Lagutskottets utlåtande Nr 63.
1
Nr 63.
Ankom till Riksdagens kansli den 14 maj 1912 kl. 5 e. m.
Utlåtande i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående ändring af 12 kap. 3 § rättegångsbalken.
Närvarande: herrar Widén, Lindhagen, Håkanson, Söderbergh, Gustaf Andersson,
af Ekenstam, Alexanderson, Gezelius, grefve Mörner, Rogberg, Pettersson
i Södertälje, Jansson i Edsbäcken, Olsson i Broberg, Pettersson i Bjälbo,
Persson i Norrköping och Cederborg.
Uti en inom Andra kammaren väckt motion, nr 100, har herr Ce¬
derborg hemställt, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t an¬
hålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till ändring af 12 kap. 3 § rättegångsbalken i syfte att tredsko¬
dom må kunna meddelas i mål angående penningfordran, som ej är
grundad på skriftligt fordringsbevis och icke afser skadestånd, under'för¬
utsättning att grunden för anspråket tydligt och fullständigt angifvits i
stämningen eller i räkning, som jämte stämningen delgifvits svaranden.
Till stöd för motionen anför herr Cederborg:
»I den af justieombudsmannen vid 1900 års riksdag afgifna ämbets-
berättelse hemställdes om lagbestämmelser i syfte att vinna utsträckt till-
lämpning af det s. k. kontumacialförfarandet i vissa skuldfordringsmål.
Justitieombudsmannen erinrade därvid, att införandet af 1877 års
utsökningslag brutit en förut allmänneligen tillämpad praxis, att exekutiv
myndighet efter lagsökning utdömde jämväl sådana fordringar, som icke
grundade sig på skriftligt fordringsbevis. Man hade härvid gått ut ifrån,
att, då gäldenären uteblef med förklaring, detta kunde anses liktydigt
med, att han ej ville bestrida borgenärens utgifter. Då utsökningslagen i
12 § bestämde, att lagsökning hos öfverexekutor ej kunde ske under annat
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 9 sand. 55 käft. (Nr 63.) 1
2
Lagutskottets utlåtande Nr 63.
villkor än att borgenären för sin fordran åberopade skuldebref eller annat
skriftligt fordringsbevis, hade efter lagens ikraftträdande alla andra lag-
sökningsmål öfverflyttats till de allmänna domstolarna. Härigenom hade
efter justitieombudsmannens mening lagskipningen i dessa mål väsentligt
försämrats, emedan domstolarna i allmänhet icke ansåge sig kunna. be¬
trakta svarandens uteblifvande såsom ett godkännande af krafvet. Följden
vore, att den uteblifna svaranden bötfälldes, hvarjämte målet uppsköts
till annan dag med föreläggande för svaranden vid vite att då komma
tillstädes. Vanligen inträffade det, att svaranden derå gånger uteblef och
fälldes till böter eller viten, och sålunda komme, utom det att för käran¬
den en dyrbar tid gått förlorad, proceduren att kosta svaranden onödiga
böter och onödigt stora rättegångskostnader. Svaranden köpte sålunda
det anstånd, han genom sitt uteblifvande utverkat, mycket dyrt, och det
funnes utan tvifvel gäldenärer, som kunde härleda sin ekonomiska ruin
från den tid, då de började begagna sig sig af den metod, lagstiftningen
sålunda åt dem anvisat att vinna uppskof med likvid af sina skulder.
Många voro ock de fordringsägare, som, ifall gäldenären till sist ej kunde
fullgöra hvad honom ådömdes, åsamkades betydliga förluster genom de
onödiga rättegångskostnader, som den nämnda uppskofsproceduren
vållat dem.
Jämte omförmälande, att vid Sveriges advokatsamfunds årsmöte år
1898 ifrågavarande spörsmål varit föremål för öfverläggning och att därvid
samtliga talare varit ense om behofvet af en ändring i det af justitie¬
ombudsmannen angifna syfte, framhöll justitieombudsmannen i sin ofvan-
nämnda framställning vidare, att några domstolar emellertid ansåge sig
oförhindrade att äfven i skuldfordringsmål, däri skriftligt fordringsbevis ej
åberopades, vid svarandens uteblifvande genom tredskodom bifalla krafvet.
Denna praxis gällde i allmänhet endast fordringsanspråk, som grundade
sig å räkning öfver utborgade varor eller verkställdt arbete samt under
villkor att räkningen vore noga specificerad och blifvit jämte stämningen
svaranden delgifven. Som erfarenheten visat, att dylika domar ytterst
sällan öfverklagades, syntes däri ligga ett kriterium på den materiella
riktigheten af denna praxis, och då den vore till uppenbar fördel icke
blott för borgenärerna utan jämväl för gäldenärerna, syntes genom den¬
samma vara angifven den riktning, hvari en lagändring borde gå. Ända¬
målet kunde vinnas genom bestämmelser så affattade, att domaren däraf
föranleddes att i skuldfordringsmål betrakta svarandens uteblifvande vid
första rättegångstillfället och hans underlåtenhet att därvid genmäla käran¬
dens sakuppgifter såsom ett godkännande af krafvet, därest icke omständig¬
heterna vore af beskaffenhet att verka en annan uppfattning.
Lagutskottets utlåtande Nr 63.
3
Riksdagen, som anslöt sig till justitieombudsmannens uppfattning,
anhöll i skrifvelse till Kungl. Magt, att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta
och för Riksdagen framlägga förslag till ändring af 12 kap. 3 § rätte¬
gångsbalken i syfte att det så kallade kontumacialförfarandet måtte mera
allmänt, än som ägde rum, vinna tillämpning i sådana skuldfordringsmål,
i hvilka skriftligt fordringsbevis icke åberopas.
