RIKSDAGENS PROTOKOLL
1912. Första kammaren. Nr 35.
Lördagen den 11 maj.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Justerades protokollet för den 4 i denna månad.
T -j Anmaldes °ch bordlädes jordbruksutskottets memorial nr 28
utarrenSdTdltel m ikS<i‘gen “£
hpvr FAredrog7s och hänvisades till särskilda utskottet nr 1 den af
heir Bergland Jan Erik, nästhdne dag väckta och då bordlagda
“e anvisande Lf anledmnf af K"ngL Mai:ts Proposition angåen-
medderm„dersLpT^SkUnderSt8diande “f Siukka“OT' ””
8 m,yKl fo™yad föredragning af jordbruksutskottets den 7 och
8 innevarande maj bordlagda utlåtanden:
62’ \ ^ledning af Kungl. Maj ds proposition angående
upplåtelse af kronan tillhörande jordägarandelar i grufvorS
upplåtelse ^ "tt tT i iKU,ngL rMa?'tS ProPositioD angående
rSÄeta I kro jLrr mine-
i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
unnlåteW . Vlssa faU af mark från kroifoegen_
nr 64, _______
afstående eller upplåtelse
domar,
nr 65, i anledning af Kung!. Maj:ts proposition angående
en lavenhpf. fran förra mönsterskrifvarebostället
. • o------i Skaraborgs län,
, ,nr. bb’ i anledning af väckt motion om åvägabringande af
utredning och förslag till interimistiska bestämmelser angående
nyttjanderätt till samfälld skog, samt angående
Första kammarens protokoll 1912. Nr 35.
upplåtande af en lägenhet
Björsäter nr 4, Skattegården
Nr 35. 2
Lördagen den 11 maj.
nr 67, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till
Kungl. Maj:t angående åtgärder för ett effektivt öfvervakande
och en planmässig ledning vid egnahemsverksamhetens bedrifvan¬
de samt om inrättande af kommunala egnahemsnämnder,
biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.
Vid ånyo skedd föredragning af statsutskottets den 8 och 10
innevarande månad bordlagda utlåtanden-
nr 82, i anledning af Kungl. Maj ds i punkt 46 under åttonde
hufvudtiteln af statsverkspropositionen gjorda framställning angå¬
ende vissa ändringar i staten för Chalmers tekniska läroanstalt,
nr 83, i anledning af Kungl. Ma j ds proposition angående
förhöjdt statsanslag till allmänna barnbördshuset i Stockholm, och
nr 84, i anledning af Kungl. Maj ds proposition angående
reglering af aflöningsförhållanden m. in. beträffande amanuenser
m. fl. befattningshafvare vid universitetens i Uppsala och Lund
samt karolinska mediko-kirurgiska institutets vetenskapliga mstitu-
Viföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.
Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 8 och 10 i
denna månad'bordlagda memorial nr 85, i anledning af kamrar¬
nas skiljaktiga beslut i fråga om anslag for uppförande åt tre
bostadshus för betjäning vid Vänersborgs hospital och asyl, god¬
kändes den i detta memorial föreslagna voteringsproposition.
ifrågasatt Föredrogs ånyo bankoutskottets den 8 och 10 innevarande
omritning månad bordlagda memorial nr 32, i anledning af kamrarnas skilj-
enligt 65 § a]jtiga beslut rörande bankoutskottets utlåtande nr 21 angående
riksdagsort3 £ motion orQ uppgörande af förslag till dekorering af Första
ningen ang. ' . . /
dekorering af kammarens plenisal. . ., ,
Första kam- Föreliggande memorial lydde sålunda: ...
marens pie- j en inom Första kammaren väckt, till bankoutskottet tor
nisal förberedande behandling öfverlämnad motion, nr 68, både herrar
H. Lamm, E. Beckman, J. Beck-Friis, Holmquist, Wallenberg och
E. Lindblad föreslagit Riksdagen att genom riksgäldsfullmaktige
lämna konstnären Axel Törneman i uppdrag att till nästkomman¬
de riksdag uppgöra förslag till dekorering af Första kammarens
plenisak^^an^e ^ ^ ha<je pan]-0utskottet hemställt, att Riks¬
dagen i anledning af förevarande motion, ville dels uppdraga åt
fullmäktige i riksgäldskontoret att med konstnären Axel Torne-
man träffa aftal om uppgörande af förslag till dekorering af For¬
sta kammarens plenisal, dels ock bemyndiga fullmäktige att ar
Lördagen den 11 maj. 3
förslagsanslaget till riksdagskostnader bestrida härför erforderliga
kostnader.
\ id behandlingen af detta ärende hafva Riksdagens kamrar,
enligt utskottet tillhandakomna protokollsutdrag, stannat i olika
beslut, i det att Andra kammaren bifallit, hvad utskottet i detta
utlåtande hemställt, men Första kammaren af slagit såväl utskot¬
tets hemställan som den i ämnet väckta motionen.
Då frågan synes utskottet vara af beskaffenhet att böra af-
göras medelst gemensam omröstning, får utskottet föreslå följan¬
de voteringsproposition:
Den, som i likhet med Andra kammaren vill, att Riksda-
dagen, i anledning af förevarande motion, må dels uppdraga åt
fullmäktige i riksgäldskontoret att med konstnären Axel Törne-
man träffa aftal om uppgörande af förslag till dekorering af För¬
sta kammarens plenisal, dels ock bemyndiga fullmäktige att af
förslagsanslaget till riksdagskostnader bestrida härför erforderliga
kostnader, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Riksdagen i likhet med Första kammaren
afslagit såväl utskottets hemställan som den i ämnet väckta mo¬
tionen.
Friherre Åkerhielm: Kammaren erinrar sig nog den lif-
liga debatt, som för någon vecka sedan fördes uti denna fråga.
Då hade bankoutskottet med anledning af en i kammaren väckt
motion hemställt, »att Riksdagen, i anledning af förevarande
motion, ville dels uppdraga åt fullmäktige i riksgäldskontoret att
med konstnären Axel Törneman träffa aftal om uppgörande af
förslag till dekorering af Första kammarens plenisal, dels oclc be-
myndiga fullmäktige att af förslagsanslaget till riksdagskostnader
bestrida härför erforderliga kostnader».
Utgången af denna fråga blef i Första kammaren, att ut¬
skottets hemställan afslogs med en ganska stor majoritet, under
det att Andra kammaren biföll densamma. Nu har utskottet före¬
slagit proposition för frågans afgörande genom gemensam vote¬
ring.
Man har då att se först på bestämmelserna i riksdagsord¬
ningens § 65, där det heter: »När, i fråga om statsutgifter eller
bevillning, eller om reglementariska föreskrifter för Riksban¬
ken, dess inkomster och utgifter, eller om ansvarsfrihet för
Nr 35.
Ifrågasatt
omröstning
enligt 65 §
riksdagsord¬
ningen ang.
dekorering af
Första kam¬
marens ple¬
nisal.
(Forts.)
Nr 35.
Lördagen den 11 maj.
marens
nisal.
(Forts.)
ifrågasatt fullmäktige i Riksbanken, eller om riksgäldskontorets styrelse
omröstning och förvaltning inkomster och utgifter, kamrarne fatta stridiga
beslut, som ej uppå vederbörligt utskotts förslag varda samman-
*ngen ang: jämkade, skola bägge kamrarna hvar för Sig rösta om de olika
dekorering af beslut, hvari hvardera förut stannat.» Man bör jämföra denna
Första kam- bestämmelse med 69 § regeringsformen, som innehåller följande
pU~ stadgande: »Då statsutskottets förslag rörande antingen statens
reglerande eller bevillningens därefter lämpade hela belopp, eller
hvad till riksgäldskontorets utgifter och inkomster hörer eller
grunderna för riksgäldskontorets styrelse och förvaltning, till prof¬
ning hos Riksdagen föreliafves, galle hvad angående behandlingen
af utskottets afgifna förslag uti riksdagsordningen stadgas.» _
Som herrarne finna, är ordalydelsen något olika i regerings¬
formen och riksdagsordningen, men det finnes alls ingen anled¬
ning antaga, att riksdagsordningen afser att stadga någonting
annat, än hvad som förekommer i regeringsformen. Nu kan det
ju tänkas, att, när utskottet här tillstyrker gemensam votering
utskottet gjort detta antingen på den grund, att utskottet ansett
den förevarande frågan höra till riksgäldskontorets förvaltning,
eller därför att utskottet ansett, att det här gäller en riksgälds¬
kontorets utgift. Det förra alternativet anser jag mig kunna
lämna å sido, ty jag kan icke tro, att bankoutskottet skulle kun¬
nat anse, att denna fråga har någonting att göra med riksgälds¬
kontorets förvaltning, allra helst om man tager hänsyn till ut¬
trycket i 69 § regeringsformen, där det heter, att det gällar »grun¬
derna för riksgäldskontorets styrelse och förvaltning», och ingen
människa lärer väl kunna påstå, att detta är en fråga, som gä¬
ler qrunderna för riksgäldskontorets styrelse och förvaltning. Jag
utgår alltså ifrån att bankoutskottet ansett, att det har skulle galla
eu riksgäldskontorets utgift.
Men när det talas om riksgäldskontorets inkomster och ut¬
gifter, så gäller det väl i främsta rummet de utgifter, som riks-
o-äldskontoret såsom sådant har att bestrida, således antingen
sådana, som tillhöra riksgäldskontorets stat, eller sådana, som
höra till ett regelmässigt utöfvande af riksgäldskontorets verk¬
samhet. Men här föreligger ju det förhållande, att själfva fragan,
som det gäller, naturligtvis är, huruvida kammaren vill åt full¬
mäktige lämna ett uppdrag att träffa en sådan uppgörelse, som
här är ifrågasatt, med artisten Törneman, och när det sedan heter,
att fullmäktige skola bemyndigas »att af förslagsanslaget till nks-
dagskostnader bestrida härför erforderliga kostnader», sa är det
ingenting annat än eu konsekvens af den första delen åt utskot¬
tets betänkande. Jag föreställer mig, att bankoutskottet uti sitt
första utlåtande helst bort affatta sin framställning pa det sattet,
att Riksdagen borde åt fullmäktige uppdraga att med artisten
Törneman träffa aftal om uppgörande af förslag till dekorering
af Första kammarens plenisal äfvensom, i händelse ett sadant
5 Nr 35.
Lördagen den 11 maj.
beslut komme att fattas, bemyndiga fullmäktige att af försla^s-
ans aget bestrida de för ändamålet erforderliga utgifterna. Det
torde val vara klart, att om betänkandet ställts upp på det sättet
? det hafya votf'.ats först om uppdraget åt fullmäktige, och
uppdrag afslagits åt ena kammaren och frågan diirige-
nom förfallit, skulle naturligtvis den senare delen såsom en kon¬
sekvens af den form ej heller kunnat föranleda till någon åtgärd
Nu kan jag icke låsa utskottets första utlåtande på annat sätt, än
att detta “ hvad utskottet i själfva verket menat, eller att be-
mjn igandet åt fullmäktige att af förslagsanslaget till riksda
besltnfd-er lbeStf-da rtffterna först skulle aga rum, i händelse
besiut ! den form frågan fattats. Jag tror därför för min del
att det icke ar riktigt att votera gemensamt om denna fråga’
utan att den bor anses hafva genom kamrarnas skiljaktiga beslut
i sj ulfva hufvudsaken förfallit för denna riksdag.
enT fiDrar; T vid en debatt för en del år sedan, det var
pa bO-taiet, angående en gemensam votering, yttrades det af grefve
Dustaf Lagerbjelke — som, på grund af sitt skarpsinne och klara
omdöme och den langa erfarenhet, han haft såsom talman dels
hos riddei skåpet och adeln och dels hos Riksdagen, måste betrak¬
tas såsom en auktoritet på detta område — i en fråga, som äfven
den gällde ett bankoutskotts utlåtande, att med hänsyn till den
paragraf som sager att hvad kamrarna sammanstämmande beslu¬
ta ar Riksdagens beslut, måste man anse, att stadgandet om
frTTTT voteringar egentligen är ett undantagsstadgande
m LhUifVUmrege n’ ni°cl\ hau framhöll, att detta undantagsstadgan¬
de borde liksom alla dylika tolkas, som han uttryckte sig, stric-
ssmw.' a g tror, att alla böra kunna underskrifva detta utlåtan¬
de åtminstone så långt, att. när det gäller en fråga, där det kan
cf|nS vara .h°gst tvifvelaktigt, om gemensam votering kan an-
stallas eller icke, sådan votering icke bör äga rum. För min del
anser jag, att det nu föreliggande ärendet icke bör komma under
gemensam omröstning, men för dem, som äro tveksamma, ställer
flL gKn efter “m uppfattning så, att när det råder tvifvel om
dettT' 01 man 16 re “åderlåta att votera gemensamt än göra
ansfr sålunda, att här icke bör företagas gemensam om-
blo 0Cihi-T föreställer mif också- att det skulle vara icke
blott det riktigaste, utan äfven det lämpligaste att icke votera
foTTT T denna fraga- Ty det kan val icke vara angenämt
eder. X kfnffrea att 1 en fråga, där det gäller dekorering
inom 1 TT af kammarens plenisal, blifva genom en majoritet
An,dra kammaren tvingad till ett beslut, som Första' kam-
Andrå it* V1 T®? 0m’ lika litet som det kan vara för
ren ett JTT v TTT' att nödgas Påtvi“Sa Törsta kamma-
skottet Tdantubeslut t dettanfalL Jag hemställer, att bankout¬
skottets nu föredragna hemställan måtte afslås.
Ifrågasatt
omröstning
enligt 65 §
riksdagsord¬
ningen ang.
dekorering af
Första kam¬
marens ple¬
nisal.
(Forts.)
Nr 35.
6
Ifrågasatt
omröstning
enligt 65 §
riksdagsord¬
ningen ang
dekorering a
Första kam
marens ple¬
nisal.
(Forts.)
Lördagen den 11 maj.
Herr von Stapelmohr: Jag är ense med den föregående
ärade talaren i det, hvarmed han afslutade sitt anförande eder
‘att det vore lämpligast, om frågan finge förfalla, men utskottet
har icke ansett sig böra eller kunna låta lämphghetshansyn vars
/bestämmande vid den undersökning, som gjordes för att utröna,
- hvartill kamrarnas skiljaktiga beslut i denna ”J»1* le a,
■ utan utskottet har ansett det vara sm skyldighet att i det atse-
endet föli a de anvisningar, som grundlagen gitver.
Att kamrarnas olika beslut icke kunde med hvarandra sam-
manjämkas var ju klart dart» att Forsta
Andra kammaren bifallit utskottets förslag och da gällde det för
utskottet att se till, om frågan icke skulle kunna bsas geno
gemensam votering; och att fragan folie under 6o § riksdags¬
ordningen ansåg utskottet påtagligt. Det står i denna paragraf
som bekant, bland annat, att »när, i fråga om statsutgifter eller
bevillning eller om reglementariska föreskrifter för Riksbanken,
dess inkomster och utgifter, eller om ansvarsfrihet för fullmäktige
i riksbanken, eller om riksgäldskontorets styrelse och förvaltning,
inkomster och utgifter, kamrarne fatta stridiga bes ut som ej
uppå vederbörligt utskotts förslag varda sammanjamkade, skola
b5Te kamrarne hvar för sig rösta om de olika beslut, hvari
hvardera förut stannat». Då blir frågan: gäller det nu har nks-
o-ölrUknntorets förvaltning? Enligt mm åsikt blir svaret. ja. Den
I^gSrtSafen pistol ut. mfd riksgäldskontorets förvaUnmg
blott af ses grunderna för förvaltningen och det kan ju hafva skal
för sig men jag är af den meningen, att hvad regeringsformen i
det afseende! innehåller sammanfaller med hvad ”u^ÖSrd
säo-er i 65 §. Jag tillåter mig erinra om, att, enligt uksda^soi ti¬
mligen fullmäktige hafva att jämlikt särsJcildt reglemente förvalta
riksgäldskontorets medel och tillhörigheter. Riksgäldskontorets
förvaltning är således bestämd genom de riksdagsbeslut om iegle-
mente för riksgäldskontoret, hvilka hvarje Riksdag fattar, och i
detta reglemente, godkändt af 1911 års Riksdag, star, bland anna ,
att riksgäldskontoret skall hafva vård och tillsyn öfver Riksdagens
hus och inventarier, och till det uppdraget kan förevarande ämne
hanf Vidare skall gemensam votering förekomma rörande riksgälds¬
kontorets utgifter, därest kamrarna i det hänseendet fattat stridiga
i i , t ur ör iQ exi utgift, som skall betalas af riksgalds-
kontoret med de medel, som Riksdagen ställt eller ställer till riks¬
gäldskontorets förfogande. Jag kan från den synpunkten icke
luna annat, än att utskottet käft fullt og för det orslag ti1
gemensam votering, som utskottet nu framlagt. Det ar nog sant,
ftt gränserna för detta institut, gemensam votering aro ganska
^vagaoch oklart uppdragna och att.därför ofta
nino-ar kunna råda, huruvida ett visst ämne kan falla mom gran
serna eller utom desamma, men i det här afseende! tror jag
Lördagen den 11 maj. 7
utskottet tagit fel, då det ansett, att denna sak faller inom be¬
gränsningen.
I)et påpekades, att hemställan om att uppdraget måtte läm¬
nas åt fullmäktige vore hufvudsaken, och att kostnaderna vore
endast en. bisak,. men jag för min del anser, att dessa frågor
hänga så intimt tillsammans, att de icke kunna skiljas från hvar-
andra, ty fullmäktige lära väl icke kunna fullgöra sitt uppdrag
utan att få använda därför nödiga penningmedel, och här kunna
verkligen mål och medel sägas stå med hvarandra i ett riktigt
och oupplösligt samband.
Det är nog möjligt, att den förste talarens åsikt om att ge¬
mensam votering skall användas endast i undantagsfall stämmer
val öfverens med den uppfattning, som uttalats af den utaf den
araae talaren åberopade auktoriteten, men jag vill dock erinra
om hvad som står i 65 §, att i vissa fall, som uppräknas, skall
gemensam votering äga rum. Det beror alltså icke på den ena
kammaren att bedöma, huruvida efter dess speciella subjektiva
uppfattning en gifven fråga är sådan, att det kan vara för den
kammaren lämpligt att få den löst genom gemensam votering
eller måhända lämpligare att icke låta frågan gå till ge¬
mensam omröstning. Äfven jag kan för min mening åberopa
mig pa en auktoritet, och det är en, hvars ord tilldragit sig upp¬
märksamhet i frågor som denna; jag behöfver ej nämna hans
namn; herrarne veta nog förut på hvilken jag syftar, likasom att
han ägnat ingående studium af och utgifvit en afhandling i fråga
om gemensamma omröstningar. Däri förekommer följande: »I
frågor, som röra Riksdagens egna verk, riksbanken och riksgälds-
kontoret, har gemensam votering naturligtvis hört till regeln. Så¬
dan har anställts beträffande reglementena för verken, hvilka det
tillkommer Riksdagen att bestämma.» Vidare heter det: »Äfven
beträffande riksdagshuset, dess om- och tillbyggnad, inredning och
inventarier har praxis gifvit stöd åt voteringens berättigande»,
och sa åberopar han en del prejudikat, som jag icke skall be¬
svära kammaren med att anföra.
tror, att utskottet haft fullt fog för sin framställning,
hvilken delas af och har godt stöd af personer med stadgad
auktoritet.
Jag anhåller, att utskottets förslag måtte godkännas.
Friherre Åkerhielm: Den föregående talaren fäste sig
hufvudsakligen vid att det står i riksdagsordningen, att då kam-
rarna stanna i skiljaktiga beslut, som icke varda samman jämkade,
skall gemensam votering äga rum. Men det gäller här förhål¬
landet, att kamrarna stannat i olika beslut om riksgäldskontorets
förvaltning eller utgifter, och det hänger på, huru man skall
tolka uttrycket utgifter. Jag har då velat göra gällande, att det
här verkligen icke är fråga om någon riksgäldskontorets utgift,
Nr 35.
Ifrågasatt
omröstning
enligt 65 §
riksdagsord¬
ningen ang.
dekorering af
Första kam¬
marens ple¬
nisal.
(Forts.)
Lördagen den 11 maj.
Nr 35. 8
ifrågasatt fastän beslutet i hufvudfrågan i sina konsekvenser kan komma
omröstning je(ja till utgifter för riksgäldskontoret. Och jag vill fästa
e!}uf 65or^ uppmärksamheten på att det är klart, att Riksdagen skulle lika
ning enörig, val kunnat lämna detta uppdrag åt någon annan som åt full-
dekorering af mäktige.
Första kam- gg_ nämnde sedan den föregående talaren hvad eu framstå-
manhalPle ende riksdagsman, hvilken skrifvit några uppsatser om praxis vid
(F t ) gemensamma voteringar, uttalat såsom sin åsikt i detta hänseende,
°r S- och det är mycket sant, att i frågor om riksbanken och riksgälds¬
kontoret i regeln gemensamma voteringar ägt rum. Samma för¬
fattare framhåller också, att i några frågor, som röra riksdags¬
huset, hafva gemensamma voteringar förekommit, men det var
frågor, livilka gällde uppförande och iståndsättande af riksdags¬
huset och som afsågo bestämda anslag. Här däremot gäller det
en fråga af icke jämförlig art, om hvilken man ej, förrän beslut
i hufvudfrågan fattats, vet, huruvida den skall leda till någon ut¬
gift, som skulle kunna motivera gemensam votering.
Jag vill till sist nämna för kammaren, att Andra kammaren
redan lär hafva af slagit voteringspropositionen, och jag anhåller
att få upprepa min hemställan om afslag.
Herr Kjellén: Efter den sista upplysningen är det ju onö¬
digt att förlänga debatten; men jag ville, då det var tal om auk¬
toriteter. i fråga om gemensam votering, också lämna ett litet bi¬
drag, som kanske har sin betydelse äfven utanför det nu före¬
liggande spörsmålet. Den gemensamma voteringen har ju såsom
rättsinstitut efterträdt förstärkta utskottens rättsinstitut under
ståndsriksdagarna. På den tiden, efter den gamla riksdagsord¬
ningens § 75, gällde som allmän regel, att nödfallsutvägen med
förstärkt utskott endast skulle anlitas vid frågor, som »icke kunna
förfalla». Jag vill nu erinra mig, att Louis De Geer någonstädes
omtalat, att i första utkastet till nuvarande riksdagsordning det
om denna sak likaledes helt generellt var skrifvet, att gemensam
votering skulle äga rum i »frågor, som icke kunna falla», och att
det var på konung Carl XV:s särskilda initiativ, som man sedan
insatte specificeringen i § 65, som alltså icke strider häremot,
men häraf själf får en viss belysning.
Den gemensamma voteringen är uppenbarligen, som här med
åberopande af eu högt värderad auktoritet förut bestyrkts, ett
nödfallsinstitut, ett undantagsinstitut, då den ju för gången för¬
ändrar vårt lagstadgade tvåkammarsystem till enkammarsystem.
Den notis om dess historiska tillkomst, som jag nu meddelat,
torde göra det än mera uppenbart, att det måste strikte tillämpas,
så att, om det öfverhufvud taget är någon tvekan, man hellre
skall fälla än fria — och att den nu föreliggande är en fråga,
som »kan falla», därom äro vi nog alla öfvertygade!
Lördagen den 11 maj.
9
Nr 35.
Efter det öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjordes
enligt framställda yrkanden propositioner, först på godkännande af
den föreslagna voteringspropositionen samt vidare på afslag därå;
och förklarades den senare propositionen vara med öfvervägande
ja besvarad.
Vid förnyad föredragning af bankoutskottets den 8 och 10
i denna månad bordlagda utlåtande nr 33, i anledning af Kungl.
Maj:ts proposition angående pensionering af distriktsveterinärer
m. fl., biföll kammaren hvad utskottet i detta utlåtande hemställt.
Föredrogs ånyo bankoutskottets den 8 och 10 innevarande Om föränd-
maj bordlagda utlåtande nr 35, i anledning af väckta motioner
angående utredning och förslag i fråga om förändringar i Riks- ganisation
bankens organisation och förvaltning. m. m.
Med anledning af särskilda till bankoutskottet remitterade
motioner, väckta dels inom Första kammaren, nr 43, af herrar
K. A. Wallenberg och A. Hedenlund, dels ock inom Andra kam¬
maren, nr 162, af herr A. Rune, hade utskottet i förevarande ut¬
låtande hemställt, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta snarast möjligt utreda,
hvilka förändringar i fråga om Riksbankens organisation och för¬
valtning kunde finnas vara af behofvet påkallade, samt för Riks¬
dagen framlägga de förslag, hvartill denna utredning kunde
gifva anledning.
Reservation hade afgifvits af herrar Henricson i Karlslund,
Kristensson, Vahlquist, Leander och Forssell, hvilka ansett, att
utskottet bort hemställa, att förevarande motioner I: 43 och II: 162
icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Herr Steffen: Herr talman, mina herrar! De båda ärade
förstakammarmotionärernas stora anseende såsom bankmän torde
kraftigt hafva bidragit till, att utskottets majoritet följt dem så
långt, som den gjort, och torde också åt utskottets ståndpunkt
garantera majoritet i denna kammare. Det är således icke ut¬
sikten till framgång, utan endast min uppfattning om plikten att
uttala en öfvertygelse, som kan föranleda mig att be att få yttra
några ord med anledning af den åsyftade motionen och utskotts-
utlåtandet.
Jag måste till en början uttrycka en viss förvåning öfver,
att de båda ärade motionärerna icke begagnat tillfället att åt sin
motion gifva en mera utförlig och öfvertygande motivering, sär-
skildt för yrkandet, att Kungl. Maj:t måtte »låta med största
möjliga skyndsamhet utreda, huruvida förändringar i fråga om
Nr 35. 10
Lördagen den 11 maj.
Om föränd¬
ringar i Riks¬
bankens or¬
ganisation
m. m.
(Forts.)
riksbankens organisation och förvaltning äro af behofvet påkal¬
lade, samt för Riksdagen framlägga de förslag, hvartill denna
utredning kan gifva anledning».
Såvidt jag kan finna, hafva motionärerna i hufvudsak kom¬
mit med blott eu ganska vag antydan om en synnerligen vidt-
gående reform, men utan någon närmare utveckling af sakskäl.
De yttra nämligen följande: »Den omständigheten, att riksbanken
och dess nuvarande organisation tid efter annan bringas under
diskussion och kritiseras, låter i och för sig en ingående under¬
sökning rörande kritikens berättigande framstå såsom nödvändig.
När man vidare uppmärksammar», fortsätta motionärerna, »att
förutom i Sverige den sedelutgifvande centralbanken numera är
statsegendom i intet annat land med undantag af Ryssland, Fin¬
land, Bulgarien och Uruguay, måste man ledas till den slutsatsen,
att tungt vägande skäl föranledt de sedelutgifvande centralinstitu¬
tens placerande på neutral grund. Den tanken ligger nära, att
dessa skäl» -— hvilka skäl? — »äga bärkraft äfven i fråga om
den svenska riksbanken; i hvarje fall lärer angifna faktum jäm¬
väl tala för verkställandet af en undersökning, huruvida riks¬
bankens konstruktion är den rätta».
Det synes mig, att, då man icke klart angifver några skäl,
man icke kan åberopa sig på »skäl», allra minst för en så vidt-
gående åtgärd, som motionärerna uppenbarligen syfta till med
den af dem begärda utredningen.
Här föreligger naturligtvis frågan, hvithet de verhliga skälen
äro dels till kritiken af den svenska riksbankens närvarande
organisation och dels till, att de s. k. riks- eller nationalbankerna
i de flesta andra länder hafva en något afvikande organisation,
särskildt att de operera icke med statskapital, utan med privata
penningar. Motionärerna tyckas alldeles icke ha tänkt sig, att
det kan finnas mer eller mindre oberättigade och till och med
mot samhällets och statens verkliga välfärd stridande uppfatt¬
ningar och sträfvanden bakom den kritik, som utöfvats mot den
svenska riksbankens nuvarande organisation. Jag för min del
förstår mycket väl en sådan ensidig syn på saken. Det är ju
välbekant, att för mången den exklusiva privatkapitalismen, den
uteslutande med privata medel bedrifna förvärfsverksamheten och
den af staten absolut oreglerade ekonomiska konkurrensen äro
de allena saliggörande medlen i nationens dagliga arbete för sitt
materiella välstånd och sin utkomst öfverhufvud taget. Man
förbiser, synes det mig, att den ekonomiska konkurrensen i våra
dagar på mycket stora och betydelsefulla områden icke längre är
oreglerad, utan dels är och dels håller på att blifva mer och mer
privatreglerad genom ringar, karteller, truster och allehanda andra
sammanslutningar och öfverenskommelser mellan stora förvärfs-
företag af alla slag.
Jag måsta erkänna, att jag för min del tror, att den i mo-
Lördagen den 11 maj.
