Lagutskottets utlåtande Nr 47.
1
Nr 47.
Ankom till Biksdagens kansli den 30 april 1912 kl. 2 e. m.
Utlåtande i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t med begäran om utarbetande och framläggande af
förslag till ändring af 10 kap. 21 § rättegångsbalken.
Närvarande: herrar Widén, Söderbergh, Stärner, Bergendahl, Trana, Gezelins, grefve
Mörner, Rogberg, Hult, Pettersson i Södertälje, Olsson i Broberg, Olsson i
See, Pettersson i Bjälbo, Igel, Persson i Norrköping och Cederborg.
Uti en inom Första kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion, Motionen,
nr 48, har herr Ernst Klefbeck hemställt, att Riksdagen ville i skrifvelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes utarbeta och för Riks¬
dagen framlägga förslag till sådan ändring af 10 kap. 21 § rättegångs¬
balken, att de olägenheter, som äro förbundna med gällande bestämmelser
angående en brottslings rannsakande och dömande på flere olika platser
må kunna helt och hållet eller åtminstone i så stor utsträckning som
möjligt undanröjas.
Till stöd härför har motionären anfört följande:
»I rättegångsbalkens kap. 10 § 21 är stadgadt, att brott skall rannsakas
och dömas, där gärningen gjord är. 'Häfver någon å flere ställen gjort
enahanda missgärning, rannsake och pröfve domaren å hvarje ort, om han
till gärningen saker är. Häfver han flere slags missgärningar å särskilda
orter gjort, då skall om hvardera rannsakas, där det skett’.
En person, som på flere olika platser begått förbrytelser, skall sålunda
forslas från den ena platsen till den andra för att stånda ansvar för det
eller de brott, som han på hvarje särskildt ställe begått. Det är endast
några få undantag, som från denna regel medgifvits. Sålunda må t. ex.,
Bihang Ull Riksdagens protokoll 1912. 9 samt. 43 käft. (Nr 47.) 1
2
Lagutskottets utlåtande Nr 47.
om vid försändning af djur afsändaren gjort sig skyldig till djurplågeri,
åtal kunna anställas vid domstol i bestämmelseorten. Barnuppfostrings-
mål må kunna upptagas vid svarandens personliga forum, äfven om häf-
dandet skett å annan ort. Och enligt k. br. 29 juli 1812 är det till
och med medgifvet en domare, att om en för stöld inför domstol tilltalad
person uppger sig ha begått flere dylika brott, domaren må kunna, innan
den brottslige förvisas till rannsakning under annan domstol, genom skrift¬
växling med vederbörande söka inhämta upplysningar om det föregifna
brottets verklighet.
Förmodligen har detta stadgande om att den brottslige i vanliga fall
skall rannsakas just på den plats, där brottet blifvit begånget, tillkommit
för att man skulle kunna vinna den noggrannast möjliga kännedom om
alla med förbrytelsen förknippade omständigheter, bevisningen på det
sättet kunna underlättas och sålunda en så rättvis dom som möjligt kunna
fällas.
På en tid, då kommunikationsmedlen icke på långt när vunnit den
utveckling som i våra dagar, var också behofvet af ett dylikt stadgande
kanske ovedersägligt. Endast efter mycket lång omgång skulle det varit
möjligt att på en från brottets begående långt aflägsen plats erhålla full¬
ständig insikt i allt som med förbrytelsen hörde samman. Men i våra
dagar äro enligt min mening förhållandena i icke ringa grad annorlunda.
De nuvarande, utomordentligt snabba sainfärdsmedlen göra det numera
ganska lätt att på kort tid erhålla alla de upplysningar, som för ett måls
afgörande kunna vara af betydelse.
Härtill kommer vidare, att just på grund af de snabba och billiga
kommunikationerna en brottsling mycket lätt kan färdas från den ena
platsen till den andra; och hvar han drager fram, kan han ju utan större
svårigheter på det ena stället än på det andra upprepa sin förbrytelse.
Följden däraf åter blir den, att lagens bestämmelse om en brottslings
rannsakande på flere olika ställen måste träda i verksamhet mycket oftare
nu än i gångna tider.
