Första hammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 22.
1
Nr 22.
Ankom till Riksdagens kansli den 18 maj 1912 kl. 12 na.
Första hammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 22,
i fråga om en af herr Branting m. fl. inom Andra
kammaren väckt motion, nr 249, om skrifvelse till
Kungl. Maj:t angående utredning och förslag i fråga
om bestämmelser, afseende att omöjliggöra militärens
utkommenderande mot fredliga arbetare vid arbets¬
konflikter.
I en inom Andra kammaren väckt, till behandling af dess fjärde
tillfälliga utskott hänvisad motion, nr 249, hafva herr Brcinting m. fl.
hemställt, att Riksdagen måtte besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta utreda, huru i lag, författningar
och instruktioner må införas lämpliga bestämmelser, hvarigenom hittills
rådande system att vid arbetskonflikter utkommendera militär mot fred¬
liga arbetare omöjliggöres, samt till Riksdagen inkomma med de förslag,
hvartill utredningen må föranleda.
Till stöd för sin hemställan hafva motionärerna anfört följande:
»Från alla håll inom de borgerliga klasserna ropas på att försvars¬
viljan hos vårt folk måste göras allmännare och starkare. Högern synes
tro, att härtill egentligen blott kräfvas vackra ord om fosterlandets höga
betydelse, men utan någon gärningarnas villighet att ens så omdana
förhållandena, att de breda lagren kunna åtminstone börja känna sig
äga verklig hemortsrätt och andel i sitt land. Från den liberala rege-
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 12 samt. 1 afl. 18 käft. (Nr 22). 1
Motionen
2
Första hammarens första tillfälliga utshotts utlåtande Nr 22.
ringen bär däremot nyss i samma syfte anbefallts en »tillmötesgåendets
politik» som den enda och rätta vägen till den en tid så mycket om-
ordade nationella samlingen.
Nu kan det nog dragas i tvifvelsmål, om militära öfningar någonsin
mera ha utsikt att hos oss bli i samma mening en allmän folksak, som
t. ex. var fallet under den gamla skarpskytterörelsens dagar. De enormt
ökade rustningar, som den kapitalistiska världspolitiken medfört i de flesta
länder, ha ju ingalunda föranledts af någon stegrad lust för militära
föranstaltningar hos folkens breda lager, utan af mäktiga intressegruppers
begär att alltjämt vidga de områden i skilda världsdelar, som de kunna
till sin vinning exploatera. Häraf har i åtskilliga länder framgått en
hänsynslös kolonialpolitik, hvilken den härskande bourgeoisien fordrar att
dess stat skall stödja genom en enorm militär kraftutveckling. Militär¬
väsendets enda legitima ändamål, värnandet af fäderneslandets frihet
och rätt mot neutralitetskränkning eller mot en inbrytande fiende, skjutes
åt sidan, och de härskande krafterna påtvinga folken en aldrig förr
sedd rustningsbörda ytterst blott för att tillskansa ett gynnadt fåtal för¬
delar på svagares bekostnad. Dessa rustningar i den ena eller andra
storstaten återverka sedan rundt omkring och tagas öfverallt till motiv
för nya rustningsökningar. Så har midt under en stigande civilisation och
trots de hastigt sig ökande fredliga band af alla slag, som sammanknyta
nationerna och stärka den allmänna fredsviljan, den moderna militarismen
blifvit eu skruf utan ände, som sargande tränger allt djupare in i hvar-
enda nations lefvande organism. Men därför reser sig också hos arbetar-
klassen, som tynges hårdast af det växande trycket, ett allt kraftigare
och allt mera målmedvetet motstånd mot hela detta vanvettiga system,
som står i den skarpaste motsats till arbetarrörelsens stora uppgift att
skapa på solidaritetens grund en ny och högre ekonomisk ordning.
Den moderna militarismen är emellertid en frukt af det bestående
klass-samhället icke blott i den meningen, att den drifves fram af de
härskande klasserna i uppenbar strid mot folkens påtagliga intresse af
att rustningsbördorna minskas och att krafterna i stället tagas i anspråk
för genomgripande socialpolitiska reformer till gagn för de arbetande
massorna. Det har öfverallt visat sig att statens militära maktmedel
visst icke brukats af de härskande blott vid konflikter staterna emellan,
utan också i mycket stor utsträckning anlitas i den fortgående kampen
mellan de »två nationer», som inom hvarje kapitalistiskt utveckladt land
bygga och bo jämsides med hvarandra. Hvad som borde enbart vara
till för att tjäna folkets gemensamma värneförmåga mot ännu tänkbara
3
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 22.
öfverfall missbrukas af de maktägande till ett vapen i den fortgående
klasskampen mellan de kapitalistiska grupperna i samhället och den
egendomslösa arbetarklassen. Militarismen tjänar alltså en dubbel upp¬
gift: den vidgar de härskande klassernas vinstmöjligheter och stärker
deras position utåt, och därtill tjänar den dem som stöd och hjälp i
kampen mot hvad de stundom öppenhjärtligt kalla »den inre fienden»,
d. v. s. sitt eget lands arbetande folk.
I vårt land drifves ju icke någon militär expansionspolitik, om än
ansatser i sådan riktning nog förmärktes särskildt vid den gamla unio¬
nens afveckling år 1905. Men det oaktadt har som allbekant är vårt
folk fått öfvernog erfara, att vår hittills enväldigt härskande öfverklass
satt äfven hos oss rustningarnas uppdrifvande som ett hufvudmål för
sina sträfvanden. Och allt emellanåt har därjämte gifvits åskådnings¬
undervisning om huru det försvar, som hetes vara afsedt endast som
nationens yttersta värn mot utländskt våld, i stället användes mot svenska
arbetare. Ännu har Sveriges folk ingalunda glömt hur 1879 vår första
arbetsnedläggelse inom svensk storindustri, den fullständigt fredliga stora
Sundsvallsstrejken, på det brutalaste sätt sprängdes under medverkan af
militär, som rekvirerats från Stockholm. Sedan dess har det ju växt
upp här i landet en organiserad arbetarrörelse, mot hvilken det slags
Övergrepp, hvilka man först försökte, icke läto sig fullföljas. Men lika
fullt har under den tid, som gått, vid en hel del arbetskonflikter ut¬
kommenderats militär för att, som det hetat, upprätthålla ordningen, utan
att man beaktadt att denna ordning i verkligheten nästan aldrig varit i
minsta mån hotad, än mindre verkligen bruten från de i konflikten del¬
tagande arbetarna. Men det har mången gång varit no g att en myndig
bolagsdisponent gifvit en vink, och den lokala ordningsmakten har skyndat
att rekvirera det önskade militära stödet mot de för en bättre existens
kämpande arbetarne.
