It)
Riksdagens skrifvelse Nr 236.
Nr 236.
Uppläst och godkänd i Första kammaren den 28 maj 1912.
» » « i Andra kammaren den 28 maj 1912.
Riksdagens skrifvelse till Konungen angående utredning i
fråga om beredande af statsbidrag för å epileptilcerhem
vårdad, icke sinnesslö fallandesjuk.
(Statsutskottets utlåtande nr 121.)
Till Konungen.
I en inom Riksdagen väckt motion har hemställts, att Riksdagen
ville besluta, att för å epileptikerhem vårdad, icke sinnesslö fallande¬
sjuk erhålles statsbidrag till samma belopp, som enligt kungl. kungö¬
relsen af den 13 juni 1908 utgår till arbetshemselev vid anstalt för
fallandesjuka sinnesslöa.
Till stöd för denna framställning har motionären anfört följande:
»En klass af obotligt sjuka, för hvilken vården i Sverige i viss
man kan sägas vara försummad, är de fallandesjukas. Som bekant inne¬
fattar man under benämningen fallandesjuka eller epileptici sjuka, hvilkas
sjukdomsgrad är synnerligen olika. En del patienter hafva sjukdomen
i' så lindrig grad, att för dem endast obetydliga absencer då och då
förekomma; dessa kunna utan hinder häraf utföra sitt arbete. Andra
åter lida af sin sjukdom i så hög grad, att de, vare sig pa grund åt
våldsamhet eller mera utpräglad slöhet, enligt gällande stadga angående
sinnessjuka äro berättigade till inträde a statens hospital och. asyl.
Mellan nu nämnda grupper finner man emellertid en stor skara lidande
11
Riksdagens skrifvelse Nr 236.
— de som i dagligt tal benämnas fallandesjuka — hvilka genom sin
sjukdom i större eller mindre grad äro förhindrade att bereda sig stadig¬
varande arbetsförtjänst och hvilka därför till största delen, när medel¬
löshet föreligger, falla fattigvårdsstyrelserna till last och af dessa ackor¬
deras ut till enskilda personer eller intagas å fattiggårdar. Den särskilda
skötsel, som dessa sjuka skulle behöfva, kunna de ej på detta sätt er¬
hålla. Såväl i de enskilda hemmen som på fattigvårdsinrättningar saknas
i allmänhet förutsättningar härför, och på de sistnämnda anstalterna
blifva ifrågavarande patienter ofta utsatta för de öfriga understödstagarnes
hat och ovilja på grund af den lynnets egenart som ofta utmärker dem.
Att genom ändamålsenlig skötsel mycket skulle kunna vinnas för ifråga¬
varande sjuka torde emellertid vara visst. Många kunna på så sätt för¬
bättras och blifva arbetsföra, för alla kan ernås lindring i deras lidanden.
Erfarenheter från vårdanstalter peka tydligt i denna riktning. Skall
något i denna väg kunna göras, torde emellertid staten få lof att in¬
skrida hjälpande i större omfattning än hvad hittills varit fallet.
Frånsedt de till ofvannämnda grupp hörande, hvilka äro berättigade
till intagning å sinnessjukanstalt, har staten hittills lämnat understöd
endast åt sådana fallandesjuka, som från barndomen äro sinnesslöa. Till
uppfostringsanstalter för sinnesslöa fallandesjuka barn, som äro bildbara,
utgår ett statsbidrag af 250 kronor per år för hvarje elev under högst
8 år samt till arbetshem för sådan fallandesjuk, som genomgått dylik
uppfostringsanstalt eller annorledes förvärfvat en utbildning motsva¬
rande den sådan anstalt afser att lämna, ett årligt anslag af 100 kronor
för hvarje här intagen. Däremot har staten hitintills icke lämnat något
som helst understöd åt sådana fallandesjuka, som icke äro sinnessjuka
eller sinnesslöa, men på grund af sina ofta återkommande anfall likväl
äro i behof att blifva omhändertagna å för dem lämpad anstalt.
Den enda vårdanstalt för fallandesjuka i vårt land torde vara
Svenska Diakonsällskapets vid Stora Sköndal. Erfarenheten från denna
anstalt har gifvit vid handen, att behofvet af vård för dessa sjuka är
synnerligen stort: platserna därstädes äro mycket eftersökta, fastän
afgifterna måst sättas så höga som 550 kronor per år för tredje klass
patient, och många mindre fattigvårds samhällen ej ansett sig kunna
på grund af det höga priset hafva råd att söka inträde för sina sjuka.
För detta hem ha ofvan nämnda bestämmelser angående understöd
från staten verkat så att för en del patienter, de från barndomen sinnes¬
slöa, understöd erhållits, för öfriga däremot ej. Att detta inverkar
menligt på utvecklingen af epilektikervården torde vara tydligt. I många
fall är det svårt att skilja mellan dessa grupper af sjuka, och gifvetvis
har någon lindring i afgifterna ej kunnat medgifvas kommunerna, då
12
Riksdagens skrifvelse Nr 236.
det varit omöjligt att sätta afgifterna olika. Skulle däremot anslag af
statsmedel kunna påräknas för alla patienter, blefve ställningen mycket
klarare och någon minskning i afgifterna skulle kunna företagas.»
t Riksdagen biträder den af medicinalstyrelsen uti ett den 8 maj
1912 afgifvet, till Riksdagen af Eders Kungl. Maj:t öfverlämnadt ytt¬
rande i ämnet uttalade mening, att motionärens förslag är värdt allt
behjärtande.
Emellertid har Riksdagen ansett det vara af nöden att, innan be¬
slut i af motionären föreslagen riktning fattas, utredning verkställes
dels, såsom af medicinalstyrelsen ifrågasatts, angående antalet fallande-
sjuka, som ej kunna betecknas såsom sinnessjuka eller sinnesslöa, hvil¬
ken utredning emellertid enligt hvad af medicinalstyrelsens skrifvelse
framgår, utan större svårighet skulle kunna anordnas i sammanhang
med de provinsialläkarne åliggande besöken hos sinnessjuka inom di¬
strikten, dels ock angående storleken af det bidrag som skulle lämnas
för å epileptikerhem vårdad icke sinnesslö fallandesjuk m. m.
Vid sådant förhållande har Riksdagen ansett sig böra hos Eders
Kungl. Maj:t begära utredning i ämnet.
Riksdagen får alltså anhålla, att Eders Kungl. Maj:t täcktes för¬
anstalta om utredning i fråga om beredande af statsbidrag för å epi-
lektikerhem vårdad icke sinnesslö fallandesjuk samt för Riksdagen fram¬
lägga det förslag, hvartill denna utredning må föranleda.
Stockholm den 28 maj 1912.
Med undersåtlig vördnad.