11 Nr 35.
tionen eller bakom motionen förefintliga sträfvan att förvandla Om förånd-
den svenska riksbanken till eu privatbank, eu bank, som endastn^anken!Uor-
opererar med privata penningar, i icke oväsentlig mån är dikterad ganUation
af en önskan och eu ur de nyss angifna principiella synpunk- m. m.
terna mycket naturlig önskan från privatbankernas sida att blifva (Forts.)
af med en konkurrent, med eu konkurrent, som med viss sanno¬
likhet i framtiden kan blifva mäktigare och farligare ur den rent
privatkapitalistiska konkurrensens synpunkt, samt att vi efter en
sådan reform, som här nu är på ett visserligen ganska sväfvande
sätt antydd, men dock antydd, skulle få bevittna en ännu star¬
kare sammanslutningsrörelse, organisationsrörelse, än hvad vi hit¬
tills bevittnat, och en ännu mer målmedveten sträfvan att reglera
konkurrensen, än hvad hittills varit fallet inom bankvärlden.
Hvarför, kan man fråga, skulle detta ej lyckas på bankväsendets
område? Det lyckas ju dagligen förträffligt på alla andra närings-
lifvets områden, särskildt industriens och handelns, att komma
fram till en uppgörelse mellan de stora privatföretagen för att
mer eller mindre inskränka, reglera och i många fall slutligen
upphäfva konkurrensen. Så sker ju, då man kommer fram till
trustbildningen, då alla de förut själfständiga och konkurrerande
förvärfsföretagen sammanslås till ett enda förvärfsföretag under
en enhetlig ledning. Och vittnade ej behandlingen i denna kam¬
mare helt nyligen af herr Bäckströms motion om rätt för full¬
mäktige i riksbanken att medgifva räntegodtgörelse för medel,
insatta å depositionsräkning, att det särskildt för en af de ärade
motionärerna var ganska svårt att bibehålla lugnet vid diskute¬
randet af ett sådant förslag till ökad konkurrens mellan riks¬
banken och de enskilda bankerna? Härvid vill jag be att för
jämförelses skull i förbigående få erinra därom, att den tyska
riksbanken, till hvars organisation jag strax återkommer, hav rätt
att mot räntegodtgörelse mottaga penningar å deposition till ett
belopp, icke öfverstigande grundkapitalet plus reservfonden; och
detta, ehuru den tyska riksbanken enligt 1 § i dess statuter har
till sin främsta uppgift att reglera penningomloppet i tyska riket.
Den är sålunda en öfverregulator för det tyska rikets penning¬
väsen, en synpunkt, vid hvilken man i den nyss nämnda debatten
fäste mycket stort afseende. Men det är också att bemärka, att
den tyska riksbanken enligt samma 1 § af sina statuter till sina
uppgifter räknar, att den skall sträfva att »ekonomiskt tillgodo¬
göra riörfogbara kapitaler».
Den tid är förbi, då det kunde gälla som nationalekonomisk
visdom att predika om den absolut oreglerade privata företag¬
samhet och konkurrensen som det enda rätta sättet att uppnå all¬
mänt välstånd. Vi veta nu, att det allmänna bästa ingalunda
alltid främjas, då de enskilda hänsynslöst eftersträfva och få ef¬
tersträfva största möjliga vinning för egen del. Den socialpolitik,
som den ene af de ärade motionärerna uppenbarligen icke har
Nr 35. 12
Lördagen den 11 maj.
Om föränd¬
ringar i Riks
bankens or¬
ganisation
m. m.
(Forts.)
så särdeles varma sympatier för, innebär ju icke annat än ett
■erkännande af det faktum, som jag nu formulerat, och ett kraf
på en viss nödvändig laglig reglering af konkurrensen samt, för
det andra, ett kraf på, att statliga företag på det ekonomiska om¬
rådet böra finnas här och där, och det i sådan utsträckning, att
dessa statliga företag genom sin konkurrens kunna verka stan¬
dardiserande, normerande på den privata företagsamheten. Så¬
lunda gestaltas konkurrensen öfverhufvud taget annorlunda, än
fallet skulle vara, om dessa statliga förvärfsföretag icke funnes.
Hvad nu beträffar riks- och nationalbanker i främmande
länder vill jag be att få framhålla, att den tyska riksbankens
högste chef är rikskanslern, samt att han har vid sin sida fyra
andra direktörer, hvilka han, såvidt jag kan fatta bestämmelserna,
själf utser. Vidare är det bestämdt i reglementet för den tyska
riksbanken, att dess tjänstemän hafva samma rättigheter och
förpliktelser som rikets ämbetsmän. Hvad hela förvaltningen be¬
träffar, är den tyska riksbanken ingenting annat än ett af det
tyska rikets ämbetsverk; men penningarna i densamma äro pri¬
vata medel, icke rikets medel. När aktionärerna hafva erhållit
en viss utdelning, noga normerad genom bestämmelser, tillfaller
hela den öfriga vinsten det tyska riket; och det tyska riket
undfår en del af vinsten, redan innan denna maximivinst blifvit
uppnådd.
Hvad den franska banken beträffar, är förhållandet där lik-
artadt. Det är staten, som utnämner guvernören och de båda
underguvernörerna, och dessa af staten utsedda personer utnämna
i sin ordning chefer för underafdelningar och för filialer.
Komma vi nu till den engelska riksbanken, ligger den vis¬
serligen helt och hållet i händerna på ett aktiebolag. Sålunda,
där är icke blott kapitalet privatkapital, utan till största delen
åtminstone — jag kommer strax till ett undantag — är lednin¬
gen helt och hållet enskild. Men här måste nu beaktas, dels att
Englands bank är delad i två departement, nämligen ett för sedel-
utgifning och ett för bankaffärerna, dels att departementet för
bankaffärerna måste ligga inne med ungefär 15 miljoner pund
sterling statsobligationer, hvarjämte banken, enligt den s. k.
Peelska banklagen af 1844, är förhindrad att emittera sedlar ut¬
öfver det nämnda beloppet plus bankafdelningens egen guldkassa
för dagen, plus slutligen silfver till ett belopp af 1/i af denna
guldkassas värde. Det förhåller sig sålunda på det sättet, att
Englands bank är i allra högsta grad restringerad hvad friheten
att utgifva sedlar beträffar, kontingenterad — som det heter — detta
i långt högre grad än någon af världens centralbanker, och detta
genom särskild lagstiftning. Vi se sålunda här, huru starkt be¬
stämmande staten har ingripit i denna bank —- trots dess pri¬
vata karaktär — särskildt hvad dess sedelutgifningsförhållanden
beträffar. Nu vill jag icke här, därför att det icke hör till ämnet,
Lördagen den 11 maj 13
uttala något omdöme om visheten, den af erfarenheten bestyrkta
visheten, af denna anordning, hvarom meningarna, som bekant,
äro mycket delade.
Hvad jag velat påpeka med dessa få ord var blott detta,
att, så snart vi göra hvad motionärerna icke gjort, nämligen
göra oss litet närmare reda för förhållandena hos de stora cen¬
tralbankerna, riks- eller nationalbankerna i främmande länder,
finna vi en ofantlig mångfald af organisationsformer, så att man
i själfva verket får eu mycket skef uppfattning af hela det
föreliggande organisations- och förvaltningsproblemet, om man
tillspetsar det till eu enkel motsättning mellan centralbanker med
uteslutande privata penningar och centralbanker, drifna med
statsmedel.
_ Slutligen kommer jag till motionärernas argumentering om
politiska krisers möjliga inverkan på riksbanken och genom den
på näringslifvet, ifall riksbanken får vara statsegendom och
sedelutgifvande bank på en gång. Motionärerna säga beträffande
denna fråga följande: »Sedan riksbanken genom 1897 års lag
blifvit allena sedelutgifvande och således dess sedlar, som enligt
§ 72 regeringsformen äro lagliga betalningsmedel i riket, utgöra
landets enda rörelsemedel» — här vill jag sätta ett frågetecken efter
uttrycket: »enda rörelsemedel»; vi hafva dock en mångfald rörelse¬
medel utom dessa af lagen särskild! privilegierade rörelsemedlen —
»är det af så mycket större vikt, att starka garantier skapas mot
en minskning af dessa sedlars pålydande värde, när och om lan¬
det en gång blir utsatt för inre eller yttre olyckor. Äfven om
man bortser från det olämpliga i att riksbanken styres och ledes
af en lagstiftande församling och därigenom kan indragas i po¬
litiska strider, kan man dock icke undgå att taga hänsyn till den
långt större fara, som, i händelse landet invecklas i ett krig, upp¬
står till följd däraf, att landets enda sedelutgifvande bank är
statsegendom. Dess kredit», fortsätta motionärerna, »sammanhän¬
ger nämligen på det allra närmaste med landets egen, och den
torde därför vid krigstillfälle ej längre kunna fullgöra sina ålig¬
ganden som centralbank. Men med det djupgående inflytande
riksbanken numera utöfvar på landets hela affärslif, skulle en
sådan katastrof komma att i hög grad skärpa de svårigheter, som
åtfölja ett krig.» Härtill har utskottet för sin del fogat följande
reflexion : »I motionerna har äfven framhållits den fara, som för¬
menas ligga däri, att staten under tr}rckta tider kunde frestas att
till men för landets penningväsen sammanblanda sina egna och
riksbankens affärer» — det är ett högst märkligt uttalande detta —
»äfvensom den våda, som i händelse af krig läge däri, att landets
enda sedelutgifvande bank vore statsegendom. Äfven dessa nu
angifna synpunkter torde vid en blifvande utredning böra komma
till beaktande.»
Det ena argumentet går således ut på, att en fientlig makt,
Nr 35.
Om föränd¬
ringar i Riks¬
bankens or¬
ganisation
in. in.
(I'orts.)
Nr 35. 14
Lördagen den 11 maj.
Om föränd¬
ringar i Riks¬
bankens or¬
ganisation
m. m.
(Forts.)
som kunde tränga in i vårt land, skulle lägga beslag på stats¬
egendom, men icke på privategendom, och att således riksbanken
vore skyddad såsom privategendom för vissa ingrepp, som skulle
träffa den, om den vore statsegendom. Nu förefaller det mig,
som om man bort litet närmare utveckla eu sådan tankegång
som denna och att man icke får inskränka sig till vaga antydnin¬
gar, om man vill, att ens ord öfverhufvud taget skola tagas på
allvar. Det är ju klart, att, om en sådan stor nationell olycka
komme öfver oss, som här antydes af motionärerna, vi skulle
vidtaga åtgärder för att trygga riksbankens guldkassa mot beslag
från fiendens sida, då riksbanken är ett stycke statsegendom.
Men jag undrar, om vi icke skulle vidtaga samma försiktighets¬
mått-, om den vore privategendom. För öfrigt är det ett väl
bekant faktum, att i modern krigföring de båda krigförande mak¬
terna rikta eu mycket väsentlig del af sina ansträngningar på att
lamslå hvarandras näringsliv att förorsaka hvarandra största möj¬
liga afbräck i det ekonomiska lifvets gilla gång, utan att därvid
förgripa sig på privategendom i egentlig mening. Sålunda är ju
handelsblokaden ingenting annat än en sträfvan att desorganisera
ett lands handel och att försvaga fienden ekonomiskt och således
äfven i sista hand militärt. Och det är ju klart, att äfven bank¬
väsendet med all sannolikhet komme att fa känningar af att fi¬
enden är i landet, ty då, såsom i vår tid blifvit fallet, de stora
och äfven de mindre bankerna faktiskt i mycket stor utsträck¬
ning äro organisatörer för landets näringsliv så måste det väl
ligga i en krigförande makts intresse att utan förgripelse på
privategendom desorganisera bankverksamheten i landet. Därige¬
nom tillfogar han motståndaren ett kännbart ekonomiskt afbräCK.
Och eu sådan sträfvan skulle uppenbarligen icke på något sätt
af värj as genom att vår riksbank vore privategendom.
Hvad nu angår utskottets märkliga uttalande i denna fråga,
hvilket jag nyss citerade, ett uttalande, som innebär en misstanke,
att staten i ett nödläge skulle bruka sin makt öfver riksbanken
på ett sätt, som vore för hela samhället skadligt, kan jag i detta
på utskottets — icke motionärernas konto fallande uttalande
icke se annat än en anakronism och, om jag så får uttrycka mig,
en ganska ful anakronism. Staten i våra dagar är icke organi¬
serad på samma sätt och står icke i samma slags förbindelse
med samhället som i forna tider. Den absolutistiska staten på
1700-talet tillät sig eu hel massa mycket märkliga godtycklig¬
heter i finansiellt hänseende, som inneburo stor skada för natio¬
nen; men den motsättning mellan stat och samhälle, som fanns
i det absolutistiska samhället, den existerar icke i det moderna,
trots allt i viss mening demokratiska samhället. Det är ju klart,
att staten såsom samhällets organ för kampen mot främmande
inkräktare måste tillgripa alla åtgärder, äfven om de för tillfället
äro skadliga för hushållningen och skulle inverka störande på
15 Nr 35.
Lördagen den 11 maj.
näringslifvet, för att åstadkomma den största möjliga kraftut- 0m föränd-
vecklingen i det gifna nödläget. Dylika nödtvungna kraftåtgärder riP9aS 11<iks~
å statens sida ha dock vi med all sannolikhet att förvänta, så ganisation
till vida som de kunna ha att göra med en centralbank i riket, m. m.
vare sig denna är privategendom eller statsegendom. Man kan (Forts.)
ju tänka sig, att staten .skulle se sig nödsakad att upphäfva riks-
bankssedlarnas inlöslighet för tillfället. Denna åtgärd skulle sta¬
ten ofelbart se sig nödsakad tillgripa, om den behöfdes för att
bevara rikets bestånd, äfven om centralbanken vore privategen¬
dom. Dess sedlar äro våra lagliga betalningsmedel och skola i
normala förhållanden vid anfordran inlösas. Men den på banken
hvilande inlösningsplikten skulle i hvarje fall sannolikt bli upp-
häfd i ett sådant stort nationellt nödläge.
Nu kommer jag till det andra argumentet, som står att läsa
i motionen och går ut på, att riksbankens sedlar måste sjunka
i värde eller kanske förlora sitt värde, om riksbankens kredit
blir rubbad, exempelvis genom ett krig eller inre politiska för¬
vecklingar. Mot denna teori vill jag dock invända, att den rätta
skötseln af sedelemissionen så, att sedlarna bibehålla sitt nomi¬
nella värde, är helt och hållet en sak för sig, som icke med nöd¬
vändighet har med riksbankens kredit och guldreserv att göra,
i den meningen, som motionärerna, såvidt jag kan se, synas för¬
mena. Vare sig riksbanken vore privategendom eller national¬
egendom, skulle dessa sedlar, äfven om de vore oinlösliga för
tillfället, i den inre omsättningen — och det är uteslutande om
den, jag talar, ty i omsättningen med utlandet kunde de icke
tjänstgöra ^— skulle dessa sedlar, säger jag, ingalunda sjunka
i värde, så länge de icke remitterades i större mängd, än som
vore oundgängligen nödvändigt för omsättningen inom samhället.
Om denna mängd underskredes genom någon tillfällighet, skulle
de till och med stiga öfver pari, likavisst som de skulle sjunka
under pari, ifall gränsen, den för omsättningens behof nödvän¬
diga kvantitetsgränsen, blefve öfverskriden. Dessa i lag påbjudna
betalningsmedel äro nämligen så nödvändiga för omsättningen
i viss utsträckning, att de, .enligt den erfarenhet, som vunnits i
länder såsom Italien och Österrike, hvilka länge laborerat med
pappersmynt^ bibehålla sin valör inom landet, så länge icke sedel¬
emissionen går ut öfver en viss gräns.
Hvad vi således här ha att taga i ögonsikte är icke frågan
om bankens kredit i vanlig mening, utan frågan huru sedelemis¬
sionen skötes af bankledningen äfven i sådana kritiska tider.
Tänkbart vore naturligtvis, att staten, såsom den gjort i äldre
tider,_ med visst godtycke skulle bruka sin makt att emittera sed¬
lar, i det den emitterade dem i stor mängd, hvilket kunde ha
till följd, att sedlarna starkt sjönke i värde. Men att detta skulle
ske af rent lättsinne eller i en situation, som icke innebure det
allra högsta nödtvång och i själfva verket innebure, att olägen-
Nr 35. 16
Lördagen den 11 maj.
Om föränd¬
ringar i Riks¬
bankens or-
nisation
m. m.
(Forts.)
heten af sedlarnas fallande i värde mer än uppvägdes af den
ökade köpkraft, staten för tillfället kunde förfoga öfver för mili¬
tärt ändamål, det synes mig otänkbart.
Hvad nu slutligen beträffar det enda, klart begränsade re-
formkraf, som beröres i motionen, nämligen frågan om behofvet
af en mer praktisk anordning för utseende af styrelse för riks¬
banken, synes det mig, att ingen betänklighet kunde föreligga
mot, att steg toges för att utreda detta behof, och för att Riks¬
dagen måtte erhålla förslag om, huru detta behof skulle af hjäl¬
pas. En skrifvelse till Kungl. Maj:t i sådant, klart begränsad!
syfte vore dock något helt annat än den af motionärerna före¬
slagna skrifvelsen om ändringar i riksbankens organisation och
förvaltning, och en sådan skrifvelse vore också något helt annat
än utskottets med samma ord formulerade och, som jag tror,
något oförsiktigt motiverade hemställan. Man har i motionen
och i utskottets utlåtande begärt vida mer, än nödigt och moti-
veradt är, och framställt sin begäran på ett, enligt min mening,
alltför sväfvande och mångtydigt sätt. Jag vill således icke alls
bestrida, att vissa riksbanksorganisationsfrågor kunna i en nära
framtid behöfva utredas, men jag är öfvertygad om, att de af
motionärerna antydda riktlinjerna för reformen icke äro af den
art, att de böra tjäna en kommande utredningskommitté till rätte¬
snöre eller på annat sätt påverka dess arbete.
Jag ber därför, herr talman, att få yrka af slag å utskottets
hemställan och å motionen samt bifall till reservationen.
Herr Wallenberg: Den första ärade talaren har såtagit
kammarens tid i anspråk, att jag skall försöka fatta mig gan¬
ska kort.
Motionärerna ha antydt och utskottet har uttryckt, att det
kan uppstå vissa förhållanden, under hvilka statens och riksban¬
kens affärer kunde på ett för innehafvare af utelöpande sedlar
ofördelaktigt sätt sammanblandas.
Den första talaren har kallat detta en »anakronism» och till
och med en »ganska ful anakronism». Jag vill säga, herr Steffen,
att om motionärerna och utskottet uttalat detta, ha de stödt sig
på historiska fakta. Herr Steffen har däremot behagat använda
ett sätt för sin argumentering, som jag trodde stå långt under
den plattform, på hvilken han önskade placera sig. Han har
nämligen sökt misstänkliggöra motionärerna. Därvidlag kan han
dock icke stödja sig på historiska fakta. Ty jag trotsar herr
Steffen att kunna påvisa, att jag någonsin försökt att på det all¬
männas bekostnad tillskansa mig enskilda fördelar. Jag har icke
heller gjort det i detta fall. Har jag väckt motionen, är det
därför, att jag är lifligt öfvertygad om, att förbättringar kunna
införas i riksbankens organisation. Jag trodde, att herr Steffen
var nationalekonom. Han tyckes ha öfvergifvit den banan och
17 Nr 35.
Lördagen den 11 maj.
uteslutande ägna sig åt sociologiska, för att icke säga socialde¬
mokratiska sträf vanden.
Herr Steffen behagade underhålla kammaren med ett före¬
drag angående en dol af Europas centralbanker. Utskottet bar
icke ansett det lämpligt, och det har icke heller haft tid att göra
eu sådan utredning, eu brist, som herr Steffen ansett sig böra
komplettera med denna historik. Men då herr Steffen gifvit oss
dessa upplysningar, skall jag be att få komplettera dem endast
med en upplysning. Det finnes en centralbank i Europa och
för öfrigt en af de förnämsta, som herr Steffen, såvidt jag hörde,
icke berörde, och det är den franska. Har herr Steffen sig be¬
kant, att när den franska nationalförsamligen i juni 1897 bevil¬
jade den franska banken förlängd oktroj, skedde det med det
villkoret, att nationalförsamlingen under år 1911 skulle ha rätt att
tilläsa sig banken och förvandla den till statsbank? År 1897 be¬
slöt nationalförsamlingen att förlänga oktrojen med 396 röster
mot 91, dessa 91 tillhörande det socialistiska partiet. När na¬
tionalförsamlingen i december 1911 förlängde koncessionen till
år 192o, uppträdde icke någon till förmån för, att den franska
banken skulle förvandlas till statsbank. Detta kan ju gärna stå i
protokollet bredvid de upplysningar, herr Steffen lämnat angående
centralbanker.
Jag ber att få nämna, att jag i utskottet anförde —och jag
vill anföra det äfven här, så att det må komma in i protokollet
— att det långt ifrån är min åsikt, att, därest Riksbanken blir
organiserad så, som den bör vara nu för tiden, detta skall med¬
föra några extra fördelar för privatbankerna. Tvärtom, det in¬
går i mina åsikter, som jag i utskottet uttalade, att vid eu sådan
omorganisation de enskilda bankinstituten böra påläggas vissa
skyldigheter, gående därpå ut, att de därigenom skulle under¬
lätta riksbankens svåra värf att förse landet med rörelsemedel.
Jag tillbakavisar således helt och hållet, att motionen skulle vara
vackt, för att privatbankerna här skulle på något sätt accaparera
riksbanken. Privatbankerna skola komma att ha en stor fördel,
om riksbanken blir organiserad så, som den bör vara, nämligen
den fördelen, att de kunna i kritiska tider vara ännu lugnare, än
de nu äro.
Ja, då jag icke vill hålla något föredrag angående Europas
eller världens centralbanker och icke heller på annat sätt för¬
länga debatten, vill jag endast säga det, att då det af motionärerna
icke är begärdt något annat, än att Riksdagen måtte tillse, att
det blir en utredning, och då Riksdagen sedermera har i sitt
skön att af den utredningen taga så mycket eller så litet den
finner lämpligt, kan jag för min del icke finna något rimligt skäl
att afslå denna motion.
Jag^ vill icke ingå på reservanternas motivering. Men det
är förvånande, att ett sådant skäl kan framdragas af en fram-
Första hammarens protokoll 1912. Nr 35.
Om föränd¬
ringar i Riks-
hankcns or¬
ganisation
in. m.
(Forts.)
2
Nr 35.
18
Om föränd¬
ringar i Riks¬
bankens or¬
ganisation
m. m.
(Forts.)
Lördagen den 11 maj.
stegsman som det, att, därför att för 15 år sedan gjorts en änd¬
ring i reglementet för riksbanken, man icke nu skulle behöfva
göra någon ändring. Och det skälet tror jag icke kan god¬
kännas af herr Steffen.
Det är vidare förvånande, huru man kan tro, att en under¬
sökning, om vi kunna behöfva förbättra var centralbank, skulle kunna
väcka ett för oss skadligt uppseende i utlandet. Hvad tro her¬
rarna, att det väcker för uppseende i utlandet, när chefen eller
de ledande i riksbanken ställas på lottning?
Jag ber att få tillstyrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Kvarnzelius: Jag hade icke tänkt yttra mig i denna
fråga, ehuru jag vill medge, att, när jag läste utskottets betän¬
kande, det kom en stor frestelse öfver mig att göra det, och
detta därför att det föreföll mig vara bra svaga skäl anförda
såväl af motionärerna som af utskottet för aflåtande af eu skrif¬
velse af det innehåll, utskottet här föreslår.
Jag har endast flyktigt sett igenom riksdagshandlingarna från
år 1897 och läst om de strider, som då fördes, när det gällde
att i grundlagen inskrifva rätt för Kung!. Maj:t att insätta en
ledamot i riksbankens styrelse, men jag fick därvid ett mycket
lifligt intryck af med hvilken stor styrka representanterna för
våra landtman i synnerhet, men äfven representanterna i öfrigt
inom Riksdagen sökte värna om Riksdagens rättigheter i fråga
om riksbankens förvaltning. Det betecknades då af en talare
såsom ett heligt arf, som Riksdagen fått af föregående represen¬
tationer och som Riksdagen hade att bevara till efterkommande.
När jag läst detta och sedan ser, med hvilken lättvindighet
bankoutskottet i år affärdat denna fråga utan att ägna någon
som helst eftertanke åt de synpunkter, som förut gjort sig gäl¬
lande, så får jag bekänna, att det förefaller mig, som om här
måste finnas något, som ännu icke kommit till synes. Jag väntade,
att i den debatt, som här nu föres, skulle komma att närmare
utvecklas de skäl, som ligga till grund för en så pass uppseende¬
väckande åtgärd, som här är ifrågasatt, genom aflåtande af före¬
liggande skrifvelse. Men äfven detta har uteblifvit. Ty motio¬
nären herr Wallenberg ingick icke alls på någon diskussion om
sakfrågan, utan sysslade endast med en föregående talare, herr
Steffen. Det förefaller mig dock, som om det kunde vara på sm
plats, att, då det gäller en sak, som är af så pass stort intresse
för landet, det anfördes verkliga vägande skäl, innan Riksdagen
aflåter en skrifvelse sådan som den ifrågasatta. Jag vill särskild!
fästa uppmärksamheten på, huru nonchalant Riksdagens rättig¬
heter blifvit behandlade på sid. 8 i bankoutskottets utlåtande. Där
förekommer ett uttalande, som jag ber att få återgifva, enär det
synes mig innebära ett nästan fullständigt uppgifvande af Riks¬
dagens rättighet att bestämma öfver riksbankens angelägenheter.
Lfirdagen den 11 maj. J9
Hot heter där i näst sista stycket åt' motiveringen: »Utan
att inlåta sig på ett närmare bedömande af huru ofvan angifna
olägenheter höra undanröjas, har utskottet likväl ansett angeläget,
att eu utredning i ämnet kommer till stånd i syfte att, med bibe¬
hållande af nödig kontroll från Riksdagens sida» — och jag
stryker särskildt under dessa ord: »med bibehållande af nödig kon¬
troll» ; från att Riksdagen nu har bestämmanderätten, skulle me-
n!!^?en vara> onj US kan läsa rätt, att begränsa sig endast till
nödig kontroll från Riksdagens sida — »och hittillsvarande eko-
noimska fördelar för staten, undersöka, hvilka ändringar i nu
gällande bestämmelser lämpligen må kunna genomföras». När
man sedan ser i själfva klämmen, att den utredning, som begäres,
skall verkställas snarast möjligt, då måste man fråga sig: Hvad
ar det egentligen, som inträffat? Har icke riksbanksförvaltningen
hittills skött sig på ett tillfredsställande sätt? Har Riksdagen på
något som helst sätt otillbörligt ingripit i förvaltningen? Har
icke Riksdagens sträf van alltid gått ut på att förvärfva de bästa
krafterna för att sköta om riksbankens angelägenheter? Har
icke Riksdagen för underlättande af denna sträfvan i år utan ett
ords debatt i någondera kammaren beslutat att höja lönerna för
chefen till 40,000. kronor och för de båda andra deputerade till
18,000 kronor ? År det åtgärder, som motivera en framställning
från Riksdagens sida, hvilken skulle innebära ett förklarande från
Riksdagens sida om sin inkompetens att sköta denna angelägen¬
het ?r h*et ar> såvidt jag kan förstå, icke förhållandet. Det är
“öjhgt, att det kan finnas bättre former för en eller annan af
de uppgifter, som Riksdagen har att utföra i afseende å Riks¬
bankens förvaltning. Men det synes mig, att, om Riksdagen vill
ha ändring i detta hänseende, Riksdagen bör tydligt säga ifrån,
hvilka dessa ändringar skola vara och icke aflåta en skrifvelse
med sådana obestämda uttryck och med så vidsträckt innebörd,
som den ifrågasatta skrifvelsen kan hafva, därest den blir ut¬
tolkad på ett sådant sätt, som dess affattning kan medgifva.
Jag är naturligtvis icke fackman på det här området, men
det är ju hvarje riksdagsmans skyldighet att bilda sig ett om¬
döme i hvarje fråga, som föreligger till Riksdagens pröfning, och
jag har försökt att äfven i denna fråga bilda mig ett omdöme.
Och jag vill säga, att, när jag kommit till slutet, jag funnit att
här föreligga icke tillräckliga skäl att aflåta en skrifvelse, fjär
har icke tillräckligt tydligt påpekats, hvad man önskar, för att
jag skall kunna vara med om en skrifvelse.
Jag har under hand hört angifvas, att det skulle vara me¬
ningen att tillsätta ett bankråd, som skulle utöfva Riksdagens
funktion i detta hänseende, och att i detta bankråd en tredjedel
af ledamöterna skulle tillsättas af Kungl. Maj:t och två tredje¬
delar af Riksdagen. Hvilket oerhördt afsteg skulle detta icke
vara från de grunder, som nu äro gällande, enligt hvilka af
Nr 35.
