RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1912. Andra kammaren. Nr 53.
Onsdagen den 22 maj.
Kl. 7 e. m.
Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet; och
leddes förhandlingarna äfven nu af herr vice talmannen.
§ I-
Herr vice talmannen anmälde till fortsatt handläggning lag- Angående
utskottets utlåtande, nr 66, i anledning af dels Kungl. Maj :ts propo- ändring af
sition med förslag till lag angående ändrad lydelse af 15 kap. 22 aff
och 24 §§ strafflagen, dels ock i anledning däraf väckta motioner; itgln
och lämnades nu enligt förut skedd anteckning ordet till
Herr Leander, som yttrade: Herr talman, mina herrar! Det kan
icke nekas, att i synnerhet de organiserade arbetarna ej utan skäl be¬
trakta Åkarpslagen såsom riktad speciellt mot dem. Åtskilliga åkla¬
gare, som säkerligen handlat i ordningens intresse, men som ej ägt
nog urskiljningsförmåga, då det gällt att tillämpa häktningsrätten,
ha i sin mån bidragit till att gifva arbetarna denna uppfattning rö¬
rande Åkarpslagen. I det yttrande, som förut åberopats i dag och
är afgifvet af de svenska arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd
och som blifvit tillställdt oss riksdagsman^ framhålles visserligen,
att häktningsrätten i fråga om brott mot Åkarpslagen icke blifvit
missbrukad eller använd i alltför stor utsträckning. Jag tror dock,
att det vid en opartisk granskning af häktningsfallen skall visa sig,
att vederbörande i icke så få fall handlat alltför förhastadt och till-
lämpat sin häktningsrätt rent af i onödan. Herr Sven Persson i
Norrköping har för öfrigt andragit exempel härpå. Jag har för egen
del varit i tillfälle att konstatera ett och annat sådant fall, men jag
vill dock icke inlåta mig härpå. På grund af vunnen erfarenhet
och genom samtal med dem, som fallit offer för Åkarpslagen och
blifvit häktade utan att ha begått någon svårare förseelse, nöjer
Andra kammarens protokoll 1912. Nr 53. 1
Nr 53. 2
Onsdagen den 22 maj, e. m.
Angående jag mig med att fastslå, att det näppeligen är någonting, som gör
människa så bitter mot, snart sagd!, Gud, samhället och hela
PA §§ straff- världen som en sådan behandling. Genom att förläna dessa per-
lagen. soner i viss mån eu martyrgloria främjar man just den rörelse, som
(Forts.) man med tillhjälp af Akarpslagen trott sig kunna stäfja.
I sitt yttrande framhåller arbetsgifvareföreningarnas förtroende¬
råd med styrka, att det bör finnas full frihet för arbetarna att skaffa
sig sysselsättning, hvarhelst de kunna, för att ärligen försörja sig
och sin familj. För min del vill jag ge förtroenderådet rätt i detta
uttalande, men det återstår endast att visa, huruvida Akarpslagen
är i stånd att bereda en sådan frihet för arbetarna. För min del
tror jag ingalunda, att detta är förhållandet.
Emellertid framställer förtroenderådet den frågan: äro omstän¬
digheterna sådana, har arbetarrörelsen utvecklats i den riktning, att
det nu kan anses, att de särskilda straffbestämmelserna till skydd
för arbetsvilliga äro öfverflödiga? Har bland de organiserade ar¬
betarna allt mer och mer den uppfattningen trängt sig igenom, att
den arbetsvillige är en medmänniska, han som andra, med full rätt
att oförkränkt arbeta för sitt och de sinas uppehälle? Härpå sva¬
rar förtroenderådet nej. Visserligen nödgas det medge, att den gamla
arbetarrörelsen, som här i landet har sitt upphof från 1880-talet och
är koncentrerad inom fackföreningsrörelsen, har åtminstone i prin¬
cip ogillat våldsamma medel och sålunda äfven våld och hot mot
arbetsvilliga. Men sedan pekar förtroenderådet på den syndikalistiska
rörelsen. Tror då någon, att Akarpslagen är i stånd att hindra
denna rörelse? För min del är jag öfvertygad om, att den icke
förmår göra det, och man kan väl fråga, hvarför den icke redan,
då den ju funnits en längre tid, stäfjat denna rörelse eller hindrat
den från att komma upp och utveckla sig. Att den ej kunnat göra
det, beror helt enkelt därpå, att en dylik rörelse icke motarbetas
genom sådana lagar som Akarpslagen. Den utgör icke något bote¬
medel däremot, utan det behöfs helt säkert andra åtgärder, för att
denna i sig själf ganska betänkliga rörelse skall kunna hindras.
Nu hänvisas i broschyren till Norge. Där lär inom den orga¬
niserade arbetarvärlden en offentlig diskussion ha ägt rum rörande
frågan, huruvida det är lofligt att använda dynamit gentemot ar¬
betsvilliga. Härvid bör dock anmärkas, att ett så groft brott som
att använda dynamit egentligen icke faller inom området för Akarps-
lagens straffbestämmelser, utan att det finnes andra lagrum, som
därvidlag kunna tillämpas, så att den, som föröfvar ett dylikt dåd,
får sitt rättvisa straff.
Nu ha emellertid reservanterna yrkat på, att dessa omhandlade
lagrum skulle återställas i sin ursprunglinga lydelse, och jag får för
min del ärligen bekänna, att jag icke har något synnerligt emot ett
dylikt förslag, men vi veta alltför väl, att inom politiken får man
icke allt hvad man vill. Den kungl. propositionen innehåller ett
Onsdagen den 22 maj, e. m. 3
medlingsförslag, hvarom alla partier åtminstone här i kammaren
borde kunna enas, enligt hvad jag föreställer mig. Skedde detta,
kunde man vara förvissad om att äfven medkammaren så småning¬
om skulle gå med o på ett dylikt förslag. Genom det kungl. för¬
slaget afskaffas ju Akarpslagens svåraste öfverdrifter, om jag så må
uttrycka mig. Straffet har ju därigenom gjorts mildare, åtals- och
häktningsrätten har blifvit inskränkt.
Då sålunda det väsentliga skulle kunna vinnas genom detta
förslag, förefaller det mig, som om äfven socialdemokraterna skulle
kunna gå med på detsamma, ifall det annars skulle bli full enighet
om förslaget. Och de, som yrka på lagens bibehållande i dess nu¬
varande lydelse, gjorde osannerligen klokt i att uppgifva denna sin
ståndpunkt, ty genom Akarpslagen främjas förvisso icke det sam¬
förstånd, det förtroende mellan arbetsgivare och arbetare, som dock
vore så önskvärdt. Därigenom får man icke fram den arbetsfred,
hvarefter man väntar, utan tvärtom. Människonaturen är icke så
beskaffad, att den uppmjukas enbart genom hot och genom straff.
Det borde vi väl själfva kommit underfund med, om vi annars i
någon mån känna oss själfva, och det borde vi väl göra.
Jag ber alltså, herr talman, att på frågans nuvarande läge få
yrka bifall till utskottets hemställan.
Häri instämde herrar Modig, Engqvist, Björnberg, Andersson
i Altofta och Hamrin.
Vidare anförde:
Hcrro Petters son i Södertälje: Det är lätt att förstå, huru
den s. k. Akarpslagen i en hastig vändning kom till. Man var på
sina håll upprörd öfver en del öfvervåld af strejkande arbetare.
Man fruktade för, att dylika öfvergrepp skulle få eu samhällsfarlig
utsträckning; man trodde, att vår lag icke hade några medel att
komma till rätta med dylika förseelser; och man hoppades, att den
nya lagstiftning, som föreslogs, skulle visa sig synnerligen effektiv
i detta hänseende. Nu ha vi, sedan lagen antogs, tretton års er¬
farenhet att grunda vårt omdöme på. Hvad har dessa tretton års
erfarenhet lärt oss? Jo, för det första har man erhållit full be¬
kräftelse på hvad som sades, när lagen första gången debatterades,
nämligen att vår strafflag ingalunda är utan medel, då det gäller
att hålla efter personer, som under en arbetskonflikt på ett brotts¬
ligt sätt förgripa sig på andras frihet. Dessa tretton års erfarenhet
har, såsom den kungliga propositionen i detalj uppvisar, bekräftat,
att man med strafflagens gamla bestämmelser om straff för miss¬
handel, hot och tvång samt förargelseväckande beteende mycket
väl skulle kunnat komma åt dem, som vid dylika kritiska tillfällen
förbryta sig mot arbetsvilliga arbetare.
Nr 53.
Angående
ändring af
15 kap. 22 och
24 §§ straff¬
lagen.
(Forts.)
Nr 53. 4 Onsdagen den 22 maj, e. m.
Angående Vidare har man från flere vederhäftiga håll fått kraftigt under-
Än^istöd ^ör c^en mening om lagen, som uttalades, då den första gången
341| straff- ' Riksdagen debatterades, nämligen att den är till sin innebörd
lagen.M orättfärdig. Jag vill i det afseendet till en början erinra om, att
(Forts.) högsta domstolen afstyrkte lagens antagande. Vidare vill jag er¬
inra om, att det för några år sedan stod en professor i straffrätt
här i Andra kammarens talarestol och förklarade, att lagen var
orättfärdig och skadlig. Samma dåliga betyg har lagen i dag er¬
hållit i Borsta kammaren af en professor i processrätt.
Slutligen har de tretton årens erfarenhet tillfullo bekräftat hvad
man från början fruktade, nämligen att lagen skulle utgöra en fara
för rättssäkerheten. En föregående talare, herr Persson i Norr¬
köping, har redan utförligt redogjort för hvad den kuugl. proposi¬
tionen i det hänseendet innehåller. Jag skall icke nu upprepa
hvad han sagt utan endast erinra om, att det kan konstateras, att
icke' någon annan del af strafflagen i så hög grad föranledt obe¬
fogade åtal och olaga häktningar som den s. k. Akarpslagen. En¬
dast detta förhållande borde väl vara skäl nog för oss alla, hvilket
parti vi än må tillhöra, att snarast söka aftvätta denna skamfläck
på svensk lagstiftning. Visserligen är det här närmast fråga om
fattiga arbetares rättssäkerhet. Men Sveriges lag får icke vara blott
Sveriges rikes lag, utan den skall äfven vara Sveriges fattigas lag,
den skall gälla lika för alla. Jag är öfvertygad om, att det i denna
kammare icke finnes någon, hvilket parti han än må tillhöra, som
vill påstå, att en strejkande arbetares personliga rättssäkerhet är
mindre värd än någon annan medborgares. Men huru föga strejkande
arbetares rättssäkerhet i vårt land respekteras, det belyses klart
genom den utredning, som lämnas i Kungl. Maj:ts proposition.
Ju längre detta osäkerhetstillstånd får fortfara, desto större skada
gör det. Jag vill särskildt peka på den indirekta skada, som består
däri, att aktningen för lag och laga myndighet undergräfves. Det
är icke endast så, att arbetarklassen fått den misstanken, att lagen
ej vill tillgodose deras intressen i lika hög grad som arbetsgifvarnes,
utan man börjar på en del arbetsgifvarehåll föreställa sig, att det
är alldeles i sin ordning, att lagen på sätt, som sker, partiskt in¬
griper mot arbetarna. Det kan icke vara till förmån för rättsord¬
ningen, att ett sådant betraktelsesätt får spridas.
Nu kan man ju säga, att konsekvensen oaf hvad jag sagt är
ett yrkande på upphäfvande af hela den s. k. Akarpslagen och bi¬
fall till den socialdemokratiska reservationen. Jag vidkännes till
fullo den konsekvensen. Det är alldeles riktigt, att det bästa vore
att alldeles afskaffa dessa förhatliga undantagsbestämmelser, och
jag skulle, om Andra kammaren ensam hade afgöranderätten, icke
ett ögonblick tveka att rösta för socialdemokraternas reservation.
Men nu är det, som herrarna veta, så, att denna kammare delar
makten med medkammaren, och jag har låtit mig berättas, att ut-
5 Nr 53.
Onsdagen den 22 maj, e. m.
sikterna i Första kammaren för att nu kunna åstadkomma någon Angående
tillhyfsning af Åkarpslagen minskas i samma mån Andra kammaren
ställer sig på den klara radikala ståndpunkten, men att, om vi där- 24§§'straff-
emot ställa oss på någon mellanståndpunkt, utsikterna äro betyd- lagen.
ligt ljusare för att åstadkomma någon förbättring i det nuvarande (Forts.)
tillståndet, som jag betecknar såsom icke längre uthärdligt. Endast
och allenast af det skälet är det, som jag anser det riktigt att nu
yrka bifall till den kungl. propositionen. För mig står det näm¬
ligen såsom viktigare än att häfda en principståndpunkt att i någon
mån skydda folk mot olaga häktning och olaga åtal, och det kan
man i rätt väsentlig mån ernå genom att gå med på den kungl.
propositionen, till hvilken jag därför ber att få yrka bifall.
Herr Söderberg i Stockholm: Herr vice talman! För dem
af kammarens ärade ledamöter, som varit med vid denna frågas
behandling vid föregående tillfällen, lär det icke kunna spåras
mycket nytt i hvad som här säges under denna diskussion, som är
föranledd dels af den kungl. propositionen och dels af i ämnet väckta
motioner. Men då icke samtliga herrar ledamöter varit i tillfälle
att i denna kammare vara med om denna frågas behandling förut,
så skall och bör och måste det kunna sägas en hel del belysande
saker, som kanske icke äro kända förut, och när jag tog mig fri¬
heten att begära ordet, oaktadt jag instämt med herr Sven Pers¬
son, var det endast för att söka tillföra denna diskussion ett par
måhända nya synpunkter eller kanske rättare ett par upplysningar.
Den första jag tänkte framföra är redan delvis framförd af
herr Pettersson i Södertälje, då hanomeddelade, när och under
hvilka förhållanden, som den beryktade Åkarpslagen kom till. Som
vi ju litet hvar säkerligen känna till, var det efter en strejk i Skåne,
Svedalastrejken 1899, som arbetsgifvarna å sin sida antogo, att
man genom en sådan lagförändring skulle för framtiden ha obe¬
gränsad möjlighet att vid strejker få arbetsvilliga. Dessa skulle
bli så väsentligt skyddade genom denna lag, att strejker icke i
någon större utsträckning skulle förekomma. Nu är det ju en
känd sak, att då herr Pehr Pehrsson i Akarp bar fram sin motion
i frågan och bief den olycklige fadern till denna lag -— hvilken
han inom parentes sagdt, efter hvad som torde vara kändt, seder¬
mera icko varit så värst glad åt — gick han egentligen icke sina
egna ärenden, utan bakom honom stodo mäktiga kapitalistintres¬
sen, som förmådde honom till att föra deras talan i Riksdagen.
Det var under en uppjagad skrämselstämning, oaktadt alla var¬
ningar, oaktadt alla förnuftiga ord, som uttalades af högsta dom¬
stolen och andra sakkunnige, som Riksdagen beslöt denna lag. Så¬
lunda har lagen tillkommit på ett sätt, som ju står i eu absolut
strid emot hvad man anser den nödvändiga förutsättningen för en
lags tillkomst, den har lik i lasten redan från början, och om ni,
Nr 53. 6
Onsdagen den 22 maj, e. rn.
Angående mina herrar, vilja fråga hvilken som helst klartänkt arbetare ute
lölcap^ä och1 ^au<^e*’ han ma vara medlem af en fackförening eller icke, hvil-
24 §§ straff- ken hans uppfattning är om denna lag, så skola ni icke behöfva
lagen. vara ovissa om, hurudant svaret blir. Alla äro de ense om att för¬
korta.) döma denna lag. Redan före det stora stridsåret 1909, när lagen
satte sina praktfullaste blommor, hade arbetarne haft grymma kän¬
ningar af densamma. Den verkade dock icke så, som äfven herr
Leander delvis antydde, att man nog egentligen tänkte 1899, att
den skulle göra nämligen så, att de fackliga organisationerna skulle
sväfva på målet i sitt vidare framåtryekande; den har absolut icke
haft en sådan verkan, ty sedan 1899 har ju fackföreningsrörelsen
gått oerhördt framåt här i landet, såsom alla veta. Alltså, i det
stycket är lagen förfelad. Det var det innersta syftet med den¬
samma att sätta eu sådan skräck i de organiserade arbetarna, att
de vid arbetsinställelser icke skulle våga att det ringaste komma
nära dem, som upptogo arbetet, strejkbrytärna. Arbetsgifvarna
skulle få arbetsvilliga i sådan utsträckning, att därigenom strejken
vore förlorad för arbetarna, och tilltron till den fackliga organisa¬
tionen skulle fullständigt förintas hos arbetarklassen. I det stycket
har man fullständigt misslyckats. Det kan hvar och en konstatera,
som vill följa arbetarorganisationens utveckling i Sverige. Det har
varit andra, oändligt mycket starkare, ekonomiska faktorer, som
tvungit arbetarna att organisera sig, så att de till och med påtagit
sig lidanden och offer under denna Akarpsjag.
Redan före 1909 hade man offer för Akarpslagen. Så vill jag
erinra om, att transportarbetarstrejken 1903 sannerligen icke var
fri därifrån lika litet som en hel mängd andra arbetskonflikter
under åren före 1909. Så kom man då till det året, och vi ha
försökt belysa vid föregående tillfällen från vårt håll, att i själfva
lagens natur ligger — om man lefver under sådana förhållanden,
som voro rådande under 1909 års stora sociala strid, när den då
sittande regeringen manade till, att myndigheterna framför allt skulle
skydda de arbetsvilliga, — att dess kautschukartade beskaffenhet
måste göra sig starkt gällande vid ett sådant tillfälle. 1909 åtalade
man, häktade och drog inför domstol massor af arbetare. Om vi
icke inom fackföreningsrörelsen varit i stånd att med rättshjälp stå
dessa offer bi, om vi icke hade haft den ekonomiska möjligheten
att skicka till deras hjälp advokater, som i första hand förde dessa
människors talan inför underdomstolarna, skulle naturligtvis arbetarna
—- jag känner mig öfvertygad om, att andan hos de rättskipande
myndigheterna ute i landet var sådan — dömts i ofantligt mycket
större utsträckning, och deras straff skulle troligen blifvit hårdare
än de blefvo. Det var lyckligt, att vi från den fackliga central¬
organisationen hade tillfälle att lämna denna rättshjälp åt alla dessa
människor, som icke hade någon kunskap i lagens alla irrgångar,
icke förstodo att uppträda vid domstolarna och försvara sin sak,
7 Nr 53.
Onsdagen den 22 maj, e. m.
utan stodo handfallna vid försvaret, hade svårt att besvara frågor etc. Angående
Jag vet, att det finnes mål, som legat kvar från 1909 till för kort ^^22 och
tid sedan och väntat på stadfästelse eller undanröjande af under- 24 §§ straff-
rätternas domar hos Kungl. Maj:t. Genom den möjlighet, som lagen.
sålunda fanns att bisträcka dessa våra kamrater, hvilka drabbades (Forts.)
af Åkarpslagen 1909, inträffade det, att de i underrätterna afkunnade
domarna strökos i det öfvervägande antalet fall, när de kommo till
högsta domstolen, och det, att högsta domstolen upphäfde under¬
rätternas utslag i så pass stor utsträckning som skedde, borgar
alldeles tydligt för att det tillvägagångssätt, som man använde 1909
genom att häkta, åtala och döma för brott mot Åkarpslagen, icke
var riktigt. När högsta domstolen fick i lugn och ro begrunda
saken och hade tillfälle att taga del af hvad underdomstolarna
kanske icke alltid hade tillfälle till att taga del af, nämligen motive¬
ringen för denna lag, undanröjde ofta högsta domstolen under¬
domstolarnas utslag. Men antag, att det icke varit möjligt att
bisträcka de tilltalade med denna rättshjälp! Då skulle kanske
hela den långa raden af dem, som i underdomstolarna blefvo dömda
till fängelse och böter, icke fått upprättelse utan fått aftjäna sina
straff.
Kanske möjligen någon här i sitt stilla sinne resonerar på det
sättet, att lagen under sådana förhållanden icke är så farlig, utan
att den kan vara bra att ha vid sådana exceptionella konflikttill¬
fällen som 1909: arbetarna veta, att den finnes, det sätter en hälso¬
sam skräck i dem, de hålla sig undan från aktivt uppträdande mot
de arbetsvilliga. När sedan striden lagt sig och underdomstolens
utslag blir öfverklagadt i högsta domstolen, blir upprättelse gifven
vederbörande i de Mesta fall. Jag vill säga, att ett sådant resone¬
mang icke kan ha den allra ringaste bärighet ur rättssynpuukt.
Under dessa tre år 1909, 1910 och 1911, har från Landsorganisa¬
tionen utbetalts öfver 02,000 kr. i rättegångshjälp till dem, som
blefvo åtalade under 1909. Det har ju varit lyckligt och godt, att
det kunnat ske. Men antåg, att ingen institution vid 1909 års
konflikt funnits till ohands, som kunnat bisträcka de människor,
hvilka åtalades efter Åkarpslagen! Då hade de naturligtvis fått stå
sitt kast, och det hade icke funnits någon möjlighet för dem att
föra sin talan inför underrätterna i första hand med biträden, det
hade de varit för fattiga till, ej heller hade de kunnat öfverklaga
underrätternas utslag i hofrätterna och högsta domstolen. Därigenom
hade de kommit att drabbas af lagens tillämpning i oändligt mycket
större omfattning än nu blef fallet.
Sålunda kan ur rättfärdighetssynpunkt, om man vågar använda
detta uttryck, och jag tror, att jag vågar göra det i denna kam¬
mare, ett sådant resonemang icke försvaras, att lagen skall vara
till för att verka afskräckande på de stridande arbetarna. Det är
att märka, att af dem, som åtalades 1909, voro icke alla sådana
Nr 53. 8
Onsdagen den 22 maj, e. m.
Angående arbetare, som gått ut i strejk, utan det var arbetare, som utan sin
inloppa'ochegen .förskyllan drabbats af arbetsgifvarnas lockout samt kommo i
24 §§ sträf- beröring med _ arbetsvilliga och häktades af denna anledning, de
lagen. hade sålunda icke själfva börjat aktionen.