Då riksdagsskrifvelsen i ämnet den 2 december 1904 anmäldes hos
Kungl. Maj:t, framhöll föredragande departementschefen, att inom Första
kammaren yppat sig någon tvekan, huruvida deri reform, om hvars be¬
höflighet alla syntes vara ense, borde ske genom ett stadfästande af den
af justitieombudsmannen omförmälda domstolspraxis eller man icke snarare
borde återgå till det system, som inom den exekutiva processen tillämpats
före 1877 års utsökningslag. Denna tvekan syntes egentligen hafva berott
på eu farhåga, att den af justitieombudsmannen ifrågasatta lagändringen
ej läte sig genomföra utan rubbning af de grundprinciper, hvarå rätte-
gångsförfarandet i tvistemål enligt gällande rätt hvilade. Departements¬
chefen ansåg emellertid, att en lagändring i antydda riktning kunde före¬
tagas utan rubbning af civilprocessens grunder, nämligen om man — med
bibehållande af grundsatsen, att domstolen i hvad tvistemål som helst äger,
då svaranden förfallolöst uteblifver vid första rättegångstillfället, döma i
saken, efter ty som sanning däri utletas kan — bredvid denna princip i
vissa mål inrymde möjligheten att döma enligt de af käranden anförda
grunder, utan att bevisning erfordrades, i det att rätten, i följd af svaran¬
dens underlåtenhet att bestrida kärandens påståenden, toge dem för goda.
I sådant syfte framlade departementschefen ett förslag till lag om ändrad
lydelse af 12 kap. 3 och 4 §§ rättegångsbalken. I den förra paragrafen
föreslogs införande af följande stadgande: 'Klöfver käranden fordran i
penningar, och är det ej skadestånd, är grunden för anspråket tydligt och
fullständigt angifven i stämningen eller i räkning, som jämte stämningen
delgifvits svaranden, varde, ändå att bevisning ej- blifvit förebragt, till be¬
talning dömd!, så vidt ej uppenbart finnes, att kärandens anspråk icke är
lagligen grundadt.’ Ändringen i 4 § gick, bland annat, därpå ut, att
tiden för stämning om återvinning skulle för såväl land som stad be¬
stämmas till tre månader från domens delgifning.
Då detta lagförslag den 5 oktober 1905 föredrogs i högsta domstolen,
uppställde justitierådet Marks von Wiirtemberg till besvarande den frågan,
i hvad män enligt svensk rätt en parts bevisskyldighet för de af honom
lämnade uppgifter skulle bero af, att dessa å motsidan bestredes. De regler,
lagen härom innehölle i 12 kap. 3 § rättegångsbalken, kunde efter hans
tanke ej förstås annorlunda, än att, i händelse af svarandens uteblifvande
4 Lagutskottets utlåtande Nr 63.
vid första rättegångstillfället, kärandens bevisskyldighet är densamma, som
om svaranden inställt sig och bestridt kärandens uppgifter, så att dom
till kärandens förmån kan meddelas endast om han är i tillfälle att styrka
uppgifternas riktighet. Det vid några domstolar brukliga förfarandet att
meddela tredskodom jämväl i fråga om obestyrkta fordringsanspråk borde
följaktligen anses stå i bestämd strid med gällande rätt. På skal, som af
herr Marks von Wurtemberg angåfvos, fann han det berättigadt att ur
ifrågavarande lagrum härleda den allmänna grundsatsen, att, då en part
på något stadium af rättegången underlåter att yttra sig öfver motpartens
uppgifter — det må vara i följd af uteblifvande från domstol, lägre eller
högre, eller förbiseende eller annan orsak -— sådant i och för sig icke kan
befria motparten från bevisskyldighet. En annan sak vore, enligt hvad
herr Marks von Wurtemberg tillika framhöll, att parts vägran eller under¬
låtenhet att yttra sig öfver motpartens uppgifter kunde förekomma under
omständigheter, som gåfve stöd för det antagande, att parten icke ville
eller icke kunde bestrida dessa uppgifter, och att det i följd däraf kunde
låta sig göra att taga dem för göda, såsom vore de uttryckligen erkända.
Utan tvifvel kunde det vara berättigadt att, såsom i praxis ofta nog skedde,
utgå från ett dylikt tyst erkännande, men det läge i öppen dag, att man
på denna väg ej komme till samma resultat som om man ansåge sig kunna
i hvarje fall betrakta partens passivitet såsom ett afstående från rätten att
fordra bevis.
Från de grundsatser, på hvilka lagen sålunda finge anses hvila, inne¬
bar förslaget, enligt herr Marks von Wurtembergs mening, ett väsentligt
afsteg; och framhöll han därjämte vissa särskilda betänkligheter vid ett
genomförande af förslaget. Däremot fann han nära till hands ligga en
annan väg att afhjälpa de öfverklagade olägenheterna i rättskipningen,
nämligen att utanför den allmänna civilprocessens område anordna ett för¬
farande, hvarigenom en borgenär, som ej har skriftligt fordringsbevis, kan
utan omgång och besvär komma till sin rätt gent emot gäldenären i de
fall, då denne ej gitter bestrida fordringens riktighet. Detta förfarande,
som närmade sig det i Tyskland och Österrike brukliga s. k. anmanings-
förfarandet, skulle gå därpå ut, att offentlig myndighet på borgenärens
ansökan riktade en uppfordran till gäldenären, att, om han ville göra nå¬
gon invändning mot krafvet, framställa denna inom viss tid. Bestrede
gäldenären då fordringens riktighet, skulle, utan undersökning om invänd¬
ningens befogenhet, förfarandet af brytas; i annat fall åter skulle utmät¬
ning för gälden få äga rum, men gäldenären under viss tid äga söka åter¬
vinning vid domstol. En sådan lagstiftning komme ej att beröra vare sig
den allmänna rättegångsordningen eller lagsökningsförfarandet.
Lagutskottets utlåtande Nr 63.
