Lagutskottets utlåtande Nr 13.
1
Nr 13.
Ankom till Riksdagens kansli den 14 februari 1912 kl. 1 e. m.
Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring i lagen den
31 augusti 1907 angående stadsplan och tomtindelning.
Lagutskottet har till förberedande behandling förehaft tvenne inom
Andra kammaren väckta motioner af friherre E. Palmstierna, nr 24, och af
herr Hjälmar Wijk, nr 171, i hvilka föreslås vissa ändringar i lagen den 31
augusti 1907 angående stadsplan och tomtindelning.
Den förra motionen är af följande lydelse:
»I en inom Andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,
nr 3, hemställde jag förlidet år, att Riksdagen i skrifvelse till Kungl.
Maj:t ville anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta vidtaga eu utredning i
syfte att åstadkomma sådana bestämmelser uti lagen om stadsplan och
tomtindelning den 31 augusti 1907, hvarigenom såväl samhällets rätt
till utfående af ersättning för afstådd gallmark bättre betryggas än
enligt gällande stadgande, som äfven den osäkerhet, hvilken nu förefinnes,
angående tiden för fastighetsägares utgörande af denna ersättning, undan-
röjes, samt att Ivungl. Maj:t ville för Riksdagen framlägga de förslag,
hvartill denna utredning må föranleda.
Till stöd härför anfördes bland annat följande:
'Enligt nu gällande bestämmelser uti lagen om stadsplan och tomt¬
indelning skall mark, som erfordras för de i fastställd stadsplan upp¬
tagna gator, torg och andra allmänna platser afstås till staden (§ 8).
För denna mark njuter den, som af markens afträdande skada lider,
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 9 samt. 10 käft. (Nr 13.) 1
Herr Frih.
Palmstiernas
motion.
2
Lagutskottets utlåtande Nr 13.
ersättning (§ 14) i enlighet med de särskilda stadgande!!, för olika fall
lagen föreskrifver. A andra sidan är ägare af tomt vid gata, som efter
lagens ikraftträdande upplåtes för allmänt begagnande, skyldig ersätta
staden värdet af gatumarken utmed tomten intill gatans midt, dock ej
till större bredd än nio meter (§ 31). Denna ersättning skall utgifvas,
då efter stadsplans fastställande nybyggnad blifvit å tomten uppförd,
dock ej innan gatan upplåtits för allmänt begagnande (§ 33).
Såsom garanti för denna ersättnings utfående må staden kräfva,
att viss säkerhet, som af byggnadsnämden godkännes, ställes, innan
nybyggnad må företagas (§ 33 mom. 3). Angående beskaffenheten af
denna säkerhet har lagen i öfrigt icke yttrat sig, något som hos stads¬
myndigheterna vållat stor tvekan. Uti en stad har vederbörande myn¬
dighet fordrat utgifvande af skuldsedel, löpande med 6 % ränta, uti eu
annan kräfves förbindelse med godkänd borgen, att tomtägaren »i laga
tid och ordning utgifver den ersättning, som det enligt lag åligger honom
att gälda för värdet af den mark», som finnes utmed tomten. Andra
kommuner återigen anse sig icke kunna nöja sig med mindre betryg¬
gande säkerhet än inteckning i tomten, alldenstund det lätt kan hända,
att, sedan borgensmännen blifvit insolventa eller borgensförbindelsen
öfver 10 år gammal, tomtägaren är urståndsatt att ställa ny säkerhet,
och staden således riskerar att gå miste om all ersättning. Den upp¬
fattningen synes i allmänhet göra sig gällande, att om ersättningen
inom viss kort tid skall utgifvas (om gatan redan är utlagd eller vidgad
framför tomten), må enbär borgensförbindelse vara tillräcklig. När
däremot en längre tid väntas förflyta, innan ersättning skall utgifvas
(då gatan icke är och icke omedelbart väntas bli utlagd eller vidgad
framför tomten), torde realsäkerhet böra fordras utan någon som helst
räntevinst, hvilket ej torde ha varit lagstiftarnas mening.
Gifvetvis är det emellertid i många fall ytterst svårt att beräkna,
när den tidpunkt kan inträffa, då ersättningen skall erläggas. Det beror,
som af det ofvanstående framgår, dels af när gatan blir upplåten till
allmänt begagnande, dels af när nybyggnad enligt lagens mening
äger rum.
Många omständigheter kunna spela in, hvilka fördröja utförandet
af den gatureglering, som stadsplanens genomförande innebär. En än¬
dring i planen kan behöfva vidtagas, anstånd med dess utförande inom
visst område på grund af särskilda vrsaker behöfva sökas, oaktadt gatu-
mark redan förvärfvats, eller andra orsaker spela in, som uppskjuta
Lagutskottets utlåtande Nr 13.
3
gatuarbetets igångsättande och trafikledens öppnande. Under tiden kunna
fastigheterna utmed gatan flera gånger ha hunnit byta ägare.
Än oberäkneligare är det, när nybyggnad kan komma att ske. Det
finnes många exempel på att byggnadslof blifvit sökt men ej fullfölj dt,
oaktadt de bestämmelser, som Amnligen pläga förekomma i byggnads¬
ordningarna, att tomt inom \fissa år efter dess lämnande skall vara be¬
byggd- Pitningar kunna behöfva ändras, medel saknas och annat, som
förorsakar, att den tilltänkta byggnadsplanen helt eller delvis uppgifves.
