Lagutskottets utlåtande Nr 16.
1
Nr 15.
Ankom till Riksdagens kansli den 16 februari 1912 kl. 2 e. m.
Utlåtande i anledning af väckt motion om ändring i 9 kap. 2 §
giftermålsbalken.
XJti en inom Andra kammaren väckt, till lagutskottet känvisad motion,
nr 117, har herr H. Carlson i Herrljunga hemställt, att Riksdagen måtte
besluta sådan ändring i 9 kap. af giftermålsbalken, att första punkten i
2 § i nämnda kap. må få följande lydelse:
§ 2-
Mannen kåfve ej makt att sälja, skifta, bortgifva eller med inteck¬
ning för gäld, eller med servitut belasta hustruns enskilda fasta egendom
eller sådan egendom, som makarna under äktenskapet gemensamt förvärf-
vat och som af mannen förvaltas, utan att lian bäfver hustruns frivilliga
ja och underskrift i tvenne godemäns närvaro, ej heller utan sådant sam¬
tycke sluta aftal, hvarigenom å egendomen lägges servitut, eller upplåta
rätt till afkomst af egendomen eller rätt att annorledes än för egendomens
behof afverka skog därå.
Till stöd härför har motionären anfört följande:
»Om mannens målsmansrätt öfver hustrun stadgas i 9 kap. 1 § gifter¬
målsbalken, enligt detta lagrums lydelse i lagen den 1 juli 1898, att:
»sedan man och kvinna sammanvigda äro, då är han hennes rätte måls¬
man och äger söka och svara för henne, utom hvad angår egendom, som
är från hans förvaltning undantagen, samt gäld, hvarom i 11 kap. 5 §
sägs etc.»
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 9 sand. 12 höft. (Nr 15.)
1
Lagutskottets utlåtande ffr 15.
De gällande inskränkningarna i bestämmelserna om mannens måls-
mansrätt finnas upptagna i 2 § åt' förstnämnda kap., där det beter:
»Mannen kåfve ej makt att sälja, skifta, bortgifva eller med inteck¬
ning för gäld belasta hustruns enskilda fasta egendom, som af honom för¬
valtas, utan att han häfver hennes frivilliga ja och underskrift i tvenne
godemäns närvaro, ej heller att utan sådant samtycke sluta aftal, hvar¬
igenom å egendomen lägges servitut, eller upplåta rätt till afkomst af
egendomen eller rätt att annorledes än för egendomens behof afverka skog
därå. Sker det ändock, vare den åtgärd ogin, och må klander därå
väckas af hustrun eller hennes arfvingar. Har mannen eljest upplåtit
nyttjanderätt till fastighet, hvarom nu är sagdt, utan hustruns frivilliga
ja och underskrift i tvenne godemäns närvaro, må den upplåtna rättig¬
heten ej intecknas; och äge hustrun efter mannens död, eller då äkten¬
skapet eljest blifvit upplöst eller boskillnad beviljats, rätt att uppsäga den,
som nyttjanderätten innekafver; dock njute landbo eller hyresman, som
uppsagd varder, laga fardag. Dör hustrun före mannen, äge hennes arf-
vingar enahanda uppsägningsrätt. Hyttjanderättens innehafvare äge ock,
där äktenskapet upplöses, eller boskillnad beviljas, lof att uppsäga.
Ej vare mannen tillåtet att utan samtycke af hustrun å hennes en¬
skilda fasta egendom, som af honom förvaltas, afverka skog annorledes än
för egendomens behof.
Har mannen öfvergifvit hustrun, eller är han för sjukdom eller af
annan orsak ur stånd att om boet draga försorg, äge hustrun till nödtorft
pantsätta eller afyttra egendom i boet, hvaröfver bon eljest ej ägt råda;
dock må ej fast egendom intecknas eller afyttras, med mindre rätten,
efter inhämtande af yttrande från mannens närmaste frände!’, som i riket
vistas, det medgifver.»