Den landsomfattande lockoutstrejken 1909 gaf det senaste exemplet
i allra största skala på hur här i landet under öfverklassvälde militär¬
makten utan allt fog tvingas att göra tjänst i de sociala striderna. Hela
världen har gifvit sitt erkännande åt den enastående lugna behärskning
som från den svenska industriarbetarklassens sida visades i denna väldiga
kamp, trots masslockoutens hänsynslösa utmaning och trots allt som
sedan förekom. Likafullt utvecklade de dåvarande makthafvarna mot
dessa arbetarskaror, hvilka själfva begärde rusdrycksförbud medan kon¬
flikten pågick och själfva höllo noggrann ordning, ett militäruppbåd som
om det gällt att slå ned ett landsuppror. Man kan göra sig ett begrepp
4
Första hammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 22.
om omfattningen af allehanda åtgärder, då man erinrar sig att vid 1911
års riksdag staten tick betala omkring 300,000 kr. för dispositioner under
storstrejken, och ännu i årets budget möter en resterande post för
samma ändamål på 75,000 kr.! Arbetarne tingo alltså först se sina
kamrater i vapenrock utkommenderas att hålla militärbevakning öfver
dem, hvilka dels kastas ut, dels funnit plikten bjuda att då gå med ut
i den stora försvarskampen, och sedan få de efteråt själfva drygt hjälpa
till att betala kostnaderna för dessa ur ordningssynpunkt obehöfliga, men
utmanande och alltid farliga åtgärder.
Dessa militärkommenderingar vid fredligt förda arbetskonflikter
väcka trots alla förskönande uttolkningar alltid intrycket af ett statens
partitagande mot arbetarskarorna, som nedlagt sitt arbete eller af arbets-
gifvarne blifvit utestängda. Men de måste också få en allt mera för¬
hatlig prägel i den mån vår armé blifvit i allt högre grad en värneplikts-
här. Våra unga svenska värnepliktiga ställas genom dessa kommen-
deringar inför risken af alldeles samma ohyggligheter, som i så många
andra länder redan utspelats: de kunna bli kommenderade att bruka sina
mördande vapen mot egna medborgare och klassbröder, ja mot sina egna
närmaste! Hittills har en sådan riksolycka kunnat förebyggas, främst
tack vare våra svenska arbetares genomgående besinningsfulla uppträdande.
Men så mycket mera skäl då att i tid sörja för, att den i nu rådande
praxis ständigt lurande faran för eu blodig katastrof afväges.
När 1901 års härordning genomdrefs — efter gammal högersed mot
en uppenbar folkmening — insåg man också till fullo på demokratiskt
håll betydelsen af att icke ge det minsta finger åt den åskådningen, att
den nya folkhären skulle kunna ha någon annan uppgift än att värna
riket mot yttre fiender. Regeringen hade inskjutit i § 28 af värneplikts-
lagen ett stadgande om rätt för konungen att inkalla beväringens första
uppbåd ej blott, som förut, till rikets försvar, utan äfven »till afvärjande
af uppror». Mot denna »fläck på värnepliktslagen» vände sig Adolf
Hedin med lågande indignation, och t. o. in. särskilda utskottet, som
omformade uttrycket till likhet med strafflagens ord »till stillande af
uppror», medgaf att, därest sådant inträffade, pliktkollisioner vore tänk¬
bara, hvilka borde beaktas vid den förestående revisionen af krigslagarna
och då föranleda i vissa fall straffrihet eller straffminskning. Hedin
afvisade dock denna mellan väg och sporde i debatten hvarför just nu,
när man manar folket till de största ansträngningar mot fiender, man
funnit på att med dessa fiender jämställa upprorsmän. »Vi ha annat
att göra än att göra uppror», tilläde han emellertid mot alla misstolk-
Fty>'sta hammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 22. 5
ningar. Bland dem, som då talade och röstade mot tillägget var äfven
numera statsministern Karl Staaff, som fann att stadgandet bort mera
begränsas, äfvensom att bestämmelser, syftande till den blinda militära
lydnadspliktens förnuftiga begränsning, borde införas i krigslagarna, samt
ansåg det »åtminstone mycket tvifvelaktigt)), om de värnepliktige under
utbildningstiden kunde hänföras under strafflagens ord att till upprors
stillande må krigsmanskap inkallas. Slutet blek att den af vänstern be¬
kämpade olyckliga tillsatsen antogs äfven af Andra kammaren, men mot
en stark minoritet af 75 röster (mot 128).
Erfarenheten sedan 1901 har emellertid visat att det stadgande i
värnpliktslagen, till hvars nyinförande intet skäl förelåg och som vänstern
därför då motsatte sig, aldrig någon enda gång torde ha ens ifrågasatts
till användning. De, som med lätt hjärta demonstrera inför folket att
militärutbildningen också kan vara bra för de kapitalistiska intressenas
skydd mot arbetare, som kämpa för en knapp daglön, ha funnit sig ut¬
märkt till rätta med strafflagens generella föreskrift och med den uttolk¬
ning dåra! beträffande de till vapenöfning inryckta värnpliktige, hvilken
hr Staaff som ofvan anförts år 1901 fann »åtminstone mycket tvifvel¬
aktig». Det lärer under sådana förhållanden bäst motsvara det faktiska
läget och de önskemål, hvilka vi veta i denna högviktiga punkt hysas åt
det ofantliga flertalet svenska arbetare, om vi helt enkelt lägga vårt
yrkande så att vi begära föreskrifter, hvarigenom det kan bli slut på
hittills gängse system att utan någon som helst rimlig anledning till¬
kalla militär mot fredliga arbetare, samt att de, som vilja fortsätta på
denna dåliga och farliga väg, må kunna härför ställas till allvarligt
ansvar. Frågan om mobilisering i och för »stillande af uppror» ligger
på ett annat plan, och den svenska arbetarrörelsen, hvilken som Adolf
Hedin alldeles riktigt sade, har »annat att göra än att göra uppror»
och som nog skall förstå att på annat sätt, med upplysningen som väg-
rödjare och valsedeln som vapen, göra sin vilja allt mera gällande, har
ingen orsak att nu syssla med lagstadganden om tänkta fall, där situa¬
tionen helt visst komme att oafsedt alla förhandsbestämmelser skrifva
sina egna lagar. Man får f. ö. en bättre utgångspunkt för en sådan
debatt, i den mån den i alla fall kan vara erforderlig, då det sedan
1901 alltjämt ouppfyllda löftet om de barbariska krigslagarnas revision
omsider enligt nytt löfte snart kommer på dagordningen. Då skall det
visa sig i hvad mån hänsyn tagits till de »pliktkollisioner» 1901 års
särskilda utskott erkände, och hur mycket som lättats på »den blinda
lydnadens tvångströja», hvarom hr Staaft då talade.
6
Första hammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 22.
