Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10.
1
Nr 10.
Ankom till Biksdagens kansli den 12 april 1912 kl. 4 e. m.
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 10 rörande
väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående
åtgärder i syfte att bereda indelt manskap bättre möjlighet
att efter afsked ur krigstjänsten såsom egna hem för¬
värfva innehafda soldattorp.
Uti en inom Andra kammaren väckt ock till kammarens fjärde till- Motionen.
fälliga utskott hänvisad motion, nr 64, har herr Kronlund hemställt,
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla om att
Kungl. Maj:t täcktes fortast möjligt vidtaga erforderliga åtgärder för att
tillmötesgå och underlätta det afgående indelta manskapets sträfvan att
efter afsked ur krigstjänsten förvärfva deras innehafvande soldattorp såsom
eget hem.
Beträffande motiveringen tillåter sig utskottet hänvisa till motionen.
Andra kammarens utskott yttrar i ärendet följande: Andra kärn-
»Såsom motionären framhållit, har frågan om beredande af möjlighet skotts yttrande.
för indelt manskap att efter afsked ur krigstjänsten förvärfva de förut¬
varande soldattorpen som egna hem vid upprepade tillfällen varit föremål
för Riksdagens uppmärksamhet. Af särskildt stor betydelse för frågans
bedömande äro de utlåtanden, som afgåfvos af Andra kammarens fjärde
tillfälliga utskott år 1904 och af lagutskottet år 1907.
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott vid 1904 års riksdag
hade från Konungens befallningshafvande i samtliga län erhållit uppgifter
om antalet då befintliga, af indelt manskap innehafda ryttare-, soldat- och
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 12 samt. 2 afd. 10 käft. (Nr 10.) 1
2 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10.
båtsmanstorp samt om dessas ungefärliga värde m. m. Inalles funnos vid
denna tidpunkt ungefär 12,000 dylika torp till ett beräknadt värde af
omkring 17 miljoner kronor, d. v. s. i medeltal cirka 1,400 kronor pr torp.
Härvid bör emellertid anmärkas, att i detta värde äfven ingått byggna¬
derna å torpet, bvilka vid ett stort antal torp synas hafva det största
värdet. Ser man på de lämnade uppgifterna beträffande värdet, finner
man, att detta växlat betydligt, från 25 till 14,000 kronor, och äro de
fall, där torpens värde öfverstiger 3 ä 4,000 kronor, ej så få. Ofta ligger
anledningen till ett sådant högre värde hos ett torp däri, att skogsmark
för detsamma utbrutits vid skifte eller att torpet har sådan belägenhet,
att det fått användning som tomtplats. Åtskilliga länsstyrelser hade i sina
utlåtanden jämväl framhållit, att, ehuru äganderätten till soldattorpen till¬
kommer rotehållarne, synnerligen invecklade förhållanden ej sällan före¬
komma, då nämligen byggnaderna och jorden understundom ägas af olika
personer.
Till lagutskottets utlåtande vid 1907 års riksdag angående ryttare-,
soldat- och båtsmanstorps befriande i vissa fall från ansvar för inteckningar
i stamhemman m. m. är fogad en af dåvarande kammarrådet G. Thulin
utarbetad redogörelse för knektetorpens kamerala natur och därmed sam¬
manhörande frågor. Häri framhålles bland annat följande:
Bestämmelserna angående knektetorpen äro hufvudsakligast att söka
i de kontrakt, som från början in gåtts för de särskilda regementena och
kårerna med de i dessa kontrakt sedermera gjorda ändringar och tillägg,
och utvisa ifrågavarande bestämmelser, att, ehuru knektetorpen i det
hela hafva ett gemensamt ursprung, dock ej obetydliga skiljaktigheter före¬
komma såväl mellan som inom de särskilda regementena och kårerna.