(Forts.) Att man skulle kunna komma någon smula mera till rätta
med förhållandena, om den kungl. propositionen blefve Riksdagens
gemensamma beslut, vill jag visst icke bestrida. Kvar skulle dock
i alla fall stå det, som man vändt sig mot ur rättssynpunkt, att
i detta fall hotet och försök till hot skulle bli belagdt med straff,
och genom detta skulle arbetarna stå i en alldeles särskild ställ¬
ning. Man skulle vinna det, att genom enbart fängelsestraffet
ohyggligheten af häktningarna bortfölle. Jag vill naturligtvis icke
förneka, att ej därigenom något vore vunnet, men den fulla rätt¬
visan blefve det ju icke. Jag vill säga, att ute i landet har det,
under de . många och långa år lagen funnits, suttit en tagg i ar¬
betarnas sinnen. Den trängde djupast in 1909, och skall man lyc¬
kas att fullständigt utrycka den, så att arbetarklassen känner sig
hafva fått upprättelse från Riksdagens sida för den särställning,
hvari den blifvit ställd och stått under de många och långa och
för många individer hårda och profvande år lagen funnits, så må¬
ste denna lag ryckas ut ur strafflagen och förhållandena, såsom i
den socialdemokratiska motionen föreslås, tillbakaföras till hvad de
voro före 1899.
Min uppfattning är den, att skola de svenska arbetarna få den
känslan, att de af den lagstiftande församlingen bli ställda på
samma nivåo i rättsligt afseende som öfriga medborgare, måste den
nuvarande Akarpslagen borttagas ur strafflagen, och därför vill jag,
herr vice talman, yrka bifall till den af herrar Lindhagen och Pers¬
son i Norrköping afgifna reservationen.
o
Herr Åkerman: Bland de stora frågor, som den nu afgångna
högerregeringen uppfört på sitt arbetsprogram, var också det om¬
fattande spörsmålet om arbetsaftalets rättsliga reglering. Vi min¬
nas alla de två lagförslag, som den Lindmanska regeringen år 1910
och 1911 framlade. Jag skall nu icke ingå på de många brister,
som vidlådde dessa förslag. Jag skall tvärtom fästa mig vid en
enda, om jag så kan kalla det, ljuspunkt i förslagen, och det var,
att de voro så tillvida moderna, att de byggde på de kollektiva
öfverenskommelserna och således förutsatte, att det å båda sidor
skulle, då öfverenskommelserna slötos, stå en kraftig organisation.
Man hade då kunnat vänta, att den regering, som framlade dessa
lagförslag, skulle varit angelägen om att undanröja den orättvisa,
som nu förefinnes genom Akarpslagen. Ty det kunna väl alla vara
öfverens om, att det är eu lag, som direkt motverkar arbetarnas
sammanslutning i deras organisationer. Vid första påseende kan
det nog hända, att eu och annan förbiser denna viktiga omstän-
Onsdagen den 22 maj, e. m.
9 Nr 53.
dighet, men granskar man lagen närmare och går den in på lifvet, Angående
finner man snart, att det är just där den stora orättvisan ligger.
att det hot, hvarom denna lag talar, lämnas så obestämdt, att lagen 'straff-
kan utnyttjas till att omöjliggöra för arbetarna att värfva rekryter lagen.
i sin armé och upprätthålla solidariteten. Så ställer sig saken, det (Forts.)
är det nakna faktum, att lagen är sådan, att den kan utnyttjas
till att hindra arbetarna från att ställa sig solidariska, hindra dem
från att på detta sätt öka sin armé och bli jämnstarka med arbets-
gifvarna. Orättvisan blir så mycket större, som de metoder arbets-
gifvarna använda i samma syfte, äro fullkomligt oåtkomliga enligt
lagen. En arbetsgifvare behof ver icke gå ut på gator och gränder
och öfvertala människor att ingå i organisationen, utan han kan
sitta på sitt kontor och utfärda inbjudningsbref, mycket artiga gud-
bevars till formen, men den, som får dem, vet hvad det gäller:
om han icke hörsammar kallelsen, är han en ruinerad man, han
har att vänta åtskilliga trakasserier från det håll, hvarifrån han
erhåller invit, därest han icke kommer. Dessa metoder äro ju till
det yttre fina liksom de personer, som begagna dem, anse sig
själfva fina. Men granskar man dessa metoder närmare i söm¬
marna, finner man, att de, oaktadt de äro oåtkomliga enligt lagen,
äro mycket, mycket farligare än de metoder, som arbetarna be¬
gagna sig af, äfven om dessa någon ogång skjutit öfver målet.
Det är också att märka, att när Akarpslagen antogs, var läget
på arbetsmarknaden i viss mån helt annorlunda än det är nu. Det
var ännu icke så afgjordt, att arbetsgifvarna äro den starkaste par¬
ten, som det nu är. Tvärtom var det många, som på den tiden
förmenade, att arbetarnas organisationer voro en farlig makt, som
det kanske var så godt att en liten smula vingklippa, för att de
icke skulle flyga för högt. Men under de år, som därefter kommit,
har det visat sig, hvad den samlade arbetsgifvarestyrkan förmår,
och för mig står det åtminstone alldeles klart, att faran är nu icke
att söka på arbetarehållet utan på det motsatta. Det har visat sig
tendenser från arbetsgifvarnes läger, som tydt på en hänsynslöshet
och en brutalitet, som jag för min del finner ytterst oroväckande.
Under sådana förhållanden är det så mycket nödvändigare, att vi
nu aflägsna denna Åkarpslag, som, enligt hvad jag redan sagt, rub¬
bar balansförhållandet ytterligare, ytterligare tynger ned vågskålen
till arbetsgifvarnas förmån och låter fördelarna falla öfver på det
håll, som redan är mer än tillräckligt starkt. Redan däri anser
jag, att vi ha en anledning att icke tveka att nu upphäfva
denna lag.
Under den korta tid jag varit riksdagsman har denna fråga
redan varit före tre gånger. Det är naturligtvis därför svårt att
afvinna den nya synpunkter. Allt hvad därom kan sägas är, så-
vidt jag kan förstå, redan sagdt, och den proposition, som rege¬
ringen i år framlagt, har på ett så uttömmande sätt behandlat frå-
Nr 53. 10
Onsdagen den 22 maj, e. m.
Angående gan, att jag föreställer mig, att hvar och en, som med uppmärk-
JAka^^och samhet läst propositionen, skall ha sin åsikt klar. Någonting nytt
24 §§ straff- är som sagdt mycket svårt att komma fram med nu. De gånger
lagen. saken varit förut här behandlad i kammaren har jag förklarat, att
(Forts.) jag hör till dem, som anse, att det enda rationella sättet att lösa
denna fråga är att återföra förhållandena till hvad de voro före
1893, d. v. s. jag har anslutit mig till det yrkande, som förekom¬
mer i den socialdemokratiska reservationen, och jag gör det äfven nu.
Att denna Akarpslag juridiskt sett är ett vidunder till lag, an¬
ser jag till fullo bevisadt genom den kungliga propositionen. Jag
skall i alla fall be att få erinra om ett par rader i justitieministerns
anförande, som jag finner vara så ytterst anmärkningsvärda. Han
säger där:
»Sammanfattar man hvad jag i det föregående anfört, kan
först och främst fastslås, att 15 kap. 22 § 2 mom. utgör ett un-
dantagsstadgande, som saknar hvarje motsvarighet inom vår straff¬
lagstiftning. Denna anmärkning träffar lagrummet redan på grund
af det från eljest gällande principer afvikande sätt, hvarpå det be¬
handlat försöket. Därigenom att stadgandet afser endast tvångs-
försök mot arbetsvilliga och således ej kan drabba andra än kropps¬
arbetare eller dem, som ställa sig solidariska med dessa, har det
ytterligare erhållit karaktären af klasslag i den mening, att det
strider mot principen om allas likhet inför lagen. Häri ligger det
fundamentalt oriktiga. Redan blotta tillvaron af ett bristfälligt och
ensidigt undantagsstadgande på den sociala strafflagstiftningens om¬
råde innebär en allvarlig samhällslära såsom ägnad att försvaga
förtroendet till lagstiftningens opartiskhet och att väcka split mel¬
lan samhällsklasserna. Det förhållande, att stadgandet, enligt hvad
jag i det föregående påvisat, i stor omfattning föranledt åklagare
och underdomstolar till åtgärder och domslut, hvilka vid pröfning
blifvit till sin laglighet underkända, måste äfven gifvetvis i sin
mån verka undergräfvande på aktningen för lag och myndigheter.
En ändring af stadgandet synes därför icke längre böra upp¬
skjutas.»
Det har i propositionen framdragits några af de värsta orik¬
tigheterna rent juridiskt sedt, som denna lag lider af. Jag skall
icke ingå närmare på dem, men det är eu syn punkt, som icke
finnes i propositionen, såvidt jag kan erinra mig, och som jag
skall be att något få påpeka, och det är det, som vi haft tillfälle
att tala om under debatterna om arbetsaftalslagarna i fjol och i för¬
fjol, nämligen att under pågående arbetsinställelse anses ju kollektiv-
aftalen fortfarande vara i kraft. Detta är en gängse uppfattning
på både arbetsgivare- och arbetarehåll, att äfven under arbetsin¬
ställelser gälla kollektivaftalen. Men, mina herrar, då vill jag vädja
till eder rättskänsla, om ni icke i alla fall finna det synnerligen
förklarligt, att för dessa arbetare, som äro utestängda från arbets-
11 Nr 53.
Onsdagen den 22 maj, e. m.
platser, där i alla fall de aftal, som de själfva varit med om att Angående
stifta, fortfarande anses gälla, det lätt nog kan framstå på det sät
tet: här äro dock våra platser, som vi hafva rätt till och som andra §§ straff-
personer vilja taga ifrån oss; andra personer vilja rycka brödet ur Lagen.
munnen på oss. Kan man icke förstå, vare sig man är domare (Forts.)
eller icke, att detta är en förmildrande omständighet, detta betrak¬
telsesätt, och att det hos dessa arbetare uppstiger ett doft missnöje
med de personer, som komma och taga de platser, som enligt gäl¬
lande rättsåskådning äro deras, fastän arbetsinställelse pågår? Man
kan väl ändå sätta sig in i en sådan tankegång.
Nu är det alldeles naturligt, att en sådan ovilja icke får taga
sig uttryck i form af våld eller hot om brottslig gärning, men,
mina herrar, sådana handlingar äro redan enligt gällande strafflag
straffbara. Därför behöfves icke Åkarpslagen, ty dessa handlingar
straffas redan enligt gällande strafflag. Det är också att märka,
att det är fastslaget flera gånger under diskussionen om Akarps-
lagen, att äfven utan denna lag finnas fullt användbara paragrafer
i strafflagen för att stäfja våldshandlingar och liknande saker. Detta
har också justitieministern i propositionen påpekat. Han säger på
ett ställe, att våra resurser i strafflagshänseende äfven utan Akarps-
lagen äro fullt tillräckliga för att upprätthålla ordningen.
Orättvisor, som genom förhållandenas egen natur tillkommit
och ytterligare göra det svårt för arbetareklassen, finnas på flera
andra håll. Alltjämt är det så, att under den sociala striden ar-
betsgifvarne hafva till sitt förfogande medel, som arbetarne icke
kunna använda, och som äro fullkomligt oåtkomliga. Det är också
tydligt, att detta skall verka i hög grad nedstämmande på arbetar¬
klassen, då den ser, hurusom det ställer sig så, att eu klass kan
använda medel, som den andra icke kan. Om man nu tänker sig
en stor lockout, en sådan som vi hade 1909, då en massa arbetare
utkastades från sina arbetsplatser utan alla existensmedel, och fol¬
ket vidare får se, att det skickas militär mot dem, blott för den
händelse att de skulle blifva oroliga, kan man väl icke förvåna sig
öfver, att det hos dem lätt uppstiger den tanken, att det icke fin¬
nes någon likhet inför lagen, då just dessa herrar, som styrt till
hela denna oro, jag menar lockoutmännen, sitta i orubbadt bo,
ingen talar dem till, det är icke fråga om att häkta dem eller
skicka militär emot dem utan endast mot arbetarne. Det är ganska
naturligt, att det hos dessa människor skall uppstiga missnöje mot
de bestående förhållandena.
En o föregående talare i afton talade något om förhållandet
mellan Åkarpslagen och syndikalismen. Jag kan icke se annat än,
att Åkarpslagen just arbetar syndikalismen i händerna, därför
att den riktar sin udd emot arbetareorganisationernas sträfvanden.
Beträffande de ändringsförslag, som äro väckta här angående
åtalsrätten, må jag säga, att jag finner regeringens förslag i denna
Nr 53. 12
Onadagea den 22 maj, e. m.
Angående del omöjligt att acceptera, även om man skulle kunna taga dess
a£hförslag i själfva rättsfrågan. För min del har jag redan sagt, att
24 §§ straff- jag kommer att rösta för den socialdemokratiska reservationen.
lagen. Det är den åsikt, jag omfattat hela tiden som frågan vant före,
(Forts.) men jag säger, att äfven de herrar, som skulle kunna vara be¬
tänkta på att taga regeringens förslag, dock borde besinna sig,
innan de godkänna det förslag angående åtalsrätten, som här är
framlagdt, ty det är dock ett mycket sväfvande begrepp detta, som
här står i lagtexten, »fara för allmän säkerhet eller ordning».
Detta är ett ytterst tänjbart begrepp, och jag ber herrarna noga
besinna sig, innan ni kunna vara med om detta. Det är en leda¬
mot i lagrådet, som haft ett yttrande därom, som jag för min del
skulle vilja skrifva under, nämligen justitierådet Sundberg. Vidare
är det väl ändå så att, om förhållandena blifvit sådana, att det
föreligger verklig fara för allmän säkerhet eller ordning, oron redan
hunnit till en sådan poäng, att den kan karaktäriseras såsom upp¬
lopp, och då föreligger ju allmänna åklagarens åtalsrätt på denna
grund. Jag menar alltså att med afseende på en mindre oordning,
som icke har kommit så långt, att den ens fått upploppets natur,
är det mycket betänkligt att låta allmänna åklagaren få oinskränkt
åtalsrätt. Det ligger väl i sakens natur, att det kan ligga nära
till hands för eu åklagare att under tillspetsade sociala strider äfven
i ganska oskyldiga förlöpningar spåra något, som kan medföra
fara för allmän ordning eller säkerhet. Nu kan man visserligen
saga: låt vara, att han tager fel, då han åtalar en person, så får
domstolen säga, att förhållandena icke voro sådana, att det förelåg
fara för allmän ordning och säkerhet, och därför afvisa åklagaren
och skrifva af målet. Det låter så behändigt, detta, men jag und¬
rar, hvad den person säger, som blir i onödan släpad inför dom¬
stol, jag tror icke att han har samma glada uppfattning af saken.
Äfven om han icke blir häktad, hvilket skall blifva mera sällsynt,
sedan man nedsatt straffet, har han i alla fall måst försumma sitt
arbete, gjort en kostsam resa till domstolen, uppehållit sig där en
eller kanske två dagar. Hvem skall betala det? Det skall gå
mycket långt, och mycket grofva misstag skola begås, innan dom¬
stolen ålägger en allmän åklagare att betala enskild part för in¬
ställelse. Denne får betala kostnaderna själ!'.
Man kan också tänka sig, att underrätten ser med samma
ögon som åklagaren och alltså förklarar åklagarens åtgärd behörig.
Det finnes då ingen annan utväg än att gå till högre instans, men
sådant kräfver kostnader och besvär.
Jag tror, att man räcker ett finger åt möjligheten till trakasse¬
rier emot arbetarklassen, ifall man godtager denna åtal sparagraf.
Det är nog bäst att återgå till, hvad som gällde före 1893. Det
finnes också därom i propositionen några mycket beaktansvärda
sanningar. Justitieministern påpekar, att det icke är så farligt,
13 Nr 53.
Onsdagen den 22 maj, e. m.
sora många inbilla sig, med dessa s. k. arbetsvilligas blyghet och Angående
rädsla. De äro alls icke så bortkomna, som man tror; tvärtom ärjQ^^ni2a£h
det väl alldeles uppenbart, att om de kunna motstå påtryckningar, 24§§straffl-
så att det hela stannar vid försök, ha de visat sig vara ganska lagen.
morska och äro då icke alls rädda för att ange brottet till åtal. (Forts.;
Jag måste nämna något om, hvad herr Pettersson i Södertälje
sade angående utsikterna till en kompromiss med Första kamma¬
ren. Jag kan icke dela hans åskådning därvidlag. För min del
tror jag, att Andra kammaren utan eu tanke på, hvad de göra
där inne, bör gå den väg, som vi anse passa oss, ty jag tror, att
hvarje försök till kompromiss med herrarna där inne på andra
sidan väggen icke leder till annat än förargelse och missräkning
för oss själfva. Jag kan icke annat än beklaga, att justitieminis¬
tern misskänt Första kammaren, så att han trott, att den skulle
gå med på någon slags förbättring eller förändring af dessa för¬
hållanden. Det kommer den nog icke att göra, och därför hade
det varit bättre att fullfölja den tanken, han själf har hyst, näm¬
ligen att yrka på hela lagens fullständiga borttagande. Nu har
han i stället trott Första kammaren om så mycket statsklokhet,
att den skulle vara med om att förbättra det!a förhållande. Jag
tror, att han missräknar sig, och att Första kammaren icke. kom¬
mer att göra det, om icke alla märken slå fel. Ty det blir nog
så, att man där in i det sista kommer att visa, att man ej vill
vara med om att afskaffa denna orättvisa. Därför menar jag, att
vi skola alls icke fästa oss vid, hvad de komma att göra därinne,
utan bär med ett slag upphäfva denna orättfärdiga lag, som det
är en skam, att den någonsin har blifvit antagen här i landet.
Ens grundåskådning i denna fråga kommer nog helt visst att
till sist uteslutande bestämmas af, hur man betraktar hela den
moderna arbetarrörelsen, om man med högern ser i denna rörelse
blott ett försök att rycka makten ur de bänder, där den nu lig¬
ger, ser däri blott ett försök att ställa till oro, att höja alla arbets¬
priser o. s. v., såsom man ju alltid hör framhållas, då man hör
högermän tala om arbetarrörelsen. Ser man denna rörelse med
sådana ögon, då är man naturligtvis mot hvarje rättelse i denna
orättfärdiga lag. Men om man däremot betraktar arbetarrörelsen
såsom den viktiga och samhällsgagnande företeelse, den i själfva
verket är, så ställer det sig helt annorlunda. Jag tror, att man
kommer sanningen närmast, om man tänker sig, att hela denna
väldiga rörelse ingenting annat är än de många millionerna arbets¬
myrors flitiga och oaflåtliga bemödanden att åter hopsamla och
iordningställa sin stack, i hvilken industrialismens järnskodda klack
så grymt och förödande trampat. Det är folkets egen sunda
reagens mot snevridna samhällsförhållanden, dess bemödanden att
rädda folkhälsan och förverkliga det mål, som måste bli ledstjär¬
nan äfven för hvarje ärlig statsman, nämligen att bereda den
Nr 53. 14
Onsdagen den 22 maj, e. m.
Angående största möjliga lycka åt det största möjliga antal människor. Låt
j"inka 00vara att denna kamp stundom tager sig former och uttryck, som
24 §§'straff- v' näste ogilla, låt vara, att ropet från alla dessa millioner stru¬
pe». ‘ par på frihet, rättvisa och bröd stundom kan låta skärande, men
(Forts.) lyssna vi uppmärksamt till frihetssångerna, skola vi dock i dem
alla återfinna ett och samma ledmotiv, som måste gripa oss med
oemotståndlig makt: de fattigas och betrycktas under sekler hop¬
sparade lidanden.
Herr Olsson i Broberg: Herr vice talman! Då min ärade
medreservant i denna kammare icke är närvarande här, så har
jag den mindre angenäma uppgiften att under trycket af den
stämning, jag vet i denna fråga förefinnas här i denna kammare,
uppträda för att understryka de synpunkter, som för mig ha vant
bestämmande i denna fråga och om hvilka jag vet, att de ej hafva
allt för stark resonans i denna kammare. Emellertid hindrar detta
mig icke från att öppet och ärligt tillkännagifva så väl min ställ¬
ning till frågan, hvilken för öfrigt framgår af den reservation jag
biträda utan också de synpunkter, som för mig i denna sak äro
bestämmande. Jag vill, innan jag går in på att tala om dessa
synpunkter, som jag i mycket koncentrerad form här ämnar under¬
stryka, be att få betona, att jag anser mig vara lika förstående för
och lika stor vän till våra svenska arbetare som trots någon af
dem, hvilka här uppträda som arbetarnes förespråkare och riddare.
Jag har arbetat, tror mig därför kunna bedöma, hvad deras väl
kraf ver lika bra som mången af dem, som här speciellt göra anspråk
på att föra deras talan — jag säger icke alla, ty jag vet, att här
finnas många arbetare i denna kammare, som äro speciella arbetar¬
representanter — men jag säger, att många af dem, som här
uppträda som arbetarnes förespåkare, faktiskt mindre förstå kropps-
arbetarnes intressen, än hvad den gör, som själf utfört sådant arbete.
Jag anser mig pliktskyldig att i denna så väl som i alla frågor
utgå ifrån, hvad jag anser vara för såväl individen som samhället
nyttigast och nödigast. Härefter ber jag få öfvergå till att, som
sagdt, helt kort understryka de skäl, som jag anser vara för mig de be¬
stämmande i denna fråga. Yi veta ju alla, att Akarpslagen, sådana
här ifrågavarande paragrafer af 15 kapitlet strafflagen nu lyda,
kommit till stånd genom den slutliga ändring af dessa paragrafer,
som antogs och godkändes år 1899. När man nu vill motivera
fram, att denna lag är en klasslag, ber jag att få understryka,
hurusom lagen har till ändamål att vid strejker skydda arbetsvilliga
arbetare mot Övergrepp från strejkande arbetares sida, sålunda att
skydda vissa arbetares intressen mot våld samt intrång från andra
personer af samma samhällsklass, som anse sig ha andra intressen
på arbetsmarknaden. Genom denna lag är, som bekant, dels försök
till tvång genom våld eller hot belagdt med straff, som kan utmynna
Onsdagen den 22 maj, e. m.