Härmed tror jag mig ha visat, att detta lagstadgande numera i van¬
liga mål och särskildt i mål, där den häktade erkänt, är opraktiskt och
onödigt tidsödande. Däremot skulle i svårare fall, då antingen en syn¬
nerligen grof förbrytelse blifvit begången eller bevisningen synes vara
svår att åstadkomma, ett bibehållande af stadgandet i fråga möjligen kunna
anses önskvärdt.
Detta stadgande förorsakar vidare onödigt stora besvär för alla, som
skola med brottslingen hafva att göra. Den ene åklagaren efter den andre
skall sätta sig in i målet. Den ene domaren efter den andre på samma
3
Lagutskottets utlåtande Nr 47.
sätt och i ännu högre grad. Målet kan redan för den förste domarens
uppfattning ligga fullständigt klart, den anklagade kan ha erkänt, men
ändå måste brottslingen skickas vidare, för att alldeles nya män skola få
börja så godt som från början igen. Särskild fångvårdspersonal måste
väl också följa förbrytaren på alla hans färder genom landet.
Hvilka ofantliga kostnader, som på detta sätt åsamkas det allmänna,
behöfver jag ju icke uttala mig om. Den saken ligger i öppen dag. Måste
man därjämte säga sig, att de allra flesta af dessa utgifter varit fullkom¬
ligt onödiga, så är enligt min mening allt skäl att öfverväga, huru anled¬
ningen till det anmärkta förhållandet må kunna undanröjas.
Men så mycket de omständigheter jag hittills anfört påverkat mig,
skall jag villigt erkänna, att det, som till sist drifvit mig till att i denna
fråga motionera, varit hänsynen till de arma fångar, som i månadtal skola
släpas land och rike kring, innan de kunna få sin dom afkunnad. De må
vara aldrig så straffvärda, så äro de dock människor med mänskliga käns¬
lor, och samhället bör ej i onödan försvåra deras lidanden. Att månad
efter månad få gå och vänta på dom, att i onödigt långa tider
hållas i ovisshet och kastas mellan hopp och ängslan, att inför stän¬
digt nya åklagare och domare få gå igenom hela förloppet af förbrytelsen,
det är tortyr och onödig tortyr, som icke i något afseende, såvidt jag för¬
står, tjänar till den brottsliges förbättrande. Skulle dessa upprepade, hvar¬
andra sig tämligen lika domstolsförhör ha någon ytterligare inverkan på
den anklagade, så skulle det väl tvärtom vara den, att han blir alltmera
brottslig, mera förslöad och mera drifven i konsten att med användande
af de omständigheter, som vid rannsakningarna yppa sig, slingra sig un¬
dan den fällande bevisningen.
Någon statistisk redogörelse för den utsträckning, i hvilken ett sådant
kringsändande af brottslingar för rannsakning och dom förekommer, är
jag tyvärr icke nu i tillfälle att lämna. Men både genom egen iakttagelse
och genom andras vittnesbörd har jag kommit till den uppfattningen, att
ett sådant förfarande är långt ifrån ovanligt. Visserligen kunna ändå
somliga mål blifva rätt snabbt afgjorda, men i andra åter blir verkan af
det öfverklagade förhållandet rent af upprörande.
Ett sådant fall, hämtadt ur tidskriften »Från svenska statsförvaltningen»,
nr 8 för 1911, tillåter jag mig att här referera. En person hade sommaren
1910 lyckats tillgripa innehållet i en telefonautomatbössa i Uppsala. Han
gjorde sig sedan skyldig till liknande tillgrepp i Stockholm och på ett
flertal andra platser i Sverige. Blef så häktad i Göteborg den 30 augusti
1910. Redan den 1 påföljande september ägde polisrannsakning rum, hvar¬
vid han oförbehållsamt erkände allt. Detta erkännande var emellertid icke
Utskottets
yttrande.
4 Lagutskottets utlåtande Nr 47.
tillfyllest, utan han måste rannsakas och dömas på hvarje plats, där han
begått brott. Sådan rannsakning hölls också i Malmö, Trelleborg, Fal¬
köping, Jönköping, Linköping, Motala, Norrköping, Strängnäs, Södertälje,
Örebro, Stockholm, Hälsingborg, Halmstad, Falkenberg, Varberg, Borås,
Vänersborg, Vara, Skara, Lidköping, Uppsala, Gäfle och Hudiksvall. Till
sist slutdömdes han i Sundsvall den 10 augusti 1911. Nära tolf månader
hade då förflutit, sedan han häktades. Han hade å järnväg tillryggalagt
bortåt 400 mil och rannsakats vid 27 domstolar.