Principiellt var det en skyldighet för rust- eller rotehållarne att ge¬
mensamt bereda soldaten, ryttaren eller båtsmannen torp, där sådant vid
ett rusthåll eller en rote ifrågakom. Yid rotehållet var det emellertid, med
undantag för några orter, såsom Dalarne och större delen af Norrland,
regeln, att ett af rotehemmanen vid indelningen eller sedermera utsetts
till stamrote, hvars innehafvare såsom roteman skulle ansvara för hela
rotelagets gemensamma skyldigheter enligt kontraktet och jämväl hade att
af sina ägor upplåta jord till torpet för soldaten eller båtsmannen. Med
undantag för Yästergötland, där afseende vid själfva roteindelningen fästats
å denna stamrotes skyldighet, var denna berättigad att af de öfriga hem¬
manen i roten (strö- eller hjälprotarna) uppbära s. k. planpenningar, om
hvilkas belopp och sättet för deras bestämmande särskilda bestämmelser
Första lcammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10. 3
meddelats. Där för soldattorp till visst hemman i roten utgå planpen¬
ningar, är detta sålunda ett kännemärke på, att torpet tagits från stam-
hemmanets mark, men kan detta hafva skett, äfven där sådana planpen¬
ningar ej utgå. Många fall förekomma emellertid, där, äfven om visst
hemman utsetts till stamrote, torpet ej anlagts på dess mark, utan på
mark, som tillhört stam- och strörotarna gemensamt eller ströroten ensamt.
Hufvudregeln var, att för knektetorpet ej finge tagas i anspråk stam¬
hemmanets eller rust- och rotehållets åker och äng, utan att det skulle
uppröjas å utmarken. Föreskrifter meddelades också i syfte att möjliggöra
upptagande af sådana torp, äfven där den utmark, som tillhörde rust-
hållet eller roten, var samfälld med andra hemman. Ett stort antal torp
hafva säkerligen upptagits på oskift mark, och torde frågan, om för sådana
fall torpets jord vid dess nedläggning skall anses tillhöra stamroten eller
hela roten eller, såsom ofta är fallet, andra hemman, böra bedömas efter
det sätt, hvarpå torpet behandlats vid senare skiften.
Åtskilliga fall förekomma emellertid, där knektetorpen upptagits å
krono-, härads- eller sockenallmänningar. Begreppet kronoallmänning synes
enligt den vid indelningsverkets införande gängse terminologien inbegripa
ej endast kronoparker och dylikt, utan äfven och företrädesvis socken-,
härads- och landsallmänningar. Då sockenallmänningarna delats mellan
socknens hemman utan att dessa därvid påförts särskild ränta, synes gifvet,
att å dylika allmänningar upptagna, ej skattelagda knektetorp, i likhet
med torp å oskift byamark, böra anses såsom en tillhörighet till veder¬
börande hemman inom socknen. Där ett oskattlagdt knektetorp upptagits
å lands- eller häradsallmänning eller därmed jämförlig kronoallmänning,
som mot spannmålsränta skulle upplåtas till vederbörande intressenters
disposition, torde torpet däremot, där det ej inräknats vid bestämmande
af denna ränta, i regel icke kunna anses ingå i vederbörande hemmans
skattetal, utan i likhet med skattlagda soldattorp få anses såsom en sär¬
skild lägenhet, som ej påförts ränta och tionde på grund af de om soldat¬
torp meddelade särskilda bestämmelser. Vederbörande torde därför i många
fall vara berättigade att, därest ansökning därom göres, få dylikt torp
upptaget i jordeboken såsom särskild lägenhet, och får det bero på sättet
för torpets tillkomst m. m., om besittningsrätten till detsamma, sedan in¬
delningsverket upphört, bör tillkomma stamroten eller rustkållet eller roten
i dess helhet, eller om torpets mark möjligen bör återfalla till allmän-
ningen med eller utan ersättning för den verkställda odlingen. Hvad så¬
lunda anförts gäller i tillämpliga delar äfven om de å kronoparker och
4 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10.
därmed jämförliga skogar upptagna, ej skattlagda knektetorpen, ock kan
det vid dessa ifrågasättas, om icke, sedan indelningsverket uppkört, de¬
samma möjligen köra återfalla till kronan med eller utan ersättning för
odlingskostnaden. Hvad beträffar de skattlagda knektetorpen, kafva de¬
samma i en del fall upptagits på förteckningarna öfver till skatte försälj -
ningsbara hemman och lägenheter, ock kafva åtskilliga af desamma jäm¬
väl skattesålts. I andra fall åter kafva de betraktats såsom boställen ock
på grund däraf uteslutits från berörda förteckningar. Där de skattlagda
knektetorpen ej skattesålts, upptagas desamma i jordeboken bland krono-
egendomar under enskild disposition. De flesta af de å allmänning upp¬
tagna knektetorpen torde få anses vara af den natur, att de, sedan veder¬
börande rusthåll eller rotar uppkört att effektivt utgöra rustnings- eller
roteringshesväret, kunna klifva föremål för skatteköp.
