Lagutskottets utlåtande Nr 28.
1
Nr 28.
Ankom till Riksdagens kansli den 19 mars 1912 kl. 7 e. m.
Utlåtande i anledning af väckt motion om skrifvelse till
Kungl. Maj:t angående viss ändring i 21 § i lagen
den 1 juli 1898 om de svenska lappar nes rätt till ren¬
bete i Sverige.
Närvarande: herrar Widén, Lindhagen, Stärner, Trana, grefve
Mörner, von Baumgarten, Olsson i Hof, Johanson i Valared,
Stendahl, grefve Spens, Jansson i Edsbäcken, Olsson i
See, Pettersson i Bjälbo, Persson i Norrköping, Rehn och
Cederborg.
Uti en inom Andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad
motion, nr 209, hafva herrar Carl Lindhagen och Ernst Hage hemställt,
»att Riksdagen ville ' hos Kungl. Maj:t begära helst redan till denna
Riksdag förslag till sådan ändring i 27 § om lapparnes rätt till ren¬
bete, att den bofaste inom Norrbottens lappmark tillagda undantagsrätt
att tillsvidare äga renar, som få begagna sig af lapparnes rätt till ren¬
bete, måtte begränsas eller eventuellt upphäfvas.»
Till stöd för denna hemställan hafva motionärerna anfört följande:
»Genom lagen om de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige
den 1 juli 1898 upphäfdes de bofastes renägarskap. Stadgandet åter¬
finnes i lagens 27 §, där det heter i mom. 2 att vid begagnande af
rätt till renbete må lapp icke ha under sin vård renar, Indika tillhöra
annan än lapp.
Härifrån gifves enligt mom. 3 ett par undantag. Inom Norr¬
bottens län må nämligen lapp, som uteslutande sysselsätter sig med
renskötsel, »tills vidare», vid begagnandet af sin rätt till renbete ha
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 9 sand. 25 käft. (Nr 28.) 1
2
Lagutskottets utlåtande Nr 28.
under sin vård jämväl renar tillhörande annan än lapp, därest ren¬
ägaren är bosatt inom länets lappmark och där äger eller brukar jord¬
bruksfastighet. Addare stadgas generellt, att renar, som användas till
körslor, s. k. dragrenar, må lapp vid begagnande af sin rätt till ren¬
bete ha under sin vård äfven om de tillhöra annan än lapp. Det senare
undantaget antogs på grund af nedannämnda motion, hvars yrkande om
viss ändring äfven i det förra däremot ej vann Riksdagens bifall.
YTid 1898 års riksdag, då proposition i lappfrågan framlades, väcktes
följande motion:
»En af förslagets viktigaste nyheter är upphäfvandet af bofastes renägar-
skap, hvilket det af många skäl blifvit en nödvändighet att afskaffa. Undantag är
dock »tills vidare» gjordt för Norrbottens läns lappmark, där jordbrukarne skulle
behöfva renskötseln såsom binäring till jordbruket och vederlag för intrång af
skogslappar.
Häremot ha i afgifna utlåtanden från flera håll gjorts erinringar: Genom
medgifvande af detta undantag skulle man på långt när ej vunnit hvad man
åsyftat. Det vore ock nödvändigt, att ladugårdsskötseln utvecklades, men så
länge bonden fick äga renar, af hvilka han kunde slakta till husbehof, visade
erfarenheten, att ladugården försummades. Många handlande och andra bofasta
inom lappmarken, som tillika vore jordbrukare, ockrade med renskötsel såsom
affär. Fastställdes förbud för kustlandets inbyggare att äga renar, skulle sannolikt
i stället renaffärer uppkomma i lika stort antal i Lappmarken. Därför yrkas,
att åtminstone ett maximum fastställes, hvilket äfven Konungens befallningshaf¬
vande finner beaktansvärdt, men anser möta svårigheter vid tillämpningen.
