Lagutskottets utlåtande Nr 87,
1
Nr 37.
Ankom till Riksdagens kansli den 16 april 1912 kl. 11 f. m.
Utlåtande i anledning af väckt motion om åvägabringande af utred¬
ning och förslag angående utsträckning af giltighetsområdet
för lagen om fosterbarns vård den 6 juni 1902.
Närvarande: herrar Widén, Håkanson, Söderbergh, Stärner, Bergendahl,
Ålexanderson, Trana, Gezelius, Högberg, Pettersson i Södertälje, Olsson i Broberg,
Olsson i See, Pettersson i Bjälbo, Igel, Persson i Norrköping och Cederborg.
Uti eu inom Första kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad
motion, nr 51, har herr Hallberg hemställt, att Riksdagen måtte i skrif¬
velse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t efter undersökning och
utredning ville taga under öfvervägande, huruvida icke giltighetsområdet
för lagen om fosterbarns vård den 6 juni 1902 bör utsträckas att om¬
fatta alla barn, som fostras hos andra än föräldrar, styfföräldrar, far-
eller morföräldrar eller laga förmyndare och icke fyllt 7 år, dock så
att tillsynsmyndigheten må kunna fritaga fosterföräldrar från skyl¬
digheten att underkasta sig lagens bestämmelser, om särskilda omstän¬
digheter därtill föreligga, samt att Kungl. Maj:t därefter ville för
Riksdagen framlägga det förslag, hvartill utredningen må föranleda.
Till stöd härför har motionären anfört följande:
»Genom tillkomsten af lagen om fosterbarns vård den 6 juni 1902
åstadkoms en mera effektiv tillsyn öfver sådana barn än som tillförene
kunnat utöfvas. Det torde kunna sägas, att lagen i stort sedt verkat
tillfredsställande, och att väsentliga missförhållanden undanröjts. Emel¬
lertid hafva förekommit fall af upprörande vanvård af fosterbarn, inför
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 9 sand. 34 käft. (Nr 37). 1
2
Lagutskottets utlåtande Nr 37.
Utskottets
yttrande.
hvilka vederbörande tillsynsmyndighet icke ägt befogenhet att inskrida
och hvilka synts bero af att lagens tillämplighetsområde ej varit nog
vidsträckt. Detta gäller bestämmelsen i l:a § därom att lagen endast
afser barn, som mot ersättning fostras af andra. Genom nämnda be¬
stämmelse möjliggöres, att den tillsyn, lagen afser bereda, undandrages
fosterbarn, angående hvilka det af barnafostraren uppgifves, att ersätt¬
ning för vården ej betingats eller utgår, ehuru detta verkligen är för¬
hållandet. En vanlig företeelse härutinnan är, att barnafostraren emot-
tager ett visst belopp såsom godtgörelse en gång för alla för barnets
vård, ett förhållande som uppenbarligen kan utgöra eu mäktig frestelse
för eu samvetslös barnafostrare att i ekonomiskt syfte vanvårda barnet.
Gentemot barnafostrarens uppgift att barnet mottagits utan ersättning-
åligger det tillsynsmyndigheten att förebringa bevisning om motsatsen,
en bevisning, som är mycket svår för att icke säga omöjlig att åväga¬
bringa. Anmärkta lagbestämmelse har förty medfört, att fosterbarn,
för hvilka enligt uppgift ersättning icke utgått, utsatts för påfallande
vanvård, utan att myndighet kunnat inskrida i annat fall än då van¬
vården varit att hänföra till sådan misshandel, som fallit under all¬
mänt åtal.
Vid lagens antagande förelåg förslag om att lagen skulle afse
äfven barn, för hvilkas vård ersättning icke äger rum, men mot en
dylik utvidgning invändes, att densamma skulle afskräcka välsinnade
fosterföräldrar, hvilka önska mottaga fosterbarn utan godtgörelse. Om
än nämnda skäl icke kan frånkänna» en viss betydelse, synes det dock
böra komma under öfvervägande, huruvida icke berörda hänsyn måste
träda tillbaka gentemot de missförhållanden, som inskränkningen kan
medföra. För öfrigt torde betänkligheten mot den ifrågasatta utvidg¬
ningen kunna häfvas genom en bestämmelse, att barnafostrare, sedan
han gjort behörig anmälan om att han mottagit barn för fostran, må
kunna fritagas från skyldigheten att underkasta sig tillsyn enligt lagen,
om hänsyn till förvärf befinnes ligga utom bevekelsegrunden för bar¬
nets upptagande.
