seminariet. 3
3. Den praktiska lärarutbildningen. Seminariernas övnings¬
skolor.
Kommittén har i det föregående utvecklat de skäl, som enligt kom¬
mitténs mening göra det nödvändigt eller önskligt, att våra folkskolesemi-
Samntau
fattninq
28
Organisationen.
Om praktisk
utbildning
J öre inträtlet
i seminariet.
> Lärarlär-
lingssystc-
narier avel) framgent förbliva såväl allmänbildnings- som fackbildningsan¬
stalter, och hävdat den uppfattningen, att seminarierna framför allt i sin
egenskap av fackbildningsanstalter äga sin viktigaste uppgift och väsentliga
karaktär. Härmed har dock icke den frågan besvarats, huruvida icke folk¬
skollärarnas fackliga utbildning och särskilt dennas rent praktiska del
skulle kunna tänkas delvis tillgodosedd på andra sätt än genom seminariets
verksamhet, ej heller något angivits rörande de organisatoriska medel, som
seminariet för ifrågavarande syfte bör förfoga över.
I förra avseendet skulle man kunna tänka sig antingen en före semi-
narietiden och såsom ett villkor för inträde i seminariet förvärvad övning
i lärarverksamhet eller ock en under viss tid efter seminariekursens slut
utövad sådan verksamhet, som då bleve en fordran bland övriga för ordi¬
narie läraranställning, eller ock slutligen en skoltjänstgöring förlagd till.
någon genom ett avbrott i seminariearbetet uppkommen mellantid.
Vid fråga om praktisk utbildning före inträdet i seminariet ledes
tanken närmast på den somligstädes i utlandet förekommande anordning,
som kan benämnas »lärarlärlingssystemet»; den blivande folkskolläraren
börjar sin utbildning såsom lärling hos en i tjänst varande folkskollärare,
under vars omedelbara handledning han får göra bekantskap med skolans
inrättning och försöka sig med lärarverksamhet för att sedan, efter ett eller
flera års övning, medelst genomgåendet av eu seininariekurs fullständiga
sin utbildning. En dylik anordning kan synas vara ägnad att i väsentlig
grad befordra den praktiska utbildningen för lärarkallet och förenkla semi¬
nariets uppgift. Det har också under ett tidigare skede av de svenska
seminariernas utveckling varit ifrågasatt att införa densamma hos oss.1)
Det är klart, att denna anordning medför en mycket grundlig, till alla
sidor och alla enskildheter av lärarens verksamhet utsträckt övning, och kunde
man åtminstone i flertalet fall räkna med en ej allt för ringa mogenhet och
D Band 3 sid. 147.
Den praktiska lärarutbildningen. Övningsskolor.
29
skolunderbyggnad hos lärlingen och verklig föredömlighet och förmåga hos
handledaren, vore den visserligen att allvarligt tänka på. Men till och
med i gynnsamt fall måste man känna sig betänksam vid tanken på det
starka och ensidiga inflytande, som den unge lärarkandidaten utsättes för
vid en dylik lärogång. Det vill mycket till, att han icke skall komma att
osjälvständigt och mekaniskt efterlikna sin mästare och fa sin lärarindivi-
dualitet för all framtid präglad av dennes. Och i ogynnsamt fall, då lära¬
rens föredöme icke är det bästa eller hans förmåga att leda icke den lvek-
ligaste, är faran stor, att lärjungen tillägnar sig mindre goda vanor och
synpunkter, som, grundligt och tidigt förvärvade, bliva svåra att över¬
vinna. I det hela möta här samma betänkligheter, som förut framhållits i
fråga om tanken att pa liknande sätt tillgodose hela den fackliga, utbild¬
ningen.
Att systemets tillämpning skulle bliva förenat med åtskilliga prak¬
tiska svårigheter, är uppenbart. Särskilt må erinras därom, att det för
dem, som med dylik övning måste förbereda sig för inträde i seminariet,
skulle kunna bliva omöjligt att därtill erhålla tillfälle. Genom införandet
av särskilda bestämmelser i folkskolestadgan skulle man väl kunna giva
folkskolläraren rättighet att mottaga elever till handledning och jämväl
kunna förebygga, möjliga missbruk av en sådan rättighet, men däremot
skulle man väl näppeligen kunna ålägga honom skyldighet att även mot
egen önskan mottaga sådana.1)
Till dessa, skäl mot lärarlärlingssystemet kommer, att dess införande
skulle förorsaka eu förlängning av utbildningstiden. Och denna skulle
för den blivande läraren medföra antingen ett försenat utträde i det prak¬
tiska arbetet eller ett tidigare och i så fall allt för tidigt val av levnads¬
bana.
') Den menliga inverkan, som undervisningen skulle röna av lärlingarnas givetvis
ofta mindre lyckliga lärarförsök, skulle åter helt visst till fullo motvägas av det gynnsamma
inflytande i pedagogiskt avseende, som uppgiften att vara handledare skulle öva på de ordi¬
narie lärarna. Häri bär man nog i själva verket en av systemets fördelaktiga sidor.
30
Organisationen.
De överväganden, som nu återgivits, hava synts kommittén avgjort
tala mot införandet hos oss av den ifrågavarande anordningen. Att lag-
stiftningen icke lika undantagslöst, som nu sker, utestänger den som icke
avlagt folkskollärarexamen (eller småskollärarexamen) från möjlighet att
försöka sig på lärarverksamhet i folkskola, har av andra skäl synts kom¬
mittén önskvärt (sid. 362). Där nu i ett enskilt fall någon kan få till¬
fälle att redan före inträdet i seminariet utöva sådan lärarverksamhet och
därvid förvärvar sig goda vanor, skall detta lända honom eller henne till
fördel vid tävlan om inträdet och sedermera underlätta tillägnandet av den
undervisning, seminariet i och för den praktiska utbildningen har att med¬
dela. Men eu fordran på föregående tjänstgöring som lärare skall enligt
kommitténs förslag uppställas endast för intagning i seminariets fjärde
klass.
Om praktisk En praktisk utbildning efter avslutad semmanekurs, således utgö-
ntbildning . . . .
efter avsiu- rande en fortsättning av den i seminariet erhållna, skulle väl närmast kom-
rieknrs. ma att motsvara den för ämneslärarna vid folkskoleseminarier och allmänna
läroverk föreskrivna tjänstgöring, som för dem utgör ett bland övriga vill¬
kor för behörighet till ordinarie anställning: dessa lärare skola, innan de
äro berättigade att söka ordinarie tjänst, under minst två läsår vid vissa
angivna läroanstalter hava med nit och skicklighet bestritt tjänstgöring till
den omfattning, som åligger lektor eller adjunkt. Frågan är nu, om en
motsvarande fordran på folkskolans lärare skulle kunna anses nyttig och
av behovet påkallad.
Kunde den nyblivne folkskollärarens tjänstgöring alltid ordnas så,
att han vid dess fullgörande stode under ledning av en i pedagogiskt av¬
seende insiktsfull förman eller åtminstone hade stödet av i lärarverksamlieten
mera erfarna kamraters råd och anvisningar, skulle det utan tvivel ha sin
nytta med sig, att en viss tids tjänstgöring bleve stadgad som villkor för be¬
hörighet att på eget ansvar sköta en skola. Men dylika förhållanden lära
31
Den praktiska lärarutbildningen. Övningsskolor.
icke kunna bringas till stånd. 1 de allra flesta fall blir folkskolläraren
redan från början ställd ensam i sitt arbete och får en verksamhet lika
omfattande, som den han allt framgent skall utöva. Med uppställandet av
villkoret om en viss tids tjänstgöring före anställningen som ordinarie
skulle med avseende på förkovran i lärarskicklighet således icke vinnas
bättre resultat, än som vinnes ett sådant villkor förutan. Till förmån för
detta villkor skulle val sedan endast kunna åberopas den ökade trygghet,
som skolan genom detsamma skulle kunna anses vinna gentemot för lärar¬
kallet olämpliga personer, vilka trots den gallring, som sker vid semina¬
rierna, kunna komma in på lärarbanan. Att i sådant avseende något skulle
vinnas, måste medgivas. Men tydligt är, att den ifrågavarande åtgärden
endast i ett och annat undantagsfall skulle komma att motsvara ett sådan i
syfte. Det torde heller icke kunna sägas, att denna åtgärd av nu sist an¬
förda grunder visat sig behövlig.
Då den således varken kan anses varå ägnad att i avsevärdare grad
främja lärarkårens praktiska skicklighet eller vara påkallad av något före¬
liggande missförhållande, vore det allt annat än välbetänkt att genom dess
vidtagande försena befordringsutsikterna inom en lärarkår, vars ekonomiska
förhållanden väl behöva förbättras men icke böra ens i ringa mån försäm¬
ras. Det må slutligen anmärkas, att under tider, som icke kännetecknas
av lärarbrist, den unge läraren i regeln får tjänstgöra länge nog såsom
vikarie eller extra ordinarie, innan han vinner befordran till ordinarie, ett
förhållande som även eljest äger rum i de större städerna, dit tillström¬
ningen av lärarkrafter är jämförelsevis stor.
Av mera avsevärt gagn för lärarens praktiska utbildning skulle det Om avbrott
däremot vara, om eleven efter till större delen genomgången seminarie- arbetet1 till
kurs kunde avbryta sina studier vid seminariet för att under någon tid t^imtgoring
ägna sig åt tjänstgöring i skola och därefter återvända till seminariet för ,ld skola
att där avsluta sin kurs. Han hade då, innan han bearåve sia: ut att för-
32
Organisationen.
Övningssk
dans behöi
lii/het.
söka sig som lärare, fätt i seminariet inhämta det väsentligaste av den
erforderliga allmänbildningen och hade därjämte både i teoretiskt och
praktiskt avseende erhållit så pass mycken pedagogisk utbildning, att han
med en viss grad av förmåga kunde gripa sig an med sin lärarverksamhet
samt taga vara på de erfarenheter han i denna verksamhet finge göra.
Och dessa erfarenheter skulle sedan kunna göras fruktbringande för hans
fortsatta arbete vid seminariet.
Det är dock utan vidare tydligt, att det sktdle stöta på nästan oöver¬
vinn liga. praktiska svårigheter att genomföra en sådan ordning, liksom att
den, om den i vissa avseenden vore till gagn för seminariearbetet, i andra
avseenden skulle medföra betänkliga olägenheter. I varje fall skulle den
icke kunna genomföras, utan att utbildningstiden därigenom väsentligen
förlängdes och utbildningen väsentligen fördyrades.
Tanken på eu dylik ordning har framkastats i sammanhang med
frågan om ordnandet av förhållandet mellan de manliga seminarieelevernas
studier och deras värnpliktstjänst men lärer av nu nämnda skäl knap¬
past kunna tillmätas något värde för denna frågas lösning. I ett visst
samband med samma tanke står det ävenledes någon gång framkastade för¬
slaget om införandet av en andra lärarprövning efter mönstret av en del
utländska förhållanden. Till spörsmålet härom skall kommittén åter¬
komma vid redogörelsen för sitt förslag angående folkskollärarexamen (sid.
116 tf.).
Någon lämplig anordning, varigenom en del av den praktiska lärar¬
utbildningen bleve förlagd utom seminariekursen, vare sig före eller efter
eller under seminarietiden, synes således icke erbjuda sig; vad den blivande
folkskolläraren i avseende pa sådan utbildning kan erhålla måste i regeln
inskränka sig till vad seminariet kan giva honom. Så mycket nödvän¬
digare är det, att seminariets verksamhet i detta avseende blir kraftig
och ändamålsenlig.
Den praktiska lärarutbildningen. Övningsskolor.
33
Att det förnämsta hjälpmedlet för seminariet i arbetet för elevernas
praktiska utbildning för närvarande är dess övningsskola, torde vara obe¬
stridligt. Icke dess mindre är det skäl i att undersöka, om icke övnings¬
skolan till äventyrs skulle kunna undvaras. Ty övningsskolan är, om den
skall fylla sitt ändamål, en omfattande och dyrbar inrättning.
Den utväg, som i sådant fall skulle vara att tänka på, vore, att
seminariet för det ändamål, vartill övningsskolan användes, besraonade
folkskolan i den stad, där det är beläget. Det är således här icke såsom
i ett föregående sammanhang fråga om ett frånskiljande av den praktiska
utbildningen från seminariets uppgift; seminariet är fortfarande ansvarigt
för denna utbildnings meddelande men begagnar sig därvid av en folk¬
skola i seminariestaden i stället för särskild övningsskola.
Exempel från utlandet på en sådan anordning saknas icke. Visser¬
ligen äro seminarierna i Finland, Österrike, Preussen och de övriga
tyska staterna, i de schweiziska kantonerna och, som det synes, i allmän¬
het även i Nederländerna och Frankrike försedda med e<jna övningsskolor
liksom i Sverige. Men redan i Danmark och Norge, där de särskilda
övningsskolorna visserligen äro regel, träffar man åtskilliga fall, där
stadens folkskola tjänstgör som övningsskola för seminariet. Liknande
synes förhållandet vara i Förenta staterna, om oek saknaden av särskild
övningsskola betraktas som mindre tillfredsställande. I England åter äro
sedan år 1902 de särskilda övningsskolorna uteslutna ur seminarieorga-
nisationen, och seminarierna äro för den praktiska utbildningen av sina
elever hänvisade till att begagna någon eller några av stadens folkskolor,
vilkas föreståndare och lärare då ock deltaga i handledningen av eleverna.
Till förmån för en anordning sådan som den engelska anföres, dels
att den är billigare, dels att den är bättre, så tillvida nämligen som folk¬
skolan är ägnad att giva eleven en riktigare föreställning om arbetet och
ordningen i en verklig skola, än den han får i den särskilda övningsskolan,
som i flera avseenden arbetar under mindre normala förhållanden. Såväl
5—082815. Folkunderv.-kom. bet. I. Folkskolexem. Band 1.
34
Organisationen.
det ena som det andra torde ha sin riktighet, men frågan är ingalunda
avgjord därmed, såsom ett närmare övervägande snart nog ger vid
handen.
Om stadens folkskola mer än den särskilda övningsskolan erbjuder
normala skolförhållanden, ligger däri från synpunkten av en övningsskolas
speciella ändamål icke enbart en fördel. Våra folkskolor visa, som be¬
kant, i organisatoriskt hänseende från varandra skilda former, och det är
naturligtvis önskligt, att eleverna under sin utbildningstid få göra bekant¬
skap icke blott med en sådan form utan med flera och med de viktigaste
av dem. I seminariestäderna tillhör folkskolan i regeln den s. k. litt. A-
typen, som har skild undervisning för varje årsklass. Denna skolform
är visserligen i många fall att anse som den bästa, men den är ock den
enklaste och från undervisningens synpunkt lätthanterligaste. Den är där¬
för från denna synpunkt icke den för eleverna lärorikaste. Den är icke
heller den vanligaste; endast omkring 12 procent av rikets samtliga folkskolor
äro för närvarande att hänföra till litt. A-typen, under det att flertalet
skolor företer ett från denna ganska avvikande utseende. Att eleverna
vid sin utbildning skulle hänvisas till endast och allenast denna enda skol¬
form, kunde då icke anses fördelaktigt. Till den särskilda övningsskolans
mindre normala förhållanden hör nu bland annat dess organisatoriska rör¬
lighet. Men denna innebär, att den kan ordnas till överensstämmelse med
olika skolformer. Under det den behåller en viss lämplig grundform,
kan den vid behov förändras. Den kan ge exempel ej blott på skol¬
formen litt. A utan även på den för vår landsbygd betydelsefulla skol¬
formen litt. E med samtidig undervisning av fyra årsklasser, eu skolform
som både med hänsyn till sin utbildning och med hänsyn till de anspråk
den ställer på läraren särskilt måste beaktas vid lärarutbildningen. Att
övningsskolan härutinnan på ett bättre sätt än den kommunala folkskolan
motsvarar seminariets behov, är tydligt.
Den praktiska lärarutbildningen, övningsskolor.
35
En fortsatt jämförelse ger ytterligare företräde åt den särskilda öv¬
ningsskolan. För den kommunala folkskolans lärare och målsmän skulle
seminarieelevernas intressen och anspråk lätt komma att kännas som ett
obehörigt och störande intrång i skolans verksamhet. Men även där det
funnes villighet att taga hänsyn till seminariets önskningar, skulle det
ofta icke finnas möjlighet att göra det. Seminariet bleve den beroende
parten och finge sin arbetsordning bunden av folkskolans, övningsskolan
åter står till seminariets förfogande, dess organisation och arbetsordning-
kan lämpas efter seminarieundervisningens behov, och även tillfälliga för¬
ändringar kunna vidtagas, då så befinnes nödvändigt.
Vidare: det är tydligt, att, om seminarieelevernas undervisningsöv-
ningar och övriga arbete för den praktiska utbildningen förlädes till
stadens folkskola, dennas lärare måste anlitas som handledare, i varje fall
som biträdande sådana. Ty det vore ett allt för starkt ingrepp i folk¬
skolans verksamhet, om dessa lärare i sin undervisning allt som oftast
skulle helt och hållet ersättas av lärare och elever från seminariet, och
seminarieläraren skulle i den för honom främmande skolan icke få den
förtrogna kännedom om barnen, som han skulle behöva i sin egenskap av
handledare. Men vad folkskolans lärare beträffar, hade man ingen säker¬
het för att de, huru dugliga de ock kunde vara som barnalärare, ägde
sådana egenskaper, som böra finnas hos dem, som skola vara handledare för
lärarkandidater (jfr sid. 29 och 380), och redan den jämförelsevis ringa per¬
sonliga bekantskap de kunde vinna med seminarieeleverna skulle göra dem
mindre skickade för uppgiften. I den särskilda övningsskolan däremot er¬
hålla seminarieeleverna handledning av lärare, som väl känna både dem
och skolbarnen. Vad särskilt övningsskolans lärare beträffar, vilkas be¬
tydelse för elevernas fackliga utbildning måhända är större än några
andras, kan vid deras tillsättning hänsyn tagas just till sådana egenskaper,
som denna deras betydelse fordrar, och deras verksamhet i övningsskolan
är i hög grad ägnad att giva dem vana och förmåga som handledare.
Organisationen.
3(i
Redan det förhållandet, att övningsskolan befinner sig i seminariets
omedelbara närhet, vanligen inrymd under samma tak som detta, innebär
en stor fördel. Det ger eleverna möjlighet att på ett vida bättre sätt, än
eljest kunde ske, lära känna de barn, som skola utgöra föremål för deras
psykologiska och pedagogiska studier och i vilkas undervisning och vård
de skola deltaga. De ha tillfälle att dagligen iakttaga dem både i de¬
ras arbete och deras lek och kunna noggrant följa det ena eller andra
barnet i dess utveckling. Samma förhållande gynnar ock eu verksam
kontroll över elevernas övningar och en sammanhållning av deras prak¬
tiska arbete med deras teoretiska studier. Det möjliggör därjämte ett
flitigt samarbete mellan de handledande lärarna inbördes samt mellan
handledare och elever till gagn för utbildningen.
Slutligen må erinras om att folkskolans stora omfattning särskilt i
de större städerna skulle göra det svårt för seminariceleverna att överblicka
skolarbetet i det hela och lära känna mera än blott det, varmed de ome¬
delbart kunde få befattning. Övningsskolan åter ger möjlighet till en
överblick över en skolas skötsel i dess helhet och till bekantskap med alla
sidor av dess verksamhet, med skolbokföringen och betygsgivningen, med
skolbiblioteket och skolmateriellen, med de allmänna anordningarna för
barnens moraliska och hygieniska omvårdnad.
För närvarande saknar staten befogenhet att för några sina syften,
vore det ock i lärarutbildningens intresse, taga folkskolorna, som äro kom¬
munernas egendom, i anspråk. Detta förhållande har i ett föregående sam¬
manhang berörts, varvid hänvisats till möjligheten att på lagstiftningens
väg därutinnan vinna ändring. Detta skulle naturligtvis kunna ske även
för möjliggörandet av här i fråga varande anordning. Utan några kostnader
från statsverkets sida, åtminstone för beredande av ersättning till de lärare
i folkskolan, som finge vara behjälpliga med seminarieelevernas handledning,
skulle denna anordning dock icke kunna vidmakthållas, något som bör
tagas med i räkningen vid bedömandet av dess ekonomiska företräde.
O o
Den praktiska lärarutbildningen. Övningsskolor.
37
Den ekonomiska sidan av frågan kan i varje fall icke bliva avgörande, och
av det ovan sagda torde till fyllest framgå, huru svårt det är att er¬
sätta den särskilda övningsskolan med någon annan skola, utan att ele¬
vernas praktiska utbildning därav blir lidande. Den svaghet, som övnings¬
skolan har i sina från vanliga skolor i vissa hänseenden avvikande för¬
hållanden, måste visserligen betraktas som en olägenhet. Men den bör
dock icke tillmätas allt för stor betydelse. Den oriktiga uppfattning,
som av denna anledning skulle kunna uppkomma hos eleverna, före-
bygges i de flesta fall av erfarenheterna från deras egen skoltid, och
även från allmän skolsynpunkt bedömda torde våra övningsskolor i det
hela taget icke förtjäna dåligt vitsord.
Det gamla stadgandet, att med varje seminarium skall vara förenad
en övningsskola (seminariestadgan § 3), bör ock betraktas som en av hörn¬
stenarna i vårt seminarieväsens byggnad och bör enligt kommitténs åsikt
icke rubbas (stadgeförslaget § 4).
Om övningsskolan kan betraktas som det viktigaste hjälpmedlet för Övningssko-
lans allmän-
den praktiska seminarieutbildningen, så kan det ock sägas, att en obe- na organisa-
tion.
tydlig och svagt utrustad övningsskola måste komma att motsvaras av
en otillfredsställande praktisk utbildning av seminarieeleverna. Övnings¬
skolans allt för ringa utveckling vid många av våra seminarier, huvud¬
sakligen beroende av bristande lokal utrymme, har utgjort ett svårt hinder
för en ändamålsenlig anordning av arbetet för den praktiska utbildningen,
och första villkoret, om man i detta avseende vill göra seminariearbetet
mera vinstgivande, är en tillräckligt omfattande och bärkraftig övningsskola.
De anspråk, som med hänsyn till seminarieeleverna s praktiska ut¬
bildning framdeles måste ställas på övningsskolan, torde få anses vara föl¬
jande. Den skall först och främst innehålla en småskola bestående av två
årsklasser, vilka i regeln undervisas gemensamt (litt. b), men vid behov
kunna skiljas och undervisas var för sig i olika rum (litt. a). Den skall
38
Organisationen.
vidare innehålla en egentlig folkskola, arbetande på minst två avdelningar
med två årsklasser i varje avdelning (litt. B). Möjlighet skall dock givas
att vid vissa tillfällen sammanföra alla fyra årsklasserna till gemensam un¬
dervisning (litt. E), liksom ock att vid andra tillfällen göra en sådan upp¬
delning, att en eller flera av årsklasserna erhålla från de övriga skild un¬
dervisning (litt. A). Till övningsskolan skall vidare, såvitt icke bris¬
tande tillgång på lärjungar gör det omöjligt, höra en s. k. folkskolans hög¬
re avdelning, bestående av en eller två årsklasser.
Det sagda gäller övningsskolan vid ett seminarium utan parallell¬
klasser. Eu parallellklass eller en sådan avdelning som de för närvarande
i Stockholm och Växjö förekommande studentklasserna fordrar en väsent¬
lig utvidgning av övningsskolan. Ett s. k. dubbelseminarium kräver tvenne
sådana övningsskolor eller, vilket blir detsamma, en övningsskola med
parallellklasser på alla stadier. I fråga om folkskolans högre avdelning
torde dock en enda avdelning vara tillräcklig, och antalet barn, som från
de föregående årsklasserna gå över till denna, torde icke heller bliva så
stort, att parallellavdelningar där bliva nödvändiga (sid. 33G).
Avdelningarna i övningsskolan varken behöva eller böra vara stora;
12 barn i varje årsklass toi’de få anses lagom. Lärjungarna böra utgöras
av både gossar och flickor, och undervisningen bör i det hela vara sam-
undervisning, såsom den är i flertalet av vårt lands folkskolor.
övningsskolans lokaler böra så vitt möjligt ligga samlade och vara
skilda från seminariets. 1 fråga om undervisningsmedel bör den vara så
utrustad, som en god folkskola bör vara. Den bör följaktligen äga sin
egen undervisningsmateriel], skild från den för seminarieundervisningen
avsedda och förvarad i ett till övningsskolans lokaler hörande materiellrum.
Undantag bör göras endast för ett och annat dyrbarare och mindre ofta
behövligt föremål, som av sparsamhetsskäl måste bliva gemensam egendom
för seminariet och övningsskolan. Till denna senare bör ock höra ett
skolbibliotek, i vars skötsel seminarieeleverna få deltaga för att därigenom
Den praktiska lärarutbildningen. Övningsskolor.
39
lära sig, huru ett dylikt bibliotek bör skötas. För barnens undervisning
även i sådana ämnen som gymnastik, slöjd, trädgårdsskötsel och, vad
flickorna beträffar, husligt arbete bör vara väl sörjt. Vid ett manligt
seminarium får således icke saknas undervisning i vare sig handarbete eller
hushållsgöromål för övningsskolans flickor, liksom icke heller vid ett
lärarinneseminarium undervisning i manlig slöjd för övningsskolans
gossar.
Både manliga och kvinnliga lärare böra vara anställda vid övnings¬
skolan (stadgeförslaget § 86: ::). En samverkan av manliga och kvinnliga
lärarkrafter är från uppfostringssynpunkt i och för sig fördelaktig och är
särskilt på sin plats i en samskola. För seminarieeleverna bör det dess¬
utom vara nyttigt att få iakttaga både män och kvinnor i lärarverksamhet
och taga lärdom av såväl de enas som de andras tillvägagångssätt. De
barn i övningsskolan, som i regeln undervisas samtidigt av samma lärare,
bilda en avdelning, och varje avdelning bör äga sin avdelningsföreståndare
med uppgifter motsvarande en klassföreståndares. Seminariets adjunkter
och övningslärare må, i den mån sådant befinnes lämpligt, kunna erhålla
tjänstgöring även i övningsskolan, liksom å andra sidan övningsskollärarna
deltaga i ledningen av seminarieelevernas undervisningsövningar och i den
därmed sammanhängande metodiska undervisningen (stadgeförslaget § 93: •->).
Med avseende på övningsskolans organisation framställer sig särskilt
det spörsmålet, om övningsskolan fortfarande bör omfatta en fortsättnings-
skola eller icke.
Av vad kommittén i det föregående yttrat om fortsättningsskolan
framgår, att kommittén icke anser fortsättningsskolan framdeles lika själv¬
fallet som hittills böra tillhöra seminariernas övningsskolor. Seminariet
skall visserligen giva den allmänna lärarutbildning, som behöves för tjänst¬
göring i fortsättningsskolan liksom i folkskolan, men skall icke giva den
särskilda yrkeskännedom, som därutöver är behövlig i fråga om en fort-
Fortsätt-
ningsskolan
såsom be¬
ståndsdel av
övnings¬
skolan.
40
Organisationen.
sättningsskola, vars undervisningsplan skall präglas av samband med nå¬
gon viss närings- eller yrkesgren (sid. 14).
Denna skillnad mellan lärarutbildningen för fortsättningsskolan och
för den egentliga folkskolan bör emellertid icke göras större, än nödvän¬
digt är. Den nämnda yrkeskännedomen blir väl ett viktigt men dock jämförel¬
sevis mindre omfattande tillägg till den egentliga och huvudsakliga lärarutbild¬
ningen, vilken i seminariet förvärvas. Mången gång skall en under tidi¬
gare år vunnen erfarenhet som yrkesarbetare giva folkskolläraren vad han
behöver för att med framgång sköta även eu efter de nya synpunk¬
terna anlagd fortsättningsskola. Om således avståndet mellan fortsättnings-
skolans och den egentliga folkskolans krav på lärarutbildningen ingalunda
är stort och svåröverkomligt, så vore det så mycket mindre välbetänkt
att vid seminarieundervisningen draga upp skillnaden så skarpt, att fort¬
sättningsskolan för seminarieeleven komme att framstå som något avlägset
och främmande. Det är dock framför allt på folkskollärarens intresse
och förmåga, som fortsättningsskolans framtid blir beroende. Att hans in¬
tresse för fortsättningsskolan blir grundlagt och befäst redan under semi¬
narietiden, att läraren, då han lämnar seminariet, är bekant med fortsätt¬
ningsskolan, förstår dess grundtankar, dess organisation och arbetsmetoder,
är därför en fordran, som oeftergivligt måste ställas på den utbildning,
som seminariet skall giva.
Undervisning om fortsättningsskolan, förbunden med studiebesök i
fortsättningsskolor av olika slag, måste då ock höra till det fackliga ut¬
bildningsarbetet i seminariet. Men klart är, att en sådan undervisning
skall betydligt underlättas och elevernas kunskap om och intresse för fort¬
sättningsskolan i väsentlig mån ökas, om en avdelning av en sådan skola
är förlagd till själva seminariet och helt eller delvis omhänderhavd av
dess lärarkrafter. I sina anordningar för undervisningen inom de olika
grenarna av naturkunnigheten, i sina arbetssalar för trä- och metallslöjd
eller, i fråga om kvinnliga seminarier, sina lokaler för handarbete och
Den praktiska lärarutbildningen. Övningsskolor.
41
hushållso-öromål äjrer seminariet utmärkta förutsättningar för vissa arter
av fortsättningsskolor, och om undervisningstiden tänkes förlagd — väl
icke till de sena timmar på dagen, vilka nu ofta måste användas för fort-
sättningsskolan i städerna — men till en något tidigare och för skolarbe¬
tet gynnsammare del av eftermiddagen, skulle seminariets lokaler och
övriga hjälpmedel kunna stå till fortsättningsskolans förfogande, så att
endast jämförelsevis obetydliga kostnader för dennas räkning bleve er¬
forderliga.
Åven efter en sådan omgestaltning av fortsättningsskolan, som kom-
mitten för sin del vill förorda, är således en fortsättningsskola både
önsklig och möjlig såsom avdelning av seminariets övningsskola. Men
om det ock icke må anses uteslutet, att undervisningsövningar skulle
kunna förekomma också i denna avdelning, är det dock tydligt, att den
med avseende på elevernas praktiska utbildning huvudsakligen får be¬
tydelse som åskådnings- och studiematerial. Och även om seminari¬
erna i vissa avseenden erbjuda goda förutsättningar, kunna förhållan¬
dena i övrigt göra dess anordnande förenat med avsevärda svårigheter
eller olägenheter. Kommittén har därför i sitt förslag till serninariestadga
icke vågat beteckna fortsättningsskolan som en ovillkorlig beståndsdel av
övningsskolan, men väl som eu önskvärd, vilken bör förekomma, »där
förhållandena det medgiva» (stadgeförslaget § 70: l).
De bestämmelser, vilka kommittén föreslår i fråga om lärarna vid Övningssko-
• 11 „ ei Å lans förhål-
övnmgssKolan, äro i stadgeförslaget sammanförda med bestämmelserna ro- lande till
i . . , . seminariet.
rande seminariets Övriga lärare (stadgeförslaget kap. V och V1), och de
bestämmelser, som synts behövliga med avseende på övningsskolans an¬
ordning och skötsel, ha samlats i stadgeförslagets §§ 69—84. Av de före¬
slagna stadgandena framgår bland annat, att kommittén betraktar övnings¬
skolan varken som eu självständig läroanstalt, ej heller som ett underordnat
bihang till seminariet, utan på det sätt förenad med detta, att seminariet
6—0S2S15. Folkunderv.-kom. bet. I. Folkskolesem. Band 1.
42
Organisationen.
och dess övningsskola tillsamman utgöra en enda läroanstalt. Detta står i
överensstämmelse med de förhållanden, som den historiska utvecklingen
hos oss haft till resultat och som i språkbruket givit ordet seminarium
dels den inskränktare betydelsen av seminarieklasserna i motsats mot öv¬
ningsskolan, dels den vidsträcktare av ett helt, omfattande de förra med
den senare.
I enliirhet härmed har kommittén velat ställa övningsskolans lärare
på samma plan som seminariets övriga lärare och giva dem inflytande
vid handläggningen ej blott av frågor, som enbart angå övningsskolan,
utan ock av frågor, som tillhöra seminariet i inskränkt bemärkelse, och
i all synnerhet av sådana, som avse seminäiieelevens praktiska utbildning
och till följd därav nära beröra övningsskolans verksamhet (stadgeförslaget
§§ 119—133). I det hela har kommittén velat göra såväl övningsskolans
som seminariets angelägenheter till ett gemensamt intresse för läroanstal¬
tens alla lärare och till föremål för enhetlig ledning av rektor och kolle¬
gium samt seminariets överordnade myndigheter. Eu sådan övnings¬
skolans ställning är otvivelaktigt bäst ägnad att främja dess tvåfaldiga
ändamål. Den hävdar hennes egenskap att vara eu inom sig fullständig
läroanstalt, en folkskola, med sitt självständiga mål som sådan, och den
förebygger å andra sidan ett motsatsförhållande mellan seminariet och
övningsskolan, som skulle försvaga dennas betydelse som ett kraftigt
hjälpmedel i lärarutbildningens tjänst.
Tydligt är emellertid, såsom ock i det föregående berörts, att öv¬
ningsskolans dubbla uppgift av barnskola och lärarutbildningsanstalt inne¬
bär vanskligheter, som påkalla allvarlig uppmärksamhet. Det kan allt för
lätt inträffa, att övningsskolan så tages i anspråk för seminarieelevernas prak¬
tiska utbildning, att den blir en dålig skola för de barn, som äro anförtrodda
åt dess vård, och i någon mån måste alltid de senares fördel uppoffras för
de förras. Endast en oavlåtlig och insiktsfull omvårdnad kan under
sådana förhållanden göra övningsskolan till en verkligt god skola för dess
Deu praktiska lärarutbildningen. Övningsskolor.
43
egna lärjungar. Därvid böra alla seminariets lärare och ej mindre dess
elever känna sig medintresserade och medansvariga, om ock de svårigheter,
som äro att övervinna, i främsta rummet falla på övningsskolans egna
lärare samt pålägga rektor särskilda förpliktelser (stadgeförslaget §§ 92: i
och ?, 107: 5 och 42: 3). Ytterst sammanfaller seminariets intresse med
övningsskolans eget, ty endast i den mån övningsskolan utgör mönster
för en god skola, är den tillika tjänlig som studieföremål och övningsfält
vid seminarieelevernas praktiska utbildning.
Det bör till slut erinras därom, att frågan om övningsskolans dug¬
lighet för sina båda syften i väsentlig grad och i sista hand är eu eko¬
nomisk fråga. Om övningsskolan till följd av brist på tillräckliga lärar-
krafter eller tillräckligt lokalutrymme måste, såsom ännu flerstädes är
fallet, inskränkas till blott två avdelningar, måste ock anordningen av se¬
minarieelevernas praktiska utbildning i flera avseenden bliva otillfredsstäl¬
lande. Och om till följd av lärarlönernas beskaffenhet övningsskolan icke1
kan vid sig binda sådana lärarkrafter, som dess särskilda förhållanden
kräva, eller om den med avseende på undervisningsmedel och dylikt är svagt
utrustad, så skall icke blott dess värde för lärarutbildningen bliva obetyd¬
ligt, utan den skall såsom skola för sina egna lärjungar bliva sämre än
andra skolor under enahanda förhållanden. De betydelsefulla ändamål,
som övningsskolan har att fylla, och de vanskligheter, med vilka den har
att arbeta, göra det nödvändigt, att den i nämnda avseenden är väl lottad-
Vid ett och annat seminarium har det varit brukligt, att någon
ringa skolavgift uppburits för barnen i övningsskolan. Det visar sig näm-
igen, alt seminariernas övningsskolor, trots de svagheter deras tvåfaldiga
uppgift åsamkar dem, äro mycket eftersökta, så att även en mindre skol¬
avgift icke hindrar, att tilloppet av inträd essökande blir större än för sko¬
lornas behov är nödigt. Då nu de anslag av statsmedel, som seminarierna
erhållit till bestridande av sina utgifter, i allmänhet icke varit överflödigt
Övn ings-
skolan från
ekonomisk
synpunkt.
44
Organisationen.
stora, har inkomsten av skolavgifterna varit ett välkommet bidrag till
ekonomien, som särskilt gjort det möjligt att bättre, än eljest kunnat ske,
sörja för övningsskolans behov av undervisningsmateriell, böcker, arbets¬
verktyg, lekredskap och dylikt.
Trots den goda användning, som sålunda har gjorts och kan göras
av inflytande skolavgifter för barnen i övningsskolan, finner kommittén
sådana avgifter dock olämpliga. Det är nämligen enligt kommitténs mening
högst önskligt, att övningsskolan med avseende på sitt lärjungematerial så
litet som möjligt avviker från en vanlig folkskola, att den således icke
kommer att innehålla ett urval av barn från mera burgna hem utan står
öppen även för mindre bemedlades barn. Kommittén har därför i sitt
förslag till seminariestadga upptagit en uttrycklig bestämmelse därom, att
avgift ej må erläggas för barnen i seminariernas övningsskolor (stadgeför¬
slaget § 71).
4. Seminariekursens längd.
Ifrågasatt Eu förbättrad utbildning av folkskolans lärarkår är, i korthet ut-
jör langning °
av semina- tryckt, svftet med den reform av seminarierna, som skall genomföras. En
nekursen. J J
förbättrad utbildning av folkskollärarkåren innebär först och främst eu
höjning av dess allmänna bildning, och en höjning av denna förutsätter
åter såväl en ökning av det mått av kunskaper, som vid seminariet in¬
hämtas, som ock, så vitt möjligt är, en förbättring av kunskapens
beskaffenhet. Såväl det ena som det andra har enstämmigt framhållits
som önskemål för en seminariereform särskilt av dem, som stå frå¬
gan närmast, folkskollärarna själva, och i det senare avseendet har man
såsom medel till syftets vinnande yrkat på en rikligare användning av så¬
dana arbetsmetoder, som ställa seminarieeleverna mera självständiga och
självverksamma inför arbetsuppgifterna. Men nu är det ju så, att i all¬
mänhet taget en ökning av lärokursernas omfång och en förändring av
Seminariekursens längd.
45
studiesättet i sådan riktning, som här avsetts, icke äro möjliga utan en
ökning av läroanstaltens arbetstid; och då vid seminarierna eu ökning av
vare sig det dagliga eller det årliga arbetet icke gärna kan ifrågasättas,
tyckes det föreliggande reformkravet leda till fordran på eu förlängning
med ett eller annat år av den nu fyråriga seminariekursen.
Våra seminariers utvidgning från 4-åriga till 5-åriga har också
utgjort en av de programpunkter, som under de senare årens menings¬
utbyte om seminariereformen uppställts, och från fackmannahåll har vid
upprepade tillfällen en sådan åtgärd förordats. I de större kulturländerna
anser man sig i allmänhet icke kunna erhålla en tillfredsställande folkskol-
lärarbildning genom en omedelbart på folkskolan byggd kurs av endast
fyra år. Flerstädes ansluter sig seminariekursen till skolor av ungefär
våra realskolors art; annorstädes, såsom i Tyskland, inskjuter man mel¬
lan folkskolan och seminariet en s. k. preparandanstalt, som tillsammans
med seminariet bildar eu vanligen 6-årig lärokurs, varvid dessutom är att
märka, att den grundläggande folkskolekursen där i allmänhet med ett
eller annat skolår Överskjuter den hos oss i regeln förekommande.
Att seminariet bygger på folkskolan som grund är att anse som en
obetingad fördel, och här i Sverige äro vi av många skäl hänvisade till en
sådan anordning, åtminstone såsom den normalt förekommande. Härom
har kommittén redan uttalat sig. Att göra seminarierna till överbygg¬
nader på gymnasier eller på högre flickskolor och realskolor vore, såsom
kommittén framhållit, att väsentligt fördyra utbildningen och att från
folkskollärarbanan utestänga sönerna och döttrarna ur folkets djupa led,
varifrån vår folkskola hittills i allmänhet fått sina bästa lärarkrafter.
Icke heller hava våra högre folkskolor eller andra folkskolans överbygg-
nader ännu hunnit den utbredning, att genomgåendet av dem kan göras
till eu lagstadgad förutsättning för seminariekursen. Den enda skola, som
vi med säkerhet hava att räkna med såsom grundläggande för seminariet,
är således vår folkskola med dess i regeln sex skolår. Så mycket rimligare
4(5
Organisationen.
kunde det då synas, om vi här i Sverige, när det nu gäller en förbättring
av lärarutbildningen, förlängde seminariekursen om icke med två så åt¬
minstone med ett år.
Aven inom kommittén bär ifrågasatts möjligheten av seminariernas
utvidgning till 5-åriga. Det låter sig icke neka, att om saken ses en¬
bart från seminariearbetets synpunkt, en sådan utvidgning vore i flera
avseenden önsklig och behövlig. Den skulle nämligen göra det avsevärt
lättare att förverkliga de förutnämnda önskemålen om lärokursernas ut¬
sträckning och arbetssättets förändring, den skulle möjliggöra ett järnfö-
rörelsevis grundligt och lugnt arbete och giva eftersträvat utrymme även
åt förströelsen och vilan.
Skäl mot en Icke desto mindre föreslår kommittén, att seminariekursen fortfarande
förlängning ...
av semina- måtte bliva fyrårig. De skäl, som härvid varit för kommittén bestäm-
riekursen.
mande, äro följande.
I allmänhet måste man känna sig betänksam mot förlängningen av
utbildningstiden för en tjänst eller ett yrke. Vi ha i vårt land, då det
gällt teoretisk utbildning, ej sällan låtit studietiden växa och växa, till
dess vi funnit den för lång och måst börja det svåra försöket att för¬
korta den. Gärningen ute i livet behöver ej blott teoretisk förberedelse
utan ock sin insats av ungdomlig kraft och ungdomlig hänförelse, och det
är denna insats, som lider minskning, i samma mån förberedelsetiden ökas.
Nu är det visserligen sannolikt, att seminariekursens förlängning icke
skulle komma att förbindas med en lagstadgad höjning av normalåldern för
utträdet ur seminariet utan med en sänkning av den nu stadgade lägsta in-
trädesåldern. I ett stort antal fall skulle den dock säkerligen förorsaka ett
senare utträde i det praktiska arbetet. Av eleverna i första klassen hava
under 5-års-perioden 1901—1905 77,72 procent befunnit sig i en ålder över
den lägsta lagliga, och många, särskilt bland manliga inträdessökande,
skulle av ekonomiska skäl även framgent bliva hindrade att vid tidi-
Seminariekursens längd.
47
gare ålder börja sin studiekurs. Dessutom är det allt annat än önsk¬
värt, att de unga tvingas att för tidigt bestämma sig för en livsuppgift
av den art som folkskollärarens; ju tidigare avgörandet måste ske, desto
mindre är nämligen utsikten, att de värdefullare bevekelsegrunderna
därvid skola kunna göra sig gällande. Den nuvarande lägsta inträdes*
åldern — den inträdessökande skall vid början av det kalenderår, då in¬
träde sökes, hava uppnått en ålder icke understigande 16 år — kan icke
anses för hög. Kommittén har ock beslutit föreslå dess bibehållande i fråga
om manliga elever och dess höjning med ett år för de kvinnliga. Visser¬
ligen skulle kunna invändas, att en mellantid mellan utträdet ur barndoms-
och ungdomsskolan och inträdet i seminariet medför ett skadligt avbrott i
det bokliga studiearbetet, och exempel från andra länders seminarieväsen
skulle kunna anföras, som visa, att man mångenstädes synes hava sökt
förebygga ett sådant avbrott. Men kommittén anser det ingalunda oför¬
månligt utan snarare lyckligt, om utbildningen för lärarkallet icke in¬
nebär en oavbruten skolgång, från vilken eleven slutligen kommer ut,
främmande för det praktiska livet utanför skolans väggar. Någon mellan¬
tid, upptagen av kroppsarbete eller annan praktisk verksamhet, tillför den
blivande folkskolläraren och folkskollärarinnan erfarenheter, högeligen värde-
fulla för deras framtida verksamhet.
Till sådana skäl som de nu nämnda kommer slutligen, såsom det
icke minst viktiga, det ekonomiska. Kostnaderna för staten skulle genom
seminariernas utvidgning till femåriga naturligt nog stegras av många
orsaker: behovet av flera lärarkrafter, av nya eller utvidgade lokaler, av
större årliga anslag till materiell, till bränsle och lyse, av rikligare stipen-
dieunderstöd o. s. v., och kommittén håller före, att de betydande kost¬
nader, som utvidgandet komine att kräva, skulle kunna användas på ett
för seminariernas förbättring verksammare sätt. Men i ej mindre mån har
man att tänka på kostnaderna för seminarieeleverna. Det måste ju alltid
tillses, att deras ekonomiska uppoffringar för utbildningen stå i riktigt för-
48
Organisationen.
hållande till den inkomst, som sedan är att påräkna, men det torde med
skäl kunna ifrågasättas, om folkskollärarlönerna, även efter senast genom¬
förda löneförbättring, äro sådana, att en ökning av utbildningskostnaderna
med 25 % rimligen kan ifrågasättas. Skulle studietiden förlängas, finge
förhöjningen av det i form av stipendier utgående statsunderstödet göras
ganska betydande, eller ock hade man i hög grad försvårat tillträdet till
lärarbanan för de i ekonomiskt avseende mindre lyckligt lottade, för vilka
seminariekursen redan nu för med sig stora ekonomiska svårigheter och myc¬
ken försakelse (jfr sid. 303 tf.). Då det vidare icke lär kunna förhindras, att vid
de olika levnadsbanornas inbördes tävlan om de bättre begåvningarna den
ekonomiska fördelen spelar en roll, ligger häri ett ytterligare och vägande
skäl mot en åtgärd, som i väsentligare grad skulle innebära en ekonomisk
försämring av folkskollärarens ställning. Centralstyrelsen för Sveriges all¬
männa folkskollärarförening yttrar härom i sin i januari 1906 avgivna under¬
dåniga petition om förbättrad lärarutbildning: »Folkskolans lärare hava,
som bekant, ännu så liten avlöning, att en person med vanlig begåvning
har i ekonomiskt avseende en vida ljusare framtid på nära nog vilken
annan levnadsbana som helst. Skulle nu utbildningen fördyras med ytter¬
ligare ett års seminarievistelse, ligger den faran nära, att de mera begå¬
vade skulle helt och hållet vända folkskolan ryggen, och denna skulle få
nöja sig med mer eller mindre undermåligt folk. I så fall bleve värdet
av en seminariereform alldeles imaginärt.»
Visserligen kan man vänta, att de redan nu befintliga s. k. pre-
parandkurserna skola komma att allt framgent draga till sig en del av den
inträdessökande ungdomen, och de kostnader, som genomgåendet av en
dylik kurs medför, böra icke lämnas ur räkningen. Emellertid torde dessa
kostnader för varje elev, även om preparandkurserna, såsom antagligt är,
förlängas från nuvarande 6—8 veckor till 3—4 månader, icke komma att
gå upp till seminarieelevens utgifter för ett helt läsår. Kommittén har
för övrigt vid uppställandet av inträdesfordringar till seminariet sökt att
Inträdesfordringar.
49
göra dylika preparandkurser onödiga genom att så vitt möjligt grunda
nämnda fordringar på de kunskaper, som kunna vinnas genom självstudier
eller inhämtas i folkskolan och dess överbyggnader. Skulle i framtiden
behovet av preparandkurser befinnas oavvisligt, torde även tiden vara kom¬
men för dessa kursers ersättande med ett ytterligare seminarieår.
Av nu nämnda grunder har kommittén beslutit att hemställa, att
seminariekursen fortfarande måtte bliva fyrårig. Man må, anser
kommittén, åtminstone hava försökt vad göras kan för att förbättra
kursen utan dess förlängande och låta framtida erfarenhet avgöra, om en
förlängning detta oaktat blir nödvändig. Med fortgående utveckling av
folkskolan och dess överbyggnader skola de skäl, som nu synas påkalla en
femårig seminariekurs, helt visst bliva allt mindre vägande.
Men om således seminariekursen bibehålies fyrårig, vilka möj¬
ligheter givas då för åstadkommande av den utbildningens förbättring,
för vars skull en seminariereform blivit så ivrigt påyrkad? — Naturligt¬
vis skall bibehållandet av den fyråriga kursen nödga till en väsentlig be¬
gränsning av de anspråk eller förhoppningar, man måhända på åtskilliga håll
hyst. Men både bland seminarielärare och folkskollärare råder en ganska
enhällig mening därom, att, om ock enligt fleras åsikt en förlängd utbild¬
ningstid är ett önskemål, en väsentlig förbättring av seminariernas arbets¬
resultat kan vinnas redan inom ramen av den nuvarande utbildningstiden.
Bland åtgärder, som man härvid pekat på, står i första rummet en
höjning av kunskapsfordringarna för inträde i seminariets första klass. 5
5. Inträdesfordringar.
Inträdesfordringarnas höjning har länge och med stor samstämmig- Kunskaps-
het påyrkats. Man har framhållit, hurusom kunskapsfordringarna för in- 11 a för in¬
tagning i första seminarieklassen sedan så långt tillbaka som år 1865, ja
7—082815. Folkunderv.-knm. bet. 1. Folkskoleseni. Band 1.
50
Organisationen.
man kunde nästan säga sedan tiden för seminariernas tillkomst, blivit en¬
dast obetydligt höjda, under det att folkskolan sedan dess gått ansenligt
framåt. Och man har erinrat om det ännu märkligare förhållandet, att
seminariets lärokurser enligt ännu gällande undervisningsplan i huvudsak
hela första klassen igenom och i somliga ämnen till och med än längre
med avseende på sitt innehåll helt enkelt äro folkskolekurser, vilka således,
låt vara med någon utvidgning, i seminariet ånyo genomgås. Här är tyd¬
ligen möjlighet given till en betydande tidsvinst. Det är uppenbart, att
sådana inträdesfordringar böra kunna ställas och upprätthållas,
att nuvarande kursen i första seminarieklassen göres obehövlig
och utrymme för en kursernas utsträckning beredes, i lika mått
som om man med bibehållande av nuvarande kurser i de fyra
seminarieklasser na till dessa klasser fogade en femte.
De faktiska inträdesfordringarna bliva väl för närvarar\fle oftast högre
än de av stadgan formulerade, om icke för godkännande så för intagning,
beroende därpå, att, vid den starka tillströmning till seminarierna, som
nu är rådande, i allmänhet ej alla godkända kunna mottagas; särskilt
gäller detta de kvinnliga seminarierna, vilkas inträdessökande till stor del
utgöras av lärjungar från småskoleseminarier och högre flickskolor. De av
nuvarande stadga föreskrivna inträdesfordringarna uppgå i några ämnen
icke ens till inhämtad folkskolekurs. Att man i varje ämne bör kunna
fordra folkskolans kurs grundligt och fullt ut inhämtad, bör vara klart.
Men då folkskolekursen är avslutad vid en medelålder hos lärjungen av
ungefär 13 år och den som söker inträde vid seminarium måste under
löpande året hava uppnått eller uppnå en ålder av minst 17 år, är det
tydligt, att tid icke saknas för den inträdessökande att inhämta kunskaper
och färdigheter även utöver dem, som folkskolan har att bibringa.
Nu är det sant, att för dem, som måste tillbringa de år, som ligga
mellan slutad skolgång i folkskolan och inträdet i seminariet, med förvärvs¬
arbete, i många fall tungt kroppsarbete, det kan vara förenat med svårig-
Inträdesfordringar.
Öl
het redan att fylla anspråket på återupplivade folkskolekunskaper, och
såväl de i de flesta serainariestäder förekommande privata förberedelse¬
kurserna som mängden av underkända vid inträdesprövningarna visa, att
så verkligen är förhållandet. Men erfarenheten visar ock, att ett ganska
stort antal inträdessökande, även bland dem som icke haft tillfälle att
erhålla annan skolundervisning än folkskolans, utan synnerlig svårighet
skulle hava kunnat fullgöra även betydligt större fordringar, om sådana
varit satta. Och det kan väl knappast anses oberättigat, om man av den,
som har för avsikt att bliva folkskollärare, kräver, att han skall äga både
lust och förmåga att under den långa mellantiden mellan avslutad folk¬
skola och påbörjad seminariekurs icke blott underhålla utan ock öka de
kunskaper och färdigheter, han i folkskolan fått förvärva. Ett sådant an¬
språk utgör endast ett frånskiljande på förhand av dem, som måste anses
sakna behövliga förutsättningar för folkskollärarkallet.
Men detta samma anspråk innehåller ock den begränsning, som måste
iakttagas vid höjandet av fordringarna för inträde. I det föregående äro
anförda de skäl, som för närvarande bestämt avvisa tanken på att härvid,
såsom regel, lägga någon annan skolkurs till grund än folkskolekursen.
Men om kommittén härutinnan har rätt, måste inträdesfordringarna så be¬
stämmas, att det för personer, som ej åtnjutit annan skolundervisning än
den i folkskolan erhållna, icke blir en omöjlighet att uppfylla dem. Med
andra ord: man bör, då det gäller fordringar på kunskaper utöver
folkskolekursen, väsentligen begränsa sig till sådant, som kan in¬
hämtas genom självstudier. Härav följer ock, att man bör undvika
sådant, som vederbörande icke förmår på egen hand inhämta annat än på
ett mindre tillfredsställande sätt. Så bör man exempelvis icke ställa upp
fordringar på insikter i fysik eller kemi, som i allmänhet icke skulle kunna
vinnas annat än genom inpräglandet av framställningen i någon lärobok
och därför bleve av alltför litet värde. Däremot bör man ha rätt att vid
uppställandet av inträdesfordringarna räkna med en viss studiebegåvning hos
52
Organisationen.
Inträdcs-
åldern.
den inträdessökande, och man torde måhända även kunna förutsätta, att
mången sådan är i tillfälle att hos hemortens folkskollärare erhålla hjälp
i sitt arbete eller att begagna sig av undervisningen i någon folkskolas
högre avdelning eller annan fortsättningskurs.
Med ledning av dessa synpunkter har kommittén uppgjort förslag
till nya inträdesfordringar i de olika kunskaps- och övningsämnena (stadge¬
förslaget § 31). I vissa ämnen, såsom t. ex. historia och geografi, sträcka
sig dessa fordringar rätt långt, ungefär till jämnhöjd med fordringarna för
inträde på gymnasiet, under det att de i andra, exempelvis matematik och
naturkunnighet, stanna vid kravet på säker insikt och god färdighet i de
stycken, som höra till kursen för en väl utvecklad folkskola.
Kommittén har ock sökt att genom förslag till nya bestämmelser
för inträdesprövningen (stadgeförslaget § 32) få till stånd en grundligare
prövning och ett säkrare bedömande icke blott av den inträdessökandes
kunskaper och färdigheter utan i någon mån även av hans allmänna
mogenhet och begåvning.
Gällande stadga föreskriver, att den, som söker inträde i semina¬
rium, skall vid början av det kalenderår, då inträde sökes, hava uppnått
en ålder icke understigande 16 och icke överstigande 26 år.
En höjning av kunskapsfordringarna för inträde i seminariet fram¬
kallar nu den frågan, om icke därmed ock bör följa en höjning av den
lägsta inträ desåldern. Det har dock aldrig, då inträdesfordringarnas höj-
nirm föreslagits, ifrågasatts, att man för sådan orsaks skull borde fram-
Hytta åldern för inträde, och kommittén anser ingalunda, att de av kom¬
mittén föreslagna kunskapsfordringarna påkalla eu sådan åtgärd. En för¬
längning av mellantiden mellan den avslutade folkskolan och prövningen
för inträde i seminariet skulle måhända i många fall snarare försvåra än
underlätta den inträdessökandes arbete. Av andra grunder föreslår kom¬
mittén emellertid, såsom i det föregående nämnts, att lägsta inträdes-
Inträdesfordringar. 5o
åldern för de kvinnliga seminarieeleverna måtte höjas med ett år
(stadgeförslaget § 28).
Skälet härför har förnämligast varit hänsynen till de kvinnliga semi-
narieelevernas kroppsliga utveckling och därav följande förmåga att ut¬
härda ansträngningen av seminariearbetet. De yngre eleverna vid lärarinne¬
seminarierna befinna sig ännu i en för kvinnan ömtålig ålder, och erfaren¬
heten visar dess värre, att många av dem icke äga den styrka, som för arbetet
behöves. En höjning av inträdesåldern med ett år skulle tillförsäkra de kvinn¬
liga seminarierna en arbetskraftigare lärjungeskara och minska antalet av dem,
som gå ut från seminariet med till följd av överansträngning skadad hälsa.
Visserligen ger statistiken vid handen (Band 3 sid. 407), att an¬
talet kvinnliga seminarieclever tillhörande lägsta lagliga åldersklassen min¬
skats under de senaste tio åren och i första seminarieklassen under de
fem åren 1901—1905 utgjort endast omkring 17 procent av elevantalet.
Men statistiken visar ock (Band 3 sid. 355), att i fråga om de inträdes-
sökande vid de kvinnliga seminarierna ett högt procenttal alltjämt till¬
hör yngsta åldersgruppen och att således fortfarande ett mycket stort antal
flickor söka inträde vid seminariet i en ålder av 16 till 17 år. Då det nu
knappast är önskligt, att de där vinna inträde, synes det heller icke vara
lämpligt att locka dem till att försöka vinna det. Bättre då att genom be¬
stämd föreskrift avhålla dem och föranleda dem att på nyttigare sätt använda
det år, de i de flesta fall även nu få gå och vänta, innan de börja sin semi-
nariekurs. Kan det bestämda uppskovet hänvisa dem till att ägna sig åt
hushållsbestyr i hemmet eller åt försök med lärarinneverksamhet eller åt
andra praktiska göromål, så må det anses som vunnen fördel. Många av de
ifrågavarande unga flickorna hava nyss kommit ur den högre flickskolan;
erhölle de så omedelbart inträde vid seminariet, skulle de, när de förklarades
mogna för folkskollärarinnans viktiga uppgift, hava utan avbrott tillbragt
sin föregående ungdomstid på skolbänken. Tydligen är det dock önskvärt,
att de innan dess prövat något mer av livet.
54
Organisationen.
Mot höjningen av inträdesåldern för kvinnliga elever skulle kunna
invändas, att dem därigenom skedde orätt i jämförelse med de manliga
eleverna, vilka ett år tidigare skulle vinna möjlighet att erhålla tjänst
vid folkskola. På denna invändning kan svaras med hänvisning till värn¬
plikten, vars fullgörande för den manlige läraren medför en i ekonomiskt
avseende vida kännbarare fördröjning.
Däremot kunde det väl tänkas, att en höjning även av de man¬
liga elevernas inträdesålder vore önskvärd, ej för likformighetens skull
utan i och för sig. Väl kan man icke påstå, att de i åldern 16—17 år
inträdande manliga eleverna skulle sakna de för arbetet behövliga kraf¬
terna, men man kan i stället erinra därom, att, såsom allmän erfaren¬
het visar och omfattande undersökningar bekräftat, i denna ålder, 16 17
år, kvinnan har ett icke obetydligt försprång framför mannen i utveck¬
lingen samt i rent personligt avseende hunnit en ståndpunkt, som denne i
regeln når först ett eller annat år senare. Det kunde således tyckas, som
vore från denna synpunkt en höjning av inträdesåldern mera på sin plats
i fråga om seminariernas manliga än i fråga om deras kvinnliga lärjungar.
Emellertid finnas åtskilliga skäl för bibehållandet vad manliga inträdes-
sökande beträffar av nuvarande bestämmelser, och särskilt kommer därvid
värnplikten i betraktande; ined nu stadgad inträdesålder kan seminarie-
utbildningen vara avslutad vid värnpliktsålderns början, och ehuru tiden
för fullgörandet av första värnpliktsövningen nu framflyttats ett år, skulle
eu framflyttning av lägsta åldern för inträde i seminariet givetvis medföra en
stegring av de stora svårigheter, som vållas arbetet vid de manliga semi¬
narierna därav, att för ett stort antal av deras elever värnpliktstiden in¬
faller under seminarietiden (jfr kap. XII).
Den övre gränsen för inträdesåldern har kommittén icke funnit skäl
att ändra, vare sig i fråga om manliga eller i fråga om kvinnliga inträdes-
sökande. Däremot har kommittén ansett den mogenhet, som det fortgående
seminariearbetet kräver, göra det önskligt, att för inträde i högre klass än
Inträdesfordringar.
55
den första stadgas en något högre minimiålder än den för inträdet i denna
klass bestämda. En höjning med ett år för varje klass skulle dock med¬
föra en oskäligt hög minimiålder för dem, som söka inträde i tredje och
fjärde klasserna. Kommittén har därför stannat vid att föreslå en höjning
av den för inträde i första klassen stadgade lägsta åldern med ett
år vid inträde i någon annan klass än den första (stadgeförslaget § 28).
Enligt gällande seminariestadga skall den, som önskar vinna inträde
vid seminarium, genom vederbörande pastorsämbetes intyg styrka, att han
»begått Herrens nattvard».
Detta stadgande, som går tillbaka till 1862 års reglemente, har icke
utan skäl betecknats såsom mindre lämpligt och varit föremål för över¬
läggning även inom riksdagen. Redan år 1886, strax efter nuvarande semi-
nariestadgas utfärdande, gjordes i riksdagens andra kammare yrkande om
dess borttagande, ett yrkande som denna gång dock icke vann kammarens
bifall.1) Och nu nyligen, nämligen vid 1910 års riksdag, har samma
yrkande framställts i en inom Andra kammaren väckt motion. Det till¬
fälliga utskott, till vilket denna motion hänvisades, ägnade frågan eu om¬
sorgsfull utredning, som här till sina viktigaste delar må anföras.
Utskottet fann sig vid behandlingen av motionen ha att utgå från
regeringsformens bestämmelse i dess 28:e paragraf, att till sådan tjänst,
varmed är förenat åliggande att meddela undervisning i kristendom eller
teologisk vetenskap, endast den må utnämnas, »som bekänner den rena
evangeliska läran». Denna föreskrift måste enligt utskottets åsikt gälla
även lärartjänst vid folkskolorna, då till sådan tjänst i regeln hörde skyl¬
dighet att meddela kristendoinsundervisning. Då nu seminarierna under
nuvarande av lärarbrist utmärkta förhållanden borde förbehållas endast åt
sådana elever, vilka sedermera vore behöriga till befattning som folkskol¬
lärare, vore det av praktiska skäl nödvändigt, att den fordran i fråga om
Nattvards-
begående
såsom vill¬
kor för in¬
träde i semi¬
narium.
*) Band 3 sid. 130.
56
Organisationen.
religiös bekännelse, som enligt regeringsformen gällde för behörighet till
läraranställning, tinge gälla redan vid elevernas intagning i seminariet.
Från sådan utgångspunkt hade utskottet haft att pröva, huruvida
den ifrågavarande bestämmelsen kunde och borde upphävas. Att hinder
härför ej mötte i den anförda föreskriften i regeringsformen, bestyrktes
av det förhållandet, att en dylik fordran icke vore uppställd för behörig¬
het till lärarbefattning i kristendom vid de allmänna läroverken, för vilken
behörighet såsom särskilt villkor upptagits regeringsformens bokstavliga
föreskrift, att den sökande skall bekänna sig till den rena evangeliska lä¬
ran, utan att något därvid angivits rörande det sätt, varpå detta skulle
styrkas. Utskottet fann ock starka skäl tala för bestämmelsens upphävande,
huvudsakligen samma skäl, som redan anförts under frågans behandling
vid 1886 års riksdag. »Att den inträdessökande begått nattvarden, vare
sig detta skett för längre eller kortare tid sedan, utgör», säger utskottet,
»icke någon garanti för hans religiösa sinnelag ens vid intagandet i semi¬
nariet, än mindre för hans sinnelag, när han flera år senare efter slutad
kurs kommit i tjänstgöring. Underlåtenhet att begå nattvarden å andra
sidan kan bero av samvetsbetänkligheter, som ej sällan röja sig just hos
religiöst djupt kännande personer, vilkas utestängande ur religionsunder¬
visningens egen synpunkt måste vara en förlust. Den nuvarande före¬
skriften kan slutligen leda till att personer, som vilja genomgå seminariet,
av denna orsak begå nattvarden — alltså ett hyckleri, som i och för sig
är ytterst olyckligt och som blir det i än högre grad, då det framkallas
av en föreskrift, som avser att trygga de religiösa intressena i skolan.»
Bland seminariestadgans villkor för inträde i seminarierna hade det
ifrågavarande emellertid hittills varit det enda, som haft avseende på den
religiösa bekännelsen; detta villkor hade betraktats som en garanti för re¬
geringsformens uppfyllande i fråga om själva lärarbefattningarna, och någon
motsvarande fordran funnes icke i folkskolestadgan. Den överklagade be-
stämmelsen i seminariestadgan kunde således enligt utskottets förut an-
Inträdesfordringar.
57
givna uppfattning icke borttagas, utan att någon annan bestämmelse i
stället infördes, som tillgodosåge regeringsformens fordran i fråga om lä¬
rare i kristendomskunskap. Närmast låge då att i seminariestadgan, lik¬
som förut skett i läroverksstadgan, upptaga regeringsformens eget uttryck.
Men utskottet ansåge det lämpligare att bringa nämnda uttryck till när¬
mare överensstämmelse med vår tids språkbruk och att alltså uppsöka en
formulering, som i nutida lagspråk motsvarade regeringsformens ordalag.
»Bekänna den rena evangeliska läran» borde enligt utskottets mening
kunna utbytas mot uttrycket vara »medlem av svenska kyrkan». Visser¬
ligen vore detta uttryck ganska vidsträckt och koinme att lagligen inbe¬
gripa även personer, som mer eller mindre skilt sig från kyrkans åskåd¬
ning men ej formligen utträtt ur kyrkan. En inskränkning inom ramen
av svenska kyrkans medlemmar ville utskottet dock icke föreslå, redan av
det skäl att en tillfredsställande begränsning av en dylik inskränkning icke
syntes möjlig att utfinna. De garantier för den rena evangeliska lärans
ställning i seminarier och folkskolor, som grundlagen gjorde nödvändiga,
låge framför allt i statens makt över själva undervisningen i kristendom
inom dessa läroanstalter, och denna undervisning medförde för var och eu,
som sökte inträde i ett seminarium, förpliktelsen att göra upp med sitt
eget samvete, huruvida han kunde och ville först i seminariet mottaga och
sedan såsom lärare själv meddela sådan undervisning.
Utskottets hemställan gick i överensstämmelse härmed ut därpå, att
sådan ändring borde vidtagas i gällande bestämmelser, att för inträde i
folkskoleseminariuin ej vidare måtte erfordras att hava begått Herrens natt¬
vard, men att i stället måtte införas såsom villkor för inträde, att veder¬
börande vore medlem av svenska kyrkan.
De åsikter, som utskottet uttalat och som här till det väsentliga
återgivits, delades emellertid ej fullständigt av utskottets alla ledamöter.
Ett icke obetydligt mindretal hemställde om åtgärders vidtagande för sådan
ändring av det ifrågavarande stadgandet, att orden »begått Herrens natt-
8—082815 Folkunder v.-kom. bet. 1. Folkskolesem. Band l.
58
Organisationen.
vård» måtte utbytas mot en bestämmelse, som innebure, att sökanden borde vara
döpt medlem av svenska kyrkan och efter där åtnjuten konfirmationsundervis¬
ning hava behörigen förklarats berättigad till konfirmation och nattvardsgång.
Andra kammaren biföll utskottets hemställan med 111 röster mot 92,
som avgåvos för reservationen. Första kammaren däremot anslöt sig till re¬
servanterna. Då andra kammaren vid ärendets förnyade behandling vidhöll
sitt beslut, kom frågan emellertid icke att föranleda något riksdagens uttalande.
Kommittén delar i huvudsak den uppfattning angående det olämp¬
liga i föreliggande nu gällande stadgebestämmelse, som uttalats såväl av
flertalet som av reservanterna i nyssnämnda utskott vid 1910 års riksdag.
Då uttrycket att vara »medlem av svenska kyrkan», enligt vad utrett
blivit, icke kan anses betyda mera än att vara kyrkskriven i svensk för¬
samling och då det av utskottets minoritet framställda förslaget, vilket i
båda kamrarna av målsmän för kyrkan betecknades såsom en antaglig lös¬
ning, är ägnat att häva det samvetstvång, vars borttagande enligt kommit¬
téns åsikt är det väsentliga i den föreliggande frågan, har kommittén för
sin del anslutit sig till detta förslag. Kommittén föreslår således, att vill¬
koret, att den sökande begått Herrens nattvard, utbytes mot villkoret, att
den sökande skall vara döpt medlem av svenska kyrkan och efter där
åtnjuten konfirmationsundervisning behörigen förklarats berätti¬
gad till konfirmation och nattvardsgång (stadgeförslaget § 28).