Om föränd¬
ringar i Riks¬
bankens or¬
ganisation
m. 77i.
(Forts.)
Nr 35. 20
Lördagen den 11 maj.
Om föränd¬
ringar i Riks¬
bankens or¬
ganisation
m. m.
(Forts.)
riksbankens sju fullmäktige sex väljas af Riksdagen och endast
en utses af Kungl. Maj:t! Och hvilka möjligheter skulle icke
detta innebära, därest Kungl. Maj:t vid utseendet af dessa sty¬
relseledamöter skulle i alltför hög grad låta andra intressen blifva
vägledande än de, som för Riksdagen varit bestämmande! Jag
tror, att dessa synpunkter förtjäna beaktande.
Nu kan man ju säga, att det ur vår — de frisinnades —-
synpunkt icke bör vara så farligt att begära en utredning, då
det ju sitter en med oss i politiskt hänseende öfverensstämmande
regering. Ja, det må så vara, men jag håller likväl före, att det
är bäst att icke ge mera på hand, än hvad man är beredd att
sedan infria. Dessutom kan man ju icke veta, huru länge en
sådan regering bibehålies.
För öfrigt synes det mig, att i en sådan fråga som denna
Riksdagen icke bör skrifva, förrän den gjort klart för sig hvad
den vill. Och här vågar jag säga, att Riksdagen ännu icke gjort
klart för sig hvad den vill. Motionärerna ha icke gjort det, och
utskottet har ännu mindre gjort det, och utskottet har gifvit sin moti¬
vering en sådan form, att den kan uttolkas huru vidsträckt som helst.
Det förefaller mig, om det tillåtes mig att yttra ännu några
ord i detta sammanhang, att det finnes ett annat område af vårt
svenska banklif, där det ligger närmare till hands, att ett initia¬
tiv tages för att råda bot på verkliga missförhållanden. Det har
inträffat händelser beträffande våra enskilda banker och våra
aktiebanker af den beskaffenhet, att de väl kunde motivera, att
Riksdagen gjorde en framställning till Kungl. Maj:t, huruvida
vår bankinspektion är så organiserad, att den fyller sin uppgift.
Jag tror, att det vore mera påkalladt, att Riksdagen fäste Kungl.
Maj:ts uppmärksamhet på vissa i detta hänseende förekommande
missförhållanden i fråga om våra ekonomiska angelägenheter och
vårt bankväsen.
Jag ber, herr talman, att få yrka afslag på utskottets hem¬
ställan och bifall till reservationen.
Herr Steffen: Herr talman! Herr Wallenberg uttalade i
sitt anförande, att jag sökt misstänkliggöra honom för att »på
det allmännas bekostnad tillskansa sig enskilda fördelar». Jag
tror, att herr Wallenberg antingen missförstått mina ord eller
också i någon mån förväxlat sig själf med den svenska bank¬
världen. Jag har talat om privatbankerna öfver hufvud, icke om
herr Wallenberg och hans bank speciellt. Min beundran för herr
Wallenberg såsom medborgare och det sätt, på hvilket han skö¬
ter sitt företag, är uppriktig. Men det var ett ämne, som jag
icke hade anledning att beröra denna gång. Vi hafva här att
göra med motsättningen mellan privatbankerna och Sveriges
riksbank i dennas nuvarande organisation; och till det ämnet
böra vi hålla oss.
Lördagen den 11 maj. 21
Jag trop, att mina hithörande ord folio ungefär såhär: »Jag
tror för min del, att den i motionen representerade vidtgående
sträfvan att förvandla Sveriges riksbank till eu privatbank
ytterst är dikterad af en önskan från privatbankerna» — alle¬
sammans här i landet, det tillägger jag nu — »att blifva af med
en konkurrent, samt att vi efter en sådan reform skulle bevittna
en ännu starkare sammanslagningsrörelse och eu ännu mera mål¬
medveten sträfvan att reglera konkurrensen än hvad hittills varit
fallet inom den svenska bankvärlden.» Denna uppfattning vid¬
håller jag. Jag tror, att man måste medgifva, att den hvilai’
på mycket real och förnuftig grund. Att den skulle på nå¬
got sätt vara personligen riktad mot herr Wallenberg och äre¬
rörig för honom, bestrider jag; och jag bestrider också, att mitt
yttrande kunde rättvisligen tolkas på det viset.
Slutligen antydde herr Wallenberg såsom enligt hans upp¬
fattning förklenande, att det låg en socialistisk anda i mitt an¬
förande. Jag ber att få på den anklagelsen svara med en anek¬
dot. Det berättas, att en östgöte, när man frågade honom om
hans nationalitet, svarade: »östgöte, gud-ske-lof.» Jag svarar på
liknande sätt, om jag tillfrågas om min socialistiska öfvertygelse.
Herr Ekman, Johan Emilson: Med anledning af hvad
den ärade representanten på västernorrlandsbänken yttrade mot
bankoutskottets föreliggande förslag vill jag på det kraftigaste
betona, att utskottet aldrig har afsett att i minsta mån reducera
Riksdagens inflytande öfver riksbanken. I den passus, som han
uppläste, förekommer ordet kontroll, men det användes icke i
annan bemärkelse än såsom betecknande Riksdagens oförminskade
inflytande öfver riksbanken. Men hvad jag däremot vill tillstå
— och det står klart för hvar och en, som sysselsatt sig med
dessa frågor är, att de mellanhänder, som Riksdagen använder
för att utöfva sitt inflytande öfver riksbanken, icke längre mot¬
svara de kraf, som man måste ställa på dem. Dessa mellan¬
händer äro bankoutskottet och de elektorer, som utse riksbanks¬
fullmäktige. Bankoutskottet är icke endast till för uppgiften att
behandla bankfrågor, utan det har äfven andra uppgifter, exem¬
pelvis mångfaldiga pensionsfrågor, och en stor del af'banko¬
utskottets ledamöter saknar just den kännedom om bankfrågor,
som är nödvändig för fullgörande af dess hufvuduppgift. Elek¬
torerna åter sammanträda som bekant endast en kortare period
af riksdagen, och de hafva aldrig tid att så fullgöra sitt uppdrag,
som numera vid ett utveckladt bankväsen måste ske. Just vid
denna riksdag hafva vi haft ett det mest eklatanta exempel på,
huru svårt det är att fullgöra detta uppdrag. Det är nödvändigt
att hafva icke bara en tillfällig, utan en kontinuerlig mellanhand
mellan Riksdagen och riksbanken. Det är detta, som utskottet
Nr 35.
Om föränd¬
ringar i Riks¬
bankens or¬
ganisation
in. m.
(Forts.)
Nr 35. 22
Lördagen den 11 maj.
Om föränd¬
ringar i Riks¬
bankens or¬
ganisation
m. m.
(Forts.)
i första rummet velat åstadkomma genom förslaget om ett bank¬
råd, hvilket blifvit väckt från sakkunnigt håll.
Herr Kvarnzelius var icke riktigt underrättad om huru man
tänkt sig sammansättningen af bankrådet. Enligt detta förslag
— om vi nu skola tala om detsamma, ehuru det icke föreligger —
skulle Riksdagens båda kamrar utse 12 ledamöter i bankrådet och
Kungl. Maj:t utse 6. Denna sammansättning betryggar fullstän¬
digt Riksdagens Övervikt i bankrådet. För öfrigt är det icke
uteslutet, att, om detta antal 6 skulle befinnas för stort, det kan
nedsättas. Det är nu fråga om en utredning, på hvad sätt det
skall ordnas; det öfriga återstår att bestämma, när den utredning,
Kungl. Maj:t skall göra, blifvit slutförd och förslaget föreligger.
Rall någon af denna kammares ledamöter skulle vara rädd
för förslaget om enskilda delägares upptagande i riksbanken, vill
jag säga, att äfven jag delar dessa betänkligheter, och jag tror,
att många andra göra det. Men om man skall åstadkomma en
utredning af frågan i dess helhet, kan man icke vägra att låta
äfven den delen af frågan komma på tal. Den passus, som herr
Kvarnzelius uppläste, är affattad med fullkomlig reservation, för
att, när förslaget återkommer, ingen skall kunna säga, att något
gifvits på hand. Jag vill uttala, att jag för min del och, efter
hvad jag tror, alla andra ledamöter af bankoutskottet, hafva för¬
behållit oss fullkomlig frihet att handla huru vi vilja, då ett even¬
tuellt förslag återkommer från Kungl. Maj:t.
Hvad som i första rummet behöfves är den kontinuerliga,
hela året fungerande mellanhanden mellan Riksdagen och riks¬
banken, en myndighet, som kan sammanträda när som helst, som
förbereder valet af fullmäktige och besluter i en mängd frågor.
Det har sagts, att Riksdagen i fråga om riksbankens för¬
valtning icke lagt sig uti saker, med hvilka den icke haft att
göra. Men jag vill säga, att det går bra långt, när Riksdagen
meddelar bestämmelser om bokhållarplatser i Växjö och Linkö¬
ping och det till och med blir gemensam votering om dessa
saker. Det är väl, om icke annat, ett missbruk af Riksdagens
tid. För afgörandet af dessa frågor bör man väl kunna använda
mindre korporationer.
Jag kan försäkra, att det icke finnes någon baktanke i detta
förslag, utan att det är rent af nödvändigheten, som drifvit fram
förslaget. Jag tror, att kammaren gör orätt, om den icke med-
gifver denna utredning, som icke är farlig, om den beslutas nu.
Så länge man kan beräkna, att den nu sittande regeringen utre¬
der frågan, tror jag icke, att man inlåter sig på några vidlyftig¬
heter. Jag ber därför att få yrka bifall till utskottets hem¬
ställan.
Herr Fl ed enlund: Jag skall icke ens försöka att bemöta
herr Steffen efter det anförande, som herr Wallenberg hade mot
Lördagen den 11 maj.
23 Nr 35.
honom. Men så pass mycket vill jag i anledning af herr Stoffens
anförande säga, att det synes mig, att, huru intressant den rela¬
tion af andra centralbanker, som han lämnade, än var, den dock
på visst sätt ligger på sidan om saken. Ty i herr Wallenbergs
och min motion föreslås endast en begäran om utredning; det
har ingalunda varit meningen att gifva något direktiv, i hvilken
riktning utredningen skall gå, och ett dylikt direktiv hade ju icke
vant på sin plats i motionen. Vi hafva endast gifvit till känna
vår subjektiva uppfattning angående ett visst företräde hos cen¬
tralbanker af privatbankstyp, sådana som de förekomma och vun¬
nit erkännande i de bestå andra kulturstater. Att herr Steffen
från sin politiska synpunkt gifvetvis måste lämna företräde åt
rena statsbanker finner jag naturligt, då detta är öfverensstäm¬
mande med socialismens allmänna principer.
Herr Kvarnzelius gjorde gällande, att vi icke i motionen
framfört någon motivering till stöd för den föreslagna utred¬
ningen, och att icke heller något direktiv lämnats. På den sista
anmärkningen har jag redan svarat, att det skulle hafva varit
förmätet af oss att gifva sådana direktiv. Hvad den andra an¬
märkningen åter beträffar, anser jag, att motiv blifvit anförda.
Jag tror också, att jag kan hänvisa till uttalanden från ledande
riksbankshåll, från samtliga män af facket, från industri- och af¬
färsmän samt från de flesta ledande konservativa och liberala
tidningar — uttalanden i den riktningen, att denna utredning bör
komma till stånd, för att icke säga att den rent af är nödvändig.
Jag ber att få fråga: är det under sådana förhållanden förmätet
att begära en sådan utredning i en tid, då tjogtals utredningar
sättas i gång ofta om rena bagateller? Att det skulle vara bra
som det är, har jag icke hört någon här i kammaren eller i pres¬
sen yttra.
Någon har uttalat, att riksbanken har 250-åriga anor och
att riksbankens ledning under de senaste åren varit tillfredsstäl¬
lande. Att riksbanken bar 250-åriga anor, är en sak, och att
traditionen i viss mån bör följas, en annan, men jag ber att få
påpeka, att under dessa 250 år riksbanken långtifrån alltid på
ett tillfredsställande sätt fungerat, och att tiden under dessa 250
år icke stått stilla. Det ekonomiska lifvet ställer nu helt andra
och större kraf på eu centralbank än för 250 år sedan. Hvad
den nuvarande ledningen angår, är jag den förste att erkänna,
att den varit mönstergill, och jag vill äfven medgifva, att det är
tack vare denna ledning, sekunderad af lyckliga andra omstän¬
digheter, som 1907—1908 årens kris passerade så oförmärkt som
den gjorde, men det är icke någon garanti för att misstag af en
kommande ledning icke blifva begångna. Och ifall ledningen
klickar eller vacklar, så tilltror jag hvarken Riksdagens banko¬
utskott eller Riksdagen själf om att kunna råda bot. Min vene¬
ration för bankoutskottet och för Riksdagen må vara hur stor
Om föränd¬
ringar i liiks-
bankens or¬
ganisation
m. m.
(Forts.)
Nr 35. 24
Lördagen den 11 maj.
Om föränd¬
ringar i Riks¬
bankens or¬
ganisation
m. m.
(Forts.)
som helst, så stor är den icke, att jag i likhet med herr Kvarn-
zelius kan anse, att vare sig bankoutskottet, som sitter 4 månader,
eller Riksdagen, som under 8 månader icke fungerar, är lämplig
principal för Sveriges riksbank, och i denna omständighet ser jag
ett tillräckligt skäl att begära denna utredning.
Min egen och jag tror min medmotionärs enda önskan med
denna motion har varit att få vår centralbank så organiserad, att
den erbjuder de största möjliga garantier för vårt lands hela eko¬
nomiska lif och dess utveckling, och någon biafsikt har icke fun¬
nits för oss. Min medmotionär sade mig, när vi undertecknade
motionen: »Jag vet icke, om Riksdagen kommer att gifva oss
rätt, men det har jag klart för mig, att om icke den ger oss rätt,
kommer framtiden att göra det.» Jag hoppas, att detta senare
alternativ icke skall behöfva komma i fråga, och att herr Wallen-
berg icke måtte få rätt i sin spådom.
Jag anhåller att få yrka bifall till utskottets hemställan, hvil¬
ken begär utredning utan att gifva några som helst direktiv, och
jag vågar räkna på att kammaren går den till mötes.
Herr Bäckström: Herr Wallenberg slutade sitt anförande
med att det icke funnes några rimliga skäl, hvarför Riksdagen
icke borde begära denna utredning. Jag finner ett sådant skäl,
och det är att utskottets utredningsförslag är baseradt på den
motion, som väckts af herrar Wallenberg och Hedenlund, och
hvilken motion, såsom den siste talaren framhöll, är starkt sub¬
jektivt färgad af deras personliga åsikter om, huru riksbanksfrå-
gan borde lösas. Utskottet har icke i sitt utlåtande tagit afstånd
från dessa subjektiva åsikter, och detta är för mig ett fullt bä¬
rande skäl att yrka afslag. Tyngdpunkten i herrar Wallenbergs
och Hedenlunds argumentering är nämligen att införa enskilda
delägare i riksbanken, och detta är enligt min mening oantagligt.
Jag föreställer mig, att också Andra kammarens landtman med
sin starka känsla för traditionen skola besvara utskottets fram¬
ställning med ett afslag, därför att utskottet icke tagit afstånd
från detta förslag.
Man har frågat, hvarför vi äro så rädda för dessa enskilda
delägare. Hvilka komma de att blifva? Min öfvertygelse är,
att hvilka än tecknat från början, skola aktierna dock så små¬
ningom hamna i privatbankernas portföljer. Jag föreställer mig
nämligen, att dessa enskilda delägare åtminstone få något att säga
öfver riksbankens ledning, och detta är nog så värdefullt för de
privata bankerna, att de säkerligen komma att söka skaffa sig
dessa aktier.
Det har sagts mot herr Steffen, att här föreligger ett försök
från socialistiskt håll att förändra riksbanken. Det är alldeles
tvärtom. Här stå vi socialister och kämpa för det bestående,
kämpa för 250-åriga traditioner. Det, som verkar för en för-
Lördagen den 11 maj.
25 Nr 35.
ändring, är den storkapitalistiska reaktionen. Jag ber att få erinra
om, huru förhållandena äro i andra länder, t. ex. i Amerika, och
om hvilken makt storkapitalet där har på detta område. Vi ut¬
göra visserligen blott ett litet folk och hafva icke de kapitalre¬
surser, som därute finnas, men vi böra akta oss för att taga efter
Amerika och icke bereda kapitalet större makt, än det har.
På denna grund anser jag, att jag måste motsätta mig ut¬
skottets förslag. För min del måste jag säga, att jag beklagar
detta. Vid remissen af motionen tillät jag mig påpeka, att jag
hyste stora sympatier för tanken att göra något för en förändrad
organisation af riksbanken, och jag skulle gärna vara med om
en utredning, hvars tyngdpunkt vore det s. k. Langenskiöldska
förslaget. Men när utskottet icke tagit afstånd från tanken på
enskilda delägare, utan medger, att denna också skall medtagas
i utredningen, och då vi följaktligen kunna få ett förslag, som,
efter hvad jag hoppas, kan betraktas såsom dödfödt, ber jag att
få yrka afslag på utskottets hemställan.
Herr Swartz: Här hafva med kraft framhållits de gamla
traditioner, som ligga till grund för Riksdagens befattning med
riksbanken. Det har erinrats om, att riksbanken har 250-åriga
anor. Jag ber få säga — och jag tror, att åtskilliga af herrarna,
som känna mig personligen, kunna intyga, att jag talar uppriktigt
ur hjärtat — att jag hyser mycket stor aktning för traditionen
och en ofantligt stor aktning för de förpliktelser, som traditionen
ålägger såväl individen som samhället. Men just därför att jag
har denna aktning, måste jag säga, att man får lof att låta tradi¬
tionen taga ut sin rätt på det sätt, som under hvarje tid är med
förhållandena öfverensstämmande. Har man ett dyrbart arf från
gångna tider, ligger vikt på att förvalta arfvet rätt, icke att bi¬
behålla de gamla förvaltningsformerna. Ty genom att behålla de
gamla förvaltningsformerna kan man mången gång ödelägga
arfvet. Så synes mig förhållandet vara i detta fall.
Från olika håll har framhållits, huru riksbanken har under
tidernas lopp och särskild! under den sista tiden helt och hållet
ändrat karaktär. Från att vara en verklig Riksdagens enskilda
bank, anlagd egentligen på att förtjäna penningar åt staten, har
riksbanken blifvit en helt annan institution efter det beslut, hvar¬
igenom riksbanken är den enda sedelutgifvande banken i landet.
Riksbanken har fått stor vikt och betydelse för landets hela
näringslif, har blifvit det centrala stödet för hela näringslifvet.
Under sådana förhållanden vill det synas mig, som det läge nära
till hands, att de gamla former, under hvilka riksbanken utöfvat
sin verksamhet, då denna var af annan och mera inskränkt art,
icke längre kunde hålla streck inför de stora fordringar, som nu
på densamma ställas. Detta är en enstämmig uppfattning från
allt hvad sakkunskap heter på detta område. Och sakkunniga
Om föränd¬
ringar i Riks¬
bankens or¬
ganisation
in. in,
(Forts)
Nr 35.
Om föränd¬
ringar i Riks¬
bankens or¬
ganisation
m. 771.
(Forts.)
26 Lördagen den 11 maj.
därvidlag måste man ju anse dem vara, som stå i närmaste kon¬
takt med just det näringslif, för hvars trefnad inom landet riks¬
banken är af stor vikt och betydelse. Då nu från detta håll
hafva uttalats farhågor, djupgående farhågor för att det icke är
bra ställdt som det nu är, så vill det synas mig, som om den,
som bär sin hand att vårda detta d}Trbara ari, äfven om lian
själf icke har eller kunnat komma till samma öfvertygelse som
dessa anmärkare, i alla fall bör låta sig angeläget vara, att en
grundlig utredning angående dessa förhållanden må äga rum.
Någonting annat är ju icke fråga om än en utredning af hit¬
hörande förhållanden. Jag får säga, att när tungt vägande an¬
märkningar hafva gjorts, borde man icke känna sitt samvete riktigt
lugnt med mindre man låter denna utredning äga rum.
Det förefaller mig, som om, för den händelse man icke vill
låta eu sådan utredning ske, man skulle vara rädd för att utred¬
ningen skall verka så öfvertygande, att man måste vara med om
det resultat, som af utredningen framkommer.
Men, mina herrar, hvad är det, som sättes i motsats mot
hvartannat? Landets näringslif och riksbankens betydelse för
detta näringslifs lyckliga utveckling läggas i ena vågskålen, och
i den andra lägger man bibehållandet af Riksdagens alldeles oin¬
skränkta makt öfver riksbanken. Äfven om den första vågskålen
tynges ned, vill man icke se det. Man vill i alla händelser icke
låta den andra vågskålen gå upp i luften. Jag tror, att detta
icke är rätta sättet att vårda det dyrbara arfvet.
Om en utredning gifver vid handen, att en ändring i orga¬
nisationen och förvaltningen af den ena eller andra arten är nöd¬
vändig, så blir fråga om, huru de olägenheter, utredningen på¬
visat, lämpligen skola undanröjas. Jag vill säga, att skulle det
visa sig vara lämpligt för att nå det syfte med afseende på riks¬
bankens organisation, hvartill man vill komma, att upptaga en¬
skilda delägare i riksbanken, kan jag icke förstå, att den om¬
ständigheten skall verka därhän, att man omöjligen kan tillåta
en utredning om den saken. Man vill ingalunda härigenom på
något sätt och vis tillgodose enskilda intressen på det allmännas
bekostnad, visst icke. Det är endast att taga de enskilda intres¬
sena i riksbankens, i statens tjänst. Det är för att banken bättre
skall kunna fullgöra sina uppgifter ur det allmännas synpunkt,
som man kan tänka sig, att enskilda delägare skola komma in i
banken. Vore något som helst annat syfte därmed förenadt,
skulle det icke förvåna mig, om opposition däremot reses, och
den oppositionen har i alla fall mycket godt tillfälle att göra sig
gällande, när förslaget slutligen framkommer.
Att enskilda delägare mycket väl kunna förenas med en ur
det helas synpunkt skött riksbanksförvaltning, detta vill det synas
mig, som den förste ärade talaren härvidlag till fullo har ådaga¬
lagt genom de erinringar han har gjort angående den tyska ban-
27 Nr 35.
Lördagen den 11 maj.
kens organisation, hvilken ju är bestående af enskilda delägare,
ehuruväl förvaltningen sker genom af statsmakterna utsedda re¬
presentanter. Jag förstår för min del icke alls, hvarför icke en
likartad kombination skulle kunna tänkas för vår svenska riks¬
bank. Och det skulle ingalunda vara meningen, såsom den förste
ärade talaren sade, att de enskilda skulle drifva upp sitt vinst¬
begär för att på det sättet gagnera med riksbankens hjälp. Jag
har för min del föreställt mig, att om enskilda delägare ur syn¬
punkten af det allmännas intresse skola i riksbanken insläppas,
så skola de hvarken hafva så mycket att göra med själfva be¬
stämmandet af formerna och förvaltningen, utan det skall ställas
på ungefär samma sätt som i Tyskland; ej heller skola de hafva
annat än en viss begränsad vinst af det kapital, de insatt i riks¬
banken. . Min uppfattning är, att de enskilda absolut icke skola
tagas i tjänst annat än för att säkerställa riksbanken, särskildt
under kritiska tider, så att den kan fullgöra, hvad den har till
åliggande.
Det är den ena sidan af saken. Den andra sidan gäller
själfva formen, om jag så må säga, för utöfvandet af Riksdagens
inflytande på riksbanken. Såsom ju redan har framhållits, ut-
öfvas den af bankoutskottet, elektorerna, på sätt och vis äfven
Riksdagen samt statsrevisorerna. Hvad som därvid är alldeles
nödvändigt, en sak, som jag i år personligen har fått till full
evidens klarlagd för mig, både såsom medlem af bankoutskottet
och såsom eu af elektorerna för utseende af bankofullmäktige,
det är, att Riksdagens inflytande på riksbankens förvaltning måste
utöfvas på något annat sätt än nu sker genom bankoutskottet
och elektorerna. Det är absolut nödvändigt, att det blir en in¬
stitution, som kan vara i arbete, i verksamhet under hela året.
Det är så ömtåliga saker och så svåra saker, som särskildt elek¬
torerna hafva att fullgöra, att det väl behöfves, att man får en
institution, som, därigenom att den är vald på en längre tid, både
känner större ansvar och har större anledning till att noga sätta
sig in i de viktiga funktioner, som äro densamma ålagda. Det
är alldeles nödvändigt, att för framtiden den makten uppdrages
åt en sådan institution; och lika viktigt synes mig vara, att de
funktioner, som af bankoutskottet skola fullgöras under bråd¬
skande riksdagstider och vid sidan af andra forcerade göromål,
få fullgöras af en bättre kvalificerad församling, som bankrådet
kan vara.
Nu har anmärkts, att det skulle vara så synnerligen farligt
att låta Kungl. Maj:t på något sätt få större inflytande på det
där bankrådets sammansättning. Man har talat om, att Kungl.
Maj:t skulle få tillfälle att sätta till någon del af bankrådet. Ja,
mina herrar, det tror jag för min del också är absolut nödvän¬
digt, just för att man skulle få visshet om och säkerhet för, att
man har fullt kompetenta och af politiska hänsyn fullkomligt
Om föränd¬
ringar i Riks¬
bankens or¬
ganisation
m. in.
(Forts.)
Nr 35. 28
Lördagen den 11 maj.
Om föränd¬
ringar i Riks¬
bankens or¬
ganisation
m m,
(Forts.)
frigjorda medlemmar af detta bankråd. Det är alldeles tydligt
och klart, det ligger i sakens natur, att de medlemmar, som fort¬
farande skulle från den ena och den andra kammaren utses, helt
naturligt komma att utses bland de olika kamrarnas medlemmar;
och det är icke sagdt, att det i den kretsen finns tillräckligt djup¬
gående finansiell sakkunskap företrädd, för att bankrådet skulle
kunna vara fullt tillgodosedt i det afseendet. Det är af eu syn¬
nerligen stor vikt och betydelse, att man skaffar sig säkerhet för
att sådana medlemmar under alla förhållanden kunna komma att
finnas i bankrådet; och det finns, så vidt jag förstår, icke någon
annan möjlighet än att låta Kungl. Maj:t sköta den saken. Just
ändringen af arfvets beskaffenhet från att hafva varit så att säga
en privatsak för Riksdagen till att vara en allmän landets ange¬
lägenhet synes mig fullväl också ur den allmänna synpunkten
motivera, att Kungl. Maj:t därvidlag får större inflytande, än han
har nu. För min del får jag säga, att jag hyser den fullkomligt
fasta öfvertygelsen, att hvilken Kungl. Maj:t det än må vara, så
skall Kungl. Maj:t därvidlag låta icke politiska synpunkter — så¬
som en föregående talare här nyss antydde, då han framhöll, att
han möjligen skulle kunna tänka sig att vara med om saken
under den nuvarande regeringens tid — så skall Kungl. Maj:t
därvidlag, upprepar jag, låta icke politiska synpunkter, utan ute¬
slutande näringspolitiska och för landet gagneliga synpunkter
med hänsyn till riksbankens lämpliga skötsel vara det grund¬
läggande för Kungl. Maj:ts val i det afseendet.
Jag tror, att just i den omständigheten, att ännu på så många
håll det föreligger en böjelse att öfver denna sak anlägga de mera
politiska synpunkterna, maktsynpunkterna, från Riksdagens sida,
snarare än att anlägga den synpunkt, som på grund af de änd¬
rade förhållandena efter min mening numera är den enda riktiga
att därpå anlägga — jag tror, att just däri ligger en mycket stor
fara för framtiden.
Till sist kan jag för min del icke undertrycka den anmärk¬
ningen, att just den uppmärksamhet, som på senare tider från
socialdemokratiskt håll både i motioner och uttalanden ägnats
riksbankens angelägenheter, är af beskaffenhet att understryka
behofvet af en undersökning, huruvida riksbankens förvaltning
icke bör ordnas på annat sätt.
Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets förevarande
hemställan.
Herr Kvarn zelius: Jag hade verkligen icke väntat, att
den siste ärade talaren skulle såsom ytterligare argument behöfva
tillgripa det medlet att försöka skrämma kammaren med social¬
demokraterna. Det förefaller mig ändå, som om något dylikt
kunde anses tillhöra den sortens argument, hvilka icke böra vara
bärande i denna kammare.
29 Nr 35.
Lördagen den 11 maj.
