Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 39.
1
Nr 39.
Ankom till Riksdagens kansli den 21 maj 1912 kl. 1 e. m.
Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om
ändring af §§ 56 och 58 riksdagsordningen.
Närvarande: Herrar Bonde, Branting, Trygger, Hagström*), Clason, Bellinder, Hellberg,
Ekman, von Geijer, Mannheimer, Kjellén, Wavrinsky, Jansson i Djursätra*),
Ericsson, Nilsson*), Nyström, Eden, Larsson i Västerås, Magnusson och
Larsson i Säby.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
I en inom Första kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad
motion, nr 112, hafva herrar Rudolf Kjellén, Sam Clason, Hugo Fahlén,
G. Lagerbjelke, K. v. Geijer, August Bellinder, L. E. Gezelius, K. Ii. Ber-
gendahl och Aaby Ericsson hemställt,
»att Riksdagen måtte som hvilande till grundlagsenlig behandling
för sin del antaga följande förslag till ändrad lydelse af riksdagsordningens
§§ 56 och 58.
§ 56.
Konungens propositioner kunna icke till afgörande i kammare före¬
tagas, innan utskott däröfver afgifvit yttrande. Motion i ämne, som
tillhör ständigt utskotts behandling, kan ej utan remiss till utskott bi¬
fallas, ej heller utan bägge kamrarnes beslut omedelbarligen afslås. Angår
motion annat ämne, och rörer det ej kammaren enskildt, kan motionen
likaledes icke utan remiss till utskott bifallas. Frågor, som röra någon¬
dera kammaren enskildt, må genast afgöras.
§ 58.
När proposition eller motion----då sådan hänvisning bör
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 5 saml. 32 käft. (Nr 39—40). 1
2
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 39.
ske, därest frågan ej nedlägges eller, i den ordning § 56 stadgar, eljest
blifver afgjord. Hvarje — — — — uppehållas.
Uppstår — — — — af göras.»
Till stöd för sitt förslag hafva motionärerna anfört följande:
»Med riksdagsarbetets växande omfattning framstår allt klarare nöd¬
vändigheten att ur riksdagsordningen utrensa de byråkratiska former och
omvägar, som ännu här och där stå i vägen för en praktisk behandling
af ärendena.
Som ett sådant hinder torde man numera vara allmänt ense om att
betrakta kamrarnas ovillkorliga skyldighet att till omständlig och hänsyns¬
full behandling upptaga hvilken idé som helst som händelsevis upprunnit
i en folkrepresentants hjärna, endast den håller sig inom området för
något ständigt utskotts uppgifter och icke är uppenbart grundlagsstridig.
Huru omogen, huru förflugen, huru för Riksdagen själf nedsättande idén
än är — och riksdagsmandatet bjuder tyvärr ingen absolut garanti mot
dylika möjligheter — så är Riksdagen lika fullt med nuvarande lagstift¬
ning skyldig att till den enskilde projektmakarens behag sätta sin tunga
arbetsapparat i gång, öka utskottens redan förut stora bördor, upptaga
den knappa tiden och fördyra sina dryga kostnader, allt för att komma
till ett resultat, som redan från början varit själfklart.
Yi tala nu om rena okynnesmotioner och öfverhufvud om »dödfödda»
projekt. Utan tvifvel föreligga här möjligheter till ett högeligen olämpligt
slöseri med Riksdagens tid och arbetskraft. Uppmärksamheten har i de
senaste dagarna kommit att starkt riktas på detta missförhållande, och från
olika partiläger ha yppats önskningar att få bot för detsamma, till lättnad
för det parlamentariska arbetet ej mindre än till båtnad för det allmänna.
Men problemets lösning försvåras därigenom, att en mycket omhuldad
princip står vakt om den nuvarande ordningen, nämligen den fria motions-
rätten. Den enskilde riksdagsmannens fulla och fria initiativ är en er¬
öfring af så pass sent datum och med så starkt säte i nuvarande riksdags¬
skick, att man icke kan förutsätta mycken resonans för inteckningar i
detsamma (t. ex. genom fordran på lagstadgadt antal namn under hvarje
motion, ett antal som finge vara icke så litet, om garantien skulle ha någon
effektivitet). Senast den 1 maj i år afvisade kamrarna ett reformförslag
af det uttryckliga skälet, att det utgjorde ett ingrepp i denna princip.
Den praktiska uppgift, som möter lagstiftaren i det här upptagna ämnet,
är således den ömtåliga att bryta udden af ett själfsvåld utan att skada
den frihet, ur hvilken det upprunnit.