Då man läser detta lagrum, måste man ovillkorligen fråga sig:
Här lagen, till förmån för hustrun, förbjuder mannen, att utan hustruns
samtycke med inteckning för gäld eller med servitut och dylikt belasta hustruns
enskilda fasta egendom, som af mannen förvaltas, hvarför förbjuder då
icke äfven lagen mannen att utan hustruns samtycke med inteckning för
gäld eller med servitut och dylikt belasta sådan egendom, som makarna
under äktenskapet gemensamt förvärfvat och som af mannen förvaltas?
Denna fråga gjordes ju också vid 1898 års riksdag, då de nu gällande
reglerna om målsmans rätt om giftorätt i bo och om ansvarighet för
makans gäld, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med framlagd kunglig
proposition, antogos. Vid samma års riksdag yrkade nämligen en enskild
Lagutskottets utlåtande Nr 15.
3
motionär i denna kammare med anledning af propositionen nr 28 med
förslag till lag angående ändring i vissa delar af giftermålsbalken m. m.,
»att Riksdagen måtte för sin del besluta sådan ändring i Kungl. Maj:ts
förslag till lag angående ändring af 9 kap. giftermålsbalken, att 2 § i
nämnda förslag måtte få följande lydelse: Mannen kåfve ej makt att
sälja, skifta, bortgifva eller med inteckning för gäld eller med servitut
belasta hustruns enskilda fasta egendom eller sådan egendom, som makarna
under äktenskapet gemensamt förvärfvat och som af mannen förvaltas, utan
att han häfver hustruns frivilliga ja och underskrift i tvenne gode mäns
närvaro, etc.» Såsom skäl för detta sitt yrkande anförde motionären dels
innehållet i Riksdagens skrifvelse till Ronungen den 7 maj 1894 punkt
3, hvilken punkt har följande lydelse:
»Mannen må icke hafva makt att utan hustruns samtycke korf skifta,
förpanta eller sälja höets fasta egendom å landet eller jord och hus i staden-».
En sådan föreskrift skulle, i Riksdagens tanke, vara ämnad att i
många fall förekomma lättsinniga köpe-, förpantnings- eller bytesaftal om
fast egendom. Då därjämte makarna, åtminstone i allmänhet, hafva lika
lott i fast egendom, hvari giftorätt äger rum, synes det ock vara af bil¬
lighet och rättvisa mot hustrun påkalladt, det äfven hon får hafva sitt ord
med vid sådana aftal om samfäld fast egendom, som här ofvan nämnts.
I allmänhet böra ej heller vid ingående af dylika aftal någon svårighet
möta att inhämta hustruns samtycke, och åtminstone torde en sådan svå¬
righet ytterst sällan vara oöfvervinnelig; och dels att det för familjelifvet
skulle vara lyckligt, om makarna hade gemensam bestämmelserätt öfver
den fastighet, de gemensamt förvärfvat.
Detta förslag blef emellertid af det särskilda utskott, som behandlade
den kungliga propositionen, afstyrkt, och segrade utskottets hemställan i
båda kamrarna.
Mig synas emellertid utskottets anmärkningar mot förslaget icke äga
den betydelse, att man för dem bör offra den verkliga rättvisan, hvilken
fordrar, att mannen ej skall hafva öppet att genom ensidigt företagna,
oförståndiga åtgärder göra hustruns giftorätt i den fasta egendom, som
makarna under äktenskapet, kanske till största delen genom hustruns flit
och klokhet, förvärfvat, alldeles betydelselös. De fall, då hustruns rätt
skadats genom mannens förvaltning, äro ej få och upprepas sådana nästan
dagligen. Det gifves exempel på hurusom kvinnor, hvilka vid äktenska¬
pets ingående medförde afsevärd förmögenhet till boet och som sedan under
äktenskapets gång genom flit och sparsam hushållning sökte i sin mån
4
Lagutskottets utlåtande Nr 15.
