Lagutskottets utlåtande Nr 25.
1
Nr 25.
Ankom till Riksdagens kansli den 12 mars 1912 kl. 12 m.
Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående utredning och förslag i fråga om rätt
för skogsägare till väg öfver annans mark för skogspro¬
dukters framforslande.
Närvarande: Herrar Widén, Lindhagen, Söderbergh, Gustaf Andersson*), Stärner,
af Ekenstam, Alexanderson, Trana, Gezelius, grefve Spens, Petersson i Lidingö
villastad*), Jansson i Edshäcken, Lindqvist, Olsson i Broberg, Olsson i See och Igel.
Uti en inom Andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad
motion, nr 170, har herr Sam. Söderberg i Hobborn yrkat, »att Riks¬
dagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täckes Kungl.
Maj:t efter verkställd utredning låta utarbeta och för Riksdagen fram¬
lägga sådant lagförslag, som tillförsäkrar skogsägare väg för sina pro¬
dukters framforsling öfver annans mark, med bestämmelser, angifvande
grunderna för beräkning af skada och åverkan, som tillfogas markägare
i sådana fall.»
Till stöd härför har motionären anfört följande:
»Yid förlidet års riksdag väckte undertecknad en motion nr 178 i
Andra kammaren om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående rätt för skogs¬
ägare till väg öfver annans mark för skogsprodukters tillvaratagande.
Motionen afstyrktes af lagutskottet efter eu välvillig motivering, men en
reservation var bifogad utskottets betänkande af herr Lindhagen, uti
hvilken han hemställde: att Riksdagen i anledning af ifrågavarande
*) Ej deltagit i detta utlåtandes justering.
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 9 samt. 22 käft. (Nr 25.)
1
2
Lagutskottets utlåtande Nr 25.
Utskottets
yttrande.
motion ville anhålla, att Kung!. Maj:t måtte låta undersöka, huruvida
och i hvad mån afsevärda olägenheter vållas skogsägare genom nödvän¬
dighet för dem att begagna annans mark för utforsling af sina skogs¬
produkter, samt därefter för Eiksdagen framlägga förslag till lagbestäm¬
melser i syfte att i skäliga fall tillförsäkra skogsägare möjlighet därtill,
därest utredningen därtill föranleder.
Under diskussionen i Andra kammaren stadgades nog den uppfatt¬
ningen, att lagbestämmelser borde komma till stånd och reglera de af
mig i motionen påvisade olägenheterna. Yid anställd votering beslöt
också kammaren med 110 röster mot 76 — som afgåfvos för bifall till
utskottets förslag — bifalla den vid betänkandet af herr Lindhagen af-
gifna reservationen.
Under hänvisande till frågans föregående behandling vill jag till-
lägga några ord.
Det erinrades under öfverläggningen, att det icke vore tillfyllest,
om sådan tillfällig väg bereddes rena skogsprodukter, utan man borde
jämväl i sammanhang med detta ordna frågan om tillfällig väg öfver
annans mark för framforsling af sten, grus, lera och mossa för torfströ
m. m. Till denna uppfattning vill jag ansluta mig och förorda frågans
pröfning i denna vidsträcktare mening.
En annan sak fördes jämväl på tal, nämligen hvilken som lämp¬
ligen borde bemyndigas — i händelse grannar icke åsämjas — öppna
sådan väg. Det förefaller mig vara enklast, att Konungens befallnings¬
hafvande i länen finge i uppdrag att i de respektive kommunerna utse
därtill lämpliga personer. Så t. ex. föreställer jag mig, att länsmännen
i allmänhet kunde anförtros detta uppdrag eller ordförande i skogsvårds-
kommitté eller någon annan lämplig person.
Till slut kommer frågan om ersättning åt markägare, som lidit af
intrång och åsamkats skada genom undanröjd växande skog och dylikt.
