Första hammarens andra tillfälliga utshotts utlåtande Nr 12.
1
Nr 12.
Ankom till Riksdagens kansli den 18 april 1912 kl. 3 e. m.
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 12, i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t, angående åtgärder i syfte att för arrendator er
af vissa fastigheter i Norrland och Dalarne underlätta
fastigheternas förvärfvande med äganderätt.
I motion inom Andra kammaren, nr 237, hafva herrar A. J. We- Motionen.
din och Johan Widén hemställt,
»att Riksdagen behagade i skritvelse till Kungl. Maj:t anhålla om
utredning, i hvilken omfattning och på hvilket sätt åtgärder från statens
sida böra vidtagas i syfte att för arrendatorer å sådana fastigheter, som
afses i lagen om uppsikt å vissa jordbruk i Norrland och Dalarne den
25 juni 1909, underlätta att förvärfva desamma med äganderätt.»
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för berörda hemställan, Motiveringen.
får utskottet hänvisa till motionen.
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott, till hvilket motionen Andra kärn-
hänvisats, har anfört följande: TkoU^ytt'
»De norrländska arrendatorernas ställning har, såsom också niotio- rande.
närerna framhållit, redan förut varit föremål för statsmakternas upp¬
märksamhet, och arrendeförhållandena hafva blifvit ordnade på ett sätt,
som motionärerna synes anse på det hela taget tillfredsställande, genom
lagen om arrende åt viss jord å landet inom Norrland och Dalarne den
25 juni 1909.
Motionärerna hafva icke heller afsett någon förändring i detta
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 12 samt. 2 afä. 12 käft. (Nr 12). 1
2 Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12.
hänseende af arrendatorernas ställning. Hvad de åsyftat är, att stats¬
makterna måtte underlätta arrendatorernas öfvergång till själfägande
jordbrukare. De anse det vara billigt samt äfven lämpligt, att den be¬
folkning, som för närvarande brukar jorden, sättes i tillfälle att förvärfva
den som själfägare. Detta lärer dock, enligt motionärens mening, i
regel ej kunna gå, utan att staten träder emellan, icke med några'' gåf-
vor, utan medelst understöd eller förskott, som skola återgäldas. I de
jordbrukskommissioner, som enligt uppsiktslagen blifvit tillsatta, finnas
inom hvarje län myndigheter, som äro i tillfälle att pröfva såväl den
ifrågavarande brukarens personliga och ekonomiska kvalifikationer för
den begärda hjälpen som äfven de omständigheter i själfva aftal et, som
böra vara af betydelse för afgörande, om och i hvilken mån hjälp bör
lämnas. Frågan härom bör dock, anse motionärerna slutligen, innan
något bestämdt förslag kan framläggas, blifva föremål för en noggran¬
nare undersökning än den, som kunnat ligga till grund för ifrågavarande
framställning, särskildt i syfte att utröna, om förhållandena i detta af¬
seende äro likartade i alla delar af Norrland; den i motionen lämnade
framställningen hänför siar nämligen närmast till förhållandena i Jämt-
lands län.
Den af motionärerna åsyftade öfvergången från arrendatorer till själf¬
ägande jordbrukare är till sitt värde, enligt utskottets mening, beroende
af den form, under hvilken den äger rum, och af de garantier, som
kunna vinnas för de nya egna hemmens säkra bestånd. Att öfvergången
äfven kan medföra högst betydliga risker, uppvisas också af den man
ur bolagsarrendatorernas egen krets, som citeras i motionen. Denne säger
nämligen, att hvad särskildt arrendatorerna beträffar, synes det honom
omöjligen kunna vara för dem själfva klokt eller för landet gagneligt
och allra minst mot lagstiftarne hänsynsfullt att utbyta den jämförelsevis
trygga ställning, de genom arrendelagen erhållit, mot en högeligen tvifvel¬
aktig tillvaro som ägare af den jord, de nu arrendera, och samtidigt från
den med stora resurser utrustade förre ägaren på sig själf och sin ohåll¬
bara ekonomi öfverflytta fastighetens byggnads- och häfdeskyldighet.
En dylik öfvergång är, synes det utskottet, icke önsklig, med mindre
nödiga garantier vinnas för att ej arrendatorerna få en sämre ställning
som själfägare, än de haft förut. Det bör icke heller bortses från den
fara för ny jordspekulation, som kan uppstå genom att jorden öfvergår
i en ekonomiskt svagt situerad medborgargrupps ägo.
