Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 22.
1
Nr 22.
Ankom till Biksdagens kansli den 10 maj 1912 kl. 11 f. m.
Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning af väckta motioner
om antagande af sådana förändrade bestämmelser i riks¬
dagsordningen, att valperioden till Andra kammaren ut-
sträckes utöfver den nuvarande samt om skrifvelse till
Iiungl. Maj:t angående sådan ändring i bestämmelserna
om val till Riksdagen Andra kammare, att valperioderna
blifva fyraåriga och börja efter hvarje förnyelse af kam¬
maren.
Närvarande: Herrar Bonde, Branting, Trygger, Clason, Bellinder, Hellberg, Ekman,
von Geijer, Mannheimer, Kjellén, Wavrinsky, Sehlin, Jansson i Djursätra,
Ericsson, Nilsson, Nyström, Edén, Larsson i Västerås, Magnusson och
Larsson i Säby.
Till konstitutionsutskottets handläggning hafva hänvisats två mo¬
tioner, nämligen nr 17 i Första kammaren och nr 78 i Andra kammaren,
hvilka afse ändring i gällande bestämmelser om valperioderna till Andra
kammaren.
I den ena af dessa motioner, nr 16 i Första kammaren, hemställer
herr Clason, »att Riksdagen behagade såsom hvilande i grundlagsenlig ord¬
ning antaga sådana förändrade bestämmelser i riksdagsordningen, att val¬
perioden till Andra kammaren utsträckes utöfver den nuvarande».
Bihang till Riksdagen protokoll 1912. 5 samt. 17 käft. (Nr 22—23.) 1
2
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 22.
I: 16.
I den andra af dessa motioner, nr 78 i Andra kammaren, hemställer
herr Hildebrand, »att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla
om verkställande af utredning, huruvida icke Andrakammarperioderna borde
ändras till fyraåriga samt i stället för fasta blifva rörliga, d. v. s. börjande
efter hvarje förnyelse af kammaren, samt om framläggande för Riksdagen
af de förslag, som utredningen kan föranleda».
Till stöd för sitt förslag har herr Clason anfört följande:
»På alla områden af det moderna samhällslifvet är det en erkänd
grundsats, att man bör eftersträfva att med förhandenvarande arbetskraf¬
ter ernå bästa möjliga arbetsprodukt. Slöseri med arbetskrafter är ur
ingen synpunkt gagneligt. Det kan dock med fog ifrågasättas, om icke
ett sådant slöseri för närvarande hos oss äger rum på grund af nuvarande
anordningar af våra politiska och vissa af våra kommunala val med hän¬
syn till den alltför begränsade funktionstiden för de valde.
Hvad först Andra kammaren angår, så är funktionstiden till denna
som bekant endast tre år. Det torde icke kunna bestridas, att detta in¬
verkar mindre gynnsamt på riksdagsarbetets gång. Såsom i en motion i
detta ämne redan för några år sedan påpekats, hvilken här i det väsent¬
liga följes, förflyter alltid under den första riksdagen i en valperiod åt¬
skillig tid, innan de nyvalda riksdagsmännen hunnit fullständigt sätta sig
in i riksdagsarbetets teknik och göra sig förtrogna med den mängd olik¬
artade spörsmål, som pläga blifva föremål för en Riksdags pröfning. De¬
ras ea-et deltagande i arbetet kan sålunda icke blifva så effektivt och in-
gripande som de mera erfarne kammarledamöternas, och hela arbetet kan
i följd däraf icke drifvas med fullt utnyttjande af verkligen befintliga ar¬
betskrafter. Under valperiodens sista riksdag åter plägar ej sällan en
sådan mängd frågor samla sig, hvilkas behandling före valperiodens slut
anses önskvärd, att de tillsammans med öfriga löpande göromål ofta bilda
en så stor arbetsbörda, att den lätt förrycker riksdagsarbetets lugna och
jämna gång. På den första riksdagen i perioden inverka således de nyss
försiggångna valen hinderligt för arbetskraftens fulla utnyttjande, och på
den tredje och sista riksdagen i perioden hafva de kommande valen i viss
mån en liknande inverkan. Återstår alltså blott en riksdag i perioden,
som är fri från dylika inflytelser. Också torde det vara erkändt, att val¬
periodens andra riksdag i regel utmärker sig för det jämnaste och i stort
sedt mest resultatrika arbetet.
