Lagutskottets utlåtande Nr 32.
1
Nr 32.
Ankom till Riksdagens kansli den 26 mars 1912 kl. 11 f. m.
Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i vissa delar af sjölagen samt till
lag om ändrad lydelse af 1 § i lagen den 12 juni 1891,
innefattande vissa bestämmelser om sjöfynd.
Närvarande: Herrar Widén, Lindhagen, Håkanson, Söderbergk, Hög¬
berg, Stärner, af Ekenstam, Bergendahl, Alexanderson, Trana, Pettersson i
Bjälbo, Pettersson i Södertälje, Jansson i Edsbäcken, Persson i Norrköping,
Olsson i Broberg och Olsson i See.
Genom en den 26 januari 1912 dagtecknad proposition, nr 26, hvil¬
ken af båda kamrarna hänvisats till lagutskottet, har Kungl. Maj:t, under
åberopande af propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda proto¬
koll, föreslagit Riksdagen att antaga följande lagförslag:
Förslag
till
Lag
om ändring i vissa delar af sjölagen.
Härigenom förordnas, dels att öfverskriften till 9 kapitlet sjölagen
skall erhålla lydelsen »om bärgning», dels att 220, 222—227, 268, 283
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 9 sand. 29 Käft. (Nr 32.) 1
2
Lagutskottets utlåtande Nr 32.
och 294 §§ skola erhålla nedanangifna ändrade lydelse och dels att efter
223 § skall insättas en ny paragraf med beteckning 223 a, af den lydelse
nedan angifves:
220 §.
Stöta fartyg samman med hvarandra, så att däraf uppstår skada å
det ena fartyget eller ombordvarande gods eller personer, och är samman¬
stötningen orsakad genom vållande å endera sidan, ersätte den skyldige
all skada och förlust, som däraf kommer.
År sammanstötning orsakad genom vållande å båda sidor, skola de
skyldiga deltaga i skadans ersättande efter förhållandet mellan de å ömse
sidor begångna felens beskaffenhet. Gifva omständigheterna icke stöd för
någon viss fördelning, ersätte hvardera parten hälften af skadan.
För skada, som vid sammanstötningen skett å person, vare de skyl¬
diga ansvariga en för båda och båda för en, med rätt för den, som utgifvit,
mera än hvad enligt bestämmelserna här ofvan å honom belöper, att ut¬
taga det öfverskjutande hos andra parten; i fråga om annan skada svare
de skyldiga endast hvar för sin del af ersättningen.
Vid bedömande af fråga om vållande till sammanstötning skall rät¬
ten taga i särskildt betraktande, huruvida tiden medgaf öfverläggning
eller icke.
222 §.
För den ersättning, som enligt 220 § skall utgå, häfte redaren med
fartyg och frakt, där sammanstötningen orsakats genom fel eller försum¬
melse, hvarför han jämlikt 8 § är ansvarig.
Aftal, hvarigenom någon fritager sig från ansvar för skada å person
j följd af sammanstötning, vare utan verkan.
223 §.
Stöta fartyg samman med hvarandra, åligge enhvar af befälhafvarna
att, såvidt det kan ske. utan allvarlig fara för eget fartyg samt besätt¬
ningen och passagerarna därå, ej mindre lämna det andra fartyget, dess
besättning och passagerare all hjälp, som är möjlig och behöflig för rädd¬
ning ur den genom sammanstötningen uppkomna faran, än äfven för dettas
befälhafvare uppgifva namnet å sitt eget fartyg, dess hemort samt den ort
eller hamn, hvarifrån det kommer, och den, dit det skall gå.
Lagutskottets utlåtande Nr 32.
o
223 a §.
Lika med sammanstötning, hvarom i denna lag sägs, skall anses där
i följd af fartygs manövrering eller eljest skada af ett fartyg förorsakas
å annat fartyg eller därå varande personer eller gods, utan att samman¬
stötning emellan fartygen äger rum.
224 §.
Hvar som bärgar förolyckadt eller nödställdt fartyg eller ombord¬
varande gods eller något, som hört till sådant fartyg eller gods, så ock
enhvar, som vid bärgningen medverkar, äge af det, som bärgats, undfå
bärgarelön. Till andel i lön, som för sådan bärgning skall utgå, vare ock
den berättigad, hvilken under den nöd, som föranledt bärgningen, räddat
människor från fartyget eller medverkat vid deras räddning.
