Statsutskottets utlåtande Nr 17,
1
Nr 17.
Ankom till Riksdagens kansli den 12 mars 1912 kl. 5 e. m.
Utlåtande, i anledning af väckt motion om åvägabringande af
utredning i fråga om statsbidrag till byggnadsföreningar
på landsbygden för åstadkommande af allmänna samlings¬
lokaler. (2:a Afd.)
Uti en inom Första kammaren väckt, till statsutskottets förberedande
behandling öfverlämnad motion, nr 5, bar herr M. Hellberg hemställt, att
Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
måtte låta verkställa utredning, huruvida samt under hvilka former och
bestämmelser statsbidrag må kunna lämnas till byggnadsföreningar på
landsbygden, hvilka bildats för att åstadkomma allmänna samlingslokaler,
afsedda att utan hänsyn till partiolikhet tjäna folkets samhälliga behof
och kulturella sträfvanden, samt för Riksdagen framlägga det förslag, hvar¬
till utredningen må föranleda.
Till stöd för framställningen har motionären anfört följande:
»Det råder mångenstädes ute i våra landsbygder en under nuvarande
förhållanden alltmera kännbar brist på samlingslokaler, som kunna dispo¬
neras af allt folket utan hänsyn till partiåtskillnad.
Sådana lokaler behöfvas i våra dagar för flera och olikartade ändamål.
De ha sålunda först och främst en viktig uppgift att fylla för för¬
ädling af folkets och särskildt ungdomens nöjen. Under den mörka års¬
tiden är lifvet på landet ofta tryckande enformigt och armt på alla
förströelsemöjligheter. Detta bidrager i sin mån — och sannolikt inte
så litet — till den starka utvandringen från den egentliga landsbygden
till städer och industrisamhällen. I synnerhet de unga längta bort ifrån
den grå, händelselösa ödebygdsstämningen till platser, där det lefves ljusare,
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 6 samt. 16 Käft. (Nr 17.) 1
2
Statsutskottets utlåtande Nr 17,
rörligare och roligare. För deras naiva föreställning star det en nästan
magisk glans omkring stadslifvet, och man hör dem inte sällan knota öfver
hur tråkigt de ha det i sin landtliga hembygd, där de inte få se och
höra någonting intressant och märkvärdigt. Det är då inte att undra på,
om många af dem i brist på bättre hängifva sig åt detta kringdrifveri
på vägarna och deltaga i de — under hemskaffade rusdryckers med¬
verkan — ofta mycket störande och förargelseväckande uppträden, som
inte heller äro sällsynta på landet under lördags-, söndags- och helgdags-
aftnar. Funnes det däremot i de bygder, där dessa »nöjen» äro nästan
de enda som bjudas, samlingslokaler med en stor sal och tillhörande läse-
och samkvämsrum, där de unga visste, att de på friaftnar kunde träffas
och vara tillsammans under höfviska former, där de kunde ha tillfälle
att studera tidningar, tidskrifter och böcker, där de kunde hålla sina
(sång-, musik-, gymnastik-, diskussions- etc.) öfningar där de kunde anordna
tillställningar och underhållningar af olika slag — då skulle det efter hand
bli en annan »ton» i trakten, råheten och fylleriet bland ungdomen skulle
alltmer aftaga, tillvaron skulle te sig litet lättare och gladare, lands¬
bygden skulle inte längre tyckas så alldeles vanlottad.
Vidare vore sådana samlingslokaler af stor nytta för den moderna
folkupplysningsverksamheten. De populärvetenskapliga föreläsningar, som
numer med understöd af stat och kommuner anordnas, och som, för att
riktigt fylla sin uppgift, borde nå ut till alla delar af landet, förhindras
eller försvåras inte blott af dåliga kommunikationer, utan också af brist
på lämpliga lokaler. Funnes däremot sådana lokaler, skulle de otvifvel¬
aktigt underlätta uppkomsten af föreläsningsföreningar, ja, rent af framkalla
sådana föreningar.