En utsträckning af valperioden skulle väsentligt minska nu antydda
olägenheter redan därigenom, att de icke så ofta återkomma; och den vid¬
gade erfarenhet, som redan ett par års deltagande i riksdagsarbetet obe¬
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 22.
3
stridligen skänker, skulle blifva bättre utnyttjad än ofta för närvarande.
Samarbetet icke blott inom representationen utan äfven mellan dénsamma
och regeringen skulle tvifvelsutan också kunna göras mera fruktbärande,
ifall det vore utsträckt utöfver en något längre tid.
Om sålunda en mera utsträckt funktionstid för Andra kammaren är
önskvärd med hänsyn till riksdagsarbetet, så tala skäl, hämtade från val¬
arbetet, samma språk, allra helst efter den allmänna rösträttens och det
proportionella valsättets genomförande. Valproceduren är numera både
mera omfattande och mera invecklad än tidigare och kräfver för sin till-
lämpning betydligt längre tid och vida större apparat. En valstrid kom¬
mer under sådana förhållanden att taga i anspråk långt mera tid, krafter
och kostnader än under tidigare dagar, och det vore därför önskvärd! att
dess resultat, det skedda urvalet, finge större effektivitet, än om det redan
inom tre år ovillkorligen skall omgöras. A andra sidan äro både den ut¬
sträckta rösträtten och det proportionella valsystemet af beskaffenhet att
göra representationen till ett trognare uttryck för de politiska tänkesätten
inom landet än tillförene, och äfven ur denna synpunkt synes valresulta¬
tets snara omjustering icke vara af så stort behof påkallad. Valmännens
eventuella kraf att få med täta mellantider ånyo göra sig hörda torde så¬
lunda kunna få något träda tillbaka, och den nya kammare, som valen
skapa, i stället få något längre tid att visa hvad den verkligen duger till.
Valperiodens längd blir ju alltid beroende på en kompromiss under dessa
båda hänsyn, men något skäl, hvarför just treårsperioden skulle träffat
det allena riktiga, kan ej framläggas.
En jämförelse med motsvarande utländska förhållanden visar också,
att man därstädes i regel bättre än hos oss söker tillgodogöra sig de en
gång valde riksdagsmännens arbetsduglighet. Valperioden till den del af
representationen, som motsvarar vår Andra kammare, är nämligen i fler¬
talet utländska stater längre än den hos oss för närvarande gällande. En
tre-årig valperiod förekommer sålunda, utom hos oss, endast i Norge,
Danmark och Schweiz, under det däremot fyra-årig valperiod är stipulerad
i till exempel Baden, Holland, Belgien, Frankrike och Portugal, och fem
år gälla såsom valperiod i Preussen, Tyska riket, Spanien, Italien och
Ungern. I Österrike, Sachsen och Bayern samt vissa andra tyska stater ske
valen för en tid af sex år, i Storbritannien och Irland väljes underhuset
som bekant för sju. Härvid är dessutom att märka, att i vissa af nu
nämnda stater man äfven på sådant sätt sökt bevara kontinuiteten i riks¬
dagsarbetet, att den folkvalda kammaren icke på en gång helt och hållet
förnyas, utan omvalen verkställas successive hvart annat eller hvart tredje
år; så i Baden, Belgien och Sachsen. Särskildt betecknande är jämväl, att
4
Konstitutionsutsoottets utlåtande Nr 22.
den längre valperioden flerstädes tillkommit just i senare tid på grund af
förut vunna erfarenheter; både i Ungern, Tyska riket och Preussen var
den nämligen ursprungligen tre år, men ändrades, respektive åren 1886,
1888 och 1893, till fem år.