Övriga Övriga bestämmelser för inträde hava av kommittén bibehållits vid
inträaes-
fordringar. sin nuvarande lydelse, eller ock äro de föreslagna förändringarna av mindre
väsentlig natur. Vad särskilt beträffar den fordran, som bör ställas på
den inträdessökandes kroppsbeskaffenhet och hälsotillstånd, har bestämmel¬
sen därom i kommitténs stadgeförslag (§ 30) blivit närmare utförd, var¬
jämte ändring föreslagits med avseende på det sätt, varpå i varje särskilt
fall bör avgöras, huruvida ifrågavarande fordran kan anses vara uppfylld
eller icke (se vidare sid. 287 ff.).
Seminariet och realskolan.
59
Till frågan om inträdesfordringarna sluter sig det viktiga spörs¬
målet om seminariets ställning till realskolan, varom kommittén nu går
att säga sin mening. Det gäller den ifrågasatta rätten för dem, som av¬
lagt realskolexamen, att utan prövning vinna inträde i någon klass av
folkskoleseminariet.
6. Seminariet och realskolan.
Under diskussionen om seminariernas ombildning har då och då den ifrågasatt
rätt för dem
tanken framkastats, att de framtida folkskoleseminanerna borde byggas icke som avlagt
. realskolexa-
på folkskolan utan på realskolan, således organisatoriskt likställas med men att utan
r . .. prövning
gymnasierna. Denna tanke, som kommittén längre fram skall upptaga till vinna in-
träde vid se-
undersökning, har hittills icke givit anledning till något vidare meningsutbyte, minarium.
Så mycket mera har sådant framkallats av förslaget om rätt för dem, som
avlagt realskolexamen, till inträde utan prövning i seminariet. Yrkanden
härom hava framkommit även från officiellt håll.
Den senaste läroverkskommittén föreslog i sitt år 1902 avgivna be¬
tänkande, att avlagd realskolexamen skulle — naturligtvis under förut¬
sättning att stadgade villkor i övrigt vore uppfyllda berättiga till in¬
träde i folkskoleseminariernas tredje klass, ett förslag som är förklarligt
såsom framgånget ur en jämförelse mellan realskolans kurser och de två
lägsta seminarieklassernas kurser efter dessas hittillsvarande författnings-
enliga lydelse, men mindre väl passar samman med seminarieundervisning-
ens faktiska ståndpunkt. Också blev det från seminariernas sida enstäm¬
migt avstyrkt. Överstyrelsen för rikets allmänna läroverk hemställde i
skrivelse till Kungl. Maj:t år 1906, att den, som avlagt realskolexamen, skulle
äga rätt till inträde i folkskoleseminariernas andra klass, över vilket förslag
domkapitlen och seininariekollegierna avgivit infordrade yttranden. Unge¬
fär hälften av antalet kollegier och rektorer har uttalat sig avstyrkande,
likaså en del av domkapitlen; i allmänhet finner man förslagets genom¬
förande vara av osäkert värde för seminarierna och tillstyrker bifall en-
60
Organisationen.
dast under förutsättning, att bestämmelser givas, som kunna tänkas skydda
andra inträdessökandes rätt. Saken har berörts även av centralstyrelsen
för Sveriges allmänna folkskollärarförening i dess förutnämnda petition
till Konungen, och tanken på den ifrågasatta rätten för realskolornas lär¬
jungar har av centralstyrelsen bestämt avvisats.
I denna sak är nu först och främst att märka, att rätt till in¬
träde utan prövning vare sig i tredje eller andra seminarieklassen så till
vida skulle bliva utan större betydelse, som allt framgent endast ett jäm¬
förelsevis ringa antal platser lärer kunna komma att stå nytillkommande
elever till buds. Den ifrågavarande rätten skulle därför komma att få
praktisk användning och betydelse huvudsakligen för inträde i första semi¬
narieklassen, och frågan blir således, om den med avseende på denna klass
bör beviljas. Det kunde väl synas, som om, när dylik rätt ansetts befo¬
gad och varit föreslagen i fråga om tredje och andra klasserna, den åt¬
minstone borde kunna beviljas i fråga om den första. Men motståndet
mot de framkomna förslagen har mindre gällt deras syftning på den eller
den seminarieklassen än i allmänhet taget rätten för den, som avlagt real-
skolexamen, att komma in i seminariet utan inträdesprövning. Och även
kommittén har vid sin prövning av frågan kommit till den uppfattningen,
att sådan rätt icke bör förekomma ens i fråga om första seminarieklassen,
följaktligen icke heller i fråga om någon av de andra.
Kommittén har ingalunda velat säga, att de kunskaper, som realskol-
exainen vitsordar, skulle vara otillräckliga för inträde i seminariets första
klass. De äro i det hela icke obetydligt större än dem kommittén ansett
böra fordras för inträde i denna klass och kunde måhända i allmänhet
försvara den rätt till inträde i andra klassen, som läroverksöverstyrelsen
föreslagit, om ock framgent, med förändrad undervisningsplan och förbätt¬
rad undervisning vid seminarierna, det alltid skall bliva mindre lätt än hit¬
tills att ersätta en felande del av den utbildning, som vid seminarierna vinnes.
Icke heller förbiser kommittén den i detta sammanhang ofta påpekade lärap-
Seminariet och realskolan.
Öl
ligheten i vissa hänseenden av att de offentliga läroanstalterna ställas i
organiskt samband med varandra, så att den ena bygger på den andra,
ej heller den likaledes framhållna fördelen för seminarierna och folk¬
skolorna därav, att tillflöde beredes till seminarierna även av lärjungar
från de allmänna läroverken. Men kommittén har funnit de skäl, som tala
emot den ifrågasatta förmånsrätten, vara av en vida övervägande betydelse.
Till att börja med: hur skulle denna rätt, om den beviljades, komma
att te sig i tillämpningen? — På grund av erfarenhet från en lång följd
av år torde man vid undersökningen härav böra räkna med det förhållan¬
det, att antalet av sådana inträdessökande, som icke äga betyg om avlagd
realskolexamen men vid anställd prövning visat sig äga de för intagning i
seminariets första klass stadgade förutsättningarna, ofta skulle komma att
vara så stort, att summan därav och av antalet med realskolexamensbetyg
försedda inträdessökande bleve större än det antal, som kunde i klassen
mottagas. Fråga måste då uppstå om företrädesrätt för det ena eller andra
slaget av inträdessökande. Denna fråga skulle kunna tänkas avgjord på
något av följande sätt.
Antingen skulle företrädet utan vidare lämnas åt realskolelärjungarna,
så att först sedan alla sådana mottagits, återstående platser i klassen till¬
delades dem av de vid inträdesprövningen godkända, som bland sina kam¬
rater koinme i första rummet. Detta skulle givetvis uppfattas som en
hård orättvisa mot de inträdessökande, vilka icke avlagt realskolexamen, och
skulle icke förhindra, att icke även en svagt begåvad och svagt vitsordad
realskolelärj unge komme att undantränga en medsökande av den andra
gruppen, hur skicklig och för lärarkallet väl utrustad den senare ock vore.
Eller man skulle giva de vid inträdesprövningen godkända företräde
och därefter låta de med examensbetvg från realskola försedda fylla till-
äventyrs lediga platser i ordning efter deras betygsförtjänster — en an¬
ordning, som uppenbarligen blott vände om det förutnämnda missförhål-
62
Organisationen.
landet till ett motsatt, där den icke, såsom med nuvarande tillopp av in¬
trädessökande oftast skulle bli fallet, gjorde den åt realskolornas lärjungar
beviljade förmånen helt om intet.
Eller man skulle från början anslå ett visst antal platser åt den ena
gruppen av inträdessökande och ett visst antal åt den andra, exempelvis
så, att en fjärdedel eller femtedel av platserna förbehölles dem, som avlagt
realskolexamen. Sättet vore utan tvivel bättre än de föregående, men skulle
alltid komma att lida av den godtycklighet, som låge i fastställandet av eu
dylik gräns, och av de oegentligheter, som därav i enskilda fall skulle uppstå.
Eller man kunde slutligen tänka sig, att betyg i realskolexamen
räknades lika med motsvarande betyg givna vid inträdesprövningen, och
att åt seminariets lärare gåves rätt att antingen endast på denna grund
eller med hänsyn tagen även till andra omständigheter anställa jämförelse
mellan inträdessökande av olika slag och göra det urval, som syntes lämp¬
ligt. Detta vore från seminariets och folkskolans synpunkt visserligen den
gynnsammaste lösningen, dock mera till form än i sak. Ty man stötte
därvid på den stora svårigheten att med någon grad av rättvisa jämföra
en inträdessökande, av vilken man erhållit ett personligt intryck, vars in¬
sikter och förståndsmognad man på det sätt, som man med hänsyn till
den föreliggande utbildningen för ett bestämt levnadsyrke funnit bäst, själv
prövat och själv bedömt, med en annan, om vilken ingen annan kännedom
erhållits än den, som kunnat hämtas ur ett examensbetyg. Att under så¬
dana förhållanden fälla utslag till förmån för den ena eller andra skulle
bliva en alltför svår och obehaglig uppgift.
Intet av dessa sätt för frågans avgörande, vilka från olika håll an¬
tytts såsom tänkbara, låter sig förorda. Och även om man, såsom ock
framkastats, med det ena eller andra av dem föi-bunde bestämmelse om
på visst sätt beskaffat betyg i realskolexamen för den, som skulle vara
berättigad till inträde vid seminarium, samt därjämte rimligen om en viss
giltighetstid för betyget, vore de väsentligaste invändningarna icke undan-
Seminariet och realskolan.
63
röjda, ehuruväl genom den första bestämmelsen seminarierna stängdes för
realskolornas svagast vitsordade lärjungar.
Det senast sagda leder över till en ännu viktigare synpunkt för det
föreliggande spörsmålets bedömande, nämligen denna: skulle den förmåns¬
rätt, som det här är fråga om, vara till förmån för folkskolan med avse¬
ende på dennas behov av goda lärarkrafter?
1 detta fall hava starka farhågor blivit uttalade. Så yttrar cent¬
ralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening härom följande.
». . . . Nu kan man på förhand med ganska stor säkerhet beräkna, vilka
av realskolans lärjungar det skulle bliva, som i regel skulle övergå till
seminarierna, ifall vägen dit stode dem öppen utan inträdesexamen. Två
kategorier skulle med säkerhet icke gärna begiva sig dit: de begåvade lär¬
jungar, som äga lust och fallenhet för praktisk verksamhet, och de, som
äro lämpade för studier. De förra gå till näringarna, där de hava betyd¬
ligt ljusare framtidsutsikter än på folkskollärarbanan. De senare söka
självfallet gå upp till studentexamen, som bereder dem flera framtidsmöj¬
ligheter och större socialt anseende, och till vilken de hinna fortare fram.
Seminarierna skulle således få de realskolans lärjungar, som besutte mindre
begåvning i alla avseenden, och dessa skulle komma, icke på grund av
lust för lärarkallet, utan emedan de egentligen icke visste, vart i livet de
skulle taga vägen. Sådana elever från realskolan kommer det måhända
att bliva gott om. Av dem skulle seminarierna troligen till största delen
fyllas. Men därmed vore rekryteringen av folkskollärarkåren, vilken hittills
varit den förnämsta ljuspunkten inom lärarbildningen, fullkomligt omkastad.»
Man må hoppas, att i sådana farhågor ligger någon överdrift,
men de kunna icke anses ogrundade. Att under skickliga lärares led-
ning taga sig fram genom en skola och dess avslutningsexamen brukar
lyckas även för medelmåttigt utrustade lärjungar; för varje gosse eller
flicka, som hade tillfälle att genomgå en realskola, bleve det, om avlagd
64
Organisationen.
rea,Iskolexamen berättigade till inträde på seminarium, eu i det hela
både trygg och bekväm väg att medelst realskolexamen komma in i
seminariet, en väg som åtminstone så till vida vore lättare än varje annan,
att den icke förde till en brydsam inträdesprövning. Visserligen skulle i
många fall vägen över studentexamen till seminariets fjärde klass eller till
en med denna sidoställd ettårig seminariekurs kunna föra realskolans lär¬
jungar på lika kort tid fram till folkskollärarexamen, men denna väg bleve
alltid ovissare och därjämte dyrare. Det är därför ingalunda osannolikt,
att de bleve många, särskilt bland den kvinnliga ungdomen, som av den åt
dem medgivna rätten till fritt inträde skulle ledas över från realskolorna
till första eller eventuellt andra klassen av folkskoleseminarierna.
Nu är man visserligen berättigad att tänka, att även från realsko¬
lorna seminariet skulle erhålla många goda lärjungar och folkskolan många
goda lärarkrafter, men uppenbart är, att man här står inför möjligheten
av en förändring i folkskollärarkårens rekrytering, som kan komma att
gå längre, än önskligt vore. Man måste finna varje anordning betänklig,
varigenom skaror av skolungdom skulle ledas in på folkskollärarbanan huvud¬
sakligen till följd av den yttre tillfällighet, som låge i en åt dem beviljad
förmånsrätt och i för dem gynnsamma skolförhållanden. Det som här dock
måste tillmätas betydelse är i ett föregående sammanhang redan berört men må
ånyo framhållas. Det vore icke lyckligt, om seminarierna bleve till övervägande
del befolkade av ungdom från de s. k. högre skolorna och därmed i regeln
från städerna och från de burgnare samhällsklasserna. Det skulle inne¬
bära en väsentlig minskning i deras antal, som från de bredare folklagren
genom folkskolan och seminariet sökte sig fram till andel i bildningen och
plats i bildningsarbetet. Och detta vore en förlust för samhället i allmän¬
het och för folkskolan i synnerhet. Att läraren och lärarinnan i en skola,
som till vida övervägande del mottager barn ur de kroppsarbetande sam¬
hällsklasserna, själva en gång prövat kroppsarbetets villkor och vunnit för¬
trogenhet med arbetarklassens liv, är för visso icke utan betydelse för
Seminariet "och realskolan.
65
framgången av deras verksamhet. Det bör alltid hava givit dem bättre
förutsättningar att förstå barnen och att anknyta undervisningen till de
förhållanden, vari barnen befinna sig.
Till dessa synpunkter kommer för det föreliggande spörsmålets be¬
dömande slutligen, enligt kommitténs mening, även en rättssynpunkt, som
då ock blir omedelbart vägledande. Från flera håll har den åsikten ut¬
talats, att den ifrågasatta förmånsrätten för dem, som avlagt realskolexa-
men, svårligen skall kunna på något sätt tillämpas så, att den icke kom¬
mer att uppfattas som och även att innebära en orättmätig inskränkning i
andra inträdessökandes rätt att i fri tävlan få göra sig gällande efter sin
förmåga. Kommittén delar denna åsikt. Också skulle kommittén vara lika
obenägen att i fråga om inträde i första seminarieklassen förorda en för¬
måns- eller företrädesrätt för någon annan grupp av ungdom, vilken det
ock vore, exempelvis för lärjungar från de högre flickskolorna eller från
någon av gymnasiets ringar eller från de kommunala mellanskolorna eller
från de högre folkskolorna, ehuruväl med liknande fog sådan rätt skulle
kunna ifrågasättas även för deras räkning. Ingen sker det orätt därmed,
att han ställes lika med andra och i öppen tävlan får visa, vad han duger
till. De som från realskolorna eller i allmänhet taget de högre skolorna
söka inträde vid seminarium skola i varje fall genom sin övning och sin
skolvana ha ett försteg framför sina mindre skolade medsökande vid den
gemensamma prövningen.
Det är på de nu anförda grunderna, som kommittén beslutit avstyrka
förslaget, att avlagd realskolexamen skulle berättiga till inträde
utan prövning i seminarium.
Kommitténs beslut härvidlag kan således icke rimligen uppfattas Om särskild
. lii n , p semivarie-
sasom en underskattning av realskolans arbete eller ett bristande tör -kurs för dem
troende till dess lärares förmåga att bedöma examinanderna. Däremot *r*aMol
9—082815 Folkunder v.-kom. bet. 1. Folkskol esem. Band 1.
66
Organisationen.
skulle möjligen mot kommittén kunna riktas den förebråelsen, att kom¬
mittén i detta fall dock icke sörjt för att redan vunnen skolbildning bleve
fullt tillgodogjord för seminarieutbildningen, och icke tillbörligt beaktat, att
under de förhållanden, som i förevarande avseende enligt kommitténs för¬
slå" komme att bliva rådande, vägen till folkskollärarbanan för elever med
i realskolan erhållen god underbyggnad bleve längre, än nödigt vore.
Dessa synpunkter i spörsmålet om seminariets ställning till real¬
skolan ha emellertid ingalunda varit av kommittén förbisedda. Kommittén
har därför ock varit betänkt på att föreslå upprättandet av en sär¬
skild seminariekurs för dem som avlagt realskolexamen, och föi’-
beredande arbeten för ett sådant förslag ha inom kommittén blifvit utförda.
En dylik seminariekurs borde, om den skulle äga berättigande, gi¬
vetvis ha till syfte att åt dem bland de ifrågavarande studerande, vilka
ägde förutsättningar för att på kortare tid än fyra år tillägna sig utbildning
för folkskollärarkallet, bei’eda tillfälle därtill. Att då avlagd realskol¬
examen icke i varje fall kunde ge tillträde till kursen, torde vara tydligt
och framgår redan av den erfarenhet, som gjorts vid inträdesprövningen
till den fyråriga seminariekursens första klass. Men det är icke otillräck¬
lighet hos realskolans lärokurser, som gör att man icke skulle kunna mot¬
taga en var sökande, som kunde förete betyg över avlagd realskolexamen,
utan det som utgör hindret är ojämnheten i studiebegåvning och mogenhet
hos den ungdom det här är fråga om. Allt hänger på att man blir i
tillfälle att göra ett urval. Under villkor av goda förutsättningar i avse¬
ende på studiebegåvning och mogenhet hos dem som mottagas till inträde
borde enligt kommitténs åsikt eu på realskolan byggd treårig semi¬
nariekurs kunna giva en tillfredsställande utbildning för folkskollärarkallet.
Man hade således att för inträde i den ifrågavarande seminariekursen
underkasta de sökande inträdesprövning eller ock fordra på ett eller annat
sätt kvalificerat betyg över den avlagda realskolexamen. Huruvida man i
förra fallet skulle kunna tänka sig kursen stående öppen även för andra
Seminariet och realskolan.
(17
inträdessökande eller förbehållen ensamt för dem som avlagt realskolexa-
men, är en fråga, som här kan lämnas å sido. Tv enligt kommitténs
uppfattning vore det i fråga om en kurs, som avsåge att bvgga på real¬
skolans arbetsresultat, mera tilltalande, att omdömet om de inträdessökande
grundades på de vitsord, som tilldelats dem i realskolexamen, att således
för inträde uppställdes fordran på kvalificerat examensbetvg.
I detta fall finge väl kursen förbehållas endast åt sökande, som upp¬
fyllde denna fordran, eller åtminstone finge åt sådana sökande tillerkännas
företräde, därest man icke skulle råka in i de i det föregående påpekade
svårigheter, som uppkomma, om omdömet skall grundas i fråga om som¬
liga sökande på företedda vitsord och i fråga om andra på anställd pröv¬
ning och en jämförelse sedan göras mellan de ena och de andra. Klart
är, att de sökande borde fylla även de allmänna villkoren för intagning i
seminarium, att de således bland annat skulle hava uppnått den ålder, som är
stadgad för inträde i högre klass än den första vid det fyrklassiga seminariet.
Vilken beskaffenhet det i realskolexamen givna betyget borde äga
för att trygga ett gott urval, blir däremot en fråga, som icke är lätt
att avgöra. Borde man uppställa en viss betygssumma som villkor för
intagning, eller borde man fordra t. ex. minst med beröm godkända in¬
sikter och färdigheter i vissa ämnen eller möjligen i alla de ämnen, som
ingå i seminariets undervisning och tillhöra realskolans lärokurs? — Och
efter denna fråga komma åtskilliga andra, som också måste avgöras. Vilka
bestämmelser borde gälla med avseende på giltighetstiden för realskolbe-
tyget? Vilka utsikter skulle man äga att erhålla sökande i tillräckligt
antal? Skulle den ifrågavarande kursen avses för både manliga och kvinnliga
studerande eller blott för endera gruppen, eller skulle man upprätta en kurs
för manliga och en för kvinnliga studerande? Skulle betyg från någon av
gymnasiets ringar kunna äga samma giltighet som realskolans examensbetyg?
Vid försöket att i dessa olika avseenden komma till eu bestämd
åsikt, bär kommittén funnit, att förhållandena på det ifrågavarande området
68
Organisationen.
Nuvarande
förhållan¬
den.
ännu icke nått den utveckling och kommit till den stadga, att de kunna
giva någon säkrare vägledning för framställandet av ett förslag i sådan
riktning, som här antytts. Att så skall vara händelsen är ju ock helt
naturligt, då realskolexamen avlades första gången så nyss som år 1907.
Det synes kommittén klart, att frågan om inrättandet av en särskild
seminariekurs för dem, som avlagt realskolexamen, eller i all¬
mänhet taget frågan om ett närmare samband mellan seminariet
och realskolan icke för närvarande lämpligen kan företagas till
avgörande. Helt visst bör den dock snart nog bliva föremål för behandling.
Den möjligheten är för övrigt icke utesluten, att man i framtiden kan
komma att i väsentlig utsträckning grunda seminariet på realskolan. Den
nya överbyggnad, som folkskolan erhållit i den kommunala mellanskolan,
innebär i själva verket en viss förskjutning i utgångspunkterna för frågans
bedömande. I den mån den kommunala mellanskolan kan vinna utveck¬
ling och därmed tillfällen i ökat mått beredas ungdom ur de bredare folk¬
lagren att erhålla den skolbildning, som vitsordas i realskolexamen, komma
en del av de skäl, som för närvarande tala mot eu sådan organisatorisk
anordning och som av kommittén i det föregående berörts, att förlora i
betydelse. (Jfr sid. 18—20 och 64).
7. Seminariekurs för studenter.
Det finnes grupper av inträdessökande, i fråga om vilka upprättandet
av särskilda seminariekurser för närvarande måste anses mera behövligt än
i fråga om de från realskolorna utgångna. De som härvid komma i första
rummet äro studenterna.
Studenterna hava sedan lång tid tillbaka varit beaktade i semi-
narielagstiftningen och haft tillfälle att efter ett års eller kortare tids
vistelse vid seminariet där avlägga folkskollärarexamen.1) Enligt nuvarande
Band 3 sid. 131.
Semin ariekurs för studenter.
69
från 1894 gällande bestämmelser kunna studenter, manliga och kvinnliga,
såvida de fullgjort övriga för inträde i seminarium stadgade villkor, utan att
behöva undergå inträdesprövning upptagas i seminariets fjärde klass, där
de med rätt till befrielse från vissa ämnen följa undervisningen, var¬
jämte de deltaga såväl i fjärde som ock i tredje klassens undervisnings-
övningar i de olika ämnena, undantagandes, där de så önska, i slöjd.
Härvid är nu först att märka, att det antal studenter, som kunnat
begagna sigr av den rätt stadgan sålunda giver, intill senaste tid varit
mycket obetydligt, i det att lediga platser i fjärde klassen endast tillfäl¬
ligtvis och i ringa antal varit att tillgå. Vidare lärer den utbildning för
folkskollärarkallet, som studenten i enlighet med nämnda stadgebestämmelse
erhåller, knappast kunna anses fullt tillfredsställande.
Särskilt blir hans eller hennes utbildning i de för folkskolan be¬
tydelsefulla övningsämnena bristfällig. På gymnasiet kan han — om den
manlige studenten nu får tjänstgöra som exempel — ha varit befriad från
deltagande både i sång och gymnastik. Har han tagit examen som pri¬
vata, är det icke blott möjligt, att han aldrig övat vare sig det ena eller
det andra av dessa båda ämnen, utan det kan inträffa, att han även i det för
varje lärare så viktiga ämnet teckning är i fullständig saknad av insikt och
färdighet. Att de undervisningsövningar, han som seininarieelev får för¬
söka sig med i dessa ämnen, under sådana förhållanden icke få något värde
vare sig för hans egen eller hans lärjungars förkovran, säger sig självt. I
orgel- och pianospelning, i slöjd och trädgårdsskötsel är han i regel okunnig,
och ehuru dessa ämnen tillhöra seminariets läroplan, får han i dem ofta
ingen undervisning vid seminariet, alldenstund de helt eller till huvud¬
saklig del falla inom föregående årsklassers lärokurser.
Men icke ens i kunskapsämnena är han alltid väl rustad, trots
sin på vissa håll obestridliga överlägsenhet. Att den undervisning han på
gymnasiet erhållit i hälsolära ligger minst tre år tillbaka i tiden, är så¬
lunda en olägenhet med hänsyn till vikten för lärarutbildningen av kun-
70
Organisationen.
skaper i detta ämne. Har han tagit studentexamen på latinlinjen, in¬
skränka sig hans kunskaper i kemi till vad han kan ha i behåll från
femte realskoleklassen, om han någon gång genomgått denna. Men sär¬
skilt är det bortvalsrätten i gymnasiets tredje och fjärde ringar, som kan
förorsaka luckor i hans vetande. Har han i dessa båda ringar bortvalt
exempelvis historia, sträcka sig hans historiska insikter utöver vad han i
realskolan inhämtat ej längre än till början av 1700-talet. Är fysik bort¬
vald, så bär han rätt obetydlig kännedom om elektricitetsläran, akustiken
och optiken. Har han valt bort den filosofiska propedeutiken, saknar han
alldeles kunskaper i psykologi. Nu skall han visserligen i seminariet följa
undervisningen i kristendomskunskap, modersmålet och pedagogik samt
även i geometri, historia och naturkunnighet, om han till följd av bort-
val eller eljest otillräckliga kunskaper icke erhållit godkänt vitsord i stu¬
dentexamen i dessa ämnen. Men de brister, som kunna finnas i hans
studentkunskaper inom de områden, som tillhöra seminariet, bliva under
hans deltagande i fjärde klassens kurs endast ofullständigt avhjälpta.
Den fackliga utbildning, som studenten erhåller under sitt seminarie-
år, blir icke fullt jämförlig med den utbildning, som förvärvas av dem,
vilka genomgå hela seminariet. 1 hans kurs i teoretisk pedagogik fattas
hela den del av seminariekursen, som är förlagd till andra och tredje
klasserna, med undantag av andra klassens kurs i psykologi, vars innehåll
han inhämtat i gymnasiet, om han nämligen där deltagit i undervisningen
i den filosofiska propedeutiken. Visserligen bör han för att erhålla god¬
känt vitsord i det ifrågavarande ämnet söka att på egen hand fylla så¬
dana brister, men naturligt är, att de i allmänhet doek bliva märkbara.
Icke heller den praktiska sidan av hans fackutbildning blir tillgodosedd
så, som önskligt vore, ehuru han enligt stadgan har att deltaga såväl i
tredje som i fjärde klassens praktiska övningar; den hospitering i övnings¬
skolan, som ingått i hans kamraters studiearbete under de två föregående
åren, får ingen motsvarighet i hans lärogång, och med småskolan, som
Seminariekurs för studenter.
71
utgör föremål för elevernas i andra klassen praktiska övningar och meto¬
diska studier, får studenten enligt nu gällande bestämmelser aldrig någon
befattning.
Att sådana förhållanden tarva någon förbättring, är tydligt. Ty Annan an-
n J ordning av
även med vederbörlig värdering av den större allmänbildning, som stu- studenternas
° ° seminaneut-
denten äger framför sina seminariekamrater, måste man finna hans utbild- bildning.
ning som folkskollärare mindre god än deras. Aven på hans utbildning
bör kunna ställas den fordran, att i densamma intet fattas, som för folk-
skollärarkallets utövande måste anses vara av väsentlig betydelse.
Men denna fordran låter sig enligt kommitténs mening icke genom¬
föra, om studenten skall erhålla sin utbildning helt enkelt genom att göras
till deltagare i fjärde seminarieklassens arbete. Ty lärokursen för denna
klass är icke tillrättalagd efter studentens behov, och den kan icke an¬
passas därefter, utan att undervisningsplanen för seminariet på ett betänk¬
ligt sätt förryckés. Vad man har att göra, om eljest det åsyftade målet
skall, såsom önskligt är, kunna nås på en tid av endast ett år, är därför
att skilja studenterna från de övriga eleverna och giva dem undervisning
och övning enligt eu efter deras förutsättningar och behov avpassad arbets¬
plan. Detta åter innebär upprättandet av särskilda studentklasser, vilka
dock icke behöva eller böra göras till fristående läroanstalter utan kunna
tillhöra ett fullständigt seminarium, med vars elever studenterna så mycket
som möjligt bringas i gemenskap. Att även med eu sådan ställning av
studentklassen de studentutbildade elevernas samlande till en egen av¬
delning kan komma att verka ogynnsamt i vissa hänseenden, är icke att
förneka. Men någon annan utväg torde icke finnas, om dessa elevers se-
minarietid skall kunna så fullständigt och planmässigt utnyttjas, som för
deras utbildning är behövligt.
Kommitténs förslag går också ut därpå, att students hittills¬
varande rätt till inträde utan prövning i seminariets fjärde klass
2 Organisationen.
skall bortfalla och att i stället vid vissa seminarier skola upp¬
rättas särskilda ettåriga seminariekurser, avsedda för studenter.
I dessa kurser skall student äga rätt till inträde, dock icke utan
någon inträdesprövning. Seminariets läroplan upptager ju några ämnen,
som icke ingå i gymnasiets, och hur önskvärt det än vore, att kurserna i
dessa ämnen kunde i sin helhet förläggas till seminarieåret, visar sig detta
med hänsyn till den korta tiden icke möjligt, utan någon del av arbetet
behöver vara undangjort redan vid inträdet. Vidare måste, såsom i det
föregående uppvisats, studenten avlägga prov i ämnen eller ämnesgrenar,
vilka tillhöra även gymnasiets undervisning, men i vilka den inträdes-
sökande till följd av bortval eller av annat skäl icke erhållit godkänt
vitsord i sin studentexamen eller i därefter undergången fyllnads¬
prövning. Visserligen kunna även i detta fall de kunskaper, som studenten
inhämtat i gymnasiet, stundom fullt motsvara seminariekurserna, men som
allmän bestämmelse torde villkoret av prövning vara nödvändigt. Prövningen
skall naturligtvis icke avse att vitsorda studentkunskaper i det ifrågavarande
ämnet, utan skall begränsa sig till ämnets kurs i seminariet.
Inträdesprövningen bör förläggas till början av höstterminen, så att
den inträdessökande kan använda sommaren till förberedelse.
Med avseende på övriga inträdesfordringar böra, såsom ock för när¬
varande är fallet, de allmänna villkoren för intagning äga tillämpning även
på studenter. Härav följer, om kommitténs förut (sid. 53 tf.) fram¬
ställda förslag angående inträdesåldern vinner godkännande, att den sökande
vid början av det år, då inträde sökes, ännu icke får hava fyllt 26 år,
samt att manlig inträdessökande vid början av sagda år skall hava fyllt
17 och kvinnlig inträdessökande 18 är.
Vid uppgörandet av undervisningsplan för studentkurserna gäller det
att söka så väl som möjligt tillgodose de seminarieämnen, som icke tillhöra
gymnasiet, samt att i övrigt upptaga just de partier av seminariets läro¬
kurser, som äro av speciell betydelse för den blivande folkskolläraren. Av
Seminariekurs för studenter.
kunskapsämnena behöva blott några få upptagas på läsordningen, i första
rummet psykologi och pedagogik. Åt de olika övningsämnena och åt den
praktiska utbildningen kan ägnas den större delen av tiden.
Det kan möjligen synas, som om kommittén med de för inträde i de
föreslagna studentkurserna uppställda kunskapsfordringarna väl mycket för¬
svårat för studenterna tillträdet till folkskollärarbanan och icke till sitt
fulla värde uppskattat den bildning, som genom studentbetyget vitsordas.
Men kommittén har icke utgått från någon jämförande värdering av stu¬
dentbildningen och seminariebildningen, utan endast från de särskilda
bildningskrav, som här föreligga (jfr sid. 19). Att studenten äger kun¬
skaper i ämnen, som icke ingå i seminariets undervisning, och i en del
av de ämnen, som tillhöra seminariet, måhända kommit icke obetydligt
utöver vad där inhämtas, kan enligt kommitténs uppfattning icke ersätta
väsentliga brister i den särskilda utbildning, som för folkskollärarkallet är
nödvändig.
Det är ock tydligt, att även med den av kommittén föreslagna anord¬
ningen vägen över studentexamen fortfarande i ett stort antal fall skall
bliva eu fördelaktig väg till folkskollärarexamen. Särskilt av kvinnliga
studerande torde den allt fort komma att i ganska stor utsträckning an¬
vändas. Har vederbörande redan något år före avläggandet av student¬
examen beslutit sig för att genomgå kurs vid seminariet, bör utan svårighet
tid kunna beredas för inhämtandet av de utom eller utöver studentkursen
liggande jämförelsevis föga omfattande insikter och färdigheter, vilka av
kommittén uppställts som inträdesfordringar. Måhända skola i flertalet fall
sommarferierna närmast efter studentexamen giva tillräcklig tid för det
erforderliga förberedelsearbetet. Uppskjutes inträdet i seminariet till året
efter avlagd studentexamen, något som mången gång torde kunna inne¬
bära en fördel, även då det icke av åldersförhållandena göres nödvändigt,
kan förberedelsen för inträdet göras så grundlig, att det följande årets
seminariearbete därigenom väsentligen underlättas.
10—082815 Folkunder v.-kom. bet. I. Folkskolesem. Band 1.
74
Organisationen.
Studentele¬
mentet i
folks kollä¬
rarkåren.
Dylika kurser för studenter har kommittén nu tänkt sig böra upp¬
rättas i mån av behov och vid sådana seminarier, som med hänsyn till
belägenhet och lokalutrymme därtill lämpa sig. Två studentkurser äro
redan i verksamhet, en för kvinnliga studenter vid seminariet i Stockholm
sedan år 1909 och en för manliga studenter vid seminariet i Växjö sedan
år 1910. Angående behovet för framtiden av sådana kurser uttalar sig kom¬
mittén i kap. XIV. Det bör erinras om att upprättandet av en studentkurs
vid ett seminarium nödvändiggör icke blott någon ökning av seminariets
lärarkrafter utan därjämte en icke oväsentlig utvidgning av dess övnings¬
skola (jfr sid. 38), men att det i övrigt med avseende på lokaler, under-
visningsmedel o. d. i allmänhet icke behöver förorsaka några särskilda kost¬
nader, undantagandes kostnaden för ett lärorum och dess inredning.
Antalet studenter i seminarierna har länge varit obetydligt. Ännu år
1901 voro vid de kvinnliga seminarierna endast 6.i % och vid de manliga
endast 3.4 % av de intagna eleverna studenter.1) Nästan oavbrutet har emellertid
antalet varit i stigande, och under de senare åren har ett betydligt större
antal sökt inträde, än som kunnat mottagas, då möjligheten att mottaga
de sökande i det hela varit beroende av om tillfälligtvis några lediga plat¬
ser funnits i fjärde klassen. Så voro vid Stockholms lärarinneseminarium
de inträdessökande studenterna år 1907 ej färre än 11, av vilka endast 3
kunde mottagas, nämligen 1 i fjärde och 2 i tredje klassen; år 1908, då
seminariets inflyttning i ny byggnad tillfälligtvis möjliggjorde mottagan¬
det av ett större antal, blevo av 18 inträdessökande studenter 8 intagna i
fjärde och 5 i tredje klassen; år 1909 efter den särskilda studentavdel¬
ningens upprättande kunde vid samma seminarium av 34 inträdessökande
mottagas 29, och år 1910, då de inträdessökande studenterna voro 54, into-
gos 32. Då den särskilda avdelningen för studenter år 1910 upprättades vid
D Band 3 sid. 390—393.
Seminariekurs för studenter.
75
det manliga seminariet i Växjö, sökte ej färre än 45 studenter där inträde,
av vilka 29 erhöllo plats. Aven sedan de särskilda studentavdelningarna
i Stockholm och Växjö kommit till stånd, ha naturligtvis såsom förut stu¬
denter sökt och vunnit inträde i flera av de övriga seminarierna. De offi¬
ciella uppgifterna om antalet inträdessökande studenter visa vid flertalet
seminarier visserligen jämförelsevis små tal, även vid seminarierna i Upp¬
sala och Lund, vilket dock delvis beror därav, att ansökningen ofta stannar
vid eu under hand gjord förfrågan, huruvida utsikt att erhålla plats finnes
eller icke. Antalet intagna studenter vid seminarierna under de tio åren
1901 —10 framgår av följande översikt:
År
(höstterminen).
.
|
Intagna studenter.
|
Manliga.
|
Kvinnliga.
|
Samma.
|
1901..............
|
7
|
10
|
17
|
1902 ..............
|
7
|
8
|
15
|
1903 ..............
|
7
|
19
|
20
|
1904 ..............
|
7
|
15
|
22
|
1905 ..............
|
6
|
12
|
18
|
1906 ..............
|
15
|
12
|
27
|
1907 ..............
|
15
|
11
|
20
|
1908 ..............
|
18
|
24
|
42
|
1909 ..............
|
26
|
37
|
(>3
|
1910..............
|
41
|
42
|
83
|
.
S:a
|
140
|
190
|
339
|
Höstterminen 1910 voro vid de kvinnliga seminarierna 21.3 och vid
de manliga 13.8 % av de intagna eleverna studenter.
De anförda sifferuppgifterna visa, icke blott att antalet studenter,
som vunnit inträde vid seminarierna, rätt betydligt vuxit, utan ock att
den starkaste tillväxten står i samband med upprättandet av de båda sär-
76
Organisationen.
skilda studentavdelningarna, i det att de ökade tillfällen, som därigenom
erbjudits studenter att erhålla folkskollärarutbildning, genast och fullstän¬
digt blivit begagnade.
Att åt studenter i något större antal beredes tillfälle att inträda på
folkskollärarbanan, torde måhända icke allmänt betraktas såsom från folk¬
skolans synpunkt lyckligt. Man torde befara, dels att de lärarkrafter, som
på ifrågavarande bildningsväg tillföras folkskolan, icke i allmänhet skola
vara dugliga för sin uppgift, dels ock att lärarkrafter från de bredare folk¬
lagren genom dem skola allt för mycket trängas tillbaka.
Sådana farhågor, om också icke ogrundade, torde dock icke böra få
bliva bestämmande. Att genom den rätt, som hittills funnits för studenter
till inträde i seminarierna, personer med studiebegåvning och allvarligare
håg för lärarkallet icke alltid, kanske icke ens ofta tillförts folkskolan, må
visserligen vara sant och har sin förklaring. Men förhållandena äro i detta
hänseende redan väsentligt förändrade till det bättre. Och i det hela lärer
det väl icke kunna anses annat än som en fördel för folkskolan, att dess
lärarkår blir rekryterad av personer, som komma från olika samhällsklasser
och gått delvis skilda bildningsvägar.
De åtgärder, som av kommittén här föreslagits, avse dessutom att
göra studenternas utbildning för folkskollärarkallet bättre, än den hittills
i allmänhet kunnat bliva, så att i densamma icke kommer att fattas något,
som för detta kall är av väsentlig betydelse. Efter genomförandet av de
bestämmelser i fråga om studenterna, som av kommittén föreslagits, torde
det icke med fog kunna komma att sågas, att ej den utbildning, som
studentkurs och ettårig seminariekurs tillsamman giva, är sådan, att den
med all rätt bör medföra behörighet till lärartjänst vid folkskola. Och
någon vittgående förskjutning i folkskollärarkårens rekrytering torde de före¬
slagna åtgärderna icke behöva förorsaka, detta så mycket mindre, som det
ju ligger i regerings och riksdags skön att bestämma antalet för studenter
avsedda seminariekurser, efter vad förhållandena påkalla och lämpligt synes.
Seminariekurs för studenter.
Allra minst synes det vara skäl att för närvarande, då en kännbar lärar-
brist på folkskolans område är för handen, lämna obegagnad den möjlig¬
het till lärarkrafternas förstärkning, som står att vinna därigenom, att åt
personer med studentbildning beredas ökade tillfällen till utbildning för
folkskollärarkallet.
I kap. XIII lämnar kommittén ett fullständigt förslag till föreskrifter föreskrifter
för ettåriga seminariekurser för studenter samt förslag till undervisnings-^{Jningtpian
plan för sådana kurser. Vad kommittén i övrigt i sitt betänkande yttrarf°‘c„^r!e-a
angående undervisningsplan och arbetssätt, angående folkskollärarexamen ^"udenfer.
och betysrsjrivning, angående elevernas vård i moraliskt och fysiskt avse-
ende o. s. v. är emellertid i väsentliga avseenden tillämpligt även på de före¬
slagna studentkurserna.
Enligt nu gällande stadganden har den, som avlagt godkänd examen
Om nu gäl¬
lande rätt
inför teologisk fakultet, liksom ock den, som avlagt sådan filosofie k a n d i dat- ^vlagTteolo-
examen, som fordras för behörighet till adjunktsbefattning vid folkskole-^.,f?"™f"
seminarium, rätt att vinna inträde vid seminarium och där under eu ter- ‘men.'
deltaga i tredje och fjärde klassernas undervisningsövningar för
min
alt vid terminens slut avlägga undervisningsprov och erhålla betyg,
vilket berättigar till anställning som ordinarie lärare vid folkskola. Stad-
gandena förskriva sig i nuvarande lydelse från år 1894 men gå i olika for¬
mer tillbaka ända till 1862 och 1865 års reglementen. Antalet av dem,
som på detta sätt avlagt folkskollärarexamen, uppgår till 244, av vilka
46 tillhöra 5-årsperioden 1905—1910. Det är naturligtvis huvudsakligen
seminarierna i Uppsala och Lund, som mottagit dessa med akademisk exa¬
men försedda inträdessökande.
Centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening har i
sin petition yrkat, att dessa stadganden måtte utgå såsom innebärande ett
för folkskolan till sina verkningar ofördelaktigt privilegium. Då kommittén
78
Organisationen.
ur sitt stadgeförslag uteslutit dem, har. kommittén därtill föranletts
huvudsakligen av två skäl. Dels utgöra ifrågavarande elever — hur gynn¬
sam erfarenheten ock må hava varit i fråga om deras sätt att fatta sin
ställning och utföra sitt arbete inom seminariet — en rätt obekväm till¬
ökning i ett redan förut stort elevantal, och att bereda dem i nämnvärd
mån tillfälle till övning i undervisning är icke möjligt, utan att intrång-
sker i den övningstid, som borde tillkomma de ordinarie eleverna, eller
utan att övningsskolan ytterligare belastas med elevlektioner och seminarie-
lärarna med arbete. Dels måste det ju sägas, att samma brister i den
behövliga utbildningen, som blivit anmärkta hos studenterna, föreligga
även beträffande de ifrågavarande kandidaterna, ofta till och med i högre
grad, då de övningar och studier, som utgöra de senares serninariekurs,
äro så väsentligt mindre, över huvud taget är den utbildning för folk-
skollärarkallet, som på denna väg erhålles, ganska bristfällig och företer
inom folkskolepedagogikens och skolhvgienens samt inom de för folkskolan
så viktiga övningsämnenas område luckor, som knappast kunna anses er¬
satta av vederbörandes på andra områden överlägsna insikter.
Att den blivande prästen erhåller kännedom om undervisningen och
ordningen i folkskolan, är blott som sig bör och torde på flera sätt kunna
ske. Men vill han eller annan studerande vid universitetet med eller utan
akademisk examen vinna behörighet till anställning som ordinarie folkskol¬
lärare, äger han enligt kommitténs förslag den rätt, som i allmänhet till¬
kommer student, och har således att genomgå en sådan för studenter av¬
sedd ettårig serninariekurs, som i det föregående omtalats. Härvid bör
han naturligtvis, om han det önskar, vara fritagen från att följa under¬
visningen i ämne eller ämnesgren, vari han förvärvat akademiskt vitsord
(stadgeförslaget § 8: i).
Enahanda rätt som den nämnda åt vissa inom teologiska och filo¬
sofiska fakulteterna examinerade personer medgivna tillkommer för när¬
varande även dem, som utexaminerats från Högre lärarinneseminariet i Stock-
Semhiarieburs för småskollärarinnor m. fl.
79
holrn. Bestämmelsen härom har kommittén likaledes ansett böra utgå, så
mycket mera som den däri beviljade förmånen så gott som aldrig blivit
begagnad av dem, som den avser.
8. Seminariekurs för småskollärarinnor m. fl.
Behovet av en kortare seminariekurs vid sidan av normalkursen Behovet
av kortare
framträder även i fråga om andra än studenter. Det är särskilt vissa seminarie-
° utbildning
grupper kvinnliga inträdessökande, som härvid komma i betraktande. för kvinn-
* 11 ’ _ liga inträ -
I genomsnitt taget råder en icke obetydlig skillnad med avseende dessSkande
f . . ... . med högre
på bildningsgrad mellan de inträdessökande vid de kvinnliga seminarierna förbildning.
och dem vid de manliga. Statistiken visar, att av de intagna manliga
eleverna inemot 70 procent icke besitta annan skolbildning, än den de
erhållit i folkskolan, då däremot ej mindre än omkring 76 procent av de
kvinnliga äga en högre skolbildning, 37.3 procent till och med den bild¬
ning, som vitsordas genom avgångsbetyg från högre (8-klassig) flickskola
eller genom studentbetyg (Band 3 sid. 390—393).
Under det att således de 'allra flesta manliga seminarieelever, innan
de börja sin beredelse för inträdesprövningen vid seminariet, icke erhållit
annan undervisning än folkskolans, hava de kvinnliga med jämförelsevis
få undantag gått i skola från barndomen till inträdet i seminariet.1) Detta
sammanhänger med ett annat förhållande, som i nu nämnda avseende
redan i och för sig är till fördel för de kvinnliga eleverna, nämligen
att dessa i allmänhet utgå ur mera bildade och burgna hem, ett ej ringa
antal ur sådana, vilka endast mycket sällan lämna bidrag till de manliga
seminariernas elevkår.* 2)
Att denna skillnad röjer sig även sedermera vid arbetet i seminariet,
är naturligt, men vad som i detta sammanhang skall framhållas, är det
faktum, att ett stort antal av de kvinnliga seminariernas elever vid inträ-
D Band 3 sid. 390—393.
2) Band 3 sid. 140.
80
Organisationen.
Fördelarna
av en sär¬
skild kurs <
stället för
parallell¬
klasser.
det i seminariet äga ett sådant mått av kunskaper och allmänbildning, att
de på kortare tid än f)’ra år skulle kunna nå det mål, som är satt för
seminariernas arbete. Men nu nödga dem förhållandena i regeln att genom¬
gå alla fyra seminarieklasserna; endast tillfälligtvis, och i varje fall endast i
ringa antal, finnas platser för inträdessökande i klasser ovanom den första,
och så måste inträdessökande även med en helt annan underbyggnad än
den av seminariestadgan förutsatta söka sig in i första klassen.
Att detta är ett missförhållande lärer icke nekas. Det innehär en
misshushållning med tid och penningar för de ifrågavarande eleverna och
även en mindre god ekonomi från det allmännas synpunkt, då staten här
för ett antal folkskollärarinnors utbildning tydligen betalar långt mera,
än nödigt vore.
Genom att bestämma det högsta antalet lärjungar, som i eu klass får
finnas, något lägre för första klassen än för de högre klasserna skulle man
visserligen i någon män vinna en förbättring i förevarande avseende. Vid
några av de kvinnliga seminarierna har man ock sedan länge av denna orsak
haft för sed att hålla lärjungeantalet i första klassen något lägre än i de
följande, varigenom man kunnat påräkna några platser i dessa för nya in¬
trädessökande. Men då en inskränkning av elevantalet i första klassen
dels är till förfång för dem, som söka inträde i denna klass, dels skulle
kunna hava till följd, att avgångsklassen ej bleve fulltalig, i vilket fall
seminarierna komme att utbilda färre lärarkrafter än de borde, måste
en sådan inskränkning hållas inom mycket snäva gränser. Det antal
inträdessökande, för vilka en kortare kurs än den fyråriga vore ändamåls¬
enlig, är tydligen så stort, att en verksammare åtgärd för deras utbil¬
dande på skälig tid är behövlig.
En sådan vore upprättandet av parallellklasser till de två eller tre
övre klasserna vid ett eller flera av de kvinnliga seminarierna. Men lik¬
som i fråga om den förut föreslagna parallellavdelningen till fjärde klassen,
Seminariekurs för småskollärarinnor in. fl.
81
så gäller det ock här, och det i ännu högre grad, att vad man i allmänhet
förstår med parallellklasser, eller klasser med alldeles samma läroplan som
de bredvidliggande, icke fullt motsvarar vad man behöver. Deras lärokurs
skulle komma att utgöra en avkortning för att icke säga avstympning av
den normala seminariekursen, och det vore nästan oundvikligt, att ett eller
annat för utbildningen viktigt parti däri icke erhölle den grundliga be¬
handling, som önskligt vore. Särskilt efter den omläggning av undervis-
ningsplanen, som av kommittén föreslås, skulle en kurs av två eller tre
parallellklasser komma att visa sig mindre tillfredsställande, tv kommit¬
téns undervisningsplan räknar mera än den nuvarande med den fyråriga
kursen såsom en helhet, vilken i regeln icke bör avkortas vare sig nedifrån
eller uppifrån. Andamålsenligare blir alltid en anordning i form av eu
särskild kurs med egen undervisningsplan. Med en sådan kan
man bättre anpassa sig efter förutsättningarna hos de inträdessökande,
soin man har att räkna med, och omsorgsfullare tillgodose fackutbild¬
ningens intressen.
Också har kommittén beslutit sig för att föreslå upprättandet vid
sidan av normalkursen av kortare seminariekurser, avsedda för
vissa grupper av kvinnliga inträdessökande.
Bland dem, som skulle beröras av ifrågavarande anordningar, är det
dock icke lärjungarna från de högre flickskolorna, som i första rummet
synts kommittén böra komma i betraktande, utan en grupp, som från folk¬
skolans synpunkt står frågan närmare, nämligen småskollärarinnorna.
Häri inbegripas dock icke alla de, som genomgått ett småskolesemina-
rium. Småskoleseminarierna tjänstgöra i icke ringa utsträckning som prepa-
randanstalter för inträde i folkskoleseminariets första klass, så att vid de
kvinnliga seminarierna under tioårsperioden 1901—JO icke mindre än 28.4
procent av de i första klassen intagna avlagt småskollärarinneexamen. De
11—082815 Folkunderv.-koni. bet. 1. Folkskolesem. Band 1.
Semirtm*’-
nurs för
småskollä-
rarinnor.
82
Organisationen.
som man här har att tänka på äro i skolans tjänst arbetande småskol¬
lärarinnor, de må nu ha sin plats i småskolan, i den s. k. mindre folk¬
skolan eller i den egentliga folkskolan, nämligen de bland dessa, som, ut¬
rustade med kunskapsintresse samt studiebegåvning och arbetsförmåga,
sträva efter att vinna folkskollärarinnans utbildning och behörighet.
En sådan deras strävan är allt för berättigad för att böra mot¬
arbetas, exempelvis med en hänvisning därtill, att småskolan icke bör
berövas några av sina bästa lärarkrafter. Att medlemmar av småskol-
lärarinnekåren genom ytterligare vunnen utbildning kunna komma upp i
folkskollärarinnekåren, kan ej annat än verka fördelaktigt på den förra
kåren och måste anses som en naturlig och god rekrytering av den senare.
De kvinnliga folkskoleseminarierna räkna ej få f. d. småskollärarinnor
bland sina elever, och erfarenheten giver dem i allmänhet ett mycket
gott vitsord. Nu år det emellertid till följd av förutnämnda förhållan¬
den ganska svårt för en småskollärarinna, även om hon från den ut-
bildningsanstalt hon genomgått medfört goda kunskaper, som hon sedan
genom självstudier ökat, att vinna inträde i någon annan klass av folkskole-
seminariet än den första, och även i fråga om inträdet i denna klass be¬
finner hon sig bland mängden av mera skolbildade medsökande mången gång
i ogynnsammare ställning, än hon med hänsyn till för lärarinnekallet ådaga¬
lagd duglighet måhända förtjänade. Det synes kommittén vara i överens¬
stämmelse med folkskolans intresse och med billighetens fordringar, att
något göres för att underlätta övergången från det lägre till det högre
stadiet inom folkskolans lärarkår. Och av skäl, som nyss utvecklats, anser
kommittén, att den åtgärd, som i sådant syfte bör företagas, helst bör
bestå däri, att man för småskollärarinnor, som söka att vinna behörighet-
till ordinarie tjänst vid folkskola, upprättar en särskild seminariekurs vid
sidan av normalkursen, kortare än denna.1)
x) Bland de intagna eleverna vid de kvinnliga seminarierna 1901—10 kade av 1,746 ej,
färre än 480 eller 27.5 % genomgått småskoleseminarium. Av dessa voro 83.i / intagna i.
Seminariekurs för småskollärarinnor in. fl.
SM
Frågan om småskollärarinnornas fortsatta utbildning till folkskollära- Tidigare
rinnor har under det senaste årtiondet gång efter annan varit föremål för •fo'blng'
behandling inom intresserade kretsar och slutligen även dragits inför riks¬
dagen.
I första hand har uppmärksamheten varit fäst vid tanken på att
underlätta för småskollärarinnor inträdet i någon av folkskoleseminariets
klasser ovanom den första, i den mån, särskilt genom upprättande av
parallellklasser, plats för nytillkommande elever i dem kunde beredas. 1
denna form har frågan för en del ar sedan varit före i Sveriges allmänna
folkskollärarförening.
Under år 1903 utsände nämligen centralstyrelsen för nämnda föreninm
med anledning av en inkommen motion från en av kretsföreningarna, föl¬
jande frågor till kretsföreningarnas behandling och besvarande: »1) Böra
småskolans lärarinnor under nuvarande förhållanden erhålla rätt att utan
inträdesexamen bliva intagna i folkskollärarinneseminariernas andra klass?
2) Under vilka villkor bör detta ske? 3) År det önskvärt, att småskol-
lärarinneseminariernas kurs göres tvåårig? 4) Böra småskollärarinnor, som
genomgått en tvåårig kurs, erhålla rätt att utan inträdesexamen bliva in¬
tagna i folkskollärarinneseminariernas tredje klass? 5) Under vilka, villkor?
6) Vilka övriga uttalanden vill kretsföreningen göra i avseende på före-
liggande ärende?» — I ärendet yttrade sig 232 kretsföreningar. Ett icke
ringa antal svarade jakande på den första frågan under uppställande av
vissa förbehåll. Med stor enighet förordade man tvååriga småskolesemi-
narier med anledning av frågan n:r 3. Med avseende på den 4:e frågan
uttalade sig något över halva antalet tillstyrkande, ett rätt betydligt mindre-
tal avstyrkande och en del utan att anföra bestämd mening. Av de til 1-
torsta klassen, 8.4 % i andra klassen och 8.5 % i tredje klassen. — Antalet vid de kvinnliga
seminarierna intagna elever, vilka före inträdet avlagt småskollärarinneexamen samt tjänst¬
gjort som lärarinnor i folkskola, mindre folkskola eller småskola, utgjorde under samma tid
14.4 %' av samtliga intagna (Band 3 sid. 391).
84
Organisationen.
styrkande uppställdes bland andra villkor i allmänhet även det, att ford¬
ringarna för inträde borde vara lika Aid de båda slagen av seminarier. I
de viktigaste punkterna voro således kretsföreningarnas uttalanden tämligen
stridiga, varför ock centralstyrelsen beslöt (1904) att låta ärendet bliva
vilande i avvaktan på en möjligen förestående omorganisation av folkskole-
seminarierna.
I sin underdåniga petition om förbättrad lärarutbildning år 1906 be¬
rörde centralstyrelsen, sedan den uttalat sig mot tanken på rätt till in¬
träde utan prövning i seminariernas första klass lör dem som avlagt real-
skolexamen, frågan om småskollärarinnorna och yttrade därom följande:
En annan ställning till folkskollärarseminariet torde däremot böra intagas
av småskolans lärarpersonal, detta dock först sedan en välbehövlig omda¬
ning även av de anstalter, som hava att sörja för denna personals utbild-
nino-, äo-t rum. Under förutsättning av väsentligt höjda inträdesfordringar
även för småskollärarinneseminarierna bör en småskollärarinna redan vid
utträdet ur småskollärarinneseminariet hava förvärvat sig ett kunskapsmått,
som motsvarar vad som kommer att inhämtas i folkskollärarinneseminariets
första klass. Under sådana omständigheter vore rättigheten för henne att
utan inträdesprov, men under vissa skärpta villkor i övrigt, bliva intagen i
folkskollärarinneseminariets andra klass endast en naturlig fortskridning
inom folkskolans område, där högre och lägre stadier i verkligheten icke
äro skarpt avgränsade utan bilda en oavbrutet uppåtstigande serie.»
Vid 14:e allmänna svenska folkskollärarmötet i Gävle 1908, där bland
annat även småskollärarinneutbildningen avhandlades, framställdes av en mö-
tesdeltagare, seminarieföreståndaren K. Rudvall, det yrkandet, att mötet skulle
uttala sig för en sådan ombildning av de nuvarande folkskoleseminarierna,
att dessas två nedre klasser bleve tvååriga »lägre seminarier» för utbild¬
ning av lärare vid småskolan och deras två övre klasser tvååriga »högre
seminarier» för utbildning av lärare vid folkskolan, en anordning genom
vilken skulle erhållas bland andra fördelar den, att övergången från den
Seminariekurs för småskollärarinnor m. fl.
85
lägre till den högre lärarbehörigheten underlättades. Detta yrkande vann
icke mötets bifall.
Aven inom seminariernas lärarkår har frågan om småskollärarinnor¬
nas fortbildning varit föremål för uppmärksamhet. Så gjordes vid det
sjunde svenska seminarielärarmötet i Landskrona 1905 av rektor Fredrik
Lundgren en hemställan, innehållande den tankegången, att frågans lös¬
ning borde sökas icke i åtgärder för underlättande av småskollärarinnors
inträde i någon klass av det fyrklassiga folkskoleseminariet, utan i upp¬
rättandet av en för sådana lärarinnors utbildning till folkskollärarinnor
avsedd särskild seminariekurs, således samma lösning som den kommit¬
tén för sin del velat förorda. Nämnda hemställan hade följande ly¬
delse: »Då det mångenstädes på landsbygden visat sig svårt att erhålla
examinerade folkskollärarinnor, och då regeringen numera endast i vissa
kvalificerade undantagsfall giver dispens, hemställes, om det icke vore
skäligt att inrätta ett tvåårigt försöksseminarium, där lärarinnor, som
genomgått tvåårigt småskoleseminarium och sedan tjänstgjort minst fem
år i småskola eller mindre folkskola, kunde förvärva behörighet till ordi¬
narie tjänst i folkskola.» Frågan hann ej att komma under behandling,
men det beslöts med hänsyn till sakens vikt, att den gjorda framställ¬
ningen skulle intagas i redogörelsen för mötet.
Samma tanke låg ock till grund för en vid 1911 års riksdag i
Andi’a kammaren av kontraktsprosten Ch. Meurling väckt motion, däri
hemställdes, »att riksdagen måtte besluta underdånig skrivelse till Kungl.
Maj:t med anhållan, det täcktes Kungl. Maj:t. låta utarbeta plan till
tvååriga folkskoleseminarier, där från småskoleseminarier utexaminerade
lärarinnor, som minst två år med goda vitsord tjänstgjort i småskola,
mindre folkskola eller folkskola, äga att vinna inträde och efter godkänd
avgångsprövning vinna behörighet att innehava ordinarie tjänst i den
egentliga folkskolan». Det tillfälliga utskott, som behandlade motionen,
gav sitt fulla erkännande åt motionens huvudsyften, nämligen att dels
86
Organisationen.
Kursens
längd.
åtgärder för folkskollärarbristens avhjälpande borde vidtagas, dels sådana
anordningar vore önskvärda, varigenom småskollärarinnor kunde bliva i
tillfälle att på kortare tid än genom eu fyrårig seininariekurs vinna ut-
o
bildning till folkskollärarinnor. A andra sidan kunde utskottet icke obe¬
tingat ansluta sig till motionärens mening, att kursen borde vara tvåårig,
något som enligt utskottets åsikt icke utan närmare utredning kunde av¬
göras. Då de av motionären berörda spörsmålen vore föremål för över¬
vägande inom folkundervisningskommittén, hemställde utskottet, att motio¬
nen icke måtte till någon åtgärd föranleda, vilket ock blev kammarens
beslut.
Då kommittén således anser, att det föreliggande önskemålet att
bereda ökat tillfälle för småskollärarinnor att på kortare tid än fyra år
erhålla den utbildning, som meddelas vid folkskoleseminarierna, bör till¬
godoses genom upprättandet av eu särskild seininariekurs, blir för kom¬
mittén det närmaste och viktigaste spörsmålet, huruvida en sådan kurs bör
göras 2-årig eller 3-årig.
Kommittén har vid övervägandet av detta spörsmål kommit till den
bestämda uppfattningen, att en tvåårig kurs icke1 skulle bliva tillräcklig
för en utbildning, som vore fullt jämförlig med den, som erhålles vid det
fvråriga seminariet.
Icke ens under förutsättning av tvååriga småskoleseminarier med lika
höga inträdesfordringar som folkskoleseminarierna och med samma utrust-
ning som dessa i avseende på lärarkrafter och undervisningsmedel skulle
eu lärogång genom småskoleseminariet och ett därpå byggt tvåårigt folk-
skoleseminarium i och för sig ge lika god behållning, som den, vilken den
obrutna fyråriga seminariekursen skänker. Detta visar sig vid ett försök
att uppdela denna sistnämnda kurs i en tidigare del, avsedd att utbilda
för småskolan, och en senare del med syfte att därutöver giva den för
folkskolan behövliga utbildningen. Ett sådant försök är, icke utan känn-
Seminariekurs för småskollärarinnor in. fl.
87
bara olägenheter, till halvs gjort i nu gällande undervisningsplan för folk-
skoleseminarierna, ocli yrkanden ha, såsom nyss omtalats, låtit sig höra,
gående ut på att folkskoleseminariernas organisation skulle grundas på dess
fullständiga genomförande. Kommittén upptar i nästa avdelning av detta
kapitel frågan härom till närmare utredning.
Nu kan man emellertid icke utgå ens från förutsättningen av tvååriga
småskoleseminarier. Visserligen hava småskoleseminarierna under de senaste
åren raskt utvecklats, men ännu år 1910 hade endast omkring hälften av dem
tvåårig lärotid, under det att de övrigas kurs omfattade tre eller två ter¬
miner. Vad inträdesfordringarna beträffar, äro de icke i lag bestämda och
helt säkert rätt växlande. Men ställas de i normalt förhållande till läro¬
kursen för småskoleseminarierna, sådan denna i gällande författning är
angiven, bliva de betydligt lägre än de nuvarande inträdesfordringarna
vid folkskoleseminarierna. Småskoleseminariernas lärarpersonal måste i fråga
om duglighet ställas mycket högt, men dess utbildning är i allmänhet
väsentligen lägre än den, som vid folkskoleseminarierna fordras för behö¬
righet till lärartjänst. I fråga om undervisningens yttre hjälpmedel äro
många av småskoleseminarierna ännu ganska svagt utrustade. Vad slut¬
ligen lärokursen beträffar, utsträckes den visserligen vid de bättre semina¬
rierna utöver den i den kungl. kung. den 28 maj 1897 föreskrivna. Men
denna officiella lärokurs, som dock fortfarande bestämmer godkännandet i
avgångsexamen, går i flertalet ämnen icke eller föga utöver de för folk¬
skoleseminarierna stadgade inträdesfordringarna. — Att under dessa för¬
hållanden en endast tvåårig kurs vid folkskoleseminarierna icke kan vara
tillräcklig, torde vara tydligt. An mindre skulle den göra till fyllest efter
den utvidgning av folkskoleseminariernas lärokurser, som bland annat upp¬
ställts som mål för en reform av dessa läroanstalter.
Visserligen räkna folkskoleseminarierna, såsom förut sagts, många
f. d. småskollärarinnor bland sina bästa elever. Men å andra sidan kan
icke sägas, att erfarenheten från folkskoleseminarierna är den, att inträdes-
88
Organisationen.
sökande, som avlagt småskollärarinneexamen, i allmänhet visa någon avgjord
överlägsenhet över andra inträdessökande eller med större lätthet bestå pröv¬
ningen för inträde vid seminarierna. Till och med då det gäller inträde;
i första klassen, för vilken klass flertalet av dem anmäla sig och där omkring
83 procent1) av de småskollärarinnor, som i seminariet mottagas, vinna
inträde, finner man, att de ofta få stå tillbaka för andra sökande. Några
mera omfattande statistiska uppgifter till bestyrkande härav föreligga icke.
Dock kan nämnas, att vid Stockholms seminarium, där antalet av sådana
elever, som före intagningen avlagt småskollärarinneexamen, är förhållande¬
vis störst eller 42.9 procent2) av samtliga intagna, under de fyra åren 1907
—10 tillsamman 86 sökande, som avlagt denna examen, blivit prövade för
inträde i första klassen och att av dem endast 51 blivit intagna, under det
att hela antalet intagna i denna klass varit 94, vadan således ej mindre
än 40 procent av den ifrågavarande gruppen måst ställas efter sökande
med annan förberedelse.
Under de senaste åren ha inom landet uppstått två enskilda kvinn¬
liga folkskoleseminarier, som erhållit examensrätt. Det ena av dessa, näm¬
ligen det med läroanstalten »Ateneum för flickor» i Stockholm förenade
folkskoleseminariet, har sådan organisation, att undervisningen bygger på
förut av eleverna genomgången kurs vid småskoleserninarium. Dess läro-
kurs är treårig. För inträde fordras de kurser, som genomgås i det med
samma läroanstalt förenade tvååriga småskoleseminariet, vilka kurser i
det hela överskrida de förutnämnda lagstadgade kurserna. Efter under-
gången godkänd inträdesprövning mottagas lärarinnor, som haft anställ¬
ning i småskolans tjänst, dock med befrielse för dem som genomgått
tvåårigt småskoleserninarium från prövning i ämne, vari de erhållit minst
vitsordet »Med beröm godkänd». Utan inträdesprövning intagas elever, som
»med väl godkända betyg» genomgått läroanstaltens eget småskole-
seminarium.
Medeltal för tioårsperioden 1901 — 10. 2) Iland 3 sid. 393.
Seminariekurs för småskollärarinnor m. fl. 89'
Den tanken har någon gång uttalats, att, om också den utbildning,
som skulle erhållas medelst en på småskoleseminarium byggd tvåårig-
kurs, måste bliva svagare än den, som det fyråriga folkskoleseinina-
riet giver, det dock skulle kunna finnas en del skoltjänster, för vilka
den kunde anses tillräcklig. I någon mån synes en sådan tanke kunna
spåras i den förutnämnda motionen vid 1911 års riksdag, i det att
motionären framhåller, att lärarinnor, som fått sin utbildning på det sätt,
som i motionen föreslås, lättare skulle kunna vinnas för landsbygdens
folkskolor, »där de icke skulle undanträngas av högre meriterade raed-
sökande». Kommittén kan i fråga om nu berörda uppfattning helt in¬
stämma i det uttalande, som med avseende därpå gjordes av det utskott,
som behandlade motionen. Utskottet yttrade bland annat följande: »Redan
den omständigheten, att en klyvning skedde av folkskollärarkåren i en grupp,
som ansåges ha fått en bättre utbildning, och en annan grupp, vars för¬
beredelse betraktades såsom mindre grundlig, skulle vara ur flera synpunk¬
ter mindre lämplig och således icke önskvärd. Men hela det betraktelse¬
sätt, som innefattas i en dylik plan, synes icke kunna godkännas. Tjänst¬
göringen i landsbygdens folkskolor, av vilken typ de än må vara, torde
nämligen icke ställa lägre krav på lärarpersonalens utbildning och dug¬
lighet än tjänstgöringen i städernas folkskolor. Det synes då vara eu
billig fordran, att landsbygdens barn få stå under ledning av lärarkrafter,
som i sådant hänseende icke äro sämre utrustade än de lärare, som ha
till sin uppgift att utbilda städernas barn».