Den, som vid bärgningsföretag medverkat trots uttryckligt och be¬
fogad! förbud af fartygets befälhafvare, äge ej rätt till bärgarelön.
Bärgarelön skall, i den mån så påfordras, utgå äfven där fartyg,
som afe annat fartyg bärgats, tillhör samma ägare som detta senare.
Aligger det någon enligt aftal att verkställa bogsering eller lotsning
eller utföra liknande arbete för fartygs räkning, äge han ej, där fartyget
kommer i nöd, att för hjälp, som han därunder lämnat fartyget, undfå
bärgarelön, med mindre den hjälp icke kan anses ingå i fullgörandet af
aftalet.
Kunna parterna icke enas om bärgarelönens storlek, skall denna be¬
stämmas af domstol.
225 §.
Vid bestämmande af bärgarelönens belopp har rätten att taga i be¬
traktande följande omständigheter:
1. I första rummet:
a) i hvad mån bärgningsföretaget lyckats;
b) den insikt och drift, hvarmed bärgningsarbetet utförts, samt den
tid och möda, som därtill användts;
c) den fara, för hvilken det bärgade fartyget, dess passagerare, be¬
sättning eller gods varit utsatta;
d) den fara, för hvilken bärgarna eller deras redskap utsatts;
e) den fara att ådraga sig ersättningsskyldighet mot lastägare eller
annan eller att eljest lida förlust, för hvilken bärgarna utsatt sig;
f) den skada, bärgarna må hafva lidit till lif, hälsa eller gods, den
utgift eller förlust, bärgarna för bärgningens utförande fått vid¬
kännas, samt värdet af de vid bärgningen använda redskap;
4
Lagutskottets utlåtande Nr 32.
g) deri omständighet att det vid bärgningen begagnade fartyget varit
särskildt utrustadt för bärgningsarbete.
2. I andra rummet:
det bärgades värde.
Har någon, som deltagit i bärgning, genom fel eller försummelse
föranledt den nöd, hvari fartyget varit försatt, eller har han vid bärg¬
ningen gjort sig skyldig till stöld eller snatteri eller till undandöljande af
bärgadt gods eller annan sviklig handling, äge rätten förklara bärgarelönen
förverkad eller nedsätta dess belopp under hvad eljest varit skäligt.
226 §.
Bärgarelön må icke sättas högre än till värdet af det bärgade, däri
inberäknadt frakt och passagerareafgifter, efter afdrag för tull och öfriga
afgifter, som böra af det bärgade utgå', äfvensom kostnad för dettas för¬
varande, värdering och försäljning.
Under bärgarelön innefattas jämväl godtgörelse för det bärgades
förande i säkerhet och användande för sådant ändamål af farkoster eller
annan redskap.
227 §.
År aftal rörande bärgning ingånget medan nöden ännu varade och
under dess inflytande och pröfvas villkoren i aftalet icke vara skäliga,
äge rätten efter yrkande af någondera parten förklara aftalet helt eller till
viss del ogillt.
Enahanda befogenhet tillkomme rätten jämväl i fråga om aftal, som
annorledes ingåtts, så framt det belopp, som i bärgarelön betingats, finnes
stå i uppenbart missförhållande till värdet af den tjänst bärgarna lämnat.
Hvad i 225 § sista stycket är stadgadt skall ock äga tillämpning för
det fall att aftal rörande bärgning finnes träffadt.
Har bärgarelön guldits medan nöden ännu varade, åligge den, som
vill vinna åter något af det guldna, att instämma klander inom sex må¬
nader efter det betalning erlades, eller hafve förlorat sin talan.
268 §.
Panträtt i fartyg och frakt tillkommer nedanstående fordringar:
1. lotspenningar, bärgarelön och ersättning för fartygets befriande
ur fiendes våld;
2. befälhafvarens och besättningens fordran å hyra och annan godt¬
görelse, hvartill de på grund af sin anställning å fartyget äro
lagligen berättigade;
Lagutskottets utlåtande Nr 32.