Utskottets
yttrande.
bidraga till det godas fortbestånd, efter mannens död funnit sig och de
sina totalt blottställda, och detta oftast på grund af en oförståndig mans
tanklösa handlingar. Inför dessa fakta är det ju ej underligt, om rätts¬
känslan reagerar och krafvel’ rättelse till det bättre.
Nu är ju möjligt, att lagberedningen, som för närvarande lär ha gif¬
term ålsbalken under omarbetning, kommer att rätta detta missförhållande
och det fördenskull kan synas öfverflödigt att nu draga frågan under
Riksdagens pröfning; men med tanke på att vi möjligen ännu ganska
länge torde få vänta på resultatet af lagberedningens arbete och med hän¬
syn till frågans vikt, vågar jag £å grund af hvad jag här anfört vörd¬
samt hemställa»; och följer härefter ofvan återgifna yrkande.
I skrifvelse till Konungen den 7 maj 1884 yttrade Riksdagen, att
den med anledning af gjorda framställningar om ändrad lagstiftning an¬
gående äkta makars inbördes egendomsförhållanden ansåg då gällande lag¬
stiftning i ämnet böra ändras; och framlades i fem särskilda punkter de
önskemål, som Riksdagen ansåg därvid böra tillgodoses. Bland dessa före¬
kom i punkten III följande:
»Mannen må icke hafva makt att utan hustruns samtycke bortskifta,
förpanta eller sälja boets fasta egendom å landet eller jord och hus i
staden.»
I följd af nämnda skrifvelse och Kung]. Maj:ts med anledning af
densamma gifna uppdrag utarbetade nya lagberedningen och aflämnade den
1 juli 1886 förslag till ny lagstiftning i ämnet. Därvid föreslogs, bland
annat, i 10 kap. giftermålsbalken — jämte det stadgande bibehölls om man¬
nens rätt att råda öfver makars bo, såvidt icke annorlunda stadgades — eu
paragraf, 5 §, af följande lydelse: »Mannen hafve ej makt att sälja,
skifta, bortgifva eller med inteckning för gäld belasta hustruns enskilda
fasta gods, ändå att det af honom förvaltas, eller fast egendom, däri
hustrun äger giftorätt, utan att han därtill häfver hennes frivilliga ja och
underskrift i tvenne gode mäns närvaro.»
Då nya lagberedningens förslag den 15 november 1888 förekom till
granskning i högsta domstolen, framställdes emot nyssberörda bestämmelse
åtskilliga anmärkningar. Sålunda framhölls af fyra bland högsta domstolens
ledamöter, att ett stadgande af ifrågavarande innehåll skulle föranleda, att
i hvarje ärende angående lagfart eller inteckning på grund af köpe- eller
fordringshandling, undertecknad endast af manlig säljare eller gäldenär, ut¬
Lagutskottets utlåtande Nr 15.
5
redning måste fordras, huruvida denne vore gift eller icke, samt i förra
fallet därjämte intyg om tiden, då äktenskapet ingicks, om äktenskapsförord
vore upprättadt, om detsammas innehåll m. m. En ledamot yttrade bland
annat, att han beträffande ensidigt föryttrande eller intecknande af fastighet,
däri båda makarna ägde giftorätt, tvekade att tillstyrka införande i lagen af
förbud häremot. Ehuru det hittills gällande föreställningssättet icke vore
främmande för tanken på en sådan inskränkning i mannens rätt att för¬
valta boets gemensamma egendom, och en dylik inskränkning äfven kunde
medföra praktiska fördelar med hänsyn till lagfartsväsendet, kunde det
dock sättas i fråga, huruvida det vore lämpligt att sålunda förrycka det
lagliga begreppet af mannens förvaltningsrätt. Att mannen ägde råda
öfver det gemensamma boet, skulle enligt förslaget i regeln betyda, att
han ägde såsom målsman däröfver förfoga och att den gemensamma egen¬
dom, hvaröfver han ägde råda, kunde utmätas för den gäld, som mannen
gjort, vare sig hustrun för samma gäld åtagit sig betalningsansvar eller
icke; men däremot skulle mannens rätt att råda, så vidt den afsåge boets
gemensamma fastighet, betyda, att den väl kunde utmätas för gäld, som
mannen gjort, men icke af mannen frivilligt säljas för beredande af medel
till gäldens betalande, ej heller belastas med inteckning i ändamål att
bereda säkerhet åt fordringsägare, som eljest skulle påyrka fastighetens
utmätning. Därjämte frarnhöllos svårigheterna i afseende å hustruns rätt
till återvinning, hvilken fråga förslaget icke upptagit till lösning.