Av skäl, som nu anförts, föreslår kommittén, att den för småskol¬
lärarinnor avsedda folkskoleseminariekursen göres treårig.
Göres kursen treårig, torde man ock slippa ifrån att fästa några
villkor vid det av den inträdessökande genomgångna småskoleseminariets
beskaffenhet eller vid beskaffenheten av där erhållna vitsord. Inträdespröv-
ning måste emellertid få anses nödvändig. Dels visar det sig behövligt,
12—0828 lo Folkunder v.-k om. bet. I. Folkskolesem. Band. I.
Inträdes-
fordringar.
90 Organisationen.
att något arbete utöver sraåskoleseminariets lagstadgade lärokurs är undan¬
gjort vid inträdet, om de uppgifter, som tillhöra den fortsatta utbildnin¬
gen, skola kunna medhinnas utan fara för elevernas överansträngning.
Dels är det av nöden, att den stora olikhet i kunskaper och färdigheter,
som helt visst måste komma att finnas hos de inträdessökande till följd av
olikheten mellan de seminarier, vid vilka de erhållit sin föregående ut¬
bildning, och den olika långa tid, som förflutit från deras utträde ur dessa
seminarier, i någon mån utjämnas. Uppställdes ingen fordran på pröv¬
ning, skulle det lätt kunna inträ tfa, att en och annan bleve intagen, som
låtit de tidigare inhämtade kunskaperna och färdigheterna ligga helt i
lägervall och som genom ovana vid studiearbete vore oförmögna att utan
allt för stor ansträngning taga upp arbetet vid folkskoleseminariet. Ett stad¬
gande om inträdesprövning synes dessutom kunna medföra även en medel¬
bar fördel, den nämligen, att genom det studiearbete, som därav gjordes
nödvändigt, i viss mån ett urval komme att ske inom småskollärarinnekåren,
så att endast sådana medlemmar av denna kår, som icke blott ägde de nöd¬
vändiga ekonomiska möjligheterna för kursen utan jämväl hade särskild lust
och duglighet för studier, komme att eftersträva den fortsatta utbildningen.
Att, såsom föreslagits, bestämma den föregående tjänstgöringstiden till
minst fem år, torde vara att göra den onödigt, om icke olämpligt lång. Så¬
som särskilda villkor för inträde föreslår kommittén endast avlagd examen
vid något under offentlig kontroll stående småskoleseminarium, väl vitsordad
tjänstgöring vid småskola eller folkskola under minst tre år samt godkända
kunskapsprov i vissa ämnen. De allmänna villkoren böra bliva lika med
eller motsvarande dem, som eljest äro stadgade för inträde i folkskole-
seminarium.
Vid uppställandet av förslag till kunskapsfordringarna för inträde
har kommittén icke blott velat vinna de syften, vilka ovan anförts såsom
skäl för ett stadgande om inträdesprövning. Kommittén har även haft
den synpunkten för ögonen, att de studier, som förberedelsen medför,
Seminariekurs för småskollärarinnor in. fl.
91
måtte kunna utföras av lärarinnan på egen hand och utan att hon behövde
lämna sin skoltjänst. Och kommittén har därjämte ansett det vara önsk-
ligt, att dessa studier vore av värde för lärarinnan personligen och för
hennes arbete som småskollärarinna, så att de, om hon av en eller annan
orsak aldrig vunne inträde i folkskoleseminariet, dock icke innebure eu
förspilld möda. Inträdesfordringar ha därför upptagits endast i vissa
ämnen, och man har icke åfeyftat någon överensstämmelse med de kurser,
som genomgås i första klassen av det fyra riga seminariet.
Det är, som sagt, dock icke blott för småskollärarinnornas skull, Kortare se-
7 o 7 minarxckv.y-
man har anledning att tänka på inrättandet av eu kortare seminariekurs ser för vissa
o 1 andra ler in» -
än normalkursen. Även för en annan grupp av kvinnliga inträdessökande tiga inträ-
är en sådan behövlig, nämligen för flickor, som genomgått högre flick¬
skolor eller på annat sätt erhållit eu allmänbildning, som bör
göra det möjligt att på kortare tid än fyra år föra dem fram till
seminariets slutmål. Bland dessa bör man då i första rummet ihåg-
komma dem, för vilka den fyråriga lärotiden innebär den största tidsför¬
lusten, således på dem, som medelst en tvåårig kurs böra kunna nå det
nämnda målet.
In gen särskild skolas lärjungar äro härmed åsyftade, och än mindre
är det kommitténs mening, att examensbetyg av någon sort skulle utan
vidare medföra rätt till inträde i denna kurs. Den inträdessökande under¬
kastas inträdesprov, och de fordringar, som därvid uppställas, bestämmas
icke efter någon annan läroanstalts kursplan utan efter seminarieundervis-
mingens behov, d. v. s. de bestämmas så, att en på dem byggd seminarie-
undervisning under två år kan giva ett fullgott resultat. Endast i ett eller
annat ämne, såsom i levande språk, bör vitsord från realskola eller högre
flickskola eller gymnasium kunna befria från provs avläggande. I flertalet
ämnen torde lärjungen från den ena såväl som den andra av dessa läro¬
anstalter behöva rusta sig genom särskilda studier, detta så mycket mera,
92
Organisationen.
som åldern för inträde icke kan sättas lägre än till minst 19 år och skol¬
kunskaperna således, där de icke behöva utvidgas, åtminstone behöva
uppfriskas. Skulle en mindre eller större del av befintliga platser komma
att tagas i besittning av kvinnliga studenter, så är därom från folk¬
skolans synpunkt intet att erinra. Man bör, på sätt kommittén i det före¬
gående angivit, sörja för att möjlighet må finnas för dessa att på annat
håll genom en ettårig för dem lämpad kurs'erhålla sin utbildning, men
de böra icke utestängas, lika litet som några andra, som uppfylla de all¬
männa villkoren för inträde. Eu flicka, som blott erhållit enskild under¬
visning i sitt hem, eller en småskollärarinna, som anser sig äga förutsätt¬
ningarna för att bestå i inträdesprövningen, skall ha samma rätt till in¬
träde som den, som avlagt realskolexamen eller genomgått en åttaklassig
flickskola.
Förening av De två grupper, för vilka särskilda kortare seminariekurser här i fråga-
treårig och . . .
tvåårig kurs satts, småskollärarinnorna a ena sidan och övrig omtalad kvinnlig ung-
nom samma , . , . . .
läroanstalt, dom ä den andra, bär nu kommittén tänkt sig böra så långt möjligt sam¬
manföras till gemensamt arbete. Häremot skall invändas, att man på
det viset får eu blandning av lärjungar, som äro allt för olikartade, för att
gemensam undervisning skall kunna med framgång meddelas. Kommittén
tror dock icke, att svårigheterna i detta avseende skola bliva avskräckande, och
finner däremot i andra avseenden så stora fördelar förenade med eu sam¬
manslagning, att kommittén anser den böra försökas. Att för hela tre år
samla i eu utbildningskurs endast och allenast f. d. småskollärarinnor,
vore knappast lyckligt. I kamratkretsar, där alla hava samma föregåenden
och intaga i det hela samma levnadsställning, uppkommer lätt en viss en¬
sidighet, och där saknas den väckelse, som vinnes i samvaro med personer
av annan bildnings- och utvecklingsgång. Fördelarna av sammanslag-
ningen skola emellertid tillfalla icke blott ena parten utan båda. Särskilt
bör den rikare pedagogiska erfarenhet och större personliga mognad, som
Seminariekurs för småskollärarinnor m. fl.
93
representeras av den nyssnämnda elevgruppen, bliva av värde för deras i
pedagogiskt avseende mindre erfarna och i regeln yngre kamrater.
Den ifrågavarande föreningen synes kunna genomföras pa två sätt.
Antino-en intagas i den treåriga kursens första klass småskollärarinnor
endast till ett antal av exempelvis k20, d. v. s. till ett antal lika med två
tredjedelar av det, som eljest är det för en klass bestämda högsta antalet
eller 30 (stadgeförslaget § 34: 4), varefter de elever, som skola genomgå
en tvåårig kurs, inträda i nästa klass och göra denna och följande klass
fulltaliga, då således endast 10 sådana elever årligen kunna mottagas.
Eller man låter första klassen fullständigt fyllas av småskollärarinnor och
mottager i nästa klass ej mindre än 30 elever av den andra gruppen,
d. v. s. man inrättar parallellavdelningar till andra och tredje klasserna,
varvid man dock, av skäl som nämnts, icke låter de båda. elevgrupperna
bilda var sin avdelning utan ordnar dem så, att varje avdelning kommer
att till ungefär lika delar sammansättas av båda gruppernas elever. Den
förra anordningen kräver utrymme och lärarkrafter för tre, den senare
för fem avdelningar. Den förra medför den avsevärda fördelen, att första
klassens elever till följd av sitt jämförelsevis begränsade antal kunna
båttre tillgodoses vid undervisningen. Den senare, som medgiver utexa¬
minerandet årligen av ett. dubbelt så stort antal lärarinnor som den förra
men givetvis icke fordrar motsvarande ökning av lärarkrafterna, äger, vad
undervisningskostnaderna beträffar, ett ekonomiskt företräde och är således,
där förhållandena i övrigt tillåta dess användning, att förorda.
1 båda fallen har man en treårig seminariekurs eller, om man
så vill, ett treårigt seminarium, i vars andra årsklass ett antal
nya elever mottagas, i förra fallet ett treårigt enkelseminarium, i senare
ett treårigt dubbelseminarium.
Småskollärarinnorna bli således ensamma under sitt första semi-
narieår och kunna då erhålla en ensamt för dem avsedd undervisning och
övning. Under de följande två åren hava de eleverna av den andra gruppen
94
Organisationen.
till kamrater. Klart är, att de båda grupperna, även efter den skolning, som
småskollärarinnorna erhållit under första året av sin kurs, skola i vissa avse¬
enden hava olika studieförutsättningar, och sannolikt skola de i ett och an¬
nat ämne icke eller åtminstone icke utan svårighet kunna sammanhållas.
Men i det hela skola de bilda en kamratkrets med gemensamt arbetsmål
och gemensamma intressen.
De. treåriga Frågan blir nu, huru många sådana treåriga kurser som böra upp-
kursernas r 1
antal och rättas. Denna fråga är naturligtvis beroende dels av folkskolornas behov
Jörläggning,
av lärarkrafter, dels av den tillgång, som kan finnas på inträdessökande av
de slag, för vilka dessa kurser skulle vara avsedda. Var dylika kurser
böra komma till stånd och vilketdera av de två förutnämnda sätten för
den treåriga och tvååriga kursens förening som bör ifrågakomma, är nå¬
got som också måste avgöras på grund av samma omständigheter och
blir tillika en lokalfråga. I kap. XIV, där kommittén lämnar utredning
angående lärarbristen och behovet av nya seminarier, skall kommittén av¬
giva förslag även i fråga om antal och förläggning av treåriga seminariekurser.
Erinras må, att, så goda de skäl än äro, som synas tala för dylika kurser,
deras upprättande dock till att börja med måste betraktas som ett försök,
vars värde först erfarenheten kan säkert avgöra.
Det har, såsom förut framhållits, i första rummet varit önskvärd¬
heten av att kunna bereda småskollärarinnor bättre möjligheter att utbilda
sig till folkskollärarinnor, som föranlett kommitténs förslag om upp¬
rättandet av särskilda treåriga seminariekurser. Att vidtaga någon mot-
svarande åtgärd till förmån för de manliga sm åskollärarna torde icke
kunna ifrågakomma. Deras antal är därtill allt för obetydligt. Av de
under tioårsperioden 1901—1910 vid de manliga seminarierna intagna elever¬
na hade endast 3.3 procent före inträdet genomgått småskoleseminarium
(Band 3 sid. 390). Antalet lärare i småskolor och mindre folkskolor har med
varje år minskats och uppgick år 1909 i hela riket endast till 228, under det
Folkskoleseminarierna och småskoleseminarierna.
95
att antalet lärarinnor i samma skolor utgjorde inemot 10,000. För de
manliga medlemmarna av småskollärarkåren, som vilja förvärva sig folk-
skollärarutbildning, kvarstår — liksom naturligtvis även för deras kvinn¬
liga kamrater — fortfarande den utvägen att söka vinna inträde i någon
klass av de fyrklassiga folkskoleseminarierna.
Liksom i fråga om den ettåriga kursen tänker sig kommittén den Förslag till
o o w föreskrifter
treåriga, där den kommer till stånd, upprättad på grund av särskilt ku,lcl-
beslut. I kap. XIII har kommittén lämnat fullständigt förslag till allmänna för treårig
föreskrifter och till undervisningsplan för densamma. 1 sitt förslag till
ny seminariestadga åter har kommittén icke tagit den treåriga kursen i
betraktande, och den följande framställningen i detta och övriga kapitel,
med undantag av nämnda kap. XIII avser det fyrklassiga seminariet, vilket
icke utesluter, att såväl stadgeförslaget som kommitténs övriga framställ¬
ning i många avseenden äger tillämpning även pa den treåriga seminarie-
kursen.
9. Folkskoleseminarierna och småskoleseminarierna.
Småskoleseminarierna, vilka, som bekant, med undantag av de två
statsseminarier, som utbilda lapsk- och finsktalande småskollärare och små¬
skollärarinnor, alla äro upprättade av landsting eller av enskilda personer,
hava under senare år varit stadda i rask utveckling, så att de numera i
allmänhet taget på ett vida bättre sätt, än de tidigare förmått, fylla sin
uppgift. Att deras uppgift i vårt folkundervisningsväsen är av den allra
största betydelse, behöver icke sägas. Det ligger emellertid icke i kom¬
mitténs uppdrag att ingå på frågan om småskoleseminariernas yttre eller
inre förhållanden. Kommittén har endast haft att angiva, i vad mån och på
vad sätt den bildningsuppgift, som utgör målet för dessa seminariers verk¬
samhet, även tillhör folkskoleseminariernas ändamål, samt att tillse, huru
Organisationen.
Nuvarande
bestämmel¬
ser om små-
skollärar-
examen vid
slutet av
andra klas¬
sens kurs.
96
folkskoleseminarierna må på bästa sätt kunna gagna dem bland sina in-
trädessökande, som utgöras av medlemmar ur småskolornas lärarkår. 1
sistnämnda avseende har kommittén i det föregående lämnat utredning
och förslag. Därvid har en fråga av allmännare innebörd framträtt, näm¬
ligen den om folkskoleseininariernas och småskoleseminariernas inbördes
förhållande i organisatoriskt hänseende. Då denna fråga under senare år
vid flera tillfällen dragits under debatt och på det närmaste berör folk-
skoleseminariernas intresse, torde den icke böra av kommittén helt förbigås.
Enligt 1886 års stadga tjänstgöra folkskoleseminariets första och
andra klasser som småskoleseminarium, i det att, enligt stadgans § 50,
de elever, vilka i årsexamen med andra klassen erhållit godkända vitsord
i de ämnen, som tillhöra småskoleseminariernas ämneskrets, få, om de så
önska, avlägga ett särskilt praktiskt prov i övningsskolans småskole-
avdelning och, därest de i detta prov godkänts, erhålla sådant betyg,
som berättigar till anställning vid småskola.1) Någon mera ingripande
verkan på seminariets läroplan synes icke hava blivit en följd av dessa
bestämmelser. I planläggningen av lärokursen i pedagogik och metodik
samt i anordningen av de praktiska undervisningsövningama är deras in¬
verkan dock påtaglig: redan i andra klassen börja dessa övningar och om¬
fatta där småskolans undervisning, varjämte småskolans metodik genomgås
i denna klass.
Värdet av denna organisatoriska anordning är mer än tvivelaktigt.
Det kan till att börja med ifrågasättas, om man genom densamma verk¬
ligen vinner en god lärarutbildning för småskolans behov. Undervisnings-
planen har ingalunda gjort det allvar man kunde vänta av den avsikt,
som i stadgan synes föreligga, att göra de två första seminarieklasserna
till eu bildnings- och utbildningsanstalt för småskollärare och småskol¬
lärarinnor. Intet ämnes lärokurs undantagande välskrivningens avslutas
l) Ang. tidigare förhållanden se Band 3 sid. 79 och 80.
Folkskoleseminarierna och småskoleseminarierna.
‘•7
i andra klassen, och något bestämt försök att samla läroinnehållet för de
två första klasserna till ett helt är knappast att finna. 1 katekesundervis¬
ningen t. ex. falla ej blott fjärde och femte huvudstyckena utan ock det
tredje utanför deras läroplan. Kurserna i historia och geografi fortgå
obrutna genom seminariet utan någon sorts avrundning i andra klassen.
Av psykologi och pedagogik, ämnen av lika stort värde oeh intresse
för småskolans lärare som för den egentliga folkskolans, få de som avgå
från andra seminarieklassen mycket litet; först i seminariets tredje och
fjärde klasser förekommer den »utförligare framställning av läran om upp¬
fostrans föremål», som tillåter ett närmare studium just av barnets själs¬
liv, och först där behandlas ett för varje barna,lärare så viktigt kapitel
av pedagogiken som »läran om tukt och ordning», d. v. s. uppfostrings-
läran i mera egentlig betydelse. I det hela råder ingen noggrannare
överensstämmelse mellan 1894 års undervisningsplan för folkskolesemi¬
narierna och bestämmelserna angående lärokursen i småskoleseminarierna
i den för dessa gällande stadgan av år 1897.
Har stadgandet om eu småskollärarexamen vid slutet av folkskole-
seminariernas andra arskurs ieke fått inverka på folkskoleseminariernas
lärogång så mycket, som småskollärarutbildningen rätteligen synes hava
bort kräva, så har detta sin lätt funna förklaring däri, att det icke skulle
kunnat ske, utan att folkskoleseminariernas lärogång därigenom allt för
menligt åverkats. Redan den hänsyn, som tagits, kan icke anses hava
varit denna lärogång till nytta. Detta att småskolan vid seminarieunder-
visningen utsöndras som ett fristående parti, så som nu sker. är en an¬
ordning av omtvistlig lämplighet. Och att seminarieelevernas teoretiska
och praktiska befattning med små skollärarens eller småskollärarinnans
uppgift helt och hållet förlägges till ett av deras första läroår, då de ännu
både i fråga om kunskaper och personlig utveckling äro jämförelsevis
ganska omogna, är väl näppeligen förestavat av i uppgiftens natur lig¬
gande grunder. Långt ifrån att kunna anses som den lättaste, måste
13—082815 Folkunder v.-kom. bet. 1. Folkskohsem. Band. 1.
98 Organisationen.
undervisningen i småskolan i vissa avseenden anses som den svåraste;
ingenstädes kräves i högre grad förmåga av enkelhet och åskådlighet i
framställningen eller kännedom om och blick för barnets natur än just
här. Vissa delar av småskolans metodik och dess praktiska tillämpning
höra snarare till seminarieundervisningens sista än till dess tidigare upp¬
gifter.
Nu visar det sig, att denna rätt att efter genomgång av de två
första seminarieklasserna avlägga examen för anställning vid småskola
sedan lång tid tillbaka lämnats så gott som obegagnad vid de manliga
seminarierna, under det att lärarinneseminariernas elever visserligen somlig-
städes i rätt stor utsträckning avlagt denna examen men endast i säll¬
synta undantagsfall därav gjort något bruk utan fortsatt sina studier till
folkskoleseminariets slutexamen.1) Den föreliggande bestämmelsen i § 50 av
gällande stadga kan således knappast längre anses hava praktisk betydelse.
Vid sådant förhållande har kommittén icke funnit något som
helst skäl för bibehållandet av bestämmelsen om en småskollära-
rinne-(-lärar-)examen vid slutet av folkskoleseminariernas andra
årskurs. Om denna bestämmelse redan nu i eu och annan punkt utgör
ett band på undervisningen, skulle den ännu mera ställa sig hindrande
i vägen för genomförandet av de synpunkter för seminariearbetet, som
kommittén velat göra ledande.
Småskole- Med det sagda har kommittén ock angivit sin ställning till det
Ssom">botten-förut (sid. 84) omnämnda yrkandet, att småskoleseminarierna skulle göras
uminat tet »bottenseminarier», så nämligen att folkskoleseminariets kurs, förkortad
till tvåårig, skulle byggas på eu tvåårig småskoleseminariekurs.
Kommittén måste bestämt uttala sig mot tanken på folkskolesemi-
narierna såsom överbyggnader på småskoleseminarierna. En sådan anord¬
ning — som väl för övrigt icke skulle genomföras annat än i fråga om de
*) Band 3 sid. 422 och 423.
Folkskoleseminarierna och småskolesemiuarierua.
9‘.»
kvinnliga seminarierna — skalle enligt kommitténs åsikt, därest den icke
förenades med en samtidig förlängning av utbildningstiden, leda till ett
försvagande av folkskoleseminariernas förmåga att giva en både för folk-
och småskolan god lärarutbildning. Den skulle få till följd just de
olägenheter, som skulle hava uppkommit, om man med ensidig följdrik¬
tighet fullföljt tanken att låta de två lägre klasserna av folkskolesemina-
riet tjänstgöra som småskoleseminarium, ty den går ju i själva verket ut.
på en sönderklyvning av folkskoleseminariernas fyrånga kurs i två skilda
kurser, av vilka den tidigare skulle bilda ett inom sig avslutat helt. — Det
torde vara skäl i att något närmare granska verkningarna av den i det
ifrågavarande yrkandet åsyftade organisationen.
Vad först den teoretiska delen av folkskollärarutbildningen beträf¬
far, är det klart, att denna icke skulle kunna begränsas till småskole-
seminariets två läsår, utan måste utbredas över de fyra åren. Man må
tänka sig in i de för undervisnings- och studiearbetet ogynnsamma för¬
hållanden, som härav skulle uppkomma.
I många fall skulle det visa sig omöjligt att dela upp lärokursen
inom ett ämne eller en ämnesgren så, att endast vissa partier genom-
ginges i småskoleseminariet och de övriga sparades till folkskoleseminariet.
Så t. ex. skulle man näppeligen vilja uppdela kursen i den kristna tros¬
läran i överensstämmelse med nuvarande kursanordning, varigenom de
delar därav, som motsvara katekesens första och andra huvudstycken,
skulle komma att tillhöra småskoleseminariet och återstående delar bliva
genomgångna först i folkskoleseminariet. Ej heller skulle man gärna
vilja hänvisa gamla testamentets studium endast till det ena seminariet och
nya testamentets endast till det andra. Eller, för att taga andra exempel,
man skulle svårligen kunna förbehålla insikter i hälsolära åt dem, som
genoinginge folkskoleseminariet, och låta småskoleseminariernas elever
sysselsätta sig allenast med de delar av naturkunnigheten, som för hälso-
lärans studium äro grundläggande. Ej heller skulle man på liknande sätt
100
Organisationen.
förlägga den psykologiska kursen till det lägre seminariet och spara den
egentliga pedagogiken för det högre.
Allestädes, där dylika uppdelningar visade sig omöjliga eller mindre
tilltalande, finge man dä taga sin tillflykt till vad man kallar »koncentriska
kurser»: i smaskoleseminariet genomginges eu mindre kurs, i folkskole-
seminariet eu större, båda behandlande det ifrågavarande ämnet eller den
ifrågavarande ämnesgrenen i dess helhet, endast med olika grad av ut¬
förlighet. I smaskoleseminariet t. ex. lästes eu jämförelsevis liten lärobok
i den kristna tros- och sedeläran, i folkskoleseminariet eu något större
lärobok i samma ämne. 1 smaskoleseminariet förekomme en översikt av
hälsoläran och av pedagogiken, i folkskoleseminariet åter en dylik översikt,
något utförligare o. s. v. Vid omfattande studier, särskilt där de måste
bedrivas huvudsakligen som självstudier, är det visserligen ofta eu fördel
eller en nödvändighet, att man först skaffar sig en orienterande överblick
över det område, åt vilket man sedan skall ägna ett utförligare arbete,
och i vissa fall ligger ett koncentriskt studiesätt i själva ämnets natur.
Men då det gäller en skolas läroplan, allra helst i det fall att lärotiden
såsom vid seminarierna är helt kort, leder i allmänhet taget, efter vad
erfarenheten tillfyllest visat, läroämnenas uppdelning i koncentriska kurser
till eu innehållsfattig och schematisk behandling av lärostoffet och till ett
förytligande av lärjungens uppfattning. Utanför läroanstalterna liggande
praktiska skäl kunna väl stundom tala för en dylik kursanordning, men
visst är, att sådana skäl måste vara mycket tvingande, om de verkligen
skola rättfärdiga den. Slutligen är i fråga om de flesta av seminariets
ämnen att ihågkomma, att eleverna från folkskolan medföra kunskaper,
som giva dem en viss överblick över ämnet eller åtminstone fasta utgångs¬
punkter för dess fortsatta studium, något som gör en koncentrisk lärogång
inom seminariet ännu mera opåkallad.
I eu del fall skulle naturligtvis en bättre fördelning av lärokursen
på de två seminarierna kunna erhållas. Ett eller annat ämne, såsom frärn-
Folkskoleseminarierna och småskoleseminarierna.
101
mande språk, och vissa ämnesgrenar, såsom kyrkohistoria, litteraturhistoria,
den allmänna historien, svensk samhällskunskap, pedagogikens historia,
delar av matematiken och naturkunnigheten, kunde helt och hållet för-
läo-<>as till det högre seminariet. Men även i dessa fall skulle folkskole-
seminariets tudelning i allmänhet medföra kännbara olägenheter för under¬
visningen och försämra dess resultat. Den sammanhållning av det sam-
höriga, som i all undervisning är av så utomordentlig betydelse, skulle
försvåras, i många fall omöjliggöras. Litteraturhistorien skulle bliva skild
från litteraturläsningen, den allmänna historien från den svenska, det främ¬
mande språket från modersmålet o. s. v. 1 allmänhet skulle hindren ökas
för genomförandet av en läroplan, som ordnade lärokurserna till ett orga¬
niskt helt, däri det ena ämnet stödde det andra.
Om så därtill för kanske flertalet elever eu mellantid av ett eller Hem
år komme att ligga mellan deras utträde ur det lägre seminariet och in¬
träde i det högre, skulle eu svårighet uppstå, som träffade det senare
seminariets verksamhet i dess helhet. Antingen finge undervisnings- och
studiearbetet i detta seminarium byggas på det svaga underlaget av halv¬
förgätna kunskaper och delvis förlorade färdigheter till uppenbart hinder
för dess framgång. Eller ock finge där företagas en förnyad genomgång
av det lägre seminariets lärokurser med ty åtföljande läxläsningsarbete,
varigenom tid och tillfälle till ett fruktbärande och personligt utvecklande
studiearbete i betänklig grad inskränktes.
Går man sedan till folkskollärarens praktiska utbildning, skall man
finna den ifrågasatta anordningen menlig även för denna. Den nuvarande
planen för denna utbildning vid våra seminarier är redan ett bevis härpå,
och kommittén har i det föregående uttalat sig därom. 1 stället för att,
såsom man eljest önskat skola ske och såsom i andra länders seminarie-
undervisning så gott som undantagslöst sker, förlägga den praktiska ut¬
bildningen till seminariekursens senare del för att där kunna ställa den
i samband med psykologiska och teoretiskt pedagogiska studier, som förut-
102
Organisationen.
sätta ett större matt av allmänbildning och av förståndsmognad hos
eleverna, skulle man allt fort frånskilja en viktig del därav för att även
för de elever, för vilka det eljest ingalunda vore behövligt, förlägga den
till seminariekursens tidigare del, och man skulle därvid nödgas bryta
sambandet mellan det teoretiska och det praktiska samt avstå från en efter
uppgifternas svårighet ordnad plan för elevernas undervisnirmsövninmir.
De ogynnsamma verkningarna härav skulle ökas därigenom, att de olika
delarna av den praktiska utbildningen för den blivande folkskolläraren
och folkskollärarinnan icke ens såsom nu komine att falla inom en och
samma läroanstalt utan skulle förläggas till olika läroanstalter med olika
lärare och måhända ofta olika synpunkter för undervisningen.
Att utbildning för undervisning även på småskolans stadium måste
ingå i folkskoleseminariernas uppgift, har kommittén redan framhållit (sid.
8 och 9). Eu utbildning för den egentliga folkskolan vore allt för brist¬
fällig, om den icke i sig inneslöte även en utbildning för småskolan. Och
den ena ingår i den andra på ett sätt, som i allmänhet gör det omöjligt
att företaga eu uppdelning och säga: detta, avser småskolan, detta folk¬
skolan. Den skarpa gräns, som i vårt land är dragen mellan »småskola»
och »folkskola», och som i allmänhet icke återfinnes i andra länders skol¬
organisation, motsvaras icke av någon dylik i barnets utveckling; den har
uppkommit ur och har sitt enda berättigande i yttre, framför allt ekono¬
miska förhållanden. Också utgör den fullständigt genomgångna folkskole-
seminariekursen och bör utgöra en god utbildning även för undervisningen
i småskolan, varför ock den, som avlagt folkskollärarexamen, är och själv¬
fallet bör vara fullt behörig till anställning även vid småskolan. Men
skall utbildningen av småskolans lärare vid folkskoleseminarierna tagas ut
såsom en sak för sig och undangöras under kursens två första år, så
omöjliggöres enhetlighet och sammanhang i dessa seminariers läroplan,
försvåras ett utnyttjande av den knappt tillmätta lärotiden och försvagas
folkskollä rarutbildningen.
Folkskoleseminarierna och småskoleseminarierna.
103
Möjligen skulle man vilja invända, att kommittén jävat sitt uttalande
mot den ifrågavarande organisationstanken genom sitt förut avhandlade
förslag om inrättandet av en kortare seminariekurs för småskollärarinnor.
Men kommittén har för det första icke förordat denna föreslagna semina¬
riekurs som allmän organisatorisk anordning utan som en av förhållan¬
dena påkallad undantagsåtgärd. Kommittén har vidare icke byggt denna
kurs omedelbart på någon småskoleseminariekurs, utan velat fordra vissa
genom särskilt inträdesprov ådagalagda kunskaper och färdigheter. Och
kommittén har slutligen icke ansett eu tvåårig vitan först eu treårig kurs
tillräcklig för målets vinnande.
Det kan ifrågasättas, om den skillnad, som i vårt land uppkommit mel¬
lan »småskola» och »folkskola» och därmed mellan två klasser av lärare inom
folkskolan — ordet taget i sin vidsträckta och egentligaste betydelse en
»lägre» och en »högre», olika med avseende på utbildning, behörighet ocli
avlöning, det kan ifrågasättas, om den i alla hänseenden är av godo.
Något inre berättigande äger den, som sagt, helt visst icke, huru historiskt
förklarlig och ekonomiskt grundad den ock må vara. De mindre barnens
undervisninoch handledning är icke lättare utan i vissa avseenden svårare än
de störres; faran för slentrian och mekanisering är i småskolan ej lättare att
undgå än i folkskolan, snarare tvärtom; behovet av bildning och pedagogisk
insikt hos läraren gör sig i det stora hela gällande i lika man å barnsko¬
lans alla stadier, så snart man uppställer kravet på eu verkligt utvecklande
och uppfostrande lärarverksamhet.
Också ha i fråga om utbildningen av småskolans lärare fordringarna
alltjämt ökats och medfört en fortgående förbättring av småskolesemina¬
rierna och utsträckning av deras lärokurs. Därjämte har man flerstä¬
des börjat utplåna skillnaden mellan små- och folkskola och använda för den
senare utbildade lär arkrafter även i den förra. 1 Stockholm undervisa
folkskollärarinnor i alla småskoleavdelningar, och i ett par andra av våra
> Småskola
och
^folk skolo >
104
Organisationen.
Examens
allmänna
karaktär.
städer (Uppsala och Lund) är eu dylik ordning under införande. Ut¬
vecklingen visar oförtydbart hän på en framtida för alla lärare och lärarinnor
i små- och folkskola lika och gemensam utbildning.
Kt.t sådant mål måste väl ännu anses ligga fjärran, och oklokt vore att
försöka nå det i ett slag eller på kort tid. Strävandet måste i första hand
rikta sig på att bereda tillräckligt antal lärare och lärarinnor med lagstadgad
utbildning åt barnen i de egentliga folkskoleklasserna, inom vilka undervis¬
ningen ännu till stor utsträckning besörjes av lärarkrafter, som endast er¬
hållit den för småskolan avsedda utbildningen. Men ännu oklokare vore
det för visso att hämma den utveckling, som hittills pågått, och fastslå
de nuvarande förhållandena, så att småskolan för lång framtid skulle bli
kvarstående såsom en från folkskolan skild skolart och dess lärare såsom
en från dennas skild lärarkår. Detta skulle ske, om småskoleseminarierna,
i stället att som hittills vara jämförelsevis tillfälliga och fria, under in¬
bördes tävlan sig utvecklande anstalter, fixerades i en bestämd form och
förenades med folkskoleseminarierna till en enda fast organisation.
10. Folkskollärarexamen.
Den examen, som avslutar seminariets lärokurs, »avgångsexamen
från seminarium» såsom dess officiella benämning lyder, är icke vad man
kallar en »examen rigorosum», en prövning under stränga former och med
avgörande betydelse för eleven med avseende på hans godkännande eller
underkännande. Seminariestadgan innehåller visserligen ganska utförliga
föreskrifter om dess anordnande och bedömande (§§ 45—48), och formellt
sett äro de vitsord, som upptagas i avgångsbetyget, examensvitsord, med
undantag därav att vitsord, som eleven erhållit vid flyttningen från andra
och tredje klasserna i ämnen eller delar av ämnen, som i dessa klasser
avslutas, enligt examensbestämmelserna skola införas i avgångsbetyget eller
tagas i beräkning vid bestämmandet av de vitsord, som i detta införas.
Folkskollärarexamen.
loa
Ledningen av examen tillkommer konsistoriets ordförande eller seminariets
inspektor; men uppgifterna för den skriftliga prövningen skola enligt
stadgan bestämmas av seminariets rektor efter sam råd med övriga lärare,
och på samma sätt pläga ock uppgifterna bestämmas för de undervisnings-
prov, som ingå i examen. Utgången av den skriftliga prövningen är icke
avgörande för examen i dess helhet; stadgan säger endast, att hänsyn må
tagas till de skriftliga proven vid bestämmandet av vitsorden i de läro¬
ämnen, som beröras av skrivningarna. Vederbörande lärare avgöra exami¬
nandens vitsord var och en i sitt ämne och taga därvid helt och hållet till
ledning sin under arbetet förvärvade kännedom om elevens insikter och
färdigheter. Enligt gällande åskådningssätt vilar folkskollärarens kompe¬
tens ej därpå, att han bestått en examen, utan därpå att han såsom elev
vid ett seminarium, offentligt eller enskilt, erhållit en för . sitt kall ända¬
målsenlig utbildning. Detta visar sig bland annat däri, att folkskollärar¬
examen hos oss icke får avläggas av »privatister».
Mot en genomgripande förändring av dessa förhållanden svnas
så vägande skäl tala, att en sådan ej kan av kommittén förordas.
De äro ett uttryck för det förtroende till den offentliga läroanstalten
eller, om man så vill, till skolan i allmänhet, som i vårt land sedan
gammalt äi; rådande, och det nyssnämnda åskadningssättet beträffande
det huvudsakliga i folkskollärarens kompetens torde få anses hava
goda skäl för sig. Det skulle också enligt kommitténs åsikt icke vara till
fördel för folkskollärarutbildningen, om den ifrågavarande examen finge
avgörande betydelse för elevernas vitsord och för omdömet om seminariets
verksamhet. I allmänhet taget får eu »examen rigorosum» vid eu skola allt¬
för lätt en oförmånlig inverkan på undervisnings- och studiearbetet, och
det ej endast till följd av den oro, som den har med sig. I en examen
kommer den värdefullaste behållningen av skolarbetet i allmänhet föga till
synes, den som tillhör personligheten och vinnes genom en djupare och
finare uppfattning av ämnet; där kan huvudsakligen redovisas blott för
14—0S2S15 Folkunder v.-kom. bet. 1. Folkskolesem. Band /.
106
Organisationen.
inhämtade ininneskunskaper och förvärvade tekniska färdigheter. Faller
nu den avgörande tonvikten på examen, så tvingas skolan att göra det
till huvudsak, som i examen kan uppvisas, med åsidosättande av det, som
där icke kan bli föremål för värdering. Och lärjungarnas uppmärksamhet
riktas så starkt på examen, att de bliva oemottagliga för de i egentligare
mening bildande och uppfostrande sidorna av skolarbetet, även om läraren
oför sitt bästa för att låta dessa sidor komma till sin rätt. Med en äldre
tids uppfattning av skolundervisningen gav »det offentliga förhöret» ett
jämförelsevis fullständigt uttryck åt denna undervisnings resultat. Men
ju mera omfattande de syften blivit, som skolan uppställt för sig, desto
mindre har examensförhöret i dess vanliga form blivit eu riktig mätare
av skolarbetets värde.
Icke minst vad nu seminariet beträffar, där lärjungens arbete inne¬
bär, jämte förvärvet av kunskaper och färdigheter, den personliga beredelsen
för en i hög grad innehållsrik och personlig verksamhet, skulle huvud¬
viktens förläggande på avgångsexamen illa överensstämma med läroanstal¬
tens ändamål. Och det bör ock ihågkommas. att den spänning och oro,
som förberedelsen för en avgörande examen oundvikligt medför, här skulle
i särskilt avseende få en menlig inverkan, nämligen i avseende på elevernas
praktiska arbete i övningsskolan, vilket arbete huvudsakligen måste till¬
höra det sista läroåret. Av sådana skäl hava ock de förslag, som vid
olika tillfällen framkommit om införandet, vid seminarierna av eu censurerad
avgångsexamen, förslag, som utgått från en mer eller mindre berättigad
misstro till seminariernas förmåga att fylla sin uppgift och rättvist bedöma
sina elever, blivit avböjda.
Det är icke kommitténs mening, att de ogynnsamma verkningarna
av en strängare examen i varje fall överväga de förmånliga, som ock kunna
finnas och som stundom göra den till eu nödvändighet. Frågan därom
ställer sig olika för olika läroanstalter. Än mindre uttalar sig kommittén
A Band ?> sid. 94, 99—101.
Folkskollärarexamen.
107
mot examina i allmänhet. Det kan icke rättvisligen sägas, att det svenska
skolväsendet i jämförelse med förhållandena mångenstädes i utlandet ut¬
märker sig för något överdrivet examensväsen. Och erfarenheten visar, att
examina icke kunna helt undvaras. De äro behövliga såsom en läroanstaltens
kontroll på sig själv i fråga om vissa väsentliga sidor av sin verksamhet.
Uppenbart är, att de även äro ägnade att ge en sakförståndig myn¬
dighet en del goda upplysningar om läroanstaltens och dess lärjungars
ståndpunkt. Det sammanfattande och minnesbefästande arbete, som eu
examen föranleder, är icke heller utan sitt stora värde. Det är illa, om
myndigheternas behövliga kontroll fäller endast på examen, men det kan
medföra eu viss stegring i arbetsivern, liksom det onekligen är till fördel
för anseendet av de vitsord, som läroanstalten utdelar, om kontrollen är
tillstädes även vid det tillfället.
Huru eu examen verkar, beror för övrigt i väsentlig grad på de
former den erhåller och på det samband, vari den ställes till betygsgiv-
ningen. Det gäller att härutinnan söka ett visst lagom mellan allt och intet,
och erfarenheten visar, att ett sådant kan finnas, att examen kan stödja
läroanstaltens auktoritet utan att förrycka synpunkterna för dess verksam¬
het, kan sporra lärjungarna till ivrigare arbete utan att därför på ett
skadligt sätt oroa dem. Och kommittén har den uppfattningen, att avgångs¬
examen vid seminarierna, sådan den genom stadga och sed för närvarande
är beskattad, i det hela måste anses väl avvägd i förhållande till de
delvis stridiga intressen, som i varje särskilt fäll bestämma en examens
allmänna karaktär.
Under sådana förhållanden har kommittén heller icke funnit skäl att Folkskollä-
7'arexamens
i fråga om formen för seminariets avgångsexamen eller folkskollärarexamen, allmänna
. form.
såsom den vanligen kallas och även officiellt synes kunna lämpligen be¬
nämnas, föreslå några väsentligare förändringar.-
108
Organisationen.
Har man ställt sig' på den ståndpunkten, att man icke vill, att kon¬
trollen över läroanstalten och bedömandet av eleverna huvudsakligen skall
bindas vid examen, så bär man heller icke anledning att ge samma exa¬
men en central ledning och ett likformigt innehåll, exempelvis genom in¬
förandet av censorsinstitution eller genom bestämmelse om examensupp-
gifternas utfärdande av högre myndighet eller annan dylik åtgärd. Kom¬
mittén har därför i sitt förslag ställt folkskollärarexamen under inseende
endast av seminariets lokala myndighet, vilket i det hela står i överens¬
stämmelse med nuvarande förhållanden. Att den centrala myndighetens
inspektion då och då även kommer att, såsom lämpligt är, omfatta denna
examen, är att vänta. Hänsyn till examinanderna förbjuder, att den
göres till eu offentlig examen, då närvaron av eu större mängd personer
skulle verka oroande och störande. Men önskligt är, att läroanstalten
icke heller vid ifrågavarande tillfälle alldeles avstänger sig från allmän¬
hetens kontroll. Kommittén föreslår därför, att två eller dera ojäviga
personer skola utses att såsom allmänhetens representanter i egenskap av
vittnen närvara vid folkskollärarexamen och vid det kollegiesammanträde,
som hålles i samband med denna (stadgeförslaget § 184).
Den jämförelsevis värdefullaste delen av examen är tydligen den
skriftliga prövningen (stadgeförslaget § 60). Både genom valet av de upp¬
gifter, som givits och behandlats, och genom det sätt, varpå de behandlats,
lämna de skriftliga proven ett visserligen mycket ofullständigt men dock
i några avseenden upplysande vittnesbörd om undervisningens art och
elevernas ståndpunkt. Och endast i det skriftliga arbetet kan eleven sägas
ha möjlighet att i någon mån lägga sin intellektuella mogenhet i dagen.
Kommittén har därför ansett dessa prov vara av den vikt, att de böra
bliva föremål för särskilt bedömande. Men kommittén har dock icke velat
giva dem mera inflytande på utgången av examen, än de nu hava, således
icke velat göra tillträdet till den muntliga prövningen beroende av vits-
Folkskollärarexamen.
1(10
orden för de skriftliga proven, ej heller ansett, att dessa vitsord böra ha
någon mera avgörande inverkan på de slutliga vitsorden i examensbetyget.
Att kommittén i sitt förslag till examen sbestämmelser bibehållit den
•s. k. svenska uppsatsen torde icke behöva motiveras. Att de nuvarande
två skrivningarna i speciell metodik ersatts med en enda skrivning över
något pedagogiskt, vare sig metodiskt eller allmänt pedagogiskt ämne.
torde inom seminarierna helt visst vinna gillande och sammanhänger
med kommitténs åsikt angående äldre tiders allt för stora uppskattning av
den rent metodiska färdigheten (jfr sid. 132 och 235). Även enligt kommit¬
téns förslag bliva emellertid examensskrivningarna tre till antalet, i det att
kommittén bland de skriftliga proven upptagit en kort matematisk upp¬
sats. Skriftligt arbete i matematik förekommer ej blott i studentexamen,
såväl på latin- som realgvmnasiet, utan även i realskolexamen, och det
synes då vara rimligt nog, om det också förekom me i folkskoleseminarier-
nas avgångsexamen. De skäl, som i synnerhet tala för dess upptagande i
denna examen, äro anförda i redogörelsen för kommitténs förslag till
undervisningsplan för ämnet matematik (Band 2 sid. 8<).
Den muntliga prövningen omfattar enligt kommitténs förslag (§ 61),
liksom för närvarande är fallet, endast de till fjärde klassens kurs hörande
kunskapsämnena. 1 fråga om undervisningsproven har kommittén velat
likställa övningsämnena med kunskapsämnena, under det att enligt nuva¬
rande bestämmelser övningsämnena äro ställda i efterhand. De avgående
elevernas färdighet i gymnastik samt prov på deras färdighet i de andra
övningsämnena uppvisas enligt de föreslagna bestämmelserna i samband med
den offentliga årsavslutningen med seminariets elever (stadgeförslaget § 62).
Betvgsgivningen är vid varje läroanstalt en lika svar som maktpå-
lmgande angelägenhet. Icke minst vid seminarierna är den av ömtålig natur,
med hänsyn till den synnerligen stora betydelse det slutliga betyget äger
Betygsgiv-
ningen.
no
Organisationen.
för elevernas framtida befordran på lärarbanan. För seminarieläraren är den
därför ock en svår och icke alltid angenäm uppgift. Såväl av denna
anledning som på grund av skäl, som från allmänna pedagogiska och mora¬
liska synpunkter gjorts gällande, hava då och då från olika håll yrkanden
gjorts om en inskränkning av betygsgivningen vid seminarierna. Dels har
man ifrågasatt en minskning i antalet av de tillfällen, då vitsord skola ut¬
delas, så att betygsgivning skulle förekomma exempelvis endast vid slutet
av varje läsår eller ock först vid elevernas avgång från seminariet. Dels
har man yrkat en begränsning av betygsgraderna till mindre antal, an¬
tingen därigenom, att de s. k. mellanbetygen borttoges, eller därigenom, att
endast de båda vitsorden »(xodkänd» och »Icke godkänd» komme till an¬
vändning.
Huruvida de vanskligheter betygsgivningen erbjuder skulle genom
dylika åtgärder i nämnvärd grad minskas, må lämnas därhän. De prak¬
tiska skäl, som tala för betygsgivningen i allmänhet och för dess använd¬
ning till ungefär den utsträckning, vari den nu förekommer, äro så starka,
att ett försök till någon mera avsevärd inskränkning torde vara skälio-en
lönlöst. Man måste fordra av läraren, att han ej allt för sällan och på
ett ej allt för summariskt sätt gör sig reda för sina lärjungars ställning
samt därom lämnar uppgift. Detta är behövligt ej blott för hans egen
verksamhet utan för samarbetet lärarna emellan och för arbetsledningen.
Man synes icke heller kunna neka lärjungen rätt att erhålla kännedom om
lärarens omdöme, då ju denna kännedom har det största praktiska intresse
för honom. Då dessutom ett avgångsbetyg i varje fall måste utfärdas, är
det skäl i att icke underlåta en föregående betygssättning. Tv de vitsord,
som skola givas i avgångsbetyget, böra väsentligen grundas på tidigare
vitsord och icke vara uttryck blott för ett tillfälligt omdöme. Vad åter
betygsgraderna beträffar, skulle, att döma av äldre erfarenheter, ett försök
att minska deras antal icke få långvarig framgång. De uteslutna graderna
skulle helt visst snart nog tvinga sig fram igen. De flesta lärare torde i
Folkskollärarexamen.
111
sina enskilda anteckningar använda ännu mer graderade uttryck för sina
omdömen om lärjungarnas kunskaper och arbeten, än den officiella be-
tvgsskalan innehåller.
I enlighet med den uppfattning, som nu framlagts, har kommittén
i sitt stadgeförslag bibehållit nuvarande bestämmelse om betygssättning
vid slutet av varje termin och med avseende på betygsgraderna föreslagit
samma antal och benämningar, som stadgats för de allmänna läroverken,
vilket innebär införandet i seminariernas nuvarande betygsskala av ännu
ett mellanbetyg, »Icke fullt godkänd» (§§ 24 och 25).
Såväl vid bestämmandet av vitsorden i folkskollärarexamen som vid
den terminliga betygsgivningen är det av vikt, att de utdelade vitsorden i
de olika läroämnena icke bliva beroende av tillfälligheter, utan bestämmas
så, att de i möjligaste mån bliva ett uttryck för den ståndpunkt, som
eleven kan anses hava uppnått med avseende på insikt och färdig¬
het. Man kan tryggt påstå, att denna grundsats också allmänt tillämpas
i de svenska läroanstalterna, ehuru den icke fått uttryck i lagstiftningen.
Särskilt vid betygssättningen i folkskollärarexamen bör den vara väg¬
ledande. Därvid erhåller även själva examen såsom en faktor bland andra
ett visst inflytande på vitsorden, ej större och ej mindre än den bör er¬
hålla. Den nämnda grundsatsen för betygsgivningen har synts kommittén
böra bliva uttalad i seminariestadgan (stadgeförslaget § 25:2).
Eu allmän tillämpning av denna grundsats hindrar dock icke, att
stor olikhet kan uppkomma mellan olika lärares sätt att bedöma eleverna,
nämligen med hänsyn till fordringarna • för erhållande av ett visst vitsord.
Den ene läraren har strängare eller mindre stränga anspråk än den andre;
synpunkterna för värderingen kunna ock växla, i det att exempelvis den
ene lägger huvudsaklig vikt vid intresse och begåvning för ämnet, den
andre vid de inhämtade kunskapernas jämnhet och säkerhet; även lärarens
temperament gör sig i viss mån gällande. Så uppkommer, även med bästa
uppsåt från lärarnas sida att öva samvetsgrann rättvisa, olikformighet vid
Organisationen.
112
betygsgivningen. En dylik olikformighet är till eu viss grad oundviklig,
den hör med till karaktären av ett arbete, däri personliga och icke meka¬
niska krafter äro verksamma. Men den kan bliva större, än rimligt är.
Särskilt kan en skiljaktighet i nu nämnda avseende i fråga om betygsgiv¬
ningen vid olika läroanstalter lätt bliva allt för betydande, enär tillfälle
till jämförelse i detta fall ofta icke förefinnes och olikheten tillföljd därav
undandrar sig vederbörande lärares uppmärksamhet. Så kan det inträffa,
att samma vitsord, givet vid olika seminarier i ett och samma ämne, be¬
tecknar helt olika ståndpunkter hos dem, som därmed blivit bedömda.
Om detta blir händelsen, har ett allvarsamt missförhållande upp¬
kommit. Ty vid tjänstetillsättningar får den beslutande myndigheter! oftast
till jämförelse betyg från olika seminarier. Äro nu dessa i själva verket
mindre jämförbara, saknas möjlighet för ett rättvist bedömande av de
sökande.
För inga är dock ett dylikt missförhållande kännbarare än för de
sökande själva, och det är därför helt naturligt, att särskilt inom folkskol-
lärarkåren uppmärksamheten varit riktad på ifrågavarande sida av betygs¬
givningen. l)å centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening
i mitten av 80-talet tillsatte eu kommitté för utredning av frågan om
lärarbildningens höjande, blev kommitténs första arbete eu undersökning
av betygsgivningen vid seminarierna.1) Undersökningen, utförd av över¬
läraren Al fr. Dalin, visade, att giltiga skäl ingalunda saknades för de
klagomal, som framkommit över missförhållanden i fråga om betvgsgivnin-
gen i folkskollärarexamen. Klagomål i sådant avseende förekomma emeller¬
tid allt fortfarande och mana till en granskning av förhållandena. Kom¬
mittén har därför fullföljt den vidlyftiga betygsstatistik, som vid den
nämnda undersökningen upprättades, omfattande åren 1870—88, och
fört densamma fram till och med året 1910 (Band 3 sid. 432—445).
Den av kommittén upprättade statistiken visar, såsom svnes, även
x) Band 3 sid. 94.
Folkskollärarexamen.
113
från de senare åren flerstädes en olikformighet, som knappast kan ha sin
orsak enbart i olika beskaffenhet hos elevmaterialet och som icke heller
kan anses falla inom gränserna för den oundvikliga och tillåtliga ojämn¬
het, som ligger i sakens natur.
Det missförhållande, som nu berörts, har framkallat yrkar ie på skärpt
examenskontroll vid seminarierna. Närmast torde man därvid ha tänkt på
införandet vid dessa läroanstalter av censorsinstitution.
Klart är, att folkskollärarexamens kontrollerande genom censorer skulle
medföra större likformighet i seminariernas arbete och arbetsresultat och
även större likformighet i de avgående elevernas bedömande. Men ville
man i sistnämnda avseende något så när fullständigt vinna sitt syfte, finge
man låta censorerna ej blott fälla utslag angående varje elevs godkännande
eller underkännande i examen såsom helhet utan även bestämma varje
elevs vitsord i de olika ämnena, om man icke rent av finge överlåta åt
censorerna att utföra själva examinationen, såsom väl stundom förekommer
i länder med starkt utbildat examensväsen. Mot dylika anordningar torde
man dock böra ställa sig betänksam. Seminarieeleverna skulle genom dem
visserligen erhålla fördelarna av stor likformighet i betygsgivningen men i
stället åsamkas olägenheterna av att få sina vitsord bestämda uteslutande
eller huvudsakligen på grund av vad de förmått lägga i dagen vid eu stunds
förhör inför eller av främmande personer. Nöjde man sig åter med eu
mera begränsad befogenhet för censorerna, ungefär sådan som den vid
studentexamen förekommande, så hade man fortfarande lämnat ett ganska
stort spelrum åt seminarielärarnas individuella uppfattning och för den
åtrådda likformigheten i betygsgivningen vunnit jämförelsevis litet. Men
man hade även då i väsentlig grad flyttat tonvikten över på examen och
gjort denna vida mer än nu för elever, lärare och myndigheter till mål
för och mätare av arbetet vid seminarierna. Kommittén har i det före¬
gående framhållit den fara, som enligt kommitténs åsikt därmed skulle
lo—082815 Folkunder v-hom. bet. 1. Folkskolesem. Band 1.
114
Organisationen.
uppkomma med avseende på synpunkter, vilka särskilt i fråga om en lärar-
bildningsansta.lt förläna undervisnings- och studiearbetet dess förnämsta
värde.
Kommittén tror också icke, att man för det speciella syftet att
åstadkomma större likformighet i betvgsgivningen vid folkskollärarexamen
O j o Ö o
skall behöva företaga eu i seminariernas inre verksamhet så ingripande
och därtill — vill ket ej heller är att förbise — så kostsam åtgärd som
införandet av en eensorsinstitution. Mycket torde nämligen för detta syfte
stå att vinna genom eu kraftigare inspektion över seminarierna från
central myndighets sida.
Seminariernas centrala myndighet bör, såsom kommittén i det före¬
gående framhållit, då och då sträcka sin omedelbara tillsyn även till
avgångsexamen, och medelbart bör den alltjämt med uppmärksamhet följa
denna examen medelst upplysningar, som den infordrar från de olika
seminarierna. Till väsentligt gagn för vinnandet av större likformighet i
betygsgivningen skall det därvid vara, att en fortlöpande betygsstatistik
upprättas och bringas till seminariekollegiernas kännedom. Tv huvud¬
saken är, att lärarnas uppmärksamhet hålles riktad på angelägenheten i
fråga och att möjlighet gives dem till anställandet av jämförelser. En
småaktig kontroll är i detta avseende lika litet som i andra att. önska.
En sådan skulle verka menligt på arbetet inom läroanstalten och den skulle
även kunna leda till orättvisa i betygssättningen. Här som eljest skall
den yttre myndigheten äga betydelse mera genom sin blotta tillvaro än genom
ett omedelbart ingripande. Vad det gäller är endast att förebygga uppenbara
överdrifter i ena eller andra riktningen och att sålunda hålla de skiftningar,
som av olika skäl måste och böra finnas, inom lagom vida gränser.
Större jämnhet i betygsgivningen torde, om ock i ringa mån, jämväl
kunna vinnas genom någon stadgebestämmelse angående betygsgradernas
användning. Vad i detta avseende lämpligast kan göras, synes vara att
beteckna det högsta vitsordet såsom förbehållet för mera sällsynta undan-
Folkskollärarexamen.
115
tagsfall. En dylik bestämmelse är upptagen i kommitténs stadgeförslag
(§ 25:3). Jfr Band 2 sid. 7.
För närvarande gäller, att elev, »som vid avgångsexamen erhållit Villkor för
, . god kand
lägre vitsord än betyget Godkänd i något kunskapsämne eller i flera än e.ramen.
två övningsämnen eller i undervisningsskicklighet, eller för uppförande
icke undfått åtminstone betyget Gott», icke äger utbekomma fullständigt
avgångsbetyg för anställning som ordinarie folkskollärare (stadgan § 47).
Kommitténs förslag (stadgeförslaget § 65) uppställer också godkänt vitsord
för uppförande och flit samt för undervisningsskicklighet såsom villkor för
erhållande av vederbörligt avgångsbetyg. Det kräver vidare godkända
insikter och färdigheter i samtliga kunskaps- och övningsämnen. Från
denna bestämmelse medgiver förslaget undantag endast beträffande ett av
vissa angivna ämnen, fem till antalet för både manliga och kvinnliga elever,
under villkor dock att saknaden av godkänt vitsord i ett ämne motväges
av mer än godkänt vitsord i annat ämne eller andra ämnen.
Den viktigaste synpunkten för detta förslag i dess skiljaktighet från
gällande bestämmelser är den större vikt, som däri lägges på de s. k.
övningsämnena. Den alltjämt ökade betydelse, som dessa ämnen erhållit i
folkskolan såsom bildnings- och uppfostringsmedel, måste enligt kommitténs
mening också giva dem ökad betydelse i lärarutbildningen. Och detta
åter måste komma till uttryck i villkoren för godkänd folkskollärarexamen.
Kommitténs förslag innebär å ena sidan en strängare fordran än nu
gällande bestämmelse, i det att underbetyg skulle kunna förekomma endast
i ett av vissa ämnen och alltid skulle uppvägas av på annat håll ådagalagd
o
skicklighet. A andra sidan innebär det i så måtto en eftergift, att det
sammanhänger med förslag om en viss utvidgning av elevernas studiefrihet
genom rätt till befrielse från deltagandet i undervisningen i ämne, däri
eleven vid annan läroanstalt inhämtat kunskaper och färdigheter, som fullt
motsvara seminariets kurs i ämnet, samt genom en visserligen ytterst be-
116
Organisationen.
gränsad rätt till bortval (stadgeförslaget §§ 8 och 9). Sistnämnda förslag
har närmast framgått ur kommitténs åsikter rörande undervisnings-
och studiesättet vid seminarierna, varför skälen för detsamma äro fram¬
ställda i det kapital av betänkandet, som handlar om arbetssättet (sid.
243 tf.).
Efterpröv- I ämne, vari eleven enligt de av kommittén föreslagna villkoren
9fall?88a för godkännande i folkskollärarexamen under vissa förutsättningar skulle
kunna sakna vitsord eller kunna hava lägre vitsord än Godkänd, bör han
enligt kommitténs mening äga rätt att undergå efterprövning (stadgeför¬
slaget § 68). Även frågan härom är upptagen i samband med framställ¬
ningen om arbetssättet (sid. 250). Någon större användning torde en
dylik rätt till efterprövning ej få, men den kan i enskilda fall bliva av
ej ringa värde för folkskolläraren.
Frågan om Såsom förut (sid. 32) nämnts, har någon gång framkastats tanken
cn andra
lärarprov- på införandet hos oss av en andra lärarprövning efter mönstret av vissa
ning. . „ „
utländska förhållanden. I Preussen t. ex. berättigar avgångsexamen från
seminariet icke omedelbart till erhållande av ordinarie anställning, utan
först en andra lärarprövning, som avlägges tidigast två, senast fem år
efter den förra, ger en sådan rätt. För tillträde till prövningen fordras
in tv v av vederbörande folkskoleinspektör, att den unge läraren på till¬
fredsställande sätt skött sig i sin skoltjänst. Vid prövningen får exami¬
nanden avlägga undervisningsprov och undergå skriftlig och muntlig exa¬
men i pedagogik samt muntlig examen i något annat kunskapsämne, som
han själv valt. Examensfordringarna gå väsentligen utöver dem, som
rjälla vid avgångsexamen från seminariet. Liknande anordning träffas i
andra tyska stater, såsom Sachsen, Bayern, Wurttemberg och Hessen. 1
Nederländerna är den andra lärarprövningen synnerligen omfattande. I
Schweiz, Frankrike, England och Förenta staterna förekommer däremot
Folkskollärarexamen.
117
eu dylik andra lärarprövning i allmänhet icke, liksom ej heller i våra
grannländer Norge och Danmark, om ock flerstädes, såsom förut omtalats,
viss tids tjänstgöring erfordras för vinnande av fullständigt lärarbetyg eller
ordinarie lärarbefattning.
Att införandet hos oss av en andra lärarprövning skulle i någon
mån befordra vår folkskollärarkårs bildning och tjänsteduglighet torde väl
icke kunna bestridas. Men mot vidtagande av eu dylik anordning tala
dock ganska vägande skäl.
Det är tydligt, att man därmed skulle åsamka folkskolläraren ökade
kostnader för hans utbildning samt försena för honom framkomsten till
ordinarie anställning och att man således skulle i ekonomiskt avseende för¬
sämra folkskollärarkårens ställning. Det är ock klart, att en andra lärar¬
prövning skulle medföra ganska avsevärda kostnader för statsverket, vare
sig dess anställande uppdroges åt särskilda examenskommissioner eller an¬
förtroddes åt seminarierna. Det synes ovisst, om dessa ekonomiska upp¬
offringar för den enskilde och för staten till fullo komme att motsvaras
av den vinst i lärarutbildning, som av den ifrågavarande anordningen vore
att förvänta, och om icke de allmänna medel, som för detta ändamål finge
avses, åtminstone under närvarande förhållanden skulle med annan an¬
vändning kunna komma vårt folkskoleväsen till bättre nytta.
Vidare: den utveckling, som folkskolans överbyggnader fått eller
synas komma att få, gör det önskligt, att allt flera folkskollärare förvärva
sig fortbildning i viss riktning, olika för olika syften, en fortbildning
som ofta måste falla inom andra områden än den föregående utbildningen
och kräva anlitandet av särskilda läroanstalter (jfr sid. 14). En fort¬
bildning för eu andra lärarprövning åter, vare sig den skulle vitsordas vid
seminarierna eller icke, måste väl få en mera allmän karaktär och eu viss
grad av likformighet. Det vore nu helt visst icke välbetänkt, om den
tillgång på tid ocli penningar läraren möjligen kan äga toges i anspråk
för ett studiearbete, som, hur främjande det ock kunde vara för hans afl-
118
Organisationen.
Tillfälligi
parallell¬
klasser.
manna bildning och lärarduglighet, dock icke skulle i samma grad som
den mera speciella fortbildningen motsvara det behov, som för närvarande
föreligger inom vårt undervisningsväsen.
Frågan kan slutligen ses även från en annan synpunkt. I det före¬
gående har erinrats om att det svenska skolväsendet i det hela icke kan
anses vara i någon högre grad belastat med examenskontroll och att särskilt
folkskollärarexamen utgör ett vittnesbörd om den grundsats av förtroende
till den offentliga skolan, som har gammal hävd i vårt land. Det har ock
betonats, att detta förhållande i stort sett kan anses lyckligt och att vi ej
ha anledning att gå över i riktning mot ett exainensväsen, för vilket visser¬
ligen finnas förebilder i en del andra länder men knappast stöd i det
pedagogiska omdömet där eller annorstädes. Ett införande av en andra
lärarprövning för folkskolans lärare skulle emellertid vara ett steg i sådan
riktning.
11. Dubbelseminarier. Samseminarier. Internat.
Klagomål över lärarbrist på folkskolans område föranledde i slutet
av 1890-talet regeringen att hos riksdagen begära anslag för inrättande
vid ett par seminarier av en s. k. parallellklass. Eu parallellklass av det
slag, som härvid avsågs, är under sitt första år sidoställd med första sc-
minarieklassen och fylles av nyintagna elever; följande år är den parallell
med andra klassen o. s. v., och vid det fjärde årets slut kunna dess ele¬
ver efter fullbordad kurs utexamineras. Det äskade anslaget beviljades av-
riksdagen, och en parallellklass kom höstterminen 1899 till stånd vid lära¬
rinneseminariet i Kalmar och likaledes en vid det manliga seminariet i
Göteborg, från vilka två seminarier följaktligen år 1903 dubbelt flera ele¬
ver än eljest avgingo efter avlagd folkskollärarexamen.
o
Åtgärden att medelst en dylik »vandrande parallellklass» åstadkomma
eu tillfällig ökning i antalet av de från seminarierna utgående erbjuder
Dubbelseminarier. Samseminarier. Internat.
IIP
sig genom sill skenbara enkelhet och ringa kostnad. . Ett lärorum och en
extra ämneslärare synes vara det enda, som erfordras för dess genomförande.
Saken är dock ej alldeles så enkel. Undervisningens behöriga ordnande i
den vandrande parallellklassen är ingalunda lätt och är i varje fall icke
möjligt utan olägenheter för det seminarium, varmed klassen är förenad.
Efter den utveckling seminarieundervisningen vunnit under senare år bliva
dessa olägenheter mer än förr framträdande och menliga.
Det kan numera icke uppställas den fordran på seminarieläraren, att
han skall kunna på ett tillfredsställande sätt meddela undervisning i semi¬
nariets alla kunskapsämnen, och i samma mån anspråk en på undervisningen
stiga, blir begränsningen av undervisningsskyldigheten för varje lärare
till ett eller ett par ämnen allt mera nödvändig. Vid inrättandet av en
parallellklass uppkommer nu den frågan: vilket eller vilka ämnen bör den
tillfälliga lärarkraft, som till följd av den nya klassens tillkomst måste an¬
skaffas, företräda? Skall den nye läraren vara teolog eller historiker eller
biolog eller matematiker, eller vilken särskild kompetens bör tillkomma
honom? Visserligen skall undervisningen i parallellklassen icke skötas av
eu enda lärare, men tydligt är, att, vilket ämne den nya läraren än må
företräda, den erhållna förstärkningen av lärarkrafterna icke skall motsvara
det behov, som genom parallellklassens tillkomst uppstått; under den rim¬
liga förutsättningen, att ämnesfördelningen mellan de förut befintliga lärar-
krafterna varit väl avvägd, måste i varje fall en ofördelaktig förskjutning
inträda i ämnesfördelningen. Och allteftersom parallellklassen flyttar sig
uppåt och dess läroplan förändras, skola de så uppkomna olägenheterna
träffa olika sidor av undervisningen.
Vidare: då parallellklassens elever komma så långt, att de skola börja
sina undervisningsövningar i seminariets övningsskola, borde denna egent-
ligen i väsentlig grad förstärkas. Under fjärde seminarieåret, dä sådana
övningar i synnerhet förekomma, skulle enligt nu gällande undervisnings-
plan parallellklassen förorsaka en ökning av antalet elevlektioner i övnings-
120
Organisationen.
Dubbelsemi
narier.
skolan med ej mindre än BO procent. Någon övningsskolans förstärkning
av den tillfälliga beskaffenhet, som det bär vore fråga om, lärer emeller¬
tid icke kunna ske. Då nu denna skola i regeln är tagen i anspråk
för elevernas övningar så långt, som tillbörlig hänsyn till de barns under¬
visning, vilka äro anförtrodda i dess vård, medgiver, blir följden av
parallellklassens tillkomst den, att undervisningsövningarna såväl för ele¬
verna i denna klass som för seminariets övriga elever måste inskränkas till
mindre antal än det normala och samtliga elevers praktiska utbildning så¬
ledes bliva mindre god än den, som eljest vinnes vid seminariet.
Ln vandrande parallellklass är följaktligen för det seminarium, som
därmed blir försett, snarast eu parasit, som hämmar och försvagar dess
verksamhet. Den är icke heller något i högre grad verksamt medel för
avhjälpandet av en befintlig lärarbrist: först fyra år efter sitt upprättande
avlämnar parallellklassen utbildade lärare, och om åtgärden upprepas,
dröjer det ånyo fyra år, innan dess inverkan på tillgången av lärarkrafter
blir märkbar.
Helt annorlunda blir förhållandet, om seminariet utrustas med pa¬
rallellklasser allt igenom och den så skedda utvidgningen blir bestående.
Därvid uppkommer vad man numera brukar kalla ett dubbelseminarium.
De behövliga lärarkrafterna kunna då som ordinarie fästas vid läroanstal¬
ten, och vid deras anställande kunna alla läroämnens krav ses till o-odo.
O
övningsskolan kan en gång för alla givas den omfattning, som för en till¬
fredsställande praktisk utbildning av eleverna är nödvändig. Ett dubbel¬
seminarium utexaminerar varje är dubbla avgångsklasser och lämnar såle¬
des samma bidrag till lärarkåren som två enkelklassiga seminarier.
