Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 1. 1
TSr 1.
Ankom till Riksdagens kansli den 24 februari 1912 kl. 4 e. m.
Ändra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande nr 1 rörande
herr Kronlunds motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående åtgärder i syfte att bereda indelt manskap bättre
möjlighet att efter afsked ur krigstjänsten såsom egna
hem förvärfva innehafda soldattorp.
Uti en inom Andra kammaren väckt motion, nr 64, har herr Kron-
lund hemställt, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla
om att Kungl. Maj:t täcktes fortast möjligt vidtaga erforderliga åtgärder för
att tillmötesgå och underlätta det afgående indelta manskapets sträfvan att
efter afsked ur krigstjänsten förvärfva deras innehafvande soldattorp såsom
eget hem.
Till stöd för denna framställning har motionären anfört följande:
1 rågan om soldattorpens bibehållande såsom själfständiga jordbruks-
lägenheter är en egnahemsfråga af allra största vikt. Soldatboställenas
innehafvare hafva ofta å torpen nedlagt större delen af sitt lits arbete.
Dessa boställen rymma de hem, som gifvit deras barn hägn och hemkänsla;
och gifvet är att dessa boställen för deras innehafvare bjuda allt det, som
ett hem om också det torftigaste innebär af skydd och trygghet.
Med nya härordningens genomförande slopades indelningsverket och
numera har skyldigheten för rust- och rotehållare att rekrytera vakant-
blifna nummer från och med 1902 upphört. De indelta soldaterna äro
sålunda ställda på afskrifning och tidpunkten för deras försvinnande är ej
långt aflägsen. Med soldatens afskedstagande upphör äfven hans rätt att
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 13 samt. å qfd. 1 käft. (Nr 1.) 1
Motionen.
2 Ändra hammarens fjärde tillfälliga utslcotts utlåtande Nr 1.
besitta soldattorpet såvida icke han i vanlig civilrättslig ordning kan träffa
aftal med vederbörande rust- och rotehållare.
Frågan om soldatboställenas öde bär sålunda i och med nya härord-
ningsförslagets antagande blifvit aktuell och äfven tilldragit sig synnerlig
uppmärksamhet inom representationen äfvensom från Kung!. Maj:ts sida.
Vid 1903 års riksdag föreslogs af enskild motionär att två miljoner
kronor skulle beviljas för soldattorpens inlösning åt deras innehafvare. Vid
1904 års riksdag föreslog herr A. Hedin en utredning rörande de vikti¬
gaste sakförhållanden, hvarom kännedom erfordrades för bedömande af möj¬
ligheten och önskvärdheten af att genom statens åtgärd det indelta man¬
skapet sättes i stånd att vid afgång ur krigstjänsten tillösa sig innehafda
torp. I denna motion framhöll herr Iledin, hurusom en stor talrik klass
af små jordbrukare i Norrland blifvit hemlösa på grund af statsmakternas
försumlighet, och att det därför vore angeläget tillse att så icke skedde i
frågan om de indelta soldaterna.
Vid 1907 års riksdag väcktes förslag om åtgärders vidtagande för
underlättande af förväfvandet af dylika torp åt dess innehafvare.
Dessutom har vid åtskilliga riksdagar under de senare åren väckts
förslag om utredning rörande äganderätten till soldattorpen.
Vid såväl 1904 som 1907 års riksdagar åstadkom man inom veder¬
börande utskott vid frågans behandling en ingående, intressant undersök¬
ning såväl om antalet soldattorp och deras innehafvare som om soldattorpens
natur, värde och beskaffenhet, äganderättsförhållanden och dylikt. Af dessa
utredningar framgår, att rust- och rotehallarne i allmänhet äro att anse så¬
som ägare till soldattorpen och berättigade att vid soldatens afgång återfå
torpet, att allra största delen af torpen voro verkliga jordbrukslägenketer,
att större delen af torpen voro anlagda å hemman under enskild ägande¬
rätt, men en del torp å hemman under stadgad åborätt eller af fideikommiss¬
natur eller också upptagna å boställen eller å krono-, härads- och socken-
allmänningar, att i fråga om äganderätten till torpen olika förhållanden
existerade, så att t. ex. i fråga om somliga torp roten eller rusthållet i sin
helhet ägde åbyggnaderna, att vissa hemman däremot ägde jorden till bo¬
stället
År 1881 funnos tjugutusenfemhundrasextiofyra rusthåll och rotar,
hvilka ägde sjuttontusenfyrahundrafemtiosju .torp med åkerjord samt tre-
tusenetthundrasju torp utan åkerjord eller med endast kåltäppa. Motsva¬
rande uppgifter saknas för båtmanshållet, men voro vid slutet af 1860-talet
vid detta af femtusensexhundraåttio rusthåll och rotar fyratusensjuhundra-
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 1. 3
fjorton försedda med torp. Sammanlagda antalet lcnektetorp skulle sålunda
utgjort tjugufemtusentvåkundrasjuttioåtta; enligt en uppgift från 1892 fanns
sammanlagdt öfver tjuguettusen knektetorp, ock enligt vid. 1904 års riks¬
dag lämnade uppgifter beräknades torpen då till ett antal af omkring tolf¬
tusen. För närvarande uppgå de till ett antal af något öfver tvåtusen
stycken.