Det kan emellertid ifrågasättas, om icke alldeles samma grunder,
som tala för en utsträckning af valperioden till Andra kammaren, gälla
jämväl andra val. Landstingsmannavalen och i viss mån äfven stadsfull¬
mäktigevalen hafva genom den senaste rösträttsreformen i stort sedt fått
en ganska starkt politisk prägel, och särskildt på de förstnämnda torde
i mycket stor utsträckning rent politiska hänsyn utöfva en öfvervägande
inverkan. Med det nuvarande tillståndet i landstingsmannaval hvart annat
år och riksdagsmannaval hvart tredje blir resultatet, att under en sexårs-
period man har dessa uteslutande eller öfvervägande politiska val icke
mindre än 5 gånger, något, som torde få erkännas vara ett väl långt
drifvet slöseri med valarbete. Förlängdes funktionstiden för Andra kam¬
marens ledamöter till exempelvis fyra år och för landstingsmän och even¬
tuellt stadsfullmäktige till sex år, med hälften omvald hvart tredje, skulle
på en sexårsperiod ändock dessa mer eller mindre politiska val återkomma
omväxlande 3 och 4 gånger, hvilket torde vara tillräckligt. Sexåriga val¬
perioder för val af de korporationer, som motsvara de svenska landstingen,
förekomma flerstädes i utlandet, såsom i Danmark, flera tyska stater,
Frankrike o. s. v.
Då emellertid frågan om förlängning af de kommunala valperioderna
både formellt och reellt ej står i något nödvändigt samband med frågan
om förlängd funktionstid för Andra kammaren, framläggas de skilda yr¬
kandenas klämmar i olika motioner. Hvad Andrakammarvalen beträffar
tillåter jag mig därvid gifva mitt yrkande en så pass vidsträckt räckvidd,
att utskottet, om det vill understödja motionen, må vara i stånd att själft
välja den utsträckning af funktionstiden det kan finna lämpligt. Den
närmare formuleringen af vederbörande grundlags- och lagparagrafer torde
böra öfverlämnas åt utskottet själft.»
II: 78. Såsom skäl för sin hemställan har herr Hildebrand anfört:
»Våra bestämmelser om val till Riksdagens Andra kammare äro
byggda på den grundsatsen, att hela kammaren skall på en gång förnyas
samt att förnyelsen skall ske hvart tredje år. Andrakammarperioderna
äro således fasta i den mening, att nyvalen återkomma rent automatiskt
vissa i förväg bestämda år.
Enligt min mening kunna allvarliga betänkligheter resas emot både
nyvalens förutbestämdhet till tiden och periodens fastställande till tre år.
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 22.
5
Olägenheterna af den förra anordningen framkomma vid kammarupplös¬
ning och däraf vållade extraordinära nyval. Hvad Riksdagen och hvarje
dess kammare behöfver för att nå fram till ett godt arbetsresultat är
arbetslugn, men detta kan aldrig infinna sig, om valen komma för tätt
på hvarandra. Ordinarie nyval till Andra kammaren hvart tredje år
komma redan mycket tätt; skall så val efter upplösning komma emellan,
störes arbetslugnet på ett oroväckande sätt. Äfven om de nya männens
antal sällan blir ens tillnärmelsevis så stort som genom 1911 års allmänna
val, är det helt naturligt, att en kontingent af vid riksdagsformer och
riksdagsarbete ovane män insättes. Först efter någon tids träning äro de
fullt inne i situationen, något, som i regel gör arbetet vid treårsperiodens
mellersta Riksdag jämnare och rikare på resultat. Under periodens sista
Riksdag inverka de förestående nyvalen en smula irriterande, hvilket i sin
tur kan störa det lugna arbetsintresset.