Redan i sin förut omnämnda skrivelse till riksdagens statsutskott år
1907 angående Luleåseminariets byggnadsfråga uttalade kommittén såsom
sin åsikt, att det växande behovet av lärarkrafter borde hellre fyllas medelst
insättande av parallellklasser vid de befintliga seminarierna än genom upprat-
Dubbelseminarier. Samseminarier. Internat.
1-21
tande av nya seminarier», och framhöll, att både ekonomiska och pedago¬
giska skäl talade härför.1) Och vid debatten i Andra kammaren år 1908
blevo de företräden dubbelseminarierna måste anses äga framför enkel-
seminarierna utförligt påvisade av kommitténs ordförande. Tanken på upp¬
rättandet av dubbelseminarier vann gillande inom kungl. ecklesiastikdepar¬
tementet, och år 1909 gjorde Kungl. Maj:t hemställan till riksdagen om
Göteborgsseminariets ombyggande till dubbelklassigt, en hemställan som
av riksdagen bifölls. Sedermera har under år 1911 riksdagen på Kungl.
Maj:ts förslag beslutit ny byggnad för lärarinneseminariet i Falun, beräk¬
nad för dubbla klasser. Dubbelseminariet har således redan fast fot inom
vår seminarieorganisation.
Det är i första rummet ekonomiska skäl, som tala för dubbelsemina¬
rier. Med de anspråk, som undervisningen numera ställer på lokaler och
undervisningsmedel, blir ett enkelseminarium onekligen mycket dyrt i för-
hållande till det antal elever, som där utbildas. Många av lokalerna, så¬
som övningsrummen för den naturvetenskapliga undervisningen, tecknings-
och slöjdsalar in. fl., få användning endast under ett fåtal timmar i
veckan, men kunna dock icke undvaras. Det behövliga förrådet av
böcker och undervisningsmateriell bestämmes huvudsakligen av lärokur¬
sernas omfattning samt av undervisnings- och studiesättet, mindre av
elevantalet, och blir därför ganska betydande även vid ett enkelsemi¬
narium. Den ökning i lokalutrymme och undervisningsmedel, som paral¬
lellklassernas tillkomst gör nödvändig, blir jämförelsevis obetydlig. Klass¬
rummens antal måste visserligen fördubblas, och för övningsskolan krävas
flera lärorum, varjämte sådana lokaler som samlingssalen och gymnastik-
x) Att kommittén med avseende på den föreliggande byggnadsfrågan hemställde om
upptagande i byggnadsplanen av rum för endast eu sådan klass, står i mindre god överens¬
stämmelse med vad kommittén här ovan uttalat angående tillfälliga parallellklasser; utsikter till
framgång för ett förslag om dubbelklassigt seminarium i Luleå syntes emellertid då icke före¬
finnas, under det att det växande behovet av lärarkrafter dock tycktes böra bliva i någon
mån beaktat vid den nya seminariebyggnadens uppförande.
16—082815 Folkunder v.-kom. bet. I. Folkskolesem. Band 1.
Organisationen.
U2
salen måste tilltagas efter något större mått. Men det för ett dubbelsemi-
narium i det hela behövliga lokalutrymmet blir dock betydligt mindre än
det sammanlagda lokalutrymmet för två enkelseminarier. Detsamma gäller
om tomtutrymmet, om anläggningarna för undervisningen i trädgårdssköt¬
sel och för idrotten. Och detsamma gäller även om undervisningsmedlen av
olika slag, böcker, kartor, fysikaliska apparater, biologiska och kemiska
samlingar o. s. v. Tages slutligen hänsyn till bostäderna för rektor och
vaktmästare, så inses, att anläggningskostnaderna för ett dubbelseminarium
och kostnaderna för dess utrustning med undervisningsmedel högst väsent-
ligt måste understiga motsvarande utgifter för tvä enkelseminarier. Så
blir förhållandet även i fråga om de kostnader, som äro förenade med läro¬
anstaltens verksamhet, vare sig man tänker på utgifterna för underhållet
av byggnad och lösöre samt för uppvärmning, renhållning och belysning,
trädgårdens skötsel in. in. eller på utgifterna för undervisningens uppe¬
hållande. I senare avseendet är särskilt att erinra om rektorsbefattningen
samt om lärartjänsterna i vissa av övningsämnena.
Att dubbelseminariet förordar sig även från en del pedagogiska syn¬
punkter har redan blivit antytt. Då antalet ämneslärare vid ett sådant
seminarium blir i det närmaste dubbelt större än vid ett enkelseminarium,
blir det möjligt att på ett fullständigare sätt genomföra arbetsfördelningens
allt viktigare vordna grundsats, i det att varje läroämne kan bliva företrätt
av fullt fackutbildad lärare. Det större antalet lärare möjliggör dessutom
eu mångsidigare behandling av alla undervisningsfrågor. Den enskilda ele¬
ven blir för sin undervisning och sitt bedömande i mindre grad än eljest
beroende av en enda lärare. Överhuvudtaget blir livet i den större läro¬
anstalten rikare och friskare än i den mindre; ensidigheter och fördomar
få mindre lätt att sätta sig fast. Och den större läroanstalten vinner lättare
än den mindre anseende och myndighet utåt som inåt.
Man synes inom seminariekretsar tidigare varit obenägen mot tanken
på dubbelklassiga seminarier, och detta företrädesvis av två skäl. Dels har
Dubbelseminarier. Samseminarier. Internat.
12:'»
man ansett det önskligt, att seminarierna vore spridda i olika delar av lan¬
det och därigenom lättare tillgängliga för de olika bygdernas ungdom, vai-
för ett större antal enkelklassiga seminarier vore att föredraga framför ett
mindre antal dubbelklassiga. Dels tyckes man hava särskilt haft för ögonen
den större svårigheten vid ett seminarium av det senare slaget att giva ele¬
verna den moraliska omvårdnad, som de behövde, och utöva på dem det
personligt uppfostrande inflytande, som vore önskligt.
Vad det förstnämnda av dessa båda skäl beträffar, torde man kunna
säga, att med samfärdsmedlens utveckling frågan om seminariets avstånd
från elevernas hemorter fått en allt mera underordnad betydelse.1) De rese¬
kostnader, som det kan bli fråga om, bliva i allmänhet ringa i förhållande
till elevens övriga utgifter för seminariekurscn. Vid utdelandet av sti-
pendieunderstöden kan, i den mån så finnes befogat, hänsyn tagas till de
drygare resekostnader, som i enstaka fall kunna förekomma, ett hänsvns-
tagande som nuvarande stadga särskilt föreskriver. Endast för de norr-
ländska bygderna har avståndsfrågan fortfarande större betydelse, och kom¬
mittén får längre fram tillfälle att särskilt med hänsyn härtill föreslå upp¬
rättandet av ett nytt seminarium inom Norrland.
Det andra skälet är av mera allvarlig natur. Möjligheten att giva
eleverna den personliga omvårdnad, som de behöva, blir naturligtvis ej den¬
samma, när elevantalet stiger från omkring 100 till omkring 200 eller 240.
Men även i detta fall råder någon olikhet mellan förr och nu. Ursprung¬
ligen var i seminariet allt samlat i föreståndarens hand; han var elevernas
egentlige lärare och fostrare, som med faderlig myndighet vårdade sig om
deras yttre och deras inre förhållanden. Fortfarande åligger det med all
rätt honom mer än någon annan att ägna välvillig omsorg och tillsyn åt
varje enskild elev. Men å ena sidan torde kunna sägas, att huru nödvän¬
dig en sådan omsorg och tillsyn än är, den nutida seminarieeleven icke i
o
samma grad som äldre tiders har och känner behov därav. A andra sidan
o
*) Band 3 sid. 340—353.
124
Organisationen.
Samsemina¬
rier.
bär det visat sig, i den man vid seminariernas fortgående utveckling undervis¬
ningens ordnande och övervakande samt de expeditionella och ekonomiska
göromålen allt mera tagit rektors tid i anspråk, att han icke ensam räckt
till ens vid det enkelklassiga seminariet för att på det sätt, som önskligt varit,
följa och personligen ägna sig åt var och eu av eleverna. Han har måst
taga övriga lärare till hjälp, och så har vid seminarierna liksom tidigare
vid de allmänna läroverken klassföreståndarskapet utvecklat sig och
fått allt större betydelse. Men härined är ställningen med avseende på
den föreliggande frågan tydligen rätt väsentligt förändrad. Det är kom¬
mitténs åsikt, att åt klassföreståndarskapet bör givas ökad användning
och fastare former (stadgeförslaget §§ 104 och 105). Sker detta, skall det
helt visst, under förutsättning av en insiktsfull och kraftig ledning från
rektors sida, bliva möjligt även vid ett dubbelseminarium att giva ele¬
verna den individuella och personliga vård de behöva.
Kommittén har icke haft särskild anledning att föreslå inrättandet av
samseminarier, d. v. s. seminarier med gemensam undervisning av man¬
liga och kvinnliga lärjungar.
Ekonomiska skäl tala snarast mot sådana seminariers inrättande.
Ville man exempelvis förvandla två särseminarier, ett manligt och ett kvinn¬
ligt, till två samseminarier genom att vid vartdera överflytta halva elev¬
antalet till det andra seminariet och likaledes på lämpligt sätt fördela
de manliga och kvinnliga lärarkrafterna, skulle det visa sig, att för under¬
visningens behöriga uppehållande vid de båda samseminarierna åtminstone
i fråga om två eller tre läroämnen åtgärder bleve behövliga, som medförde
kostnader utöver de för de två särseminarierna erforderliga. Läroämnet
slöjd skulle vid vartdera samseminariet kräva två lärarkrafter, eu för
manlig slöjd och en för kvinnlig, och nödvändiggöra särskilda lokaler för
den manliga och för den kvinnliga slöjden. Helt säkert skulle man ock
finna det lämpligt att vid gymnastikundervisningen skilja de manliga och
Dubbelseminarier. Samseminarier. Internat.
12:.
kvinnliga eleverna och giva åt de förra eu maniis och åt de senare en kvinn-
Ilo- gymnastiklärare. Möjligen skulle även för musikundervisningen både
manlig och kvinnlig lärare bliva behövlig. Vore det däremot fråga om att
inom någon ort eller något område, där seminarier förut icke funnes, träffa
anstalter för utbildande av lärare och lärarinnor, skulle det, till följd av den
besparing, som dubbelseminariet i allmänhet medför, naturligtvis bliva eko¬
nomiskt fördelaktigare att upprätta ett dubbelklass igt samseminarium än
att upprätta två enkelklassiga särseminarier. Ett dubbelklassigt samsemi¬
narium blir åter alltid något kostsammare än ett dubbelseminarium för en¬
dast manliga eller endast kvinnliga elever.
De fördelar, som samseminariet äger, måste, i den män de äro för
handen, sökas på det pedagogiska och det moraliska området. Klart är.
att de invändningar, som med större eller mindre fog riktats mot sam-
undervisningen i allmänhet, även skola kunna göras gällande mot sam-
undervisning vid seminarierna. Utan att här närmare inlåta sig på den
betydelsefulla och invecklade frågan om Barnundervisningens idé och utan
att underkänna varje betänklighet mot dess tillämpning på seminarieunder-
visningen, vill kommittén som sin åsikt uttala, att tanken på samunder-
visning vid seminarierna ingalunda kan anses principiellt förkastlig.
Erfarenheter från olika håll i utlandet ge stöd för den uppfattningen,
a tt sam undervisningen medför vissa fördelar i fråga om elevernas utbildning,
såväl den allmänna som den fackliga, och att samseminariet även i fråga om
elevernas karaktärsbildning mera ger anledning till goda förväntningar än till
farhågor. I Schweiz har man länge prövat gemensam undervisning av manlig
och kvinnlig ungdom i seminarierna; åtta av landets seminarier voro år 1908
anordnade som samseminarier. I de engelska seminarier, där eleverna icke
ha sin bostad inom läroanstalten, är samundervisning ofta förekommande.
I Förenta staternas offentliga seminarieväsen är den regel. Våra grann¬
länder Danmark och Norge, där de sociala förhållandena äro fullt jämför¬
bara med våra egna, tillämpa i ganska stor utsträckning samundervisning-
126
Organisationen.
ens princip; i Norge äro sedan år 1890 alla seminarier samseniinarier med
undantag av ett kvinnligt seminarium i Kristiania. Med resultatet av Barn¬
undervisningen i seminarierna synes man i alla de nämnda länderna vara
väl tillfreds.1)
Hos oss har frågan om samundervisning i seminarierna varit föremål för
överläggning i riksdagen, nämligen år 1907 med anledning av en motion i
Andra kammaren, väckt av E. Hammarlund i samband med den för samma
års riksdag framlagda kungl. propositionen om anslag för uppförande av ett
nytt lärarseminarium i Luleå. Med hänvisning till ett av Luleå dom¬
kapitel avgivet utlåtande hemställde motionären, att det nya seminariet
försöksvis måtte organiseras som samskola. Domkapitlet hade nämligen
med hänsyn till möjligheten, att manliga inträdessökande icke skulle komma
att infinna sig i tillräckligt antal, framkastat tanken på seminariets öpp¬
nande för både manlig och kvinnlig ungdom och därvid hänvisat till de
gynnsamma erfarenheter, som förelåge dels från utlandet, dels ock från
vårt eget land rörande samundervisning av ungdom i ungefär den ålder,
som här vore i fråga. »Domkapitlet hyste», hette det i utlåtandet, »inga
betänkligheter att förorda tillträde till det ifrågasatta seminariet för både
manliga och kvinnliga elever, åtminstone såsom en övergångsform, till
dess det visade sig, huruvida tillräckligt antal manliga inträdessökande vore
att påräkna.-
Vid behandling av den kungl. propositionen gjorde statsutskottet, så¬
som förut nämnts, framställning hos Kungl. Maj:t, att Seminariekommit-
tén (Folkundervisningskommittén) måtte anbefallas att avgiva yttrande i
ärendet. I den skrivelse, som kommittén med anledning härav på nådig*
befallning avlät till statsutskottet, framhöll kommittén sannolikheten av
att inom Norrland ett särskilt lärarinneseminarium jämte det i Umeå be¬
fintliga snart nog skulle visa sig vara av behovet påkallat och att nödvän-
*) I Finland förekomma inga samseminarier i egentlig mening, men två seminarier ha
en avdelning för manliga och en för kvinnliga elever.
Dubbelseminarier. Saraseminarier. Internat.
127
digheten av ett sådant seminariums upprättande icke lämpligen förebygg¬
des genom anordnande av ett samseminarium just i den del av landet, där
ett lärarinneseminarium redan funnes. Skulle därför det föreslagna semi¬
nariet i Luleå avses för både manliga och kvinnliga lärjungar, så syntes,
i överensstämmelse med de förslag som i frågan gjorts egenskapen av sam¬
skola böra tilldelas det endast såsom en övergångsform och såsom ett för¬
sök till vinnande av erfarenhet om samseminariers lämplighet inom värt
land. Om åt den ifrågavarande åtgärden gåves endast sådan räckvidd,
ansåge kommittén inga allvarliga betänkligheter kunna anföras mot den¬
samma.
Statsutskottet, som förordade uppskov med byggnadsfrågan, hem¬
ställde i enlighet därmed om avslag å den väckta motionen, vilken dock
vid byggnadsfrågans återupptagande borde komma i övervägande. Tre ax-
utskottets ledamöter uttalade sig i ax-given reservation för beviljandet av an¬
slag till provisoriskt begynnande av seminariets verksamhet samt för under¬
visningens anordnande som samundervisning. Vid ärendets behandling i
kamrarna uttalades från några håll betänkligheter mot den ifrågasatta sam-
undervisningen särskilt med hänsyn till den ålder, vari eleverna befunne sig.
under det att den på andra håll livligt förordades. Båda kamrarna biföl lo
reservanternas hemställan om beviljandet av anslag för begynnande av
seminariets verksamhet, och Andra kammaren biföll även, med 99 röster mot
79, deras hemställan angående samundervisningen. Vid byggnadsfrågans
förnyade behandling vid följande årets riksdag blev emellertid samunder-
visningsfrågan icke närmare berörd.
Ehuru samseminariet visserligen kan anses såsom eu i flera avseenden
fördelaktig och tilltalande organisationsform, föreligga dock för närvarande
inga särskilda praktiska skäl till dess införande i vårt land. Kommittén
har därför i sitt förslag till seminariestadga icke fäst avseende vid en
möjlig framtida förekomst av denna organisationsform.
128
Organisationen.
Internat.
I de desta europeiska länder äro folkskoleseminarierna internat,
d. v. s. eleverna erhålla i läroanstalten avgiftsfritt eller mot ringa avgift
bostad och kosthåll. De stora ekonomiska fördelar, som internatseminariet
bereder eleverna, ligga i öppen dag, och man kan säga, att genomförandet
inom seminarieväsendet av internatsystemet i väsentlig man upphäver de
ekonomiska förhållandenas indytande på folkskollärarkårens rekrytering.1)
Men det är icke blott ekonomiska fördelar internatet kan tillskynda ele¬
verna. Det kan på ett verksamt sätt sörja för deras hälsa och kropps¬
liga välbednnande genom sunda bostäder, tillräcklig föda och en i hygie¬
niskt avseende god levnadsordning. Det kan vidare, då det möjliggör
eu ständig uppsikt från lärarnas sida, bereda dem skydd i moraliskt av¬
seende, upprätthålla goda seder bland dem och ge tillfälle till snabbt
inskridande vid fall av förseelse. Då övervakandet, såsom vanligt är,
sträcker sig även till elevernas arbete utom lärotimmarna, blir tiden väl
tillvaratagen och mera arbete utfört, än under andra förhållanden i allmänhet
blir händelsen.
Allt detta, måste anses som stora och mycket beaktansvärda fördelar.
Man skulle ock kunna anföra exempel från utlandet på tilltalande former
av internat. Särskilt i England åtnjuta seminarieinternaten liksom i all¬
mänhet skolinternaten med all rätt gott anseende. Till internatsystemets
fördelar kan ock läggas, att ett internat icke med nödvändighet behöver
vara förlagt till eu stad utan kan förläggas i stadens närhet och således
skänka sina medlemmar förmånen av lantlivets lugn och sundhet, utan att
därför stadens kulturella tillgångar göras otillgängliga för dem. Eleverna
i ett på landsbygden beläget internat få ock tillfälle att göra närmare
bekantskap med lantbruket och bättre lära känna dess villkor. Dagligen
kunna de följa lantbruksarbetet, och möjlighet bör måhända kunna beredas
1) Vid de utländska internatseminarierna förekomma stundom även sådana elever, som icke
äro bosatta inom läroanstalten utan endast begagna sig av den undervisning, som där med¬
delas. De egentliga internateleverna få i allmänhet vid inträdet i seminariet förbinda sig att
efter erhållen utbildning under viss tid tjänstgöra vid folkskola.
Dubbelseminarier. Samseminarier. Internat.
129
dem att även själva deltaga däri. I vårt land var för några tiotal år
sedan fråga om inrättandet av ett seminarium på landsbygden efter internat-
systemet föremål för vederbörande myndigheters övervägande. Under
senare år har internatseminariet icke sällan funnit varma förespråkare,
särskilt i några av lärarinneutbildningens kvinnliga målsmän.
Internatprincipen, tillämpad vid läroanstalter sådana som statens
folkskoleseminarier, har emellertid även sina svaga sidor, vilka under
mindre gynnsamma förhållanden bliva framträdande.
Såväl hygieniska som moraliska skäl göra det nödvändigt att ställa
eleverna i ett större internat under noggranna, i alla enskildheter gående
ordningsföreskrifter och att omsorgsfullt övervaka dessas efterlevnad. Här¬
igenom uppkommer lätt en tröttsam enformighet i det dagliga livet inom
anstalten och en stark begränsning av den enskildes frihet. Där de eko¬
nomiska förhållandena tillåtit en sådan anläggning och inredning av
internatets byggnader, att varje elev förfogar över eget rum till vila och
arbete, såsom i de engelska internaten ofta är händelsen, blir tvånget över
den enskilde mindre kännbart. Men där så icke varit möjligt, där
eleverna tillbringa nätterna i stora gemensamma sovsalar och utföra
det arbete, som ej utföres å lärorummet, i för ett större eller mindre an¬
tal elever avsedda arbetsrum under lärares uppsikt, där därför den stän¬
diga gemensamheten tvingar till den noggrannaste indelning av dygnets
tider och individuella avvikelser från det givna schemat för dagsarbetet
äro svåra att bringa till stånd, där får internatet allt för lätt en anstryk¬
ning av kasern, i högre grad, ju större elevantalet är. Onekligt är ock,
att intrycket av kasern rätt starkt möter den besökande i många av ut¬
landets stora internat seminarier.
Att internatet bereder eleven jämte ekonomiska och hygieniska även
moraliska förmåner är ovan framhållet. För mången elev innebär det ett
skydd, utan vilket han icke oskadd skulle kunna komma igenom ungdoms¬
årens brytningar. Med avseende på internatets betydelse som moraliskt
17—082815 Folkunder v.-kom. bet. I. Folkskolesem. Band 1.
130
Organisationen.
skyddsmedel och i allmänhet dess värde från uppfostringssynpunkt måste
dock sägas, att det icke äger endast förtjänster. Att' den blivande läraren
under hela sin utbildningstid i väsentlig mån utestänges från de visser¬
ligen störande och ofta farliga men ock väckande och härdande inflytel¬
serna från livet utanför läroanstalten är åtminstone icke i varje fall eu
fördel. Det kan hända, att han, då han sedermera skall träda ut i livet,
befinnes snarare sämre än bättre rustad att möta dess frestelser och svårig¬
heter. Och den kontroll, som internat livet gör nödvändig, de alltför spar¬
samma tillfällen det erbjuder den unge att vara ensam med sig själv och
att fullfölja sina individuella böjelser, göra det, då det utsträckes över
en tid av flera år, föga ägnat att utveckla personligheten och grundlägga
karaktärens självständighet.
Nu blir naturligtvis internatets inflytande på elevernas andliga ut¬
veckling i hög grad beroende av den ledning, under vilken det är ställt.
Den nödvändiga kontrollen kan till ej oväsentlig del göras till självkon¬
troll, och i den tvungna gemensamheten ligga starka uppfostrande motiv,
som kunna göras fruktbärande. Omdömet torde ock utfalla i någon man
olika i fråga om manliga och i fråga om kvinnliga internat. Att internat-
systemet, sådant vi finna det vid de svenska och danska folkhögskolorna
med deras kortvariga på personlig samvaro beräknade kurser eller vid
skolor för ännu icke vuxen ungdom och med sådan anordning, som
exempelvis Lundsbergs skola äger, visar sig just från uppfostringssynpunkt
vara av stort värde, utgör intet tillräckligt bevis för lämpligheten av dess
användande vid läroanstalter, sådana som våra statsseminarier med elever
i en ålder av omkring 22 år, jämförelsevis stort elevantal och flerårig
kurs, avsedd att giva behörighet till omedelbar anställning i lärartjänst.
Att genomföra det vid seminarierna, skulle för övrigt medföra så stora
kostnader, att ett förslag därom redan av sådant skäl knappast synes kunna
framställas. (Jfr sid. 308).
Kap. II. Undervisningsplanen.
1. Seminarieundervisning och folkskoleundervisning.
För att förstå karaktären av seminariets nuvarande lärokurser, så¬
dana de föreligga i gällande undervisningsplan av år 1894 — de vid se¬
minarierna faktiskt förekommande ha ofta annat utseende, varom här genast
må erinras —, är det nödigt att minnas, att denna undervisningsplan vis¬
serligen med en del ändringar och tillägg men dock med jämförelsevis
obetydliga sådana går tillbaka till 1862 och 1*65 års seminariereglementen,
vilkas undervisningsplaner åter i det hela utgå från synpunkter, som till¬
höra de två första årtiondena av våra seminariers historia.
I den högt förtjänte seminarieföreståndaren Anders Oldbergs år
1843 utgivna arbete »Praktisk handbok i pedagogik och metodik för Svenska
folkundervisningen», ett av de första pedagogiska arbeten, som blivit skrivna
till tjänst för vår folkundervisning, fastslås seminariets nödvändiga sam¬
band med folkskolan och fogas därtill som slutsats: »Samma metod och
samma ämnen tillhöra bägge». Reglementet av år 1862 föreskriver, att
seminarieundervisningen skall »så till framställningssätt som omfång lämpa
sig efter elevernas framtida bestämmelse . . . samt på det sätt ordnas,
att eleverna från början vänjas vid de lärometoder, som de själva hava
att i framtiden använda». Om ock en så snäv uppfattning icke blivit
fasthållen i senare stadgor, kan man dock sägra, att samma tanke^ån^
framträder även i dem och att den under lång tid behärskat undervis-
132
Undervisningsplanen.
ningen. Sitt mest utpräglade uttryck ägde denna tankegång i de numera
föga berömda s. k. Stiehlska regulativen för de preussiska seminarierna av
år 1854, från vilka de svenska undervisningsplanerna i 1862 och 1865 års
reglementen medelbart härstamma, och den fasta metodik, som i Tyskland
framgick ur de av regulativen givna grundsatserna, verkade med föredömets
makt på de svenska seminarielärarna. I fråga om det metodiska är väl
den en gång allmänt rådande uppfattningen numera knappast att spåra,
men vad lärokurserna beträffar, kunna de i nu gällande författningar före¬
skrivna utan överdrift betecknas som folkskolekurser i något förstorad
skala. (Jfr sid. 235 ff. och Band 3 sid. 69 och 95).
Man bör för att icke allt för strängt döma denna nu skildrade uppfatt¬
ning minnas, att mycket i hög grad berömligt arbete blivit utfört med den¬
samma som grundlag, och man bör erinra sig de skäl den äger till sin
förmån och de historiska förhållanden, som en gång givit den större be¬
rättigande, än den sedermera fått. Det har gällt att på en jämförelsevis
kort tid göra seminarieeleverna färdiga för sin uppgift, och man har där¬
vid haft att räkna med en mycket obetydlig bildning hos dem man fått
mottaga. Det har då synts nödvändigt att koncentrera hela undervisnings¬
arbetet på det för den blivande läraren allra mest behövliga: en orubblig
säkerhet och färdighet inom det lilla område, varpå han sedermera under
hela sin framtida verksamhet skulle röra sig. Stor vikt lades vid metoden.
Under det att man i gymnasier och latinskolor allt för litet bekymrade
sig om metoden, blev den i fråga om folkskolan från början överskattad;
att vara skicklig till folkskollärare var enligt äldre uppfattning framför
allt att vara i besittning av en viss metod eller vissa metoder, som vid
seminariet blivit inlärda. Det medel till den rätta metodens itdärande,
som man trodde säkrast borde leda till målet, vore att undervisa och
öva seminarieeleven på alldeles samma sätt som det, varpå han sedan
borde undervisa och öva barnen i skolan. Att gå utöver barnskolans
område eller avvika från dess metod vore, menade man, vådligt även
Seminarieundervisning och folkskoleundervisning.
133
därför, att det, med den ringa bildning som i det hela kunde bibringas
den blivande läraren, lätt kunde förvilla hans omdöme och förleda ho¬
nom att i skolan införa onyttig kunskap eller där bruka ett för bar¬
nen ofattligt framställningssätt. Osmält vetande och halv insikt vore
vidare i och för sig ett ont, icke ägnat att göra en människa duglig i sin
kallelse, men väl att göra henne uppblåst och anspråksfull genom före¬
ställningen om förvärvad lärdom. Seminariet vore ingen skola för med¬
delande av allmänbildning utan en fackbildningsanstalt, där allt borde vara
avpassat för och riktat mot det ifrågavarande fackets praktiska gärning.
Om det ock ligger åtskilligt sant och berättigat i sådana syn¬
punkter, har dock erfarenheten visat, att de icke fört till ett gott re¬
sultat i seminariearbetet. Man skulle kunna såga, att de blivit alltför
ensidigt tillämpade och att synpunkter ägnade för en betraktelse i motsatt
riktning lämnats obeaktade. Att seminariet är en fackbildningsanstalt och
att denna dess egenskap måste verka bestämmande på all dess verksamhet,
är obestridligt och skall fasthållas. Men man har riktat uppmärksam¬
heten för mycket på elevens framtida yrke och för litet på honom själv,
på hans utvecklings- och bildningsbehov. Man har litat till metoden
i stället att i främsta rummet söka utbilda elevens personlighet såsom
det för hans lärareverksamhet väsentliga. Genom den snäva inskränk¬
ningen av undervisningen till barnskolans område och ivern att i varje
ögonblick hålla dess lärometoder för ögonen, har det över seminarie-
undervisningen kommit ett drag av barnaktighet och torftighet, som illa
stått tillsammans med elevernas personliga behov och utvecklingssträvande,
ett drag, som kanske ännu ej alldeles försvunnit..
I vad mån lärokurserna i 1894 års undervisningsplan tillhöra den äldre
riktningen inom seminariepedagogiken torde några exempel bäst klargöra.
De kunna väljas ur kursplanerna för de tre läroämnen, kristendomskun-
skapen, modersmålet och räkningen, som på skolans och seminariets arbets¬
ordning upptaga det största utrymmet.
134
Undervisningsplanen.
Spörsmålet om katekesens lämplighet såsom lärobok för barn tillhör
icke denna framställning. Men om katekesen nu, såsom hittills skett,
blivit flitigt läst och omläst under de sex eller sju skolåren, sedermera
genomgången i konfirmationsskolan, sedan återupptagen och noggrant in¬
präglad i minnet för inträdesprövningen vid seminariet, då må man, även
med förtroende till katekesen som lärobok och vördnad för dess innehåll,
vara berättigad att tvivla på lämpligheten av att den, såsom seminariets
läroplan föreskriver, skall läsas både i första, andra och tredje seminarie-
klasserna och äntligen till det huvudsakligaste av sitt innehåll ånyo genom¬
gås i den fjärde. Det vill mycken lärarbegåvning till, att icke under¬
visningen under sådana förhållanden skall löpa ut i ett vidlyftigt dogmatiskt
och metodiskt uppdelande och förklarande, som torkar ut det innehåll
som behandlas och tröttar ut lärjungen. Näppeligen är en på detta sätt
anlagd lärokurs ägnad att möta och utveckla seminarieelevens religiösa
behov och intresse. Men att så sker, är av större vikt just för hans fram¬
tida verksamhet som undervisare i kristendomskunskap, än att han er¬
håller eu till virtuositet uppdriven förmåga att behandla den för barn¬
skolan avsedda läroboken. — »Folkskolans läsebok» är eu i många av¬
seenden förträfflig bok, som gjort en betydande insats i vår folkbildning
och som nu nyligen framträtt i en annan och bättre gestalt, än den hade,
då seminariernas kurs i modersmålet senast fastställdes. Men knappast är
det folkskolans läsebok, som eu läslysten och vetgirig tjuguåring väljer ut åt
sig för att vidga sitt vetande och stifta bekantskap med den svenska lit¬
teraturen. Enligt undervisningsplanen är det dock denna bok han fram¬
för allt skall sysselsätta sig med under sin seminarietid; i tre av de fyra-
klasserna skall »den antagna läseboken» utgöra det huvudsakliga, ja i de
två första klasserna det enda föremålet för litteraturläsningen. I en ålder,
då hans sinne är begärligt efter tankeväckande läsning, och under en tid,
då han kunde få tillfälle att under lärares ledning verkligen studera svensk
litteratur, måste han timme efter timme sysselsätta sig med en bok, vars
Seminarieundervisning och folkskoleuudervisning.
135
innehåll år beräknat för barn och honom välbekant från barndomen.
Läseboksstyckena skola läsas, förklaras, »innehållsbehandlas», språkligt och
stilistiskt utredas, allt i syfte att eleven under sin framtida lärarverksam-
het i folkskolan må kunna förfara på samma sätt med samma stycken.
Eller för att gå till matematiken: man kunde finna det ganska naturligt,
att som fortsättning på folkskolans räkneundervisning seminarieeleven finge
utvidga sin kunskap något utöver folkskolekursen, finge sysselsätta sig
med uppgifter, som utvecklade hans förmaga av matematiskt tänkande och
därio-enom förmådde att intressera honom. Men seminariets kurs i räk-
ning faller enligt kursplanen alldeles inom samma område som folkskolans;
när eleven lämnar seminariet, bör han visserligen besitta en aktningsvärd
räknefärdighet inom detta område, men han äger icke ens det mått av
matematisk bildning, som en gosse eller flicka i realskolan får förvärva.
De anförda exemplen torde göra till fyllest för sitt ändamål. Då ^^pfatMng
undervisningsplanen icke är fullständigt bindande, har, såsom förut nämnts ^mmarie
och ånyo må framhållas, undervisningen mångenstädes förts ut över de
snäva gränserna. Men det är icke för tidigt, att den förändrade uppfatt- förhållande
ning, som sålunda gjort sig gällande, kommer till uttryck och erhåller y^Zfan.
stöd i nya stadgebestämmelser.
Hela denna synpunkt för planläggningen av seminariernas lärokur¬
ser, enligt vilken de skola inskränkas till endast och allenast det, som
omedelbart kan få användning i folkskoleundervisningen, måste uppgivas.
Den leder till en lärarutbildning, vilken icke motsvarar de större anspråk
på folkskolläraren och hans arbete, som tiden fört med sig. I allmänhet
visar erfarenheten, att, om en lärares kunskaper icke omfatta större om¬
råde än det, inom vilket han har att öva sina lärjungar, hans undervisning
allt för lätt blir hantverksmässig, allt för lätt stelnar i en en gång invand
metods trånga former. Endast den lärare, som i någon mån behärskar
sitt ämne, förmår att göra åtskillnad på huvudsak och bisak och är i stånd
136
Undervisningsplanen.
att lämpa sin undervisning efter lärjungarnas olika förutsättningar. I stäl¬
let att med ängslig tanke på yrket alltjämt fordra omedelbar användbarhet
för vad som i seminariet skall inhämtas bör man med frikostig hand, så
långt tiden och förhållandena medgiva, söka fylla en bildbar och bildnings-
sökande ungdoms behov av vetande och själsodling. Därmed främjar man
bäst även yrkesändamålet. Seminariernas elever, om de ock till en stor
del äro och förr ännu mera varit i intellektuellt avseende obildade vid
sitt inträde i seminariet, äro icke barn utan ungdom i en medelålder av
omkring 20 år, och en människa i denna ålder, bildad eller obildad, har
behov av annan andlig kost än barn på 10—12 år. Att vid undervis¬
ningen av vuxna personer begagna en metod, som är avsedd för barn¬
skolan, är helt enkelt ett metodiskt missgrepp och det ett av allvarsam¬
maste slag. Och har det varit ett missgrepp redan under förutvarande för¬
hållanden, så är det så ännu mera nu. Den tillväxt i folkbildningen och
den i vissa hänseenden stora förändring i det allmänna tänkesättet, som
de senaste årtiondena medfört, har skapat i viss mån nya förutsättningar
för seminariernas verksamhet. De nutida seminarieeleverna komma med
andra anspråk än äldre tiders och stå mera än dessa kritiska gent emot
läraren. Om det vetande, som bjudes dem, ständigt är beräknat endast
på den framtida yrkesuppgiften och tillrättalagt efter syftet att åstad¬
komma eu för denna lämplig uppfostran, så kan det allt för lätt hända,
att därav alstras misstro till den meddelade undervisningen, en misstro,
som kan gå ut över även dess värdefullaste innehåll.
Då kommittén således på nu anförda grunder förordar en utvidgning
av de i stadga och undervisningsplan föreskrivna lärokurserna, är det för
kommittén angeläget att icke synas hava förbisett begränsningens vikt och
betydelse i allt studiearbete, varför kommittén vill något närmare uttala
sig härom. Seminariestadgans föreskrift, att det vid undervisningen bör
iakttagas, »att det lärooinråde, varpå eleverna införas, städse så begränsas,
att de kunna göra sig därmed fullt förtrogna», synes vara av ostridlig
Seminarieundervisning och folkskoleundervisning.
137
riktighet. Men kommittén har velat framhålla, att den dock torde hava
en viss fara med sig. Den är riktig och god så till vida, som varje
värdefullt vetande måste vara samlat kring ett område av fast och sä¬
ker kunskap, med arbete och möda vunnen och personligt tillägnad.
Men den är mindre förträfflig, om den anses innebära, att endast det
vetande har värde, som är inskränkt till ett sådant område. Först och
främst är nämligen att märka, att en verkligt god kunskap inom eu mera
elementär kurs av ett ämne icke vinnes utan mera omfattande studier i
ämnet, i det att först de synpunkter, som en vidgad kunskap erbjuder,
giva möjlighet att rätt uppfatta kunskapens förut genomvandrade område.
Det är icke blott det mognare omdömet, som giver läraren en bättre kun¬
skap än lärjungen i den skolkurs, vilken den senare med den förres bi¬
stånd inhämtar, utan det är ej mindre lärarens större vetande inom det
ifrågavarande ämnet. Vidare kan man säga, att ett vetande, som är be¬
gränsat till ett litet med full förtrogenhet känt område, icke för person¬
ligheten har det kunskapsvärde, som, då det gäller mognare lärjungars
undervisning, bör eftersträvas. Ett sådant vetande får gärna vad man
kallar »dogmatisk» natur, en skenbar fullständighet och ovedersäglighet,
beroende på frånvaron av kritiska synpunkter; det skänker icke känsla av
vetandets ringhet i jämförelse med vad som kunde vetas, utan inger en
tillfredsställelse och tvärsäkerhet, som egentligen icke borde finnas. Kom¬
mittén åsyftar icke någon avprutning i kunskapens tydlighet och riktighet;
allt bör vara klart, framställt och väl fattat. Men även i seminariet lik¬
som i varje annan verklig bildningsanstalt må studier förekomma och hava
sitt värde, utan att innehållet skall behöva genom idkeligt repeterande in¬
nötas liksom i en forna dagars barnskola. Naturligtvis skall den blivande
läraren erhålla grundlig insikt framför allt inom det kunskapsområde, som
skall utgöra föremålet för hans framtida undervisningsverksamhet. Men
till och med i fråga om detta går man till överdrift, om man av månhet
om att bibringa honom en minnesfasthet och obehindrad färdighet, som
18—082815. Folkunderv.-kom. bet. I. Folkskolesem. Band 1.
138
Undervisningsplanen.
Ämneskret¬
sen enligt
nuvarande
stadga och
enligt kom¬
mitténs för
slag.
han i varje fall under lärararbetet snart nog skall vinna, försummar att,
för att använda ett bildligt uttryck, låta honom komma något litet utan¬
för sockengränsen i vetandets land. Ty först genom kunskapens vidgande
utöver folkskolans område skall han förstå att behärska detta område och
bedöma vad dit hörer.
Med det nu sagda bör kommittén hava fritagit sig från misstanken
att vilja förvandla arbetet vid seminariet till ett ytligt och flyktigt in¬
hämtande av halvförstått vetande med försmående av det mödosamma till¬
ägnandet av en fast och användbar kunskap. Begränsningens grundsats
skall icke uppgivas men ej heller så ensidigt tillämpas som i den nu¬
varande undervisningsplanen. Afven i detta avseende gäller det alt det ena
göra och det andra icke låta, och det blir lärarens sak att med omdöme och
takt i varje enskilt fall flnna det rätta.
2- Ämneskretsen.
Enligt gällande stadga omfattar undervisningen såväl vid de man-
liga som vid de kvinnliga seminarierna 6 kunskapsämnen: kristendoms-
kunskap, svenska språket, räkning och geometri, historia och geografi,
naturkunnighet samt pedagogik och metodik, och 6 övningsämnen: väl¬
skrivning, teckning, musik och sång, gymnastik, trädgårdsskötsel och träd¬
plantering samt slöjd. 1 dessa tolv ämnen erhåller eleven vitsord i av¬
gångsexamen, vartill kommer vitsordet i undervisningsskicklighet.
Tydligt är, alt flera av de uppräknade ämnena icke eller endast i
ringa grad åro enhetliga, och kommitén har ock, av skäl för vilka längre
fram närmare redogöres, föreslagit, alt historien och geografien framdeles
måtte betraktas som skilda ämnen och naturkunnigheten uppdelas åtmin¬
stone i två, nämligen biologi och hälsolära samt fysik och kemi.
Ett av de nuvarande undervisningsämnena hav kommittén ansett icke
behöva vara ett för alla elever obligatoriskt ämne, nämligen välskriv-
Ämneskretsen.
139
ningen, som för närvarande har två veckotimmar i första klassen och en
veckotimme i andra klassen. Kommittén menar, att en jämn och redig hand¬
stil hör till det, som kan fordras av den inträdessökande. Att en del elever
likväl skola befinnas vara i behov av förkovran med avseende på sin handstil,
är emellertid att förutse, och för deras räkning bör vid seminariet vara an¬
ordnad en årligen återkommande välskrivningskurs, förlagd utom den ordi¬
narie arbetsordningen. Välskrivningens metodik åter, eu för den blivande
läraren viktig sak, kommer för alla elever till behandling dels i samband
med teckningsundervisningen, dels vid undervisningen i skolhygien, dels
också vid undervisningsövningarna i ämnet (Band 2 sid. 19« tf.).
Välskrivningens förläggande utom timplanen innebär emellertid icke,
att den skall anses utesluten ur seminariernas ämneskrets. Den skall en¬
ligt kommitténs förslag ej blott i första och andra seminarieklasserna utan
under hela seminariekursen uppmärksammas som ett viktigt ämne, vars
ställning skiljer sig från andras endast därutinnan, att för alla elever
obligatorisk undervisning däri icke meddelas. Men såväl vid varje termins
slut som i folkskollärarexamen skola vitsord i välskrivning avgivas åt alla
elever, och välskrivningsbetyget skall med avseende på flyttning från klass
till annan och godkännande i avgångsexamen hava samma vikt som vits¬
orden i övriga ämnen. Det skall i regel icke grundas på några särskilda
välskrivningsprov, utan på det sätt, varpå eleven med hänsyn till hand¬
stil, ordning och snygghet skött sina skriftliga arbeten i hemmet och på
lärorummet. Endast om så sker, kan vitsordet i välskrivning erhålla
någon verklig betydelse. (Sid. 606 och Band 2 sid. 198.)
Således är i kommitténs förslag intet av de nuvarande läroämnena
uteslutet ur ämneskretsen. Däremot har kommittén däri upptagit två nya
ämnen, nämligen främmande språk och ekonomilära, avgrunder, för
vilka nedan skall redogöras. Strängt taget har kommittén, vad de kvinnliga
seminarierna beträffar, föreslagit införandet av ännu ett ämne, nämligen
»huslig ekonomi». Men den husliga ekonomien i de kvinnliga seminarierna
140
Undervisningsplanen.
*Kunskaps-
ämnen> och
■> övning sänt'
nen>.
skulle enligt kommitténs förslag icke betraktas som ett särskilt ämne
utan sammanföras med den förutvarande kvinnliga slöjden till ett enda
omfattande och innehållsrikt läroämne, ihusligt arbete», med mål att så all¬
sidigt som möjligt utveckla de blivande lärarinnornas sinne för kvinnans
mångfaldiga och maktpåliggande uppgifter i hemmet och, om möjligt, giva
dem så pass mycken insikt i det kvinnliga hemarbetet, att de bliva i stånd
att i sin tur bibringa sina kvinnliga lärjungar intresse för och, så långt
lärjungarnas krafter det medgiva, förmåga att deltaga i hemmets arbeten
och sysslor. Sitt förslag i denna punkt utvecklar kommittén längre
fram i detta kapitel (sid. 197 ff.) och fullständigare i kap. X. Semi¬
nariernas ämneskrets kommer följaktligen enligt kommitténs förslag att
såväl för manliga som för kvinnliga seminarier innefatta 10 kunskaps¬
ämnen och 6 övningsämnen.
Innan kommittén övergår till att giva skäl för förslaget om införan¬
det i seminarieundervisningen av främmande språk och ekonomilära, vill
kommittén yttra några ord, om undervisningsämnenas hävdvunna indelning
i »kunskapsämnen», och »övningsämnen».
Denna indelning, som knappast betecknar någon egentlig skillnad
i sak mellan de ena och de andra ämnena, bör ej heller beteckna någon
skillnad i rang dem emellan, och än mindre är någon sorts skillnad att
uppställa eller upprätthålla mellan motsvarande två grupper av lärare. I
varje skolämne ingå beståndsdelar både av kunskap och av övning eller
färdighet, och »övningslärarna» äro för de syften skolan fullföljer av lika
stor betydelse som »ämneslärarna», i vissa fall måhända av än större.
Mer och mer blir det för det allmänna medvetandet klart, att för en sund
uppfostran handens övning är lika viktig som huvudets, och att kroppens
hälsa och utveckling är ett villkor för själens. Barn- och ungdomsskolans
utveckling i alla länder går i riktning av att inrymma allt större plats
åt de s. k. övningsämnena, att giva dem ett mångsidigare och rikare inne-
Ämneskretsen.
141
håll, förbinda dem med varandra och med skolans gamla teoretiska ämnen,
sammangjuta skolans ämneskrets till en helhet, som sysselsätter och ut¬
vecklar lärjungens hela personlighet, hans fantasi och vilja, ej mindre än
hans förstånd och minne. Och det är ej blott intresset för det praktiska
utan även rent ideella uppfostringsintressen, som härvid varit verksamma.
Kommittén har här ånyo berört ett nyss behandlat undervisnings-
spörsmål. Den åsikt, som kommittén däruti tillkännagivit, leder kommittén
till att i fråga om övningsämnenas ställning uttala sig mot det tillbaka-
sättande av dessa ämnen och deras lärare, som hittills vid seminarierna
liksom i allmänhet vid våra läroanstalter förekommit, och över huvud ta¬
get mot varje grundsatsmässigt särskiljande av läroämnen och lärare enligt
nu ifrågavarande gamla indelning. Endast motvilligt har kommittén
bibehållit de gängse beteckningarna sövningsämne», »övningslärare» o. s. v.,
vilkas bibehållande praktiska eller rättare tekniska skäl ännu göra behöv¬
ligt. Om kommittén i fråga om villkoren för intagning och flyttning och
för godkänd folkskollärarexamen föreslagit vissa undantagsbestämmel¬
ser, som företrädesvis drabba övningsämnen, har detta väsentligen sin
grund däri, att dessa ämnen ännu icke vunnit den ställning i folkskolan,
som de borde, och att rent kroppsliga brister kunna hindra en elev att i
dem nå önskligt resultat. Men i varje fall skall enligt kommitténs förslag
en svaghet i ett sådant ämne betraktas som en brist, som måste uppvägas
med förtjänster på annat eller andra håll, därest den icke skall medföra
fällande utslag (stadgeförslaget §§ 32:2, 33, 37, 65:2). 1 det hela har
kommittén varit angelägen att låta övningsämnenas särställning försvinna,
övningsämnena äro vid de svenska seminarierna ingalunda missgynnade;
de äga för sin räkning ungefär en tredjedel av den till undervisning an¬
slagna tiden, en större andel, än vid utlandets seminarier i allmänhet före¬
kommer. Enligt kommitténs förslag till timplan skulle tidsfördelningen
mellan de två ämnesgrupperna ändras till ytterligare förmån för övnings¬
ämnena. Och vad lärarna i dessa ämnen beträffar, avser kommitténs stadge-
142
Undervisningsplanen.
förslag att giva åt dem en lika fast och självständig ställning vid läro¬
anstalten och samma befogenhet i lärarkollegiet som åt lärarna i kun¬
skapsämnena.
Främmande Frågan om upptagandet, av främmande språk i seininarieundervis-
minarieun- ningen är gammal; yrkanden i sådan riktning ha förekommit sedan mer
(\CWISYIXYIQ ~
en. än 25 år tillbaka. Vid början av lts90-talet funno dessa yrkanden före¬
språkare även inom riksdagen. Det är dock framför allt från folkskollärar-
kårens sida, som de förfäktats; upptagen av Sveriges allmänna folkskol-
lärarförening har frågan om främmande språk i seminarierna åter och åter
vai it föremål för behandling inom föreningens kretsar och vid folkskoUärar-
mötena. I den meromnämnda av föreningens centralstyrelse år 1906 in¬
givna underdåniga petitionen om förbättrad lärarutbildning betecknas främ¬
mande språks upptagande på seminariernas läroplan såsom en numera
självfallen sak, så att frågan nu blott vore den, »huru många och vilka
av de främmande språken skola tagas med samt i vad mån de skola gö¬
ras obligatoriska eller valfria». I denna fråga uttalar sig centralstyrelsen
i petitionen därhän, att två främmande språk, tyska och engelska, böra
införas i seminarieundervisningen, av vilka dock åtminstone till en början
endast det ena bör göras obligatoriskt, helst så, att tyskan blir obligato¬
risk vid somliga seminarier och engelskan vid andra. Vad seminarielärar-
nes ställning till saken angår, kan här nämnas, att frågan om upptagandet
av främmande språk i seminariernas ämneskrets synes hava tidigast bragts
under diskussion bland dem, nämligen redan vid det första semi-
narielärarmötet 1880 i Stockholm, och att det sjunde seminarielärar-
mötet, nämligen mötet i Landskrona 1905, utan meningsskiljaktighet
uttalade sig för att tyska språket infördes vid seminarierna, varvid mötet
lämnade oavgjort, huruvida det nya läroämnet borde göras obligatoriskt
eller valfritt. Sedan många år tillbaka har det förekommit, att seminarie-
lärare av intresse för saken och utan ersättning meddelat undervisning i
Ämneskretsen.
143
främmande språk åt de elever, som velat begagna sig därav. Under läsaret
1909—1910 voro enligt årsredogörelsorna frivilliga kurser i främmande
språk anordnade vid tre av de manliga seminarierna, nämligen vid Sträng¬
näs seminarium i tyska och engelska, vid Göteborgs seminarium likaledes
i tyska och engelska och vid Luleå seminarium i engelska.1) Erfarenheten
från sådana kurser torde i allmänhet vara den, att seminarieeleverna be¬
gärligt begagnat sig av det erbjudna tillfället och gjort goda framsteg.
Kommittén har icke heller varit i tvekan därom, att i seminariernas
kurs bör ingå jämväl främmande språk, ej heller därom, att tyskan och
engelskan äro de språk man därvid har att tänka på. Det är obestridligt,
att inom ett folk med den ställning som det svenska den fullständiga
saknaden av kunskap i främmande språk utgör en kännbar begränsning i
en persons bildning och i många fall ett hinder i hans arbete för sin
fortbildning. Och vad särskilt den svenska folkskolläraren beträffar, äro
hans bildningsintressen och uppgift sådana, att det blott är alltför rimligt,
att han skall känna behovet av denna kunskap.
Den fördel, som kännedomen om ett främmande språk bör bereda
den blivande folkskolläraren, är i första rummet den ökade möjlighet till
kunskapsförvärv han därigenom erhäller. Men studiet av ett främmande
språk är även i och för sig av stort bildningsvärde, och det är dessutom
ägnat att skänka en klarare uppfattning av modersmålets språkliga bygg¬
nad och egenart. I utlandet ingår främmande språk i allmänhet i semi-
narieundervisningen. Så i Preussen och övriga tyska stater, i Österrike
och Ungern, i Italien, Frankrike, Nederländerna, Storbritannien och på
många ställen i Förenta Staterna. Flerstädes är seminariekursen byggd
på en allmänbildande kurs, innehållande ett eller annat främmande språk.
Att man även i de stora kulturländerna anser kunskap i något främmande
l) I redogörelsen för Växjö seminarium för samma läsår heter det: »Undervisning i
tyska har icke detta år meddelats, då de elever, som önskat, kunnat erhålla sådan under¬
visning å tekniska yrkesskolan.»
144
U ndervisningsplanen.
språk böra tillhöra folkskollärarens utbildning är så mycket mera anmärk¬
ningsvärt, som det praktiska behovet av kunskap i andra språk än moders¬
målet där mindre än hos oss kan göra sig förnimbart.
Det av centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening
gjorda yrkandet, att både tyska och engelska skola upptagas på läroplanen
på det sätt, att varje elev äger tillfälle att läsa båda språken och skyldig¬
het att läsa åtminstone det ena, har kommittén dock icke funnit sig kunna
efterkomma. Icke därför, att man icke kunde önska och unna den blivande
folkskolläraren möjligheten att göra bekantskap med båda dessa stora kul¬
turspråk. Men man måste dock se till vad möjligt är, och att man icke
köper den önskade förmånen till för högt pris. Hur värdefull kunskap i
främmande språk ock må vara, kan man icke anse det i och för sig önskligt, att
lärarkandidaten under en jämförelsevis kort utbildningskurs, som man önskar
skola bliva så innehållsrik och personligt utvecklande för honom som möj¬
ligt, skulle använda en väsentligare del av tiden till inpräglandet av två främ¬
mande språks formläror, uttal och alldagligaste ordförråd. Men viktigare är,
att ett främmande språk, om det till gagns skall läras, innebär för lärjungen en
icke obetydlig ökning av hans arbetsuppgift i det hela och att denna icke kan
ökas utöver en viss gräns, utan att endera av två menliga följder inställer sig:
ytlighet eller överansträngning. Aven bortsett från främmande språk
blir den summa av kunskaper, som av seminarieeleven under hans fyra
läroår skall inhämtas, den mängd av teoretiska och praktiska problem,
som han därunder bör komma till rätta med, av tankar och idéer, som
i de olika läroämnena möter honom, tillräckligt stor i förhållande till ut¬
bildningstiden, för att man, även utan underskattning av medelbegåv¬
ningen bland seminarieeleverna, måste anse dem ha Uppgift nog för sitt
arbete. Att åt ett främmande språk bereda så mycken tid, att dess studium
bör kunna få verkligt värde, låter sig enligt kommitténs åsikt göra, utan att
andra undervisningssyften därför behöva bliva tillbakasatta. Men skulle ytter¬
ligare ett trängas in i läroplanen, skulle det näppeligen kunna ske annat
Ämneskretsen.
145
iln på bekostnad av ämnen, som dock måste anses stå folkskollärarens kall
närmare. Slutligen är det ju tydligt, att allt det huvudsakligaste i syftet
med införandet av främmande språk i seminarieundervisningen redan är
vunnet därmed, att eleven får göra bekantskap med ett av de förnämsta
kulturspråken. Kommitténs åsikt är av dessa skäl, att för varje särskild
elev endast ett främmande språk bör ingå i seminariekursen.
Vilket av de båda nämnda språken bör därvid ifrågakomma? —
Det torde vara obestridligt, att engelskan, med avseende på den litteratur
den bjuder, såväl pedagogisk som annan av allmännare intresse, kan
i värde mäta sig med tyskan, och om denna i rent språkligt av¬
seende kan anses mera bildande, så är till ersättning engelskan lättare,
så att även eu jämförelsevis kort kurs ger en praktiskt värdefull behåll¬
ning. Efter den kraftiga utveckling på det pedagogiska området, som
under senare tid ägt rum inom England och Förenta staterna, ha vi av
dessa länders skolväsen lika mycket att lära som av Tysklands, om ej mera.
Det torde därför vara svårt att giva avgjort företräde åt någotdera av de
två språken, och kommittén skulle för sin del anse beklagligt, om så
skedde, så att vid alla våra seminarier endast tvskan eller vid alla endast
engelskan skulle förekomma. Den ensidiga påverkan från det ena eller
det andra av motsvarande två mäktiga kulturområden, som eu dylik ordning
skulle medföra, vore icke hälsosam. Det önskvärda synes kommittén vara,
att inom vår stora tolkskollärarkår båda dessa språk äro i någon mån
kända, att således somliga seminarieelever få läsa tyska, andra engelska.
Detta kan nu åstadkommas på två sätt: antingen så, att tyskan göres
till läroämne vid vissa seminarier, engelskan vid andra, eller så, att under¬
visning anordnas i båda språken vid varje seminarium med rätt för varje
elev att välja, vilketdera av de två språken han vill läsa. Att det senare
sättet från elevernas och undervisningens synpunkt sett är att föredraga,
är uppenbart; det gör valet beroende av lärjungens håg och det för¬
delar på ett naturligt sätt de båda språken bland lärarkårens med-
19—082815 Folkunilcrv.-kom. bet. I. Folkskolesem. Band 1.
146 Undervisningsplanen.
lemmar. Det förra sättet skulle nödvändiggöra, att varje särskilt se¬
minarium en gång för alla bestämde sig eller bestämdes för ettdera av
språken; men utom det att den enskilde eleven därigenom berövades för¬
månen att välja vad han ansåge för sig bäst, kan häremot anmärkas, att
det är svart att inse, efter vilka grunder ett sådant bestämmande skulle
ske, därför ock huru missnöje med anordningen i fråga skulle kunna und¬
vikas. För denna tala huvudsakligen ekonomiska hänsyn.
Emellertid är det tydligt, att elevs rätt att välja mellan de två språ¬
ken måste i någon mån begränsas. Skulle nämligen vid något tillfälle i
fråga om det ena av de främmande språken antalet av de elever, som välja
att läsa detsamma, bliva mycket obetydligt, exempelvis gå ned under fem,
vore det näppeligen att begära, att staten för dem skulle bekosta särskild
undervisning; i sådant fall böra klassens alla elever läsa det språk, som
flertalet valt. Det svnes böra överlämnas åt seminariernas centrala myn¬
dighet att för dylikt fall lämna närmare föreskrifter. (Stadgeförslaget § 7).
Att kursen i det främmande språket måste bliva av en ganska an¬
språkslös omfattning ligger i förhållandenas natur. Sex veckotimmar för¬
delade på de tre första seminarieåren är vad kommittén i sitt timplans-
förslag funnit möjligt att anslå för denna kurs. Men därmed torde ock
det huvudsakligaste syftet med undervisningen kunna nås. Detta syfte kan
nämligen endast vara att nå det närmaste målet för en rent praktisk språk¬
undervisning, således i förevarande fall att pa genaste väg möjliggöra för elever¬
na att med något så när gott uttal kunna läsa tyska eller engelska och —
med hjälp, där så behöves, av en ordbok — uppfatta innehållet av det lästa.
Det gäller icke att införa eleverna på och giva dem översikt över ett nytt och
vidsträckt bildningsområde, utan endast att öppna för dem eu väg till ett
sådant område, en väg, på vilken den vetgirige sedermera vandrar, vidare.
Här som i så många andra fall får undervisningen på seminariet sin
egentliga uppgift i att väcka intresse för och möjliggöra ett på egen hand
fortsatt studium. Och för ett sådant kan seminariet i detta fall giva ej
Ämneskretsen.
147
blott den nödvändigaste språkliga kunskapen utan ock ledning genom
litteraturanvisning. Särskilt av den sorts litteratur, som för en lärare
har värde, bör seminariet kunna bjuda eleven ett gott urval, och läsning
av sådan litteratur bör kunna inordnas i seminariearbetet, synnerligast
i ämnet pedagogik.
Klart är emellertid, att en undervisning i främmande språk även av
den ifrågavarande undervisningens ringa omfattning och rent praktiska syft¬
ning innebär en icke obetydlig ökning såväl i lärjungens allmänna bildning
som särskilt i hans språkliga bildning. Den medför i ökat mått syssel¬
sättning med språkliga förhållanden och skärper sinnet för ordens och
uttryckens skiftande betydelse och inbördes samhörighet. Och den ställer
modersmålets byggnad i en belysning, som möjliggör en mycket klarare
och riktigare uppfattning därav, än eljest för lärjungen vore möjlig. Över¬
huvudtaget är införandet av ett främmande språk i läroplanen av väsentlig
betydelse för modersmålsundervisningen i seminariet och i hög grad ägnat
att höja elevernas intresse för den svenska språkläran och underlätta för
dem dess studium.
Man behöver icke dela den gängse fördom, enligt vilken kunskap
i främmande språk utmärker skillnaden mellan en »finare» och en mindre »fin»
bildning, för att finna den ifrågavarande kursen i främmande språk utgöra
en så pass betydelsefull beståndsdel i en seminarieelevs utbildning, att
den knappast bör bliva eu tillfällig beståndsdel, som kan finnas eller icke
finnas allt efter vederbörandes gottfinnande. Kommittén har därför ock
föreslagit, att kursen bör bliva obligatorisk. 1 någon mån är dock häri
en inskränkning gjord. Kommittén har nämligen, av skäl för vilka längre
fram skall redogöras, föreslagit, att möjlighet skall finnas för seminaric-
eleven att, under vissa förutsättningar och med särskilda villkor i fråga
om det slutliga godkännandet i folkskollärarexamen, »bortvälja» ett bland
vissa undervisningsämnen, och bland dessa ämnen har kommittén upptagit
det främmande språket (sid. 244 ff., stadgeförslaget § 9).
148
Undervisniiigsplanen.
Ekonomi¬
lära.
Kommitténs förslag rörande främmande språk går således ut därpå,
att undervisning i tyska och engelska skall meddelas vid varje
seminarium med syfte att bibringa eu elementär och praktisk
kunskap i dessa språk, att ingen elev skall äga att deltaga i under¬
visningen i mer än ett av språken, men varje elev vpra skyldig
att efter eget val begagna sig av undervisningen i ett av dem,
dock med viss möjlighet till bortval av ämnet och med viss be¬
gränsning i fråga om rätten att välja mellan de båda språken.
Kraven på att undervisningen skall göras praktisk framträda i våra
dagar så starkt, att en utredning av folkundervisningsfrågan icke kan
undgå att ta ställning till dem, ej heller att, i den mån och på de vägar
det är möjligt, tillmötesgå dem. Denna uppgift försvåras emellertid därav,
att begreppet »praktisk» esomoftast fattas alltför trångt. Om man begärf
att barnet skall undervisas i just det praktiska arbete, som det senare i
livet skall komma att syssla med, då begär man för mycket — och på
en gång alldeles för litet. För mycket, därför att skolan aldrig kan räcka
till för en sådan undervisning i alla yrken och därför att med nutidens
långt genomförda arbetsdelning och stora rörlighet i avseende å yrkesval
man icke på förhand kan veta, vilka praktiska kunskaper lärjungen skall
få nytta av. Men också för litet, ty en undervisning, som blott avsåge
att meddela praktiska kunskaper för olika yrken, skulle lätt komma att
försumma det djupare bildningsarbete, som dock är en nödvändig förut¬
sättning för att barnen en gång skola stå rustade att med framgång ta
upp livets skiftande uppgifter.
Medan ännu familjens egenhushållning var förhärskande, fick ung¬
domen inom familjen en fostran till arbete genom arbete. Inom hant¬
verket erbjöd lärlingsväsendet en motsvarande form av uppfostran. Den
bildning, som sålunda gavs, hade med all sin begränsning dock den oskatt¬
bara förtjänsten att vara en bildning med rot i det verkliga arbetet, en
Ämneskretsen.
HD
bildning i det intimaste samband med folkets liv. Om eu sådan bildning,
enligt vad nyss är sagt, under moderna förhållanden icke kan åstadkommas,
om det är nödvändigt för folkskolan att lägga tyngdpunkten av sitt arbete
på en allmänt medborgerlig uppfostran, så gäller det uppenbarligen att dess
noggrannare vaka över att denna allmänna folkskolebildning bevarar sitt
nödvändiga samband med det produktiva arbetet och icke genom att isolera
sig från det levande livet mister något av sin bärande kraft.
Kraven på »praktisk» uppfostran måste folkskolan därför tillmötesgå
genom att så nära som möjligt anknyta hela sitt bildningsarbete till det
praktiska arbete, i vilket skolans ungdom växer upp eller för vilket
den förbereder sig. Möjligheter till en sådan anknytning givas i rikt
mått. Naturkunskapen kan snart sagt för vart steg lämna nya inblickar
i de tekniska förutsättningarna för produktionen. Matematiken kan genom
lämpligt val av exempel hålla sig i närmaste kontakt med livets praktiska
uppgifter. Historien bör icke försumma de djupgående förändringar, som
ägt rum i folkens ekonomiska liv eller betydelsen av dessa förändringar
för nutida samhällsförhållanden.
En lärare med den rätta synen på den uppgift, som här föreligger,
skall icke behöva söka efter dylika anknytningspunkter. De skola ge sig
själva. Och denna ständiga anknytning till folkets liv skall skänka under¬
visningen en källa till ständigt förnyad livskraft.
En oundgänglig förutsättning för en sådan behandling av folkskolans
o o o o CJ
bildningsmaterial är emellertid, att läraren äger ett visst mått av allmän
ekonomisk bildning. För att i stort förverkliga denna förutsättning måste
man enligt kommitténs övertygelse på seminariets läroplan upptaga ett
ekonomiskt studium som självständigt läroämne. Givetvis måste huvud¬
vikten i detta ämne läggas på kännedomen om de konkreta ekonomiska
förhållanden, som äro av största betydelse för det svenska folkets hushåll¬
ning. Kommittén liar velat framhålla, detta redan genom valet av ämnes¬
namn: »ekonomilära», alltså läran om hushållningen.
150
UndcrviHiiingsplancii.
Mot införandet av ett sådant ämne kunde ju invändas, att seminariets
övriga ämnen kunna och böra behandlas så, att de praktiskt-ekonomiska
synpunkterna överallt, där så är lämpligt, vederbörligen framhävas och
att, därest detta sker, ekonomien såsom ett särskilt läroämne vore över¬
flödig. Detta betraktelsesätt har åtminstone under närvarande förhållanden
giltighet, om det tillämpas på den egentliga folkskolan. Men för lärar-
bildningen kan det aldrig vara tillfredsställande, att ekonomiskt vetande
endast erhålles sönderplockat i små bitar instoppade här och var i de
övriga läroämnena. Hvad som kräves för en mognare ekonomisk bildning
är just en överblick över det stora ekonomiska sammanhanget mellan
företeelserna, och detta kan endast förstås genom ett sammanhängande
ekonomiskt studium. Ämnet ekonomilära skall utgöra föreningspunkten
för alla strävanden att bringa övriga ämnen i känning med folkets produk¬
tiva arbete. Ekonomiläran skall alltså icke på något sätt göra den prak¬
tiskt-ekonomiska belysningen och behandlingen av de övriga ämnena över¬
flödig. Tvärtom skall den göra ett sådant utnyttjande av seminariets
bildningsmaterial mera fruktbringande, liksom den ock själv därav skall
draga synnerlig nytta.
Denna växelverkan kan väntas komma att göra sig gällande på
mångfaldiga sätt. En god historieundervisning måste ju överallt lämna
upplysning om ekonomiska företeelser och om sociala och politiska strävanden.
Men vad lärjungen därigenom erhåller av samhällsekonomien och dess
utvecklingshistoria blir dock knappast mer än strödda meddelanden. En
sammanhängande uppfattning och eu något så när klar helhetsbild kan
endast vinnas genom ett studium, som kontinuerligt följer den samhälls¬
ekonomiska utvecklingen och som medvetet strävar att klarlägga det inre
sammanhanget i det nuvarande samhällslivets mångskiftande företeelser.
Men samtidigt underlättas naturligtvis ett sådant studium i hög grad, om
lärjungarna redan i historien fått en första kännedom om de viktigaste
Ämneskretsen.
151
fakta, som här komma i betraktande. Omvänt, maste historieundervis-
ningen kunna draga stor nytta av undervisningen i samhällsekonomi.
Alt förhållandet är analogt, när man kommer till geografiundervis¬
ningen, är kanske än mera påtagligt. En »hembygdslära», som ger en
något så när fullständig bild av hembygden och dess liv, måste ju vara
ett utomordentligt gott stöd för den ekonomiska undervisning, som syftar
till att £re en totalbild av samhällets ekonomiska liv. A andra sidan
måste ju en allmän kännedom om samhällsekonomien låta hembygdens
hushållning framstå i så mycket klarare relief.
1 biologien oeli kemien kan ju eu mängd förhållanden belysas, som
beröra husdjuren, växtodlingen och gödslingen. Men den rätta betydelsen
av dessa förhållanden för lanthushållningens ekonomi framstår dock fullt
klar först vid ett ekonomiskt studium, som betraktar denna hushållning
som ett sammanhängande helt och för vilket varje särskild biologisk
eller kemisk process blir ett led i eu systematisk verksamhet, som syftar
till tillgodoseendet av mänskliga behov.
Om sålunda »ekonomiläran» införes som ett självständigt läroämne
på seminariet, föranledes därav utan tvivel, att samma sak i många fall
kommer att behandlas två gånger, upptas inom det nya ämnet såväl som
i något av de gamla. Men häri ligger alldeles icke någon anledning till
anmärkning. Det är ju nämligen ingalunda fråga om en tom upprepning
utan om att få tillfälle att se tingen i helt olika sammanhang, och det är
ju bekant, att först när en sak belyses från olika sidor, kan man erhålla
en fullt konkret bild av den.
