PATENTLAGSTIFTN1NGSK0MM1TTÉNS BETÄNKANDEN
1
FÖRSLAG
TILL
LAG
ANGÅENDE
FÖRBUD MOT INFÖRSEL TILL RIKET
AF VAROR MED ORIKTIG URSPRUNGS¬
BETECKNING
M. M.
STOCKHOLM 1911
ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG
Innehållsförteckning.
Sid.
Underdånig skrifvelse ................................................................ 5.
Förslag till
Lag angående förbud mot införsel till riket af varor med
oriktig ursprungsbeteckning............................... 11.
Lag angående ersättning i vissa fall af allmänna medel till
vittnen i ärende, som afses i föregående lag ............... 18.
Lag angående ändrad lydelse af 2 § i lagen om Kungl.
Maj:ts regeringsrätt den 26 maj 1909 ............................ 19.
Kungörelse angående ändrad lydelse af 1 § i förordningen
om frihamn den 15 november 1907 ............................... 20.
Motivering.
Förslaget till
Lag angående förbud mot införsel till riket af varor
med oriktig ursprungsbeteckning.
Allmän motivering .................................... 23.
Speciell motivering ................................................ 47.
Lag angående ersättning i vissa fall af allmänna medel
till vittnen i ärende, som afses i föregående lag .... 74.
Lag angående ändrad lydelse af 2 § i lagen om Kung],
Maj:ts regeringsrätt den 26 maj 1909 .................... 75.
Kungörelse angående ändrad lydelse af 1 § i förord¬
ningen om frihamn den 15 november 1907 ............ 76.
Reservationer af
ordföranden samt herrar Brundin, Edberg och Söderblom 79.
herr Rahm .................................. 84.
Redogörelse för det viktigaste af utländsk lagstiftning an¬
gående förbud mot import af varor med oriktig ursprungs¬
beteckning äfvensom vissa internationella öfverenskom-
melser i samma ämne.
Inledande anmärkningar .................................................... 91.
England ............................................................................... 93.
Frankrike ............................................................................ 104.
Nordamerikas Förenta Stater ............................................ 108.
Italien....................... 110.
Portugal................................................................................ 110.
Andra länder........................................................................ 112.
Pariskonventionen................................................................. 112.
Madridkonventionen ............................................................ 113.
Andra överenskommelser ................................................ 114.
Obligatoriska ursprungsbeteckningar förvissa slags varor 115.
Till Konungen.
Sedan Eders Kungl. Magt genom nådigt bref den 6
mars 1908 uppdragit åt en kommitté att ej mindre verk¬
ställa revision af gällande lagstiftning rörande patent och
6
om skydd för varumärken samt vissa mönster och model¬
ler och i samband därmed utredning angående de lagstift¬
ningsåtgärder, som till ståtande af s. k. illojal konkurrens
kunde finnas påkallade, än äfven anställa utredning rö¬
rande behofvet af förändrad organisation af patent- och
registreringsverket och i sammanhang därmed reglering
af löneförhållandena in. in. vid nämnda ämbetsverk, erhöll
kommittén den 11 september 1908 i uppdrag att jämväl
verkställa utredning angående behofvet af revision af gäl¬
lande bestämmelser rörande förbud mot införsel till riket
af varor med oriktig ursprungsbeteckning.
I sammanhang härmed öfverlämnades till kommittén:
l:o) en från Skånes handels-, industri- och sjöfarts-
kammare inkommen underdånig skrifvelse af den 18 febru¬
ari 1907 med anhållan om revision af i ämnet gällande
förordning den 9 november 1888 jämte dels öfver nämnda
framställning afgifna underdåniga utlåtanden af kommers¬
kollegium och generaltullstyrelsen, dels en från Skånes
handels-, industri- och sjöfartskammare ytterligare i ären¬
det inkommen underdånig skrifvelse, dels ock genom kom¬
merskollegium införskaffade yttranden i ämnet från Stock¬
holms köpmannaförenings handelskammare, handelskam¬
maren i Göteborg, Örebro läns handels- och industrikam¬
mare, Södra Ålfsborgs läns industri- och handelskam¬
mare samt Smålands handelskammare;
2:o) en af svenska handelskammaren i London till ut¬
rikesdepartementets handelsafdelning den 19 november 1907
aflåten, af bilaga åtföljd skrifvelse med hemställan om vid¬
tagande af åtgärder för Sveriges anslutning till den s. k.
Madridkonventionen angående undertryckande af oriktiga
ursprungsbeteckningar å handelsvaror samt öfver berörda
skrifvelse från kommerskollegium infordradt underdånigt
yttrande jämte bilaga;
3:o) en från åtskilliga svenska pappersbruk till stats¬
rådet och chefen för finansdepartementet den 20 november
1907 inkommen, af bilagor åtföljd skrifvelse rörande till-
lämpningen i visst hänseende af ifrågavarande förordning-
jämte däröfver af kommerskollegium och generaltullsty¬
relsen afgifna underdåniga utlåtanden samt genom sist¬
nämnda ämbetsverks försorg infordrade yttranden från åt¬
skilliga tullfunktionärer; och
4:o) en af generaltullstyrelsen till statsrådet och chefen
7
för finansdepartementet den 11 maj 1908 aflåten skrifvelse
med framställning om vidtagande af viss ändring i berörda
författning äfvensom kommerskollegii öfver samma fram¬
ställning afgifna utlåtande.
Genom nådig remiss den 9 juli 1909 anbefallde Eders
Kungl. Maj:t — med öfverlämnande af, förutom andra hand¬
lingar, en från härvarande tyska beskickning till utrikes¬
departementet inkommen promemoria, innefattande klago¬
mål emot tillämpningen af ofvannämnda författning, —
kommittén att taga under öfvervägande, huruvida ej ifråga¬
varande, den 11 september 1908 kommittén meddelade upp¬
drag lämpligen kunde af kommittén fullgöras särskild!,
innan kommitténs uppdrag i öfrigt slutförts.
I anledning af sagda remiss anmälde kommittén i
underdånig skrifvelse den 21 maj 1910, att kommittén
redan uppgjort ett utkast till ny författning i förevarande
ämne, men att kommittén ansett sig ej böra för Eders
Kungl. Maj:t framlägga förslag i ämnet, innan kommittén
hunnit slutbehandla den i vissa delar härmed nära sam¬
manhängande frågan om lagstiftningsåtgärder mot illojal
konkurrens.
Behandlingen af sistnämnda fråga har visserligen
ännu icke afslutats, men dock numera så framskridit, att
kommittén funnit sig kunna gifva sitt förslag till ny för¬
fattning angående förbud mot införsel till riket af varor
med oriktig ursprungsbeteckning dess slutliga affattning;
och då kommitténs betänkande i detta ämne synes snarast
möjligt böra för Eders Kungl. Maj:t framläggas, får kom¬
mittén, som ansett den nya författningen i ämnet böra
erhålla karaktären af lag, härmed i underdånighet aflämna
förslag till:
l:o) lag angående förbud mot införsel till riket af
varor med oriktig ursprungsbeteckning;
2:o) lag angående ersättning i vissa fall af allmänna
medel till vittnen i ärende, som afses uti den under l:o)
angifna lag;
3:o) lag angående ändrad lydelse af 2 § i lagen om
Kungl. Maj:ts regeringsrätt den 26 maj 1909; och
4:o) kungörelse angående ändrad lydelse af 1 § i för¬
ordningen om frihamn den 15 november 1907.
Därjämte öfverlämnas motiv till dessa förslag äfven¬
som särskilda yttranden af undertecknade Björklund,
8
Brandin, Edberg, Ralim och Söderblom tillika med en af
undertecknad Hjertén, som på grund af nådigt uppdrag
jämväl tjänstgjort såsom kommitténs sekreterare, utarbetad
redogörelse för det viktigaste af utländsk lagstiftning
angående förbud mot import af varor med oriktig ur¬
sprungsbeteckning samt för vissa internationella överens¬
kommelser i samma ämne.
Utöfver ofvannämnda ändringar i särskilda författ¬
ningar hafva å sid. 52 och 67 i betänkandet af kom¬
mittén ifrågasatts vissa ändringar i gällande förordningar
om kontroll å tillverkningen af margarin m. m., om
expeditionslösen och om stämpelafgiften.
Förslag till de ändringar i instruktionen för general¬
tullstyrelsen den 2 december 1910 samt i gällande regle-
mentariska stadganden för tullverkets personal, som må
linnas påkallade af de uppgjorda författningsförslagen,
torde det icke ankomma på kommittén att afgifva.
Förberörda till kommittén öfverlämnade handlingar
äfvensom ytterligare tvenne af Eders Kungl. Maj:t till
kommittén remitterade underdåniga skrivelser i ämnet, den
ena från handelskammaren i Göteborg af den 1 juli 1909
och den andra från Skånes handels-, industri- och sjöfarts-
kammare af den 2 påföljande november, 'jämte likaledes
till kommittén öfverlämnade afskrifter utaf i ämnet af-
låtna skrivelser från handelskammaren i Reichenberg till
handelsministeriet i Wien af den 18 april 1910 samt från
tyska hvitbleckfabrikanternas förening till tyska regeringen
af den 22 april 1911 varda härmed återställda.
Stockholm den 20 september 1911.
Underdånigst
E. O. J. BJÖRKLUND.
PER ANDERSON. FRANS BRUNDIN. JOHN EDBERG.
H. HJERTÉN. JOHN JOSEPHSON. ARVID KUYLENSTJERNA.
TORD MAGNUSON. NILS RAHM. JOSEF SACHS.
KNUT SÖDERBLOM. E. A. THUNHOLM.
FÖRFATTNIJVGSFÖRSLAG.
11
Förslag-
till
Lag angående förbud mot införsel till riket af varor
med oriktig ursprungsbeteckning.
Härigenom förordnas som följer:
Svenska ursprung sbeteckningar.
1 §•
Ej må vara, därå finnes anbragt beteckning, som
gifver varan sken af att hafva frambragts eller tillverkats
i Sverige, från utrikes ort hit till riket införas för för¬
säljning.
Såsom ursprungsbeteckning, hvarom ofvan sägs, kan
exempelvis anses namn å ort, fastighet, industriel! an¬
läggning eller näringsidkare inom Sverige eller sådan
näringsidkares firma.
Den omständigheten allenast, att å vara förekom¬
mer ord på svenska språket eller afbildning med svenskt
motiv, utgör, äfven om i sistnämnda fall afbildningen
åtföljes af förklarande text, ej hinder för varans införande.
Ofvan stadgade förbud äger icke tillämpning,
då det ådagalägges, att varan verkligen är fram-
bragt eller tillverkad i Sverige och förut blifvit utförd
ur riket;
då den åsätta beteckningen enligt handelsbruk endast
tjänar att utmärka varans art (generisk beteckning); eller
då, jämte den svenska ursprungsbeteckningen, å varan
finnes på tydligt, lätt i ögonen fallande och varaktigt
sätt angifvet, att varan är af utländskt ursprung.
12
Ankommer hit till riket vara, som jämlikt 1 § ej
må hit införas, skall varan vid införseln tagas i beslag
af tullpersonalen.
Då vara tagits i beslag, skall densamma aflämnas
till närmaste tullförvaltning, där den lämpligen kan för¬
varas, hvarj ämte underrättelse om beslaget ofördröjligen
skall genom nämnda tullförvaltnings försorg i rekommen-
deradt bref afsändas till varans adressat, där sådan linnes
å denna angifven eller eljest är för tullförvaltningen känd
och han ej personligen varit närvarande vid beslagets
verkställande.
Ärende angående öfverträdelse af denna lag tillhör
generaltullstyrelsens handläggning och afgörande.
Verkställdt beslag skall skyndsamt underställas sty¬
relsens pröfning.
Innan ärendet af stju-elsen företages till afgörande,
skall tillfälle att däri yttra sig lämnas ägaren af varan,
den, som verkställt beslaget, samt tullfiskal, inom hvars
tjänstgöringsdistrikt beslaget skett; och förelägge styrelsen
för sådant ändamål en hvar af dem att inom viss tid
från erhållen del af föreläggandet afgifva dylikt yttrande,
vid äfventyr att ärendet ändock afgöres. År ägaren ej
känd, eller kan han icke anträffas med kallelse, skall
styrelsen låta i allmänna tidningarna införa kungörelse
angående beslaget med föreläggande för ägaren att, vid
nyssnämnda äfventyr, inom tre månader från kungörandet
inkomma med yttrande i ärendet.
Med ägaren af vara förstås i denna lag emottagare!!
eller, om han är ombud för annan här i riket, hvilken
äger förfoga öfver varan, denne senare.
4 §•
Finner generaltullstyrelsen beslaget vara utan laga
skäl verkställdt, förordne styrelsen om detsammas upp¬
häfvande.
13
5 §•
Pröfvas beslaget vara lagligen grundad!, och kan ej
den oriktiga ursprungsbeteckningen utplånas eller varan
förses med sådan i 1 § omförmäld beteckning, hvarigenom
dess utländska ursprung angifves, utan att varan däri¬
genom i sin helhet förstöres eller förlorar allt värde så¬
som handelsvara, skall densamma af generaltullstyrelsen
förklaras för bruten, och meddele styrelsen därvid tillika
de föreskrifter, som föranledas af bestämmelserna i 14
och 15 §§.
Finnes beslaget lagligen grundad!, men är fall, som
omförmäles i 5 §, icke för handen, må ägaren utbekomma
varan, sedan den oriktiga ursprungsbeteckningen blifvit
genom ägarens försorg och på hans bekostnad samt under
tillsyn af tullpersonal utplånad, eller på i nämnda § an-
gifvet sätt oskadliggjord i enlighet med de närmare före¬
skrifter, generaltullstyrelsen i sådant hänseende meddelar.
7 §•
Vill ägaren af varan begagna sig af den honom i
6 § medgifna rätt, åligger honom, utöfver hvad i samma
§ sägs, att erlägga en afgift, motsvarande tio procent å
den oförtullade varans värde vid införseln, dock ej under
tio kronor eller öfver femhundra kronor för allt med
samma lägenhet till honom ankommet obehörigen märkt
gods, äfvensom gälda de särskilda kostnader, Indika i
saken kunna för det allmänna hafva uppkommit för trans¬
port, vård och underhåll af varan samt för tillsyn, hvarom
i 6 § förmäles.
Förmår ägaren visa, att varan mot hans förbud blifvit
obehörigen märkt, vare han från afgiftens erläggande fri.
Aro de kostnader, hvarom ofvan sägs, ännu icke till
siffran bestämda, eller uppstår tvist i fråga om kostnads-
beloppet, utgöre den omständigheten ej hinder för ägaren
att utfå varan, såframt han ställer af vedei’börande tull¬
förvaltning godkänd säkerhet för nämnda kostnader.
14
Beslut, hvarigenom verkställa beslag i det uti 6 och
7 §§ afsedda fall varder af generaltullstyrelsen fastställdt,
skall jämväl innehålla föreläggande för ägaren af varan
att inom viss tid, efter det styrelsens beslut vunnit laga
kraft, i enlighet med däri lämnade föreskrifter fullgöra
hvad honom jämlikt nämnda §§ åligger för utbekommande
af varan.
9 §■
Ställer sig ägaren af varan icke till efterrättelse hvad
enligt 8 § blifvit honom förelagdt, vare lag som i 5 § sägs.
10 §.
Påkallar sakägare, hvarmed i denna lag förstås en
hvar, som jämlikt 3 § skall erhålla tillfälle att yttra sig
i ärendet, vittnesförhör vid domstol, eller finner general¬
tullstyrelsen eljest sådant förhör erforderligt, må. styrelsen
därom förordna.
11 §•
Generaltullstyrelsens enligt 4, 5, 8 eller 9 § gifna
beslut skall i rekommenderadt bref afsändas till ägaren
af varan, såframt hans adress är känd.
12 §.
Åtnöjes icke sakägare med beslut, hvarom i 11 § sägs,
äger han att, vid talans förlust, däröfver hos Konungen
anföra besvär före klockan tolf å tjugonde dagen från
beslutets dag.
Öfver beslut, som generaltullstyrelsen eljest meddelat
i ärendet, må särskild klagan icke föras.
13 §.
Förklara hos generaltullstyrelsen samtliga sakägare
sig åtnöjas med styrelsens jämlikt 4 eller 8 § meddelade
beslut, skall, ändock att tiden för besvärs anförande icke
är till ända, vid beslutet förblifva.
15
14 §.
Vara, som enligt 5 § genom laga kraft ägande be¬
slut förklarats förbruten, skall genom vederbörande tull¬
förvaltnings försorg förstöras.
Vara, som jämlikt 9 § blifvit genom laga kraft
ägande beslut förklarad förbruten, skall af tullförvalt¬
ningen å offentlig auktion försäljas till den mestbjudandes
fria disposition.
I händelse beslagtagen vara finnes underkastad för¬
skämning, minskning eller annan sådan nedgång i värde,
såframt med försäljningen däraf fördröjes, må general¬
tullstyrelsen eller. Konungen, där ärendet är beroende på
Konungens pröfning, etter därom af sakägare gjord fram¬
ställning eller om eljest så pröfvas skäligt, förordna om
varans försäljning utan afbidan på ärendets slutliga af¬
görande; skolande i sådant fall köpeskillingen, intill dess
slutligt beslut fallit och vunnit laga kraft, nedsättas i
tullkassan.
Innan vara försäljes, skall i enlighet med föreskrifter,
som meddelas tullförvaltningen, den åsätta ursprungs-
beteckningen utplånas eller ock varan förses med sådan
beteckning . för angifvande af dess utländska ursprung,
som i 1 § sägs. Kan dylik åtgärd ej lämpligen vid¬
tagas, skall varan i sin helhet eller till' den de'], sådant
nödigt är, förstöras.
15 §.
Afgift, hvarom i 7 § sägs, tillfaller med tre fjärde¬
delar den, som verkställt beslaget, och med en fjärdedel
kronan.
Lag samma vare i fråga om försäljningssumman för
förbruten vara efter afdrag af de särskilda kostnader,
som i saken kunna för det allmänna hafva uppkommit
för transport, vård och underhåll af varan, äfvensom af
kostnaderna för försäljningen samt för den oriktiga ur-
sprungsbeteckningens utplånande eller neutraliserande eller
för varans partiella förstörande.
Kunna nämnda kostnader éj sålunda gäldas, skola
de utgå af tullmedel; och skall på enahanda sätt gäldas
kostnad för förstörande af varan i dess helhet.
16
16 §.
Hvad i denna lag är stadgadt galle ock i det fall,
att den oriktiga ursprungsbeteckningen är anbragt å em¬
ballage, i hvithet varan vid införseln förvaras, såvida em¬
ballaget är sådant, att varan är afsedd att däri hållas
till saln.
Utländska ursprung sbeteckning av.
17 §.
Efter aftal med främmande stat må Konungen under
förutsättning af ömsesidighet förordna, att här ofvan gifna
bestämmelser skola äga motsvarande tillämpning i fråga
om vara, försedd med oriktig ursprungsbeteckning, genom
hvilken varan direkt eller indirekt angifvos vara frarn-
bragt eller tillverkad i den främmande staten eller å någon
inom denna belägen ort, såframt icke nämnda beteckning
åtföljes af en noggrann och i tydliga bokstäfver fram¬
trädande uppgift om, hvarest varan frambragts eller till¬
verkats; dock med iakttagande häraf, att beslag å sådan
vara endast må äga rum efter angifvelse, eller om tull-
personalen eljest finner uppenbart, att oriktig ursprungs¬
beteckning' föreligger, att varan, innan densamma ma
jämlikt 6—8 §§ af ägaren utbekommas eller enligt 14 §
försäljas, skall, om den oriktiga ursprungsbeteckningen
icke utplånas, förses med sådan uppgift, som nyss nämnts,
äfvensom att hvad i 1 § stadgas angående generiska
beteckningar ej skall gälla i fråga om beteckningar a
vinodlingsprodukter.
18 §.
Genom denna lag upphäfves förordningen angående
förbud mot införsel till riket af varor med oriktig ursprungs¬
beteckning den 9 november 1888.
17
19 §.
Denna lag träder i kraft den — — —; dock att
förut gällande bestämmelser fortfarande skola äga tillämp¬
ning i fråga om mål, som dessförinnan blifvit vid dom¬
stol anhängiggj ord t eller enligt 3 § i förordningen den
9 november 1888 dit hänskjuta.
3
18
Förslag¬
till
Lag angående ersättning i vissa fall af allmänna
medel till vittnen i ärende, som afses i gällande
lag angående förbud mot införsel till riket af varor
med oriktig ursprungsbeteckning.
Härigenom förordnas som följer:
Har i ärende, som afses i gällande lag angående förbud
mot införsel till riket af varor med oriktig ursprungs¬
beteckning, någon blifvit af annan sakägare än varuäga¬
ren åberopad eller efter generaltullstyrelsens eller rege¬
ringsrättens föreskrift inkallad såsom vittne och på grund
häraf inställt sig vid domstol, njute han af allmänna medel
godtgörelse för inställelsen efter enahanda grunder och i
den ordning, som stadgas angående ersättning af allmänna
medel till vittnen i brottmål; skolande sådan kostnad alltid
stanna å statsverket.
Denna lag träder i kraft den
19
För slag-
till
Lag angående ändrad lydelse af 2 § i lagen om
Knngl. Maj:ts regeringsrätt den 26 maj 1909.
Härigenom för ordnas, att 2 § i lagen om Knngl.
Maj:ts regeringsrätt den 26 maj 1909 skall erhålla föl¬
jande ändrade lydelse:
Besvär, som jämlikt författningarna må hos Konungen
fullföljas i statsdepartementen, skola, med de undantag
hvarom i 3 § sägs, tillhöra regeringsrättens upptagande
och afgörande i följande mål:
5:o) mål om tullbehandling;
mål om införsel till riket af varor med oriktig ur¬
sprungsbeteckning ;
mål om taxering till skatt eller annan afgift;
Denna lag träder i kraft den —--; dock att mål
om införsel till riket af varor med oriktig ursprungsbe¬
teckning, hvilket dessförinnan blifvit vid domstol anhängig-
gjordt eller jämlikt 3 § i förordningen den 9 november
1888 dit hänskjutet, skall behandlas enligt förut gällande
bestämmelser.
20
Förslag
till
Kungörelse angående ändrad lydelse af* 1 § i för¬
ordningen om frihamn den 15 november 1907.
Härigenom förordnas, att 1 § i förordningen om fri¬
hamn den 15 november 1907 skall erhålla följande ändrade
lydelse:
I stapelstad — — — — stadgas.
Frihamn — — — — skall i fråga om tull- och till¬
verknings afgift er samt sockerskatt äfvensom i hvad be¬
träffar tillämpningen af gällande bestämmelser angående
förbud mot införsel till riket af varor med oriktig ur¬
sprungsbeteckning anses såsom utrikes ort; och — —
— — införes.
Denna kungörelse träder i kraft den — — —.
MOTIVERING.
23
Förslag
till
Lag angående förbud mot införsel till riket af
varor med oriktig ursprungsbeteckning.
Allmän motivering.
För att bereda nödigt skydd mot användande af Förordningen
svenska ursprungsbeteckningar å utländska handelsvaror de*J
utfärdades den 9 november 1888 nu gällande förordning
angående förbud mot införsel till riket af varor med orik¬
tig ursprungsbeteckning. De lagbestämmelser, som förut
i sådant afseende stått till buds, nämligen de i lagen om
skydd för varumärken gifna stadganden angående förbud
mot olofligt användande af annans namn eller firma eller
namnet å annans fasta egendom eller annans registrerade
varumärke, kunde uppenbarligen icke anses till fyllest för
bekämpande af bruket utaf oriktiga ursprungsbeteckningar,
enär genom samma stadganden icke kunde förhindras, att
utländska varor hit infördes och här hölles till salu, för¬
sedda med andra beteckningar angifvande svenskt ur¬
sprung, än ofvan nämnts, och ej heller att en närings¬
idkare inom Sverige själf hit importerade och här förde
i marknaden utländska varor, å hvilka han låtit anbringa
exempelvis sitt eget namn och sin adress.
Under förarbetena till förordningen ifrågasattes att
gifva densamma en sådan omfattning, att därigenom be¬
reddes skydd mot missbruk ej allenast af svenska utan
äfven af utländska ursprungsbeteckningar, samt att förbud
stadgades såväl mot att hit till riket införa varor med
oriktiga ursprungsbeteckningar som äfven mot att inom
landet förse varor med dylika beteckningar och härstädes
saluhålla obehörigen märkta varor. Emellertid ansågs för¬
ordningen icke för det dåvarande böra erhålla en sådan
24
räckvidd, utan begränsades densamma att innefatta förbud
endast mot införsel till riket af utländska varor med svenska
ursprungsbeteckningar. 1 hvad mån kommittén funnit
skydd böra beredas äfven mot import af varor med orik¬
tiga utländska ursprungsbeteckningar, framgår af 17 § i
förslaget. Hvad åter angår frågan om förbud jämväl mot
åsättande inom landet af oriktiga ursprungsbeteckningar
och saluhållande af obehörigen märkta varor, kommer
nämnda fråga att afhandlas i det betänkande rörande
ifrågasatt lagstiftning mot illojal konkurrens, som kom¬
mittén har att framdeles afgifva.
Förordningen den 9 november 1888 är af följande
innehåll.
1 1 § 1 mom. stadgas, att, om å vara, som från ut¬
rikes ort för försäljning hit till riket införes, är anbragt
namn å ort, fastighet, industriell anläggning eller närings¬
idkare inom Sverige eller annan beteckning, som ger varan
sken af att vara i Sverige tillverkad, sådan vara skall vid
införseln tagas i beslag och dömas förbruten.
Enligt 2 mom. i samma paragraf äger hvad i 1 mom.
stadgas ej tillämpning,
då det ådagalägges, att varan verkligen är i Sverige
tillverkad och tillförene blifvit ur riket utförd;
då jämte den svenska ursprungsbeteckningen å varan
finnes på tydligt och lätt i ögonen fallande sätt angifvet,
att varan är af utländsk tillverkning; eller
då det eljest är uppenbart, att afsikt att vilseleda
genom oriktig ursprungsbeteckning ej föreligger.
2 § föreskrifver, att i fråga om behörighet att verk¬
ställa beslag, hvarom i 1 § sägs, åtal för öfverträdelse af
förordningen, försäljning af vara, som tagits i beslag,
samt fördelning af värdet af förbrutet dömdt gods skall
lända till efterrättelse hvad rörande oloflig införsel af tull-
pliktigt gods finnes stadgadt. — Innan vara, som tagits
i beslag, försäljes, skall namn eller beteckning, som för-
anledt beslaget, utplånas eller ock å varan på ett tydligt,
lätt i ögonen fallande sätt utmärkas, att varan blifvit i ut¬
landet tillverkad. Kan dylik åtgärd ej lämpligen vidtagas,
skall varan till den del, sådant nödigt är, förstöras. Kost¬
naden för åtgärd, hvarom nu nämnts, skall utgå af hvad
varan vid försäljningen inbringar eller, där den ej kan på
sådant sätt gäldas, af tullmedel.
25
Jämlikt 3 § skall, där ägare eller emottagare af vara,
som tagits i beslag, vid beslagstillfället eller sist inom
fyra dagar därefter bos vederbörande tullförvaltning sådant
yrkar, tullförvaltningen till generaltullstyrelsens pröfning
hänskjuta frågan, huruvida åtal för öfverträdelse af för¬
ordningen må anhängiggöras, eller om beslaget bör, såsom
utan laga skäl verkställdt, återgå.