Vidare förefaller det mig, som om den ärade talaren öfver- Om föränd-
dref betydligt, när han förutsatte såsom omöjligt, att Riksdagens r,'"»ar ' Ita's'
båda kamrar, sådana de nu äro sammansatta, skulle kunna fri- b°anisaUoi~
göra sig från alla politiska bisynpunkter, när det gällde att utse
funktionärer för riksbankens förvaltning. Jag tilltror verkligen (Forts.)
majoritetspartiet bland denna kammares representanter så pass
vid synpunkt på denna fråga, att de icke lägga partipolitisk
måttstock på densamma, när det t. ex. gäller att utse fullmäktige
i riksbanken.
Den ärade talaren framhöll vidare, att det var alldeles otill¬
räcklig tid för bankoutskottet och för Riksdagen under dessa fyra
månader för att bereda riksbanken det stöd och lämna riks¬
banken de råd, den skulle vara i behof af. Jag vill fästa upp¬
märksamheten på, att därest den funktion, som utöfvas af banko-
utskottet och Riksdagen, skulle öfvertagas af bankrådet, och under
förutsättning, att bankrådet skulle i större utsträckning, än nu
är möjligt för bankoutskottet och Riksdagen, få konferera med
riksbanken, så blir det en mycket dyrbar historia. Jag förut¬
sätter såsom sannolikt, att t. ex. herr Hedenlund icke har tillfälle
att konferera med sina bolagsstämmor lika många timmar per år,
som riksbanken har tillfälle att konferera med bankoutskottet
och Riksdagen i månaden. Under sådana förhållanden förefaller
det mig, som om det ligger en betydlig öfverdrift i detta tal om
att man behöfver ställa vid riksbankens sida säkrare stöd genom
ett af Riksdagen särskildt valdt bankråd i stället för bankout¬
skottet och Riksdagen själf. Tvärtom synes det mig, som om
det under dessa fyra månader skulle vara alldeles tillräcklig tid
för riksbanken att få den nödiga kontakten med Riksdagen, och
sedan kunna väl fullmäktige under återstående delen af året sköta
angelägenheterna.
Det har sagts, att fara föreligger, därest en kristid kunde
på nytt inträda, att riksbanken icke skulle fylla sin uppgift.
Den föregående erfarenheten har åtminstone icke gifvit stöd åt
en sådan misstanke. Det vitsordades också af herr Hedenlund,
att ^riksbanken mycket väl skötte sina funktioner under krisåret
1907—1908, hvad man möjligen skulle behöfva företaga ytter¬
ligare i skyddshänseende vore väl snarast att tillse, att bankinspek¬
tionen utöfvar sin verksamhet på sådant sätt, att den håller något
strängare tillsyn öfver de enskilda aktiebankerna med afseende å
deras sätt att stödja näringslifvet, men där det i många fall visar
sig, att denna deras verksamhet går långt utanför näringslifvets
verkliga intressen.
Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.
Herr Steffen: Herr talman! Det synes mig, att herr
Swartz fann en lycklig formulering af sitt eget och motionärernas
sträfvanden, då han sade, att dessa gingo ut på »att taga de en-
Nr 35. 30
Lördagen den 11 maj.
Om föränd¬
ringar i Riks¬
bankens or¬
ganisation
m. m.
(Forts.)
skilda intressena i riksbankens tjänst.» Det tror jag mycket väl
vara afsikten; men hvad garanterar, att icke, om herr Swartz
och hans meningsfränder få sin vilja fram, de »enskilda intressena»
arbeta sig in såsom delägare i riksbanken och helt enkelt taga
riksbanken i de enskilda intressenas tjänst». Det är emot denna
mycket nära liggande fara, jag sökt vända mig.
Hvad beträffar de utländska centralbankerna, som operera
med privatkapital, i motsats mot den svenska, som har stats¬
kapital, vill jag framhålla, särskildt hvad den tyska angår, att
där är statstjänsten organiserad på ett vida stramare sätt än i
vårt land. När i Tyskland staten har ett verk under sig, såsom
staten där har riksbanken, betyder det en statlig kontroll och
en myndighet, som knappt har full motsvarighet i vårt land.
Hvad beträffar de öfriga länderna med centralbanker med privat¬
kapital, få vi dock iakttaga, att t. ex. Tyskland, England och
Frankrike äro länder med stora befolkningsförhållanden och stora
ekonomiska förhållanden öfver hufvud taget. Det är något helt
ännat än Sverige med dess små förhållanden i alla afseenden.
Hvad som går bra uti stora, behöfver icke nödvändigt gå bra
uti små samhällsförhållanden. Det är klart, att rent personliga
och enskilda intressen icke kunna gorå sig skadligt gällande i
ett land med mycket stora befolkningsförhållanden på samma
sätt som i ett så litet land som vårt. Det kan. mycket väl hända,
och jag tror, att erfarenheten i Sverige har visat, att det är syn¬
nerligen lyckligt, att vi hafva en centralbank med statskapital.
Några bindande, af erfarenheten bestyrkta skäl att frångå detta
system kan jag absolut icke finna.
Däremot vill jag erinra om, att jag i mitt anförande ut¬
tryckte ett kraftigt instämmande i alla önskemål, som gå ut på
ingenting annat än förbättring uti organisationen af riksbankens
styrelse.
Herr Forss: Den förda diskussionen synes gifva reser¬
vanterna rätt, när de, efter att hafva redogjort för att ingå. be¬
fogade anmärkningar förekommit mot riksbankens förvaltning,
säga: »Under sådana förhållanden lärer det ock möta synnerligen
stora svårigheter att angifva de riktlinjer, efter hvilka en even¬
tuell utredning borde komma till stånd, något som uppenbarligen
är en nödig förutsättning för verkställandet af en dylik utred¬
ning. »
Här har icke förelegat något angående en förändring, som
rör sig om att riksbanken skulle träda i närmare förbindelse
med affärslifvet, utan det har endast rört sig om att träda i
närmare förbindelse med våra enskilda banker och genom dem
med affärslifvet. Dessa motioner röra sig icke om att gorå nå¬
gonting annat än en förändring i riksbankens organisation och
förvaltning, som ansetts vara bristfällig. Denna omständighet
31 Nr 35.
Lördagen den 11 maj.
synes ock hafva förestafvat motionärerna, då de i sin kläm yrka,
»att Riksdagen ville besluta att i skrifvelse till Kung], Maj:t an¬
hålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta med största möjliga skynd¬
samhet utreda, huruvida förändringar i fråga om riksbankens
organisation och förvaltning äro af behofvet påkallade, samt för
Riksdagen framlägga de förslag, hvartill denna utredning kan
gifva anledning.»
Däri ligger någonting så försiktigt, att man rent af öfver-
lämnar till Kungl. Maj:t att bedöma, huruvida några anledningar
förekommit. Men går man litet vidare beträffande motiveringen,
så heter det här angående 1881 års bankkommitté:
»Man skulle gifva Riksbanken ökad styrka genom att medelst
enskilda delägares inrymmande bilda ett slags bolag, som, i lik¬
het med andra bolag, skulle äga och förvalta sin egendom på
det kontraktsenliga aftalets grund, och riksbankens privaträtts¬
liga ställning skulle, genom att dess verksamhet byggdes på de
för ett dylikt bolag från tid till annan gifna oktrojer, blifva
starkare framhållen och bevarad än som kunde ske därigenom,
att grunderna för dess rörelse och förvaltning bestämdes i allmän
civillag. Kommittén föreslog, att en tredjedel af riksbankens
grundfond skulle tillskjutas af enskilda delägare, hvilka jämväl
skulle genom delegerade i den högsta myndigheten öfver banken,
bankstämman, deltaga i valet af fullmäktige och i utfärdande af
reglemente för banken.»
Detta innehåller alltså motionen, och man måste tänka på,
att det är och blir ett direktiv för Kungl. Maj:t att handla efter’
om Riksdagen bifaller utskottets utlåtande, sådant det föreligger!
Nu har det visserligen sagts af ledamöter i utskottet, att
man icke af ser ^ att gifva Kungl. Maj:t ett sådant direktiv, men
då det likväl står där, har jag icke kunnat uraktlåta att påpeka
detta förhållande och ber, herr talman, att få biträda dem, som
yrkat afslag.
Herr Wickman: I det utlåtande, som här behandlas, finna
vi icke något bestämdt uttalande om hvad utskottet vill, men som
närmare har utvecklats af herr Swartz. Som vi hörde, underströk
han på det kraftigaste motionen; han visade med all önskvärd
tydlighet, att under förutsättning, att Riksdagen går med på en
sådan utredning, har därmed motionens mening om att inrymma
enskilda delägare i riksbanken understrukits af Riksdagen. Nu
måste vi ju säga oss, åtminstone jag för mitt vidkommande, att
ett uttalande från Riksdagens sida i detta fall skulle enligt min
uppfattning vara ett misstroendevotum mot den bankledning, som
hittills har varit lycklig nog. En af motionärerna har dock i
sitt anförande framhållit, att man icke åsyftat något dylikt mot
den nuvarande bankledningen, och jag förmodar, att han däruti
inbegrep äfven de föregående. Det har icke, såsom jag tror herr
Om föränd¬
ringar i Itiks-
bankens or¬
ganisation
m. m.
(Forts.)
Nr 35. 32
Om föränd¬
ringar i Riks
bankens or¬
ganisation
m. tji.
(Forts.)
Lördagen den 11 maj.
Kvamzelius erinrade om, framställts några anmärkningar från
Riksdagens sida rörande förvaltningen af riksbanken. Att nu
på nytt tillsätta en utredningskommitté, som här är ifrågasatt,
tror jag näppeligen är af behofvet påkalladt, ty om jag gärna
kan medge, att vissa förhållanden kunna gifva stöd för den me¬
ningen, att’fullmäktige i vissa gifna situationer vid vissa kristill¬
fällen kunde vara i behof af ett råd, är det möjligt att komma
till ett sådant resultat ändå, utan att en utredningskommitté till¬
sättes på sätt motionärerna här hafva föreslagit.
Jag skulle icke haft så mycket att erinra emot, om exem¬
pelvis motionärerna hade kommit med en direkt motion med
begäran och förslag om tillsättande af ett bankråd, och att Riks¬
dagen och utskottet fått den frågan sig speciellt förelagd och
motionärerna icke upptagit de privata intressenas insläppande i
riksbanken. I detta afseende vill jag understryka hvad herr
Kvarnzelius i sina båda anföranden här framhållit. Därtill vill
jag understryka, hvad han framhöll rörande privatbankernas till¬
vägagångssätt. Där tror jag Riksdagen har en ännu större skyl¬
dighet att ingripa än mot Sveriges centralbank.
Det är ur dessa synpunkter jag ber att få yrka afslag å ut¬
skottets hemställan och bifall till reservationen.
Herr Bäckström: Jag har uppkallats af herr Swartz’ slut¬
ord, då han sökte fiska röster för utskottets förslag genom att
påpeka det intresse socialdemokraterna visat riksbanken på se¬
naste tiden genom anföranden och motioner. Jag måste säga,
att det förvånar mig att från sådant håll få höra ett sådant bil-
lighetsargument. Hvad är det vi fört fram, herr Steffen och jag,
i denna fråga? Vi hafva sökt häfda nödvändigheten af att det
allmännas intresse i detta fall skall sättas före storfinansens in¬
tresse och de privata bankernas öfver hufvud taget, Hvad är
det jag i den motion, herr Swartz häntydde på, sökt föra fram,
om icke att riksbanken bör sättas i tillfälle att i allmänhetens
intresse utöfva en sund konkurrens med privatbankerna?
Vi hafva således i detta fall, liksom vi för öfrigt principiellt
alltid göra, sökt häfda, att det allmännas intresse måste gå före
de enskildas.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att i afseende på föreliggande utlåtande yrkats, dels
att utskottets hemställan skulle bilallas, dels ock att kammaren
skulle afslå utskottets hemställan och antaga det förslag, som in¬
nefattades i den vid utlåtandet af gifna reservationen.
Härefter gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med
dessa vrkanden och förklarade sig finna propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justeiades
och anslogs en så lydande omröstningsproposition:
33 Nr 35.
Lördagen den 11 maj.
Den, som bifaller livad bankoutskottet hemställt i sitt utlå¬
tande nr 35, röstar
J a ;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, afslås utskottets hemställan och antages det för¬
slag, som innefattas i den vid utlåtandet afgifna reservationen.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja — 83;
Nej — 49.
Herr talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till sam¬
manträdets fortsättande kl. 7 på aftonen.
Föredrogs ånyo lagutskottets den 8 och 10 innevarande må¬
nad bordlagda utlåtande nr 51, i anledning af dels Kungl. Majrts
proposition nr 22 med förslag till lag om ändring i vissa delar
af utsökningslagen m. m. och nr 57 med förslag till lag om
ändrad lydelse af 154 och 156 §§ samma lag, dels ock justitie¬
ombudsmannens framställning till Riksdagen om ändrade bestäm¬
melser i fråga om sättet för kungörande af utmätt lös egendoms
försäljning.
Genom en den 19 januari 1912 dagtecknad proposition, nr
22, hvilken blifvit af båda kamrarna till lagutskottet hänvisad,
hade Kungl. Maj:t, under åberopande af propositionen bilagda, i
statsrådet och lagrådet förda protokoll, föreslagit Riksdagen att
antaga framlagda förslag till
Do) Lag om ändring i vissa delar af utsökningslagen;
. 2: o) Lag om ändring i vissa delar af förordningen den 16
juni 1875 angående inteckning i fast egendom;
3;o) Lag om hvad iakttagas skall i afseende å införande af
lagen om ändring i vissa delar af förordningen den 16 juni 1875
angående inteckning i fast egendom;
4:o) Lag om ändrad lydelse af 7—14, 16, 18 och 22 §§ i
lagen den 14 juni 1907 om inteckning i tomträtt;
Första kammarens protokoll 1912. Nr 35.
3
Nr 35. 34
Lördagen den 11 maj.
5:o) Lag om ändring af vissa bestämmelser i konkurs¬
lagen ;
6:o) Lag om ändrad lydelse af 2 § i förordningen den 18
september 1862 huru gäld vid dödsfall betalas skall och om ur¬
arfvagörelse, så ock angående undansättande af egendom i död
makes bo;
7:o) Lag om ändrad lydelse af 4 kap. 9 § i lagen den 14
juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom;
8:o) Lag om ändrad lydelse af 17 kap. 6, 9 och 16 §§ han-
delsbalken;
9:o) Lag om ändrad lydelse af 17—22 §§ i förordningen den
15 oktober 1880, innefattande särskilda föreskrifter angående lag¬
fart, inteckning och utmätning af järnväg, så ock i fråga om för¬
valtning af järnväg under konkurs;
10:o) Lag om ändrad lydelse af 24 och 26 §§ i förordningen
den 14 april 1866 angående jords eller lägenhets afstående för
allmänt behof; .
ll:o) Lag om ändrad lydelse af 71 § i lagen den 20 juni
1879 om dikning och annan afledning af vatten;
12:o) Lag om ändrad lydelse af 31 § i grufvestadgan den 16
13:o) Lag om ändrad lydelse af 6 § i lagen den 14 maj 1906
angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärfva
fast egendom; samt
14:o) Lag om ändrad lydelse af 1 § andra stycket och 2 §
andra stycket i lagen den 18 oktober 1907 angående ryttare-,
soldat- och båtsmanstorps befriande i vissa fall från ansvar för
inteckningar i stamhemmanet.
Samtliga dessa lagförslag voro afsedda att träda i kraft den
1 januari 1914. . ,
Vidare hade Kung! Maj:t i en den 23 februari 1912 dag-
tecknad, likaledes till lagutskottet hänvisad proposition, nr 57,
under åberopande af propositionen bilagda, i statsrådet och lag¬
rådet förda protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga under punkt
B) i utskottets hemställan intagna förslag till lag om ändrad ly¬
delse af 154 och 156 §§ utsökningslagen. Denna proposition
innehöll icke någon bestämmelse angående den tidpunkt, från
hvilken de nya bestämmelserna skulle lända till efterrättelse, och
de skulle alltså komma att träda i kraft fyra veckor efter deras
utfärdande. . . , . ,, ,
I sammanhang med dessa propositioner hade utskottet till
behandling förehaft justitieombudsmannens framställning om
ändrade bestämmelser i fråga om sättet för kungörande af ut¬
mätt lös egendoms försäljning, innefattande förslag till lag om
ändrad lydelse af 88 § utsökningslagen, hvilket fanns intaget i
punkt C) af utskottets hemställan.
Lördagen den 11 maj.
35 Nr 35.
Btällt^Sk°^e* kade * utlåtande på åberopade grunder hem-
A) att Riksdagen, med tillkännagifvande, att de i Kund.
Maj:ts proposition nr 22 innefattade lagförslag icke kunnat i oför-
andradt skick af Riksdagen antagas, måtte, i anledning af sagda
proposition och propositionen nr 57 samt justitieombudsmannens
framställning om andrade bestämmelser i fråga om sättet för
kungörande af utmätt lös egendoms försäljning, för sin del an¬
taga åt utskottet framlagda förslag till lagar i samtliga dessa
äm nen,
B) att Riksdagen måtte, i anledning af Kungl. Maj:ts propo-
sition nr 57, godkänna framlagdt förslag till lag om ändrad ly¬
delse af 154 och 156 §§ utsökningslagen; samt
Cj att Riksdagen måtte, i anledning af justitieombudsman¬
nens framställning om ändrade bestämmelser i fråga om sättet
för kungörande af utmätt lös egendoms försäljning, för sin del
antaga framlagdt förslag till lag om ändrad lydelse af 88 S ut-
soknmgslagen. 3
1if«VnH-eiervatl0Di -i!iade ajgifv^s af Srefve Spens, som beträffande
utskottets hemställan under A) ansett, att utskottet bort hemställa
att den kungl. propositionen nr 22 i sin helhet måtte af Riks¬
dagen afslas.
Vid utlåtandets föredragning begärdes ordet af
• HeiT A]exander son, som yttrade: I afseende å ord¬
ningen för föredragningen af förevarande utlåtande, tillåter jag
mig hemställa att detsamma måtte företagas till afgörande punkt
vis samt hvart och ett af de i afdelningen A) punkterna ] och 3
framlagda lagförslagen för sig, då så erfordras, paragrafvis, med
ingress och rubrik sist, 6 ’
a**, sedan alla i afdelningen A) behandlade lagförslag blifvit
före<drages^na' Utskottets yttrande i denna afdelning af utlåtandet
att vid behandlingen af utskottets förslag i afdelningen A)
fatta UtoSfSiäet,8' h™rVid 8fTWlä^“ mi<“'
att lagförslagens text ej må behöfva uppläsas i vidsträcktare
män, an sadant af någon kammarens ledamot begäres,
^ att för den händelse ett eller flera af lagförslagen komma att
i någon del återremitteras, utskottet lämnas öppen rätt att vid
ärendets förnyade behandling i afseende å de delar, som blifvit
med eller utan ändring godkända, föreslå sådana jämkningar
som af ifrågasätta ändringar i återförvisade delar kunna föran¬
ledas, samt
att utskottet bemyndigas vidtaga de ändringar i numreringen
beslutragrafer °Ch m°ment’ SOm kunna föranledas af kamrarnas
Nr 35. 36
Lördagen den 11 maj.
Härtill lämnade kammaren sitt bifall.
Lagförslag
om ändring i
vissa delar af
utsöknings-
lagen.
Af delningen A).
Punkten 1.
Utskottets förslag till lag om ändring i vissa delar af ut sök¬
ning slagen.
3 §.
Den nu föredragna paragrafen hade följande lydelse:
Kronofogde äger att för bestämdt fall till utmätningsman i
sitt ställe sätta länsman eller annan man, som af Konungens be¬
fallningshafvande antagen är; svare dock vid utmätning krono¬
fogden själf för redovisningen och för skada, som af utmätnings¬
mannens fel eller försummelse kan komma. Ej må kronofogde
åt annan uppdraga försäljning af fast egendom eller af fartyg
som i 94 § sägs, ej heller fördelning af köpeskilling för fast
egendom eller för lös egendom i fall, då enligt 140 eller 141 §
sammanträde för fördelningen erfordras.
I Stockholm, så ock i annan stad, där utmätmngsmannabe-
fattningen anses icke kunna af en stadsfogde ensam fullgöras,
må, om Konungen finner godt sådant medgifva, stadsfogde lika¬
ledes äga att, under enahanda ansvarighet och med det förbehåll
i afseende å försäljning af fartyg samt fördelning af köpeskilling
för lös egendom, som för kronofogde här ofvan stadgas, samt
under de villkor i öfrigt Konungen må föreskrifva, for bestämdt
fall i sitt ställe till utmätningsman sätta annan man, som åt ol-
verexekutor antagen är.
Herr Hallberg: Herr talman, mina herrar! Jämsides med
en liten betraktelse öfver förevarande betänkande skall jag med
talmannens goda minne tillåta mig meddela en kort öfversikt
så kort som ämnets omfattning medgifver — öfver dessa lagför¬
slags innebörd, för den händelse någon af kammarens ledamöter
skulle finnas, som icke varit i tillfälle att tränga riktigt till bot¬
ten med frågan — en förutsättning, som jag vågar stalla upp
som teoretiskt möjlig. .
Det är ju sedan länge erkändt, att gällande lagstiftning an¬
gående exekutiv försäljning af fast egendom icke är fullt till¬
fredsställande. Framställningar och förslag till åstadkommande
af ett bättre tillstånd hafva sedan länge förelegat, utan att hafva
ledt till något resultat. Det är också förklarligt, att svårigheter
härutinnan inträdt, beroende på den mångfald af rättsanspråk,
som i regel äro fästa vid en fast egendom och som vid densam¬
mas tvångsförsäljning måste tillgodoses.
Lördagen den 11 maj. 37
EU exekutivt förfarande har visserligen till uppgift att be¬
reda likvid för eu viss fordran, och då det gäller utmätt lös egen¬
dom, framträder detta syfte i regel såsom det enda.
Annorlunda är åter förhållandet vid exekutiv försäljning af
fast egendom, där så mångas rättsintressen skola tillvaratagas, så
mångas t. o. m., att den utmätningssökandes fordringsanspråk
otta träder tillbaka såsom det sekundära. Enligt gällande rätt
innebär en fastighets försäljning densammas frigörande från den-
sarnma vidlådande panträtter och förvandling i penningar, hvilka
därefter uppdelas mellan utmätningssökanden och öfriga rätts¬
ägare alltefter enhvars företräde sinsemellan enligt lag. Därvid
mn- ena®^er^ mycket väl hända, och händer äfven, att köpe-
skilhngen icke lämnar någon tillgång till gäldande af utmätnings-
sokandens fordran, något som dock försäljningen i första rum¬
met afsåg att bereda. Försäljningen har sålunda ur denna syn¬
punkt förfelat sitt ändamål, men den kan likväl medföra, icke
allenast att rättigheter, som hafva företräde framför den utsökta
fordringen, tillspillogifvas, emedan köpeskillingen icke uppgår till
erforderligt belopp. Detta gäller t. ex. nyttjanderätter, undan-
tagsformaner, m. m. Men det kan också hända, att bestående
med in teckningsrätt gällande låneaftal upphöra att gälla. Fastig-
heten vidlådande mteckningar äro nämligen i och med försälj-
ningen förfallna till betalning och skola med köpeskillingen likvi-
deras så långt denna räcker till, därest icke mellan köparen och
mtecknmgshafvaren öfverenskommes, att inteckningen skall i
egendomen kvarstå.
Att en dylik anordning af ifrågavarande exekutiva förfarande
icke är tillfredsställande, hvarken ur praktisk eller ur rationell
synpunkt, är uppenbart. Den, som har panträtt i fast egendom
med förmånsrätt efter annan, kan enligt naturlig rättsuppfatt¬
ning mke äga annan befogenhet än att af det öfverskott, som
uppstår, sedan anspråk med bättre rätt blifvit tillgodosedda, undfå
betalning . för sin fordran, och han bör jämväl äga att få fastig¬
heten utbjuden till försäljning för att få utrönt, huruvida dylikt
öfverskott finns. Men visar det sig, att så icke är förhållandet
och att utmätningssökanden alltså ej kan få betalning för sin
fordran bör den exekutiva försäljningen afstanna. Att, såsom
nu ar lag, låta försäljningen fortgå, utan att ändamålet med
sjaftvå försäljningen vmnes, men rättigheter med företräde fram¬
for utmatnmgssökandens uppoffras, kan icke betraktas annor¬
lunda an sorn rättsvidrigt. Den svenska rättens ståndpunkt här¬
utinnan är så mycket egendomligare, som den är rakt motsatt
den, som gäller om lös egendom. Den, som innehar lös egen¬
dom under panträtt i handom, är skyddad vid densammas ut¬
matning for annans fordran. Mot panthafvarens bestridande kan
nämligen panten säljas allenast med bibehållande af panträtten
där ej full lösen gifves.
Nr 35.
Lagförslag
om ändring i
vissa delar af
utsöknings-
lagen.
(Forts.)
Nr 35. 38
Lördagen den 11 maj.
Lagförslag Men järn val ur praktisk synpunkt medför nu gällande sy-
orn ändring i gtem afsevärda olägenheter. Eu inteckningshafvare måste, huru
vissa delar af god hang inteckujng än är, vara beredd att vid fastighetens ut-
“ 'lagen matning och försäljning bevaka sin rätt för att ej äfventyra, att
(Forts.) hans panträtt går förlorad. Ja, han måste vara beredd att in¬
ropa fastigheten, hur obekvämt det för honom än är med afse-
ende å hans egen ekonomiska ställning och radande konjunktur-
förhållanden. En inteckningshafvare måste dessutom städse räkna
med möjligheten af att nödgas taga betalning för sin fordran,
oberoende af låneaftalets betingelser, en omständighet, som gifvet-
vis är af en viss betydelse vid placering af penningar i goda
inteckningar.
Systemet kan tillika inverka menligt på resultatet af tvångs-
försäljningen, eftersom skyldigheten att erlägga kontant betalning
kan afhålla spekulanter och äfven kan utgöra hinder för inteck-
ningshafvaren att till skyddande af sin rätt inropa fastigheten.
Man har också i andra länder efter hand infört en förändrad
anordning af exekutionsförfarandet; men denna förändring för¬
utsätter ett ordnadt fastighetsbokregister, eftersom nödigt är att
vid den exekutiva försäljningen äga tillförlitlig kännedom om
alla fastigheten vidlådande panträtter. I den mån härutinnan
inträd t tillfredsställande förhållanden, har i andra länder tvångs¬
försäljningen ordnats på den grundsatsen, att fordringar och
rättigheter, som äga företräde framför utmätningssökandens ford¬
ran, lämnas orubbade, och såsom följd häraf att någon försälj
ning ej kommer till stånd, där köpeskillingen icke lämnar någon
tillgång till gäldande af den fordran, för hvars uttagande försälj¬
ningen begärts, samt tillika att, om försäljningen sker, köparen
skall öfvertaga ansvarighet för de fordringar och rättigheter, som
ligga före nämnda fordran, naturligtvis i afräkning på köpeskil¬
lingen. Mig veterligt gäller den metod, som tillämpas i Sverige,
numera ingenstädes i större europeiska länder utom i Frankrike.
Detta nya system nödvändiggör emellertid en utredning om de
fordringar, som äga företräde framför utmätningssökandens an¬
språk och alltså skola af köparen öfvertagas. Denna utredning
skall verkställas af auktionsförrättaren medelst ett aktstycke, som
benämnes borgenärsförteckning. Nämnda förteckning skall, vara
tillgänglig vid den exekutiva auktionen och uppgöras antingen
omedelbart vid auktionen eller, om ärendet, är för vidlyftigt för
att detta skall kunna medhinnas, viss tid innan densamma vid
särskildt sammanträde mellan borgenärerna, där dessa äga att fram¬
ställa sina anspråk. Om ett sadant särskildt sammanträde hållits,
får alltså ej vid själfva auktionen något anspråk anmälas. I för¬
hållande till nu gällande föreskrifter innebär förslaget alltså den
afvikelsen, att för de fall, då nu rättsägare kunna vid själfva
likviden anmäla sina fordringsanspråk, anmälningsskyldigheten
är flyttad till sammanträdet för förhandlingarna med borgenä-
39 Nr 35.
Lördagen den 11 maj.
renta slunt att i viss mån borgenärsförteckningen träder i stiillet lagförslag
tor iikviden. Borgenärsförteckningen skall fullständigt upptao-aom ändring i
alla fastigheten vidlådande panträtter, ordnade efter det företräde vis’aJe!ar af
sinsemellan som lagen stadgar, äfvensom den fordran, hvarför " ”lagen 9‘
utmätning skett. Eu fullständig situationsplan öfver de fastig- (Forts.)
heten vidlådande gravationer föreligger alltså vid auktionen, på
öret uträknad, till ledning för inteckningshafvare och andra rätts-
ägare, hvilka kunna på förhand försäkra sig om, hur mycket de
Afröfva bjuda för att skydda sig för förlust, något som med nu
gällande system ej utan stor svårighet låter sig göra. En fördel
med den nya metoden är ock, att förteckningen skall angifva,
hur myckeo af köpeskillingen skall kontant erläggas, något hvar¬
tut jag skall sedermera återkomma.