På detta sätt kunna tidsintervallerna från gatumarkens förvärfvande åt
staden till dess upplåtande för allmänt begagnande och från denna tid¬
punkt till fullföljandet af lämnadt byggnadslof å nybyggnads uppförande
bli i hög grad förlängda, hvarigenom stadens fordringar på ersättning
blifva alltmer osäkra. Särskildt när det är fråga om nybyggnad å be¬
byggda fastigheter (enligt kungl. kung. den 18 januari 1908), utmed väg,
som genom stadsplans fastställande å område på landet blifvit gatumark,
blir tidpunkten för ersättningens utgifvande så framskjuten, att det kan
ifrågasättas, om samhället får åtnjuta densamma. Det kan dröja långa
tider efter det gatumarken afståtts, kanske en hel generation, innan
någon nybyggnad blir verkställd. Samhället skall då dels ha i minnet
sin fordran på ersättning, så att säkerhet härför kräfves, när byggnadslof
söJces, dels äfven vara beredt att, när nybyggnaden verkställts, uttaga
beloppet, hvars storlek först efter alla dessa år skall fixeras. Under¬
tiden har samhället möjligen själft hunnit bli inkorporerad! eller andra
förändringar skett med detsamma, hvilka medfört, att de gamla fordrin¬
garna kanske fallit i glömska.
Men äfven om man anser, att kommunen bör kunna så tillvarataga
sina egna intressen, att de äfven uti här åsyftade fall noga bevakas,
kan det näppeligen befinnas riktigt, att ersättningen skall utbetalas åra¬
tal efter gatumarkens afstående af fastighetsägare, hvilka icke ha någon
kännedom om den uppgörelse, som en gång skett med samhället, och
för öfrigt sväfva uti okunnighet om stadsplanelagens speciella stadgan-
den eller den tolkning till desamma, Ivungl. Maj:t utfärdat genom förut¬
nämnda kungörelse.
Jag vill beröra ett mycket vanligt exempel.
Någonstädes utanför en stad eller i närheten af industriplats börjar
småningom ett egnahemssamhälle uppstå. När det vuxit till viss stor¬
lek, finner sig Konungens befallningshafvande föranlåten (§ 37) att göra
framställning om stadsplans fastställande för området. Så sker, och det
4 Lagutskottets utlåtande Nr 13.
nya mimicipalsamhället börjar tillämpa stadsplanen samt förvärfva!’ gatu-
marken af egnahemsinnekafvarna. Åren gå och de fullvuxna barnen
efterträda föräldrarna uti hemmet. De behöfva utvidga detsamma och
söka byggnadslof därtill. Då kommer nämnden emellertid och säger:
'Denna utvidgning är enligt kungl. kungörelsen den 18 januari 1908
att till nybyggnad hänföra, emedan det är fråga om till-, på- eller om¬
byggnad af huset samt så stora förändringar i afseende på inredningen,
att de äro jämförliga med ombyggnaden. M får inte bygga, förrän vi
fått säkerhet, att ni återbetalar den gatumark föräldrarna en gång sålt
till staden.'
Dylika exempel kunna förväntas bli vanliga, och jag vill i detta
sammanhang påpeka, hurusom vid inkorporeringar, då ett flertal små
oreglerade samhällen intagas i stadsplan — t. ex. Brännkyrka sockens
inkorporering med Stockholm — förhållanden af här nämndt slag kunna
inträda oftare än man vid lagens antagande torde ha förutsett. Såväl
från respektive samhälles som fastighetsägarnas sida är det tydligen
angeläget, att någon förändring i berörda afseenden sker.’
Härefter antyddes i hvad riktning reformen lämpligen borde gå och
anfördes särskildt den uppfattning, hvilken uttalats i det kommittéförslag,
hvilket låg till grund för stadsplanelagen. Lagutskottet afstyrkte emel¬
lertid motionen, hufvudsakligen af det skäl att hvarje samhälle för sig
kunde genom begagnande af en tomtbok undanröja en del af de olägen¬
heter för samhällena och fomtägarna, som nu förefunnos, hvarjämte an¬
sågs att ytterligare erfarenhet borde afbidas beträffande verkningarna
, af gällande rättsregler. Uti afgifven reservation anförde likväl herrar
Widén, Berggren, Ersson och Petrén följande:
'Af hvad motionären anfört synes oss framgå, hvad som ock be-
st37rkes genom upplysningar, som inhämtats af Svenska stadsförbundet,
att bestämmelserna i stadsplanelagen rörande tomtägares skyldighet att
ersätta värdet af gatumark icke äro tillfredsställande. I städer, där fråga
härom uppkommit, har ock visat sig osäkerhet angående dessa bestäm¬
melsers rätta tillämpning. Särskildt måste det medföra olägenheter, att
tidpunkten, då denna ersättning skall bestämmas och utgifvas, kan, äfven
sedan gata upplåtits till allmänt begagnande, komma att undanskjutas
till en obestämd framtid. Likaså, och såsom en följd häraf, kan ersätt¬
ningen icke med gällande verkan enhetligt och på en gång fastslås för
samtliga tomter vid en upplåten gata, hvarigenom möjlighet saknas för
såväl samhället som tomtägaren att beräkna, till kvilket belopp ersätt¬
5
Lagutskottets utlåtande Nr 13.
ningen skall uppgå. Härigenom möta ock svårigheter att rätt afmäta
den säkerhet, som tomtägaren i visst fall är skyldig att ställa för er¬
sättningens utgifvande. I all synnerhet måste dessa olägenheter fram¬
träda för det fall, att gata vidgas och på grund däraf ersättning för
gatumark skall utgifvas.