Med andra ord uttryckt: hvad det här gäller är icke någon fråga
beträffande »uppror» — där själfklart en tidsenlig revision af de i mycket
alldeles föråldrade och orimliga bestämmelserna bör äga rum allra senast
i samband med den allmänna straff] a<»sre vision en — utan det bed ro flisra
faktum, att än i dag det kan förekomma att en fredlig arbetsinställelse
ungefär likställes med ett »uppror». Vi kunna icke nog betona det
grundfalska och osociala i en sådan i gammal herreklassfördom rotad
syn på arbetsnedläggelsen, som är i och för sig ett fullt legitimt och
under vissa förhållanden nödvändigt kampmedel i striden för en mer
människovärdig existens för de stora massorna. Och förutom den risk
för ödesdigra konflikter, som alltid följer, då på grund af en dylik felsyn
om hotande »uppror» militär tillkallas, så befäster hvarje nytt sådant
fall inför folkmedvetandet öfvertygelsen om arméns dubbla uppgift: vårt
yttersta värn utåt, må så vara, men i hvardagslag gör den egentligen
tjänst som kapitalets vaktpost mot arbetarne i de sociala striderna.
Må man besinna ställningen! Vårt svenska folk har just på det
militära området bevittnat allt för mycket, som varit ägnat att afkyla
äfven en ganska varm offervillighet. Man har ej glömt 1892 års paroll:
få vi detta, så kunna vi försvara oss, än mindre 1901 års runda löften,
bl. a. om den ännu alltjämt undanskjutna krigslagsrevisionen och kost¬
nadsberäkningarna, som sedan så oerhördt öfverskridits. Inte heller har
man glömt t. ex. hur Riksdagen lurades in i Bodenbygget, där så många
miljoner sedan fastnat, och nu allra senast det hänsynslösa försöket att
tvinga på nationen mot dess vilja en F-båtsflotta. Det blir sannerligen
under alla förhållanden, efter sådant och så mycket annat, som kunde
anföras, en vansklig uppgift att i vårt land åter väcka något af den anda,
hvarförutan hvarje försvarsorganisation förblir en död och tom yttre
apparat. Men skall till allt annat fortfarande komma att värneplikts-
hären tillåtes göra drängtjänst åt enskilda kapitalistiska intressen, då
blir ganska visst uppgiften icke blott vansklig, utan olöslig.
Bland folkets breda lager, där ofta det reella af begreppet foster¬
land varit knapp daglön, osäker arbetstillgång och det slaget hem, som
illa göra skäl för detta namn, har på grund af allt som skett en stäm¬
ning med nödvändighet växt fram, som kunde formuleras ungefär sålunda:
»Så länge folkhären icke får vara endast det yttersta värnet mot ännu
tänkbara röfvaretåg från andra klass-stater, utan den i praktiken använ¬
des vid konflikter mellan kapital och arbete som ett kraftigt skydd för
de privilegierade klasserna, så skall ingen söka intala oss att offren för
krigsmakten i främsta rummet göras för rikets yttre själfständighet. Man
Första kammarens forsta tillfälliga utskotts utlåtande Nr 22. 7
talar om grannen, men man tänker på »den inre fienden», som är vi
sj älfva!»
Det hjälper föga att en sådan uppfattning af många visas tillbaka
som en kränkande orättvis beskyllning. Hvad bär behöfs är icke bedy¬
randen, utan gärning. Och det borde icke vara något tungt offer för de
besittande klasserna att, då de vädja till hela folkets försvarsvilja, visa
det tillmötesgående att de med tillräcklig tydlighet klargöra, hurusom den
svenska folkhären blott får ha, blott kan ha en enda uppgift: att värna
efter förmåga vår neutralitet och vårt oberoende.
Det är vår fasta öfvertygelse att det svenska samhället har intet
att befara, men ofantligt mycket att vinna för sin styrka inåt och utåt
genom att aflägsna i görligaste mån nu befintliga möjligheter att miss¬
bruka vår värnepliktshär till polistjänst åt kapitalet vid sociala konflikter.
Sveriges organiserade arbetare ha tillräckligt visat att de ingalunda drömma
om att för sin sociala frigörelse taga sin tillflykt till våldsmedlens illusoriska
kraft. De ha lärt af andras erfarenhet, att sådana medel vända sig till¬
intetgörande mot dem, som äro kortsynta nog att bruka dem. Och mot
de individuella förlöpningar, som i alla tider förekommit och väl äfven
i framtiden ej uteblifva, har samhället andra, mer än tillräckligt starka
skyddsmedel utan alla förbittrande och ur så många synpunkter farliga
militärkommenderingar.»
Andra kammarens utskott fann sig ej höra tillstyrka bifall till
motionen, men hemställde, att Andra kammaren i anledning af den före-
liggande motionen ville för sin del besluta, att Riksdagen måtte i skrif¬
velse till Kung! Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, huru
genom lämpliga bestämmelser trygghet må kunna vinnas för att vid ar¬
betskonflikter militär icke måtte till ordningens upprätthållande utkom¬
menderas annat än i sådana fall, då fara för oordningar af den omfatt¬
ning, att tillgänglig civil ordningsmakt icke anses tillräcklig, är för han¬
den, samt till Riksdagen inkomma med förslag, hvartill utredningen må
föranleda. Utskottet lämnar i sitt i anledning af motionen afgifna ut¬
låtande först en öfversikt af de nuvarande bestämmelserna angående
militärs användande för ordningens upprätthållande och anför därvid
följande stadganden:
I strafflagens kap. 10, § 12 föreskrifves:
»Till upprors stillande må krigsmanskap användas; dock äge det
ej å upprorsmän vapen förr bruka, än den på stället varande civil¬
Nuvarande
bestämmelser
angående
militärs an¬
vändande /Öl
ordningens
upprätt¬
hållande.
8
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 22.
myndighet tre gånger ljudeligen i konungens namn befallt dem att
genast åtskiljas, vid äfventyr att vapenmakt eljest användes. Öfvergå
upprorsmän så hastigt till våld, att civilmyndighet ej kan så förfara, som
nu sagdt är; då äge den myndighet förordna, att upproret med vapen¬
makt genast stillas skall. Ej må dock i något fall vapen längre brukas,
än civilmyndighet finner sådant, för upprorets stillande, nödigt vara.
Med civilmyndighet förstås här konungens befallningshafvande, borg¬
mästare eller polismästare i stad och kronofogde å landet, eller den,
som i sådan ämbetsmans ställe satt är.
Är ej civilmyndighet tillstädes, och kan ej dess ankomst afbidas;
då äge på stället varande högste militärbefälhafvare så förfara, som för
civilmyndighet nu stadgadt är.»
Samma kapitels § 13 lyder:
»Samlar sig folkmängd tillhopa och störer lugnet eller allmänna
ordningen, utan att dock lägga å daga sådant uppsåt, som i 7 § sägs,
och skingrar sig ej den folkmängd, på offentlig myndighets befallning,
utan visar trotsighet däremot; då skola anstiftare och anförare af det
upplopp till straffarbete i högst ett år och annan deltagare i upploppet
till böter från och med tio till och med tvåhundra riksdaler dömas. Öfvergå
de till våld å person eller egendom; vare lag, som i 9, 10 och 12 §§
om uppror sägs; dock att för sådan deltagare i upploppet, som ej är
anstiftare eller anförare, straff efter 9 § må nedsättas till straffarbete i
två månader eller, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, till
fängelse.»