5
3. fordran å bidrag till gäldande af gemensamt haveri eller af annan
kostnad, som skall fördelas efter enahanda grund (161, 218 §§);
bodmerifordran, så ock lastägares fordran för gods, som blifvit
under resa såldt för fartygets behof; och
4. fordringar, som grunda sig på förbindelser, hvilka befälhafvare!!
i denna sin egenskap ingått för fartygets behof, eller på ute-
blifvet, felaktigt eller ofullständigt fullgörande af förbindelser,
hvilka redaren själf eller annan på grund af redarens fullmakt
ingått och som skolat af befälhafvare!! i denna hans egenskap
fullgöras, så ock fordringar för ersättning för skada, hvilken
vållats genom fel eller försummelse, som i 8 § sägs; befäl-
hafvarens fordran för hvad han själf förskjutit för fartygets
behof eller på grund af egen utfästelse för sådant ändamål
nödgats utgifva; fordran å utbekommande af belopp, som någon
jämlikt bestämmelsen i 220 § tredje stycket erlagt utöfver hvad
å honom belöpt enligt fördelning, hvarom där sägs.
Panträtt i fartyg omfattar jämväl fartygets tillbehör; panträtt i frakt
omfattar bruttofrakten för den resa, under hvilken fordringen uppkommit.
Panträtt för bodmerifordran omfattar fartyg eller frakt eller bäggedera,'
enligt bodmeribrefvets innehåll.
Under fartygs tillbehör innefattas icke proviant eller bränsle, ej heller
å ångfartyg kol eller andra för maskinens drift afsedda ämnen.
283 §.
Fordran, för hvilken gäldenär enligt denna lag häftar allenast med
fartyg, frakt eller inlastadt gods, upphöre, om icke genom stämning eller
lagsökning betalning sökes,
1) för fordran å bidrag till gäldande af gemensamt haveri eller af kostnad,
som skall fördelas efter enahanda grund — inom ett år från dispachens dag;
2) för fordran å ersättning för bortkommet eller skadadt gods —
inom ett år efter slutad lossning;
3) för fordran å ersättning i andra fall — inom två år från den
dag, skadan timade;
4) för fordran å bärgarelön — inom två år från det bärgningsföre¬
taget slutförts;
5) för fordran å utbekommande af belopp, som någon jämlikt be¬
stämmelsen i 220 § tredje stycket erlagt utöfver hvad å honom belöpt
enligt fördelning, hvarom där sägs — inom ett år efter det beloppet af
honom själf utgifvits;
fi
Lagutskottets utlåtande Nr 32.
6) för öfriga fordringar — inom ett år efter det fordringen förföll
till betalning.
Äger för fordran å ersättning för skada genom sammanstötning eller
för fordran, hvarom under 4 och 5 här ofvan sägs, borgenär rätt att jäm¬
väl hålla sig till redare, lastägare eller annan personligen, vare den rätt
likaledes förfallen inom den för hvarje särskild! fall ofvan angifna tid.
Där borgenär för annan fordran, hvarom i denna § sägs, äger tillika hålla
sig till redare, lastägare eller annan personligen, vare sådan rätt honom
öppen inom tid, som i allmän lag stadgas.
294 §.
Har sammanstötning eller sådan händelse, som i 223 a § sägs, timat
och uraktlåter befälhafvare något af hvad enligt 223 § åligger honom att
för ty fall iakttaga, straffes med böter, ej under 100 kronor, eller med
fängelse. Aro omständigheterna synnerligen försvårande, må till straffar¬
bete i högst två år dömas.
Har befälhafvare!! i annat fall än nu sagts underlåtit att, såvidt det
kunnat ske utan allvarlig fara för eget fartyg samt besättningen och passa¬
gerarna därå, lämna den, som anträffas i sjönöd, all hjälp, som varit möjlig
och behöflig för hans räddning, dömes till böter eller fängelse.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.
F ö r s 1 a g
till
Lag
om ändrad lydelse af 1 § i lagen den 12 juni 1891, innefattande vissa
bestämmelser om sjöfynd.
Härigenom förordnas, att 1 § i lagen den 12 juni 1891, innefat¬
tande vissa bestämmelser om sjöfynd, skall erhålla följande ändrade lydelse:
Hvar som i saltsjön inom svensk skärgård eller vid svensk kust
eller i rikets segelbara insjöar, floder eller kanaler bärgar öfvergifvet fartyg
eller skeppsvrak eller till fartyg hörande redskap eller gods, ehvad sådant
upptages från botten eller anträffas flytande på vattnet eller drifvet å
Lagutskottets utlåtande Nr 32. 7
strand, vare skyldig att anmäla fyndet hos närmaste krono- eller tull¬
betjänt, som har att därom ofördröjligen meddela distriktets tullkammare
underrättelse. Underlåter den, som funnit, att göra sådan anmälan, hafve
förverkat bärgarelön och straffes efter allmän lag.