Skulle nu kammaren upplösas under periodens första Riksdag, nödgas
de väldiga valmansskarorna gå till val två år ä rad; sker upplösningen
under sista Riksdagen, får folket två andrakammarval samma år. Vid
upplösning under den mellersta Riksdagen komma valen, äfven då, två år
å rad, i det man året efter har ordinarie nyval. Hvarje upplösning af
kammaren måste således mycket ogynnsamt inverka på kammarens och Riks¬
dagens arbetslugn och arbetsresultat. Fråga är om ej sådana olägenheter
i någon mån kunde undvikas.
I England ställer sig saken helt annorlunda och vida förmånligare.
Där äro nämligen underhusperioderna rörliga, så att hvarje förnyelse af
underhuset utgör början till en ny period. Till belysning af skillnaden
vill jag taga ett fingeradt exempel. Vi ha ordinarie andrakammarval år
1914. Antag att en kammarupplösning blir nödvändig vid 1916 års
riksdag, d. v. s. treårsperiodens mellersta. Folket går till valstrid med
allt det ofantliga arbete och de stora utgifter, som däraf följa, ömkligt
vore vid slika fall, att stridens resultat blefve åtminstone så pass stadig¬
varande, att ett lugnt riksdagsarbete kunde aflösa valstridens stormar.
Men redan 1917 komma de ordinarie nyvalen; riksdagsarbetet afbrytes
och folket kastas åter in i nya uppridande valstrider. Fluru mycket
förmånligare vore det icke, om nyvalen 1916, således äfven nyval efter
upplösning, konstituerade en ny andrakammarperiod. Då blefve valens
resultat längre beståndande, med de goda följder för arbetet, som kunna
beräknas som en naturlig följd, och folket sluppe valstridens oro och
kostnader två år å rad.
Jag har här berört olägenheterna af andrakammarval allt för tätt
på hvarandra. Man kan också tänka sig den effekten af våra nuvarande
6
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 22.
bestämmelser, att Kung!. Maj:t af hänsyn till dessa olägenheter underlåter
att upplösa kammaren, ehuru den politiska situationen borde göra en
vädjan till valmännen önskvärd, ja, kanske ur saklig synpunkt nödvändig.
Häri kan ligga en direkt fara.
I nutidens konstitutionella stater är det synnerligen angeläget att
bestämda medel finnas för att lösa uppkommande konflikter.
En konflikt mellan konungen i statsråd å ena sidan och Riksdagen
å den andra, borde i regel kunna lösas genom valmännens uttalanden vid
närmaste allmänna val till Andra kammaren samt vid Första kammarens
successiva förnyelse. Konflikter kunna dock tänkas af sådan art att
Konungen behöfver använda ett af sina viktigaste prerogativ: att upplösa
endera eller båda kamrarna. I vår författning har denna möjlighet förut¬
setts, såsom jag redan påpekat, och våra grundlagar innehålla en del be¬
stämmelser om Konungens upplösningsrätt.
I själfva verket är emellertid Konungens rätt att upplösa den ena
kammaren mera begränsad af hänsyn till faktiska förhållanden än hvad
som synes lämpligt. Jag afser härmed icke Första kammaren. En sjättedel
af densamma ställes hvarje år under omval och däri göra nyval i sin
helhet på grund af upplösning ingen som helst skillnad. Konungens upp¬
lösningsrätt stöter vid användningen icke på större olägenheter det ena
året än det andra. Helt olika är Andra kammarens ställning. En upp¬
lösning kommer ju alltid att störande inverka på arbetet, hvilken kam¬
mare det än är som upplöses, men i fråga om Andra kammaren till¬
kommer att, såsom jag ofvan sökt framhålla, en upplösning under perio¬
dens sista Riksdag är nästan otänkbar samt att upplösning under någon
af de andra nödvändiggör nyval två år å rad. Därtill kommer den större
lättheten att till val inkalla Första kammarens valkorporationer. Hr
praktisk politiska synpunkter torde Konungens upplösningsrätt sålunda
vara svårare att tillämpa på Andra kammaren än på den Första. Då
behofvet af Andra kammarens upplösning torde rent teoretiskt vara lika
stort eller större än af Första kammarens, uppstår här en så allvarlig
olägenhet, att en ändring redan af denna orsak synes nödvändig. Enligt
min mening bör en ändring gå i den riktningen att Andrakammarperioderna
i stället för fasta blefve rörliga, d. v. s. omfatta visst antal kalenderår,
räknadt från början af året näst efter nyval till Andra kammaren, obe¬
roende af om nyvalen äro ordinarie, i samband med periodens utlöpande,
eller extra ordinarie, beroende på kammarens upplösning.
