Jordbruksutskottets utlåtande Nr 14.
5
Nr 14.
Ankom till Riksdagens kansli den 1 mars 1912 kl. 3 e. m.
Utlåtande i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående förbud för köpare af skogsegtndom att
under viss tid afverka skog å fastigheten utöfver husbehof.
(2:a Afd.)
I en inom Andra kammaren vackt, till jordbruksutskottet hänvisad
motion, nr 136, har herr Åkerlund hemställt, att Riksdagen måtte i
skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utreda,
huruvida icke förbud för köpare af skogsegendomar att före utgången af
viss tid från köpets afsilande, utan utsyning af vederbörande skogstj änste-
män, afverka skog å fastigheterna, utöfver hvad som erfordras för hus¬
behof, vore ägnadt att i betydande mån förekomma skogssköfling å en¬
skilda marker, och att Kungl. Maj:t sedermera täcktes förelägga Riksdagen
de förslag, hvartill utredningen kan gifva anledning.
Till stöd härför har anförts följande:
»Lyckligtvis börjar — sent omsider — vikten af en bättre hus¬
hållning än tillförene med vårt lands skogstillgångar tillvinna sig allt
o o o o o
större uppmärksamhet, och lagstiftningen har ju äfven inskridit till före¬
kommande af sådan skogssköfling, som var ägnad att omöjliggöra eller
i hög grad försvåra skogens återväxt. Därmed är ju visserligen ett be-
aktansvärdt steg taget till bevarande af landets skogstillgång i framtiden,
men huru ställer det sig, om den nu genom skogshandlare pågående
skogssköflingen obehindradt får fortgå, låt vara med garantier för skogens
återväxt? Vi hafva under en lång följd af år erfarit, huru det ena
6
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 14.
Utskottet.
godset efter det andra och det ena hundratalet eller måhända tusentalet
hemman efter det andra försålts till personer eller konsortier, Indika icke
haft det bittersta intresse för jordbruken å egendomarne, utan endast för
att nedhugga rubb och stubb af där befintlig skog samt sedermera kuckla
bort den ofta ytterst vanskötta jorden och den till ödemark förvandlade
skogen till hvilket pris som bjudits, ända till dess uppmärksamheten blef
riktad på de utmärkta tillfällen egnahemsfrågan för närvarande erbjuder
till erhållande af mycket god betalning för sådana hälft ödelagda hemman.
Först utplundras skogen och vanskötas jord och byggnader, men
slutet på visan blir dock alltmera det, att man fått skogen på köpet samt
understundom litet till, tack vare de fattiga människor, hvilka åtaga sig
det mödosamma värfvet att sköta småjordbruk här i landet.
Tvifvelsutan kan man våga påstå, det rätten att omedelbart efter
inköp af skogsegendom här i landet afverka afl där befintlig skog i hög
grad främjat våra enskilda skogars fördärf och att det är hög tid att här
söka åvägabringa ett bättre tillstånd.
Visserligen är det sant, att personer med större kapitaltillgångar
ändock skulle kunna inköpa skogsegendomar och låta skogen stå, intill
dess tiden för afverkningsförbud vore ute, men helt säkert skulle dock
eu mängd egendomsköp för skogssköfling uteblifva, om skogstillgångarna
ej annat än för husbehof finge tagas i anspråk före utgången af viss tid
från egendomarnes förvärfvande, och därmed vore ganska mycket vunnet.
Sant är, att ändock afverkningsrätten oförminskad skulle kvarstå för äldre
innehafvare af skogsegendomar, men den goda verkan af skogsvårds¬
lagen har alltmera försports, att dessa, vare sig de själfva afverka eller
upplåta afverkningsrätt i sina skogar, af fruktan för ingrepp från skogs-
vårdsstyrelserna, numer ytterst sällan åstadkomma närmelsevis den för¬
ödelse som våra vanliga skogsjobbare.
Våra grannar danskarna hafva ock sedan länge insett vikten af ett
förbud för afverlming utöfver husbehof genast efter inköp af egendomar
och alltsedan 1805 haft gällande lag därom, att dylik afverkning ej får
verkställas, förrän 10 år förflutit från skogens förvärfvande, såvida ej
styrkes, att större afverkning kan ske utan skogsvärdets förminskande.))
Motionären väckte vid 1911 års riksdag eu likalydande motion som
den nu ifrågavarande. I sitt med anledning af denna motion afgifna ut¬
låtande anförde samma års jordbruksutskott följande.
»1 likhet med motionären anser utskottet de af honom berörda miss¬
förhållanden vara af den art och omfattning, att de i hög grad påkalla
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 14.