5-
Emot ett sådant förfarande, fortsatte herr Marks von Wiirtemberg,
kunde invändas, att en gäldenär, som ville i det längsta undandraga sig
sina förpliktelser, erhölle en alltför lätt utväg härtill, om han, för att af¬
bryta förfarandet, endast behöfde afgifva ett naket bestridande af krafvet.
Emellertid folie det sig ej nämnvärdt svårare för honom att vid domstol fram¬
komma med obefogadt bestridande af fordringen. Och om han droge sig
för ett bestämdt bestridande, vore ingenting lättare än att vid första rätte-
gångstillfället begära uppskof för svaromål och nästa gång helt och hållet
uteblifva; i sådant fall kunde enligt det af departementschefen framlagda
förslaget något tredskoförfarande ej ifrågakomma.
Med stöd af det sålunda anförda framlade herr Marks von Wörtem-
berg utkast tiil lag om handräckning för fordrans utfående äfvensom till
andra däraf föranledda lagändringar.
Af öfriga närvarande fyra justitieråd instämde tre i hufvudsak med
herr Marks von Wiirtemberg. Då ärendet den 16 mars 1906 ånyo an¬
mäldes hos Kungl. Maj:t, blef samma mening där gällande; och infordra¬
des högsta domstolens utlåtande öfver i ämnet uppgjorda lagförslag. Se¬
dan på grund af de i detta utlåtande framkomna erinringarna vissa jämk¬
ningar vidtagits i förslagen, framlades för 1907 års riksdag förslag till 'lag
om handräckning för fordrans utfående’; och blef samma förslag af Riks¬
dagen godkändt, hvarefter lag i ämnet utfärdades den 26 april 1907. En-
1 § i denna lag må handräckning meddelas 'för utfående af penning¬
fordran, som ej är grundad på skriftligt fordringsbevis och icke afser
skadestånd’.
Vid det. tillfälle, då justitierådet Marks von Wiirtemberg i högsta
domstolen motiverade och framlade sitt förslag, var en af domstolens med¬
lemmar, justitierådet Skärm, af afvikande mening. Efter hans mening
hade utsökningslagen icke medfört någon ändring i hvad 12 kap. 3 § rätte¬
gångsbalken föreskrifver rörande behandling vid domstol af tvistemål i all¬
mänhet, när svaranden, ehuru behörigen stämd, förfallolöst uteblifver.
Domstolen har, fortfarande som förut, att utan hinder af svarandens ute-
varo, vare sig ett fordringsanspråk är grundadt på skriftligt bevis eller ej
lagen gör härutinnan ej någon åtskillnad — döma i saken, ej på de
skäl, käranden företett, utan efter ty som sanning däri utletas kan. Dom¬
stolen har således, och det med råtta, skäligen fria händer att pröfva hvad
verkan svarandens uteblifvande må äga. Hvad särskild! angick mål, där
skriftligt fordringsbevis ej finnes, men fordringen är grundad på räkning
eller annan noggrann uppgift om dess uppkomst och beskaffenhet, som in¬
tagits i den svaranden delgifna stämningen, höll herr Skarin före, att do¬
maren vid svarandens uteblifvande, där tillräcklig anledning ej förekomme
6 Lagutskottets utlåtande Nr 63.
att draga i tvifvelsmål räkningens eller uppgiftens sanningsenlighet, skä¬
ligen borde antaga, att fordringen var riktig och att således fråga var, ej
om en rättstvist, utan endast om ett domfästande af en emellan parterna
ostridig fordran, samt genast tredskovis utdöma densamma. Det syntes
herr Skärm därför, som för vinnande af Riksdagens syftemål det ej vore
nödigt göra det föreslagna tillägget till 12 kap. 3 § rättegångsbalken, utan
att detta syfte enklare vunnes genom en lagförklaring af innehåll, att ut-
sökningslagen in. fl. af honom angifna lagbestämmelser 'icke må utgöra
hinder° för att tillämpa stadgandena i 12 kap. 3 § rättegångsbalken äfven
på skuldfordringsmål, där skriftligt bevis för fordringen ej åberopades’.
Då högsta domstolen sedermera afgaf sitt utlåtande öfver förslaget
till lag om handräckning för fordrans utfående, antydde jämväl en af
domstolens ledamöter, justitierådet Petrén, sin tvekan, på hvilken väg en
snabbare och enklare procedur i förevarande slag af mål lämpligast stode
att vinna. Men, tilläde han, sedan den först påtänkta utvägen en ut¬
sträckt tillämpning af kontumacialförfarandet — öfvergifvits på grund åt
de inom högsta domstolen uttalade betänkligheter mot det i sådant syfte
framställda lagförslaget, ansåg han sig icke hafva att ingå i bedömande
af, huruvida en lagstiftning i den riktning, nämnda förslag anvisade, kun¬
nat vara lämpligare för frågans lösning, än den väg, som sedermera blif¬
va vald.
Herr Petrén framhöll tillika att, om än en sådan lagstiftning om
handräckning som den föreslagna, i åtskilliga fall torde komma att visa
sig effektiv, det emellertid ej kunde förnekas, att det föreslagna förfaiandet
vore föga ägnadt att utöfva något tryck på mindre nogräknade gäldenärer,
som vilja undandraga sig sina förpliktelser. Sådana gäldenärer komme
säkerligen icke att draga i betänkande att till öfverexekutor insända ett
bestridande af krafvet, äfven om de saknade fog därför. Åtgärden voie
ytterst enkel och ingalunda förenad med samma obehag och svårigheter
som att själf eller genom ombud inför domstol framkomma med ett orätt¬
mätigt bestridande. Därest bestridande skedde, vore därigenom förfarandet
afbrutet, och hänvändandet till öfverexekutor skulle i sådan händelse,
långt ifrån att bereda borgenären någon lättnad, endast hafva ådragit
honom onödiga kostnader och förskaffat gäldenären ett ytterligare uppskof.