Hörande beskaffenheten och omfattningen af den säkerhet, som hör
affordras tomtägarna, har det ock visat sig önskvärdt, att större enhet
kunde vinnas.
Det synes oss lämpligt, att den omarbetning af ifrågavarande be¬
stämmelser, hvaraf behof alltså framträdt, kunde komma till stånd, innan
ett ordnande i större omfattning af här omhandlade rättsförhållanden
behöft i städerna företagas.
Då en ändring af stadsplanelagen jämväl i annat afseende blifvit
af Riksdagen begärd och är föremål för Kungl. Maj:ts bepröfvande hafva
vi ansett, att Riksdagen bör hos Kungl. Maj:t framhålla äfven här be¬
rörda missförhållanden. Och hafva vi på grund häraf ansett, att ut¬
skottet bprt hemställa, att Riksdagen måtte i anledning af förevarande
motion, i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj.t efter
verkställd utredning må utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag
till sådan ändring af lagen om stadsplan och tomtindelning den 31 augusti
1907, att rättsförhållandet mellan staden och tomtägare i afseende å
ersättning för värdet af gatumark varder på ett mera ändamålsenligt sätt
ordnadt, än nu är fallet.’
Dessutom framhöll herr Lindhagen för sin del, att reformen förnäm¬
ligast borde gå i den riktning att gatumarken från början i skälig om¬
fattning tillsläppes gratis till samhället.
Medan Andra kammaren biföll reservationen, följde Första kamma¬
ren utskottsmajoritetens mening. Af diskussionen i Första kammaren
framgick emellertid, att äfven där ledamöter med på ifrågavarande om¬
råde obestridd auktoritet ansågo en reform behöflig.
Under dessa förhållanden och då erfarenheten fortfarande gifvit vid
handen, att den åsyftade ändringen af stadsplanelagen är önskvärd, an¬
ser jag mig böra upprepa min framställning från föregående år. Enär
herr Widéns reservation såväl täcker syftet med min framställning som
äfven ger någon möjlighet att äfven i andra afseenden, än de af mig
förut berörda, verkställa utredning om ordnandet af rättsförhållandet
mellan staden och tomtägarna i afseende å ersättning för värdet af
6 Lagutskottets utlåtande Nr 13.
gatumark, anser jag det för saken förmånligast att upptaga det åt
honom gjorda yrkandet.
Med anledning däraf hemställes:
att Riksdagen måtte, i anledning af förevarande motion, i skrifvelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t efter verkställd utredning
må utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring af
lagen om stadsplan och tomtindelning den 31 augusti 1907, att rätts¬
förhållandet mellan staden och tomtägare i afseende å ersättning för
värdet af gatumark varder på ett mera ändamålsenligt sätt ordnadt, än
nu är fallet.»
Herr Wijks I sin motion nr 171 har herr Wijlc yttrat:
»I modern stadsplanekonst gör sig alltmer gällande en sträfvan att
förse städerna med rikliga planteringar till befordrande af skönhet, sund¬
het och invånarnas trefnad.
Den nu gällande byggnadsstadgan framhåller i § 12, att vid stads¬
plans uppgörande bör tillses bland annat:
’att breda esplanader, anordnade med planteringar i midten och
gator på sidorna, eller andra dylika anläggningar, dragas genom staden,
helst på flera ställen och i flera riktningar;
att äfven andra allmänna planteringar i staden, större och mindre,
beredas så ymnigt som möjligt;
att, där så lämpligt finnes, trädgårdsplaner läggas längs genom
byggnadskvarteren, så att tomternas till bebyggande afsedda delar komma
att ligga på ömse sidor om dessa planer; samt
att, där det finnes önskligt och lämpligt, planterade förgårdar längs
gatorna läggas mellan dem och husraderna.’
I ett senare moment af samma paragraf stadgas åliggande för ägaren
att alltid underhålla trädgårdsplanerna och förgårdarna i snyggt och
vårdadt skick.
De anvisningar, som här gifvas angående allmänna planteringars
inläggande i stadsplan, sakna emellertid motsvarighet i stadsplanelagens
formulering. Denna lags § 1 innehåller om stadsplan följande allmänna
stadgande:
'För stads ordnande och bebyggande skall finnas plan, omfattande
såväl byggnadskvarter som ock gator, torg och andra allmänna platser
samt dessas höj dlägen (gatuprofiler).’
7
Lagutskottets utlåtande Nr 13.
Det förhållande att i denna paragraf ordet »plantering» ej före¬
kommer har ledt därtill, att Kung!. Maj:t saknat civilrättsligt stöd för att
vägra fastställelse af stadsplan, som till äfventyrs ej tillräckligt tillgodoser
invånares behof af parker och planteringar. ,
Till afhjälpande af detta missförhållande väcktes vid 1907 års riks¬
dag, då den nya stadsplanelagen antogs, en motion om det tillägg till
lagens § 1, att »vid stadplans uppgörande skola fria platser och offent-
liga planteringar utstakas till storlek, läge och antal så att de motsvara
såväl samfärdselns som samhällshygienens kraf». Orsaken till att motionen
afslogs a ar närmast att den afsåg sådant tillägg till lagen, som ansågs
ha sin rätta plats i byggnadsstadgans mer detaljerade bestämmelser. Mot
ett uttalande i stadsplanelagen, att stadsplan bör omfatta äfven plantering,
torde däremot inga in\Tändningar i detta afseende kunna göras.