Äfven om behofvet för bofasta att fortfarande äga renar vore större i
Norrbottens än i Västerbottens lappmark, hvilket emellertid från det senare
hållet uttryckligen bestrides, så synes dock hela reformen blifva halfgjord och
kunna väsentligen förfelas, om bofasta inom Norrbottens lappmark fortfarande
få obehindrad rätt till renbete för hur många renar som helst. Det torde ock
blifva svårt gifva skäl för en anordning, som förbjuder en fattig fjällbonde i
Västerbotten att hålla sig med några renar, under det i Norrbottens lappmark,
där redan nu bofasta finnas, som äga 1,000 renar hvar, stora affärer i renskötsel
skulle få bedrifvas. Allt synes därför tala för fastställande åtminstone af ett
maximum, i hvilket afseende må till ledning anföras, att inom Västerbottens
lappmark lära bofasta renägare i allmänhet äga tio, högst tjugu renar. För kon¬
trollen har man naturligtvis att närmast gå till den i § 11 omnämnda renlängd.
Befinnes någon hafva för många renar, torde med det Överskjutande antalet för¬
faras på sätt i § 26 (27 § i lagen) mom. 2 stadgas.
Visserligen har ifrågavarande unda.ntagsrätt tillagts endast ägare eller bru¬
kare af jordbruksfastighet. Men enligt hvad som blifvit upplyst har man genom
denna begränsning allenast uppnått, att från åtnjutande af den medgifna förmånen
uteslutits inhysningsfolk, backstugusittare och andra arbetare, hvilka för sin ut¬
komst^ äro mer eller mindre beroende af besittningen utaf en eller annan drag-
ren. Enligt en allmänt uttalad önskan tillstyrker därför äfven Konungens befall¬
ningshafvande, att det må tillåtas lapp att under sin vård hafva jämväl dragrenar,
tillhörande den icke jordbrukande befolkningen i lappmarkerna, samt dessutom
Lagutskottets utlåtande Nr 28.
3
äfven personer i Pajala, Tärendö och Korpilombolo kommuner. Denna fråga
tarfvar dock först närmare utredning genom inhämtande af en del upplysningar,
som ej kunna erhållas ur handlingarna.
Emellertid hemställer jag, att den i 26 § (27 § i lagen) 3 mom. omför-
rnälda rätt för lapp att hafva under sin vård renar, tillhörande annan än lapp,
må begränsas till högst tjugu renar för hvarje sådan person, men å andra sidan,
därest det låter sig göra, utsträckas att omfatta äfven dragrenar, hvem än må
vara deras ägare».
Häröfver yttrade 1898 års lagutskott följande:
»Efter hvad utskottet inhämtat af de utlåtanden, som från Norrbottens
län afgifvits öfver kommitterades förslag, hafva de anmärkningar, som därstädes
framkommit, egentligen afsett dels att s. k. dragrenar, hvilka lämnades i lappar¬
nas vård, skulle åtnjuta samma skydd och rätt som lapparnas renar, äfven om
de ägdes af andra bofasta än jordbrukare inom lappmarken — en erinran som
framkommit i nästan alla från länet afgifna yttranden — dels, och detta särskildt
från sydligare delarna af länet, enkannerligen Arvidsjaurs socken, att antalet
renar, som bofasta jordbrukare inom Norrbottens lappmark skulle få hafva i
lapparnas vård, borde begränsas genom viss maximibestämmelse, exempelvis till
högst femtio.
Hvad frågan om dragrenar beträffar, har utskottet funnit den framkomna
anmärkningen befogad och föreslår fördenskull ändrad lydelse af 26 § 3 mom.
(27 § 3 mom. uti utskottets förslag härnedan), en ändring, hvilken utskottet
ansett kunna utan skada erhålla en allmän affattning och således ej behöfva in¬
skränkas att blott afse Norrbottens län eller vissa delar af detta.
Hvad däremot angår yrkandet, att inskränkningen uti bofastes renägareskap
borde inom Norrbottens län göras mera vidtgående än förslaget innehåller, vill
utskottet erinra, att påståenden härom icke framkommit i afseende å annan del
af länet än dess sydligare, särskildt Arvidsjaurs socken. Att nu vidtaga en för
hela länet gällande ytterligare inskränkning synes därför vara mera än behofvet
kräfver, då i de öfre delarna af detsamma någon olägenhet af bofastes renskötsel
icke framträdt i vidare mån än att den kan anses tillbörligen undanröjd genom
förbudet för bofasta i kustlandet att hålla renar i lappmarken. Däremot är
ovedersägligt, att missförhållanden gjort sig gällande genom bofastes renskötsel
i sydligare lappmarken af länet, och det »tillsvidare», som lagbudet innehåller,
riktar sig påtagligen särskildt mot förhållandena därstädes. Eu ytterligare in¬
skränkning af bofastes renägareskap inom Norrbotten är följaktligen ställd i ut¬
sikt af lagrummet, och det skall måhända visa sig, att den snart nog måste
genomföras för den sydligare delen af länet. Men väl kan det sättas i fråga, om
ej densamma då riktigast bör få den omfattning, som förbudet mot bofastes ren¬
skötsel enligt förslaget äger för Jämtlands och Västerbottens län, och ej taga
form af en maximibestämmelse beträffande antalet renar, en föreskrift, som, all¬
tid i sig mer eller mindre godtycklig blir i praktiken ytterst svår att öfvervaka
och hålla i vederbörlig tillämpning. Eör det närvarande torde det vara riktigast
att stanna vid det ordnande af frågan, som förslaget innehåller, och anser för¬
denskull utskottet herr Lindhagens motion rörande ändring af 26 § (27 § i lagen)
icke böra föranleda till någon åtgärd i vidare mån än hvad ofvan blifvit i fråga
om s. k. dragrenar.»