Den sålunda lämnade utredningen visar, att soldattorpen under senare
tider i kög grad minskats. En del af torpen torde nog kafva vid inne-
kafvarens afgång ur krigstjänsten förvärfvats af dessa från rust- ock rote-
kållarne, men andra åter ock otvifvelaktigt de flesta kafva återfallit till rot-
ock rustekållarne, kvarigenom sålunda månget gammalt kem försvunnit.
Enligt från landtförsvarsdepartementet kämtade uppgifter uppgå antalet torp
å vakanta rotar, som innekafvas af f. d. indelta soldater, till allenast om¬
kring 1,550 st.
Orsakerna därtill äro nog kufvudsakligen att söka uti svårigketerna
att åstadkomma uppgörelse mellan vederbörande intressenter om soldattorpen,
de många stötestenar, kinder ock kostnader, som möta soldatboställets inne¬
hafvare att kunna vinna rättskraft åt dylika uppgörelser, oerfarenketen från
de indelta soldaternas sida i fråga om de laga formerna härför m. m. En¬
samt inom Skaraborgs län funnos år 1904 öfver tvåtusen soldattorp, däraf
numera torde finnas endast bortåt tvåhundraåttio som innekafvas af indelt
manskap ock etthundranitton af f. d. indelta, något som torde visa i huru
få fall de indelta kunnat bibehållas vid sina torp efter afskedet.
De allra flesta af dylika torp, kvijka genom köp öfvergått i torpinne-
hafvarens känder, ock om hvilka jag äger någon kännedom, kafva erbjudit
många svårigheter för lagfarts erhållande, beroende dels på svårigheten att
afgöra boställets kamerala natur ock dels därpå att rotekållarnes antal varit
ofta ganska stort ock ibland delvis bestått af sterbhus, svårigheten att an¬
skaffa åtkomstkandlingar m. m.
Många soldattorp kafva undergått laga klyfning ock sålunda delats
mellan rotehållare. Behållningen af dylika skiften torde ibland knappast
kafva motsvarat kostnaderna för dessa, med hänsyn till de små obetydliga
jordbitar de särskilda delägare bekommit vid skiftet.
Flere åtgärder kafva under senare åren vidtagits för att möjliggöra
ock för torpinnehafvarme underlätta förvärfvet af soldattorpen. Sålunda
kafva bestämmelserna angående statens egnakemslånefond gifvits en affatt¬
ning, som för de indelta soldaterna gör det möjligt att från denna fond
erhålla lån för förvärf af soldatboställen.
4 Andra hammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 1.
Slutligen har på Kiksdagens initiativ förändrade bestämmelser införts
i lagen beträffande samäganderätt samt i lagfarts- och inteekningslagarna
åsyftande lättnader i fråga om befrielse för stamhemmanens intecknade gäld
samt för försäljning af soldatboställena. Enligt nuvarande lydelsen af lagen
om samäganderätt kan en försäljning af ett soldattorp komma till stånd
äfven om icke alla delägare i torpet därtill gifva sitt samtycke. Äfven
denna reform blir rätt illusorisk, då intet binder finnes för en delägare i
torpet att begära laga delning å detsamma för att få sin andel i torpet
utbruten, hvarigenom i de flesta fall den indelta soldatens förvärf af torpet
skulle bli af ringa värde.
Såväl hänsynen till den gamla indelta soldatens lifsintresse att kunna
få bibehållas vid sitt torp, hvithet utgör en god del af hans lifsverk, som
äfven statens intresse af att bevara de gamla upparbetade egna-hemmen,
hvilka ju soldattorpen äro, krafvel’, enligt mitt förmenande, att staten träder
hjälpande emellan för att nå detta mål.
I betraktande af huru snabbt antalet af det indelta manskapet minskas
och soldattorpen i sammanhang därmed indragas är stor skyndsamhet af
nöden. Staten synes mig därför böra uppdraga åt sakkunniga personer
att fortast möjligt utreda antalet af indelta soldater, som vid afskedet vore
villiga att förvärfva sina soldattorp, dessa torps kamerala natur, huruvida,
därest torpen tillhörde enskilda, dessa vore villiga att på den fria öfver-
enskommelsens väg öfverlåta torpen och de närmare villkoren därför, samt
i så fall tillika föranstalta om köpeafhandlingars upprättande, om egna¬
hemslåns anskaffande, därest sådant vore nödigt, vidtagande af öfriga er¬
forderliga laga åtgärder för soldattorpens lagfarande m. m.