Mot mitt förslag väntar jag den invändningen, att för närvarande ett
omfattande arbete pågår för omarbetning af hela vår strafflag och att
fördenskull äfven detta ärende kunde hvila tills vidare. Men så vidt jag
förstår, skulle ett bifall till denna motion icke i något afseende fördröja
eller försvåra arbetet med strafflagsreformen. Så enkel och lätt utförbar
synes mig saken vara. Det förefaller mig också, som om den af mig
föreslagna åtgärden icke alls stode i sådant nära sammanhang med gällande
rättegångslagstiftning i öfrigt, att icke ett beslut i af mig här antydd
riktning skulle kunna fattas alldeles fristående. Och då förhållandena
kunna gestalta sig på det upprörande sätt, som af mig här ofvan anförts,
synes det mig, att man icke längre har rätt att dröja med en så enkel
humanisering af gällande lag, blott därför att ännu mycket mera väsent¬
liga delar af strafflagen äro föremål för reformeringsarbete. >
Såsom af det i motionen återgifna stadgandet i 10 kap. 21 § rätte¬
gångsbalken framgår, är enligt gällande svensk rätt laga domstol eller
forum i brottmål, som handläggas i första instans, i allmänhet underrätten
i den ort, där den brottsliga gärningen blifvit begången. Denna huf-
vudregel gäller jämväl för det fall, att den tilltalade på en gång lag¬
föres för flera brott, som föröfvats inom olika underrätters domvärjo.
Äro samtliga brotten ringa, hvarmed enligt numera antagen tolkning torde
förstås sådana brott, för hvilka straffsatsens maximum är böter, har hvarje
domstol att både rannsaka och döma i målet. Om däremot brotten icke
äro af nämnda beskaffenhet, hafva domstolarna att i tur och ordning
pröfva, huruvida den tilltalade gjort sig skyldig till brott inom domstolens
område, hvarefter den tilltalade slutligen dömes för samtliga förbrytel¬
serna vid den domstol, där han sist lagföres. Motionärens förevarande
framställning riktar sig nu emot- sistberörda förfarande, som efter hans
mening kan medföra obehörigt lidande för den tilltalade, ändamålslös om¬
gång och tidsutdräkt med målets handläggning och afgörande samt onödig
kostnad för det allmänna.
Lagutskottets utlåtande Nr 47.] j 5
Den gemensamma grunden för såväl civil- som straffprocessens be¬
stämmelser om forum är uppenbarligen sträfvande! att lägga utredningen
och afgörande! af hvarje mål hos den domstol, som ur olika synpunkter
är bäst skickad att i domen tillgodose sanning och rättvisa. Den svenska
rätten, alltifrån landskapslagarna till 1734 års lag, som i detta stycke
bibehåller förut gällande princip orubbad, har i fråga om brottmål ansett
nämnda syfte bäst vinnas genom dylika måls behandling af domstolen i
gärningsorten, där den bästa utredningen i allt hvad med målet äger
sammanhang vanligen lättast kan erhållas. Äfven i andra länders lag¬
stiftning har samma grundsats i allmänhet gjort sig gällande. Den ut¬
veckling, som flerstädes genomfört modernare former för straffprocessen i
dess helhet, har emellertid öfvat inverkan äfven i det hänseende, hvarom
här är fråga. Äldre allmängiltiga och likformiga föreskrifter om forum
hafva jämkats i ändamål att möjliggöra behandling af brottmål vid den
domstol, som i hvarje särskildt fall befinnes vara den lämpligaste. Till
belysning af det spörsmål, som för den svenska rättens del framkallats
genom motionen, torde här böra lämnas en kort öfversikt af den ställning,
som några moderna processlagar intaga till frågan.
I den norska straffprocessen (Lov om rettergangsmaaden i straffesager
den 1 juli 1887) är brottmålsförfarandet uppdeladt i s. k. rättslig förun¬
dersökning och hufvudförhandling. Beträffande den förra har åt åklagar¬
myndigheten inrymts ett betydande inflytande på bestämmandet af forum.