Af de ursprungliga till ett antal af 25,270 beräknade knektetorpen
äro flertalet anlagda å hemman under enskild äganderätt eller stadgad åbo-
rätt, men förekomma dock ej så få fall, där torpen helt eller delvis äro
belägna å boställen eller egendomar, som ej innekafvas under enskild ägande¬
rätt eller stadgad åborätt. Åtskilliga torp ligga å egendomar af fideikom¬
missnatur.
Med undantag för det fåtal å allmänningar upptagna ryttare-, soldat-
ock båtsmanstorp, som blifvit skattlagda, kafva knektetorpen ej införts i
jordeböckerna som särskilda lägenheter. I en del län kafva dock anteck¬
ningar införts om soldat- ock båtmanstorpen med anledning af jordeboks-
metodens föreskrift, att vid roteradt hemman skall antecknas, huruvida det
är stam med knektetorp på ägorna eller endast strö-, ut- eller kjälprote.
Vid anläggningen af knektetorp upprättades i allmänhet ej öfver de¬
samma, äfven om vid bestämmande af platsen för torpen offentlig myndighet
medverkat, laga vitsord ägande kartor, ock kafva gränserna för torpen väl
merendels ej keller sedermera vederbörligen fastställts, där de upptagits å
enstaka hemmans ägor, som ej undergått skifte, men kafva dock i många
fall af olika anledningar öfver dylika torp arealafmätningar af landtmätare
verkställts med eller utan fastställda rågångsutstakningar, ock där det
hemman, hvarå torpet anlagts, ingått i skifte med andra hemman, har
torpet i allmänhet i samband därmed fått gränserna fastställda. I många
fall har dock torpet, där det behållits orubbadt, vid skiftet helt förbigåtts.
Vid bedömmande af frågan om äganderätten till torpen får man skilja
mellan:
1) åbyggnaderna,
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10. 5
2) sj ulfva marken och
3) den verkställda uppodlingen.
Hvad åbyggnaderna beträffar, tillhöra de i regel rusthållet eller roten
i dess helhet, och har, där ej särskilda förhållanden föreligga, hvarje rust-
eller rotehållare del i desamma efter hans andel i rusthållet eller roten,
äfven om marken till knektetorpet tillsläppts allenast af stamroten.
Där ej undantagsvis fråga kan uppstå, att torgets mark skall åter-
läggas till vederbörande allmänning, utgör den en rusthåll- eller rote-
intressenternas tillhörighet. Där emellertid allenast visst i rotehållet in¬
gående hemman, den s. k. stamroten, tillsläppt marken, återgår densamma
gifvetvis endast till denna. I många fall har väl, äfven där visst hem¬
man utsetts till stamrote, torpet, särskildt där det upptagits på gemensam
mark, upplåtits på sådant sätt, att jämväl öfriga roteintressenter däri hafva
del, men torde man dock få gå nt ifrån, att, där ett hemman utsetts till
stamrote, bevisningsskyldigheten åligger den, som vill påstå, att torpet upp¬
låtits äfven från andra hemman. Torpets läge kan därvid ej alltid lämna
vägledning, då vid skifte ofta ett å stamroten ursprungligen upptaget torp
blifvit förlagdt på något afsides från densamma beläget område.
Hvad rätten till den verkställda odlingen eller ersättningen för den¬
samma angår, synes man hafva gått nt ifrån, att den, där torpet återgår
till rust- eller rotekållarnes disposition, städse skall åtfölja jorden. Detta
är väl i allmänhet fallet, men synes det dock tveksamt, om denna regel
kan anses äga allmän giltighet. Planpenningarna utgöra närmast ersätt¬
ning för den upplåtna marken i dess ouppodlade skick. I flera kontrakt
angifves äfven tydligt, att jorden skall uppodlas af rotehållarne gemen¬
samt. Fråga kan därför i vissa fall uppstå, om icke, vid jordens åter¬
lämnande till stamroten, öfriga rotehållare kunna vara berättigade till er¬
sättning för den nedlagda odlingen, i likhet med hvad som gäller be¬
träffande byggnaderna.