Motionärerna ifrågasätta, att staten skall träda emellan och finan¬
siera arrendatorernas öfvergång till själfägare genom att bevilja dem lån
Första Kammarens andra tillfälliga utslcotts tillåtande Nr 12.
3
på billiga villkor. Utskottet delar motionärernas uppfattning, att de förut
berörda riskerna blifva väsentligt mindre, därest öfvergången finansieras
genom statslån. Ty från statens sida bör genom lånebestäminelserna
kunna vinnas tillbörlig kontroll öfver att ändamålet med statens hjälp
för framtiden upprätthålles.
Det synes emellertid utskottet, som om den närmast till hands liggande
utvägen för de arrendatorer, som önska blifva själfägare, vore anlitande
af egnahemslånefonden. Redan med nuvarande bestämmelser rörande
egnahemslånerörelsen torde det vara möjligt för här ifrågavarande
arrendatorer att erhålla egnahemslån för friköpande af sina hemman,
hvilkas värde i flertalet fall torde understiga 7,000 kronor, hvilket är
maximivärdet för jordbrukslägenheter, till hvilkas förvärfvande egnahems¬
lån kunna erhållas.
Om det nu invändes, att det totala lånebeloppet i egnahemslåne¬
fonden är för litet för att medgifva, att denna fond anlitas äfven för
här ifrågavarande ändamål, vill utskottet erinra därom, att Kungl. Maj:t
i trontalet vid innevarande riksdag förebådat, att kungl. propositionen redan
i år kommer att framläggas om ökade medel för egnahemsrörelsens utveck-
ling. I alla händelser synes det utskottet, som om den lämpligaste
utvägen vore att i mån af behof höja nämnda fond i stället för att, som
motionärerna synas ifrågasätta, upplägga en alldeles särskild fond för
ensamt detta ändamål.
Då det slutligen är för utskottet bekant, att egnahemsfrågan i hela
dess omfattning redan är föremål för utredning genom af Kung]. Maj:t
den 20 januari 1911 tillkallade sakkunnige, och under deras pröfning
säkerligen äfven falla de i förevarande motion framförda synpunkterna,
anser utskottet att föga vore att vinna genom en riksdagsskrifvelse
i ämnet.
Under sådana förhållanden har utskottet saknat skäl att ingå på
eu närmare pröfning af de förslag till åtgärder, som motionärerna antydt,
liksom på en undersökning, huruvida olikartade förhållanden i afseende
på arrendatorernas ställning till frågan om hemmanens friköpande äro
till finnandes inom de olika län, som här komma i fråga.
På grund af det, som sålunda anförts, får utskottet hemställa, att
herrar Wedins och Widéns förevarande motion icke måtte till någon Andra
kammarens åtgärd föranleda.»
Andra kammaren beslöt den 16 sistlidne mars att bifalla motionen
med den af herr Lindhagen under debatten föreslagna ändring, att orden
»underlätta att förvärfva desamma med äganderätt» utbyttes mot följande:
Andra
kammarens
beslut.
4
Första Jcammarens andra tilljällxga utslcotts utlåtande Nr 12.
Utskottets
yttrande.
»bereda tillfälle att, när fastigheterna af jordägare utbjudas till salu,
kunna förvärfva dem på betryggande villkor».
Sedan beslutet .delgifvits Första kammaren, har denna hänvisat
ärendet till förberedande behandling af sitt andra tillfälliga utskott.
Utskottet vill till en början framhålla, att motionären Widén under
debatten i Andra kammaren uttalat den mening, att den af herr Lind¬
hagen under debatten föreslagna och af Andra kammaren antagna om¬
formuleringen i sak innefattar detsamma som motionen.
Vidare vill utskottet erinra om ett af herr Widén under Andra-
kammardebatten gjordt uttalande angående det önskvärda uti bildandet
af en särskild lånefond, afsedd att anlitas jämsides med den allmänna
egnahemslånefonden; och synes det utskottet, som om motionärerna anse
det af dem åsyftade målet endast härigenom kunna ernås.