På grund af de inom högsta domstolen framställda anmärkningarna
fann Kungl. Maj:t nyss berörda förslag icke kunna läggas till grund för
någon framställning från Kungl. Maj:ts sida till Riksdagen, utan uppdrog,
för att på annan väg vinna de med nya lagberedningens förslag åsyftade
förmånerna, i stället åt densamma att utarbeta lagförslag i syfte att åt
hustru lämna tillfälle att lättare vinna boskillnad och att borttaga eller
minska hennes betalningsansvarighet för de skulder, mannen ensam kunde
hafva ådragit det gemensamma boet.
Vid 1892 års riksdag drogs emellertid frågan om ändrad lagstiftning
rörande äkta makars egendomsförhållanden af enskilda motionärer under
Riksdagens pröfning. I en inom Andra kammaren väckt motion, nr 43,
föreslog sålunda grefve H. E. G. Hamilton, att Riksdagen måtte i skrif¬
velse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta utarbeta och
för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring af nämnda lagstiftning,
att, på sätt Riksdagen uti sin ofvan åberopade skrifvelse den 7 maj 1884
ifrågasatt, giftorätt icke måtte äga rum i den fasta egendom i stad eller
6
Lagutskottets utlåtande Nr 15.
å stadens mark, som den ena maken före eller under äktenskapet ärft
eller förut förvärft, samt att mannen icke skulle hafva makt att utan
hustruns samtycke bortskifta, förpanta eller sälja boets fasta egendom å
landet eller jord och hus i staden, äfvensom till de ändringar i lagstift¬
ningen i öfrigt, hvilka häraf funnes påkallade. — I en inom samma
kammare väckt motion, nr 93, hemställde vidare herr Magnus Höjer, med
hvilken fyra ledamöter af kammaren instämt, att Riksdagen måtte i skrif¬
velse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj :t till en kommande
riksdag aflåta förslag bland annat till sådan ändring i gällande lagstiftning,
att mannens målsmansrätt och egendomsgemenskapen mellan makar upphäfdes.
På hemställan af lagutskottet i utlåtande nr 47 blefvo emellertid
motionerna af Riksdagen afslagna.
Sedan äfven vid 1893 års riksdag frågan om mannens målmansrätt af en¬
skild motionär återupptagits, utan att förslaget ledde till något resultat,
framlade Kungl. Maj:t vid 1898 års riksdag förslag till ny lagstiftning
om äkta makars egendomsförhållanden. I detta förslag förekom icke stad¬
gandet om förbud för mannen att sälja eller pantsätta fast egendom, som
makarna under äktenskapet förvärfvat. I en inom Andra kammaren väckt
motion föreslog emellertid herr Daniel Persson i Tällberg bland annat, att
i 9 kap. 2 § giftermålsbalken skulle intagas ett stadgande i öfverensstäm¬
melse med nya lagberedningens här ofvan upptagna förslag.
Det särskilda utskott, till hvilket frågans förberedande behandling hän-
skjutits, afstyrkte motionen med hufvudsakligen den motivering, som ofvan åbe¬
ropade fyra justitieråds vid förslagets behandling i högsta domstolen afgifna
yttrande innehåller. Utskottets förslag bifölls af Riksdagen och 9 kap. 2 §
giftermålsbalken erhöll sin nuvarande lydelse.