15 Nr 53.
i straffarbete, och dels har allmänna åklagaren rätt att åtala dylika Angående
brott, utan att brottet hos åklagaren angifves till åtal. Genom ändring af
den af Kung! Maj:t här föreslagna ändringen skulle straff för 24 §§ straff-
dylika försök nedsättas till böter eller fängelse, och däraf skulle lagen.
följa, att allmänna åklagaren icke äger att ingripa annat än efter (Forts.)
angifvelse af målsägaren, såvida icke brottet medför fara för allmän
säkerhet och ordning. Detta innebär ju i korthet, att eu person
skulle kunna uppträda mot eu annan person huru hotfullt som helst för
att, utan laga rätt, hindra honom att utföra åtaget arbete och att åtaga
sig lofligt arbete, som står till buds, utan att därför straffas, om brottet
icke anmälts till åtal af den förorättade. Vi veta ju alla, att vid strejk¬
tillfällen begagnas ett s. k. påtryckningsmedel, som heter förföljelse,
hvilket vid sådana tillfällen kommer till användning i beklaglig
utsträckning. Det är ju gifvet, att under sådana förhållanden den
arbetsvillige arbetaren blir fågelfri, om Kungl. Maj:ts förslag god¬
kännes, enär han icke vågar att angifva ett brott af här ifrågavarande
slag af fruktan för förföljelse. Såsom skydd för den enskilde
arbetande individen blefve lagen sålunda säkerligen alldeles illusorisk,
om Kungl. Maj:ts förslag godkändes. Nu säger man, att lagen
från början varit bristfällig ur juridisk synpunkt, och detta jämte
dess karaktär i öfrigt ha gjort, att den är förhatlig. Ja, det är ju
riktigt, att sådana juridiska anmärkningar gjorts, men det har ju
visat sig, att lagens behöflighet har öfvervunnit betänkligheterna,
såväl då lagen antogs som sedermera då den varit föremål för
ändringsförslag. Hufvudskälet anfördes 1899 af dåvarande justitie¬
ministern Annerstedt, när lagen skulle promulgeras. Såsom Ad
veta, har vid hvarje tillfälle, då lagen varit på tal, framhållits, att
högsta domstolen ansett lagen vara så otillfredsställande från juridisk
synpunkt, att den icke borde antagas. Då lagen skulle promul¬
geras, genomgick Annerstedt de anmärkningar, som gjorts, och han
kom då till den slutsats, som kan sägas vara koncentrerad i det
uttalande af honom, som jag nu auII uppläsa: »I betraktande däraf
att försök att genom våld eller hot hindra en annan att utföra ett
arbete, nödvändigt för vinnande af hans och han familjs uppehälle,
måste anses synnerligen straffvärdt och att den ifrågavarande lag¬
ändringen afser att skydda icke minst arbetarens frihet, samt då
de inom högsta domstolen gjorda anmärkningarna icke torde böra
föranleda till vägran af sanktion å de af Riksdagen för dess del
antagna lagbestämmelser, hemställer jag i underdånighet, att ifrå¬
gavarande förslag måtte af Eders Kungl. Maj:t godkännas». Såsom
vi här finna, var kardinalpunkten i detta, att lagen var afsedd att
skydda arbetare, som ville och behöfde arbeta för sin existens, i
sådana tider, då de förvägrades att arbeta på grund af att konflikt
uppstått på arbetsområdet, berörande intressen, som vissa andra
arbetare icke ansett sig ha anledning att biträda. Jag anser, att
dessa skäl tyvärr ännu äro till finnades. Jag sade tyvärr, men
Nr 53. 16
Onsdagen den 22 maj, e. m.
Angående jag vill icke saga det därför, att när det gäller intressen såväl
lslca ^^och me^an olika samhällsklasser som mellan olika individer, vi veta,
24 §§ straff- att eu hvar försöker att på det sätt, som står honom till buds,
lagen. bevaka sina intressen. Men icke kan väl någon vara med om,
(Forts.) att detta bevakande skall ske på ett sådant sätt, att det behöfver
falla under denna eller annan lag. Jag anser därför att de skäl,
som varit bestämmande vid lagens tillkomst, ännu förefinnas, och
därför anser jag, att lagen för närvarande i oförändrad form är
praktiskt behöflig. Nu veta vi alla, huru under diskussionen om
denna s. k. Åkarpslag vissa slagord genom att ofta upprepas fått
en viss suggererande verkan. Ett af dessa slagord är, att lagen är
en klasslag. Det är ju orimligt att använda ett sådant uttryck.
Här bar gjorts jämförelse med vissa andra lagar, som träffa per¬
soner inom vissa andra samhällsklasser, när de underlåta att göra
sin plikt. Men detta behöfver icke alls påpekas, för att vi skola
fä klart för oss, att klassmärket på denna lag är oriktigt, ty lagen
är ju afsedd att skydda arbetare, som anse sig ha ett visst annat
intresse gentemot andra arbetare på arbetsmarknaden. Det är ju
att skydda arbetare för våld eller hot från andra arbetare, som
anse sig ha stridande intressen. Alltså anser jag, att detta tal om
klasslag icke har något berättigande.
Ett annat uttryck eller, som jag skulle vilja kalla det, slagord,
som man använder om denna lag är, att man säger, att den hindrar
fredliga arbetare att komma till tals med sina kamrater på ett
fredligt sätt. Jag förmodar, att man då glömt bort eller åtminstone
icke hållit riktigt klart för sig, hvad som är kardinalpunkten i
donna lag, nämligen att lagen riktar sig emot våld eller hot utan
laga rätt. Jag vill emellertid hoppas, att den allmänna uppfatt-
niugen icke kommit därhän, att man anser, att våld eller hot utan
laga rätt kan betecknas såsom fredligt öfvertalningsmedel kamrater
emellan. Men det är emot sådant, som denna lag riktar sig, och
därför vill jag bestämt säga, att, såvidt jag kan se, är det blott
ett slagord, som icke har någon rimlig grund i lagens bokstaf och
anda, när man säger, att lagen har sådan karaktär. Jag anser
det därför vara synnerligen beklagligt, att t. o. m. framstående
personer, hvilka kunna utläsa lagens mening och äfven i öfrigt
bedöma ordens valör, vilja gifva densamma ett dylikt märke, som
icke, därest man vill objektivt se på lagen, har något som helst
berättigande. Att säga något sådant är ju att förvilla den allmänna
uppfattningen på ett sätt, som jag anser vara i våra dagar mycket
ansvarslöst och beklagligt, ty då man talar om en dylik lagstift¬
ning, bör man väl också klargöra hvad lagens mening är och den
förutsättning, från hvilken lagen utgår.
Jag vill till slut säga, att då de praktiska skäl, som ännu
förefinnas, icke tala för att göra någon ändring uti nu ifrågavarande
lagparagrafer och då de formella skäl, som ha anförts för lagänd-
Oasdagen den 22 maj, e. m. 17
ring i detta fall, icke kunna uppväga dessa ännu förefintliga
praktiska skäl, yrkar jag i likhet med herr Håkanson m. fl., att
Riksdagen måtte afslå Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition och
de i ämnet väckta motionerna.
Herr Widén: Herr talman, mina herrar! Det är ju icke
första gången, som vi här i denna kammare diskutera den nu före¬
varande frågan. Den har varit föremål för diskussion åtskilliga
gånger, sedan jag blef ledamot af kammaren, och det är väl endast
de nu alldeles nykomna i Riksdagen, som icke varit med om någon
dylik diskussion.
För min del har jag från början intagit den ståndpunkten, att
jag ansett, att denna lag icke varit god och att den tillkommit i
en olycklig stund. Jag har flera gånger uppträdt mot sådan slags
lagstiftning, hvaraf denna lag är en produkt, nämligen lagstiftning
med hänsyn till akuta fall, vare sig förslaget kommit från den ena
eller andra sidan. Jag håller nämligen före, att vid en sådan lag¬
stiftning är man icke i tillfälle att behandla saken med det lugn
och den objektivitet, som vid all lagstiftning är oundgänglig. Jag
hade tillfälle att tala därom häromdagen, då fråga förelåg om en
provisorisk lagstiftning med hänsyn till förhållandena vid Mölle och
Arilds fisklägen nere i Skåne, och jag sade detsamma för något år
sedan med anledning af det då från konservativt håll framkomna
förslaget om en lag mot s. k. preventiva medel. Nu ifrågavarande
lag är just frakten af en dylik olämplig lagstiftningmetod, och följ¬
den har äfven framträdt i lagens hela karaktär.
När denna fråga var före år 1904, tillhörde jag, fastän jag
då icke uppträdde i debatten, dem, som röstade för att lagen
skulle helt och hållet upphäfvas. Detta har sålunda varit min ur¬
sprungliga ståndpunkt. Jag har sedermera, då frågan under de
följande åren varit före, sökt att finna en medelväg, som skulle
aflägsna de värsta bristerna ur lagen, men behålla det af densamma,
som tilläfventyrs kunde anses vara värdt att behålla. Jag har där¬
för både i fjol och vid ett föregående tillfälle röstat för ett dylikt
medel vägsförslag.
Jag vill nu här icke uppehålla mig vid lagens konstitutiva
brister. De framhöllos starkt af högsta domstolen, när lagen år
1899 kom till, och de äro äfven framhållna synnerligen starkt och
uttömmande i justitieministerns motivering till det nu föreliggande
lagförslaget. De framhöllos äfven i fjol och året förut på ett syn¬
nerligen uttömmande sätt af en talare, som då fanns här i kam¬
maren, men som nu tillhör Första kammaren, nämligen professor
Thyrén. Därför anser jag mig nu icke behöfva vidare ingå på
den saken. Hvad man här vill är naturligtvis i alla fall mindre
att komma till teoretiskt tillfredsställande lagförslag än att komma
Andra kammarens protokoll 1912. Nr 53. 2
Nr 53.
Angående
ändring af
15 kap. 22 och
24 §§ straff¬
lagen.
(Forts.)
Nr 53. 18
Onsdagen den 22 maj, e. m.
Angående till en sådan lösning, att man praktiskt taget kan känna sig till—
15karin22afch fredsställd-
24 §§ straff- Man bär då att undersöka, hvad det är i denna lag som gjort,
lagen. att den i praktiken verkar otillfredsställande. Det måste till eu
(Forts.) början erkännas, att dess praktiska tillämpning varit mycket ojämn;
att den föranledt missgrepp alldeles särskild! ifrån åklagarmyndig¬
hetens sida, missgrepp, som visserligen sedermera blifvit i de flesta
fall rättade, men som likväl vållat obehag och lidande för de per¬
soner, som det gällt. Detta har å sin sida icke kunnat undgå att
väcka ond blod och missnöje med lagen, speciellt hos vissa klasser
af medborgare. Den svåraste anmärkningen mot lagen är utan
tvifvel, att inom den där angifna straff latituden faller äfven straffarbete,
hvilket gör, att åklagaremyndigheten får en mycket utsträckt häkt-
ningsrätt, hvaraf den, såsom vi veta, i stor omfattning begagnat
sig. Äfven om domstolen sedan saken kommit under dess behand¬
ling vidtager rättelse, är det uppenbart, att det icke är tillfreds¬
ställande, att en lag får vara skrifven på det sätt, att åklagaren
litet emellan kommer och häktar samt domstolen sedan får hafva
att rätta hvad som af åklagaren felaktigt förfarits.
Att åklagarne så ofta begå missgrepp i fråga om sin häktnings-
befogenhet beror nu på att lagens affattning i fråga om beskrif-
ningen af brottsbegreppet är alltför sväfvande. Det är ju upp¬
rörande att det kan förekomma något sådant som t. ex. i det fall
från Örebro, som nyss refererades, där en kamrat sade till en annan,
att »om du gör det och det, skall jag tala om det för de andra
och jag skall träta på dig en lång tid framåt därför». Så kan
man säga till hvarandra i det dagliga lifvet vid många tillfällen,
utan att man menar något så svårt med den saken. Det är uppen¬
barligen något fel i brottsbegreppets beskrifning, då någon kan ens
tro att sådant, som detta, faller under strafflagen och därtill under
en strafflagsparagraf, som hotar med straffarbete och skall föran¬
leda häktning.
Det är därför ett stort praktiskt behof att komma till en änd¬
ring häruti. Och man föres då till eu undersökning, huru det skall
blifva möjligt att få båda leamrarna med på någonting, som till¬
äfventyrs kan råda bot på missförhållandena i detta afseende. Det
gäller att fiuna någon väg, på hvilken det finnes möjlighet att
komma fram. En sådan väg var jag med om att söka bana i fjol,
då jag här talade och röstade för ett förslag, som jag då trodde
vara möjligt, med hvilket jag då visserligen förklarade mig icke
vara fullt tillfredsställd, men som jag dock trodde anvisa en väg,
där man kunde komma fram till ett resultat. Jag menar det för¬
slag, som då framlades motionsvis af herr Thyrén; dock slöt jag
mig till detsamma först sedan en ändring borttagit de största
bristerna, hvarmed förslaget enligt min mening var behäftadt, då
det först framkom — den bristen nämligen, att det utvidgade be-
Onsdagen den 22 maj, e. m. 19
greppet straffhotförsök till att omfatta ej blott försök till hot eller tvång
mot arbetsvilliga, utan äfven andra slag af tvång och hot, så att
man icke riktigt kunde öfverblicka, huru långt förslagets verk¬
ningar sträckte sig. Det var detta sålunda modifierade Thyrénska
förslag, som visserligen då endast gjorde anspråk på att vara ett
försök till frågans lösning, som jag som sagdt slöt mig till. Detta
förslag blef ock Andra kammarens beslut.
Nu föreligger ett annat dylikt förslag, en ny väg, som man
hoppas kunna komma fram på, nämligen det af regeringen fram¬
lagda förslaget. Det skiljer sig från det i fjol antagna förslaget
hufvudsakligen därigenom, att det bestämmer, att hvad angår hot
såsom konstitutiv bestämning för det straffbara försöket enligt detta
lagrum, endast sådant hot, som straffas enligt 15 kap. § 23 straff¬
lagen, föranleder till att brott föreligger. Förut var det hot i all¬
mänhet och därutinnan gjorde fjolårets förslag icke någon ändring.
Jag har förut haft betänkligheter emot denna af Kungl. Maj:t nu
föreslagna ändring. Då jag emellertid finner af den kungl. propo¬
sitionen, att detta var den väg, som högsta domstolen anvisade år
1899 och som nu dessutom två ledamöter af lagrådet, justitieråden
Borgström och Skarstedt, förordat, kan jag icke rimligtvis motsätta
mig detta förslag; utan jag nödgas låta mina betänkligheter i den
delen fara. Genom nyssnämnda begränsning har man fått själfva
brottets karaktär på ett mera bestämdt sätt begränsad än förut;
faran för misstag, blir vida mindre. Därjämte har i det kungliga
förslaget straff latitud eu nedsatts till fängelse, hvarigenom den ut¬
sträckta häktningsrätten bortfaller. Förslaget erbjuder alltså de
praktiska fördelar, som man velat vinna.
Att åtalsrätten är bibehållen på sätt som skett, enligt Kungl.
Maj:ts förslag, torde väl knappast kunna sägas vara annat än rätt,
och mig synes, att man ej bör ha några synnerliga betänkligheter
mot att gifva åklagaren åtalsrätt, då brottet medfört fara för »all¬
män säkerhet eller ordning,» såsom det heter. Med en sådan be¬
stämmelse kommer vår strafflag i detta hänseende att stå i öfverens¬
stämmelse med flera utländska strafflagar, enligt hvilka allmänna
åklagaren äfven har åtalsrätt i de fall, då sådant brott, hvarom
här är fråga, får den natur, att det stör allmän säkerhet och ord¬
ning. I norska strafflagen uttryckes detta på ett annat sätt, som
jag finner vara ännu obestämdare, än hvad som här föreslås. För
mig ligger häri icke något skäl att icke nu taga Kungl. Maj:ts
förslag.
Det viktigaste, som man vill vinna, är dock begränsning af
häktningsrätten, och denna stora praktiska vinst ernår man såväl
enligt Kungl. Maj:ts förslag som enligt det af de två reservan¬
terna från socialdemokratiskt håll framlagda förslaget. Om man
kunde komma till ett sådant båda kamrarnas beslut, att den ut¬
sträckta häktningsrätten folie bort, skulle detta innebära en så be-
Nr 53.
Angående
ändring af
15 kap. 32 och
24 §§ straff
lagen.
(Forts.)
Nr 53. 20
Onsdagen den 22 maj, e. m.
Angående tydande vinst, i jämförelse med hvad nu gäller, att man borde äfven
ändring af fr4u socialdemokratiskt håll med uppräckta händer taga mot eu
% sådan utgång af frågan.
lagen. På grund af hvad jag sålunda sagt skall jag, herr talman, be
(Forts.) att för min del få yrka bifall till utskottets förslag, som Öfverens-
stämmer med Kungl. Maj:ts.
Herr Sterne: Herr vice talman! För 12 år sedan den 2 maj
förekom här en dechargedebatt, där det fälldes några hårda, men
ändock mycket väl befogade ord mot den regering, som mot den
juridiska sakkunskapens utdömande af denna lagparagraf ändock
tillstyrkt Konungen att antaga densamma. Det föll mig särskildt
i minnet ett yttrande, som den nuvarande statsministern då använde
gentemot den dåvarande justitieministerns yrkande på sanktion. Han
sade då, att regeringen hade därvidlag på ett otillbörligt sätt i poli¬
tiskt syfte velat smeka eu härskande klass’ fördomar och intressen,
och han tilläde dessutom, att Kungl. Majds rådgifvare synbarligen
icke iakttagit rikets sannskyldiga nytta. Jag har velat till protokol¬
let ytteidigare understryka den meningen, därför att den på det mest
klara och träffande sätt karaktäriserar hela lagens tillkomst och hela
dess uppehållande i fortsättningen, sådant det ter sig från arbetar-
synpunkt. Och jag skall i förbigående säga, att den svaga argu¬
mentation, som en talare från högern använde, att åtskilliga per¬
soner uppträdde för arbetarna, fast de icke voro arbetare, är ohåll¬
bar. Om detta är ett argument, återfaller det dock icke på mig.
Jag minnes den satsen, som jag här citerat, då den är särskildt
karaktäristisk. Men jag har funnit den vara särskildt sann, därför
att jag har haft i någon mån en liten personlig erfarenhet af, hur
de rent politiska meningarne kretsa omkring ens person, när man
är känd socialdemokrat, vid vissa tider eller på vissa platser, där
det råder en större arbetsinställelse. Så var förhållandet under den
mycket åberopade stora konflikten år 1909. På den plats, där jag
är bosatt, ha vi, såsom på så många andra platser, ett nitiskt åklagare¬
intresse, som kretsade kring min person utan annan synbar anled¬
ning än att jag var socialdemokrat. Och det hände sig eu gång,
att jag var kallad, såsom ofta inträffade, till ett enskildt möte, be¬
stående endast af kvinnor — det var textilarbetarskornas förening
— som bedt mig komma dit och något redogöra för ställningen
under den stora striden, när den pågått eu tid. Jag infann mig
till mötet och gjorde min plikt. Jag gjorde hvad jag borde göra,
d. v. s. jag manade dem till hvad som alldeles gifvet är den enda
grundvalen för all strid, nämligen solidaritet, och att troget stå vid
hvarandras sida under den kamp, i hvilken textilarbeterskorna in-
dragits utan eget förvållande. Detta förhållande hade till följd, att
det skickades ut spioner omkring i hemmen hos de kvinnor, som
hade varit med på detta möte, för att utfråga dem, om jag icke
21 Nr 53.
Onsdagen den 22 maj, e. m.
möjligen både fällt något uttryck eller yttrande, om att de icke skulle Angående
återgå i arbete, som kunde anses förgripligt. Nu lyckades man ju
helt naturligt icke med den taktiken att få mig fast, men jag menar 24 §§ stråh¬
att själfva detta försök poängterar synnerligen tydligt, för min del 'lagen. '
åtminstone, hur ett sådant lagrum, eu sådan kautschukparagraf ;Forts.)
skall verka, huru den med en naturlig konsekvens måste uppamma
bitterhet och missnöje mot redan i och för sig tunga samhällsför¬
hållanden. Icke blir det däraf några sådana frukter som äro till
nytta för samhällets utveckling, tv det går icke att stäfja någon
syndikalistisk riktning eller motarbeta sabotagemetoder genom att
stifta dylika lagar, som gifvetvis icke kunna verka på sådant sätt,
att de undanrycka marken undan för undan för sådana metoder.
Enligt min uppfattning uppluckras därigenom i stället marken för
sådana från alla synpunkter så beklagliga företeelser som de nyss¬
nämnda.
Jag kan, medan jag är inne på denna tankegång, icke under¬
låta att nämna, att jag i en hastig vändning ögnat igenom en skrift,
som en del af kammarens ledamöter fått sig tillställd. Jag har icke
fått den. Äfven där söker man med en enkel och enligt min upp¬
fattning felaktig argumentering stödja dessa murknande lagparagrafers
fortfarande bestånd. Där kominer man med följande argumente¬
ring: »Denna utveckling är icke någon enstaka företeelse inom
kriminalrättens historia, utan tvärtom är just ett hastigt tilltagande
af eu viss klass utaf brottsliga gärningar i regel anledningen till
straff skärpningar, och det är naturligt, att därvid den allmänna rätts¬
känslan icke låter afhålla sig af sådana teoretiska omständigheter,
som att en nödvändig lagändring kanske i ett eller eller annat stycke
går framom den linje, på hvilken lagstiftningen i allmänhet befinner
sig. En bidragande anledning till lagens tillkomst har också varit
den synnerligen nedriga beskaffenheten af de gärningar, som i lagen
afses. För en oförvillad rättsuppfattning må det synas vara i sär¬
skild grad förhatligt, om eu medborgare blir öfverfallen med hugg
och slag, hotad, skymfad och förföljd såsom ett vildt djur allenast
utaf det skäl att han på lofligt sätt vill genom ärligt arbete förskaffa
uppehälle åt sig och sin familj». Ja, det tror jag det. Det är natur¬
ligt att mot allt detta onda skall en naturlig och oförvillad rätts¬
uppfattning uppresa sig. Men det är icke därom frågan står. Här
har emellertid af den förste talaren i debatten framlagts verkliga,
konkreta exempel på hur missbruk skett på grund af denna bestäm¬
melse. Här har i öfrigt i Kungl. Maj:ts proposition ytterligare stämp¬
lats på ett fullkomligt riktigt sätt allt det godtycke och allt det oskick¬
liga åklagarenit, som under tidernas lopp kommit till synes.
Medan jag har denna broschyr i min hand kan jag icke under¬
låta, att påpeka, hurusom man, när man icke kan frånse, att det
gifves skäl mot denna bestämmelse, när man måste erkänna, att
åklagaremakten emellanåt förfarit vårdslöst, påstår, att man måste
Nr 53. 22
Onsdagen den 22 maj, e. m.