Utskottet har så utförligt refererat den till 1907 års lagutskotts ut¬
låtande fogade redogörelsen för soldattorpen för att därigenom erhålla stöd
för sin med motionärens öfverensstämmande uppfattning om att de med
soldattorpens friköpande förbundna formaliteterna ofta äro för soldaterna
af så invecklad och svårlöst beskaffenhet, att ett ingripande från stats¬
makternas sida för underlättande af friköpen synes synnerligen berättigadt.
Yisserligen må det erkännas, att de uppenbarligen största hindren för
friköpandet undanröjts genom de på initiativ af 1907 års Kiksdag vid-
6 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10.
tagna ändringarna i lagfarts- och inteckningslagarna samt i lagen om sam¬
äganderätt, åsyftande lättnader i fråga om soldattorps befriande från an¬
svar för inteckningar i stamhemmanet samt om rätt till försäljning af ett
soldattorp, äfven om ej alla delägarne i torpet därtill gifva sitt samtycke.
Det vill också synas utskottet, som om man i allmänhet borde kunna
förutsätta, att rotehållarna själfva ej skulle göra svårigheter vid försälj¬
ningen af torpet i ostyckadt skick till den f. d. soldaten. En klyfning
af torpet med dess uppdelning på de olika rotekållarne bör nämligen i de
allra flesta fall vara den ekonomiskt minst fördelaktiga utvägen. Där¬
emot bör det kunna vara till direkt fördel för rotehållarna att genom
torpets försäljning till soldaten erhålla möjlighet till arbetshjälp af denne,
då nämligen torpen vanligen ej torde vara så stora, att de helt kräfva
en mans arbete. Gifvetvis kunna emellertid äfven sådana fall före¬
komma, då rotehållarna af en eller annan anledning vägra soldaten rätt
att köpa torpet, och det torde också, såsom motionären påpekat, förekomma
sådana fall, då en delägare begär laga delning af torpet för att få sin
andel utbruten, hvarigenom den indelta soldatens förvärf af torpet oftast
skulle bli af ringa värde.
De största svårigheterna för torpens friköpande torde emellertid, så¬
som af den ofvan meddelade redogörelsen framgår, vara de, som äro be¬
roende af desammas kamerala natur. I de säkerligen ofta förekommande
fall, då äganderätten antingen till hela torpet eller till enbart jorden,
byggnaderna eller den verkställda odlingen kan vara tvifvelaktig, under
de förhållanden vidare, att torpet helt eller delvis är beläget å krono-,
härads- eller sockenallmänning, å boställsjord eller å egendom af fideikom-
missnatur kunna svårigheterna vid friköpandet säkerligen vara så stora,
att soldaten själf utan statsmakternas bistånd omöjligen kan genomdrifva
densamma. I dylika fall torde det kunna sättas i fråga, huruvida ej
expropriationsförfarande bör kunna komma till användning.
Om antalet nu befintliga ryttare-, soldat- och båtsmanstorp, hvilka
sålunda ännu bebos och brukas af indelt manskap, hafva från landt¬
försvarsdepartementet lämnats uppgifter, hvilka meddelas i en vid motio¬
nen fogad tabell, till hvilken utskottet hänvisar. Af dessa uppgifter
framgår, att antalet ännu effektiva rust- och rotehåll uppgå till om¬
kring två tusen. Nu kan ifrågasättas, om bevarandet såsom egna hem
af detta jämförelsevis ringa antal torp, hvilket antal dessutom säkerligen
kommer att än mer minskas, innan några eventuella åtgärder från statens
7
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10.
sida hinna vidtagas, verkligen bör påkalla något ingripande från stats¬
makternas sida.