Den i våra dagar så utbredda och omfattande föreningsverksamheten
medför också ett mycket stort behof af samlingslokaler. Det säger sig
själf, att en förening, som är hänvisad att hålla sina sammankomster i
enskildas hem, måste föra en obekväm tillvaro. Många föreningar — jag
tänker närmast på nykterhetsföreningar — ha efter en tids arbete under
sådana ogynnsamma förhållanden blifvit upplösta, och det har då brukat
angifvas som förnämsta anledningen därtill, att de hade »ingenstans
att vara».
Slutligen och inte minst behöfvas samlingslokaler för politiska ända¬
mål. Genom den nyinförda »allmänna rösträtten» äro, om inte alla, så
dock de allra flesta manliga medborgare (och de kvinnliga blifva nog också
snart) kallade att aktivt deltaga i landets angelägenheter. Men för att
därvid kunna på ett tillfredsställande sätt fullgöra sina ansvarsfulla rättig-
Statsutskottets utlåtande Nr 17.
3
och skyldigheter, måste de också äga möjlighet att samlas till upplysning
och öfverläggning om dessa angelägenheter. Och den möjligheten finns
på många ställen inte till följd af brist på samlingslokaler.
Vid 1910 års riksdag framhöll en motionär i Andra kammaren, herr
Pålsson, »de för alla partier växande behofven af offentliga samlingslokaler»,
hemställande om åtgärder för att allmänna lokaler måtte opartiskt upp¬
låtas för dessa partiers möten. Ivammarens 5:e tillfälliga utskott, som
hade att behandla motionen, vitsordade, att «behofvet af lokaler för politiska
sammankomster blifvit mera kännbart än förut».
»Medan förut — yttrade utskottet — dylika sammankomster hufvudsakligen
förekommit endast i samband med förestående val till Andra kammaren och, så-
vidt landtvalkretsarne angår, oftast hållits å en eller ett fåtal centralt belägna
platser inom valkretsen, där lokalfrågan icke beredt några nämnvärda svårigheter,
synnerligast som sammankomsterna ej sällan anordnats utomhus, har åter genom
de nya bestämmelserna angående val till landsting och Andra kammaren väsent¬
ligen andra förhållanden i förevarande hänseende inträdt.»
Erinrande om erfarenheten från den just då pågående valrörelsen
(utlåtandet afgafs strax före landstingsvalens början) och förutsägande,
att »äfven under de nya rösträttsbestämmelsernas fortsatta tillämpning
ett energiskt upplysningsarbete i politiskt afseende kommer att af måls¬
männen för de särskilda partiåskådningarna bedrifvas», yttrade ntskot-
tet vidare:
»Ett behof af lokaler för bedrifvande af dylik upplysningsverksamhet äfven¬
som förberedande inom de särskilda partien af de politiska valen torde förden¬
skull komma att äfven allt framgent förefinnas, och i den mån hinder för tillgodo¬
seendet af detta behof föreligger, är det enligt utskottets förmenande en angelägenhet
af allmänt intresse att söka i görligaste mån råda bot därför.»
Att svårigheter i detta hänseende yppats, hufvudsakligen på lands¬
bygden, konstaterade utskottet vara af erfarenheten bekräftadt: mången¬
städes finnas ej andra lokalar än sockenstuga och skolsalar, och om andra
finnas, stå de ej alltid att erhålla för politiska möten. Utskottet ansåg
därför i likhet med motionären, att i sådana fall de kommunala lokalerna
borde opartiskt upplåtas, och det »höll för visst», att genom hänvändelse
till vederbörande kommunal- och kyrkostämma sådan upplåtelse skulle
kunna uppnås.
Denna utskottets förvissan torde väl vara något för sangvinisk. Men
äfven om den skulle infrias af verkligheten, vore därmed inte en tillfreds¬
ställande ordning af här ifrågavarande förhållanden vunnen. De kommu¬
nala lokalernas egentliga ändamål är först och främst icke alltid så väl
4
Statsutskottets utlåtande Nr 17.