1 kungl. instruktion för landshöfdingarna i rikets län samt de vid
O O #
länsstyrelserna anställda tjänstemän af den 10 november 1855 stadgas i § 18:
»I afseende å försvarsverket och den inom länet förlagda krigsmakt
har konungens befallningshafvande, med iakttagande af hvad särskilda
författningar därom närmare stadga, följande rättigheter och skyldigheter:
l:o. Att på grund af Kungl. Maj:ts nådiga befallning samt veder¬
börande militärchefs rekvisition, genom kungörelse eller order till krono-
betjaning meddela vederbörande rust- eller rotehållare befallning om indelt
manskaps uppbrott, äfvensom, därest landsfrid hotas af ut- eller inländskt
våld, och till afvärjande däraf blifver nödigt att, utan afvaktan af Kungl.
Maj:ts nådiga befallning, krigsfolk uppbåda, i samråd med högste militär-
befälhafvaren på stället därom förordna, då likväl underdånig anmälan
till Kungl. Maj:t genast skall insändas och underrättelse meddelas näst¬
gränsande länsstyrelser; ägande jämväl konungens befallningshafvande att,
då vid andra tillfällen militärhandräckning för ordnings upprätthållande
9
Första hammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 22.
finnes af nöden, sådan hos vederbörande befälhafvare rekvirera och nödiga
föreskrifter om dess uppbudande meddela; — — — — — — — —
Värnpliktslagen af den 14 juni 1901 föreskrifver i § 28, 1:
»Då rikets försvar det krafvel', så ock när det erfordras till stillande
af uppror, må konungen, efter statsrådets hörande till tjänstgöring in¬
kalla beväringens första uppbåd eller de större eller mindre delar däraf,
som finnas behöfliga.»
Beträffande motionen yttrar utskottet följande:
»Den föreliggande motionens motivering berör tvänne olika frågor:
dels värnpliktslagens föreskrift angående inkallande af värnpliktige —
alltså en mer eller mindre begränsad mobilisering — till stillande af
uppror, dels användningen af den militärstyrka, som kan finnas i före¬
kommande fall tillgänglig å lägerplatser, i militärskolor eller i garnisoner,
vid uppkommande arbetskonflikter. Motionärerna framhålla emellertid
själfva, att de i sin motion icke hafva för af sikt att i förstnämnda punkt
göra något yrkande. De anföra, att »hvad det här gäller är icke någon
fråga beträffande uppror», äfvensom att »frågan om mobilisering i och
för stillande af uppror ligger på ett annat plan» än motionens egentliga
syfte, och de vitsorda för öfrigt, att erfarenheten alltifrån värnpliktslagens
tillkomst visat, att bestämmelserna i fråga »aldrig någon enda gång torde
ha ens ifrågasatts till användning». Hvad motionen i realiteten går ut
på är sålunda hvad som inriehålles i den andra delen af motiveringen,
nämligen att åstadkomma eu ändring i de stadgande!!, som gälla använd¬
ningen af tillgänglig militärstyrka, i den mån denna användning afser
arbetskonflikter.
Äfven med denna begränsning af motionens syfte är tydligen det
spörsmål, som i densamma bringas å bane, af en synnerligen grannlaga
natur. Utskottet anser, att statsmakten bör i striderna på arbetsmarkna¬
den och konflikterna mellan arbetsgifvare och arbetare iakttaga en sträng
opartiskhet, och att intet ingripande bör ifrågakomma, som på något sätt
innebär, att den ena parten obehörigen stödjes eller gynnas gent emot
den andra. Det måste sålunda äfven vara i hög grad angeläget, att den
väpnade styrka, som står till statens förfogande, icke disponeras så, att
den kommer att framstå såsom ett tvångsmedel emot arbetarne i de soci¬
ala striderna. Ä andra sidan är det för utskottet en själfklar sak, att
staten har både rätt och skyldighet att upprätthålla laga ordning under
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 12 samt. 1 afd. 18 höft. (Nr 22). 2
Andra
kammarens
utskotts
yttrande.
10 Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 22.
alla förhållanden, sålunda äfven om densamma skulle störas vid dylika
sociala konflikter, och att denna statens rätt och skyldighet i grunden
är på det närmaste förbunden just med dess opartiskhet i förhållande
till båda de stridande parterna. Däraf blir för utskottet en gifven följd,
att om vid någon stor arbetsstrid oordningar skulle hota, så måste dessa
oordningar af statsmyndigheterna afstyras i dessa fall så väl som i andra,
samt att, om den civila ordningsmakten för sådant ändamål ej skulle
befinnas tillräcklig, det icke kan undgås, att myndigheterna måste anlita
militärstyrka. Samhället kan, enligt utskottets öfvertygelse, icke afsäga
sig möjligheten att tillgripa detta medel i sådana nödfall, då andra me¬
del icke förslå för ordningens upprätthållande och för att trygga alla
medborgares lif och egendom.
I hvad mån denna utskottets uppfattning öfverensstämmer med
motionen, synes icke fullt tydligt framgå af denna senare. Såväl moti¬
vering som kläm äro nämligen så affattade, att de gifva rum för olika
tolkningar. Enligt utskottets uppfattning är det emellertid i hög grad
angeläget, att i denna grannlaga och viktiga fråga ingenting företages,
som ej fullt klart fasthåller vid de grundläggande synpunkter, hvilka ut¬
skottet ofvan angifvit.
Hvad det sålunda gäller att pröfva, är enligt utskottets mening,
huruvida, med fullt fasthållande af samhällets oumbärliga maktmedel,
ökade garantier äro behöfliga och skulle kunna gifvas för att också sam¬
hällets stränga opartiskhet i användningen af dessa maktmedel måtte nog¬
grant iakttagas. Utskottet håller före, att så verkligen torde vara för¬
hållandet. Det lärer ej kunna förnekas, att fall inträffat, då militär blif-
vit utkommenderad i otid, och då en dylik kommendering för de i
arbetskonflikt invecklade arbetarne liksom ibland törhända för den öfriga
befolkningen tett sig som ett partitagande för arbetsgivare!! eller åtmin¬
stone som ett omotiveradt och kränkande misstroende till arbetarnes lag¬
lydnad, hvarigenom dels stridens häftighet kunnat blifva skärpt i stället
för undertryckt, dels i många sinnen nedlagts harm och bitterhet mot
myndigheterna. Utskottet anser det högeligen angeläget, att dylikt i
möjligaste man för framtiden förebygges. Det bör för alla myndigheter
göras klart, att de vid uppkommande arbetskonflikter icke hafva att be¬
trakta konflikten i och för sig som ett hot mot samhällets ordning, att
den tillgängliga civila ordningsmakten alltjämt har att själ! i första hand
fylla sin uppgift, att arbetarnes och deras organisationers egna åtgärder
för ordningens upprätthållande, hvilka vid upprepade tillfällen visat sig
fungera på ett mycket förtjänstfullt sätt, böra mötas med tillbörligt för¬
11
törsta kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 22.
troende, samt att militär styrka icke bör och icke får utkommenderas
annat än då andra medel befinnas otillräckliga.