Angående taga hänsyn till de oroliga tiderna, som voro 1909. Det heter näm-
ändringafh ligen i broschyren: »Förtroenderådet», d. v. s., arbetsgifvareför-
34 a§§ »träff- eningens förtroenderåd, »anser sig emellertid böra påpeka, att för¬
faren. hållandena under storstrejken voro af en så exceptionell art, att
(Forts.) någon analogi af desamma icke kan hämtas för normala omstän¬
digheter. Det är gifvet, att under en tid sådan som den, då stor¬
strejken pågick, de myndigheter, som i första hand buro ansvaret
för allmänna ordningens och rättssäkerhetens upprätthållande och
som visste, att hvarje liten oordning, om den fick fortgå, kunde
med blixtens hastighet sprida sig och leda till de allvarsammaste
excesser, ansågo sig pliktiga att för ordningens upprätthållande i
hela sin utsträckning använda den myndighet lagen lagt i deras hand.
Ur synpunkten af rättstillståndets upprätthållande torde man ock
vara dessa myndigheter tack skyldig för att så skett». Det är arbets¬
givareföreningens förtroenderåd, som skickar omkring sådana bro¬
schyrer, där man tackar för ett missriktadt åklagarenits alla felgrepp,
Det är en cynism, som håller sig tämligen nära den gräns, som
knappast kan anses tillåten. Den ärade talare af högern, som fått
den otacksamma uppgiften att i någon mån försvara hvad som här
från en annan mun karaktäriserats såsom ett otillbörligt påhand-
gifvande åt en härskande klass, har förklarat, att man icke skall
säga, att detta är klasslag, därför att här gäller det bara att kunna
skydda de arbetsvilliga i deras arbete, att skydda dem äfven i deras
existenskamp, att skydda dem, så att de icke förlora sitt nödvändiga
lifsuppehälle. Det är riktigt, att man bör hafva en vänlig omtanke
om arbetarnes rätt och frihet till utkomst, därom böra vi icke tvista,
men jag hade varit synnerligen tacksam, om den ärade talaren i
samma andetag haft att förmäla något om de faktiska fall, som före¬
legat, när det organiserade arbetsgifvarekapitalet med sina större
maktmedel haft förmåga att drifva arbetarne från plats till plats,
så att de till sist upptäckt, att det för dem icke funnes någon plats
i detta land, som sett dem födas, utan de tvingas att skaffa sig de
nödvändiga pengarna till en amerikabiljett. Hvar ha vi då skyddet för
de arbetare, som vilja få sin utkomst här, men som endast därför
att de deltagit såsom ledare i en konflikt fått så ställdt, att de kom¬
mit upp på de för kammarens ledamöter säkerligen icke obekanta
svarta listorna? Det är så, att hur man vänder på saken och från
hvilken synpunkt man vill betrakta den, så visa de af mig citerade
orden i nämnda broschyr, att för eu oförvillad rättsuppfattning denna
lag måste te sig som en klasslag. Därom behöfver man icke disputera.
Tv man får icke lägga dessa något enkla synpunkter på saken i detta
sammanhang och säga, att det bara gäller att skydda arbetarne i deras
rättmätiga kamp för brödet. Vi skola betänka, att, när denna lagpara¬
graf kommer till användning, är det under exceptionella förhållan¬
den, när det råder någon konflikt, när den ekonomiska intresse¬
kampen står hård. Då måste det vara tydligt och klart för hvar
23 Nr 53.
Onsdag-en den 22 maj, e. m.
och en, att man måste anse tillåtligt, att arbetarne sins emellan åt- Angående
minstone mana hvarandra till inbördes solidaritet, ty utan denna
maning och utan denna solidaritet är gifvetvis all strid, all arbets- 24 §§straff-
nedläggelse, sådan den måste vid vissa tillfällen tillgripas för att lagen.
skaffa arbetarne rätt, omöjliggjord. Vi ha sett, att solidaritet finnes (Forts.)
icke minst på mot arbetarrörelsen, mot fackföreningsrörelsen dia¬
metralt motsatt båll, nämligen hos arbetsgifvarekapitalet. Där be-
höfver man icke dessa vägar, där beböfver man icke gå så enkelt
tillväga som att mana till solidaritet, utan där har man den möj¬
ligheten att med ekonomiska maktmedel framskapa den solidaritet,
som man anser sig behöfva i sin kamp, och när arbetsgifvarne utan
hänsyn använda sig af dessa maktmedel för att framskapa solida¬
ritet, då, mina herrar af högern, var ha vi då den Akarpslag, som
straffar dem?
Ja, jag vågar icke draga större växlar på kammarens ledamöters
tålamod. Jag skall endast inskränka mig till det nu sagda och fram¬
hålla till sist, att det synes mig ändå vara eu något underlig stånd¬
punkt, då man från liberalt håll vill sacka öfver på den medellinje,
som utskottsförslaget innebär. Då man emellertid från liberalt håll
icke reser något betydande motstånd mot undanröjandet af denna
lagparagraf, som från vår synpunkt är orättfärdig, så synes det mig
vara ett klarare uttalande, om den nyvalda, s. k. folkvalda, efter
nya grunder sammansatta Andra kammaren ville ställa sig på den
linje och den paroll, som vi återfinna hos reservanterna, och helt
och fullt uttala domen öfver dessa bestämmelser, som nu så länge
stått som den mörkaste fläcken måhända i vår lagstiftnings historia
och som alldeles gifvet, såsom jag förut nämnt, uppfattas som ett
öfver arbetarne, öfver de organiserade arbetarne hängande Damokles-
svärd, som användes af en viss härskande klass under dess kamp.
Följaktligen är hvarje bibehållande i lagen af eu sådan bestäm¬
melse enligt min uppfattning endast ett undergräfvande af aktnin¬
gen för all lags grundval, nämligen likheten inför lagen, och de,
som vilja stödja densamma, ha enligt min uppfattning icke gjort
något annat än att de i ohöljd dager lagt fram ett visst klassintresse.
Detta är så mycket mera betänkligt som jag något förut nämnt, att
detta kan verka därhän, att det motarbetar mindre tillfredsställande
företeelser här och där på den sociala kampens område. Dessa otill¬
fredsställande företeelser komma tvärtom alldeles gifvet att få ökad
mark och ökadt inflytande öfver arbetarnes sinnen, därest dessa i
fortsättningen se, att alla förnuftsskäl stranda på det, som vi från
vårt håll icke kunna anse vara något annat än ett systematiskt för¬
sök att med lagstiftningens tillhjälp vinna burskap åt orättfärdig¬
heten.
Ja, herr talman, jag har med dessa enkla ord velat ansluta mig
till reservanternas förslag om bifall till motionen.
Med herr Sterne förenade sig herr Helger.
Nr 53. 24
Onsdag-en den 22 maj, e. m.
Angående Herr Nilsson i Kristianstad: Herr talman, mina herrar! Jag
15 kapris och Sk"a^ o att. bil en början få uttala min förvåning öfver att i
24 §§ Straff- denna fråga icke i denna kammare någon representant för det parti,
lagen. som i första hand genomdrifvit denna lag, uppträdt till dess
(Forts.) försvar, utan herr Olsson i Broberg har lämnats ensam på
skansen att försvara denna synnerligen förhatliga lagstiftning.
Vidare skall jag för min del be att få säga, att jag som skå¬
ning nära nog blyges öfver, att denna lag fått namn efter denna
i öfrigt så hedervärda provins. Sådant förhållandet nu är, kan det
tyckas, som skulle Skåne vara eu provins, som framför andra be-
höfde denna lagstiftning, och faktiskt är dock, att friheten här är
lika stor som i våra andra provinser.
Vidare skall jag be att till herr Olsson i Broberg få framföra
ännu några erinringar. Han har i sitt anförande verkligen beto¬
nat, att lagen var tillkommen därför, att man ville skydda arbetare
mot arbetare. Men herr Olsson i Broberg kan icke vara okunnig
om det, som gaf anledning till denna lagstiftning. Själfva den sak,
som gaf den första anledningen till denna lags stiftande, var den
sockerarbetarestrejk, som utbröt i Svedala 1898 på hösten. Jag min¬
nes mycket väl denna konflikt fastän jag då var ung, men jag vill
särskildt betona, att det icke var arbetare, som gåfvo anledning till
denna lags införande; det var icke arbetare, herr Olsson i Broberg,
nej, det var studenter från Lund, som jagades af tidningspressens,
af högerpressens våldsamma angrepp mot arbetarna. Det var dessa
studenter som i uppjagad sinnesstämning reste ut till Svedala och
utförde det arbete, som arbetarna nedlagt för att framtvinga en
mera skälig daglön af det fattiga sockerbolaget. Jag säger detta
med särskild betoning, ty, som alla veta, har man på sina håll den
föreställningen, att industriella företag af denna sort icke kunna
betala arbetarna en ordentlig daglön. När nu studenterna åter-
kommo från sitt arbete, så möttes de vid framkomsten till Lund
vid stationen af medlemmar, tillhörande det organiserade arbetare¬
partiet, som icke betraktade studenterna med synnerligen stor för¬
tjusning, och det kan man väl icke heller förtänka dem. Detta
gaf anledning till kravaller af mindre omfattning, och året därpå
framkom Akarpsmotionen, den motion, som gaf upphof till skarps-
lagen. Var det då, herr Olsson i Broberg, arbetare som begärde
denna lag mot arbetare? Nej, visst icke. I denna strid var det
tre partier, som uppträdde. Det var först dessa ynglingar, dessa
studenter, som icke hade något produktivt arbete att utföra, som
grepo in till kapitalets hjälp i syfte att hindra arbetarna att
vinna sina syften. Herr Olsson i Broberg hade säkerligen varit
ärligare, om han erkänt, som sanningen är, att här var icke fråga
om att skydda arbetare mot arbetare, utan här var fråga om att
tjäna arbetsgifvareintresset i vårt land och att skydda detta vid
sociala konflikter, då det gäller kamp mot arbetare, ett skydd, som
Onsdagen den 22 maj, e. m.
25 Nr 53.
i en speciellt hög grad afsåg att göra det möjligt för arbetsgivare- Angående
organisationerna i vårt land att framtvinga sina syften. Hvad är
val afsikten med alla dessa broschyrer, som utlämnas till medlem- 24 || straff-
mar af det moderata eller liberala partiet här i kammaren? Jo, lagen.
afsikten är framför allt att beveka dessa människor att förhindra (Forts.)
denna lags upphäfvande, därför att man kan vänta sig ännu någon
seger af denna lag; man tror, att man kan vinna många segrar,
så länge denna lag står kvar, och därigenom motverka arbetare¬
organisationens syften och skjuta en bresch i densamma, som
måste blifva skadlig och oförmånlig för arbetarna ur flera syn¬
punkter.
Herr Olsson i Broberg sade bland annat också, att lagen icke
var någon klasslag; det vore endast ett slagord att beteckna den
på detta sätt. Jag skall be att få omtala en händelse, som mer
än något annat visar denna lags karaktär af klässlag. I eu stad
i södra Sverige inträffade det, under det att den stora konflikten
pågick 1905, att arbetare besökte sina kamrater'och talade om för
dem, att om de gemensamt nedlade arbetet och' ställde sig solida¬
riska med de öfriga arbetarna, så skulle konflikten förmodligen
fortare komma till ett slut och möjligen skulle man kunna få en
uppgörelse till stånd, ifall solidariteten vann större insteg bland
arbetarna. Hvad blef följdeno af detta? Jo, arbetsgifvarna hotade
på denna arbetsplats med Akarpslagen, botade med att anställa
åtal och botade med att göra .allt för att på detta sätt få dessa
människor fast. Ett par, tre dagar därefter inträffade det, att bygg¬
mästareföreningen på platsen utsåg två kommitterade, som skulle
gå omkring och se efter, hvilka byggmästare det var som fortsatte
arbetet. Då var det på denna plats en arbetsgivare, som icke till¬
hörde arbetsgivareorganisationen. Man gick till honom, talade
med honom och sökte öfvertala honom att göra lockout och inställa
arbetet. Tror någon, att dessa arbetsgivare blefvo fällda för ett
dylikt uppträdande? Nej, arbetsgifvarna gå vid sådana tillfällen
fria för åtal, men om en arbetare söker att direkt eller indirekt
påverka sina kamrater på ett sådant sätt, att detta kan betraktas som
ett hot, då blir han åtalad. Som bevis härpå vill jag blott nämna
något, som inträffade under storstrejken och som för öfrigt om¬
talades af tidningarna. Det var en person i mellersta Sverige —
I minnens det nog, när jag nu omtalar det, utan att jag behöfver
nämna några namn. Det var en arbetsgivare, som utfärdade för¬
bud för arbetarna att verkställa sitt arbete. Det var sålunda bär
icke fråga om någon strejk från arbetarnas sida, utan det var en
lockout: man förbjöd arbetet, trots det att arbetarna voro villiga
att fortsätta det. Då var det en skräddare, som hade en son, som
var anställd på denna arbetsplats och som under lockouten både
blifvit arbetslös, men skaffat sig arbete på annat håll. Då gick
man till denne skräddare och meddelade honom kort och godt,
Nr 53. 26 Onsdagen den 22 maj, e. m.
Angående att ifall hans son fortfarande hade arbete på annat håll, så ville
"ochman använ(^a skräddaren till att sy ens kostymer. Detta hlef
24 §§ Straff- åtaladt, då det ansågs som ett hot, trots det att man icke afsett
lagen. något annat än att meddela skräddaren, att de icke ville ha sina
(Forts.) kläder förfärdigade af honom. Detta synes mig vara mycket be¬
visande. Arbetsgifvarna kunna när som helst tvinga sina kamrater
till solidaritet i den sociala kampen, ty annars kan man bereda
dem svårigheter att erhålla medel eller att få sina växlar diskon¬
terade. Jag vill vidare påminna om, att de på rent ekonomisk
väg kunna utöfva ett tryck på sina kamrater, men betraktas väl
någonsin detta såsom etto obehörigt tryck, som skulle kunna för¬
anleda åtal för brott mot Akarpslagen? Nej, visst icke. Detta an¬
ser jag vara bästa beviset för, att här verkligen är fråga om en
klasslag, och herr Olsson i Broberg skall icke med sitt juridiska
förstånd och sitt stora skarpsinne kunna bibringa mig en annan
öfvertygelse.
Jag skall be att få framdraga ännu ett exempel, som visar,
huru man förfar med strejkrätten. Under storstrejken voro nära
nog alla arbetsgifvarekontor förvandlade till länsmanskontor. Vid
ett tillfälle, när arbets villiga lämnat arbetsplatsen, stod där eu del
strejkande på vägen, där de arbetsvilliga gingo fram. De arbets-
villiga telefonerade då till det närmaste af dessa länsmanskontor
och talade om att där och där stod en strejkande person, som sär¬
skilt nämndes, han såg morsk ut — hette det — och hade spat¬
serkäpp i handen. På ögonblicket underrättades länsmannen, som
kom till platsen och föranstaltade en undersökning, och det hände
i många fall, att en så obetydlig orsak kunde gifva anledning till
häktning. Jag var själf vittne till något liknande i Kristianstad.
Vid en fabrik häktades eu arbetare därför att han, som det sades,
skulle ha förfördelat arbetsvilliga; han fick sitta häktad i 20 dagar.
21 dagar är det högsta, som han hade kunnat sitta häktad. Då
20 dagar gätt, blef det rättegång. Jag gick upp och åhörde för¬
handlingarna, och det visade sig vid rättegången, att han
blifvit häktad blott och bart därför, att länsmannen missupp¬
fattat polisens yttrande vid polisförhöret inför länsmannen. Vid
rättegången påstod polisen, att länsmannens uppgifter icke voro
öfverensstämmande med hvad han uppgifvit; han bestred sålunda
att saken förhöll sig på det sättet, som länsmannen sagt. Härads¬
rätten frikände den anklagade fullständigt. Men hvad fick han
för att han suttit häktad i 20 dagar? Ingenting. Länsmannen
var naturligtvis utan ansvar, han hade stödt sig på det protokoll,
som innehöll polismannens yttrande, och polismannen ville icke
tillstå inför rätten, att han yttrat något sådant. Men arbetaren
blef beröfvad friheten i 20 dagar. Hans familj var under denna
tid visserligen icke utan bröd, men detta hade kunnat hända; det
hade kunnat hända, att den varit utan bröd under dessa 20 dagar
27 Nr 53.
Onsdagen den 22 maj, e. m.
eller ända till dess att rätten fullständigt frikände honom från allt Angående
ansvar, därför att han icke gjort något af allt det, som man P^lfap^kdch
diktat honom. 24 §§ straff-
Det skulle kunna framdragas oerhördt många fall, som visa, 'lagen.
huru jämnt och ständigt denna lag användes endast mot den ena (Forts.)
parten, då det gäller sociala konflikter. Det är här, som vi veta,
icke fråga om våld mot den ena eller andra, och man kan verk¬
ligen fråga sig, om en lagstiftning skall vara sådan, att den straf¬
far endast den ena parten, d. v. s. arbetarna, och lämnar den andra
straffa eller låter den åtminstone icke blifva föremål för samma
straff som den andra. I detta fall är lagen, trots alla protester,
herr Olsson i Broberg, huru kraftiga de än må vara och vare sig
de framslungas med armarna eller munnen, en klasslag i alla fall,
och det är detta, som jag velat fasthålla i motsats till hvad han
yttrat. Alla dessa slagord, som förvilla den allmänna meningen,
visa enligt men uppfattning, att man här fullständigt misstagit sig
om hvad saken gäller. Det är icke att förvilla den allmänna me¬
ningen att omtala, huru det i verkligheten är, och man behöfver
bara läsa upp § 23 vid ett folkmöte, för att hvarje arbetare och
hvarje individ med sundt rättsmedvetande och sund uppfattning
skall få klart för sig, att här är en lag tillkommen uteslutande i
syfte att straffa arbetarna vid arbetskonflikter, ifall de på ett eller
annat sätt tillhålla sina kamrater att vara solidariska. Och det är
denna klasslagstiftning, som herr Olsson i Broberg fortfarande vill
ha kvar. Han säger, att han vill hafva den som en vän till de
svenska arbetarna. Var då snäll och tag fram de arbetare, som
uppmanat honom eller gifvit honom i uppdrago att stå upp här i
kammaren och förklara för deras räkning, att Akarpslagen är nöd¬
vändig och skall bli kvar! Vi däremot kunna från hundratusen¬
tals arbetare visa intyg på att de vilja hafva denna klasslagstift¬
ning bort. Herr Olsson i Broberg får, ifall han vill att man skall
tro honom, visa intyg på att det finns några arbetare, som önska
att denna lagstiftning skall kvarstå. Intill dess att så skett, får
han ursäkta, att vi betrakta hans påstående här som ett obestyrkt
påstående.
Ja, jag har här med några ord berört, huru det går till i det
praktiska lifvet; och många andra exempel skulle vara att fram¬
draga. Det är emellertid en märklig inkonsekvens, som i detta
fall gör sig gällande. Om arbetarna nedlägga arbetet och strejka,
då anses det vara ett lifsintresse för statsmakterna att ställa så till,
att så många arbetsvilliga som möjligt bli kvar och fortsätta arbe¬
tet; men om arbetsgifvarna behaga besluta lockout, då anses det
inom arbetsgifvarnas läger och högerpressen som ett lifsintresse,
att hvarje arbetsgifvare nedlägger arbetet och att ingen fortsätter
att arbeta. Kan någon förklara orsaken till denna motsägelse, att
när arbetare strejka, det är väl, om det finnes arbetsvilliga som
Nr 53. 28
Onsdagen den 22 maj, e. m.
Angående fortsätta på en och annan arbetsplats, men att, då arbetsgifvarna
J5&WÅ3ocAgöra lock°nt’ ^å är det skadligt, då är det beklagligt — det bar
24 §§ straff- ®tått i Stockholms Dagblad — att icke alla arbetsgifvare äro soli¬
sen. danska och göra lockout på en gång. Förstår man inte, hvilken
(Forts.) inkonsekvens som ligger i att å ena sidan fordra allmän arbets-
villighet och att å andra sidan fordra, att man skall nedlägga ar¬
betet och försöka upprätthålla en sådan splittring inom motparten,
att' den jämt och ständigt sviker sin klass och fortsätter med ar¬
betet, trots det att den därmed skadar sina egna intress?
Jag vill till sist blott och bart få slå fast, att det bästa bevi¬
set för, att lagen såsom sådan icke är värd något försvar, det sy¬
nes mig högern i denna kammare hafva lämnat. Då det partiet
är 64 man starkt och då det här i kammaren har så dugliga och
slagfärdiga karlar, som det ju förut har visat, så förvånar det mig,
att herr Olsson i Broberg lämnats ensam på skansen för att före¬
träda såväl de juridiska och praktiska som äfven de andra olika
synpunkterna i denna fråga.
Herr talman, jag ber att för min del få yrka bifall till den
reservation, som herrar Sven Persson och Lindhagen i denna fråga
hafva afgifvit.
Herr Ingvarsson: Herr talman, mina herrar! Jag skall
försöka att fatta mig mycket kort. Men jag kan inte underlåta
att göra den reflektionen, att högern syntes hafva tagit till valspråk,
att den man älskar, den agar man. Ty här har nyss, liksom så
många gånger tidigare, talats om att denna lag uteslutande är till
för att skydda de arbetare, som vilja arbeta, och jag är också
lifligt öfvertygad om, att arbetarna äro tacksamma för denna stora
omtanke. Men kärleken till arbetarna eller omtanken om arbetar¬
nas möjlighet att förtjäna ordentligt bröd, den var något mindre
häromdagen, när vi behandlade förslaget om åtgärder till arbets¬
löshetens afhjälpande. Då tog den sig icke fullt så kraftig, ton
från högerhåll, vare sig i denna eller i Första kammaren. Ännu
svagare är denna omtanke om att arbetarna skola kunna förtjäna
sitt bröd, då det gäller att stäfja herrar arbetsgifvares lockouter.
Det skulle annars alls icke vara ur vägen, att lagstiftningen
i någon mån visade intresse för den saken, för den händelse man
så gärna vill se till, att arbetarna skola få lof att arbeta. Jag frå¬
gade 1909 åtskilliga mindre industriidkare: »Hvarför har ni egent¬
ligen anordnat lockout? Ni gör ju förluster på den här tillställ¬
ningen. Vore det inte bättre, att ni läte arbetet fortgå?» — »Nej»,
sade de, »det kunna vi icke. Vi äro tvungna helt enkelt för de
stora arbetsgifvareföreningarnas skull; ty i annat fall skulle vi
hvarken få fullgöra några leveranser eller få köpa varor». Det
var det svar, dessa mindre arbetsgifvare gåfvo. Säkerligen är det
äfven många större arbetsgifvare, som hysa samma uppfattning.
29 Nr 53.
Onsdagen den 22 maj, e. m.