Slutligen innehåller 4 §, att hvad i förordningen är
stadgadt äfven skall gälla i det fall, att den oriktiga ur-
sprungsbeteckningen är anbragt å kärl eller omslag, i
hvilket varan vid införseln förvaras, såvida kärlet eller
omslaget är sådant, att varan är afsedd att däri hållas
till salu.
Det med förordningen afsedda ändamål, nämligen att
till skydd för såväl inhemsk industri och handel som den
köpande allmänheten förhindra, att hit till riket för för¬
säljning införas mången gång underhaltiga varor, försedda
med beteckningar, som oriktigt gifva varorna sken af att
vara af svenskt ursprung, torde i allmänhet kunna sägas
hafva på ett tillfredsställande sätt vunnits.
Mot förordningens bestämmelser och den tillämpning,
de erhållit, hafva emellertid särskildt under senare år fram¬
ställts åtskilliga anmärkningar. De viktigaste af dessa
äro, dels att förordningens stadganden om hvad som skall
anses såsom oriktig ursprungsbeteckning icke vore nog
tydligt affattade och på grund häraf kommit att gifva
anledning till en alltför vidsträckt tolkning, dels att på¬
följden för öfverträdelse af förordningen, nämligen varans
konfiskerande, oftast vore obilligt sträng och ej påkallad
för vinnande af förordningens syftemål, dels ock slutligen
att mål af ifrågavarande slag icke vunne den skyndsamma
handläggning, som vore af nöden. I det följande skola
till en början sagda anmärkningar hvar för sig närmare
behandlas.
Den först återgifna anmärkningen har särskildt fått
sitt uttryck i den af kommittén i dess underdåniga skrif¬
velse omförmälda, från härvarande tyska beskickning till
utrikesdepartementet inkomna promemoria, men återfinnes
äfven i andra bland de till kommittén remitterade hand-
4
Anmärk¬
ningar mot
1888 år8 för¬
ordning.
Förordnin gens
1 § 1 mom.
otydligt af-
fattadt och
för vidsträckt
tolkadt.
26
lingar och har under de senare åren jämväl annorledes
framställts såväl af svenska importörer som äfven af ut¬
ländska fabrikanter och köpmän, hvilka drifva exporthandel
på vårt land.
Grunden till ifrågavarande anmärkning är hufvud¬
sakligen att söka i den uti 1 § 1 mom. af förordningen
upptagna bestämmelse, enligt hvilken såsom svensk ur¬
sprungsbeteckning är att anse namn å ort, fastighet, in¬
dustriell anläggning eller näringsidkare inom Sverige eller
annan beteckning, som ger varan sken af att vara till¬
verkad i Sverige. Uttrycket »annan beteckning)) har
nämligen under senare tid alltmera börjat att tolkas så
vidsträckt, att ord på svenska språket samt afbildning^
med svenska motiv, åtminstone om afbildningarna åtföljts
af förklarande text, i och för sig ansetts som svenska
ursprungsbeteckningar. Så t. ex. hafva fruktknifvar, för¬
varade i pappersomslag, som burit beteckningarna »1 dussin
fruktknifvar)) och »helsmidda åt stål med fint förnicklade
skaft», äfvensom bägare, hvilka varit försedda med Ko¬
nungens bild, namn och valspråk, tagits i beslag och af
domstolarna i samtliga instanser dömts förbrutna. På
sätt af nedanstående, inom generaltullstyrelsen utarbetade
tabell0) framgår, har också antalet såväl af de jämlikt
förordningen verkställda beslag, hvilka på grund af stad¬
gandet i B § underställts generaltullstyrelsens pröfning,
*) Uppgift angående antalet beslag, hvilka jämlikt § 3 af förordningen
den 9 november 1888 angående förbud mot införsel till riket af varor med
oriktig ursprungsbeteckning hänskjutits till generaltullstyrelsens pröfning, samt
angående antalet fall, i hvilka styrelsen medgifvit åtals anställande.
År.
|
Antal
beslag.
|
Åtal.
|
År.
|
Antal
beslag.
|
Åtal.
|
1889 (juli—dec.)
|
84
|
55
|
|
Tr. 237
|
Tr. 132
|
1 1890
|
29
|
19
|
1901
|
9
|
1
|
1 1891
|
11
|
4
|
1902
|
10
|
5
|
1892
|
3
|
2
|
1903
|
15
|
10
|
1893
|
0
|
0
|
1904
|
17
|
9
|
1894
|
8
|
4
|
1905
|
22
|
12
|
1895
|
12
|
8
|
1906
|
38
|
25
|
1896
|
8
|
5
|
1907
|
34
|
22
|
1897
|
14
|
7
|
1908
|
77
|
53
|
1898
|
21
|
12
|
1909
|
213
|
150
|
1899
|
29
|
10
|
1910
|
146
|
79
|
1900
|
18
|
6
|
1911 (jan.—juni)
|
53
|
33
|
|
Tr. 237
|
Tr. 132
|
|
S:a 871
|
Sta 531
|
27
— rörande öfriga beslag saknar kommittén närmare upplys¬
ning, men torde desamma utgöra endast ett jämförelsevis
ringa antal — som äfven af de med styrelsens begifvande
anhängiggjorda åtal under de senaste åren högst väsentligt
ökats. Ehuru äfven andra omständigheter, såsom stegrad
import, bidragit till denna ökning, beror dock, enligt från
generaltullstyrelsen vunna upplysningar, densamma till
stor del på förenämnda strängare praxis.
Kl agomålen öfver berörda tillämpning af förordningen,
hvilka särskild! vid tiden för 1909 års konstindustriut¬
ställning i Stockholm, då utländska varor, märkta med
orden »Minne från Stockholm» o., d., i stor omfattning
importerades hit till riket, allmänt förspordes och bland
annat framburos i omförmälda promemoria från tyska be¬
skickningen, föranledde Kungl. Maj:t att genom kungö¬
relse den 9 juli 1909 förordna, att för tiden intill den 1
september samma år 1 § 1 mom. i författningen skulle
hafva den ändrade lydelse, att därur uteslötes orden »eller
annan beteckning, som ger varan sken af att vara i
Sverige tillverkad». Sagda förordnande var emellertid,
såsom nämnts, endast af provisorisk natur och afsåg alle¬
nast att möjliggöra import af redan tillverkade varor, för¬
sedda med beteckningar, som antogos på grund af sista
tidens strängare praxis eljest komma att föranleda varornas
konfiskerande.
Kommittén har funnit ifrågavarande anmärkning
befogad och genom bestämmelsen i 1 § 3 stycket af
förslaget sökt att afhjälpa den brist, som enligt kom¬
mitténs förmenande sålunda vidlåder gällande författning.
Då en närmare redogörelse för innebörden i nämnda be¬
stämmelse lämpligast bör lämnas i sammanhang med den
motivering för öfriga stadganden i 1 §, som kommittén
har att framlägga, torde här få hänvisas till de speciella
motiven vid sagda paragraf.
Den andra hufvudanmärkningen mot nuvarande för¬
ordning i ämnet innebär, såsom ofvan angifvits, att på¬
följden för öfverträdelse af förordningen oftast vore obil¬
ligt sträng och ej påkallad för vinnande af det med för¬
fattningen afsedda ändamålet.
Förordnin¬
gens proviso¬
riska ändran¬
de den 9 juli
1909.
Kommitténs
uppfattning
och förslag.
Påföljden för
öfverträdelse
af förord¬
ningen oftast
onödigt sträng.
28
Vissa i ären¬
det hörda kor¬
porationers
yttranden och
förslag.
Den påföljd, förordningen i sådant afseende stadgar,
är, att varan tages i beslag och dömes förbruten. Af
samtliga de handels- och industrikammare, hvilka, på sätt
af kommitténs underdåniga skrifvelse framgår, yttrat sig
i ämnet, med undantag allenast af en har denna före¬
skrift betecknats såsom i hög grad olämplig. I de flesta
fall -vore nämligen den svenske importören utan skuld
däri, att ifrågavarande beteckningar åsatts. Icke dess
mindre blefve det i allmänhet han och ej den utländske
leverantören, som drabbades af förenämnda bestämmelse.
Hvad leverantören anginge, vore oftast förhållandet det,
att icke heller hos honom förelegat någon afsikt att vilse¬
leda i fråga om varans ursprung. Så t. ex. hade, när
den oriktiga ursprungsbeteckningen utgjordes af den
svenske importörens namn och adress, leverantören i all¬
mänhet anbragt denna beteckning å varan endast för att
utmärka, att importören vore försäljare af densamma, och
därigenom bereda honom en fördel vid varans försäljning,
därvid leverantören på grund af glömska eller obekantskap
med förordningens innehåll försummat att tillika angifva,
att varan vore utländsk. Den i 1 § 2 mom. af förord¬
ningen gifna bestämmelsen, att hvad i förordningen stad¬
gades om varans konfiskerande icke ägde tillämpning, då
det vore uppenbart, att afsikt att vilseleda genom oriktig
ursprungsbeteckning ej förelåge, gåfve på grund af svå¬
righeten att förebringa erforderlig bevisning i nämnda
hänseende icke tillräckligt skydd för den, som utan brotts¬
lig afsikt öfverträdt förordningen. Äfven då sådan afsikt
verkligen förelegat, kunde påföljden i många fall blifva
alltför sträng, i synnerhet som domaren saknade hvarje
möjlighet att bestämma påföljden olika efter omständig¬
heterna. Föreskriften om varans konfiskerande borde där¬
för utbytas mot ett stadgande om ådömande af bötesstraff
eller annan liknande påföljd med rätt och skyldighet för
varuägaren att antingen utplåna eller 'neutralisera den
oriktiga ursprungsbeteckningen, innan han finge införa
varan, eller ock reexportera denna i likhet med hvad
exempelvis funnes föreskrifvet i 27 § 2 mom. af gällande
tullstadga, i hvilket, sistnämnda fall jämlikt en handels¬
kammares åsikt böter eller annan motsvarande påföljd ej
borde ifrågakomma. Endast för den händelse, att varu¬
ägaren icke önskade att utplåna eller neutralisera beteck-
29
ningen och ej heller att reexportera varan, borde denna
dömas förbruten. Genom bestämmelser, affattade i enlig¬
het härmed, vunnes till fullo det ändamål, som afsåges
med författningen, nämligen att förekomma, det utländska
varor med svenska ursprungsbeteckningar infördes i landet.
Hvad sålunda anförts har kommittén funnit i allmän¬
het vara värdt beaktande och vid revisionen af gällande
förordning böra iakttagas.
I anledning häraf har kommittén, på sätt §§ 5 och
följande i förslaget utvisa, i allmänhet utbytt stadgandet
om varans konfiskering mot en föreskrift om skyldighet
för varuägaren att, om han vill utbekomma varan, utplåna
eller neutralisera den svenska ursprungsbeteckningen samt
därjämte, utom för särskildt undantagsfall, erlägga en
afgift, motsvarande vissa procent af varans värde, äfven¬
som ersätta vissa för det allmänna till äfventyra upp¬
komna kostnader. Allenast om varuägaren underlåter att
ställa sig till efterrättelse hvad sålunda åligger honom
eller beteckningen ej kan utplånas eller neutraliseras, utan
att varan därigenom i sin helhet förstöres eller förlorar
allt värde såsom handelsvara, skall godset förklaras för¬
brutet.
Däremot har kommittén ansett sig icke kunna för¬
orda det framställda förslaget om alternativ rätt för varu¬
ägaren att reexportera varan. Visserligen måste det med-
gifvas, att en sådan rätt understundom skulle kunna vara
af betydelse. Om nämligen den oriktiga ursprungsbe¬
teckningen icke kan utplånas eller neutraliseras, utan att
varan i sin helhet förstöres eller förlorar allt värde såsom
handelsvara, går ägaren, på sätt ofvan nämnts, enligt
kommitténs förslag sin vara förlustig, och drabbas han
således för detta fall af en strängare påföljd än eljest.
Vidare kan ju, särskildt om dylik åtgärd skulle vidtagas
af annan än fabrikanten, inträffa, att kostnaderna för åt¬
gärden blefve så stora, eller att varan genom densamma
komme att så minskas i värde, att det ur ekonomisk syn¬
punkt skulle ställa sig mycket ofördelaktigt att vidtaga
utplåningen eller neutraliseringen, åtminstone här i landet.
Att det i sådana fall skulle kunna vara önskvärdt att få
reexportera varan, kan icke bestridas. Också torde kom¬
mittén hafva föreslagit ett stadgande om rätt till reexport,
Kommitténs
uppfattning
och förslag.
30
såframt icke å andra sidan vissa här nedan angifna om¬
ständigheter talade emot en sådan lagstiftning.
I 17 § af föreliggande förslag har kommittén intagit
bestämmelser, afsedda att möjliggöra Sveriges anslutning
till den s. k. Madridkonventionen angående undertryckande
af oriktiga ursprungsbeteckningar å handelsvaror. Enligt
berörda konvention förbinder sig en hvar af de till den¬
samma anslutna stater, bland annat, att förhindra infö¬
rande inom dess område åt varor, försedda med beteck¬
ningar, hvarigenom varorna oriktigt angifvas vara fram-
bragta eller tillverkade inom någon af öfriga konventions-
stater eller å ort, belägen inom sådan stat. Någon skyl¬
dighet att, om Sverige biträder konventionen, genom vår
lagstiftning bereda skydd emot missbruk af svenska ur¬
sprungsbeteckningar skulle således ej förefinnas, och ur
denna synpunkt föreligger följaktligen icke något ovill¬
korligt hinder mot beviljande af den påyrkade rätten till
reexport. Då emellertid öfriga konventionsstater skulle
vara pliktiga att förhindra införsel dit af varor med orik¬
tiga svenska ursprungsbeteckningar, skulle det enligt kom¬
mitténs förmenande vara i hög grad oegentligt, om den
svenska inhemska lagstiftningen samtidigt medverkade
därtill, att varor med dylika beteckningar infördes på den
utländska marknaden.
Vidare skulle eu sådan rätt till reexport, särskildt
när å varorna förekomme namnet å en svensk ort, som
vore känd för fabrikation af goda varor af ifrågavarande
slag, kunna lända till skada för svensk industri. Mot
att, såsom inom kommittén satts i fråga, uppdraga åt
den myndighet, på hvars pröfning ärendet beror, att i
hvarje särskildt fall bedöma, huruvida sådan skada må
anses kunna uppkomma eller icke, och i förstnämnda
händelse förvägra ägaren att reexportera godset synes
— frånsedt ofvannämnda oegentlighet med afseende å
Madridkonventionen — den betänkligheten möta, att eu
dylik pröfning ej sällan skulle blifva synnerligen vansklig,
hvarför det icke torde kunna undvikas, att mycken ojämnhet
uppstode vid afgörandet af hithörande frågor. För impor¬
törerna själfva måste detta vara en bestämd olägenhet.
För öfrigt torde de fall, då, enligt hvad förut nämnts,
rätt till reexport skulle vara önskvärd, utgöra ett ganska
ringa fåtal.
31
Ytterst sällan lärer nämligen komma att inträffa, att
den oriktiga ursprungsbeteckningen icke kan utplånas eller
neutraliseras, utan att varan i sin helhet förstöres eller för¬
lorar allt värde såsom handelsvara. Enligt upplysning från
tullkonfiskationskontoret i Stockholm hafva intill den 1
juli 1911 därstädes förekommit allenast två fall, då vara
med oriktig svensk ursprungsbeteckning förstörts på den
grund, att beteckningen ansetts lämpligen icke kunna ut¬
plånas eller neutraliseras. Dessutom torde för bedömande
af fördelen i dylika undantagsfall af varornas reexporte-
rande icke böra förbises de svårigheter, som säkerligen
ej sällan skulle möta att i annat land finna afnämare af
varor med svensk ursprungsbeteckning, där ej denna be¬
teckning vore särskildt känd utomlands såsom ett godt
märke.
Oftare kan ju tänkas förekomma fall, att kostnaderna
för beteckningens utplånande eller neutralisering blefve
så stora, eller att varan genom sådan åtgärd komme att
så minskas i värde, att det ur ekonomisk synpunkt skulle
ställa sig ofördelaktigt att vidtaga åtgärden i fråga; och
har i detta hänseende framhållits, att dessa olägenheter
skulle blifva väsentligt mindre, därest varan kunde retur-
neras för åtgärdens vidtagande af fabrikanten. Det
synes emellertid kommittén kunna ifrågasättas, huruvida
några afsevärdare fördelar häraf skulle vinnas. Kostna¬
derna torde väl i regel blifva större, då utgifterna för
varans transporterande till utlandet och återsändande hit
till riket efter vidtagen åtgärd alltid tillkomme. Hvad
angår varans minskande i värde, skulle visserligen kunna
sägas, att faran därför blefve mindre, om utplånandet
eller neutraliseringen verkställdes af fabrikanten, som åsatt
beteckningen i fråga, och som vore bäst skickad att på
förmånligaste sätt vidtaga berörda åtgärd; men vill kom¬
mittén i detta hänseende redan nu framhålla, att enligt
kommitténs förslag, såsom nedan kommer att utvecklas,
det icke är nödvändigt, att åtgärden sker vid tullplatsen,
utan kan importören, där så må anses behöfligt, för åt¬
gärdens vidtagande föra varan, naturligtvis under tullper¬
sonalens uppsikt, till verkstad e. d. inne i landet. Här¬
igenom torde möjlighet finnas att äfven här i riket få ut¬
plåningen eller neutraliseringen verkställd på förmån¬
ligaste sätt.
32
Proceduren
tillräckligt
skyndsam.
Vill importören icke begagna sig af sin rätt att ut¬
plåna eller neutralisera den oriktiga beteckningen, allden¬
stund en sådan åtgärd, vare sig den sker bär i landet
eller utomlands, anses oekonomisk, är ju onekligen rätten
att reexportera varan för försäljning för importören för¬
månligare än att få varan konfiskerad. Emellertid vill
kommittén härvid dels erinra om hvad kommittén nyss
nämnt angående svårigheten att utomlands sälja varor
med svensk ursprungsbeteckning, dels påpeka, att, om
varan införes i främmande stat, som anslutit sig till
Madridkonventionen, importören, under förutsättning att
äfven Sverige biträder konventionen, riskerar att få varan
beslagtagen.
Vid öfvervägande af de å frågan inverkande omstän¬
digheter har kommittén funnit de olägenheter, som ett
stadgande om rätt till reexport skulle medföra, vida större
än fördelarna däraf. Den lindring beträffande påföljden
för öfverträdelse af författningen, som kommitténs förslag
innebär i förhållande till nu gällande föreskrift om. god¬
sets konfiskering, torde få anses motsvara alla berättigade
kraf, i synnerhet som genom förut omförmälda stadgande
i 1 § 3 stycket af förslaget antalet oafsiktliga öfverträdel-
ser helt visst kommer att väsentligt minskas.
Slutligen har, såsom nämndt, mot nuvarande förord-
ning riktats eu tredje hufvudanmärkmng, nämligen att
mål rörande öfverträdelse af densamma icke vunne den
skyndsamma behandling, som vore af nöden.
För närvarande upptagas och afgöras sådana mål
af domstol, därvid är att märka, att verkställdt beslag
äger bestånd, intill dess målet blifvit genom laga kraft
ägande beslut afgjordt. Behörig domstol i första in¬
stans är rådstufvurätt i den stad, där förseelsen skett
eller blifvit upptäckt, eller, om den timat eller upptäckts
utom stads jurisdiktion, rådstufvurätt i närmaste stad,
där tullförvaltning finnes, eller gränsetullrätt, då sådan
är närmare.
Dock kan äfven generaltullstyrelsen komma att taga
viss befattning med dylika mål. Om nämligen ägare
eller emottagare af beslagtagen vara inom föreskrifven
33
tid framställer yrkande därom, skall till styrelsens pröf¬
ning danskjutas frågan, huruvida åtal för öfverträdelse
af förordningen må vid domstol anhängiggöra®, eller
om beslaget bör, såsom utan laga skäl verkställdt, återgå;
och torde, enligt hvad redan i annat sammanhang an¬
märkts, sådan underställning i de flesta fall äga rum.
Rätt att hos Konungen föra talan mot styrelsens beslut
har ansetts tillkomma såviil beslagaren som ägaren eller
emottagaren af varan.
Med en sådan ordning för målens behandling kan
ofta, i synnerhet om rättegången fullföljes genom alla
instanser, inträffa, att ett mål vinner slutligt afgörande
först ett eller flera år efter beslagets verkställande, och
under hela denna tid är varuägaren förhindrad att dispo¬
nera öfver varan. Att detta innebär väsentliga olägen¬
heter, ligger i öppen dag, då i dylika mål en så snabb
behandling som möjligt är af stor betydelse och det
iramför allt är af vikt för ägaren att skyndsamt utfå
sin vara. Särskild!, skarpt framträda dessa olägenheter i
det fall, att ett beslag fastställts af underdomstolarna,
men däremot upphäfts i högsta instans. Ehuru således
slutligt förklarats, att någon öfverträdelse af författningen
icke ägt rum, har ägaren under kanske åratal varit ur-
ståndsatt att förfoga öfver varan. Härunder kan denna,
särskildt om den utgöres af en säsongartikel, hafva högst
väsentligt minskats i värde, och, äfven om så icke skulle
vara förhållandet, kan ägaren utan någon sin förskyllan
genom dröjsmålet hafva lidit annan ekonomisk skada,
såsom ränteförlust eller skadeståndsskyldighet i förhållande
till annan, till hvilken han i sin ordning förbundit sig att
leverera varan.
_ Att åtgärder vidtagas för undanrödjande, såvidt
möjligt är, af ifrågavarande olägenheter, har kommittén
funnit synnerligen önskligt.
För vinnande af detta mål har af flertalet handels- Vissa i sren-
och _ industrikammare, som yttrat sig i ärendet, hufvud- totjoraul
sakligen föreslagits, att genom särskildt beslut af admini- ners förslag
stativ myndighet eller en för ändamålet tillsatt nämnd k°mmH;
skulle preliminärt algöras, huru vid a oriktig ursprungs- där öfver.
beteckning förelåge, och i så fall om och på hvilket sätt
densamma kunde utplånas eller neutraliseras. Därest
dylik beteckning ej ansåges vara för handen, eller om i
5
34
motsatt fall varuägaren antingen i enlighet med de före¬
skrifter, som i sådant hänseende meddelats, oskadliggjorde
den ifrågavarande beteckningen eller ock reexportera^
varan, skulle han utan hinder af målets handläggning
vid domstol vara berättigad att utfå varan, dock mot
ställande af säkerhet för de böter eller den afgift, han
kunde förpliktas gälda, äfvensom för de kostnader, han
kunde kännas skyldig att ersätta. Emellertid har detta
förslag — oafsedt hvad förut af kommittén anförts i
fråga om den påyrkade rätten att reexportera varan —
icke synts kommittén antagligt, särskildt som det preli¬
minära beslutet och det slutliga domstolsutslaget ofta
kunde komma att stå i strid mot hvarandra och bety¬
dande oegentlighet^’ däraf föranledas.
Andra förslag Ej heller har kommittén funnit det efter sträfvare
jämte kommit- m^]e^ lämpligen kunna vinnas genom föreskrifter, afsedda
th'lröflerde att, i den mån det läte sig göra, påskynda målens be¬
handling vid domstolarna, eller genom att, såsom det
jämväl blifvit ifrågasatt, låta varuägare, som genom dom¬
stols beslut fått sig förelagdt att utplåna eller på visst
sätt neutralisera en åsatt beteckning, mot fullgörande åt
hvad sålunda blifvit honom ålagdt äfvensom mot ställande
af säkerhet, hvarom ofvan nämnts, utbekomma varan,
oaktadt talan mot beslutet i högre rätt fullföljes i fråga.
om straff eller annan påföljd. 1 _
Kommitténs Det enda fullt effektiva och lämpliga sätt för erna-
försiag. en(je ay det afsedda ändamålet är enligt kommitténs för¬
menande, att handläggningen och afgörandet af ifråga¬
varande mål helt öfverflyttas från domstolarna till gene¬
raltullstyrelsen såsom första samt regeringsrätten såsom
andra och sista instans.
Att genom en sådan anordning större skyndsamhet än nu
vid ärendenas behandling skulle kunna vinnas, är uppenbart.
Mot en dylik lagstiftning kan visserligen invändas,
dels att ärenden, hvarom här är fråga, närmast äro att
hänföra till rättstvister, som böra behandlas af domstol,
och dels att talan af varuägaren om ansvar och skadestånd
i anledning af beslaget och sakens fullföljande eller om
godtgörelse för kostnaderna å ärendet hos generaltull¬
styrelsen icke lämpligen torde, om den ifrågasatta öfver-
flyttningen komme till stånd, kunna behandlas i samman¬
hang med hufvudsaken.
35
Beträffande den första af dessa invändningar är att
märka, att generaltullstyrelsen, enligt livad redan fram¬
hållits, alltsedan den gällande förordningens tillkomst
tagit en icke oväsentlig befattning med flertalet ärenden
angående öfverträdelse af förordningen och därvid för-
värfvat en betydande erfarenhet i hithörande frågor,
likasom ock att den pröfning, som härvid ålegat styrel¬
sen, ej i synnerligen hög grad skiljer sig från den be¬
handling af ärendena, som enligt den nya anordningen
skulle åt styrelsen uppdragas. Olikheterna mot hvad nu
i sådant afseende gäller skulle blifva, att styrelsen finge
öfvertaga behandlingen äfven af de jämförelsevis få och
sannolikt i allmänhet mera enkla ärenden, Indika nu icke
underställas styrelsens förberedande pröfning, äfvensom
att ärendenas handläggning hos styrelsen blefve något
vidlyftigare och, då styrelsen ej såsom nu skulle kunna
till domstols bedömande öfverlämna fall af tveksammare
natur, understundom jämväl mera ingående. Någon an¬
ledning att antaga, det styrelsen genom den föreslagna
anordningen skulle för mycket betungas eller eljest icke
kunna på ett tillfredsställande sätt fullgöra den styrelsen
åliggande pröfning, anser kommittén därför icke före¬
finnas.
Hvad den andra invändningen angår, kan väl dess
riktighet icke bestridas. Dock synes ifrågavarande oegent¬
lighet ej vara af den väsentliga betydelse, att den bör
utgöra hinder för införande af eu i öfrigt önskvärd an¬
ordning. I de fall, då varuägaren kan vilja föra an¬
svars- eller ersättningstalan, torde nämligen sådan utan
alltför stora olägenheter kunna utföras genom särskild
rättegång vid domstol.
På grund af hvad sålunda anförts har kommittén
föreslagit ärendenas fullständiga öfverflyttande från dom¬
stolarna till generaltullstyrelsen med regeringsrätten så¬
som andra och högsta instans, därvid kommittén i olika
paragrafer af förslaget intagit stadganden, afsedda att
befordra ärendenas skyndsamma behandling.
Genom den ifrågasatta öfverflyttningen vinnes, för¬
utom den eftersträfvade skyndsamheten i proceduren,
jämväl den afsevärda fördelen af större enhetlighet vid
ärendenas bedömande, än nu kan ernås, då desamma
skola pröfvas af ett stort antal olika domstolar.
36
Madridkonven-
donen.
Konventionens
tillkomst.
Utom. i ofvannämnda tre viktiga hänseenden, skiljei
sig kommitténs förslag från gällande författning i en
annan punkt af stor och principiell betydelse, i det kom¬
mittén, på sätt förut anmärkts, i 17 § af förslaget upp¬
tagit stadganden för möjliggörande af Sveriges anslut¬
ning till den s. k. Madridkonventionen angående under¬
tryckande af oriktiga ursprungsbeteckning^ å handels¬
varor.