Och vidare erinrades, att det i Tyskland och Österrike brukliga anmanings-
förfarandet vore så ordnadt, att där funnes vida starkare garantier mot
obefogade invändningar.
Lagutskottets utlåtande Nr 63. 7
Huru har nu denna lag om handräckning för fordrans utfående af
den 26 april 1907 visat sig verka?
Enligt chefens för justitiedepartementet ämbetsberättelse angående
rättsväsendet i riket för år 1909 voro från år 1908 kvarstående 2 069
dylika ärenden och inkommo under år 1909 8,532, hvadan tillhopa före-
lågo 10,601. Af dessa kvarstodo till år 1910 2,086. Beträffande öfriea
8,515 lämnas följande uppgifter:
Besked med-
deladt, att
ansökningen
ej upptages.
|
Bevis meddeladt,
att ansökningen
lämnats obestridd
eller att jäf
gjorts allenast
i fråga om hand-
räekningskost-
naden.
|
Ansökningen förfallen
|
på grund af
underlåten
fullföljd.
|
på grund af
gjordt jäf.
|
7
|
3,863 | 3,331
|
1,314
|
Af 8,515 ärenden förföllo sålunda 1,314 eller något mer än 15 /
på grund af gjordt jäf. Af de 3,331 ärenden, som förfallit på grund af
underlåten fullföljd, torde en del fått förfalla på grund af hinder för del-
gifning, men beträffande en stor del ärenden i sistnämnda grupp, må¬
hända flertalet, lärer anledningen till den underlåtna fullföljden hafva varit
godvillig uppgörelse från gäldenärens sida. Med hänsyn härtill torde
kunna antagas, att de fall, där ansökningen om handräckning ledt till
åsyftadt resultat, utgjort 70—75 % af hela antalet.
En dylik procentsats kan ju måhända i och för sig icke anses allt¬
för otillfredsställande. Men däremot synes det anmärkningsvärdt, att trots
de lättnader och besparingar, det ifrågavarande förfarandet afser att er¬
bjuda, antalet af år 1909 inkomna dylika ärenden utgjorde endast 8,532.
Samma år utgjorde de till domstol inkomna tvistemålen vid häradsrätterna
23,777 och vid rådstufvurätterna 35,796 eller tillhopa 59,573. Och af
dessa torde väl flertalet få anses hafva varit mål af sådan beskaffenhet, att
för dem handräckningsförfarandet kunnat anlitas.
Detta förfarande erbjuder gifvetvis större fördelar för landsbygden
än för städerna, beroende dels på långsamheten i landsbygdens domstols-
förfarande, dels ock på de större svårigheterna ur lokal synpunkt och eljest
för landtbefolkningen att inställa sig själfva eller genom ombud vid rätten.
Också visar sig, att af de i ofvanstående tabell upptagna 8,515 handräck-
rnngsärenden blott en sjundedel belöper på städerna, men sex sjundedelar
8
Lagutskottets utlåtande Nr 63.
eller nå^ot mer än 85 / på landsbygden. Och af dessa sista belöpte om¬
kring 40 % på de norrländska lånen — på Norrbottens län ensamt mer
än 1,000 ärenden eller nära nog lika mycket som på alla Sveriges städer.
Samtidigt härmed kan man icke värja sig för den tanken, att, då
dessa ärenden till så stor del belöpa å norra delen af vårt land med långa
afstånd och andra svårigheter för samfärdseln, de ärenden, som förfallit
på corund af underlåten fullföljd, måhända till större del, än man eljest
vore0 böjd att tro, varit sådana, där delgifning ej kunnat ske, och att så¬
ledes antalet fall med åsyftadt resultat möjligen mera närmar sig den
läo-re än den högre af de ofvan antagna gränssiffrorna.
Ö Beträffande uppgifterna om de hithörande ärenden, som handlagts
af öfverexekutor i stad, framstår som anmärkningsvärdt, att siffrorna ställa
si o- proportionsvis väsentligt lägre för de större städerna än för de smärre.
Af de i ofvanstående tabell upptagna 8,515 ärendena belöpte på Stock ho] ™
endast 157, på Göteborg 90, på Malmö 126 och på Norrköping 25. Häraf
torde man vara berättigad draga en annan slutsats, nämligen att särskildt
i de större städerna risken för obefogade jäf är större och direkt afhåller
från anlitande af handräckningsförfarandet. . . ,
Detta har ock för Stockholms vidkommande bekräftats vid förfråg¬
ningar hos innehafvarne af större advokatbyråer och inkasseringsaffärer
härstädes. Flertalet af dem hade, under första tiden efter handräcknings-
förfarandets inrättande, gjort försök att anlita detsamma, men erfarenhe¬
terna hade varit så otillfredsställande, att denna väg nu anlitades nästan
blott då vederbörande borgenär begärde sådant. Endast en af de tillfrå¬
gade ansåg den nya lagen på området i fråga vara till egentligt gagn och
förmälde sig gärna anlita handräckningsförfarandet. Enligt sedermera er¬
hållen uppgift utgjorde emellertid det antal ärenden, hvari handräckning
af honom begärts, endast 18 år 1908, 20 år 1909, 16 år 1910 och 15 år
1911. Antalet fall, däri handräckningsförfarandet haft åsyftad effekt, ut¬
gjorde resp. 14, 14, 13 och 10.
Sammanfattar man de sålunda vunna upplysningarna, torde kunna
säo-as, att den nya lagen varit till åtskilligt gagn för landsbygden, särskildt
den nordliga delen af landet, och i vissa smärre städer, men att gagnet
varit mindre inom öfriga städer och framför allt mycket ringa i de större
städerna. Där har denna lag icke kunnat gifva någon hot för de missför¬
hållanden, som föranledde 1900 års riksdagsskrivelse. Och dock är det
just i de större städerna, som dessa missförhållanden gjort sig mest
kännbara. , , .