Har folkskolläraren vid seminariet erhållit den allmänna ekonomiska
bildning, som ämnet »ekonomilära» är avsett att bibringa honom, skall
han utan tvivel stå ojämförligt bättre rustad för den allmänna folkskolans
uppgift att ge en undervisning med rot i det verkliga livet och med den
närmast möjliga anknytning till folkets produktiva arbete. Av alldeles
särskild betydelse bör ekonomiläran bli för lärare vid de praktiska fort-
152
Underviäiimgsplanen.
sättningsskolor, som kommittén vill föreslå. Visserligen torde det visa
sig nödvändigt, att för dessa lärare anordnas särskilda utbildningskurser
i de praktiska ämnena. Men dessa kurser skola uppenbarligen bli långt
mera fruktbringande, om ett visst mått av allmän ekonomisk bildning
kan förutsättas bos deltagarna.
Av vad nu sagts torde framgå, att upptagandet av »ekonomilära»
som ett självständigt ämne på seminariets läroplan från folkskolans syn¬
punkt är en synnerligen önskvärd och väl motiverad åtgärd. Men den
ekonomiska bildning, som det föreslagna ämnet avser att ge, år också för
folkskolläraren personligen och för folkskollärarna gemensamt såsom kår
av en betydelse, som i detta sammanhang icke får lämnas ur sikte.
Framför allt synes man därvid böra tänka på betydelsen av att
folkskolläraren förblir i närmaste kontakt med den befolkning', där han
verkar, delar dess intressen och åtnjuter dess förtroende. Men detta är
i stort sett otänkbart, om läraren står främmande för folkets dagliga gärning
och saknar förmågan att rätt värdera och uppskatta densamma. Ingen¬
ting synes bättre ägnat att motarbeta en dylik isolering än en ekonomisk
bildning, som riktar blicken på det produktiva arbetet och ger de all¬
männa förutsättningarna för ett djupare förstående av det ekonomiska livet.
Den ställning folkskolläraren intar till ortens befolkning måste alltid åter¬
verka på skolan och särskilt på befolkningens intresse för skolan, du
mer folket känner, att folkskolläraren delar dess intressen, ju mer också själva
skolan framstår som ett organiskt led i folkets liv, ju starkare skall fol¬
kets intresse för skolan visa sig, ju längre skall avståndet bli från den
ödesdigra uppfattning, som i skolan ser blott och bart ett onus.
I andra rummet torde böra tas i betraktande, att den allmänbild¬
ning, som folkskollärarkåren strävar efter och som det är ett så viktigt
samhällsintresse att ge den, icke ens närmelsevis motsvarar våra dagars
begrepp om allmänbildning, om i densamma saknas en viss ekonomisk
skolning. Så, som hela vår tids intresse har kommit att koncentrera
Lärokurser.
153
sig på ekonomiskt-sociala frågor, måste man hos eu bildad folkskollärar-
kår förutsätta ett visst, om ock mycket begränsat, så dock till sin ka¬
raktär vetenskapligt studium av dessa frågor. Folkskollärarna spela eu
allt större roll i vårt sociala och politiska liv. Detta förhållande synes
ensamt för sig vara ett tillräckligt skäl för att de under sin seminarie-
u1 bildning borde få tillfälle till sådana studier, som måste drivas av eu
var som eljest känner något behov av en fast grund för sin uppfattning
av samhällsfrågorna.
De skäl, som bestämt kommittén för att föreslå upptagandet i de Husligt
arbete
kvinnliga seminariernas ämneskrets av huslig ekonomi och med detta ämne
sammanföra den kvinnliga slöjden till ett enda läroämne, äro längre fram
angivna (sid. 197 ff.). Den husliga ekonomien kan numera knappast anses
som ett nytt ämne i seminarierna. Den är redan införd vid 4 av de 6
lärarinneseminarierna, och kommitténs förslag innebär således egentligen
endast, att det ifrågavarande ämnet skall för framtiden äga lagstadgad
7 O O O O
plats vid de kvinnliga folkskoleseminarierna.
3. Lärokurser.
I kap. VIII lämnar kommittén fullständiga förslag till lärokurser i
de olika kunskaps- och övningsämnena samt i kap. X för varje ämne tillika en
utförligare framställning av de metodiska och allmänt pedagogiska grunder,
på vilka den föreslagna kursen i ämnet vilar och vilkas angivande synts
behövligt för dess riktiga förstående. Här nedan skall emellertid lämnas
eu kortare karaktäristik av varje ämnes kurs med framhållande av de
olikheter mellan den nuvarande kursen och den av kommittén föreslagna,
som kunna anses vara av mera principiell natur, och med upptagande av
de synpunkter, som kunna vara av allmännare intresse.
20—082S15 Folkundevv.-kom. bet. 1. Folkskolcsem. Band 1.
154
Uudervisuiugsplanen.
Kristen- Viktigast är kristendomskunskapens lärokurs. Kommittén har redan
aoms-
kunskap. givit eu antydan om i huru hög orad den nuvarande kursen — sådan
(.Jfr sid. 581° ... . .
och Band 2 den i billarmet till gällande seminariestadga återfinnes — håller sig inom
sid. 42 ff.) b .
barnskolans råmärken och ger intryck av att vara blott eu något utvidgad
folkskolekurs, huru den leder till upprepad repetition och omständlig be¬
handling av folkskolans båda läroböcker, katekesen och bibliska historien,
och huru litet den tar hänsyn till intresset och det personliga behovet hos
lärjungar av seminarieelevernas ålder och mogenhet (sid. 134). Sant
är, att lärare funnits, som förstått att, trots detta, göra seminarieunder-
visningen i kristendomskunskap intresseväckande och fruktbringande, på
ett sätt som tillvunnit dem stora lärjungeskarors vördnad och tacksamhet.
Men bekant är ock och bör icke förtigas, att religionsundervisningen vid
månget seminarium präglats av en trång åskådning och visat långt gående
prov på en schematism i framställningen, som i våra dagar mindre än
någonsin kan anses vara en för denna undervisning lycklig och med dess
föremål överensstämmande metod. Och det år tydligt nog, att, där så
varit förhållandet, beskaffenheten av den stadgade lärokursen med dess
ensidiga intresse för uppammandet av eu metodisk, särskilt kateketisk
förmåga däri haft väsentlig andel.
Enligt kommitténs åsikt böra de uteslutande för folkskolan avsedda
läroböckerna lika litet i detta ämne som i andra tillhöra seminariet, annat
än så till vida — och detta är viktigt nog — att de användas i semi-
nariets övningsskola och bliva föremål för behandling vid den metodiska
undervisningen och elevernas undervisningsövningar. Säker kunskap i
katekesen och i folkskolans lärokurs i biblisk historia skall fordras för
inträdet i seminariet, och den undervisning seminarieeleven erhåller skall,
i kristendomsämnet ej mindre än i andra ämnen, föra honom utöver barn¬
skolans stadium och på delvis andra vägar till er. mera omfattande och
fördjupad insikt.
Lärokurser.
155
I all kristendoinsundervisning är det av vikt, att det religiösa livets
verkligheter, sådana de framträda först och sist i evangeliernas Kristus
och vidare i bibelns och historiens religiösa karaktärer, få i möjligaste mån
oförmedlat möta lärjungen och tala till hans sinne. Till det historiska stoffet
som utgångspunkt och grundval bör den systematiska läroframställningen
anknyta sig, icke tvärtom. Detta torde gälla om religionsundervisningen
såväl i barnskolan som i seminariet; skillnaden blir förnämligast den, att
i det senare med dess till mogen ålder komna lärjungar den historiska
synpunkten kan och bör bliva mera framträdande och bestämmande.
I överensstämmelse härmed bör kristendomsundervisningen i semi¬
nariet först och främst riktas på ett bibelstudium, genom vilket eleverna
bliva förtrogna med det israelitiska folkets historia och religiösa utveckling
samt erhålla eu klar och levande uppfattning av kristendomens väsen och
den kristna livsåskådningen. Att ett sådant bibelstudium bör ske under
ständigt och allvarligt aktgivande på innehållets religiösa värde, be¬
höver icke sägas. Behövligare är måhända att framhålla, att det dock
icke, liksom väl icke heller den nuvarande kursplanens bibelläsning, avser
att vara allenast uppbyggelseläsning, utan att det bör hava karaktären av
ett verkligt »studium», utfört under lärarens ledning. Med tillbörlig hänsyn
tagen till den teologiska vetenskapens forskningsarbete bör denne, om
möjligt understödd av eu för sådant studium lämpad handbok, lämna
redogörelse för de upplysningar forskningen förmått giva rörande de
bibliska böckernas uppkomst och författare och bringa det lästa i belysning
av de tidsförhållanden, under vilka det tillkommit. x\tt i sådant avseende
hålla seminarieeleverna i okunnighet vore orätt i och för sig och orätt
även därför, att det i många fall blott skulle alstra misstro till seminarie-
undervisningen och ställa de unga utan förmåga av riktigt omdöme inför
den rent negativa och kristendoinsfientliga riktning, vars starkt fram¬
trädande yttringar de icke kunna undgå att möta.
Undervisningyplauen.
156
1 ill studiet av nya testamentet sluter sig läsningen av kyrkohistorien,
som bör få större vikt i kursplanen, än den nu har. Bekantskapen med
de personligheter, i vilka kristendomens sedliga och religiösa liv funnit sina
mäktigaste bärare, är för lärjungen personligen av måhända större betydelse
än den visserligen behövliga kunskapen i själva den teologiska lärobyggnaden,
och för ett rätt förstående av denna åter är intet nödvändigare än känne¬
domen om hur det kristna trosinnehållet under tidernas lopp uppfattats
och utformats. Den kyrkohistoriska kursen bör utsträckas till de senaste
århundradenas och nutidens religiösa företeelser, särskilt inom vårt eget
land. Ty det är av icke ringa vikt, att läraren i folkskolan även i reli¬
giöst avseende är förtrogen med sin egen tid. Närmast tillkommer honom
att känna den svensk-luterska kyrkan, hennes bekännelseurkunder, guds¬
tjänstordning, psalmförråd o. s. v.
Att göra religionshistoria till ett läroämne vid seminarierna har
kommittén icke funnit lämpligt. Men såsom belysande bidrag till under¬
visningens huvudföremål har det religionshistoriska sin plats i kursen.
Vid studiet av gamla testamentet måste ur den allmänna religionshistorien
sådant upptagas, som är ägnat att klarställa den israelitiska religionen i
dess samband med och skiljaktighet från omgivande hedniska religions¬
former, och vid läsningen av kyrkohistorien, särskilt de kapitel därav, som
behandla det kristna missionsarbetets historia, måste erforderlig kunskap
meddelas om de religioner, med vilka kristendomen varit och är i beröring.
Den kristna tros- och sedeläran framgår ur studiet av nya testa¬
mentet och kyrkohistorien. Men klart är, såsom redan är antytt, att även
en sammanfattande och systematisk framställning bör ingå i seminarie-
kursen. Och med denna framställning bör Luthers lilla katekes ställas i
förbindelse. Att sedeläran (etiken) mera än hittills måtte få träda fram i
undervisningen och bliva behandlad ej blott i vad den avser den enskilda
människan utan ej mindre i vad den rör samhället, är slutligen ett önske¬
mål i fråga om kristendomskursen i folkskoleseminarierna.
Lärokurser.
157
Seminariernas redogörelser från senare år visa, att man flerstädes,
så långt stadgans kursbestämmelser medgiva, söker ställa kristendoms-
undervisningen under synpunkter liknande dem, som varit ledande för
kommitténs kursförslag, vars grundtankar här framställts. Framdeles som
hittills skall det bliva för läraren personligen eu huvuduppgift att göra denna
undervisning för lärjungen till något annat och mera än blott förstånds-
verksamhet och upprätthålla medvetandet om den känslan och viljan be¬
stämmande makt, som är kristendomens innersta väsen.
I folkskolan och således också i seminariet utgör modersmålet läro- Moders-
planens mest omfattande beståndsdel. Så mycket viktigare är då, att åt ^ifl.^és^och
detta ämne gives ett i möjligaste mån rikt och uppfostrande innehåll. ”55ff.)1
Folkskolans läsebok och allehanda formella, mycket elementära övnin¬
gar fylla dock enligt gällande kursplan större delen av den åt ämnet anslagna
tiden: övningar i läseboksstyckenas läsning, förklaring, innehållsbehandling,
muntliga och skriftliga återgivande, rättstavnings-och interpunktionsövningar,
satslösningsövningar. Och den bekantskap med den svenska litteraturen
och dess historia, som därutöver kommer den blivande läraren till del,
erhålles enligt samma kursplan i ringa mått under de sista båda läsåren
genom »läsning av valda stycken ur den fosterländska litteraturen jämte
korta meddelanden om författarne».
Visserligen ådagalägga många elever, särskilt kanske vid de manliga
seminarierna, vid sitt inträde i läroanstalten rätt mycken otymplighet i
spi'åkets muntliga och skriftliga användning och ringa förmåga att upp¬
fatta ett skönlitterärt alster. Kommittén anser dock, att man i sådana
avseenden kan icke obetydligt öka anspråken på de inträdessökande och så-
medelst vinna tid för en utvidgad modersmålskurs i seminariet, och kom¬
mittén håller vidare före, att man, oberoende härav, kan med större vinst
för lärarutbildningen låta det sakliga få träda fram såsom det väsentliga
även i modersmålsundervisningen. Med andra ord, man kan och bör enligt
158
Undervisningsplanen.
kommitténs mening, bestyrkt av erfarenheten från seminarierna, även i
detta ämne övergå från folkskolans uppgifter till ett nytt innehåll och till
nya synpunkter för det gamla.
Det är den andliga odling, som av det svenska språket uppbäres,
som ytterst utgör inodersmålsundervisningens föremål. Att införa eleverna
i den svenska litteraturen, lära dem att förstå och älska dess yppersta
skatter, giva dem förmåga att ur dess förråd välja sig läsning och att läsa
på rätt sätt bör bliva ett huvudsyfte för modersmålsläraren i seminariet.
Planmässigt ordnad litteraturläsning, förlagd både till hemmet och till
lärorummet, tillhör enligt kursförslaget alla seminariets klasser. Till en
början gäller det att genom läsning av författare, som tillhöra vår egen
tid eller stå den nära, av stycken, vilkas skönhet till följd av innehållets
och formens enkelhet lätt uppfattas, väcka och odla upp sinnet för vitter
konst och språklig skönhet; sedermera och så snart ske kan, är det den
historiska tidsordningen, som blir bestämmande, och litteraturstudiet jämte
den därmed förbundna kursen i litteraturhistoria löper jämsides med kursen
i svensk och allmän historia, sträcker sig till de förnämligaste av den danska
och norska litteraturens alster och upptager, om möjligt, även ett och
annat av världslitteraturens förnämsta verk i <rod översättning:.
Att modermålsundervisningen skulle omfatta allenast en kurs i lit¬
teraturläsning och litteraturhistoria är dock icke kommitténs mening. Språk¬
läran måste naturligtvis fortfarande utgöra en viktig del av modersmålets
kurs. Och till språkläran bör sluta sig det viktigaste av läran om olika
stilarter och om det språkliga uttryckets riktighet, ej minst med avseende
på skillnaden mellan skriftspråk och talspråk. Språkpsykologiska och
språkhistoriska meddelanden anknytas, där de kunna bliva till gagn, och
någon uppmärksamhet ägnas även åt våra folkliga munarter, vilkas språk¬
liga och språkhistoriska värde icke får vara misskänt av folkskolans lärare.
Vid all undervisning i seminariet bör modersmålet hållas i helgd
och elevens förmåga att i tal och skrift uttrycka sig främjas. Särskilda
Lärokurser.
lf>9
övningar i språkets muntliga och skriftliga användande tillhöra naturligtvis
modersmålskursen. I synnerhet för lärare och lärarinnor kominer med av¬
seende på språkets muntliga användande ej blott det rent språkliga i betrak¬
tande; röstorganens riktiga bruk och talstämmans utbildning är för dem
en viktig sak, varav deras arbetes framgång och deras förmåga av uthål¬
lighet i arbetet ofta är beroende. Även häråt bör därför i seminariet
ägnas uppmärksamhet. I samband med modersmålsundervisningen skola
eleverna ock erhålla en vägledande översikt av den samtida barn- och
ungdomslitteraturen och därjämte få genomgå eu liten kurs i grunderna
för skötseln av ett skolbibliotek.
Likasom i fråga om kristendomskunskapen och modersmålet har Matematik.
kommittén i fråga om matematiken redan antytt den nuvarande kursens Band 2
. ... '. . , . std. 78 ff.)
karaktär och låtit förstå, 1 vilken riktning enligt kommitténs mening en
förändring bör ske (sid. 135). Även vid matematikundervisningens plan¬
läggning gäller det att tillse, ej blott att det, som måste anses oundgäng¬
ligen nödvändigt för läraren i folkskolan att veta och kunna, blir i semi-
nariekursen upptaget, utan ock, att detta oundgängligt nödvändiga kommer
att ingå som huvudbeståndsdel i ett större sammanhang, genom vilket det
erhåller en fastare grund och ett rikare innehåll samt blir bättre förstått.
Undervisningen bör åsyfta att åstadkomma icke blott praktisk räknefär-
dighet inom folkskolans matematiska område, utan eu viss, om ock anspråks¬
lös, matematisk bildning, eu viss förmåga av matematiskt tänkande och
det intresse för ämnet, som först med denna förmåga vinnes. T sådant
avseende synes man icke böra missunna seininarieeleverna vad man anser
lämpligt och behövligt för lärjungarna i realskolor och gymnasier. Gör
man det, så främjar man åtminstone icke deras framtida duglighet som
lärare i matematik i folkskolan.
Redan nu sträckes matematikundervisningen vid de tlesta seminarier
mer eller mindre långt ut över det snäva mått, som stadgan anger, varav
160
Undervisningsplanen.
framgår, att det icke år brist på tid, ej heller oförmåga hos eleverna, som
hindrar eu utvidgning av kursen. Huru långt man kan och hör gå, blir,
liksom i andra ämnen, en fråga, som först av erfarenheten kan säkert
besvaras. Önskligt är, att man kan föra fram undervisningen till praktiskt
användbara och värdefulla områden. Vägledande härvidlag är den mate¬
matiska kurs, som redan sedan flera år tillbaka följts vid vårt sydligaste
seminarium.
Räkning med bestämda tal eller aritmetisk räkning i vanlig mening
utgör naturligtvis såsom hittills en huvudsak i undervisningen. Men tidigt
införes den algebraiska synpunkten, varigenom de aritmetiska räknereglerna
erhålla allmängiltighet och överskådligt sammanhang. Grunderna för räk¬
ningen med obestämda tal inhämtas, och ekvationsräkningen utsträckes
utöver kursen för folkskolans högre avdelning till enkla likheter av andra
graden. Bekantskap göres med de utomordentligt användbara tal, som
kallas logaritmer, med vilkas hjälp en mängd nya uppgifter bliva lätt
lösbara, bl. a. uppgifter angående kapitalvärden och amortei ingslån. Det
allmänt förekommande praktiska sättet att åskådliggöra matematiska sam¬
band medelst å rutat papper dragna linjer eller s. k. diagram erhåller
flerfaldig användning. Kursen i geometri riktas mot det praktiska: geo¬
metriska konstruktioners utförande, ytors och rymders beräkning — varav
icke följer, att man bör eller behöver försaka eu från matematisk synpunkt
sträng behandling. Lättare övningar i fältmätning och avvägning höra
till geometrikursen. I den mån tiden medger, fogas till likformighetsläran
de första grunderna för triangelberäkning och kartläggning, och linear-
ritrtingens allmännaste uppgifter bliva till sin matematiska sida utredda.
En huvudpunkt i kursplanen är, liksom enligt kommittéförslaget i flera
andra ämnen, en genomgång från metodisk synpunkt av folkskolans kurs
i ämnet.
Skall den kurs i matematik, vars ytterlinjer nu angivits, motsvara
sitt av kommittén tänkta ändamål, är det särskilt två synpunkter, som
Lärokurser.
161
vid undervisningen måste fasthållas: dels att dess olika beståndsdelar så
långt möjligt sammanhållas till ett helt av kunskap, däri det ena stöder
det andra och intet behandlas med större utförlighet, än som kräves för
huvudsyftets vinnande; dels att man begränsar sig till enkla och lätt
överskådliga uppgifter, som äga ett praktiskt tillämpligt eller i annat av¬
seende värdefullt innehåll.
Historien hör till de ämnen, i vilka en väsentlig höjning av inträdes- Historia
fordringarna är möjlig, utan att den inträdessökande därigenom tvingas ocf* Band
att anlita studiehjälp. En kurs i svensk historia ungefär av det omfång, ’ ‘ ~ u'
som fordras för inträde på gymnasium, bör den inträdessökande kunna
inhämta på egen hand, låt vara ej med den behållning av historisk insikt,
som vinnes under lärares handledning. Därmed är möjlighet given för en
bättre anläggning av historiekursen i seminariet.
Den allmänna historien, som hittills haft en mycket tillbakaskjuten
plats i lärokursen, kan erhålla en bredare och mera sammanhängande fram¬
ställning. Ett något större mått av kunskap i allmän historia är för se-
minarieeleven behövligt redan med hänsyn till de studier i kyrkohistoria
och i pedagogikens historia, som tillhöra hans kurs. Men ej mindre
behöver han vidgad kännedom om allmänna historien för att rätt förstå
Sveriges historia. Redan den märkliga andel, som vårt folk tagit i flera
av världhistoriens viktigaste tilldragelser, gör det omöjligt att studera
svensk historia utan att tillika studera allmän historia. Och även oavsett
detta kan sägas, att de historiska tilldragelserna och förhållandena inom vårt
eget land behöva för att bliva rätt uppfattade ses mot den världshistoriska
bakgrund, med vilken de mer eller mindre nära höra samman. Skall en
säker vinst i detta avseende göras, måste dock vid undervisningen i svensk
och allmän historia hållas väl tillhopa och organiskt förbindas med var¬
andra. Att Sveriges historia blir det huvudsakliga i lärokursen, torde icke
21 082815 Folkunderv.-Jcom. bet I. Folkskolesem. Band 1.
162
Undervisningsplanen.
behöva sägas, och till densamma ansluta sig av naturliga skäl det vik¬
tigaste av de skandinaviska grannlandens historia.
Den största svårigheten vid historieundervisningen i barn- och ung¬
domsskolan är att bringa det därhän, att de historiska begreppen och fram¬
ställningarna bliva för lärjungen levande och komma att motsvaras av kon¬
kreta föreställningar i hans inre, samt att få till stånd i lärjungens upp¬
fattning ett samband mellan gångna tider och den tid, som han själv lever i.
Sker ej detta, blir historien för lärjungen lätt något abstrakt och schema¬
tiskt, som synes honom hava föga med verkligheten att skaffa. Det gäl¬
ler därför att i första rummet söka giva lärjungen ett konkret och livligt
intryck av det samhällsliv, vari han själv är med, ett förråd av föreställ¬
ningar och bilder ur den honom omgivande verkligheten till hjälp för upp¬
fattningen av förflutna tiders förhållanden. Det gäller ock att lära honom
se, huru mycket av historia som finnes i hans egen omgivning, att ställa
honom inför de påtagliga vittnesbörden av gångna släktens verksamhet och
o-e honom en förnimmelse av sambandet mellan det förflutna och det när-
Ö
varande.
Historieundervisningen i barn- och ungdomsskolan måste därför taga
sin utgångspunkt i den tid och den omgivning, vari lärjungen lever. Den
måste begynna med ett »hembygdsstudium>, som ger lärjungen enkla
men livfulla föreställningar om hembygdens samhälls- och arbetsliv och
lär honom känna de historiska minnesmärken, som denna bygd äger.
Ett dylikt hembygdsstudium såsom inledning till historiens läsning
har visserligen, som sagt, sin egentliga betydelse vid den tidigaste under¬
visningen. Men det är ock på sin plats i seminariet. För mången elev
skall det vara behövligt av samma skäl, som göra det till ett behov för
lärjungen i barn- och ungdomsskolan, och för varje elev skall det vara
till gagn vid de följande historiska studierna. Men att under lärarens led¬
ning få vara med om ett av denne omsorgsfullt planlagt studium av se-
minariestaden och den kringliggande bygden från de synpukter, som bär
Lärokurser.
163
äro i fråga, skall dock fratnför allt få sin betydelse för eleven, då han,
sjålv en gång vorden lärare, skall för sina lärjungars räkning genomforska
den bygd, där han fått sin verksamhet, och inordna hembygdsstudiet så¬
som en viktig beståndsdel av sin skolas lärokurs.
Även under fortsättningen av det historiska studiet gäller det att,
så långt möjligt är, använda det historiska material, som omgivningen er¬
bjuder. I allmänhet bör man, såvitt ske kan, gå till källorna. Samlin¬
gar av historiska urkunder ha ock börjat utgivas till undervisningens tjänst.
Att eleven får göra bekantskap med källskrifter, någon gång även verkliga
skriftliga urkunder i arkivens gömmor, har sin stora betydelse. Han får
därigenom åtminstone någon föreställning om huru historia kommer till
stånd, i vad mån historisk trovärdighet kan erhållas och huru svårt det
ofta kan vara att fastställa ett historiskt faktum.
Härmed äro några väsentliga synpunkter angivna för den av kom¬
mittén åsyftade historieundervisningen vid seminarierna. Nämnas må ock,
att i kommitténs undervisningsplan kurserna i kyrkohistoria, litteratur¬
historia och pedagogikens historia löpa jämsides med kurserna i svensk
och allmän historia. De historiska tidsskedena böra således erhålla sam¬
tidig belysning från olika synpunkter och för eleven få ökat liv och större
innehållsrikedom.
Bland historieundervisningens många betydelsefulla uppgifter är ock
den, att framför annan undervisning söka uppfostra till samhällssinne och
känsla av medborgerligt ansvar. Denna uppgift gör det naturligt, att
historieundervisningen i seminariet, utan att utelämna någon viktigare
synpunkt, dock framför allt riktar sig på den inre utvecklingen, på arbetet
för samhällets uppbyggande och utformande, på den andliga och materiella
odlingens fortskridande. Svensk stats- och kommunalkunskap blir därför
ock en viktig beståndsdel av den historiska kursen, och härtill ansluter
sig en framställning av grunderna för organisationen av vårt nationella
försvar.
164
Undervisningsplanen.
Geografi. Sedan år 1902 har geografien egna lärostolar vid våra universitet, och
(Jfr sid. 589 . . .
och Band 2 till de många viktiga förändringar i våra allmänna läroverks undervisnmgs-
sid. no ff.) o o ° .
plan, som genomfördes i samband med 1904 års reform, hörde geografiens
fullständiga frigörande från dess gamla förbindelse med historien och be¬
fordran till ett självständigt läroämne. Det ena som det andra betecknar
resultatet av ett sedan lång tid tillbaka fortgående vetenskapligt och peda¬
gogiskt arbete. Det förra har gjort geografien till en omfattande vetenskap,
som hämtar sina bidrag såväl från de olika naturvetenskaperna, främst
fysiken och geologien, som från historien, fornkunskapen och språkforsk¬
ningen. Och genom den pedagogiska bearbetning, som geografien undergått,
har den mer och mer vunnit anseende som ett av de yppersta läroämnen,
såväl med hänsyn till sin formellt bildande förmåga som med hänsyn till
sitt praktiskt nyttiga innehåll. Det är icke för tidigt, om, såsom kom¬
mittén föreslagit, geografien även i seminarierna upphör att vara ett bihang
till historien och erhåller ställning som självständigt läroämne.
Ännu mera än i fråga om historieundervisningen gäller i fråga om
geografi undervisningen i barn- och ungdomsskolan, att den på lärjungarnas
egna iakttagelser uppbyggda liembygdskunskapen måste bliva utgångspunkten.
Skall hembygd skunskapen komma till sin rätt i våra folkskolor, måste den
få sin motsvarighet i seminarierna. I seminariet bör således i geografi¬
kursen ingå ett studium av den seininariestaden omgivande traktens geo¬
grafiska förhållanden, och sin kännedom om dessa böra seminarieeleverna
vinna huvudsakligast genom en följd av ordnade, väl planlagda utflykter,
vilka mycket väl kunna samtidigt tillgodose historieundervisningens och
geografiundervisningens intressen. Under dessa utflykter göras både natu¬
ren och kulturen till föremål för iakttagelser, och särskilt gäller det att
lära känna traktens geologiska byggnad såsom grundvalen för det hela.
Genom hembygdsstudiet vinner eleven ett förråd av föreställningar
och kunskaper, som kommer honom till nytta vid hans följande studier
ej blott i geografi och historia utan i flera andra ämnen, särskilt ekonomi-
Lärokurser.
165
lärarn- Han erhåller därvid ock ett föredöme att följa, då han framdeles
som lärare skall samla och tillgodogöra sig det kunskapsmaterial, som den
trakt, där han funnit sin verksamhet, erbjuder honom för hans undervis¬
ning i folkskolan.
Geologien skall enligt kommitténs förslag tillhöra seminariets under-
visningsplan endast såsom en ingående beståndsdel i geogratikursen. Hur
önskvärt det ock i och för sig vore, att en särskild kurs i geologi kunde
inrymmas i undervisningsplanen, synes man med hänsyn till den redan
förut stora trängseln och splittringen höra avstå därifrån. Lyckligtvis är
det geologiska av så stor betydelse, att det utan vidare tränger sig fram
flerstädes i seminarieelevernas kurs, och om den geologiska kunskap de
av denna grund få blir brottstycksartad och jämförelsevis obetydlig, så
har den till ersättning förtjänsten att på ett organiskt sätt höra tillsamman
med annan deras insikt. Den nutida geografien står så genomgående och
så nära i förening med geologien, att geografiläraren icke kan undgå att
anlägga sin undervisning geologiskt. Och därvid skall han kunna erhålla
stöd dels av kemiundervisningen, som givit eleverna kännedom om de
vanligaste mineralen och bergarterna samt om vittringen, kalkstensbild-
ningen och andra i geologiskt avseende betydelsefulla kemiska förlopp,
dels av biologiundervisningen, som meddelat dem insikt i utvecklingsläran
och lärt dem känna några de viktigaste utdöda växt- och djurformer.
Den vanliga politiska geografien, som hittills krävt större delen av
tiden, bör till det väsentligaste vara inhämtad redan vid elevens inträde
i seminariet. I stället bör seminariets geografikurs kunna ägna en bredare
behandling åt den allmänna geografien, såväl den fysiska geografien som
kulturgeografien.
Fäderneslandets geografi förlägges i kommittéförslaget icke som nu
till kursens början utan till dess senare del, på det att man må kunna
för dess behandling göra sig till godo den inhämtade kännedomen om
166 Undervisningsplanen.
andra länders geografi och för övrigt lärjungarnas i det hela rikare vetande
och större mognad.
De natur¬
vetenskap¬
liga ämnena
i allmänhet.
Naturkunnighetens hittillsvarande ställning i de svenska folkskole-
seminarierna har varit svag. För alla de olika grenarna av detta vid¬
sträckta ämne — zoologi, botanik, halsolära, fysik, kemi, geologi, astro¬
nomi — anslår nu gällande undervisningsplan endast 3 veckotimmar
under vartdera av de tre första seminarieåren och 2 under det ijärde.
Då härtill kommer, att seminarierna intill senaste tid varit mycket brist¬
fälligt utrustade i fråga om lokaler och undervisningsmateriel! för de
naturvetenskapliga ämnena, är det lätt att förstå, att även med de bästa
bemödanden från lärarnas sida de naturvetenskapliga insikter, som eleverna
under sin utbildningstid kunnat erhålla, i allmänhet taget måst bliva av
ringa omfattning och av mindre god beskaffenhet.
Att en förbättring härutinnan bör eftersträvas är uppenbart. Ty
lika visst som det vore ett missgrepp att giva de naturvetenskapliga
ämnena en övervägande betydelse i folkskollärarens utbildning, lika obe¬
stridligt är, att den ställning, som dessa ämnen för närvarande intaga i
seminariernas läroplan varken motsvarar deras nutida betydelse i den all¬
männa bildningen eller det mått av naturvetenskaplig insikt, som folkskol¬
läraren för sin lärarverksamhet behöver. I sistnämnda avseende bör särskilt
erinras om de anspråk, som under senare tid såväl i pressen som i riksdagen
framställts rörande vår folkundervisning, nämligen att denna måtte bringas
till närmare beröring med de praktiska yrkenas intressen, särskilt jord¬
brukets, trädgårdsskötselns och skogsvårdens, att den måtte giva insikt i
hälsolärans allmänna grunder och i den ena eller andra av dess viktigare
delar, bibringa kännedom om de rusgivande dryckernas och de narkotiska
ämnenas egenskaper och verkningar o. s. v. — allt anspråk, som, om de
skola kunna på någorlunda tillfredsställande sätt fyllas, förutsätta ökad
naturvetenskaplig bildning hos folkskolans lärare.
Lärokurser.
167
De fordringar, som från de naturvetenskapliga ämnenas synpunkt
måste uppställas, äro dels en ökning av deras tid å undervisningsplanen,
dels en förbättring av deras yttre hjälpmedel.
ökning av de ifrågavarande ämnenas tid å undervisningsplanen är
eu fordran, som föranledes icke blott eller ens i första rummet av det
ökade behovet för folkskolans lärare av naturvetenskaplig kunskap, utan
framför allt av strävandet mot ett riktigare undervisningssätt. I detta
senare avseende må erinras om det livliga pedagogiska arbete, som i fråga
om de naturvetenskapliga ämnenas behandling i skolundervisningen pågått
under de senaste årtiondena såväl i vårt land som i andra länder. Den upp¬
fattning, som därur framgått och som hos oss erhållit ett uttryckligt erkän¬
nande i undervisningsplanen för våra allmänna läroverk, fastslår som oefter¬
givlig grundsats, att undervisningen i naturkunnighet skall från början
till slut grundas på omedelbar iakttagelse och på försök, och detta ej blott
så, att lärarens framställning beledsagas av förevisningar och experiment,
utan i möjligaste mån även så, att lärjungens självverksamhet tages i
anspråk, i det att han under lärarens ledning själv får undersöka och själv
får experimentera. Ett sådant undervisningssätt eller, om man ser saken
från lärjungarnas sida, ett sådant studiesätt införer lärjungen i det natur¬
vetenskapliga sättet att se och tänka, utvecklar hans praktiska sinne och
förmåga och giver honom en bättre förstådd och därför ock mera använd¬
bar kunskap.
Att åt naturkunnigheten anslå så många lärotimmar, som skulle
fordras för ett fullständigare genomförande av detta undervisningssätt, är
nu visserligen vid seminarierna ej mindre än vid de allmänna läroverken
en omöjlighet. Vid en läroanstalt, som har att tillgodose en mångfald av
bildningsintressen, av vilka intet får tillbakasättas, måste vart och ett mer
eller mindre lida intrång i sina i och för sig berättigade anspråk. Så i detta
fall naturkunnigheten. Men därav följer icke, att man skall kasta över bord
en som riktig insedd lärometod. Sä som det skett vid de allmänna läro-
168
Undervisningsplanen.
verken, bör den även vid seminarierna till någon grad möjliggöras, och,
så långt möjligt är, eftersträvas. Kommittén har icke sett sig i stånd att
öka naturkunnighetens timtal på undervisningsplanen med mera än 5 vecko¬
timmar, fördelade på de olika klasserna, Däremot har kommittén ansett
sig kunna och böra föreslå en väsentligare ökning i antalet av ämnets
»lärartimmar», d. v. s. antalet timmar, varunder lärarkraft skall finnas
att tillgå för ämnets räkning (jfr sid. 266 och 580). Avsikten härmed har
varit dels att möjliggöra anordnandet av frivilliga laborationsövningar för de
elever, som hava lust och förmåga att därav begagna sig, dels och i syn¬
nerhet att möjliggöra, att klasserna under ett antal undervisningstimmar
skola kunna delas, så att läraren, i stället för att ha omkring sig 24 ända
till 30 elever, får sysselsätta sig på en gång med endast 12 till 15. Vilket
betydligt förhöjt värde undervisningstimmarna därvid få för eleverna,
ligger i öppen dag; särskilt möjliggöres ett verksammare deltagande från
deras sida i det experimentella arbetet. Så önskligt det ock varit, att en
sådan delning hade kunnat genomföras vid all undervisning i naturkun¬
nighet, har kommittén dock av ekonomiska hänsyn icke vågat föreslå det.
Den tid, som ägnas åt de naturvetenskapliga ämnena, må vara ringa
eller riklig, skall undervisningen i dem kunna på ett rätt sätt bedrivas,
måste den till sitt förfogande äga vissa yttre hjälpmedel. Denna fordran
har hittills i seminarierna varit uppfylld i mycket obetydlig mån. Först
de allra senast uppförda seminariebyggnaderna utvisa ett fullare erkän¬
nande av denna undervisnings krav. Man skulle kunna säga, att just den
knappa tid, som i seminariet står de ifrågavarande läroämnena till buds
och som manar till att göra undervisningen i dem så mycket verk¬
sammare, snarare ökar än minskar behovet av goda och ändamålsenliga
yttre hjälpmedel. Vidare är att erinra därom, att, om ock tidens knapp¬
het nödgar till att vid undervisningen i klassen förbigå mycket, som eljest
kunde synas böra ingå i seminariets kurs i dessa ämnen, det dock bör
finnas tillfälle för den särskilt intresserade och begåvade eleven att genom
Lärokurser.
169
frivilligt enskilt arbete kunna under lärarens ledning utvidga sitt vetande
utöver den ordinarie kursen. Det ena med det andra gör, att seminariernas
behov i förevarande avseende blir ungefär detsamma som gymnasiernas,
ehuru deras naturvetenskapliga kurs i det hela icke når samma omfattning
som dessas. Ty huvudvikten faller härvidlag på de metodiska synpunkter, som
de ena läroanstalterna såväl som de andra men i synnerhet seminarierna böra
eftersträva. Aven vid seminarierna kräva således de naturvetenskapliga läro¬
ämnena särskilda lärorum, så inredda, att de lämpa sig för åhörande och
iakttagande av lärarens experimentella framställning, samt rum, som äro
avsedda och avpassade för lärjungarnas övningsarbete. Även för semi¬
narierna blir en sådan uppsättning av åskådningsmateriell, instrument och
apparater behövlig, som överhuvudtaget tillhör en elementär men efter
nutida metodiska synpunkter ledd naturvetenskaplig undervisning.
Frågan om arbetslokaler och undervisningsmateriell är emellertid i
första rummet en ekonomisk fråga, och seminarierna äro härvidlag helt
och hållet beroende av statsmakternas åtgöranden. Dessa ha ock vid be¬
viljandet av anslag åt de senast ombyggda seminarierna visat sig behjärta
denna frågas avgörande betydelse för den naturvetenskapliga undervisnin¬
gens beskaffenhet.
Bland åtgärder, som kommittén funnit behövliga till förbättring av
naturkunnighetens ställning vid seminarierna, är ock den, att detta vid¬
lyftiga ämne delas, så att det ej längre vid betygsgivningen och vid lärar¬
tjänsters tillsättning betraktas som ett enda ämne. Såväl dess stora om¬
fattning och de däri ingående delarnas olikartade beskaffenhet som ock
svårigheten för att icke säga omöjligheten att finna lärare, som förmå att
i tillräcklig grad behärska dess olika grenar, gör en sådan åtgärd nöd¬
vändig» I realskolorna är »naturläran», som ännu i 1906 års under-
visningsplan i sig sammanfattade naturkunnighetens olika grenar, numera
uppdelad i samma tre läroämnen som på gymnasiet: biologi, fysik, kemi*
Då de i folkskollärarbetyget ingående kunskapsämnena icke böra bliva
22—082815 Folkunder v.-kom. bet. I. Folkskolesem. Band 1.
170
Undervisningsplanen.
flera, än ovillkorligen nödigt är, och icke heller böra bliva sinsemellan alltför
olika till sin omfattning, varigenom en värderande jämförelse mellan de
olika vitsorden skulle försvåras, föreslår kommittén, såsom redan blivit
sagt (sid. 138), att ämnet naturkunnighet vid seminarierna uppdelas i två:
biologi och hälsolära, innefattande läran om djuren och växterna samt
hälsoläran, och fysik och kemi, varuti även inbegripes en liten kurs i astro¬
nomi. Hurusom geologien enligt kommittéförslaget skulle föras samman
med geografien, har i det föregående omtalats (sid. 165). Att däremot
astronomien icke hänföres till geografien utan sammanhålles med fysiken,
synes av det skälet lämpligast, att läraren i fysik i regeln torde äga de
bästa förutsättningarna för en riktig behandling av den astronomiska
kursen. Vad ämnet fysik och kemi beträffar, anser kommittén slutligen,
att det visserligen vid betj^gsgivningen, åtminstone i folkskollärarexamen, bör
behandlas som ett enda ämne, men att däremot vid tillsättning av semi-
narielärartjänst de ingående två ämnesgrenarna böra betraktas som skilda
ämnen, vilka, där så befinnes lämpligt, må kunna delas på olika tjänster
(stadgeförslaget § 137: 2, Band 2 sid. 33). Ofta torde det nämligen vid
tjänstetillsättningar komma att visa sig fördelaktigt att kunna förena kemi
med biologi och fysik med matematik.
Biologi och Namnet biologi sammanfattar läran om djur- och växtvärlden och
(Jfr*Md. 591 angiver tillika, att huvudsynpunkten för undervisningen icke är djurens
sid. ^25^) °(;h växternas vetenskapliga system, utan deras yttre och inre livsför¬
hållanden.
Den biologiska undervisningen bör naturligtvis, så långt möjligt är,
grundas på lärjungens egen iakttagelse. Den bör föra honom ut i den
fria naturen och lära honom att med naturvännens och naturkännarens
intresse oc h insikt där iakttaga. Särskilt vad växtvärlden beträffar, men
1 någon mån även i fråga om djurlivet, finner undervisningen härvid-en
viktig och praktiskt god hållpunkt i begreppet »samhälle». Så t. ex. stu-
Lärokurser.
171
deras torvmossen som ett växtsamhälle, som det gäller att allsidigt och
från olika synpunkter lära känna: det egendomliga växtlivet på dess yta
och den döda växtvärlden i dess djup, dess utvecklingshistoria och olika
utvecklingsformer, torvjordens egenskaper, villkoren för dess odlingsbarhet,
sätten för dess odlande o. s. v. På samma sätt i fråga om skogen, särskilt
barrskogen: skogsträdens byggnad och växtsätt, skogsmarkens olika be¬
skaffenhet och växtmatta, skogens djurliv, särskilt de för skogsträden be¬
tydelsefulla insekterna, skogens föryngring, försumpning o. s. v. Till
ett dylikt studium av den fria naturen kan vid klassundervisningen i
allmänhet blott givas de första uppslagen och de ledande synpunkterna;
det mesta måste hänvisas till elevernas enskilda arbete under läsåret och
under ferierna.
En annan och viktig del av det biologiska studiet utföres i seininarie-
trädgården, som så mycket som möjligt bör göras till ett hjälpmedel för
undervisningen i biologi. En stor del därav måste emellertid förläggas
till det biologiska arbetsrummet i seminariebyggnaden. Där studeras växt¬
livet genom olika slag av växtodlingsförsök och åtskilliga lägre djurs livs¬
förhållanden genom anläggning och vård av akvarier. Härtill komma
mikroskopiska undersökningar och dissektioner. Särskilt bör djurkroppens
inre byggnad bli känd, i någon mån även därigenom att eleven får till¬
fälle att under lärarens ledning undersöka kroppar eller kroppsdelar av
döda djur. Och kommittén anser sig berättigad att förutsätta, att dylika
undersökningar ledas på det sätt och i den anda, att de icke verka för¬
råande; rätt ledda äro de förvisso ägnade att stärka den aktning för livet
och den medkänsla för det levande, som varje allvarligare naturstudium
för med sig.
Det praktiska intresset kan och bör på mångfaldigt sätt tillgodoses
av biologiundervisningen, och de djur och växter, som höra till lant¬
hushållningen eller eljest äro av särskild betydelse för människan, måste
framför andra beaktas. Men den vetenskapliga insikten behöver och bör
172 Undervisningsplanen.
därför icke åsidosättas. I dess intresse bör en kortfattad översikt givas
av växt- och djurrikets olika grupper, varvid även några viktigare utdöda
former upptagas. Och därvid blir det ock biologiundervisningens uppgift
att giva seminarieeleverna någon kännedom om de viktigaste av de förhållan¬
den, som lett till föreställningen om en utveckling från lägre till högre arter
inom växt- och djurvärlden och därmed till den evolutionistiska uppfatt¬
ning, som nu under mer än en mansålder behärskat arbetet på många
olika vetenskapsområden.
Riksdagen år 1907 beslöt om åtgärders vidtagande för införandet i folk¬
skolorna av undervisning i skogsvård. Denna undervisning må, heter det
i riksdagsskrivelsen, »omfatta såväl teoretisk framställning av lättfattligt
innehåll som praktiskt arbete och förberedas vid undervisningen i växtlära
och trädgårdsskötsel». Skall en undervisning i skogsvård på sådant sätt
meddelas i folkskolan, måste den ock meddelas i seminarierna. Att
där införa skogsvård som ett nytt läroämne vid sidan av de många andra
skulle ytterligare splittra elevernas arbete, och en verkligt fackmässig
undervisning i ämnet skulle kräva särskilt för ändamålet utbildad lärare.
Kommittén anser, att man även i detta fall måste avstå från tanken på
någon sorts yrkesmässig utbildning, nöja sig här som eljest med en viss
allmänbildning och i sammanhållningens intresse tillse, om icke det nya
området kan införlivas med förut befintliga undervisningsområden.
Det är då två sådana, som kunna komma i fråga: trädgårdsskötseln
och biologien. I det fall att dessa företrädas av en och samma
lärare, är ett val mellan dem obehövligt. I annat fall synes biologien
vara det område, som närmast är att tänka på. I fråga om praktisk
yrkeskunskap i skogsvård torde läraren i trädgårdsskötsel i allmänhet
icke vara bättre rustad än biologiläraren, men den senare har förut¬
sättningar framför den förre att kunna med vetenskaplig riktighet
klargöra alla de biologiska förhållanden, på vilka en rationell skogsvård
bygger sina tillvägagångssätt. Det är ock påtagligt, att just den läggning
Lärokurser.
173
av undervisningen i biologi, som kommittén åsyftat, ägnar sig för saken
i fråga; till ett studium av den svenska barrskogen som biologiskt sam¬
hälle knyter sig nästan av sig själv en framställning av grunderna för
skogsbruket: skogsmarkernas utdikning, de olika sätten för avverkning, de
olika åtgärderna för återväxten, några huvuddrag av vår skogslagstiftning
o. s. v. För anordnandet vid seminarierna av praktiska övningar i skogs¬
plantering torde, liksom vid folkskolorna, i allmänhet behövas biträde av
fackman.
Tilläggas kan, att den insikt om skogens betydelse, som bör bliva
undervisningens värdefullaste frukt, även skall komma att stödas av under¬
visningen i andra läroämnen. Så redogöres inom geografien och ekonomi¬
läran för de olika skogsområdenas utsträckning, för arbetslivet i våra skogs¬
bygder, för trävaruindustriens utveckling och den därmed förbundna handels-
omsättningen. Och läraren i kemi har anledning att uppehålla sig vid
grunderna för sådana med skogsbruket sammanhängande industrier som trä-
kolsbränningen, tjärberedningen och pappersmassefabrikationeri.
Till biologien sluter sig hälsoläran. Dennas alltmer erkända värde
som läroämne i våra skolor, vilket gör, att dess upptagande även i folk¬
skolans undervisning från alla håll påyrkats, kunde väl berättiga till att
göra den till ett särskilt ämne i seminariernas ämneskrets. Kommittén,
som håller före, att endast mycket giltiga skäl böra föranleda ett läro¬
ämnes uppdelning i skilda ämnen, anser dock, att hälsoläran fortfarande
bör utgöra en del av biologikursen, men då den givetvis bör bliva dennas
viktigaste del, har det synts kommittén lämpligt, att den får framträda i
läroämnets benämning, som därför föreslagits skola bliva »biologi och
hälsolära».
Hälsoläran bör bliva den biologiska kursens icke första del, såsom
den nu är, utan dess sista. Den berör nämligen så många olika områden
av naturkunnigheten, att dess framgångsrika studium förutsätter natur¬
vetenskapliga förkunskaper av flera slag. Således, sedan eleven genomgått
174
Undervisningsplanen.
sin kurs i kemi, i allmän fysik och värmelära, sedan han fått studera
växternas och djurens yttre och inre livsförhållanden, är han beredd att
taga itu med ett noggrannare studium av »människokroppens byggnad,
förrättningar och vård», varom han redan i folkskolan erhållit en första
grundläggande undervisning.
För innehållet i den hygieniska kursen behöver här icke närmare
redogöras. Endast må sägas, att i densamma ingår undervisning om de
tuberkulösa sjukdomarna och deras bekämpande samt om de rusgivande
och även om de narkotiska ämnenas natur och verkningar, och att nykter-
hetsfrågan göres till föremål för behandling ej blott ur hygienisk utan
ej mindre ur ekonomisk, social och etisk synpunkt.
Fysik och Vad förut yttrats om de naturvetenskapliga ämnena i allmänhet
(Jfr sid. 593 gäller i all synnerhet fysiken och kemien. Många ord behöva därför här
och Band 2 _
sid. 148 ff.) icke sägas om dessa ämnen. De ogynnsamma villkoren för naturkunnighets-
undervisningen i det hela vid seminarierna hava varit särskilt kännbara
för dem; av de sammanlagt 11 veckotimmar, som beståtts åt natur¬
kunskapen, hava ej mer än 4 eller 5 kunnat komma på fysikens och
kemiens lott, och bristen på lokaler och materiell har i fråga om dessa
ämnen av lätt insedda skäl varit ett svårare hinder för undervisningen än
O
i fråga om några andra. Framför allt är det ock i dessa ämnen, som det
gäller att söka bringa till stånd ett experimentellt undervisnings- och
studiesätt och att för sådant ändamål söka bereda ökat antal läro- och
lärartimmar samt förbättrade undervisningsmedel.
Icke heller är det av nöden att framhålla dessa ämnens betydelse.
Ingen insikt i naturförloppen är dem förutan möjlig, och kunskap i dem
är nödvändig för var och en, som vill finna sig till rätta i en tid, som
huvudsakligen har fysiken och kemien att tacka för sin materiella kulturs
storartade utveckling. Den förening av tankens och handens arbete, som
Lärokurser.
175
tillhör deras studium, ger dem dessutom ett högt värde för skolans upp-
fostringssyften.
Av deu föreslagna kursen må endast ett par väsentligare drag an¬
givas. Redan till första och andra klasserna förlägges den kemiska kursen
samt det viktigaste av den s. k. allmänna fysiken och av värmeläran. Detta
för att bereda behövligt underlag för biologien, geografien och hälsoläran.
I de följande klasserna komma läran om elektriciteten och magnetismen, om
ljudet och ljuset, några satser ur mekaniken och den lilla astronomiska
kursen. En viktig sak är emellertid att märka, nämligen att meningen
icke är, att man skall genomgå en sammanhängande och jämförelsevis
fullständig skolkurs, sådan exempelvis som realgymnasiets kurs i fysik och
kemi. Därtill räcker icke tiden; man finge blott en ytlig översikt av ringa
kunskapsvärde. Man måste besluta sig för att lämna åsido stora partier
för att vinna möjlighet att på ett grundligare och mera fruktbringande
sätt sysselsätta sig med dem som upptagas. Att härvid allt efter olika
omständigheter göra det lämpliga urvalet får överlämnas åt läraren. För
ämnet särskilt begåvade och intresserade elever böra äga tillfälle att genom
enskilt arbete utfylla en del av luckorna eller att ytterligare förkovra sina
insikter inom de områden, som behandlats vid klassundervisningen.
De ledande synpunkterna för behandlingen i folkskolan av de ifråga¬
varande delarna av naturläran skola omsorgsfullt avhandlas och kraftigt
inskärpas. I folkskolan faller huvudvikten helt och hållet på uppfostringssidan:
det gäller att anlita och utveckla barnets iakttagelseförmåga och själv¬
verksamhet och att rikta dess intresse på det praktiska arbetet i den om¬
givning', vari det lever. Av vikt är att göra seininarieeleven förtrogen
med de försök och försöksanordningar, som kunna förekomma i folkskole-
undervisningen, att därvid lära honom att begagna sig av de medel, som
stå till buds, och intressera honom för att söka med egna händer bringa
till stånd ett och annat av det han behöver för sin undervisning i skolan.
176
Undervisningsplanen.
Ekläm.11' införan(let av »ekonomilära» som ett självständigt läroämne på
{och Band952semiliariet i främsta rummet avser att ge eleverna kunskap om det eko-
sid. 155.) nomiska livet, måste tydligen inom det nya ämnet ett brett utrymme be¬
redas åt den beskrivande ekonomien, varmed då naturligtvis närmast
avses beskrivningen av Sveriges näringsliv. Inom denna beskrivning åter¬
igen måste framställningen av det svenska jordbruket intaga största platsen.
Ty jordbruket är vår förnämsta näring och så gott som alla folkskolans
lärare komma i beröring med barn från jordbrukarehem. Seminariets
undervisning i jordbruk kan givetvis icke avse att skapa någon jordbru¬
kare men bör dock kunna läggas så bred, att den vinner sitt syfte, näm¬
ligen att ge den blivande folkskolläraren de allmänna förutsättningarna
O
för en riktig uppfattning av jordbrukets betydelse och arbetssätt samt en
utgångspunkt för den, som genom vaken iakttagelse och självstudier vill
tränga djupare in i ämnet.
I nära samband med studiet av näringslivet står kunskapen om
»hemmets ekonomi». Under denna rubrik har kommittén tänkt si<r att
O
sammanföra såväl det produktiva arbetet inom hemmet som konsumtionen.
Av direkt praktisk betydelse för seminariets elever blir den kurs i »affärs-
lära och bokföring», som är avsedd att inleda »ekonomiläran».
Varje studium av de moderna ekonomiska och socialpolitiska pro¬
blemen måste begynna med ett studium av dessa problems historiska för¬
utsättningar. Om därför i »ekonomiläran» ges ett jämförelsevis stort ut¬
rymme åt »det ekonomiska livets utveckling», så sker detta ingalunda blott
på grund av det höga humanistiska bildningsvärde en framställning
av den ekonomiska historien i och för sig äger, utan framför allt därför,
att den historiska vägen är den lättaste och säkraste väg, som kan väljas
av den, som vill tränga in i nutidens socialekonomiska frågor. Studiet av
»ekonomisk politik» har därför fullständigt sammanknutits med studiet av
den ekonomiska historien. Med en sådan behandling af ämnet kommer
exempelvis den nutida protektionismen att framstå som ett led i den all-
Lärokurser.
177
männa historiska utveckling, som fört oss från merkantilismen, genom
den fria konkurrensen, till det nutida, rikt organiserade och av stats¬
makten starkt påverkade ekonomiska livet.
Att i »ekonomiläran» måste upptagas de allmänna grunddragen av
statens och kommunens ekonomi synes självklart. Men med det strängt,
begränsade utrymmet för läroplanen har denna gren av ämnet: »den of¬
fentliga hushållningen» icke kunnat sätta sig något annat mål än att ge
ett begrepp om denna hushållnings natur och uppgifter.
Ekonomiläran skulle icke väl motsvara sitt ändamål, om den sak¬
nade den framställning av det inre sammanhanget i den moderna hushåll¬
ningen, som är ett nödvändigt villkor för att ämnet skall fä så att säga
en fast ryggrad. Väl är det sant, att ett djupare inträngande i teore¬
tisk ekonomi på seminariets stadium och med den begränsade tid, som
står till förfogande, icke är möjligt. Men en kurs i »allmän socialekonomi»,
som erhåller ett icke alltför snävt utrymme, torde dock kunna leda till
att den studerande får eu något så när konkret bild av vad som försiggår i
den moderna samhällsekonomien, där de yttre formerna så lätt skvmma
blicken för de verkliga företeelserna och det väsentliga sammanhanget.
Aven eu så begränsad insikt i ekonomisk teori ger åt kunskaper och
iakttagelser om det ekonomiska livet ett bestämt sammanhang och fostrar
eu vana att ständigt söka tränga fram till den verklighet, som ligger bak¬
om det allra närmaste skenet. Den som exempelvis en gång lärt sig
skilja på penninginkomst och realinkomst och skaffat sig ett klart begrepp
om vad samhällets realinkomst är, han skall sedan kunna bilda sig en mera
konkret uppfattning och ett väsentligt säkrare omdöme i frågor, som röra
den samhälleliga inkomsten, dess möjliga stegring och dess fördelning.
Det kan synas, som om kommittén på skemat inrymt ett relativt
stort utrymme åt den »allmänna socialekonomien». Detta har emellertid icke
skett i avsikt att åt detta ämne ge någon stor omfattning. Men ämnet
är så svårt, att undervisningen måste framskrida ytterst försiktigt, om
23—082815 Folkunderv.~kovi. bet. I. Folkskolesem. Band 1.
178
Undervisningsplanen.
den alls skall nå några resultat. Ämnets svårighet bär också varit an¬
ledning till att en särskild plats beretts för dess repetition. Det är här
icke fråga om en repetition i vanlig mening utan, såsom kursplanen anger,
ett fördjupande av den förut genomgångna kursen under tillämpning av
densamma på den efteråt förlagda kursen i svenskt näringsliv. Med denna
anordning har kommittén velat vinna, att eleven vid studiet av det kon¬
kreta ekonomiska livet ägde en viss trän in o; i ekonomiskt tänkande men
också att denna teoretiska skolning till sist ånyo skulle upptagas och då
bilda den sammanfattning, som läte elevens hela ekonomiska kunskap
samla sig till en enhetsbild med möjligast fasta och säkra konturer.
Främmande Kommittén har i det föregående, sid. 142 tf., redogjort för de grunder,
som föreligga för upptagandet i seminariernas ämneskrets av ett främmande
sid. ir,2 'tf') levande språk, och därvid även angivit karaktären av den kurs i tyska
eller engelska, som kan ifrågakomma.
Psykologi Ät psykologien — (dier, för att använda nuvarande seminariestadgas ut-
och ( t ^
pedagogik tryck, »läran om människan såsom uppfostrans föremål» — har kommittén
(Jfrsid. 602 J _ 11
och Band .v givit ökat utrymme. Härvid avses icke någon spekulativ si ålslära. utan den
sid mff.) ° J . ...
s. k. empiriska psykologien, som nöjer sig med eu erfaren hetsmässig under¬
sökning och beskrivning av själsföreteelserna. Undervisningen har därför ock
att söka från enskilda omsorgsfullt fastställda erfarenheter inom själslivets
område föra fram till insikt i dess allmänna lagar och därvid i någon mån
använda även experimentella tillvägagångssätt. Den psykologiska kursen
börjar med en redogörelse för nervsystemet, hjärnan och sinnesverktygen, be¬
handlar de olika sidorna av människans själsliv, särskilt det högre själslivet,
och sysselsätter sig framför allt med sådant, som kan få betydelse för lärarens
arbete i skolan, såsom lagarna för uppmärksamheten, kunskapstillägnandet
och tänkandet, de på vetenskaplig väg vunna insikterna om olika före¬
ställnings- eller minnestyper, om övningens inverkan, om trötthetsföreteel-
Lärokurser.
179
serna tn. m. Uppmärksamheten faller härvid alltid i första rummet pa
»uppfostrans föremål», det i skolåldern varande barnet, och åt den nutida
barn psykologiska forskningens arbetsmetoder och iakttagelser ägnas till¬
börligt beaktande. Kursen övergår således från allmän psykologi till vad
man lämpligen kan beteckna som psykologisk pedagogik.
Den mera rent pedagogiska kursen innehåller en framställning av
pedagogikens historia, den allmänna och den svenska, ställd i sitt samband
med kulturutvecklingen i det hela, och i anslutning härtill en framställning
av det svenska skolväsendets, särskilt folkskolans, anordning och förvalt¬
ning. Den innehåller vidare en kurs i det viktiga ämne, som heter skol-
hvgien, och ger därmed seminarieeleven en för hans fackutbildning höge¬
ligen betydelsefull tillämpning och utvidgning av hans förut vunna insikter
i den allmänna hälsoläran. Den upptager därjämte värdefullare delar av
den allmänna undervisningsläran, och den ger slutligen såsom samman¬
fattning av den föregående psykologiska och pedagogiska undervisningen
en på den kristna sedelärans grundsatser byggd framställning av upp¬
fostran i egentligare mening samt av skolans ställning och uppgift i
samhället.
Undervisningen i psykologi och pedagogik har kommittén tänkt sig
så mycket som möjligt ställd i samband med elevernas besök i övnings¬
skolan och andra läroanstalter samt i det hela med övningarna för den
praktiska utbildningen. Däremot har kommittén från läroämnet pedagogik
velat borttaga framställningen av de olika skolämnenas metodiska behand¬
ling (speciell metodik) och i de flesta fall överflyttat denna till undervisningen
i de olika läroämnena. Den skulle således enligt kommitténs förslag komma
att överlämnas åt de olika facklärarna och tagas i samband med undervis-
ningsövningarna i varje särskilt ämne. De av kommittén föreslagna lärokur¬
serna för de olika ämnena upptaga därför i de flesta fall som given be¬
ståndsdel en till tredje eller fjärde klassen förlagd framställning av ämnets
180
Undervisningsplanen.
metodiska behandling i folkskolan. Denna anordning inkräktar visserligen
icke litet på den åt varje särskilt ämne anslagna tiden, men kommitténs
förhoppning är, att den dock i det hela skall medföra tidsbesparing och
att undervisningen i ämnets metodik därigenom ej blott skall bliva mera
fruktbringande utan ock återverka välgörande på undervisningen i själva
ämnet.
Psykologiens förstärkta ställning å ena sidan och den nu angivna
förändringen med avseende på den hittillsvarande metodiska kursbestånds¬
delen har kommittén låtit föranleda till en förändring av det ifrågavarande
läroämnets namn, som föreslagits skola bliva »psykologi och pedagogik» i
stället för »pedagogik och metodik». Ämnets två beståndsdelar, den psy¬
kologiska och den pedagogiska, synas kommittén vara alltför nära förenade
med varandra i lärokursen, för att de lämpligen skulle kunna skiljas ocli
lämnas till behandling av olika lärare.
Teckning. Knappast i något av skolans ämnen hava den senare tidens upp-
(J fr sid. 604 Ilo ti
och Band 2fostringstankar kommit till ett så klart uttryck och medfört en så full-
sid. iso ffx a ... . .
ständig förändring i uppfattningen av undervisningens mål och medel som
i övningsämnet teckning. Teckningen i skolan har för barnet i allmänhet
huvudsakligen bestått i ett långsamt och mödosamt avbildande av en serie
planscher. Den räta linjen har utgjort början och bekräftat det gamla
ordspråket, att all början är svår. Sedan har det fortgått på punkterat
eller opunkterat papper genom förläggstavlornas eller väggplanschernas
tröttande följd av rätliniga och krokliniga geometriska figurer och mönster.
Slutligen, såsom tillämpning av den vunna färdigheten, har kommit av¬
bildning av verkliga föremål, nämligen geometriska klotsar eller innehålls¬
lösa gipsornament eller i bästa fall någon slöjdmodell, eller ock har man
fortsatt med avbildande av avbildningar och hunnit till sådana, som före¬
ställt verkliga föremål, såsom hus, växter, djur o. s. v.
Lärokurser.
181
Tidigt har teckningens betydelse såsom läroämne varit erkänd, men
under lång tid har en på detta sätt anlagd undervisning snarare hämmat
än främjat barnets naturliga lust att teckna och gjort teckningsämnet
skäligen ofruktbart både för skolan och för livet. Man har därvid emel¬
lertid letts av en tankegång, som även på en del andra områden behärskat
skolundervisningen: formell övning, fortgående med ringa hänsyn till
barnets natur efter ett ur ämnets natur medelst abstraktion vunnet system.
Nu har man nästan vänt saken helt om. Låt teckningen vara vad
den för barnet och för övrigt även i sig själv är, ett uttrycksmedel, ställ den
i tjänst hos barnets intresse för sin omgivning, låt den främja dess förmåga
att iakttaga och uppfatta verkligheten omkring sig! Således, börja med
de verkliga föremålen såsom uppgifter för avbildning, välj ut enkla sådana
ur den för barnet närmast bekanta verkligheten, ur växt- och djurvärlden
och bland hemmets bohagsting, och låt barnet så gott det förmår med
penna eller pensel försöka avbilda dem! Begär därvid icke någon i varje
enskildhet riktig bild med ängsligt utpetade, oklanderliga linjer, utan det
huvudsakliga, eu något så när träffande totalbild, utförd med eu viss rask¬
het och efter barnets barnsliga sätt att se och återgiva! Sådana äro, i
största allmänhet antydda, de metodiska synpunkterna. Naturligtvis gäller
det även i detta fall att gå planmässigt tillväga, från det lättare till det
svårare, från mindre anspråk på utförandet till större. Men det blir verk¬
ligheten själv, icke abstraktioner ur verkligheten, som bjudes barnet, och
barnets intresse blir en av de synpunkter, som närmast bestämma läro¬
gången. Syftet blir icke så mycket att utbilda en viss specialförmåga som
att utveckla barnet i dess helhet, dess fantasi, dess natur- och skönhets-
sinne, framför allt dess förmåga att snabbt och säkert iakttaga, med ett
ord: det blir även i teckningsundervisningen uppfostringsintresset, som
träder i förgrunden.
Denna uppfattning av teckningsundervisningens mål och medel, som
tidigast gjort sig gällande i Amerika och England och hos oss först i vissa
182
Undervisningsplanen.
enskilda läroanstalter blivit praktiskt prövad, kan ännu icke sägas bava
trängt igenom i de svenska skolorna, om ock realskolans undervisningsplan
beslutsamt byggt kurserna i teckning på dess grundsatser. Vad seminarierna
beträffar, befinner sig teckningsundervisningen i dem på mycket olika
ståndpunkter allt efter vederbörande facklärares åskådningssätt och för¬
måga. Intet av dem torde numera vara alldeles oberört av den angivna
uppfattningen, och seminarier finnas, där undervisningen anlagts helt och
hållet efter de nya synpunkterna och efter dem bedrives med omisskännlig
framgång. Seminariestadgans kursbestämmelse, som i det närmaste kvar¬
står oförändrad från 1865 års reglemente, är däremot ett slående uttryck
för den äldre lärogången: »övningar att teckna rätliniga och krokliniga,
plana och solida geometriska figurer; tillämpning av förenämnda övningar
på sådana enkla natur-, slöjd- och konstföremål, som allmännast före¬
komma i det praktiska livet». Och undervisningsplanen från 1894 endast
utför samma lärogång fullständigare.
Att man har anledning att vara på sin vakt mot överdrifter, som
vid nya tankars genomförande icke pläga utebliva, är sant. Men att den
förändrade uppfattning, som inträtt i fråga om teckningsundervisningen,
i det hela betecknar ett avgjort och betydande framsteg, därom kan enligt
kommitténs åsikt icke råda mer än en mening, och kommitténs förslag
till kursplan för läroämnet teckning är ett uttryck av denna kommit¬
téns åsikt.
För övrigt må i fråga om den föreslagna teckningskursen här endast
nämnas, att i densamma ingå bland annat särskilda övningar i den för
läraren så nyttiga konsten att i undervisningssyfte med rask och säker hand
utföra teckningar på skoltavlan (s. k. åskådningsteckning); likaså övningar
att med begagnande av ur växt- och djurvärlden hämtade former teckna
prydnadsinönster, eu konst, som, förbunden med slöjden, särskilt den
kvinnliga, äger högt värde.
O 7 O Ö
Lärokurser.
1 s::
I det föregående har det sagda uteslutande haft avseende på det
ifrågavarande läroämnets viktigaste beståndsdel, frihandsteckningen. Dess
andra beståndsdel, linearritningen, är av väsentligen annan natur och borde
riktigast sammanföras med geometrien, vilket dock på grund av vissa
praktiska skäl åtminstone för närvarande icke lämpligen låter sig göra.
Endast en ringa del därav har i den föreslagna undcrvisuingsplanen över¬
flyttats till geometrien. I linearritningens hittillsvarande kurs föreslår
kommittén någon inskränkning till förmån för frihandsteckningen.