Om det nu skulle vara så, att Riksdagen stiftade en lag i syfte att Angående
begränsa arbetsgifvarnas lockoutmöjlighet, eu lag som afsåge att iskapHäoch
hindra dem ifrån att påverka sådana kamrater, som icke ville göra 04 §§'straff¬
lockout: hvad skulle då arbetsgifvarna säga om den lagen, skulle lagen.
de icke kalla den lagen för en klasslag? För visso skulle de påstå, (Forts.)
att den vore stiftad såsom ett direkt vapen mot dem i deras lofliga
gärning. Men det är väl minst eu lika loflig gärning att vilja
kämpa för en dräglig existens, som det är att vilja kämpa för af-
kastningen på sitt kapital. Jag undrar till och med, om icke det
förra kan anses en smula mera legitimt än det senare. Men om
så är, då har man förvisso varit ute på felaktiga vägar, när denna
lag stiftades, och då torde det vara obestridligt, att lagen är en
klasslag. Därför bör den tagas bort, den är eu fläck på vår tids
förhållanden.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den af herrar Pers¬
son och Lindhagen afgifna reservationen.
Herr Nilsson i Hagaby instämde häri.
Herr Lindhagen: Jag har begärt ordet icke för att närmare
utveckla själfva ämnet; det har ju af föregående talare så fullstän¬
digt behandlats, och särskilt oär jag benägen att instämma idet
utmärkta anförande, som herr Åkerman hade, och i de rena linjer,
som han där både på själfva frågan. Jag har ju också i den
reservation, som af mig och herr Persson afgifvits, framställt min
åskådning. Hvarför jag särskilt begärt ordet, var för att yttra
något om s. k. Thyrénska motionen och de framtidsperspektiv den
innehåller. Då såväl utskottets utlåtande som den reservation,
hvari jag deltagit, icke äro så vidare fullständiga i det hänseendet,
är det så mycket viktigare att några ord härutinnan sägas som
det synes vara en tämligen allmän uppfattning, som icke motsäges,
att det Thyrénska förslaget i framtiden dock i alla fall torde komma
att ingå i vår allmänna strafflag. Jag skall be att för min del
få uttala den förhoppningen, att så aldrig måtte komma att äga
rum.
Herr Thyrén har förordat att, till skillnad mot hvad nu är
förhållandet, äfven försök till brott i allmänhet skall straffas. Han
resonerar på följande sätt. Den nuvarande svenska rätten bygger
på den gamla germanska uppfattningen att straffet är uteslutande
en hämndeakt, och därför straffar man endast det fullbordade brottet;
ty det är endast detta, som man har anledning att hämnas. Enligt
den moderna strafflagstiftningen är däremot straffets uppgift att
upprätthålla rättsordningen och att åtkomma en ond vilja, som hotar
den, sålunda att nå denna onda vilja, när den manifesterar sig, och
det gör den äfven genom ett försök till brott.
Nu vill jag verkligen säga, att jag tror att vår gällande straff-
Nr 53. 30
Onsdagen den 22 maj, e. m.
Angående rätt i förevarande afseende bör bibehållas. Det är väl icke tids-
ifch den moderna strafflagstiftningen må säga hvad den vill,
24 §§ straff- att utvidga brottarterna, och man behöfver icke föreställa sig, att
lagen. vår nuvarande strafflag hvilar på hämnd, utan snarare kan man
(Forts.) för vår tid säga, att den i allmänhet icke straffar försök till brott,
därför att den är byggd på förlåtelse, alltså motsatsen till en hamn-
deakt.
Samhället har för öfrigt så mycken skuld i de brott, som
begås, att det icke är mer än rättfärdigt, att samhället, då det
går att utöfva sin straffrätt, far varligt fram. Förbrytelserna äro
till stor del dess egna gärningar; och då är det nog, att straffet
drabbar det fullbordade brottet och icke kommer att öfvergå de
försök, som ej leda till någon fullbordad handling. Jag vill för
min del hafva till protokollet antecknadt, att jag fullständigt tar
afstånd från att vi skola härma s. k. modärna strafflagar och ut¬
vidga våra straffbestämmelser och skapa brottarter, som för när¬
varande icke finnas.
De där modärna strafflagarna komma till så, att lärda män,
visserligen med omtanke och åtskillig sakkunskap, sitta och fundera
ut hur det bör vara. Men de fundera ofta galet och lägga ut
sina tankar teoretiskt, och så får man fram strafflagar, under
hvilka folken sedan oförskyldt få slita spö. Jag tror, att den
gamla germanska rätten sett saken praktiskt, och jag tror icke
att vi behöfva gå i ledband hos dessa utländska lärda och inympa
deras lärdom på vår blifvande straffrättslagstiftning.
Om det skulle behöfvas någon ändring och utvidgning ur
straffarterna i förevarande fall, vore det snarare, att man finge
straffa ett fullbordadt hot, som ledt till påföljd, äfven i andra fall
än där det nu drabbas af straff. Jag skall anföra ett exempel,
som nära sammanhänger med detta.
Under storstrejken blef en arbetare Wallenstein från Väst¬
manlands bergslag dömd i underrätten till 2 års straffarbete, men
straffet blef slutligen i högsta domstolen endast o8 månader. Det
var visserligen icke fråga om ett brott enligt Akarpslagen, utan
emot de s. k. Staafflagarna. Det skulle nämligen vid ett möte
under storstrejken undsluppit honom det yttrandet, att ifall nöden
blir för stor, så får väl folket i alla fall taga bröd där de kunna
taga det, ty det är väl folket, som i alla fall skapat alla dessa
värden. Denna man fick, som sagdt, för detta yttrande 2 års
straffarbete, som sedan sänktes till 8 månaders straffarbete. Enligt
hvad för mig vid ett besök i orten vitsordats var denne man känd
som mycket fredlig samt flitig och arbetsam människa, som under
dessa förhållanden drabbats af ett så oerhördt svårt straff. Sedan
han aftjänat straffet, fick han återigen arbete vid en grufva. Det
var det arbete han hade vant sig vid och därför bäst trifdes med.
Men hvad inträffade? Jo, från ett annat bolag med viss makt
Onsdagen den 22 maj, e. m.
31 Nr 53.
öfver det bolag, Wallenstein arbetade hos, kom en påstötning, att Angående
den straffade mannen skulle afskedas, han fick icke förtjäna sitt^fia£h
uppehälle där, och oaktadt hans arbetsgivare gärna ville ha honom 2d §§ straff-
kvar, måste han afskeda honom. Så gick en tid, och man trodde lagen.
att saken var glömd, han fick anställningen igen. Då kom ett nytt (Forts.)
ultimatum från det andra bolaget. Detta senare levererade kraft
till det andra bolaget och hade uppgjort kontrakt på prof om
leverans på kortare tid. Grufbolaget fick nu tillsägelse, att om det
icke afskedade denne arbetare, så skulle bolaget icke få någon
elektrisk kraft, när definitiv uppgörelse skulle träffas. Alltså måste
mannen afskedas. Detta är exempel på en inkräktning genom hot
i den enskildes frihet, som förtjänar straff i hög grad, men som
man med nu gällande strafflag knappast kan komma åt.
Jag har velat nämna detta, därför att jag tror att sådana
exempel böra komma till kännedom om hur det går till i det
lefvande lifvet i dessa afseenden. För öfrigt tror jag, att det enda,
som är denna kammare värdigt, om jag får använda ett gammalt
uttryck, är att kammaren går på den rena linjen att afskaffa
denna klasslag ända från dess begynnelse och återställa lagrummet
till dess ursprungliga opartiska lydelse. Därför håller jag före, att,
oafsedt hvad som kan beslutas i Första kammaren, denna kammare
bör gå rakt fram till det mål, som är det riktiga, och jag ber,
herr vice talman, att få yrka bifall till reservationen.
Herr Persson i Norrköping: Herr vice talman! Man har
här i kammaren i flera anföranden sökt efterlysa dem som äro
motståndare till såväl de förslag, som regeringen framlagt och ut¬
skottet tillstyrkt, som äfven till de förslag, som vi tillåtit oss fram¬
ställa i vår reservation. Saken synes emellertid vara den, att mot¬
ståndarna till dessa förslag icke äro tillfinnandes i denna kammare,
men desto talrikare i kammaren här intill, där debatten pågår liksom
här, och där man synes lägga an på att på alla möjliga sätt kritisera
såväl den ena linjen som den andra, som af ser att åstadkomma någon
ändring i den lag, som vi här behandla. Det kan icke heller annat
än medgifvas, att mot det förslag, som förelagts och som utskottet
tillstyrkt, åtskilliga anmärkningar kunna göras. Bland annat har
ju i regeringsförslaget föreslagits, att åtal skulle följa från allmän
åklagare blott i de fall, då det kunde anses vara någon särskild
allmän fara för handen. Nu hafva vi tillåtit oss påvisa i vår mo¬
tion, hurusom det med denna förändring i många fall blott kan
bli en förändring i lagtexten, utan att det kan sägas bli någon
som helst reell förändring. Vi säga på ett ställe i vår motion: »Om
vi sålunda kunna gifva ett visst erkännande åt den föreslagna in¬
skränkningen i strafflatituden med däraf följande verkningar på häkt-
ningsrätten, så kunna vi ingalunda finna den i propositionen före¬
slagna anordningen rörande åtalsrätten vara i något afseende till-
Nr 53. 32
Onsdagen den 22 maj, e. m.
Angående fredsställande. Genom att ändra åklagarens rätt att ingripa i de
151m 2 och ifrågavarande brottet medför fara för allmän säkerhet
21 §§ straff- e^er ordning, skulle visserligen åstadkommas eu förändring i lag-
lagen. textens form, men vid tillämpningen af åtalsrätten kan dock befaras,
(Forts.) att åklagaren ofta anser, att fara för allmän säkerhet och ordning
föreligger, som berättigar till åtal. Stötestenen för en riktig upp¬
fattning af själfva lagbudets innehåll, nämligen det obestämda uti
själfva arten af det hot, som konstituerar brottet, har i förslaget
blifvit undanröjd, men i stället öppnas här nya vanskligheter, h vilka,
icke kunna öfverskattas och som bringa lagens tillämpare i nya,
kanske större tvifvelsmål och svårigheter.»
Jag tror icke, att jag misstager mig, om jag säger, att vi här
uttryckt de farhågor, som äro mest berättigade, ty det är nog rätt
lätt för en allmän åklagare att, sedan han företagit åtal och verk¬
ställt häktning, vid eventuellt kommande efterräkning slingra sig
undan med att det verkligen förelegat fara för allmän ordning och
säkerhet. Tillståndet var sådant, omständigheterna och förhållanden
gjorde, att jag ansåg att verklig fara för allmän ordning och
säkerhet förelåg, hvarför det var min skyldighet att ingripa, kommer
man att försvara sig med. Om det sedan skulle visa sig, att ingen
fara uppstått, kan han i hvarje fall skylla på, att han ansåg sådan
verkligen föreligga.
Jag vill påpeka, särskildt med anledning af åtskilligt hvad som
anförts af den ende motståndaren i denna kammare till någon för¬
ändring, nämligen herr Olsson i Broberg, hurusom denna lags till¬
komst ytterst bottnar i särskilda sociala och ekonomiska förhållanden,
som uppträdt under de senare åren. Vi ha i vår reservation till¬
låtit oss att så att säga snudda vid dessa förhållanden, då vi säga:
»Här gäller det nämligen att afskaffa en Masslag, som i arbetare¬
klassens stora strid för bättre lifsvillkor dess motparter själfva in¬
stiftat för att skaffa sig ett ytterligare vapen till de många, som
besittningen af ekonomisk, politisk och administrativ makt förlänar.
Man har härvid sökt i själfva verket göra gällande, att strejkande
arbetare ej borde tillåtas ens på något sätt komma till tals med
sina kamrater, hvilkas solidaritet med de kämpande vore en betin¬
gelse ofta nog för utgången. Ifrågavarande lagstiftning har till sitt
syfte och till sina verkningar varit ett sannskyldigt uttryck för ett
sådant åskådningssätt.» Uttryckt med andra ord vill detta säga,
att denna lag utgör ett af de försök, och tyvärr icke alls misslyckade,
utan synnerligen lyckade försök, som industriarbetarnes motståndare
sökt göra att med lagstiftningens hjälp vinna seger i den oresonliga
kamp, de utkämpa mot arbetarne. Denna Akarpslag bottnar så¬
lunda ytterst i det sociala motsatsförhållande som är rådande i den
klasstrid, som icke kan undvikas utan som pågår på grund af de
intressemotsatser, som den industriella utvecklingen framkallat mellan
arbetsgivare och arbetare. Om man frågar sig hvad det är, som
Onsdagen den 22 maj, e. m.
33 Nr 53.
orsakar dessa motsatsförhållanden, dessa sociala, mot hvarandra stri¬
dande meningar, får man gå tillbaka till tiden före denna lags till¬
komst och betrakta den samhällsutveckling i ekonomiskt och indu¬
striellt hänseende, som inträffat. Då var det ju förr i allmänhet så,
att några större tvister i den form, hvari de senare uppträdt, icke
voro till finnandes mellan arbetsgivare och arbetare. Handtverket
dominerade ännu på arbetsmarknaden och arbetsgifvare och arbetare
stodo hand i hand med hvarandra och arbetade och hade en massa
personliga, gemensamma intressen, som icke kommo i konflikt med
hvarandra. Men nu är förhållandet ett annat. Industrien har ut¬
vecklat sig därhän, att arbetsgifvarne blifvit opersonliga och att det
blifvit olika intressen, som på de olika sidorna göra sig gällande.
I den strid, som sålunda uppstått, hafva arbetarne icke något annat
än sin sammanhållning, sin solidaritet att lita till. Till och med
eu af dem, som nu uppträda mest ifrigt på arbetsgifvarnes sida,
nämligen professor Cassel, har för ett tiotal år sedan i sitt arbete
»Socialpolitiks tydligt uttalat, hurusom sammanhållningen är nöd¬
vändig för arbetarne, hurusom detta vore deras enda medel, och
hurusom de till och med hade moralisk rätt att tvinga de arbetare,
som af en eller annan orsak icke förstått solidaritetens plikt och
betydelse. Det är i den strid, som sålunda uppstått, man sökt bland
andra medel mot denna arbetarnes växande solidaritet använda
Akarpslagen, och det medlet är såväl som många andra medel orätt¬
färdigt, det ber jag att få betona.
Emellertid, herr vice talman, skall jag icke längre fortsätta
debatten, ty det är kanhända ur såväl vår synpunkt som ur andra
synpunkter resultatlöst, utan därför skall jag sluta med att ytter¬
ligare understryka, att det vore lyckligt, vore på sin plats, vore
fördelaktigt för själfva samhällets skull, om denna kammare bifölle
det förslag, som vi tillåtit oss framställa i vår reservation.
Med herr Persson i Norrköping instämde herrar Thorsson och
Sandler.
Herr Starbäck: Herr vice talman! Jag skall icke säga många
ord. Jag skall endast be att få konstatera, att när denna viktiga
fråga nu afhandlats i Andra kammaren, så har högern lyst med
sin frånvaro så godt som hela tiden, och man har icke hört några
vägande argument från den sidan här framkomma. Det har synts
mig, som om denna kapitulation inför den folkvalda kammaren
ändock må anses som ett förhoppningsfullt symptom för själfva
frågan.
Jag har förut instämt med den partikamrat, som var reservant
i utskottet, herr Jansson i Edsbäcken, men nu ber jag att få yrka
bifall till det yrkande, som framställts från socialdemokratiskt
håll.
Andra kammarens protokoll 1912. Nr 53. 3
Angående
ändring af
15 kap. 22 och
24 §§ straff¬
lagen
(Forts.
Nr 53. 34
Onsdagen den 22 maj, e. m.
Angående Herr Palmstierua: Herr vice talman, mina herrari Jag
ändring af erinrar mig, då vi här i denna kammare för två år sedan behand-
straff lade den föreliggande frågan. Äfven då uppträdde herr Thyrén,
lagen. * och herr Thyrén afgaf då ett Bragelöfte, att han skulle så att säga
(Forts.) rent af på stående fot formulera en lag, som skulle utan allra
minsta svårighet gå igenom i kammaren. Till yttermera visso in¬
bjöd han i det närmaste till att man skulle slå vad med honom
om, att den formuleringen af lägen skulle bli äfven Riksdagens
beslut i frågan. Nåväl, vid den riksdagen kom ju intet sådant
förslag, ^ret därpå väckte emellertid herr Thyrén en motion i
frågan, och vi fingo här en lång debatt i kammaren. Det visade
sig, att herr Thyréns linje blef fullständigt sönderbruten, och själf
gick han öfver spillorna af denna linje och var fullständigt slagen.
Nu var jag inne i dag i Första kammaren, ty jag var ganska
intresserad åf detta vad, och jag ville se, i hvad mån det skulle
lyckas för herr Thyrén. Och kammaren kan döma om min för¬
våning, när herr Thyrén efter ett stort tal för sin gamla linje, sin
gamla tanke, slöt utan att våga göra något yrkande. I sin mån
är ju detta äfven en karakteristik af den politiska verksamhet, som
han bedrifver. — Jag tycker det kunde varit lämpligt att konsta¬
tera detta, innan denna fråga går till afgörande.
Emellertid, herr vice talman, skulle jag för min del vilja säga,
att jag tror det är skäl i att man ställer hela detta spörsmål uti
den belysning, samhälleligt sedt, som den verkligen också bör ses
uti. Om man betraktar dessa företeelser och hur de bedömas, så
skall man finna, att motsvarigheter kunna påträffas inom andra
samhällslager än arbetarnas.
Det är nämligen så, att arbetarnas åtgärder, arbetarnas gär¬
ningar och deras framträdande, allt detta synes uti dagens fulla
och klara ljus, och allt hvad som från deras sida göres, kan med
lätthet fångas så att säga omedelbart. Inom arbetarvärlden kunna
företeelserna icke döljas, icke försiggå i dunklet på sådant sätt,
som de mycket lätt kunna göra inom andra delar af samhälls-
lifvet.
Nu veta vi ju, att förhållandena i öfrigt utvecklat sig så, att
sammanslutningarna äro minst lika starka på arbetsgifvarsidan och
inom näringslifvet i öfrigt, som de äro hos arbetarna, och de me¬
toder, som där tillämpas, ha enahanda syfte som inom arbetar¬
världen, nämligen det att pressa samman dem, som ha gemensam¬
ma intressen, uti starka organisationer, starka förband, för att den
ekonomiska striden må kunna upptagas med så starkt organise¬
rade trupper som möjligt. Syftet, viljan är densamma, och för
alla, som nu anse, att själfva syftet är det, som man bör komma
åt — och det är ju också det väsentliga i herr Thyréns uppfatt¬
ning af föreliggande fråga — bör man uttryckligen framhålla, att
när det här gäller straff för arbetarna, är det metoden att nå syftet,
Onsdagen den 22 maj, e. m. 35
som man väl kan skönja och observera, när det gäller arbetarna,
men som, när det gäller näringsidkarna i (ifrigt, kan tillämpas på
ett sådant sätt, att den blir fullständigt dold.
Hur plägar det tillgå, vare sig när man vill tvinga in någon
motsträfvig fabrikantförening eller annan sammanslutning af mindre
beskaffenhet bland arbetsgifvarna uti ett större arbetsgivareför¬
bund, eller när man inom en viss näringsgren måhända sträfvar
efter att kartelbsera densamma, att skapa en organisation, som nal¬
kas förtrustningens form? Då är det ofta nog hårda strider, som
mera gå in på vederbörandes ekonomiska intressen. Men då ser
man icke tillvägagångssättet, då märker man icke metoden. Ar¬
betet sker brefledes genom cirkulär, genom telefonpåringningar
o. s. v. Stundom kan man få en inblick i någon sådan korre¬
spondens, men hela syftet med metoden är likväl så höljd i dun¬
kel och så hemlighetsfull, som det öfver hufvud taget är möjligt.
Jag skulle vilja anföra några exempel i detta afseende, ty jag
tror, att det kan vara lämpligt för kammarens ledamöter, när man
nu skall afväga, huruvida denna lag är en klasslag eller icke, att
iakttaga, huru tillvägagångssättet i själfva verket är på andra si¬
dan, där vapnen föras i dunklet och icke — såsom arbetarna måste
göra — i dagens fulla ljus.
Södra Hallands minuthandelsförening har t. ex. i en paragraf
i sina stadgar följande uttalande, som jag ber att få fästa kam¬
marens uppmärksamhet på. Där heter det:
»Skulle trots anmodan personer, som borde tillhöra föreningen,
vägra att där ingå af ett eller annat skäl, bör detta å samman¬
träde föredragas, och skall styrelsen ofördröjligen tillställa olika
speceri- och minuthandelsföreningar och en grosföreningar samt köp¬
mannaföreningens ombud inom landet protokollsutdrag härom med
tydligt angifvande af hvad orsaker personen i fråga vägrat med¬
lemskap.»
Ja, syftet med sådana bestämmelser och den verkan dessa
kunna ha, den ödesdigra verkan de kunna utöfva på vederböran¬
des ekonomiska ställning, är alldeles själfklar.
Jag vill också betona, att dylikt förekommer inom flera nä¬
ringsgrenar. Jag skulle t. ex. kunna läsa upp några rader ur ett
bref, som inkommit till Kooperativa Förbundet Frams föreståndare
i Söndrum. Där heter det:
»Enligt föreningens beslut af den 8 dennes får jag härmed
anmoda Eder att ofördröjligen söka inträde i Halmstads med om¬
nejd speceri- och minuthandelsförening. Då denna anmodan fram¬
ställts en gång förut, men icke endast lämnats utan afseende, utan
icke ens besvarats, tillåter jag mig påpeka det egendomliga däri,
och de tråkiga följder, som kunna uppstå genom en fortsatt ur¬
aktlåtenhet att söka inträde.»
Nr 53.
Angående
ändring af
5 kap. 22 och
24 §§ straff¬
lagen.
(Forts.)
Nr 53 36
Onsdagen den 22 maj, e. m.
Angående Jag kan taga ett annat exempel ur ett utskickadt cirkulär, där
mrdring af(^ ^et jieter:
24 §§ straff »Sedan det visat sig omöjligt att förmå» — jag vill nu
lagen. icke nämna några namn, herr N. N. kunna vi kalla honom —
(Forts.) »att ingå vare sig i södra Hallands eller Halmstads med omnejd
speceri- och minuthandelsförening, och denna vägran medför stor
våda för dessa föreningars bestånd, tillåta vi oss anhålla om eder
välvilliga medverkan till att förmå honom att söka inträde i hvil¬
ken af dessa föreningar, herr N. N. finner för godt, på samma
gång som vi nödgas underrätta, att föreningarna finna sig nöd¬
sakade att afbryta sina förbindelser med de föreningar, som anse
med sin fördel förenligt att hellre inleda eller fortfara med sina
förbindelser med nämnda N. N. än med dessa föreningars omkring
200 medlemmar.»