En lagändring i angifna syftet torde emellertid böra föregås af
utredning och undersökning angående omfattningen af de missförhål¬
landen, som jag påpekat».
I skrifvelse den 3 mars 1908 anhöll Riksdagen, att Kungl. Maj:t
måtte låta snarast möjligt företaga en revision af lagen om fosterbarns
vård samt därefter för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill revi¬
sionen gåfve anledning. I skrifvelsen framhöll Riksdagen bland annat,
Lagutskottets utlåtande Nr 37. 3
att den gällande lagens tillämplighetsområde vore i olika hänseeuden
för snäft tilltaget, samt anförde beträffande lagen i detta hänseende
bland annat:
»Den afser nämligen endast barn, som mot ersättning fostras hos
andra än sina föräldrar, styfföräldrar, far- eller morföräldrar eller laga
förmyndare och icke fyllt sju år. För frågan, huruvida vanvård före¬
ligger eller ej, kan det dock ingalunda vara afgörande, om vården läm¬
nas mot eller utan godtgörelse. Med skäl synes jämväl kunna ifråga¬
sättas, huruvida icke fosterbarn, som vårdas hos styfföräldrar eller hos
förmyndare, böra komma i åtnjutande af det skydd, ifrågavarande lag
är afsedd att bereda. Den stadgade åldersgränsen af sju år torde i
hvarje fall vara för låg.
Det synes Riksdagen, som om de olägenheter, hvilka i vissa fall
skulle kunna befaras af' lagens utsträckning i antydda hänseenden,
måste anses väl uppvägas af samhällets mäktiga intresse af barnens
bevarande åt samhället.»
Med anledning af denna Riksdagens skrifvelse uppdrog lvungl.
Maj:t den 12 juni 1908 åt den för utarbetande af förslag till förändrad
lagstiftning angående fattigvården och lösdrifvares behandling m. m.
den 21 juni 1907 tillsatta kommittén att verkställa den i Riksdagens
nämnda skrifvelse begärda revisionen.
Sedermera har genom nådig remiss den 16 juni 1911 till samma
kommitté — för att tagas i öfvervägande vid fullgörande af det kom¬
mittén förut meddelade uppdrag — öfverlämnats en af det den 28—31
mars 1911 hållna Svenska Fattigvårdsförbundets första barnavårdsmöte
gjord underdånig framställning äfvensom mötets därvid fogade resolu¬
tioner, i hvilka — jämte det däri det önskemålet uttalats, att revisionen
af fosterbarnslagen snarast möjligt måtte komma till stånd — bland
annat särskilt framhållits önskvärdheten af att i lagstiftningen lämna¬
des bestämda föreskrifter, som tryggade barnens rätt till god vård
i sådana fall, då de bortlämnades för all framtid till fosterföräldrar
»mot en summa i ett för allt».
Af det sagda framgår att frågan, huruvida icke lagen om foster¬
barns vård må kunna vinna sådan utsträckt tillämpning, som motionä¬
ren påyrkat, är föremål för öfvervägande i samband med den pågående
revisionen af berörda lag.
Vid sådant förhållande och då, enligt hvad utskottet inhämtat, för¬
slag till lagbestämmelser rörande detta och därmed sammanhängande
ämnen inom en nära framtid lärer vara att förvänta, synes utskottet
skäl ej föreligga för Riksdagen att nu aflåta skrifvelse i ämnet.
Lagutskottets utlåtande Nr 37.
Utskottet får sålunda hemställa,
att förevarande motion ej måtte till någon Riksda¬
gens åtgärd föranleda.
Stockholm den 15 april 1912.
På lagutskottets vägnar:
JOHAN WIDÉN.
Stockholm, K. B. Boströms^Boktryckeri, 1912.