Enligt hvad utskottet inhämtat, torde i det betänkande, som är att
förvänta från kommittén för fögderiförvaltningens reformering, komma
att ingå också förslag om en bättre organisation och förstärkning af
polisväsendet på landsbygden. I fall detta förslag leder till afsedt resultat,
torde den ökade tillgången till civil ordningsmakt kunna i sin mån bi¬
draga till att förekomma, att man i otid anlitar militär. Därjämte lärer
väl själfva befogenheten att utkommendera militär till ordningens upp¬
rätthållande öfver hufvud taget kunna kringgärdas med starkare garantier
emot missbruk än de, som för närvarande finnas. De nu gällande be¬
stämmelserna äro, som ofvan meddelats, dels Instruktion för landshöf-
dingarna, hvilken medgifver konungens befallningshafvande rätt att an¬
vända militär, »då sådant för ordningens upprätthållande finnes af nöden»,
dels strafflagens allmänna föreskrifter, enligt hvilka samma rätt tillkommer
såväl konungens befallningshafvande som borgmästare eller polismästare
i stad och kronofogde på landet, då folkmängd samlar sig tillhopa och
störer lugnet eller allmänna ordningen, icke skingrar sig på offentlig
myndighets befallning och öfvergår till våld å person eller egendom. Det
torde böra undersökas, huruvida alla dessa myndigheter, som sålunda för
närvarande äga att tillkalla militär, böra fortfarande bibehållas vid denna
befogenhet, eller om törhända med hänsyn till nutidens snabba kommuni¬
kationsmedel, särskildt telefon- och telegrafväsendets utveckling, samma
befogenhet lämpligen kan och bör starkare än nu koncentreras. Val
lärer det knappast vara möjligt att genomföra en sådan koncentration
ända därhän, att man lägger allt användande af militär för ordningens
upprätthållande uteslutande i regeringens hand. Det kan ifrågasättas, om
ej den definitiva pröfningen, huruvida militär skall ingripa, måste stanna
hos lokala myndigheter. Men till öfvervägande torde böra upptagas den
frågan, om ej denna betydelsefulla befogenhet, hvars utöfning kräfver ett
synnerligen moget och lugnt omdöme, kunde förläggas endast till de
högsta lokala myndigheterna (Konungens befallningshafvande), och till
äfventyrs därjämte, om icke äfven denna högsta lokala myndighets rätt
att disponera militärstyrka kunde på något sätt regleras genom närmare
bestämmelser.»
Mot utskottets ofvan återgifna hemställan anfördes inom utskottet
reservation dels af herrar Sandler, Lindqvist i Kosta och Sävström,
Herr Sandlers
m. fl. reserva¬
tion.
12 Första hammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 22.
dels af herrar Holmdahl, Andersson i Hägelåkra och Nilsson i Linnås.
Förstnämnda tre reservanter anförde:
»Utskottet medgifver i sitt yttrande'utan förbehåll, att »fall inträffat, då
militär blifvit utkommenderad i otid, och då en dylik kommendering----
tett sig som ett partitagande för arbetsgifvaren eller åtminstone som ett
omotivei’adt och kränkande misstroende till arbetarnes laglydnad, hvari¬
genom dels stridens häftighet kunnat blifva skärpt i stället för undertryckt,
dels i många sinnen nedlagts harm och bitterhet mot myndigheterna».
Efter detta uttryckliga erkännande, att det i motionen framställda
yrkandet har till bakgrund svåra missförhållanden, som faktiskt inträffat
och väl således, om ingenting allvarligt åtgöres, när som helst kunna åter
framträda, hade utskottet efter vår mening, bort komma till den slut¬
satsen, att hittills gängse system att utkalla militär mot fredliga arbetare
bör i öfverensstämmelse med motionens yrkande omöjliggöras.
Utskottet anser det visserligen vara »högeligen angeläget», att dylikt
för framtiden förebygges »i möjligaste mån». Vi kunna emellertid icke
biträda den uppfattningen, att ett så allvarligt missförhållande som det
här föreliggande skall få i någon män alls kvarstå. Och ehuru vi med
tillfredsställelse tagit del af de erkännande ord, som i utskottets motivering
ägnas arbetarnes egna åtgärder för ordningens upprätthållande, hvilka,
enligt utskottet, vid upprepade tillfällen visat sig fungera på ett mycket
förtjänstfullt sätt, hvarför de »böra mötas med tillbörligt förtroende»,
måste vi säga oss, att denna förtroendets politik icke kommer att och
icke kan som sådan uppfattas af arbetarklassen i vårt land, förrän det
med tillräcklig tydlighet sagts ifrån, att ett upprepande af militärkommen-
deringarna mot fredliga arbetare icke får ifrågakomma.
Vi hålla bestämdt före, att de åtgärder till.hvilka utskottets synner¬
ligen våga yrkande möjligen kan föranleda, icke utesluta ett sådant upp¬
repande och att alltså hvad i motionen begäres icke blifver till någon
väsentlig del genom ett bifall till utskottets hemställan tillgodosedt. Så
som denna hemställan blifvit formulerad, står som förr alltjämt den möjlig¬
heten öppen, att militär kan utkommenderas icke blott i händelse af
organiseradt uppror eller synnerligen svåra faktiskt inträffade oordningar
utan äfven då ännu ingenting händt, nämligen då fara föreligger för
oordningar, med blott den begränsningen i detta synnerligen tänjbara
uttryck, att den oordning, som befaras, skulle komma att bli af den om¬
fattning, att tillgänglig civil ordningsmakt icke anses tillräcklig.. Ert
sådan formulering förhindrar ju på intet sätt eu militärkommendering
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 22. 13
mot fredliga arbetare, som icke företagit sig något annat än att gå ut i
strejk eller som rent af blivit utkastade i lockout.
Ett framsteg från det nuvarandet tillståndet hade det åtminstone
varit, om utskottet fullföljt den tanke, som i motiveringen framkastats,
nämligen att lägga allt användande af militär uteslutande i regeringens
hand. Att icke heller detta under alla förhållanden vore garanti nog,
därom vittna ju erfarenheterna från 1909. Men en sådan begränsning
af rätten att disponera militär hade dock varit ett handgripligt resultat,
då därigenom omöjliggjordes åtskilliga upphetsande åtgärder, som af under¬
ordnade myndigheter kunna företagas och företagas. Denna tanke har
emellertid framkastats blott för att omedelbart afvisas såsom knappast
möjlig, och utskottet ifrågasätter i stället, om ej den definitiva pröfningen,
huruvida militär skall ingripa måste stanna hos lokala myndigheter, fastän
eventuellt uteslutande förlagd hos konungens befallningshafvande, hvars
rätt att disponera militärstyrka till äfventyrs kunde närmare regleras.