Äfven skofabrikantföreningen har på ett möte i Göteborg pro¬
klamerat, att föreningen skulle använda tvångsanslutningsbestäm-
melser.
Ja, så skulle jag kunna relatera det ena exemplet efter det
andra, idel oåtkomliga saker, som lagen icke når, men där de an¬
vända metoderna äro mer effektiva, mer verksamma, mer ödeläg¬
gande för den enskilde än arbetarnas fredliga öfvertalningsåtgär-
der. Jag tror, att hvar och en, som rätt tänker öfver dessa frågor,
som vill spörja hvad som är rättvisa eller icke, måste komma till
den ståndpunkt, att här föreligger en orättvisa, som vi borde sna¬
rast få bort ur Sveriges lag. Jag erinrar mig, att jag en gång
hörde i Första kammaren en af de mera ledande personerna inom
högerpartiet uttala, att det är den svenska högerns förnämsta upp¬
gift att vinna den svenska arbetarens förtroende. Men hur bär
högern velat infria dessa herr Aaby-Ericssons ord? Ja, vi ha ju eu
ständig erfarenhet om den saken, och det spörjs nu, huru Första
kammaren kommer att i detta afseende fortgå, om kammaren
skall göra något allvar af att söka infria dessa ord eller icke.
Nu, herr vice talman, vill jag icke förlänga denna debatt yt¬
terligare. Minuterna äro ju dyrbara, och jag ber därför att få
hemställa om bifall till den af herr Persson i Norrköping afgifna
reservationen.
Herr Kristensson: Jag begärde ordet med anledning af ett ut¬
talande, som en ärad representant på bohusbänken gjorde här för
en liten stund sedan. Han inledde sitt anförande med den för¬
klaringen, att han vore en synnerligen stor arbetarevän, och han
tilläde, att han ansåge sig själf för en större och varmare vän af
Sveriges arbetare än dem, som här i kammaren företräda arbetare¬
partiet. Det är icke första gången vi från det hållet hört samma
ord uttalas. Jag vill blott påminna om, att det icke är stort mer
än en månad sedan samme talare i en annan fråga gjorde precis
37 Nr 53.
Onsdag-en den 22 maj, e. m.
samma uttalande, och från föregående riksdagar erinra vi oss, att, Angående
så snart det förelegat något förslag, som de verkliga arbetarerepre- oc/i
sentanterna här i kammaren bekämpat, vi från herr Olsson i Bro- ',4 $§straff.
berg hört, att han för sin del har företrädt arbetarna och velat 'lagen.
deras väl. Så var det, då det stora arbetsaftalslagförslaget förelåg, - Forts )
och så har det varit flera gånger förut. Jag har icke kunnat un¬
derlåta, herr talman, att få till protokollet antecknadt, att det kanske
vore lämpligare, om man icke så flagrant skyltade med synpunkter,
som man ändock icke företräder, åtminstone icke på det sätt, som
Sveriges arbetare vilja bli företrädda.^
Under hela den långa tid, som Åkarpslagen existerat, har ifrån
Sveriges arbetarklass rests protest på protest mot denna lag. Det
har påvisats gång efter annan, hur orättvist den verkar, hur den
drabbar blott en viss grupp samhällsmedlemmar, medan den låter
enahanda förfarande från en annan grupp medborgares sida gå
ostraffadt.
Herr talman, jag begärde ordet närmast för att uttala min pro¬
test gentemot den ärade ledamoten af lagutskottet, då han ville
här för femtioelfte gången ha till protokollet antecknadt, att han i
dessa frågor, där han uppträder mot arbetarerepresentanterna i
denna kammare, likväl företräder just arbetarne, och skall nu blott
be att få yrka bifall till den af herr Sven Persson m. fl. vid be¬
tänkandet fogade reservationen.
Herr Thorsson: Herr talman! Äfven jag skall be att få
säga några ord i denna fråga. Den har varit föremål för behand¬
ling i denna kammare många gånger. Den har också varit före¬
mål för behandling i medkammaren, men dess behandling där har
ju hittills hufvudsakligen fått det förlopp, att man utan debatt
affärdat ärendet såsom en angelägenhet, hvilken icke anginge den
kammaren, sedan den en gång fått lagen igenom. Behandlingen
i Första kammaren i dag skiljer sig i högst väsentlig grad från
frågans behandling vid föregående tillfällen. Flera framstående
rättslärda där ha angifvit sin uppfattning om lagens anda och me¬
ning och tillämpning, hvar och en ifrån sin utgångspunkt.
Då denna lag antogs, uppträdde professor Trygger synnerligen
skarpt emot den och karakteriserade den såsom en lag, hvilken strede
mot hela det öfriga rättssystemet. I afton, när han försvarade
lagen, gjorde han det hufvudsakligen eller rättare sagdt uteslutande
ur den synpunkten, att lagen hade till uppgift att skydda rätten
till arbete, och från denna utgångspunkt utvecklade han dess be¬
höflighet, äfven om den kunde karakteriseras såsom eu undantags¬
lagstiftning, riktad mot en viss samhällsklass. Han framhöll det
synnerligen beklagansvärda däruti, att en arbetare sökte hindra en
annan arbetare från att genom hederligt och ärligt arbete, såsom
han uttryckte sig, försörja sig och de sina. Står man på denna
Nr 53. 38
Onsdagen den 22 maj, e. m.
Angående ståndpunkt, så kan jag förstå, att man lägger sådan utomordentlig
ändring of vikt och betydelse på denna lags fortfarande bestånd. Men såvidt
24 a§§ straff-1 JaS ^au gar man här ut ifrån eu alldeles felaktig utgångs¬
lägen. " punkt, ty man tar icke med i beräkningen sj kifva det underlag,
(Forts.) som garanterar rätten till arbete. Förhållandena ha ju dock ut¬
vecklat sig så under de senare årtiondena här i landet, att rätten
till arbete afgöres af ett visst litet fåtal samhällsmedlemmar, som
tack vare sin ekonomiska makt kunna bestämma, när det stora
flertalet skall få lof att arbeta. Den väldiga sammanslutningen af
kapitalister i truster och karteller afgör, hur tusentals arbetares
existens skall gestalta sig. En vacker dag beslutar exempelvis en
styrelse på 6, 7 personer, att arbetet skall afstanna inom eu hel
industri. Hvar ligger garantien för rätten till arbete i ett sådant
fall? Sockerindustriens styresmän sammanträda kanske bär i hufvud-
staden och dekretera: Från och med nästa månad stänga vi socker¬
industriens fabriker, emedan vi anse oss eljest icke få tillräcklig
ränteafkastning på det nedlagda kapitalet. Det bekymrar icke sty¬
relsen för denna kapitalistiska institution det ringaste, huru dessa
tusentals arbetarefamiljer skola släpa sig fram under den tid, sty¬
relsen behagar stänga fabriksportarna. Då bar Akarpslagen ingen
som helst tillämpning, ty dessa personer ha icke auvändt detta hot,
som ligger däri, att den ene arbetaren med svälten för ögonen
knyter handen mot eu annan arbetare, som vill taga brödbiten
från honom. Dessa herrar, som representera den kapitalistiska
sammanslutningen, de behöfva icke tillgripa något sådant hot, de
behöfva endast fatta ett beslut, som emellertid innebär i och för
sig en kortare eller längre tids arbetslöshet för tusentals andra med¬
borgare. Men då räcker, som sagdt, icke Akarpslagen till att ga¬
rantera rätten till arbete. I realiteten är under nuvarande sakernas
ordning rätten till arbete inskränkt i så måtto, att arbetaren, som
ingenting annat har att utbjuda i kampen för sin existens än sina
armars kraft eller sin hjärnas intelligens, icke bar rätten till arbete
garanterad längre, än kapitalisterna anse sig behöfva köpa hans
arbetskraft. Kunde lagstiftningen befatta sig med att skapa andra
försörjningsmöjligheter, så kunde man kanske också såsom konse¬
kvens däraf kräfva en lagstiftning mot försök till hot i detta af¬
seende; men då man icke garanterar rätten till arbete i annat fall,
än när den ene arbetaren vill uppträda såsom förrädare mot den
andre, då synes det mig, att man är ute på alldeles oriktiga
vägar.
Nu tror man kanske, att det är svartmålningar, jag tillåter
mig att här föra fram. Jag bar emellertid i alldeles färskt minne
en tidningsnotis, som publicerades för mycket kort tid sedan. Det
var så, att mellan arbetarne och arbetsgifvaren på eu fabrik här i
landet hade uppstått meningsskiljaktigheter om af talets tolkning.
Arbetarne uppsade sig till afflyttning från fabriken. Arbetsgifvarne
39 Nr 53
Onsdagen den 22 maj, e. m.
anmälde denna uppsägning för arbetsgivareorganisationens central-
ledning med det resultat, att från centralledningen utgick .ett med - 15kap^2Joch
delande till samtliga arbetsgifvare inom denna yrkesgren i landet, äé §§ straff-
hvari dessa arbetsgifvare tillhöllos att icke i sitt arbete antaga lagen
någon af de arbetare, som hade sagt upp sig vid ifrågavarande ( orts
fabrik. Här når icke Åkarpslagen fram. Men hade icke detta
cirkulär samma resultat, som om exempelvis ett tiotal arbetare upp¬
trädde mer eller mindre hotfullt mot kamrater, som taga brödet
ur munnen på dem? Jo, förvisso, det hade ett mvcket värre re
sultat, därför att dessa arbetare icke kunde få något arbete i hela
landet. , , ..
Uti aftalen mellan arbetare och arbetsgifvare ha arbetsgivare¬
organisationerna genomdrifvit den bestämmelsen, att arbetsgifv aren
och hans representant för ledningen af arbetet skall äga rätt att
enligt den bekanta § 23 antaga och afskeda arbetare efter sitt fria
val, och arbetarne ha icke rätt att under aftalets bestånd på något
sätt uppresa sig mot eu mer eller mindre fri tolkning af denna
paragraf. Hvilken rätt ha nu dessa arbetare, som uppsagt sig'.-'
De äga i verkligheten icke ens rätt att uppsäga sig från sitt arbete,
ty då skickar arbetsgifvaren ut en svart lista, genom hvilken de
drifvas ur landet, därför att arbetsgivarna ha eu väl sammanfogad
organisation, och den ömhet, som vid vissa tillfällen tar sig uttryck
om de förtryckta arbetarna, tager sig sällan eller aldrig uttrv ck
mot dem, när de mot arbetsgifvarnes önskan uppsäga sin plats.
Åkarpslagen är och förblir en skamfläck, genomdrifv en af de
besittande klasserna för att tjäna deras egoistiska syfte att på kor¬
tast möjliga tid af den för lön anställda arbetaren tvinga fram det
mesta möjliga arbetsresultat. De hålla efter honom efter alla
konstens regler, och när han icke längre har någon o arbetskraft
kvar, kasta de honom bort som eu urkramad citron. Åkarpslagen
lägger hinder i vägen för arbetarna, nar de genom sin organisa¬
tion vilja försöka skaffa sig ett någon smula fetare köttstycke på
sitt bord, ty arbetarna kunna alltför ofta icke skaffa sig bättre
och drägligare existens, utan att de måste ut i öppen kamp mot
det organiserade kapitalet. Och hurudan är ställningen? Man
sträfvar efter att allt mer och mer utveckla de tekniska redskapen,
att allt mer och mer göra den lefvande arbetskraften öfverflödig,
att allt mer sätta kvinnan i stället för den vuxne manlige arbe¬
taren och ersätta kvinnan med barnet. Detta är en jämn och
ständig tendens från den sidan af samhällsmedborgare, som^ repre¬
sentera kapitalistintresset. Och i denna sin strid ha de nu Äkarps-
lagen till hjälp, dessa de starkaste bland de starka, de, som genom
sin ekonomiska ställning tvinga massor af arbetare att utföra sitt
dagsverke för lägre lön, än de egentligen skulle behofva gorå det.
Att det inför sådant förhållande finnes en lågande harm mot denna
tillställning i lagstiftningsväg, får icke förvåna. De arbetare, som
Nr 53.
40
Onsdagen den 22 maj, e. m.
<£drimdaf !“åste käl?pa,eu hård och bitter kamp för sin existens, känna,
15 kap 22 och *?som den lagstiftande församlingen handlar orättvist mot dem
24 §§ Straff- da den har satt denna särskilda lag att hjälpa den ena parten mot
lagen. den andra i den sociala striden.
(Forts.) Man talar ofta om, att vårt land affolkas, att klassmotsatserna
skärpas. Men skall det kunna bli annorlunda, när man från lag¬
stiftningens sida hjälper den starkare mot den svagare? Se vi i
den officiella statistiken, visar det sig, att som urtaflan går framåt
med sin jämna gång, går kapitalhopningen också framåt, och det
växande kapitalet samlar sig hos en liten minoritet af nationen.
Och genom sammanslutning af de stora, mäktiga trusterna, genom
den rad af karteller, som ingås, blir möjligheten för arbetarna att
bevara sin rätt allt svårare och svårare. Det är under sådana för¬
hållanden icke att förtänka dessa arbetare, om de se med missmod
på framtiden. Mig synes, att detta genombrott, som dock har skett
vid senaste valet, borde nu lämna ett synligt resultat däri, att Riks¬
dagen afskalfade denna skamfläck i svensk lagstiftning, att sålunda
Riksdagen vidtoge en första åtgärd för att göra kampen mellan de
olika samhällsmedlemmarna mera jämn, än den nu är. Arbetarnas
enda vapen är organisation och sammanslutning gentemot arbets
gifvarnas organisationer och sammanslutningar. Dessa båda orga¬
nisationer böra få fritt och på jämlik fot förhandla med hvarandra.
Men hvarför skall man då genom en alldeles speciell lagstiftning
sörja för, att den ekonomiskt starkare skall ha företräde framför
den ekonomiskt svagare? Jag har den uppfattningen, att en lugn
utveckling på det ekonomiska området vinnes i högre grad genom
afskaffande af Akarpslagen än genom ett bibehållande al den¬
samma, och därför, herr vice talman, ber jag att få yrka bifall
till den af herr Persson m. fl. vid betänkandet fogade reserva¬
tionen.
Herr Persson i Malmö: Herr talman! Den ende af högerns
representanter, som här i Andra kammaren haft ordet för att för¬
svara bibehållandet af nu gällande lag i förevarande afseende, sade,
att lagen vore till för att skydda arbetarna. Det förefaller mig därför,
som om det behöfde sägas än en gång, att så är icke verkliga för¬
hållandet. Denna lag skyddar icke arbetarna, den gifver icke alls
det skydd, som man vid lagens affattande afsåg, att den skulle
lämna. Och det bör kanske äfven erinras därom, att det var ett
annat syfte, som under öfverläggningen vid lagens antagande kom
fram, att lagen skulle vara något, som hindrade agitatorerna för
fackföreningarna i deras verksamhet.
Trots det rika material, som nu finnes genom de utredningar,
motioner och proposition, som äro framkomna, sedan lagen stiftades’
kan man emellertid icke påvisa ett enda fall, där i ledareställning
stående ha tangerat denna lag, än mindre blifvit utsatta för att bli
41 Nr 53.
Onsdagen den 22 maj, e. m.
inburade enligt dess bestämmelser. De, som drabbas af lagen, äro Angående
i allmänhet unga, oerfarna och mindre besinningsfulla arbetare, ändrin9 af
som icke ha tillräckligt kallt blod eller tillräcklig Oerfarenhet för Straff
att på lämpligt sätt säga, hvad de vilja säga. Försök ha dock ' 'lagen
gjorts att träffa äfven andra för uttalanden, som enligt vanligt förnuft (Forts.)
icke borde vara åtalbara ens enligt i hjärtats innersta skrymslen
dolda önskningar och ännu mindre enligt svensk lag. Det har
gjorts försök att anhålla och i häkte kvarhålla arbetare, som någon
har med större eller mindre anledning — och i de fall jag nu syf tar
på utan anledning — anmält för hot i afsikt att söka afhålla'från
att fortsätta arbetet vid eu arbetsinställelse. Det har då gått så,
att brottet icke kunnat bevisas, utan att vederbörande ha måst fri¬
kännas. Således har man icke vunnit det syfte, som åtminstone af
en del påstods vara afsedt, när lagen stiftades. För de andra arbe¬
tare, som råkat ut för tillämpningen af denna lag, har det. som
jag förut nämnde, visat sig, att den drabbar endast, om de äro
oförståndiga eller verkligen ha begått eu handling, som man i all¬
mänhet anser vara brottslig, äfven om den icke bör anses ,?d brottslig,
att den skall straffas på ett alldeles särskild! sätt.
Man har här framhållit, att det är särskilt illa, när eu arbetare
vill — på fullt legitimt sätt — förhindra en annan att utföra arbete.
Ja, jag kan förstå en sådan tanke, för så vidt man afser, att, om
exempelvis på eu verkstad det finnes tio arbetare och af dem åtta
eller nio besluta att strejka, men eu eller två stå kvar i arbetet,
för så vidt man då afser att skydda den ende eller de två. som stanna
hos sin arbetsgifvare, hos hvilken de måhända ha arbetat länge.
Men jag kan icke förstå det moraliskt berättigade i, att detta sär¬
skilda skydd skall afse att omfatta äfven notoriska brottslingar,
notoriska strejkbrytare, notoriska drinkare, som under normala för¬
hållanden icke vilja och icke kunna utföra en dags ordentligt arbete,
men som vid ett sådant tillfälle, många gånger alldeles oförklarligt,
anses kunna under någon tid utföra arbetet. Jag kan icke förstå,
det vill jag ärligt säga ifrån, att omtanken om dessa bör få taga
sig sådan form som i denna lag, och jag kan icke anse, att den i
någon mån är berättigad.
Men äfven om man ville medgifva, att det vid strejker —
således när arbetarna anfalla — är berättigad!, att samhället tager
position och med sin strafflag söker skydda dem, som äro »arbets-
villiga», kan jag icke finna detta vara fallet, om det gäller eu lockout,
där arbetsgifvarna utestänga arbetarna, och där arbetarna icke ha
något som helst kraf annat än att få lof att fortsätta arbetet. Då
kan jag absolut icke anse, att det är öfverensstämmande med god
moral, när man vill skydda de arbetare, som bryta mot organisa¬
tionen, bryta mot de villkor, på hvilka arbetarna hos arbetsgifvarne
förut varit anställda, och åter ingå i verkstaden eller fabriken för
att arbeta som strejkbrytare, och således svika sina kamrater. Det
Nr 53.
Angående
ändring af
15 kap. 22 och
24 §§ straff¬
lagen.
(Forts.)
42 Onsdagen den 22 maj, e. m.
förefaller mig, som om med tanke härpå ingen gärna kan försvara,
att eu lag skall finnas af den natur, som denna har, och som till-
lämpas på sätt denna lag har tillämpats under den tid den varit
gällande.
Jag hade tillfälle här förut i dag att i Första kammaren åhöra
ett anförande af en ärad talare, där han anförde ett skäl för bibe¬
hållande af lagen, som — såvidt jag hört eller observerat — ej
här blifvit framhållet. Det var, att näringspolitiska skäl skulle tala
för bibehållande af lagen. Han sade, att äfven om det är så, att
lagen är oformlig, att den är orättfärdig och bör afskafEas — en
sak, hvarom han icke ville yttra sig — borde lagen dock bibehållas
af näringspolitiska skäl. Det var en representant för arbetsgifvarna,
som yttrade denna mening. Jag vill visst icke klandra, att en sådan
mening kunnat uttalas, men hvar blir objektiviteten och likheten
inför lagen af, när det gäller arbetarna? Om arbetarna säga, att
näringspolitiska skäl, d. v. s. hänsynen till att arbetarna och deras
familjer hafva sin näring, kräfva, att arbetarna ha någon rörelse¬
frihet, huru ställer man sig då? För min del kan jag icke fatta,
att dessa näringspolitiska skal böra göras gällande vid bedömandet
af denna lag.
Mig förefaller det, att ett verkligt brott, som jag tror, att hvarje
rättänkande människa anser vara straffbart och bör vara straffbart,
det brottet kan straffas enligt de lagrum, vi hafva förutom Akarps-
lageu och straffas tillräckligt och vederbörligen effektivt. Det kan
då alldeles icke finnas något behof af att bibehålla förutvarande lag¬
bestämmelse i vår strafflag för att skydda välsinnade arbetare vid
utöfvandet af deras lofliga handtering.
Om lagens egenskap af klasslag synes det mig hafva talats
tillräckligt förut af andra. Jag skall därför icke komma in på det
kapitlet. Det förefaller dock mig vara alldeles klart, att det icke
kan ens bestridas — och det är för öfrigt erkändt äfven af lagens
förespråkare — att den är en sådan klasslag, fastän man har försökt
att göra förskönande omskrifningar och anföra mer eller mindre
plausibla, mer eller mindre vägande skäl för att den fortfarande
bör bibehållas.
Nu har för första gången regeringen i år framlagt en propo¬
sition, hvari det föreslås en ändring af lagen. För min del vill jag
gärna medgifva, att lagen, affattad så som regeringen i sin propo¬
sition föreslår, förlorar en hel del af den utmanande karaktär, som
nu gällande lagrum har. Alldeles säkert är, att man icke kan rikta
så många, så grava eller så befogade anmärkningar mot hvad
regeringen föreslår som mot Akarpslagen. Men det förefaller mig,
som om vi icke hade den ringaste anledning att tro, att vi genom
att nu gå till mötes detta förslag hafva någon som helst utsikt att
vinna, att lagen blir sådan, att man någorlunda kan moraliskt för¬
svara dess fortvaro. Det förefaller mig, att icke någon som helst
43 Nr 53.
Onsdagen den 22 maj, e. m.
utsikt förefinnes till detta för närvarande. Vid sådant förhållande, Angående
herr talman, ber jag för mitt vidkommande att få yrka bifall till
den reservation, som är afgifven af herrar Lindhagen och Sven 2i §§ straff -
Persson. Jag tror, att det vore det rättaste och det, som man bör lagen.
ha rätt att vänta af den nyvalda Andra kammaren, som framsprungit (Forts, i
af de senast hållna valen. Jag anser, att Andra kammaren bör
visa, att den icke är så bekajad af intressen för en viss klass, att
den vill med sitt begifvande låta en lag bestå, som är en klasslag
och som kan betecknas — det har offentligt erkänts — såsom en
orättfärdig lag.
