4
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 16.
Nr 16.
Ankom till Riksdagens kansli den 1 mars 1912 kl. 3 e. m.
Utlåtande i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående statens öfvertagande af väghållnings-
distrikten åliggande skyldighet att bygga och underhålla
allmänna broar och färjor på landet m. m.
(2:a Afd.)
I en inom Andra kammaren väckt, till jordbruksutskottet hänvisad
motion, nr 174, hafva herrar Olsson i Berg och Johansson i Mellbyn
hemställt, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag
därom, att kostnaderna för färj- och brohållningsbesväret, för alla de
färjor och broar å landet, som åligga väghållningsdistrikten att bygga och
underhålla, måtte helt och hållet öfvertagas af staten och med statsmedel
bestridas, samt att alla afgifter för begagnande af ifrågavarande allmänna
färjor och broar eller de s. k. färj- och bropenningar upphöra.
Till stöd härför har anförts följande:
»Vid sistlidne riksdag väcktes af undertecknade förslag om att Riks¬
dagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte
låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag därom, att kostnaderna
för färjhållningsbesväret för alla de färjor inom landet, som åligga väg¬
hållningsdistrikten att bygga och underhålla, måtte helt och hållet öfver¬
tagas af staten och med statsmedel bestridas, samt att de s. k. färj pen¬
ningarna borttagas. Vi framhöllo därvid följande:
Att kostnaderna för väghållningsbesvärets utgörande å landet fort¬
farande hvila såsom en tung börda på de skattdragande, såväl dem, som
för sin jordbruksfastighet äro betungade med det in natura vägunder¬
hållet och mestadels dessutom utgift i penningar, som dem, hvilka för
annan fastighet och inkomst äro skyldiga att endast med penningar bidraga
till vägunderhållet, är ju ett kändt faktum. Detta visar också tydligen
de i flertal vid senaste riksdagar förekommande motioner om ändringar i
väglagen och framställningar, dels att staten skulle helt och hållet öfver-
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 16.
5
taga kostnaden för väghållningsbesväret, dels att det bidrag, som af staten
nu lämnas, skulle ökas.
Att öfriga skatter å landsbygden, särskildt till fattigvård och folk¬
undervisning, jämväl äro mycket betungande, är ju en allmänt känd sak,
samt att dessa skatter äro mycket ojämnt fördelade.
Detta senare, nämligen den ojämna fördelningen, gäller icke minst i
fråga om vägskatten, som trycker mycket olika, icke blott i olika delar af
landet, utan jämväl i olika vägdistrikt i samma landsända, och speciellt
angående vägskatten gör sig denna ojämna fördelning i hög grad gällande
i fråga om byggande och underhåll af allmänna färjor, som icke på långt
när förekomma i alla väghållningsdistrikt, men, där de förekomma, orsaka
dryga utgifter för väghållningsdistrikten.
Då nu i allmänhet dessa vägdistrikt äro mycket betungade af själfva
vägunderhållet, som ingalunda är mindre, där färjor tillika finnas, så ökas
denna tunga betydligt, då inom distriktet finnas en eller flera färjor att
bygga och underhålla.
Det måste anses som missförhållande och orättvisa, att kostnaden för
dessa färjinrättningar skola drabba en del vägdistrikt, då andra hafva den
stora fördelen att vara befriade därifrån. Stort missnöje råder också inom
skilda delar af landet öfver ojämnheten af denna skattebörda.
Hvad vore då naturligare, än att staten aflyfte denna så ojämnt tryc¬
kande börda genom att öfvertaga den kostnad, som detta färjhållnings-
besvär förorsakar?
Nu kunde ju ifrågasättas, huruvida kostnaderna för dessa färj inrätt¬
ningar, ifall bestyret fortfarande anförtroddes åt vägstyrelserna, kornme att
bandhafvas med samma omsorg och på ett lika praktiskt och sparsamt sätt,
om kostnaden utginge af statsmedel, som då vägdistrikten få till allra största
delen bära dessa utgifter, såsom nu är fallet. Några farhågor härför föreligga
egentligen icke, då denna förvaltning bör kunna öfvervakas och kontrolleras af
kronobetj äningen under Konungens befallningshafvandes öfverinseende.
Att färjornas antal skulle blifva flera, om dessa byggdes och under-
höllos af staten, kan man väl ej heller antaga, då inrättandet af nya
färj förbindelser skulle förutsätta tillika nya vägbyggnader, och så länge
vägdistrikten få vidkännas visserligen den mindre delen af byggnadskost-
naden, men den största delen af underhållskostnaden, så skulle, ifall staten
öfvertoge hela kostnaden för färjorna, ingen stor lockelse ligga häruti på
kraf att få inrättade flera nya färj platser och färgor.
Dessutom är det Konungens befallningshafvande, som beslutar om
nya färjors insättande.