På lokala myndigheters omdöme om hvad som möjligen kan komma
att hända, skulle det alltså fortfarande få bero, om landets värnpliktige
skola kommenderas ut mot klassbröder eller närmaste anhöriga utan annan
anledning än att arbetskonflikt föreligger. Den erfarenhet landets arbetar¬
klass äger af sådana på lokala myndigheters order tillkomna militärkommen-
deringar är icke af den art, att vi kunna i blind tillit till deras takt och
omdömesgillhet afstå från att begära klara bestämmelser, som omöjliggöra
nu rådande system. För de tänkta möjligheters skull, som efter vår
mening lagt beslag på utskottets uppmärksamhet i långt högre grad än
de förtjäna, kunna vi icke afstå från att begära grundlig rättelse i de
faktiska missförhållandena. Någon sådan rättelse betryggas icke af ett
bifall till utskottets hemställan.
Hvad utskottet anfört rörande fögderiförvaltningens reformering synes
oss så mycket mindre kunna an dragas som skäl mot ett bifall till motionen,
som utskottet för egen del däraf förväntar, att behofvet af militära kommen-
deringar därigenom skulle förminskas, och sålunda äfven från utskottets
utgångspunkter, hvad i motionen föreslås, borde kunna motses utan oro.
I själfva verket torde nog bakom de olika meningarna i detta
fall ligga en dj upare åsiktsskillnad såväl om arbetarklassens direkta eko¬
nomiska kamp för en bättre lefnadsställning som om statens ställning
öfver hufvud i den sociala striden.
Det ligger ett framsteg — det må konstateras — i utskottets uttalande,
att en arbetskonflikt icke i och för sig af myndigheterna bör betraktas
som ett hot mot samhällets ordning. Ty det har ju funnits en tid, som
14 Första hammarens första tillfälliga utshotts utlåtande Nr 22.
icke ligger synnerligen långt borta då det offentligas ingripande före-
stafvades af en motsatt uppfattning. Men talar icke ändå ur utskottets
såväl motivering som yrkande den grundåskådningen, att arbetskonflikter
dock är en företeelse på gränsen till det samhällsfarliga, mot hvilken man
anser sig ha alldeles särskilda och starka anledningar att söka värn hos
militärmakten, som därför måste vara någorlunda lätt till hands?
En framryckning markeras ju äfven, gent emot äldre uppfattningar,
i utskottets bestämda understrykande af statens opartiskhet i konflikter
mellan arbetsgivare och arbetare. Att öfvergå från ett statsmaktens
direkta användande mot en kämpande arbetarklass till att ställa densamma
som ett opartiskt neutrum mellan eller öfver de stridande intressena, det
är ju ett framsteg. Men här är icke efter vår mening den punkt, där
utvecklingen skall stanna. Staten kan icke i längden undandraga sig att
från den formella opartiskhetens roll öfvergå till skipande af reell rättvisa
i samhället. Den formalistiskt-neutrala statsidé, som ligger till grund för
utskottets yttrande, blir en alldeles ohållbar fiktion, då den totalt bortser
från det realiter viktigaste: statens socialpolitiska uppgifter. Arbetskon-
flikten är i grunden ett symptom på att dessa uppgifter försummats.
Utvecklingen för ofrånkomligen fram till den punkt, då staten erkänner,
att dess uppgift att vara en ordningens upprätthållare under arbetskon¬
flikter blott är ett litet led i den långt större uppgiften att genom sin
socialpolitik aflägsna konflikternas orsaker.
Vi hafva ansett, att den framryckning i själfva grunduppfattningen,
som redan skett och som kommer till synes i vissa delar af utskottets
motivering, bort nu markeras genom ett klart och otvetydigt fastslående,
att statens militära maktmedel icke under några förhållanden få brukas
mot en under fredliga former för sina lifsintressen kämpande arbetarklass.
Utskottets motivering stannar vid ansatser och hvad dess yrkande ger
med ena handen, skyndar det att taga tillbaka med den andra. Vi finna
för vår del, att den fordran, som i motionens slutyrkande framställts, är
till fullo befogad, så mycket mer som däri uttryckligen upprepas, att det
är för de fredligt förda arbetskonflikter^ som det begäres skydd mot
provokation eller våld genom militärkommenderingar. Vi ha därför icke
kunnat instämma i utskottets yrkande, lika litet som i viktiga delar af
dess motivering för detsamma, utan hemställa, att Andra kammaren, i
anledning af den föreliggande motionen ville för sin del besluta, att Riks¬
dagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla, att Kungl. Maj:t måtte
låta utreda, huru i lag, författningar och instruktioner må införas lämp¬
liga bestämmelser, hvarigenom det omöjliggöres att vid arbetskonflikter
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 22.
15
utkommendera militär mot fredliga arbetare, samt till Riksdagen inkomma
med de förslag, hvartill utredningen må föranleda.»
Herrar Holmdahls, Anderssons i Hägelåkra och Nilssons i Linnås
reservation är af följande lydelse:
»Af motionärernas uttalanden i den föreliggande motionen framgår
ÖÖ O
oförtydbart, att deras däri gjorda hemställan grundar sig på den upp¬
fattningen, att i de fall, då militär utkommenderats vid arbetskonflikter,
syftet därmed skulle hafva varit att taga parti för arbetsgifvarne och
främja deras intressen. Motionärerna framhålla nämligen, att vid de
arbetskonflikter, som hittills inträffat här i landet, ordningen »nästan
aldrig varit i minsta mån hotad», att militärens utkommendering alltså
ur ordningssynpunkt varit obehöflig och att vår värnpliktshär missbrukats
till polistjänst åt kapitalet vid sociala konflikter. Utan att i detta sam¬
manhang ingå på något bemötande af de tillvitelser emot myndigheterna,
som dessa uttalanden innebära, vilja vi endast framhålla, att, så vidt vi
kunnat inhämta, de värnpliktige, som vid arbetskonflikter utkommenderats,
icke i något fall tvingats att taga parti för den ena eller andra af de i
konflikten inblandade partierna. I de fall, då myndigheterna sett sig
nödsakade att vid arbetskonflikter påkalla militärens biträde, har detta
skett i syfte att bereda erforderlig hjälp åt den vanliga ordningsmakten,
då denna ansetts otillräcklig för ordningens upprätthållande.
Vi förmoda, att motionärerna dela vår uppfattning, att de myndig¬
heter, som hafva att svara för ordningen inom samhället, äro pliktiga
icke blott att gripa in, då lugnet blifvit stördt, utan jämväl att, då oord¬
ningar kunna befaras, i god tid vidtaga åtgärder till förekommande af
desamma. År denna uppfattning riktig, torde väl däraf också följa, att
det är samhällets skyldighet att ställa till myndigheternas förfogande alla
de hjälpmedel, som kunna anses erforderliga för att de må kunna fylla
denna sin uppgift. I forsta hand gäller det att bereda myndigheterna
tillgång till erforderlig personal för ordningens upprätthållande, då den
vanliga ordningsmakten icke kan anses tillräcklig. Hur sådan för ända¬
målet tillräcklig och lämplig personal skulle kunna anskaffas, om mili¬
tären icke finge användas, den frågan hafva motionärerna icke tagit i
beaktande.