Ordinarie nyval kunde som nu förrättas i september. Nyval efter
upplösning förrättas inom viss tid efter upplösningen. I detta senare fall
skulle inträffa, att en efter upplösning nyvald kammare komme att bevista
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 22.
7
först fortsättningsriksdagen efter upplösningsvalen och sedan periodens
vanliga antal riksdagar, men enligt min mening kunna inga som helst
olägenheter uppstå af en sådan anordning, nödvändig, om man vill få de
ordinarie nyvalen förlagda till viss bestämd månad.
I samband med förändring af andrakammarperiodens natur från
fast till rörlig, kunde någon förlängning af perioden helt visst vara
lämplig. Då Första kammarens ledamöter utses på sex år och någon
skillnad bör finnas mellan valperioderna för de båda kamrarna, synes
ändringen i denna del blott kunna innebära eu förlängning från tre till
fyra år. Att en dylik förlängning skulle fördelaktigt inverka på kam¬
marens och därmed på hela Riksdagens arbetsresultat, torde vara otvifvel¬
aktigt. En sådan förlängning beslöts i Ungarn 1885—86 (till fem år)
samt i Tyska riket och Preussen 1888 (äfvenledes till fem år). Enligt de
nya bestämmelserna i Sverige utses landstingsmannen för fyra år och en
ändring har nyligen fastställts rörande Stockholm, innebärande fyraåriga
stadsfullmäktigemandat.
Då de ändringar, hvilkas önskvärdhet jag här ofvan sökt bestyrka,
skulle återverka på olika områden, har jag icke dristat framlägga något
förslag till ändring af vissa bestämda grundlagsparagrafer. En mera in¬
gående utredning synes mig i stället vara nödig.»
Såsom af de ofvan återgifna motionerna framgår, afse de fram¬
ställda förslagen dels en utsträckning af valperioderna för Andra kam¬
maren, dels ock en förändring af dessa valperioder från fasta till rörliga,
d. v. s. att desamma skulle komma att räknas från hvarje nyval, oafsedt
om detta blifvit verkställdt uti vanlig ordning eller efter konungens för¬
ordnande om nya val.
Förslag om en utsträckning af valperioderna för Andra kammaren
hafva redan förut varit framställda i samband med rösträttsfrågans be¬
handling vid 1904 och 1906 års riksdagar, men blefvo vid bägge tillfäl¬
lena af konstitutionsutskottet afstyrka; sistnämnda år fann sig emeller¬
tid utskottet föranlåtet att erkänna, att den föreslagna ändringen i
visst hänseende kunde vara till förmån för själfva riksdagsarbetet, ehuru
detta ej ansågs motväga de därmed förenade olägenheterna. Har man
redan förr med fog kunnat göra den invändningen mot en förlängning
af valperioderna för Andra kammaren, att man därigenom äfventyrade
att i dess sammansättning ej alltid få ett så troget uttryck som möj¬
ligt af den rådande folkmeningen, synes det utskottet att en sådan
anmärkning efter de i sammanhang med det proportionella valsättets in¬
förande vidtagna grundlagsändringarna fått ytterligare betydelse, då däri¬
Utshottets
yttrande.