Utskottet vill därvid på det bestämdaste framhålla, att det i dessa
tider, då åtgärder för egnahemsrörelsens utvecklande och för skapande af
nya egna hem stå på dagordningen och omfattas med det lifligaste intresse,
måste vara af den allra största betydelse, om man genom lämpliga åtgärder
kunde såsom egna hem bevara ett större antal af dessa 2,000 soldattorp.
Det är också endast en enkel gärd af rättvisa och billighet mot de ut¬
tjänta soldaterna själfva, om de, i sin sträfvan att förvärfva som eget hem
den torfva de i många år brukat, erhålla all den hjälp och det understöd,
som statsmakterna kunna lämna.
Beträffande de åtgärder, som i nämnda syfte skulle kunna vidtagas,
har motionären ansett, att staten bör uppdraga åt sakkunniga personer att
fortast möjligt utreda antalet af indelta soldater, som vid afskedet vore
villiga att förvärfva sina soldattorp, dessa torps kamerala natur, huru¬
vida, därest torpen tillhörde enskilda, dessa voro villiga att på den fria
öfverenslcommelsens väg öfverlåta torpen och de närmare villkoren därför,
samt i så fall tillika föranstalta om köpeafhandlingars upprättande, om
egnahemslåns anskaffande, därest sådant vore nödigt, vidtagande af öfriga erfor¬
derliga laga åtgärder för soldattorpens lagfarande m. m. Därest godvillig öfver¬
enskommelse mellan soldaterna samt rust- och rotehållarne icke kan träffas,
torde böra tagas i öfvervägande, huruvida soldattorpen icke i detta fall
böra göras till föremål för ett särskildt expropriationsförfarande.
Då det sålunda synes vara motionärens mening, att ett antal personer,
möjligen en eller flera i hvarje län, skulle tillsättas för att handlägga de
ärenden, som stå i samband med frågorna rörande soldattorpens friköpande,
har utskottet, som funnit tillskapandet af ett alldeles särskildt organ blott
för denna fråga vara en kanske alltför vidtgående åtgärd, sökt finna en
utväg att med anlitande af redan befintliga tjänstemän utföra äfven här
berörda åtgärd. Utskottet har därvid i första hand tänkt på de jord-
förmedlingsbyråer, till hvilkas upprättande genom hushållningssällskapen
enligt 1911 års Biksdags beslut beviljades ett statsanslag af 20,000 kronor.
Enligt kungl. kungörelsen den 27 oktober 1911 skall jordförmedlingsbyråns
verksamhet »hufvudsakligen afse dels att insamla och bland allmänheten
sprida uppgifter rörande till salu befintliga egnahemslägenheter, dels ock
att lämna köpare af sådan lägenhet det bistånd vid köpets afslutande samt
vid öfriga i samband därmed stående förhållanden, hvaraf han kan vara i
behof. För sistnämnda ändamål skall hos byrån finnas anställd sakkunnig
8 Första hamnar ens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10.
person med uppdrag, bland annat, att kostnadsfritt lämna spekulanten å
egnahemslägenketer erforderliga upplysningar om villkoren och sättet för
erhållande af egnahemslån äfvensom biträde med uppsättande af låne-
ansökningar och köpehandlingar samt vid ordnande af intecknings- och
lagfartsförhållanden m. m.»
Enligt hvad utskottet hos landtbruksstyrelsen inhämtat, hafva ännu blott
ett fåtal hushållningssällskap inlämnat ansökningar om statsunderstöd för
upprättande af jordförmedlingsbyråer. Det är dock att förmoda, att dylika
byråer inom den närmaste tiden blifva upprättade hos flertalet eller samt¬
liga hushållningssällskap. Om så sker, synes det utskottet, som om den
hos jordförmedlingsbyrån anställda sakkunnige personen skulle kunna ut¬
föra äfven det arbete till hjälp vid soldattorpens friköpande, som motio¬
nären åsyftat, och som utskottet finner vara i högsta grad önskvärdt. I
sådant fall torde dock Kungl. Maj:t behöfva utfärda särskildt åläggande
härom för jordförmedlingsbyråerna, hvarjämte möjligen särskild ersättning
till den sakkunnige för det till soldaterna lämnade biståndet skulle kunna
sättas i fråga.