Genom den formulering motionärerna gifvit åt sin hemställan, hafva
de tydligen velat framhålla, att arbetskonflikter^ i vårt land alltid äro
af fredlig natur och att följaktligen extra ordinära åtgärder för ord-
Ilerr Holm¬
dahls m. fl.
reservation.
16 Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 22.
ningens upprätthållande vid dessa konflikter icke skulle vara erforderliga.
Men motionärerna synas därvid hafva förbisett, att en arbetskonflikt, som
från början varit ad fredlig karaktär, på grund af omständigheter, öfver
hvilka hvarken arbetarnes ledare eller arbetarnes flertal kan råda, lätt kan
leda till allvarliga förvecklingar. Det är därför helt naturligt, att den
optimistiska uppfattning om arbetskonflikternas fredliga förlopp, som tagit
sig uttryck i den föreliggande motionen, icke kan och icke får vara be¬
stämmande för de myndigheter, som hafva den viktiga uppgiften att svara
för lugn och ordning inom samhället. För dem gäller det, därest de rätt
fatta sin uppgift, att vara beredda att möta alla eventualiteter. Men hur
skulle detta vara möjligt, om de, såsom motionärerna synas förutsätta,
icke skulle äga rätt att påkalla militärens biträde, förrän sådana våldsam¬
heter inträffat, som kunna karaktäriseras såsom uppror.
Genom ett lagstadgande i sådan riktning skulle Sveriges regering
frånhändas ett nödfallsmedel till samhällsordningens upprätthållande, hvars
användande torde i alla civiliserade länder anses själffallet tillkomma
regeringsmakten. Så länge staten har till uppgift att lämna rättsskydd
för person och egendom samt att upprätthålla ordning och lugn inom
samhället, kunna statens organ ej frånsåga sig rätten att tillgripa de
medel, som finnas nödvändiga för att staten skall kunna på ett effektivt
sätt fylla denna sin uppgift. Upprätthållandet af rättsordningen är ju
den nödvändiga förutsättningen för att staten skall kunna fullfölja sina
öfriga ändamål. Det är därför statens oafvisliga skyldighet att, om denna
rättsordning sättes i fara, vidtaga erforderliga åtgärder för att afvärja
densamma, oafsedt från hvilket håll denna fara hotar. En regering, som
känner sitt ansvar, lär därför ej kunna lämna sin medverkan till lagstift¬
ningsåtgärder, som under kritiska förhållanden skulle ställa densamma
maktlös och sätta den ur stånd att fullgöra sina funktioner.
Motionärerna hafva framhållit, att militärens utkommendering vid
arbetskonflikter måste få en alltmera förhatlig prägel i den mån vår armé
blifvit i allt högre grad en värnpliktshär. Vi måste bekänna, att vi
härutinnan icke kunna fatta motionärernas tankegång. Vi utgå nämligen
från, att motionärerna lika med oss anse, att det är hvarje god medbor¬
gares moraliska plikt att i sin mån medverka till att lugn och ordning
är rådande i samhället och att, då ordningen blir störd, i nödfall gripa
in för att återställa densamma. Om denna uppfattning är riktig, kan
det väl ej ligga något förhatligt uti, att denna moraliska plikt förvandlas
till en juridisk skyldighet under den tid vår ungdom vapenöfvas.
Såsom ett ytterligare skäl mot militärens utkommendering vid
Första hammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 22. 17
arbetskonflikter, hafva motionärerna påpekat, att de värnpliktige skulle
därigenom kunna tvingas »att bruka sina mördande vapen mot egna
medborgare och klassbröder, ja mot sina egna närmaste». Ehuru det ej
kan förnekas, att en sådan möjlighet förefinnes, kunna vi dock icke finna,
att detta förhållande utgör något fullgiltigt skäl för att befria våra värn¬
pliktige från skyldigheten att i nödfall lämna ordningsmakten sitt biträde.
Samma möjlighet att nödgas gripa in mot egna medborgare, klassbröder
och anhöriga, förefinnes ju jämväl för våra polismän, men icke vilja väl
motionärerna ifrågasätta, att dessa af sådan anledning icke skulle få an¬
vändas till ordningens upprätthållande.
Utskottsmajoriteten, som i hufvudsak synes dela vår uppfattning
rörande samhällets rätt att i nödfall använda militär för ordningens upp¬
rätthållande, har emellertid ansett lagstiftningsåtgärder erforderliga för att
bereda ökad trygghet mot missbruk af denna rätt. Vi kunna i detta
afseende icke dela utskottsmajoritetens mening. Redan de bestämmelser,
som nu finnas, synas oss, rätt tillämpade, lämna erforderlig trygghet mot
onödigt användande af militär vid arbetskonflikter. Vi lämna härvid ur
räkningen stadgandena om militärs användande för stillande af uppror,
hvarom i motionen ej är fråga, och vilja endast fästa oss vid nu gällande
bestämmelser om militärs utkommendering för ordningens upprätthållande.
Dessa bestämmelser återfinnas, som bekant i landshöfdingeinstruk-
tionens 18:de §, där det heter, att konungens befallningshafvande äger
att rekvirera militärhandräckning, då det för ordnings upprätthållande
finnes af nöden. Enligt vår uppfattning innebär detta stadgande först
och främst, att militärhandräckning ej får af civil myndighet rekvireras
för annat ändamål eller i annat syfte än för ordningens upprätthållande,
vidare att omständigheterna skola gifva vid handen, att oordningar kunna
befaras samt slutligen att den vanliga civila ordningsmakten icke kan
anses tillräcklig för ordningens upprätthållande.
Då det endast är under dessa förutsättningar konungens befallnings¬
hafvande äger att besluta om militärs utkommendering, anse vi att till¬
räckliga garantier mot missbruk redan förefinnas uti nu gällande bestäm¬
melser och att följaktligen den af utskottet ifrågasatta skrifvelsen till
Kungl. Maj:t icke är af behofvet påkallad.
På grund af hvad vi sålunda anfört, få vi hemställa, att Andra
kammaren måtte besluta, att ifrågavarande motion ej må till någon åt¬
gärd föranleda.»
Vid ärendets behandling inom Andra kammaren biföll kammaren
utskottets hemställan. Ärendet öfverlämnades därefter till Första kamma-
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 12 samt. 1 afd. 18 käft. (Nr 22). 3
Utskottet.
18 Första Tcammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 22.
ren, som hänvisat detsamma till behandling af sitt första tillfälliga ut¬
skott.