Vid 1903 års riksdag föreslogs därefter i två särskilda motioner, näm¬
ligen nr 34 inom Första kammaren af herr F. A. Boström och nr 113
inom Andra kammaren af herr C. Lindhagen att Riksdagen måtte för sin
del antaga dels lag angående ändrad lydelse af 9 kap. 1 § giftermålsbalken,
dels lag angående kvinnas rätt att vara myndig, dels ock lag om ändrad
lydelse af 19 kap. 4 § ärfdabalken.
I anledning af motionerna beslöt Riksdagen i enlighet med ett af lag¬
utskottet efter sammanjämkning af kamrarnas skiljaktiga meningar afgifvet
förslag att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes
taga i öfvervägande, i hvad mån gällande lagstiftning om hustrus rättsliga
ställning kunde för jämkning eller förtydligande böra omarbetas, i syfte
att, utan väsentlig rubbning af de grunder, hvarpå denna lagstiftning hvi-
7
Lagutskottets utlåtande Nr lS.
lade, hustrus rättsställning måtte blifva mera klart och följdriktigt bestämd
än för närvarande, samt hennes myndighet, i den mån den ej ansåges böra
af mannens målsmansskap begränsas, klart och tydligt i lagen varda ut¬
tryckt, och därefter för Riksdagen framlägga förslag till de lagbestämmelser
i ämnet, hvartill förhållandena kunde föranleda.
Under den 14 januari 1909 har Kungl. Maj:t sedermera förordnat, att
lagberedningen efter afslutandet af arbetet å jordabalken skall till omar¬
betning företaga giftermålsbalken med tillhörande författningar m. m.
Sedan vid beredningens fullgörande af detta uppdrag fråga uppkommit om
samarbete mellan de tre nordiska länderna för åstadkommande af öfver¬
ensstämmande lagstiftning, bland annat, inom familjerättens område, har vid
en den 8—13 november 1909 i Stockholm hållen konferens mellan dele¬
gerade för Sverige, Norge och Danmark för uppgörande af en närmare
plan för det ifrågasatta samarbetet, delegerade anfört, bland annat:
»Såsom föremål för gemensam lagstiftning kan ifrågasättas förmögen¬
hetsförhållandet mellan äkta makar. -— — -— — Lagstiftningen på före¬
varande område synes i alla tre länderna vara i behof af ytterligare ut¬
veckling; och därvid måste man helt säkert öfvergifva den emellan olika
principer haltande ställning, som den nu gällande lagstiftningen intager.
Huru en ny ordning bör gestaltas kan uppenbarligen icke nu fastslås.
Under öfvervägande måste bland annat komma ett system med fullt åt¬
skilda förmögenhetsområden för bägge makarna. Det bör dock framhållas,
att lösningen icke nödvändigtvis måste bestå däri, att man sålunda afskär
alla förmögenhetsrättsliga band mellan makarne, hvilket ur åtskilliga syn¬
punkter skulle möta betänkligheter. Man kan i stället tänka sig den
ordning, att bägge makarna under äktenskapet fritt råda hvar öfver sin
medförda eller sedermera förvärfvade egendom, med skyldighet för enhvar
af dem att efter förmåga bidraga till utgifterna för det gemensamma, samt
att vid äktenskapets upplösning bägge makarnes behållna egendom sam¬
manslås till en massa, hvaraf hälften tillfaller hvardera maken eller dess
successorer. På sådant sätt skulle själfständig ställning under äktenskapet
för hustrun vinnas, i den mån sådant är möjligt, på samma gång som
den gemensamhet i ekonomiska intressen, som karaktäriserar den nu¬
varande ordningen, skulle väsentligen bibehållas. I hvarje fall synes en
ganska genomgripande reform på ifrågavarande område vara erforderlig.