förenligt med deras användning för offentliga möten. Det kan t. ex. icke
anses riktigt rätt ur hygienisk synpunkt, att en mängd människor om
kvällen kommer tillsammans i en skolsal, där barnen skola läsa påföljande
dag — för att icke tala om att den oftast i samma hus bosatta läraren
kan behöfva fred efter sitt dagsarbete. Men det är vidare, såsom förut
framhållits, visst icke enbart för politiska sammankomster som samlings¬
lokaler behöfvas på landsbygden, utan också för andra och knappast mindre
viktiga ändamål. Och för äfven dessa andra ändamål räcka ännu mindre
de kommunala lokalerna. Ja, för det ändamål, som jag ofvan nämnt i första
rummet och som jag ingalunda vill sätta i det sista; för ungdomens goda
nöjen, fria öfningar och studier kunna de svårligen användas. — Nutidens
folkliga kulturverksamhet är så mångsidig och omfattande, att den i de
olika bygderna kräfver sina särskilda lokaler. Dessa behöfvas med andra
ord som organ för en högre folkodling, och det är därför ett samhälls¬
intresse, att de komma till stånd.
Nu finnas emellertid helt visst många, som se saken på ett alldeles
motsatt sätt. De betrakta alla moderna folkrörelser med misstro och ovilja,
de anse i öfverensstämmelse därmed, att sådana samlingslokaler som de här
förordade endast skulle bli härdar för »samhällsupplösande» agitation, och
mena fördenskull att tvärtom allt som kan göras bör göras för att
hindra deras uppkomst.
Men det är något förtvifladt, man kunde säga något dödsdömdt i eu
sådan uppfattning, som ser räddningen i att hålla folket afstängdt från
de strömningar som gå igenom tiden. Ty den räddningen är omöjlig.
Det blir ändå blott eu tidsfråga, när äfven de aflägsna bygderna nås af
dessa strömningar, och i samma mån som folket där då är andligen oöfvadt
och orustadt för en pröfning af skäl och motskäl, oförmöget till sjan¬
ständigt omdöme, i samma mån är det lättfånget för förste bäste agitator.
Om det däremot vant sig att i sina samlingslokaler höra än den ena och
än den andra sidans talare — ty dessa lokaler skulle oväldigt stå öppna
för alla — så vore det icke längre något så värnlöst byte. Ett ofelbart
medel mot falska och farliga samhällsläror finns icke. Men det verk¬
sammaste medlet mot dem är väl ändå upplysning, uppodling af folkets
förstånd och känsla för hvad som är samhälligt rätt och sundt och nyttigt.
Och i en sådan folkuppfostran utgör dryftningen af olika samhällsfrågor
från olika synpunkter och ståndpunkter ett mycket viktigt moment. Den
större omdömesmognad, som folket därigenom efter hand vinner, kan i stort
sedt och på längden endast lända till förfång för sådana meningsriktningar,
som bygga på ohållbara grunder. — —
Statsutskottets utlåtande Nr 17,
5
Behofvet af samlingslokaler tar sig tidt och tätt uttryck i byggnads-
föreningar, som bildas för att, hvar på sin trakt, åtadkomma sådana
lokaler. Nästan alltid är det personer med ganska små ekonomiska
resurser, som offra tid, tillgångar och krafter i dessa föreningar för att
uppnå deras mål. Då denna deras vackra sträfvan, såsom ofvan ut¬
vecklats, har ett för samhället gagneligt och betydelsefullt syfte, synes
det mig ock vara endast rätt och billigt, att staten i någon mån skän¬
ker dem sitt understöd, liksom den numer understöder andra, nära be-
fryndade sträfvanden: nykterhetsarbetet, föreläsningsverksamheten, mu-
siklifvet. Men själffallet är, att en byggnadsförening för att erhålla stats¬
understöd måste vara fri från hvarje partikaraktär och att den samlings¬
lokal, som den vill uppföra eller redan uppfört, måste opartiskt hållas
öppen för olika meningsriktningar. Genom att så erhålla en politiskt —
liksom naturligtvis äfver religiöst — neutral karaktär skulle en sådan
samlingslokal äfven därutinnan verka uppfostrande på folket, att den
vande medlemmar af olika partier att med lika rätt mötas på samma
grund, och den skulle sålunda i sin mån bidraga till inöfning i fördrag¬
samhetens svåra dygd.