Äfven den frågan bör bli föremål för pröfning, men för min del anser
jag, att någon af de godemansinstitutioner, som finnas, bör kunna an¬
vändas. Allt bör här göras billigt och skyndsamt I»
Motionären åsyftar med förevarande motion, att de hinder måtte
undanröjas, hvilka lagens förbud mot att olofligen taga väg öfver annans
ägor, som däraf kunna skadas, förorsakar skogsägare vid tillgodogörande
af fastighetens produkter.
Uppenbarligen är det för en fastighets brukande mycket ofta nödigt,
Lagutskottets utlåtande Nr 25. 3
att för hemkörslor och transporter af olika slag samt för utfart m. in.
väg till och från fastigheten tages öfver annan fastighets område. Gällande
lagstiftning har ock i viss omfattning sökt sörja för att tillgång till er¬
forderliga vägar för de enskilda fastigheterna skall i möjligaste mån
finnas. Sålunda är frånsedt det gamla, numera genom nyare full¬
ständigande lagbestämmelser ersatta stadgandet i 4 kap. 1 § bvggninga-
balken, att »farväg till och ifrån by, kyrka och kvarn bör läggas’af
0skift0» — i 66 § af gällande skiftesstadga föreskrifvet, att vid skifte
nödigt utmål af oskifto skall tagas för allmänna gator och vägar till
stad, kyrka och kvarn, grödans inkörsel, skogsfärder, torfmossar, vatten-
ställen m. in. Enligt 94 § af samma stadga skola i fråga om hemmans¬
klyfning enahanda grunder iakttagas som vid skifte, hvarjämte i 9 § i
lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyfning, ägostyckning och jord-
afsöndrmg är föreskrifvet, att ägostyckning skall så verkställas, att hvarje
hemmanslott kommer att äga rätt till nödiga vägar.
I öfrig! näfva i fråga om rätt till väg öfver annans mark för en¬
skild nytta bestämmelser meddelats i lagen om enskilda vägar på landet
den 5 juli 1907. I nämnda lag är stadgadt, att, därest för en fastig¬
het8 ändamålsenliga brukande är af synnerlig vikt att väg för denna
fastighet bygges öfver annan fastighets område och sådant ej kan lända
till märkligt men för den senare fastigheten, skall därifrån upplåtas den
mark, som till vägen åtgår. Lagen innehåller vidare utförliga bestäm¬
melser såväl om proceduren härvid som angående deltagandet i vägens
och underhall. Emellertid afser denna lag enligt sin orda¬
lydelse endast sådan enskild väg å landet, som för en eller flera fastig¬
heter är till stadigvarande nytta såsom farväg vare sig för hemkörslor
eller för utfart eller eljest. Hvad som föreskrifves om väg för en fastig¬
hets behof skall äfven i tillämpliga delar gälla beträffande grufvor, berg¬
verk, vattenverk, fabrik eller med fabrik jämförlig inrättning, ändå att
sådan egendom ej är att hänföra till fast egendom.
Genom de i skiftesstadgan och nyssberörda lag gifna bestämmelserna
torde i de flesta fall, åtminstone därest skifte ägt rum, vara sörjdt för
att hvarje fastighet erhållit nödiga vägar såväl till utfart som till körslor
från fastighetens särskilda skiften. Emellertid är det uppenbart, att,
äfven om vid skifte nödiga vägar blindt utlagda, under tidernas lopp
behof af nya vägar kan komma att yppas.
Trakter finnas ock i vårt land, särskild! i Norrland, där laga skifte
icke ägt rum och således ej heller i sammanhang därmed behofvet
4 Lagutskottets utlåtande Nr 25.
af vägar för enskild nytta kunnat tillgodoses. För sådana fall är ej
keller under alla förhållanden lagen om enskilda vägar på landet an¬
vändbar. Fn förutsättning härför är nämligen, såsom förut antydts, att
det behof, som föranleder vägens anläggande, är af stadigvarande natur.