Därest godvillig öfverenskommelse mellan soldaterna samt rust- och
rotehållarne icke kan träffas, torde böra tagas i öfvervägande, huruvida
soldattorpen icke i detta fall böra göras till föremål för ett särskild! ex-
propriationsförfarande.
En sådan utväg, som antagligen endast i undantagsfall behöfde till¬
gripas, påminner i viss mån om huru man vid 1907 års riksdag löste den
viktiga frågan om soldattorpens frigörelse från ansvaret för stamhemmanens
inteckningar. I dylikt syfte tillgrep man den enkla men rätt radikala åt¬
gärden att genom en generell lagstiftningsåtgärd förklara soldattorpen under
vissa villkor fria från dylika inteckningar.
I fråga om de soldattorp, som äro belägna å boställsjord, å hemman
under stadgad åborätt, eller af fideikommissrätt eller å krono-, härads- eller
sockenallmänningar, torde från statens sida vara erforderliga åtgärder af
5
Andra hammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 1.
olika slag, beroende exempelvis hvad boställena beträffa på dess olika egen¬
skap af krono- eller ecklesiastika boställen m. ro.; hvad beträffar soldat¬
torp å krono-, härads- eller sockenallmänningar på de olika sätt och villkor
hvarunder dessa allmänningar tillkommo in. m. Utan att närmare ingå
på hvilka åtgärder, som äro erforderliga för olika fall, och, som endast vid
en ingående pröfning af frågan i hela dess vidd kunna angifvas, torde man
dock kunna påstå att densamma bäfver såväl administrativa som lagstift¬
ningsåtgärder.
Det kan ju måhända invändas, att saken är för obetydlig för att igång¬
sätta en dylik stor apparat, men om man anser att ett tillmötesgående af
det afgående indelta manskapets önskemål är öfverensstämmande med bil¬
lighet och rättvisa och på samma gång tillgodoser ett verkligt statsintresse,
får en dylik invändning' ej tillmätas någon afgörande betydelse.
Såsom motionären framhållit, har frågan om beredande af möjlighet
för indelt manskap att efter afsked ur krigstjänsten förvärfva de förut¬
varande soldattorpen som egna hem vid upprepade tillfällen varit föremål
för Riksdagens uppmärksamhet. Af särskilt stor betydelse för frågans
bedömande äro de utlåtanden, som afgåfvos af Andra kammarens fjärde
tillfälliga utskott år 1904 och af lagutskottet år 1907.
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott vid 1904 års riksdag
hade från Konungens befallningshafvande i samtliga län erhållit uppgifter
om antalet då befintliga, af indelt manskap innehafda ryttare-, soldat- och
båtsm anstorp samt om dessas ungefärliga värde m. m. Inalles funnos vid
denna tidpunkt ungefär 12,000 dylika torp till ett beräknadt värde af
omkring 17 miljoner kronor, d. v. s. i medeltal cirka 1,400 kronor pr torp.
Härvid bör emellertid anmärkas, att i detta värde äfven ingått byggna¬
derna å torpet, hvilka vid ett stort antal torp synas hafva det största
värdet. Ser man på de lämnade uppgifterna beträffande värdet, finner
man, att detta växlat betydligt, från 25 till 14,000 kronor, och äro de
fall, där torpens värde öfverstiger 3 ä 4,000 kronor, ej så få. Ofta ligger
anledningen till ett sådant högre värde hos ett torp däld, att skogsmark
för detsamma utbrutits vid skifte eller att torpet har sådan belägenhet,
att det fått användning som tomtplats. Åtskilliga länsstyrelser hade i sina
utlåtanden jämväl framhållit att, ehuru äganderätten till soldattorpen till¬
kommer rotehållarne, synnerligen invecklade förhållanden ej sällan före¬
komma, då nämligen byggnaderna och jorden understundom ägas af olika
personer.
Utskottets
yttrande.
6 Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 1.
Till lagutskottets utlåtande vid 1907 års riksdag angående ryttare-,
soldat- ock båtsmanstorps befriande i vissa fall från ansvar för inteckningar
i stamhemman m. m. är fogad en af dåvarande kammarrådet G. Tbulin
utarbetad redogörelse för knektetorpens kamerala natur och därmed sam¬
manhörande frågor. Häri frambålles bland annat följande:
Bestämmelserna angående knektetorpen äro bufvudsakligast att söka
i de kontrakt, som från början in gåtts för de särskilda regementena och
kårerna med de i dessa kontrakt sedermera gjorda ändringar och tillägg,
och utvisa ifrågavarande bestämmelser, att, ehuru knektetorpen i det
hela hafva ett gemensamt ursprung, dock ej obetydliga skiljaktigheter före¬
komma såväl mellan som inom de särskilda regementena och kårerna.