De folkskollärare eller seminarieelever, som vilja förvärva sig be- Musik.
hörighet till anställning som organister, skaffa sig för sådant ändamål l'c/, Band *
särskild utbildning. På musikundervisningen i seminariet bör i varje fall 1 ^ *
icke ställas det anspråket, att den skall giva den för en organist behövliga
fackliga utbildningen. I skolan är lärarens färdighet i piano- och orgel-
spelning av ringa betydelse i jämförelse med förmågan att inge barnen
lust att sjunga och att leda deras sång. Att bibringa den blivande läraren
och lärarinnan denna förmåga är huvuduppgiften för undervisningen i
musik vid seminarierna. Huvudvikten måste därför läggas på sången,
och till förmån för sångundervisningen måste instrumental musiken be¬
gränsas.
Nu är det väl bekant, att sången i vårt land, ehuru svenskarna
måste anses som ett musikaliskt begåvat folk, knappast kan anses såsom
eu folkets egendom i egentligare mening. Våra grannländer visa i detta
avseende ett annat förhållande. En samling norrmän eller danskar finner
lätt i sången ett uttryck för gemensam stämning; den norske matrosen
sjunger sina noi^ska visor vart helst i världen han kommer; från den
danska folkhögskolan har sången gått ut över hela Danmarks bygd. Av
vilken betydelse sådant är för den nationella samhörighetskänslan och i
allmänhet taget för ett folks andliga hälsa, torde icke behöva närmare
utvecklas.
184
Undervisningsplanen.
Orsakerna till att sången hos oss icke äger samma folkliga art må
vara flera. Ett icke oberättigat musikaliskt anspråk torde vara en sådan
orsak, liksom ock den skygghet att lägga sina bästa känslor i dagen, som
är ett drag i vårt folklynne och ej heller bör klandras. Men en orsak
tinnes åtminstone, som man måste önska se avlägsnad, och det är den
föreställning, som alltför allmänt vunnit insteg hos oss, att sång är något,
som kan »presteras» endast av den därför i högre grad begåvade och sär¬
skilt utbildade, att endast konstsången, framför allt den flerstämmiga
sången, är av värde. Till eu del torde väl denna fördom vara ett vittnes¬
börd om konstsångens höga ståndpunkt i vårt land. Men den är icke dess
mindre av ondo. Konstsången har sitt område för sig och sin stora be¬
tydelse, men den får icke bliva till ett hinder för sången såsom en be¬
ståndsdel i folkets liv, den sång som är till hjälp och glädje för menige
man och till en sammanhållande kraft i strävandet för nationellt själv¬
bestånd.
Allra minst bör den nämnda fördomen få råda inom folkskolornas
lärarkår. Det är blott allt för rimligt, att den även där är att finna,
och om seminaricundervisningen häri är medskyldig, så tillkommer det
ock seminarierna att söka medverka till åstadkommandet av eu riktigare
uppfattning. Säkrast göra de detta genom att med bestämdhet utmärka
den enkla enstämmiga sången såsom det egentliga föremålet för semina¬
riernas sångundervisning och avlysa den flerstämmiga sången från den
o
för alla elever obligatoriska läroplanen. Åtgärder] kan synas radikal, men
kommittén har icke tvekat att föreslå den. Ett ytterligare* om ock under¬
ordnat skäl därtill har kommittén haft i de svårigheter vid själva under¬
visningen» vilka följa av förpliktelsen för läraren att öva flerstärnmig sång
med klassens alla lärjungar, svårigheter som av fåcklärare betecknas såsom
menliga för sångundervisningen i dess helhet. Den föreslagna åtgärden
skall emellertid icke medföra, att den flerstämmiga sången, som för när¬
varande står högt vid våra seminarier, försvinner från dessa läroanstalter.
Lärokurser.
185
Den skall enligt kommitténs mening där förekomma såsom ett frivilligt
ämne, och så gynnsamma som förutsättningarna för dess tillvaro i allmän¬
het äro vid seminarierna, torde den knappt komma att lida något avbräck
av denna ställning. Men den enstämmiga sången skall i seminariernas
sångundervisning framträda såsom det väsentliga och även ensamt för sig
tillräckliga.
Dels den kyrkliga sången — därvid särskilt må erinras om den
rytmiska koralen — dels folkliga och fosterländska visor och sånger från
ny och gammal tid skola tillhöra undervisningen. Om man därvid, i enlig¬
het* med yrkanden, som föreligga i till kommittén inkomna framställningar,
först och främst upptager till övning ett för alla svenska skolor avsett
urval av sånger, vilka man skulle önska vara av varje svensk kända och
älskade, så är därom enligt kommitténs åsikt intet annat än gott att säga.
Det i samma framställningar förekommande förslaget, att eu samling sådana
sånger skulle göras för landets alla offentliga skolor obligatorisk, tinner
kommittén däremot mindre tilltalande. Att bringa till stånd ett urval,
som icke skulle från olika håll mötas av gensägelser, torde knappt vara
möjligt, och dessutom visar erfarenheten, att det, som framför allt bör
göra sig gällande genom sitt eget ideella värde, lätt skadas av att göras
till en genom stadgar påbuden tvångssak.
Redan enligt en kungl. kungörelse av år 1853 skulle till skollärarens Trädgårds-
sköt sfi
förfogande upplåtas »ett lämpligt jordland, . . . dels till brukning för eget (jyy sid. 609
behov av jordfrukter, dels för att lämna tillfälle till undervisning i träd- sid. 21 f.
plantering och trädgårdsskötsel». Ehuru trädgårdsskötsel således i mer än
femtio år räknats till folkskolans läroämnen, kan det ifrågasättas, om under¬
visningen i detta ämne i folkskolan verkligen lämnar det utbyte, som man
därav hoppats. Det visar sig alltjämt förenat med stora svårigheter att göra
trädgårdsskötseln till ett av lärare och lärjungar med verkligt intresse omfattat
ämne. Även vid seminarierna, som sedan år 1865 haft trädgårdsskötsel på sitt
24—082815 Folkunder v.-kom. bet. /. Folkskolesem. Band 1.
186
Undervisniiigsplanen.
schema, har det visat sig svart att giva ämnet eu lycklig anordning och vinna
vad man med undervisningen åsyftat. Man kan därför ock fä höra den me¬
ningen uttalas, att trädgårdsskötseln borde utgå ur seminariernas ämneskrets
och utbildningen däri tillhöra folkskollärarens fortbildning samt med större
framgång överlåtas åt för ändamålet särskilt upprättade kurser vid därför
lämpade anstalter — om man icke rent av borde avstå från trädgårds¬
skötseln även i folkskolan och söka att med andra och verksammare medel
arbeta för trädgårdsodlingens främjande.
Att trädgårdsskötselns avlägsnande ur folkskoleundervisningen vore
ett steg tillbaka, torde dock vara tydligt. Skolträdgården har genom -laga
stadganden och genom nitälskande mäns arbete lyckats vinna tillvaro vid
ett sä pass stort antal av våra folkskolor, att den numera kan anses äga
hemortsrätt i vårt folkskoleväsen. Och de syften man hoppats att den
skulle förverkliga äro visserligen av beskaffenhet att icke böra allt för
hastigt släppas. Trädgårdsodlingen utgör en god mätare av ett folks kultur,
och den är tillika ett betydelsefullt kulturmedel. Att låta skolan taga i
sin tjänst och i sin man främja detta kulturmedel, är en lika viktig som
vacker tanke. Redan genom sin blotta tillvaro är skolträdgården av
betydelse Den är en av förbindelserna mellan skolan och det praktiska
livet, mellan skolan och naturen. Trädgårdsskötseln är ett av de skolämnen,
som äro av särskilt värde därför, att de sätta barnet i dess helhet, and¬
ligen och kroppsligen, i verksamhet. Och den är ett av dem, som vill
låta kroppsarbetet komma till heders i barnets uppfostran. Sin mera
speciella uppgift torde den, om man stannar vid billiga anspråk, i flertalet
fall kunna anses fylla, och, såsom erfarenheten visar, finnas lärare, vilka
trots svårigheterna lyckas göra trädgårdsskötseln till ett av skolans bästa
ämnen.
Men om trädgårdsskötseln således tillhör folkskolan, så tillhör den
ock seminariet och kan ej därifrån avlägsnas, utan att den lärarutbildning,
som seminariet har att giva, blir ofullständig. Och även i och för sig är
Lärokurser.
187
den, av skäl liknande dem, som skaffat den eu plats i folkskolans ämnes¬
krets, att anse som eu värdefull beståndsdel i denna utbildning. Det
gäller blott att söka för seminarieundervisningen i trädgårdsskötsel finna
det rätta måttet och den rätta formen, att tillförsäkra den fullt dugliga
lärarkrafter och att giva den så gynnsamma yttre villkor som möjligt.
Att finna dess rätta mått är därvid det första. Kommittén har sökt
att i den mån det varit möjligt förstärka trädgårdsskötselns ställning i
seminariet. Den tid, som föreslås för ämnets räkning, är, åtminstone i
fråga om ämnets praktiska del, nagot större än den, som i regeln ägnas
däråt för närvarande. Och lärokursen i ämnet är i den föreslagna under-
visningsplanen framflyttad, så att den må kunna erhålla stödet av andra
tidigare eller samtidigt genomgångna ämneskurser. Icke dess mindre torde
undervisningen i trädgårdsskötsel snarare böra begränsa än utvidga sin kurs¬
plan och alltfort avstå från anspråk på att kunna giva någon yrkesskicklig¬
het i egentligare mening. Den måste i likhet med så mycken annan under-
visning i seminariet åt-nöja sig med att giva intresse samt förmåga att
på egen hand utfylla luckorna och gå vidare. Liksom exempelvis i fråga
om slöjden, i fråga om många delar av naturkunnigheten och hälsoläran,
i fråga om skogsvården och lanthushållningen skall i fråga om trädgårds¬
skötseln fortbildning bliva för folkskolläraren i många fall behövlig och
i alla fall önsklig. I seminariet känner han sig ännu oviss, om han nå¬
gonsin skall få användning för sina kunskaper i trädgårdsskötsel och till
följd därav ofta nog obenägen att lägga ned något större mått av arbete
på ämnet; först då han en gång finner sig i besittning av ett stycke jord
till egen brukning och i ansvar för en skolträdgård för sina lärjungars
räkning, inställer sig behovet av grundligare insikter. Kan han dä finna
sakkunnig hjälp, så torde han icke underlåta att begagna sig av den.
Insikten om att seminarieutbildningen i trädgårdsskötsel även i bästa
fall behöver förstärkas genom fortbildning har också kommit till uttryck.
Så kan erinras om de sedan flera år tillbaka förekommande trädgårdskur-
188
Undervisningsplauen.
serna vid Nääs och om de vid Adelsnäs i Östergötland sedan år 1905 af
frih. Th. Adelswärd med understöd av länets hushållningssällskap anordnade
kurserna i trädgårdsskötsel, liksom de förra avsedda särskilt för folkskol¬
lärare. önskvärt synes, att åtgärder vidtoges för utvidgning-och förbättrino-
av trädgårdskurserna vid Nääs, vilka genom det samband, vari de kunna
ställas med andra sidor av lärarutbildningen, helt visst äga särskilt goda
förutsättningar för sitt ändamål.
I fråga om formen eller karaktären av undervisningen i trädo-årds-
skötsel vid seminarierna gäller det att lägga denna undervisning in under
de synpunkter, som behärska det övriga seminariearbetet. Onekligen utgör
den svårighet, som visat sig förefinnas för denna undervisning, ett exempel på
den allmänna svårigheten att inordna en mera yrkesmässig kurs i seminarie-
undervisningen. Skall den försvara sin plats, måste den, i likhet med vad t. ex.
slöjdundervisningen sökt göra, inrätta sig efter i pedagogiskt avseende mera
omfattande men från yrkessynpunkt mera anspråkslösa syften. Uppgiften
är icke att utbilda handelsträdgårdsmästare utan att giva blivande lärare
och lärarinnor förmåga att göra trädgårdsskötsel till ett nyttigt och upp¬
fostrande läroämne i en barnskola. Det gäller vidare, att i seminarie-
undervisningen ställa trädgårdsskötseln i samband och samverkan med be¬
släktade ämnen, så att den stöder dessa och stödes av dem. En av orsakerna
till att den ifrågavarande undervisningen mångenstädes varit mindre fram¬
gångsrik har varit dess avskildhet från annan undervisning vid seminariet.
Tcke ens med biologien, som dock utgör trädgårdsskötselns grundval och
så gott som allestädes inom dennas område finner tillämpningar, har den
brukat stå i förbindelse. Läraren i trädgårdsskötsel har oftast varit en
yrkesman, ej sällan bunden med sin huvudsakliga verksamhet vid helt
andra intressen än seminariets. Om ock skicklig i sitt fack, har han
ej alltid ägt den allmänna bildning, att han förmått göra sin undervisning
i egentligare mening bildande och anknyta den till elevernas på andra
Lärokurser.
189
håll vunna insikter. Så har trädgårdsskötseln till en viss grad tett sig
som en främmande tillsats till seminariekursen.
Tydligt är, att frågan om lärarens utbildning är en för detta ämnes
ställning viktig fråga (jfr sid. 374). Läraren måste icke blott fylla den
fordran, som nuvarande seminariestadga ställer på honom: »god kunskap och
erfarenhet i vad till trädgårds anläggning och vård hörer», utan han måste
därjämte vara i besittning av ett visst mått av allmänbildning och peda¬
gogisk skicklighet. 1 annat fall skall han icke förmå att upprätthålla sitt
ämnes anseende inför eleverna och icke kunna vid sin undervisning träda
i insiktsfull samverkan med andra lärare.
Men även om det ifrågavarande läroämnet kommer att erhålla lärare,
:som äro fullt utrustade för sin uppgift, och om det till följd därav kommer
att bliva i pedagogiskt avseende på ett lyckligare sätt behandlat, än tidi¬
gare i många fall varit händelsen, skall det på grund av sin natur och
den ringa tid, som kan ställas till dess förfogande, allt fort hava att
kämpa med stora svårigheter. Så mycket viktigare är det att tillse, att
det icke hämmas av de yttre hjälpmedlens bristfällighet. Seminarieträd-
gården är för läroanstalten i det hela av ovärderlig betydelse såsom mera
än något annat förlänande den behag och trevnad, och den hör till de
medelbart och oförmärkt verkande uppfostringsmedel, vilkas värde alltför
lätt förbises. Omedelbart kan den på många sätt göras till nytta för
undervisningen, ej blott i trädgårdsskötsel utan ock i andra ämnen; särskilt
är den av värde för undervisningen av de mindre barnen i övningsskolan
samt för biologiundervisningen i övningsskola och seminarium. Men för
undervisningen i trädgårdsskötsel utgör den huvudvillkoret, och en trång
eller illa belägen eller eljest otjänlig seminarieträdgård utgör ett bestående
hinder för denna undervisnings framgång.
I detta sammanhang må i fråga om seminarieträdgården endast eu
omständighet beröras, som är av särskild betydelse för undervisningen.
Dennas huvudsyfte är att giva den blivande läraren eller lärarinnan håg
190
U ndervi sn i ngspla nen.
Manlig
slöjd. (Jfr
sid. 611 och
Band 2 sid.
■>‘17 ff.)
och förmåga att en gång undervisa i trädgårdsskötsel i folkskolan. Vad
som därför minst av allt får saknas i seminarieträdgården är en skol¬
trädgård. Denna bör naturligtvis höra samman med seminariets övnings¬
skola. Mer än genom mycken teoretisk utredning och mycket praktiskt
arbete skall läraren i trädgårdsskötsel vinna undervisningens huvudsyfte,
om han förstår att på ett efterdömligt sätt ordna och använda skolträd¬
gården och göra den till en påtagligen värdefull insats i övningsskolans
verksamhet.
Goss-slöjden i den svenska folkskolan är med hänsyn till sin uppgift
och sitt syfte ett av denna skolas yppersta läroämnen. Att den under den
korta tid den tillhört skolan skulle hava hunnit att i alla avseenden bliva
det bildnings- och uppfostringsmedel, som den helt visst kan ocli bör bliva,
är icke att begära. De anmärkningar, som riktas mot slöjdundervisningen,
bero visserligen ofta på bristande kännedom om dess syften och grund¬
tankar, men i många fall torde man ha skäl att giva akt på dem. Vårt
land intager i fråga om denna undervisning en i viss mån ledande ställning,
som snart skall vara förlorad, om vi icke kunna motse även hos oss eu
fortgående utveckling. Några synpunkter härvidlag vill kommittén fram¬
hålla.
Den svenska pedagogiska träslöjden bygger på eu bestämd metod.
Snickeriarbetets olika beståndsdelar eller göromål: täljandet med kniv, sönder¬
delandet med såg, träets bearbetande med hyvel och stämjärn, gradning, sink-
ning, falsning, limning o. s. v., bilda under namnet »övningar» grundbestånds¬
delarna i metoden och ordnas i eu följd enligt den kända satsen: »fort¬
gående utan språng från det lättare till det svårare, från det enklare till
det mera sammansatta». Dessa övningar göras nu icke till några fristående
abstraktioner i undervisningen, så att de inläras liksom blott för sin egen
skull, utan de förknippas med bestämda ändamål och inläras under och
genom tillverkandet av konkreta slöjdföremål, »modeller». Modellens be-
Lärokurser.
191
skaftenhet bestämmes dels av de övningar, som vid dess utförande böra
förekomma, dels av strävandet att erhålla enkla och välformade samt i det
alldagliga livet användbara saker: blomsterpinnar, nyckelstickor, skärbräden,
klädhängare, pennlådor o. s. v. Och modellerna ordnas slutligen till eu
»modellserie» på det sätt, att denna kommer att i sig innesluta den meto¬
diskt ordnade övningsserien och således med avseende på det arbete, som
vid dess utförande erfordras, liksom denna kommer att innebära ett fort¬
gående utan språng från det lättare till det svårare, från det enklare till
det mera sammansatta. Den bekanta Nääs-serien omfattar ej mindre än
50 nummer, det första en pekpinne, det sista ett nattduksbord. \ ad den
slöjdande lärjungen har att göra, är att med skolans modellserie till
mönster själv så noggrant som möjligt söka åstadkomma en likadan serie
av modeller. Och läraren har att därvid handleda honom, naturligtvis
i möjligaste mån så, att lärjungens eftertanke och självverksamhet
främjas.
Sådana äro metodens grundtankar. I vad mån de blivit följdriktigt
och lyckligt genomförda vid den undervisningsanstalt, som gjort dem mest
kända, torde endast fackmännen kunna bedöma. Det allvar och det intresse,
varmed folkskolans lärare tagit upp slöjdundervisningen, länder dem till
största heder. Man måste förvåna sig över, huru snabbt och säkert slöjden
vunnit insteg vid våra folkskolor och där skaffat sig erkännande och
aktning.
I väsentlig mån har härtill bidragit den fasta undervisningsmetod,
som slöjdundervisningen ägt, i det stora flertalet fall »Nääsmetoden» eller
någon, som byggts upp efter i huvudsak samma tankegång.
Men varje sträng metodisering har sina faror. Metoden stöder läraren
och underlättar hans arbete, men den binder honom också och skymmer
hans blick för det, som icke faller omedelbart inom de givna vägmärkena.
1 all synnerhet blir detta händelsen, då metoden äger den utbredning och
det anseende, som den nu ifrågavarande. Det kan icke nekas, att modell-
192
Undervisninssplauen.
serien i händerna på en lärare, som ej är särskilt begåvad för undervis¬
ningen i fråga, i någon mån verkar förtryckande på undervisningen och
ger den ett drag av formalism, som illa står tillsamman med hela ämnets
praktiska syfte. Och detta gäller ej blott om Nääs-serien utan även om
de andra modellserier, som finnas i bruk, uttänkta av framstående slöjd¬
lärare. Inom det område, där eu modellserie vunnit tillämpning, har den
en stark benägenhet att klavbinda undervisningen och göra den stereotyp.
Mången lärare kommer aldrig ut ur den serie han en gång i seminariet
eller annorstädes blivit förtrogen med, och så kan åratal igenom klass efter
klass av barn i en skola ha fått tillverka samma sorts föremål, från år till
år nära nog så på hårsmånen lika, som vore de gjorda av en maskin. Men
därmed motverkas på ett betänkligt sätt det viktiga, i metoden ingående
syftet att låta intresset för det konkreta föremålet och dess praktiska
ändamål bliva det drivande i lärjungens arbete. Genom att år från år
fortvara såsom en för alla de slöjdande obligatorisk kopieringsuppgift för¬
lorar slöjdmodellen i någon grad sin egenskap av att vara ett individuellt,
i och för sig värdefullt ting och blir just vad den icke skulle vara, ett
övningsnummer, som utföres för övningens skull. Och den stränga nog¬
grannhet med avseende på storlek och form, varmed kopieringen skall och
bör ske, undanskymmer ytterligare det praktiska ändamål, som skulle för¬
läna det tillverkade föremålet åtminstone en del av dess intresse i tillver¬
karens ögon.
Vidare: metoden bjuder lärjungen en verksamhet, som helt och
hållet är efterbildande, kopierande. En sådan verksamhet saknar en del
sidor, som för eu uppfostran till praktiskhet äro av särskilt värde. Den
sätter knappt i nämnvärd mån lärjungens uppfinningsförmåga på prov eller
hans fantasi i rörelse. Och då dessutom tonvikten faller och bör falla på
noggrannheten i efterbildandet, är heller icke mycket utrymme lämnat
för tilltagsenhet och snarfärdighet, som också äro i praktiskt avseende
goda egenskaper. Det bör medgivas, att slöjdarbetet dock ger tillfälle till
Lärokurser.
193
rätt mycken fri verksamhet i fråga om enskildheter och att man ej av
ett enda undervisningsämne kan begära en allsidig inverkan på lärjungen.
Men å andra sidan måste sägas, att just ett av huvudsyftena för slöjd¬
undervisningen, nämligen utvecklingen av barnets självverksamhet, genom
nu anmärkta förhållande erfar en ej oväsentlig begränsning.
Det sagda avser icke att vara ett klander mot modellserien, men
väl mot dess envälde. Det är genom modellserien, som snickerislöjden
över huvud taget blivit möjlig som undervisningsämne i en skola, blivit
ett ämne, som även i eu medelmåttig lärares hand icke förfelar sitt syfte
att utveckla förståndet och handafärdigheten, befordra ordningssinnet
och ingiva aktning för åtskilliga av de egenskaper, som utmärka den
skicklige kroppsarbetaren. Att förkasta modellserien vore att riva ned
det berömliga verk, som vi ha att tacka för att den svenska slöjden
blivit känd i varje land. Och att vid övningsuppgifternas utförande
avstå från fordran på noggrannhet, vore att avstå från slöjdens disci¬
plinerande inflytande och från den egenskap hos detta läroämne, som
ställer det vid sidan av geometrien som formellt bildningsmedel. Men vad
man torde kunna göra, är att söka något minska den bundenhet och en¬
formighet, som ett oavlåtligt fasthållande vid det metodiska systemet för
med sig. Det synes både önskvärt och möjligt att begränsa de fasta
hållpunkter, som modellserien ger, till ett något mindre antal, så att man
mellan dem och efter dem får något spelrum för en mera fri verksamhet.
Att med andra ord bereda några tillfällen för den slöjdande gossen att, i
den mån han kan hava uppnått erforderlig skicklighet, utföra arbeten efter
eget val, därvid han icke har att blott efterbilda utan ock får själv upp¬
finna och planlägga, och därvid läraren med avseende på arbetets resultat
finner sig vid att det bär vittne om sin upphovsmans barnsliga ålder.
Den barnsliga produktionen har fått berättigande och plats i mycket annat
skolarbete, i barnens små uppsatser, naturvetenskapliga försök, teckningar,
målningar, och den synes böra få sin betydelse erkänd även i slöjden.
25—082815 Folkunder v.-kom m. bet. I. Folkskolesem. Band 1.
194
Undervisningsplanen.
Även åt själva modellerna torde kunna givas något mera omväxling,
än nu sker. Att fullkomna sitt modellförråd bör vara varje slöjdlärares
strävan. Om nurnrens antal i serien minskas, så kan däremot varje num¬
mer företrädas av tvä eller flera modeller, mellan vilka lärjungen får
välja. Redan denna frihet, som ju icke vållar undervisningen synnerlig
svårighet, skall verka välgörande.
En annan synpunkt för utvecklingen av goss-slöjden i folkskolan har
kommittén redan haft anledning påpeka i sitt yttrande till riksdagens
statsutskott angående Luleåseminariets byggnadsfråga.
Till de vanliga reglerna för den pedagogiska träslöjden hör,
att den strängt skall begränsa sig inom sin art, således undvika varje
tillsats av arbeten, som kunna anses falla inom andra slöjdområden. Det
svnes icke hava varit metodiska skäl, som lett till uppställandet av denna
grundsats, utan huvudsakligen fruktan för att hopa olikartade läroämnen
och därigenom splittra lärjungarnas intresse. Emellertid torde det, huru
berättigad ock en sådan fruktan är, kunna ifrågasättas, om icke en full¬
ständig begränsning av slöjdarbetet till en enda slöjdart innebär en en¬
sidighet, vilken i någon män motverkar det praktiska syftet med slöjd¬
undervisningen, nämligen att icke blott i någon viss riktning utan i möj¬
ligaste mån allsidigt utbilda handafärdighet och praktiskt sinne. Skall
slöjdundervisningen i detta avseende giva sitt bästa resultat, bör den,
synes det, låta lärjungen sysselsätta sig även med annat material än träet
och andra verktyg än de för dettas bearbetning brukliga. Vid sidan av
träslöjden kommer då närmast metallslöjden. Att få göra bekantskap med
de viktigaste metallerna, järnet, kopparn, tennet, att vinna någon färdighet
i hanterandet av filen och hammaren, att lära sig löda, välla och härda,
detta är för eu gosse av högt värde. Det ökar i ej ringa grad hans för¬
måga att reda sig med sådana arbeten, som en gosse gärna vill försöka
sig på, och vidgar för honom det område, inom vilket han kan öva sitt prak¬
tiska förstånd. Också finner man, att slöjdundervisningens utsträckning till
Lärokurser.
195
att innefatta även något metallarbete i hög grad ökar det intresse, som
lärjungarna i allmänhet ägna denna undervisning, och metallslöjden har
allt mera vunnit inträde i våra folkskolor, särskilt i städerna.
Det är ingalunda kommitténs mening, att metallslöjd i ordets van¬
liga omfattande betydelse skulle införas i våra folkskolor, så att man för
dess räkning allestädes skulle kräva sådana dyrbara anordningar, som man
finner i de större städernas bäst utrustade skolor. Här är överhuvud¬
taget icke fråga om något nytt, fristående ämne, utan endast om en till¬
sats av en ny beståndsdel till det förutvarande slöjdarbetet. Eu filbänk
med ett skruvstycke, ett städ med hammare, en lödlampa eller i bästa fall
en ässja av enklaste slag, och möjligheten är given väl icke att genomgå
eu systematisk metallslöjds modellserie, men att i angiven riktning ut¬
vidga övningsfältet och i väsentlig mån öka slöjdundervisningens praktiska
värde.
I fråga om den framtida gestaltningen av slöjdundervisningen i
folkskolan må slutligen en tredje synpunkt beröras, om den ock i praktiskt
avseende är mindre betydelsefull, nämligen den estetiska synpunkten.
över huvud taget gör sig skönhets- eller prydlighetsintresset endast i
ringa grad gällande i vår skolslöjd. Det hör till den svenska träslöjdens ge¬
digna grundläggning, att den försmått det petiga svsslandet med träsnidning,
lövsågning och dylikt och att den icke vill genom färgbestrykning dölja ett
slöjdarbetes fel eller förtjänster. Men man kan, även ur rent pedagogisk
synpunkt, fråga, om den icke härvid drivit sina grundsatser väl långt.
Barnet har lust att pryda och utsira. Finge det försöka att förse ett eller
annat av sina slöjdarbeten med någon liten utsmyckning, åstadkommen
med sirjärn eller pensel, skulle arbetet få för sin tillverkare ett innehåll
och ett personligt värde, som den blotta modellkopian svårligen får. Att
uppfostra till skönhetssinne hör ock till skolans uppgifter. Hon gör det
först och främst genom att visa intresse för frågan: vad är vackert? och
hon gör det verksammast genom att låta barnen själva bilda det som är
10(5
Undervisningsplanen.
vackert. Intet läroämne, icke ens teckningen, torde äga större möjligheter
än slöjden att utan tillbakasättande av något annat sitt syfte uppfostra
till sinne för det sköna och aktning för konstens alster.
I detta avseende har man börjat fästa uppmärksamhet särskilt vid
en sida av frågan. Vår skolslöjd är planlagd ur helt allmänna peda-
dagogiska principer, och hur varmt det intresse än varit, som fört den
framåt, så är det förklarligt, om den fått över sig ett drag av operson¬
lighet. Våra modellseriers nummer äro ganska välformade saker, men
någon sorts stil förråda de icke. De äro så att säga de enkla matematiska
uttrycken för de föremål, som de representera, och kunna i sin allmän¬
giltighet höra hemma över allt i världen. Men det synes dock osanno¬
likt, att icke slöjdundervisningens pedagogiska syften skulle nås, även om
modellen bure något drag, som erinrade om dess svenska ursprung. Det
synes med andra ord icke alldeles opåkallat, att svensk skolslöjd söker
sig någon förbindelse med vad som funnits eller ännu linnes av svensk
O O
hemslöjd.
Att detta kan ske endast i ringa utsträckning är tydligt, liksom ock
att slöjdalstrets ändamålsenlighet alltid förblir den viktigaste synpunkten.
Men detta hindrar icke, att skolslöjden av en dylik förbindelse bör kunna
draga vinning. Har blott läraren en gång fått sinne för betydelsen av
det halvförgätna arv, som den gamla hemslöjden lämnat oss i vackra och
egenartade former och ytmönster, skall han helt visst finna mycket att
därav hämta vid utarbetandet av sina slöjdmodeller och kunna giva dessa
ett i estetiskt avseende förhöjt värde.
Om den ställning, som den pedagogiska träslöjden bör intaga i
folkskolans undervisningsplan, har kommittén icke anledning att yttra sig
i detta sammanhang. Här bär kommittén endast velat framhålla de
synpunkter, som synas kommittén viktigast för en fortgående lycklig utveck¬
ling av slöjdundervisningen i vårt land. Dessa synpunkter äro: mera
frihet och självverksamhet i lärjungens arbete, större mångsidighet i arbetets
Lärokurser.
197
art, mera konstnärlig utformning av slöjdföremålen i anslutning till natio¬
nella mönster. — Kommitténs förslag till kursplan för manlig slöjd i folk-
skoleseminarierna söker att med sorgfälligt bevarande av den svenska slöjd¬
metodens huvudgrunder i någon mån främja en utveckling i sådan riktning.
Med slöjden inträder i folkskolans läroplan eu skillnad mellan Husligt
gossarnas och flickornas skolarbete. Mot träslöjden för gossarna svarar(J£r
för flickorna det kvinnliga handarbetet: »stickning, linnesömnad, stopp-sid- 342 ff)
ning och lappning». Härmed har skolan tagit, sikte på den särskilda
arbetsuppgift i livet, som av ålder tillhört kvinnan. Av denna uppgift
har den dock tagit ut endast en sida, den som varit skolan lättast att
se till godo. Kraftiga bemödanden hava under senare år gjorts i syfte
att låta det kvinnliga arbetet på något fullständigare sätt bliva föremål
för skolans uppmärksamhet, och så har huslig ekonomi blivit ett skol¬
ämne, som börjat vinna inträde även i folkskolan. Där tillhör den visser¬
ligen liksom slöjden de ämnen, vari undervisning icke skall utan blott
kan meddelas. Normalplanen av år 1900 upptar kurs i huslig ekonomi
såväl för den egentliga folkskolan som för folkskolans högre avdelning,
och en kungl. kungörelse av den 16 juni 1906 stadgar rätt till statsunderstöd
åt skoldistrikt, som anordnat undervisning i ämnet. Det lider intet tvivel,
att ju icke den utveckling, som sålunda börjat, skall fortgå. Den hör
till det allmänna strävandet efter eu mera praktisk läggning av vår folk¬
undervisning.
I fråga om upptagande i folkskoleundervisningen av huslig ekonomi
eller, med den benämning kommittén funnit lämpligast, hushållsgöromål
hänvisas ofta till hemmet: det är hemmets sak, icke skolans, heter det,
att i sådant avseende undervisa och uppfostra. — Mot denna invändning
har man att ställa eu erinran om huru det verkligen förhåller sig med
många av de nutida hemmens intresse och förmåga i detta stycke. I och
med den genomgripande förändring, som hela näringslivet erfarit under
198
U nderv isningsplanen.
det gångna århundradet, hava, som bekant, helt nya förhållanden inträtt
i hemarbetet. Nära nog det mesta av det, som fordom bereddes eller
tillverkades i hemmet av kvinnornas förfarna händer, produceras numera
fabriks- eller yrkesmässigt, och den köpta varan blir billigare än den
hemgjorda. Detta gäller i synnerhet produkterna av sådant arbete, som
krävde mycken skicklighet och därför mycken övning, men till eu viss
grad även alstren av det vanliga hushållsarbetet. Särskilt i städerna, i
stadsliknande orter och industritrakter återstår av husmoderns görornål i
hemmet till synes ganska litet. Det som är kvar anses icke kräva någon
synnerlig övning eller förmåga. Vidare: kvinnan har på andra områden
funnit uppgifter för sin verksamhet, som giva henne mera oberoende och
förefalla henne förnämligare och som hon redan vid tidig ålder måste
börja utbilda sig för; i jämförelse med dessa bli de husliga bestyren ej
sällan betraktade som något tarvligt, som den unga dickan helst vill slippa
ta befattning med. Kommer därtill, att i många hem förvärvsarbetet tar
ej blott mannen utan även hustrun i anspråk och hindrar henne att, även
om hon har duglighet till att handleda sina döttrar i hemsysslor, ägna
sig däråt.
Huru stor betydelse det kvinnliga hemarbetet har även i sin nu¬
tida mera begränsade omfattning, torde icke behöva närmare utvecklas;
samhällets välfärd beror av hemmen, men hemmets bestånd beror till
väsentlig, ofta till väsentligaste del av husmoderns arbete, och man skulle
kunna följa detta arbetes betydelse från det enskilda till det allmänna på
olika områden samt uppvisa dess värde för familjens och folkets ekono¬
miska välstånd, kroppsliga och sedliga hälsa. Men obestridligt är, att
samverkande orsaker av nu antydd art i betänklig grad förminskat hem¬
mens förmåga att uppfostra till husligt arbete och även försvagat insikten
om en sådan uppfostrans behövlighet.
Det blir skolans sak att övertaga och efter sin förmåga söka fylla
de uppgifter i barnets uppfostran, som hemmet lämnar från sig. Det
Lärokurser.
199
anspråket ställes från hemmets sida på skolan, och det ställes ofta med
en icke alldeles oberättigad erinran om, att skolan till icke oväsentlig
grad tar barnet från hemmet.
Så har folkskolan måst börja tänka på att till sin undervisning i
kvinnlig slöjd foga undervisning även i det kvinnliga arbete, som inne¬
fattas i benämningen huslig ekonomi. Man frågar, vad skolan val egent¬
ligen kan uträtta med en sådan undervisning, och menar, att det icke
kan bli synnerligen mycket. Visserligen, skolan kan aldrig giva sina
kvinnliga lärjungar vad de skulle få genom deltagande enligt gammal sed i
ett välordnat hems alla bestyr. Den färdighet i matlagning och andra hushålls-
göromål, som skolan kan bibringa, blir i jämförelse härmed obetydlig. Men
den år därför icke värdelös. Den är i varje fall bättre än ingen, och den har
ett särskilt värde däri, att den är vunnen genom eu planmässigt ordnad
undervisning, som ställt arbetet under bestämda ledande synpunkter, fram¬
för allt i fråga om ekonomiens och sundhetens fordringar. Barnen ha t. ex.
icke blott fått öva sig att laga ett mål mat utan även fått lära sig att
bedöma dess kostnad och dess näringsvärde. Genom denna förening av
teoretiska synpunkter med den praktiska övningen blir skolundervisningen
av värde även för de barn, som i sina hem få på ett grundligare sätt del¬
taga i de husliga göromålen.
Men betydelsen av hushållsgöromål såsom läroämne i folkskolan
ligger icke endast eller ens företrädesvis i den lilla färdighet och insikt
i ämnet, som lärjungarna kunna vinna. Den ligger helt visst ännu mera
däri, att skolan genom det husliga arbetets upptagande i sin ämneskrets
uttryckligen angivit detta arbete som en uppgift för undervisning och
uppfostran, likvärdig med dem, åt vilka skolan sedan gammalt ägnar sin
omsorg. Det gäller framför allt att söka återgiva åt det kvinnliga hem-
arbetet den aktning, som det på grund av sin utomordentliga betydelse
förtjänar. Kan skolan härtill medverka, så gör den eu icke ringa gär¬
ning. Och att den detta kan, synes erfarenheten intyga.
200
Undervisningsplanen.
För övrigt är det tydligt, att hushållsgöromål är ett skolämne av
stort uppfostringsvärde helt allmänt taget, ett i egentligaste mening prak¬
tiskt ämne, ägnat att utbilda sinne för ordning och snygghet, för om¬
tänksamhet och sparsamhet. Om någonsin en verksam »undervisning i
sparsamhet» kan givas i barnskolan, så är det den som skolflickorna få i
och med undervisningen i huslig ekonomi, därvid sparsamhetsintresset får
sin tillämpning just inom det område, varest det längre fram i deras liv
i första rummet bör göra sig gällande.
Om nu således hushållsgöromål av giltiga skäl är och allt allmän¬
nare bör bliva ett läroämne för folkskolornas kvinnliga lärjungar, så är
det klart, att den icke får saknas i lärarinneseminarierna. Kommittén
hemställer, att detta ämne framdeles där skall utgöra en obligatorisk be¬
ståndsdel i undervisningen. Intet kan bättre tala för en sådan hemställan
än det sakförhållandet, att undervisning i huslig ekonomi, trots de med
dess anoi’dnande förbundna svårigheterna, redan börjat införas vid de
kvinnliga seminarierna. Vid seminariet i Skara förekommer sådan under¬
visning allt sedan år 1903, vid seminariet i Landskrona sedan år 1906, vid
seminariet i Kalmar sedan år 1909 och vid seminariet i Stockholm sedan
år 1910.
Visserligen kunde man tänka sig, att den ifrågavarande undervis¬
ningen kunde förekomma i folkskolorna utan att förekomma i seminarierna,
i det att den i folkskolorna anförtroddes åt särskilt utbildade facklärarinnor.
I de större folkskolorna, i synnerhet i städernas, torde måhända eu sär¬
skild lärarinna i ämnet på grund av en del praktiska skäl vara lämpligast.
Men skulle landsbygdens alla folkskolor bli beroende av tillgången på
facklärarinnor och av möjligheten att bekosta deras anställande, bleve,
som lätt inses, det stora flertalet av våra folkskolor i saknad av under¬
visning i huslig ekonomi. Man inser ock, huru mycket bättre, under i
övrigt lika förhållanden, undervisningen bör bli, om den meddelas av
barnens egen lärarinna, som känner dem och känner deras hem och som
Lärokurser.
201
kan anknyta sin undervisning till deras kunskaper på andra områden, än
om den gives av en lärarinna, som i regeln endast under en kortare tid
uppehåller sig vid skolan.
Till och med om man icke ansåge sig kunna eller böra utbilda
den blivande folkskollärarinnan till att själv undervisa i husliga göromal,
hade man skäl att införa huslig ekonomi i de kvinnliga seminarierna.
Man kan i detta fall påminna om lärarinnans behov för egen del av in¬
sikt i ämnet. Hon är ju i regeln hänvisad till att själv besörja sin hus¬
hållning, och det är eu allmän och säkerligen grundad åsikt, att hon
därvid ofta visar sig mindre väl förstå, vad en god omtanke om hälsa
och arbetskraft fordrar. Men framför allt hade man det skäl, som ligger
i den välgörande återverkan, som utbildning i det praktiska har på lärarens
och lärarinnans verksamhet i det hela. Denna återverkan sträcker sig till
undervisningen i alla skolämnen. Ty allestädes kunna tillämpningar göras
på det praktiska livets förhållanden och hänsyn tagas till dessa på ett
sätt, som stärker barnens intresse och aktning för de uppgifter, som möta
dem utanför skolan. Och vad nu särskilt det husliga arbetet beträffar,
så torde det vara uppenbart, att man, om man vill vinna intresse och
aktning därför bland folkskolans lärjungar, får se till, att det icke av
skolornas egna lärarinnor betraktas med den ringaktning, som okunnig¬
heten brukar föra med sig.
Kommittén har ansett sig kunna lägga in i de kvinnliga seminariernas
undervisningsplan en kurs i hushållsgöromål, som efter kommitténs mening
bör kunna giva folkskollärarinnorna nödiga förutsättningar att undervisa
i ämnet i folkskolan. Att kursen fått göras ganska knapp, måste med¬
givas. Från mera yrkesmässig synpunkt skall den sannolikt synas allt för
knapp. Märkas bör dock, att den förlagts till de två högsta seminarie-
klasserna, så att eleverna genom den underbyggnad de erhållit i biologi,
kemi, ekonomilära och hälsolära böra med lätthet tillägna sig den teore-
26—082815 Folkunder v.-kornm. bet. I. Folkskolesem. Band 1.
202
Undervisningsplanen.
tiska sidan av ämnet. — Såsom förut nämnts (sid. 140), har kommittén
sammanfört hushållsgöromål med kvinnlig slöjd till ett ämne: •»husligt arbete».
Vad den kvinnliga slöjden beträffar, åsyftar den av kommittén före¬
slagna kursplanen väsentliga förändringar i undervisningen. Enligt nu¬
varande, för den äldre seminarieundervisningen karakteristiska bestäm¬
melse utgöres kursinnehållet av »den för övningsskolan antagna övnings-
serien». Detta innebär föga mer, än vad man kan fordra av eleverna vid
deras inträde i seminariet. Seminariets undervisning i detta ämne såväl
som i andra bör giva dem något annat och mera än en kurs för barn.
Den skall söka utbilda dem till slöjdlärarinnor, som ha förmåga att själv¬
ständigt bedöma och ordna sin undervisning. Särskilt gäller det att göra
dem mera oberoende gent emot modellserien, vilken i ännu högre grad
än i fråga om gosslöjden binder den kvinnliga slöjdundervisningen i folk¬
skolorna och vållar ett ideligt upprepande år efter år av samma slöjd¬
arbeten, nära nog lika hela landet över.
Med avseende på innehållet av lärokursen i »husligt arbete» och de
grundtankar man velat se tillämpade vid undervisningen hänvisas till
kursplanen och dess utförliga motivering. Såväl kursplanen som moti¬
veringen torde ådagalägga, att kommittén haft för avsikt att verkligen få
till stånd eu praktisk undervisning i detta praktiska ämne. Att en sådan
undervisning förutsätter en icke obetydlig pedagogisk och fackmässig ut¬
bildning hos seminarielärarinnan i husligt arbete, är tydligt. Därom
får kommittén på annat ställe närmare uttala sig (sid. 376).
Gymnastik Enligt 1894 års undervisningsplan skall för gymnastik anslås minst
med lek . .. .
och idrott, en halv timme varje dag eller 3 gymnastiktimmar i veckan för varje klass.
oel Band1 3Endast vid en del av våra kvinnliga seminarier nöjer man sig med denna
sid 272 ff") »,
tid för gymnastiken, och vid våra manliga seminarier är en lektionstimme
varje dag för varje klass regeln.
Lärokurser.
203
Kommittén föreslår, att gymnastiken skall övas vid de kvinnliga se-
minarierna i första klassen en hel lektionstimme, d. v. s. 45 minuter, varje
dag och i övriga klasser 30 minuter varje dag, tid för omklädningen däri
icke inräknad, och vid de manliga 45 minuter varje dag, varvid ej heller
tid för av- och påklädning skall inräknas. Gymnastikens veckotimtal skulle
i överensstämmelse härmed bliva vid de kvinnliga seminarierna 6 i första
klassen och 4 i övriga klasser, vid de manliga seminarierna 6 i alla klasserna.
Vidare har kommittén sökt bereda tid för ordnade idrottsövningar.
H varje klass, antingen ensam för sig eller tillsamman med en annan, skall
enligt kommitténs förslag en eftermiddag varje vecka under ett par timmars
tid sysselsätta sig med idrott. Övningarna ledas av gymnastikläraren och
kunna vara av olika slag: bollspel och andra lekar, skidlöpning, skrid¬
skoåkning o. s. v., allt efter olika årstider och väderleksförhållanden.
När vädret är otjänligt för övningar i det fria, samlas man i gymnastik¬
salen, där kroppsövningarna kunna omväxla med föredrag eller diskussioner
i ämnen, som tillhöra idrottens, gymnastikens, hälsolärans och kroppsupp-
fostrans områden, eller tiden på annat sätt användes till omedelbart eller
medelbart gagn för elevernas kroppsliga utveckling och sundhet och för deras
förmåga att framdeles som lärare leda barnens uppfostran i fysiskt avseende.
Den dag, då klassen har sin idrottseftermiddag, skall den vara fri från
obligatoriska hemuppgifter till den följande dagen.
Någon särskild tid för den teoretiska undervisningen i gymnastik
har kommittén icke upptagit. Denna undervisning kan lämpligen förläggas
till samma dagar som idrottsövningarna, därvid, i den män behövligt är,
antingen dagens gymnastiklektion eller idrottstiden helt eller delvis därför
tages i anspråk. Även tiden för elevernas undervisningsövningar tages på
sätt och vis från ämnets timmar, i det att den grupp av fjärde klassens
elever, som för dagen biträder vid övningsskolbarnens gymnastik, är be¬
friad från deltagandet i klassens gymnastiklektion under samma dag. Sä
201
Undervisningsplanen.
enligt kommitténs förslag, som på detta sätt skulle möjliggöra flerdubbelt
mera övningsundervisning i gymnastik än i något annat ämne.
Såsom synes, har kommittén tillämnat gymnastiken och idrotten eu
ganska stark ställning vid seminarierna, gynnsammare än den de eljest i
svenska skolor intaga, således ojämförligt gynnsammare än den man i
allmänhet finner åt dem anvisad i utländska läroanstalter. Mången skall
kanske befara, att de fått för sin räkning väl mycken tid i förhållande
till den som ägnas åt andra ämnen. Men kommittén har ansett, att
vårt folks fysiska uppfostran är eu av våra allra viktigaste framtids»
uppgifter och att det arbete, som därpå skall nedläggas, framför allt måste
utföras i våra folkskolor, således grundläggas i våra seminarier. Kommittén
har ock hyst den förhoppningen, att den tid, som i seminarierna ägnas åt
elevernas kroppsliga utbildning, medelbart skall komma elevernas studie¬
arbete till godo genom att för detta arbete skänka dem ökad förmåga i
ökad kroppslig hälsa och styrka, och kommittén har slutligen hyst förtroende
till gymnastikens, lekens och idrottens disciplinerande och i allmänhet
sedligt stärkande inflytande. Om de svenska folkskoleseminarierna i det
avseendet visa en olikhet med flertalet utländska, att gymnastiken och
idrotten i de törra erhållit ett jämförelsevis stort utrymme, bör detta enligt
kommitténs åsikt räknas dem till godo från eu sund folkuppfostrans syn¬
punkt.
\ i hava dessutom i detta avseende inhemska uppslag att tillvarataga
och en del egna tillgångar att förvalta. Det behöver knappast sägas, att kom¬
mitténs kursplan för gymnastik innebär ett bestämt fasthållande vid den
svenska gymnastikens grundsatser, sådana de, på allt mångsidigare och
ändamalsenligare sätt tillämpade, segrande bestått allt ifrån Lings dagar.
Dessa grundsatser äro kända. Enligt dem skall den pedagogiska gymna¬
stiken icke åsyfta utbildandet av någon akrobatisk eller atletisk konstfärdig¬
het; den skall undvika all ensidighet och all överdrift. Dess mål är krop¬
pens harmoniska utveckling till hälsa och kraft, dess daning till ett lydigt
I)on praktiska lärarutbildningen.
205
verktyg för den sedliga viljan enligt det gamla kända ögonmärket för all upp¬
fostran: »en sund själ i en sund kropp». Redan Ling betraktade emellertid
idrotten, den gymnastiska leken, som en behövlig utfyllnad till den mera
formbundna gymnastiken. Idrotten och idrottsleken äga i många trakter
av vårt land ännu fäste i gammal sedvänja, och under senaste årtionden ha
de hos oss blomstrat upp till en verklig folkrörelse. Det är väl sant, att
denna rörelse ofta skadas av de överdrifter, som en omåttlig tävlingslust
framkallar, men i det hela torde den få anses som en glädjande och
framtidsrik företeelse. För skolorna gäller det att taga den i sin tjänst
och medverka till att den utvecklas i god riktning. Att leken och idrotten
böra utgöra en beståndsdel i skolornas ordnade kroppsövningar, är numera
allmänt erkänt. De höra dit ej blott på grund av sin betydelse för den
kroppsliga utvecklingen utan i lika hög grad på grund av sin betydelse
för utvecklingen av barnets själsförmögenheter och karaktär. Så mycket
mindre kunna de saknas i lärarutbildningen.
4. Den praktiska lärarutbildningen.
Den viktigaste men också den svåraste delen av seminariernas upp¬
gift är elevernas praktiska utbildning för lärarkallet. Den icke blott stäl¬
ler stora anspråk på den enskilde seminarieläraren och kräver ett enigt
och oavlåtligt samarbete lärarna emellan; även själva dess planläggning
erbjuder stora svårigheter, och den gör seminariernas arbetsordning och
hela organisation mera invecklad än de flesta andra läroanstalters.
Till att börja med är det av vikt att göra sig reda för, vad den Beg,dnsnitig
... . . i-ii . . .av semina-
fyrariga seminariekursen i avseende pa praktisk lärarutbildning kan och Hets uppgift
.... * fråga om
icke kan giva. den prak-
Den kan näppeligen giva eleven förtrogenhet med eller ens övnin g ningen.
i undervisningen i varje ämne på varje stadium av skolan, knappast skänka
206
Undervisningsplanen.
honom förmåga att i större utsträckning planlägga och genomföra under¬
visningen inom något läroämne. Den kan endast mycket ofullständigt låta
honom göra praktisk bekantskap med de många olika organisatoriska for¬
mer, vari folkskolan hos oss uppträder. Den kan icke bibringa honom
någon större vana att sköta en skola eller ens en skolklass i dess helhet från
dag till dag eller att utöva den individuellt uppfostrande och vårdande verk¬
samhet bland lärjungarna, som utgör det högsta och det svåraste i lära¬
rens arbete. Den ingående kännedom om lärjungarna, läroämnena och
skolförhållandena och den metodiska säkerhet, som eu lärare behöver för
att röra sig med frihet i sitt arbete och fasthålla alla dess olika syften,
vinner han först genom en icke allt för kortvarig lärarverksamhet på
egen hand och på eget ansvar. Även i bästa fall skall den nyblivne folk¬
skolläraren inför den uppgift, som möter honom, finna sin praktiska utbild¬
ning mycket ofullständig och måhända vara benägen att härför klandra
den utbildningsanstalt han lämnat.
Och dock är det icke obetydligt vad seminariet i sådant avseende
kan och bör hava givit honom. Det bör hava givit honom, dels på teore¬
tisk, dels på praktisk väg, en överblick över folkskolans anordning och
arbete i det hela samt de ledande synpunkterna för dess olika undervis¬
ningsämnens metodiska behandling. Om elevens praktiska övningar icke
kunnat utsträckas över lärokurserna i deras helhet, så ha de åtminstone
givit honom en rätt god förfarenhet i planläggandet och genomförandet
av den begränsade undervisningsuppgift, som kallas en »lektion», och gjort
honom förtrogen med klassundervisningens taktiska regler. Med avseende på
uppfostringssidan av lärararbetet har han fått .på ett ganska grundligt
sätt teoretiskt sysselsätta sig med uppfostringsproblemens huvudpunkter och
tillika fått göra de första försöken som uppfostrare och ordningens hand-
havare. Slutligen, seminariet kan och bör hava givit honom, för hans
framtida verksamhet som undervisare och uppfostrare, goda föredömen.
Vad seminariets lärare, var i sin stad och efter sin individualitet, i detta
Den praktiska lärarutbildningen.
207
hänseende förmått skänka, blir måhända den betydelsefullaste behållningen
av seminarieelevens utbildning. Särskilt har man härvid att tänka på lärar¬
nas ställning till seminariets övningsskola, på deras förpliktelse att i enig
samverkan söka göra denna till en verkligen god skola, vars lärjungar
både i kroppsligt och andligt avseende finna insiktsfull och sorgfällig om¬
vårdnad.
De erfarenheter, som den blivande folkskolläraren får tillfälle att
göra under sin seminarietid, och de lärdomar, som han i seminariet erhåller,
kunna icke göra honom utan vidare till eu god lärare. Men de kunna
skydda honom mot svårare misstag, och de kunna vägleda honom i den
fortsatta praktiska utbildning, som det framtida arbetet i skolans tjänst
skall och bör medföra. Såsom en förberedelse och förutsättning för denna
fortsatta utbildning bör seminarieutbildningen framstå och uppfattas. In¬
genting är sämre, än om eleven för med sig från seminariet den föreställ-
ningen, att han är »färdig-*. Och eu av seminarieundervisningens viktigaste
uppgifter blir, även i den del som här avses, att giva eleven uppfordran
till och håg för strävandet efter fortsatt utbildning.
All undervisning vid seminariet måste i någon man få sin egendom- Pf» /"M*;
c o o ttska ut bild
lio-a prägel av det mål, för vars skull hela anstalten är till. Och om den ningens an-
° r n ordnande.
icke, såsom den fordom gjorde, söker antaga barnundervisningens former, (J.h ««*• 61
utan rättar sig efter seminarieelevens personliga och intellektuella stånd- *»/. 2*0
punkt, är därmed blott så mycket mera anledning given för seini-
narieläraren att betona skillnaden mellan barnets och den vuxnes själsliv
och klart framhålla de metodiska tillvägagångssätt, som tillhöra barnsko¬
lan. Till lärokurserna för vart och ett av seminariets undervisningsäm¬
nen, ekonomilära, främmande språk samt psykologi och pedagogik undan¬
tagna, hör ock enligt kommitténs kursplaner eu framställning av ämnets
metodiska behandling i folkskolan (sid. 179). Dessa beståndsdelar i den teore¬
tiska undervisningen utgöra omedelbara och viktiga bidrag till den praktiska
208
Undervisningsplanen.
utbildningen. Ännu mera gäller detta om hela det läroämne, som benäm¬
nes »psykologi och pedagogik», och man behöver blott erinra sig sådana
beståndsdelar av detta ämnes kurs som exempelvis barnpsykologi, skol-
hygien, allmän undervisningslära, för att man skall inse, hur omöjligt det
är att draga en gräns mellan den teoretiska undervisningen i seminariet och
arbetet för elevens praktiska utbildning i detta ords mera omfattande be¬
tydelse.
1 inskränkt bemärkelse eller som term i läroplanen betecknar den
praktiska utbildningen närmast den undervisning och övning, som eleven
erhåller under och genom arbete i seminariets övningsskola. Den prak¬
tiska utbildningens anordnande har städse utgjort seminariearbetets svå¬
raste problem. Vid sitt försök att ytterligare utbilda formerna för denna
del av seminariets verksamhet har kommittén haft ledning huvudsakligen
av försök och erfarenheter, som gjorts i de svenska seminarierna. Kommit¬
téns förslag i förevarande avseende är utförligt behandlat i kap. X. Här
må dess grunddrag i största möjliga korthet antydas.
Den praktiska utbildningen börjar i andra klassen med besök någon
timme i veckan i olika avdelningar av övningsskolan, timbesök. Dessa
planläggas av läraren i psykologi och pedagogik, och deras huvudsyfte är att
lära eleverna att göra iakttagelser med avseende på undervisningen och
dess psykologiska förutsättningar. Även i tredje klassen förekomma be¬
sök av denna art men upphöra sedan.
Under vårterminen i andra klassen börja de skolbesök, som i semi¬
narierna vanligen benämnas »hospitering». Vid dessa besök skola enligt
stadgans bestämmelse »enskilda elever under hela dagar turvis följa under¬
visningen i skolans olika avdelningar», varför de af kommittén förslagsvis
kallats heldagsbesök. Om »hospiteringen», sådan den i de flesta fall för
närvarande är beskaffad, kan sägas, att den medför allt för ringa verk¬
samhet från elevens sida. Besöksdagarna betraktas av eleverna gärna
som ett slags vilodagar, och stundom utgöres deras påtagligaste resultat endast
Den praktiska lärarutbildningen.
209
av de stora luckor, som de lämna i elevernas studiearbete. Rätt ordnade
utgöra dock heldagsbesöken ett oumbärligt led i seminarieundervisningen.
men nödvändigt är att genom uttryckliga bestämmelser framkalla större
aktivitet hos eleven under besöken. Man bör avfordra honom någon redo-
visning för vad han iakttagit, och man bör tillförsäkra honom rätt och
ålägga honom plikt att inom vissa gränser och under övningsskollärarnas
omedelbara handledning biträda vid barnens vård och skolans skötsel
samt jämväl vid undervisningen, och det ej såsom nu endast i de s. k.
övningsämnena utan ej mindre i kunskapsämnena. I tredje och fjärde klas¬
serna fortsättas dessa skolbesök; i den sistnämnda klassen upptaga de
längre tid och medföra ökat arbete för eleven, så att denne slutligen un¬
der sista dagen helt och hållet inträder i den ordinarie lärarens ställe så¬
som skolavdelningens ledare och undervisare.
Den huvudsakliga övningen i undervisning har hittills varit förlagd
till de i scminariestadgan omtalade »praktiska övningarna», i vilka eleverna
»antingen klassvis eller delade i grupper» deltaga. 1 närvaro av den hand¬
ledande läraren och med kamraterna i klassen eller gruppen som åhörare
få eleverna i ordning efter ett för ändamålet uppgjort schema besörja lek¬
tioner i övningsskolan, och de hållna lektionerna göras till föremål för
lärarens och kamraternas kritiska granskning. Tydligt är, att dessa övnin¬
gar ställa större anspråk på eleven och på ett allvarsammare sätt ingripa
i övningsskolans undervisning än de med heldagsbesöken förbundna övnin¬
garna, vid vilka eleven vanligen är ensam med läraren inför barnen och
mera omedelbart står under dennes ledning.
Aven i kommitténs förslag utgöra dessa undervisningsövningar för
grupper av elever, eller gruppövningar, huvudbeståndsdelen av arbetet för
den praktiska utbildningen. Men kommittén föreslår en del viktiga för¬
ändringar i sättet för deras anordnande.
Kommittén har i föregående kapitel påpekat de olägenheter för den
praktiska utbildningen, som följa därav, att enligt nuvarande stadga de två
27 —082S15 Folkunderv.-kom. bet. 1. Folkskolcscm. Band 1.
210
Undervisningsplanen.
första seminarieklasserna skola tjänstgöra som småskoleseminarium: de »prak¬
tiska övningarna» måste börja redan med andra läsåret, och hela den till
småskolestadiet hörande praktiska utbildningen måste förläggas till detta
läsår utan hänsyn till frågornas och uppgifternas större eller mindre svå-
rishet. Dels av detta, dels av andra skäl har kommittén också hemställt
(sid. 98), att ifrågavarande bestämmelse i stadgan måtte utgå. Därmed
har kommittén ock varit oförhindrad att ordna arbetet för den praktiska
utbildningen mera i enlighet med dess eget och det övriga seminariearbe¬
tets krav.
Enligt kommitténs förslag börja de svårare undervisningsövningarna,
d. v. s. gruppövningarna, först i tredje klassen, och deras fördelning mellan
småskoleavdelningen och övriga avdelningar av övningsskolan bestämmes i
främsta rummet av själva övningsuppgifternas natur och svårighetsgrad.
Genom begränsningen av gruppövningarna till de två sista läroåren göres
vinst i koncentration; eleverna få åtminstone under de två första åren mera
ostört sysselsätta sig med teoretiska studier. En ytterligare koncentrering
är önsklig. Erfarenheten visar nämligen, att de ifrågavarande övningarna i
elevernas föreställning gärna taga karaktären av mer eller mindre ödesdigra
prov och därför ock i hög grad lägga beslag på deras arbetskraft och be¬
taga dem förmågan att med intresse ägna sig åt sina övriga uppgifter.
Slitningen mellan de teoretiska studierna och förberedelsen för gruppövnin¬
garna vållar oro och ansträngning. Kommittén ordnar därför dessa öv¬
ningar i de två klasser, där de förekomma, periodvis, så att för varje elev
tidsskeden, under vilka sådana övningar förekomma, omväxla med skeden,
under vilka eleven är helt och hållet fri från dem.
Vanligen har klassen vid gruppövningarna varit delad endast i två
grupper; lokalförhållandena inom läroanstalten och övningsskolans ringa
omfattning hava oftast lagt hinder i vägen för övningar med större antal
avdelningar. Följden har blivit, att den enskilde eleven jämförelsevis säl¬
lan har fått tillfälle att själv undervisa, men däremot måst sitta som åhö-
Den praktiska lärarutbildningen.
211
rare under en stor mängd lektioner av kamrater, exempelvis för varje lek¬
tion han själv hållit fått åhöra 11 till 14 i allmänhet föga efterdömliga
kamratlektioner. Däremot har han sällan fått höra läraren undervisa.
Det olämpliga i dylika förhållanden ligger i öppen dag. Då seminarierna
nu börjat få bättre lokaler och därmed större möjligheter för erhållandet
av mera utvecklade övningsskolor, bör en normalplan för den praktiska ut¬
bildningen kunna förutsätta seminarieklassernas uppdelning i flera och så¬
ledes smärre grupper. Kommitténs plan räknar med grupper om högst 5
elever och ordnar övningarna så, att varje elev för varje lektion, han själv
håller, får åhöra endast 4 kamratlektioner men däremot i regeln 1 lektion
av den handledande läraren.
I ännu ett avseende bör i fråga om gruppövningarna en förändring
ske i tidigare brukad ordning. Man har i regel låtit två elever sig emel¬
lan dela en lektionstimme: den ene har frågat tillbaka på det förut
genomgångna, varefter den andre övertagit undervisningen för att föra
lärjungarna vidare i ämnet. Denna täta växling har verkat oroligt och
jäktande, och ännu mera har så blivit fallet, sedan lektionstiden förkortats
till 45 minuter. Regeln bör därför bliva, anser kommittén, att eleven vid
sin övning får hela lektionen för sin räkning och i det avseendet således
är ställd i samma läge, som han sedermera som lärare skall befinna sig i.
Enligt kommittéförslaget omfattar elevens övningsuppgift för varje särskild
gång i tredje klassen en hel lektion och i fjärde klassen två sammanhö¬
rande hela lektioner.
Detta om gruppövningarna. Uppgifterna sträcka sig vid dem, som
sagt, blott till en lektion eller två, och själva övningen får eller åtminstone
kan allt för lätt få karaktär av uppvisning, därvid elevens uppmärksam¬
het gärna dragés från barnen och undervisningen till åhörarna och tan¬
ken på den kommande kritiken. Om möjligt bör man därför söka bereda
tillfälle även till sådana praktiska övningar, som avse något vidsträcktare
uppgifter och giva eleven en något mera oberoende ställning vid uppgif-
212
Undervisningsplaneii.
ternas utförande. Vid flera seminarier har man gjort försök i sådan rikt¬
ning och infört s. k. serieövningar, d. v. s. undervisningsövningar för en¬
skilda elever i särskilda ämnen under en sammanhängande följd av lektioner.
Eleven får därvid i allmänhet vara ensam med barnen, han får tid på sig
till att kunna reparera ett och annat metodiskt missgrepp och att tillämpa
de lärdomar, som han hämtar ur arbetet, vars resultat, såsom mindre bero¬
ende av tillfälligheter, ger eu riktigare föreställning om hans förmåga. Kom¬
mittén har upptagit övningar av detta slag i sin undervisningsplan. De före¬
komma enligt denna i fjärde klassen, där varje elev får pa angivet sått
behandla undervisningsuppgifter i två ämnen under en följd av sex lektio¬
ner i varje ämne.
Slutligen har kommittén såsom ett led i den praktiska utbildningen
upptagit skolbesök i andra läroanstalter, övningsskolans användning i
seminarieundervisningens tjänst gör den i mycket olik en vanlig folkskola.
Redan detta gör det önskligt, att eleverna någon gång få komma in i en
vanlig folkskola och se, hur arbetet i en sådan bedrives. Därtill kommer
som ytterligare skäl, att det måste vara av stort intresse för dem att få höra
även andra lärare undervisa än seminariets. Icke blott folkskolor utan ock
andra läroanstalter, såsom allmänna läroverk, flickskolor, lägre fackskolor,
även vissa abnormskolor, kunna besökas. Mången iakttagelse göres lät¬
tare i en omgivning, som i ett eller annat avseende väsentligt skiljer sig
från den, som man dagligen rör sig i, och man bedömer bättre sitt eget
arbetsfält, om man får tillfälle att jämföra det med angränsande områden.
Skolbesöken i andra läroanstalter förekomma enligt kommitténs undervis¬
ningsplan i fjärde klassen. De bliva naturligtvis i varje särskilt fall be¬
roende av, huruvida vederbörligt tillstånd för besöket kan utverkas eller
icke.
Härmed äro huvuddragen angivna av det praktiska utbildningsarbe¬
tet. sådant det enligt kommitténs förslag skulle ordnas. Kommittén har
icke ökat den tid, som enligt nu gällande timplan är för varje elev an-
Den praktiska lärarutbildningen.
213
slagen till den praktiska utbildningen. Snarare är den minskad. Att ett
genomförande av den föreslagna anordningen likväl innebär väsentlig för¬
bättring, torde vara tydligt. Särskilt genom skolbesökens bättre utnytt¬
jande och genom införandet av serieövningarna bör betydlig vinst göras.
Och ännu större är måhända den vinst, som bör uppkomma genom den
bättre anordningen av gruppövningarna, varigenom en myckenhet tid,
som nu mod tvivelaktigt gagn eller uppenbar skada användes av ele¬
verna på åhörandet av kamraters ofullkomliga undervisningsförsök, in-
besparas och ökad tid beredes dem dels till åhörande av lärares undervis¬
ning, dels till egen övning. En överslagsräkning ger i detta avseende vid
handen (Band 2 sid. 306), att om eleven enligt den äldr , delvis ännu till¬
ämpade ordningen fått vid de »praktiska övningarna» under sin seminarietid
själv hålla inemot 25 lektioner men sitta som åhörare vid mer än 300 lektioner
av kamrater och endast ett mycket ringa antal lektioner av lärare, så skulle
han enligt det här framlagda förslaget få under grupp- och serieövningarna
hålla 45 lektioner samt åhöra 30 lärarlektioner men endast omkring 120
kamratlektioner. — För övningsundervisningen i ämnena trädgårdsskötsel,
husligt arbete och gymnastik äro dessutom i kommittéförslaget särskilda
anordningar träffade, som ytterligare högst väsentligt öka antalet under-
visningsövningar. Vad särskilt gymnastiken beträffar, skulle varje elev i
det närmaste under varje vecka av det sista seminarieåret få under en lek¬
tionstimme deltaga i gymnastikundervisningen i övningsskolan, så att han
vid årets slut erhållit omedelbar övning inom varje del av folkskolans gym¬
nastikkurs, varjämte tillfälle skulle beredas eleverna att handleda barnen
i lek och idrott. — Av det som blivit sagt om heldagsbesöken framgår, att
även antalet av de undervisningsövningar, som stå i samband med dessa,
enligt kommittéförslaget skall komma att betydligt ökas.
Fn sådan anordning av den praktiska lärarutbildningen, som av kom- Den pmk-
mitten föreslagits, innebär icke ringa organisatoriska och praktiska svårig- ningen och
seminariet*
övningsskola
214
Undervisniugsplanen.
heter. Huvudvillkoret för dess genomförande är emellertid en för ända¬
målet tillräckligt stor och bärkraftig övningsskola. Det är fram¬
för allt övningsskolans ringa omfattning, som stått och ännu mångenstä¬
des står hindrande i vägen för en god anordning av den praktiska utbild¬
ningen. Och övningsskolans otillräcklighet har berott och beror till vä¬
sentlig del på den otillräckliga och bristfälliga utrustning särskilt med
avseende på lokaler, varmed seminarierna intill senaste tid måst låta
sig nöja. De anspråk, som med hänsyn till seminarieelevernas praktiska
utbildning enligt kommitténs mening framdeles måste ställas på övnings¬
skolan, ha på annat ställe i kommitténs framställning närmare angivits
(sid. 37 ff.).
