Första hammarens första tillfälliga utskotts inlåtande- Nr 19.
1
Nr 19,
Ankom till Riksdagens kansli den 10 maj 1912 kl. 1 e. m.
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 19, i
fråga om en af herr Hage inom Andra kammaren väckt
motion, nr 37, om skrifvelse till Kungl. Haj:t angående
afskaffande af de personliga afgifterna till stat och
kommun.
I en inom Andra kammaren väckt motion, nr 37, som hänvisats till
behandling af dess femte tillfälliga utskott, har herr Haqe hemställt, att
Riksdagen måtte i skrifvelse till Ivungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Makt
ville låta verkställa en utredning, huruvida ej den personella afgiftsskatteprin-
cipen i alla dess former, mantalspengarna samt de personliga afgifterna
till landsting och skola, borde bortfalla ur stats- och kommunalbeskatt¬
ningen, samt för Riksdagen — eventuellt i samband med försko- i öfrio-t
till omläggning af stats- och kommunalbeskattningen — framlägga de för¬
slag, hvartill den gjorda utredningen kan gifva anledning.
Beträffande motiveringen till denna hemställan får utskottet hän¬
visa till motionen. Andra kammarens ofvannämnda utskott beslöt i an¬
ledning af motionen och i anslutning till densamma hemställa, att Andra
kammaren ville för sin del besluta, att Riksdagen måtte i skrifvelse till
Ivungl. Maj.t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta verkställa utredning
huruvida och under hvilka förhallanden de personliga afgifterna — man-
talspenningarna, den personliga sj ukvårdsafgiften och den personliga folksko-
leafgiften — må kunna upphäfvas, samt för Riksdagen framlägga de för-
slag till ändringar i vederbörliga författningar, som denna utredning kan
föranleda. Mot utskottets beslut anfördes reservation af hrr A. E. An¬
Andra
kammarens
utskotts
yttrande.
8 Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 19.
dersson, M. Sommelius och S. J. Larsson. Utskottets hemställan bifölls af
kammaren, hvarefter ärendet öfverlämnats till Första kammaren, som hän¬
visat detsamma till behandling af sitt första tillfälliga utskott.
Andra kammarens utskott yttrar beträffande förevarande motion föl¬
jande:
»För närvarande finnas i vårt land endast trenne personliga skatter,
en till staten, mantalspengarna, en till landstinget, sjukvårdsafgiften, och
eu till kommunen, folkskoleafgiften. Förut ha funnits åtskilliga andra
personella skatter och bland dem afskafiades den s. k. skyddsafgiften och
fatt!gvårdsafgiften 1883, och den personliga afgiften till prästerskapet
kommer genom 1910 års riksdagsbeslut angående prästlöneregleringen att
successivt försvinna.
De personliga skatternas historiska utveckling är synnerligen skiftande.
Mantalspengarna infördes för landsbygdens vidkommande år 1634, i stället
för den af' 1625 års Riksdag beslutade särskilda skatt för uppehållande af
en ständig krigsmakt, som benämndes kvarntull, emedan den utgjordes åt
en viss afgäld för hvarje tunna spannmål, som förmaldes vid kvarn. Först
så småningom infördes mantalspenningarna i städerna och i de eröfrade
provinserna, och under tidernas lopp hafva vid upprepade tillfällen änd¬
ringar vidtagits i deras belopp liksom i bestämmelserna om hvilka perso¬
ner0 skola erlägga dem. Nu gällande grunder för mantalspenningarnas ut¬
görande äro fastställda genom kungl. förordningen den 24 april 1863,
ändrad genom kungl. kungörelsen den 25 maj 1894. Enligt dessa för¬
ordningar skola mantalspenningar erläggas af alla personer öfver 18 år
,att utgå med 40 öre för man och 20 öre för kvinna, dock med befrielse
i vissa fall såsom för fattigunderstödstagare, gemenskapen vid arméns och
flottans värfvade regementen och kårer samt lappallmogen. Dessutom med-
gifves skattens afskrifning vid fall af fattigdom.
Den personliga sjukvårds-(förut kurhus-)afgiften, som beslöts af
ständerna vid 1817—1818 års riksdag, har äfven varit underkastad för¬
ändringar i olika afseenden och vid åtskilliga tillfällen. Den utgar nu
•enligt °kungl. kungörelsen den 26 augusti 1873 och kungl. kungörelsen
•den°l juni 1883 till landsting eller stadsfullmäktige, som ej deltaga i
landsting, med högst 50 öre för hvarje skattskyldig man och 25 öre för
hvarje skattskyldig kvinna.