Principiellt var det en skyldighet för rust- eller rotehållarne att ge¬
mensamt bereda soldaten, ryttaren eller båtsmannen torp, där sådant vid
ett rusthåll eller en rote ifrågakom. Yid rotehållet var det emellertid, med
undantag för några orter, såsom Dalarne och större delen af Norrland,
regeln, att ett af rotekemmanen vid indelningen eller sedermera utsetts
till stamrote, hvars innehafvare såsom roteman skulle ansvara för hela
rotelagets gemensamma skyldigheter enligt kontraktet och jämväl hade att
af sina ägor upplåta jord till torpet för soldaten eller båtsmannen. Med
undantag för Yästergötland, där afseende vid själfva roteindelningen fästats
å denna stamrotes skyldighet, var denna berättigad att af de öfriga hem¬
manen i roten (strö- eller hjälprotarna) uppbära s. k. planpenningar, om
kvilltas belopp och sättet för deras bestämmande särskilda bestämmelser
meddelats. Där för soldattorp till visst hemman i roten utgå planpen¬
ningar, är detta sålunda ett kännemärke på, att torpet tagits från stam¬
hemmanets mark, men kan detta hafva skett, äfven där sådana planpen¬
ningar ej utgå. Många fall förekomma emellertid, där, äfven om visst
hemman utsetts till stamrote, torpet ej anlagts på dess mark, utan på
mark, som tillhört stam- och strörotarna gemensamt eller ströroten ensamt.
Hufvudregeln var, att för knektetorpet ej finge tagas i anspråk stam-
hemmanets eller rust- och rotekållets åker och äng, utan att det skulle
uppröjas å utmarken. Föreskrifter meddelades också i syfte att möjliggöra
upptagande af sådana torp, äfven där den utmark, som tillhörde rust-
kållet eller roten var samfälld med andra hemman. Ett stort antal torp
hafva säkerligen upptagits på oskift mark, och torde frågan, om för sådana
fall torpets jord vid dess nedläggning skall anses tillhöra stamroten eller
hela roten eller, såsom ofta är fallet, andra hemman, böra bedömas efter
det sätt, hvarpå torpet behandlats vid senare skiften.
Andra hammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande År 1. 7
Åtskilliga fall förekomma emellertid, där knektetorpen upptagits å
krono-, härads- eller sockenallmänningar. Begreppet kronoallmänning synes
enligt den vid indelningsverkets införande gängse terminologien inbegripa
ej endast kronoparker och dylikt, utan äfven och företrädesvis socken-,
härads- och landsallmänningar. Då sockenallmänningarna delats mellan
socknens hemman utan att dessa därvid påförts särskild ränta, synes gifvet,
att å dylika allmänningar upptagna, ej skattelagda knektetorp, i likhet
med torp å oskift byamark, böra anses såsom en tillhörighet till veder¬
börande hemman inom socknen. Där ett oskattlagdt knektetorp upptagits
å lands- eller häradsallmänning eller därmed jämförlig kronoallmänning,
som mot spannmålsränta skulle upplåtas till vederbörande intressenters
disposition, torde torpet däremot, där det ej inräknats vid bestämmande
af denna ränta, i regel icke kunna anses ingå i vederbörande hemmans
skattetal, utan i likhet med skattlagda soldattorp få anses såsom en sär¬
skild lägenhet, som ej påförts ränta och tionde på grund af de om soldat¬
torp meddelade särskilda bestämmelser. Vederbörande torde därför i många
fall vara berättigade att, därest ansökning därom göres, få dylikt torp
upptaget i jordeboken såsom särskild lägenhet, och får det bero på sättet
för torpets tillkomst m. m., om besittningsrätten till detsamma, sedan in¬
delningsverket upphört, bör tillkomma stamroten eller rusthållet eller roten
i dess helhet, eller om torpets mark möjligen bör återfalla till allmän-
ningen med eller utan ersättning för den verkställda odlingen. Hvad så¬
lunda anförts gäller i tillämpliga delar äfven om de å kronoparker och
därmed jämförliga skogar upptagna, ej skattlagda knektetorpen, och kan
det vid dessa ifrågasättas, om icke, sedan indelningsverket upphört, de¬
samma möjligen böra återfalla till kronan med eller utan ersättning för
odlingskostnaden. Hvad beträffar de skattlagda knektetorpen, hafva de¬
samma i en del fall upptagits på förteckningarna öfver till skatte försälj-
ningsbara hemman och lägenheter, och hafva åtskilliga af desamma jäm¬
väl skattesålts. I andra fall åter hafva de betraktats såsom boställen och
på grund däraf uteslutits från berörda förteckningar. Där de skattlagda
knektetorpen ej skattesålts, upptagas desamma i jordeboken bland krono-
egendomar under enskild disposition. De flesta af de å allmänning upp¬
tagna knektetorpen torde få anses vara af den natur, att de, sedan veder¬
börande rusthåll eller rotar upphört att effektivt utgöra rustnings- eller
roteringsbesväret, kunna blifva föremål för skatteköp.