Om det likväl skulle befinnas, antingen att jordförmedlingsbyråerna
ej komma till stånd så snart, att deras hjälp i här förevarande afseende
kan anlitas, eller att dessa byråer eljest skulle visa sig olämpliga till att
handlägga frågorna rörande soldattorpens friköpande, vill utskottet betona
nödvändigheten af att åtgärder på annat sätt, äfven genom särskildt till¬
satta sakkunnige män, med det allra snaraste måtte vidtagas.
Beträffande de såväl administrativa som lagstiftningsåtgärder, som i
vissa fall torde kunna ifrågasättas såsom nödvändiga, torde en närmare ut¬
redning därom vara af behofvet påkallad, och bör den i sådant fall skynd¬
sammast utföras.
På grund af hvad sålunda anförts hemställer utskottet, att Riksdagen
ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj :t täcktes fortast
möjligt vidtaga erforderliga åtgärder för att tillmötesgå och underlätta det
afgående indelta manskapets sträfvan att efter afsked ur krigstjänsten för¬
värfva deras innehafvande soldattorp såsom egna hem.»
Reservationer
inom Andra
kammarens
utskott.
Reservationer inom Andra kammarens utskott afgåfvos dels af herr
Olsson i Åsen mot viss del af motiveringen dels ock af herrar Ifolmdahl
och Andersson i Hägelåkra, som anförde:
»Bland de åtgärder, motionären anser erforderliga för underlättandet
af det afgående indelta manskapets sträfvan att efter afsked ur krigs-
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10. 9
tjänsten förvärfva deras innehafvande soldattorp såsom eget hem, fram¬
håller han i första hand utseendet af sakkunniga personer att förmedla
öfverlåtelsen af dylika torp samt att lämna manskapet erforderligt biträde
vid köpeafhandlingars upprättande, vid egnahemslåns anskaffande samt
vid torpens lagfarande.
Vi tillåta oss emellertid fästa uppmärksamheten på att sistlidet års
Riksdag på extra stat för år 1912 anvisat 20,000 kronor till anordnande
genom rikets hushållningssällskap af jordförmedlingsbyråer till egnahems¬
rörelsen. Enligt kung! kungörelsen den 27 oktober 1911 skola dessa
byråers verksamhet hufvudsakligen afse dels att insamla och bland all¬
mänheten sprida uppgifter rörande till salu befintliga egnahemslägenheter,
dels ock lämna köpare af sådan lägenhet det bistånd vid köpets afslu-
tande samt vid öfriga i samband därmed stående förhållanden, hvaraf han
kan vara i behof. För sistnämnda ändamål skall hos byrån finnas an¬
ställd sakkunnig person med uppdrag bl. a. att kostnadsfritt lämna speku¬
lanter å egnahemslägenheter erforderliga upplysningar om villkoren och
sättet för erhållande af egnahemslån äfvensom biträda med uppsättande
af låneansökningar och köpeafhandlingar samt vid ordnande af inteck¬
nings- och lagfartsförhållanden m. m.
I den mån sådana jordförmedlingsbyråer komma till stånd, blir ju
tillfälle beredt jämväl för de afgående indelta soldaterna att erhålla den
hjälp och det biträde, som motionären ansett dessa behöfva vid förvärf-
vandet af de utaf dem innehafda och brukade torpen. Att, såsom motio¬
nären ifrågasatt, utse särskilda sakkunniga, som skulle ha till uppgift att
biträda allenast det indelta manskapet, kan väl under sådana förhållanden
hvarken vara erforderligt eller lämpligt.
Såsom en ytterligare åtgärd för underlättande af det indelta man¬
skapets sträfvan att förvärfva soldattorpen ifrågasätter motionären, att
dessa göras till föremål för särskild! expropriationsförfarande i sådana
fall, då godvillig öfverenskommelse mellan soldaterna samt rust- och rote-
hållarna icke kan träffas. Vi tillåta oss i detta afseende åberopa det
principuttalande, som 1910 års lagutskott gjort beträffande ifrågasatt
tvångsaflöning af landtbönders, torpares m. fl. jordbruk på enskilda do¬
mäner. Utskottet framhåller, att expropriationsrätten är en rätt för un¬
dantagsfall, som enligt sin natur måste handhafvas med stor begränsning,
samt att det med vår gällande rättsordning ej kan anses öfverensstäm¬
mande att, om vissa kategorier jordinnehafvare från egen eller samhällets
synpunkt kunna anses mindre väl situerade än vissa andra kategorier,
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 12 samt. 2 afd. 10 käft. (Nr 10.) 2
10 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10.