Den personliga folkskoleaf giften infördes första gången genom 1842
års folkskolestadga. Vid 1856—58 års riksdag beslöts, att hälften af den
personliga skyddsafgiften skulle utgöras till folkskoleundervisningens be¬
främjande och disponeras af församlingarna. Sedermera sammanslogs den
9
Första hammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 19.
personliga skyddsafgiften med folkskoleafgiften, och sedan flera gånger
förändringar i" denna ’ folkskoleafgift vidtagits, existerar den nu enligt 1907
års folkskolestadga på det sättet, att det är skoldistrikten medgifvet att
som bidrag till kostnaden för skolväsendet af hvar och en, som erlägger
mantalspenningar, uttaga eu afgift af högst 50 öre för man och 25
öre för kvinna.
Särskilt under de senare årtiondena ha många försök gjorts att af¬
skaffa eller åtminstone inskränka användningen af den personliga beskatt-
ningsformen. Delvis ha som ofvan nämnts dessa försök lyckats, men ännu
kvarstå af de personliga skatterna mantalspenningar, sjukvårdsafgift och
folkskoleafgift. Vid behandlingen af dessa frågor i Riksdagen har framhållits
beträffande mantalspenningarna, att dessa tillkommit för ett visst ändamål,
nämligen upprätthållandet af en stående krigshär, och sedan bibehållits,
ehuru denna grund för deras införande bortfallit. I sitt 1882 afgifna
betänkande uttalar sig den 1879 tillsatta skatteregleringskommittén om
denna skatteprincip på följande sätt: »Tydligt är, att dessa personliga
skatter måste tyngst drabba samhällets mera obemedlade medlemmar, och
att de således icke i vidsträcktare omfång böra användas inom ett skatte¬
system. Den personliga skatten är den enklaste och så att säga råaste af
alla skatteformer. Den tillhör staternas barndom; under ett samhällsskick,
då den personliga kraften ännu gäller allt, samt ingen eller ringa olikhet
inträdt i de enskildes ekonomiska lefnadsvillkor, kan en dylik enkel skatte-
forin vara naturlig och jämväl ur rättvisans synpunkt låta försvara sig.
Men om personliga skatter sålunda kunna finnas äfven i vidsträckt grad
lämpliga under ett tidehvarf af begynnande och låg kultur, blifva de allt
mindre användbara och befogade i den mån samhällets inkomstkällor allt
mer flerfaldigt utvecklas. I öfverensstämmelse härmed har ock använ¬
dandet af denna beskattningsform allmänneligen blifvit allt mer inskränkt,
så att den numera dels i många staters budgeter exempelvis Norges, Dan¬
marks, Englands, Belgiens, Bayerns, Österrikes, Italiens m. fl. alls icke
förekommer, dels förlorat i relativ betydenhet inom de länder, hvilka ännu
i en eller annan form bibehållit densamma.»
I konsekvens med sin uppfattning föreslog kommittén upphäfvande af
den personliga skyddsafgiften och fattigvårdsafgiften, hvithet ock af Riks¬
dagen beslöts.
I det stora hela samma uppfattning som denna skattekommittés kom¬
mer äfven till uttryck i den kungl. propositionen till 1908 års Riksdag
med förslag till lag om prästerskapets aflöning, där chefen för ecklesiastik¬
departementet till statsrådsprotokollet bland annat anförde följande: »Det
synes mig icke lämpligt, att personliga afgifter, vid hvilkas påförande ju
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 12 sand. 1 afd. 15 höft. (Nr 18—19). 2
10 Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 19.
ingen hänsyn tages till skatteförmågan, och som därför tyngst drabba
samhällets mindre bemedlade medlemmar, komma till allt för vidsträckt
användning i vårt skattesystem.» Han anför vidare: »Enär det torde bäst
öfverensstämma med vår tids anspråk på en rättvis och billig skatteför-
delning, att personliga afgifter så mycket som möjligt begränsas, torde i
den reform af det kyrkliga beskattningsväsendet, som nu är i fråga, dy¬
lika afgifter till prästerskapets aflöning böra helt och hållet afskaffas.»
Riksdagen beslöt äfven 1910, att personlig afgift till prästerskapet icke
vidare skulle utgå.