Har fartyg under resa något bärgat, aflämne befälhafvare!! det bär¬
gade till tullstation å deri svenska ort, dit han först anländer. Anlöpes ej
svensk hamn, gifve han å den utländska ort, som han först anlöper, hos
svensk konsul eller, där sådan ej finnes, hos annan behörig myndighet
bärgningen till känna och läte det bärgade å offentlig auktion försäljas;
kungöre ock redaren om förloppet och redovise honom försäljningssumman.
Sedan vare å redarens omsorg och ansvar att de insända medlen afkunna
till Konungens befallningshafvande i orten, hvilken därefter har att för¬
fara enligt hvad här nedan stadgas.
Underlåter befälhafvare eller redare att, på sätt nu är föreskrifvet,
tillkännagifva hvad bärgadt blifvit eller att aflämna därför influtna medel,
ansvare såsom förut är sagdt. Förskingrar eller undandöljer befälhafvare
eller redare något af de influtna medlen, straffes efter allmän lag; och
äge rätten förklara bärgarelön förverkad eller nedsätta dess belopp under
hvad eljest varit skäligt.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.
Enligt hvad det vid propositionen fogade utdrag af statsrådsproto¬
kollet utmärker, är ifrågavarande lagförslag ett resultat af de sträfvande!!,
soyn .pågått, att på sjörättens område få införda gemensamma
principer i de olika staternas rättssystem. På inbjudan af belgiska rege¬
ringen sammanträdde i februari 1905 i Bryssel ombud för ett stort
antal sjöfartsidkande stater till en diplomatisk konferens med uppdrag
att söka utarbeta förslag till internationella överenskommelser om fast¬
ställande af gemensamma regler å sjörättens område. Nya konferenssam¬
manträden hafva sedermera hållits hösten 1905 samt åren 1909 och 1910.
A sistberörda sammanträde kommo de delegerade till enighet om slutliga
förslag till två internationella konventioner, den ena rörande fastställande
af gemensamma regler i fråga om sammanstötning och den andra rörande
fastställande af gemensamma regler i fråga om bärgning. Dessa konventio¬
ner undertecknades den 23 september 1910 af ombuden för följande stater:
Amerikas förenta stater, Argentina, Belgien, Brasilien, Chile, Cuba, Danmark,
Utskottets
yttrande.
8
Lagutskottets utlåtande Nr 32.
Frankrike, Grekland, Italien, Japan, Mexico, Nicaragua, Nederländerna,
Norge, Portugal, Rumänien, Ryssland, Spanien, Storbritannien, Sverige,
Tyskland, Uruguay och Österrike-Ungern.
Genom beslut den 15 september 1911 uppdrog sedermera Kungl.
Maj:t åt vissa delegerade att utarbeta förslag till de lagändringar, som på¬
kallades af Sveriges biträdande af nämnda båda konventioner; och skulle
med hänsyn till den gemensamhet, som å sjörättens område föreligger
mellan Sverige, Danmark och Norge, delegerade träda i förbindelse med
de personer, som för motsvarande ändamål blifvit af danska och norska
regeringarna utsedda, och med dem sammanträda till gemensamt arbete
för vinnande, såvidt möjligt, af öfverensstämmelse i de förslag, som
komme att för hvarje land afgifvas.
Sedan nämnda delegerade den 6 november 1911 till Kungl. Maj:t
öfverlämnat förslag till lag om ändring i vissa delar af sjölagen samt till
lag om ändrad lydelse af 1 § i lagen den 12 juni 1891, innefattande
vissa bestämmelser om sjöfynd, äfvensom motiv till dessa förslag, har
lagrådets yttrande öfver berörda förslag inhämtats.
Sedan delegerades förslag med anledning af inom lagrådet fram¬
ställda anmärkningar i några hänseenden undergått förändringar, hafva
desamma i det skick, de sålunda erhållit, med förevarande proposition
förelagts Riksdagen till godkännande.
Beträffande de skal, som ligga till grund för propositionen, får
utskottet hänvisa till de vid densamma fogade utdrag af statsrådsproto¬
kollet.
Utskottet har vid granskning af förevarande lagförslag icke funnit
anledning att däremot framställa någon anmärkning. Utskottet får alltså
hemställa,
att ifrågavarande proposition måtte af Riks¬
dagen bifallas.
Stockholm den 2G mars 1912.
På lagutskottets vägnar:
JOHAN WIDÉN.
121023 Stockholm 1912. Kungl. Boktryokeriet, P. A. Norstedt & Söner.