Det är ej blott för seminarieundervisningens skull, som övningssko¬
lan behöver utvidgas och utvecklas till den form och beskaffenhet, som
där angivits. Det är nödvändigt ej mindre för hennes egen skull. Med
genomförandet av kommitténs förslag till den praktiska lärarutbildningens
anordnande skulle antalet elevlektioner i övningsskolan bliva mer än dub¬
belt så stort, som det i allmänhet hittills varit. Men redan nu kan öv¬
ningsskolans belastning med elevlektioner anses vara så stor, att den åt¬
minstone icke bör göras större. I någon mån måste alltid övningsskolans
bästa uppoffras till förmån för seminarieelevernas utbildning. Det är ej
nog med att mycken undervisning i övningsskolan måste överlämnas åt
nybörjare och således bliva mer eller mindre otillfredsställande; även det
täta ombytet av lärare verkar menligt. Den lugna och fasta ledning, som
bör utmärka arbetet i en barnskola, och det personliga förhållande, som
där bör råda mellan lärare och lärjungar, låter sig endast med svårighet
bringas till stånd i övningsskolan, där den ordinarie läraren sällan får vara
ensam med sina skolbarn och alltför ofta måste lämna deras undervisning
och vård i andras händer.
Enda möjligheten att minska dessa olägenheter och hålla dem inom
tillbörliga gränser är att öka antalet avdelningar inom övningsskolan och
Timplanen.
215
därmed minska det antal elevlektioner och elevbesök, som komma på varje
avdelning. Att övningsskolan är en god skola för de barn, som blivit an¬
förtrodda i dess vård, är vad först och främst måste tillses. Endast om
den det är, kan den ock fylla sin uppgift i arbetet för seminarieelevernas
praktiska utbildning.
5. Timplanen.
Den av kommittén uppställda timplanen för undervisningen vid se¬
minarierna visar rätt stor olikhet med den timfördelning, som enligt kungl.
kungörelsen den 16 nov. 1894 för närvarande tjänar till huvudsaklig led¬
ning vid läsordningens uppgörande. Införandet av två nya läroämnen,
främmande språk och ekonomilära, i ämneskretsen, nödvändigheten att åt
de naturvetenskapliga ämnena giva ett utrymme, som bättre motsvarar
deras betydelse och den nutida uppfattningen angående rätta sättet för
deras studium, slutligen önskvärdheten av ökad tid åt gymnastiken och
idrotten ha medfört en minskning i timtalen för flertalet övriga ämnen.
En sådan minskning har blivit så mycket nödvändigare, som kommittén
funnit det i hög grad önskligt, att den tid, varunder eleven är bunden
av arbete i läroanstalten under läi’ares omedelbara ledning eller uppsikt,
icke måtte ökas utan om möjligt minskas.
Vid bestämmandet av timtalen för de olika ämnena har kommittén
vidare tagit hänsyn till arbetssättet, så att åt de läroämnen, som före¬
trädesvis måste studeras i skollokalen och under lärarens omedel¬
bara ledning, anslagits jämförelsevis stort antal timmar, under
det att de ämnen, i vilka mycket av arbetet kan utföras av lär¬
jungen på egen hand i hemmet, fått ett förhållandevis litet. Så
har i synnerhet av detta skäl timtalet för naturkunnigheten ökats utöver
det nuvarande, och den allmänna ti in talsminskningen träffat ett sådant
ämne som matematiken jämförelsevis lindrigt och de olika övningsämnena
i det hela alls icke, då däremot sådana ämnen som historien, modersmålet
216
Undervisningsplanen.
och kristendoraskunskapen fått sina förutvarande timtal tämligen starkt
reducerade. Det är av vikt att vid jämförelse mellan kommitténs timplan
och den nu gällande erinra sig kommitténs i detta avseende följda grund¬
sats, om icke jämförelsen skall leda till oriktiga slutsatser; man kan icke
utan vidare av den föreslagna förändringen i ett ämnes timtal sluta till
en åsyftad motsvarande förändring i omfattningen av ämnets lärokurs.
Kommitténs timplansförslag har följande utseende — till jämförelse
upptagas ock summorna av veckotimtalen för de olika ämnena enligt nu
gällande plan:
Undervisningstimmar i veckan:
Enligt kommitténs förslag.
|
Enl. K. kung. 16 nov
|
1894.
|
|
Manliga seminarier.
|
Kvinnliga seminarier.
|
|
S:a t:r
|
Ämnen.
|
|
|
K lass
|
|
S:a.
|
|
Klass
|
|
|
Ämnen.
|
för de
4 klas-
|
|
I.
|
ii.
|
III.
|
IV.
|
I.
|
II.
|
III.
|
IV.
|
ö.ä.
|
|
serna.
|
Kristendomskunskap
|
2
|
4
|
3
|
3
|
12
|
2
|
4
|
3
|
3
|
12
|
Kristendomskunskap
|
20
|
Modersmålet ....
|
5
|
3
|
3
|
Q
O
|
14
|
5
|
3
|
3
|
3
|
14
|
Svenska språket . .
|
21
|
Matematik.....
|
4
|
4
|
2
|
2
|
12
|
4
|
4
|
2
|
2
|
12
|
Räkning 0. geometri .
|
14
|
Historia......
|
1
|
1
|
2
|
2
|
6
|
1
|
1
|
2
|
2
|
G
|
Historia 0. geografi .
|
14
|
Geografi......
|
2
|
2
|
i
|
—
|
5
|
0
u
|
2
|
1
|
—
|
5
|
|
|
[ Biologi och hiilsolära
|
3
|
3
|
2
|
—
|
8
|
3
|
3
|
2
|
_
|
8
|
Naturkunnighet . . .
|
11
|
Fysik och kemi . . .
|
3
|
1
|
2
|
2
|
8
|
O
|
1
|
2
|
2
|
8
|
|
|
Ekonomilära ....
|
—
|
1
|
i
|
3
|
5
|
—
|
1
|
1
|
3
|
5
|
|
|
Främmande språk . .
|
3
|
2
|
i
|
_
|
6
|
3
|
2
|
1
|
—
|
G
|
|
|
| Psykologi o. pedagogik
|
—
|
2
|
3
|
3
|
8
|
—
|
2
|
3
|
3
|
8
|
Pedagogik 0. metodik
|
12
|
Teckning......
|
2
|
3
|
2
|
1
|
8
|
2
|
3
|
2
|
1
|
8
|
Teckning......
|
9
|
Musik.......
|
3
|
2
|
2
|
1
|
8
|
Q
O
|
0
0
|
1
|
1
|
8
|
Musik och sång . . .
|
12
|
Trädgårdsskötsel . .
|
—
|
—
|
2
|
i)
|
5
|
—
|
3
|
2
|
|
5
|
Trädgårdssk. 0. trädpl.
|
it
|
Slöjd.......
|
4
|
4
|
2
|
—
|
10
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
Slöjd.......
|
10
|
Husligt arbete . . .
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
4
|
2
|
5
|
5
|
IG
|
Välskrivning ....
|
3
|
Gymnastik med lek
och idrott ....
|
G
|
6
|
6
|
G
|
24
|
6
|
4
|
4
|
4
|
18
|
Gymnastik.....
|
12
|
Praktisk utbildning .
|
—
|
1
|
3','a
|
47*
|
9
|
—
|
1
|
372
|
47*
|
9
|
Prakt. övn.:ar i skolan
|
10
|
Summa
|
38
|
39
|
37Vs
|
3372
|
148
|
38
|
39
|
377»
|
337*
|
148
|
Summa
|
151
|
S:a kunskapsämnen .
|
23
|
23
|
20
|
18
|
84
|
23
|
23
|
20
|
18
|
84
|
S:a kunskapsämnen .
|
92
|
S:a övningsämnen . .
|
15
|
15
|
14
|
11
|
55
|
15
|
15
|
14
|
11
|
55
|
S:a övningsämnen . .
|
49
|
Praktisk utbildning .
|
—
|
1
|
3*/»
|
47»
|
i»
|
—
|
1
|
37i
|
47*
|
9
|
Prakt, övningar. . .
|
10
|
Timplanen.
217
Talen i förestående tabell beteckna lektionstimmar, vilkas längd se¬
dan början av höstterminen 1906 varit och enligt kommitténs förslag fort¬
farande bör vara 45 minuter. De beteckna det antal dylika timmar i
veckan, varunder varje elev skall under lärares omedelbara led¬
ning vara sysselsatt med ifrågavarande ämne eller ämnen (lärjunge¬
timmar), däremot icke det antal timmar i veckan, varunder lärarna i
ifrågavarande ämne eller ämnen skola undervisa (lärartimmar). Då vid
somlig undervisning klassen kan vara delad i två eller flera avdelningar och
vid annan undervisning två eller flera klasser kunna vara sammanslagna
till en enda avdelning, blir antalet av det ena slaget timmar i vissa fall
icke lika med antalet av det andra, varken för varje särskilt ämne eller i
det hela (jfr sid. 318 tf.).
Den olikhet, som i kommitténs förslag finnes mellan manliga och
kvinnliga seminarier, är, såsom synes, obetydlig och inskränkt till öv-
ningsämnenas grupp, där på den kvinnliga sidan gymnastiken erhållit ett
mindre timtal än på den manliga och det nya kvinnliga läroämnet hus¬
ligt arbete vållat en liten omflyttning i musikens och trädgårdsskötselns
timsiffror.
För övrigt äro, särskilt för en riktig jämförelse mellan nuvarande
och föreslagna timtal, några omständigheter att beakta. — Den speciella
metodiken har, såsom förut nämnts (sid. 179), av kommittén överflyttats
från pedagogiken till de olika undervisningsämnena, vadan någon minsk¬
ning i den åt pedagogik och metodik hittills anslagna tiden icke kan an¬
ses föreligga. Välskrivningen är av skäl, för vilka i det föregående (sid.
139) redogjorts, icke upptagen i den föreslagna timplanen, ehuru den fort¬
farande bör betraktas såsom tillhörande ämneskretsen. Timtalet för musik
angiver endast den för klassundervisning anslagna tiden och är detsamma
som i regeln för närvarande för sådant ändamål användes; undervisningen
av enskilda elever i instrumentalmusik är däri icke inbegripen; denna
tänkes ordnad på samma sätt, varpå den nu är ordnad i de seminarier,
28—082815 Folkunder o.-kom. bet. /. Folkskolesem. Band 1.
218
Undervisningsplanen.
där den är bäst tillgodosedd. Kommitténs förslag innebär således icke
någon minskning i undervisningstiden för det ifrågavarande ämnet (jfr Band
2 sid. 212 ff.). Timtalet för trädgårdsskötseln, vilket blott är ett medel-
timtal för läsår, avser i kommitténs timplan såväl den teoretiska som den
praktiska undervisningen; i gällande timplan endast den teoretiska. I tim¬
talet för gymnastik med lek och idrott ingår icke den tid av omkring 2
veckotimmar, som kommittén ansett böra i varje klass anslås företrädesvis
åt idrott och lek (sid. 616). Den å timplanen upptagna praktiska utbild¬
ningen innefattar icke sådana övningar, som stå i samband med skol-
besöken (hospiteringen); att kommitténs plan för den praktiska utbild¬
ningen ger en betydlig ökning i antalet övningar för varje särskild elev
är nyss framhållet (sid. 213).
Tar man hänsyn till nu påpekade omständigheter och därvid för upp
i räkningen även de nämnda veckotimmarna för idrotten och leken,
visar jämförelsen mellan kommitténs timplan och den nuvarande offi¬
ciella timplanen, att kommittén icke nämnvärt lyckats minska den tid,
varunder seminarieeleven har att stå under lärarens omedelbara ledning'
eller uppsikt (elevens »bundna tid»). Man får i medeltal för de fyra
läroåren något över 6 lektionstimmar dagligen (med tillägg av tiden för
morgonbönen omkring 61/* 45-minuterstimmar eller ungefär 5 vanliga
timmar).
Som en vinst måste dock anses den förskjutning i förhållandet mel¬
lan kunskaps- och övningsämnen, som kommitténs timplan visar vid jäm¬
förelse med den nu gällande. Timtalet för de förra ämnena har minskats
med nära 9 %, och antalet lärotimmar med uteslutande teoretiskt arbete skulle
i medeltal icke komma att uppgå till mera än 372 om dagen. Visserligen
innebär det ringare antalet lektionstimmar i detta fall ett större mått av
arbete på egen hand från elevens sida, och kommittén får i kapitlet om
arbetssättet anledning att utveckla betydelsen härav. Men såväl från syn¬
punkten av undervisningens syfte oeh läggning i det hela som från hy-
Timplanen.
219
gienisk synpunkt skall det helt visst komma att betecknas som en för¬
tjänst hos de svenska seminarierna, om vid dem i enlighet med kommit¬
téns förslag inemot 40% av undervisningstiden ägnas åt de s. k. övnings-
äinnena.
En riktigare jämförelse torde emellertid vara att utgå. från nu fak¬
tiskt förekommande timtal vid seminarierna samt att å ömse sidor bortse
från tiden för den kroppsliga utbildningen och rekreationen. En under¬
sökning av seminariernas redogörelser för läsåret 1909—1910 ger vid
handen, att antalet undervisningstimmar är icke obetydligt större vid de
manliga än vid de kvinnliga seminarierna, och synes visa, att kommitténs
förslag skulle medföra en minskning i det sammanlagda veckotimtalet för
de fyra klasserna med omkring 14 timmar för de manliga seminarierna
och omkring 5 timmar för de kvinnliga, tiden för gymnastik (och idrott)
enligt nuvarande förhållanden och enligt kommitténs förslag i båda fallen
oräknad.
Efter vad man kan finna av seminariernas redogörelser för nyss¬
nämnda läsår (för de 14 då fullständiga seminarierna), äro avvikelser från
den officiella timplanen allmänna. Vid några kvinnliga seminarier märker
man en strävan att i det hela något minska antalet undervisningstimmar.
1 allmänhet äro dock, som sagt, veckotimsurnmorna icke obetydligt högre
än de av normalplanen angivna. Vad de olika ämnena beträffar, finner
man i fråga om somliga, såsom pedagogik och teckning, både sänkningar
och höjningar av timtalet. I fråga om andra äro avvikelserna, där de
förekomma, alltid sänkningar, såsom i fråga om välskrivning, vars timtal
sänkts vid åtminstone 6 seminarier, svenska språket, som på några ställen
har V2 till 3 timmar mindre än i den officiella timplanen, och kristen-
domskunskapen, som vid ej färre än 10 seminarier har timsumman min¬
skad (19 timmar vid seminarierna i Strängnäs, Lund, Härnösand och
Umeå, 18 vid seminariet i Uppsala, 17V2 vid seminariet i Landskrona,
17—16 vid seminarierna i Falun, Skara, Göteborg och Stockholm). Höj-
220
Undervisningsplanen.
ning av antalet undervisningstimmar förekommer i fråga om historia och
geografi vid 5 seminarier och i fråga om naturkunnigheten vid 6 semina¬
rier (111 /2 timmar vid seminariet i Umeå, 1272 vid seminariet i Stock¬
holm, 13 vid seminarierna i Uppsala, Lund och Landskrona, 15 vid semi¬
nariet i Göteborg). Om gymnastiken är förut nämnt; dess timsumma
växlar mellan 12 och 23 vid de kvinnliga och mellan 182/3 och 24 vid
de manliga seminarierna.
6. Koncentration.
Det kan ej nekas, att det s. k. mångläseriet är ett av den nutida
skolans lyten. Skulden till detta lyte ligger dock icke ensamt hos skolan:
det är grundat i tidsförhållanden, som denna svårligen kan frigöra sig
från. Också kan man ofta iakttaga, hurusom, allt under det att skolan
hårt klandras för sitt »mångläseri», hon samtidigt får uppbära förebråelser,,
att hon icke upptagit det eller det i ett eller annat avseende nyttiga äm¬
net i sin undervisning. Att det ifrågavarande onda är av allvarsam natur,
låter sig icke bestrida. Det utgör ett hinder för ett lugnt och karaktärs-
danande skolarbete. Ett tidigt mångvetande och rnångsysslande alstrar
lått förspriddhet och ytlighet, och don oavbrutna kastningen mellan olika
ämnen framkallar ansträngning och trötthet. Det blir därför gent emot
ogynnsamma yttre förhållanden en viktig pedagogisk uppgift att med de
medel, som kunna stå till buds, göra vad göras kan till skolarbetets
sammanhållning och förenkling eller, för att använda det pedagogiska
fackuttrycket, att så långt möjligt sträva efter koncentration. Uttrycket
koncentration tages närvid i sin vidsträcktaste betydelse: varje anordning
av undervisningen, som har till syfte att befordra sammanhållning och
enhet i lärjungens studiearbete ocli i hans vetande.
Koncentration.
221
Vad nu seminarierna beträffar, kan det genast sägas, att kommittén
vid bemödandet att vinna koncentration i seminarieundervisningen icke
kommit så långt, som kommittén önskat. Redan den nyss gjorda sam¬
manställningen av den nuvarande och den föreslagna timplanen visar en
från koncentrationssynpunkt mindre fördelaktig utveckling. Den förra
upptager 6 kunskapsämnen och 6 övningsämnen, den senare 10 kunskaps¬
ämnen och 5 övningsämnen, till vilka senare såsom det 6:e kommer det i
timplanen icke upptagna ämnet välskrivning (jfr sid. 140). Antalet ämnen
har. således ökats. Visserligen är ökningen ingalunda så stor, som den
synes vara. Historia och geografi hava endast till formen utgjort ett läro¬
ämne, varför deras åtskiljande icke innebär någon ämnesökning, och natur¬
kunnighetens uppdelning i två läroämnen kan icke heller anses hava i
egentlig mening ökat ämnenas antal. Men tillkomsten av ämnet ekonomi-
lära och av det främmande språket utgör en verklig och ej oväsentlig
■ökning av ämnesantalet. Till än mera förfång för koncentrationsintresset
skall det måhända synas vara, att flerestädes i de gamla ämnenas kurser
nya beståndsdelar upptagits eller redan befintliga genom ett rikare inne¬
håll erhållit en mera framträdande ställning. Så har i litteraturläsningen
till den svenska litteraturen kommit även något av den utländska, i räk¬
ningen till aritmetik även algebra, i biologien till det redan förut rik¬
haltiga innehållet även undervisning i skogsvård, inom den historiska
lärokursen träder den allmänna historien mera än förut fram vid sidan
av den svenska; husligt arbete, omfattande hushållsgöromål och handarbete,
bildar ett väsentligen nytt ämne till ersättning för de kvinnliga semina¬
riernas hittillsvarande slöjd; hälsoläran i den biologiska och psykologien
i den pedagogiska undervisningen ha fått en betoning, som väl skulle
kunna berättiga dem till anseendet av särskilda läroämnen, o. s. v.
Men då kommittén sålunda vidgat seminarieundervisningens område,
har kommittén, såsom i det föregående ofta framhållits, antingen endast
låtit i kursplanerna framträda vad som redan allmänt plägar i undervis-
Antairt
läroämnen
222
IJndervisningsplanen.
Antalet
samtidigt
förekom¬
mande
ämnen.
ningen upptagas eller ock följt en bestämd allmäninenings fingervisning*
i några fall en riksdagens uttalade önskan. Den större mångsidigheten
och innehållsrikedomen i den föreslagna undervisningsplanen är i det hela
ett uttryck av kända och erkända behov och ett vittnesbörd om vad nyss
yttrades angående omöjligheten för skolan att frigöra sig från tidsförhål¬
landenas krav, även där dessa stå i strid med koncentrationens intresse*
ett intresse som i själva verket vida mer är lärarens än allmänhetens.
Endast i ringa grad kan den nutida skolan förenkla för sig kon-
centrationsproblemet genom ett bortskärande av gamla eller av¬
visande av nya kunskapsområden. I någon mån måste den visserligen
göra även detta, och särskilt gäller det för den egentliga barnskolan att
på sådant sätt beslutsamt värja sig emot anspråken från olika håll. För
en lärarbildningsanstalt åter, sådan som seminariet, blir det nödvändigt
att i första hand lita till de medel, som i övrigt kunna finnas för vinnandet
av en behövlig koncentration. I
I första rummet synes då erbjuda sig ett medel, som under senare
år, särskilt i en del enskilda läroanstalter, börjat att försökas. Det består
i en sådan planläggning av läsordningen, att, om ock antalet ämnen är
stort, antalet av samtidigt lästa eller övade ämnen blir måttligt.
Saken kan tyckas rätt enkel, men man finner snart, att mera långt¬
gående försök i sådan riktning möta hinder även av annan art än det
O
hävdvunna brukets makt. Åtminstone torde det vara ganska svårt att
efter denna princip uppställa en normalplan, vilken icke skulle komma
att träffas av anmärkningar från olika håll, och utländska seminarier, jäm¬
förliga i sin organisation med våra, lämna ej heller några exempel till
efterföljd i detta avseende. I somliga fall är det så att säga från ämnets
egen synpunkt en fördel, om dess lärokurs sammantränges inom ett enda
tiller ett par läsårs tid. I andra åter är från samma synpunkt kursens
utbredning över en längre tid en vinst. Så t. ex. torde behållningen av
Koncentration.
223
de sex veckotimmarnas undervisning i tyska eller engelska i seminariet
bliva större, om timmarna fördelas på tre år, än om de sammanföras pa
två eller ett. Vissa ämnen äro av den betydelse i lärjungens andliga
kosthåll eller på annat sätt av den natur, att de motsätta sig den ifråga¬
varande anordningen. Så torde mången draga sig för att låta ett sådant
ämne som kristendomskunskapen eller modersmålet eller väl även mate¬
matiken ligga fullständigt nere under ett läsår. Gymnastiken, slöjden,
sången skulle förlora mycket av sin nytta för lärjungen, om deras övning
hopades på vissa lider för att under andra alls icke förekomma. I vissa
fall behöva delar av ett läroämne tagas tidigt, exempelvis redan i första
klassen, för att kunna tjänstgöra som underlag för andra ämnens studium,
varemot det ej låter sig göra att förlägga ämnet i sin helhet till det ti¬
diga stadiet, enär andra delar därav i sin tur kräva förutsättningar i lär¬
jungens vetande eller förståndsmognad, som där ännu icke äro för handen.
Ett exempel härpå erbjuder seminariets kurs i fysik. Slutligen kommer
en tillämpning av den ifrågavarande koncentrationsgrundsatsen på sina
håll i strid mot en annan för koncentrationen ej mindre viktig, som
bjuder, att ämnen, vilka från olika sidor behandla samma sak, böra i sina
kurser följas åt i undervisningen. Som närmast liggande exempel liar
man de olika sidorna av historia: allmän historia, svensk historia, kyrko¬
historia o. s. v.
Möjligen kan man tveka om vilkendera av dessa nu nämnda grund¬
satser som bör äga företräde. Då det gäller lärjungar på ett så pass
framskridet mogenhetsstadium som seminarieelevernas, har kommittén an¬
sett den senare icke böra lämnas å sido, där den kan osökt genomföras.
Emellertid är det klart, att den förra grundsatsen, nämligen att antalet i
skolundervisningen samtidigt förekommande ämnen i möjligaste mån bör
minskas, aldrig får lämnas ur sikte. I det enskilda fallet bör man, om
ock icke utan strid mellan skilda intressen, kunna komma något längre,
ån kommittén gjort i sitt normalplansförslag. Härvid skall man i väsent-
224
Undcrvisniugsplanen.
lig grad kunna underlätta tillämpningen av grundsatsen i fråga, om man
i stället för att låta undervisningsplanen gälla för helt läsår, uppgör sär¬
skild plan för varje termin eller hellre en plan för den hälft av läsåret,
som huvudsakligen omfattar vintertiden (ungefär från början av
november till mitten av mars), och en annan för den återstående
delen, som huvudsakligen omfattar höst- och vårmånaderna. Genom
den senare anordningen skulle de ämnen, vilkas studium är beroende av
årstiden, såsom biologien och trädgårdsskötseln, kunna bättre ses till godo.
Kommittén har visserligen ansett, att en normalplan bör åtnöja sig med att
angiva fördelningen av lektionstimmarna på läsår, men dock tänkt sig
halvårsschemat såsom ofta förekommande och flerstädes förutsatt, att den
i normalplansförslaget för ett ämne angivna tiden samlas på läsårets ena
hälft. Erinras må ock därom, att läraren bör vara oförhindrad att i kon¬
centrationens intresse använda det för hans ämne anslagna veckotimtalet
än helt och hållet för en gren av ämnet, än helt och hållet för en annan.
Så matematikläraren i fråga om aritmetiken och algebran å ena sidan och
geometrien å den andra, läraren i fysik och kemi i fråga om första klassens
kurs i dessa två ämnen, o. s. v.
Till nu omhandlade koncentrationsgrundsats hör frågan om sär¬
skiljandet i seminarieundervisningen av dess två huvuddelar, den allmän¬
bildande och den fackbildande. 1 denna fråga synas olika meningar råda
bland seminariernas lärare. Somliga finna den nuvarande ordningen, som
redan i andra klassen påbörjar fackutbildningen och låter den allmänbil-
-dande undervisningen fortgå under alla fyra läroåren, vara god, i det de
hälla före, att först arbetet för den pedagogiska yrkesutbildningen ger
•eleven den riktiga synpunkten och det rätta intresset för de allmänbildande
studierna. Andra åter framhålla med hänvisning till förhållandet i en del
utländska seminarier, önskvärdheten av att åtminstone det sista seminarie-
året helt och hållet ägnades åt fackutbildningen, så att eleven mera odelat
Koncentration.
225
-och lugnt tinge hängiva sig först åt den ena och sedan åt den andra
studieuppgiften.
Ett fullständigare genomförande av den sistnämnda ordningen synes
åtminstone för närvarande icke möjligt vid våra seminarier. Att med den
ringa förbildning, som kan förutsättas hos de i första klassen inträdande
eleverna, sammantränga seminariekurserna i de allmänbildande ämnena på
de tre första läroåren läte sig väl näppeligen göra, utan att därav följde
nn sänkning i de avgående elevernas allmänna bildning. Man hänvisas
här som mångenstädes till att hålla en medelväg. Kommittén har i det
föregående redan yttrat sig härom vid redogörelsen för sitt förslag till
ordnande av den praktiska utbildningen, vilket förslag i någon män innebär
en förskjutning uppåt och därmed även en koncentration av arbetet för
-denna utbildning.
Om således icke blott antalet läroämnen i det hela utan även an- Koncentra-
talet av de i undervisningen samtidigt förekommande ämnena måste bliva associathnl-
större, än man från koncentrationens synpunkt kan finna önskligt, blir det P> 'nc',ir11
så mycket nödvändigare att vid undervisningsplanens uppbyggande och
vid undervisningens anläggning i övrigt aktgiva på de förhållanden i det
mänskliga själslivet, som i grunden både göra koncentrationen behövlig och
betinga framgången i varje koncentrationssträvande. Därvid har man då
framför allt att erinra sig, vad man med ett omfattande uttryck kan kalla
associationens betydelse i all andlig verksamhet, eller det av en
var kända förhållandet, att ju flera förbindelser något vinner inom vårt
vetande eller överhuvudtaget inom vårt själsliv, desto lättare kan det av
oss uppfattas, och desto större utsikt har det att bliva bestående som eu
själens egendom, under det att däremot det, som är fristående eller äger
blott ett fåtal förbindelser, med svårighet tillägnas och lätt förloras.
Det är uppenbart, att i samma mån en undervisningsplan bygger på
denna grundlag för själslivet, i samma mån befordrar den sammanhåll-
2'.)—082815 I ol kunder v.-ko in. bet. I. Folkskol etem. Band 1.
Undervisningsplanen.
22Ö
ning och enhet i lärjungens arbete och kunskap, d. v. s. innebär kon¬
centration.
Uppgiften blir i överensstämmelse härmed att, under ständigt Åt¬
skiljande av huvudsak och bisak, inordna varje undervisningens be¬
ståndsdel i dess rätta sammanhang. Därvid erhålles då ock eu sam¬
verkan mellan de olika delarna, så att de komma att stödja varandra
och förbinda sig med varandra till fast sammanhängande enheter. — Eu
dylik samverkan gäller det att bringa till stånd såväl mellan de olika delarna
av ett och samma läroämne som mellan de olika läroämnena inbördes.
Och i senare avseendet har man att söka vinna den dels genom eu olik-
tidighet ämnena emellan, på det sätt att det föregående kommer att för¬
bereda det efterföljande och detta att giva tillämpning av det förra, dels
ock i vissa fall genom samtidighet i läroämnenas behandling.
Det sistnämnda uttryckes närmare i den ovan berörda grundsatsen,
att ämnen, som från olika sidor behandla samma föremål, böra
samtidigt förekomma i undervisningen.
Denna grundsats har sin tillämpning särskilt i fråga om de histo¬
riska ämnena, och kommittén har också sökt att vad dessa ämnen beträffar
genomföra den i läroplanen. Kurserna i svensk historia, allmän historia,
kyrkohistoria, uppfostrans historia, litteraturhistoria och litteraturläsning löpa
i det närmaste jämsides. Varje historiskt tidsskede blir således för eleven så
långt möjligt samtidigt belyst från olika sidor, och de tidsbilder han erhåller
böra därvid genom ämnenas samverkan vinna i tydlighet och styrka. Även
teckningsundervisningen skall enligt den föreslagna läroplanen lämna ett
litet bidrag till historiens studium, i det att i teckningskurserna inlagts
ett, visserligen anspråkslöst, konsthistoriskt moment, anpassat efter den
samtidiga historiska kursen. Särskilt gynnsamt bör, synes det, den littera¬
turhistoriska kursens infogning i det övriga historiska sammanhanget verka.
Ty om kännedomen om de allmänna historiska förhållandena i den tid,
under vilken ett diktverk eller annat litterärt alster sett dagen, gör för-
O 'o
Koncentration.
227
tattaren och hans verk lättare att förstå, så förlänar å andra sidan bekant¬
skapen med det litterära verket liv och åskådlighet åt de historiska för¬
hållandena.
Aven i några andra fall ingår i den föreslagna läroplanens syfte
en samverkan mellan samtidigt förekommande läroämnen, om ock av mera
tillfällig art. Så t. ex. mellan den svenska språkläran och den tyska eller
engelska, mellan matematiken å ena sidan samt fysiken och kemien å den
andra, mellan linearritningen och geometrien, mellan slöjden och teck¬
ningen, mellan den sistnämnda och naturkunnigheten, mellan gymnastiken
och hälsoläran o. s. v.
Att lärokurserna så ordnas, att undervisningen i ett ämne srer
den behövliga förberedelsen för den senare undervisningen i ett
annat, är naturligtvis av huvudsaklig betydelse för koncentrationen. En¬
dast så hindras studiearbetet från att bliva ett tidsödande fram- och åter¬
gående i stället för ett oavbrutet fortskridande och vinnes sammanslutning
och fasthet i bildningskursen såsom helhet. En dylik anordning av läro¬
planen ligger ock allt för mycket i sakens natur för att behöva utförligare
omtalas. Från den av kommittén föreslagna läroplanen ma här såsom
exempel blott antecknas, att kemien och eu del av fysiken förlagts redan
till första och andra klasserna, på det att behövligt underlag må finnas
för biologien, geografien och hälsoläran, att kemien, hälsoläran och ekonomi¬
läran i de kvinnliga seminarierna förbereda för det till sista årsklassen för¬
lagda husliga arbetet samt att undervisningen i trädgårdsskötsel har att be¬
gagna. sig av kunskaper, som eleven förvärvat genom den föregående under¬
visningen i kemi, biologi och geografi. T varje sådant fall, där en före¬
gående del av lärokursen förbereder för en efterföljande, får det tidigare
inhämtade användning och ny belysning av det senare, så att en växel¬
verkan äger rum. Eu särskild ställning i förevarande avseende intager i
seminarieundervisningen pedagogiken, som finner anknytningspunkter och
stöd inom så gott som hela den övriga ämneskretsen.
228
Undervisningsplanen.
Viktigast för koncentrationen blir dock till sist lärostoffets samman¬
hållning inom varje särskilt ämne. Det gäller att samla undervisningen
kring ämnets huvudpunkter. Därvid ordnar sig innehållet i väsentligt
och mindre väsentligt, och därigenom först bringas till stånd den läro¬
stoffets begränsning till det huvudsakliga, det för livet värdefulla,
vilken är det för den nutida skolan framför allt nödvändiga. I sådan
riktning hava under de senaste årtiondenas pedagogiska arbete stora fram¬
steg gjorts såväl i fråga om läroplaner som — vad i denna sak måhända
är ännu viktigare — i fråga om läroböcker.
Att i eu normalplans korta formuleringar giva uttryck åt denna
koncentration inom ämnet låter sig endast mycket ofullständigt göra, De
av kommittén föreslagna kursplanerna och de till dem fogade anmärknin¬
garna torde dock ådagalägga, att den för kommittén varit eu ledande grund¬
sats. För en närmare redogörelse får kommittén hänvisa till de utförliga
motiveringar, som åtfölja kursplansförslaget. Några huvuddrag må här
påpekas.
I kristendomsämnet samlar sig undervisningen kring bibelstudiet
och kyrkohistorien. Det religionshistoriska begränsas till sådant, som är ägnat
att giva ökad belysning och innehållsrikedom åt det i läroämnet huvudsakliga.
Den kristna tros- och sedeläran bildar förnämligast en ordnad sammanfattning
av kunskaper, som vunnits vid bibelns och kyrkohistoriens studium. — I
modersmålet utgör litteraturläsningen, till vilken såsom ledtråd ansluter sig
litteraturhistorien, ämnets medelpunkt. Den är huvudkällan för iakttagelser
på språkpsykologiens, stillärans och språkhistoriens områden, iakttagelser
som vid lämpliga tidpunkter sammanfattas och fullständigas. Den utgör ock
ett huvudmedel för vinnandet av den färdighet i modersmålets skriftliga
och muntliga användande, som är undervisningens viktigaste syfte. —
Inom matematiken gäller det enligt lärokursens syfte att sammanbinda de
olika delarna till ett helt av kunskap, algebran med aritmetiken, dessa med
geometrien, dennas rymdgeometriska del med dess plangeometriska o. s. v.:
Koncentration.
229
varje ny del av kursen har sin utgångspunkt i en föregående och upptages
endast till den utsträckning, som är behövlig för ernåendet av det svfte,
som föranlett dess införande i undervisningen. — I historien är fädernes¬
landets historia huvudsaken; till denna anknyter sig de skandinaviska
grannländernas historia och den allmänna historien, så att kännedomen
om främmande folks öden och förhållanden framför allt får tjäna till vin¬
nandet av en insiktsfullare kunskap om vårt eget folks. Likaså utgör i
geografien kunskapen om Sveriges geografi det samlande huvudsyftet. -—
Det nya undervisningsämnet ekonomilära har sin tyngdpunkt i kännedomen
om de huvudsakliga villkoren för vårt lands ekonomiska självbestånd och
för den enskildes utkomst. Det har i sig helt naturligt upptagit det
nationalekonomiska innehåll, som eljest skolat tillhöra historien, och den
handledning i bokföring, som förut förlagts till den matematiska läro-
O O7 O
kursen. — Såväl i historien och geografien som framför allt i de natur-
vetenskapliga ämnena: biologien, fysiken och kemien, måste koncentrations-
arbetet söka förebygga uppkomsten av innehållsfattiga översiktskurser. Enda
medlet är därvid att, såsom i kursplanerna angivits, avstå från varje anspråk
på systematisk fullständighet och utvälja vissa partier, åt vilka, med för¬
bigående eller endast flyktigt genomgående av andra, ägnas eu grundligare
behandling.
Samma grundsats om undervisningens samling kring läroämnets hu-
vudpunkter har gjort, att kommittén i det längsta velat undvika uppkomsten
av fristående smärre läroämnen. Låter det sig göra att organiskt infoga
en mindre lärokurs i en större, i stället att hålla dem åtskils såsom olika
ämnen, så torde detta i och för sig befordra koncentrationen i skolarbetet.
Ett fristående! skolämne vill allt för gärna bliva så att säga en liten
vetenskap för sig med en av den övriga undervisningen oberoende full¬
ständighet.
Så är i kommitténs förslag hälsoläran, ehuru dess kurs erhållit till¬
räcklig omfattning för att kunna utbrytas och göras till ett särskilt läro-
Undervisningsplanen.
Lärarna och
koncentra¬
tionen.
Konferenser.
230
ämne, fortfarande en del av kursen i biologi. Skiljer man den från bio¬
logien, skall man svårligen kunna hindra, att undervisningen i hälsolära
kommer att upprepa en stor del av det som vid undervisningen i biologi
o
blivit genomgånget. A andra sidan skall den såsom del av biologien
komma att utgöra eu praktisk riktpunkt för den biologiska undervisningen
oeh fördelaktigt inverka på stoffurvalet. Aven utanför undervisningen
liggande skäl, vilka kommittén tidigare (sid. 169) berört, tala för denna
hälsolärans ställning i undervisningsplanen.1) Av liknande grunder bär
kommittén sammanhållit psykologien med pedagogiken till ett läroämne.
Och då kommittén i enlighet med riksdagens önskan haft att föreslå in¬
förandet i seminariet av undervisning i skogsvård, har kommittén icke gjort
skogsvårdsläran till ett nytt läroämne, utan inordnat den som led dels i
den botaniska delen av biologien, dels i ekonomiläran, i tanke att den
salunda skall erhålla de starkaste förbindelserna med elevernas övriga
vetande och därjämte gynnsamt återverka på undervisningen.
Vad läroplanen kan uträtta till förmån för koncentration i undervis¬
ningen blir emellertid obetydligt, därest icke läraren är besjälad av kon¬
centrationens intresse. Han måste äga blick för det huvudsakliga och med
ständig målmedvetenhet rikta sin undervisning däremot. Allt under det
att han bringar sina lärjungar i självverksamt och ivrigt studiearbete,
måste han förstå att ekonomisera med deras tid och krafter. Uppgiften är
J) Det sagda innebär icke, att icke i enskilda fäll starkare skäl kunna tinnas för
hälsolärans skiljande från biologien och överlämnande åt annan lärare än biologiläraren. Så
torde på eu och annan plats dess anförtroende åt gi/mnastikläraren kunna komma att visa
sig fördelaktigt. Ännu mindre bör den föreslagna föreningen av hälsoläran med biologien
anses stå i strid med kommitténs annorstädes uttalade åsikt om det önskvärda däri, att åt¬
minstone viktigare delar av undervisningen i hälsolära anförtros åt seininarielåkaren, där
denne kan iinna tid för uppgiften. I själva verket kan man under nuvarande studie- och
examensförhållanden icke anse någon av seminariets lärare, icke ens biologi- eller gymnastik-
läraren, äga den för undervisning i hälsolära önskliga utbildningen. — 1 varje fall torde av
praktiska skäl elevernas vitsord i hälsolära i sista hand böra sammanräknas med deras vits¬
ord i biologi.
Koncentration.
231
icke den lättaste och förutsätter stor förtrogenhet med läroämnet i före¬
ning med metodisk säkerhet.
Tydligt är ock, att kravet på koncentration icke blott ställer stora
fordringar på den enskilde läraren utan ock nödvändiggör ett oavlåtligt
samarbete lärarna emellan. I barnskolan är sammanhållningen inom
en och samma skolavdelning av de olika läroämnena i en enda lärares
eller ett fåtal lärares händer (klasslärarsystemet) ett av de värdefullaste
medlen för vinnande av koncentration i undervisningen. Men i det nu¬
tida och framtida seminariet är detta medel icke användbart. Med läro¬
planens fortgående utvidgning och de stegrade anspråken pa undervisnin¬
gen blir det allt mindre möjligt för läraren att på ett tillfredsställande
sätt handhava flera läroämnen och gör sig allt mera gällande nödvändig¬
heten av ämnenas fördelning på ett större eller mindre antal olika tack-
lärare. Men om fackläraren i sitt arbete isolerar sig från sina medlärare,
får han lätt eu ensidig uppfattning av sitt ämnes plats i kretsen av läro¬
kursens övriga ämnen och frestas att för dess räkning ställa allt för stora
anspråk på lärjungarna. Ej heller gör han den tidsvinst, som han eljest genom
tillbörlig hänsyn till undervisningen i andra ämnen skulle kunna göra.
Häri ligger medelbart eu fordran på samarbete lärarna emellan, och strä¬
vandet att bringa till stånd den betydelsefulla koncentration, som består i
samverkan av olika läroämnen, förutsätter utan vidare ett dylikt sam¬
arbete.
Att främja och leda samarbetet mellan seminarielärarna blir eu av
de viktigaste uppgifterna för seminariets rektor. Härvid bör han dock
äga uppfordran och stöd av stadgebestämmelser, genom vilka samarbetet
befästes och till sina huvuddrag ordnas. Kommittén bär, efter föredöme
av läroverksstadgan, upptagit sådana bestämmelser i sitt stadgeförslag, lid
efter annan och särskilt inom de första veckorna av varje termin skola,
enligt dessa bestämmelser, de lärare, som undervisa i samma ämne, sam¬
manträda för att uppgöra plan för en enhetlig behandling av ämnet och
232
Undervisningsplanen.
likaledes de lärare, som undervisa i »ämnen, vilka äga närmare inbördes-
sammanhang», för att »rådgöra om sådan fördelning och metodisk behand¬
ling av lärokurserna i dessa ämnen och sådan anordning av elevernas
studier, att de särskilda ämnena kunna bliva till stöd för varandra». På
samma sätt skola de lärare, som hava att göra med elevernas praktiska
utbildning, tid efter annan samlas för att överlägga om vad som hör
till denna utbildning. (Stadgeförslaget §§ 126—129.)
7. Undervisningens frihet.
Gällande seminariestadga upptager i sin § 5 utförlig föreskrift om¬
vad lärokursen i de olika kunskaps- och övningsämnena skall omfatta
Lärokursens fördelning mellan seminariets klasser skall enligt samma § 5
ske »i huvudsaklig överensstämmelse» med en som bilaga till stadgan
fogad undervisningsplan, innehållande kurs- och ti mfördelning, och »med
huvudsaklig ledning» av samma undervisningsplan skall enligt en senare
stadgeparagraf rektor efter samråd med övriga lärare uppgöra det förslag
till läsordning, som sedermera underställes konsistoriets prövning och fast-
ställelse.
Den officiella undervisningsplanen är således icke i alla avseenden,
ovillkorligt bindande; det stadgade läroinnehållet skall visserligen ingå i
undervisningen, men med avseende såväl på timplanen som på lärostoffets
fördelning mellan klasserna råder en viss frihet, och intet förbud finns för
upptagandet i undervisningen även av ett rikare innehåll. Den frihet, som
stadgebestämmelserna således göra möjlig, har i ganska vidsträckt omfatt¬
ning blivit begagnad, och den är enligt kommitténs åsikt i hög grad
värd att bevaras. Det är den som gjort, att undervisningen vid semi¬
narierna i närvarande stund befinner sig på en annan punkt än den av
en mindre tidsenlig stadga och därtill hörande undervisningsplan angivna
och att ett intresserat försöks- och framstegsarbete där alltfort pågår.
Undervisningens frihet.
Den av kommittén föreslagna undervisningsplanen är således tänkt
endast och allenast som en »normalplan», vars syfte är att tjäna till ut¬
gångspunkt och ledning för lärarna och de lokala myndigheterna vid un¬
dervisningens ordnande, och detta gäller såväl om de föreslagna veckotim-
talen som om de föreslagna kurserna. Vad dessa sistnämnda beträffar,
bör särskilt framhållas, att de icke få anses beteckna minimifordringar,
som ovillkorligen skola upprätthållas. De äro snarast blott att betrakta
som ett angivande av de områden, inom vilka undervisningen lämpligen
bör röra sig, eller som eu ledning vid det huvudsakliga urvalet av läro¬
stoff eller eu utstakning av den huvudriktning, vari arbetet bör ga. Och
kommittén skulle anse det som eu allvarsam fara för seminariernas fram¬
tid, om det enskilda seminariet eller, i andra hand, den enskilde läraren
klavbundes vid en officiell undervisningsplans detaljbestämmelser. Därmed
skulle det utvecklingsarbete, som är det naturligaste och säkraste, näm¬
ligen det, som utgår från de inom läroanstalterna själva verksamma kraf¬
terna, hämmas. Både i fråga om timplan och kursplan bör frihet finnas
till anställande av försök i olika riktningar, till anpassning efter förhållan¬
dena på skilda orter och till bästa möjliga utnyttjande av lärarindividu-
aliteterna.
De ensidigheter eller andra missförhållanden, som tilläventyrs en
eller annan gång kunna bli en följd av eu sådan frihet, skola helt visst
snart nog finna rättelse genom eu duglig lärarkårs eget arbete under insikts¬
full ledning. Seminariernas egenskap av utbildningsanstalter för en be¬
stämd tjänstebefattning och nödvändigheten att för de lokala folkskole-
myndigheterna möjliggöra en jämförelse mellan olika sökande till eu ledig-
förklarad tjänst göra, att avvikelserna från den givna normalplanen icke
böra bliva stora. Men samma omständigheter göra också, att de ej gärna
kunna bliva stora utan att bliva föremål för uppmärksamhet och giva
seminariernas överordnade myndigheter anledning till prövning. Den star¬
kare inspektion från central myndighets sida, som kommittén anser böra
30—0828t5 Folkunderv.-kom. bet. 1. Folkskolesem. Band 1.
234
Undervisniiigsplanen.
bringas till stånd (sid. 471 ti.), skall ytterligare förebygga detta. Den skall
kunna tillse, att om ock i enskildheter avvikelser i olika riktningar upp¬
komma, seminariernas arbetsresultat i det hela dock bliva inbördes likvärdiga.
O
Kommittén har ansett, att en blivande stadga visserligen bör angiva
de undervisningsämnen, som skola tillhöra seminarierna, men att någon
föreskrift om lärokurserna icke bör däri upptagas. Normalplanen bör tillhöra
stadgan som en bilaga, och stadgan själv bör endast angiva, i vad mån
undervisningen skall bestämmas av normalplanen. 1 senare avseendet har
kommittén (stadgeförslaget § 10) föreslagit ett stadgande, att undervis¬
ningen skall ordnas »med huvudsaklig ledning av undervisningsplan,
som av Kungl. Maj:t utfärdas». Därjämte har det synts kommittén
lämpligt, att en erinran om den frihet, som i de ifrågavarande uttrycken
innebäres, även göres i den av Kungl. Maj:t utfärdade undervisningsplanen,
varför ock i kommitténs förslag till undervisningsplan inledningsvis an¬
givits, att densamma såväl i fråga om timplan som kursplan är avsedd att
tjäna, icke till ovillkorlig efterrättelse, utan till huvudsaklig ledning» för
undervisnings- och studiearbetet vid seminarierna.
Endast i ett avseende finner kommittén den officiella undervisnings¬
planen böra vara ovillkorligt förpliktande, nämligen med avseende på de av
timplanen för varje klass angivna veckotimtalen, d. v. s. summan av under-
visningstimmar i veckan för varje klass. Denna summa må väl under¬
skridas men bör icke få överskridas (stadgeförslaget § 19: 2). Att den ej
överskrides måste nämligen betraktas som eu nödvändig, om ock ensamt för
sig långt ifrån tillräcklig, garanti mot överansträngning av lärjungar
och lärare.
Kap. III. Arbetssättet.
1. Äldre och nyare uppfattning.
1 föregående kapitel har kommittén erinrat om olikheten mellan
äldre och nyare uppfattning av seminarieundervisningens och folkskole-
undervisningens inbördes förhållande. Frågan betraktades därvid huvud¬
sakligen från svnpunkten av lärokurserna och deras omfång, men klart är,
såsom oek i nämnda sammanhang antyddes, att samma olikhet i uppfattning
går igen även beträffande arbetssättet, lärarens såväl som elevens.
Liksom seminariets lärokurser i äldre tider begränsades i det när¬
maste till barnskolans område, så var även arbetssättet barnskolans. I nder-
visningens metod har varit ungefär densamma i seminariet som i barnsko-
lan, och liksom denna sistnämnda varit och ännu i allt för hög grad är eu
läxläsningsskola, så har ock läxläsningen och läxförhöret behärskat arbetet
i seminarierna. Likheten var, såsom nämnts, avsiktlig: seminarieeleven
borde, menade man, undervisas på samma sätt som barnen för att sa-
medelst desto säkrare inlära barnundervisningens metodiska grepp.1)
Den följda tankegången torde numera icke erkännas som riktig.
Den sammanhängde med hela den äldre föreställningen om metoden» över-
*) De svenska seminarierna ha, såsom i de föregående kapitlen nämnts, statt under starkt
inflytande av tyskt föredöme. Satsen, att seminarieundervisningen borde meddelas i samma
form som undervisningen i folkskolan, tillhörde de bekanta Stiehlska regulativen för de preus¬
siska seminarierna av år 1854, men ännu i den preussiska förordning av ar 1872, som beteck¬
nar regulativens upphävande, synas rester finnas av samma uppfattning. (Jfr Land 4.
sid. 43 och 44). Oldbergs metodiska handbok, som från år 1843 under långtid allmänt användes
vid våra seminarier, fastslog i fråga om sambandet mellan seminarium och folkskola den förut
sid. 131 anförda grundsatsen: »Samma metod och samma ämnen tillhöra bägge.»
Arbetssättet.
23(5
vägande betydelse i barnundervisningen och med uppmärksamhetens allt
lör ensidiga riktning på seminarieelevens framtida yrkesuppgift under bort¬
seende från hans åldersmognad och personliga behov. Oavsett frågan om den
nedärvda läxläsningens värde i barnskolan torde man numera vara ense om
dess otillräcklighet åtminstone vid undervisningen av äldre personer. Före¬
ställningen om vissa lärometoders oumbärlighet för folkskolläraren är ej
densamma som förr, och ån mindre torde man dela den meningen, att ett
vid undervisning av barn lämpligt tillvägagångssätt bäst inhämtas av den
blivande läraren därigenom, att han själv göres till föremål för samma
metodiska förfarande. Barnets egendomliga själsliv framträder tydligt först
i sin skiljaktighet från den vuxnes, och likaså blir det metodiska tillväga-
gåendet i barnskolan klarast uppfattat i sin olikhet med den undervisning,
som tillhör högre åldersstadier, fin barnskolemässig undervisning i semi¬
nariet undanhåller seminarieeleven insikten i tillvägagångssättets psykolo¬
giska grund. Den ger en mekanisk vana snarare än en verklig undervis¬
ningsskicklighet, till vars kännemärken bl. a. hör förmågan att lämpa un¬
dervisningen efter de ständigt växlande förutsättningar, som lärjungarnas
olika anlag och de yttre omständigheternas föränderlighet framkalla.
Men det gamla undervisnings- och studiesättets brister lågo framför
allt däri, att det i allt för ringa man gav lärjungen tillfälle till
självverksamhet och i hög grad ställde honom osjälvständig i förhållande
till läraren och till arbetsuppgifterna. Där lärarens personliga inflytande
hade en ojämförlig betydelse, såsom under ett tidigare skede i allmänhet
var fallet vid seminarierna, kunde även med ett dylikt arbetssätt resultatet,
särskilt inom vissa ämnen, bliva av högt personligt värde för lärjungen,
men där så ej var fallet och allestädes i den man förändrade tidsförhål¬
landen ställde seminarieeleven mera kritisk gent emot läraren, blev behåll¬
ningen för eleven allt för ofta obetydlig: eu mekaniskt inövad metodisk
säkerhet samt ett litet förråd av minneskunskaper, föga fruktbringande
för förståndsutbildningen och än mindre för personlighetens utveckling.
Äldre och nyare uppfattning.
237
Nu bör visserligen ihågkommas, att det ifrågavarande äldre betrak¬
telsesättet haft starka stöd i de förhållanden, under vilka seminarierna i
sina yngre dagar arbetat, och således i väsentlig män ägt sitt historiska
berättigande. 1 seminariernas första dagar fick den blivande läraren ännu en
del av sin undervisning tillsamman med barnen i övningsskolan, och semi-
narieutbildningens viktigaste uppgift var att göra honom väl förtrogen med
folkskolans dåtida speciella metod, växelundervisningsmetoden. Och under
den närmast följande tiden befann sig den i seminariet inträdande eleven
i fråga om intellektuell utveckling allt för ofta på en ståndpunkt, som
nödgade seminari elärar na att på ett ytterst elementärt sätt syssla med det
mest elementära kunskapsstoff, varjämte den knappa utbildningstiden, som
icke medgav grundläggandet av självständigare uppfattning i metodiska
frågor, gjorde det fasta inlärandet av ett bestämt tillvägagångssätt nödvändigt
Till (“ii viss grad kan så vara fallet även nu. Men i det hela torde
man kunna säga, att folkskolans fortgående utveckling och den allmänt
ökade folkbildningen givit allt mindre berättigande åt den tankegång, som
i äldre tider bestämde arbetssättet vid seminarierna. De flesta av dem,
som bestå prövningen för inträde i seminarium, äro numera i besittning
av en ganska god folkskolebildning, ej sällan förstärkt genom utbildnings¬
kurs vid någon lägre tillämpningsskola, och vad särskilt de kvinnliga se¬
minarierna beträffar, hämta de i stor utsträckning sina elever från en före¬
gående undervisning i småskoleseminarium eller högre flickskola.1) Med
den väsentliga skärpning av inträdesfordringarna, som av kommittén före¬
slagits, bör man framdeles ännu mer än nu bliva oförhindrad ej blott att
från början inrikta undervisningen på ett rikare innehåll utan ock att låta
eleverna tillägna sig detta på ett sätt, som för personer vid deras ålder
är det naturliga.
J) Av 1740 under aren 1901—1910 i lärarinneseminarierna intagna elever hade 967
eller 55 % genomgått småskoleseminarium eller högre flickskola eller avlagt rcalskolexamen.
•(Jfr Band 3, sid. 391.)
238
Arbetssättet.
I själva verket är, såsom redan blivit framhållet, arbetssättet vid
seminarierna numera ett annat än förr. Tanken på en avsiktlig tillämp-
nin<; av barnundervisningens former på seminarieundervisningen är för
länge sedan övergiven. Allt mer och mer strävar man att bringa till
stånd självständighet och självverksamhet i elevernas arbete oeli att 'dva
någon möjlighet för den individuella olikheten i studieanlag och intressen
att göra sig gällande. Att ett fortgående i denna riktning är önskvärt,
därom torde alla vara ense, och att främja ett sådant fortgående, i den
mån det kan ske genom bestämmelser i stadga och undervisningsplan,
har utgjort ett av de viktigaste syftemålen för kommitténs arbete.
Valfriheten
betydelse.
2. Frågan om valfrihet.
Sätter man sig som mål att söka få till stånd inom eu läroanstalt
ett sådant arbetssätt, att lärjungens självverksamhet i vidsträcktaste mån
tages i anspråk och hans individuella lust och fallenhet kommer till sin
rätt, framställer sig i första rummet frågan om införandet i någon form
av vad man kallar valfrihet. Då det vid den senaste läroverksreformen
gällde att söka återvinna åt lärjungarna i de allmänna läroverkens högre
klasser något av den större studiefrihet, som i forna tider förekom på
gymnasiet, och därmed ock bereda varje enskild lärjunge tillfälle att när¬
mare avpassa arbetet efter sina framtidssyften, tillgrep man valfriheten så¬
som det verksammaste medlet och införde en ny och egendomlig form
därav, i det att man gav lärjungarna i de två högsta gymnasieringarna
rätt att under vissa förutsättningar utan vidare helt och hållet nedlägga
studiet av ett eller ett par ämnen. Utom denna s. k. bortvalsrätt,
vars införande, i huru begränsad omfattning det än skedde, helt visst är
en av de med hänsyn till sitt syfte betydelsefullaste åtgärder, som vid¬
tagits på de allmänna läroverkens område,1) erbjuda dessa läroverk, som
U Den föreslogs ursprungligen av den tremannakommitté, vilken år 1899 avgav »ytt¬
rande i läroverksfrågan».
Frågan om valfrihet.
23J>
bekant, sedan gammalt den valfrihet, som består i möjligheten att valja
mellan vissa olika bildningslinjer. 1 seminarierna åter linnes ingen som
helst valfrihet, varken av den ena arten eller den andra; där råder fullständig
likformighet: samma ämnen, samma kurser, samma lärogång för alla.
Från vissa synpunkter sett vore införandet av valfrihet i seminarierna
i hög grad önskligt. Först och främst från koncentrationens synpunkt.
Det låter sig icke neka och har i det föregående blivit framhållet, att
våra seminarier i nästan avskräckande grad giva och även framgent synas
komma att giva exempel på de nutida skolornas svåraste lyte, mångläse-
riet. De ogynnsamma verkningarna av ett sådant förhållande kunna val
genom en omsorgsfullt hopfogad läroplan och en skickligt anlagd under¬
visning minskas men aldrig fullständigt hävas. Endast en valfrihet, som
i väsentlig grad inskränkte för den enskilde eleven lärokursens många-
handa, skulle här göra till fyllest. Fn sådan skulle ock innebära ett skydd
mot faran för överansträngning, och, vad i detta sammanhang särskilt är
att framhålla, den skulle kraftigt befordra det arbetssätt, som man vid
seminarierna vill se förverkligat.
Det visar sig dock snart nog, att införandet i våra seminarier av Omöjliy-
^ heten av eu
valfrihet i den ena eller andra formen, om det nämligen skulle ske i någon ">**« tf
° fora valfri-
avsevärd omfattning, måste stöta på ganska stora svårigheter och framkalla het >'jil de
i o o svenska se-
olägenheter, som i vissa fall måhända icke bleve mindre än dem man ville ininarierua,
avhj älpa.
Först är att märka, att till de allmänna organisatoriska villkoren för
valfrihet hör, att den skall inträda ovanom en för alla lärjungarna ge¬
mensam kurs av ej allt för obetydlig omfattning eller i varje fall kunna
räkna med en viss ej allt för ringa allmänbildning hos lärjungarna. Be¬
hövligheten härav ligger i sakens natur, och i de fall, där man inom se-
minarieområdet påträffar valfrihetsprincipen tillämpad, såsom i de engelska
och franska seminarierna, finner man ock detta villkor tillgodosett. Men
240
Arbetssättet.
den allmänna bildning, på vilken den svenska seminarieundervisningen hav
att bygga, är tydligen för svag för att. bära upp en något utsträektare
valfrihet. Ett försök åter att inom vår fyråriga seminariekurs åstadkomma
en delning i ett lägre stadium med för alla gemensamma kurser och ett
högre med specialisering på ett mindre antal ämnen, olika för olika elever,
visar sig medföra så pass stora pedagogiska och tekniska olägenheter, att
fråga blir om de uppvägas av de fördelar, som därmed skulle vinnas. I
alla de ämnen, som valfrihetsanordningen skulle omfatta, skulle då under
två eller högst tre år inhämtas de insikter och färdigheter, som måste
anses oumbärliga för folkskolläraren, så att eleven under de två senare
åren eller åtminstone under det sista året vore oförhindrad att helt och
hållet nedlägga studiet av vilket eller vilka som helst av de ifrågavarande
ämnena. Det visar sig svårt nog även med frihet att fördela lärokurserna
över eu tid av fyra år att giva dem den omfattning och den inre beskaf¬
fenhet, som med hänsvn till folkskollärarens utbildning äro önskliffa, men
ännu svårare bleve det naturligtvis med denna anordning. Näppeligen
skulle därvid kunna undvikas, att de för alla gemensamma lärokurserna
antingen bleve allt för knappa till sin omfattning eller, vad värre vore,
finge på ett allt för otillfredsställande sätt inhämtas, varvid det som vunnes
till förmån för arbetssättet under den del av utbildningstiden, som ut¬
märktes av valfriheten, finge vägas mot eu försämring i arbetssättet under
den föregående delen av tiden.
\ idare: dessa valfria delar av lärokurserna, från bildningssynpunkt
■sett de värdefullaste delarna av dem, skulle helt visst bliva föremål för
olika omdömen ocli måhända få en ganska osäker tillvaro. Äro de icke
behövliga för alla, skulle man säga, varför äro de då behövliga för någon?
Med den snäva uppfattning av folkskollärarens biIdningsbehov, som ännu
på sina håll förspörjes, vore det fara för, att de bleve ansedda som en
lyxvara, kanske mera skadlig än gagnelig. Icke heller denna vansklighet
Frågan om valfrihet. 241
vid valfrihetsprincipens tillämpning i seminarieundervisningen bör lämnas
ur räkningen.
Slutligen är att ihågkomma, att seminariekursen med sin avslutning,
folkskollärarexamen, avser att giva behörighet till viss tjänstebefattning.
Med få undantag är denna tjänstebefattning allestädes i allt väsentligt
densamma; de många olika lärarkrafterna, manliga som kvinnliga, skola
utföra i det hela samma arbete. Mot likheten i tjänst bör då ock, synes
det, svara likhet i utbildning. Visserligen torde en olikhet i utbildning, sva¬
rande mot den ofrånkomliga olikheten mellan individerna, innehålla en
lika bindande tankegång och, inom vissa gränser, i grunden medföra även
från tjänstesvnpunkt det bästa resultatet. Men hur önskvärt det ock vore, att
en mera fördomsfri uppfattning i förevarande avseende bleve rådande, måste
åt satsen »lika tjänst, lika utbildning» tillerkännas en huvudsaklig betydelse
vid frågan om folkskollärarutbildningens ordnande. Detta så mycket mera,
som en större olikformighet i utbildningen allt för ofta skulle på ett be¬
svärande sätt giva sig till känna i praktiken, nämligen vid lärartillsätt-
ningarna, då den skulle försvåra för de många olika myndigheterna ett
objektivt bedömande och måhända även giva anledning till misstämning
bland de sökande.
Den invändning, som innehålles i senast berörda synpunkt, skulle
endast på det sätt kunna undvikas, att man i fråga om elev, ur vars
seminariekurs ett eller flera ämnen uteslutits, uttryckligen angåve utbild¬
ningen som ofullständig, så att den icke utan efterföljande fyllnadsexamen
gåve behörighet till lärarbefattning vid folkskola eller åtminstone icke
till vilken som helst lärarbefattning vid sådan skola. I denna riktning
torde något steg vara möjligt, och kommittén skall i det följande åter¬
komma till frågan härom. Men redan på förhand torde man inse, att av
praktiska grunder även i detta fall endast mycket begränsade möjligheter
föreligga. En vidsträcktare användning av den ifrågavarande tankegången
31—082815 Folkunder v.-kom. bet. I. Folkskolcsem. Band 1.
242
Arbetssättet.
innebure ju intet mindre än ett uppgivande av det mål, som blivit satt
för seminariernas verksamhet.
De skäl, som nu anförts mot införandet av valfrihet i de svenska
seminarierna, hava avsett en mera genomgripande tillämpning av denna
anordning, en tillämpning som skulle i väsentligare mån förändra dessa
seminariers karaktär och närma dem till den typ, som företrädes exempel¬
vis av de engelska seminarierna, vilka, om ock även vid dem antalet
obligatoriska lärokurser i allmänhet är rätt betydligt, särskilt utmärkas av
den valfrihet, som vid dem förekommer. De angifna skälen hava synts
kommittén avgörande. Med de förutsättningar för seminarieutbild-
ningen, som vi i vårt land för närvarande hava att räkna med, kan,
enligt kommitténs åsikt, en mera omfattande valfrihet icke ifråga-
komma vid seminarierna. I detta avseende måste våra seminarier bi¬
behållas vid sin hittillsvarande typ, varutinnan de överensstämma med våra
grannländers och i allmänhet de germanska ländernas seminarier.
Detta innebär emellertid icke, att icke något hänsynstagande till den
enskilde elevens individuella lust och fallenhet skulle vara möjligt i vår
seminarieundervisning. Till och med för en sådan frihet i studiearbetet,
som skulle kunna hänföras till begreppet valfrihet, torde finnas ett om
ock trångt begränsat utrymme. Och ingen åtgärd i dylik riktning, som
förhållandena lämpligen medgiva, bör man underlåta att företaga. Även
om den från organisatorisk synpunkt sett är än så obetydlig, kan den vara
till avsevärt gagn för arbetssättet och därmed för arbetsresultatet. De
smärre åtgärder, som kommittén i förevarande avseende föreslår, innehållas
i stadgeförlagets §§ 8 och 9, som handla om befrielse i särskilda fall från
deltagande i undervisningen i visst ämne, samt § 13, som upptager be¬
stämmelser om införandet till någon utsträckning i seminariearbetet av
enskilt studiearbete för eleverna.
Befrielse från undervisningen i visst ämne.
243
3. Befrielse i särskilda fall från deltagande i undervisningen i
visst ämne.
Tämligen självfallet torde det vara, att en elev, vilken redan på Rätt till be-
fvic\sc uTidcv
ett eller annat sätt förvärvat en insikt eller färdighet, som seminariekursen förutsätt-
avser att bibringa, bör kunna erhålla befrielse från deltagandet i mot- danförvär-
. . , vad kunskap
svarande del av undervisningen vid seminariet. 1 ör närvarande är rätt och ^ärdig-
till sådan befrielse stadgad i fråga om studenter samt personer med viss
akademisk examen eller examen från högre lärarinneseminariet. Med
de förändringar, som kommittén föreslagit i stadgandena för elever till¬
hörande dessa grupper, torde deras antal i det fyrklassiga seminariet fram¬
deles bliva mindre än nu. Men även framgent skola studenter och personer
med akademisk bildning där kunna söka och vinna inträde, och det bör
då tillses, att deras seminarietid blir på bästa sätt använd. Detsamma
gäller emellertid även om andra elever, vilka i ett eller annat ämne
redan kunna hava förvärvat för folkskollärarkallet behövliga kunskaper,
exempelvis förutvarande lärjungar vid musikkonservatoriet, vid högre flick¬
skolor, allmänna läroverk eller vissa fackskolor. Kommittén har därför
sökt giva de ifrågavarande stadgebestämmelserna en så omfattande ly¬
delse, att de bliva tillämpliga på de olika fall, som kunna tänkas före¬
komma.
Kommittén har således föreslagit (§ 8), först och främst, att elev,
som företer vitsord från universitet eller högskola eller från musikkonser-
vatorium, skall, om han så önskar, vara befriad från deltagande i under¬
visningen i det ämne eller den ämnesgren, som vitsordet avser. Vidare,
att elev, som företer intyg från någon annan staten tillhörande eller under
statens kontroll stående läroanstalt om godkända insikter och färdigheter i
kurser, som av seminariets lärarkollegium prövas fullt motsvara seminariets
kurs i ämnet eller viss del av densamma, skall kunna befrias från deltagande
244
Arbetssättet.
Rätt till
bortval av
visst ämne
utan förut¬
sättning av
förut för¬
värvad till¬
räcklig in¬
sikt i ämnet.
Påföljd av
underbetyg.
i undervisningen i det ätnne, som intyget avser, nämligen till den utsträck¬
ning, som av kollegiet bestämmes.
Endast i fråga om kristendomskunskapen, modersmålet, psykologien
och pedagogiken samt hälsoläran har kommittén ansett undantag böra göras
från denna regel, enär, vad dessa ämnen beträffar, annorstädes förvärvade
insikter näppeligen kunna göra den omedelbart på den blivande lärarens
behov riktade seminarieundervisningen helt och hållet umbärlig. Från
ämnet gymnastik med lek och idrott bör av lätt insedda skäl befrielse ej
lämnas; dess uppgift är ju icke blott att meddela en viss för folkskollä-
rarkallet behövlig kunskap och färdighet utan att främja elevens kroppsliga
välbefinnande och utveckling. I fråga om övriga ämnen bör varje elev
givetvis deltaga i den undervisning i ämnets metodik, som i kursplanerna
förlagts till lärokursernas senare del, och likaså är det klart, att elev, som
av anledning, varom här är fråga, befriats från deltagande i undervis¬
ningen i något ämne, icke behöver till följd av bristande insikter befrias
och därför icke heller bör befrias från deltagande i de undervisnings-
övningar, som förekomma i ämnet.