Ofvan är nämndt, att j ustitierådet Marks von Wurtemberg inom
högsta domstolen häfdat, att det vid några domstolar brukliga förfarandet
Ö
Lagutskottets utlåtande Nr 63.
9
att meddela tredskodom jämväl i fråga om obestyrkta fordringsanspråk
borde anses stå i bestämd strid med gällande rätt. På denna uppfattning
är ock den nya lagen byggd. Men trots detta visar sig, att denna praxis
fortfarande följes vid åtskilliga domstolar, i flertalet fall dock nu som
förut under villkor att den räkning, hvarå krafvet grundas, afskrifvits å
stämningsansökningen. 1 den af justitieombudsmannen till innevarande års
riksmöte aflämnade berättelse omförmäles till och med (sid. 346), att denna
praxis är ganska allmänt utbredd. Och ehuru justitieombudsmannen för egen
del ger uttryck åt den åsikten, att denna praxis icke är lagligen grun¬
dad, tillkännagifver han, att han icke ansett sig böra framställa någon
anmärkning mot densamma. Ligger icke häri ett erkännnande af och ett
bevis för, att den nya lagen åtminstone för vissa områden icke är effek¬
tiv, utan att andra åtgärder kräfvas för motarbetande af de omförmälda
missförhållandena ?
Huru afsevärda dessa missförhållanden äro, har med styrka fram¬
hållits i justitieombudsmannens omförmälda framställning till 1900 års
riksdag. För att emellertid gifva en mera konkret bild därutinnan må
här lämnas några uppgifter, hämtade från protokollen i tvistemål vid
Stockholms rådstufvurätts allmänna rättegångsafdelningar år 1909.
De mål å dessa afdelningar, hvari svaranden på grund af förfallo¬
lös utevaro vid första rättegångstillfället dömdes till böter, voro år 1909
522. Uti 335 af dessa blef sedermera krafvet erkändt utan någon som
helst erinran. 106 mål återkallades af käranden, utan att svaranden
någonsin varit tillstädes, och blott i 81 mål framkom sedermera invänd¬
ning mot käromålet. Bland dessa 81 mål finnas emellertid åtskilliga, där
invändningen uppenbart framställdes utan grund och utan ens ett försök
att styrka densamma, i följd hvaraf käromålet slutligen bifölls.
Beträffande de 106 mål, som återkallades, torde med visshet kunna
antagas, att orsaken så godt som undantagslöst varit godvillig uppgörelse.
Man lärer därför vara befogad säga, att af de 522 mål, där svaranden
första gången uteblef och bötfälldes, 441 visade sig gälla ett ostri¬
digt kraf.
De belopp i böter och viten, som utdömdes i dessa 441 mål, utgjorde:
i 265 mål............högst 10 kronor,
i 16 » ............Il—20 »
i 100 » 21—30 »
i 18 » 31—50 »
i 31 »............51—100 »
i 11 » ...........mer än 100 »
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 9 saml. 55 käft. (Nr 63).
2
10
Lagutskottets utlåtande Nr 63.
I ett mål stego böter och viten till öfver 300 kronor, i två mål
till belopp mellan 200 och 300 kronor. Sammanlagda beloppet böter Och
viten i dessa mål utgjorde 10,345 kronor.
Undersöker man förhållandet mellan själfva det omstämda beloppet
i resp. mål och de i målet utdömda böter och viten, visar sig, att dessa
i 31 mål stego till högre belopp, än krafvet afsåg. I 4 mål stego böter
och viten till mer än dubbla krafbeloppet, i 4 mål till mer än 3 gånger
krafbeloppet och i 2 mål till mer än 4 gånger krafbeloppet,
Dessa siffror gälla nu endast en underrätt — visserligen den
största — och ett år.
Men dessa böter och viten representera dock blott en mindredel af
de kostnader, som den nuvarande ordningen medför. Vida mera afse-
värda äro de onödigt stegrade rättegångskostnaderna. Om man återgår
till de ofvan angifna 441 målen vid Stockholms rådstufvurätt, så fram¬
går, att de 265 mål, hvari bötesbeloppet stannat vid 10 kronor, hafva
förevarit hvart och ett vid minst två rättegångstillfällen. I de 16 mål,
där böter och viten utgjort 11—20 kronor, äro rättegångstillfällena minst
3 och i öfriga 160 mål minst 4 — det är sålunda tillhopa minst 1,218
inställelser, som i dessa mål ägt rum. Då nu vid Stockholms rådstufvu¬
rätt kostnaden för inställelse och protokoll vid hvarje rättegångstillfälle
utgör i en del fall 13—15 kronor, men som regel 18—20 kronor, finner
man, till hvilka betydande kostnader svarandenas utevaro i dessa mål ledt.
De utdömda bötes- och vitesbeloppen stanna nog mestadels å veder¬
börande gäldenärer; det hotande förvandlingsstraffet utöfvar därvidlag en
stark press. Men gäldandet af dessa belopp sker naturligen på bekostnad
af gäldenärernas solvens i öfrigt och således till men för deras borge¬
närer. Och hvad rättegångskostnaderna angår, är det att antaga, att i en
hel del fall gäldenär saknar tillgång till deras gäldande, i följd hvaraf de
slutligen komma att drabba vederbörande borgenär, samtidigt som han
måhända icke kan utfå något af den domfästa fordringen.
Ett väsentligt men tillfogas äfven borgenären genom den afsevärda
tidsspillan, som följer af den nuvarande ordningen med dess tvång till
ett eller flera uppskof.
Justitieombudsmannen yttrade i sin framställning till 1900 års riks¬
dag, att det utan tvifvel funnes gäldenärer, som kunde härleda sin eko¬
nomiska ruin från den tid, då de började begagna sig af den metod för
vinnande af uppskof med likvider, som lagstiftningen åt dem anvisat.