Det gäller nu att fixera det lägsta belopp, som vid auktio¬
nen tar bjudas, därest försäljning skall komma till stånd. Detta
belopp det så kallade lägsta budet, erhålles genom att samrnan-
räkna de fordringsbelopp, som äga företräde framför utmätnino-s-
sokandens fordran, äfvensom kostnaderna i ärendet. Bjudes ej
sa mycket, ^ att nämnda summa erhålles och därutöfver uppstår
någon tillgång åt utmätningssökanden, förfaller frågan om för¬
säljning.
, n.1 ,detta. sammanhang må omnämnas en nyhet, som genom
lagförslaget införes, nämligen det så kallade ägarehypoteket. Det
händer ju icke sällan, att en inteckning kan vara belånad för
mindre än dess nominella belopp eller att å skuldbrefvet gjorts
afbetalning, utan att därför inteckningen dödats för motsvarande
belopp, eller att en inteckning ej alls belånats, utan innehafves
utaf. fastighetsägaren. I dylika fall kommer enligt nu gällande
_ag inteckningen vid exekutiv försäljning icke i betraktande, utom
1 den män den motsvarar en verklig fordran. Enligt de före-
®laSna bestämmelserna om ägarehypotek medföra nyss nämnda
förhållanden icke någon inskränkning i gravationen, utan inteck¬
ningen upptages i borgenärsförteckningen oafkortad till dess ur¬
sprungliga belopp, och hvad som ej tages i anspråk till gäldande
af borgenärs fordran, tillfaller ägaren själf, dock utan ränta.
... ar märka, att grundsatsen om lägsta budet såsom
villkor för den exekutiva försäljningen måste komma till tillämp¬
ning jämväl då fastighetsägaren är försatt i konkurs; betydelsen
åt det nya försäljningssättet skulle eljest väsentligt förringas,
korslaget stadgar alltså, att när ett konkursbo tillhörig fastighet
,exekatlvt försäljas de i allmänhet gällande grunderna för
Df-c. försäljning- skola tillämpas. Försäljning på begäran af kon¬
kursförvaltningen kan alltså icke komma till stånd med mindre
samthge inteckningshafvare blifva betäckta för sina fordringar
och en inteckningshafvare kan i allmänhet icke heller i detta
fall tvingas att för en icke förfallen fordran taga likvid. Där¬
emot är vid en af konkursboet påkallad auktion inteckningshaf-
Nr 35.
40
Lördagen den 11 maj.
Lagförslag vare berättigad, därest lian bevakat sin fordran i konkursen,
om ändring i begära att lägsta budet bestämmes så, som om försäljningen ägde
vissa delar «f rnm ti’n gäldande af hans fordran. Täckes icke hans fordran af
^laaen93' köpeskillingen, har inteckningshafvaren tydligen rätt till utdel-
/Forts) ning för skillnaden uti boets öfriga tillgångar. Men eftersom det
alltså kan kända, att exekutiv försäljning ej kommer till stånd,
enär lägsta budet ej bjudits, har eu ändring af konkurslagen
nödvändiggjorts (§ 124) enligt hvilken en konkurs kan afslutas,
oaktadt boets fasta egendom ej realiserats. Finna borgenärerna
att en exekutiv försäljning ej skall bereda någon tillgång till
gäldande af oprioriterade fordringar, har det ansetts meningslöst
påtvinga konkursboet ett försök härutinnan; konkursboet natur¬
ligtvis oförhindradt att försälja fastigheten under hand, i hvilket
fall inteckningshafvarens rätt är lika oberörd som af en annan
frivillig försäljning. Borgenärerna äga alltså besluta att konkur¬
sen skall afslutas, oaktadt den fasta egendomen ej försålts. Här
är dock en restriktion gjord, att sådant beslut förutsätter sam¬
tycke af de borgenärer, som ha panträtt i fastigheten och till-
lika bevakat sin fordran. Utan sådant samtycke får nämligen
konkursen ej afslutas, med mindre försök gjorts att exekutivt
försälja fastigheten.
Därest vid exekutiv försäljning köpeskillingen e] forslar till
fulla gäldandet af utmätningssökandens fordran, är sökanden
skyldig svara för de med auktionsförfarandet förenade kostnader,
men det är vid sådant förhållande billigt att det får på sökan¬
den bero, huruvida försäljning bör ske eller ej. Ett stadgande
därom är inrymdt i 126 § ut sökningslagen.
Jag har förut nämnt, att det nya systemet innebär, att viss
del af den i egendomen intecknade gälden skall af köparen öfver-
tagas. Denna del motsvarar de inteckningar, som falla mom
lägsta budet. Härifrån göras dock vissa undantag. _ Sålunda
skall kontant gäldas all ränta, vidare den del af det intecknade
beloppet, som tillfaller fastighetsägaren (ägarehypoteket), eftersom
denna del af inteckningen åtföljer äganderätten till fastigheten
vidare förfallen intecknad gäld, därest inteckningshafvaren det*
fordrar, än vidare beloppet af sådan inteckning, hvars giltighet
är tvistig, detta därför att, därest inteckningen upphäfves, dess
belopp skall tillfalla senare rättsägare, och slutligen belopp som
är i flera egendomar gemensamt intecknade, denna _ regel dock
med vissa undantag (§ 116). — Emellertid gäller vid sidan om
dessa bestämmelser, att köparen kan genom öfverenskommelse
med innehafvare af inteckningar, som ligga utom lägsta budet
och som skulle erhålla kontant likvid, utverka, att inteckningarna
få af köparen öfvertagas i afräkning på köpeskillingen.
Eu nyhet i lagstiftningen är, att, om vid auktionen bud ej
göres som är högt nog för att kunna antagas, utmätningssökan-
den äger äska ny auktion, som då skall hållas fyra veckor där-
Lördagen den ll maj.
41 Nr 35.
efter. Kan icke heller vid denna nya auktion försäljning ske,
förfaller frågan om försäljningen, och utmätningen går åter.
En ytterligare nyhet i förslaget är införandet af s. k. tvångs¬
förvaltning af fast egendom. Då en utmätningssökande betagits
rätten att ovillkorligen få en fast egendom exekutivt försåld, har
det ansetts billigt att bereda honom eu kompensation, och detta
har skett såmedelst, att, när exekutiv försäljning ej kommer till
stånd, utmätningssökanden berättigats få fastigheten satt under
särskild förvaltning genom syssloman, som af auktionsförrättare!!
förordnas, mot det att utmätningssökanden förskjuter erforderlig
kostnad. Denne sysslomans uppgift är att omhändertaga egen¬
domen och besörja förvaltningen. Han skall efter hvarje kalen¬
derårs slut inom en månad därefter till auktionsförrättaren afgifva
redovisning för förvaltningen. Sedan redovisningen inkommit,
skall auktionsförrättaren hålla sammanträde med borgenärerna
och uppgöra likvid om fördelning af den behållna afkastningen
mellan utmätningssökanden och fordringsägare med rätt till före¬
träde dem emellan som lag stadgar, därvid dock annan borgenär
än den som vunnit utmätning ej får taga del i likviden annor¬
ledes än för räntor och andra årligen upplöpande belopp. En
dylik likvid kan upprepas år för år ända tills utmätningssökan-
dens fordran blifvit gulden, då utmätningen går åter och fastig¬
heten återlämnas till gäldenärens disposition. Men intill dess är
fastigheten fortfarande utmätt, och utmätningssökanden kan när
som helst hos auktionsförrättaren äska, att fastigheten ånyo ut-
bjudes till försäljning. Enligt sakens natur kan denna tvångs¬
förvaltning icke antagas, utan rent undantagsvis komma till till-
lämpning beträffande jordbruksfastighet. Dels kräfves nämligen
för ändamålet ett afsevärdt förskott från utmätningssökandens
sida till bestridande af omkostnaderna och dels måste förutsättas
en särskildt kvalificerad syssloman, därest af tvångsförvaltningen
skall kunna väntas någon båtnad. Däremot kan tvångsförvalt¬
ning utan tvifvel hafva en reell betydelse med afseende på fastig¬
het i stad, där något större förskott ej ifrågakommer, och sysslo¬
mannens uppgift närmast blir att uppbära hyresafgifter och om¬
besörja nödiga reparationer. — Det kan möjligen sägas, att detta
nya institut, tvångsförvaltning, kan vara till sitt värde tvifvel¬
aktigt. Det kan invändas, att den som påkallar sådan förvaltning
får underkasta sig att förskjuta ett stundom afsevärdt belopp till
gäldande af de med förvaltningen förenade kostnader men att
han å andra sidan kanske i många fall har föga utsikt att få
något ut till täckande af sin fordran. Härvid är dock att märka,
dels att i den mån afkastningen inflyter denna i första hand skall
användas till förskottets återgäldande och dels att institutet lik¬
som hvarje annat rättsmedel måste anlitas med urskilning. Men
i många fall torde dock institutet visa sig vara ett tjänligt sätt
att förebygga att fastighetens afkastning år för år går till spillo
Lagförslag
om ändring i
vissa delar af
utsöknings-
lagen.
(Forts.)
Nr 35. 42
Lördagen den 11 maj.
Lagförslag till förfång för fordringsägame, och under alla förhållanden är
vhsaMa/af^ ett nödvändigt supplement till bestämmelserna om lägsta
utsöknings-7 budet, Indika uppenbarligen komma att föranleda, att utmätning
lagen. ofta ej leder till fastighetens försäljning. Annan än utmätnings-
(Forts.) sökanden äger ej påkalla tvångsförvaltning.
De sålunda föreslagna ändringarne i utsökningslagen nödvän¬
diggöra jämväl jämkningar ej mindre i inteckningsförordningen
och konkurslagen än ock i åtskilliga andra lagar, däruti den
kungl. propositionen innefattar förslag.
Med afseende på inteckningsförordningen är att beakta, huru¬
som det nya systemet för fastighets exekutiva försäljning, enligt
hvilket bland annat köparen skall öfvertaga viss till beloppet be¬
stämd andel af inteckningarne, betingar förändrad normering af det
exekutiva förfarandets inverkan på inteckningsrätten. För närva¬
rande är, som bekant, detta förhållande så regleradt, att då exekutiv
försäljning af fast egendom blifvit påkallad genom utmätning,
konkurs eller förordnande af Konungens befallningshafvande, bevis
därom skall genom den därför ansvariga myndigheten insändas
till domaren, som om förhållandet gör anteckning i intecknings-
protokollet. Därest gravationsbevis utfärdas, skall jämväl däri
anmärkas, hvad inkomna bevis i nämnda afseende gifva vid han¬
den. Tillika gäller, att inteckning, som alldeles icke eller endast
delvis kunnat gäldas af köpeskillingen för exekutivt försåld fastig¬
het, är utan verkan och kan på begäran af den nye köparen
dödas, äfven om inteckningshandlingen ej företes. Den nyss¬
nämnda anordningen med anmälan hos domaren afser att bereda
skydd mot bedrägligt användande af värdelösa inteckningar, ity
att gravationsbevisets upplysning därom, att fråga väckts om
fastighetens exekutiva försäljning, innebär en varning för långif-
varen att icke utan närmare undersökning taga för god en er¬
bjuden inteckning. Emellertid förutsätter dylik undersökning
granskning af stundom vidlyftiga handlingar, som en icke lag¬
kunnig långifvare kan hafva svårt att gå i land med, hvarför
han utan vidare afvisar inteckningen. Men stundom är denna
granskning tillika ganska vansklig och utsätter lätteligen icke¬
juristen för misstag. Och vidare, därest den nye ägaren under¬
låter att påkalla dödning af inteckningar, som icke alls eller
endast delvis kunnat gäldas af köpeskillingen, upptagas de fort¬
farande i gravationsbeviset och vålla förvillelse. Slutligen finnes
näppeligen möjlighet att få afförd eu anteckning därom, att en
fastighet varit föremål för exekution, icke ens sedan detta för¬
hållande upphört att äga någon betydelse vid bedömandet af en
intecknings värde, till exempel, därest samtliga inteckningar even¬
tuellt blifvit vid försäljningen betäckta eller i motsatt fall, därest
de värdelösa inteckningarna blifvit dödade. Erfarenheten har
också till fullo visat, att de nu gällande bestämmelserna äro
ägnade dels att utsätta långifvare för äfventyret att anse en
Lördagen den 11 maj. 43
ogiltig inteckning som god och dels att för fastighetsägaren
vålla svårigheter och omgångar vid belåning af ett intecknadt
skuldebref.
Lagförslaget afser att undanröja dessa olägenheter och går
för detta ändamål ut på, att ur inteckningsprotokollet och grava-
tionsbeviset må kunna direkt vinnas för enhvar begriplig känne¬
dom om det exekutiva förfarandets inverkan på inteckningars
giltighet, och att upplysning därom så fort ske kan varder i in¬
teckningsprotokollet upptaget. Alltså är i förslaget föreskrifvet,
att auktionsförrättare!!, omedelbart efter det likviden af köpe¬
skillingen ägt rum, skall, under förutsättning att auktionen vunnit
laga kraft, till domstolen insända handlingar, som visa köpeskil¬
lingens fördelning; och häraf kan alltid bedömas, i hvilken mån
de fastigheten vidlådande inteckningarna äro gällande eller ej.
Domstolen skall därom göra anteckning i inteckningsprotokollet
och i fastighetsboken. För vederbörande myndigheter kan det
visserligen vara en mycket grannlaga sak dessa anteckningar,
men sedan de verkställts erbjuder det ingen svårighet att tolka
dem och att med ledning af dem bedöma en intecknings giltighet.
En afgjord förbättring måste förslaget härutinnan anses innebära.
Sedan dessa anteckningar gjorts, har den förut skedda anmälan
om att fastighetens exekutiva försäljning påkallats ej vidare någon
betydelse och skall samtidigt afföras och ej heller i gravations-
beviset inflyta. I fråga om försäljningens inverkan på intecknin-
garnes giltighet föreskrifves, att fastigheten ej vidare häftar för
belopp, som enligt den förut omnämnda borgenärsförteckningen
faller utom hvad af köpeskillingen täckes. Det kan sålunda in¬
träffa — i olikhet med hvad enligt nu gällande lag är fallet —
att eu inteckning kan efter en exekutiv försäljning komma att
gälla för endast en del af sitt ursprungliga belopp. Men vid
sidan om denna regel gäller, att, därest inteckningen faller utom
lägsta budet, inteckningen är ogiltig, därest ej köparen fått af¬
räkna beloppet å köpeskillingen. Denna bestämmelse står i sam¬
klang med hvad förut nämnts därom, att den del af köpeskil¬
lingen, som faller utom lägsta budet, skall erläggas kontant, där¬
est ej inteckningshafvaren medgifver, att beloppet fortfarande får
innestå.
Jag har förut berört det s. k. ägarehypoteket, hvars innebörd
är, att panträtt, som uppkommit genom inteckning, under vissa
villkor kan göras gällande af fastighetsägaren själf. De ifråga¬
satta ändringarna i inteckningsförordningen bereda möjlighet för
fastighetsägare, som gjort afbetalning å intecknadt belopp, att
få detta belopp utbrutet och ny inteckning fastställd i ordning
näst efter inteckningshafvaren. Likaså kan denna andel utmätas
för fastighetsägarens skuld och tagas i anspråk af hans konkurs,
hvarjämte på begäran af utmätningsman eller konkursförvalt-
Nr 35.
Lag förslå;/
om ändring i
Hissa delar a/
utsöknings-
lagen.
(Forts.)
Nr 35. 44
Lördagen den 11 maj.
Lagförslag ningen inteckning för beloppet kan fastställas såsom nyss är
ITssa"delbarnämll.dt-
Vutsöknings- Ändringarne i inteckningsförordningen afse jämväl möjlighet
lagen. att under vissa villkor få en gemensam inteckning i flera egen-
(Forts.) domar uppdelad i flera särskilda in teckningar, gällande i enhvar
af egendomarna för bestämdt belopp, uträknadt efter angifna
grunder. Genom en sådan uppdelning vinnes det tydligen myc¬
ket eftersträfvansvärda målet att smärre genom afsöndring eller
ägostyckning uppkomna delar kunna frigöras från den gemen¬
samma ansvarigheten.
Jag har förut omnämnt, att, enligt förslaget, eu konkurs kan
afslutas utan att boets fasta egendom blifvit såld och att inteck-
ningshafvare eller därmed likställd borgenär, som bevakat fordran
i konkursen, ägde påyrka, att fastigheten utbjödes på exekutiv
auktion, innan konkursen afslutades. Denna bestämmelse skulle
emellertid kunna betänkligt kränka en inteckningshafvares rätt,
eftersom med afseende på stadgandet om lägsta budet vid exe¬
kutiv försäljning det ju kan hända, att fastigheten innefattar till¬
gång till inteckningens betäckande, ehuru denna tillgång ej blir
tillgänglig vid det förhållandet, att försäljning ej kommer till
stånd. För tillgodoseende af inteckningshafvarnes rätt är därför
föreskrifvet i 17 kap. 16 § handelsbalken, att den intecknings-
hafvare, som påkallar fastighetsförsäljning, äfvensom den inteck-
ningshafvare, som har sämre rätt, äger i det fall, att försäljning
ej kommer till stånd, njuta betalning för sin fordran ur andra
boets tillgångar, utan hinder däraf att inteckningen fortfarande
är gällande.
Detta är i korthet de delar af nu berörda lagar, hvari för¬
slaget innefattar ändring af nu gällande bestämmelser. De ifråga¬
satta ändringarna i öfriga lagar, som den kungl. propositionen
afser, äro sådana, som stå i mer eller mindre oskiljaktigt sam¬
band med de nya principer, för hvilka jag har redogjort. Det
skulle blifva för vidlyftigt att redogöra för dem, och en sådan
redogörelse skulle dessutom för den ej mera invigde erbjuda föga
intresse. Men dessutom afser utskottsbetänkandet från det af
mig hittills berörda området alldeles fristående ändringar i 88 §
samt 154 och 156 §§ utsökningslagen, gående ut därpå, att till¬
kännagifvande om exekutiv försäljning af lös egendom kan under
viss förutsättning blifva införd i ortstidning, samt på bestäm¬
melser om förfaringssättet för de fall, att kvarstad, skingrings-
eller reseförbud meddelats, men fordringsägaren är hänvisad att
få sin fordran fastställd icke genom stämning eller lagsökning
utan på annat sätt, därvid särskilt åsyftas skiljedom.
Uti Kungl. Maj:ts förslag har lagutskottet ifrågasatt vissa
ändringar, om hvilka det omdöme torde kunna fällas, att de äro
tämligen ofarliga, detta likvisst med ett undantag, nämligen be¬
stämmelserna om anordnandet af tvångsförvaltning, härutinnan
Lördagen den 11 maj. 45
jag intager samma ståndpunkt som herr Högberg i sin reservation.
Vid ärendets vidare föredragning blir jag kanske i tillfälle att
framställa ett yrkande om att vid Kungl. Maj:ts förslag måtte
få bero.
För öfrigt röra sig förändringarne i förslaget, såsom jag re¬
dan nämnt, om mindre väsentliga delar. Utskottet bar borttagit
§ 118 i utsökningslagen, innehållande bestämmelse om, att bor-
gensförteckningen skall undertecknas af auktionsförrättaren och
de borgenärer, som åt förteckningen nöjas. Som detta under¬
tecknande utan tvifvel är fullkomligt onödigt, har jag mot detta
ingen erinring att göra. —- Häraf bar emellertid föranledts åt¬
skillig omnumrering af paragraferna och justering af paragraf -
nummer på ställen, där hänvisning till visst lagrum förekommer.
I 18 § inteckningsförordningen är den ändringen af utskottet
föreslagen, att förmånsrätt för ränta å intecknadt belopp icke
skall äga rum för längre tid före utmätningen eller början af
konkurs än två år i stället för i propositionen upptagna tre år,
en ändring, hvarför utskottet synes hafva åberopat giltiga skäl.
Ofriga ändringar, som utskottet föreslagit, äro hufvudsakligen
af redaktionell art och afse att lända till förtydligande.
Vid betänkandet finnes fogade tre reservationer. Den af
herr Högberg afgifna har jag redan berört. Hvad reservationen
af grefve Spens beträffar, så bar han däri yrkat afslag å samt¬
liga de lagförslag, som äro upptagna i kungl. propositionen nr
22. Jag kan så mycket mindre vara främmande för den stånd¬
punkt, som i grefve Spens’ reservation kommit till synes, som
de däri framhållna synpunkterna i hufvudsakliga delar funnit
uttryck i Konungens befallningshafvandes i Malmöhus län på
sin tid afgifna utlåtande öfver lagförslaget, till hvilket betänkande
jag bidragit. Uppenbart är, att för oprioriterade fordringsägare
och innehafvare af mindervärdiga inteckningar reduceras möjlig¬
heten att utfå sin fordran ur köpeskillingen för fastigheten. Men
det har ju här gällt att mot hvarandra väga dessa intressen, å
ena sidan, samt betryggandet af de bättre inteckningarnes be¬
stånd, å andra sidan, och det sista har ansetts äga företräde, eu
uppfattning som ju äfven i andra länder gjort sig gällande. Att
förslaget skulle, såsom reservanten uttalar, lända jordbrukskrediten
till förfång, synes mig icke vara grundadt, därest icke detta om¬
döme inskränkes till den sämre panträtten, d. v. s. till sådan
skuldsättning, som väl ändock är den minst önskvärda. Reser¬
vantens förslag, att syftet att betrygga de bättre inteckningarna
skulle på ett enklare sätt och utan andra fordringsägares förfång
kunna vinnas genom en bestämmelse, att hufvudstolen af in¬
tecknad gäld skulle till en viss kvotdel innestå vid exekutiv för¬
säljning, är en tanke, som jämväl Konungens befallningshafvande
i Malmöhus län framkastat. En sådan metod betingar emellertid
Nr 35.
Lag förslag
om ändring i
vissa delar aj
utsöknings¬
lagen.
(Forts.)
Nr 35. 46
Lördagen den 11 maj.
Lagförslag en fullständig omarbetning af lagförslaget, eftersom den icke låter
vissa nJe^ar^af sl? i det system, som genomgår förslaget.
utsöknings- Reservanten säger vidare, att förslaget kommer att i väsent-
lagen. lig mån öka myndigheternas arbete och ansvar, och häruti har
(Forts.) Han nog rätt, men jag har aldrig försport, att denna omständig¬
het haft vidare inflytande på ett lagförslags öden. I allt fall
kräfves redan med nu gällande lagstiftning rätt mycken kall¬
blodighet såsom förrättningsman för att ej utsätta sig för äfven¬
tyr vid en exekutiv auktion med dithörande likvid. Jag tror för
öfrigt, att lagändringen skall visa sig föranleda, att misstag skola
kunna undvikas bättre än hittills, eftersom förrättningsmannen
får skälig tid för uppgörandet af den försäljningsförfarandet nor¬
merande borgensförteckningen, under det att det för närvarande
i komplicerade fall fordras att vara tusenkonstnär för att ej
begå fel.
Då jag sålunda finner, att lagförslaget erbjuder förbätt¬
ring i åtskilligt, har jag för min del ej anledning att motsätta,
mig detsammas antagande i hufvudsakliga delar.
Slutligen är det eu reservation af herr Persson i Norrköping,
som går ut på en sådan ändring i vissa delar af utsökningslagen,
att vissa tillkännagifvanden om exekutiv auktion m. m. skulle
införas i allmänna tidningarna endast en gång i stället för två,
men den frågan är mig så främmande, att jag icke vågar mig
på den.
Grefve Spens: Jag skall till att börja med be att få kon¬
statera, att den föregående ärade talaren, som till någon del varit
med om utarbetandet af ifrågavarande lagförslag, synes vara en
tämligen ljum beundrare af förslagen.
Ett måste man alltid beundra hos dessa lagförslag, och det
är den vackra, formellt juridiska byggnaden af desamma; och då
en förutvarande ledamot af lagberedningen, som uppgifves vara
förslagens egentliga författare, varit sekreterare i lagutskottet un¬
der ärendets behandling och där på ett briljant sätt föredragit
och försvarat förslagen och skrifvit utskottets betänkande, samt
då inom lagutskottet en professor i processrätt varit anhängare
af förslagen, så kan man vara viss på, att förslagen i formellt
juridiskt hänseende nu föreligga i så fullkomligt skick som gärna
är möjligt.
I praktiskt juridiskt hänseende däremot anser jag, med den
erfarenhet jag har från ett mer än 20-årigt sysslande inom en
länsstyrelse med utsökningsväsendet, att förslagen lida af så vä¬
sentliga brister, att förslagen borde omarbetas innan de antagas,
och jag har därför inom utskottet yrkat afslag å desamma.
Den första anmärkning, som jag i min reservation framställt
mot förslagen, är, att de alltför litet tillgodose utmätningssöJcandens
47 Nr 35.
Lördagen den 11 maj.
'intresse. Det är särskild! i tre hänseenden, som detta intresse ej Lagförslag
nog beaktats. om ändring i
För det första måste den, som söker utmätning af fast egen- "utsökning"1
dom, förskjuta kostnaderna för egendomens utmätning och för- lagen.9*
säljning. Detta behöfves ej med nu gällande lag, ty sådana kost- (Forts.)
nader utgå nu alltid med bästa rätt, och utmätt fastighet skall
nu alltid säljas, vare sig utmätningssökanden får betaldt för sin
fordran eller icke.
Det nya förfarandet för med nödvändighet med sig, att en
fordringsägare, som begär utmätning af en fastighet, måste i för¬
skott betala minst omkring 75 kr. och, om det är fråga om en
större fastighet, ansenligt högre belopp. Att detta kan vara syn¬
nerligen hårdt för en fordringsägare, är gifvet. Särskildt blir
det hårdt för en fattig fordringsägare, som haft svårt att betala
kostnaderna för att få sin fordran fastställd af domstol eller öf-
verexekutor eller som kanhända fått processa gratis på grund af
fattigdom. Han blir då urståndsatt att få verkställighet på do¬
men till följd af omöjligheten för honom att förskottera kostna¬
den. Jag skall taga ett exempel, som ej är ovanligt. Eu fattig
kvinna har stämt eu fastighetsägare om barnuppfostringshjälp
och fått sin fordran fastställd af domstolen, där hon för sin fat¬
tigdoms skull fått processa gratis. Hon kan nu ej få ut något på
grund af sin dom, därför att hon ej kan förskottera kostnaden.
Skall det nya förfarandet införas, måste åtminstone stadgas,
att den som styrker fattigdom, slipper att förskjuta kostnaden,
och att staten i så fall i stället lämnar vederbörande tjänstemän
förskott för att bestrida nödvändiga kostnader för kungörelser i
tidningar m. m., ty man kan ej begära, att tjänstemännen skola
för kanhända längre tid ligga ute med förskott ur egen kassa
för dylika medel. Ett sådant stadgande skulle dock naturligtvis
endast till en liten del afhjälpa den praktiska olägenheten af för¬
slaget i detta hänseende.
Det andra afseendet, i hvilket det föreslagna utsökningför-
farandet är ogynnsamt för utmätningssökanden, är, att han, för
att undvika att slutligen få vidkännas kostnaderna för fastighetens
försäljning, ställes inför den synnerligen svåra och ofta omöjliga
uPPgiften att på förhand verkställa beräkning af värdet af de
fordringar, hvilka äga förmånsrätt framför hans egen fordran.
Det är omöjligt för honom att veta, huru hög ränta de fordrings¬
ägare, hvilka hafva bättre rätt än han, skola bevaka vid försälj¬
ningen. Äfven om han vet, att ränta af gäldenären ordentligt be¬
talts till sådana långifvare med bättre rätt, kunna dessa alltid ut¬
taga räntor för två år före utmätningen, således omkring två och
ett hälft års räntor, för att göra sig betäckta såväl för sina kost¬
nader för det exekutiva förfarandet som för oprioriterade fordrin¬
gar, som de kunna hafva hos fastighetsägaren. En beräkning i
detta hänseende blir äfven så mycket svårare, som lägsta budet
Nr 35.
48
Lördagen den 11 maj.
Lagförslag vid auktionen mången gång kommer att ligga för högt, därför
om ändring i j ,]c^ lägsta budet skall upptagas dels ett års ränta å inteck-
Vi,S,unbninn*afnåd fordran, då annan ränta ej uppgifvits, och dels intecknad
lagen9 fordran, som är tvistig eller beroende af villkor. Ofta blir där-
(Forts.) för fordringsägaren af fruktan för att få betala kostnaderna af -
skräckt från att söka uttaga sin fordran, äfven om denna eljest
skulle utgå åtminstone till någon del.