En lösning, som härvid synes ligga nära till hands och som äfven
3
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 39.
liar inhemska anor, är den att sålla de enskilda initiativen i en Riksda¬
gens nämnd, som alltså skulle äga att utan vidare, eller med vad till
kamrarna själfva, afföra dem från riksdagsordningen. Denna ställning
hade under vår s. k. frihetstid ständernas »Urskiljningsdeputation» (1723
års riksdagsordning § 15, instruktioner af 1748 och 1760), och man åter¬
finner den i samtiden i det republikanska Frankrikes »commissions d’initia-
tive» (1876 års arbetsordningar för kamrarna). Vill man anpassa denna
metod till våra nuvarande institutioner, så erbjuder sig närmast talmans¬
konferensen som ett dylikt »såll» till bortsortering af olyckliga reform¬
förslag, gifvetvis här med kammarens eller kamrarnas samtycke efteråt.
Fn sådan anordning skulle emellertid möta en del formella svårigheter,
icke minst på'grund däraf, att denna talmanskonferens själf saknar grund¬
lags helgd', (den hvilar nu endast på de reglementariska föreskrifternas för
Riksdagen § 3, l:o). Däremot finnes en annan utväg, som synes ännu
enklare och genare, och dock lika säkert, föra till det åsyftade målet.
Denna väg är i själfva verket angifven af Andra kammarens talman
i det yttrande, hvarmed han den 4 dennes motiverade sin vägran att pro¬
ponera remiss å motionen i kammaren nr 318. Fn sådan vägran, heter
det där i slutet, »bereder kammaren den enda lagliga möjligheten att, om
den finner skäligt, själf afklippa behandlingen af en fråga, som till sitt inne¬
håll är af natur att tillhöra ständigt utskotts behandling». Härmed synes
talmannen ha satt fingret på den punkt, där det här ifrågavarande missför¬
hållandet har sin härd, nämligen första klausulen i § 56 riksdagsordningen.
Paragrafen lyder nu: »Konungens propositioner, så ock motioner i
ämnen, som tillhöra ständigt utskotts behandling, kunna icke till afgörande
i kamrarna företagas, innan utskott däröfver afgifvit yttrande. Angår
motion annat ämne, och rörer det ej kammaren enskildt, kan motionen ej
utan remiss till utskott bifallas. Frågor, som röra någondera kammaren
enskildt, må genast afgöras».
En analys af paragrafen uppdagar tre grader af »helighet» hos det
enskilda initiativet. I den första och högsta kan kammaren säga hvarken
ja, eller nej förrän utskottet talat; dit höra, vid sidan af Konungens pro¬
positioner, alla motioner på de ständiga utskottens områden. I den andra
kan kammaren genast säga nej, men icke ja-, af sammanhanget (jämför § 55)
framgår att det här gäller motioner af natur att gå till tillfälligt utskott.
I den tredje och lägsta graden kan kammaren omedelbart säga både ja
och nej-, det är i frågor, som röra den enskildt.
Felet, som vi velat beifra, är nu uppenbart. Det sitter i första graden
här ofvan. Det är i hägnet af denna klausul, som okynnesinitiativet frodas.
Men då ger sig också botemedlet af sig själf: vi behöfva endast degradera
4
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 39.
motionerna på de ständiga utskottens mark till andra graden och i paritet
med motionerna till tillfälliga utskott. I och med detta beredes laglig
möjlighet att afvisa okynnet vid dörren, äfven där det icke är oförenligt
med grundlagens bokstaf. Riksdagsmannens formella motionsrätt lämnas
af reformen orubbad, liksom talmannens grundlagsvakt.
I realiteten torde knappast något vara att invända mot denna lösning,
nämligen om man vill själfva saken. Lösningen är effektiv, och den är
demokratisk: den ställer den enskilde riksdagsmannen under hans kam¬
mares förmynderskap, på samma gång den bevarar kammarens oberoende
af yttre band. Från den sidan torde saken vara klar. Men däremot möter
på en annan sida betänkligheter, som icke få lämnas ur sikte, nämligen
i förhållandet mellan kamrarna inbördes.
Om grundlagen här gjort en skillnad mellan de ärenden som tillhöra
ständiga och de, som tillhöra tillfälliga utskott, så beror detta mindre på
något slags rangordning dem emellan än på den reala olikheten, att de
förra ligga under bägge kamrarnes samtidiga behandling, men de senare
under en kammares i sänder; omedelbart afvisande af de senare berör
således icke direkt något medkammarens intresse, hvilket däremot kan
sägas vara fallet beträffande de förra. Då uppstår frågan, om icke med-
kammaren också bör hafva ett ord med i laget, innan eu motion utestänges
från behandling i ständigt utskott.
Detta synes desto mera lämpligt, som det onekligen blir ett väl stort
språng på en gång, om det, som hittills varit en grundlaga rätt för enskild
riksdagsman, nu skulle göras beroende på en enda kammares fria skön.
Det kan icke förnekas, att en kammarmajoritet härmed skulle ges möjlig¬
heten och makten att, till äfventyra under partiinflytelser, försvåra äfven
ett redbart och gagnande reformarbete. Nu kan man säga, att en motion,
som sålunda blifvit dräpt utan dom och rannsakning i ena kammaren, kan
stå åter upp i den andra i skydd af en motsatt majoritet och sålunda i
alla fall komma under utskotts utredning; men detta blir alltid en omväg,
som helst borde undvikas, och den enskilde förslagsställarens rätt är ju i
alla händelser bra hårdt kringskuren.