Detta är sant, men i många fall torde för gäldenären följderna blifva
än allvarsammare. Ty det är just under denna genom de dyra uppskof-
ven vunna frist på ruinens brant, som ofta nog frestelserna komma till
Lagutskottets utlåtande Nr 63.
11
fingerade lösöreköp, falska gåfvoaftal och andra liknande tilltag, hvilka
icke så sällan leda äfven till allvarliga kriminella påföljder.
För min del finner jag af det ofvan anförda klart framgå att, om
än 1907 års lag om handräckning för fordrans utfående medfört åtskilligt
gagn för landsbygden, den icke är ägnad att i städerna, särskildt större
sådana, råda bot för de missförhållanden, hvilka man afsett att med lagen
afhjälpa och hvilka just i dessa städer framträda som starkast. Det är
icke heller. tilltalande att se domstolar såsom nödfallsutväg ur denna
svårighet tillämpa en praxis, som vid förarbetena för handräckningslagen
betecknats såsom ej enlig med gällande rätt och hvilken just af denna
anledning flertalet domstolar hittills funnit sig hindrade omfatta.
Icke heller låter det sig göra att lämna de antydda missförhållandena
ohulpna. Detta erkännes i ett uttalande af justitierådet Marks von Wur¬
temberg i hans kritik af förslaget om ändring af 12 kap. 3 § rättegångs¬
balken, hvilket uttalande jämväl ånger utvägen för ett afhjälpande af
missförhållandena. 'De olägenheter, Riksdagen och dess justitieombudsman
härutinnan framhållit, äro’, sade herr Marks von Wurtemberg, 'tvifvels¬
utan af den väsentliga art, att, om ej för deras afhjälpande annan utväg
står till buds än en lagstiftningsåtgärd i den riktning förslaget afser, en
dylik åtgärd, trots alla nu framhållna betänkligheter, måste anses önsk¬
värd.’
Detta är just hvad som är fallet. Den genom handräckningslagen
anlitade utvägen har visat sig för vissa betydande områden ineffektiv; och
det återstår då endast att vid sidan af det sålunda tillskapade för¬
farandet — införa en sådan ordning som den af 1900 års riksdag ifråga¬
satta.
För min del har jag svårt att inse, att i skuldfordringsmål af här
ifrågavarande art och där grunden för krafvet tydligt och fullständigt
delgifvits svaranden, ett tredskodomsförfarande i händelse af hans utevaro
skulle behöfva anses innefatta ett afsteg från svensk gällande rätt och
särskildt från grunderna för 12 kap. 3 § rättegångsbalken. Det synes
mig, som om den af justitierådet Skärm härutinnan uttalade uppfattningen
skulle hafva åtskilligt fog för sig, och att ett dylikt tredskodomsförfarande
just är att hänföra under det af justitierådet Marks von Wurtemberg
gjorda uttalandet, att parts vägran eller underlåtenhet att yttra sig öfver
uppgifter af motparten kan förekomma under omständigheter, som gifva
stöd för det antagande, att parten icke vill eller icke kan bestrida dessa
12
Lagutskottets utlåtande Nr 63.
uppgifter, och att det i följd däraf kan låta sig göra att taga dem för
göda, såsom vore de uttryckligen erkända’.
Tillämplighetsområdet för det ifrågasatta tredsk odomsförfarandet
skulle gifvetvis bestämmas ungefärligen så: 'mål angående penningefordran,
som ej är grundad på skriftligt fordringsbevis och icke afser skadestånd,
under förutsättning att grunden för anspråket tydligt och fullständigt an-
gifvits i stämningen eller i räkning, som jämte stämningen delgifvits
svaranden’. Huruvida sedan bestämmelsen skall meddelas i form af tillägg
till 12 kap. 3 § rättegångsbalken eller af en lagförklaring till nämnda
paragraf i dess nuvarande lydelse, kan ju vara föremål för tvekan. Den
senare utvägen skulle närmare öfverensstämma med den tolkning af grun¬
derna för samma paragraf, som ofvan gjorts gällande, men då faktiskt en
motsatt tolkning varit af lagstiftaren omfattad, torde väl den förra ut¬
vägen böra nu anlitas.
Emot en hemställan om införande nu af förändrade lagbestämmel¬
ser i förevarande ämne kommer möjligen att invändas, att, då nyligen
särskilda sakkunniga tillkallats för revision af vårt rättegångsväsen, frågan
lämpligen bör hänskjutas till dessa sakkunniga för att tagas i öfvervägande
vid fullgörandet af deras uppdrag. En dylik åtgärd vore dock synner¬
ligen beklaglig. Den uppgift, som anförtrotts de sakkunnige, är af sådan
omfattning, att deras arbete ej kan väntas slutfördt på flera år; och när
sedan ett positivt resultat må kunna vinnas af detta arbete, är något, som
står i vida fältet. Skulle man således under en lång följd gf år låta
sådana beklagliga missförhållanden som de ofvan antydda fortfarande
kvarstå? Detta kan icke vara lämpligt; och må i sådant hänseende åbe¬
ropas det uttalande, som gjordes af lagutskottet vid 1900 års riksdag, att
den reform, som justitieombudsmannen föreslagit och utskottet förordat,
ej står i något närmare samband med de öfriga spörsmål rörande rätte¬
gångsväsendets ombildning, som tid efter annan framträdt och allt fort¬
farande kunna anses stå på dagordningen. Den nu ifrågavarande lagänd¬
ringen kan enligt utskottets åsikt genomföras utan rubbning af de grund¬
principer, hvarpå vår nuvarande rättegångsordning hvilar, och bör alltså
kunna vidtagas utan afvaktan på den mer eller mindre aflägsna tid, då
ett mera omfattande förslag om ändringar i i'ättegångsordningen kan vinna
sin lösning.’»