Under förutsättning, att man söker vinna en sådan, torde möjlighet före¬
finnas för en i det väsentliga öfverensstämmande lagstiftning för de skan¬
dinaviska länderna på förevarande område.
8
Lagutskottets utlåtande Nr IS.
Det synes alltså lämpligt, att jämväl frågan om äkta makars för¬
mögenhetsförhållanden upptages till gemensam behandling.»
Af den här ofvan lämnade redogörelsen för den föreliggande frågans
tidigare behandling framgår nogsamt, att den varit föremål för liflig uppmärk¬
samhet, men också att meningarne huru den lämpligast skulle lösas varit ganska
skiftande. Dessa skiftande meningar hafva också satt spår i lagen, hvilken
nu på detta område företer en brist på system och enhet, som gör lagstift¬
ningen om äkta makars egendomsförhållanden till en bland de mest svår-
tydda och svårtillämpliga i hela vårt lagsystem.
Numera torde dock, enligt utskottets uppfattning, meningarne hafva
alltmera stadgat sig därom, att denna lagstiftning måste byggas på nya
grundsatser om mannens och hustruns ömsesidiga ställning i boet. Att
denna mening äfven delas af dem, som fått sig omarbetningen af gifter-
målsbalken uppdragen, framgår på det tydligaste af ofvan anförda utaf
de delegerade från de tre nordiska länderna gjorda uttalande. Och att äfven
det syfte, som motionären afser med sin nu förevarande motion, därvid
skall röna beaktande, är uppenbart. — Enligt hvad lagutskottet inhämtat,
torde lagberedningen, som ännu icke vid sin behandling af familjerätten
kommit in på frågan om äkta makars egendomsförhållanden, dock inom en
nära liggande framtid komma att upptaga detta ämne.
Den i motionen framdragna detaljen göres utan tvifvel bäst och lämp¬
ligast till föremål för behandling i samband med den lagstiftning i ämnet
i sin helhet, hvilken dess bättre synes jämförelsevis nära förestående.
Och då lagutskottet finner betänkligheter möta att, utan en mera vidtgående
undersökning af det nu föreslagna stadgandets konsekvenser och förhål¬
lande till lagstiftningen i öfrigt, än som nu kan äga rum, i den gällande
lagen infoga ett sådant stadgande, får utskottet hemställa,
att förevarande motion icke måtte till någon Riks¬
dagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 13 februari 1912.
På lagutskottets vägnar:
JOHAN WIDÉN.
Lagutskottets utlåtande Nr 15.
9
Reservation
af herrar Lindhagen och Sven Persson, hvilka anfört:
»Ifrågavarande motion afser att något vidga gift kvinnas själfbestäm-
ningsrätt genom att inrymma åt henne befogenhet att deltaga i förvalt¬
ningen af makarnes gemensamma fasta egendom så till vida, att något
direkt eller indirekt afhändande af fastigheten eller viss del däraf till
andra ej må ifrågakomma utan hustruns samtycke.
Lika med utskottet äro vi öfvertygade om att äfven denna sak kom¬
mer att vinna beaktande vid det nu pågående skandinaviska lagstiftnings¬
arbetet på familjerättens område. Frågan gäller då, huruvida i afvaktan
på nämnda arbetes resultat, hvilket gifvetvis kommer att dröja åtskilligt,
några befogade lifsintressen gå till spillo under väntetiden. I sådant fall
bör lagstiftningen, såsom oss synes själffallet, ingripa partiellt och provi¬
soriskt i den riktning motionen utvisar.