4
Lagutskottets utlåtande Nr 28.
Utskottets
yttrande.
Vid ett besök, som vi förliden sommar gjorde i Arvidsjaur, fram¬
fördes till oss från lappbefolkningens sida klagomål öfver hur förhål¬
landena där och äfven i Arjeplougs socken allt mer utvecklat sig i
följd af förenämnda obegränsade rätt för bofasta att inom Norrbottens
lappmark äga renar. Två rika hemmansägare hade nu där monopoli¬
serat renskötseln samt nedlagt kapital i tusentals renar och af denna
affär skördade de stora inkomster. Lapparne undanträngdes härigenom
i sin själfständiga näring, de kapitalistiska renhjordarna utträngde
deras djur från betesmarkerna på flerahanda sätt. Vid tillfällen, som
erbjödo sig, uppköptes renarna från de fattiga lapparne för att inför-
lifvas med berörda stora renhjordar. I stället för att själfva drifva
renskötsel med egna renar fingo lapparne allt mera taga anställning
såsom vaktare af de bofastes renar. Dessa uppgifters öfverensstäm¬
melse med verkliga förhållandet vitsordades för oss af flera i ortsför-
hållandena insatta personer.
Man kan knappast förstå, hur ett sådant förhållande kan få fort¬
fara. För att stödja lappbefolkningen och dess eget näringsfång har
en undantagslagstiftning kommit till stånd, som medgifvit lapparne att
beta sina renar icke blott på kronans utan äfven på enskildas ägor,
hvilket är förenadt med ganska stora olägenheter. Af detta begagnar
sig nu kapitalet för att genom ofvannämnda kryphål i lagen lägga sig
till med dessa fördelar och skaffa sig vinst däraf och förvandla lap¬
parne i stället till sina lönearbetare.
Lagstiftaren har tydligen själf haft onda aningar, då han här be¬
gagnat det i lagtext ovanliga uttrycket, att undantagsbestämmelsen
skulle gälla bara »tillsvidare». Detta tillsvidare synes därföre nu böra
upphöra, då däri säkerligen ligger liufvudorsaken till renhjordarnas
kapitalisering, om än kanske äfven andra därtill bidragande orsaker
gifvas.
Fn fråga blir då, om bofastes rätt att äga renar bör alldeles upp-
häfvas eller starkt begränsas, såsom i 1898 års motion ifrågasattes.
Därom bör någon undersökning ske. Dock måste påpekas, att detta
är en sak, som bör ordnas omedelbart helst genom en proposition till
denna riksdag, ty för hvarje år som går stupa kanske en eller flera
fattiga lappfamiljer på den.»
I lagen angående de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige
den 4 juni 1886 förekom beträffande rätten att äga renar icke några
inskränkande bestämmelser. Med anledning af missförhållanden, som
Lagutskottets utlåtande Nr 28.
5
visat sig uppstå vid tillämpningen af nämnda lag, blef emellertid spörs¬
målet om de bofastes rätt i dylikt hänseende föremål för öfvervägande
under förarbetena till nu gällande lag i ämnet den 1 juli 1898. Så¬
lunda föreslog den s. k. lapplagskommittén i sitt den 27 maj 1896
afgifna betänkande, att 27 § i lagen skulle i de delar, som af före¬
varande motion beröras, erhålla följande lydelse:
»1. När i denna lag talas om lapparnes renar, förstås därmed
icke allenast deras egna utan ock andras renar, hvilka de, på sätt här
nedan sägs, äga taga under sin vård.