Af de ursprungliga till ett antal af 25,270 beräknade knektetorpen
äro flertalet anlagda å hemman under enskild äganderätt eller stadgad åbo-
8 Andra hammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 1.
rätt, men förekomma dock ej så få fall, där torpen helt eller delvis äro
belägna å boställen eller egendomar, som ej innebafvas under enskild ägande¬
rätt eller stadgad åborätt. Åtskilliga torp ligga å egendomar af fideikom¬
missnatur.
Med undantag för det fåtal å allmänningar upptagna ryttare-, soldat-
och båtsmanstorp, som blifvit skattlagda, hafva knektetorpen ej införts i
jordeböckerna som särskilda lägenheter. I en del län hafva dock anteck¬
ningar införts om soldat- och båtmanstorpen med anledning af jordeboks-
metodens föreskrift, att vid roteradt hemman skall antecknas, huruvida det
är stam med knektetorp på ägorna eller endast strö-, ut- eller kjälprote.
Yid anläggningen af knektetorp upprättades i allmänhet ej öfver de¬
samma, äfven om vid bestämmande af platsen för torpen offentlig myndighet
medverkat, laga vitsord ägande kartor, och hafva gränserna för torpen väl
merendels ej heller sedermera vederbörligen fastställts, där de upptagits å
enstaka hemmans ägor, som ej undergått skifte, men hafva dock i många
fall af olika anledningar öfver dylika torp arealafmätningar af landtmätare
verkställts med eller utan fastställda rågångsutstakningar, och där det
hemman, hvarå torpet anlagts, ingått i skifte med andra hemman, har
torpet i allmänhet i samband därmed fått gränserna fastställda. I många
fall har dock torpet, där det behållits orubbadt, vid skiftet helt förbigåtts.
Yid bedöm mande af frågan om äganderätten till torpen får man skilja
mellan:
1) åbyggnaderna,
2) själfva marken och
3) den verkställda uppodlingen.
Hvad abyggnaderna beträffar, tillhöra de i regel rusthållet eller roten
i dess helhet, och har, där ej särskilda förhållanden föreligga, hvarje rust-
eller rotehållare del i desamma efter hans andel i rusthållet eller roten,
äfven om marken till knektetorpet tillsläppts allenast af stamroten.
Där ej undantagsvis fråga kan uppstå, att torpets mark skall åter-
läggas till vederbörande allmänning, utgör den en rusthålls- eller rote-
intressenternas tillhörighet. Där emellertid allenast visst i rotehållet in¬
gående hemman, den s. k. stamroten, tillsläppt marken, återgår densamma
gifvetvis endast till denna. I många fall har väl, äfven där visst hem¬
man utsetts till stamrote, torpet, särskild! där det upptagits på gemensam
mark, upplåtits på sådant sätt, att jämväl öfriga roteintressenter däri hafva
del, men torde man dock få gå ut ifrån, att, där ett hemman utsetts till
stamrote, bevisningsskyldigheten åligger den, som vill påstå, att torpet upp-
9
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 1.
låtits äfven från andra hemman. Torpets läge kan därvid ej alltid lämna
vägledning, då vid skifte ofta ett å stamroten ursprungligen upptaget torp
blifvit förlagdt på något afsides från densamma beläget område.
Hvad rätten till den verkställda odlingen eller ersättningen för den¬
samma angår, synes man hafva gått ut ifrån, att den, där torpet återgår
till rust- eller rotehållarnes disposition, städse skall åtfölja jorden. Detta
är väl i allmänhet fallet, men synes det dock tveksamt, om denna regel
kan anses äga allmän giltighet. Planpenningarna utgöra närmast ersätt¬
ning för den upplåtna marken i dess ouppodlade skick. I flera kontrakt
angifves äfven tydligt, att jorden skall uppodlas af rotehållarne gemen¬
samt. Fråga kan därför i vissa fall uppstå, om icke, vid jordens åter¬
lämnande till stamroten, öfriga rotehållare kunna vara berättigade till er¬
sättning för den nedlagda odlingen, i likhet med hvad som gäller be¬
träffande byggnaderna.