Med den formulering stadsplanelagens första paragraf nu äger hai'
Kungl. Maj.t ej heller ansett sig kunna fastställa i stadsplan upptagna
parker och allmänna planteringar annat än såsom »allmänna platser».
Äfven här framträder en olägenhet. Att dessa platsers karaktär af
planteringar vinner fastställelse i stadsplan kan nämligen i vissa fall
vara af betydelse för enskilda fastighetsägare, som uppfört byggnader
invid planteringen: är denna upptagen såsom planterad plats i'den fast¬
ställda stadsplanen, kan dess karaktär ej ändras, utan att kringboende
fastighetsägare beredts tillfälle att yttra sig däröfver.
Äfven från denna synpunkt är det således af intresse, att begreppet
»plantering» införes i stadsplanelagens § 1.
Sträfvandena gå emellertid numera ej endast ut på att i stadspla¬
nerna intaga tillräckliga parker och allmänna planteringar, utan man
söker äfven att på enskildas mark, på förgårdar och inre gårdsytor, där
så lämpligen kan ske, stadga planteringsskyldighet. Den betydelse, dy¬
lika planteringar kunna äga för invånarnes trefnad och för spridande af
någon skönhet och omväxling bland städernas husmassor, kan knappast
skattas nog högt.
Äfven i fråga om dylika planteringar innehåller den gällande bygg¬
nadsstadgans förut anförda § 12 anvisningar att följas vid stadsplans
uppgörande. Här talas emellertid endast om förgårdar och »trädgårds
planer» hvilket senare begrepp tydligen ej motsvarar plantering af
kvarterens inre gårdsytor. Och dock torde just en ändamålsenlig plan¬
tering af kvarterens gårdsutrymmen vara af ännu större betydelse än
8
Lagutskottets utlåtande Nr 13.
förgårdsplanteringarne, ej minst för de i bostadsafseende mera van¬
lottade klassernas trefnad.
I det förslag till ny byggnadsstadga, som år 1909 afgifvits af sär¬
skilda kommitterade, och hvaröfver yttrande från olika myndigheter för
närvarande infordras, saknas åter hvarje stadgande, som kan göra det
möjligt att ålägga fastighetsägare planteringsskyldighet å den del af
hans tomt, som ej är till bebyggande afsed.d. _
I motsats mot den tendens, som här i förslaget till ny byggnads¬
stadga framträder, synes det tvärtom vara angeläget att förtydliga, och
utvidga den nuvarande byggnadsstadgans föreskrifter om planterings-
skyldighet till att kunna omfatta ej blott förgårdar och * trädgårdsplaner»
utan äfven tomternas inre gårdsutrymmen.
De i nuvarande byggnadsstadga intagna föreskrifterna angående
plantering på enskilds tomt sakna emellertid, likaväl som föreskrifterna
om allmänna planteringar, motsvarande bestämmelser i lagen om stads¬
plan och tomtindelning.
I denna lags § 3 stadgas visserligen:
’Yäckes förslag att för visst område skola tillämpas särskilda be¬
stämmelser med afseende å sättet för byggnadstomternas användande
skall om beslut öfver sådant förslag samt beslutets fastställande., så ock,
där så nödigt pröfvas, om antagande och fastställande af tomtindelning
för området gälla hvad i § 2 är sagdt om antagande och fastställande
af stadsplan.’
Kungl. Maj:t har emellertid tolkat paragrafen så, att den medger
fastställande endast af sådana bestämmelser, som innebära en inskränk¬
ning i fastighetsägarens rättighet att använda sin tomt. Då plantenngs-
skyldighet ej faller inom denna kategori, har Ivungl. Maj:t ej ansett sig
med stöd af denna paragraf kunna fastställa sådan skyldighet. Lika
litet har Kung! Maj:t velat fastställa andra bestämmelser, som kunna
vara af största betydelse i stadsplaneafseende, men som anses innebära
ett åläggande för fastighetsägaren eller röra tomternas från bebyggande
undantagna delar: exempelvis förläggande i vissa höj dlägen af förgårdar
och gårdsytor.
I ingressen till stadsplanelagen stadgas, att genom densamma.ändras
hvad lag eller författning innehåller, som är mot densamma stridande.
Häraf har följt, att det i åtskilliga afseenden råder ovisshet, huruvida
byggnadsstadgans föreskrifter, där de icke äga motsvarighet i stadsplane¬
lagen, ha gällande kraft eller ej. Af dessa skäl synes det önskvärdt, att
Lagutskottets utlåtande Nr 13.
9
i stadsplanelagen vidtagas ändringar, som möjliggöra fastställandet, i den
ordning som för stadsplan gäller, af bestämmelser rörande behandlingen
af tomternas till bebyggande icke afsedda delar.
Huruvida en dylik ändring lämpligen bör göras i form af tillägg
till stadsplanelagens § 3 eller på annat sätt, tillåter jag mig ej att be¬
döma, desto hellre som bestämmelserna i nuvarande § 3 möjligen med
större fog borde inordnas under lagens första kapitel »Om stadsplan».
Då en lagändring i ofvan angifvet syfte till äfventyrs kan befinnas
kräfva jämkningar i eller tillägg till andra delar af stadsplanelagen, torde
det vara lämpligt att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla om förslag
till lagändring.