2. Vid begagnande af sin rätt till renbete enligt denna lag må,
med det undantag, som i 3 mom. sägs, lapp icke hafva under sin vård
renar, hvilka tillhöra annan än lapp. Anträffas under lapps vård eller
eljest inom lappbys område renar tillhörande andra än lappar, vare
dessa renar förbrutna till lappbyn, och äge ordningsmannen att för
byns räkning omhändertaga och lefvande eller slaktade försälja dy¬
lika renar.
3. Lapp inom Norrbottens län, som uteslutande sysselsätter sig
med renskötsel, må tillsvidare vid begagnande af sin rätt till renbete
enligt' denna lag hafva under sin vård jämväl renar, tillhörande annan än
lapp, därest renägaren är bosatt inom länets lappmark och där äger
eller brukar jordbruksfastighet. Upphör sådan renägare att äga eller
bruka jordbruksfastighet inom länets lappmark, åligger det honom att
inom ett år därefter hafva afhändt sig renarne, vid äfventyr, att de¬
samma må omhändertagas af vederbörande ordningsman, som med dem
förfar på sätt i 2 mom. sägs.»
Beträffande grunderna för detta stadgande anförde kommittén:
»Det sattes redan under förarbetena till 1886 års lag i fråga, huru¬
vida icke bofastes rätt att äga renar och för dessa taga i anspråk samma
förmåner som lapparna beträffande fri tillgång till renbete å såväl sta¬
tens som enskildes mark borde upphöra. Det anmärktes häremot, att
de bofaste dock alltid måste hafva sina renar under lapparnas vård,
att det icke vore lapparnas renägarskap, utan deras näringsfång, ren¬
skötseln, som borde genom lagstiftningen främjas, samt att det vore
för den fattige lappen, som själf ej ägde renar, förmånligare att sköta
renar åt andra än att sakna lämplig sysselsättning. Därjämte erinrades
om svårigheten att öfvervaka efteriefnaden af det ifrågasatta förbudet
och lättheten att kringgå detsamma. Så länge de bofastes renägarerätt
ännu icke visat sig medföra några väsentliga olägenheter, kunde dessa
skäl icke frånkännas sin betydelse, och rätten lämnades därför i 1886
års lag oantastad. De sedermera förflutna årens erfarenhet har emel¬
6
Lagutskottets utlåtande Nr 28.
lertid gifvit vid handen, att renstockens öfvergång i bofastes ägo, åt¬
minstone där den skett i större utsträckning, haft ett menligt infly¬
tande ej blott på förhållandet mellan lappar och bofaste utan ock på
lapparnas ställning öfver hufvud. Renafveln är en näring, som när
den ej hämmas af särskild! vidriga naturförhållanden, visat sig mycket
inkomstgifvande och därför väl ägnad att väcka de bofastes företag¬
samhet. För renskötseln gynnsamma år hafva bragt upp de bofastes
renantal till ganska betydliga siffror. Särskildt har detta varit fallet
under några — numera visserligen förflutna — år i Härjedalen, men
man finner, att jämväl i Norrbottens län bland skogslapparna de bo¬
fastes renar i vissa socknar, Arvidsjaur, Arjeploug och Jockmock, i
antal öfverstiga lapparnas. Uppenbarligen har sålunda de bofastes andel
i renhjordarna nått en utsträckning, som icke längre kan försvaras med
angelägenheten att bereda sysselsättning åt medellösa lappar. Tvärtom
har i många fall tillökningen i de bofastes hjordar skett på lapparnas
bekostnad och bidragit att utarma dessa. I den handel och vandel,
som bragt renarna öfver från lapparnas i de bofastes händer, hafva de
förre vanligen dragit det kortaste strået. Spritdrycker och andra bytes¬
varor af därmed jämförligt värde hafva alltför ofta utgjort de lockelse-
medel, som förvandlat lappen från renägare till vaktare af de bofastes
renar. Men om sålunda lapparna själfve icke haft skäl att rosa mark¬
naden, så har den å andra sidan gifvit de bofaste anledning till ganska
berättigade klagomål. Det ligger i sakens natur, att den lapp, som
endast är renskötare åt andra, blir försumligare i vården om den åt
honom anförtrodda hjorden, än han skulle hafva varit, om han själf
ägt renarna och varit med denna sin egendom ansvarig för ersättning
af skada, som renarne förorsakat. Att bofastes renägarskap ökat osäker¬
heten för grannarnas egendom, torde därför icke kunna betviflas.