Herr Pettersson i Södertälje: Herr vice talman! Under de sista
två timmarna har man hufvudsakligen sysselsatt sig med att i bjärta fär¬
ger måla den sociala bakgrund, mot hvilken lagens orättvisa bör ses.
Jag skall nu tillåta mig att för några ögonblick upptaga tiden med att
något närmare skärskåda den juridiska innebörden af Akarpslagen,
undersöka, i hvilka afseenden man från juridisk synpunkt kan
framställa anmärkningar mot densamma.
Jag vill då till en början erinra om, att enligt vår strafflag
försök till brott i regel är straffritt; det är endast i vissa särskilda
undantagsfall, som försök är straffbart. Så är fallet med försök
till förräderi, försök till mord, försök till förgiftning, försök till
fosterfördrifning, försök till våldtäkt, försök till mordbrand och
vissa därmed likställda brott, försök till rån och försök till fånges
löstagande med våld. Däremot är det anmärkningsvärdt, att exem¬
pelvis försök till stöld, som ej kan rubriceras såsom inbrott, icke
är straffbart. Jag erinrar mig i det afseendet ett rättsfall, som
kan vara af ett visst intresse att berätta. Det var i Stockholm
för några år sedan, som ett par från Långholmen utsläppta tjufvar
voro ute en natt på expedition. De hade, enligt hvad vid förhö¬
ret utröntes, kommit öfverens om att begå inbrott i en gård bär i
staden och hade försett sig med inbrottsverktyg och voro fullt ut¬
rustade för det tillämnade brottet. De kommo till det utsedda
huset, där de visste, att ingen var inne och där de sålunda voro
säkra på att kunna utföra sitt brott. De funno efter någon öfver¬
läggning, att det enklaste sättet att komma in var att slå sönder
någon fönsterruta. De gjorde så och började sedan att plocka ut
glasbitarna ur fönsterramen för att genom den sålunda bil¬
dade öppningen krypa in och stjäla. Men då inträffade, att
någon person i närheten rörde sig med något buller, så att tjuf-
varna blefvo skrämda. De funno därför lämpligt att afstå från
fullbordandet af det brott, som de. ämnade begå. De blefvo emel¬
lertid eftersatta, fasttagna och häktade samt blefvo sedan dragna
inför domstol och åtalade för inbrottsstöld. Men rannsakningen
slutade med, att de icke kunde dömas till ansvar, enär deras in¬
brott icke blifvit fullbordadt, utan endast utgjorde ett försök till
Nr 53. 44
Onsdagen den 22 maj, e. m.
Angående brott. Låt oss du med detta fall jämföra åtskilliga fall, då per-
15Ica^llz Ychsoner blifvit dömda enligt Akarpslagen. Vi finna då, att många
24 §§ straff- ådömts straff för i och för sig jämförelsevis oskyldiga gärningar,
lagen. endast dessa kunnat rubriceras såsom låt vara misslyckade försök
(Forts.) att tvinga andra att deltaga i arbetsinställelse. Nog får man säga,
att det för vanlig naturlig rättsuppfattning måste framstå såsom
orimligt, att ett sådant misslyckadt försök till inbrott som det af
mig nyss skildrade blir straffritt, men att ett misslyckadt försök
att tvinga någon till deltagande i arbetsinställelse blir straffbart
och kan straffas med ett eller två års straffarbete. Detta var det
första afseende, i hvilket Akarpslagen innebär ett bestämdt afsteg
från de grundsatser, som eljest äro gällande i vår strafflag.
Jag skall be att få öfvergå till det andra afseendet. För när¬
varande råder i vår strafflag det förhållandet, att när försök till
brott straffas, så är försöksbrottet straffbart efter hela linjen. Så
är dock icke fallet med Akarpslagen. Enligt strafflagen är tvång
straffbart, men försök till tvång är icke straffbart generellt, utan
endast försök till vissa slag af tvång, nämligen försök att tvinga
någon att deltaga i arbetsinställelse eller hindra någon att återgå
till arbete eller att öfvertaga erbjudet arbete. Detta är straffbart
således, men om man exempelvis försöker tvinga någon att begå
mord eller försöker tvinga någon att begå något annat svårt brott,
men misslyckas, så är det straffritt. Det är det andra afseendet,
i hvilket Akarpslagen innebär ett afsteg från eljest gällande prin¬
ciper i vår strafflag.
Jag kommer nu till det tredje afseendet. Det är så, att, när
vår strafflag belägger försöksbrott med straff, brukar det i regel
stadgas något mildare straff för försöket än för det fullbordade
brottet, och skälet är icke svårt att finna. Det anses, och det med
rätta, att om en brottsling kommer endast till försök af brottet,
kan man icke påstå, att hans brottsliga vilja är så intensiv, som
om han går ännu längre och fullbordar brottet. Därför är straff
för försök till brott i allmänhet ringare än straff för det fullbor¬
dade brottet. Men i olikhet med hvad sålunda är fallet i allmän¬
het, stadgar nu karpslagen samma straff för försöksbrott som för
det fullbordade brottet.
De nu anförda, hvar för sig betänkliga afvikelserna från de
principer, på hvilka vår strafflag är grundad, synas väl motivera
den stränga förkastelsedom, som här i dag fällts öfver Akarps-
lagen.
Herr Branting: Herr talman, mina herrar! Det har nyss
försports från Första kammaren, att denna med den knappa majo¬
riteten af 73 röster mot 71 afslagit hvarje ändring uti denna lag,
som för den svenska arbetsklassen står såsom ett skammens monument
från den tid, då arbetarnes röst ännu var alldeles för svag att
Onsdagen den 22 maj, e. m. 45
kunna här uti Riksdagen inverka det minsta på landets öden.
Detta resultat, synes det mig, vittnar om, att ännu håller majori¬
teten där inne stånd äfven mot de mest bevekande vädjanden till
rättfärdighetskänslan och till billighetshänsyn. Men på samma
gång är ju uppenbart, att det gamla Ilion där inne vacklar i sina
grundvalar, när det hängde på två röster, att detta absolut ore¬
sonliga motstånd redan blef denna gång åtminstone så till vida
brutet, att man hade kunnat komma till ett upphäfvande utaf den
obilliga häktningsrätt, som nu går ut vid arbetskonflikter öfver så
många oskyldiga.
Sålunda har frågan visserligen fallit, men nog ser man, att
den faller framåt. Men vill nu Andra kammaren för sin del un¬
derstryka, att den vill komma till full rättfärdighet uti denna fråga,
att den vill utplåna klasslagstiftningsmärket ifrån denna del af
strafflagen, då synes det mig, att den icke kan göra det på ett
bättre och rimligare och kraftigare sätt än genom att nu rösta för
den reservation, som utaf de socialdemokratiska reservanterna är
afgifven. Och jag hoppas, att det skall vara många inom det li¬
berala partiet, hvilka under denna situation finna, att ett svar bör
gifvas från Andra kammaren på den utmaning genom Akarplagens
orubbliga bibehållande, som har kastats till oss af Första kamma¬
rens majoritet.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen.
I detta anförande instämde herrar Larsson i Västerås, Lund¬
gren, Karlsson i Fjäl, Edbom, Norm, Molin i Dombäcksmark, Tor¬
gen, Helger, Mossberg, Tysk, Söderberg i Stockholm, Tengdahl, Palm-
stiema, Winberg, Källman, Borg, Carlsson i Frosterud, Hage, Svens¬
son i Skönsberg, Lelcsell, Berg i Munkfors, Åkerman och Bärg i
Katrineholm.
Herr Eden: Herr talman! Den utgång, som denna fråga har
fått i Första kammaren, måste jag för min del anse vara djupt
att beklaga. Det har under den diskussion, som inom densamma
förts, gjorts försök på olika sätt att bjuda den kammaren en sådan
linje, som skulle lämna den möjlighet att, utan att alltför mycket
frångå hvad den nu en gång anser vara garantier för rättsord¬
ningens upprätthållande vid arbetskonflikter, dock taga åtminstone
ett steg till afskaffande utaf den del af denna lag, som ej längre
borde kunna upprätthållas. Det förefaller som om det numera
finnes en allmän mening äfven i den kammaren, att i denna lag¬
stiftning måste erkännas ligga en uppenbar och skriande orättfär¬
dighet. Alla dessa försök till en reform, äfven de mest tillmötes¬
gående, ha emellertid blifvit afvisade, och Andra kammaren står
nu i den situationen att nödgas fatta ett beslut, som i alla hän¬
delser icke kan lända till något resultat.
Nr 53.
Angående
ändring af
15 kap. 22 och
24 §§ straff¬
lagen.
(Forts.)
Nr 53. 46
Onsdagen den 22 maj, e. m.
Angående Jag vet mycket val, att i det parti, som jag tillhör, meningarna
ändring af ]cke torde vara enade därom, att man kan gå till ett fullständigt
24 Yéstraff- upphäfvande utaf Akarpslagen. Men jag vet också, att det af
lagen. gammalt har funnits och, som jag är benägen att tro, i denna
(Forts.) stund finnes ett flertal medlemmar af detta parti, som anser, att
detta steg ändå skulle vara det riktiga, det enda, som för den
svenska lagstiftningen i längden är hållbart och för de svenska
arbetsförhållandenas sunda utveckling i framtiden är tillfredsstäl¬
lande.
Under sådana förhållanden kan jag för min del icke anse, att
i denna stund för Andra kammaren finnes skäl att söka någon
sådan medelväg, som Första kammaren i alla händelser afvisat.
Jag hänvisar för öfrigt därtill, att äfven herr justitieministern uti sitt
anförande till statsrådsprotokollet har direkt uttalat, att han själf
måste anse, att den egentligen riktiga reformen vore det fullständiga
afskaffandet af ifrågavarande lagbestämmelse. Af dessa skäl vill
jag, herr talman, tillkännagifva, att jag kommer att i den följande
voteringen rösta för det yrkande, som klarast ger uttryck åt Andra
kammarens bedröfvelse och, jag kan väl säga, Andra kammarens
harm öfver det beslut, som nyss fattats i medkammaren, d. v. s.
för yrkandet om Akarpslagens fullständiga upphäfvande.
Med herr Eden förenade sig herrar Byström, Pettersson i Söder¬
tälje, Martin Andersson ic Raklösen, Bune, Pålsson, Säfstrand, Ols¬
son i See, Olofsson i Avik, Kronlund, Igel, Bogren, Andersson i
Stärte, von Sneidern, Wijk, Böing, Sjöberg i Sköfve, Olsson i Åsen,
Modig, Andersson i Altofta, Hamrin, Ekman, Larsson i Säby, Hag¬
berg och Bäckström.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, framställde
herr vice talmannen propositioner på l:o) bifall till utskottets hem¬
ställan, 2:o) bifall till herr Håkansons m. fhs reservation och 3:o)
bifall till den af herrar Lindhagen och Persson i Norrköping af-
gifna reservationen; och fann herr vice talmannen det under 3:o)
upptagna yrkandet hafva flertalets röster för sig. Votering be¬
gärdes emellertid, hvarefter, och sedan till kontraproposition anta¬
gits propositionen på det under 2:o) upptagna yrkandet, uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som vill, att kammaren bifaller den af herrar Lindhagen
och Persson i Norrköping afgifna reservationen mot lagutskottets
hemställan i utskottets förevarande utlåtande nr 66, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
47 Nr 53.
Onsdagen den 22 maj, e. m.
Vinner Nej, har kammaren bifallit herr Håkansons m. fhs Angående
reservation.
15 kap. 22 och
24 §§ straff-
Voteringen utföll med 138 ja mot 50 nej, hvadan kammaren lagen.
bifallit den af herrar Lindhagen och Persson i Norrköping vid ut- (Forts.)
låtandet afgifna reservationen.
§ 2.
Härpå upptogs till behandling Andra kammarens fjärde till- Angående
fälliga utskotts utlåtande, nr 13, angående herr Lindhagens motion, jordfragant
nr 260, om skrifvelse till Kung! Maj:t angående planläggningen osntn9-
och ledningen af arbetet på jordfrågans lösning.
I motion inom Andra kammaren, nr 260, hade herr Lind¬
hagen hemställt, att Riksdagen ville anhålla om Kung! Maj:ts in¬
tresserade öfvervägande, huruvida det ej vore oundgängligt eller
åtminstone lämpligt, att nu omsider i arbetet på jordfrågans lösning
lades en ledande tanke och en ordnande hand på denna sak i dess
helhet.
Utskottet hemställde, att herr Lindhagens förevarande motion
icke måtte till någon Andra kammarens åtgärd föranleda.
Mot utskottets motivering hade reservation afgifvits af herrar
Sandlei-, Nilsson i Kristianstad och Lindqvist i Kosta.
Efter det utskottets hemställan föredragits, erhölls ordet af
Herr Lindhagen, som anförde: Denna fråga är på sitt sätt
minst lika viktig som den föregående. Men det dröjer tydligen
åtskilligt, innan den tilldrar sig samma uppmärksamhet. Emellertid
innefattar den ett yrkande om, att Riksdagen ville anhålla om
Kungl. Maj:ts intresserade öfvervägande, huruvida det ej är ound¬
gängligt eller åtminstone lämpligt att omsider i arbetet på jord¬
frågans lösning lägges en ledade tanke och en ordnande hand på
denna sak i sin helhet. För min egen del är jag af erfarenhet
lifligt öfvertygad om, ja, har den utomordentligaste visshet om, hur
oundgängligt det är, att man någon gång börjar göra detta. Jord¬
frågans mångskiftande spörsmål ha nu framförts från olika håll
till alla möjliga fora, så att jag tror, att själfva materialet före¬
ligger, men merendels i ett särdeles rått och oarbetadt skick. Det
börjar numera visserligen äfven tillsättas kommittéer och sakkunniga.
Men de behandla ämnet splittradt och efter skilda synpunkter, så
att det blir ett kaos af det hela.
Nr 53. 48
Onsdagen den 22 maj, e. m.
Angående Nu har ju uskottet för sin del erkänt, att detta är en mycket
jordfrågång omfattande och stor fråga, och utskottet har också vidare sagt, att
(Forts.) det är eu mängd skiftande uppfattningar om, hur man skall lösa
de särskilda spörsmålen. Redan med det resultatet tycker jag, att
det skulle vara tillräckligt skäl för att framföra nu till Kungl.
Maj:t, att man horde tänka på en mera enhetlig behandling. Men
utskottet invänder för sin del, att utskottet själft icke kunnat ange
några riktlinjer, och utskottet har icke heller funnit dem tillräckligt
angifna af motionen, och så hoppas utskottet slutligen, att Kungl.
Maj:t nog skall se till, att detta blir hra på alla sätt. Hvad nu
beträffar, att utskottet icke kan ange några riktlinjer, så har jag
ju icke begärt detta, ty det är just det, som regeringen skall lägga
sig vinn om. Och då utskottet vidare tror, att Kungl. Maj:t
ägnar sin uppmärksamhet häråt, behöfver jag endast erinra om,
att så hittills icke skett, eller åtminstone i synnerligen otillräcklig mån,
och det kan icke anses förmätet att i denna fråga liksom i audra
frågor begära hos Kungl. Maj:t ett behjärtadt öfvervägande af
saken.
Jag har uti en promemoria, som är inlämnad till utskottet,
sökt angifva några riktlinjer. De väsentliga riktlinjer, som böra
läggas på jordfrågan, äro enligt den åskådning, jag uttalat, två.
Den ena är, att jorden bör vara eu mänsklighetens gemensamma
tillhörighet och att hvarje människa har eu naturlig rätt att få,
såvidt möjligt, sitt oafvisliga behof af jord tillgodosedt. Det är,
som man kallar det, krafvet på jord åt alla. Den andra linjen är
den, att jorden skall tjäna konsumtion, produktion och den per¬
sonliga friheten och att den sålunda icke får utnyttjas som någon
handelsvara, som på det stora flertalets bekostnad bereder vinst
utan arbete åt några få. Med andra ord, man skall förekomma
jordocker.
Reservanterna, herrar Sandler, Nilsson i Kristianstad och Lind¬
qvist i Kosta, ha erkänt, att där är en ledande tanke, som de för
sin del fullkomligt vilja acceptera. Det är två riktlinjer, som de kunna
vara med om. Och jag får verkligen säga, att om Riksdagen vore
beredd att till Kungl. Maj:t framföra, att dessa två synpukter borde
läggas på jordfrågan i dess helhet, då hade vi kommit långt fram
i detta land på jordfrågans lösning. Men jag håller dessutom före,
att äfven om man inte alls inlåter sig på att angifva några rikt¬
linjer, som utskottet icke vill göra, så är dock det stora kaos, som
här föreligger, en tillräcklig anledning att föra fram frågan till
Kungl. Maj:t med begäran om försök till en redigare behandling
af saken.
Emellertid är det enligt min uppfattning underbart, att icke
ens de tre reservanterna med sin utgångspunkt nått fram till ett
yrkande om en skrifvelse — det hvilar någonting trött öfver de
tillfälliga utskotten i denna genombrottets Andra kammare. De
49 Nr 53.
Onsdagen den 22 maj, e. m.
säga emellertid, att de icke kunnat biträda motionärens yrkande, Angående
»då vi icke ansett de förutsättningar föreligga, förutan hvilka en jordfragans
riksdagsskrivelse i ämnet ej vore till verklig båtnad för den (Forts!)
ledande tankens förverkligande». Dessa förutsättningar äro enligt
reservanterna tre. Den första afsaknaden är ett bestämdt angifvande
af livilka spörsmål som skola i jordfrågan innefattas etc. Hvad
skall man behöfva exakt räkna upp detta för i detta sammanhang?
Men det finns i alla fall ett försök därtill, uppgjordt af motionären
både i motionen och den därtill fogade P. M., ett försök som för¬
resten öfverenstämmer med det program och den kommentar därtill,
som i jordfrågan framförts af det parti, de trenne reservanterna tillhöra,
och då tycker jag, att det kan vara tillräckligt åtminstone för dem.
Vidare vilja de, att det bestämdt angifves »huru den ledande
tanken skall i de många delvis olikartade frågorna tillämpas».
Hur i all världen kunna reservanterna tänka sig, att Riksdagen,
bestående af 230 ledamöter i Andra och 150 i Första kammaren,
skall nu kunna enas om att angifva, huru den ledande tanken
skall i de många olikartade frågorna tillämpas? Det är ju just
detta regeringen med den stora apparat, som står till förfogande,
skall taga saken under öfvervägande och småningom föreslå' Riks¬
dagen. Det längsta, man kan komma till, är anförandet af några
exempel, och sådana finnas ju angifna i montionen och ännu flera
i min P. M. Slutligen säga reservanterna, att Riksdagen måste
bestämdt angifva »några direktiv, rörande en sådan bättre plan¬
läggning af arbetet, som tager sammanhanget till vara utan att
försena specialfrågors lösning». Ja, det är också något, som Kungl.
Maj:t får tänka på. Motionären framhåller dock redan nu, att
man genom en provisorisk lagstiftning bör söka afhjälpa det för
handen varande nödläget i afvaktan på de slutliga utredningarnas
sena resultat. Om reservanterna icke ens äro nöjda med de stora
grundläggande riktlinjer, som de anstutit sig till, utan vilja, att
Riksdagen också skall vara på det klara med alla dessa detaljfrågor,
innan den skrifver, är det precis detsamma som att en riksdags¬
skrivelse aldrig kan komma till stånd, utan att frågorna öfver-
lämnas till Kungl. Maj:ts enväldiga afgörande utan Riksdagens
hörande. Jag är verkligen förvånad öfver reservanternas hållning
i denna stora och viktiga fråga, som vi slitits med nu så länge på
alla möjliga sätt, utan att få bukt med densamma. Jag trodde att det
skulle vara en befriande känsla hos några åtminstone, att man
behöfde eu ledande tanke och eu ordnande hand i detta stora
ämne.
Jag ber, herr talman, trots att'det är den tid på Riksdagen,
då allt viktigt skall afslås, att få yrka bifall till min motion.
Vidare yttrade:
Andra kammarens protokoll 1912. Nr 53.
4
Nr 53. 50
Onsdagen den 22 maj, e. m.
Angående Herr Bäckström: Herr talman! Som synes af utskottets
J^lösninq™8 Ylande, har utskottet, ehuru det erkänt önskvärdheten af, att en-
(Forts.) hetliga, ledande grundsatser bli gällande i arbetet på lösningen af
jordfrågan, dock icke ansett sig kunna tillstyrka bifall till motio¬
nen. Skälen äro i korthet angifna. Först och främst är det ännu
mycket skiftande meningar, som råda, beträffande rätta lösningen
af de många och stora frågor, motionären i sin motion vidrört.
Motionären anser den ledande tanken för jordfrågans lösning vara,
»att jorden är en mänsklighetens gemensamma tillhörighet och att
hvarje människa har en naturlig rätt att så vidt möjligt få sittoaf-
visliga behof af jord tillgodosedt (»jord åt alla»)». Men när man
tänker på, hvilka skiftande meningar, som råda i denna sak, och
huru de olika meningarna brytas inom skilda lager af vårt folk
och i olika delar af landet, är det icke att förutse, att man ännu
på länge — om ens någonsin — skall få af motionären åsyftade le¬
dande tanke erkänd. Därmed är man också i saknad af förutsätt¬
ningen och grunden för en ordnande hand, som enligt motionen
skulle väntas af den ledande tanke, motionären här åsyftar.
Utskottet, som med hänsyn till, att den regering, vi äga, ge¬
nom de uppslag, den redan gifvit, visat sig ha för afsikt att på
möjligaste bästa sätt och i görligaste mån bli eu ordnande hand
och vara en ledande tanke, har icke ansett det vara hvarken lämp¬
ligt eller ha fog för sig att tillstyrka motionen, utan har stannat
vid att hemställa, att den icke måtte till någon Andra kammarens
åtgärd föranleda; och jag ber, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets hemställan.
Herr Sandler: En principdebatt i de många och stora frå¬
gor, som blifvit berörda i motionärens framställning, anser jag för
min del skulle vara af mycket stort värde. Men att upptaga en
sådan nu vid detta tillfälle, då man står under trycket af den
sista riksdagsbrådskan, tror jag icke kan vara förenligt med frå¬
gans rätta fördel. Därför vill jag här inskränka mig till att blott
säga i anledning af motionärens anförande, att jag måste till alla
delar vidhålla den uppfattning, som är i reservationen uttalad, så¬
väl hvad angår reservanternas principiella anslutning till motio¬
närens uppfattning om, hvad som bör vara den ledande grundtan¬
ken i jordfrågen, som också i fråga om reservanternas uppfattning,
att här icke föreligger det underlag för en riksdagsskrifvelse, som
borde förefinnas får en sådan skrifvelses aflåtande. Jag har velat
ge uttryck åt den uppfattningen, att, för att det skulle vara en
mening med en riksdagsskrifvelse i den föreliggande frågan, borde
det dock i någon mån vara angifvet, på hvad sätt den ledande
tanken skall förverkligas. Jag tror verkligen icke, att Kungl.