Enär ändringsförslag af byggnadsstadga och stadsplanelag behandlas
af olika utskott, får jag här inskränka mig till att rörande ändring af
stadsplanelagen hemställa, att Eiksdagen dels för sin del ville besluta,
att § 1 i lag om stadsplan och tomtindelning måtte erhålla följande
ändrade lydelse: »För stads ordnande och bebyggande skall finnas plan,
omfattande såväl byggnadskvarter som ock gator, torg, planteringar och
andra allmänna platser samt dessas höjdlägen (gatuprofiler); dels ock i
skrifvelse till Kungl. Maj:t ville hemställa, det täcktes Kungl. Maj:t till
Eiksdagen inkomma med förslag till sådan ändring i eller tillägg till
lagen angående stadsplan och tomtindelning, hvarigenom gjordes möjligt
att i den ordning, som för stadsplan gäller, fastställa bestämmelser rörande
sättet för behandling jämväl af tomters för bebyggande icke afsedda delar.»
I motionens syfte hafva herrar frih. Palmstierna, Axel Westman
och Otto Holmdahl instämt.
På sätt motionären anfört skall, enligt lagen om stadsplan och tomt- utskottets
indelning den 31 augusti 1907, mark, som erfordras för de i fastställd yttrande‘
stadsplan upptagna gator, torg och andra allmänna platser, afstås till stiernas motion.
staden; men den, som af markens afträdande lider skada, åtnjuter af
staden ersättning därför. Å andra sidan åtnjuter staden af tomtägare
vid gata, som upplåtes för allmänt begagnande, ersättning för värdet af
gatumarken till viss utsträckning och i viss i lagen närmare angifven
ordning.
Uti det den 19 mars 1904 af särskilda kommitterade afgifna betän¬
kande med förslag till lag angående stadsplan och tomtindelning, hvilket
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 9 samt. 10 käft. (Nr 13). 2
10
Lagutskottets utlåtande Nr 13.
ligger till grund för nu gällande lag i ämnet, stadgades i nyss¬
nämnda hänseende bland annat, att den ersättning, som det enligt för¬
slaget ålåg tomtägare att till staden utgifva för värdet af gaturoarken
utmed tomten, skulle bestämmas efter markens värde vid uppskattningen,
men dock ej sättas högre än det belopp, hvartill samhällets kostnad för
markens förvärfvande uppgått, samt att ersättningen skulle utbetalas, då
gatan upplåtits till allmänt begagnande samt tomten blifvit bebyggd.
Ersättning, som då ej var till beloppet fastställd, skulle erläggas senast
tre månader efter det sådant skett. Innan tomten fick bebyggas, skulle
säkerhet för ersättningen af tomtägaren ställas, hvarjämte, intill dess
betalningsskyldigheten af honom fullgjorts, han skulle kunna af rätten
förbjudas att hafva utgång från tomten åt gatan. Motsvarande skulle
gälla, då gata vidgades.
Mot kommitténs förslag i denna del framhölls inom högsta dom¬
stolen, att detsamma, särskildt för det fall, att marken af vederbörande
samhällen förvärfvats för längre tid tillbaka, kunde vålla, att ersättnings¬
skyldigheten blefve mycket ojämnt fördelad mellan tomtägarna. Den
enda grund, som medgåfve skipande af full rättvisa mellan dessa, syntes
vara gatumarkens värde såsom sådan vid tiden för ersättningens ut¬
gifvande.
Vid förslagets föredragning i statsrådet anmärkte vidare föredragande
departementschefen bland annat, att i fråga om bestämmande af tidpunkten
för ersättningens utgifvande det vore svårt att afgöra, när tomt skulle anses
bebyggd; hvarjämte framhölls, att kommittéförslagets bestämmelser om
rätt för staden att till säkerhet för ersättningens utbekommande utverka
förbud för tomtägaren att hafva utgång åt gatan borde ersättas med ett
stadgande, att nybyggnad ej finge å tomt uppföras, innan tomtägaren
ställt af byggnadsnämnden godkänd säkerhet för den ifrågavarande er¬
sättningens utgifvande.
Enligt den lydelse lagen slutligen erhöll skall ersättningen för gatu-
marken, beräknad efter markens värde vid tiden för ersättningens utgif¬
vande, i allmänhet af tomtägare erläggas, då efter stadsplans fastställande
nybyggnad blifvit å tomten uppförd, dock ej innan gatan upplåtits för
allmänt begagnande. För att trygga samhällets rätt till ersättningen
har stadgats, att nybyggnad å tomt ej må företagas, innan tomtägaren
hos byggnadsnämnden ställt säkerhet för ersättningens utgifvande, som
af nämnden godkännes. För det fall, att gata på angifvet sätt vidgats,
hafva analoga föreskrifter meddelats.
Lagutskottets utlåtande Nr 13.
11
Med förevarande motion, nr 24, afser motionären sådan ändring i
nämnda bestämmelser, att större trygghet vinnes för samhället att utfå
sin rätt till ersättning för gatumarken samt att den osäkerhet, hvilken
nu förefinnes angående tiden för tomtägares utgörande af denna ersätt¬
ning, undanröjes.
Genom den ofvan lämnade framställningen ådagalägges nogsamt, att
under förarbetena för lagen meningarna om det lämpligaste sättet att
ordna denna angelägenhet varit mycket skiftande.
Af hvad motionären aufört och lagutskottet äfven i öfrigt inhämtat
har framgått, att det sätt, hvarpå samhällets rätt till ersättning för gatu¬
marken slutligen i stadsplanelagen ordnades, icke är tillfredsställande.