Härtill kommer, att all rättsgrund synes saknas för de bofastes anspråk
att för sina renar tillgodonjuta den betesrätt på andra jordägares mark,
som tillkommer de nomadiserande lapparna, och att staten ej kan hafva
samma förbindelse att utan ersättning upplåta betesmarker åt bofaste
som åt lapparna, helst det visat sig att åtminstone under vissa tider
utrymmet å dessa betesmarker ej varit tillräckligt för båda.
Vid öfvervägande häraf hafva kommitterade ansett det vara både
principiellt riktigt och öfverensstämmande med bägge folkstammarnas
välförstådda intresse, att bofastas rätt att för egna renar begagna de
genom lagstiftningen till renbete upplåtna marker i regeln komme att
upphöra. Något hinder för omedelbar tillämpning häraf i Jämtlands
och Västerbottens län sjmes icke förefinnas. Tvärtom erbjuda de nu¬
Lagutskottets utlåtande Nr 28.
7
varande förhållandena inom dessa län ett synnerligen lämpligt tillfälle
att låta förbudet utan uppskof träda i verket. De bofastes renantal bar
nämligen under de senaste åren nedgått till en obetydlighet dels i följd
af tillfälliga för renskötseln i allmänhet mycket ogynnsamma natur¬
förhållanden, dels särskildt i Härjedalen i följd af de renskötande lap¬
parnas underlåtenhet att märka renar och framför allt att märka med de
bofaste renägarnas märken. Däremot hafva kommitterade icke för när¬
varande vågat för Norrbottens län utsträcka förbudet längre än till
befolkningen i socknarna nedanför lappmarksgränsen. För denna be¬
folkning är renägarskapet en ren affär, som bedrifves i ändamål att
däraf skörda största möjliga penningevinst. Flertalet af de bofastes
renar tillhör ägare i kustlandet, och där har man ock att söka de ren¬
ägare, som förena största antalet renar på en hand. Det bär till och
med gått därhän, att aktiebolag bildats för att drifva renskötsel i större
omfattning. Den bofasta befolkningen i lappmarken åter har behof att
hålla renar såsom binäring till sitt jordbruk och synes ej drifva rörel¬
sen i större skala än för detta ändamål är nödigt. Då skogslapparna
inom länets södra socknar framgent såsom hittills utan tvifvel komma
att vålla de bofaste stora olägenheter, hvilka med hänsyn till sommar¬
betesmarkernas belägenhet svårligen kunna under nuvarande förhållan¬
den helt undvikas, synes billigheten fordra, att i gengäld samme bofaste
medgifves åtminstone rätten att hafva egna renar under lapparnas vård.
Inom länets norra socknar, där man vintertiden i stor utsträckning be¬
gagnar sig af renar såsom dragdjur, låter det sig redan af detta skäl
icke gorå att utestänga bofaste från rättigheten att äga sådana djur.
Emellertid hafva kommitterade, för att rättigheten ej skall öfver höfvan
utsträckas, fäst densamma vid sådana villkor, att renägaren skall vara
bosatt inom lappmarken och där äga eller bruka jordbruksfastighet,
samt att renarna skola hållas i vård af lapp, som uteslutande sj^ssel-
sätter sig med renskötsel. Endast sådana lappar torde erbjuda tillräck¬
liga garantier för att renarna erhålla den tillsyn, hvilken ägarne själfva
af helt naturliga skäl ej kunna ägna dem.»
Då frågan förekom till behandling vid 1898 års riksdag blef kom¬
mitténs förslag med afseende å 27 § i enlighet med Kungl. Maj:ts i
ämnet aflåtna proposition af Riksdagen antaget. Med anledning af
en inom Andra kammaren väckt motion intogs därjämte i 3 mom.
bestämmelse, att lapp vid begagnande af sin rätt till renbete finge
hafva under sin vård s. k. dragrenar, äfven om de tillhörde annan
än lapp. Däremot afslog Riksdagen ett i samma motion framställdt
yrkande, att den i ofvanberörda mom. omförmälda rätt för lapp
8
Lagutskottets utlåtande Nr 28.
att under sin vård hafva renar, tillhörande annan än lapp, måtte be¬
gränsas till högst tjugu renar för hvarje sådan person.