Rörande tillkomsten af sagda konvention skall här
lämnas följande redogörelse. . .
Den 20 mars 1883 afslutades, såsom bekant, i Dans
mellan åtskilliga stater en konvention om internationellt
skydd för den industriella äganderätten, den s. k. Paris¬
konventionen, hvilken numera biträdts af nästan alla
europeiska stater, däribland Sverige, och äfven ett flertal
utomeuropeiska.
I artikel 10, jämförd med artikel 9, af denna kon¬
vention med däri' år 1900 vidtagna ändringar stadgas
följande. Varor, å hvilka falskeligen finnes anbragt
namnet å ett bestämdt ställe såsom ursprungsort, kunna,
därest sådan uppgift utgör tillägg till en uppdiktad eller
i bedräglig afsikt lånad firma, tagas i beslag vid införsel
till någon af konventionsstaterna. Beslaget skei på be¬
gäran antingen af offentlig myndighet eller af enskild
målsägande och i enlighet med vederbörande stats in¬
hemska lagstiftning. Målsägande är hvarje producent,
fabrikant eller handlande, som sysselsätter sig med
produktion eller fabrikation af eller handel med varor af
ifrågavarande slag samt idkar rörelse vare sig på det
ställe, hvilket falskeligen angifvits såsom ursprungsort,
eller i den trakt, där sådant ställe är beläget. I stater,
hvilkas lagstiftning icke medgifver beslag vid införsel,
må sådant beslag ersättas med införselförbud. Myndig¬
heterna skola icke vara skyldiga att verkställa beslag å
transitogods.
Ett exempel på fall, som här afses, är, att en fabri¬
kant i Tyskland förser af honom tillverkade stålvaror
med en fingerad firmabeteckning och det engelska ort¬
namnet Sheffield samt exporterar dessa varor till Sverige.
Det skydd mot användande af oriktiga ursprungs-
beteckningar, som gifves genom berörda stadganden, är,
37
såsom synes, mycket begränsadt. Härtill kommer, att
vid skilda konferenser, som enligt artikel 14 i Paris¬
konventionen hållits mellan delegerade för till konven¬
tionen anslutna stater, erkänts, att dessa bestämmelser
icke äro för konventionsstaterna ovillkorligen bindande
utan endast innefatta önskemål. Också hafva i de olika
staternas lagstiftningar motsvarande föreskrifter ej allmänt
införts. Sålunda saknar den svenska lagstiftningen dy¬
lika stadgande!!. Enligt beslut vid den under innevarande
år i Washington hållna konferens, hvilket beslut dock
ännu icke ratificerats, har emellertid åt ifrågavarande be¬
stämmelser gifvits en mera bindande karaktär.
Då ett effektivt bekämpande af det alltmer tilltagande
bruket af oriktiga ursprungsbeteckning^’ ansetts vara
af synnerlig vikt, föreslogs redan vid den år 1886 i
Rom afhållna konferens att i konventionen intaga vissa
bestämmelser i sådan riktning. Förslaget blef visserligen
antaget å konferensen, men beslutet härom vann seder¬
mera icke samtliga konventionsstaternas ratifikation, och
frågan hade således för tillfället förfallit. Emellertid upp¬
togs densamma i annan form vid konferensen i Madrid
åren 1890 och 1891. Å denna väcktes nämligen förslag
därom, att de bland konventionsstaterna, som härtill kunde
befinnas villiga, skulle sins emellan afsluta en separat¬
konvention för bekämpande af missbruket med oriktiga
ursprungsbeteckningar i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med de vid konferensen i Rom angifna grunder. Förslaget
antogs af ombuden för åtskilliga bland de vid konferensen
representerade stater, och beslutet ratificerades af Frank¬
rike, Schweiz, Spanien, Storbritannien och Irland samt
Tunis, hvar]ände senare till konventionen anslutit sig ytter¬
ligare tre stater, nämligen Brasilien, Cuba och Portugal.
Konventionen, som är dagtecknad den 14 april 1891, Konventionens
lyder, med uteslutande af ingress och underskrifter, i ,ydeUe'
svensk öfversättning sålunda:
» Öfverenskommelse
angående undertryckande af oriktiga ursprungsbeteck¬
ningar å handelsvaror.
38
Artikel 1.
Hvarje vara, som bär en oriktig ursprungsbeteck¬
ning, hvarigenom eu af de kontraherande staterna eller
en plats, belägen inom någon af dessa, direkt eller indirekt
angifves såsom ursprungsland eller ursprungsort, skall
tagas i beslag vid införsel till någon af nämnda stater.
Beslag skall jämväl kunna verkställas inom den stat,
där den oriktiga ursprungsbeteckningen anbragts, eller
inom den stat, i hvilken den med den oriktiga beteck¬
ningen försedda varan blifvit införd.
Om lagstiftningen i någon stat icke medgifver be¬
slag vid införseln, skall sådant beslag ersättas med in¬
förselförbud.
Därest lagstiftningen i någon stat ej medgifver be¬
slag inom landet, skall sådant beslag ersättas med de
åtgärder och medel, som det ifrågavarande landets lag i
jämförliga fall tillförsäkrar landets egna undersåtar.
Artikel 2.
Beslag skall äga rum på begäran af vare sig offentlig
myndighet eller någon målsägande, enskild person eller
bolag, i enlighet med hvarje stats inhemska lagstiftning.
Myndigheterna skola icke vara skyldiga att verkställa
beslag å transitogods.
Artikel 3.
Förevarande bestämmelser utgöra ej hinder därför,
att säljaren angifver sitt namn eller sin adress å varor,
som härstamma från ett annat land än det, inom hvilket
varorna försäljas; men skall i detta fall adressen ellei
namnet åtföljas af en noggrann och i tydliga bokstäfver
framträdande uppgift om det land eller den plats, där
varorna tillverkats eller frambragts.
Artikel 4.
Domstolarna i hvarje stat skola hafva att bedöma,
hvilka beteckningar på grund af sin allmänna karaktär
icke äro underkastade bestämmelserna i denna. öfverens¬
kommelse, dock att ursprungsbeteckningar för vinodlings-
produkter ej inbegripas i det genom denna artikel stad¬
gade undantag.
39
Artikel 5.
De stater, tillhörande unionen till skydd för den in¬
dustriella äganderätten, hvilka ej hafva deltagit i före¬
varande öfverenskommelse, skola på begäran äga att an¬
sluta sig till densamma i den ordning, artikel 16 af kon¬
ventionen den 20 mars 1883 till skydd för den industriella
äganderätten föreskrifver.
Artikel 6.
Föreliggande öfverenskommelse skall ratificeras och
ratifikationerna skola utväxlas i Madrid inom en tid af
sex månader härefter.
Den träder i kraft en månad efter ratifikationernas
utväxling och skall hafva samma gällande kraft och var¬
aktighet som konventionen den 20 mars 1883.»
Angående den närmare innebörden af de olika be¬
stämmelserna i konventionen är att märka följande.
Artikel 1.
Första punkten i artikeln innehåller förbud såväl mot
angifvande af oriktigt ursprungsland som äfven mot upp¬
gifvande af annan ursprungsort inom visst land än den
verkliga. Något förbud af sistnämnda slag kan uppen¬
barligen ej ifrågakomma, då det gäller att förebygga in¬
försel hit till riket af utländska varor med svenska ur-
sprungsbeteckningar.
Af andra punkten framgår, att konventionen afser
ej blott att förhindra import af varor med oriktiga ur-
sprungsbeteckningar utan jämväl att bereda skydd mot
åsättande inom landet af dylika beteckningar och salu¬
hållande af obehörigen märkta varor.
Bestämmelsen i tredje punkten lärer icke utgöra
hinder för att låta en vara införas, sedan den oriktiga
beteckningen oskadliggjorts.
Hvad angår stadgandet i sista punkten, torde det¬
samma böra så förstås, att, om den inhemska lagstift¬
ningen i någon stat ej gifver skydd mot anbringande å
varor af beteckningar, som oriktigt angifva, att varorna
härstamma från detta land, och mot saluhållande af så
märkta varor, samma stat icke är pliktig att i berörda
Den närmare.
innebörden
af bestämmel¬
serna i konven¬
tionen.
40
hänseenden meddela skydd mot användande af oriktiga
utländska ursprungsbeteckningar. Om och i hvilken mån ett
sådant skydd enligt kommitténs förmenande bör hos oss läm¬
nas, har kommittén att framdeles angifva i sitt betänkande
angående lagstiftningsåtgärder mot illojal konkurrens.
På sätt i annat sammanhang redan antydts, innebär
konventionen ej förpliktelse för stat, som anslutit sig till
densamma, att beifra missbruk af ursprungsbeteckningar,
hvilka hänvisa å nämnda stat eller en inom densamma
belägen ort, utan endast missbruk af beteckningar, som
hänföra sig till någon annan af konventionsstaterna eller
ort, belägen inom sådan stat. Beifrande af missbruk utaf
förstnämnda slag kan icke gärna blifva föremål för in¬
ternationell öfverenskommelse utan må bero på veder¬
börande stats egen lagstiftning. Såsom exempel på fall,
då konventionen är tillämplig, kan anföras, att en hand¬
lande i Tyskland från Amerika importerar där tillverkade
stålvaror, å hvilka namnet Sheffield linnes anbragt, och
därefter exporterar sagda varor till Frankrike. Det åligger
då sistnämnda stat att förhindra varornas införande från
Tyskland. Utan betydelse är, att Tyskland ej biträdt
konventionen, då detta är förhållandet med såväl Frank¬
rike som England. Vidare må såsom exempel nämnas,
att stålvaror med nyss angifven beteckning fabriceras
inom Frankrike eller där hållas till salu, hvarvid dock
är att iakttaga hvad ofvan anmärkts i fråga om tolk¬
ningen af sista punkten i förevarande artikel.
Enligt kommitténs uppfattning måste det i första
punkten använda uttrycket »hvarje vara, som bär en oriktig
ursprungsbeteckning» (på originalspråket »tout produit
portant une fausse indication de provenance») så förstås,
att konventionen äger tillämpning jämväl i det fall, att
beteckningen förekommer å emballage, däri varan skall
saluhållas. Med en motsatt tolkning skulle tydligen det
med konventionen åsyftade ändamål ofta förfelas.
Likaledes torde få antagas, att konventionen, hvars
öfverskrift endast talar om handelsvaror, gäller allenast
beträffande varor, som äxo afsedda för försäljning, ehuru
detta icke bestämdt uttalas i sjkifva texten.
Att ej blott tillverkade varor utan äfven natura-
produkter inbegripas under konventionens bestämmelser,
framgår såväl af denna som särskild! af tredje artikeln.
41
Artikel 2.
Att, såsom i förordningen den 9 november 1888
finnes stadgadt i fråga om import hit till riket af ut¬
ländska varor med svenska ursprungsbeteckningar, veder¬
börande tullpersonal städse ex officio skulle öfvervaka,
att varuinförsel icke äger rum i strid mot konventionens
bestämmelser, skulle uppenbarligen vara för tullpersonalen
synnerligen betungande, om ens möjligt. Också förut¬
sätter denna artikel för tullpersonalens ingripande en före¬
gående begäran därom från vare sig offentlig myndighet
eller enskild målsägande. Hvem som är att anse såsom
målsägande, säges ej i konventionen. Finge man här¬
utinnan analogivis tillämpa den för liknande fall gifna
föreskriften i artikel 10 af Pariskonventionen, för hvilken
artikel förut redogjorts, skulle såsom målsägande betraktas
endast producent, fabrikant eller handlande, hvilken syssel¬
sätter sig med produktion eller fabrikation af eller handel
med varor af ifrågavarande slag samt idkar rörelse i det
land eller å den ort, som oriktigt angifvits såsom ur¬
sprungsland respektive ursprungsort, eller i den trakt,
där sådan ort är belägen. Emellertid torde ifrågavarande
stadgande i Madridkonventionen icke vara att tolka så
inskränkt utan såsom målsägande enligt densamma få
anses jämväl hvarje annan näringsidkare, som må antagas
kunna lida förfång därigenom, att ifrågakomna varor med
oriktig ursprungsbeteckning bringas i handeln. Något
hinder för att, såsom kommittén i 17 § föreslagit, med¬
gifva eu hvar rätt att göra angifvelse rörande öfver¬
trädelse af konventionen äfvensom ålägga tullpersonalen
att i uppenbara fall utan angifvelse verkställa beslag
synes icke föreligga.
Bestämmelsen i andra punkten af förevarande artikel
torde hafva sin grund däri, att transiterande gods vanligen ej
underkastas någon närmare undersökning af tullpersonalen.
Artikel 3.
Denna artikel förelåg ej i det ursprungliga förslag
till konvention, som framlades vid konferensen i Madrid,
utan tillkom först under förhandlingarnas gång. Det
framhölls nämligen, hurusom det ofta för eu handlande
6
42
ur skilda synpunkter, såsom för spridande af kännedomen
om lians affär, vore af betydelse, att han finge förse varor,
som han förde i handeln, med sitt namn och sin adress.
För köparna vore det ej sällan af lika, om icke större
vikt att veta, att varorna inköpts från en handlande, som
vore känd att föra goda varor, än att de tillverkats af
en viss fabrikant eller eljest frambragts å en viss ort.
Med stöd häraf påyrkades, att i konventionen bestämdt
uttalades, att det ej vore förbjudet för en handlande att
anbringa sitt namn och sin adress å af honom saluförda
varor. För att emellertid köparna icke härigenom skulle
vilseledas att tro, det varorna blifvit tillverkade af honom
eller eljest frambragta å den angifna orten, borde det
alltid åligga honom att uppgifva det land eller den ort,
därifrån varorna verkligen ledde sitt ursprung.
Då, såsom förut vid olika tillfallen framhållits, artikel 1
i konventionen ej medför skyldighet för stat, som bi-
trädt denna, att förhindra användande af ursprungsbeteck-
ningar, hvarigenom varor oriktigt angifvas härstamma
från detta land, må ifrågavarande bestämmelse, som ju
utgör ett undantag från hufvudstadgandena i artikel 1,
icke tolkas så vidsträckt, att det, om Sverige anslöte sig
till konventionen, skulle åligga en handlande här i riket,
hvilken hit importerar varor, försedda med hans namn
och adress, att jämväl låta å varorna anbringa namnet
å det land eller den ort, hvarifrån de härstamma, utan
är det, enligt 1 § i kommitténs förslag, i sådant fall till
fyllest med en uppgift, att varorna icke äro af svenskt
ursprung. Om däremot en handlande i Slieffield efter
Sveriges biträdande af konventionen till England inför
amerikanska stålvaror samt förser dem med sitt namn
och sin adress och exporterar de sålunda märkta varorna
till Sverige, måste å desamma linnas uppgift därom, att
de blifvit tillverkade i Amerika; hafva varorna icke
importerats från Amerika utan tillverkats inom England
men å annan ort än Sheffield, måste förstnämnda ort
angifvas.
Enligt artikelns ordalydelse skulle neutralisering af
en oriktig ursprungsbeteckning vara tillåten endast i de
fall, som uttryckligen angifvas i artikeln. Emellertid är
detta antagligen icke meningen med ifrågavarande be¬
stämmelse. Sannolikt har man vid affattandet af artikeln,
43
hvilken, såsom nämndt, tillkom först vid själfva konfe¬
rensen, ej tänkt sig, att neutralisering rimligen kunde
ifrågakomma i andra än omförmälda fall. Också måste
det visserligen medgifvas, att det vore ganska menings¬
löst att t. ex. förse stålvaror, som skola importeras till
Sverige, med beteckningen sheffieldstål och samtidigt å
varorna angifva, att de äro af amerikansk tillverkning.
Emellertid kan det uppenbarligen, om varorna vid inför¬
seln hit äro försedda med endast förstnämnda beteckning,
vara af vikt för den svenske importören att för utbe¬
kommande af varorna få anbringa den neutraliserande
beteckningen. För öfrigt torde jämväl fall kunna före¬
komma, då rätt att åsätta varor en i och för sig oriktig
ursprungsbeteckning, åtföljd af en neutraliserande sådan,
är af betydelse för producenten, så t. ex. att angifva ett
i Frankrike produceradt vin såsom portvin med ett till-
lägg, som utmärker dess verkliga ursprung. Till stöd föl¬
en sådan tolkning af artikeln — förhandlingarna vid
konferensen gifva ej med önskvärd tydlighet vid handen,
huru den rätteligen bör förstås, — kan åberopas, att
enligt gällande bestämmelser i England, hvilken stat
biträdt konventionen, ett sådant förfarande, som nyss
omnämnts, är tillåtet. Visserligen skulle artikeln med
denna tolkning kunna anses öfverflödig, men att märka
är, att densamma icke tillkommit i ändamål att angifva,
när och på hvithet sätt neutralisering af en oriktig ur¬
sprungsbeteckning må äga rum, utan för att bestämdt
uttala, att det ej är förbjudet för en handlande att förse
varor, som han för i handeln, med sitt namn och sin
adress.
Artikel 4.
Denna artikel innebär, att å varor anbragta beteck¬
ningar, som väl enligt sin ordalydelse hänvisa på visst
ursprung för varorna, men enligt handelsbruk öfvergått
till att endast utmärka varornas art, med visst undantag
icke äro att anse såsom ursprungsbeteckningar.
Fluruvida en ursprungsbeteckning öfvergått till art-
beteckning, s. k. generisk beteckning, kan understundom
vara förenadt med svårighet att afgöra och är ej sällan
att bedöma olika inom olika länder. Såsom exempel å
44
beteckningar, hvilka lios oss torde böra betraktas som
generiska, kunna anföras benämningarna gants-de-suéde/
eau-de-cologne, portiandscement, schweizerost samt pilsner¬
öl och vichyvatten jämte ett flertal andra namn å Öl- och
mineralvattensorter, hvaremot sådana benämningar som
vadstenaspetsar, eskilstunasmide, brieost och rysk kaviar
lära vara att hänföra till ursprungsbeteckningar. Flera
af de nämnda exemplen sakna emellertid praktisk bety¬
delse, så länge de länder, å hvilka benämningarna hän¬
visa, ännu icke anslutit sig till konventionen.
Att såväl en generisk beteckning som en ursprungs¬
beteckning genom något till densamma gjordt tillägg,
på grund af varans utstyrsel eller af annan liknande an¬
ledning kan i visst fall förlora sin nämnda karaktär, torde
vara uppenbart. Så t. ex. angifver en sådan benämning-
som äkta portlandscement eller naturligt vichyvatten ej
blott varans art utan äfven dess ursprung. Omvändt
utgör exempelvis benämningen svensk brieost icke någon
fransk ursprungsbeteckning.
Strängt taget måste ifrågavarande stadgande betrak¬
tas såsom öfverflödigt, då redan enligt artikel 1 konven¬
tionen äger tillämpning allenast å beteckningar, genom
hvilka därmed försedda varor oriktigt angifvas härstamma
från visst land eller viss ort, men detta tydligen icke är
förhållandet med generiska beteckningar. Emellertid kali
det helt visst anses ur praktisk synpunkt lämpligt, att
förhållandet uttryckligen påpekats i konventionen, hvar-
jämte bestämmelsens intagande i densamma nödvändig¬
gjorts för framhållande af det i slutet af artikeln angifna
undantag från liufvudregeln.
Berörda undantag intogs i konventionen på yrkande
af de franske och portugisiske delegerade vid konferensen
samt innebär, att, då fråga är om vinodlingsprodukter,
beteckningar, som innehålla hänvisning å visst land eller
viss ort, alltid äro att anse såsom ursprungsbeteckningar.
Så t. ex. nlå benämningarna champagne, portvin, sherry,
madeira och konjak icke betraktas som generiska beteck¬
ningar. Dock kan, såsom redan vid artikel 3 anmärkts,
exempelvis benämningen portvin användas för ett i Frank¬
rike produceradt vin, såframt benämningen åtföljes af ett
tillägg, som angifver vinets verkliga ursprung.
45
Artiklarna 5 och 6.
Dessa artiklar innehålla bestämmelser angående kon¬
ventionens biträdande af stater, som icke ursprungligen
anslutit »sig till densamma, angående ratificering af kon¬
ventionen och angående dennas giltighetstid.
Efter denna redogörelse öfvergår kommittén till be¬
svarande af frågan, om anledning för vårt land föreligger
att biträda omför-malda konvention.
Enligt hvad förut nämnts, ifrågasattes redan i sam¬
manhang med förarbetena till förordningen den 9 novem¬
ber 1888 att gifva densamma en sådan omfattning, att
därigenom bereddes skydd jämväl emot missbruk af ut¬
ländska ursprungsbeteckningar.
Sedan de i Madridkonventionen slutligen upptagna
bestämmelser redan vid Madridkonferensens sammanträ¬
den år 1890 blifvit af ombuden för åtskilliga bland de
vid konferensen representerade stater preliminärt antagna,
hemställde Sveriges ombud i sin till Kungl. Maj:t afgifna
berättelse öfver konferensförhandlingarna, att nödiga änd¬
ringar måtte vidtagas i vår inhemska lagstiftning för
möjliggörande af Sveriges anslutning till den föreslagna
konventionen.
Till stöd för denna hemställan anfördes bland annat
följande. I Sverige användes ursprungsbeteckningar på
export artiklar i ganska vidsträckt omfattning, dels en¬
samma och dels i förening med varumärken. Dylika
svenska ursprungsbeteckningar förekomme t. ex. på järn,
järnmanufaktur, trä, trämassa, tändstickor och smör. Nästan
i fråga om alla dessa artiklar hade under senare åren
förekommit klagomål öfver, att de å dem begagnade ur-
sprungsbeteckningarna obehörigen användts i utlandet å
därstädes tillverkade varor, utan att de svenska fabri¬
kanterna kunnat stäfja dessa missbruk.
Hvad sålunda andragits äger fortfarande sin fulla
giltighet, och någon väsentlig rättelse i det öfverklagade
missförhållandet torde icke vara att förvänta, utan att
Sverige å sin sida beviljar skydd för utländska ursprungs¬
beteckningar.
Också har, på sätt af de till kommittén öfverlämnade
handlingar framgår, svenska handelskammaren i London
FramståIlnin¬
gar om Sve¬
riges anslut¬
ning till Ma¬
dridkonventio¬
nen; kommit¬
téns uppfatt¬
ning m. m.
46
hos Kungl. Magt gjort hemställan om vidtagande af åt¬
gärder för Sveriges anslutning till Madridkonventionen
samt kommerskollegium i sitt underdåniga utlåtande öfvei
nämnda framställning uttalat, att med hänsyn till den
utveckling, hvari industrien i vart land vore sfadd, det
syntes kollegium angeläget att genom internationella öfver-
enskommelser bereda skydd savidt möjligt jämväl i ut¬
landet åt alster af svensk industri mot obehörig kon¬
kurrens.
Den föreskrift i konventionen, som framför allt föran-
ledt, att denna hittills biträdts . endast af ett jämförelsevis
ringa antal stater, är den i artikel 4 upptagna undantags¬
bestämmelsen i fråga om beteckningar å vinodlingspro-
dukter. Redan vid konferensen i Madrid uttalades skarpa
betänkligheter mot sagda undantag. Dessa betänklig¬
heter hafva sedermera från skilda håll upprepats, och sär-
skildt har det inom Tyskland och Österrike framhållits,
att ett stadgande, hvarigenom benämningen konjak för¬
klarades icke vara någon generisk beteckning, ej vore
antagligt. Emellertid synes numera inom vissa, stater
förefinnas en ganska stark benägenhet för anslutning till
konventionen.
I likhet med hvad Sveriges ombud vid Madridkonfe-
rensen i sin ofvannämnda berättelse yttrat, finner, kom¬
mittén den omtvistade undantagsbestämmelsen ej böra
utgöra något hinder för Sveriges biträdande af konven¬
tionen, enär sagda stadgande icke kan anses bereda nämn-
värdt afbräck i någon näring inom vårt land, hvilken är
förtjänt af uppmuntran och skydd från det allmännas sida.
47
Speciel1 motivering.
Svenska ursprungsbeteckningar.
1 §•
Första stycket i paragrafen innehåller hufvudstad-
gandet, nämligen att vara, därå finnes anbragt beteck¬
ning, som gifver varan sken af att vara frambragt eller
tillverkad i Sverige, ej må från utrikes ort hit till riket
införas för försäljning; hvarjämte i paragrafens andra
stycke såsom exempel anföras åtskilliga fall, då sådan
ursprungsbeteckning kan anses föreligga.
För lagens tillämpning fordras således, att varan är
afsedd för försäljning vare sig här i riket eller, efter
återutförsel, i utlandet. Beträffande gods, som intages i
frihamn eller å transitoupplag eller omedelbart transito-
försändes, hänvisas till det af kommittén uppgjorda för¬
slag till kungörelse angående ändrad lydelse af 1 § i
gällande förordning om frihamn äfvensom motiven till
samma förslag. Vara, som till riket införes för annat
ändamål än för försäljning, t. ex. för att af importören
själf begagnas eller för reparation eller för att tjäna som
prof, drabbas icke af lagens bestämmelser.
Därjämte förutsättes alltid, att den ifrågavarande
beteckningen gifver varan sken af att vara af svenskt
ursprung.
Med de i andra stycket upptagna exemplen är så
icke städse förhållandet. Särskildt gäller detta, när fråga
är om varor, som, enligt hvad allmänt är kändt, ej pro¬
duceras här i landet, såsom bomull och kaffe. Äfvenledes
torde, ehuru endast i mycket sällsynta fall, eu utländsk
vara med svensk beteckning kunna gå fri från beslag på
den grund, att det är allmänt bekant, att sådana varor
icke frambringas eller tillverkas å den ort inom Sverige,
hvarpå den förefintliga beteckningen hänvisar.
Hufvud-
stadgandet.
Varan afsedd
för försälj¬
ning.
Sken af svenskt
ursprung.
48
Natura-
produkter.
Olika sätt,
hvarpå en
oriktig ur¬
sprungsbeteck¬
ning kan vara
anbragt.
Vidare kan inträffa, att en föga känd näringsidkare
i Sverige har samma namn som en äfven här allmänt
bekant näringsidkare utomlands, eller att en obetydlig-
ort här i landet bär samma namn som en betydande ut¬
ländsk ort. Om nu ett sådant namn förekommer å en
vara, som hit importeras, torde detsamma i allmänhet ej
kunna anses gifva varan sken af att vara af svenskt ur¬
sprung.
Äfven 1 § i gällande förordning lärer böra tolkas
på sätt, nu angifvits. Emellertid har understundom åt
nämnda paragraf gifvits den tydning, att orden »som ger
varan sken af att vara i Sverige tillverkad» hänföra sig
allenast till uttrycket »annan beteckning», och att således
»namn å ort, fastighet, industriell anläggning eller närings¬
idkare inom Sverige» alltid är att anse såsom svensk ur¬
sprungsbeteckning. Med den lydelse, föreliggande para¬
graf i förslaget erhållit, torde möjligheten af en sådan
tolkning vara utesluten.
I sammanhang härmed bör tillses, huru den frågan
är att bedöma, om ett omvändt förhållande mot det nyss¬
nämnda föreligger, eller, med andra ord, om den svenske
näringsidkare eller den svenska ort, hvilken har samma
namn som en utländsk, är den mera betydande. I detta fall
synes det gemensamma namnet, om detsamma förekommer
å en hit importerad vara, gifva denna sken af svenskt
ursprung och införsel af varan således vara förbjuden.