Särskild! framträder såsom eu mycket allvarlig olägenhet, att tidpunkten,
då denna ersättning skall bestämmas och utgifvas, är alltför obestämd
och kan framskjutas till en aflägsen framtid. Inom de städer, som
upptagit till behandling frågan om ordnande af denna angelägenhet, har
ock önskan framträdt att få mera tillfredsställande bestämmelser härut¬
innan. Och det är äfven en sådan önskan, som i motionärens hemställan
tagit sig ett uttryck.
Härjämte har svårigheten att beräkna ersättningen medfört en mot¬
svarande svårighet att bestämma storleken af det belopp, för hvilket säkerhet
skall affordras tomtägaren; hvarförutom, på sätt i motionen framhålles,
olika meningar gjort sig gällande rörande beskaffenheten af den säker¬
het, som bör fordras. Såväl i fråga om beloppets som säkerhetens be¬
stämmande hafva därför gällande stadganden å olika orter vunnit vä¬
sentligen olika tillämpning.
De olägenheter, som i förevarande afseenden alltså yppats, böra enligt
utskottets mening betinga en omarbetning af lagen i detta stycke, hvil¬
ken det icke synes vara skäl att vidare undanskjuta, och finner sig ut¬
skottet därför böra tillstyrka, hvad motionären i detta afseende föreslagit.
Med herr Wijhs motion åsyftas dels vidtagande af sådana ändringar
i lagen om stadsplan och tomtindelning, att stadsplan icke finge fast¬
ställas utan att i densamma lämpliga områden i nödig omfattning reser¬
verats för offentliga planteringar, och dels att vid uppgörande af stads¬
plan bestämmelser skulle kunna med laga verkan meddelas angående
skyldighet för tomtägare att vidtaga åtgärder äfven med afseende å sådan
B) Herr WijJcs
motion.
12
Lagutskottets utlåtande Nr 13.
del af byggnadstomt, som ej vore afsedd att bebyggas; och bär motionä¬
ren i förstnämnda hänseende till Riksdagens omedelbara antagande fram¬
lagt förslag till ändrad lydelse af 1 § i stadsplanelagen.
Såsom motionären antydt, har motion af liknande innehåll som
förevarande motion i dess första del förut varit föremål för Riksdagens
behandling.
Yid 1907 års riksdag hemställde nämligen herr S. Clason, uti en
af honom i samband med Ivungl. Maj:ts då afgifna proposition rörande
stadsplanelagen väckt motion, att Riksdagen måtte för sin del antaga
följande tillägg till lagens 1 §:
»Yid stadsplans uppgörande skola fria platser och offentliga plan¬
teringar utstakas till storlek, läge och antal, så att de motsvara såväl
samfärdselns som samhällshygienens kraf, äfvensom i tillräckligt antal
sörjas för platser för kyrkor och skolor likasom för offentliga lek- och
rekreationsplatser.»
Det särskilda utskottet, till hvilket motionen hänvisats, förklarade sig
visserligen inse vikten af att de i motionen framhållna synpunkterna
biefve vid uppgörandet af stadsplan, i den mån sådant lämpligen läte
sig göra, iakttagna, men afstyrkte dock motionen, hufvudsakligen af det
skäl, att de af herr Clason föreslagna bestämmelserna närmast vore att be¬
trakta såsom en instruktion vid uppgörandet af stadsplaner och därför icke
borde hafva sin plats i stadsplanelagen, som afsåge att reglera de rätts¬
förhållanden, som uppstode i följd af stadsplans fastställande och genom¬
förande, utan borde inrymmas i byggnadsstadgan. Därjämte hänvisade
särskilda utskottet därtill, att föreskrifterna om stadsplan voro afsedda
att tillämpas jämväl på vissa områden på landet, där mindre stränga ford¬
ringar måste uppställas, hvarför alltför detaljerade bestämmelser ej borde
lämnas.
Särskilda utskottets afstyrkande hemställan bifölls i båda kamrarna.
Yikten af att vid uppgörande af stadsplan hänsyn tages till behofvet
af öppna platser och planteringar synes emellertid utskottet ligga för
öppen dag. De missförhållanden i hygieniskt afseende, som äro eu följd
af städernas hastiga utveckling och däraf framkallad sammangyttring af
bostäder, äro allmänt kända.
Yisserligen innehåller, på sätt motionären framhållit, byggnadsstadgan
för rikets städer stadgande därom, att vid uppgörande af stadsplan bland
annat bör tillses, att esplanader dragas genom staden och att äfven andra
allmänna planteringar i staden, större och mindre, beredas så ymnigt som
Lagutskottets utlåtande Nr 13.
13
möjligt. Men, därest sådant stadgande finge plats i författning af civil
lags natur, skulle detta uppenbarligen gifva ökad styrka åt krafvet på
allmänna planteringars anordnande och gifva E/ungl. Maj:t eu obestridlig
befogenhet att vägra faststäl.andet af stadsplan, i hvilken nämnda kraf
icke blifvit i erforderlig mån tillgodosedt.
Utskottet anser sig likväl icke böra tillstyrka ett omedelbart an¬
tagande af det utaf motionären framställda förslaget till ändrad lydelse
af 1 § i stadsplanelagen. Affattningen af ett dylikt stadgande, hvarvid
för öfrigt hänsyn torde böra tagas till denna bestämmelses samman¬
hang med stadgandena i lagen i öfrigt, synes lämpligen böra ankomma
på Ivungl. Maj:t.