Utskottet har så utförligt refererat den till 1907 års lagutskotts ut¬
låtande fogade redogörelsen för soldattorpen för att därigenom erhålla stöd
för sm med motionärens öfverensstämmande uppfattning om att de med
soldattorpens friköpande förbundna formaliteterna ofta äro för soldaterna
af så invecklad och svårlöst beskaffenhet, att ett ingripande från stats¬
makternas sida för underlättande af friköpen synes synnerligen berättigadt.
Visserligen må det erkännas, att de uppenbarligen största hindren för
friköpandet undanröjts genom de på initiativ af 1907 års Riksdag vid¬
tagna ändringarna i lagfarts- och inteckningslagarna samt i lagen om sam¬
äganderätt, åsyftande lättnader i fråga om soldattorps befriande från an¬
svar för inteckningar i stamhemmanet samt om rätt till försäljning af ett
soldattorp, äfven om ej alla delägarne i torpet därtill gifva sitt samtycke.
Det vill också synas utskottet, som om man i allmänhet borde kunna
förutsätta, att rotekållarna själfva ej skulle göra svårigheter vid försälj¬
ningen af torpet i ostyckadt skick tiil den f. d. soldaten. En klyfning af
torpet med dess uppdelning på de olika rotehållarne bör nämligen i de
allra flesta fall vara den ekonomiskt minst fördelaktiga utvägen. Där¬
emot bör det kunna vara till direkt fördel för rotehållarna att genom
torpets försäljning till soldaten erhålla möjlighet till arbetshjälp af denne,
då nämligen torpen vanligen ej torde vara så stora, att de helt kräfva
en mans arbete. Gifvetvis kunna emellertid äfven sådana fall före¬
komma, da rotehållarna af eu eller annan anledning vägra soldaten rätt
att köpa torpet, och det torde också, såsom motionären påpekat, förekomma
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 13 samt. 4 afd. 1 käft. (Nr 1.) 2
10
Andra hammarens fjiivdc tillfälliga utskotts utlåtande Ni 1.
sådana fall, då en delägare begär laga delning af torpet för att få sin
andel utbruten, hvarigenom den indelta soldatens förvärf af torpet oftast
skulle bli af ringa värde. _ o
De största svårigheterna för torpens friköpande torde emellertid, så¬
som af den ofvan meddelade redogörelsen framgår, vara de, som äro be¬
roende af desammas kamerala natur. I de säkerligen ofta förekommande
fall, då äganderätten antingen till hela torpet eller till enbart jorden,
byggnaderna eller den verkställda odlingen kan vara tvifvelaktig, under
de&förhållanden vidare, att torpet helt eller delvis är beläget å krono-,
härads- eller sockenallmänning, å boställsjord eller å egendom af fideiko-
missnatur kunna svårigheterna vid friköpandet säkerligen vara så störa,
att soldaten själf utan statsmakternas bistånd omöjligen kan genomdrifva
densamma. I dylika fall torde det kunna sättas i fråga, huruvida ej
expropriationsförtarande bör kunna komma till användning.
Om antalet nu befintliga ryttare-, soldat- och båtsmanstorp, hvilka
sålunda ännu bebos och brukas af indelt manskap, hafva från landt¬
försvarsdepartementet lämnats uppgifter, hvilka meddelas i en vid mo¬
tionen fogad tabell, till hvilken utskottet hänvisar. Af dessa uppgifter
framgår, att antalet ännu effektiva rust- och rotehåll uppgå till om¬
kring -två tusen. Nu kan ifrågasättas, om bevarandet såsom egna hem
af detta jämförelsevis ringa antal torp, hvilket antal dessutom säkerligen
kommer att än mer minskas, innan några eventuella åtgärder från statens
sida hinna vidtagas, verkligen bör påkalla något ingripande från stats¬
makternas sida.
Utskottet vill därvid på det bestämdaste framhålla, att det i dessa
tider, då åtgärder för egnahemsrörelsens utvecklande och för skapande af
nya egna hem stå på dagordningen och omfattas med det fiffigaste intresse,
måste vara af den allra största betydelse, om man genom lämpliga åtgärder
kunde såsom egna hem bevara ett större antal af dessa 2,000 soldattorp.
Det är också endast en enkel gärd af rättvisa och billighet mot de ut¬
tjänta soldaterna själfva, om de, i sin sträfvan att förvärfva som eget hem
den torfva de i många år brukat, erhålla all den hjälp och det understöd,
som statsmakterna kunna lämna.