Syftet med nu föreliggande motion synes vara ernåendet af lag¬
bestämmelser, hvilka helt och hållet borttaga den möjlighet, som enligt
nu gällande bestämmelser står den civila ordningsmakten till buds, att
disponera militär styrka vid förefallande oroligheter, som ej hafva karak¬
tären af uppror. Motionärernas åsikt i denna helt visst ömtåliga fråga
har utskottet ej kunnat dela. En bestämmelse af den innebörd, motio¬
närerna påyrka, skulle ovillkorligen föra med sig, att samhället under
vissa förhållanden komme att stå så godt som värnlöst, och det synes
utskottet knappast möjligt, att Riksdagen skulle medverka till vidtagande
af åtgärder, hvilkas följder kunde blifva de nyss nämnda. Såsom fram¬
går af motionen är det förnämligast mot truppers utkommenderande vid
arbetskonflikter, ,som motionärerna riktat sig, under förmenande, att dylik
åtgärd innebure ett partitagande från statens sida mot de i konflikten
deltagande arbetarne. Att statsmakterna vid inträffande arbetskonflikter
böra iakttaga sträng opartiskhet, är, synes det utskottet, helt naturligt
och riktigt, men man får ej låta opartiskheten föranleda tvekan att fylla
samhällets kraf på upprätthållandet af ordning och lugn. Ur en till en
början fredlig konflikt kunna, såsom erfarenheten visat, framväxa oord¬
ningar, som göra det nödvändigt för ordningsmakten att begagna sig af
sin rätt att taga truppernas hjälp i anspråk. En sådan rätt kan staten
ej frånhända sig, allra minst så länge den civila ordningsmakten ej har
den omfattning och styrka, att densamma under alla förhållanden kan på
ett tillfredsställande sätt bevara god ordning. Det får ej heller förbises, att
äfven vid arbetskonflikter af utomordentliga proportioner, det dock alltid
kommer att finnas en mycket stor del af befolkningen, som är »saklös
tredje man», men som likväl ovillkorligen kännbart drabbas af de olä¬
genheter och faror, som ett störande af den allmänna ordningen nöd¬
vändigt förer med sig. Det är helt visst statens plikt att taga hänsyn
äfven till dessa medborgare.
Utskottet har förut framhållit, att statsmakten vid inträffande ar-
betskonflikt bör uppträda neutralt. Däraf följer ock, att användningen
af militär vid dylika tillfällen måste ske med stor urskillning och var¬
samhet, och att utkommendering af trupper ej får äga rum i onödan.
Enligt utskottets mening kan det understundom vara nödigt, att militär
utkommenderas, utan att några inträffade oroligheter gifvit anledning
därtill. Denna åtgärd torde ej hafva endast den uppgiften att lämna
19
Farsta hammarens första tillfälliga utshotts utlåtande Nr 22.
den civila ordningsmakten aktivt understöd. Det torde ej kunna förnekas,
att medvetandet, att den civila ordningsmakten bakom sig har den kraft,
som en militärstyrka representerar, kan för många oroselement verka
dämpande, och närvaron af en sådan styrka torde ock bidraga att gifva
större lugn och säkerhet åt den civila polismaktens åtgärder och upp¬
trädande.
Af hvad utskottet nu yttrat torde framgå, att utskottet ej kunnat
tillstyrka bifall till ifrågavarande motion.
Så långt, som motionärerna med sitt yrkande syftat, har Andra
kammaren genom sitt i enlighet med vederbörande utskotts hemställan
fattade beslut ej velat gå. Af berörda utskotts utlåtande synes framgå,
att utskottet ansett militärs utkommenderande kunna äga rum, utan att
de oroligheter, som föranledt denna åtgärd, äro att beteckna såsom upp¬
ror. Emellertid har Andra kammarens utskotts hemställan, och således
äfven Andra kammarens beslut, synts utskottet något oklar. Såvidt
utskottet funnit, tillåta redan de nuvarande bestämmelserna i denna
fråga utkommendering af militär till ordningens upprätthållande endast i
sådana fall, då fara är för handen för oordningar af den omfattning, att
tillgänglig civil ordningsmakt icke är tillräcklig. Då alltså de stadgan¬
de^ som reglera användningen af militär styrka vid förefallande orolig¬
heter, synas utskottet vara så vägledande, som öfverhufvudtaget i detta
afseende är möjligt, föreligger enligt utskottets mening intet behof att
genom ytterligare föreskrifter förtydliga desamma eller skaffa garantier
mot deras missbruk. Under sådana förhållanden lärer en skrifvelse till
Kungl. Maj:t i det syfte, Andra kammaren beslutit, vara obehöflig.
Under åberopande af hvad nu anförts får utskottet, med afstyrkande
af bifall till förevarande motion, hemställa,
att Första kammaren ej måtte bifalla Andra
kammarens i ärendet fattade beslut.
Stockholm den 18 maj 1912.
På utskottets vägnar:
HUGO HAMMARSKJÖLD.
20
Första hammarens första tillfälliga utshotts utlåtande Nr 22.
Reservation
af herrar Stadener, Oullberg och Jonsson, hvilka anfört följande:
»Det har synts oss, som utskottet bort, med afstyrkande af den
motion herr Branting m. fl. ingifvit, hemställa om beslut att i skrifvelse
till Kungi. Maj:t anhålla om utredning om lämpligare bestämmelser än de
nuvarande angående utkommendering af militär vid arbetskonflikter. Er¬
farenheten har enligt vårt förmenande visat, att militärkommenderingar vid
arbetskonflikter kunnat verka utmanande i stället för lugnande, hvarför
i den allmänna ordningens intresse gällande bestämmelser behöfva förtyd¬
ligas så, att synnerlig omsikt föreskrifves vid öfvervägandet, om dylik
åtgärd skall vidtagas. Då vidare samhällsordningen ytterst hvilar på
medborgarnes egen vilja till ordning, så torde vid arbetskonflikter den
beslutande myndigheten hafva att taga hänsyn för hvarje särskild! fall
till ortsbefolkningens egna eventuella åtgärder för ordningens upprätthål¬
lande samt anvisas att häraf begagna sig å sätt, som i den föreliggande
situationen kan finnas lämpligt. Slutligen torde det riktiga värdesättan¬
det af de olika medlen för ordningens upprätthållande samt äfven den
önskvärda planmässigheten i förfarandet kräfva, att befogenheten att vid
arbetskonflikter utkommendera militär öfverlämnas åt Konungens befall¬
ningshafvande såsom den högsta lokala myndigheten.
Hufvudsakligen på dessa grunder hafva vi ansett att utskottet
bort hemställa,
att Första kammaren, med afstyrkande af herr
Brantings m. fl. motion, ville för sin del besluta, att
Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
det Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, huru genom
lämpliga bestämmelser trygghet må kunna vinnas för
att vid arbetskonflikter militär icke måtte till ord¬
ningens upprätthållande utkommenderas annat än i
sådana fall, då fara för oordningar af den omfattning,
att tillgänglig civil ordningsmakt icke anses tillräck¬
lig, är för handen, samt till Riksdagen inkomma med
förslag, hvartill utredningen må föranleda.»
Herr A. Petrén har begärt få antecknadt, det han icke deltagit i
behandlingen af förevarande ärende.
STOCKHOLM, SVENSKA TRYCKERIAKTIEBOLAGET 10JS’.