Beträffande det ämne herr Wijk i senare delen af sin motion be¬
rört, nämligen frågan om skyldighet för tomtägare att på visst sätt an¬
ordna honom tillhörig byggnadstomt, äfven till den del denna ej är be¬
byggd, innehåller stadsplanelagen allenast den af motionären anförda
bestämmelse i 3 § 2 mom. Nämnda stadgande, som saknades i Ivungl.
Maj:ts ofvanberörda proposition, tillkom i anledning af en inom Första
kammaren väckt motion, hvari bland annat framhölls, att stadsplans helgd
borde »kunna beredas för sådana sträfvanden angående förgårdar, fri¬
stående byggnader m. m., som prägla modem planläggning af
städer».
Särskilda utskottet yttrade i anledning af motionen bland annat, att
utskottet delade motionärens uppfattning, att frågor om utfärdande af
bestämmelser af den art motionen afsåge borde behandlas under de för
stadsplans antagande och fastställande stadgade former, samt att genom
motionen vunnes — förutom den fördelen, att i vederbörlig ordning fast¬
ställda bestämmelser om tomtens användning vunne stadsplans helgd —
äfven det att vederbörande tomtägare, i hvilkas förfoganderätt bestäm¬
melserna kunde göra högst väsentliga inskränkningar, blefve i ärendet
hörda och således kunde göra sina synpunkter gällande till ernående af
en fullt allsidig och opartisk pröfning. Och tillstyrkte utskottet ett stad¬
gande af den lydelse förevarande lagrum nu har.
Vid tillämpningen af nämnda lagrum lärer, såsom motionären an¬
tyda den tolkningen hafva gjort sig gällande, att man visserligen skulle
äga befogenhet att stadga inskränkningar i tomtägarens förfoganderätt
öfver tomten, t. ex. genom att undantaga visst område från bebyggande
såsom förgård eller dylikt, men att tomtägaren icke kunde tvingas att
14 Lagutskottets utlåtande Nr 13.
vidtaga åtgärder för att försätta och. hålla obebyggdt område i sådant
skick, som erfordrades för uppnående af det åsyftade ändamålet.
Såväl med hänsyn till städernas allmänna hygien som andra för
samhällets utveckling och trefnad betydelsefulla förhållanden synes det
vara angeläget, att föreskrifter kunna meddelas om åtgärder från tomt¬
ägarens sida äfven med afseende å den del af hans tomt, som ej är af-
sedd för bebyggande, samt att tydlig bestämmelse härutinnan lämnas i
lagen.
Samtliga de i förevarande motioner framlagda, af utskottet nu för¬
ordade önskemål synas lämpligen böra komma i öfvervägande i sam¬
band med den omarbetning af vissa delar af stadsplanelagen, som Kiks-
dagen förut i särskilda framställningar begärt och som för närvarande
lärer vara föremål för Kungl. Maj:ts öfvervägande.
Med stöd af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla,
A) att Kungl. Maj:t efter verkställd utredning
måtte låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag
om sådan ändring af lagen om stadsplan och tomt¬
indelning den 31 augusti 1907, att rättsförhållandet
mellan staden och tomtägare i afseende å ersättning
för värdet af gatumark varder på ett mera ändamåls¬
enligt sätt ordnadt, än nu är fallet, och
B) att Kungl. Maj:t måtte låta utarbeta och före¬
lägga Riksdagen förslag till ändring i nyssnämnda
lag i syfte
l:o) att vid stadsplans uppgörande och fast¬
ställande krafvet på offentliga planteringars anord¬
nande varder i erforderlig mån tillgodosedt, och
2:o) att möjlighet beredes för fastställande i den
ordning, som gäller för fastställande af stadsplan, af
Lagutskottets utlåtande Nr 13. 15
bestämmelser rörande ordnande och underhållande af
för bebyggande icke afsedd del af tomt.
Stockholm den 13 februari 1912.
På lagutskottets vägnar:
JOHAN WIDÉN.
Herrar Håkanson och Söderbergh hafva begärt att få antecknadt, att
de icke deltagit i behandlingen af detta ärende inom utskottet.
Reservationer:
Beträffande utskottets hemställan i punkt A)
af herrar Lindhagen och Sven Persson, som yttrat:
Lagutskottet afstyrkte år 1911 den då väckta motionen i enahanda
ämne. Häremot afgåfvos reservationer dels af herrar Widén m. fl. med
samma yrkande, som nu upptagits af motionären och tillstyrkts af ut¬
skottet, och dels af undertecknad Lindhagen, som anförde:
»Då det ansetts, att en minoritet inom lagutskottet ej äger att begagna sig
af den genom nyss skedd grundlagsändring utskottet tillerkända rätt att i sin
hemställan i anledning af väckt motion utvidga det i motionen framställda
yrkande, finner jag mig nödsakad att instämma i öfriga reservanters hemställan.
För min del håller jag emellertid före, hvilket jag jämväl ansett böra in¬
flyta i reservationens motivering, att en reform i förevarande ämne bör i främsta
rummet gå i den riktning, att gatumarken från början i skälig omfattning till-
släppes gratis till samhället, så att man ej behöfver gå den omvägen, att sam¬
hället först skall betala gatumarken och sedan någon gång i framtiden ta ut er¬
sättning af tomtägaren.