Yisserligen torde åt denna bestämmelse få gifvas den tolkning, att såsom
stadigvarande enligt lagens mening böra anses icke blott sådana behof, som
utan egentliga afbrott under längre tid fortvara, utan äfven sådana, som
med större eller mindre uppehåll årligen eller eljest med viss bestämbar re¬
gelbundenhet återkomma. Men fall kunna uppenbarligen förekomma, då ett
berättigadt anspråk på väg till eller från en fastighet för tillvaratagande
eller forslande af därå förekommande produkter icke kan enligt denna
lag göras gällande. Forslande af t. ex. skogsprodukter öfver annans
mark kan vara behöflig!, utan att »byggande» af väg därför kan sägas
vara erforderligt. Äfven för ett rent tillfälligt behof kan det blifva
nödvändigt att erhålla utfart öfver närliggande fastighets område. Till
och med i vissa fall, där till äfventyra väg förut finnes, torde behof
kunna uppstå af tillfällig väg såsom till viss upplagsplats, till flott- och
farled eller dylikt. Särskild! utmed de norrländska flottlederna har ett
behof i sistberörda hänseende framträda utan att detsamma torde vara
af beskaffenhet att kunna tillgodoses medelst gällande lagstiftning om
enskilda vägar.
I här ofvan senast berörda fall äro vederbörande för närvarande
hänvisade till att söka träffa öfverenskommelse med markägaren. Såsom
motionären framhållit, lärer emellertid erfarenheten visat, att svårigheter
ofta uppstått särskild! för skogsägare att vid afverkningar få färdas fram
öfver grannens skogsmark. På vissa håll lärer hafva inträffat, att skogs¬
ägare, som haft sin skog så belägen, att de varit nödsakade att färdas
fram öfver annans mark, blifvit förbjudna att taga sin väg däröfver, eller
ock för att erhålla rätt därtill fått betala en oskälig ersättning.
Att enskilda sålunda af de här berörda förhållandena kunna vållas
afsevärda olägenheter lärer icke kunna bestridas. Och en utredning
synes därför önskvärd därom, såväl i hvilken omfattning sådana olägen¬
heter förekomma som på hvithet sätt de må kunna afhjälpas.
Vid en sådan utredning är det emellertid, enligt utskottets mening,
å andra sidan angeläget att tillse, att den rätt till väg öfver annans
mark, som må kunna medgifvas, icke kan blifva föremål för missbruk.
Sålunda bör en sådan rätt medgifvas endast i de fall då ett verkligt
behof föreligger, samt tillses, att väg som upplåtes, i den mån så kan
Lagutskottets utlåtande Nr 25.
o
ske utan att vägens ändamål däraf väsentligen förfelas, tages öfver den
del af den vidliggande marken, som minst skadas däraf. I sådant af¬
seende bör jämväl beaktas frågan om ersättning till markens ägare för
skada, som han kan lida genom vägens upplåtande eller begagnande
öfver honom tillhörigt område.
Dessa nu berörda frågor likasom äfven frågan om hvilket förfarande
må böra anlitas för medgifvande af sådan upplåtelse som här är i fråga
lärer böra bero på en blifvande utredning att klargöra.
Slutligen vill utskottet erinra, att, på sätt äfven motionären antydt,
behof af ett legislatur reglerande af sådana förhållanden som de här
ofvan berörda tilläfventyrs torde förefinnas icke blott i fråga om skogs¬
produkter, utan äfven med afseende på andra på en fastighet befint¬
liga produkter, hvilka icke kunna göras tillgängliga eller tillgodogöras
utan att tillträde till dem bsredes öfver annan fastighets område. Äfven
detta torde vid en blifvande utredning böra tagas under öfvervägande.
På grund af hvad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta verkställa ut¬
redning, i hvad mån och under hvilka villkor ägare
af fastighet må kunna tillförsäkras möjlighet att äfven
i andra fall, än enligt gällande lagstiftning är med-
gifvet, taga väg öfver annans mark, då sådant är
nödigt för utforsling af skogsprodukter eller andra
produkter från fastigheten, samt för Riksdagen fram¬
lägga det förslag, som af denna utredning må för¬
anledas.
Stockholm den 12 mars 1912.
På lagutskottets vägnar:
JOHAN WIDÉN.
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 9 samt. 22 käft. (Nr 25.) 2