Det tredje hänseendet, i hvilket förslagen alltför litet beak¬
tat utmätningssökandens intresse, är genom bestämmelserna om
det s. k. ägarehypotelcet. Därigenom minskas i hög grad möj¬
ligheterna för utmätningssökande att utfå sin fordran. ° Det må¬
ste ju anses i hög grad stötande för rättskänslan, att, såsom jag
påpekat i min reservation, fastighetsägaren vid en exekutiv för¬
säljning får del af köpeskillingen men icke utmätningssökanden.
Det kan till och med hända, att utmätningssökanden, om han
själf inropar fastigheten, får betala andel af köpeskillingen till
sin egen gäldenär, hos hvilken han har förfallen fordran, men
själf ej får denna fordran godtgjord. I sistnämnda fall kan man
väl invända, att köparen ju får fastigheten till säkerhet för sin
fordran, men om han, för att möjligen kunna rädda åtminstone
någon del af sin fordran, får betala så mycket, att han näppe¬
ligen har utsikt att undgå förlust på affären, så är trösten klen.
I hvarje fall kommer utmätningssökande, äfven om han är köpare,
genom bestämmelserna om ägarehypotek i en sämre ställning
än förut. . . . x . . , ,,
Huru svårt det är att få utmätning och inteckning åt ett
ägarehypotek, har jag närmare angifvit i min reservation. Säkert
är, att den, som söker utmätning på en fastighetsägare, i detta
hänseende kommer i en sämre ställning än enligt nu gällande
lag. Man säger då: fordringsägaren får söka gäldenären i kon¬
kurs. Detta kostar honom emellertid ett försök till försäljning
af fastigheten, och därmed äro förenade så stora utgifter, att han
ofta låter bli det, om hans fordran ej är stor. I fall fastighets¬
ägaren har ägarehypotek, som kan utmätas, går det ej heller att
sätta honom i konkurs. Om det ej är mycket att taga hos ho¬
nom, särskildt då inventarierna förut äro utmätta, tjänar det ej
heller mycket till att sätta honom i konkurs. Hittills har utmät¬
ningssökanden emellertid kunnat utfå sin fordran ur fastigheten
i många fall, då det hädanefter blir omöjligt, om den nya lagen
kommer till stånd.
Ofta blir ägarehypoteket icke heller till någon större vinst
för jordägaren, ty till följd af svårigheterna att inteckna det¬
samma blir det ofta en tillgång, som kommer att bortslumpas
till mycket lågt pris. Ägarehypoteket inbjuder däremot till myc¬
ket skoj, på sätt jag angifvit i min reservation. Till hvad jag i
min reservation sagt i detta hänseende skall jag be^ att få anföra
ett exempel på ett ohederligt förfarande, som nog åtminstone till
Lördagen den 11 maj. 4!)
en början efter den nya lagens införande ofta kommer att an¬
vändas. Om t. ex. första inteckningen i eu fastighet är på
10,000 kr. och fastighetsägaren därpå afhetalt 5,000 kr., samt
detta hlifvit antecknadt vid domstolen och intaget i gravations-
beviset, så går fastighetsägaren och tager lån på en efterföljande
inteckning och säger åt långifvaren, att första inteckningen bara
gäller för 5,000 kr. och att den inteckning, som nu belånas, skall
beräknas i värde därefter. Så snart fastighetsägaren fått lånet,
sa går han emellertid och tager ut en ny inteckning på det be¬
lopp, som afbetalats på den första inteckningen, och med samma
förmånsrätt, som det af betalade beloppet haft; och den, hos hvil¬
ken han nyss förut belånat en efterföljande inteckning, han blir
lurad. Så småningom kommer man väl till insikt om hvad lagen
i detta hänseende stadgar, men det blir ofta en mycket dyrköpt
insikt.
Jag bestrider visst icke, att det för fastighetsägaren medför
åtskilliga fördelar att kunna uppdela inteckningar, på sätt för¬
slaget anger. Det är ju alldeles riktigt, att en fastighetsägare
skall hafva rätt att använda afbetalda eller obelånade delar af
inteckningar genom att skaffa sig nya inteckningar med samma
förmånsrätt som förut, men att tillämpa detta så långt, att det
skall gälla äfven vid tvångsförsäljningar och föranleda därtill, att
en fordringsägare, som bär en domfäst och laga kraftvunnen
fordran, hvilken genom utmätning vunnit förmånsrätt, ej skall
kunna få ut sin fordran vid tvångsförsäljningen, under det att
däremot hans gäldenär där får ut penningar i stället — och det
utan att fordringsägaren sedan kanske kan få ut sin fordran —
det är att gå för långt, och kan icke vara rätt enligt min me¬
ning. Praktiskt är det bestämdt icke.
_ Jag är tveksam om, huruvida det är lämpligt, att hos oss
nu i någon form införa ägarehypoteksinstitutet. Lämpligare sy¬
nes mig vara att afvakta de nya fastighetsregistrens färdigblif-
vande och den tid, då fastighetsinskifningsväsendet i sin helhet
kan ordnas enligt lagberedningens förslag till ny jordabalk. Det
nu framlagda förslaget kunde då äfven blifva fullständigadt i flera
hänseenden.
I min reservation har jag äfven sagt, att förslaget kommer
att medföra ogynnsamma förhållanden för jordbruket. Enligt min
öfvertygelse kommer det ofta att hända, sedan försök gjorts att
sälja eu jordbruksfastighet, men detta icke gått, att fastigheten
får ligga obrukad någon tid, därför att inventarierna alltid äro
sålda, då fastigheten utmätes. Man invänder däremot, att in-
teckningshafvarne få se till, att egendomen snart åter blir såld
eller att fastighetsägaren kommer i konkurs. Det drager emel¬
lertid ofta tid, innan detta sker, och det är mycket möjligt, att
de, som hafva osäkra fordringar och sålunda hafva det egent¬
liga intresset att söka få säkerhet för sina fordringar, icke vid-
Första kammarens protokoll 1912. Nr 35. 4
Nr 35.
Lagförslag
om ändring i
vissa delar af
utsöknings-
lagen.
(Forts.)
Nr 35. 50
Lördagen den 11 maj.
Lagförslag taga åtgärder för egendomens försäljning utan i stället försöka
om ändring i pracka sina inteckningar på andra, som ej känna till, huru
visso delar af pagg osäkra <jc aro Detta mindre hederliga förfarande kommer
USlagen9S~ nog äfven att försökas genast, då inventarierna blifvit uttmätta
(Forts.) och således, innan försök till exekutiv försäljning ägt rum, tv
man vill undvika de kostnader, som äro förenade med ett dylikt
försök. Att få ägaren i konkurs går, som jag förut antydt, ej,
om och så länge han har ägarehypotek.
Vidare har jag i reservationen sagt, att jordbrukarnes kredit¬
förhållanden komma att påverkas af förslaget. Herr Hallberg har
anmärkt, att det endast skulle vara med afseende på sämre in¬
teckningar, som detta är fallet, och det är gifvet, att jag ej där¬
med afsett de bättre inteckningarne. De inteckningar, som ligga
öfver halfva taxeringsvärdet, blifva nog svåra att belåna utan att
högre ränta än förut får betalas eller utan att lånet förstärkes
med borgen. Detta kan ju medföra den fördelen, att fastighets¬
ägare icke kommer att skuldsätta sig så högt som förut, och att
han manas till sparsamhet, men det kan ock mången gång bringa
en skötsam jordbrukare, som råkat ut för ett dåligt skördeår, på
ekonomiskt fall, och särskildt är förslaget ägnadt att motverka
egnahemsbildningen, såvidt den af ser jordbruksfastighet, tv där
behöfver fastigheten ofta till en början högt belånas.
I flera trakter af landet har det varit vanligt, att sparban¬
kerna vid egnahemsbildning lämnat lån mot ganska låg ränta på
inteckning, som ligger närmast de inteckningar, som öfverläm-
nats till vederbörande hushållningssällskap eller annan låneför-
medlare, men detta kommer nog att upphöra efter nya lagens
antagande, och fråga är, om tillsynsmyndigheterna öfver spar¬
bankerna därefter skulle tillåta dem att utlämna dylika lån, då
säkerheten ej vore bättre.
Möjligt och till och med troligt är äfven, att den nya lagen kan
komma att förorsaka fastighetsvärdets fall till följd af de sämre
belåningsmöjligheterna.
I fråga om tvångsförvaltning och afsilande af konkurs, utan
att fastighet i konkursboet säljes, hänvisar jag till, hvad jag ytt¬
rat i reservationen. Att fastighet ej får säljas i konkurs är ju
rätt egendomligt, men det är nödvändigt för att genomföra för¬
slagets principer.
Såsom eu sista anmärkning mot förslagen har jag framhål¬
lit, att de nya lagarne komma att i väsentlig mån öka myndig¬
heternas arbete och ansvar vid fastighetsförsäljningar. Herrarne
skola icke tro, att de protokoll, som fogats till den kungl. pro¬
positionen, upptagit särskildt svåra fall. Nej, tvärtom! I Tysk¬
land är det samma myndighet, nämligen domstol, som säljer
fastighet exekutivt och som gör anteckning i fastighetsböckerna.
Detta är en stor fördel, ty det minskar arbetet. — Jag har na-
Nr 35.
Lördagen den 11 maj. 51
turligtvis icke framliållit (let ökade arbetet för myndigheterna för lagförslag
att själf undandraga mig något arbete. om ändring i
Af alla dessa skäl bar jag ansett, att förslagen ej böra nu vis*a'le!ar af
antagas utan blifva föremål för omarbetning. Det synes mig " “lagen!'*'
vara lämpligt, såsom jag förut antydt, att lagarnes definitiva an- (Forts)
tagande uppskjutes, tills fastighetsregistren blifvit färdiga, och de
redan utarbetade nya lagförslagen om lagfart och inteckning
blifva föremål för statsmakternas pröfning.
Den största fördelen med det föreliggande förslaget skulle
vara,, att man undviker den fara för fastighetskrediten, som 1ig-
?.er ,A “öjligheten för en fastighetsägare att genom en exekutiv
försäljning bli fri från en inteckning, som för ägaren är oför¬
delaktig. Det är detta förhållande, som hufvudsakligen föranledt
utarbetandet af hela detta nya sätt för försäljning af fastighet.
För sådant ändamål afläts Riksdagens skrifvelse af år 1903. Upp¬
rinnelsen därtill var, att omkring år 1890 var räntan mycket låg,
och detta medförde, att åtskilliga jordbrukare, isynnerhet större
egendomsägare, sökte genom att föranstalta exekutiva försäljnin¬
gar frigöra sina fastigheter från hypoteksinteckningar och andra
inteckningar, som ställts på längre tids amortering. Detta för¬
anledde herrar Hugo Tamm och Filip Lehman i Göteborg att
väcka motioner i Riksdagen i detta afseende; och resultatet blef
den riksdagsskrivelse, som ligger till grund för det nu förevarande
förslaget. Men denna fara, som jag nu påpekat, att en fastig¬
hetsägare skulle kunna frigöra sin fastighet från en hypoteksin-
teckning, skulle möjligen kunna undvikas på ett enklare sätt än
genom .det förfarande, som i förslaget omnämnes. Jag har fram¬
kastat i reservationen, att detta skulle kunna ske på det sätt, att
bestämmelse infördes därom, att köpare af exekutivt försåld fastig¬
het skulle, där ej annorlunda öfverenskommes, hafva skyldighet
att inom köpeskillingens belopp öfvertaga hufvudstolen af in-
teckn.ad gäld till belopp, liggande inom t. ex. 1/s af fastighetens
taxeringsvärde, . samt att, därest så högt bud vid en första auk¬
tion icke afgifvits, att inteckningar inom nämnda taxeringsvärde
blefve betäckta, fastigheten icke då skulle genast säljas, utan
ytterligare en auktion hållas för att fästa inteckningshafvarnes
och flera spekulanters särskilda uppmärksamhet på försäljningen.
De öfriga fördelarne af det nya förfarandet angifvas af ut¬
skottet på sidan 3, andra stycket i betänkandet, där utskottet
säger, att en inteckningshafvare icke skulle behöfva riskera, »att
den intecknade fastigheten varder på begäran af någon annan
inteckningshafvare eller borgenär med sämre rätt än han exeku¬
tivt försåld till ett pris, som icke täcker den föregående inteck¬
ningen, och att han till förekommande häraf kan blifva nöd¬
sakad att själf inropa fastigheten för att därigenom rädda sin in¬
teckning».
Den första af dessa fördelar skulle också hufvudsakligen
Nr 35. 52
Lördagen den 11 maj.
Lagförslag vinnas genom mitt förslag i reservationen. Det andra önske-
om ändring i målet eller att inteckningshafvare skulle slippa att själf inropa
vissa delar af fastjg]leten bär sjn betydelse hufvudsakligen med afseende å an¬
tagen.98" dra fastigheter än jordbruksfastigheter, ty de senare måste i prak-
(Forts) tiken alltid säljas därför, att inventarierna redan äro utmätta.
Med afseende å andra fastigheter är det ju äfven, om intecknin-
garne skola innestå, ej så farligt att ropa in fastigheten, ty den
kontanta köpeskillingen blir då ej stor och svår att gälda. Om
inropet sker för att rädda en bättre inteckning, kan inroparen till
och med göra en god förtjänst på saken.
På grund af allt hvad jag nu anfört, ncdgas jag yrka af¬
steg på detta stora och i juridiskt-tekniskt afseende vackra
försteg.
Herr Alexanderson: Herr talman, mina herrar! Grefve
Spens påpekade, att föreliggande försteg är hvad han kallade ett
»vackert försteg», ett i lagtekniskt hänseende framstående försteg;
men han gjorde mot detsamma åtskilliga sakliga anmärkningar,
som för honom voro af den betydelse, att han påtog sig ansvaret
att hemställa om, att hela reformen nu ändå skulle få falla till
marken.
Det föreföll, som om grefve Spens i viss mån ville insinuera,
att lagutskottets majoritet låtit imponera på sig af de rent lag-
tekniska förtjänsterna hos försteget, men jag ber kammaren vara
öfver tyga d om, att utskottet icke låtit sig imponera vare sig häraf
eller af det bekanta förhållandet, att bakom försteget står lagbe¬
redningens auktoritet. Lagutskottet har intagit sin ståndpunkt
efter ett sakligt öfvervägande och en grundlig ompröfning.af de
praktiska konsekvenser, som man — såvidt det varit möjligt att
nu öfverblicka dem — kan se att försteget skall komma att få.
Men det är visserligen sant, att ju mera utskottet inträngt i detta
lagförslag och de öfverväganden, som föregått dess utarbetande,
desto starkare trygghetskänsla har utskottet vunnit för, att för¬
steget icke är byggdt på basis endast af ett teoretiserande öfver
principer, utan att tvärtom sinne för realiteter och ett grundligt
öfvervägande af praktiska konsekvenser varit det, som i främsta
rummet bestämt lagförslagets innehåll.
Grefve Spens har i sin reservation framställt en rad anmärk¬
ningar, som han nu närmare utvecklat i samma ordning som i
reservationen vid utskottets utlåtande å sidan 138 142. Jag
skall be att få följa honom i dessa anmärkningar i samma ord¬
ning, som han själf tagit dem. Men dessförinnan ber jag att få
starkare markera de bärande förtjänster, som detta försteg har i
jämförelse med nu gällande rätt. En föregående ärad talare har
redan gjort en omsorgsfull öfversikt öfver hvad försteget i sin
helhet innebär, och det är sålunda öfverflödigt, att jag gör om
Lördagen den 11 maj.
53 Nr 35.
den saken. Jag skall därför be att i korthet få peka på själfva
de afgörande förtjänsterna hos förslaget.
Först och främst är det då, såsom grefve Spens själf an¬
märkte, så, att det framdeles icke blefve möjligt för en fastighets¬
ägare att i tider af fallande ränta tvångskonvertera sina inteck¬
ningar, till och med sitt kassalån, genom att arrangera exekutiv
försäljning och ställa fordringsägarne i valet mellan att få ut sina
fordringar kontant ur fastigheten eller nöja sig med lägre ränta.
Vidare är det så, att en inteclcningshafvare med svagt läge, som
grefve Spens ansåg skulle komma i sämre ställning — han och
framför allt han vinner genom förslaget en bestämd fördel. Nu
riskerar han, att en borgenär, hvilken som helst, arrangerar exe¬
kutiv försäljning vid en härför ogynnsam tidpunkt med den be-
dröfliga påföljd för den svaga inteckningens innehafvare, att han
ställes i valet mellan att själf inropa fastigheten eller lämna sina
pengar i sticket; och om han inropar fastigheten, riskerar han
att få betala hela köpesumman kontant eller att föra vanskliga
underhandlingar med innehafvare af inteckningar med bättre rätt,
innan han vinner visshet om, att dessa inteckningar helt eller
delvis få stå kvar. Ägaren af en fastighet vinner också bestämda
fördelar genom det nya systemet just därför, att man kan vänta,
att spekulanternas krets kommer att vidgas och deras håg att
bjuda kommer att stegras, om de icke behöfva riskera att nödgas
fullgöra likviden kontant utan såsom en köpare vid frivillig för¬
säljning få öfvertaga inteckningarna. Slutligen kommer inroparen
enligt detta förslag i en väsentligt förmånligare ställning, i det
att han strax efter auktionen, så snart densamma vunnit laga
kraft, kan få ett fullt korrekt gravationsbevis — ett gravations¬
bevis som icke, i olikhet med hvad nu så ofta blir förhållandet,
utvisar, att fastigheten graveras af något mer än den verkligen
gör och icke släpar med sig den obehagliga påteckningen, att
denna fastighet en gång blifvit begärd i exekutiv försäljning. Ej
heller komma de inteckningar, som äro dödade, att vidare synas
i gravationsbeviset, och sålunda kunna icke, såsom nu är förhål¬
landet, personer blifva lurade att öfvertaga inteckningar, som
gravationsbeviset utvisar såsom gällande, medan de i själfva ver¬
ket äro döda.
Alla dessa förtjänster tillsammantagna löpa ut i ett bestämdt
stärkande och stadgande af fastighetskrediten, och detta icke
minst beträffande de svaga inteckningarna; jag måste därför säga,
att af de anmärkningar, grefve Spens gjort mot förslaget, den,
att det skulle sätta fastighetskrediten i fara, det synes mig minst
berättigad.
Jag skall nu gifva mig närmare in på de särskilda anmärk-
ningarne i reservationen. Den första är, att utmätningssökandes
möjlighet att komma till sin rätt skulle försvåras. Ty han skall
förskottera auktionskostnaden och i händelse någon försäljning
Lagförslag
om ändring i
vissa delar af
u tsökn ings-
lagen.
(Korts.)
Nr 35. ,')4
Lördagen den 11 maj.
Lagförslag icke kommer till stånd — hvilket blir fallet, om det fastställda
°issa"fefarf/a/^sta budet ej bjudes, och sålunda de bättre liggande fordringarna
Vutsöknings- e.l täckas — kommer han att definitivt få stå för denna kostnad.
lagen. Ja, detta är sant; men låtom oss vända på saken och se till,
(Forts.) huru det förhåller sig enligt nuvarande system! Nu kan eu exe¬
kutiv försäljning begäras af en borgenär, som själf icke har den
ringaste förhoppning att få ut ett enda öre af köpeskillingen,
men som ändå tvingar fram dess försäljning med den påföljd,
att auktionskostnaden först af allt tages ut ur fastigheten. Hvem
blir då lidande på detta? Jo, den siste inteckningshafvaren, hvars
inteckning blir så mycket mindre betäckt som det belopp utgör,
som svarar mot auktionskostnaden. En sådan auktion är alltså
icke ägnad att bereda den, som satt förfarandet i gång, den rin¬
gaste fördel, men i stället kommer den att bereda svåra olägen¬
heter för de svagaste inteckningshafvarne förutom de olägenheter,
som den bereder ägaren och innehafvare af inteckningar med
bättre rätt. Erfarenheten gifver nogsamt vid handen, att dylika
okynnesauktioner, som anställas af personer, som själfva icke ha
någon fördel af dem, icke äro sällsynta utan tvärtom höra till
det vanliga. Nu kan man fråga: hvilket är det riktigare, det
nyttigare att sådana okynnesauktioner på redan fullgraverade
fastigheter ske på initiativtagarens egen risk eller på intecknings-
hafvarens risk? Mig synes att förslaget i detta afseende intager
en riktig ståndpunkt. Är det åter så, att fastigheten icke är gra:
verad eller icke hårdt graverad, så har tydligen utmätningssökan-
den lika god utsikt enligt förslaget som nu att komma till sin
rätt. År det slutligen så, att fastigheten i det närmaste är full-
graverad men dock så, att utmätningssökanden rimligtvis kan
sätta i fråga att få något med, då gifver förslaget honom bättre
utsikt än nu gällande rätt. Ty af flera skäl kan han hysa större
förhoppning, att köpeskillingen skall gå till högre belopp enligt
förslaget än enligt nu gällande system, och han kan således hop¬
pas, att icke endast auktionskostnaden blir betäckt utan att han
också, hvad som är den förnuftiga meningen med försäljnings-
försöket, skall få själfva sin fordran gulden. Att köpeskillingen
i genomsnitt bör komma att gå till högre belopp enligt förelig¬
gande förslag än enligt nu gällande rätt, beror på de förut af
mig framhållna förtjänsterna hos förslaget. Först och främst är
inroparen säker på att få öfvertaga inteckningarne -— och detta
utan personlig ansvarighet — och han behöfver därför vida
mindre kontanta medel till sitt förfogande. För det andra får
han, i den mån det finnes något värde i fastigheten ograverad^
detta mycket snart konstateradt genom ett korrekt gravationsbe¬
vis, med den påföljd att han kan utnyttja det verkliga kredit¬
värde, som fastigheten äger. Bägge dessa faktorer äro af den
största praktiska betydelse. De komma att vidga spekulanternas
krets och förmå dem att bjuda högre, och detta kommer icke
Lördagen flen 11 maj. 55
endast ägaren och inteckningshafvare utan äfven i sista hand ut-
mätningssökanden tillgodo.
I detta sammanhang ber jag att få påpeka, att de bägge be¬
tydande förtjänster hos förslaget, som jag nu berört, däremot icke
äro förenade med den utväg grefve Spens anvisar i sin reserva¬
tion. Reservanten vill där behålla det nuvarande systemet med
den modifikation, att de bäst belägna inteckningarna -— till en
tredjedel af taxeringsvärdet — skulle oberörda af försäljningen
öfvertagas af köparen och sålunda icke tvångskonverteras. I för¬
bigående vill jag anmärka, att det förefaller mig att denna gräns,
Vs af taxeringsvärdet, är så snäft tilltagen, att icke ens bergsäkra
kassalån skulle bli oberörda. Om man jämkar till två tredjedelar,
vinner man visserligen en fördel, nämligen att tvångskonvertering
af goda inteckningar omöjliggöres, men de andra förtjänsterna
komma att saknas. De svagare inteckningshafvarne riskera allt¬
jämt okynnesauktioner och att blifva ställda i det obehagliga valet
mellan att sjkifva ropa in fastigheten eller ock förlora sina pen¬
ningar. En inropare skulle icke så snart som enligt förslaget få
fastigheten rensad från inteckningar, som förlorat sin verkan, och
slutligen kan han ej heller på förhand beräkna, huru mycket
han skall vara nödsakad att hålla kontant till reds på likvid¬
dagen.
Grefve Spens anmärkte, att det blir svårt för en utmätnings-
sökande att på förhand beräkna, huruvida han har utsikt eller
icke att få något med af likviden, tv huru stora fordringar de
föregående inteckningshafvarne ha, är icke godt att veta. Jag
tror emellertid, att den ärade anmärkaren härvid mera tänkt på
huru saken skulle gestalta sig från den nu gällande rättens stånd¬
punkt. Enligt det nya systemet blir det lättare att göra den
ifrågavarande beräkningen, och detta af två skäl. Det första skälet
är, att genom förslaget införes ägarehypoteket, som gör inteck¬
ningarnas kapitalbelopp effektiva. Det andra skälet är, att för¬
slaget sätter ner den ränta, som skall påläggas fastigheten, från
tre till två år eller med andra ord från 18 eller 15 % till 12
eller 10 %, hvilket också verkar i den riktning, att man med
större säkerhet kan beräkna hvad som verkligen ligger före ut-
mätningssökanden eller före en viss inteckning i egendomen.
Just ägarehypoteket är emellertid föremål för grefve Spens
andra anmärkning. Detta ord är ett uttryck för den principen,
att om en inteckning ligger inne hos fastighetsägaren eller är
blott delvis belånad, vare sig detta beror på, att den är delvis
amorterad eller från början varit öfver hypotek, så skall inteck¬
ningen eller denna icke utnyttjade del af inteckningen räknas så¬
som en tillgång hos fastighetsägaren. Praktiskt betyder detta, att
den står till buds för utmätningssökanden eller konkursborgenä¬
rerna såsom en dem tillkommande tillgång. Förhållandet blir
sålunda icke såsom nu, att eu inteckningshafvare med sämre läge
Nr 35.
f.agförslag
om ändring i
Dissa delar af
utsöknings-
lagcn.
(Forts.)
Nr 35. 56
Lördagen den 11 maj.
Lagförslag för sin inteckning rycker upp, endast därför att eu föregående
om ändring 'inteckning icke är fullt effektiv, hvilket han nu gör utan all sin
"utsökning^ förskyllan eller värdighet. Själfva principens riktighet har grefve
lagern Spens icke bestridt, och den är naturligtvis en omedelbar konse-
(Forts.) kvens af det faktum, att redan nu ägaren kan lösa in eu sin in¬
teckning och sedan åter släppa ut den i rörelsen med bibehållen
förmånsrätt, utan att senare inteckningars innehafvare kunna där¬
emot framställa någon anmärkning. År det icke i själfva verket
orimligt, att om nu vid just det tillfälle, då exekutiv auktion på
en fastighet sker, en inteckning däri är helt eller delvis outnyttjad,
skall detta komma alla efterkommande inteckningshafvare till¬
godo, ehuru de gifvetvis icke tagit hänsyn till den saken, då de
beviljade lånet, och beräknade sin risk och betingade sig ränta i
öfverensstämmelse därmed? Man kan nämligen säga, att på
grund af att eu framför liggande inteckning åter kan släppas ut
i rörelsen med bibehållen förmånsrätt, så vågar ingen långifvare
räkna med den möjlighet, att han skall komma upp till bättre
förmånsrätt. Här finns således ett kreditvärde, som blir out-
nyttjadt.
Om således ägarehypoteket är det principiellt riktiga, så är
det å andra sidan ock, praktiskt sedt, en hörnsten i förslaget.
Ty det är icke möjligt att genomföra, hvad här afses, nämligen
att man redan vid auktionen skall kunna konstatera, hvad som
skall gå ut ur fastigheten, utan att man får räkna alla inteck¬
ningar såsom fullt effektiva, hvilket åter blir eu följd af införan¬
det af ägarehypoteket.
Nu har emellertid grefve Spens fäst uppmärksamheten på
ett par praktiska olägenheter beträffande ägarehypoteket. Det är
icke min mening att förneka, att sådana kunna förekomma, men
en annan sak är, om de äga den räckvidd, som grefve Spens
velat göra gällande. Fråga är om det fall, att inteckningen är
belånad, men för en skuld, som är lägre än dess belopp, och så¬
lunda delvis outnyttjad. — Det är i detta fall man egentligen
talar om ägarehypoteket. — Då skall enligt förslaget, om exem¬
pelvis en senare intecknings innehafvare ropar in fastigheten på
exekutiv auktion, detta ägarehypoteksbelopp gå ut kontant till
ägaren af fastigheten. Grefve Spens fäster då uppmärksamheten
på det stötande uti, att denne inteckningshafvare, som måhända
icke får sin egen fordran betäckt, tvärtom får betala till sin egen
gäldenär. Först är emellertid då att anmärka, att det icke är
säkert, att fastighetens ägare personligen är gäldenär till inropa¬
ren, ty det är beroende på, om fastighetens ägare är personligen
ansvarig för dennes inteckning eller icke. Har han icke person¬
lig ansvarighet, då är han ju att betrakta såsom en panthafvare,
så god som en annan, i fråga om sitt ägarehypotek. Men det
är stötande för rättskänslan, säger man, om han är personligt
ansvarig. Då är att märka, att om inteckningshafvaren är en
Lördagen den 11 maj. 57
klok ocli praktisk man, så har lian ett skyddsmedel mot obehag¬
liga eventualiteter. lian kan lagsöka sin personligen ansvarige
gäldenär samtidigt, icxe blott efter 13 §, utan äfven efter 12 §
utsökningslagen, med den effekt, att han, genast då ägarehypo-
teket fader ut, kan anvisa utmätningsmannen att slå ned på det
såsom en utmätningsbar tillgång. Ja, hvad mera är, han kan
låta bli att anställa fastighetsauktion och nöja sig med att för
sin obetalta ränta slå ned på ägarehypoteket såsom en utmät¬
ningsbar tillgång.