Någon större praktisk betydelse torde hvad ofvan
anförts rörande namnlikhet mellan svenska och utländska
näringsidkare eller orter icke äga. Dock kan exempelvis
nämnas, att i Nordamerikas Förenta Stater en ort upp¬
kallats med det svenska namnet Dannemora. Hvad be¬
träffar förhållandet främmande länder emellan, lära dylika
fall ej sällan förekomma, hvilket för Sverige skulle erhålla
betydelse, därest vårt land biträder Madridkonventionen.
Genom ordet »frambragts», som i första stycket af
paragrafen upptagits vid sidan af ordet »tillverkats», har
kommittén velat tydligt uttala, att lagen äger tillämpning
äfven i fråga om naturaprodukter, t. ex. ägg.
Sättet, hvarpå en oriktig ursprungsbeteckning finnes
anbragt, är utan betydelse. Den kan exempelvis vara
tryckt, inväfd, inbränd eller ingraverad å varan; den kan
ock förekomma i vattenstämpeln å papper.
49
Ehuru visserligen alltid från fall till fall måste be¬
dömas, om en föreliggande beteckning gifver varan sken
åt att härstamma från Sverige, bar det synts kommittén
lämpligt att i paragrafens andra stycke sammanföra de
oftast förekommande fall, då svensk ursprungsbeteckning
kan anses vara för banden. Af ordet »kan» i lagtexten
framgår, att, såsom förut betonats, de uppräknade be¬
teckningarna icke städse, om också i allmänhet, skola
anses utmärka svenskt ursprung.
Utöfver de i nuvarande författning angifna exemplen
har kommittén upptagit endast svensk näringsidkares
firma. Någon saklig ändring innebär det sålunda gjorda
tillägget uppenbarligen icke.
Att iakttaga är, hurusom det för bedömandet af frågan,
om svensk näringsidkares namn eller firma utgör svensk
ursprungsbeteckning, saknar betydelse, om innehafvaren
af namnet eller firman här i riket idkar fabrikation eller
allenast handel. Visserligen gifves i sistnämnda fall, rent
-objektivt sedt, icke åt varan sken af att härstamma
från Sverige, men otvifvelaktigt är, att den allmänhet,
för hvilken ifrågavarande person ej är närmare känd,
— särskildt kan det inträffa, att varan bringas i handeln
å annan ort än den, hvarest han drifver sin rörelse, —
genom den åsätta beteckningen lätt föranledes att tro,
det varan är af svenskt ursprung. Att uppställandet af
en sådan skillnad mellan fabrikanter och handlande, som
nu antydts, ofta skulle bereda högst afsevärda svårig¬
heter för de tulltjänstemän, som hafva att afgöra, huru¬
vida beslag skall äga rum, ligger äfvenledes i öppen dag.
Inom kommittén har varit ifrågasatt att bland
exemplen upptaga äfven svensk näringsidkares varu¬
märke.
Då emellertid ett sådant märke i regel icke torde af
den köpande allmänheten vara kändt såsom tillhörande eu
svensk näringsidkare och i allmänhet ej heller eljest, sär¬
skildt om det utgöres af ett rent figurmärke, lärer vara
ägnadt att framkalla föreställningen om svenskt ursprung
för den vara, å hvilken det finnes anbragt, har kommittén
ansett riktigast att bland exemplen, hvilka böra angifva
endast de viktigare och mera vanliga fallen, icke om¬
nämna varumärke.
Såvidt kommittén kunnat utröna, har hittills knappast
7
I förslaget
upptagna
exempel ä
svenska ur¬
sprungs-
beteckningar.
Varumärken.
50
något fall förekommit, då en vara enligt nu gällande för¬
ordning dömts förbruten allenast på den grund, att svenskt
varumärke varit åsatt densamma. Vid sådant förhållande
och då några klagomål öfver denna tillämpning af för¬
fattningen ej framställts af de korporationer, som yttrat
sig i ärendet, synes det ifrågasatta omnämnandet af varu¬
märke icke heller vara af något praktiskt behof påkalladt.
Fastmera torde ett sådant omnämnande särskildt ur
den synpunkten få anses föga välbetänkt, att den transito¬
handel med utländska varor, hvars åvägabringande är ett
önskemål för många af vårt lands köpmän, skulle för¬
svåras genom en bestämmelse, som lätt kunde föranleda
den tolkning, att det i allmänhet ålåge den svenske köp¬
mannen att, om en vara vore försedd med lians varu¬
märke, låta detta åtföljas af en beteckning, som för den
utländske afnämaren angåfve, att varan icke vore af
svenskt ursprung.
Af den omständigheten, att varumärke ej upptagits
bland exemplen, får dock, på sätt redan antydts, gifvetvis
icke dragas den slutsatsen, att ett varumärke aldrig skulle
kunna anses såsom ursprungsbeteckning. Så kan t. ex.
ett kändt svenskt fabriksmärke, anbragt å utländska varor
af det slag, för hvilket märket här användes, utgöra en
oriktig ursprungsbeteckning. Emellertid torde säkerligen
mycket sällan inträffa, att en svensk fabrikant själf im¬
porterar eller låter annan importera sålunda märkta varor.
Ej heller lärer ofta förekomma, att annan än innehaf-
varen af märket utan dennes medgifvande inför dylika
varor, då nämligen deras, saluhållande här i landet kan
komma att medföra ansvar enligt 12 § varumärkeslagen.
Oriktig ursprungsbeteckning kan också tydligen föreligga,
då ett varumärke, vare sig handels- eller fabriksmärke,
innehåller någon af de i paragrafens andra stycke om-
förmälda beteckningar eller andra ord, som hänvisa på
svenskt ursprung. I sistnämnda afseende är att iakttaga,
hurusom ingalunda hvarje i ett värn märke förekommande
ord på svenska språket är att uppfatta såsom en svensk
ursprungsbeteckning.
Det förhållandet, att importören till äfventyrs genom
registrering fått sig tillförsäkrad! skydd för det åsätta
märket, utgör, lika litet som då fråga är om hans namn
eller firma, hinder för tillämpning af förevarande lags
51
bestämmelser. Genom registrering enligt varumärkeslagen
fritages nämligen märkesinnehafvaren icke från skyldig¬
heten att vid märkets begagnande ställa sig föreskrifterna
i andra författningar till efterrättelse. Å andra sidan bör
uppenbarligen en näringsidkares rätt att använda en honom
tillkommande beteckning ej inskränkas mera, än af be-
hofvet finnes påkalladt.
Såsom ytterligare exempel på beteckningar, hvarå
lagen kan vara tillämplig, må nämnas sådana, i hvilka
ordet »svensk» ingår, äfvensom fingerade svenska firma¬
namn.
För de skäl, som föranledt tillkomsten af den i tredje
stycket af paragrafen upptagna bestämmelsen, har redo¬
gjorts i de allmänna motiven. På sätt af stadgandets
formulering och paragrafens innehåll i öfrigt framgår,
är stadgandets innebörd ingalunda den, att andra ord på
svenska språket än de i närmast föregående stycke af
paragrafen såsom exempel angifna eller afbildning^' med
svenska motiv ej i något fall skulle kunna betraktas som
svenska ursprungsbeteckningar, utan är bestämmelsen så
att förstå, att den omständigheten, att en beteckning är
affattad på svenska språket eller utgöres af en afbildning
med svenskt motiv, ej i och för sig konstituerar en svensk
ursprungsbeteckning. Så föreligger icke någon sådan i
förut anförda exempel beträffande hit importerade frukt-
knifvar, hvilkas omslag försetts med vissa uppgifter om
varans beskaffenhet, eller bägare med Konungens bild,
namn och valspråk. Dylika beteckningar gifva enligt
kommitténs förmenande ej varorna sken af att härstamma
från Sverige utan hafva åsatts allenast därför, att varorna
äro ämnade att hållas till salu och användas här i riket.
Detsamma torde äfven gälla t. ex. i fråga om beteck¬
ningen »hellinne» å kragar, orden »god jul» o. d. å bref-
kort, afbildningar af Stockholms slott eller andra svenska
byggna-dsverk å olika slags varor äfvensom väderleks-
beteckningar å barometrar samt, därest ej särskilda om¬
ständigheter i visst fall föranleda en motsatt uppfattning,
beträffande äfven vidlyftigare bruksanvisningar å varor.
Däremot lära sådana ord som »minne från (en angifven
svensk ort))' understundom vara att anse som oriktig ur¬
sprungsbeteckning, särskildt om den angifna orten är känd
för tillverkning af ifrågavarande slags varor.
Andra
exempel.
Ord på svenska
språket och af-
bildningar med
svenska motiv.
52
Bär en ut¬
ländsk varas
ursprung all¬
tid angifvas?
Undantag frän
hufvud-
stadgandet.
Exporteradef
men åter in¬
förda varor.
Gener iska be¬
teckningar.
Neutralisering
af oriktiga
beteckningar.
Inom kommittén har varit föremål för öfverläggning,
huruvida ej till undvikande af de svårigheter, som otvif¬
velaktigt kunna uppkomma vid bedömandet åt frågan,
om oriktig ursprungsbeteckning föreligger eller icke, i
lagen borde stadgas, att utländsk vara, som hit införes
för försäljning, alltid skall, äfven om densamma icke bär
någon beteckning, hänvisande på svenskt ursprung, vara
försedd med uppgift därom, att varan är utländsk. Emel¬
lertid har en sådan föreskrift ansetts onödigt sträng, t. ex. då
fråga är om vissa finare glasvaror, och ofta nästan omöjlig
att efterlefva, särskildt i fråga om mycket små föremål.
I sista punkten af paragrafen gifvas vissa undantags¬
bestämmelser från hufvudstadgandet.
Det först angifna undantaget har sin motsvarighet
i gällande förordning. Den vidtagna förändringen, att
ordet »frambragt» inskjutits i lagtexten, sammanhänger
därmed, att åt förslaget gifvits den omfattning, att det¬
samma afser icke endast tillverkade varor utan äfven
naturaprodukter. Någon oriktig ursprungsbeteckning före¬
ligger tydligen ej, då varan verkligen är af svenskt ur¬
sprung. Bevisskyldigheten härutinnan åligger emellertid
varuägaren. Med hänsyn till den föreslagna ändringen
i stadgandets nuvarande lydelse bör bemärkas, att, därest
varan tillverkats utomlands, undantaget gifvetvis icke äger
tillämpning, äfven om därvid användts svenskt råmaterial.
Det andra undantaget har redan berörts i de all¬
männa motiven vid redogörelsen för innehållet i Madrid-
konventionen. Någon större betydelse äger detta undantag
ej i fråga om svenska beteckningar.
Det tredje undantaget återfinnes, fastän med något
annat innehåll, i den nuvarande förordningen. Afvikelserna
bestå däri, att orden »utländsk tillverkning» ersatts med
orden »utländskt ursprung», samt att enligt förslaget den
neutraliserande beteckningen skall vara anbragt icke alle¬
nast, såsom nu är stadgadt, på ett tydligt och lätt i
ögonen fallande utan äfven på ett varaktigt sätt.
Hvad den förstnämnda af dessa båda ändringar angår,
har densamma sin grund i hvad nyss anförts därom, att
lagförslaget afser jämväl naturaprodukter.
Den andra ändringen, hvilken möjligen torde böra
föranleda motsvarande jämkning i 8 § 1 mom. af gällande
förordning angående kontroll å tillverkningen af margarin
53
m. m., beror på den omständigheten, att det ej sällan
visat sig, hurusom en neutraliserande beteckning anbragts
med lätt utplånlig färg eller eljest på ett så föga var¬
aktigt sätt, att densamma efter godsets införande kunnat
utan svårighet borttagas, samt att tvekan yppat sig, huru¬
vida i ett sådant fall den neutraliserande beteckningen
kunnat, i saknad af uttryckligt stadgande därom, för¬
klaras icke vara tillfyllestgörande.
Af handelskammaren i Göteborg har hemställts, att
i författningen måtte stadgas, att den neutraliserande be¬
teckningen skall vara anbragt på samma eller lika var¬
aktigt sätt som den svenska ursprungsbeteckningen.
Emellertid har kommittén ansett en sådan föreskrift ej
sällan kunna vara onödigt betungande och, då den svenska
ursprungsbeteckningen är anbragt på ett ovaraktigt sätt,
t. o. m. verka mindre betryggande än den af kommittén
föreslagna bestämmelsen.
Ej heller har kommittén funnit nödigt att, i enlighet
med hvad samma handelskammare vidare hemställt, så¬
som allmän regel föreskrifva, att den neutraliserande be¬
teckningen måste förekomma i omedelbar närhet af den
svenska ursprungsbeteckningen. Stadgandet, att den skall
vara anbragt på ett lätt i ögonen fallande sätt, torde
nämligen göra till fyllest.
Att för hvarje fall fordra, att den neutraliserande
beteckningen är affattad å svenska språket, synes lika¬
ledes obehöfligt, ehuru visserligen användande af annat
språk endast undantagsvis bör anses tillåtet.
En föreskrift, att den neutraliserande beteckningen
skall innefatta uppgift om det land eller den ort, hvari¬
från godset leder sitt ursprung, har kommittén ansett
icke blott obehöflig utan äfven ur den synpunkten olämp¬
lig, att det särskildt för en engroshandlare kan vara af
betydelse att ej för sina afnämare, detalj örerna, behöfva
uppgifva, hvarifrån en importerad vara förskrifver sig.
I likhet med hvad nu gäller, är det således äfven enligt
kommitténs förslag tillfyllestgörande, om den neutrali¬
serande beteckningen angifver, att varan icke är af svenskt
ursprung. Detta kan ske på olika sätt. För närvarande
torde oftast å varan anbringas ordet »import» eller »im¬
porterad». Visserligen kan icke förnekas, att, då fråga
är om gods, som är afsedt för återutförsel, dylika be-
54
Frånvaro af
brottslig af sikt.
teckningar understundom skulle i det land, till hvilket
varan återutföres, kunna uppfattas allenast såsom eu upp¬
gift därom, att varan icke blifvit frambragt eller tillverkad
i det landet, och således där icke neutralisera den svenska
ursprungsbeteckningen. Emellertid lärer nämnda olägen¬
het ej böra föranleda, att sådana beteckningar, som nu
nämnts, och hvilka hittills allmänt brukats, skulle, ehuru
desamma i det ojämförligt största antalet fall verka fullt
neutraliserande, hädanefter anses icke tillfyllestgörande;
att vid införseln göra skillnad mellan gods, som är äm-
nadt för återutförsel, och annat gods torde ofta icke vara
möjligt. Hvad angår den nu ej sällan använda förkort¬
ningen sump.», synes denna i regel icke böra godtagas,
då helt visst bland den köpande allmänheten finnes mången,
som icke förstår betydelsen af densamma. Ännu mindre
kan en sådan förkortning som »U. T.» (utländsk tillverk¬
ning) godkännas. Ett angifvande af den utländske fabri¬
kantens namn och adress eller varan åsatt bruksanvisning
på främmande språk eller annan mera indirekt neutralise¬
rande beteckning torde däremot, under förutsättning att
varans utländska ursprung därigenom tydligt utmärkes,
göra till fyllest.
Att i fråga om utländska ursprungsbeteckningar en
fullständigare neutralisering är nödvändig än beträffande
svenska, framgår af 17 § i förslaget och har redan fram¬
hållits i de allmänna motiven. Under förutsättning af
Sveriges anslutning till Madridkonventionen lär det komma
att ligga i våra importörers eget intresse att äfven be¬
träffande svenska ursprungsbeteckningar använda en så¬
dan fullständigare neutraliserande beteckning i de fall,
då ifrågakomma varor äro afsedda för återutförsel till
annat land, som biträdt sagda konvention.
Det tredje af de i gällande förordning angifna undan¬
tag — att det eljest är uppenbart, att afsikt att vilseleda
genom oriktig ursprungsbeteckning ej föreligger, — har
icke upptagits i kommitténs förslag. År oriktig ursprungs¬
beteckning verkligen för handen, bör nämligen enligt kom¬
mitténs förmenande frånvaron af brottslig afsikt ej för¬
anleda, att varan må obehindradt införas. Emellertid har
ifrågavarande undantagsbestämmelse vanligen så tolkats,
och har i anledning häraf understundom inträffat, att det
med författningen afsedda ändamål icke vunnits. Så t. ex.
55
har det ansetts, att, om importören kunnat på tillfreds¬
ställande sätt styrka, att han gifvit leverantören order
därom, att varan ej finge förses med importörens namn
och adress, men så emellertid skett på grund af förbi¬
seende från leverantörens sida, varan finge utan neutra¬
liserande beteckning hit införas och här spridas. Då, på
sätt i de allmänna motiven angifvits, kommittén såsom
regel föreslagit en betydligt lindrigare påföljd för öfver¬
trädelse af författningen än den nu stadgade, har ifråga¬
varande undantag i hvarje fall ansetts mindre behöfligt.
För dess uteslutande ur författningen talar också den
omständigheten, att stadgandet ofta i praktiken gifvit
anledning till olika tolkningar och domslut äfven i andra
hänseenden, än ofvan nämnts. Att kommittén däremot
ansett frånvaron af brottslig afsikt böra för visst fall
medföra befrielse från skyldigheten att gälda den af kom¬
mittén för öfverträdelse af författningen föreslagna afgift,
framgår af 7 §.
Slutligen har kommittén att här till besvarande upp¬
taga den praktiskt viktiga frågan, huru 1 § skall tillämpas
i fråga om hallfabrikat, som hit importeras, försedda med
svenska ursprungsbeteckningar. Lämpligast torde saken
belysas genom anförande af några exempel.
Om en hattfabrikant inom Sverige hit importerar
hattfoder, märkta med hans namn och adress, gifver denna
beteckning tydligen varan, i och för sig betraktad, sken
af att vara tillverkad här i landet. Åro emellertid ifråga¬
varande hattfoder afsedda att anbringas i hattar, som
här tillverkas af nämnde fabrikant, torde beteckningen i
den färdiga hatten komma att uppfattas såsom afseende
icke fodret utan själfva hatten och sålunda vara riktig.
Skulle nu i detta fall erfordras, att å den importerade
varan funnes angifvet, att denna tillverkats utomlands,
eller, om dylik beteckning ej vid införseln vore åsatt varan,
det åläggas importören att för utbekommande af varan
förse densamma med sådan neutraliserande beteckning
— att utplåna den svenska beteckningen torde i flertalet
fall ej lämpligen låta sig göra — komme fodret, anbragt i
den här tillverkade hatten, att genom den neutraliserande
beteckningen oriktigt angifva hatten vara utländskt fabrikat.
Enligt kommitténs förmenande bör lagen därför icke vara
i omförmälda fall tillämplig. Också torde detta få anses
Halffabrikat.
56
uttryckt genom den affattning, första stycket i paragrafen
erhållit. De ifrågavarande hattfodren införas nämligen icke
hit till riket för att såsom sådana försäljas utan för att af
importören användas vid här bedrifven fabrikation af hattar.
Hvad sålunda yttrats rörande innebörden i paragrafens
första stycke leder därtill, att, äfven om de nämnda hatt¬
fodren äro afsedda att här anbringas i utomlands till¬
verkade hattar, fodren ändock må hit införas utan neu¬
traliserande beteckning. Ej heller i detta fall är nämligen
den importerade varan ämnad att särskilt för sig för¬
säljas. Den omständigheten, att det utan tvifvel ofta skulle
möta stora praktiska svårigheter att afgöra, när fodren
äro afsedda att användas i här fabricerade hattar eller i
utomlands tillverkade, utgör också ett talande skäl för
att ej uppställa någon skillnad mellan detta fall och det
förut anförda. Huruvida det skall vara tillåtet för hatt¬
fabrikanten att, sedan nämnda foder hit införts, anbringa
desamma i hattar, som i öfrigt tillverkats utomlands,
sammanhänger med frågan om lagstiftning rörande varors
förseende inne i landet med oriktiga ursprungsbeteck-
ningar, hvilken fråga, på sätt förut nämnts, blir föremål
för behandling i kommitténs betänkande angående lag¬
stiftningsåtgärder mot illojal konkurrens.
Skulle däremot det fall inträffa, att en fabrikant af hatt¬
foder inom Sverige söker importera med hans namn och
adress försedda foder för att i sin ordning försälja desamma
till härvarande hattfabrikanter, äro lagens bestämmelser
uppenbarligen å honom tillämpliga. När detta förvisso
mycket sällsynta fall är för handen, lärer i allmänhet ej
vara svårt att bedöma utan framgå af omständigheterna.
Ett i viss män analogt fall med det ofvan först angifna
är, att en fotograf här i riket importerar med hans namn
och adress märkta kartonger, afsedda för uppklistring åt
fotografier, som af honom utföras. Den nämnda svenska
beteckningen hänför sig uppenbarligen icke till de utom¬
lands tillverkade kartongerna utan till de af importören tagna
fotografierna, och varan må således obehindradt införas.
Ett annat liknande fall är, att en svensk tillverkare
af kemisk-tekniska fabrikat hit inför med hans namn och
adress försedda flaskor, burkar eller tuber, i hvilka af
honom här tillverkade varor skola försäljas.
Att såsom undantagslös regel antaga, att lagen ej
57
skulle vara tillämplig å halffabrikat i andra fall, än när¬
de äro ämnade att som sådana försäljas, torde emellertid
icke vara riktigt. Om t. ex. en fabrikant här i riket söker
hit importera knifblad, som äro märkta med ett svenskt
ortsnamn, för att förse dem med bär tillverkade skaft och
därefter föra den sålunda färdigställda varan i handeln,
bör införseln af ifrågavarande knifblad kunna med lagens
hjälp förhindras. Den å knifvens viktigaste beståndsdel,
biadet, förekommande beteckningen gifver nämligen — i
motsats till hvad i de föregående exemplen är förhållandet
med beteckningarna å hattfodren och fotografikartongerna —
just denna del af den färdiga varan sken af att vara
fabricerad i Sverige. Något hinder för en tillämpning af
lagen i nu angifna riktning torde ej föreligga i affatt-
ningen af paragrafens första stycke. Den utländska varan
är visserligen icke afsedd att hållas till salu särskildt för
sig, men dock såsom hufvudbeståndsdel i den färdiga varan.
Det afgörande enligt nyssnämnda stadgande är gifvet-
vis, huruvida beteckningen i fråga gifver den importerade
varan vid dennas försäljning sken af att härstamma från
Sverige.
2 §•
Behörighet att verkställa beslag å olagligen märkt Behörighet att
vara tillkommer jämlikt första stycket i denna paragraf ve^ffgUa
endast tullpersonalen. Enligt 2 § i gällande förordning
samt tullstadgans där åberopade bestämmelser i fråga om
oloflig införsel af tullpliktigt gods äga för närvarande
jämväl kronofogde, länsman samt lands- och stadsfiskal
i vissa fall rätt att verkställa beslag. Detta torde ock,
då fråga är om oloflig införsel af tullpliktigt gods, vara
af behofvet påkalladt. Däremot har kommittén ansett
dylik föreskrift icke vara här erforderlig. I fråga om
angifvelse för öfverträdande af lagen hänvisas till hvad
därom yttras i motiven till 15 och 17 §§.
Enligt andra stycket i förevarande paragraf skall Förvaring af
beslagtagen vara aflämnas till närmaste tullförvaltning,
där den lämpligen kan förvaras. Då jämlikt kommitténs
förslag ärendets behandling uppdragits åt generaltull¬
styrelsen, skulle visserligen kunna ifrågasättas, huruvida
ej — i analogi med den i 137 § tullstadgan meddelade
föreskrift, att gods, som tagits i beslag, skall aflämnas till
8
58
tullförvaltningen i den stad, vid hvars rådstufvurätt be-
slagsmålet skall handläggas, eller till vederbörande gränse-
tullförvaltning, om målet skall anhängiggöras vid gränse¬
tullrätt, — borde föreskrifvas, att varan alltid skall öfver-
lämnas till tullförvaltningen i Stockholm. Emellertid skulle
detta otvifvelaktigt ofta medföra ej oväsentliga kostnader
och besvär utan motsvarande gagn. Erfordras för sakens
bedömande, att gods, som förvaras annorstädes än i Stock¬
holm, besiktigas, må prof å detsamma insändas till general¬
tullstyrelsen eller, om så icke lämpligen kan ske, besikt¬
ning verkställas, där godset finnes.
Underrättelse Enär det tydligen är af vikt för varuägaren, att han
°mbvaranstM snarast möjligt erhåller meddelande om beslaget, har slut-
adressat. ligen i paragrafen ansetts lämpligt föreskrifva, att under¬
rättelse om detsamma ofördröjligen skall af den tullför¬
valtning, till hvilken varan öfverlämnats, afsändas till
adressaten, där sådan finnes å varan angifven eller eljest
är för tullförvaltningen känd och han ej personligen varit
närvarande vid beslagets verkställande. Någon undersök¬
ning, huruvida adressaten också är ägare af varan eller
t. ex. endast ombud vid dennas mottagande, skall i detta
sammanhang icke förekomma. Skulle ägaren vara annan
än adressaten, må det ankomma på denne senare att i
sin ordning underrätta ägaren. Att, såsom i paragrafen
förutsättes kunna inträffa, någon adressat icke finnes an¬
gifven, kan särskildt vara händelsen, när godset är sändt
att utlämnas mot konossement, ställdt till innehafvare!. Då
adressaten varit personligen närvarande vid beslagstill-
fatlet, erfordras uppenbarligen ej någon särskild under¬
rättelse om beslaget; det vanligaste förhållandet torde emel¬
lertid vara, att han företrädts af ombud. Genom före¬
skriften, att underrättelsen skall sändas i rekommenderadt
bref, vinnes särskild trygghet för, att densamma kommer
vederbörande till hända. Att generaltullstyrelsen i allt fall
skall lämna varuägaren tillfälle att yttra sig i ärendet, innan
detta företages till afgörande, framgår af nästa paragraf.
3 §•
General- Angående stadgandet i första stycket hänvisas till
‘behörighet111 ^ a^,mäuna lUOtiven.
Anmälan hos Ärendets upptagande af generaltullstyrelsen förut-
Slyulunetm satter tydligen eu där gjord anmälan om beslaget. I all-
59
mänhet torde den, som verkställt beslaget, med öfver-
lämnande af rapport öfver detsamma själf eller genom
vederbörande tullförvaltning komma att gorå dylik an¬
mälan. Emellertid föreligger enligt ordalydelsen i andra
stycket af paragrafen icke något binder för varuägaren
att underställa beslaget styrelsens pröfning.
Jämlikt tredje stycket skall styrelsen, innan ärendet
företages till afgörande, lämna såväl ofvannämnda båda
sakägare som äfven den tullfiskal, inom hvars tjänst-
göringsdistrikt beslaget skett, tillfälle att yttra sig i ärendet.
Tullfiskalen och den, som beslagtagit varan, hafva
båda att bevaka det allmännas rätt i saken. Dock åligger
det uppenbarligen icke tullfiskalen att, äfven för den hän¬
delse han finner beslaget utan laga skäl verkställdt, föra
talan om detsammas fastställande. Förklarar han sig ej
vilja föra sådan talan, skall beslagets giltighet ändock af
styrelsen pröfvas.
Från varuägarens motparter skola yttranden infordras
i den ordning, som i allmänhet gäller beträffande med¬
delanden från styrelsen till dess underordnade tjänstemän,
nämligen medelst direkt ämbetsskrifvelse eller genom
vederbörande tullförvaltning. Hvad angår varuägaren,
torde lämpligast vara, att, såsom nu sker i fråga om del-
gifning med enskilda sakägare af beslut, som styrelsen
meddelar, anmaning att yttra sig i ärendet tillställes varu¬
ägaren af tullpersonalen eller, om sådan ej finnes å platsen,
genom bref, öfver hvars mottagande af varuägaren bevis
införväntas. Anmaningen till ägaren motsvarar stämnin¬
gen å svaranden i rättegångsmål, och synnerlig vikt
ligger följaktligen därpå, att den verkligen kommer varu¬
ägaren till hända. Enär någon gång kan inträffa, att
ägaren icke är känd, eller att han ej kan anträffas med
kallelse, har i förslaget lämnats föreskrift, huru i sådant
fall skall förfaras.