De former och de normer, under hvilka statsunderstöd åt byggnads-
föreningar af här berörda slag skulle utgå, synas mig böra lämnas åt
en eventuell utredning att närmare bestämma. Det kunde tänkas, att an¬
slagen lämnades som lån mot inteckning, helt eller delvis räntefria och
nppsägbara endast under vissa förhållanden, såsom om räntelikvid uteblifvit
öfver viss tid, om huset öfvergått att tjäna annat ändamål eller om före¬
ningen icke iakttagit andra vid lånet fästade bestämmelser, o. s. v. Det
kunde också tänkas, att en byggnadsförening under ett visst antal år —
på motsvarande villkor — erhölle anslag, afsedda att utgöra hjälp till
räntebetalning och amortering på lån från annat håll. Och äfven andra
sätt torde kunna uttänkas.
Utdelningen af understöden, hvilka uteslutande borde komma den
egentliga landsbygden till del, synes lämpligen kunna äfverlämnas åt läns¬
styrelserna, liksom det också borde tillkomma dessa att öfva erforderlig
kontroll öfver lokalerna, att de hållas opartiskt tillgängliga för alla, att god
ordning och absolut nykterhet råda inom dem och på deras område o. s. v.»
Då utskottet håller före, att de å landsbygden under nuvarande för¬
hållanden befintliga lokaler, som lämpa sig för offentliga sammankomster,
såsom sockenstugor, skolhus, bönhus, goodtemplarlokaler m. fl. i all¬
mänhet kunna i tillräcklig grad tillgodose behofvet af möteslokaler och
Utskottets
yttrande.
6
Statsutskottets utlåtande Nr 17.
i de flesta fall jämväl utan svårighet för sådant ändamål upplåtas, kan ut¬
skottet med hänsyn jämväl till de oberäkneliga, men förvisso högst bety¬
dande kostnader, som ett statens uppträdande såsom låne- eller understöds-
gifvare åt för ändamålet bildade enskilda byggnadsföreningar skulle med¬
föra, icke biträda motionen, utan hemställer,
att herr Hellbergs förevarande motion icke må
af Riksdagen bifallas.
Stockholm den 12 mars 1912.
På statsutskottets vägnar:
G. BILLING.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hafva närvarit:
herrar A. G. L. Billing, A. Ekman, S. H. Kvarnzélius, grefve F.
Wachtmeister, O. Jonsson, A. N. Halm, friherre J. T. Gripenstedt, grefve
P. O. L. Klingspor, friherre C. H. Falkenberg, friherre J. G. Beck-Friis,
A. G. Lindblad, C. G. Ekman, F. Berglund, A. Wiklund, H. Andersson
i Skifarp, F. TF. Thorsson, P. Olsson, K. Starbäck, G. Persson, K. V.
Rydén, J. A. Sjö, J. Ström, J. Olofsson i Digernäs, A. Anderson i Råstock.
Reservationer
af herrar S. H. Kvarnzélius, A. N. Halm, C. G. Ekman, F. Berglund, A.
Ekman, T. TV. Thorsson, K. Starbäck, K. V. Rydén, J. Ström och A.
Anderson i Råstock, hvilka ansett, att utskottets yttrande och förslag bort
hafva följande lydelse:
»Utskottet, som finner motionärens förslag, såsom afseende att råda
bot på den på många platser i vårt land otvifvelaktigt befintliga, känn¬
bara bristen på offentliga samlingslokaler, synnerligen behjärtansvärdt, får
därför, under hänvisning i öfrigt till de i motionen till stöd för framställ¬
ningen anförda skäl, hemställa,
Statsutskottets utlåtande Nr 17.
7
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kung!. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t må låta verkställa utredning,
huruvida samt under hvilka former och bestämmefeer
statsbidrag må kunna Jämnas till byggnadsföreningar
på landsbygden, hvilka bildats för att Åstadkomma all¬
männa samlingslokaler, afsedda att utan hänsyn till parti¬
olikhet tjäna folkets samhälleliga behof och kulturella
sträfvanden, samt för Riksdagen framlägga det förslag,
hvartill utredningen må föranleda.»
samt af herr A. C. Lindblad