Nu _ säger emellertid grefve Spens i sin andra anmärkning,
att det icke blir så lätt att slå ned på detta ägarehypotek. Vid
utmätning af ägarehypoteket skall så tillgå, att man utmäter den
rätt, ägaren tillkommer till det värde, hans hos tredje man pant¬
satta inteckning äger utöfver den skuld, hvartill den pantsatts.
För att denna rätt skall bli något begärlig vid exekutiv auktion
å densamma, måste den förvandlas till en verklig inteckning, som
är utbruten ur den större inteckningen. Nu menar reservanten,
dels att det är svårt att få reda på, att detta ägarehypotek exi¬
sterar, och dels att inteckningshafvaren, från hvilkens inteckning
utbrytningen skall ske, kanske tredskas att lämna sin medverkan
till utbrytningen. Nu är emellertid att märka, att han är lagligen
skyldig till detta och kan tvingas därtill, och för det andra, att
han icke har något intresse i att motsätta sig det, ty det utbrut¬
na ägarehypoteket kommer att gå med förmånsrätt efter hans
egen inteckning, och sålunda är hans inteckning af lika mycket
värde såsom säkerhet för hans fordran, som den var förut. Men
framför allt bör man besinna, att det mest praktiska fallet af
ägarehypotek utan tvifvel blir hypoteksföreningarnes inteckningar,
som delvis amorterats. Och man kan naturligtvis icke föreställa
sig annat, än att hypoteksföreningarna skola lojalt lämna sin
medverkan till att fullgöra den skyldighet, som lagen pålägger
dem. Jag menar alltså, att om man närmare ser på de anmärk¬
ningar, som grefve Spens gjort beträffande ägarehypoteket, så
måste deras praktiska betydelse komma att icke oväsentligt redu¬
ceras.
Hvad så beträffar de ogynnsamma förhållanden för jordbru¬
ket, som reservanten befarar, så beror hans oro därpå, att han
tänkt sig, att en fastighet kan komma att bli osåld och att den
icke kan ens under konkurs blifva försåld. Ja, så kommer väl
dock icke saken att te sig i praktiken, ty inteckningshafvare har
under konkursen s. k. anslutningsrätt, d. v. s. han äger att be¬
gära, att fastigheten skall säljas såsom för hans fordran. Detta
kommer att medföra, att lägsta budet flyttas ned högst betydligt
eller flyttas upp — hvithet uttryck man nu vill använda — och
kommer det så långt som till konkurs, blir följden häraf säkert
i regeln den, att fastigheten blir såld. Härtill har intecknings¬
hafvaren både makt och intresse, och det är icke skäl att antaga,
Nr 35.
Lagförslag
om ändring i
vissa delar af
ntsöknings-
lagcn.
(Forts.)
Nr 35. 58
Lördagen den 11 maj.
Lagförslag att inteckningshafvarne skulle vara så försumliga, att de icke
om ändring i skulle bevaka sina välförstådda intressen. Härmed sammanhän-
"utsöknin"Ser grefve Spens’ påstående, att sjkifva fastighetskrediten skulle
“ S°agen°S försämras genom förslaget, ett påstående, som jag redan i ett
(Forts.) annat sammanhang berört. Vore det sant, då vore förslaget sorg¬
ligen misslyckadt, eftersom dess uppgift är att stärka fastighets-
krediten. Grefve Spens har emellertid härvidlag endast fäst sig
vid en enda faktor, som skulle verka ogynnsamt, men han har
underlåtit att fästa sig vid alla de mäktiga faktorer, som verka
i motsatt, i gynnsam riktning.
Hvad slutligen angår det genom förslagets antagande ökade
arbetet för myndigheterna, så är den anmärkningen på förhand
besvarad af herr Hallberg, som betonade, att myndigheterna fa
att göra med vida klarare och tydligare lagbestämmelser än för
närvarande; de hafva dessutom att tillgå dessa utmärkta exem¬
pel, som finnas bifogade lagförslaget, och som kunna vara till
en väsentlig hjälp för dem vid fastighetsauktionerna. Slutligen
kan jag äfven i öfrigt icke finna, att det genom förslagets anta¬
gande blir lagdt mera på myndigheterna eller kommer att ställas
större anspråk på deras förmåga för framtiden. De kinkiga fal¬
len beträffande gemensamma inteckningar bli visserligen icke
lätta för öfverexekutor att handlägga, lika litet lätta som hittills,
men att de skulle bli försvårade, kan jag icke finna, att grefve
Spens lyckats leda i bevis.
Slutligen skall jag be att få erinra därom, mina herrar, att
det bästa alltid varit det godas fiende. De brister, som på en
eller annan punkt vidlåda detta förslag, äro icke af den art, att
de låta sig aflägsnas genom en sådan öfverarbetning, som grefve
Spens tänkt sig; ty de äro dels sådana, som bero på, att man
vid regleringen af denna del af rätten är bunden af den ordning,
som finnes på annat håll fastslagen — exempelvis genom den
gräns vår rätt uppdrager mellan fast och lös egendom och
dels sådana, som utan tvifvel komma att framträda, men som
för närvarande icke låta sig öfverblickas. Endast erfarenheten
kan gifva verkligt vittnesbörd om dem, och utan tvifvel blir följ¬
den, att när något decennium gått efter det att, som jag nu hop¬
pas, lagen antagits, man kommer att verkställa de jämkningar,
hvaraf lagen då finnes vara i behof.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Grefve Spens: Jag skall endast be att i största korthet få
säga några ord i anledning af den siste ärade talarens yttrande.
Beträffande min anmärkning, att den obligatoriska förskotte-
ringen af utmätnings- och försäljningskostnaden verkar ogynn¬
samt för utmätningssökanden och försvårar för honom att få
verkställighet af dom, har den ärade talaren hufvudsakligen in¬
vända att sådan förskottering är nödvändig för att förekomma
59 Nr 35.
Lördagen den 11 maj.
exekutiva okynnesförsäljningar, hvilka nu kunna ske i stort /'agförslag
omfång. om ändring i
TT- « -ii • i . . , vissa delar af
.Harpa vill jag endast svara, att jag undrar, om man med utsöknings-
fog kan säga, att det är en okynnesförsäljning, som man åstad- lagen.
kommer, då man försöker att hos en gäldenär uttaga sin dom- (Forts.)
fästa fordran.
Herr Alexanderson yttrade, att det föreslagna förfarandet
komme att medföra den stora fördelen, att en inropare vid eu
exekutiv auktion å fastighet ej behöfde så mycket kontanta medel.
Ja, därtill får jag säga, att om, såsom jag förutsätter i min reser¬
vation, inteckningar, hvilka ligga inom 2/s af taxeringsvärdet,
skola få innestå i egendomen, behöfver ju köparen ej afsevärdt
mera kontanta medel efter mitt förslag än efter utskottets förslag.
Jag har visserligen ej närmare utfört mitt förslag, hvilket
tiden ej medgifvit, men jag har sagt, att jag anser en hel del
förändringar angående fastighetsförsäljningsförfarandet vara lämp¬
liga. Jag har vidare med afseende å ägarehypoteket framhållit,
att det är till nytta för jordägaren, och riktigt, att han skall
kunna förfoga öfver de delar af inteckningar, som äro afbetalda
eller icke belånade. Men jag anser därför ej, att man därvidlag
skall gå så långt, att en borgenär vid tvångsförsäljning ej skall
kunna få^ut sin fordran, om han har den domfäst och förvärfvat
sig förmånsrätt för densamma, genom utmätning, utan att då
i stället gäldenären skall få pengarna. Detta anser jag vara oprak¬
tiskt och oriktigt.
Beträffande ägarehypoteket har ju herr Alexanderson med¬
gifvit, att det medför vissa olägenheter, men han har liksom jag
påpekat, att det är alldeles nödvändigt för borgenärsförtecknim
gens upprättande och fastställande af ett lägsta bud. Jag anser
emellertid att denna anordning är förbunden med alltför stora
olägenheter för att den bör införas.
Huru förslaget kommer att inverka på jordbruket och dess
kreditförhållanden är en mycket svår fråga att besvara. Jag
hoppas, att herr Alexanderson skall få rätt i sina antaganden.
Herr talman, jag vidhåller mitt yrkande.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att beträffande förevarande paragraf yrkats, dels att
densamma skulle godkännas, dels ock att paragrafen skulle
af slås.
Härefter gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden,
och förklarades propositionen på godkännande af paragrafen vara
med öfvervägande ja besvarad.
4, 13, 22, 28, 48, 52, 62, 63, 71, 74, 79—82 och 85—88 §§.
Godkändes.
Nr 35. 60
Lördagen den 11 maj.
Lagförslag
om ändring i
vissa delar af
utsöknings-
lagen.
(Forts.)
5 kap.
89—136 §§.
Godkändes.
6 leap.
137—168 §§.
Godkändes.
7 kap.
169 §.
Denna paragraf hade följande lydelse:
(i Kungl. Maj:ts förslag:) (i utskottets förslag:)
169 §.
Kommer vid auktion å fast
egendom försäljning icke till
stånd, och vill utmätningssökan-
den, att afkastningen skall an¬
vändas till gäldande af hans
fordran, äge han äska, att egen¬
domen sättes under särskild för¬
valtning; framställe dock därom
hos auktionsförrättaren yrkande,
innan förrättningen afslutas.
Den för förvaltningen nödiga
kostnad skall af sökanden på
anfordran förskjutas.
169 §.
Kommer vid auktion å fast
egendom försäljning icke till
stånd, och vill utmätningssökan-
den, att afkastningen skall an¬
vändas till gäldande af hans
fordran, äge han äska, att egen¬
domen sättes under särskild för¬
valtning; framställe dock därom
hos auktionsförrättaren yrkande,
innan förrättningen afslutas.
Har auktionen förrättats af ut¬
mätningsman, åiligge honom att,
där sådant yrkande framställts,
ofördröjligen göra anmälan där¬
om hos öfverexekutor och tillika
insända borg enärsför teckning en.
Den för förvaltningen nödiga
kostnad skall af sökanden på
anfordran förskjutas.
Herr Hallberg: Herr talman! Som jag redan antydt är
jag af den åsikt, att utskottets här föreslagna ändring i 169 §
icke är att förorda. Det är ju så, att utmätningssökande, om
vid auktion på fast egendom försäljning ej kommer till stånd, äger
att begära, att egendomen ställes under tvångsförvaltning. Enligt
Kungl. Maj:ts förslag skall, om sådan begäran framställes, auk¬
tionsförrättaren, d. v. s. Konungens befallningshafvande eller
kronofogde, tillsätta syssloman för förvaltningen och handhafva
tillsynen öfver denna, därest det nu gäller fastighet på landet.
Men utskottet har gjort den ändring, att förordnande af sysslo-
Lördagen den 11 maj. (il
man alltid skulle ankomma på Konungens befallningshafvande,
åt hvilken denna uppgift ansetts med större trygghet kunna an¬
förtros. Men jag ifrågasätter, huruvida denna utskottets uppfatt¬
ning är riktig. Därest Konungens befallningshafvande skall utse
syssloman, måste nog i de flesta fall kronofogdens förslag å lämp¬
lig person inhämtas. Gäller det att öfva tillsyn å sysslomannens
förvaltning, något som skall åligga den, som förordnat honom,
bör ju kronofogden, som står saken närmare, vara vida bättre än
Konungens befallningshafvande skickad att fullgöra denna upp¬
gift. Det är ju ej möjligt att inne på landskansliet sitta och
bedöma, hur en långt aflägsen fastighet förvaltas af en sysslo¬
man, utan Konungens befallningshafvande måste till ledning för
sitt omdöme inhämta upplysningar genom kronofogden. Jag kan
således ej finna annat, än att den af utskottet förordade ändringen
endast leder till omgång. För öfrigt synes mig utskottets stånd¬
punkt förete en viss inkonsekvens, ity att utskottet föreslagit,
att i stad, där öfverexekutor ej finnes, utan denna funktion ut-
öfvas af Konungens befallningshafvande, icke Konungens befall¬
ningshafvande utan magistraten skall utöfva de funktioner be¬
träffande tvångsförvaltning, hvarom det nu är fråga. För detta
undantag har utskottet ej annat skäl, än att det synes vara
olämpligt, att tillsynen i fråga skulle fullgöras af Konungens be¬
fallningshafvande. I hvad mån det skulle vara olämpligt har
jag ej kunnat uppfatta. Hvad åter beträffar frågan om dess
anförtroende åt kronofogde eller magistrat, så vågar jag väl som
ett allmänt omdöme uttala, att kronofogden är därtill lika skickad
som en magistrat i en småstad — detta vare sagdt med all re¬
spekt för öfrigt för våra magistrater. Det är ju endast smärre
städer, där det ej finnes särskild öfverexekutor tillsatt.
Utskottets förslag synes mig dessutom krångla till saken mer
än behöfligt. Har nämligen nu Konungens befallningshafvande,
som utskottet ifrågasätter, utsett syssloman, skall denne syssloman
till Konungens befallningshafvande insända redovisning jämte de
medel, som influtit genom tvångsförvaltningen. Men här inrym¬
mer utskottets förslag rätt för Konungens befallningshafvande
att, om så finnes lämpligt, uppdraga åt kronofogden att verk¬
ställa likviden af dessa medel, ett värf som emellertid är vida
mer grannlaga än utseendet af syssloman. I det fall, att det upp¬
drages åt kronofogden att verkställa likviden, skola dessa pengar
således skickas tillbaka ut till kronofogden.
Vidare: så länge tvångsförvaltningen fortgår äger utmätnings-
sökanden att när som helst påkalla fastighetens försäljning. Be¬
gäran därom skall enligt utskottets förslag alltid göras hos Ko¬
nungens befallningshafvande, men har kronofogden hållit en
auktion, som ej föranledt försäljning, måste Konungens befall¬
ningshafvande naturligtvis uppdraga åt kronofogden att hålla den
nya auktionen, eftersom han redan från början tagit ärendet om
Nr 35.
Lagförslag
om ändring i
vissa delar af
iitsölcnings-
lagen.
(Forts.)
Nr 55. 62
Lördagen den 11 maj.
Lagförslag hand. Således är det en onödig omgång, som skulle föranledas
vUs^dc/a/af^ utskottets förslag.
atsöknings- Enligt Kungi. Maj:ts proposition skulle samtliga de funktio-
lagen. ner beträffande tvångsförvaltning, som jag berört, tillkomma
(Forts.) auktionsförrättaren. Och jag anser riktigt, att det därvid får
förblifva. Utskottets förslag skulle helt visst endast lända till
sakens intrasslande.
Jag hemställer, herr talman, att denna § måtte återställas
till den lydelse den har enligt Kungl. Maj:ts förslag, och sålunda
utskottets betänkande härutinnan afslås.
Herr Håkanson: Herr talman, mina herrar! Då jag del¬
tog i den förberedande behandlingen inom lagutskottet af detta
ärende, förfäktade jag den åsikt, att utskottet i fråga om tvångs¬
förvaltning af fast egendom borde godkänna Kungl. Maj:ts propo¬
sition oförändrad. Utskottet har emellertid föreslagit, att förord¬
nande för syssloman att omhändertaga egendomen skulle med¬
delas af öfverexekutor i stället för af auktionsförrättaren. Häraf
hafva föranledts ändring såväl i nu föreliggande paragraf som i
åtskilliga följande paragrafer. Emellertid fann jag saken i själfva
verket rätt obetydlig. Jag skulle ej heller dristat mig att här i
kammaren framställa yrkande om bifall härutinnan till den kungl.
propositionen oförändrad och därigenom möjligen föranleda en
sammanjämkning, om jag ej hade mig bekant, att i följd af ett
i annat afseende fattadt beslut inom Andra kammaren lagförslaget
i allt fall kommer tillbaka till lagutskottet för sammanjämkning.
Då så är förhållandet, kan jag ej underlåta att återgå till och
fortfarande förfäkta den ståndpunkt jag intog inom lagutskottet.
Jag får därför, herr talman, ansluta mig till det af herr
Hallberg framställda yrkandet, hvilket torde afse såväl 169 §
som öfriga paragrafer i samma kapitel, i hvilka ändringar af nu
angifven anledning föreslagits.
Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen,
att i afseende å förevarande paragraf annat yrkande ej förekom¬
mit, än att motsvarande paragraf af Kungl. Maj:ts förslag i äm¬
net skulle godkännas.
Sedermera gjordes propositioner, först på paragrafens god¬
kännande enligt utskottets förslag samt vidare på bifall till nyss¬
nämnda yrkande, och förklarades den senare propositionen vara
med ja besvarad.
170, 171, 173, 174, 175 och 177 §§.
Nu föredragna paragrafer hade denna lydelse:
03 Nr 35.
Lördagen den 11 maj.
(i Kungl. Maj:ts förslag:)
170 §.
Sättes egendom under tvångs¬
förvaltning, som i 169 § sägs,
förordne auktionsförrättaren syss¬
loman att omhändertaga egen¬
domen och besör ja'förvaitningen.
Har ej gäldenären annat
hemvist att tillgå, anvise sysslo¬
mannen honom nödiga rum till
bostad; och må han i dem bo
kvar till näst infallande fardag
för afträdande af förhyrd lä¬
genhet.
År egendomen upplåten till
arrendator eller hyresgäst, skall
i fråga om legotagarens rätt att
å legoafgift afräkna fordran hos
gäldenären eller åberopa upp¬
görelse, som träffats med denne,
hvad i 133 § 2 mom. är stad¬
gadt äga motsvarande tillämp¬
ning.
171 §.
Sysslomannen skall inom eu
månad efter hvarje kalenderårs
utgång, dock icke för kortare
tid än ett fjärdedels år, till auk-
tionsförrättaren afgifva redovis¬
ning för sin förvaltning. I re¬
dovisningen äge sysslomannen
tillgodoföra sig skäligt arfvode
för sitt bestyr.
Auktionsförr ättar en äge skilja
sysslomannen från befattningen,
där skäl därtill äro, och förordna
annan i hans ställe.
(i utskottets förslag:) Lagförslag
„ om ändring i
g. visso delar af
Är tvångsförvaltning, som i "lS^agen9‘
169 § sägs, begärd, förordne öf- (Forts
verexekutor syssloman att om¬
händertaga egendomen och be¬
sörja förvaltningen.
Har ej gäldenären annat hem¬
vist att tillgå, anvise syssloman¬
nen honom nödiga rum till bo¬
stad; och må han i dem bo
kvar till näst infallande fardag
för afträdande af förhyrd lä¬
genhet.
År egendomen upplåten till
arrendator eller hyresgäst, skall
i fråga om legotagarens rätt att
å legoafgift afräkna fordran hos
gäldenären eller åberopa upp¬
görelse, som träffats med denne,
hvad i 133 § 2 mom. är stad¬
gadt äga motsvarande tillämp¬
ning.
171 §.
Sysslomannen skall inom en
månad efter hvarje kalenderårs
utgång, dock icke för kortare
tid än ett fjärdedels år, till öf-
verexekutor afgifva redovisning
för sin förvaltning. I redovis¬
ningen äge sysslomannen till¬
godoföra sig skäligt arfvode för
sitt bestyr.
Ofverexekutor äge skilja syss¬
lomannen från befattningen, där
skäl därtill äro, och förordna
annan i hans ställe.
173 §.
Sedan redovisning till auk-
tionsförrättaren inkommit, ut-
sätte denne ofördröjligen tid och
ort för sammanträde mellan bor¬
genärerna och kungöre det minst
tio dagar förut i allmänna tid-
173 §.
Sedan redovisning inkommit,
skall för fördelning af behållnin¬
gen sammanträde hållas inför
ofverexekutor eller, där redovis¬
ningen afser fast egendom å lan¬
det och ofverexekutor pröfvar så-
Nr 35. 64
Lördagen den 11 maj.
Lagförslag {Kung!. Maj:ts förslag:)
om ändring i
vissa delar af ningarna samt, där så ske kan,
utsöknings- j tidning inom orten; läte ock
lagen.^ kungörelsen införas i länskun-
(Forts.) görelserna. Borgenärerna och
gäldenären skola ock genom sär¬
skilda kallelsebref, efter ty i 103
§ 2 mom. stadgas, om samman¬
trädet underrättas.
174 §.
Vid sammanträde, som i 173
§ sägs, framlägge auktionsför-
rättaren den inkomna redovis¬
ningen och verkställe därefter
fördelning af behållningen mel¬
lan de borgenärer, som i 172
§ äro nämnda, efter det före¬
träde dem emellan lag stadgar.
Å fordran, som finnes upp¬
tagen i den för auktionen upp¬
rättade borgenärsförteckningen,
varde utdelning beräknad, ändå
att fordringen ej anmäles vid
sammanträdet; och galle anmä¬
lan vid ett sammanträde jäm¬
väl för ett senare.
I öfrigt skall i fråga om för¬
delningen och verkställighet af
beslut därom tillämpas hvad an¬
gående fördelning af köpeskil¬
ling för fast egendom är stad¬
gadt.
175 §.
Är utmätningssökandens for¬
dran intecknad i egendomen,
åligge auktionsförrättaren att,
när likvid å hufvudstolen ut¬
faller, därom, sedan fördelnin-
(Utskottets förslag:)
dant lämpligare, inför utmätnings¬
mannen i orten. Förrättnings-
mannen utsatte ofördröjligen tid
och ort för sammanträdet och
kungöre det minst tio dagar
förut i allmänna tidningarna
samt där så ske kan, i tidning
inom orten; läte ock kungörel¬
sen införas i länskungörelserna.
Borgenärerna och gäldenären
skola ock genom särskilda kal¬
lelsebref, efter ty i 103 § 2
mom. stadgas, om sammanträ¬
det underrättas.
174 §.
Vid sammanträde, som i 173
§ sägs, framlägge förrättnings-
mannen den inkomna redovis¬
ningen och verkställe därefter
fördelning af behållningen mel¬
lan de borgenärer, som i 172
§ äro nämnda, efter det före¬
träde dem emellan lag stadgar.
Å fordran, som finnes upp¬
tagen i den för auktionen upp¬
rättade borgenärsförteckningen,
varde utdelning beräknad, ändå
att fordringen ej anmäles vid
sammanträdet; och gälle anmä¬
lan vid ett sammanträde jäm¬
väl för ett senare.
I öfrigt skall i fråga om för¬
delningen och verkställighet af
beslut därom tillämpas hvad an¬
gående fördelning af köpeskil¬
ling för fast egendom är stad¬
gadt.
175 §.
Är utmätningssökandens for¬
dran intecknad i egendomen,
åligge förrättning smannen att,
när likvid å hufvudstolen ut¬
faller, därom, sedan fördelnin-
Lördagen den 11 maj.
(Kungl. Maj:ts förslag:)
gen blifvit godkänd eller vun¬
nit laga kraft, göra anmälan å
landet hos domaren och i stad
hos rätten samt därvid tillika
insända fördelningslängden.
177 §.
Den, som begärt tvångsför¬
valtning, vare öppet att när som
helst hos auJctionsförrättaren
äska, att egendomen ånyo ut-
bjudes till försäljning. Har så¬
dant yrkande gjorts, eller har
för annan borgenärs fordran
egendomen blifvit utmätt, åligge
sysslomannen att till auktions-
förrättaren före auktionen eller,
där jämlikt 102 § särskild! sam¬
manträde skall hållas, före det
sammanträde afgifva redovis¬
ning. För medel, som ej så¬
lunda redovisats, skall redovis¬
ning lämnas före det samman¬
träde, då fördelning af köpe¬
skillingen skall äga rum.
65
(Utslcottets förslag:)
gen blifvit godkänd eller vun¬
nit laga kraft, göra anmälan å
landet hos domaren och i stad
hos rätten samt därvid tillika
insända fördelningslängden.
177 §.
Den, som begärt tvångsför¬
valtning, äge när som helst hos
öfver exekutor äska, att egendo¬
men ånyo utbjudes till försälj¬
ning. Har sådant yrkande gjorts,
eller har för annan borgenärs
fordran egendomen blifvit ut¬
mätt, åligge sysslomannen att
till auktionsförrättaren före auk¬
tionen eller, där jämlikt 102 §
särskildt sammanträde skall hål¬
las, före det sammanträde af¬
gifva redovisning. För medel,
som ej sålunda redovisats, skall
redovisning lämnas före det
sammanträde, då fördelning af
köpeskillingen skall äga rum.
Herr Hallberg: Jag hemställer med föranledande af det
beslut, som kammaren fattat rörande § 169, att jämväl §§ 170,
171, 173, 174, 175 och 177 måtte erhålla samma lydelse som
enligt Kungl. Maj:ts proposition.
Ofverläggningen ansågs härmed slutad, hvarefter herr tal¬
mannen yttrade, att beträffande föreliggande paragrafer endast
yrkats, att motsvarande paragrafer af Kungl. Maj:ts förslag i äm¬
net skulle godkännas.
Härefter gjordes propositioner, först på dessa paragrafers
godkännande i enlighet med hvad utskottet föreslagit samt vi¬
dare på bifall till nyssnämnda yrkande, och förklarades den se¬
nare propositionen vara med ja besvarad.
Ofriga delar af utslcottets förslag.
Godkändes.
'Punkten 2.
Utskottets förslag till lag om tillägg till 23 § i förordningen
Första kammarens protokoll 1912. Nr 35. 5
Nr 35.
Lagförslag
om ändring i
vissa delar af
ntsöknings-
lagen.
(Forts.)
Nr 35. 66
Lördagen den 11 maj.
Lagförslag den 10 augusti 1877 om nya utsökning slag ens införande och hvad
om ändring i: afseende därå iakttagas skall,
vissa delar af J
UtSlagen98 Herr Hallberg: Herr talman! De ändringar, som kam-
(Forts.) maren beslutat i redan föredragna lagförslag, torde föranleda,
att den ändring utskottet ifrågasatt i lagen »om tillägg till 23 §
i förordningen den 10 augusti 1877 om nya utsökningslagens
införande och hvad i afseende därå iakttagas skall», är öfverflödig.
Jag hemställer alltså om afslag å utskottets betänkande i
denna del.
Efter det öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade
herr talmannen, att i afseende å förevarande punkt allenast yr¬
kats, att det däri framlagda förslaget skulle afslås.
Sedermera gjordes propositioner, först på godkännande af
ifrågavarande förslag samt vidare på afslag därå, och förklarades
den senare propositionen vara med ja besvarad.
Punkterna 3—15.
De af utskottet tillstyrkta lagförslagen godkändes.
Utskottets hemställan i af delningen A).
Förklarades besvarad genom kammarens föregående beslut.
Af delningar na B) och C).
Hvad utskottet hemställt bifölls.
Om aflösning Föredrogs ånyo lagutskottets den 8 och 10 i denna månad
af torpares bordlagda utlåtande nr 52, i anledning af väckt motion om skrif-
rn. fl. jord- veise till Kung! Maj:t angående aflösning ytterst genom expro-
sidida !>domä- Priati°n af torpares, bolagsarrendatorers och deras vederlikars
ner m. m. jordbruk på enskilda domäner m. m.
I en inom Andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad
motion, nr 206, hade herrar Carl Lindhagen, Hj. Branting, Herm.
Lindqvist, F. W. Thorsson, A. J. Christiernson, E. Palmstierna,
N. Persson, Värner Bydén och V. Larsson hemställt, att Riks¬
dagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om förslag till lagstift¬
ningsåtgärder i ändamål att,
l:o) för jordbrukets upprätthållande och brukarnes frigörelse
från beroende, i erforderliga fall och under för framtiden betryg¬
gande villkor åstadkomma aflösning ytterst genom expropriation
(tvångsaflösning) af torpares, bolagsarrendatorers och deras veder¬
likars jordbruk på enskilda domäner;
2ro) i erforderliga fall och under för framtiden betryggande
villkor åstadkomma aflösning ytterst genom expropriation (tvångs-
Lördagen den 11 maj. 07
aflösning) af marken till lägenhetsinnehafvares besittningar på
ofri enskild grund;
3:o) i erforderliga fall och under för framtiden betryggande
villkor åstadkomma aflösning jdterst genom expropriation (tvångs-
aflösning) af mark från stora enskilda domäner för nya jordbruk
och nya bostadslägenheter; samt
4:o) vid jordlösen för den i föregående punkter omförmälda
expropriation sådana stadgande!! måtte införas att någon oför¬
tjänt vinst under inga förhållanden bereddes den store jord¬
ägaren.
Utskottet hade i detta utlåtande på anförda grunder hem¬
ställt, att förevarande motion icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.