Utskottets På sätt i motionen erinrats, har Riksdagen redan år 1900,. med. för¬
yttrande. afledande af en framställning från justitieombudsmannen och i enlighet
med lagutskottets hemställan, uttalat sig för en lagändring uti den i mo-
Lagutskottets utlåtande Nr 63.
13
tionen angifna riktning. Det lagförslag, som i anledning häraf på sin tid
utarbetades inom justitiedepartementet, blef emellertid ej förelagdt Riks¬
dagen.
Anledningen härtill var, enligt hvad handlingarna utmärka, den,
att det ifrågavarande lagförslaget, såsom det blifvit lagdt, ansågs inne¬
fatta ett afsteg från de principer, på hvilka vårt rättegångsförfarande i
tvistemål hvilar. Det ändamål, som man med förslaget velat tillgodose,
sökte man i stället vinna genom inrättande af ett anmaningsförfarande
efter utländskt mönster. Detta skedde genom lagen om handräckning för
fordrans utfående den 26 april 1907.
Däremot underskattade man ingalunda de olägenheter vid lagskip-
ningen i vissa skuldfordringsmål, som föranledt Riksdagens framställning
i ämnet. Dessa olägenheter kunna sammanfattas sålunda, att genom de
uppskof, som blifva följden af svarandens utevaro, svaranden ådrager sig
stundom högst afsevärda böter och ersättningsskyldighet för rättegångs¬
kostnad till ett belopp, som ofta icke står i proportion till den ursprungliga
skuldens storlek, och käranden å sin sida länge uppehälles på vägen till
utfående af sin rätt med risk att, om motparten under tiden blir insol¬
vent, icke blott gå miste om sin fordran utan därjämte nödgas själf bära
en dryg rättegångskostnad; och detta ehuru målet i de allra flesta fall
alldeles icke är af en tvistig beskaffenhet, som kunde betinga dessa upp¬
skof med däraf härflytande ogynnsamma verkningar. Fast hellre vitsorda¬
des under förarbetena för handräckningslagen, att dessa olägenheter voro
af den väsentliga art, att, om ej för deras afhjälpande annan utväg stode till
buds än en lagstiftningsåtgärd i den riktning, som angåfves i det ofvan-
nämnda, inom justitiedepartementet utarbetade förslaget, så måste en
dylik åtgärd, trots de däremot anförda betänkligheterna, anses önskvärd.
Motionären har nu gjort gällande, att handräckningslagen åtminstone
för vissa områden icke medfört det gagn, som med dess utfärdande åsyf¬
tades, och till stöd härför åberopat uppgifterna rörande handräcknings-
ärenden i chefens för justitiedepartementet ämbetsberättelse angående
rättsväsendet i riket för år 1909. Af dessa uppgifter framgår, att antalet
år 1909 inkomna dylika ärenden utgjorde blott 8,532, medan de samma år
till domstol instämda tvistemålen — af hvilka flertalet torde hafva varit
sådana, att handräckningsförfarandet kunnat där anlitas — utgjorde 59,573.
Och vidare framgår, att handräckningsförfarandet hufvudsakligen kommit
till användning för landsbygden, särskildt i de norrländska länen, men
jämförelsevis föga i städerna och nästan icke alls i de största städerna.
Efter motionens väckande hafva uppgifterna för år 1910 rörande
handräckningsärendena blifvit tillgängliga. Siffrorna för år 1910 skilja
14
Lagutskottets utlåtande Nr 63.
sig i viss mån från dem för år 1909, men i stort sedt gifva de samma
hufvudsakliga resultat. Såväl på grund häraf som genom inhämtade upp¬
lysningar från domares och advokaters sida, finner utskottet det vara till¬
räckligt konstateradt, att förfarandet enligt handräckningslagen icke vunnit
sådan anslutning, som beräknats, och att särskildt detta gäller de större
städerna, där dock de öfverklagade olägenheterna äro mest betydande.
Ett synnerligen starkt bevis för behöfligheten och lämpligheten af
en sådan lagändring som den i motionen ifrågasatta ligger ock i den
ställning, som landets domarekår intagit vid lagskipningen uti här ifråga¬
varande slag af mål.
Uti justitieombudsmannens framställning till 1900 års riksdag om-
förmäldes, att en del domstolar, i olikhet med de öfriga, ansågo sig oför¬
hindrade att meddela tredskodom äfven i vissa skuldfordringsmål, däri
skriftligt lord ringsbevis ej åberopades. Då emellertid en sådan praxis
under förarbetena för handräckningslagen betecknades såsom stridande mot
vår rätts principer, funno sig några af dem föranlåtna att upphöra med
denna praxis. Andra åter fortsatte därmed; och i justitieombudsmannens
berättelse till innevarande års riksdag säges det t. o. m., att en sådan
praxis är ganska allmänt utbredd. Och justitieombudsmannen, som för
egen del betecknar denna praxis såsom icke lagligen grundad, tillkännager
dock, att han icke ansett sig böra framställa någon anmärkning mot den¬
samma.
För att vinna närmare kännedom om utbredningen af en sådan
praxis, har en af utskottets ledamöter till samtliga domsagor och råd-
stufvurätter utsändt en rundskrifvelse med förfrågan i ämnet; och har
han ställt svaren till utskottets förfogande. Svarsskrifvelser hafva ingått
från 105 af rikets 121 domsagor samt från 81 af de 91 rådstufvurätterna,
och framgår, att inom 49 domsagor och 28 rådstufvurätter tredskodom
meddelas i sådana fall, hvarom här är fråga. Bland de större städer, där
tredskodomsförfarandet användes, märkas Gäfle, Hälsingborg, Örebro, Upp¬
sala, Jönköping, Landskrona och Västerås. Däremot förekommer tredsko¬
dom i dylika fall icke i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Eskils¬
tuna, Borås, Karlskrona, Lund, Halmstad, Kristianstad och Kalmar.