Äfven i andra än sistnämnda fall skall vid anmaning
till sakägare att inkomma med yttrande i ärendet viss tid
honom föreläggas. Dock har det för dessa andra fall icke
ansetts lämpligt att i lagen föreskrifva någon bestämd tid,
utan torde det böra åt styrelsen öfverlämnas att härut¬
innan förfara efter omständigheterna. För vinnande af
skyndsamhet vid ärendets behandling bör tiden ej utmätas
längre, än nödigt är; dock att styrelsen på begäran af
Tillfälle för
sakägare att
yttra sig i
ärendet.
60
Sakägares
första
yttrande.
Vidare skrift¬
växling och
utredning.
Begreppet
Ȋgaren af
vara».
vederbörande sakägare bär att bevilja anstånd med yttran¬
dets afgifvande, då skäl härtill föreligger.
Sakägares underlåtenhet att yttra sig i ärendet med¬
för i intet fall det äfventyr, att han förlorar sin talan,
utan endast att ärendet vinner fortsatt och slutlig hand¬
läggning, med rätt för sakägaren att öfverklaga styrelsens
beslut.
För ärendets snara afgörande är af vikt, att i det
första yttrande, sakägare afgifver, han, såvidt möjligt,
andrager allt hvad han i saken aktar nödigt. Så t. ex.
bör varuägaren dels angifva, om han anser beslaget lag¬
ligen grundadt eller icke, samt, äfven i sistnämnda fall,
huruvida han finner utplåning eller neutralisering af den
ifrågavarande beteckningen möjlig, och, därest så är för¬
hållandet, på hvilket sätt dylik åtgärd enligt hans för¬
menande bör vidtagas, dels för bestämmandet af den af¬
gift, han jämlikt 7 § i regel har att gälda, förebringa
nödig utredning angående varans värde, dels ock upp¬
gifva, om han enligt samma paragraf gör anspråk på
befrielse från afgiftens erläggande, och i sådan händelse
bifoga de handlingar, som han till stöd härför kan vilja
åberopa. Om hvad sakägares yttrande skall omfatta, bör
i styrelsens föreläggande lämnas anvisning.
Uppenbart är emellertid, att vidare skriftväxling och
utredning i ärendet understundom kunna befinnas erforder¬
liga; och äger styrelsen för sådant fall att, på framställning
af sakägare eller om styrelsen eljest aktar nödigt, därom
förordna. Med införskaffande af erforderliga upplysningar
i ärendet lära varuägarens motparter å tjänstens vägnar
vara skyldiga att gå styrelsen till hända.
Med ägaren af vara förstår tullstadgan i allmän¬
het den, till hvars mottagande varan är ställd. Ej sällan
kan emellertid inträffa, att denne allenast är ombud för
annan här i riket, för hvilken varan är afsedd; och har,
på sätt af sista stycket i paragrafen framgår, kommittén
för detta fall funnit den senare böra anses såsom ägare.
1 luruvida han är godsets verklige ägare eller icke, bör
däremot vara utan betydelse, särskild! som det under¬
stundom, t. ex. i fråga om kommissionslager, händer, att
den verklige ägaren är bosatt utomlands.
61
4 §■
Såsom redan i de allmänna motiven anmärkts, må
ansvars- och ersättningstalan icke af varuägaren mot hans
vederparter anhängiggöras hos generaltullstyrelsen utan
endast genom särskild rättegång vid domstol.
5-9 §§■
Den i gällande förordning stadgade stränga påfölj¬
den af varans förlust i hvarje fall, då öfverträdelse af
författningen föreligger, har kommittén af skäl, som förut
anförts, funnit icke böra bibehållas. Endast i händelse
den oriktiga ursprungsbeteckningen ej kan utplånas eller
neutraliseras, utan att varan därigenom i sin helhet för-
störes eller förlorar allt värde såsom handelsvara, skall
densamma omedelbart förklaras förbruten. I öfriga fall
är varuägaren, om han enligt föreläggande, som general¬
tullstyrelsen har att meddela, fullgör vissa stadgade vill¬
kor, berättigad att utfå och disponera öfver varan. De
nämnda villkoren äro, dels att varuägaren på föreskrifvet
sätt utplånar eller neutraliserar den svenska ursprungs¬
beteckningen, dels att han utom i visst undantagsfall, för
hvilket nedan skall närmare redogöras, erlägger en efter
varans värde beräknad afgift, och dels slutligen att han
ersätter eller ställer säkerhet för vissa kostnader, som i
saken kunna hafva drabbat det allmänna. Fullgör emel¬
lertid varuägaren icke hvad i dessa hänseenden blifvit honom
förelagdt, förklaras varan förbruten.
Att den . oriktiga ursprungsbeteckningen ej kan ut¬
plånas eller neutraliseras, utan att varan i sin helhet för-
störes eller förlorar allt värde såsom handelsvara, lärer
endast i högst sällsynta fall komma ätt inträffa. Vid
den generaltullstyrelsen tillkommande pröfning äger näm¬
ligen styrelsen icke att taga någon hänsyn därtill, om
det ur ekonomisk synpunkt ställer sig ofördelaktigt för
varuägaren att vidtaga åtgärden. Huruvida detta är för¬
hållandet, och om varuägaren på grund däraf ej vill före¬
taga åtgärden, tillkommer honom ensam att bedöma.
Kostnaden för utplåningen eller neutraliseringen skall
gifvetvis bestridas af varuägaren. Kiktigast torde också
vara, att åtgärden må vidtagas genom hans och icke
Beslags upp¬
häfvande;' an¬
svars- och er¬
sättningstalan
af varuägaren.
Beslags fast¬
ställande; all¬
män öfversikt.
Beslags fast¬
ställande utan
föreläggande
för varuäga¬
ren.
Föreläggande
för varuäga¬
ren; utplåning
eller neutrali-
62
sering af den
oriktiga ur¬
sprung sbete ök¬
ningen.
Afgift.
genom det allmännas försorg. Då det nämligen är varu¬
ägaren, som har intresse af att utbekomma varan, bör
han också få afgöra, när inom den af generaltullstyrelsen
bestämda tid och af hvem arbetet skall utföras, så att
detsamma blifver verkställdt så skyndsamt, så väl och så
billigt som möjligt, därvid varuägaren emellertid har att
ställa sig till efterrättelse de närmare föreskrifter angå¬
ende utplåningen eller neutraliseringen, som generaltull¬
styrelsen meddelat. Oftast lärer åtgärden kunna vidtagas
inom tullverkets lokaler. Understundom kan dock in¬
träffa, att detta icke lämpligen låter sig göra, utan att
varan t. ex. behöfver flyttas till någon verkstad. I båda¬
dera fallen bör utplåningen eller neutraliseringen uppen¬
barligen ske under tillsyn från det allmännas sida.
Genom ofvannämnda åtgärd ernås visserligen det
med lagen afsedda ändamål att förhindra, det utländska
varor, hvilka synas vara af svenskt ursprung, hit införas
för försäljning. Att emellertid varuägaren icke skulle
drabbas af annan påföljd än skyldigheten att vidtaga
sagda åtgärd för en, efter hvad erfarenheten visat vid
tillämpningen af stadgandet i 2 § 2 stycket af nu
gällande förordning, i allmänhet ringa kostnad och där¬
jämte ersätta statsverket vissa för detsamma eventuellt
uppkomna utgifter, hvilka ej heller de annat än undan¬
tagsvis torde komma att uppgå till något högre belopp,
har icke synts kommittén lämpligt, då en lagstiftning af
sådant innehåll sannolikt ej skulle^ nog verksamt afhålla
från försök till lagöfverträdelser. Adömande af böter eller
annan rent straffrättslig påföljd för dylikt försök har
dock kommittén ansett sig icke böra förorda. Ett förslag
i denna riktning komme nämligen, åtminstone om straffet
skulle utmätas inom vissa minimi- och maximigränser,
att stå i föga öfverensstämmelse med förslaget att till
administrativ myndighet helt öfverflytta behandlingen af
ifrågavarande ärenden. Kommittén har därför såsom
ytterligare påföljd upptagit skyldighet för varuägaren att
erlägga eu efter vissa, såvidt möjligt fixa beräknings¬
grunder fastställd afgift, nämligen tio procent af den
oförtullade varans värde vid införseln, dock ej under tio
eller öfver femhundra kronor för allt med samma lägen¬
het till honom ankommet obehörigen märkt gods.
63
Den värdesättning af varan, som i följd af berörda
stadgande ankommer på generaltullstyrelsen, torde i all¬
mänhet, med ledning i tillämpliga delar af gällande före¬
skrifter angående beräknande af en varas värde för för¬
tullning, kunna utan särskilt afsevärda svårigheter verk¬
ställas, äfven då godset är tullfritt eller icke skall för¬
tullas efter sitt värde. Liknande värdering af tullfritt
gods kan redan nu i vissa fall, t, ex. jämlikt 22 § 1 mom.
tullstadgan, komma att åligga tullmyndighet.
Af orden »vid införseln» framgår bland annat, att
vid värdeuppskattningen hänsyn ej skall tagas till den
minskning i värde, som varan genom den oriktiga ur-
sprungsbeteckningens utplånande eller neutraliserande kan
komma att lida; skulle sådan värdeminskning tagas i be¬
traktande, blefve otvifvelaktigt värderingen ej sällan ganska
svår och tidsödande. Därjämte har det ansetts böra ut¬
tryckligen stadgas, att i värdet ej skall inberäknas den
tullafgift, som kan belöpa å varan; att dylik afgift
emellertid skall utgå, torde vara öfverflödigt att i lagen
uttala.
Ehuru visserligen, på sätt inom kommittén påpekats,
understundom kan inträffa, att den nettovinst, en köpman
vid försäljning kan beräkna å en vara, understiger tio
procent af dess värde, uppskattadt enligt nu angifna
grunder, har det dock ej synts kommittén välbetänkt att
bestämma afgiften lägre, om nämligen med stadgandet i
allmänhet skall kunna vinnas det åsyftade målet att af¬
hålla från försök att öfverträda lagen.
Da det icke ansetts lämpligt, att afgiften skulle kunna
nedgå till huru ringa belopp som helst eller uppgå till
alltför afsevärdt belopp, har kommittén, såsom nämndt,
för afgiften föreslagit ett minimum af tio och ett maxi¬
mum af femhundra kronor. Gifvetvis må vid tillämpnin¬
gen af denna bestämmelse särskild afgift icke beräknas
för hvarje exemplar af en importerad vara. Enligt kom¬
mitténs uppfattning bör icke ens för hvarje slag af sam¬
tidigt införda eller beslagtagna varor eller för hvarje
parti på enahanda sätt olagligen märkta varor beräknas
särskild afgift. Kommittén har såsom det ur praktisk
synpunkt mest lämpliga föreslagit, att gemensam afgift
skall utgå för allt med samma lägenhet -— vare sig fartyg,
järnvägståg eller annat transportmedel — till samme
64
varuägare ankommet obehörigen märkt gods. Enahanda
grund för bestämmande af vissa böter enligt tullstadgan
återfinnes i ofvan åberopade 22 § 1 mom. af nämnda
författning.
Undantag från Förmår ägaren visa, att varan mot hans förbud blifvit
Stttderiägg2 olagligen märkt, torde billigheten fordra, att han befrias
afgift. från skyldigheten att gälda omförmälda afgift, Att, på
sätt inom kommittén varit ifrågasatt, utsträcka detta undan¬
tag att afse hvarje fall, då bevisligen afsikt att vilseleda
genom oriktig ursprungsbeteckning icke hos ägaren före¬
legat, har kommittén, med hänsyn till det sväfvande i
ett sådant stadgande, funnit sig icke böra föreslå. Något
verkligt behof af ett dylikt, mera omfattande undantag-
synes ej heller föreligga. På grund af det i förslaget
upptagna stadgandet kan nämligen den, som hit impor¬
terar varor, genom fullständiga och tydliga instruktioner
till den utländske leverantören försäkra sig om att icke
drabbas af ifrågavarande påföljd. Sådana instruktioner,
Indika ej nödvändigtvis behöfva gifvas vid hvarje särskild
beställning utan äfven kunna lämnas mera generellt, lära
redan nu ej sällan förekomma. Någon afsevärd svårig¬
het att bevisa, det nödiga instruktioner gifvits, torde i
allmänhet icke vara att befara, åtminstone om desamma
lämnats skriftligen.
Särskilda kost- För utbekommande af varan åligger det slutligen
Allmänna61 ägaren att godtgöra de särskilda kostnader, hvilka i saken
kunna för det allmänna hafva uppkommit för transport,
vård och underhåll af varan samt för tillsyn vid den
oriktiga ursprungsbeteckningens utplåning eller neutrali¬
sering.
Endast de särskilda kostnader, som i berörda hän¬
seenden föranledts, skola af varuägaren ersättas. Således
skall godtgörelse icke af honom utgå för tillsyn, hvarom
nyss nämnts, såframt densamma utöfvats af tullpersonal
under tjänstetid. Ej heller skola i något fall de af all¬
männa medel gäldade kostnader för andra ändamål än de
uttryckligen angifna, t. ex. för kungörelse angående be¬
slaget jämlikt 3 § eller för af generaltullstyrelsen föran¬
staltad särskild värdering af varan, ersättas af ägaren,
utan har kommittén ansett dylika för ärendets behöriga
handläggning och afgörande nödiga utgifter böra stanna
å statsverket; genom den uti 15 § kronan tillerkända
65
andel i den enligt 7 § utgående afgift eller i försäljnings¬
summan för förbruten vara kan dessutom statsverket
komma i åtnjutande af visst, om än icke alltid fullständigt
vederlag för samma kostnader.
Den ersättningsskyldighet, som åligger ägaren, skall
i allmänhet fullgöras före varans utbekommande. Skulle
emellertid kostnaderna ännu icke vara till siffran bestämda
eller tvist uppstå i fråga om kostnadsbeloppet, synes den
omständigheten ej böra utgöra hinder för ägaren att utfå
varan mot ställande af nöjaktig säkerhet för kostnaderna.
Enär dessa i regel torde uppgå till jämförelsevis ringa
belopp, har kommittén funnit pröfningen af nämnda sä¬
kerhet kunna, utan några närmare föreskrifter angående
säkerhetens beskaffenhet, öfverlämnas till vederbörande
tullförvaltning. Tvist, hvarom nyss nämnts, må i vanlig
ordning utföras vid domstol.
Det af generaltullstyrelsen jämlikt 8 § meddelade
föreläggande skall upptaga allt hvad ägaren inom den af
styrelsen föreskrifna tid har att iakttaga för att utfå varan.
I föreläggandet skall således angifvas, huruvida den orik¬
tiga ursprungsbeteckningen skall utplånas, eller om den
skall genom neutralisering oskadliggöras, samt i sist¬
nämnda fall hvar å godset den neutraliserande beteck-
niugen skall anbringas, på hvilket sätt, genom stämpling,
etsning eller annan åtgärd, detta skall ske, och huru be¬
teckningen i öfrigt skall vara beskaffad; alternativa före¬
skrifter i ena eller andra hänseendet kunna dock före¬
komma. Vidare skall föreläggandet innehålla uppgift om
beloppet af den afgift, som det kan åligga varuägaren
att erlägga, samt därjämte erinran om ägarens skyldighet
att gälda eller ställa säkerhet för de kostnader, hvarom
i 7 § förmäles; att redan i föreläggandet angifva beloppet
af dessa kostnader torde icke vara möjligt, utan må äga¬
ren därom framdeles inhämta upplysning hos den tull¬
förvaltning, som har godset i förvar.
Några närmare föreskrifter angående den utplåning
eller neutralisering, hvarom finnes stadgadt i 2 § af gäl¬
lande förordning, pläga domstolarna för närvarande ej
meddela. Afgörandet härutinnan öfverlämnas nämligen
helt och hållet åt vederbörande tullförvaltning. Emel¬
lertid har kommittén för vinnande af större garanti därför,
att den oriktiga ursprungsbeteckningen på ett tillfreds-
9
Föreläggan¬
dets innehåll.
66
Fullgörande af
föreläggandet.
Underlåtenhet
att fullgöra
föreläggandet.
Vittnesförhör
■vid domstol.
ställande sätt oskadliggöres, ansett dylika föreskrifter böra
meddelas af generaltullstyrelsen. Då jämlikt 8 § i för¬
slaget desamma skola lämnas i sammanhang med ären¬
dets afgörande i öfrigt, torde ock större skyndsamhet i
dettas behandling ernås, än om ifrågavarande pröfnings-
rätt skulle tillkomma tullförvaltningen med rätt för sak¬
ägare att mot dess beslut fullfölja talan hos styrelsen.
Ställer sig varuägaren i allo generaltullstyrelsens laga-
kraftvunna föreläggande till efterrättelse, äger han att
omedelbart utfå varan. Någon pröfning af nämnda myn¬
dighet, huruvida föreläggandet behörigen fullgjorts, har
kommittén ansett icke vara behöflig utan endast leda till
onödig tidsutdräkt. Den i berörda hänseende erforderliga
pröfning kan enligt kommitténs åsikt anförtros åt veder¬
börande tullförvaltning utan rätt för varuägarens mot¬
parter att öfverklaga dess åtgörande härutinnan. Något
beslut af styrelsen utöfver det i 8 § omnämnda förut-
sättes således ej i detta fall. Emellertid bör tullförvalt¬
ningen lämpligen hos styrelsen anmäla, att föreläggandet
fullgjorts och varan utlämnats.
1 Om ägaren däremot, vare sig afsiktligt eller oafsikt-
ligt, helt underlåter att ställa sig föreläggandet till efter¬
rättelse eller fullgör detsamma ofullständigt eller oriktigt,
skall generaltullstyrelsen genom särskildt beslut förklara,
varan förbruten. Beslutet måste tydligen föregås af en
anmälan antingen från tullförvaltningen eller någon af
varuägarens motparter, att föreläggandet icke behörigen
fullgjorts, eller ock från ägaren, att tullförvaltningen ej
godkänt hvad han för fullgörande af föreläggandet, åtgjort.
Att tillfälle bör lämnas vederbörande att yttra sig öfver
sådan anmälan, är uppenbart, likasom äfven att i detta
fall generaltullstyrelsen skall ingå i pröfning, huruvida
föreläggandet blifvit behörigen fullgjordt eller icke. Anser
styrelsen, att så är händelsen, har varuägaren rätt att utfå
sin vara; och är jämlikt 12 § 2 stycket klagan öfver ett
dylikt beslut ej tillåten.
10 §.
Då understundom kan befinnas önskvärdt att för vin¬
nande af erforderlig upplysning höra någon såsom vittne
i ärendet, har kommittén i denna paragraf föreslagit be¬
stämmelser angående sådant förhörs hållande inför domstol.
67'
_ Att generaltullstyrelsen af eget initiativ skulle finna
nödigt förordna om vittnesförhör, torde visserligen endast
undantagsvis komma att inträffa, men har kommittén i
allt fall ansett lämpligt att medgifva styrelsen dylik rätt.
Äfven när sakägare framställt begäran om vittnesförhör,
bör det ankomma på styrelsen att afgöra, om sådant skall
tillstädjas eller icke.
11 §•
Delgifning af besluten med varuägaren i den ord- Delgivning åt
"ing, 3 § förutsätter i fråga om anmaning till ägaren att vissa general-
yttra sig i ärendet, har kommittén icke funnit erforderlig. ‘““Sfi"”
Ofriga sakägare skola, ehuru detta ej ansetts behöfva
uttalas i förslaget, underrättas om besluten på sätt, som
i allmänhet tillämpas vid delgifning af generaltullstyrelsens
beslut med dess underordnade tjänstemän.
Då enligt kommitténs mening varuägaren bör erhålla Rätt att erhålla
styrelsens samtliga expeditioner i ärendet afgiftsfritt, torde generaituii-
däraf föranledas tillägg till gällande författningar angå- ^TdUioZ %
ende expeditionslösen och stämpelafgift. giftsfritt.
12 §.
Enligt 34 § i instruktionen för generaltullstyrelsen Besvär öfver
den 2 december 1910 må besvär öfver styrelsens beslut generaituii-
i allmänhet hos Konungen anföras innan ‘klockan tolf å styrdsT„T be~
trettionde dagen, efter det klaganden erhållit del af
beslutet. För vinnande af önskvärd skyndsamhet har
kommittén i fråga om fullföljd af talan mot beslut, som
styrelsen meddelar jämlikt 4, 5, 8 eller 9 § i förslaget,
begränsat besvärstid^ till tjugu dagar, räknade från be¬
slutets dag. Enligt‘kommitténs uppfattning bör den så¬
lunda föreslagna begränsningen ej möta afsevärda prak¬
tiska betänkligheter.
Såsom framgår åt förslaget till lag om ändrad lydelse
af 2 § i lagen om Kungl. Maj:ts regeringsrätt den 26
maj 1909, har kommittén ansett besvären böra tillhöra
regeringsrättens upptagande och afgörande.
68
Besvär öfver
domstols beslut
i sammanhang
med vittnes¬
förhör.
Laga kraft åt
generaltull-
styrelsers be¬
slut före
besvärstidens
iitgång.
Försäljning
af förbruten
vara m. m.
Rätt till särskild klagan öfver andra af generaltull¬
styrelsen i ärendet gifna beslut än de ofvan omförmälda,
t. ex. i anledning af framställd begäran om vittnesförhör,
har ansetts icke böra medgifvas.
Om domstol i sammanhang med dylikt förhör med¬
delat beslut i fråga, som omnämnes i 16 kapitlet 10 §
rättegångsbalken, må talan mot sådant beslut fullföljas i
där föreskrifven ordning.
13 §.
Stadgandet i denna paragraf afser att bereda möjlighet
för varuägaren att, då generaltullstyrelsen icke förklarat
varan förbruten, ej för densammas utbekommande nödgas
afvakta utgången af den i 12 § föreskrift^ besvärstid.
14 §.
Bestämmelserna i förevarande paragraf motsvara med
vissa afvikelse!' dels de i 170 § 1 och 3 mom. af gällande
tullstadga meddelade och enligt 2 § i förordningen den
9 november 1888 jämväl för där afsedda fall tillämpliga
stadganden, dels ock vissa bland föreskrifterna i andra
stycket af sistnämnda paragraf.
Har varan förklarats förbruten på den grund, att
den oriktiga ursprungsbeteckningen icke kan utplånas eller
neutraliseras, utan att varan därigenom i sin helhet för-
störes eller förlorar allt värde såsom handelsvara, skall
enligt förslaget godset genom fullständig förstöring oskad¬
liggöras.
Om däremot sådan utplåning eller neutralisering
ansetts möjlig, men ägaren förverkat varan genom under¬
låtenhet att fullgöra hvad enligt 8 § honom förelagts,
skall varan, sedan den oriktiga ursprungsbeteckningen
genom det allmännas försorg utplånats eller neutraliserats,
försäljas å offentlig auktion utan skyldighet för den, som
härvid inropar varan, att erlägga å densamma eventuellt
belöpande tull eller andra afgifter. I det beslut, hvari¬
genom varan förklaras förbruten, skola närmare före¬
skrifter lämnas angående utplåningen eller neutraliseringen.
Därvid torde i allmänhet kunna hänvisas till innehållet i
69
det jämlikt 8 § ägaren gifna föreläggande, om ock under¬
stundom andra föreskrifter, än däri meddelats, kunna finnas
påkallade. Då emellertid, såsom redan anmärkts i motiven
till 5—9 §§, vid meddelandet af nyssnämnda föreläggande
hänsyn icke må tagas därtill, om ett utplånande eller neu¬
traliserande af den oriktiga beteckningen ur ekonomisk syn¬
punkt skulle ställa sig ofördelaktigt, men denna omständig¬
het däremot, sedan godset förverkats och det således är
statens intresse som för frågans bedömande är afgörande,
gifvetvis bör tagas i betraktande, bar i förevarande para¬
graf stadgats, att, om dylik åtgärd icke lämpligen kan vid¬
tagas, varan i sin helhet eller till den del, sådant nödigt
är, skall förstöras. Såsom förut erinrats, bar intill den
1 juli 1911 motsvarande bestämmelse i 2 § af gällande
förordning endast i två fall vunnit tillämpning vid tull-
konfiskation skontoret i Stockholm.
Då understundom dröjsmål med varans försäljning
skulle kunna medföra afsevärd ekonomisk förlust, har i
paragrafen intagits stadgande om rätt för generaltull¬
styrelsen eller regeringsrätten att i vissa fall, på därom
af sakägare gjord framställning eller om eljest så pröfvas
skäligt, förordna om varans försäljning utan afbidan på
ärendets slutliga afgörande. Att äfven härvid genom det
allmännas försorg utplåning eller neutralisering af den
beteckning, som föranledt varans beslagtagande, skall äga
rum, framgår af paragrafens ordalydelse. Uppenbarligen
kan för ärendets fortsatta behandling försäljningen be¬
höfva föregås dels af en närmare undersökning och be¬
skrifning såväl af den beteckning, hvilken gifvit anledning
till beslaget, som af varan i öfrigt, dels ock af nödig
värdesättning å varan. På sätt 12 § utvisar, har särskild
talan mot generaltullstyrelsens beslut, hvarigenom förord¬
nats om dylik försäljning eller ock därom framställd be¬
gäran lämnats utan bifall, ansetts icke böra vara tillåten.
För öfrigt torde meningsskiljaktighet om lämpligheten af
förtida försäljning endast i undantagsfall komma att yppas.
Har sådan försäljning skett, måste gifvetvis hänsyn därtill
tagas vid meddelande af beslut, som i 4, 8 och 9 §§ omför-
mälas. Finnes sålunda beslaget hafva blifvit utan laga skäl
verkställdt, skall varuägaren berättigas att utfå hela köpe¬
skillingen för varan. Pröfvas däremot beslaget hafva varit
lagligen grundadt, skall föreläggande meddelas ägaren att
70
Samman¬
träffande af be¬
stämmelserna
i denna och i
andra för-
fattningar.
Fördelning af
enligt 7 § ut¬
gående afgift
samt af för¬
säljnings¬
summan för
förbruten vara
m. m.
-utgifva i 7 § föreskrifven afgift, där sådan skall utgå, äfven¬
som eventuellt gälda eller ställa säkerhet för i samma para¬
graf omförmälda kostnader för varans transporterande,
vård och underhåll, mot rätt för ägaren att utfå köpe¬
skillingen efter afdrag, i likhet med hvad i 15 § för där
afsedt fall stadgas, af kostnaderna för försäljningen samt
för den oriktiga beteckningens utplåning eller neutralise¬
ring eller för varans partiella förstörande jämlikt 14 §
sista stycket. Fullgör ägaren ej detta föreläggande, skall
köpeskillingen förklaras förverkad och densamma fördelas
enligt de i 15 § angifna grunder.
Skulle det fall inträffa, att vid oloflig införsel af tull-
pliktigt gods eller försök till sådant brott godset befinnes
vara försedt med oriktig ursprungsbeteckning, torde det
ankomma å den domstol, på hvars handläggning målet
angående förbrytelse mot tullstadgan beror, att i enlighet
med bestämmelserna i denna paragraf förordna om ut¬
plåning eller neutralisering af ursprungsbeteckningen före
godsets försäljning eller eventuellt om godsets förstörande.