Utskottet delar till fullo den uppfattning om det olämpliga i de
personliga skatterna, som kommit till uttryck i här ofvan citerade anför¬
anden. Och ännu tydligare bör en sådan uppfattning göra sig gällande
nu, sedan den progressiva skatteprincipen införts på statsbeskattningens
område. Tiden torde därför vara inne att taga steget fullt ut och afskaffa
äfven de rester af personliga skatter, som ännu finnas kvar som ett rudi-
ment från en förfluten tid.
Visserligen utgöra de nuvarande personliga skatterna små belopp, som
ej alltid kunna sägas tynga de betalande. Frågan har emellertid äfven en
skatteteknisk sida. För en reform i motionens riktning tala ej minst praktiska
hänsyn. Därigenom skulle man undvika en del besvär med och kostnader för
skattesedlars utskrifning, bokföring, afskrifningar och handräckning för
indrifning, hvilket allt i förhållande till de jämförelsevis obetydliga skatte¬
belopp, som inflyta, torde vara en alltför omständlig procedur.
Enligt hvad utskottet inhämtat kommer den nu arbetande kommittén
för omläggning af den kommunala beskattningen icke att utan särskildt
uppdrag syssla med frågan om de personliga afgifterna. Lämpligt synes
därför vara, att nämnda kommitté i sitt uppdrag äfven får inryckt att öfver¬
väga, huruvida och under hvilka förhållanden själfva den princip, som
ligger till grund för de personella skatterna, kan anses böra helt och hållet
aflösas af mera moderna beskattningsprinciper. Någon större ekonomisk
omfattning kan en sådan förändring icke anses medföra. Mantalspengarna
ha under senare år i statsbudgeten upptagits till ett belopp af 825,000
kronor. Enligt uppgift af fil. dr Edv. Söderberg i den af honom nyligen
verkställda utredningen af kommunernas ekonomiska ställning belöpte sig
samtliga till landsting och städer, som icke deltaga i landsting, ingående
sjukvårdsutgifter år 1907 till 905,800 kronor. Någon uppgift å folk-
skoleafgifternas samlade belopp har utskottet icke sett sig i stånd anskaffa,
men icke heller detta belopp lär vara särdeles stort i förhållande till kom¬
munernas finanser i allmänhet.»
11
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 19.
Frågan om de nu berörda personliga afgifternas borttagande är ej
ny. Förslag härom hafva upprepade gånger förelegat till Riksdagens be¬
handling. . Så till exempel har mantalspenningarnas upphörande under de
senare årtiondena ifrågasatts vid 1872, 1874, 1880, 1884, 1888, 1889,
189o, 1896 och 1899 års riksdagar. Riksdagen har dock hvarje gång be-
slutit afgiftens bibehållande. Äfven afskaffande! af den till landstinget ut¬
gående sj ukvårdsafgiften har några gånger under senare tid varit bragt på
tal, dock utan framgång. Vissa inskränkningar i fråga om de ännu kvar¬
varande personliga atgifterna hafva emellertid, såsom Andra kammarens
utskott erinrar, under senaste tid ägt rum, i det att den s. k. folkskole-
afgiften gjorts fakultativ och den till prästerskapet utgående personliga
afgiften ställts på successiv afskrifning.
Utskottet instämmer med motionären däri, att de personliga afgifterna
fordom haft väsentligt större berättigande än nu. Allteftersom beskatt-
ningsväsendet fått nya och fastare former och nya beskattningsobjekt
tillkommit, hafva dessa afgifters betydelse för statsregleringen såväl som
för landstings och kommuners budget blifvit allt mindre. Ur synpunkten
af afgifternas effektivitet synes sålunda deras bibehållande ef vara nöd¬
vändigt, helst därjämte helt visst mycket besvär och ej ringa kostnader
ofta nog äro förbundna med deras upptagande och indrifning.
De nu förekommande personliga afgifterna äro, som antydt, af olika
slag, dels af statsnatur, dels kommunala, utgående till landsting och kom¬
mun. (De prästerskapet ännu tillkommande personliga afgifterna torde i
detta sammanhang kunna lämnas å sido, då deras successiva försvinnande,
som nämndt, redan beslutits.)
Hvad då ^först beträffar den till staten utgående afgiften, mantals- .
penningarna, så är det, såsom redan påpekats, ovedersägligt, att dess be¬
tydelse för statsbudgeten numera icke är synnerligen stor — i 1912 års riks¬
stat utgöra, mantalspenningar^ blott cirka 0,3 % af hela inkomstbeloppet —
och att afgiften ensamt af denna anledning icke torde behöfva bibehållas.