Af svaren inhämtas vidare, att vid en del domstolar, där tredsko¬
domsförfarandet tidigare anlitats, man ansett sig nödsakad upphöra där¬
med efter handräckningslagens tillkomst. I åtskilliga fall har uttryckts
önskan att få till stånd en sådan lagändring som den i motionen ifråga¬
satta. Och bland de domstolar, som fortfarande tillämpa ett vidsträcktare
tredskodomsförfarande, hafva många vitsordat hvad ock under ärendets
behandling vid 1900 års riksdag framhölls, att denna praxis synes väl
Lagutskottets utlåtande Nr 63.
15
tillgodose den materiella rättens intressen, i det att de svarandeparter,
som dömts tredskovis, ytterst sällan använda sig af rätten att vädja eller
söka återvinning.
Då en så stor del af landets domarekår äfven efter utfärdandet af
1907 års handräckningslag tillämpar tredskodom i ofvan antydd omfatt¬
ning och då justitieombudsmannen, ehuru han betecknar denna praxis
som icke lagligen grundad, dock icke anser sig böra anmärka på den¬
samma, torde däri ligga ett ganska starkt bevis för att handräcknings-
förfarandet icke är lämpadt att, åtminstone på vissa håll, af hjälpa de
öfverldagade olägenheterna och att dessa olägenheter äro mycket bety¬
dande. Det kan emellertid icke anses lämpligt, att under trycket af dessa
olägenheter domstolarna skola tillämpa ett förfarande, som saknar stöd i
gällande rätt. An mindre bör det dock ifrågasättas att tvinga dem från
en praxis, som visat sig ej medföra olägenheter utan vara till allas gagn
och därigenom försvåra de missförhållanden, öfver hvilka med fog kla¬
gats. Utvägen bör i stället vara, såsom i motionen förordats, att vid
sidan af handräckningsförfarandet öppna väg för ett något vidgadt tredsko-
domsförfarande vid de allmänna domstolarna.
Önskvärdheten af ett sådant vidgadt tredskodomsförfarande fram¬
hölls från Sveriges advokatsamfunds sida redan innan frågan därom upp¬
togs vid 1900 års riksdag. Och efter det föreliggande motion väckts, har
advokatsamfundets Stockhölmsafdelning uttalat sin enhälliga anslutning
till motionen.
Skulle man åt den lagändring, som erfordras för att tillmötesgå
detta så allmänt och starkt vitsordade behof, nödgas förläna den räckvidd,
att den innefattade en öfvergång till ett kontumacialförfarande enligt mo¬
derna utländska mönster, synes det väl utskottet, att den betänklighet,
som yppats mot att bryta de för vår process gällande regler om förut¬
sättningarna för bevisskyldighetens inträde, måhända finge tillmätas en
mera afgörande betydelse. Men annorlunda synes saken ställa sig, om
såsom i det år 1905 till Högsta Domstolens granskning remitterade för¬
slaget afsågs och jämväl motionärens hemställan innebär, man begränsar
sig till vissa krafmål, nämligen sådana, som icke afse skadestånd, och
därjämte binder påföljdens inträde vid den dubbla förutsättning, att
svaranden i eller jämte stämningen delgifvits fullständig och tydlig speci¬
fikation af grunderna för krafvet, samt att domstolen ej finner talande
omständigheter gifva vid handen, att krafvet icke är lagligen grundadt. Ett
sålunda begränsadt stadgande får karaktären af att blott utgöra ett ut¬
tryck för den erfarenheten, att svarandens utevaro i mål af angifna be¬
skaffenhet i det ojämförligt stora flertalet fall beror på att han icke har
16
Lagutskottets utlåtande Nr 63.
något att invända mot krafvel Och så mycket mindre synes man behöfva
rygga tillbaka för uppställandet af en dylik presumtion, som svaranden
ju jämlikt 12 kap. 4 § Rättegångsbalken har till sitt förfogande ett rätts¬
medel, återvinning, hvars anlitande icke nödsakar honom att gå till högre
rätt, och för bvilket fatalietiden börjar löpa först från det att svaranden
blifvit underrättad om domens innehåll.
På samma gång skulle dessutom en lagändring af angifna innehåll,
åtminstone praktiskt sedt, betyda ett steg i riktningen af den vidsträck¬
tare tillämpning af kontumacialförfarandet, som den nu under förberedelse
varande allmänna rättegångsreformen utan allt tvifvel kommer att bland
annat innefatta. I detta sammanhang vill emellertid utskottet uttala sin
anslutning till hvad motionären anfört om önskvärdheten af att den
nu ifrågasatta lagändringen icke sammanknippas med den stora rätte¬
gångsreformen för att få sin lösning först i sammanhang med denna.
Åtskilliga, ja många år måste enligt all sannolikhet förflyta, innan ett
positivt resultat af arbetet på denna reform kan framläggas; och det sy¬
nes utskottet hafva förebragts fullgoda skäl, hvarför den i motionen
åsyftade lagändringen både kan och bör genomföras utan det betydande
uppskof, som ett samband med den större reformen sålunda nödvändigt
skulle medföra.
På grund af det anförda får utskottet hemställa,
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för
Riksdagen framlägga förslag till ändring af 12 kap. 3§
Rättegångsbalken i syfte att tredskodom må kunna med¬
delas i mål angående penningefodran, som icke afser skade¬
stånd, ändå att bevisning icke blifvit förebragt, under
förutsättning, att grunden för anspråket tydligt och
fullständigt angifvits i stämningen eller i räkning, som
jämte stämningen delgifvits svaranden.
Stockholm den 14 maj 1912.
På lagutskottets vägnar:
JOHAN WIDÉN.
Stockholm 1912. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.