7
uppmärksamhet från lagstiftningens sida. Det synes nämligen vara tyd¬
ligt, att skogsafverkningar å fastigheter, som inköpts i hufvudsakligt syfte
att omedelbart utnyttja det å fastigheterna befintliga skogskapitalet, äro
väsentligen bidragande till ett otillbörligt exploaterande af våra skogstill¬
gångar och särskildt till att det unga, växtliga skogskapitalet utan hänsyn
till skogens återväxt och framtida afkastning tillintetgöres. Och mot en
på nämnda sätt skeende skogssköfling har gällande lagstiftning på ifråga¬
varande område, nämligen lagen angående vård af enskildes skogar, visat
sig icke tillräckligt effektiv, beroende förnämligast på lagens egenskap af
återväxtlag, hvarigenom ett ingripande på grund af densamma i anledning
af öfverdrifven afverkning i allmänhet kommer för sent för att skada
skall kunna i önskvärd grad förhindras.
Utskottet, som sålunda visserligen finner ett ingripande från lagstift¬
ningens sida till förekommande af de utaf motionären påpekade miss¬
förhållandena synnerligen behöfiigt, anser sig emellertid icke kunna til1
fullo dela motionärens uppfattning i fråga om lösningen af förevarande
spörsmål. Ett förbud af den omfattning motionären ifrågasatt, nämligen
att vid köp af skogsegendom före utgången af viss tid från köpets af-
slutande utan utsyning af vederbörande skogstjänsteman afverka skog å
fastigheten utöfver husbehofvet, skulle, synes det utskottet, understundom
alltför mycket inkräkta på den enskilde skogsägarens berättigade intressen.
Sådana fåll kunna nämligen väl tänkas, då en fastighetsköpares intresse
att genast efter köpet få företaga afverkning till afsalu är så berättigad!,
att hans rätt härutinnan icke torde böra inskränkas genom utsynings-
tvång. Dessutom skulle, enligt utskottets förmenande, ett förbud af antydd
beskaffenhet icke blifva fullt effektivt. Så länge upplåtelse af rätt till
afverkning af skog får äga rum utan annan inskränkning än viss tids¬
begränsning skulle nämligen förbudet lätt kunna kringgås.»
På grund af hvad sålunda anförts ställde sig utskottet tveksamt
gentemot motionärens framställning; och då därtill komme, att ett sär¬
skildt påkallande från Riksdagens sida af den af motionären åstundade
utredningen syntes, med hänsyn till eu af Riksdagen år 1910 hos Kungl.
Maj:t gjord framställning i ett närbesläktadt ämne, vara öfverflödigt, ansåg
utskottet sig, åtminstone för det dåvarande, icke böra biträda motionen.
Utskottet syftade därvid på Riksdagens nämnda år till Kung]. Maj:t aflåtna
skrifvelse (nr 112), däri Riksdagen, med anledning af en samma år väckt
motion i fråga om utredning, om och på hvad sätt större trygghet för
eu bättre vård och hushållning med den yngre och växtligare skogen
skulle kunna ernås genom ändringar i lagen angående vård af enskildas
8
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 14.
skogar, anhållit, att Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning om och
på. hvad sätt ändring och tillägg i 1903* års lagstiftning angående vård
af enskildes skogar må kunna åvägabringas i ändamål att förekomma
uppenbar sköfling af ungskog.
Utskottet för sin del delar den af 1911 års jordbruksutskott sålunda
uttalade meningen; och då enligt hvad utskottet har sig bekant den af
Kungl. Maj:t den IG juni 1911 tillsatta s. k. skogslagstiftningskommittén
erhållit i uppdrag att taga under behandling Riksdagens nyssnämnda skrif¬
velse, får utskottet, som tillika inhämtat, att kommittén har under öfver¬
vägande förslag till bestämmelser af den art, som i förevarande motion
afses, hemställa,
att ifrågavarande motion icke må af Riksdagen
bifallas.
Stockholm den 1 mars 1912.
På jordbruksutskottets vägnar:
1). PERSSON i Tallberg. I
I beslutet hafva deltagit: från Första kammaren: A. T. Odelberg,
G. L. De Geer, P. Paulson, G. Tamm, A. H. Fahlén, A. Pers, Aaby
A. W. Ericsson, A. H:son Wachtmeister; från Andra kammaren: D. Pers¬
son i Tallberg, N. Persson i Malmö, R. G. Hamilton, G. A. E. Kronlund,
P. O. Lundeil, P. Hellström, E. G. H. Åkerlund, P. Tysk.
STOCKHOLM, SVENSKA TRYCKERIAKTIEBOLAGET, 1912.