Varder emellertid åtalet för brott emot tullstadgan ogilladt,
bör målet, i hvad den oriktiga ursprungsbeteckningen
angår, af domstolen hänskjutas till general tullstyrelsens
pröfning. Äfven andra, liknande fall af sammanträffande
mellan bestämmelserna i nu förevarande lag och i andra
författningar kunna förekomma. Uttryckliga föreskrifter
beträffande dylika, helt visst sällsynta undantagsfall har
kommittén icke ansett erforderliga.
15 §.
Enligt 2 § af nuvarande förordning i ämnet, jämförd
med 169 § tullstadgan, skall af behållna försäljnings¬
summan för vara, som på grund af densamma åsatt oriktig
ursprungsbeteckning dömts förbruten, beslagaren undfå
tre fjärdedelar och återstoden tillfalla kronan, därvid jäm¬
likt 138 § tullstadgan såsom beslagare skall anses den,
genom hvilkens angifning eller åtgärd förseelsen upp¬
täckts. Hvad sålunda finnes föreskrifvet torde fortfarande
böra gälla samt äfven vinna tillämpning i fråga om den
i 7 § af förslaget stadgade afgift. Dock har det icke
synts kommittén lämpligt att upptaga sistnämnda i tull¬
stadgan gifna bestämmelse, utan har kommittén funnit
71
den, som verkställt beslaget, alltid böra anses såsom be¬
slagare. Därjämte har kommittén föreskrifvit, att från för¬
säljningssumman skola före densammas fördelning dragas
de i 7 § omnämnda kostnader för transport, vård och
underhåll af varan äfvensom kostnaderna för försäljningen
af densamma samt för utplånandet eller neutraliserandet
af den oriktiga ursprungsbeteckningen eller för varans
partiella förstörande enligt sista stycket i 14 §. öfriga
till äfven tyr s uppkomna kostnader för det allmänna hafva
jämväl för detta fall ansetts böra stanna å statsverket,
i likhet med hvad förhållandet är, om varuägaren fullgör
honom enligt 8 § meddeladt föreläggande. Bestämmel¬
serna i sista stycket af förevarande paragraf, hvilka
delvis återfinnas i 2 § af gällande förordning, hänföra
sig till såväl första som sista stycket i 14 § af förslaget.
16 §.
Denna paragraf motsvarar med en redaktionell änd¬
ring 4 § uti nuvarande författning i ämnet.
Utländska ursprungsbeteckning.
17 §■
Förevarande paragraf har affattats i enlighet med
den tolkning, som kommittén i den allmänna motiveringen
gifvit de olika artiklarna i Madridkonventionen.
Beträffande tillämpligheten å utländska beteckningar
af stadgandet i tredje stycket af 1 § är att märka, att
iitländska ord och i viss mån äfven afbildningar med
utländska motiv å varor, som importeras hit till riket,
gifvetvis oftare äro att anse såsom ursprungsbeteckningar
än svenska ord eller afbildningar med svenska motiv.
För anbringande af dessa senare beteckningar kan nämligen,
såsom förut framhållits, en fullt berättigad anledning före¬
ligga i den omständigheten, att varorna i fråga skola
hållas till salu och komma till användning i Sverige.
Däremot lärer endast mera undantagsvis något berättigadt
intresse kunna åberopas för att t. ex. förse varor af engelskt
ursprung, hvilka äro ämnade för den svenska marknaden,
Emballage.
Öfverens¬
stämmelse med
Madrid¬
konventionen.
Utländska ord
och afbild-
ningar med
utländska
motiv.
72
Beslag efter
av gif velse.
Beslag utan
angifvelse.
med ord på franska språket; i fråga om af bildningar med
franska motiv kan ett sådant intresse något oftare vara
för banden.
Angifvelse, hvarom i denna paragraf förmäles, och
som uppenbarligen jämväl kan ifrågakomma vid obehörigt,
användande af svenska nrsprungsbeteckningar, torde af
lätt förklarliga skäl i allmänhet icke kunna förekomma
första gången, som en viss importör gör sig skyldig till
öfverträdelse af lagen. Har han däremot en gång begått
sådan förseelse och detta blifvit kändt, kan angifvelse
lättare komma i fråga vid förnyad lagöfverträdelse. Någon
särskild angifvelse för hvarje gång, öfverträdelse sker,
synes icke böra fordras, utan torde äfven en mera generell
angifvelse kunna godtagas. Angifvelse medför ej ovill¬
korlig skyldighet för tullpersonalen att verkställa beslag,
utan äger tullpersonalen pröfva, huruvida angifvelsen kan
anses befogad eller icke. Rätt för angifvaren att, om
beslag ej kommer till stånd, häröfver anföra besvär har
kommittén icke ansett böra medgifvas, i synnerhet som
en dylik rätt skulle förutsätta, att varan interimistiskt
toges i beslag. Af 3, 10 och 12 §§ framgår, att angif¬
varen, om beslag sker, ej ovillkorligen skall erhålla sär¬
skilt tillfälle att yttra sig i ärendet, ehuru visserligen
generaltullstyrelsen, om skäl föreligger, äger därom för¬
ordna, äfvensom att han icke äger öfverklaga styrelsens
beslut i ärendet eller i öfrigt anses som sakägare. På
sätt 15 § utvisar, erhåller angifvaren ej heller någon andel
i den afgift, som varuägaren enligt 7 § kan hafva att
erlägga, eller i försäljningssumman för förbruten vara.
Ehuru endast i undantagsfall torde kunna inträffa,
att det för tullpersonalen är uppenbart, att oriktig ur¬
sprungsbeteckning föreligger, har det emellertid ansetts
lämpligt att bereda möjlighet för tullpersonalen att i så¬
dana fall ingripa utan angifvelse. Att stadgandet härom
af tullpersonalen måste tillämpas med stor försiktighet
och urskiljning, är tydligt. Så t. ex. får den omständig¬
heten, att en från Tyskland ankommande vara är försedd
med beteckning, som uppenbart angifver franskt ursprung
för varan, ej i och för sig föranleda beslag, då nämligen
varan gifvetvis kan härstamma från Frankrike, ehuru den
hit importerats öfver Tyskland.
73
Enligt livad förut angifvits, har paragrafen tillkommit
för att möjliggöra Sveriges anslutning till Madridkonven-
tionen. Något hinder för att jämlikt de i paragrafen fast¬
ställda grunder träffa separataftal med någon af konven-
tionsstaterna eller med annan stat föreligger emellertid
tydligen icke.
Däremot äger Konungen enligt förslaget icke att efter
andra grunder än de angifna med främmande stat sluta
aftal i ämnet. Visserligen är det sant, att en del stater,
på hvilka vi drifva en icke obetydlig exporthandel, exempel¬
vis Tyskland, väl visat sig benägna att verka för under¬
tryckande af missbruk på ifrågavarande område, men dock
ej ansett sig kunna godkänna de i Madridkonventionen
härutinnan fastställda regler, och att det ur denna syn¬
punkt kunde vara önskvärdt, om åt Konungen lämnades
ett allmänt bemyndigande att under förutsättning af
ömsesidighet ingå dylika aftal. Emellertid har kommit¬
tén ansett sig icke böra förorda en sådan lagstiftning.
Skulle det i något fall visa sig möjligt och lämpligt att
enligt andra grunder än de i paragrafen upptagna med
främmande stat träffa öfverenskommelse i ämnet, torde
denna fråga lämpligen böra få bero på gemensamt af¬
görande af Konung och Riksdag. Ett sådant allmänt
bemyndigande, som ofvan nämnts, förekommer ej heller
i motsvarande fall uti gällande författningar till skydd för
den industriella, litterära och konstnärliga äganderätten.
18 och 19 §§.
Äfven för det fall, att vara tagits i beslag, innan
lagen trädt i kraft, skola de nya bestämmelserna vinna
tillämpning, såframt ej målet redan före nämnda tidpunkt
anhängiggj orts vid domstol eller enligt 3 § i nu gällande
förordning dit hänskjuta.
Möjligheten
af separataftal^
Öfvergängs-
bestämmelser►
10
74
Förslag
till
Lag angående ersättning i vissa fall af allmänna
medel till vittnen i ärende, som afses nti gällande
lag angående förbud mot införsel till riket af varor
med oriktig ursprungsbeteckning.
Att i fall, som angifvas i förevarande förslag, ersätt¬
ning till åberopadt vittne bör i första band utgå af all¬
männa medel, synes kommittén icke vara tvifvel under-
kastadt.
Hvem som slutligen skall vidkännas sålunda uppkom¬
men kostnad, kan däremot vara föremål för olika meningar.
Då emellertid, på sätt 7 § i förslaget till lag angå¬
ende förbud mot införsel till riket af varor med oriktig
ursprungsbeteckning samt motiven till samma paragraf
utvisa, varuägaren icke för något fall ansetts skyldig att
godtgöra andra för det allmänna uppkomna kostnader i
ärendet än de uti sagda paragraf omförmälda, bör enligt
kommitténs uppfattning livad i lagen angående ersättning
af allmänna medel till vittnen i brottmål den 4 juni 1886
stadgas rörande skyldighet för part att till statsverket
återgälda enligt nämnda lag förskjuten vittnesersättning
icke här erhålla motsvarande tillämpning å varuägaren.
Ej heller torde någon af öfriga sakägare böra kunna för¬
pliktas att godtgöra statsverket af allmänna medel ut¬
dömd ersättning, då nämligen generaltullstyrelsen eller
regeringsrätten har att i hvarje förekommande fall på för¬
hand pröfva, huruvida vittnesförhör skall medgifvas, och
ej må därom förordna, om beslaget tydligen är utan laga
skäl verkställdt. Kommittén har därför föreslagit, att
sådan kostnad alltid skall stanna å statsverket.
75
Förslag-
till
Lag angående ändrad lydelse af 2 § i lagen om
Knngl. Maj:ts regeringsrätt den 26 maj 1909.
Någon närmare motivering till detta förslag torde
icke erfordras. Att, om detsamma upphöjes till lag, rege¬
ringsrättens arbetsbörda skulle afsevärdt ökas, lär ej vara
att befara, särskildt som i anledning af bestämmelsen i
1 § 3 stycket åt förslaget till ny författning angå¬
ende förbud mot införsel till riket af varor med oriktig
ursprungsbeteckning antalet mera tvistiga beslag helt visst
kommer att högst väsentligt minskas samt, om verkställdt
beslag fastställes, varuägaren på grund af den i allmänhet
föreslagna lindrigare påföljden för öfverträdelse af för¬
budet och angelägenheten för ägaren att skyndsamt utfå
varan sannolikt endast ganska sällan kommer att draga
saken, äfven om densamma kan anses tvistig, under
regeringsrättens pröfning.
76
Förslag
till
Kungörelse angående ändrad lydelse af 1 § i för¬
ordningen om frihamn den 15 november 1907.
Af bestämmelserna i 16 § af förordningen om fri¬
hamn synes framgå, att vid införsel af gods i frihamn
detsamma ej må undersökas för utrönande däraf, huru¬
vida godset är försedt med oriktig ursprungsbeteckning.
Sådant gods torde därför, i likhet med hvad som måste
anses gälla i fråga om gods, hvilket intages å transito-
upplag eller . omedelbart transitoförsändes, icke kunna
tagas i beslag på grund af oriktig ursprungsbeteckning,
förrän detsamma angifves till tullbehandling för inhemsk
förbrukning eller öfverföres till nederlag eller obehörigen
utan tullangifning afföres från frihamnen. Med hänsyn
till den i 1 § af förordningen gifna bestämmelse om, i
hvilka afseenden frihamn skall anses såsom utrikes ort,
framgår emellertid icke oförtydbart af förordningen, att
denna bör så förstås, som nyss angifvits, och har kom¬
mittén i anledning häraf funnit sig böra föreslå, att i
förordningen bestämdt uttalas, att frihamn, äfven såvidt
rörer tillämpningen af gällande bestämmelser angående
förbud mot införsel till riket af varor med oriktig ur¬
sprungsbeteckning, är att anse som utländsk ort.
RESERVATIONER.
SärsUldt yttrande af kommitténs ordförande, med hvilken
herrar Brundin, Edberg och Söderblom instämt.
Kommittén har icke bland exemplen å ursprungs-
beteckningar i andra stycket af 1 § upptagit svensk
näringsidkares varumärke, och bar kommittén till en
början såsom skäl härför anfört, att ett sådant märke i
regel icke torde vara kändt af den köpande allmänheten
såsom tillhörande en svensk näringsidkare och i allmänhet
ej heller eljest, särskildt om det utgjordes af ett rent
figurmärke, torde vara ägnadt att framkalla föreställningen
om svenskt ursprung för den vara, å hvilken det funnes
anbragt. Kommittén har därför ansett riktigast att bland
exemplen, hvilka borde angifva endast de viktigare och
mera vanliga fallen, icke omnämna varumärke.
Delvis kan jag instämma i hvad kommittén sålunda
anfört. Ett varumärke, som tillhör en näringsidkare, den
där uteslutande drifver handel, gifver, särskildt om det
utgöres af ett rent figurmärke, i allmänhet icke den vara,
å hvilken märket är anbragt, sken af att vara af svenskt
ursprung. Den del af den köpande allmänheten, som känner
till handlanden i fråga, som således vet, att han icke
idkar någon fabrikation, kan icke, äfven om den känner
till hans varumärke, af detsammas förekomst å en vara
vilseledas att tro, att varan är svensk; och hvad den del
af allmänheten angår, som icke känner till näringsidkaren
i fråga, som således icke vet, huruvida han enbart drifver
handel eller om han jämväl idkar fabrikation, liirer såsom
regel kunna sägas, att samma allmänhet icke heller känner
till hans varumärke, hvarför någon fara för denna all¬
mänhets vilseledande genom märkets användande näppe¬
ligen kan anses föreligga.
Annorlunda synes mig dock förhållandet vara, då
det blir fråga om fabriksmärken. För den allmänhet,
som känner till en fabrikant och hans verksamhet, är
nog icke sällan äfven hans varumärke bekant; och att
80
detta märke, anbragt å utländska varor, är, åtminstone
då dessa varor äro af samma slag som de, hvilka utgöra
föremål för nyssnämnde näringsidkares fabrikation, ägnadt
att vilseleda omförmälda allmänhet beträffande varornas
ursprung, anser jag uppenbart.
De fall, då ett varumärke sålunda kan vara ägnadt
att framkalla föreställningen om svenskt ursprung för den
vara, å hvilken det finnes anbragt, anser jag icke heller
kunna betecknas såsom särskildt sällsynta. Det är näm¬
ligen enligt min mening i detta hänseende icke erforder¬
ligt, att märket skall vara mera allmänt kändt såsom ett
fabriksmärke; äfven ett märke, som tillhör en närings¬
idkare, hvilken drifver en mindre omfattande fabrikation,
kan hafva nyssnämnda karaktär för den näringsidkarens
kundkrets, låt vara att denna är jämförelsevis fåtalig.
Icke heller kommitténs pluralitet har den uppfatt¬
ning, att ett varumärke aldrig skulle kunna anses såsom
ursprungsbeteckning. Så kan t. ex., yttrar kommittén,
ett kändt svenskt fabriksmärke, anbragt å utländska varor
af det slag, för hvilket märket här användes, utgöra
en oriktig ursprungsbeteckning, men anser kommittén
sannolikheten af missbruk uti ifrågavarande hänseende
ringa. Huru pass stor denna sannolikhet är, synes
mig nog icke så lätt att afgöra. Det är ett beklagligt
faktum, att illojala företeelser inom näringsverksamheten
i vårt land äro långt ifrån sällsynta; och jag håller det
ingalunda för oantagligt, att i vissa fall en fabriksidkare
skall finna med sin fördel förenligt att utgifva utländska
varor såsom eget fabrikat. Men äfven om jag utgår från
den förutsättningen, att dessa fall blifva mycket sällsynta,
kan jag icke inse vikten af att så strängt hålla på den
principen att bland exemplen endast upptaga de mera
vanliga fallen; och jag kan så mycket mindre medgifva
riktigheten af denna princip, då det är fråga om varu¬
märken, som dessa, i den mån de tillhöra fabriksidkare,
på samma gång de äro eller åtminstone af allmänheten
uppfattas såsom typiska ursprungsbeteckningar, äro i så
hög grad närbesläktade med andra i paragrafen upptagna
exempel, såsom namn å näringsidkare inom Sverige och
sådan näringsidkares firma.
Visserligen är i nu gällande förordning varumärke
icke särskildt nämndt; men i det utkast till dylik för¬
81
ordning, som på sin tid uppgjordes af dåvarande chefen
för Kungl. patentbyrån, berördes äfven varumärken, och
synas mig förhållandena nu, då användandet af varu¬
märken är så betydligt mycket mera omfattande än vid
tiden för nämnda förordnings tillkomst, än mera påkalla
ett särskildt omnämnande af dessa beteckningar. Kom¬
mittén har erinrat därom, att såvidt kommittén kunnat
utröna hittills knappast något fall förekommit, då en vara
enligt nu gällande förordning dömts förbruten allenast på
den grund, att svenskt varumärke varit åsatt densamma,
och har kommittén af denna omständighet och då några
klagomål öfver en sådan tillämpning af författningen ej
framställts af de korporationer, som yttrat sig i ärendet,
dragit den slutsatsen, att ett omnämnande af varumärke
icke vore af något praktiskt behof påkalladt. Erkännas
må, att frånvaron af klagomål i berörda riktning tyder
på, att några missbruk af varumärken uti ifrågavarande
hänseende icke förekommit; något bevis därför torde detta
förhållande dock icke innebära. Det lärer icke vara ute¬
slutet, att den omständigheten, att varumärke icke särskildt
vant nämndt i den nuvarande förordningen, åtminstone
bidragit till omförmälda praxis; och då nu, såsom jämväl
kommitténs pluralitet anser, ett varumärke i och för sig
kan vara en sådan oriktig ursprungsbeteckning, som i
1 § afses, synes mig äfven ur denna synpunkt varumärkes
upptagande bland exemplen vara lämpligt.
Den enda olägenhet, som kommittén anfört såsom
förenad med upptagande af varumärke bland exemplen,
är, att en möjlig transitohandel med utländska varor skulle
försvåras genom en bestämmelse, som lätt kunde för¬
anleda den tolkning, att det i allmänhet ålåge den svenske
köpmannen att, om en utländsk vara vore försedd med
hans varumärke, låta detta åtföljas åt en beteckning, som
för den utländske afnämaren angåfve, att varan icke vore
åt svenskt ursprung. Hvad kommittén sålunda anfört kan
jag icke tillmäta någon större bety delse. Snarare synes
mig frånvaron bland de i lagen uppräknade exemplen af
en så allmänt brukad och med öfriga exempel närbesläktad
beteckning som ett varumärke kunna leda till den tolk¬
ning, att varumärken aldrig kunna falla under lagens
bestämmelser; och detta anser jag betänkligare.
På grund af hvad jag sålunda anfört är jag så till
11
82,
vida skiljaktig från kommitténs förslag till § 1, att jag-
anser denna paragrafs andra stycke böra erhålla följande
lydelse:
»Såsom ursprungsbeteckning, hvarom ofvan sägs,
kan exempelvis anses namn å ort, fastighet, industriell
anläggning eller näringsidkare inom Sverige eller så¬
dan näringsidkares firma eller varumärke.»
Nu torde det i flertalet fall icke vara möjligt för
tullpersonalen att utan vidare veta, huruvida ett å en
vara förekommande märke är en svensk näringsidkares
varumärke eller huruvida ett sådant märke tillhör eu
fabrikant eller eu handlande. Att tullpersonalen skulle i
hvarje fall, då eu vara med ett åsatt märke ankom från
utrikes ort, ingå i en ofta synnerligen tidsödande under¬
sökning angående detta märkes art, synes mig icke kunna
ifrågasättas. År det för tullpersonalen uppenbart, att ett
märke, anbragt å en utländsk vara, som hit införes, är
ett sådant varumärke, som gifver varan sken af att vara
tillverkad i Sverige, bör varan tagas i beslag. Detta
torde emellertid endast i undantagsfall vara förhållandet;.
<mh anser jag, att i öfriga fall förekomsten af ett varu¬
märke å eu dylik vara bör föranleda beslag endast efter
angifvelse. Rätt till angifvelse uti ifrågavarande ärenden
är icke någon nyhet; en dylik rätt finnes otvifvelaktigt,,
såsom kommittén jämväl framhållit, redan nu. Likasom
kommittén i fråga om utländska ursprungsbeteckningar
ansett en hvar böra vara berättigad att angifva, finner
jag icke heller i detta fall någon anledning att inskränka
angifvelserätten till vissa personer. I öfrigt vill jag, be¬
träffande denna rätt, hänvisa till hvad kommittén i mo¬
tiven till 17 § i motsvarande fall anfört.
Bestämmelser uti ifrågavarande hänseende anser jag-
böra upptagas i 2 § såsom ett undantag från den i första,
stycket af samma paragraf uttalade regeln, att om till
riket ankommer vara, som jämlikt 1 § ej må hit införas,
varan skall vid införseln tagas i beslag af tullpersonalen;
och håller jag före, att sådana bestämmelser äro af stor
betydelse, då eljest och utan några som helst direktiv
uti ifrågavarande hänseende en betänklig osäkerhet synes
mig kunna befaras vid lagens tillämpning i fråga om
varumärken. Jag vill slutligen tillägga, att berörda
83
undantagsbestämmelser endast skola gälla, då det är ett
varumärke såsom sådant, hvilket skall föranleda beslaget.
Förekomma i ett varumärke ord eller beteckningar, hvilka
1 och för sig enligt andra bestämmelser i 1 § böra hafva
ett beslag till följd, har tullpersonalen att ex oflicio verk¬
ställa beslaget.
Enligt min mening bör alltså efter första stycket af
2 § i kommitténs förslag införas följande stadgande:
»Förekomsten å gods af varumärke må föranleda
beslag endast efter angifvelse, eller om tullperSon alen
eljest finner uppenbart, att märket jämlikt 1 § innebär
oriktig ursprungsbeteckning.»
84
Särskildt yttrande af herr Rohm.
[ andra stycket af kommitténs förslag till 1 § hafva
några fall uppräknats, då svensk ursprungsbeteckning kan
anses vara för handen. De uppräknade beteckningarna
äro icke uttömmande utan endast afsedda att tjäna såsom
exempel, men å andra sidan gifva icke ens dessa beteck¬
ningar alltid varan, hvarå de finnas anbragta, sken af att
vara tillverkad i Sverige. Deras värde såsom vägledande
exempel för tillämpningen af det allmänna stadgandet i
paragrafens första stycke synes mig vid sådant förhål¬
lande ganska tvifvelaktigt, och det torde kunna ifråga¬
sättas, huruvida icke hela andra stycket lämpligen borde
utgå, såsom obehöflig! och måhända missledande.
Därest emellertid andra stycket skall bibehållas,
anser jag, i likhet med ordföranden, att äfven varumärken
böra uppräknas bland exemplen och på de af honom
anförda skäl; dock att jag anser, att skillnad mellan
handels märken och fabriksmärken icke kan eller bör
göras. Det torde numera icke förekomma ofta, att eu
näringsidkare af någon betydenhet är så uteslutande
handlande, att han icke idkar någon om ock relativt
ringa fabrikation eller under sitt varumärke försäljer för
sin räkning tillverkade varor. Och om några sådana fall
skulle för tillfället förekomma, kan ändring när som helst
inträffa. För den ifrågakommande, köpande allmänheten
blir det, enligt mitt förmenande, ofta icke möjligt att af¬
göra, huruvida man hos en handlande bekommer en hos
honom endast saluhållen eller för hans räkning eller af
honom själf tillverkad vara, liksom det omvändt torde
inträffa, att i en fabriksbod tillhandahållas eller af en
fabrikant utbjudas från annat håll inköpta varor.
Ehuru jag sålunda anser, att bland exemplen i andra
stycket af 1 § äfven varumärken böra upptagas, finner
jag dock icke det vara lämpligt eller behöflig!, att ett
tillägg göres till förslagets 2 §, hvarigenom de vid tull¬
behandlingen försättas i annan ställning än öfriga i 1 §
85
uppräknade beteckningar. Det synes mig i sådant fall
kunna befaras, att hvad som vinnes genom varumärkenas
upptagande bland exemplen skulle genom ett dylikt till-
lägg äfventyras. För min del anser jag, att tullperso¬
nalen bör vid tullbehandlingen ägna varumärkena mot¬
svarande uppmärksamhet som åt öfriga beteckningar,
hvilka kunna anses angifva ursprunget. Däraf lärer icke
behöfva följa, att tullpersonalen skall i hvarje fall, då ett
varumärke förekommer, anses skyldig att företaga särskilda
efterforskningar i register eller på annat sätt för att ut¬
röna, huruvida oriktig ursprungsbeteckning möjligen före¬
ligger, utan endast när varumärket ger anledning därtill
eller förefaller misstänkt, äfven om dess ställning icke
skulle vara uppenbar. Någon olöslig eller alltför betun¬
gande uppgift trop jag icke blir på detta sätt tullperso¬
nalen förelagd. Äfven kommittén framhåller i motiven
till 1 §, att af den omständigheten, att varumärke ej
upptagits bland exemplen, gifvetvis icke finge dragas den
slutsatsen, att ett varumärke aldrig skulle kunna anses
såsom ursprungsbeteckning. Häraf följer, såvidt jag kan
finna, att, jämväl enligt pluralitetens ståndpunkt, det till¬
kommer tullpersonalen att vid tullbehandlingen af inkom¬
mande varor tillbörligt beakta å dem förekommande varu¬
märken. Om det för öfrigt å större importplatser må¬
hända ställer sig svårare att afgöra ett varumärkes bety¬
delse såsom ursprungsbeteckning, torde däremot vid andra
platser tullpersonalen kunna antagas besitta eller lätt för¬
värfva tillräcklig kännedom om där i allmänhet förekom¬
mande näringsidkares varumärken.
Om skyddet för svenska ursprungsbeteckningar skall
för vår industri och handel komma till full och verklig-
nytta, är det säkerligen icke tillräckligt, att det blir
gällande allenast inom landet. Kommittén har också
tänkt sig, att Sverige kunde komma att biträda den så
kallade Madridkonventionen om undertryckande af orik¬
tiga ursprungsbeteckningar, och i förslagets 17 § har
intagits ett stadgande, som gifver åt Konungen härför
erforderligt bemyndigande, hvilket är i kommittéförslaget
anpassadt efter Madridkonventionens bestämmelser.
86
Nu är emellertid förhållandet, att nyssnämnda kon¬
vention hittills blifvit biträdd af endast några bland de
stater, hvilka anslutit sig till den så kallade patentuni¬
onen. Flera stater, hvilka för vår export torde vara af
mycket stor betydelse, stå ännu utanför konventionen,
och ovisst torde vara, huruvida och när de ämna biträda
densamma. Däribland må nämnas: Tyskland, Norge,
Danmark, Österrike-Ungern, Japan in. fl. Vidare finnas
för vår export viktiga stater, såsom Ryssland med Fin¬
land, Argentina in. fl., hvilka icke ens tillhöra patent¬
unionen och således ej heller, så länge detta är förhål¬
landet, kunna biträda Madridkonventionen.
För att åt svenska ursprungsbeteckningar förvärfva
möjlighet till skydd i dessa stater lärer ingen annan
utväg stå öppen än att med dem utsluta särskilda över¬
enskommelser. Det är dock möjligt, att de icke äro
villiga att ingå aftal på just de bestämmelser, hvilka
innehållas i Madridkonventionen och som fått sitt mot¬
svarande uttryck i den föreslagna 17 §, och detta synes
desto mer kunna befaras, som befogade invändningar
utan tvifvel kunna framställas mot Madrid konventionens
nuvarande innehåll. Lagändring, måhända upprepade
gånger, måste i sådant fall ske för att åt Konungen gifva
det Dya bemyndigande, som kan komma att kräfvas,
hvarigenom eventuella aftal uppenbarligen försvåras och
fördröjas till skada för den svenska handeln och indu¬
strien.