En praktisk och försiktig politik synes således medföra, att bägge
kamrarnes samstämmande beslut kräfves för att hindra remiss af motion
till ständigt utskott. Häraf följa en del konsekvenser. Väckes frågan
samtidigt i bägge kamrarne, och den ena besluter afvisande men den
andra remiss, så gäller den senares mening. År frågan åter väckt i den ena
kammaren ensam och denna kammare vill »a prima vista» slå ihjäl den,
då måste frågan föreläggas äfven medkammaren, och blir ej åtbörd från
dagordningen, förrän dess afvisande beslut supplerat den förras.
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 39.
5
Det är möjligt att en sådan reform skulle kräfva något tillägg till
kamrarnes arbetsordningar. Tiden därtill är emellertid icke inne, förrän
grundlagsfrågan kommer till afgörande. Denna grundlagsfråga har nu
plats i § 56 riksdagsordningen, hvarjämte en mindre ändring påkallas
äfven i § 58. Formuleringen torde, efter föregående principer, icke
möta några svårigheter eller påkalla några särskilda kommentarier.»
Såsom framgår af motionen, hafva motionärerna sökt framhålla nöd¬
vändigheten af att söka minska Riksdagens arbetsbörda genom »att ur
riksdagsordningen utrensa byråkratiska former och omvägar, som ännu här
och där stå i vägen för en praktisk behandling af ärendena», och med
hänsyn till riksdagsarbetets ständigt växande omfattning finner utskottet
detta motionens angifna syftemål väl kunna vara värdt beaktande.
Motionärerna hafva såsom sin uppfattning uttalat, att detta syftemål
i viss mån borde kunna tillgodoses, om Riksdagen sattes i stånd att
från utskottsbehandling undantaga »rena okynnesmotioner» och »död¬
födda projekt», som jämlikt § 56 riksdagsordningen för närvarande hän¬
visas till ständigt utskott, på samma sätt som det redan nu står en
kammare fritt att utan remiss till utskott afstå motion i ämne, som icke
är af natur att tillhöra ständigt utskotts behandling. Emellertid synes
det utskottet tvifvelaktigt, om en lättnad i arbetsbördan står att vinna
med anlitande af den utväg, som motionärerna föreslagit. Riksdagsord¬
ningens stadgande, att motioner, som icke skola handläggas af ständigt
utskott, kunna afslås utan remiss till utskott, har nämligen, åtminstone
under de senaste årtiondena ej vunnit någon tillämpning, och lärer detta
till ej ringa grad bero därpå, att remiss till utskott i allmänhet sker, innan
Riksdagens ledamöter blifvit satta i tillfälle att genomläsa de väckta mo¬
tionerna. Det torde därför med tämlig visshet kunna antagas, att en lik¬
nande bestämmelse i fråga om motioner, som tillhöra ständigt utskott, icke
skulle komma att tillämpas annat än möjligen i undantagsfall beträffande
s. k. okynnesmotioner af mera uppseendeväckande beskaffenhet.
Såsom en garanti mot att majoriteten uti endast den ena kammaren
skulle undertrycka motioner, hvilka möjligen inom medkammaren skulle
kunna påräkna ett visst beaktande, hafva motionärerna föreslagit, att
remiss till utskott skulle kunna förhindras, allenast under förutsättning
att båda kamrarna äro ense om att genast afstå motionen. Ett dylikt
stadgande, som skulle åt medkammaren inrymma att kunna tvinga den
andra att i strid med dess uppfattning låta en motion underkastas utskotts¬
behandling, skulle emellertid efter utskottets mening vara mindre lämp¬
ligt och för öfrigt föga öfverenstämmande med de af riksdagsordningen
O o O O Ö
Utskottets
yttrande.
6
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 39.
i öfrig! fastställda grundsatserna beträffande ärendenas behandling inom
Riksdagen. Möjligen skulle man däremot kunna tänka sig att såsom ga¬
ranti mot en förhastad remissvägran för beslut därom en viss kvalificerad
majoritet skulle erfordras.
Ehuru sålunda utskottet finner den af motionärerna förebragta frågan
väl värd Riksdagens uppmärksamhet, är den dock af natur att kräfva ett
noggrann! öfvervägande, helst som den torde visa sig sammanhänga med
önskvärda förändringar i arbetssättet i öfrigt. Med hänsyn till Riksdagens
snara afslutande gifves det dock ej tillfälle att nu ingå på någon utredning
af dessa grannlaga och ingalunda lättlösta spörsmål, hvarför utskottet funnit
sig böra afstyrka bifall till motionen.
På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,
att herr Kjelléns m. fl. ifrågavarande motion icke
måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 21 maj 1912.
På utskottets vägnar:
CARL CARLSON BONDE.
Reservationer:
af herr Trygger, i fråga om viss del af motiveringen;
af herrar Clason, Bellinder och Kjellén.