Såväl ifrågavarande lagrums affattning som ofvan återgifna ut¬
talanden af lapplagskommittén och 1898 års lagutskott utmärka med
full tydlighet, att nu gällande lagstiftning till frågan om rätten att äga
och innehafva renar principiellt intager den ståndpunkten att dylik rätt
bör tillerkännas ensamt lapparna. Då det undantag från den allmänna
regeln, hvilket på grund af särskilda förhållanden funnits påkalladt i
fråga om Norrbottens läns lappmarker, uttryckligen förklarats skola äga
giltighet endast tillsvidare, torde, såsom motionärerna jämväl antydt,
redan vid lagens tillkomst varit afsedt att nämnda undantagsbestämmel¬
ser, i den mån orsakerna till desamma ej längre förelåge eller för¬
anledde missförhållanden, borde ytterligare inskränkas för att slutligen
utgå ur lagstiftningen.
Den uppfattning, åt hvilken kommittén i sin framställning gifvit
uttryck i fråga om de bofastes renägarskap, har ock, enligt hvad
utskottet från sakkunnigt håll inhämtat, vunnit stöd af erfarenheten
från de år, under hvilka 1898 års lag ägt giltighet. Såsom i motionen
framhålles, torde de bofastes renägarskap, där sådant i afsevärdare ut¬
sträckning förekommer, varit ägnadt att göra intrång i lapparnas ren¬
skötsel såsom en af dem utöfvad siälfständig näring och därigenom
äfven sätta i fara möjligheten för lapparna att på denna för dem natur¬
liga väg finna sin utkomst. Vid sådant förhållande synes det utskottet
angeläget, att lapparnas intressen i detta afseende blifva i lagstiftningen
fullt tillgodosedda. Därtill kommer ock, att all rättsgrund saknas för
bofastes anspråk att för af dem i affärssyfte hållna renhjordar erhålla
betesrätt på andra jordägares mark. Och vill utskottet därför förorda
en lagändring i det syfte som i motionen angifves.
Utskottet anser dock icke lämpligt att denna lagändring går så
långt, att den i förevarande hänseende nu gällande undantagsbestäm¬
melsen helt och hållet upphäfves och de bofaste sålunda fullständigt
frånkännas rätten att äga andra renar än s. k. dragrenar. Inom Norr¬
bottens läns lappmarker, särskild! i de öfre delarne af Torneälfvens
flodområde, men äfven annorstädes, lefva nämligen i ganska stort antal
nybyggare, af hvilka många i härstamning och lefnadsförhållanden stå
lapparna nära och för hvilka renskötseln äger en mycket stor bety¬
delse. Att beröfva dessa nybyggare rätten att innehafva åtminstone
det mindre antal renar, som för deras torftiga bergning kan vara
erforderligt, synes utskottet icke riktigt. Äfven ur synpunkten af upp¬
rätthållandet af ett godt förhållande mellan lapparna och de bofaste
Lagutskottets utlåtande Nr 28.
9
torde det vara lämpligt att åt de senare inrymmes en dylik begränsad
befogenhet. Erfarenheten har nämligen — såsom äfven lapplagskom-
mittén framhållit — gifvit vid handen, att många anledningar till tvister
och misshälligheter undvikas, om både lapparna och de bofaste äro in¬
tresserade af renskötseln. Utskottet anser därför, såsom motionärerna
alternativt föreslagit, att frågan bör lösas genom en begränsning af de
bofastes renägarskap. Huru långt en sådan begränsning bör sträcka
sig, lärer icke lämpligen kunna närmare bestämmas annat än i samband
med en utredning af alla på frågan inverkande omständigheter.
På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,
att Riksdagen, i anledning af förevarande motion,
måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t täcktes efter verkställd utredning låta utarbeta
och för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring
i 27 § i lagen om de svenska lapparnas rätt till ren¬
bete i Sverige m. in. den 1 juli 1898, att den rätt,
som på grund af nämnda lagrum tillkommer bofaste
inom Norrbottens läns lappmarker att äga renar och
för dem begagna sig af lapparnas rätt till renbete,
måtte på lämpligt sätt begränsas.
Stockholm den 19 mars 1912.
På lagutskottets vägnar:
JOHAN WIDÉN.
Bihang till Riksdagens protokoll 1912.
9 samt. 25 käft. (Nr 28.)
2