Den rätt till frihet från deltagandet i klassarbetet, som nu omtalats,
utgör endast ett rimligt hänsynstagande till redan förhandenvarande kun¬
skaper och färdigheter och bör icke, om den på riktigt sätt tillämpas,
medföra någon lucka eller förändring i den utbildning, som av seminariets
lärokurser bestämmes. Kommittén har emellertid gått ett steg längre och
föreslår, om ock i ytterst begränsad omfattning, en bortvalsrätt
i mera egentlig mening eller rätt för lärjungen att nedlägga något bland
vissa angivna ämnen, även om han däri icke förvärvat tillräcklig insikt.
Det kan, såsom redan sagts, härvid endast bliva fråga om ett och
annat undantag från den allmänna regeln.
Kommittén har för sitt förslag i detta avseende haft utgångspunkt i
nu befintliga bestämmelser. Enligt gällande seminariestadga är inträde i
Befrielse från undervisningen i visst ämne.
24ö
seminariets första klass under vissa villkor medgiven även åt inträdes-
sökande, som vid prövningen icke blivit godkänd i ämnet sång. Vid
intagning i annan klass än den första kan avvikelse ske från huvud-
regeln om godkända insikter i föregående lärokurser, i det att, därest
särskilda omständigheter därtill föranleda, undantag må kunna göras för
»högst två av övningsämnena». Samma undantag kan enligt stadgan göras
också vid flyttning från lägre till högre klass inom seminariet. Och slut¬
ligen gäller i fråga om godkännande i folkskollärarexamen den bestäm-
melscn, att jämväl elev, som blivit underkänd i ett eller två övningsämnen,
kan erhålla avgångsbetyg för anställning som ordinarie folkskollärare,
oavsett om bristen motväges av förtjänster i andra avseenden eller icke.
Dessa stadganden äro helt visst förestavade dels av billighetshänsyn,
dels av erfarenheten om att mången elev, som visar sig ha svårt att i
ett eller annat ämne nå det erforderliga måttet, likväl i det hela måste
anses som väl begåvad och för lärarkallet lyckligt utrustad. Men om på
detta sätt, i fråga om vissa ämnen, möjlighet är given för eu elev att
utan svårare påföljd vara underkänd klass efter klass och slutligen i själva
avgångsexamen, ligger den frågan nära, varför han då icke lika gärna
kunnat erhålla befrielse från deltagandet i undervisningen i vederbörande
ämne eller ämnen. Visserligen betecknar ett underbetyg i allmänhet icke
samma brist på kunskaper som frånvaron av varje vitsord, och det må
ock framhållas, att de anförda stadgebestäinmelserna sällan om någonsin
leda till avsiktlig och planmässig försummelse av ett ämne, om de också
skulle hmna göra det. Men å andra sidan torde kunna sägas, att det
för en läroanstalt är värdigare, om den kan säga till sin lärjunge: du
behöver icke vara med om alla ämnen, men i alla, som du är skyldig
att vara med om, måste du göra ett godkännbart arbete, än om den säger:
du är tvungen att vara med om alla ämnen, men du behöver icke göra
ett godkännbart arbete i dem alla. Och för lärjungen är ett »otillräcklig»
i betyget mera förklenligt än saknaden av vitsord. Från synpunkten av
246
Arbetssättet.
lärjungens aktning för ämnet, en i detta fall viktig synpunkt, torde i det
hela mindre äventyras genom en tillåtelse att nedlägga ämnet än genom
en tillåtelse att utan påföljd däri vara underkänd. I fråga om flera av
de i detta fall av seminariestadgan åsyftade ämnena tillkommer ett rent
yttre skäl för medgivandet av en bortvalsrätt, nämligen att sjukdom
eller lyte kan utgöra ett bestående hinder för lärjungen att fylla ford¬
ringarna för godkänt vitsord. För bortvalsrätten tala sedan alla de skäl,
som över huvud taget tala för valfrihetsprincipen, skäl som i det föregående
blivit framhållna.
Det har av dessa grunder synts kommittén lämpligt, att till sådana
stadganden som de nuvarande om rätt till underbetyg i vissa ämnen
fogas stadganden om en motsvarande rätt till bortval.
Men i det föregående har ock påvisats, i huru hög grad begränsad
möjligheten till valfrihet är vid en sådan läroanstalt som ett seminarium,
särskilt vid ett seminarium sådant som det svenska. Tydligt är nu,
att det som i detta avseende gäller om möjligheten att medgiva rätt till
bortval också gäller om möjligheten att medgiva rätt till flyttning och
till godkännande i avgångsexamen i trots av underbetyg, och kommittén
är för sin del av den åsikten, att vår nuvarande seminariestad<ra <rår väl
långt i eftergift, då den i senare avseendet tillåter förekomst av under¬
betyg i två av seminariets ämnen, nämligen två av övningsämnena. Under
det att kommittén å ena sidan vill utvidga elevens frihet genom att icke
blott bibehålla en viss rätt till underbetyg — om detta förkortade uttrycks¬
sätt får användas — utan ock införa ett stadgande om viss rätt till bortval,
vill kommittén å andra sidan begränsa såväl den ena som den andra rätten
till att gälla endast ett ämne bland några närmare angivna. Och då kom¬
mittén finner huvudsynpunkten för medgivandet såväl i ena som andra
avseendet vara främjandet av individualisering och koncentration i studie¬
arbetet, anser kommittén, att såväl underbetyget som bortvalet endast med
det villkor bör vara tillåtligt, att den uppkomna bristen motväges av på
Befrielse från undervisningen i visst ämne.
217
annat eller andra håll förvärvad förtjänst. Den bortvalsrätt, som kommittén
åsyftar, är följaktligen en sådan -»med kompensation».
Återstår frågan om de ämnen, som böra tänkas kunna ifrågakomma.
Härvid visar sig bäst svårigheten att överhuvudtaget bringa någon bort¬
valsrätt till stånd. Vilket1 ämne som helst inom ämneskretsen kan ju
icke gärna tänkas såsom möjligt för bortval. Att, såsom nuvarande stadga
gjort, utvälja de s. k. övningsämnena att som en särskild grupp göras till
föremål för undantagsbestämmelser, kunde lätt giva stöd åt den föreställ¬
ningen, att de till sin art vore mindre värdefulla än de övriga, en före¬
ställning som bör motarbetas. Av särskilda skäl komma visserligen flera av
dessa ämnen med bland dom, som närmast erbjuda sig, men åtminstone om
två av dem, teckning och välskrivning, gäller detta icke. Ett sådant ämne
som teckning är för en folkskollärare av fullt ut så stor betydelse som
någonsin ett s. k. kunskapsämne. Den frågan, vilka ämnen som här kunna
ställas i undantagsställning, måste avgöras för varje ämne särskilt. Kom¬
mittén har efter verkställd undersökning stannat vid följande: musik, träd¬
gårdsskötsel, slöjd, husligt arbete och främmande språk samt — ehuru
endast i fråga om »rätt till underbetyg» och under särskild förutsättning
— gymnastik med lek och idrott.
Vad beträffar slöjden vid de manliga seminarierna och det husliga
arbetet vid de kvinnliga samt trädgårdsskötseln, måste man säga, att de i
lärarutbildningen icke äro lika oumbärliga som flertalet övriga ämnen,
enär de dels icke förekomma vid alla folkskolor, dels vid folkskolorna i
de större städerna i allmänhet överlämnas åt särskilda lärare och således
ej ingå i övriga lärares undervisningsskyldighet. Därtill kommer, att i
fråga om dessa ämnen möjlighet finnes att annorstädes än i seminarierna
erhålla den för undervisning i folkskola behövliga utbildningen, nämligen
vid Nääs och andra platser, där för folkskolans lärare och lärarinnor sär¬
skilt avsedda feriekurser äro anordnade. Icke heller det främmande språ¬
ket, hur betydelsefullt det ock måste anses vara för folkskollärarens all-
248
Arbetssättet.
männa bildning, kan i fråga om oumbärlighet likställas med varje annat
ämne; det har i varje fall icke samma omedelbara betydelse för folkskol¬
lärarens verksamhet som de av seminariets ämnen, vilka även äro läroämnen
i folkskolan. Nu nämnda fyra ämnen torde således icke föranleda nåo-on
större tveksamhet.
Att låta musiken komma med i den ifrågavarande ämnesgruppen
kan däremot synas mera betänkligt. Sången i folkskolan borde vaije lärare
och lärarinna kunna leda, och saknaden av musikalisk utbildning är givet¬
vis att anse som en allvarsam brist hos den, som har en sådan skola sio-
anförtrodd. Men det ofrånkomliga sakförhållande, att frånvaron av musi¬
kaliskt gehör kan förefinnas även vid mycket god begåvning i övrigt samt
att någon verklig musikalisk utbildning icke är möjlig, där det musikaliska
gehöret saknas, har redan sedan lång tid tillbaka framkallat undantagsbe¬
stämmelser för det ifrågavarande ämnet i seminarierna. Kommitténs för¬
slag med avseende på musiken innebär icke heller något annat nytt, än
det, att en elev, som trots saknaden av musikaliskt gehör kommit in i se¬
minariet, där icke ovillkorligen skall behöva att till plåga för sig och för
läraren och till förfång för övriga elevers undervisning eftersträva en ut¬
bildning, för vilken han saknar den nödvändiga förutsättningen.
Vad slutligen gymnastiken och idrotten beträffar, utgör för en och annan
elev sjukdom eller lyte ett hinder för förvärvandet av den för godkänt vits¬
ord nödiga insikten och färdigheten, och under sådant förhållande, men
också endast under sådant förhållande, bör saknad av godkänt vitsord i detta
ämne kunna förekomma utan att för eleven göra det omöjligt att nå det mål,
som han med sina studier åsyftar. Ett bortvalbart ämne bör gymnastiken
dock icke vara, av skäl som i det föregående angivits. Befrielse från del¬
tagande däri må förekomma, endast i det fall att läkaren så föreskriver.
Då första villkoret för meddelandet av undervisning i ett ämne är,
att undervisaren äger i tillräckligt mått insikt och färdighet i ämnet,
måste tydligen i det fall, som här föreligger, med ett ämnes bortval
Befrielse från undervisningen i visst ämne. 249
följa befrielse från deltagandet i de till ämnet hörande undervisnings-
övningarna.
Den ifrågasatta bortvalsrätten skulle följaktligen såväl för manlig som
för kvinnlig elev komma att begränsas till ett av fyra ämnen. En säkerhet
för att en sådan rätt icke skulle komma att missbrukas ligger dels i den
med dess beviljande förbundna fordran på viss kompensation, dels däri,
att eleven vet, att saknaden av vitsord i många fall kan komma att vara
honom till hinders, då han efter avlagd examen skall söka anställning
som lärare. Det torde ock vara skäl i att låta saken i varje särskilt fall
bliva beroende icke blott av elevens mening och önskan utan av rektors
och vederbörande lärares beprövande liksom ock att icke medgiva bort-
valet strax vid seminariekursens början, innan eleven ännu hunnit vinna
någon erfarenhet.
I överensstämmelse med det anförda föreslår kommittén,
dels att nuvarande stadganden angående möjlighet att trots underbetyg
i vissa ämnen kunna intagas och flyttas samt bliva godkänd i avgångs¬
examen måtte utbytas mot bestämmelse av innehåll, att underbetyg i ett
av ämnena främmande språk, musik, trädgårdsskötsel, slöjd och husligt
arbete samt, där sjukdom eller lyte förhindrat vederbörande att förvärva
föreskriven insikt och färdighet, gymnastik med lek och idrott må kunna
förekomma såväl vid intagning i seminarium1) och vid flyttning från lägre
till högre klass som ock i folkskollärarexamen, under förbehåll att den
ifrågavarande bristen uppväges av för varje särskilt fall närmare angivna
företräden (stadgeförslaget §§ 33, 37 och 65);
dels att ett nytt stadgande införes av innehåll, att elev må kunna
på egen begäran av rektor efter samråd med vederbörande lärare
befrias från undervisningen i ett av ämnena främmande språk,
*) I fråga om intagning i första klassen har kommittén föreslagit ett något vidsträck¬
tare medgivande.
Stadgeför¬
slag angå¬
ende möjlig
heten av
underbetyg
och av bort
val.
32—0S2S1B. Folkunderv.-kom. bet. 1. Folkskolesem. Band 1.
250
Arbetssättet.
musik, trädgårdsskötsel, slöjd och husligt arbete samt från
de i samma ämne förekommande undervisningsövninearna, varvid
han i fråga om flyttning och godkännande i folkskollärarexamen är att
räkna i samma ställning, som den vilken deltagit i undervisningen i ämnet
men icke erhållit godkänt vitsord; dock att den nämnda befrielsen må med¬
givas elev i första klassen, först sedan han under en termin vid semi¬
nariet åtnjutit undervisning i ämnet (stadgeförslaget § 9).
Rätt till
ef t er pr öv¬
ning.
I många fall skall folkskolläraren finna möjlighet att, om han så
anser behövligt, upphjälpa den svaghet eller fylla den lucka, som sålunda
kunnat uppstå i hans seminarieutbildning. Det har synts kommittén skäligt,
att honom då ock beredes möjlighet att få sina senare förvärvade insikter
och färdigheter vitsordade med betyg av samma giltighet, som om det till¬
delats honom i folkskollärarexamen. Rätt till efterprövning torde vara att
anse som samhörig med rätten till bortval, och att skilja på det fall, då
bortval av ett ämne skett, och det, då underbetyg i samma ämne erhållits,
skulle endast leda till olämpliga förvecklingar. Kommittén har därför före¬
slagit, att i fråga om förutnämnda ämnen såväl i ena som andra fallet rätt
till efterprövning efter avlagd folkskollärarexamen skall givas (stad¬
geförslaget § 68).
Utförligt har kommittén redogjort för dessa föga omfattande för¬
slag, enär den princip, som i dem innehålles, är av vikt och delvis
förut icke varit tillämpad vid seminarierna. Huruvida de ifrågasatta be¬
stämmelserna skola få någon större betydelse för elevernas studiearbete,
torde vara svårt att på förhand avgöra. Kommittén tror dock, att de skola
visa sig kunna möjliggöra en lättnad i arbetet, som i ett och annat fall
kan avvärja överansträngning. Men särskilt böra de enligt kommitténs
tanke, om ock i ringa mån, bidraga till att möjliggöra ett mera fruktbring¬
ande arbetssätt genom att främja en koncentration i elevens arbete på de
Enskilt arbete.
251
ämnen, vilkas studium mest överensstämmer med hans individuella anlag och
böjelse och därför ger honom den för hans personliga utveckling värde¬
fullaste behållningen. En annan bestämmelse med enahanda syfte, ehuru
med ännu mera inskränkt användning, ävenledes innebärande i viss mån
en bortvalsrätt, föreslår kommittén i samband med det förslag angående
»enskilt arbete», som kommittén nu går att redogöra för (jfr sid. 258).
4. Enskilt arbete.
Vid de flesta av våra seminarier, om ej vid alla, har under senare 'Fria stu-
* dier >.
år jämte det vanliga skolarbetet förekommit en form av arbete, som bru¬
kat gå under namnet fria studier. Vid sidan av klassarbetet hava eleverna
efter eget val erhållit studieuppgifter till utförande på egen hand;
läraren har lämnat behövliga anvisningar, och eleven har slutligen på ett
eller annat sätt fått redogöra för arbetets resultat.
De fria studierna ha vunnit inträde vid det ena seminariet efter det
andra; vid några äro de prövade sedan många år tillbaka. I det hela be¬
finner man sig väl ännu på försökets stadium, men seminariernas års-
redogörelser visa oförtydbart, att de erfarenheter som gjorts äro gynnsamma
och att man här är inne på en väg, på vilken man bör gå vidare. Det
är heller icke svårt att se, att den ifrågavarande arten av arbete just är
ägnad att fylla den brist, som den vanliga klassundervisningen med till¬
hörande hemuppgifter har med sig, bristen på tillräcklig individualisering
och självverksamhet i lärjungens arbete. Och det inti'esse, varmed enligt
allmänt vittnesbörd denna studieart omfattas av seminarieeleverna, visar,
att den tillmöteskommer ett behov, som hör till deras ålder, behovet av
ett i någon mån självständigt, personligen utvecklande arbete.
Också har kommittén, då den sökt efter möjligheter och medel att
främja en förbättring av arbetssättet vid seminarierna, i främsta rummet
riktat sin uppmärksamhet på denna redan i uppväxt stadda arbetsform.
252
Arbetssättet.
Den bör enligt kommitténs mening icke längre vara blott någonting till¬
fälligt, av lyckliga omständigheter beroende, utan erhålla lagstadgad hem¬
ortsrätt i seminarierna såsom en beständig och viktig beståndsdel
i deras arbete.
Det är därvid icke utan betydelse, att man för densamma finner
en lämplig benämning. Det gängse uttrycket »fria studier» är knappast
en sådan. Dessa studier böra icke vara fria, vare sig i den meningen, att
lärarens ledning vid dem skulle kunna undvaras, eller i den, att deras
fullgörande eller icke fullgörande skulle kunna lämnas åt elevens godtycke.
I det hela kan man om uttrycket i fråga säga, att det innebär en viss
anspråksfullhet, som icke står rätt väl tillsammans med flertalet seminarie-
elevers bildningsgrad och förmåga. De nämnda studiernas väsentligaste
kännemärke måste väl anses vara, att de tillhöra den enskilde eleven till
skillnad från det för klassen gemensamma arbetet. Med hänsyn härtill
synes det då kommittén, som skulle det ifrågavarande arbetet helt enkelt
kunna benämnas enskilt arbete.
Begräns¬
ning av det
enskilda ar¬
betets före¬
komst.
Till vilken utsträckning bör nu det enskilda arbetet ingå som bestånds¬
del i seminariestudierna? — Med tanke på de syften man vill vinna med
det enskilda arbetet vore det frestande att söka giva det en mycket stor
utsträckning, och exempel från en del jämförliga läroanstalter i England
och Amerika skulle kunna uppmuntra därtill. Men tydligt är, att sådant
arbete förutsätter icke blott en intellektuell mogenhet, som den i de svenska
seminariernas första klass inträdande eleven i regeln ännu icke är i besitt¬
ning av; det förutsätter även en viss studievana. Utan någon genom sådan
vana förvärvad förmåga att skilja väsentligt och oväsentligt, att iakttaga,
att begagna böcker och instrument, att föra anteckningar o. s. v. blir det
icke något bevänt med det enskilda arbetet. Att börja, innan de behövliga
förutsättningarna äro för handen, är blott att offra åt skenet. Varje erfaren
seminarielärare vet, att det alltid finnes en del elever, som nödga läraren
Enskilt arbete.
253
länge nog att anlägga ganska elementära undervisningsformer, och även
framdeles torde man, trots höjda inträdesfordringar, få räkna med sådana
elever. Det enskilda arbetet må väl kunna förekomma redan från semi-
nariekursens början, men dess allmännare förekomst bör enligt kommitténs
mening tillhöra de två sista årsklasserna.
Aven i dessa måste dock klassundervisningen bliva huvudsaken, till vil¬
ken genomgåendet av de för alla gemensamma lärokurserna och övningarna
förlägges, under det att det enskilda arbetet blir en visserligen viktig men
jämförelsevis underordnad del av det hela. Att seminariearbetet skulle
kunna helt och hållet övergå till »fria studier» med tentamensväsen såsom
vid en högskola, är väl en tanke, som föresvävat en och annan, särskilt bland
seminariernas elever, såsom det ideala. Men det lider intet tvivel, att, om
icke studietiden skulle utsträckas eller enskild undervisning anlitas, resul¬
tatet med ett dylikt arbetssätt bleve mindre tillfredsställande än det, som nu
vinnes. Vid högskolorna har undervisningen i fråga om de inledande stu¬
dierna mer och mer antagit former, som påminna om skolundervisning.
Och våra seminarier med sina elementära kurser i en mängd olika ämnen,
med sin starkt begränsade lärotid och sitt noga bestämda slutmål, med sina
vid inträdet i allmänhet föga studievana lärjungar tillhöra helt visst det
slag av läroanstalter, för vilka klassundervisningen måste vara den huvud¬
sakliga arbetsformen.:)
J) Här kan erinras om den strid om arbetssättet, som tillhör vår skolhistoria under
förra hälften av 1800-talet såsom ett led i den stora och märkliga striden mellan »det nya
och det gamla skolsystemet». Med hänförelse och genialitet förfäktades därvid do olika syn¬
punkterna: å ena sidan lärjungens rätt till ämnesval i enlighet med sin lust och sitt fram-
tidssyfte, hans rätt att oberoende av senfärdiga kamrater skynda framåt i sitt arbete och
att utan hinder av bestämda årsklasser allt efter olikheten i sina anlag gå fram med olika
hastighet i olika ämnen; å andra sidan de fasta klassernas och den obrutna läroplanens prak¬
tiska, pedagogiska och moraliska fördelar. Systemet med mmnesläsning och fri flyttnings,
enligt vilket lärjungen kunde i ett ämne tillhöra en klass, i ett annat en annan, i det att
klasserna väl ägde bestämda kurser men icke betecknade bestämda tidsperioder — ett system,
med vilket åtminstone i dess första framträdande förbands en del nu övergivna ideal, såsom
växelundervisning oeh koncentriska kurser, och vilket i det hela vilade på en annan uppfatt¬
ning av lärarens uppgifter än vår nuvarande — blev under flera årtionden försökt dels vid
254
Arbetssättet.
Ämnen, vari
enskilt ar¬
bete må
hunna före¬
komma.
Elevens fri¬
het och bun¬
denhet med
avseende på
det enskilda
arbetet.
Nästa fråga med avseende på det enskilda arbetet blir: i vilka ämnen
bör det kunna förekomma? — Kommittén för sin del svarar: i vilka som
helst. Ingen särskild ämnesgrupp, ej heller något särskilt ämne synes mera
än andra böra göras till undantag. Att utesluta övningsämnena vore icke
berättigat. Det är svårt att inse, varför icke exempelvis en i högre grad
musikaliskt begåvad elev skulle få försöka sig på någon uppgift inom mu¬
sikens område, lika väl som den matematiskt intresserade bör få ägna si"
åt särskilda studier i matematiken eller den historiskt intresserade åt dylika
studier i historien. Man bör för övrigt kunna vänta, att sådana uppgifter
för det enskilda arbetet, som kunna anses mest värdefulla för lärarutbild¬
ningen, också bliva de som framför andra komma att av lärarne och ele¬
verna utväljas, och man torde å andra sidan kunna säga, att i samma mån
eleven omfattar ett ämne med personligt intresse och däråt ägnar arbete,
i samma mån stiger ämnets värde för hans framtida verksamhet. Sådana
förhållanden göra det både obehövligt och oberättigat att inskränka det
enskilda arbetets förekomst till vissa ämnen.
Kommer man sedan till frågan, i vilka avseenden det enskilda arbetet
bör lämna eleven frihet och i vilka det bör pålägga honom tvång, så är
först att framhålla, att eleven bör ha frihet att själv välja det läroämne,
vari han skall utföra dylikt arbete. I annat fall skall det enskilda arbetet
komma att sakna den egenskap, som skulle giva det dess egentliga värde,
nämligen egenskapen att ansluta sig till den enskilda elevens böjelse och
begåvning och såmedelst i någon mån individualisera studiearbetet vid se-
Karlbergs krigsskola, dels vid statens provskola, Nya Elementarskolan, som huvudsakligen för
detta systems tillämpande blev upprättad (1828), men där det slutligen övergivits. Om
erfarenheten således icke synes hava varit gynnsam för det nya systemets förkämpar, så är
dock att ihågkomma, att det i icke ringa mån är de av dem framburna kraven som ännu
göra sig gällande och som, aldrig förstummade, under de gångna årtiondena i väsentlig mån
påverkat skolundervisningen. Och om det gamla systemet behållit valplatsen, så heror detta
måhända mindre på något dess företräde i och för sig än på den av den gjorda erfaren¬
heten ytterligare bestyrkta omöjligheten att annat än i ringa grad förena individuell studie¬
frihet med den offentliga skolans massundervisning.
Enskilt arbete.
255
minarierna. Från samma synpunkt vore det bäst, om även bestämmandet
av själva arbetsuppgiften inom det valda ämnet kunde göras till elevens
sak. Han bör i varje fall uppmuntras till att lämna förslag, och största
möjliga avseende bör fästas vid hans önskningar. Men man kan dock
icke förutsätta, att eleven alltid skall äga tillräcklig insikt för att kunna
bedöma en uppgifts betydelse och svårighetsgrad, och även tillbörlig hän¬
syn till läraren fordrar, att denne med avseende på denna del av frågan
får det slutliga bestämmandet i sin hand.
Om således eleven vid val av ämne bör ha frihet och vid val av upp¬
gift en viss medbestämmanderätt, bör det enskilda arbetet däremot så till
vida vara för eleven obligatoriskt, att han skall ha skyldighet att utföra sådant
arbete. Att giva den blivande läraren och lärarinnan håg för självstudier
och förmåga att idka självstudier, är något som hör till seminariets uppgift,
och härvid skall just det enskilda arbetet vara huvudmedlet. Därför bör det
ock vara en nödvändig beståndsdel av seminariekursen, och ingen elev i
tredje och fjärde klasserna bör under någon termin bliva alldeles i saknad
därav. A andra sidan torde ock begränsande bestämmelser åt motsatt håll
vara behövliga. Skall det enskilda arbetet icke förlora sin allvarliga karaktär
av ett i någon mån fördjupat studium, får det icke övergå till ett mång-
sysslande med allehanda smärre uppgifter. Det bör för varje elev icke före¬
komma samtidigt i mera än ett eller på sin höjd två ämnen. Klassförestån¬
dare och rektor få ock här i överensstämmelse med sina allmänna förplik¬
telser tillse, att eleven icke erhåller arbete till sådan omfattning, att fara för
överansträngning inträder. — Var gränsen bör dragas mellan enskilt ar¬
bete i den mening, vari det här tagits, och de smärre uppgifter, som i
samband med klassundervisningen bruka tilldelas den enskilde eleven,
torde kunna öfverlämnas åt vederbörande lärare att i varje särskilt fall
avgöra.
256
Arbetssättet.
Lärarens be- I )et föregående har ånyo berört frågan om lärarens befattning med
fattning ° J ° °
med det en- enskilda arbetet. Det kan i förstone synas, som om hans befattning
skilda ar- J
betet. därmed icke skulle behöva bliva synnerligen maktpåliggande, men i själva ver¬
ket kommer den att bliva, liksom den i flera fall redan är, den kanske mest
krävande sidan av hans lärarverksamhet. Att söka intressera för sådant
arbete, att uttänka lämpliga studieuppgifter till val för olika lärjungar,
att vara behjälplig vid valet, att vid arbetets planläggning giva de råd, de
litteraturanvisningar o. s. v., som äro behövliga, utan att därvid gå utöver
vad som verkligen är behövligt, att ur läroanstaltens förråd tillhandahålla
böcker, instrument och andra hjälpmedel, som kunna vara nödvändiga, att
under arbetets utförande giva ledning, i den mån sådan påfordras, och
öva den tillsyn, som i många fall blir nödvändig, att slutligen granska
det sätt, varpå arbetet blivit utfört, med eleven diskutera dess fel och för¬
tjänster och för egen del bilda sig ett omdöme om dess värde såsom elev¬
arbete — allt detta blir lärarens skyldighet, och man finner lätt, att denna
skyldighet ställer ganska stora fordringar både på hans skicklighet i sitt
ämne och på hans villighet att intressera sig för den enskilde eleven och
offra tid och möda till hans tjänst.
Utan en sådan befattning med det enskilda arbetet från lärarens sida
skall det allt för lätt urarta. Lyckligast är, om eleverna vänjas att själv¬
mant vända sig till läraren för att få den medverkan av honom, som de
behöva. Men detta förutsätter, att de med säkerhet kunna påräkna till¬
fällen, då de veta sig berättigade att för sitt enskilda arbete taga lärarens
Uppmärksamhet och tid i anspråk. Kommittén har därför tänkt sig, att
lärarna skulle utsätta bestämda tider, då de för sådant ändamål vore
tillgängliga för eleverna å seminariet. Att eleverna böra ha tillfälle att
träffa läraren å läroanstalten och ej behöva besvära honom i hans bostad,
synes kommittén önskligt; seminariets bibliotek och läsrum, dess natur¬
vetenskapliga arbetsrum o. s. v. äro rätta platserna för den handledning,
som här är i fråga.
Enskilt arbete.
257
Att den tid, under vilken en lärare så skulle hava att uppehålla sig
inom läroanstalten för att tillhandagå eleverna med hjälp i deras enskilda
studier, på något sätt inräknades i hans tjänstgöringstid, vore visserligen
icke obefogat. Kommittén anger i annat sammanhang de skäl, som gjort,
att kommittén doek avstått från förslag i sådan riktning, oeh redogör där¬
vid även för den hänsyn, som enligt stadgeförslaget i vissa fall skall kunna
tagas till det enskilda arbetet vid bestämmandet av lärares undervisnings-
skyldighet (sid. 313 ff., stadgeförslaget § 94: 5). Endast då det enskilda ar¬
betet är av sådan beskaffenhet, att det till huvudsaklig del måste utföras
i lärarens närvaro och under hans tillsyn, har kommittén beräknat särskilda
lärartimmar för detta arbetes räkning och således tagit det i betraktande
vid bestämmandet av antalet undervisningstimmar för vederbörande lärare.
Detta gäller i tre fall, nämligen i fråga om de frivilliga naturvetenskapliga
laborationsövningarna, för vilka beräknats 2 lärartimmar i veckan, den fri¬
villiga teckningen, för vilken likaledes anslagits 2 lärartimmar i veckan,
och den frivilliga körsången, för vilken 1 lärartimme i veckan blivit be¬
räknad (sid. 580).
Elevernas enskilda arbete bör oek bliva föremål för ämneskonferen¬
sernas överläggningar. Det kommer jämväl att nödvändiggöra förandet av
särskilda anteckningar, dels av de lärare, som leda dylikt arbete, dels av
klassföreståndarna. I vad mån och på vad sätt det enskilda arbetet bör
komma 1 betraktande vid betygsgivningen, är ett spörsmål, som icke bör
få olika svar vid olika seminarier. Att icke låta det öva något inflytande,
vore väl icke rättvist; att göra det till ett nödvändigt villkor eller ett
osvikligt medel för vinnande av högre vitsord, vore helt visst icke hälso¬
samt. Kommittén har ansett, att elevens enskilda arbete i ett ämne bör
utgöra en faktor bland övriga, till vilka hänsyn tages vid betygsgivningen.
Det bör således öva inverkan på hans vitsord i ämnet, i den mån det
Pr^ as ha\ a främjat hans allmänna insikt och färdighet i detsamma. Att
särskild kortfattad anteckning om arbetet göres å terminsbetyget, med eller
33—082815. Fulkunden.--lom. bet. I. Folkskolesem. Band 1.
258
Arbetssättet.
utan angivande av vitsord, eller att kortfattat särskilt intyg därom avgives
torde vara lämpligt. Däremot synes anteckning å avgångsbetyget om en¬
skilt arbete helst icke böra förekomma. En sådan anteckning skulle lätt
kunna få oriktig tolkning och föranleda osäkerhet och olikformighet i be¬
dömandet av de sökande vid tjänstetillsättningar.
Tid för d<t Med avseende på det enskilda arbetet återstår ännu en fråga, och
enskilda av- 1
betet. det en mycket väsentlig: huru finna tid för detta arbete? Om man icke
till ett stadgande om dylikt arbetes förekomst fogar ett stadgande om av¬
sättande av viss tid för dess utförande, är faran stor, att hela saken stan¬
nar på papperet.
Kommittén föreslår ett stadgande av innehåll, att eleverna i tredje
och fjärde klasserna under sammanlagt minst två dagar i månaden skola
vara lediga från undervisningen för att såmedelst få ökad tid för sina en¬
skilda arbeten. Klart är, att den intresserade eleven även eljest skall finna
mången stund för sitt särskilda studium, ett studium som helt visst ofta
genom det nöje det bereder snarare skall betraktas som en vederkvickelse
än som en möda. Den föreslagna ledigheten betecknar också endast det
minimum av tid, som rättfärdigar förslaget om arbetets till en viss grad
obligatoriska natur. Mången studieuppgift ägnar sig särskilt för ferie¬
arbete, och klart är, att en elev, som önskar utföra enskilt arbete under
ferietid, bör hava rätt att före feriernas början erhålla av vederbörande
lärare de råd och anvisningar han för ändamålet behöver.
Det har synts kommittén, som skulle man i ett och annat tall kunna
tänka sig ännu en möjlighet att bereda ökad tid för det enskilda arbetet.
Med den kännedom om varje elev, som lärarna vid ett seminarium böra
äga, och det flitiga samrådande och samarbete, som bör äga rum dem
emellan, synes det icke omöjligt, att i vissa fall den enskilde eleven skulle
kunna befrias från deltagandet i klassundervisningen i någon del av läro¬
kursen i ett ämne till förmån för sitt enskilda arbete i samma eller i an-
Enskilt arbete.
259
nät ämne. Han är t. ex. i fråga om den del av kursen, varom klassun¬
dervisningen rör sig, före sina kamrater, eller han har gynnsamt tillfälle
att senare taga igen det genom frånvaron från klassundervisningen för-
summade. Huvudskälet för möjligheten av ett dylikt arbetsutbytc blir
alltid den betydelse man kan vilja giva åt ett s. k. älsklingsstudiums egen¬
domliga bildningsvärde, och huvudsynpunkten i det enskilda fallet blir
frågan om vilketdera arbetet kan anses bereda eleven den största fördelen.
Men klart är, att förutsättningen alltid bör vara, att eleven icke genom
sin frånvaro från undervisningen åsidosätter något av det, som är erfor¬
derligt för godkänt vitsord i det ifrågavarande ämnet, samt att förlusten
täckes av den åsyftade vinsten. Klart är ock, att anordningens vidtagande
icke får bero endast av elevens önskan och åsikt, utan av rektors och ve¬
derbörande lärares prövning.
Möjligheten för ett arbetsutbyte av nu nämnda slag har kommittén
ansett böra genom en stadgebestämmelse hållas öppen. Om eu sådan be¬
stämmelse icke kommer att visa sig nyttig, så torde den å andra sidan
icke kunna bliva till skada; visar erfarenheten dess olämplighet, så lärer
följden endast bliva en inskränkning i eller ett upphörande med dess till-
lämpning. Den ansats till valfrihet, som den innehåller, kan måhända
bliva uppslag till utveckling i en riktning, vari man gärna tagit ett större
steg, om förhållandena det medgivit.
O7 O I
I § 13 av stadgeförslaget har kommittén samlat de bestämmelser,
vilka den föreslår för det enskilda arbetet. Aven stadgeförslagets § 25: 2
och § 127 beröra samma arbete. Lärotidens knapphet kommer väl alltid
att utgöra det svåraste hindret för den ifrågavarande studieformens ut-
veckling och hålla dess användning inom tämligen snäva gränser. Men
man torde dock kunna vänta, att den skall bliva mera använd, än den
hittills kunnat bliva, och att de förhoppningar, som redan vunnen erfaren¬
het ingivit, därvid skola bekräftas.
Arbetssättet
Läxan och
läroboken.
260
5- Klassundervisningen.
Det enskilda arbetet blir, som sagt är, endast en jämförelsevis un¬
derordnad del av seminariearbetet. Huvudparten kommer alltfort att ut¬
göras av arbetet i klassen med därtill hörande hemuppgifter. På detta
kommer därför även i fråga om arbetssättet huvudvikten att falla. Frågan
gäller klassundervisningens hela metodiska beskaffenhet, och den metodiska
uppgiften är att på varje punkt anlägga undervisningen så, att ett själv¬
ständigt, självverksamt och individuellt arbete å elevernas sida, i den mån
möjligt är, bringas till stånd. Fn fullständigare framställning av detta
ämne kan icke tillhöra ett kommittébetänkande. Endast några spridda er¬
inringar må här finna plats.
Den äldre undervisningsmetodens brister i förevarande avseende hava
i det föregående framhållits. Då kommittén därvid betecknat denna metod
såsom läxläsningens och läxförhörets metod och såsom därigenom skild från
det lärosätt, som nu allt mera arbetar sig fram, har kommittén därmed
ingalunda velat säga, att läxan och läroboken borde försvinna från serni-
narierna. De kunna icke undvaras. Men läxan kan allt efter den syn¬
punkt, under vilken den ställes, och allt efter det sätt, varpå den förbe-
redes, föranleda ett mer eller mindre självständigt eller osjälvständigt ar¬
bete. Och liksom läxans omständliga förberedande i många fall med fördel
kan underlåtas, så ock det omständliga utfrågandet av dess innehåll vid
förhöret. Ett dylikt utfrågande kan stundom vara behövligt för kontrol¬
lens skull, men i regeln bör lärotimmen till sin huvudsakliga del sparas
för undervisnings- och studiearbete i egentligare mening. Läroboken är
oumbärlig såsom givande åt kunskapen dess fasta stomme, men vid si¬
dan av läroboken kunna även litteraturens bredare och ursprungiigare fram¬
ställningar komma i elevens hand.
Klassundervisningen.
2(31
Överhuvudtaget gäller det i dessa frågor att det ena göra och
det andra icke låta, att se till, att man icke går från en ytterlighet till
en annan. Till varje studium, som skall giva en varaktig behållning av
kunskap, hör med nödvändighet en del kärvt och mödosamt minnes- och
förståndsarbete, förenat med övningar av olika slag och repetitioner, kn
skolundervisning, som menar sig kunna undvara detta och låta det ersättas
av den behagligare sysselsättningen med fantasirika skildringar, tankeväc¬
kande resonemanger, roande experiment, i allmänhet med sådant som be-
finnes »intressant», gör sig helt visst skyldig till ett misstag, vars menliga
verkningar förr eller senare skola framträda. Men lika visst är ock, att
kunskapen först då är av verkligt värde, när den bildat känslan och
väckt tanken, samt att det sakliga intresset på ett sätt som intet annat
äger förmåga att bringa kunskapen till att organiskt och liksom av sig
själv växa.
Den i frågor och svar fortgående undervisningen blir framgent som
hittills ett av de viktigaste medlen att utvidga och befästa elevens insikter.
Men vid sidan därav kunna och böra undervisningsformer erhålla använd¬
ning, vilka ställa eleven i mindre minutiöst beroende av lärarens ledning.
Härvid erbjuder sig då särskilt föredragsformen, och man har att tillse,
i vilken utsträckning denna kan och bör finna bruk i seminarieunder-
visnino-en. Att den icke i något ämne bör uteslutande användas, torde kunna
uppställas som regel. Men att denna undervisningsform, som eljest då
det gäller vuxna lärjungar är den vanliga, icke blir obegagnad vid under¬
visningen av seminariernas elever, är blott naturligt. Den torde ock nu¬
mera förekomma i rätt stor utsträckning vid seminarierna. Där läraren
vill giva eu samlad bild eller åstadkomma ett enhetligt och starkt intryck,
t. ex. vid framställningen av någon historisk personlighet, eller där han
har att giva en översiktlig sammanfattning av ett större område, eller där
tiden icke medger en i frågor och svar utspunnen behandling av en före-
Föredraget
som under¬
visnings¬
form.
Arbetssättet.
262
liggande uppgift, är föredraget på sin plats, understött av de åskåd-
ningsmedel, som ämnet tillåter eller fordrar.
Emellertid gäller det för föredragaren att förvissa sig om, att han har
sina åhörare med sig. Den föredragande undervisningsformen ställer näm¬
ligen stora anspråk på lärjungens förmåga av uthållig uppmärksamhet och
förmåga att uppfatta, och brista dessa förutsättningar, är den förfelad.
Men det tinnes ännu eu omständighet, som är ägnad att begränsa dess
användning inom skolundervisningen: den medför från lärjungens sida en
huvudsakligen mottagande verksamhet. Men lärjungen bör vara icke blott
mottagande utan även handlande, icke blott receptiv utan ock produktiv.
Produktiv
verksamhet
från lär¬
jungens sida,
Här står man inför en av de viktigaste grundsatserna för undervis¬
ning ej blott i seminarier utan i allt vad undervisningsanstalter heter och
inför eu grundsats, som just denna sista tid bragt i förgrunden. Vill
man i grova drag teckna utvecklingen, kan man säga, att skolundervisningen
tagit allt flera och flera av lärjungens själsförmögenheter i övning. Länge
lade den beslag huvudsakligen på minnet; så riktade den sig tillika och
stundom med överdriven uppskattning på förståndet, den teoretiska tankeför¬
mågan; så komino även åskådningen och iakttagelsen med i verksamhet; sent
omsider och ännu knappast fullständigt hava känslan och fantasien fått
sin rätt erkänd i skolundervisningen. Nu har ordningen kommit till viljan.
Icke i den mening, att man först nu söker bringa till stånd betingelserna i
sinnesförfattningen för ett sedligt viljeliv, något som skolundervisningen väl
alltid sökt att göra; utan i den mening, att man vill i skolarbetet sätta
själva viljelivet i rörelse, utveckla allmänt och allsidigt den praktiska för¬
mågan, handlingsförmågan. I sådant syfte — mer (dier mindre klart
uppfattat — hava kroppsarbetet, idrotten och den ordnade leken upptagits
i skolundervisningen, och vad kunskapen beträffar, yrkar man, att den
så mycket som möjligt skall omsättas i yttre arbetsprodukter, ja än mer:
Klassundervisningen.
263
kunskapen skall, så vitt möjligt, vinnas genom och under produk¬
tivt arbete.
Om nu ock sådana strävanden närmast ha den egentliga barnskolan
i sikte, så äro de av betydelse även för den högre skolan. Även i semi¬
narierna bör undervisningen taga till ögonmärke denna grundsats: från pas¬
sivitet till aktivitet, från receptiv verksamhet till produktiv. Så har den
ock i våra seminarier under senare år allt mer och mer gjort, och
då kommittén i det följande med några exempel söker klargöra, huru den
tänker sig arbetssättet bestämt av den ifrågavarande grundsatsen, skulle
kommittén i de flesta fall kunna hänvisa till föredömen från det ena eller
andra seminariet.
Redan tidigt har läraren att vid undervisningen ställa sina frågor “^rarct!
så, att de icke föranleda blott fåordiga svar, utan vänja eleven att uttrycka ^tdraget.
sig sammanhängande, att redogöra för större partier och att sammanfatta ^nen
det väsentliga i en framställning. Ännu ljuder lärarens röst allt för myc¬
ket under lektionen, och elevens höres allt för litet, ett missförhållande,
som väl icke tillhör seminarieundervisningen i högre grad än vår övriga
skolundervisning men där särskilt behöver uppmärksammas.
Det »fria», d. v. s. icke från papperet upplästa, föredraget bör få
ökad användning som elevuppgift. Mången gång skall läraren kunna
överlåta åt någon av eleverna att inför klassen föredragsvis genomgå nå¬
got av det, som han eljest skolat själv framställa, eller att utföra ett na¬
turvetenskapligt försök eller förevisa en serie bilder och därvid lämna de
behövliga förklaringarna. Att uppgiften i sådana fall får väljas med ur-
skillning är naturligt, liksom att läraren måste medelst enskild undervis¬
ning ge eleven en del av den nödiga förberedelsen. Det kan icke väntas
av eleven, att han skall göra saken lika bra som läraren, men förlusten,
som klassen av sådan anledning kan komma att göra, motväges i någon
mån av det stegrade intresse, varmed man följer en kamrats försök, och
för den uppträdande själv medför uppgiften en betydande vinst såväl i avse-
264
Arbetssättet.
ende på kunskap som i avseende på formell övning. Här är nu ock en
punkt, där »det enskilda arbetet» kan förbindas med klassundervisningen och
komma denna till nytta. En elev kan inför klassen få redogöra för re¬
sultatet av sitt speciella studium och därmed främja uppnåendet av det
gemensamma studiemålet, och det är lämpligt, att uppgifterna för det
enskilda arbetet delvis väljas i sådant syfte.
Mångenstädes i seminariekursen, företrädesvis inom pedagogikens
men även inom andra ämnens lärokurser, finnas partier, som med bästa
utbyte låta sig behandlas medelst diskussion mellan eleverna under lärarens
ledning. De förekommande frågorna komma därvid eleverna närmare in
på livet och tvinga till en eftertanke och ett studium, som i annat fall
knappast kommer dem till del, och ur den förda diskussionen kan ofta
tagas ut alla de synpunkter och sidor, som eljest skolat jämförelsevis pas¬
sivt inhämtas ur läroboken eller lärarens framställning. Diskussionen knyter
sig som undervisningsform till föredraget, särskilt lärjunge föredraget, och
man får på så sätt en särskild lektionstyp med användning inom åtskilliga
delar av seminariearbetet: ett inledande föredrag av någon bland eleverna;
i anslutning därtill en ordnad diskussion inom klassen; läraren ledande
och ingripande i mån av behov samt tillseende, att man slutligen av det
hela får den behållning, som åsyftats.
Vid sidan av den egentliga uppsatsen bör den kortare, i formellt
avseende icke utarbetade, omedelbart nedskrivna redogörelsen eller anteck¬
ningen få flitigt bruk. Vår svenska skolungdom lider av en ofta anmärkt
oförmåga att raskt och okonstlat uttrycka sig skriftligen. Det gamla dik -
tamensskrivandet, därvid eleverna efter lärarens diktamen mer eller mindre
ordagrant fingo skriva den lärobok de skulle använda, behöver icke nu¬
mera beivras. Det hade sin ursäkt i bristen på läroböcker, men det inne¬
bar ett missbruk av tid och en passivitet i lärjungens arbete, som gjorde
det med all rätt illa beryktat. En helt annan sak och ej därmed att för¬
växla är, att eleven vid undervisningen och för övrigt vid allt sitt studiearbete
Klassundervisningen. 265
vänjes till att föra anteckningar. Han bör, såsoin det heter, »studera med
pennan i hand», och därvid bör han lära sig ej blott att anteckna utan
ock att teckna, att använda skissen som uttrycksmedel.
Man skulle kunna säga, att eleverna mindre än förr böra få kun~c\f?fat?n!ng'
skapen till skänks. De böra i någon mån själva vara behjälpliga med dess
framskaffande. Det arbete, som de därvid utföra, är medelbart av störr«
värde än dess måhända föga betydande omedelbara resultat. Att i biblio- twnn'
teket ur de källor, som stå till förfogande, samla material till en uppsats
eller ett föredrag, att ordna och bearbeta detta material, är från bild-
ningssynpunkt en vida värdefullare sysselsättning än läsandet eller åhöran¬
det av en motsvarande för skolundervisningen avpassad framställning. På
samma sätt förhåller det sig i allmänhet med det omedelbart iakttagnas
betydelse i jämförelse med undervisningens färdiggjorda åskådningsmedel.
Att uppmuntra eller nödga eleven till egen iakttagelse måste där¬
för bliva en huvuduppgift för undervisningen. Områden för elevernas
egna iakttagelser och undersökningar finnas flera: det språkliga, det psyko¬
logiska, det geografiska, det naturvetenskapliga.
Framför allt vid den naturvetenskapliga undervisningen gäller det
att låta eleven få omedelbar befattning med kunskapsföremålet. Ett stort
framsteg var gjort, när det blev allmänt insett och erkänt, att vid under¬
visning i naturkunnighet, särskilt i fysik och kemi, lärarens framställning
måste vara experimentell eller i allmänhet stödd på åskådningsmedel.
Men därmed var man dock blott halvvägs till målet. Man måste komma
därhän, att lärjungen ej blott får se försök utföras utan själv får utföra
sådana; lärogången måste, så vitt möjligt, grundas på »lärjungelaborationer».
Detta steg är, åtminstone i principiellt avseende, taget vid våra allmänna
läroverk, och det får icke utebliva vid seminarierna. Härom har kommittén i
ett tidigare sammanhang yttrat sig. Nu är det sant, såsom ock blivit fram¬
hållet, att varken vid seminarierna eller vid de allmänna läroverken me¬
toden med lärjungelaborationer kan fullständigt genomföras, att lärarens
34—082815. Fo Ikunder v.-kom. bet. I. Folksfcolesem. Band i.
266
Arbetssättet.
förevisande framställning icke blott är oumbärlig utan fortfarande
måste bliva det huvudsakliga. Men även där läraren har att själv utföra
ett experiment, äger han mången gång medel att förhindra, att eleverna
bli sittande som passiva åskådare, och att draga in dem som medarbetare
i företaget, så att detta snarast kommer att te sig som ett samarbete mel¬
lan läraren och klassen. Det är för att på de ställen, där bristen på yttre
hjälpmedel icke gör lärjungelaborationer omöjliga, underlätta deras in¬
förande och för att i allmänhet befordra elevernas verksamma deltasande
o
i lektionsarbetet, som kommittén, enligt vad i det föregående nämnts, föresla¬
git, att antalet lärartimmar för de naturvetenskapliga ämnena skall be¬
räknas så, att en del av undervisningen i dessa ämnen kan försiggå med
delad klass (sid. 168 och 580).
‘utflykter Ett utmärkt medel för kunskapssamlande under egen iakttagelse och
eget arbete äro vidare studieutflykterna. Till sådana ger seminariekursen
riklig anledning. Man har biologiska, geologiska, geografiska utflykter,
man har besök i museer, industriella anläggningar, främmande läroan¬
stalter o. s. v. Olika ändamål kunna för övrigt ofta med fördel förenas.
En studieutflykt behöver visserligen icke alltid gå utöver tiden för den
lektionstimme eller lektionsdubbeltimme, som omedelbart kan stå läraren
till förfogande, men i regel kräver den längre tid och inkräktar då känn¬
bart på den övriga undervisningen. Häri ligger en betydande svårighet,
som är ägnad att starkt inskränka studieutflykternas förekomst. Önskvärt
är dock, att de i seminarierna måtte bli allmännare, än de hittills varit.
Det är avståndet mellan boken och verkligheten, som varit och är skol¬
undervisningens svaghet och som det gäller att söka så långt möjligt
minska. 1 syfte att giva studieutflykterna en något starkare ställning i
undervisningen har kommittén föreslagit ett par stadgebestämmelser, vilka,
utan att innehålla något åläggande för rektor och lärare att anordna dy¬
lika utflykter, kunna vara ägnade att i vissa avseenden häva vederbörandes
tvekan i fråga om sin befogenhet att anordna dem (stadgeförslaget § 14).
Klassundervisningen.
267
tisk kun¬
skap.
Liksom den teoretiska undervisningen bör söka förbinda sig med
praktisk verksamhet, så böra de i särskild mening praktiska läroämnena,{”teore-
teckningen, slöjden, det husliga arbetet och trädgårdsskötseln, söka för¬
bindelse med de teoretiska, så att genom det praktiska arbetet icke blott
eu färdighet förvärvas utan också kunskaper vinnas. Det arbetssätt, som
därvid kommer till användning för kunskapstillägnandet, innebär ju en
omedelbar tillämpning av den ovan anförda grundsatsen, att kunskap, så
vilt möjligt, bör vinnas genom och under produktivt arbete. Vad själva
detta arbete i förevarande fall beträffar, är att ihågkomma, att det blir i
egentlig mening produktivt, i samma mån elevens verksamhet icke enbart
består i efterbildning utan tillika ger tillfälle till egna uppslag.
I närmaste samband med den nu gjorda anmärkningen om övnings-
ämnena såsom förmedlare af teoretisk insikt står frågan om den praktiska
lärarutbildningens betydelse för de teoretiska studierna vid seminariet,
en fråga som kommittén redan tidigare berört.
Icke utan skäl har det blivit sagt, att ingen kunskap framstår för
eu människa såsom verkligt värdefull annan än den, som hon behö¬
ver för sitt liv, och man torde i detta förhållande finna det djupast
liggande skälet för yrkandet på »praktiska» läroämnen i skolorna och till¬
lika för en på produktivt lärjungearbete grundad undervisningsmetod.
Samma uppfattning har kommit till uttryck i det nutida pedagogiska pro¬
gram, som kräver, att »allmänbildning skall vinnas genom fackbildning»,
en sats vars innebörd närmare torde kunna utvecklas sålunda: när den
unge hunnit den ålder och det mått av allmänbildning, att hans fackut¬
bildning kan börja — och ju förr den kan börja desto bättre — så är det
fackbildningen som skall taga ledningen, så att allmänbildningen i fort¬
sättningen förvärvas som medel för fackbildningen eller erhålles som en
biprodukt av denna.
Utan att ingå på någon granskning av det antydda programmets
räckvidd och värde torde man kunna erkänna riktigheten av dess grund-
studierna
vid semina¬
riet.
268
Arbetssättet.
tanke, eller att den teoretiska kunskapen vinnes på bästa sättet, om den
vinnes genom och under strävandet mot ett praktiskt mål. I seminarierna
är nu hela studiearbetet medelbart eller omedelbart ställt under synpunkten
av elevernas gemensamma framtidsuppgift; elevernas arbete i seminarie-
skolan innebär redan en yrkesutövning; med detta ai’bete kunna deras
teoretiska studier till ej ringa del ställas i samband, och varje deras upp¬
gift i skolan ger dem anledning till teoretiskt studium, behövligt för
lösandet av deras uppgift. Denna seminariearbetets ständiga motivering i
elevernas framtida levnadskall, detta samband mellan teoretiska studier och
praktiska läraruppgifter utgör seminariernas förnämsta styrka. Den förmån,
som däri innebäres, gäller det att i undervisningen tillvarataga och utnyttja.
De före- Av den i kap. II lämnade redogörelsen för kommitténs förslag’ till
slagna laro- ° o
kurserna'.och lärokurser i de olika ämnena, till lärogång för den praktiska utbildningen
och till timplan torde framgå, att detta förslag bygger på och vill fram¬
kalla ett arbetssätt sådant som det nu tecknade. Några hänvisningar må
här göras.
För att börja med kristendomsundervisningen kan erinras om det
»bibelstudium», som utgör den föreslagna kursens centrala del och som
tydligen åsyftar ett allvarligt och innehållsrikt arbete, vilket icke kan
göras till vaidigt läxläsande, huru mycken fast och redig kunskap därur
än bör framgå. Modersmålets kursplan visar ett tillbakaskj utande af det
myckna formella i den äldre kursplanen till beredande av ökat utrymme
dels för språklig produktion av nyss antydda olika slag, dels för litteratur¬
läsning, icke i betydelse av läseboksläsning utan i betydelse av verklig
författarläsning, förlagd både till hemmet och lärorummet. Den föreslagna
matematikkursen bör på helt annat sätt än den gamla lägga beslag på
elevens intresse och locka den för ämnet begåvade till arbete på egen
hand. En ganska omfattande historiekurs, för vilken i timplanen anslagits
ett jämförelsevis litet antal undervisningstimmar, förutsätter en annan be-
Klassundervisningen.
269
handling än det läxvisa genomgåendet av eu lärobok. Geografikursen börjar
med den helt och hållet på elevernas iakttagelser uppbyggda hemortskun-
skapen, och även i fråga om andra delar av kursen förutsättes undervis¬
ningen anknuten till under studieutflykter gjorda iakttagelser. 1 ännu
högre grad är detta fallet med biologikursen, och vad de naturvetenskap¬
liga ämnena i allmänhet beträffar, är förslaget om deras ökade timtal
och deras anordning i övrigt grundat på förhoppningen, att dessa ämnen
skola komma att studeras på ett annat och riktigare sätt, än hittills me¬
rendels varit möjligt. Om härvid dessa ämnen skola mera än andra kunna
visa exemplet av en på lärjungens självverksamhet grundad lärometod, så
skola å andra sidan vissa delar av deras kurser lämpa sig för och till
följd av tidens knapphet även nödga till användandet av föredragsme-
toden. Det nya ämnet ekonomilära är tänkt såsom till väsentlig del före¬
läsningskurs.
Den fullständiga omläggningen av kursen i teckning liksom ej mindre
de synpunkter, åt vilka kommittén sökt vinna beaktande i slöjdundervis¬
ningen, gå ut på att giva eleverna mera tillfälle att använda egen smak
och egen eftertanke, på samma gång nya teoretiska synpunkter dragits in
i arbetet. Lärokursen i trädgårdsskötsel lägger huvudvikten vid det prak¬
tiska arbetet i trädgården till skillnad från det teoretiska studiet, som hit¬
tills ej sällan velat bliva huvudsaken och stundom endast bestått i läsandet
av en lärobok. Det husliga arbetet skall för de kvinnliga seminarierna
medföra en ny möjlighet att sammanknyta teoretiska studier med prak¬
tisk verksamhet.
Den psykologisk-pedagogiska kursen bör, sådan den åsyftats, giva
anledning till mycket växlande arbetssätt: planmässiga psykologiska iakt¬
tagelser, diskussioner, föredrag av lärare eller elever, vanlig undervisning
i frågor och svar, läsning av originalförfattare, behandling av uppgifter
ställda i samband med elevernas skolbesök och undervisningsövningar o. s. v.
Kommitténs plan för den praktiska utbildningen har till huvudsynpunkt
270
Arbetssättet.
att allestädes minska det passiva åhörandet och öka det aktiva deltagandet
i arbetet. Och de undervisningsövningar för enskilda elever (»serieövnin¬
gar»), som kommittén velat göra till en nödvändig del av den praktiska
utbildningen, äga i det hela alla de från arbetssättets synpunkt värde¬
fulla egenskaper, som tillkomma det s. k. enskilda arbetet.
Slutligen kan erinras om den grundsats, som kommittén följt vid
timplanens uppgörande, enligt hvilken tiinfördelningen mellan ämnena icke
endast bestämts av kursernas omfattning utan av det arbetssätt, som äm¬
net kräver eller bör kräva.
6. Arbetets yttre hjälpmedel.
Frågan om de yttre hjälpmedlen för arbetet vid en läroanstalt, d. v. s.
frågan om böcker och undervisningsmateriell samt lokaler, sammanhänger
icke blott med frågan om arbetssättet utan med frågan om lärokurserna
och med allt övrigt, som kommer i betraktande, då det gäller läroanstal¬
tens verksamhet. En fullständig utredning av seminariernas behov i detta
avseende skulle emellertid hava endast mera tillfällig betydelse och vore
dessutom ett vidlyftigt företag, som krävde medverkan av facklärare och av
tekniskt sakkunniga personer. I fråga om lokalbehovet lämnar kommittén i
kap. XI en kortfattad framställning. Här skall endast göras några erinringar
om det behov av yttre hjälpmedel för arbetet, som närmast sammanhänger
med frågan om arbetssättet. Ett sådant arbetssätt som det numera vid
seminarierna eftersträvade förutsätter en helt annan yttre utrustning än
den, som under tidigare skeden av seminariernas tillvaro kommit dem
till del.
Läroböcker¬
na. Bestäm¬
mandet an¬
gående ny
läroboks in
förande.
Först möter frågan om läroböckerna. — En särskilt för seminari¬
erna avsedd lärobok har ju att påräkna ett jämförelsevis litet antal köpa¬
re, och den måste fördenskull åsättas ett jämförelsevis högt pris. Men
Arbetets yttre hjälpmedel.
271
å andra sidan sidan kräver de åsyftade köparnas ekonomiska ställning, att
den skall vara prisbillig. Dessa stridiga förhållanden göra utgivandet av
läroböcker för seminarierna till ett från affärssynpunkt föga lockande fö¬
retag, som en förläggare icke gärna inlåter sig på, och häri åter har man
att söka den huvudsakligaste orsaken till att läroböcker avsedda särskilt
för seminarierna äro jämförelsevis sällsynta. I allmänhet måste seminari¬
erna begagna sig av läroböcker avsedda för de allmänna läroverken eller
vissa fackskolor (att icke nämna folkskolorna), d. v. s. de måste ofta vara i
saknad av läroböcker, som passa fullt tillsamman med deras lärokurser
och arbetsmetoder. Häri ligger ett missförhållande, som bör beaktas, på
det att icke de möjligheter, som kunna finnas, att understödja utgivandet
av för seminarierna avsedda läroböcker må bliva obegagnade, varmed
ingalunda må vara sagt, att staten skulle ombesörja läroböckers ut¬
arbetande.
Från undervisningens synpunkt sett är det givetvis fördelaktigast,
om varje lärare får i sin undervisning begagna den lärobok, som synes
honom bäst. Då emellertid full frihet för läraren i detta avseende vid
ett och annat tillfälle, såsom vid ombyte av lärare eller vid större me¬
ningsskiljaktighet mellan de lärare, som vid läroanstalten undervisa i sam¬
ma ämne eller i närbesläktade ämnen, kunde komma att medföra en viss
ojämnhet i elevernas studier eller föranleda för eleverna mera avsevärda
kostnader, torde sådan frihet icke kunna lämnas. Det gäller då att tillse,
huru fråga om ny läroboks införande vid ett seminarium lämpligen bör
handläggas och avgöras.
Att göra varje dylik fråga till föremål för en central styrelses pröv¬
ning och beslut synes kommittén innebära en onödig och till enskildhe¬
ter väl långt utsträckt centralisation, som lätt kan verka tryckande
på undervisningen och hindra den tävlan, som på läroboksområdet lika
väl som på varje annat utgör framstegets villkor. Kommittén har dess¬
utom icke tänkt sig den blivande centrala styrelsen så månghövdad, att den
272
Arbetssättet.
för seminariernas räkning skulle komma att förfoga över de för alla olika
ämnen nödiga fackinsikterna.
Att överlåta saken åt vederbörande ämneskonferens vid seminariet skul¬
le i många fall komma att betyda ungefär detsamma som att lägga den i den
enskilde lärarens hand. Att lämna den ensamt åt rektor vore att tilltro
honom större mångsidighet i insikter, än rimligen kan av honom begäras,
och vore därför ock att giva honom obehörig myndighet. A andra sidan
är det nödvändigt, att rektor, till vars uppgifter hör att främja under¬
visningens sammanhållning och dess inriktning mot det bestämda målet,
har ett ord med i frågan. Helt visst skulle då frågan om nya läroböc¬
kers införande utan större risk kunna anförtros åt kollegiets avgörande. I
sakligt och pedagogiskt avseende vore därmed helt visst sörjt för en till¬
fredsställande prövning. Men då inom kollegiet ett tillfälligt och växlande
flertal kan tänkas komma att bestämma beslutet och då det tilläventyrs
kan anses lämpligt, att en fråga av denna art icke är undandragen varje
utanför seminariet stående myndighets granskning, har kommittén för sin
del tänkt sig, att kollegiets mening skulle underställas lokalstyrelsens
prövning.
I enlighet härmed och närmare utfört är kommitténs förslag i denna
punkt, att seminariets lokalstyrelse skall bestämma om införandet
av nya läroböcker, sedan vederbörande lärare eller ämneskon¬
ferens eller rektor därom framställt förslag, som av kollegiet
förordats (stadgeförslaget § 16: i). Med denna ordning för ärendets
behandling torde man kunna vänta, att den lärares åsikt, som frågan när¬
mast berör, i allmänhet skall röna tillbörligt beaktande, så att honom icke på¬
tvingas en lärobok, mot vilken han vid undervisningen alltjämt skulle
frestas att polemisera, samt att den frihet och rörlighet, som i förevaran¬
de avseende är önsklig, skall kunna bevaras, på samma gång som beliöv-
lig trygghet vinnes mot möjlig överdrift och godtycklighet.
Arbetets yttre hjälpmedel.
273
Den nu nämnda av kommittén föreslagna bestämmelsen avser doek
icke läroböckerna i kristendomskunskap. I fråga om dessa har kommittén
ansett det för de allmänna läroverken utfärdade stadgandet i kungl.
kungörelsen den 6 juli 1907 med nödvändighet böra leda till motsva¬
rande lagstiftning för seminarierna, således att angående införandet av
förut vid seminarium eller allmänt läroverk icke antagen lärobok i kristen¬
domskunskap för ändamålet enligt särskilt stadgade grunder utsedda sak¬
kunniga skola höras och att, där lokalstyrelsen finner sig böra medgiva
användning av lärobok, vars antagande flertalet av de sakkunniga ut¬
tryckligen avstyrkt, ärendet skall underställas Kungl. Maj:t (stadgeför¬
slaget § lfi: 2).
Ett studiearbete, som inskränkes till inlärandet av läroböckerna, huru Bibliotek
och läsrum
samvetsgrant detta inlärande än må ske, är föga uppfostrande. Det leder den
studerande allt för lätt till den föreställningen, att det vetande han förvärvar
är fullständigt och ovedersägligt. Läroboken är nödvändig som stöd och
stomme i studiearbetet, men skall detta bliva personligen utvecklande, skall
kunskapen få färg och fyllighet och skall på samma gång dess ofullstän¬
dighet ocli relativitet framträda för den studerande, så måste till läroboken
komma något av litteratur i vidsträcktare bemärkelse. Eu begåvad och kun¬
nig lärare kan visserligen ställa lärobokens framställning i klarare belys¬
ning och vidga utsikten ut till nya områden; men då det gäller vuxna
lärjungar och undervisningens syfte är »icke endast att bibringa ett visst
mått av kunskaper och färdigheter utan även och fastmera att grundlägga
håg för och giva förmåga av fortsatt arbete för vinnande av vetande och
själsodling» (stadgeförslaget § 6), måste det bliva honom angeläget att,
i den mån sig göra låter, föra lärjungarna fram till de källor, ur vilka
han själv hämtat och hämtar sin bildning. Häri ligger betydelsen för ett
seminarium av att äga ett bibliotek och att kunna anordna detta så, att
dess tillgångar bliva åtkomliga och brukade av seminarieeleverna.
35—082815. Folkundcrv.-kom. bet. I. Folkskolesem. Band 1.
274
Arbetssättet.
Redan i det yttrande, som kommittén den 24 april 1907, efter där¬
om av riksdagens statsutskott hos Kungl. Maj:t gjord framställning, på
nådig befallning avgav till samma utskott över den nämnda år avlåtna
propositionen om anslag till uppförande av byggnad för ett folkskolesemi-
narium i Luleå, hade kommittén anledning att framställa behovet av ett
biblioteks- och läsrum för seminariets elever såsom ett av dem, som
i allmänhet vore att särskilt beakta vid uppförandet av seminarie-
byggnad.') Huru otillräckliga de anslag varit, som seminarierna haft till
sitt förfogande, och i huru hög grad seminariearbetet i äldre tider varit
begränsat till skolböckerna och läxorna, framgår bäst av de oansenliga
boksamlingar, som i flertalet av våra seminarier representera läroanstaltens
litterära egendom. Ofta hava seminarieeleverna själva försökt att med
egna knappa medel skaffa sig, vad seminariet icke haft att bjuda dem,
och genom årliga sammanskott småningom bragt tillsamman små bokför¬
råd, som av dem själva förvaltas. Dessa bokförråd, vilka-, såsom natur-
*) »Bland de reformer, som påyrkats i fråga om seminarieundervisningen, är nämligen»,
yttrade kommittén, »en, om vilken meningarna äro mycket eniga. Det är en reform av-
själva arbetssättet. Man yrkar och det med all rätt, att, synnerligast i de högre årsklas¬
serna, seininarieelevernas arbete bör mindre än nu bestå i en mot deras ålder föga svaran¬
de läxläsning och i stället mera gå ut på självständig verksamhet eller vad man, om ock
måhända med ett mindre lyckligt uttryck, benämner »fria studier». Uttrycket innebär en¬
dast, att eleven, i den mån hans förmåga växer, erhåller av läraren uppgifter av större om¬
fattning och annan beskaffenhet än sådana, som klareras genom en stunds läxläsning med
åtföljande förhör, uppgifter som han utför utan lärarens omedelbara bjälp, således jämfö¬
relsevis självständigt. Dylika »fria studier» äro vid en del av våra seminarier icke oförsökta.
De kräva visserligen av läraren ej ringa insikt och förmåga; han har att anpassa uppgiften
efter elevens individuella förutsättningar, giva honom behövliga anvisningar, sätta honom i
händerna den litteratur eller de andra hjälpmedel han behöver och slutligen finna lämpliga
medel att granska det sätt, varpå uppgiften blivit löst. Men för sin möda finner läraren
ersättning i erfarenheten om, att ett sådant arbetssätt för hans lärjunge är personligt utveck¬
lande mera än något annat och att det är särskilt ägnat att åt skolarbetet ge den frukt,
som framförallt bör eftersträvas: lusten för och förmågan av fortsatt arbete.» Till de yttre
anordningar, som fordrades för att göra ett sådant aibetssätt möjligt, hörde enligt kommit¬
téns framställning ett rikligare bokförråd och ett för eleverna tillgängligt biblioteks- och läs¬
rum. Detta vore således »ingalunda avsett endast till att bereda eleverna nöjet av eu
stunds läsning då och då i goda och intressanta böcker, utan till att utgöra ett viktigt, ja
oumbärligt hjälpmedel i läroanstaltens allvarliga arbete för sin egentligaste uppgift».