Hufvudförhandlingen skall i regel äga rum vid den domstol, inom hvars
domkrets brottet föröfvats, men kan företagas vid domstolen i den ort, där
den tilltalade har sitt hemvist eller eljest uppehåller sig, om användande
af förstnämnda forum för den tilltalade eller vittnen medför väsentliga
olägenheter. Om dylika olägenheter, betydlig tidspillan eller ökade utgifter
därigenom kunna undvikas, kan målet slutligen anhängiggöras vid domstol
i den ort, där den tilltalade blifvit anhållen eller där upplysningar i målet
lättast kunna åvägabringas. Om den tilltalade samtidigt ställes till ansvar
för flera brott, skola målen sammanföras till en rättegång, därest sådant
kan ske utan »vaesentlig Forhaling eller Vanskelighed». Domstolen har
befogenhet att sedermera, om så pröfvas nödigt, åter upplösa rättegången
i särskilda mål.
I Danmark gäller enligt Lov om Rettens Pleje den 16 juni 1908
likaledes såsom hufvudregel, att brottmål skola behandlas af domstol i
gärningsorten. I ringare mål medgifves emellertid valfrihet mellan dom¬
stolarna i respektive gärningsorten, den tilltalades hemort, och den ort
där han anhållits. Om den tilltalade på en gång lagföres för flera för¬
brytelser, skall han för dem alla rannsakas och dömas af domstolen i den
6
..Lagutskottets utlåtande Nr 47.
ort, där han föröfvat den förbrytelse, som närmast gifvit anledning till
åtalet. Ytterligare har tillagts domstolen en vidsträckt befogenhet att be¬
sluta om sammanläggning eller upplösning af mål. Särskildt med hänsyn
till hörandet af vittnen är föreskrifvet, att mål må kunna öfverflyttas från
en domstol till en annan.
Den tyska straffprocessordningen af år 1877 likställer principiellt i
fråga om behörighet domstolen i gärningsorten med domstolen i den till¬
talades hemort, men angifver likväl, att förstnämnda forum anses såsom
det regelmässiga. Då på grund af denna anordning flera domstolar kunna
vara behöriga i samma mål, afgöres företrädet genom prevention, d. v. s.
den domstol, som först öppnar undersökning i målet, erhåller därigenom
uteslutande behörighet. För den händelse den tilltalade samtidigt lagföres
för flera förbrytelser meddelar lagen utförliga bestämmelser, som åsyfta
gemensam handläggning vid en domstol.
Den österrikiska straffprocessordningen af år 1873 intager i hufvudsak
samma ståndpunkt som den tyska, ehuru ett mera bestämdt företräde till¬
erkänts domstolen i gärningsorten. Flera brott, begångna af samma person,
skola behandlas i gemensam rättegång. Vid valet af forum är i detta fall
preventionsprincipen afgörande.
Reglerna om forum stå i all processlagstiftning i nära sammanhang
såväl med rättegångsförfarandets allmänna grunder och den därefter in¬
rättade domstolsorganisationen som med åklagarväsendets ställning och
utveckling. I de främmande länder, för hvilkas hithörande lagstiftning
ofvan redogjorts, är straff processen ordnad efter moderna principer och
därmed det nödvändiga underlaget skapadt för en tidsenlig lösning äfven
af processuella detaljfrågor. I vårt land däremot saknas ännu denna för¬
utsättning för att fristående förändringar af nämnda slag skola medföra
åsyftadt gagn. Såsom jämväl inom Riksdagen vid åtskilliga tillfällen fram¬
hållits, är processen det rättsområde, som minst ägnar sig för partiella
reformer, äfven om sådana i och för sig kunna befinnas önskvärda. Ut¬
skottet har äfven funnit en lagändring i den riktning, motionären före¬
slagit, icke kunna med fördel inpassas i vårt i så många hänseenden för¬
åldrade rättegångssystem.