Då utskottet likväl ej ansett sig böra biträda motionärens och Andra
kammarens mening i fråga om afgiftens borttagande, bär detta skett
på helt andra grunder. Det har nämligen synts utskottet, som om den
skatteform, som benämnes mantalspenningar," vore ett uttryck för de
skyldigheter gentemot samhället, som hvarje medborgare har att fylla,
och det är enligt utskottets mening knappast önskvärdt att för en ej ringa
del af vårt folk helt och hållet aflägsna något, som kan innebära en på¬
minnelse om dessa skyldigheter. Särskildt borde man, synes det, söka
undvika detta, sedan rättigheten att utöfva politisk rösträtt utsträckts så
Utskottet.
12
Första kammarens forsta tillfälliga utskotts utlåtande Nr 19.
långt, att — utom de allmänna villkoren, såsom god frejd och dylikt
ett ordentligt fullgörande af nu ifrågavarande skatteskyldighet för många
utgör det enda villkoret härför. Denna förutsättning för utöfvande af
rösträtt torde ej heller sakna en viss uppfostrande betydelse, då däri lig¬
ger en maning till ordentlighet vid fullgörandet af -åliggande förpliktelser
i allmänhet. .
Erläggandet af mantalspenningar utgör ytterligare för ett ej obetyd¬
ligt antal medborgare den enda skyldigheten att lämna något direkt skatte¬
bidrag. Genom denna afgifts borttagande skulle sådana personer, som
ej äro skattepliktiga till kommun, blifva fullständigt fria från hvarje direkt
skatt. En sådan utveckling synes utskottet ej vara eftersträfvansvärd.
Då enligt utskottets mening så vägande skäl för denna afgifts bibe¬
hållande förefinnas, anser sig utskottet blott i förbigående behöfva fram¬
hålla den upprepade gånger förr påpekade omständigheten, att afgiftens
ringa storlek ej rättvisligen kan anses kräfva dess borttagande; motionären
själf medgifver, att beloppen äro synnerligen låga, hvartill kommer, att
befrielse från afgifts erläggande alltid meddelas, då verklig betalnings-
oförmåga är för handen.
Af det sagda framgår, att utskottet, såsom förut är antydt, ej ansett
si er höra i detta hänseende tillstyrka motionen.
Hvad angår de båda öfriga slagen af personliga afgifter, de till lands¬
ting ingående sjukvårdsafgifterna och de af kommunen pålagda folkskole-
afgifterna, vill utskottet erinra, att dessa afgifter äro skatter, hvilkas upp¬
tagande är beroende på beslut af respektive landsting och kommun, hvilka
således äfven kunna fatta beslut om deras borttagande. Folkskoleafgiften
, har också redan inom åtskilliga kommuner upphört att utgå. Därjämte
bör det framhållas, att frågan om nu berörda afgifter redan på annat
håll år under behandling. Andra kammarens utskott har visserligen i
sitt yttrande uppgifvit, att, enligt hvad sagda utskott inhämtat, den nu
arbetande kommittén för omläggning af den kommunala beskattningen
icke utan särskildt uppdrag komme att syssla med frågan om de person¬
liga afgifterna. Denna uppgift torde dock, enligt hvad utskottet. bär
sig bekant, bero på missuppfattning. De sakkunniga (ej kommitté),
som tillkallats att biträda med förarbeten för kommunalskattereformen,
komma helt visst att till behandling upptaga sagda fråga, för så vidt den
faller inom området för deras uppgift eller, med andra ord, afser afgiftei
af kommunal natur. Frågan om mantalspenningarna tillhör gifvetvis ett
område, som ej beröres af en eventuell kommunalskattereform, då denna
personliga afgift ju är eu till staten utgående skatt, och den kan därför
ej i detta sammanhang komma under ompröfning.
13
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 19.
Enär frågan om de kommunala personliga afgifterna således för när¬
varande är föremål för utredning af sakkunniga, har utskottet ej ansett
någon ytterligare åtgärd i afseende härå behöflig.
På grund af hvad nu anförts får utskottet, med afstyrkande af bifall
till ifrågavarande motion, hemställa,
att Första kammaren ej måtte biträda Andra kam¬
marens i ärendet fattade beslut.
Stockholm den 10 maj 1912.
På utskottets vägnar:
HUGO HAMMARSKJÖLD.
Reservation
af herrar Stadener och Gullberg.