Äfven utskottet anser denna utväg vara den enda, som eventuellt
kan ifrågakomma; men huru önskvärdt utskottet än finner, att de i motio¬
nen afsedda arrendatorerna komma att förvärfva af dem innehafva fastig¬
heter, kunna dock enligt utskottets förmenande, sådana omständigheter icke
anses föreligga, att de för närvarande böra påkalla ofvan ifrågasatta sär¬
skilda lånefond.
Utskottet får nämligen erinra därom, att utredning pågår angående
den s. k. förbudslagens verkningar och egnahem sfrågan i dess helhet;
och synes resultatet af dessa utredningar böra afvaktas, innan några åt¬
gärder företagas i motionens syfte. Några större olägenheter af ett sådant
uppskof torde ej vara att befara, då dels ifrågavarande arrendatorer genom
den norrländska arrendelagen fått sin ställning i viktiga afseenden säker¬
ställd, dels ock redan nu gällande bestämmelser angående egnahemslåne¬
fonden i de flesta fall icke lägga hinder i vägen för arrendatorerna
att erhålla lån vid förvärfvande af innehafva fastigheter.
Det torde ej kunna förnekas, att det nuvarande totala lånebelop¬
pet af egnahemslånefonden är för litet för att i tillräcklig utsträck¬
ning kunna tillmötesgå här ifrågavarande kraf; men vill utskottet i detta
afseende framhålla, att, sedan Andra kammaren fattat sitt beslut i ären¬
det, Kungl. Maj:t i proposition till Riksdagen, nr 136, hemställt om an¬
visande för år 1913 af ett från 5,000,000 kronor till 7,500,000 kronor
förhöjdt belopp att disponeras till egnahemslån. Därjämte har i pro¬
position, nr 138, hemställts bland annat om den ändring i reglerna för
egnahemslån, att bestämmelsen därom, att lånesumman icke i något fall
5
Första hammarens andva tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12.
finge öfverstiga 5,000 kronor, skulle utgå, en hemställan, som enligt ut¬
skottets mening måste vara till gagn i förevarande afseende.
Tillika framgår af det i statsrådsprotokollet vid sistnämnda propo¬
sition återgifna yttrande af sakkunnige för utredning af egnahem sfrågan
(sid. 19), att de sakkunnige hafva sin uppmärksamhet fästad på förevarande
fråga, och har utskottet äfven inhämtat, att nämnda sakkunnige rikta sin
uppmärksamhet på hvarje motion, som väckes rörande egnahemsfrågan,
äfven om den icke föranleder någon Riksdagens skrifvelse.
På grund af hvad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att Första kammaren icke måtte biträda Andra
kammarens i ärendet fattade beslut.
Stockholm den 19 april 1912.
På utskottets vägnar:
G. LAGERBJELKE.
Reservation
af herrar Rosén, Roman och Eliasson:
Med den undersökning, som i motionen begäres, afses att finna
nödiga gnrantier för att ej arrendatorerna af bolagshemman i Norrland
och Dalarne få en sämre ställning såsom själfägare, än de nu hafva. Me¬
ningen är sålunda att se till, hvad som från statens sida kan och bör
göras för att vinna garantier för en sund utveckling af den med norr-
fandslagstiftningen åsyftade omvandlingen af arrendatorer till själfägande
jordbrukare. Denna fråga synes oss också vara af så stor social och
nationalekonomisk betydelse, att den föreslagna undersökningen icke bör
undanskjutas.
Andra kammaren har för sin del bifallit motionen med den änd¬
ring i dess kläm, som af herr Lindhagen under debatten föreslagits,
nämligen att orden »underlätta att förvärfva desamma med äganderätt»
utbytts mot »bereda tillfälle att, när fastigheterna af jordägarna utbju¬
das till salu, kunna förvärfva dem på betryggande villkor».
Då vi emellertid finna det i motionen framställda yrkandet lämp¬
ligare, hemställa vi,
6
Första hammarens cmd/ra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12.
att Första kammaren icke måtte biträda det af
Andra kammaren fattade beslutet,
men däremot för sin del besluta, att Riksdagen
ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla om utred¬
ning, i hvilken omfattning och på hvithet sätt åtgär¬
der från statens sida böra vidtagas, i syfte att för
arrendatorer af sådana fastigheter, som afses i lagen
om uppsikt å vissa jordbruk i Norrland och Dalarne
den 25 juni 1909, underlätta att förvärfva desamma
med äganderätt.
*
Stockholm, Svenska Tryckeriaktiebolaget, 1912.