Beträffande de åtgärder, som i nämnda syfte skulle kunna vidtagas,
har motionären ansett, att staten bör uppdraga åt sakkunniga personer att
fortast möjligt utreda antalet af indelta soldater, som vid afskedet vore
villiga att förvärfva sina soldattorp, dessa torps kamerala natur, huru¬
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 1. 11
vida, därest torpen tillhörde enskilda, dessa voro villiga att på den fria
öfverenskominelsens väg öfverlåta torpen och de närmare villkoren därför,
samt i så fall tillika föranstalta om köpeafhandlingars upprättande, om
egnahemslåns anskaffande, därest sådant vore nödigt, vidtagande af öfriga erfor¬
derliga laga åtgärder för soldattorpens lagfarande m. m. Därest godvillig öfver¬
enskommelse mellan soldaterna samt rust- och rotehållarne icke kan träffas,
torde böra tagas i öfvervägande, huruvida soldattorpen icke i detta fall
böra göras till föremål för ett särskilt expropriationsförfarande.
Då det sålunda synes vara motionärens mening, att ett antal personer,
möjligen en eller flera i hvarje län, skulle tillsättas för att handlägga de
ärenden, som stå i samband med frågorna rörande soldattorpens friköpande,
har utskottet, som funnit tillskapandet af ett alldeles särskild! organ blott
för denna fråga vara en kanske alltför vidtgående åtgärd, sökt finna en
utväg att med anlitande af redan befintliga tjänstemän utföra äfven här
berörda åtgärd. Utskottet har därvid i första hand tänkt på de jord-
förmedlingsbyråer, till hvilkas upprättande genom hushållningssällskapen
enligt 1911 års Eiksdags beslut beviljades ett statsanslag af 20,000 kronor.
Enligt kungl. kungörelsen den 27 oktober 1911 skall jordförmedlingsbyråns
verksamhet »hufvudsakligen afse dels att insamla och bland allmänheten
sprida uppgifter rörande till salu befintliga egnahem slägenheter, dels ock
att lämna köpare af sådan lägenhet det bistånd vid köpets afslutande samt
vid öfriga i samband därmed stående förhållanden, hvaraf han kan vara i
behof. För sistnämnda ändamål skall hos byrån finnas anställd sakkunnig
person med uppdrag, bland annat, att kostnadsfritt lämna spekulanten å
egnahemslägenheter erforderliga upplysningar om villkoren och sättet för
erhållande af egnahemslån äfvensom biträde med uppsättande af låne-
ansökningar och köpehandlingar samt vid ordnande af intecknings- och
lagfartsförhållanden m. m.»
Enligt hvad utskottet hos landtbruksstyrelsen inhämtat, hafva ännu blott
ett fåtal hushållningssällskap inlämnat ansökningar om statsunderstöd för
upprättande af jordförmedlingsbyråer. Det är dock att förmoda, att dylika
byråer inom den närmaste tiden blifva upprättade hos flertalet eller samt¬
liga hushållningssällskap. Om så sker, synes det utskottet, som om den
hos j ordform edlingsbyrån anställda sakkunnige personen skulle kunna ut¬
föra äfven det arbete till hjälp vid soldattorpens friköpande, som motio¬
nären åsyftat, och som utskottet finner vara i högsta grad önskvärd!. I
sådant fall torde dock Kungl. Maj:t behöfva utfärda särskild! åläggande
härom för jordförmedlingsbyråerna, hvarjämte möjligen särskild ersättning
12 Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 1.
till den sakkunnige för det till soldaterna lämnade biståndet skulle kunna
sättas i fråga.
Om det likväl skulle befinnas, antingen att jordformedlingsbyråerna
ej komma till stånd så snart, att deras hjälp i här förevarande afseende
kan anlitas, eller att dessa byråer eljest skulle visa sig olämpliga till att
handlägga frågorna rörande soldattorpens friköpande, vill utskottet betona
nödvändigheten af att åtgärder på annat sätt, äfven genom särskildt till¬
satta sakkunnige män, med det allra snaraste måtte vidtagas.
Beträffande de såväl administrativa som lagstiftningsåtgärder, som i
vissa fall torde kunna ifrågasättas såsom nödvändiga, torde en närmare ut¬
redning därom vara af behofvet påkallad, och bör den i sådant fall skynd¬
sammast utföras.
På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,
att Andra kammaren ville för sin del besluta, att
Riksdagen måtte i skrifvelse till Kung!. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t täcktes fortast möjligt vidtaga er¬
forderliga åtgärder för att tillmötesgå och underlätta det
afgående indelta manskapets sträfvan att efter afsked
ur krigstjänsten förvärfva deras innehafvande soldat¬
torp såsom egna hem.
Stockholm den 24 februari 1912.
På utskottets vägnar:
W. BÄCKSTRÖM.
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 1.