En annan tunga träffar äfven den trafikerande allmänhet, som be¬
6
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 16.
gagnar dessa färjor, nämligen den afgift, som måste erläggas — s. k.
färjpenningar — för öfverfarten och transporten af gods. Detta måste ju
anses vara en ganska stor orättvisa, enär dessa, som använda färjorna, äro
bland dem, som i likhet med andra väghållningsskyldige få vidkännas
dryga utgifter för vägunderhållet och hittills också för färjhållnings-
besväret. Dessa afgifter höra särskild! till de utgifter, som äro ojämnt
fördelade, ty största delen af landets invånare är ej i behof af att an¬
vända färjor, och ofta drabbar denna utgift dem, som äro vanlottade på
kommunikationer, åtminstone på de snabbaste kommunikationerna, näm¬
ligen järnvägsförbindelser. Så är förhållandet på flera öar i vårt land.
Det måste väl då ligga en rättvisa uti, om dessa afgifter eller färjpen¬
ningar komme bort.
Vår nämnda motion lyckades icke tillvinna sig bifall af 1911 års
Riksdag. Såsom skäl för afslag å motionen framhölls både af jordbruks¬
utskottet och af en ärad talare under debatten i kammaren, att, »om staten
skulle öfvertaga färjorna, måste staten ju gifvetvis äfven öfvertaga broarna,
enär dessa kräfva dryga underhållskostnader».
Att särskildt i öfre delen af vårt land finnas många större broar
byggda af såväl järn som trä lärer väl vara i enlighet med verkliga för¬
hållandet och att underhållskostnaderna för dessa broar äfven blifva dryga
är nog obestridligt.
Då vi erhållit närmare kännedom om dessa förhållanden, förmena vi,
att det vore fullt rättvist, om vägdistrikten befriades från byggnads- och
underhållskostnad af både allmänna färjor och de af vägdistrikten nu
underhållna broarna.
Vi hafva i vår motion förra året påvisat de stora skäl, som föreligga,
att staten öfvertoge kostnaden för färjhållningsbesväret, och vi hafva där¬
vid särskildt framhållit, att utgifterna för detta besvär trycka så olika, då
en del väghållningsdistrikt äro hardt betungade häraf och de flesta väg¬
distrikten äro fria härifrån. Att det är en stor olägenhet för de väg-
hållningsdistrikt, som nödgas hålla färjor, kunde ej förnekas vid ärendets
behandling i Andra kammaren sistlidna år, men yrkades dock afslag å
motionen just på den grund, att det vore lika berättigad!, att staten öfver¬
toge äfven de allmänna broarna på landet. Förhållandet är nog också
detsamma med afseende såväl på broarna som färjorna, att byggnads- och
underhållskostnaderna äro dryga och trycka ojämnt, enär dessa vägdistrikt,
som äro betungade med underhåll af färjor och broar, hafva själfva väg¬
underhållet lika mycket tryckande som de andra distrikten, hvilka icke
hafva färjor och större broar att bygga och underhålla.
Alla afgifterna för broarnas begagnande eller de s. k. bropenningarna,
JordbruJcsutsJcottets utlåtande Nr 16.
7
böra enligt vår mening upphöra, enär dessa äro en orättvis beskattning
likasom de s. k. färjpenningarna.
Då vi sålunda anse det vara fullt rättvist, att väghållning-sdistrikt,
som äro betungade med dryga kostnader för byggande och underhåll af
färjor och broar, blifva befriade härifrån, få vi på grund af hvad vi här
anfört vördsamt hemställa, — — —»
Det torde icke kunna förnekas, att de väghållningsdistrikt, hvilka
hafva större broar eller färjor att bygga och underhålla, i allmänhet här¬
igenom äro mera betungade än väghållningsdistrikt, inom hvilka sådana
broar och färjor icke finnas eller där väghållarne äro från underhållet
däraf befriade. Det vill därför synas att vissa skäl tala för att staten
helt öfvertoge den väghållningsdistrikten åliggande skyldighet att bygga
och underhålla allmän bro och färja på landet.
Då emellertid, såsom utskottet i annat utlåtande af denna dag (nr 15.)
framhållit, chefen för finansdepartementet jämlikt nådigt bemyndigande
den 29 september 1911 tillkallat sakkunniga att inom nämnda departe¬
ment verkställa utredning angående de åtgärder, som kunna finnas nödiga
för åvägabringande af en jämnare fördelning af väghållningsbesväret, samt
utarbeta de förslag till förändringar i gällande väglag m. in., hvartill be¬
rörda utredning kan föranleda, och det med visshet torde kunna antagas,
att de sakkunniga vid fullgörandet af sitt uppdrag jämväl komma att
taga i öfvervägande den fråga, som genom förevarande motion nu bringats
under Riksdagens behandling, håller utskottet före, att den af motionärerna
föreslagna skrifvelsen icke för det närvarande är af omständigheterna påkallad.
Utskottet får därför hemställa,
att förevarande motion icke må af Riksdagen
bifallas.
Stockholm den 1 mars 1912.
På jordbruksutskottets vägnar:
D. PEPtSSON i Tallberg.
I beslutet hafva deltagit: från Första kammaren: A. T. Odelberg,
G. L. De Geer, P. Paulson, G. Tamm, A. II. Fahlén, A. II:son Wacht-
meister, A. Ingeström, J. E. Berggren; från Andra kammaren: D. Persson,
i Tallberg, N. Persson i Malmö, R.^G. Hamilton, G. A. E. Ivronlund, P.
O. Lundell, P. Hellström, E. G. II. Åkerlund, P. Tysk.
Utskottet.