Vanligaste förhållandet är nämligen, att det är en person eller ett bolag,
som exploaterar ett område för försäljning af tomter. I detta fall bör gatumarken
rättvisligen genast utan omgångar afstås kostnadsfritt till samhället. Tomterna
16
Lagutskottets utlåtande Nr 13.
få nämligen genom samhället själft och gatornas utläggning ett högre värde.
Med nu gällande lagstiftning går det merendels till så, att gatumarkens ägare
får betaldt af samhället för gatumarken och sedan af tomtköparne uttar för andra
gången enahanda betalning i de genom gatuanordningarne höjda tomtvärdena.
Och sedan får samhället, frånsedt egna besvär och förluster, den obehagliga och
orättrådiga uppgiften att af en tomtinnehafvare uttaga för andra gången hvad
denne i själfva verket redan betalt till gatumarkens ursprungliga ägare.
Det är också bekant, att gällande lags ståndpunkt innebar ett skattande åt
det formellt juridiska äganderättsbegreppets doktrin, som åstadkommer så mycket
olyckor för de sakliga värdena. Det ansågs för den juridiska rättskänslan alldeles
oförenligt, att ett afstående af mark skulle i och för sig under några förhållan¬
den kunna ifrågasättas utan ersättning. Om detta är rättvist eller icke i följd
af saklig hänsyn, betyder inför det juridiska åskådningssättet ej något.
Enligt min mening bör således, som sagdt, en omarbetning af lagen i före¬
varande del främst taga hänsyn till det af mig ofvan utvecklade betraktelsesätt,
hvilket ej förhindrar, att undantag kunna och äfven böra iakttagas för andra
skäliga fall.»
Innehållet i denna senare reservation, som förra året förordades i
Andra kammaren af motionären och i Första kammaren af herr Steffen,
få vi äfven nu åberopa. Olägenheterna med gällande lagstiftning härleda
sig i grunden från att denna är byggd på en juridisk konstruktion och
ej på det lefvande lifvets gestaltningar. Den naturliga lösningen ligger
därför i att det mål, man vill komma fram till, eller att gatumarken
till sist stannar utan utgifter i kommunens hand, nås på raka vägen
eller så att kommun utan omvägar öfver blifvande tomtägare får vid
gatumarkens tillträde direkt från ägaren öfvertaga densamma gratis med
de undantag naturligtvis, som af skäliga förhållanden betingas. Det är
säkerligen tämligen lönlöst att söka en förbättring med bibehållande af
de nuvarande förkonstlade anordningarna och i hvarje fall skulle den af
utskottet blott i sådant afseende begärdarevisionen af lagstiftningen endast
fördröja ett rationellt ordnande af saken och gifva rum för uppkomsten
af ytterligare orättvisor och förvecklingar under en lång tid framåt.
Yi ha därför ansett, att utskottet bort hemställa om förslag till sådan
lagändring, »att rättsförhållandet mellan staden och jordägare i afseende
å afstående af gatumark eller ersättning för sådan mark varder på ett
mera ändamålsenligt sätt ordnadt än nu är fallet.» Då emellertid motio¬
nens slutyrkande icke heller i år lämnar utrymme för en sådan hem¬
ställan, nödgas vi, såsom utgörande en minoritet i utskottet, inskränka
oss till ett yrkande om att vårt hufvudsakliga uttalande ofvan må inflyta
i motiveringen till skrifvelseförslaget.
Lagutskottets utlåtande Nr 13. 17
Beträffande utskottets hemställan i punkt B 1)
af herrar Lindhagen och Sven Persson, hvilka anfört:
»Motionären har i denna punkt påyrkat, att Riksdagen omedelbart
skulle besluta den erforderliga lagändringen. Detta synes ock särdeles
påkalladt af de reella förhållandena. Öfverallt i landet inom eller invid
städer och stadsliknande samhällen pågå nu enskilda spekulationer med
egendomars styckning i tomter och dessas försäljning. Oftast ställer
sig helt naturligt uppgiften för spekulanten så, att han söker vinna
största betalning mot minsta möjliga uppoffringar för de blifvande inne-
våuarnes hälsa och trefnad. Områdens afsättande till planteiingai är
därfär det sista man inlåter sig på. Det kan icke gärna vara ett gagne¬
ligt lagstiftningsarbete, som med öppna ögon för dylika missförhållanden
bara uppskjuter reformen med hänvisning till blifvande utiedningai utan
att göra något för det, som ej tål uppskof. Man måste se till, att också
i alla de enskilda stadsplaner, som nu äro i görningen, motionens ända¬
mål kommer till sin rätt. Någon äfventyrlighet i att inflicka ordet 'plan¬
teringar’ i lagtexten finnes uppenbarligen icke, och visar det sig sedan
vid det så kallade allsidiga bedömandet af lagens revision i olika af¬
seende^ att saken kan skrifvas ännu bättre, så må det då ske. Eu ut¬
väg är också, att Riksdagen aflåter eu skrifvelse såsom utskottet hem¬
ställt, men samtidigt antager en provisorisk lag i enlighet , med motio¬
närens formulering, men gällande endast för viss bestämd tid, som kan
antagas eventuellt åtgå för ofvannämnda utredning.
Emellertid hemställa vi,
att Riksdagen ville för sin del antaga följande
förändrade lydelse af § 1 i lagen om stadsplan och
tomtindelning:
»Eör stads ordnande och bebyggande skall finnas
plan, omfattande såväl byggnadskvarter som ock ga¬
tor, torg, planteringar och andra allmänna platser
samt dessas höjdlägen (gatuprofiler).»
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 9 samt. 10 käft (Nr 13.) 3