Ett mer allmänt bemyndigande för Konungen än
det af kommittén i 17 § föreslagna synes mig därför
vara att föredraga, exempelvis af följande innehåll:
17 §.
Efter aftal med främmande stat må Konungen under
förutsättning af ömsesidighet förordna, att här ofvan
gifna stadganden, med de särskilda ändringar och till-
lägg, som pröfvas nödiga, skola äga motsvarande till-
lämpning i fråga om vara, som från utrikes ort hit an¬
kommer och är försedd med beteckning, som oriktigt
gifver varan sken af att hafva frambragts eller till¬
verkats i den främmande staten eller å någon inom
denna belägen ort.
87
Kommittén har ansett sig icke böra förorda ett lag¬
stadgande af detta allmänna innehåll samt därvid påpekat,
att ett dylikt bemyndigande ej heller i motsvarande fall
förekomme i gällande författningar till skydd för den
industriella, litterära och konstnärliga äganderätten.
Det må vara riktigt, att den af mig föreslagna formu¬
leringen af 17 § innebär en afvikelse från den princip,
som hittills iakttagits i de nämnda författningarna. Men
detta förhållande anser jag, för min del, icke utgöra skäl
till att alltjämt kvarstå på en ståndpunkt, hvilken, så vidt
jag kunnat finna, utan motsvarande praktiskt gagn ofta
visat sig föranleda svårighet och fördröja internationella
överenskommelser åtminstone på det industriella rätts¬
skyddets område. Den svenska patentförordningens 25
§:s historia, bland annat, synes mig i detta afseende er¬
bjuda ett ganska belysande exempel.
.
REDOGÖRELSE
FÖR
DET VIKTIGASTE AF UTLÄNDSK LAGSTIFTNING ANGŬ
ENDE FÖRBUD MOT IMPORT AF VAROR MED ORIKTIG
URSPRUNGSBETECKNING ÄFVENSOM VISSA INTERNA¬
TIONELLA ÖFVERENSKOMMELSER I SAMMA ÄMNE.
91
Inledande anmärkningar.
I ett flertal länder, såsom Danmark, England, Frank¬
rike, Italien, Nederländerna, Norge, Portugal, Schweiz,
Spanien och Tyskland, finnas, i motsats till hos oss,
Jagbestämmelser, innefattande förbud mot saluhållande af
varor med oriktiga ursprungsbeteckningar samt i en del
af nämnda länder äfven mot åsättande af sådana beteck¬
ningar å handelsvaror.
Dessa bestämmelser äro i flera afseenden af väsent¬
ligen olika innebörd i de olika länderna.
Sålunda förbjuda några lagstiftningar endast använ¬
dandet af oriktiga inhemska ursprungsbeteckningar, andra
lagstiftningar åter jämväl begagnandet af oriktiga ut-
J ändska ursprungsbeteckningar.
Inom vissa länder, t. ex. Schweiz, betraktas såsom
oriktig ursprungsbeteckning endast en beteckning, som
oriktigt angifver en vara härstamma från en stad, en ort,
en trakt eller ett land, som vunnit anseende för produ¬
cerandet af detta slags varor, under det att i andra län¬
der såsom oriktig ursprungsbeteckning anses en beteck¬
ning, som i allmänhet angifver en vara härstamma från
annan plats än den, hvarifrån den verkligen leder sitt
ursprung.
I Tyskland betraktas såsom ursprungsbeteckningar
allenast statsvapen samt orters eller större eller mindre
samhällens namn eller vapen, under det att i England
begreppet ursprungsbeteckning i allmänhet omfattar hvarje
direkt eller indirekt beskrifning, uppgift eller annan hän¬
visning å den ort eller det land, där en vara tillverkats
eller frambragts.
Enligt vissa lagstiftningar fordras för tillämpligheten
af desamma afsikt att vilseleda, enligt andra icke.
92
Påföljden för öfverträdelse af förbudet, är olika i de
skilda lagstiftningarna (straff, skadeståndsskyldighet, för¬
lust af varan, den oriktiga ursprungsbeteckningens ut¬
plånande eller oskadliggörande genom neutraliserande
tillägg).
Äfven i processuellt hänseende afvika helt naturligt
de olika ländernas lagstiftningar väsentligt från hvar¬
andra.
Bestämmelser af det slag, hvarom här ofvan för-
mäles, återfinnas jämväl i Madridkonventionen af år 1891
och konventionen mellan Frankrike och Rumänien af år
1895 (so nedan sid. Ilo och 114).
Emellertid afser denna redogörelse ej dylika före¬
skrifter utan endast bestämmelser, innefattande förbud
mot import af varor med oriktig ursprungsbeteckning.
Ett påpekande af förstnämnda stadganden har dock an¬
setts här vara på sin plats.
Vidare må anmärkas, hurusom i en del främmande
lagstiftningar återfinnas bestämmelser, enligt hvilka inne-
hafvaren af en firma eller ett varumärke kan icke blott,
såsom hos oss, beifra ett olofligt anbringande å handels¬
varor af hans firma eller varumärke och saluliållande af
sålunda märkta varor, utan äfven påfordra, att, om han¬
delsvaror ankomma till landet, försedda med hans olofligen
anbragta firma eller varumärke, desamma vid införseln
skola tagas i beslag.
Så stadgas t. ex. i tyska varumärkeslagen, att ut¬
ländska varor, hvilka obehörigen äro försedda med en
tysk firma- och ortsbeteckning eller med ett i varumärkes-
registret intaget varumärke, skola vid deras införsel till
Tyskland för import eller transitofart på yrkande af den
förorättade och mot ställande af borgen beslagtagas och
konfiskeras.
Jämväl i Pariskonventionen af år 1883 förekommer
en bestämmelse af liknande innehåll.
Där stadgas nämligen i art. 9, att varor, å hvilka
olofligen finnes anbragt ett fabriks- eller handelsmärke
eller en firma, kunna tagas i beslag vid införsel i sådana
till konventionen anslutna stater, i hvilka ifrågavarande
märke eller ’ firma äger rätt till laga skydd. Beslaget
sker på begäran antingen af offentlig myndighet eller af
93
enskild målsägande och i enlighet med vederbörande stats
inhemska lagstiftning. I stater, hvilkas lagstiftning icke
medgifver beslag vid införsel, må sådant beslag ersättas
med införselförbud. Myndigheterna skola icke vara skyl¬
diga att verkställa beslag å transitogods.
Hvad sålunda i särskilda länders lagstiftningar och
i Pariskonventionen stadgas afser emellertid icke att för¬
hindra användandet af oriktiga ursprungsbeteckningar,
ehuru visserligen stadgandena i viss mån kunna tjäna
därtill, utan äro ifrågavarande bestämmelser tillkomna för
att skydda innehafvaren af ett varumärke eller en firma
mot olofligt användande af märket eller firman. Att ej
önskan att förekomma begagnandet af oriktiga ursprungs¬
beteckningar här varit afgörande, framgår särskildt däraf,
att, om varumärket eller firmanamnet användes af inne¬
hafvaren själf eller af annan med hans begifvande, stad¬
gandena icke äro tillämpliga.
Rörande det ämne, som utgör det egentliga föremålet
för denna redogörelse, nämligen utländska lagbestämmel¬
ser och internationella överenskommelser angående för¬
bud mot import af varor med oriktig ursprungsbeteck¬
ning, är hufvudsakligen följande att anmärka.
Lagstiftning.
England.
Lagen angående varubeteckningar (»Merchandise
Marks Act») den 23 augusti 1887 stadgar i sect. 16 bland
annat följande:
Varor, hvilka själfva eller hvilkas emballage äro för¬
sedda med en falsk handelsbeteckning, äfvensom varor af
utländsk tillverkning, som bära ett namn eller varumärke,
livilket är eller kan antagas vara namnet på eller ett
varumärke tillhörande någon fabrikant, engrossist eller
minuthandlare i England, utan att ifrågavarande namn
eller varumärke åtföljes af eu bestämd uppgift om det
land, där varorna tillverkats eller frambragts, må ej in¬
föras till England.
94
(Enligt sect. 3 förstås med »varor» allt, som är före¬
mål för handel, tillverkning eller omsättning; ordet »han-
delsbeteckning» afser, såvidt nu är i fråga, hvarje direkt
eller indirekt beskrifning, uppgift eller annan hänvisning
å den ort eller det land, där varorna tillverkats eller
frambragts; och under ordet »namn» inbegripes äfven
hvarje förkortning af ett namn.)
Då å varor förekommer ett namn, som är identiskt
med eller en efterbildning af namnet å en ort i England,
skall det åsätta namnet, såvida det icke åtföljes af namnet
å det land, i hvilket den främmande ursprungsorten är
belägen, betraktas så, som vore det namnet å en ort i
England.
Sect. 18 i samma lag innehåller nedanstående be¬
stämmelser:
Om vid lagens antagande en handelsbeteckning lag¬
ligen och allmänligen begagnas å varor af ett visst slag
eller tillverkade efter en viss metod för att angifva detta
särskilda varuslag eller tillverkningssätt, skola lagens be¬
stämmelser med afseende å falska handelsbeteckningar
icke gälla i fråga om en sålunda använd handelsbeteck¬
ning. Därest emellertid en dylik handelsbeteckning inne¬
fattar namnet på en ort eller ett land och synes vara
afsedd att vilseleda beträffande den ort eller det land,
där varorna i fråga tillverkats eller frambragts, samt
varorna i verkligheten icke tillverkats eller frambragts
på den ort eller i det land, hvarå beteckningen hänvisar,
skall nu stadgade undantag icke äga tillämpning, med
mindre till handels beteckningen finnes fogadt, omedelbart
före eller efter det ifrågavarande ortsnamnet och på ett
i ögonen fallande sätt, namnet å den ort eller det land,
där varorna verkligen tillverkats eller frambragts, jämte
en uppgift, att de tillverkats eller frambragts därstädes.
I sect. 7 stadgas, att, om å boetten till ett fickur
förekomma några ord eller märken, som innefatta eller
allmänt anses innefatta en uppgift om det land, hvarest
själ foa uret tillverkats, men detta senare däremot icke
bär någon beteckning, utmärkande det land, där det för¬
färdigats, nämnda ord eller märken prima facie skola
anses innebära en uppgift om detta land.
Jämlikt sect. 10 skall vid import af varor konstate¬
randet af den hamn, där varorna inlastats, utgöra ett
95
prima-facie-bevis om orten eller landet, där varorna till¬
verkats eller frambragts.
Enligt lag den 11 maj 1891, innefattande ändring
af lagen angående varubeteckningar, skall en tullanmälan
rörande varor, som importeras, anses såsom en varorna
åsatt handelsbeteckning.
En den 1 december 1887 utfärdad förordning i ämnet
föreskrifver hufvudsakligen följande:
Olagligen märkta varor, hvilka efter besiktning upp¬
täckas af tulltjänstemännen, skola af dem beslagtagas,
oberoende af om angifvelse gjorts eller icke.
Vid angifvelse med yrkande om beslag skall angif-
varen till tulltjänsteman i den hamn, där varorna väntas
blifva införda, aflämna en skriftlig anmälan, innehållande
dels uppgift om antalet kolli, som väntas, för så vidt
han kan uppgifva detsamma, dels beskrifning på varorna
genom angifvande af därå befintliga märken eller andra
för varornas identifiering tillfyllestgörande omständigheter,
dels uppgift om namnet å eller annat tillräckligt an¬
gifvande af det fartyg, med hvilket de införas, dels upp¬
lysning om dagen, då fartyget väntas ankomma, dels
ock uppgift om det sätt, hvarpå lagen anses blifva öfver-
trädd. Därjämte åligger det angifvaren att hos veder¬
börande tulltjänsteman nedsätta ett enligt dennes åsikt
tillräckligt belopp för att täcka all ökad utgift, som
betingas af den på grund af angifvelsen erforderliga
besiktning.
Om vederbörande tulltjänsteman efter varornas an¬
komst och besiktning är öfvertygad om, att det icke
linnes någon anledning att taga varorna i beslag, skola
de utlämnas.
År han icke därom öfvertygad, skall han antingen
beslagtaga varorna, såsom stadgadt är i fråga om beslag
efter vanlig besiktning, eller ock affordra angifvaren
närmare föreskrifven säkerhet, afsedd att återgälda tull¬
kommissarierna (»the Commissioners of Customs») eller
deras tjänstemän alla utgifter och allt skadestånd, de
kunna komma att ådraga sig i anledning af beslaget och
dära följande rättsåtgärder. Därest föreskrifven säkerhet
ej ställes, skola varorna icke vidare kvarhållas.
96
Vidare har den. 26 februari 1900 utfärdats en för¬
ordning, innehållande detaljerade bestämmelser rörande
tillämpningen af lagen angående varubeteckningar. Denna
förordning, som i vissa detaljer är modifierad genom
en den 18 oktober 1909 dagtecknad författning, i hufvud-
sakliga delar intagen i det följande af denna redogörelse,
innehåller bland annat nedanstående föreskrifter.
I sect. 2 stadgas:
Varor, som importeras till England, utan att något
märke finnes anbragt vare sig på dem själfva eller på
deras emballage, falla icke under bestämmelserna i lagen
angående varubeteckningar och behöfva följaktligen icke
bära någon sådan uppgift som »made abroad», »made
in Germany» etc.
Sect. 4—11 innehålla:
4. Varor, försedda med märken, som bibringa före¬
ställningen om engelskt ursprung, kunna uppdelas på
följande sätt:
a) arbetade eller oarbetade varor, försedda med en
af figurer, ord eller märken eller en kombination häraf
bestående handelsbeteckning, som vare sig uttryckligen elim¬
inera indirekt bildar eller i sig innesluter namnet å en
i England belägen ort eller namnet å en del af England
(t. ex. »irländsk» = »från Irland») samt härigenom eller
på hvilket som helst annat sätt utgör eu uppgift eller
häntydan om, att ifrågakomna varor äro tillverkade eller
frambragta i England;
b) varor af utländsk tillverkning, försedda med ett
namn eller ett varumärke, som är eller kan antagas vara
en i England etablerad fabrikants, engrossists eller minut-
handlares namn eller varumärke;
c) arbetade eller oarbetade varor, försedda med en
allmänt bruklig handelsbeteckning, hvilken, på samma
gång den utmärker varor af ett visst slag eller tillverkade
enligt en viss metod, uttryckligen innefattar namnet å
en i England belägen ort eller namnet å en del af Eng¬
land samt följaktligen är af beskaffenhet att vilseleda i
fråga om orten, där varorna tillverkats eller frambragts.
Ehuru denna kategori af varor i själfva verket faller
under litt. a), utgör den dock föremål för ett särskildt
stadgande i lagen angående varubeteckninger (sect. 18).
97
5. De under litt. b) omnämnda varor utgöras af
arbetade och icke af helt och hållet oarbetade produkter;
och uttrycket »kan antagas vara» äger tillämplighet, då
fråga är antingen om ett eller flera namn, som skäligen
kunna bibringa föreställningen om en engelsk fabrikant,
eugrossist eller minuthandlare, vare sig dessa namn äro
kända af tulltjänstemannen eller icke, eller ock om ett
varumärke, som ej är uteslutande ett figurmärke, och
som skäligen kan tagas för ett engelskt varumärke på
den grund, att det innehåller en engelsk inskription eller
en annan framställning, som är särskilt ämnad att gifva
och i sj kifva verket också gifver intryck af eu i England
tillverkad vara.
6. Hvad beträffar litt. c), syftar uttrycket »handels-
beteckning, hvilken, på samma gång den utmärker varor
af ett visst slag eller tillverkade enligt eu viss metod,
uttryckligen innefattar namnet å en i England belägen
ort eller namnet å en del af England samt följaktligen
är af beskaffenhet att vilseleda,» å sådana ord som »Kidder-
minster» på mattor, »Balbriggan» på strumpor, kalsonger
o. d. eller »Shetland» på schalar, hvilka oi'd, ehuru de
kunna uppfattas såsom hänsyftande endast på fabrikations-
sättet, dock äro af beskaffenhet att vilseleda i fråga om
ursprungsorten. När emellertid en dylik beteckning före¬
kommer å varor af ett visst slag under omständigheter,
som utesluta hvarje sannolikhet för ett vilseledande, såsom
förhållandet är i fråga om orden »Portlandscement» och
»Bath (Jhaps», beliöfver beteckningen icke åtföljas af någon
uppgift om det verkliga ursprungslandet. Hvad nu sagts
äger tillämpning äfven i sådana fall, då namn å platser,
belägna i kolonierna, användas för att t. ex. utmärka
olika kvalitéer af ull, emedan i dylika fall omständigheterna
utesluta hvarje villfarelse, ehuruväl fråga är om engelska
namn.
7. Alla varor, specificerade här ofvan, skola kvar-
hållas och göras till föremål för en rapport till tull¬
styrelsen, såframt icke deras ursprung är angifvet på
något af följande sätt:
i det under litt. a) omnämnda fall genom en tydlig-
uppgift, att varorna tillverkats eller frambragts utom
England;
13
98
i det under litt. b) angifna fall genom eu noggrann
uppgift om det land, där varorna tillverkats;
i det under litt. c) omförmälda fall genom angilvande
af namnet å det land, där varorna verkligen tillverkats
eller frambragts, tillika med en uppgift, att de tillverkats
eller frambragts därstädes.
8. Hvad beträffar litt. a), göra orden »made abroad» i
allmänhet till fyllest. I fråga om litt. b) utgör namnet å
det ifrågavarande landet utan orden »made in» en till¬
räcklig neutralisering, om det är bifogadt ett blott och
bart personnamn, firmanamn eller varumärke.. Om där¬
emot ä varorna förekommer en adress, såsom »John Smith,
Sheffield», måste uppgiften om varornas ursprung bestå i
orden »made in Germany» eller motsvarande uttryck;
ordet »Germany» ensamt skulle icke neutralisera verkan
af ordet »Sheffield». Litt. c) fordrar den fullständiga upp¬
giften »made in Germany».
9. Man förväntar icke af tulltjänstemännen, att de
skola afgöra, om varorna verkligen tillverkats eller fram¬
bragts i det land, hvarifrån de enligt det beriktigande
tillägget skulle härröra; det är till fyllest, att namnet å
ett främmande land, hvilket som helst, eller å en ort,
hvilken som helst, i ett främmande land är angifvet.
10. Om varor bära ett ortnamn, som är identiskt
med namnet å en ort i England eller utgör eu efter¬
bildning däraf, skall det åsätta namnet vara åtföljdt af
namnet å det land, hvarest ursprungsorten är belägen.
Sålunda skall namnet å staden Boston i Massachusetts
vara åtföljdt af orden »United States» eller af initialerna
»U. S. A.» eller ock af förkortningen »Mass».
11. Beteckningar på engelska språket å varor, im¬
porterade från land, där man ej talar engelska, utgöra
icke, endast på grund af det använda språket och när
de ej innehålla namnet å en ort i England eller namnet
å en del af England, en direkt hänvisning på engelskt
ursprung och äro ej heller i regel att anse såsom indirekt
hänvisning på sådant ursprung. Men, när det föreligger
goda skäl att antaga, att användandet af engelska språket
särskild! har till ändamål att gifva och i själfva verket
också gifver intryck af engelskt ursprung, skall använ¬
dandet af engelska språket anses konstituera en sådan
handelsbeteekning, som afses under 4 a).
99
I sect. 12 stadgas, att initialer under vissa omständig¬
heter äro att anse såsom nrsprungsbeteckningar, såsom
då initialerna åtföljas af ett tillägg, som tydligen bibringar
uppfattningen om ett engelskt affärshus, t. ex. »& C:o» å
varor, hvilka komma från ett land, där detta tillägg ej
brukas, eller »Brothers», »Bros» (bröder) o. d. å varor,
kommande från ett land, där man icke talar engelska,
eller då initialerna äro lätt igenkännbara såsom tillhörande
personer eller firmor, hvilka äro tillräckligt kända, för
att deras initialer praktiskt taget skola gälla lika med
deras namn.
Enligt sect. 13 skola beteckningar å emballagelådor
och yttre emballage, hvari varor inkomma, men hvari de
ej äro afsedda att hållas till salu, i allmänhet icke be¬
traktas såsom nrsprungsbeteckningar. Detsamma galler
i fråga om adresser för underlättande af transporten.
I sect. 14—10 uttalas, att, då beteckningar före¬
komma a askar, flaskor, kapslar eller liknande emballage,
man bär att taga hänsyn till, huruvida beteckningarna
afse emballaget eller den vara, som däri förvaras eller
skall förvaras.
Sect. 17 stadgar, att profver, som lätteligen igen¬
kännas såsom sådana och i och för sig äro utan värde,
ej skola behandlas såsom fallande under bestämmelserna
i lagen angående varubeteckningar, så vidt gäller engelska
ursj »rungsbeteckningar.
Sect. 18 lyder:
Varor, som England icke frambringar, t. ex. vin och
tö, samt andra produkter, hvilka icke odlas i England,
exempelvis linfrön och rapsfrön, skola likaledes be¬
handlas såsom fallande utom nämnda lags tillämplig] jets-
område, för så vidt fråga är om engelska ursprungsbe-
teckningar. Detsamma gäller beträffande vissa slag af till¬
verkade produkter, hvilka på grund af sin form, fasonering
eller färg icke kunna förväxlas med produkter af samma
slag, tillverkade i England; så är t, ex. fallet, om en
holländsk ost åt en sort, som allmänt är känd för att till¬
verkas i Holland, bär eu engelsk handelsidkares initialer.
Sect. 19—23 stadga i hithörande delar:
19. Varor, arbetade eller oarbetade, hvilka äro till
införsel förbjudna af andra anledningar, än att de bära
någon beteckning, som framkallar föreställningen om
100
engelskt ursprung, utgöras af sådana, som äro försedda
med falsk handelsbeteckning:
a) beträffande orten eller landet, där varorna till¬
verkats eller frambragts;
20. Lutt. a) syftar på förhållandena mellan två främ¬
mande land, nämligen å varor, som äro försedda med
beteckningar, hänvisande på att varorna äro tillverkade
eller frambragta å en annan utländsk ort eller i ett annat
främmande land, än där de verkligen tillverkats eller
frambragts. Lagen angående varubeteckningar angifver
icke uttryckligen, på bvilket sätt beteckningarna i dylika
fall skola vara neutraliserade; men, om en beteckning
uttryckligen eller mera indirekt angifver en annan ort
eller ett annat land än den ort eller det land, där varorna
verkligen tillverkats eller frambragts, har man att till
beteckningen foga antingen en uppgift, som tydligt gifver
till känna, att varorna icke äro tillverkade eller frambragta
å den ort eller i det land, som genom beteckningen an-
gifvits, eller ock en noggrann uppgift om orten eller
landet, där varorna tillverkats eller frambragts.
21. En beteckning, som utan att innehålla namnet
å en ort eller ett land hänvisar på ett sådant namn,
skall anses innehålla namnet å ifrågavarande ort eller
land. Så t. ex. skall ett vin, produceradt i Tyskland och
benämndt »Port» eller »Sherry» (ord, som hänvisa å ort¬
namnen Oporto och Xérés), såsom kompletterande beteck¬
ning bära orden »Produced in Germany» eller benämnas
»Port German» etc. Eu beteckning sådan som »Lancashire
Swedish», där det ord, som angifver det verkliga ur¬
sprunget, omedelbart åtföljer det namn, som är ägnadt
att vilseleda, kan godtagas. Såsom i fråga om beteck¬
ningar, h vil ka ingifva föreställningen om engelskt ur¬
sprung, är det gjordt undantag för fall, då ett ortnamn,
som ingår i en handelsbeteckning, har afseende endast på
varornas natur och icke är ägnadt att vilseleda i fråga
om ursprungslandet. Beteckningen »Brysselmatta» är ett
undantag af detta slag.
22. Då det gäller att afgöra, hvilketdera af två
främmande land som är ursprungslandet, föreskrifver
lagen, att, såframt ej motsatsen visas, konstaterandet af
den hamn, där varorna inlastats, skall utgöra ett prima-
101
facie-bevis om orten eller landet, där varorna tillverkats
eller frambragts. Tulltjänstemannen kunna i allmänhet
stödja sig på denna regel. Om emellertid inlastnings-
hamnen ligger vid den allmänna handelsväg, som kommer
från ett inre land, såsom fallet är med Rotterdam och
Antwerpen i förhållande till Tyskland samt med Hamburg
i förhållande till Österrike, skola tulltjänstemännen, om
de ej hafva skäl att misstänka importörens goda tro,
kunna godtaga en uppgift, att varorna tillverkats eller
frambragts i det inre landet.
23. Användandet af ett främmande lands språk på
varor från ett annat främmande land skall icke behandlas
strängare, än som i seet. 11 är föreskrifvet, då det gäller
att afgöra, huruvida användandet af engelska språket skall
anses konstituera en engelsk ursprungsbeteckning. Be¬
gagnandet af ett visst språk är tillåtet beträffande varor,
oafsedt från hvilket land de komma, om detta språk
plägar användas på ifrågavarande slags varor, t. ex.
spanska på tobak och cigarrer, såvidt angår ord, som
endast hafva afseende å färg, form e. d., samt franska
på sardinburkar, när fråga är allenast om orden »Sardines
å bilinie)) utan något tillägg på franska språket.
1 sect. 25—28 stadgas, att och på hvilket sätt fabri¬
kanter, engrossister och minuthandlare kunna i en eller
flera engelska hamnar låta registrera sina namn eller varu¬
märken, samt att tulltjänstemännen vid hamn, där sådan
registering skett, äro skyldiga att, om registreradt namn
eller märke missbrukas å varor, som där importeras, ex
officio anhålla dylika varor.
Dock är att märka innehållet i sect. 29, som lyder:
Det är emellertid noga att iakttaga, hurusom det är
förbjudet för en fabrikant, engrossist eller minuthandlare
i England att anbringa äfven sitt eget namn på utländska
varor likasom ock för hvarje fabrikant, engrossist eller
minuthandlare att å sådana varor anbringa ord, figurer
eller beteckningar af hvilken som helst beskaffenhet, hvar¬
igenom direkt eller indirekt uppgifves eller antydes, att
varorna äro tillverkade eller frambragta i England, såframt
icke varorna äro vederbörligen försedda med en noggrann
uppgift om deras ursprung. Man skall fördenskull för
en hvar, som registrerar ett namn eller ett varumärke,
innehållande en dylik uppgift eller antydan, — något som
102
sannolikt ofta kommer att inträffa — tydligt förklara, att,
ehuruväl namnet eller varumärket är skyddadt genom
registreringen, det likväl icke kan användas vid varm
införsel, med mindre det hvarje gång åtföljes af det be¬
riktigande tillägg, som lagen fördrar.
I sect. 31—33 stadgas, att bestämmelserna om orik¬
tiga ursprungsbeteckningar icke äro tillämpliga å förut
exporterade engelska varor, som återinföras till England;
h varjämte meddelas närmare bestämmelser om, huru
styrkas skall, att varorna äro sådana, som nu nämnts.
I sect. 34 och 35 samt andra stycket af sect. 37 finnes
föreskrifvet, att varor, som icke införas för försäljning
utan för privat bruk etc., särskild! begagnade varor och
varor, söm införas för reparation, i allmänhet icke äro
underkastade stadgandena om oriktiga ursprungsbeteck¬
ningar.
