Riksdagens skrifvelse Nr 24.
3
Nr 24.
Uppläst och godkänd i Första kammaren den 23 februari 1912.
» « » i Andra kammaren den 24 februari 1912.
Riksdagens skrifvelse till Konungen i anledning af dels utaf
justitieombudsmannen dels ock af enskild motionär hos
Riksdagen väckta förslag om vissa ändringar i lagen
angående villkorlig straffdom.
(Lagutskottets utlåtande nr 8)
Till Konungen.
l:o.
Uti sin till innevarande riksdag afgifna Embetsberättelse bar justitie¬
ombudsmannen hemställt, att Riksdagen måtte för sin del antaga här ne¬
dan intagna förslag till lag om ändrad lydelse af 6 § i lagen angående
villkorlig straffdom den 22 juni 1906.
Med den affattning bestämmelserna om villkorlig straffdom erhållit i
1906 ais lag i ämnet kan villkorlig dom ej komma till användning, då
enligt allmänna strafflagen straff af beskaffenhet, att anstånd därmed jäm¬
likt lagen om villkorlig straffdom eljest kunnat äga rum, ådömes jämte
disciplinstraff efter strafflagen för krigsmakten.
I likhet med justitieombudsmannen finner Riksdagen detta innebära
en olägenhet, som det är af vikt att undanröja; och synes detta lämpli¬
gast kunna ske genom den af justitieombudsmannen föreslagna lagändringen.
4
Bilisdagens skrifvelse Nr 24.
Under åberopande häraf får Eiksdagen anmäla, att Riksdagen, med
bifall till justitieombudsmannens ifrågavarande framställning, för sin del
antagit följande
Lag
om ändrad lydelse af 6 § i lagen angående villkorlig straffdom
den 22 juni 1906.
Där straff ådömes efter 25 kap. strafflagen eller efter strafflagen för
krigsmakten, må ej villkorlig dom i fråga om det straff brukas.
Ej heller skall hvad i denna lag är stadgadt angående meddelande
af villkorlig straffdom hafva afseende å straff, som ådömes för förbrytelse
mot tryckfrihetsförordningen.
Ådömes jämte frihets- eller bötesstraff, i fråga hvarom villkorlig dom
enligt denna lag må brukas, disciplinstraff efter strafflagen för krigsmak¬
ten, utgöre den omständigheten ej hinder för beviljande af anstånd med
förstnämnda straff. Beviljas anstånd, äge sammanläggning af straffen ej rum.
2:o.
Vid innevarande riksdag har af enskild motionär gjorts framställning
jämväl om ändring i lagen angående villkorlig straffdom i syfte att dess
tillämplighetsområde blefve utsträckt utöfver hvad nu därom gäller.
Den utvidgning af ifrågavarande lags tillämplighetsområde, som före¬
slagits, afser en höjning af gränsen uppåt för de straff, beträffande hvilka
lagen medgifver tillämpning af villkorlig straffdom.
Då med lagen den 22 juni 1906 institutet villkorlig dom först inför-
lifvades med vårt rättssystem, ansåg sig, helt naturligt, lagstiftaren vid be¬
stämmande af gränserna för institutets tillämpning böra iakttaga den största
varsamhet; och såväl begränsningen med afseende å straffens längd som
öfriga förutsättningar för den villkorliga domens användande bestämdes
med hänsyn till detta förhållande.
Det stadgas alltså, att domstolen skall äga förordna om anstånd med
ådömdt straff endast om detta ej öfverstiger straffarbete i tre månader eller
fängelse i sex månader. Med böter kan anstånd lämnas endast där anled¬
ning är, att den tilltalade till följd af fattigdom och bristande förvärfs-
förmåga skulle nödgas aftjäna böterna med frihetsstraff, eller då fråga är
om anstånd med frihetsstraff som jämte böterna ådömts.
Riksdagens skrifvelse Nr 24.
o
Sedan emellertid Riksdagen till fullständigare ernående af syftet med
lagen angående villkorlig straffdom i skrifvelse till Kung!. Maj:t den 25
april 1908 anhållit om utredning, huruvida och i hvad mån en övervak¬
ning öfver villkorligt dömda lämpligen kunde anordnas, väcktes redan vid
1909 års riksdag motion om vidgad tillämpning af ifrågavarande lag. Med
anledning af denna motion hemställde Riksdagen i skrifvelse till Kung!
Maj:t den 16 mars 1909, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning,
huruvida och på hvilka villkor villkorlig dom kunde komma till använd¬
ning jämväl beträffande personer, som för fylleri och därmed sammanhän¬
gande förseelser dömts till böter. I sistnämnda skrifvelse framhöll Riks¬
dagen, bland annat, att enligt den erfarenhet, som vunnits under de två
år institutet villkorlig dom tillämpats, verkningarna däraf visat sig synner¬
ligen tillfredsställande. Och äfven under den tidsperiod, som förflutit, sedan
sistberörda skrifvelse afläts, lärer anledning till annan uppfattning rörande
verkningarna af den villkorliga straffdomens användande icke vara för handen.
Nu anmärkta förhållanden hafva helt naturligt gifvit upphof åt tanken
att söka bereda möjlighet för en vidsträcktare tillämpning af den villkorliga
straffdomen. De skäl, som förmått lagstiftaren att vid införandet af nämnda
institut begränsa dess användning till straff ej öfverstigande sex månaders
fängelse eller tre månaders straffarbete, synas icke heller vidare böra lägga
hinder i vägen för att låta den villkorliga straffdomens fördelar komma till
sin rätt äfven i fråga om brottslingar, hvilka ådömts något högre straff.
Äfven med afseende på sådana brottslingar kunna de kvalifikationer, som
betinga ett . användande af villkorlig dom, fullt väl förefinnas. Särskildt
lärer en dylik utvidgning af lagens tillämplighetsområde utan fara kunna
ske, därest de af Riksdagen i ofvanberörda år 1908 till ICungl. Maj:t af¬
låta skrifvelse ifrågasatta öfvervakningsanordningar komma till stånd.
Frågan, hur långt en utvidgning bör sträckas, lärer få bero på eu blif¬
vande utredning. Det vill dock synas, som de hittills gjorda erfarenheterna
såväl hos oss som i utlandet gifva fog för att utsträcka gränsen uppåt för
den villkorliga domens brukande åtminstone så långt som motionären an¬
gifva, nämligen till sex månaders straffarbete eller ett års fängelse.
I likhet med motionären anser äfven Riksdagen denna fråga lämp¬
ligen böra utredas i samband med den af Riksdagen i 1908 års skrifvelse
begärda undersökningen angående införande af öfvervakningssystem rörande
villkorligt dömda.
6
Riksdagens skrifvelse Nr 25.
På grund af hvad sålunda anförts får Riksdagen anhålla, det täcktes
Eders Kungl. Maj:t, i samband med den utredning angående övervakning
af villkorligt dömda, hvarom Riksdagen förut gjort framställning, taga i
öfvervägande, huruvida och i hvad mån institutet villkorlig s tratt dom må
vinna tillämpning jämväl pa personer, som dömas till längre tids frihets¬
straff än straffarbete i tre månader eller fängelse i sex månader, samt för
Riksdagen framlägga det förslag, hvartill detta öfvervägande kan gifva anledning.
Stockholm den 24 februari 1912.
Med undersåtlig vördnad