13
Reservationer
af herr Olsson i Åsen mot viss del af motiveringen, samt af herrar
Holmdahl och Andersson i Hägelåkra, som anfört:
Bland de åtgärder, motionären anser erforderliga för underlättandet
af det afgående indelta manskapets sträfvan att efter afsked ur krigs¬
tjänsten förvärfva deras innehafvande soldattorp såsom eget hem, fram¬
håller han i första hand utseendet af sakkunniga personer att förmedla
öfverlåtelsen af dylika torp samt att lämna manskapet erforderligt biträde
vid köpeafhandlingars upprättande, vid egnahemslåns anskaffande samt
vid torpens lagfarande.
Yi tillåta oss emellertid fästa uppmärksamheten på att sistlidet års
Riksdag på extra stat för år 1912 anvisat 20,000 kronor till anordnande
genom rikets hushållningssällskap af jordförmedlingsbyråer till egnahems¬
rörelsen. Enligt kungl. kungörelsen den 27 oktober 1911 skola dessa
byråers verksamhet hufvudsakligen afse dels att insamla och bland allmän¬
heten sprida uppgifter rörande till salu befintliga egnahem slägenheter,
dels ock lämna köpare af sådan lägenhet det bistånd vid köpets afstö¬
tande samt vid öfriga i samband därmed stående förhållanden, hvaraf han
kan vara i behof. För sistnämnda ändamål skall hos byrån finnas an¬
ställd sakkunnig person med uppdrag bl. a. att kostnadsfritt lämna speku¬
lanter å egnahemslägenheter erforderliga upplysningar om villkoren och
sättet för erhållande af egnahemslån äfvensom biträde med uppsättande
af låneansökningar och köpeafhandlingar samt vid ordnande af inteck¬
nings- och lagfartsförhållanden m. m.
I den mån sådana jordförmedlingsbyråer komma till stånd, blir ju
tillfälle beredt jämväl för de afgående indelta soldaterna att erhålla den
hjälp och det biträde, som motionären ansett dessa behöfva vid förvärf-
vandet af de utaf dem innehafda och brukade torpen. Att, såsom motio¬
nären ifrågasatt, utse särskilda sakkunniga, som skulle ha till uppgift att
biträda allenast det indelta manskapet, kan väl under sådana förhållanden
hvarken vara erforderligt eller lämpligt.
Såsom en ytterligare åtgärd för underlättande af det indelta man¬
skapets sträfvan att förvärfva soldattorpen ifrågasätter motionären,? att
dessa göras till föremål för särskild! expropriationsförfarande i sådana
fall, då godvillig öfverenskommelse mellan soldaterna samt rust- och rote-
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 13 samt. 4 afd. 1 käft. (Nr 1.) 3
14
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 1.
hållarne icke kan träffas. Yi tillåta oss i detta afseende åberopa det
principuttalande, som 1910 års lagutskott gjort beträffande ifrågasatt
tvångsaflöning af landtbönders, torpares m. fl. jordbruk på enskilda do¬
mäner. Utskottet framhåller, att expropriationsrätten är en rätt för un¬
dantagsfall, som enligt sin natur måste handhafvas med stor begränsning,
samt att det med vår gällande rättsordning ej kan anses öfverensstäm¬
mande att, om vissa kategorier jordinnehafvare från egen eller samhällets
synpunkt kunna anses mindre väl situerade än vissa andra kategorier,
gifva expropriationsrätten såsom ett medel i händerna åt de förra för att
komma i besittning af de senares egendom. Någon särskild anledning
att beträffande det indelta manskapet frångå de principer, på hvilka vår
nu gällande expropriationslagstiftning sålunda hvilar, torde under alla för¬
hållanden icke föreligga.
I fråga om de soldattorp, som äro belägna å boställjord, å hemman
under stadgad åborätt eller af fideikommissrätt eller å krono-, härads- eller
sockenallmänningar har motionären icke lämnat någon närmare anvisning
angående de åtgärder, som från statens sida borde vidtagas för att under¬
lätta öfverlåtandet af dessa torp, utan allenast framhållit, att frågan kraf¬
vel- såväl administrativa som lagstiftningsåtgärder. Yi sakna därför an¬
ledning att därom vidare yttra oss, men vilja allenast framhålla, att de
af motionären ifrågasatta lagstiftningsåtgärderna knappast kunna blifva för
det indelta manskapet till någon nämnvärd nytta, enär, om minskningen
af soldattorpen fortgår i samma proportion som under de senaste åren,
det icke torde dröja mera än 2 å 3 år, innan de ännu återstående sol¬
dattorpen försvunnit.
På grund af hvad vi sålunda anfört, få vi hemställa,
att förevarande motion icke måtte till någon An¬
dra kammarens åtgärd föranleda.
Stockholm, Victor Pettersons A.-B. tr., 1912.