Redan den omständigheten, att frågan återkommer oaflåtligt, ådaga¬
lägger att missförhållanden i verkligheten föreligga, hvilka pocka på en
förändring. Det är också på det sättet, att särskildt i jordbrukshem hustrun
ofta mer än mannen instinktivt känner, hvilken större trygghet för fa¬
miljen ligger i bibehållandet af jorden i stället för att utbyta den mot en
flyktig penningesumma. Denna sak har en aktuell betydelse särskildt i
nu pågående ekonomiska utveckling, som förvandlar skogshemman till in¬
dustriell egendom. Många erfarenhfeter gifvas på, hurusom talrika bonde¬
familjer skulle fortfarande haft ett stöd att hålla sig till i lifvet, om hustruns
aningar här fått betyda något, men nu i stället försjunkit i hemlöst elände.
Dr saklig synpunkt finna vi sålunda ett omedelbart bifall till motio¬
nen vara icke blott välbetänkt utan helt enkelt en förpliktelse mot de
människor, som eljest komma att taga obotlig skada under de närmaste
tiderna.
Återstår då att söka komma till rätta med den officiella juridiken,
som har så svårt att inspireras af de sakliga värdena och så ofta fram¬
träder såsom den store hindraren för dem att nå fram till sin rätt.
Man må då icke taga för mycket intryck af det allmänt hållna talet
om att äkta makars egendomsförhållanden äro ett så tillkrångladt kapitel,
att man ej bör göra det ännu mer inveckladt. Tillståndet är visserligen
ur rättvisans synpunkt beklagligt, men ingalunda obegripligt, och ser man
djupare på ämnet så är det nog så, att klarheten blir större i samma mån
man nalkas den materiella rättvisan, hvartill motionen ju är ett litet steg.
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 9 samt. 12 käft. (Nr 15.) 2
10
Lagutskottets utlåtande• Nr 15.
Dess väsentliga resultat blir att en del familjer komma att behålla sin
jord i stället för att de eljest till sin och landets skada afhända sig den.
Några afsevärdare svårigheter i formellt juridiskt afseende komma säker¬
ligen ej att inträda utöfver dem som redan förefinnas med hänsyn till
lagens nu gällande analoga stadganden om hustrus enskilda jord. Sna¬
rare kanske kunde en lättnad vinnas genom en allt allmännare praxis
att köpeafhandlingar m. m. i regeln undertecknades af båda makarne, hvit¬
het i många landsändar såsom ett uttryck för folkets eget rättsmedvetande
redan nu äger rum äfven då det lagligen ej behöfs. Det må ock erinras, att
1886 årslagberedning, som fick till uppgift att med intresse för det sakliga
innehållet intränga i dessa förhållanden, ej fann något hinder emot in¬
tagande af motionärens förslag i det gällande lagsystemet, och har lag¬
beredningens formulering följts i vår nedannämnda slutliga hemställan.
Ett motsvarande tillägg till 2 §:s andra stycke, som förbjuder man¬
nen att afverka skog annorledes än till husbehof å hustruns enskilda af
honom förvaltade fasta egendom, skulle ock kunna ifrågasättas. Detta är
dock ej lika trängande och har ej heller föreslagits i motionen.
På grund af hvad sålunda anförts hemställes:
att Kiksdagen med anledning af förevarande motion
ville för sin del antaga följande förändrade lydelse af
första punkten af första stycket i 9 kap. 2 § gifter-
målsbalken:
Mannen hafve ej makt att sälja, skifta, bortgifva
eller med inteckning för gäld belasta hustruns enskilda
fasta egendom, som af honom förvaltas, eller fast egen¬
dom, däri hustrun äger giftorätt, utan att han häfver
hustruns frivilliga ja och underskrift i tvänne godemäns
närvaro, ej heller att utan sådant samtycke sluta aftal,
hvarigenom å egendomen lägges servitut, eller upplåta
rätt till afkomst af egendomen eller rätt att annorledes
än för egendomens behof afverka skog därå.»
Herrar Håkanson och Söderbergh hafva begärt att få här antecknadt
att de icke deltagit i behandlingen af detta ärende inom utskottet.
Stockholm, Victor Pettersons Bokindustri-A.-B., 1912.