gifva expropriationsrätten såsom ett medel i händerna åt de förra för att
komma i besittning af de senares egendom. Någon särskild anledning
att beträffande det indelta manskapet frångå de principer, på b vilka vår
nu gällande expropriationslagstiftning sålunda hvilar, torde under alla för¬
hållanden icke föreligga.
I fråga om de soldattorp, som äro belägna å boställsjord, å hemman
under stadgad åborätt eller af fideikommissrätt eller å krono-, härads- eller
sockenallmänningar, bar motionären icke lämnat någon närmare anvisning
angående de åtgärder, som från statens sida borde vidtagas för att under¬
lätta öfverlåtandet af dessa torp, utan allenast framhållit, att frågan kraf¬
vel- såväl administrativa som lagstiftningsåtgärder. Yi sakna därför an¬
ledning att därom vidare yttra oss, men vilja allenast framhålla, att de
af motionären ifrågasatta lagstiftningsåtgärderna knappast kunna blifva för
det indelta manskapet till någon nämnvärd nytta, enär, om minskningen
af soldattorpen fortgår i samma proportion som under de senaste åren,
det icke torde dröja mera än 2 ä 3 år, innan de ännu återstående sol¬
dattorpen försvunnit.
På grund af hvad vi sålunda anfört, få vi hemställa, att förevarande
motion icke måtte till någon Andra kammarens åtgärd föranleda.»
Andra kärn- Andra kammaren biföll utskottets förslag. Beslutet bar sedermera del-
mmens beslut. ^ jigrg^a kammaren, som hänvisat ärendet till sitt andra tillfälliga utskott.
utskottets Utskottet anser sig till en början böra framhålla, att förevarande
yttrande. mo^on icke afser åtgärder att i allmänhet bevara de förutvarande soldat¬
torpen såsom »egna hem», utan allenast att bereda det indelta manskapet
bättre möjlighet att efter afsked ur tjänsten själft förvärfva dessa torp.
Bland de svårigheter, som icke sällan möta indelt manskap, som
önska göra sådant förvärf, bar motionären särskildt framhållit dels eu
understundom framträdande obenägenhet bos rotehållarne att försälja soldat¬
torpen dels ock de invecklade äganderättsförhållandena beträffande dessa torp.
För att öfvervinna dessa svårigheter bar motionären ifrågasatt, dels
att staten skulle uppdraga åt sakkunniga personer att fortast möjligt ut¬
reda antalet af indelta soldater, som vid afskedet vore villiga att förvärfva
sina soldattorp, dessa torps kamerala natur, huruvida, därest torpen till¬
hörde enskilda, dessa vore villiga att på den fria öfverenskommelsens väg
öfverlåta torpen och de närmare villkoren därför, samt i så fall tillika
föranstalta om köpeafhandlingars upprättande, om egnahemslåns anskaf¬
fande, därest sådant vore nödigt, vidtagande af öfriga erforderliga laga
åtgärder för soldattorpens lagfarande m. m.; dels i fråga om soldattorp,
I
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10. 11
som vore belägna å boställsjord, å hemman under stadgad åborätt, eller af
fideikommissnatur eller å krono-, härads- eller sockenallmänningar, vid¬
tagande af vissa ej närmare angifna såväl administrativa som lagstiftnings¬
åtgärder ; dels ock slutligen att, därest godvillig öfverenskommelse mellan
soldaterna samt rust- och rotehållarne icke kunde träffas, soldattorpen
möjligen borde göras till föremål för ett särskildt expropriationsförfarande.
Därjämte har af Andra kammarens utskott ifrågasatts, att de jord-
förmedlingsbyråer, till hvilkas upprättande 1911 års Riksdag beviljat stats¬
anslag, skulle kunna erhålla särskildt åläggande att genom den hos byrån
anställda sakkunniga personen utföra äfven det arbete till hjälp vid sol¬
dattorpens friköpande, som motionären åsyftat.