Sect. 36 innehåller föreskrifter, enligt hvilka äfven
omlastningsgods, transitogods och gods, som, ehuru tull-
angifvet till inhemsk förbrukning', omedelbart inskeppas
för reexport, i vissa fall skall tagas i beslag på grund
af förefintlig oriktig ursprungsbeteckning.
Första stycket af sect. 37 lyder:
Då ord eller hvilket som helst annat märke icke utgör
en varan åsatt beteckning utan bildar eu del af själ/va raran
— t. ex. beteckningar å termometrar, titlar på böcker,
egennamn på näsdukar, ord sådana som »Minne från Mar-
gate» (Margate = eu stad i England) å porslinsvaror samt
andra liknande beteckningar — äro varorna icke under¬
kastade bestämmelserna i denna förordning.
1 sect. 41 stadgas, att hvarje neutraliserande beteck¬
ning skall vara anbragt i omedelbar närhet af den oriktiga
beteckningen samt med bokstäfver, som äro tydliga, syn¬
liga och lika svåra att utplåna som denna.
Slutligen har den 18 oktober 1901) af vederbörande
högre tullmyndighet utfärdats ett memorandum rörande
märken å för inrikes begagnande eller förbrukning im¬
porterade varor. Detta memorandum, hvilket, på sätt
redan nämnts, i vissa detaljer modifierar 1900 års förord¬
ning, innehåller hufvudsakligen följande:
1. Till England importerade varor, som icke bära
något som helst märke vare sig å själfva varorna eller
103
å deras emballage, behöfva icke vara försedda med någon
sådan beteckning som »made abroad» eller »made in
Germany».
2. I utlandet tillverkade varor, som bära ett namn
eller varumärke, hvilket är eller kan antagas vara en
engelsk fabriksidkares, engrossists eller minuthandlares
namn eller varumärke, måste jämväl vara försedda med
eu bestämd uppgift om varornas ursprungsland. Landets
namn utgör en tillräcklig neutralisering utan orden »made
in», om endast ett namn eller ett varumärke förekommer
å varorna; så t. ex. skall »John Smith, Germany» anses
tillfyllestgörande. Finnes däremot å varorna eu sådan
beteckning som »John Smith, Sheffield», måste den neu¬
traliserande beteckningen utgöras af orden »made in
Germany» eller motsvarande uttryck.
3. Bära importerade utländska varor ett ortnamn,
som är identiskt med eller utgör eu efterbildning af
namnet på en ort i England, skall det å varorna befint¬
liga namnet åtföljas af namnet på det land, i hvilket
ursprungsorten är belägen. Sålunda skall Boston i Massa¬
chusetts åtföljas af namnet »United States» eller af ini¬
tialerna »U. S. A.»
4. Innefattar en handelsbeteckning namnet på en
ort, och utgöra de varor, å hvilka den förekommer, icke
alster af nämnda ort eller af det land, i hvilket denna är
belägen, måste ifrågavarande handelsbeteckning åtföljas
af en uppgift om det verkliga produktionslandet. Så t. ex.
skall vin, som är produceradt i Tyskland och betecknas
såsom »Bort» eller »Sherry» (hvilka ord hänvisa å ort¬
namnen Oporto och Xéres), hafva sagda beteckning åt¬
följd af uttrycket »Produced in Germany» eller ock be¬
tecknas såsom »German Port» eller »German Sherry».
Undantag från denna regel göres för det fall, då ort¬
namnet i en handelsbeteckning endast tjänar att angifva
varornas natur och icke är ägnadt att vilseleda i fråga
om ursprungslandet. Sålunda behöfver icke en sådan
beteckning som »Brysselm åtta» eller »Portlandscement»
åtföljas af uppgift om det verkliga produktionslandet,
såframt icke bestämmelserna under 2) bär ofvan äro till-
lämpliga.
5. Handelsbeteckningar på engelska språket, åsätta
utländska varor, som från länder, där engelska icke talas,
104
importeras till England för inrikes begagnande eller för¬
brukning, betraktas ej såsom indirekta uppgifter, att
varorna äro af engelskt ursprung, med mindre tulltjänste¬
mannen hafva god grund att antaga, det ifrågavarande
handelsbeteckningar äro särskildt ämnade att gifva och i
själfva verket också gifva det intryck, att varorna äro af
engelskt ursprung.
A importerade varor förefintliga handelsbeteckningar
på ett främmande språk, som icke är det lands, från
hvilket varorna importeras, måste vara åtföljda af uppgift
om varornas verkliga produktionsland, t. ex. »made in
Gerna any».
6. Hvad angår fickur, anses hvarje märke å boetten
sträcka sig till själfva uret. Har sålunda en urboett till¬
verkats i England, och bär den en beteckning, angifvande
sådant ursprung (såsom t. ex. en engelsk kontrollstämpel),
men har urverket tillverkats i Schweiz, så måste på ett
fullt läsligt och outplånligt sätt angifvas, att detsamma,
är af schweiziskt ursprung, antingen genom
a) en uppgift, ingraverad i omedelbar närhet af kon¬
trollstämpeln, eller genom
b) ett märke, anbragt å urtaflan äfvensom (på närmare
angifvet sätt) å fjäderhuset eller urplåten.
7. Alla neutraliserande beteckningar måste vara
tydliga samt anbragta med lika synliga och outplånliga
bokstäfver som de beteckningar, hvilka de äro afsedda
att neutralisera, och i omedelbar närhet af dessa.
8. Profver eller modeller vare sig af engelsk eller
utländsk tillverkning behöfva icke vara försedda med
någon neutraliserande beteckning, förutsatt att de i och
för sig äro utan värde, icke utgöra hela eller fullbordade
artiklar samt vid första påseendet kunna igenkännas så¬
som profver eller modeller.
Frankrike.
Art. 19 i franska varumärkeslagen af den 23 juni
1857 stadgar följande:
Inga utländska varor, som äro försedda med en i
Frankrike etablerad fabriksläkares märke eller namn eller
äro betecknade med namnet å en fransk fabrik eller den
105
ort, där fabriken är belägen, må importeras, transito-
försändas eller läggas på nederlag samt kunna beslag¬
tagas på hvilken plats som helst vare sig på ansökan af
tullmyndighet eller på begäran af allmän åklagare eller
förorättad part.
År beslaget verkställdt på ansökan af tullmyndighet,
skall protokollet rörande beslaget ofördröjligen insändas
till allmän åklagare.
Åtal skall af förorättad part eller allmän åklagare
väckas inom två månader, vid äfventyr af beslagets upp¬
häfvande.
Enligt samma artikel, jämförd med art. 14, kan den
domstol, som handlägger målet, förordna, att de beslag¬
tagna varorna skola öfverlämnas till innehafvare!! af
obehörigen anbragt märke eller namn, oberoende af
möjligen förekommande ytterligare skadeståndsanspråk.
1 alla förekommande fall skall domstolen förordna om
utplånande af obehörigen anbragt märke eller namn.
Jämlikt art. 20 äro ofvannämnda bestämmelser äfven
tillämpliga på vin, brännvin och andra drycker, på boskap,
spannmål, mjöl och i allmänhet alla jordbruksprodukter.
Art. 15 i lagen om tullväsendet den 11 januari 1892,
hvilken artikel förtydligar och kompletterar ofvanberörda
föreskrifter, stadgar bland annat:
Utländska varor, naturliga eller tillverkade, må icke
importeras, transitoförsändas, läggas på nederlag eller
bringas i allmänna rörelsen, om vare sig å varorna själfva
eller å inpackning, låda, bal, omslag, band eller etikett
etc. förekommer ett fabriks- eller handel sm ärke^ ett namn,
en beteckning eller hvilken som helst uppgift af beskaffen¬
het att bibringa den föreställningen, att varorna äro till¬
verkade eller frambragta i Frankrike.
Detta stadgande äger tillämpning äfven å utländska
varor, tillverkade eller naturliga, hvilka åstadkommits å
en ort med samma namn som en fransk ort, och å hvilka
icke, jämte ifrågavarande namn, finnas med fullt synliga
bokstäfver anbragta namnet på ursprungslandet äfvensom
beteckningen »importé».
14
106
Rörande tolkningen af nämnda artikel i 1892 års lag
yttrar den franska generaltullstyrelsen i ett cirkulär af
den 18 februari 1905 hufvudsakligen följande:
Artikeln innehölle två bestämdt skilda moment, livilka
borde skärskådas hvar för sig, då de afsåge två olika fall.
Första momentet förbjöde införsel, transitofart, läg¬
gande på nederlag och bringande i allmänna rörelsen af
utländska varor, naturliga eller tillverkade, om vare sig
å dem själfva eller å inpackning, låda, bal, omslag, band
eller etikett etc. förekomma ett fabriks- eller handels-
märke, ett namn, en beteckning eller hvilken som helst
uppgift af beskaffenhet att bibringa den föreställningen,
att varorna tillverkats eller frambragts i Frankrike.
Om man jämförde detta stadgande med art. 19 i
varumärkeslagen den 23 juni 1857, framginge tydligt,
att lagstiftaren med 1892 års lag afsett att fylla luckorna
i den förstnämnda af dessa lagar för att bättre skydda
den nationella produktionen mot den utländska konkur¬
rensens illojala tilltag.
Ty, under det att 1857 års varumärkeslag träffade
endast angifvande! på en utländsk vara af »namnet å eu
fransk fabrik eller den ort, där fabriken är belägen», i)
afsåge 1892 års lag, förutom fabriksmärken i egentlig
mening, också handelsmärken och hvilken annan beteck¬
ning som helst af beskaffenhet att bibringa den föreställ¬
ningen, att de utländska varorna vore af franskt ursprung.
På grund af detta stadgande ägde tulltjänstemännen att
taga i beslag alla utländska varor, hvilkas märken syntes
dem af beskaffenhet, att varorna kunde antagas vara
franska.
Följaktligen måste franska handelsfirmors märken
sådana som »Félix Potin & (J:ie» eller »au Louvre» uppen¬
barligen betraktas såsom otillåtna, utan att någon under¬
sökning behöfde göras, huruvida affärshuset Félix Potin
eller Louvremagasinet tillverkade eller i Frankrike läte till¬
verka varor lika dem, livilka de importerade från utlandet
under ofvanberörda märken.
Det vore vidare icke behöfligt att tillse, huruvida
beteckningen utgjordes af någon fransk eller utländsk
näringsidkares registrerade eller ej registrerade märke.
) Ofullständigt citat, se lagtexten.
107
Det vore tillräckligt, för att utländska varor skulle
tagas i beslag, att därå eller å deras förpackning före-
komme, såsom lagen uttryckligen angåfve, en beteckning
hvilken som helst af beskaffenhet att bibringa den före¬
ställningen, att varorna vore af franskt ursprung.
A andra sidan konstituerade enligt kassationsdom-
stolens lagtolkning användandet af franska språket för
att angifva naturen af importerade varor icke ett brott
mot art. 15. Men det i denna artikel stadgade förbud
inträdde, så snart en beteckning på franska språket vore
af natur att vilseleda köparna i fråga om varornas verkliga
ursprung. Så vore uppenbarligen förhållandet med sådana
beteckningar som »Carnot», »Loubet», »Millerand», »Jules
Lemaitre», anbragta på linnevaror utan annan beteckning,
som tydligt angåfve varornas utländska ursprung.
Andra momentet af art. 15 afsåge sådana varor,
naturliga eller tillverkade, Indika framställts å en ort
med samma namn som en fransk ort.
Om dylika varor förekomme betecknade med sagda
namn, så, ehuru denna beteckning vore i full öfverens¬
stämmelse med verkliga förhållandet, träffades varorna
icke desto mindre af lagen, alldenstund beteckningen
uppenbarligen vore af natur att framkalla föreställningen,
att varorna vore af franskt ursprung. Emellertid öppnade
lagen själ!' för importören eu möjlighet att aflägsna denna
svårighet, nämligen genom att, jämte ortsnamnet, med
lätt iakttagbara bokstäfver anbringa namnet på ursprungs¬
landet tillika med beteckningen »importé».
Sålunda skulle exempelvis en i Wien, Österrike, till¬
verkad vara icke kunna importeras till Frankrike med
endast beteckningen »Vienne», men däremot med beteck¬
ningen »Vienne (Autriche) importé», enär en sådan be¬
teckning klart angåfve varans österrikiska ursprung.
Ad samma skäl vore det styrelsens åsikt, att hvarje
beteckning, som vore af beskaffenhet att framkalla den
uppfattningen, att en vara tillverkats i Frankrike, på ena¬
handa sätt kunde neutraliseras genom anbringande med
tydliga bokstäfver af ordet »importé» tillika med namnet
å ursprungslandet.
Men styrelsen fordrade båda dessa uppgifter i för¬
ening, enär ordet »importé» ensamt icke vore tillräckligt
för att från vissa beteckningar borttaga deras otillåtna
108
karaktär. Det kunde nämligen t, ex. inträffa, att en
vara infördes till Frankrike blott för att reexporteras till
ett främmande land, och att i detta land ordet limpor te»
komme att utmärka allenast, att varan komme från annat
båll, utan att det på något sätt angåfves, att densamma
icke vore tillverkad i Frankrike, medan däremot^ använ¬
dandet af franska språket gåfve anledning att förmoda
ett franskt ursprung.
Den nyss angifna formuleringen vore dock icke den
enda möjliga; beteckningen »fabriqué en Ailemagne»,
»fabriqué en Italien eller hvarje därmed analog beteckning
skulle tydligen uppfylla samma ändamål, under förutsätt¬
ning emellertid att det utländska ursprunget därigenom
klart angåfves.
För öfrigt vore det lämpligt att fästa uppmärksam¬
heten på ett ganska ofta förekommande tillvägagångssätt
att å varorna endast med lackfärg anbringa den supplerande
uppgiften om ursprungslandet jämte ordet »importe». Vid
varornas ankomst till adressatens magasin kunde denna
beteckning genom en enkel tvättning med någon essens
aflägsnas, hvarefter den otillåtna beteckningen ensam kvar-
stode i sin fulla betydelse. Det behöfde knappt tilläggas,
att i detta fall såväl som i alla andra, då en sviklig al-
sikt vore uppenbar, ett allvarligt ingripande vore påkalladt.
Nordamerikas Förenta Stater.
Seet. 27 i varumärkeslagen den 20 februari 1905
stadgar i förevarande ämne, att varor, som bära ett namn
eller ett märke, ägnadt att bibringa allmänheten den
föreställningen, att detsamma afser varor, som äro till¬
verkade i Förenta Staterna eller i en annan utländsk stat
eller ort än den, hvarest de i verkligheten tillverkats,
icke må införas vid någon tullplats i Förenta Staterna.
Fn den 5 augusti 1909 utfärdad tull författning inne¬
håller följande bestämmelser angående obligatoriska ur-
sprungsbeteckningar.
I seet. 7 stadgas:
Alla i utlandet tillverkade eller frambragta varor,
som lämpligen kunna stämplas, genom bränning eller
109
annorledes märkas eller oek etiketteras utan att därigenom
lida någon skada, skola vid import till Förenta Staterna
vara stämplade, genom bränning eller annorledes märkta
eller ock etiketterade så, att ursprungslandet därigenom
angifves, och detta med läsliga ord på engelska språket
och å ett synligt ställe, som ej kan vare sig öfvertäckas
eller borttagas genom senare tillägg eller andra åtgärder.
Dessa stämplar, märken eller etiketter skola vara så out¬
plånliga och varaktiga, som varornas natur medgifver.
Alla packor, innehållande för import afsedda varor,
skola vara stämplade, genom bränning eller annorledes
märkta eller ock etiketterade så, att varornas ursprungs¬
land — — — — — på ett läsligt och tydligt sätt
angifves å engelska språket; och, så länge detta icke
skett, skola varorna och packorna ej utlämnas till impor¬
tören. — — — — —
Angående knifsmide!!, ur, urtaflor och urverk med
etuier är i förordningen särskilt stadgadt, att å desamma
skall på närmare föreskrifvet sätt angifvas, förutom ur¬
sprungslandet, äfven fabrikanten eller, dock endast i fråga
om knifsmiden, försäljaren.
I sect. 8 stadgas ansvar, böter eller fängelse eller
båda dessa straff, för den, som svikligen bryter mot
ofvannämnda föreskrifter, eller som borttager, förstör,
ändrar eller vanställer stämplar, märken eller etiketter,
hvarom ofvan förmälts, i afsikt att vilseleda beträffande
däri lämnade uppgifter.
Genom särskilda cirkulär och skrivelser rörande
tillämpningen af dessa bestämmelser har bland annat
förklarats,
att vid tolkningen af uttrycket »som lämpligen kunna
stämplas etc. utan att därigenom lida någon skada»
begreppet »skada» skall anses omfatta icke allenast skada
å varornas struktur utan jämväl annan minskning i varor¬
nas saluvärde, i följd hvaraf och då exempelvis statyer,
vaser, guldsmedsarbeten och andra prydnadsföremål skulle
vara af mindre värde och i många fall absolut osäljbara,
om ursprungslandet funnes å dem angifvet på ett synligt
ställe, dylika föremål ej folie under ifrågavarande be¬
stämmelser;
att kärl, i hvilka varor, producerade inom Förenta
Staterna, äro ämnade att saluhållas, icke skola vara för-
no
sedda med uppgift om det främmande ursprungslandet,
enär i sådant fall denna uppgift skulle komma att fattas
såsom afseende innehållet i kärlen;
att af liknande anledning etiketter och band, som
äro afsedda för inländska cigarrer, ej heller skola bära
någon uppgift om sitt främmande ursprung, hvaremot
omslagen till dylika etiketter och band vid importen till
Förenta Staterna måste vara försedda med sådan uppgift;
att författningen icke har alseende å varor, som
anmälas till omedelbar reexport eller transito försändas
genom landet;
att beträffande varor, tillverkade i ett land af rnate-
rialier frambragta i ett annat land, det förstnämnda lan¬
det skall anses såsom ursprungsland;
samt att vederbörande tulltjänstemän ex officio skola
hindra införandet af varor, som icke äro behörigen stämp¬
lade, märkta eller etiketterade, och ej annat än för retur-
nering utlämna desamma, innan de af importören veder¬
börligen' stämplats, märkts eller etiketterats.
Italien.
Art. 297 i strafflagen den 30 juni 1889 lyder i
hithörande delar:
En hvar, som för försäljning eller för att bringa i
handeln eller eljest i allmänna rörelsen till Italien inför
alster af andligt arbete eller produkter af hvilket som
helst näringsyrke, försedda med — — _ namn,
märken eller tecken, hvilka äro ägnade att vilseleda
köparna i fråga om alstrens eller produkternas ursprung
— — — —, straffes med fängelse fr. o. m. en månad
t. o. in. två år och med böter fr. o. in. femtio t. o. in.
femtusen lires.
Portugal.
Den portugisiska lagstiftningen i detta ämne åter¬
finnes hufvudsakligen i lagen den 21 maj 1896 angå¬
ende skydd för den industriella och kommersiella ägande¬
rätten.
I art. 202 af nämnda lag stadgas, att föremål, för¬
sedda med beteckningar, som afse att framkalla deri
in
uppfattningen, att föremålen äro af portugisiskt ursprung,
(‘huru de äro fabricerade utrikes, skola vid införsel till
Portugal -tagas i beslag af tullpersonalen.
Enligt samma artikel presumeras med undantag för
fall, hvarom stadgas i art. 200 (se nedan), oriktig ur¬
sprungsbeteckning föreligga, då föremål, som importeras
från ett främmande land annat än Brasilien, bära portu¬
gisiska märken eller beteckningar på portugisiska språket,
skr i fn a, invända, intryckta, inpräntade eller påsatta på
hvilket som helst annat sätt.
Undantagna från beslag äro jämlikt art. 202:
1) föremål, hvilka, på samma gång de äro lika dem,
som. fabriceras i 1 ortugal, och bära lika märken, jämväl
aio föi se dd a med en lätt synlig beteckning, angifvande
att de fabricerats utomlands;
2) transiterande handelsvaror;
b) föremål, beträffande hvilka det styrkes, att de förut
exporterats. 0
Vidare göres. i art. 198 undantag för det fall, att
en geografisk benämning förlorat sin egentliga betydelse
och numera utmärker ett visst slag af varor, i handeln
kändt under denna benämning; dock att sagda undantag
ej gäller i fråga om vinodlingsprodukter.
Därjämte stadgas i art. 200 bland annat, att utom¬
lands fabricerade varor kunna bära en portugisisk hand¬
landes namn eller märke, under villkor dels att å varorna
tillika förekommer en lätt synlig beteckning, angifvande
fabrikationslandet, dels ock att genom vederbörlig hand¬
ling styrkes, att namnet eller märket åsatts med den
ifrågavarande handlandens tillstånd.
Jämlikt art. 203 verkställes vid import af föremål
med oriktiga portugisiska ursprungsbeteckningar beslag,
oberoende af om angifvelse gjorts eller icke.
Enligt art. 203, jämförd med art. 198—200, kunna
äfven föremål, .som äro försedda med oriktiga utländska
ursprungsbeteckningar af närmare angifven beskaffenhet,
vid införseln tagas i beslag, men endast på begäran af
enskild målsägande eller efter anmälan från viss offentlig
myndighet.
9 Undantaget synes öfverflödigt, jmfr hufvudstadgandet.
112
Andra länder.
Äfven i vissa andra stater, t. ex. Spanien och Neder¬
länderna, förekomma allmänna bestämmelser mot import
af varor med oriktiga ursprungsbeteckningar, ehuru det
icke ansetts nödigt att här redogöra för dessa stadgande!).
Andra länder åter, såsom Tyskland, Norge och
Danmark, sakna dylika allmänna föreskrifter. Att emel¬
lertid i en del sådana stater finnes stadgadt förbud mot
saluhållande af varor med oriktiga ursprungsbetecknin¬
gar äfvensom mot åsättande af dylika beteckningar, har
förut anmärkts.
Internationella öfverensfcommel ser.
Pariskonventionen den 20 mars 1883 med däri den 14
december 1900 gjorda ändringar.
I art. 10, jämförd med art. 9, af denna konvention
stadgas, att varor, å Indika falskeligen finnes anbragt
namnet å ett bestämdt ställe såsom ursprungsort, kunna,
därest sådan uppgift utgör tillägg till en uppdiktad eller
i bedräglig afsikt lånad firma, tagas i beslag vid införsel
till någon af konventionsstaterna. Beslaget sker på be¬
gäran antingen af offentlig myndighet eller af enskild
målsägande och i enlighet med vederbörande stats
inhemska lagstiftning. Målsägande är hvarje producent,
fabrikant eller handlande, som sysselsätter sig med pro¬
duktion eller fabrikation af eller handel med varor af
ifrågavarande slag samt idkar rörelse vare sig på det
ställe, hvilket falskeligen angifvits såsom ursprungsort,
eller i den trakt, där sådant ställe är beläget. I stater,
hvilkas lagstiftning icke medgifver beslag vid införsel,
må sådant beslag ersättas med införselförbud. Myndig¬
heterna skola icke vara skyldiga att verkställa beslag å
transitogods.
Dock är att märka, hurusom vid skilda konferenser,
som hållits mellan delegerade för till unionen hörande
stater, fastslagits, att ofvannämnda bestämmelser, likasom
de redan i inledningen till denna redogörelse omförmälda
stadgandena i art. 9 af konventionen, icke äro för unions-
113
staterna ovillkorligen bindande utan endast innefatta
önskemål. Enligt beslut vid den under innevarande år i
Washington hållna konferens, hvilket beslut likväl ännu
ej ratificerats, har emellertid åt samma bestämmelser
gifvits en mera bindande karaktär.
Till unionen höra numera nästan alla europeiska
stater och ett flertal utomeuropeiska.
Madrid konventionen den 14 april 1891 angående under¬
tryckande af oriktiga ursprnngsbeteckningar å lian dels varor.
Denna konvention lyder:
Art. 1.
Hvarje vara, som bär en oriktig ursprungsbeteck¬
ning, hvarigenom en af de kontraherande staterna eller
en plats, belägen inom någon af dessa, direkt eller indi¬
rekt angifves såsom ursprungsland eller ursprungsort,
skall tagas i beslag vid införsel till någon af nämnda
stater.
Beslag skall jämväl kunna verkställas inom den stat,
där den oriktiga ursprungsbeteckningen anbragts, eller
inom den stat, i hvilken den med den oriktiga beteck¬
ningen försedda varan blifvit införd.
Om lagstiftningen i någon stat icke medgifver be¬
slag vid införseln, skall sådant beslag ersättas med införsel¬
förbud.
Därest lagstiftningen i någon stat ej medgifver be¬
slag inom landet, skall sådant beslag ersättas med de
åtgärder och medel, som det ifrågavarande landets lag i
jämförliga fall tillförsäkrar landets egna undersåtar.
Art. 2.
Beslag skall äga rum på begäran af vare sig offentlig¬
myndighet eller någon målsägande, enskild person eller
bolag, i enlighet med hvarje stats inhemska lagstiftning.
Myndigheterna skola icke vara skyldiga att verk¬
ställa beslag å transitogods.
Art. 3.
Förevarande bestämmelser utgöra ej hinder därför,
att säljaren angifver sitt namn eller sin adress å
15
114
varor, som härstamma från ett annat land än det,
inom hvithet varorna försäljas; men skall i detta fall
adressen eller namnet åtföljas af en noggrann och i
tydliga bokstäfver framträdande uppgift om det land
eller den plats, där varorna tillverkats eller frambragts.
« Art. 4.
Domstolarna i hvarje stat skola hafva att bedöma,
Indika beteckningar på grund af sin allmänna karaktär
icke äro underkastade bestämmelserna i denna öfverens¬
kommelse, dock att ursprungsbeteckningar för vinodlings-
produkter ej inbegripas i det genom denna artikel stad¬
gade undantag.
Art. 5.
De stater, tillhörande unionen till skydd för den
industriella äganderätten, livilka ej hafva-deltagit i före¬
varande öfverenskommelse, skola på begäran äga att
ansluta sig till densamma i den ordning, artikel 16 af
konventionen den 20 mars 1883 till skydd för den indu¬
striella äganderätten föreskrifter.
Art. 6.
Föreliggande öfverenskommelse skall ratificeras och
ratifikationerna skola utväxlas i Madrid inom en tid af
sex månader härefter.
Den träder i kraft en månad efter ratifikationernas
utväxling och skall hafva samma gällande kraft och
varaktighet som konventionen den 20 mars 1883.
Madridkonventionen har hittills biträdts af Brasilien,
(Juha, England, Frankrike, Portugal, Schweiz, Spanien
och Tunis.
Andra öfyerenskommelser.
Äfven mellan enskilda stater hafva överenskommelser
slutits angående bekämpande af ifrågavarande missbruk,
så t. ex. år 1895 mellan Frankrike och Rumänien, hvilken
öfverenskommelse är af enahanda innehåll som Madrid¬
konventionen.
115
Obligatoriska ursprimgsbeteckningar för vissa
slags varor.
Slutligen torde böra omnämnas, att i en del främ¬
mande lagstiftningar förekomma bestämmelser om obliga¬
toriska ursprimgsbeteckningar för vissa slags varor, t. ex.
viner. Äfven i vår lagstiftning återfinnas dylika stad-
ganden i Kungl. förordningen den 28 november 1884 om
svenska järn- och. ståleffekters stämpling samt i Kungl.
kungörelserna den 5 februari 1909 och den 4 april 1910
angående införsel af samt handel med vissa slag af ut¬
ländskt frö, hvarjämte sådana föreskrifter ifrågasatts med
afseende å import och saluhållande af utländska ägg.