8
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 22.
genom att numera suppleanter utses samtidigt med de ordinarie leda¬
möterna tillfälle ej såsom tillförene kan gifvas åt denna folkmenings väx¬
lingar att vid under valperioderna förekommande omval gifva sig till
känna. Det synes utskottet för öfrigt föga öfverensstämmande med den
åtskillnad, som bör förefinnas mellan de båda kamrarnas karaktär, att, se¬
dan man numera nedsatt valperioden för den första kammaren, som man
ju velat tillerkänna en viss kontinuitet, från 9 till 6 år, man omedelbart
därefter skulle för den andra eller den direkt folkvalda, som anses mera
böra vara ett uttryck af den för tillfället rådande folkmeningen, förlänga
valperioden från tre till fyra år, såsom herr Hildebrand föreslagit, eller
möjligen ännu längre, såsom herr Clason ifrågasatt.
Utaf de länder, i hvilka ett proportionellt valsätt finnes infördt, har
Finland en valperiod på tre år och Belgien eu sådan på fyra, hvarvid det dock
är att märka, att halfva kammaren i det sistnämnda landet förnyas hvart-
annat år. Uti de af herr Clason anförda länderna, där längre perioder för
valen till den ur folkets val direkt utgående kammaren förekomma, äro
valperioderna för den första kammaren eller öfverhuset äfvenledes längre
eller också är detta sammansatt af själfskrifna eller på lifstid utsedda leda¬
möter. Uti vissa af dessa länder anlitas för öfrigt upplösningsinstitutet
uti ganska stor utsträckning, hvarigenom valperiodernas längd ej obetydligt
inskränkes. De uti vår statsförfattning därom gifna bestämmelserna skulle
också som en följd af valperiodernas förlängning medföra att af behofvet
påkallade grundlagsförändringar skulle komma att blifva onödigtvis undan¬
skjutna.
Då utskottet ej funnit de fördelar, som af motionärerna blifvit an¬
förda såsom skäl för den föreslagna förändringen vara af den beskaffenhet,
att de kunna motväga de därmed förenade, här ofvan påpekade olägen¬
heterna, har utskottet funnit sig böra afstyrka motionerna i detta afseende.
Hvad beträffar det af herr Hildebrand framställda förslaget om in¬
förande af rörliga valperioder eller desammas beräknande från hvarje nyval
således äfven i de fall då detta skett efter konungens förordnande om nya
val, finner utskottet de såsom skäl för förändringen anförda olägenheter
af möjligen för tätt på hvarandra följande valstrider vara af mindre be¬
tydelse, särskild! uti vårt land, där kanske delvis just till följd af de
kortare valperioderna upplösning af Andra kammaren ej inträffat mer än
en gång sedan införandet af det nu gällande representationssättet eller år
1887. Det kan för öfrigt ifrågasättas, huruvida en kammare, som tillkom¬
mit efter sådan upplösning och hvars ledamöter helt naturligt måste hafva
blifvit valda hufvudsakligen med hänsyn till den eller de politiska frågor,
som föranledt upplösningen, verkligen kan anses gifva ett sådant uttryck
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 22. 9
af folkmeningen i (ifrigt, att det åt densamma bör öfverlämnas att under
eu hel ny valperiod företräda denna folkmening. På dessa grunder nnnci
sio- utskottet äfven i denna del böra afstyrka herr Hildebrands motion.
På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,
a) att herr Clasons motion nr 17 i Första kamma¬
ren icke måtte föranleda någon Riksdagens åtgärd; samt
b) att herr Hildebrands motion nr 78 i Andra
kammaren icke måtte föranleda någon Riksdagens åtgärd.
Stockholm den 9 maj 1912.
På utskottets vägnar:
CARL CARLSON BONDE.
Reservation
af herr Clotson.
Bihang till Riksdagens protokoll 1912■ 5 sand. 17 käft. (Nr 22 23.) 2