Hvad först angår det ifrågasatta expropriationsförfarandet tillåter sig
utskottet erinra om lagutskottets utlåtande år 1910 beträffande ifrågasatt
tvångsaflösning af landtbönders, torpares in. tl. jordbruk på enskilda do¬
mäner, däri lagutskottet framhåller, att expropriationsrätten är en rätt för
undantagsfall, som enligt sin natur måste handhafvas med stor begränsning,
samt att det med vår gällande rättsordning ej kan anses öfverensstäm¬
mande att, om vissa kategorier jordinnehafvare från egen eller samhällets
synpunkt kunna anses mindre väl situerade än vissa andra kategorier,
gifva expropriationsrätten såsom ett medel i händerna åt de förra för att
komma i besittning af de senares egendom. I likhet med två af reser¬
vanterna inom Andra kammarens utskott finner utskottet det icke före¬
ligga någon särskild anledning att beträffande det indelta manskapet frångå
de principer, på hvilka vår nu gällande expropriationslagstiftning hvilar.
Vidkommande de invecklade äganderättsförhållandena beträffande soldat¬
torpen vill utskottet icke förneka, att dessa ofta kunna vålla stora svårig¬
heter. Såvidt utskottet liar sig bekant, torde emellertid såväl myndig¬
heter som enskilda söka såvidt möjligt, i fall af behof, biträda det in¬
delta manskapet att undanröja dessa svårigheter och torde äfven i regel
hafva lyckats därmed. De under bildning varande jordförmedlingsbyråerna
kunna också med visshet antagas komma att, äfven utan särskildt åläg¬
gande, hafva sin uppmärksamhet riktad på dessa förhållanden. Att för
de få fall, då erforderlig utredning på annat sätt icke kan erhållas, till¬
sätta särskilda sakkunniga, såsom motionären och Andra kammarens ut¬
skott ifrågasatt, synes utskottet vara en alltför vidlyftig åtgärd, som skulle
medföra alltför stora kostnader i förhållande till nyttan.
Af motionären antydda såväl administrativa som lagstiftningsåtgär¬
der äro icke närmare angifna och torde i allt fall icke hinna vidtagas,
innan det redan vore för sent.
12 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10.
Ehuru utskottet till fullo behjärtar motionärens sträfvande^ kan ut¬
skottet sålunda, särskild! med hänsyn till den korta tid, som återstår, till
dess indelningsverket fullständigt afslcrifvits, icke finna det möjligt att,
utöfver hvad statsmakterna redan åtgjort, vidtaga några åtgärder, hvilkas
kostnader skulle stå i rimlig proportion till den nytta, de skulle medföra.
Med hänsyn till att inom utskottet erinrats, att enligt gällande för¬
fattning egnahemslån i regeln ej böra utlämnas till den, som är öfver 50
år gammal, vill utskottet som sin åsikt uttala, att soldater, hvilka vid
afskedstagande! öfverskridit nämnda åldersgräns, böra kunna påräkna, att
denna omständighet icke kommer att utgöra hinder för låns erhållande
till förvärfvande af deras innehafda torp, där föreskrifna villkor i öfrig!
äro förhanden.
Då hufvudskälet för motionen synes vara, att ett tillmötesgående af
det indelta manskapets önskemål vore öfverensstämmande med billighet
och rättvisa, vill utskottet, utan att bestrida motionärens påstående, likväl
erinra om, att ett icke oväsentligt antal af de indelta soldaterna icke själfva
bo på torpen utan hafva dem utarrenderade eller åtnjuta kontant ersätt¬
ning af rotekållarne, samt att de i hvarje fall, därest icke indelningsverket
afskaffats, varit nödsakade att vid afgång ur tjänsten afflytta från torpen.
Under åberopande af hvad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att Första kammaren icke måtte biträda Andra
kammarens i ärendet fattade beslut.
Stockholm den 12 april 1912.
På utskottets vägnar:
G. LAGERBJELKE.
Reservation af herr Rosen.
Stockholm, Victor Pettersons A.-B. tr., 1912.