Gemensam handläggning af åtal för flera brott, som föröfvats inom
olika underrätters domvärjo, ställer sålunda enligt utskottets mening på
den part, som i rättegången har att bevaka det offentliga intresset, större
kraf än under nuvarande förhållanden kan anses tillrådligt Det lärer för
närvarande icke kunna ifrågasättas annat än att den förberedande utred¬
ningen och därmed sammanhängande anskaffning af bevismaterial skall ut¬
föras af åklagaren i gärningsorten. Då i vårt land saknas en i omför-
Lagutslcottets utlåtande Nr 47. 7
mälda fall verksam öfverordnad åklagarmyndighet eller åklagare med
högre kompetens, skulle det uppenbarligen möta svårighet att låta åtalet
vid domstolen utföras af en annan åklagare, än den som med målet i
första hand tagit befattning. En dylik anordning skulle för öfrigt helt
visst snarare vara ägnad att befordra uppskof i rättegången, än verka i
motsatt riktning.
Äfven med hänsyn till de bevismedel, som i den nuvarande svenska
straffprocessen användas, möta emot ett antagande af den föreslagna lag¬
ändringen afgörande betänkligheter. Då i detta hänseende vittnesbeviset
intager det ojämförligt viktigaste rummet, skulle en öfverflyttning af ifråga¬
varande mål från domstolen i gärningsorten för hvarje särskildt brott till
annan domstol vara i hög grad ägnad att försvåra laga bevisnings före¬
bringande inför domstolen. De olägenheter, som det nuvarande förfarandet
innebär för den tilltalade, skulle genom förändringen i viss mån öfver-
flyttas på vittnen och andra personer som måste höras i målet såsom
målsägande m. fl. De ökade utgifterna för dessa personers inställelse
vid domstol på stort afstånd från hemorten torde därjämte komma att
fullt ut motväga den kostnadsbesparing, som skulle vinnas genom bort¬
tagandet af den häktades förpassning från en domstol till en annan.
Motionären, som icke förbisett de svårigheter, som möta för genom¬
förande. af hans förslag i fråga om större eller mera invecklade mål, har
alternativt påyrkat en reform af begränsad omfattning och i sådant hän¬
seende framhållit, att i sådana mål, där den tilltalade vid en domstol er¬
känt de brott, som lagts honom till last, och behof af vidlyftigare utred¬
ning sålunda ej förefunnes, vidare rannsakning skulle vara öfverflödig.
Häremot får utskottet anmärka, att det i vårt land lärer vara ytterligt
sällsynt, att i ett brottmål af den beskaffenhet, att den tilltalade hålles
häktad, domstolen kan grunda sitt utslag allenast på den tilltalades eget
erkännade. För pröfning af möjligen uppkomna skadeståndsanspråk eller
för utrönande af omständigheter, som inverka på straffmätningen, torde
äfven i dylika fall målsägandes eller vittnens hörande oftast vara af nöden.
Med sålunda angifven begränsning, äfven om en sådan begränsning läte
sig^ praktiskt genomföras, hvilket icke torde vara fallet, skulle därför den
ifrågasatta förändringen erhålla synnerligen ringa praktisk räckvidd.
Det torde vidare böra framhållas, att den olägenhet, som det nu¬
varande förfarandet kan medföra för den tilltalade, i viss mån lindras däri¬
genom, att domstolen vid straffets bestämmande äger befogenhet att från
strafftiden medgifva afdrag för den tid, som den tilltalade hållits häktad.
Slutligen får utskottet erinra, att frågan om fullständig ombildning
af vårt rättegångsväsen numera återupptagits, i det att förarbeten tiS
8
Lagutskottets utlåtande Nr 47.
en sådan reform med detta år tagit sin början. Da det icke lärer kunna
betviflas, att den i motionärens förevarande framställning berörda frå¬
gan därvid kommer att blifva föremål för allsidigt öfvervägande, och ut¬
skottet, på sätt förut utvecklats, i allt fall håller före, att denna fråga
endast i dylikt sammanhang kan lösas, finner utskottet sig nu icke kunna
tillstyrka någon Riksdagens åtgärd i ämnet.
På grund af hvad sålunda anförts får utskottet hemställa
att förevarande motion icke må till någon Riks¬
dagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 30 april 1912.
På lagutskottets vägnar:
JOHAN WIDÉN.
Stockholm, Ivar Hseggströms Boktryckeri A. B., 1912.