Reservation både afgifvits af herrar Lindhagen och Persson
i Norrköping^ hvilka hemställt, att Riksdagen i anledning af före¬
varande motion ville anhålla att Kungl. Maj:t måtte låta utreda
och i den man utredningen därtill föranledde för Riksdagen fram¬
lägga förslag till lagstiftningsåtgärder i ändamål att:
l:o) för jordbrukets upprätthållande och brukarnes frigörelse
från beroende, i erforderliga fall och under för framtiden betryg¬
gande villkor åstadkomma aflösning ytterst genom expropriation
(tvångsaflösning) af torpares, bolagsarrendatorers och deras veder¬
likars jordbruk på enskilda domäner;
2:o)° i erforderliga fall och under för framtiden betryggande
villkor åstadkomma aflösning ytterst genom expropriation (tvångs¬
aflösning) af marken till lägenhetsinnehafvares besittningar på ofri
enskild grund;
3:o) i erforderliga fall och under för framtiden betryggande
villkor åstadkomma aflösning ytterst genom expropriation (tvångs-
aflösning) af mark från stora enskilda domäner för nya jordbruk
och nya bostadslägenheter;
4:o) vid jordlösen för den i föregående punkter omförmälda
expropriation sådana stadgan den matte införas, att någon oför¬
tjänt vinst under inga förhållanden bereddes den store jordägaren.
Herr Klefbeck: Jag får be om ursäkt för, att jag tager
kammarens tid i anspråk för ett ärende, som är så närbesläk-
tadt med det, som behandlades vid kammarens sammanträde i
onsdags, men denna sak är för mig af så stor betydelse och in¬
rymmer i sig så behj ärtans värda önskemål, att jag ej kan lofva
bot och bättring, förrän kammaren gått dessa önskemål till mö¬
tes. . Det förefaller mig, som om dessa önskningar, som här i
motionen och reservationen framhållits, äro af en alldeles speci¬
ellt fosterländsk betydelse och att det därför borde ligga denna
kammare om hjärtat att något tänka på hvad desamma kunna
ha för gagnelig inverkan i stort för betydande grupper af vårt
Nr 35.
Om tillösning
af torpares
m. /I. jord¬
bruk på en¬
skilda domä¬
ner m. m.
(Forts.)
Nr 35. 68
Lördagen den 11 maj.
Om aflösning lands befolkning. Det finnes väl öfverhufvud taget ingen sträf -
af torpares va]1) sora yj i,Qra varmare understödja än den, då kraftiga, dug-
m. fl. jord- liga’ meciborgare söka komma i tillfälle att få ett stycke svensk
skildaPdomå- jord att bruka. Det var en mycket inflytelserik medlem af denna
ner m. m. kammares majoritetsparti, som för några dagar sedan talade om,
(Forts.) med hvilken förtjusning han skötte ett litet landtbruk, som han
förvärfvat i Stockholms närhet. Han var så glad öfver sina an¬
läggningar, sina kor och annat, och det var som sagdt med syn¬
nerlig förnöjelse han talade om den erfarenhet, han i det stycket
gjort. Det var glädjen öfver att ha ett litet stycke svensk jord
att bruka, som tog sig uttryck i hela hans framställning. Vi
hörde ock förra onsdagen, hur vår vördade vice talman med en
viss stolthet förklarade, att han tillhörde de mäktiga och inflytel¬
serika skånska jorddrottarnas klass. Han förklarade, att hans
egendom var mycket liten, men så liten den än var, skänkte
dess besittande och brukande honom en alldeles oförställd för¬
nöjelse. Det förefaller mig, som om en åtgärd, som ginge i den
riktning, att en stor grupp medborgare på samma sätt blefve i
tillfälle att få ett stycke svensk jord, skulle vara af allra högsta
behofvet påkallad och för denna kammare synnerligen tacknäm¬
lig. Det är ju ej meningen att förneka, att i många fall äfven
med nu gällande lagstiftning det kan yppa sig möjligheter för
jordbrukare att komma åt ett jordstycke. Deras begäran upp¬
tages kanske i de flesta fall med tillmötesgående från de större
jordägarnas sida. Men det gifves ju å andra sidan fall, när det
visar sig omöjligt att komma till tals med den störa jordägaren,
och den som önskar jord sålunda icke på något villkor kan få
sin begäran tillfredsställd, och det är just för sådana fall, som
en lagstiftning i nu antydd riktning vore så synnerligen önsk¬
värd. Härtill kommer ock den omständigheten, att när på ett håll
en större efterfrågan på småbruk gör sig gällande, detta visat sig
i afsevärd grad inverka på själfva jordpriset, Det är nämligen
så, att ju flere som anmäla sig vilja ha jord, i desto större grad
inbjudes spekulationen, och följden däraf blir, att den, som till
sist skall få ett jordstycke, måste betala mer för detsamma, än
han lämpligen kan gå i land med, när det sedan gäller att bruka
detsamma. Jag vill därmed ej hafva uttalat något klander emot
åtskilliga af dessa större jordägare, ty jag förstår, att det är fullt
naturligt, att, när en vara kommer ut i marknaden, densamma
blir beroende af det pris, som i marknaden gäller, men jag är
därför ej blind för, att detta ökade jordpris kan vålla den man,
som vill köpa ett stycke jord, oerhörda svårigheter, tv vi förstå,
hvilken skillnad det blir, om en person kan få ett stycke jord
för rimligt pris och sedan kan få använda de medel han har till
att köpa sig nödiga inventarier, kreatur och sådant och för öfrigt
lägga sig vinn om jordens skötsel, eller om han skall köpa sin
jord för ett högre pris och från början vara dömd att vara ur-
Lördagen den 11 maj.
69 Nr 35.
ståndsatt att sköta sin jord så, att den lämnar bästa möjliga af- Om aflösning
kastning. Det är därför, som jag tror, att eu lagstiftning i den ^rpares
riktning, som här föreslagits, är nödvändig både för att man bruk på^n-
skall komma åt litet jord och för att man skall komma åt den skilda domä-
till rimligt pris. ner m. m.
Jag vill ej trötta kammaren med att bemöta alla de skäl (Forts.)
som lagutskottet anfört. Jag vill blott i korthet söka bemöta ett
par af dem. Lagutskottet talar om att expropriationsinstitutet af
ett flertal kommittéer är redan förut föreslaget till införande.
Men, säger utskottet, det är afsedt för undantagsfall. Jag vill
då påpeka, att just motionären likaså framhåller, att denna ex¬
propriation endast skulle komma i fråga i erforderliga fall och
då utföras med lampor. Det, som utskottet i det stycket anfört,
äro vi sålunda alla ense om, och det är alltså ej något skäl för
af slag, utan kan lika mycket vara skäl för bifall.
Vidare framhålles, att förslaget skulle medföra eu full¬
ständig omgestaltning af jordbesittnings- och jordägarförhållan¬
dena. Jag får säga, att det förstår jag ej, ty, som jag framhöll
härom dagen, man åsyftar ju att vid sidan af den större jord¬
äganderätten gifva rum också åt den mindre, så att det för dessa
mindre jordägare eller jordbrukare skulle blifva tryggare egen¬
domsförhållanden och besittningsförhållanden än förut, och så¬
lunda skulle detta, såvidt jag förstår, i viss mån stärka jordbe¬
sittnings- och jordägarförhållandena. Jag menar nämligen, att
detta, att några småbruk afsöndras från det större, icke i egent¬
lig mån inverkar på den större jordägarens jordförhållanden,
utan att det lilla, som afsöndrats, är en mycket oväsentlig del af
det hela.
Vidare framhålles, hurusom det för torparne under nuva¬
rande förhållanden skulle vara af intresse att få behålla status
quo, ity att de i ekonomiskt afseende skulle få stöd af de stora
jordägarna. Det är ju med tacksamhet jag erkänner, att de stora
jordägarna många gånger gifvit torparne detta stöd, men vill jag
framhålla, att detta ej är den enda utväg, genom hvilken tor-
parna kunna få ett dylikt stöd. Det finnes i våra dagar något
som heter kooperation, och som visat sig på så många områden
vara synnerligen gagneligt.
Ja, jag skall ej hålla på längre. Jag vill sluta med att vädja
till kammarens klokhet och sunda omdöme, ty de af herrarna,
som tillhöra majoritetspartiet, förstå ju lika bra som jag, att så¬
dana medborgare, som få en egen liten torfva att bruka och där¬
med en bit af Sveriges jord att älska, de bli för oss, farliga agi¬
tatorer, ej lika lätta att agitera upp, som missnöjda lösa arbetare,
och detta är ju en synpunkt, som majoriteten benäget borde
hafva i minnet och därför med mig instämma i ett bifall till
reservationen, till hvilken jag, herr talman, ber att få yrka
bifall.
Nr 35.
70
Lördagen den 11 maj.
Om aflösning
af torpares
m. fl. jord¬
bruk på en¬
skilda domä¬
ner m. m.
(Forts.)
Herr af Ekenstam: Jag torde ej behöfva blifva så mång¬
ordig, i trots af den siste ärade talarens vädjan till kammaren
att tänka på att skaffa en del småbrukare, som skulle utgöra
själfva tyngdpunkten i samhället. Jag medgifver ju så gärna,
att hans tanke, att det bör finnas småbrukare, är riktig, men ej
får man väl gå fram på hvilka vägar som helst för att komma
till det målet. Den gamla jesuitska satsen, att ändamålet helgar
medlen, får väl dock ej tagas upp som högsta lag. Under så¬
dana förhållanden torde jag å min sida knappt behöfva mer än
vädja till dem af herrarna, som läst motionen samt utskottets
utlåtande, huruvida ej verkligen lagutskottet ställt sig på ej blott
det beståendes, utan äfven på det sunda förnuftets grund. Jag
anser med hänsyn till de mångfaldiga gånger, då detta ämne
förut varit uppe till behandling i kammaren, att vi icke behöfva
vidare ingå i några detaljer, utan jag vill endast be att få yrka
bifall till utskottets hemställan.
Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr vice talman¬
mannen, som för en stund öfvertagit ledningen af kammarens
förhandlingar, att i afseende på förevarande utlåtande under öf-
verläggningen yrkats, dels att hvad utskottet hemställt skulle bi¬
fallas, dels ock att kammaren med afslag å utskottets hemställan,
skulle antaga det förslag, som innefattades i den vid utlåtandet
afgifna reservation.
Sedermera gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkan¬
den, och förklarades propositionen på bifall till utskottets hem¬
ställan vara med öfvervägande ja besvarad.
Vid förnyad föredragning af jordbruksutskottets den 8 och
10 innevarande maj bordlagda utlåtanden:
nr 69, i anledning af Kung! Majds proposition angående
upplåtande åt staden Jönköping af vattenrätt i Rocksjön, och
nr 70, i anledning af Kungl. Maj ds proposition angående
ändrad lydelse af mom. 2 i gällande allmänna villkor och be¬
stämmelser för den af staten utöfvade egnahemslånerörelsen,
biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.
Friherre Åkerhielm erhöll på begäran ordet och yttrade:
Jag är ledsen att nödgas meddela kammaren, att jag vid behand¬
lingen af bankoutskottets memorial i fråga om gemensam votering
angående dekoreringen af Första kammarens plenisal kommit att
lämna en uppgift, som ej visat sig riktig. Jag hade emellertid
uppgiften från ett sådant håll, att jag ej hade någon anledning
antaga annat, än att den var riktig. Nu är det dock så, att, så¬
som jag sedermera hört, Andra kammaren icke har af slagit vo-
Lördagen den 11 maj.
71 Nr 35.
teringspropositionen, utan tvärtom bifallit densamma. I det läge,
hvari frågan nu kommit, kan jag ej annat än lifligt beklaga, om
till följd af den uppgift jag lämnat frågan måhända fått en an¬
nan utgång i kammaren, än den eljest skulle hafva erhållit.
Herr vice talmannen: Herr talman! Jag får lof att
aflägga den syndabekännelsen, att det var jag, som liviskade till
friherre Akerhielm, att Andra kammaren afslagit voteringspropo-
sitionen, och jag kan ju få tala om, hur det gick till. Jag satt
på den där stolen, bredvid stod herr Swartz, och då kom herr
Holmqvist upp och sade till herr Swartz: »Ja, Andra kammaren
har afslagit, då är det ju ej lönt att tala», och då trodde jag
naturligtvis, att det gällde den fråga, som då var uppe — i syn¬
nerhet som jag hört, att herr Holmqvist var ifrig för att propo¬
sitionen skulle bifallas. Men hans ord hade afseende på ett an¬
nat ärende: veterinärernas pensionering. Sålunda: det är min
ursäkt, men också min skuld. Det är allt.
Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riks
dagens skrifvelser till Konungen:
nr 104, i anledning af Kungl. Majds proposition angående
utvändig reparation af stora sjukhusbyggnaden vid garnisonssjuk¬
huset i Stockholm;
nr 105, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
ersättande från fjärde hufvudtitelns allmänna besparingar af vissa
förskottsvis utgifna medel;
nr 106, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
tillbyggnad och omändring af mässbyggnaden för underofficerare
och manskap vid Lifgardet till häst;
nr 107, i anledning af Kungl. Majds proposition angående
återuppförande för Svea trängkår af en nedbrunnen verkstads-
byggnad m. m.;
nr 108, i anledning af Kungl. Maj ds proposition angående
uppförande af en gevärsförrådsbyggnad med reparationsverkstad
å Visborgs slätt;
nr 109, i anledning af Kungl. Maj ds proposition angående
användande af allmänna besparingar å riksstatens femte hufvud-
titel till aflönande af en extra mariningenjör m. in.;
ur 110, i anledning af Kungl. Maj ds proposition angående
täckande af öfverbetalning å den för Vaxholms och Oscar-Fred-
riksborgs fästning afsedda delen af extra ordinarie anslagen till
nybyggnader för kustartilleriets förläggning m. in.; samt
nr 111, i anledning af Kungl. Maj ds proposition angående
användande af besparingar å vissa extra ordinarie anslag till an-
Nr 35. 72
Lördagen den 11 maj.
skaffning af krigsfartygsmateriel för täckande af brister i andra
dylika anslag.
Upplästes och godkändes sammansatta stats- och banko¬
utskottets förslag till Riksdagens skrifvelse, nr 125, till Konungen,
i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t med
begäran om utredning och förslag angående utlämnande af lån
åt kommuner från konungariket Sveriges stadshypotekskassa m. m.
samt om anslag till utredningens verkställande.
Upplästes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelser till Konungen:
nr 127, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om inskränkning i inmutningsrätten;
nr 128, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
löneregleringar för prästerskapet i föreslagna nya församlingar i
Stockholm; samt
nr 129, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om vissa internationella rättsförhållanden rörande äkten¬
skaps rättsverkningar samt till lag om ändrad lydelse af 70 §
utsökningslagen.
Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtanden och memorial:
nr 22, i anledning af väckta motioner om antagande af så¬
dana förändrade bestämmelser i riksdagsordningen, att valperioden
till Andra kammaren utsträckes utöfver den nuvarande samt om
skrifvelse till Kungl. Maj:t angående sådan ändring i bestämmel¬
serna om val till Riksdagens Andra kammare, att valperioderna
blifva fyraåriga och börja efter hvarje förnyelse af kammaren,
nr 23, i anledning af väckt motion angående förlängd funk¬
tionstid för landstingsmän och eventuellt för stadsfullmäktige,
nr 24, i anledning af väckta motioner om ändring af §§ 60,
65 och 75 riksdagsordningen,
nr 25, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående rätt för landsting att själf utse ordförande,
nr 26, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t i fråga om viss ändring i gällande lagstiftning angående
förvärfvande och förlust af medborgarrätt,
nr 27, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående ersättning åt kommunala förtroendemän,
nr 28, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående utredning och förslag i fråga om obligatoriskt
Lördagen den 11 maj.
73 Nr 35.
utöfvande af rösträtten vid val till Riksdagens Andra kammare
samt till landsting, samt
nr 29, angående talmannens i Andra kammaren vägran af
proposition å remiss af en inom kammaren väckt motion om in¬
förande af republikanskt statsskick;
statsutskottets memorial:
nr 87, om anvisande af de i regeringsformens 63 § före-
skrifna kreditivsummor,
nr 88, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut angående
Kungi. Maj:ts i punkt 56 under sjunde hufvudtiteln af statsverks¬
propositionen gjorda framställning om provisorisk lindring åt syn¬
nerligen skattetyngda kommuner, och
nr 89, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut i vissa
frågor rörande ändring i aflöningsreglementet för tjänstemän vid
telegrafverket;
bevillningsutskottets betänkanden och memorial:
nr 32, i anledning af väckt motion om upphäfvande af tul¬
len å cement,
nr 33, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående en allsidig utredning rörande tullsystemets verk¬
ningar m. m.,
nr 34, i anledning af väckta motioner om upphäfvande af
stämpelskatten å inrikes växlar,
nr 35, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning med särskilda bestämmelser angående beskattning
af socker, som under december månad år 1912 efter anmälan af
svenska sockerfabriksaktiebolaget utlämnas till fritt bruk,
nr 36, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition i anledning
af ifrågasatt förlängning af den å internationell konferens i Brys¬
sel den 5 mars 1902 antagna konventionen angående beskattning
af socker m. m.,
nr 37, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut rörande
bevillningsutskottets betänkande nr 31, i anledning af väckt mo¬
tion om upphäfvande af tullen å fläsk,
nr 38, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut rörande
bevillningsutskottets betänkande nr 26, i anledning af väckt mo¬
tion angående vissa lättnader i skattehänseende för föreningar
med ideell verksamhet, och
nr 39, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut rörande
bevillningsutskottets betänkande nr 25, i anledning af dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning om vissa ändringar
i 8, 39 och 52 §§ af förordningen den 18 september 1908 an¬
gående stämpelafgiften, dels och i ämnet väckta motioner;
bankoutskottets utlåtanden:
nr 34, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa ändringar i staten för folkskollärarnas pensionsinrättning,
Nr 35. 74
Lördagen den 14 maj.
nr 36, i anledning af vissa framställningar rörande pensioner
och understöd å allmänna indragningsstaten,
nr 37, angående förslag till ändringar i aflöningsstaten och
reglementet för riksbanken,
nr 38, i anledning af väckt förslag om tillbyggnad och för¬
ändring af riksbankens byggnader i Halmstad och Kalmar, samt
nr 39, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till vissa ändringar i lagen om bankrörelse;
lagutskottets utlåtanden:
nr 53, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändrad lydelse af vissa paragrafer i värnplikts¬
lagen samt till förordning om understöd i vissa fall åt värnplik¬
tigs hustru och barn (familjeunderstöd), dels oclc en i anledning
däraf väckt motion,
nr 54, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse af § 34 värnpliktslagen,
nr 55, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse af 80 § i lagen den 22 juni 1911 om
ekonomiska föreningar och lag om ändrad lydelse af 8 § i lagen
den 13 juli 1887 angående handelsregister, firma och prokura,
nr 56, i anledning af Kungl. Maj ds proposition angående
vissa nya bestämmelser i afseende å mått och vikt,
nr 57, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om aflösning af vissa frälseräntor, lag om sam¬
manläggning af frälseränta med den fastighet, hvaraf räntan ut¬
går, lag om ändrad lydelse af 11 kap. 2 § jordabalken, lag om
ändrad lydelse af 18 § i förordningen den 16 juni 1875 angående
lagfart å fång till fast egendom, lag om ändrad lydelse af 61 §
i förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egen¬
dom och lag om ändrad lydelse af förordningen den 20 juli
1855 angående kronans rätt vid återbetalning af lån, som blifvit
i jordebok antecknade, dels oclc i anledning däraf väckta motio¬
ner, samt
nr 58, i anledning af återremiss af lagutskottets utlåtande
nr 41 beträffande Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse af 11 kap. 9, 24 och 38 §§ rättegångs¬
balken;
jordbruksutskottets memorial och utlåtanden:
nr 29, med öfverlämnande till Riksdagen af förteckningar å
försålda kronoegendomar samt å inköp af mark för bildande af
kronoparker,
nr 71, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 3
§ 1 mom. i lagen om rätt till fiske, och
nr 72, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående upplåtande till småbruk af viss kronans jord¬
egendomar och de ecklesiastika boställena tillhörande jord;
Lördagen den 11 maj.
75
Nr 35.
första särskilda utskottets utlåtande nr 1, i anledning af dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om arbetarskydd,
dels oclc i anledning däraf väckta motioner;
andra särskilda utskottets utlåtande nr 2, i anledning af
Kungl. Maj:ts proposition med förslag dels till lag om ändrad
lydelse af 13 § i lagen angående medling i arbetstvister den 31
december 1906 och dels till lag om ändrad lydelse af 2 § i lagen
angående förbud mot kvinnors användande till arbete nattetid i
vissa industriella företag den 20 november 1909;
första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden:
nr 18, i fråga om en af herrar Kronlund och Karlson i
Västtomten i Andra kammaren väckt motion, ur 239, om skrif¬
velse till Kungl. Maj:t angående utredning rörande möjligheterna
för en inhemsk tillverkning af mineraloljor och svafvel m. m.,
samt
nr 19, i fråga om eu af herr Hage inom Andra kammaren
väckt motion, nr 37, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående
afskaffande af de personliga afgifterna till stat och kommun;
äfvensom
första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 16,
i anledning af herr Bäckströms motion, nr 79, angående skrif¬
velse till Konungen med begäran om utredning och förslag i
fråga om upprättande af en statens lifförsäkringsanstalt.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Berggren
från och med den 24 i denna månad till innevarande riksdags
slut.
Justerades elfva protokollsutdrag för denna dag.
På hemställan af herr talmannen medgaf kammaren, att de
anslag, som utfärdats till sammanträdets fortsättande på aftonen,
finge nedtagas.
Kammaren åtskildes kl. 3,53 e. m.
In fidem
A. v. Krusenstjerna.
Nr 35. 76
Måndagen den 13 maj.
Måndagen den 13 maj.
Kammaren sammanträdde kl. 3 e. m.
Anmäldes och bordlädes statsutskottets utlåtanden:
nr 90, i anledning af Kungi. Maj:ts proposition angående
understödjande af folkbiblioteksväsendet jämte i ärendet väckta
motioner;
nr 91, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
inrättandet af vissa parallellklasser vid folkskoleseminarier i Upp¬
sala, Strängnäs och Kalmar;
nr 92, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till vissa af svenska lifräddningssällskapet anordnade
kurser;
nr 93, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
användande af naturhistoriska riksmuseets byggnadsfond för ge¬
nomförande af vissa förändringar i planen för museets portvakts-
hus vid Djurgårds-Frescati;
nr 94, i anledning af Kungl. Maj ds proposition angående
uppförande af en asylbyggnad å allmänna barnbördshusets tomt
å kungl. Djurgården;
nr 95, i anledning af Kungl. Maj ds proposition angående
anslag till August Abrahamsons stiftelse å Näs m. m.;
nr 96, i anledning af Kungl. Maj ds proposition angående
användande af öfverskott i den s. k. Djurgårdskassan till vissa
reparationsarbeten vid Ulriksdals slott samt för anordnande af
fullständig värmeledning inom Drottningholms slott; och
nr 97, i anledning af Kungl. Majds proposition angående
tilläggspension åt skrifbiträdet hos generaltullstyrelsen Blenda
Amanda Lindström; äfvensom
bevillningsutskottets memorial:
nr 40, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut rörande
bevillningsutskottets betänkande nr 28, i anledning af dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till förordning om provianterings-
frilager, dels ock i ämnet väckta motioner; samt
nr 41, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut rörande
bevillningsutskottets betänkande nr 29, i anledning af dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till förordningar om frilager och
om ändrad lydelse af vissa paragrafer i förordningen om frihamn,
dels ock i ämnet väckta motioner.
Måndagen den 13 maj.
77 Nr 35.
Upplästes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, nr 130, till Konungen, i anledning af dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag om understödsföreningar,
lag om ändrad lydelse af 162 och 163 §§ i lagen om försäkrings¬
rörelse samt lag om ändring i vissa delar af lagen om sjukkassor
den 4 juli 1910, dels ock i anledning däraf väckta motioner.
Vid föredragning af ett från Andra kammaren ankommet
protokollsutdrag, nr 420, med delgifning af nämnda kammares
beslut öfver dess fjärde tillfälliga utskotts utlåtande, nr 7, an¬
gående herrar Perssons i Norrköping och Larssons i Västerås mo¬
tion, nr 250, om skrifvelse till Kungl. Majd angående sådan
planläggning af statens och kommunernas arbeten, att periodisk
arbetslöshet motarbetas, m. m., beslöt Första kammaren hänvisa
detta ärende till sitt tillfälliga utskott nr 2.
Vid föredragning af nedannämnda från Andra kammaren
ankomna protokollsutdrag:
nr 421, med delgifning af samma kammares beslut öfver
dess fjärde tillfälliga utskotts utlåtande, nr 8, om skrifvelse till
Kungl. Maj:t angående utredning och förslag i fråga om en för¬
handlingsordning mellan vissa statens tjänstemän och arbetare
samt vederbörande verks styrelser och underlydande förvaltningar,
äfvensom
nr 422, med delgifning af nämnda kammares beslut öfver
dess fjärde tillfälliga utskotts utlåtande, nr 9, angående herr
Brantings m. fl motion, nr 249, om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående utredning och förslag i fråga om bestämmelser afseende
att omöjliggöra militärens utkommenderande mot fredliga arbetare
vid arbetskonflikter,
beslöt Första kammaren hänvisa dessa ärenden till sitt till¬
fälliga utskott nr 1.
Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran
konstitutionsutskottets den It i denna månad bordlagda utlåtanden
och memorial nr 22—29 äfvensom statsutskottets samma dag
bordlagda memorial nr 87.
Vid föredragning af statsutskottets den 11 innevarande maj
bordlagda memorial nr 88, i anledning af kamrarnas skiljaktiga
beslut angående Kungl. Maj:ts i punkt 56 under sjunde hufvud-
titeln af statsverkspropositionen gjorda framställning om proviso-
Nr 35. 78
Måndagen den 13 maj.
risk lindring åt synnerligen skattetyngda kommuner, godkändes
den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen.
Föredrogs och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 11 innevarande månad bordlagda memorial nr 89, i anled¬
ning af kamrarnas skiljaktiga beslut i vissa frågor rörande än¬
dring i aflöningsreglementet för tjänstemän vid telegrafverket.
Punkterna 1 och 2.
De föreslagna voteringspropositionerna godkändes.
Sista punkten.
Utskottets hemställan bifölls.
Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran
bevillningsutskottets den 11 innevarande maj bordlagda betän-
kanden nr 32—36.
Vid föredragning af bevillningsutskottets den 11 i denna
månad bordlagda memorial nr 37, i anledning af kamrarnas skilj¬
aktiga beslut rörande bevillningsutskottets betänkande nr 31, i
anledning af väckt motion om upphäfvande af tullen å fläsk,
godkändes den i detta memorial föreslagna voteringsproposi¬
tionen.
Föredrogs och lades till handlingarna bevillningsutskottets
den 11 innevarande månad bordlagda memorial nr 38, i anled¬
ning af kamrarnas skiljaktiga beslut rörande bevillningsutskottets
betänkande nr 26, i anledning af väckt motion angående vissa
lättnader i skattehänseende för föreningar med ideell verksamhet.
Vid föredragning af bevillningsutskottets den 11 innevarande
maj bordlagda memorial nr 39, i anledning af kamrarnas skilj¬
aktiga beslut rörande bevillningsutskottets betänkande nr 25, i
anledning af dels Kungl. Majds proposition med förslag till för¬
ordning om vissa ändringar i 8, 39 och 52 §§ af förordningen
den 18 september 1908 angående stämpelafgiften, dels ock i äm¬
net väckta motioner, godkändes den i detta memorial föreslagna
voteringspropositionen.
Måndagen den 13 maj.
7!) Nr 35.
Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran
bankoutskottets den 11 i denna månad bordlagda utlåtanden nr
34 och 36—39 äfvensom lagutskottets samma dag bordlagda ut¬
låtanden nr 53—58.
Föredrogos och lades till handlingarna jordbruksutskottets
den 11 innevarande månad bordlagda memorial:
nr 28, med öfverlämnande till Riksdagen af förteckning öf¬
ver statens utarrenderade domäner m. m., och
nr 29, med öfverlämnande till Riksdagen af förteckningar å
försålda kronoegendomar samt å inköp af mark för bildande af
kronoparker.
Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran
följande den 11 innevarande maj bordlagda ärenden, nämligen
jordbruksutskottets utlåtanden nr 71 och 72, första särskilda ut¬
skottets utlåtande nr 1, andra särskilda utskottets utlåtande
nr 2, Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden nr 18
och 19 äfvensom Första kammarens andra tillfälliga utskotts ut¬
låtande nr 16.
Upplästes och godkändes ett uppsatt förslag till kammarens
skrifvelse till Konungen med anmälan om ledigheter inom kam¬
maren innan nästa lagtima riksdag.
Herr vice talmannen erhöll på begäran ordet och ytt¬
rade: Jag ber att få föreslå, att främst bland andra gången
bordlagda ärenden på föredragningslistan för onsdagens plenum
måtte uppföras första särskilda utskottets utlåtande nr 1, i an¬
ledning af dels Kung!. Maj:ts proposition med förslag till lag
om arbetarskydd, dels ock i anledning däraf väckta motioner.
Denna hemställan bifölls.
Justerades sju protokollsutdrag för denna dag.
Kammaren åtskildes kl. 3,28 e. m.
In fidem
A. v. Krusenstjerna.