Maj:t skulle kunna ha någon vägledning af att man blott helt en¬
kelt afiäte eu skrifvelse med hemställan till Kungl. Maj:t att
Onsdagen den 22 maj, e. m.
51 Nr 53.
taga i öfvervägande att på jordfrågans lösning lägga den ledande Angående
tanke, som är af motionären framförd, och till hvilken vi reser- jordfrågans
vanter anslutit oss. Med de förutsättningarna ha reservanterna (Fo”rtT)
icke kunnat komma till annat slut än utskottet gjort, och i likhet ’
med utskottets representant får jag här hemställa, att herr Lind¬
hagens motion icke måtte till någon Andra kammarens åtgärd för¬
anleda.
Häri instämde herrar Nilsson i Kristianstad och Lindqvist i
Kosta.
Herr Nilsson i Linnås: Herr talman! Då vice ordföranden
i utskottet nyligen bemötte motionären, såg han frågan endast ur
formell synpunkt; jag ber därför att få anlägga en enkel, saklig
synpunkt på frågans innebörd. Herr Lindhagen hemställer visser¬
ligen endast, att »en ledande tanke och en ordnande hand» måtte
läggas på arbetet på jordfrågans lösning, men då man läser mo¬
tionen och granskar de synpunkter han lagt på frågan, och som
han anser böra vara vägledande vid den utredning som han före¬
slår, får man en inblick i, hvad som ligger bakom motionen. Han
framhåller här först, att det beträffande speciella naturrikedomar,
såsom större skogar med flottleder, större torfmossar, vattenfall och
malmer, »gäller att ordna besUtningsförhållandena till varaktigt, all¬
mänt och enskildt gagn». Det är en fråga, som vi känna igen
från dess föregående behandling i Riksdagen, den innebär, att den
enskilde ägaren icke skulle få disponera sina tillhörigheter såsom
skogar, torfmossar, vattenfall och malmer af större omfattning utan
att begära koncession hos Kungl. Majestät. Vidare framhåller mo¬
tionären beträffande jordbruksjord jämte husbehofsjord och bostads-
mark, att »besittningsförhållandena och kreditväsendet böra ordnas
till varaktigt främjande af allmänt och enskildt gagn». Detta är
en fråga, som det råder mycket olika meningar om, men jag tror,
att vi både i landet och här i denna kammare ha en öfvervägande
majoritet för att enskild äganderätt och således icke besittnings¬
rätten bör vara den upplåtelseform, som är dominerande. Slutli¬
gen säger motionären, att jordvärdereformen, som är eu beskatt-
ningsfråga för sig men också kan inverka mer eller mindre på de
förestående frågorna, måste med allvar skärskådas. Detta senare
är den egentliga grunden för hela motionen, och han framhåller
detta i en promemoria, som han aflämnat till utskottet, och som
såsom bilaga åtföljer utskottets utlåtande, där det heter i första
punkten, »att jorden är en mänsklighetens gemensamma tillhörighet,
och att hvarje människa har eu naturlig rätt att, såvidt möjligt, få
sitt oafvisliga behof af jord tillgodosedt». I andra punkten säges
det, »att jorden följaktligen skall tjäna produktionen, konsumtionen
och individernas kraf på frihet samt sålunda ej får utnyttjas så-
Nr 53. 52
Onsdagen den 22 maj, e. m.
Angående som en handelsvara, hvilken på det stora flertalet människors be-
J°lö^faWS kostnad bereder vinst utan arbete åt några få». Det är Ekono-
(FortT) miska frihetsförbundets program, som här utvecklas. Jag har här
i min hand ett exemplar af Budkafien, hvilken är Ekonomiska fri¬
hetsförbundets organ, nr 1 och 2 för 1909. Där framhålles just
hvad tanken är med jordvärdereformen, och den på denna reform
grundade jord värdeskatten. Det säges i en artikel i tidskriften,
att tullinkomsterna uppgå nu till omkring 60 millioner kronor per
år, men om man genomförde jordvärdereformen, skulle inkomsterna
till statsverket i form af jordvärdeskatt uppgå till 111 millioner
kronor per år. Därigenom skulle alla tullar kunna afskrifvas och
ändå 51 millioner kronor bli öfver för statsändamål. När man ser
närmare på, hur skatten skulle beräknas, finner man, att den, som
skrifvit artikeln, bär den uppfattningen, att det nuvarande taxe¬
ringsvärdet bör anses som jordens egentliga grundvärde, och han
säger vidare, att om man går ut från denna tanke, skulle en fastig¬
het, som är taxerad till 3,000 kronor, lämna en jordvärdeafgift af
48 kronor per år, en fastighet, som är taxerad till 30,000 kronor
skulle lämna en afgift på 480 kronor o. s. v. Detta anser han
vara en enkel och billig sak, som icke är svår att åstadkomma.
Detta är grundtanken i herr Lindhagens motion, och därför ber
jag, herr talman, att på rena sakskäl få yrka af slag å densamma.
Herr Lindhagen: Den liberala utskottsledamoten framhöll,
att vi nu ha en liberal regering, som naturligtvis kommer att göra
det, som motionären tänkt sig, därför att den är liberal. Detta är
engelskt parlamentariskt statsskick, där det liberala parlamentet
blindt tror på och följer regeringen, ingen får framställa kraf till
densamma. Hos oss åter har det varit plägsed att man söker
komma till tals med sin regering och det tycker jag vi skola hålla
på. I detta fall är det så mycket angelägnare, som det verkligen
behöfs, såsom jag tror. Då jag nyligen fick ett uppdrag i jord¬
frågan af den nuvarande regeringen, tillät jag mig under hand
framhålla, att vi nu måste försöka gå till väga så som i denna motion
föreslagits. Men man föreföll främmande för den tanken, och
min framförda uppfattning ledde endast till att det blef åtmin¬
stone något tillagdt innehåll i det uppdrag man lämnat mig.
Den senaste konservativa talaren åter trodde sig i motionen se
endast ett utslag af Ekonomiska frihetsförbundets läror, som han
tydligen fruktade högeligen. Han fäste sig särskildt vid de rikt¬
linjer som framhållits i min promemoria. Det är nu icke sagdt, att
de synpunkter, regeringen i anledning af en riksdagsskrivelse
lägger på saken, kommer att sammanfalla med mina. Det är som
sagdt särskildt två hufvudprinciper, som jag framhållit, och dem
har jag icke lärt af Ekonomiska frihetsförbundet utan alltid om¬
fattat. Att jorden är mänsklighetens tillhörighet, detta har den
53 Nr 53.
Onsdagen den 22 maj, e. m.
senaste talaren bestridt, han är icke med om, att jorden är till för alla, Angående
utan för några få. Han är upprörd öfver, om man säger att jorden är jordfragata
till för mänskligheten, han anser tydligen, att den senare är till för iFortsO
några få privat jobbare. Han var särdeles mycket emot andra punk¬
ten, där det heter, att jorden icke får användas för jordocker utan
skall tjäna produktion, konsumtion och den personliga friheten.
Det upprörde den siste talaren i hög grad, att jorden skall tjäna
dessa ändamål. Han syntes således vara ifrig anhängare af jord¬
ocker, och jag tror verkligen också, att han är det. D\rlika syn¬
punkter tror jag dock icke regeringen kommer att lägga på saken
i alla fall.
Slutligen återkommer jag till de socialdemokratiska betänk¬
ligheterna och får, gent emot det kategoriska vidhållandet af reser¬
vationen, utan försök till närmare utläggning af hvad den egent¬
ligen menat, upprepa hvad jag sagt. Reservanternas betänklig¬
heter gingo, som sagdt, dels ut på, att Riksdagen skall bestämma,
hvilka spörsmål, som skola i jordfrågan innefattas. Jag har räknat
upp dem i promemorian efter det socialdemokratiska programmet
och dess kommentar, och då kunna icke de socialdemokratiska
reservanterna begära mera. Man kan möjligen ha den åsikten,
att en del saker, som jag uppräknat, böra utmönstras, och då
borde reservanterna ha gjort det. Vidare framhålla reservanterna,
att Riksdagen skall angifva hur den ledande tanken skall i de
många delvis olikartade frågorna tillämpas.
Hur i fridens dar skall eu Riksdag, helst i sakens förberedande
stadium, kunna inlåta sig på detta? Då kan man väl aldrig öfver
hufvud taget få en ledande tanke i denna sak, det blir något, som
vi aldrig kunna ena oss om, en motionär må nu, huru mycket
han kan, söka utveckla denna sak i det oändliga. Slutligen ha
reservanterna, som sagdt, gjort gällande, att här saknas bestämdt
angifvande af några »direktiv rörande eu sådan bättre planlägg¬
ning af arbetet, som tager sammanhanget tillvara utan att försena
specialfrågors lösning». Detta är ju också något som endast rege¬
ringens utredning kan ingå på. Det enda direktivet som nu kan
gifvas är, som i motionen blifvit sagdt, att man, där det är ound¬
gängligt, försöker få till stånd en provisorisk lagstiftning i afvaktan
på en definitiv lösning, såsom t. ex. föreslogs i den fråga, som
nyligen var före om expropriation af mark för lägenhetsinnehaf-
vare på ofri grund, i afvaktan på den slutliga definitiva expro¬
priationslagen. I öfrigt är denna reservanternas invändning något
så dunkelt, att den undandrar sig alla försök att nu få något grepp
på densamma. Icke behöfver en specialfrågas lösning försenas för
att det lägges något förnuft i lösningen, och skulle eu bråd lösning
kunna ske endast oförnuftigt är det väl bättre att lösningen något
försenas.
Det skulle vara roligt, om reservanterna ville föra fram en
Nr 53. 54
Onsdagen den 22 maj, e. m.
Angående sådan här sak och själfva visa, hur eu sådan skrifvelse skall
J0\ömmgn8 komma til] staod — det är nog eu sak, som de skulle bli bet på.
(Forts.) Man får ej uppgifva eu så viktig sak som denna. Statsmakterna
måste ta itu med saken och verkligen tänka på, att man bör för¬
söka lösa de olika frågorna förnuftigt. Jag har själf följt med de
flesta detaljerna i ämnet och sett, hur oerhördt söndersplittrad hela
denna fråga är, och jag vet huru olika kommittéer och olika sak¬
kunniga gått olika vägar fram utan att vinna enhetlighet och sam¬
manhang. Under sådana förhållanden måste jag anse, att tiden
nu verkligen är mogen för vidtagande af nödiga åtgärder i den i
motionen angifna riktningen.
Den siste talaren, för att återkomma till honom, hade som
sagdt en del yttranden om Ekonomiska frihetsförbundet och dess
sträfvanden, och han ville göra gällande, att befordrandet af dessa
sträfvanden skulle vara hufvudsyftet med motionen. Hvilken
liflig fantasi! Jag har sagt, att »jordvärdereformen, som är en beskatt-
ningsfråga för sig, måste med' allvar skärskådas». Det är allt.
Jag har uppräknat detta som ett exempel bland andra, och då
kan väl detta icke vara hufvudsaken, detta desto mindre, som den
siste talaren icke borde kunna bestrida, att det är eu viktig fråga,
som bör undersökas.
Ja, herr talman, jag måste vidhålla mitt yrkande.
Herr Månsson: Om man kommer ut till valmännen och
skildrar förhållandena här i Riksdagen nu, hurusom, under det
Riksdagen är i upplösningstillstånd, sådana viktiga frågor komma
före, så skulle de tro, att man drefve gyckel med dem. Detta
om åtgärder, på det att de som vilja försörja sig på jordbruk må få
jord, är dock en fråga, som är så viktig, att om icke något åt-
göres i den, så är det inte lönt, att vi äro samlade här, det är
ingen mening med alltsammans, ingen mening med reformer i
(ifrigt. Få vi icke från regeringens sida någon ledning eller lämnas
icke därifrån något direktiv att söka lösa jordfrågan i landet, så
är det absolut meningslöst med alla reformer. Jag har sagt en
gång förut här i kammaren, och jag vill upprepa det nu i kväll:
jordbruket måste vara vårt lands grundval, den enda grundval, på
hvilken vi tryggt kunna fullborda samhällsbyggnaden. Huru myc¬
ket man än ordar om industri, handel och sjöfart, så kan indu¬
strien, handeln och sjöfarten icke bli annat än binäringar åt jord¬
bruket, dess pigor, men aldrig något mer. När frågan, säger jag,
nu är så viktig, då synes det mig också, att man hade rätt att
kräfva, att det både från kammarens sida och från regeringens
sida vidtoges några åtgärder, hvarigenom man kunde nå fram
till ordnade förhållanden i detta afseende här i landet. Hvad
hjälper det, om jag har ett hus, som håller på att ramla, som
har hål i väggarne här och där, hvars knutar äro skefva, att jag
55 Nr 53.
Onsdagen den 22 maj, e. m.
då säger när jag ser på eländet: Ja, det är ett förfärligt elände, Angående
där är hål i taket, men jag kan ju foga takpannorna! Men hvad J0r^{^ans
hjälper det, om jag fogar mellan pannorna hur mycket som helst (Forts.)
— huset sätter sig trots allt och nya springor uppstå medan det
hela multnar ned. Hvad hjälper det i samhället med försäkring,
med understöd, med subsidier, när allt detta arbete här i alla fall
inte blir något annat än likvärdigt med ett lappande på ett tegel¬
tak på ett hus, som i alla fall håller på att rasa! Det är alldeles
nödvändigt, säger jag, att här göres något verkligt för att de väl¬
diga jordområden, som nu ligga oanvända eller blott till hälften
använda, komma i händerna på folk, som vill bruka dessa vidder
för att därigenom kunna försörja sig och sina familjer, folk, som
i stället för att fylka sig i städerna och industrisamhällena och
där måhända sjunka allt djupare och djupare och bli eu börda
för samhället, i stället för att de kunde försörja sig med sina
händers arbete och bli bärkraftiga skatteobjekt, som bringade
kommuuen och staten inkomster och sig själfva uppehälle, glädje
och hälsa. Detta synes mig vara en uppgift, som det gäller
att ta i med allt allvar och att först och främst söka lösa.
Vi hade en talare på smålandsbänken här, som kom och
talade om besittningsrätten, och jag är närmast uppkallad af hans
anförande. Om vi ett enda ögonblick något närmare syna, hvad
det är man skrämmer de enfaldiga med, hvad besittningsrätten
är, den tryggade besittningsrätten, så finna vi, att detta begrepp
egentligen är detsamma som enligt gammal svensk häfd menas
med äganderätt. Det är väl ändå icke meningen och det har
ingen grund i gammaldags svensk jordpolitiks anda, att jag skall
inneha jord för att breda mig öfver den och hindra samhället att
tillgodogöra sig den möjlighet, som jorden innebär till värdens
frambringande, utan meningen är, att jag skall inneha jorden för
att använda den och laga, att de vidder i landet, öfver hvilka jag
förfogar och som äro oanvända, bli använda och brukade. För
öfrigt vill jag säga den ärade talaren, att den tryggade besittnings¬
rätten icke är något så värst farligt för sina innehafvare, den är
i stället farlig för några andra. Gå bara hem till Småland och
ta två pojkar, som ha ett par tusen kronor hvardera, och antag,
att de gå på dagsverke eller i ett glasbruk — men så en vac¬
ker dag säga de: nej, nu vill vi inte gå här och följa fabriks¬
pipan längre, utan se till att vi bli våra egna och få jord att odla
och under sådana förhållanden frambringa värden åt oss själfva
och åt samhället, att vi slippa springa från kontor till kontor och
tigga arbete! Vi antaga, att det vore en kraftig regeringspolitik
i jordfrågan här i landet, en politik, som försökte skaffa folk jord¬
bruk med tryggad besittningsrätt, och vi antaga, att sida vid sida
om denna statsverksamhet opererade »välgörande» s. k. egnahems¬
bolag, som styckade jorden och sålde den, med bra många pro-
Nr 53. 56
Onsdagen den 22 maj, e. m.
. Angående cent vinst, ja, i hvarje fall till starkt förhöjda priser. Vi ta ett
J°riösningnS exemPe^ Antåg, att nu någon, t. ex. Sven Persson, kommer och
(Fortsi) säger: »nej, nu skall jag ta ett besittningsrättshemman!» Men
den andre af de båda, Nilsson, säger: »nej, skall jag ha jord, så
skall jag ha den på äganderättens säkra grund!» Sven Persson
tar sitt hemman i besittning, han använder sina 2,000 kronor till
redskap och kreatur och jordförbättringar. Nilsson lägger ned sina
2.000 kronor i handpenningar för jorden — den kostade honom
8.000 kronor, så att han är skyldig 6,000 kronor på jorden —
och ytterligare lägger han ned 2,000 kronor för redskap och
kreatur. Huru visar sig nu skillnaden dem emellan? Jo, de köra
till Växjö något år därefter med sina produkter. Herr Nilsson
kör före med så mycket, att det blir, låt mig säga, ungefär 400
kronor; han säljer fläsk, potatis, spannmål, mjölk, smör för 400
kronor, går så in på banken och lämnar där de 400 kronorna
såsom ränta på banklånet och han bockar och bockar, men herrarna
i banken bocka inte och säga inte tack. Så kör han hem tom¬
händ! Hvarför lämnar han de 400 kronorna och bockar och kör
hem tomhändt? Jo, ser ni, han stod på äganderättens säkra
grund! Hvad vill det säga? Jo, bakom herrarne i banken stå
kapitalisterna i Stockholm, i Köpenhamn, Hamburg, Paris och
London, och när de stego ut på grunden för att krafsa åt sig
Nilssons kalfvar, smör, fläsk, potatis och mjölk, då höll grunden
de trampade på, så att de kunde komma åt Nilssons produkter.
Därför heter det också äganderättens säkra grund!
Men hur gör Sven Persson? Jo, han säljer sina produkter,
han tar sina 400 kronor i fickan, far hem och använder dem till
jordförbättring, till inköp af nya bättre kreatur och lägger dem
i jordförbättringar i allmänhet. Hvarför komma icke dessa, som
krafsa åt sig Nilssons spannmål, potatis, kalfvar och ägg, hvarför
komma de ej och ta äfven Sven Perssons? Nej, den grunden
han stod på höll inte dem, den var för lös! Sven Persson stod
ej på äganderättens »säkra» grund, han behöll sitt själ!'. Nu an¬
taga vi, att det händer ett missöde, eller en serie missöden, så
att Nilsson icke kan leverera produkter på 400 kronor. Hvad
händer då? Då kommer bankens ombud, länsmannen eller någon
annan som ombud för de där herrarna i Hamburg, London, Paris
och Köpenhamn, och tar Nilsson i nacken och lyfter bort honom
från gården, tar hans hus och sängkläder och jord och kreatur
från honom. Och hvarför det? Jo, han stod på äganderättens
»säkra grund»! Herrarne i fråga ha en säker grund för att där
på gården ha en, som bär en del af sina skördar till dem. Där¬
för heter det äganderättens säkra grund. Men Sven Persson —
hvilka missöden som än drabba honom och huru illa det än går
för honom, så finnes dock ett kvar, jorden finnes kvar, den inne¬
bär nya möjligheter för honom, och han behöfver ej bli alldeles
57 Nr 53.
Onsdagen den 22 maj, e. m.
ödelagd och förstörd, han har, som sagdt, i jorden ett medel till ny Angående
resning och till upprättelse. Nu vet jag, att man här kommer jordfragans
och invänder, att när som gården blifvit hopsliten, när man kört (FortsJ
till Växjö med så många lass, att man hvarje år levererat ett par
hundra eller kanske 300 kronor i ränta och därtill slitit ihop
amortering, »se’n är gården min», heter det. Men tänk sedan,
hur det kommer att gå, sedan är Nilsson utsliten och ett par
kvadratmeter på kyrkogården, det är Nilssons det, tills om eu tid
det kommer en annan och skall ha det med. Då kanske finnes
det efter honom 5—6 barn som skola ärfva, däribland Ola, eller
hvad den sonen heter som en lång följd af år knogat på gården
därhemma och vuxit fast med den. Huru resonera de andra då,
i hvarje fall ganska ofta?
Jo så här: gården kostar 8,000 kronor, genom fars och mors
och Olas arbete har det uppkommit eu jordförbättring till 2,000
kronors värde, summa 10,000 kronor. Men därtill kommer, att
Ola vuxit upp på gården, han har odlat jord här, sprängt sten,
dikat, byggt gärdesgårdarne och är fastvuxen vid gården. Om
den går ifrån honom, blir han nedbruten. Han ger nog 13,000
kronor för gården — så resonera arfvingarne. Och hvad blir
följden häraf? Jo, Nilsson, fadern, var slaf under kapitalet, ge¬
nom en skuldbörda om 8,000 kronor; Ola, sonen, blef slaf under
kapitalet, på samma gård, när den betingat eu 10—12,000 kronor.
Detta är innebörden af hela äganderätten; genom den kommer
jordbrukaren att evigt bli en allt hycklare slaf, som får bära sina
grödor till människor, som aldrig någonsin vilja eller kunna plöja
en fåra eller göra det ringaste på jorden.
Herr Lindhagen: Någon lösning af frågan om »besittnings¬
rätten» har icke i denna motion formulerats. Det är en talare på
smålandsbänken, som uppväckt diskussion därom och tyckt att det
var alldeles förskräckligt. Det enda som förekommer i promemo¬
rian är, att jag för min del uttalat, att för utnyttjandet af statens
jordbruksdomäner böra framställas tre ledande principer, nämligen
att denna jord skall förbehållas de fattigaste, att ändamålet måste
betryggas för framtiden samt att brukarnes rätt och frihet skall
beskyddas. Detta kan väl icke vara så rysligt farliga grundsatser,
och för öfrigt har det ej påkallats, att Riksdagen nu skall göra dem
till sina, och det är ju tyvärr icke heller sagdt, att regeringen kom¬
mer att anlägga dessa synpunkter på frågan.
Öfverläggningen var härmed afslutad. Herr vice talmannen
gaf propositioner först på bifall till utskottets hemställan samt vi¬
dare på afslag därå och bifall i stället till den i ämnet väckta
motionen; och förklarade herr vice talmannen, att han funne den
förstnämnda propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.
Nr 53. 58
Onsdagen den 22 maj, e. m.
Angående Herr Lindhagen begärde emellertid votering. Sedan i anledning
jordfrågans häraf herr
vice talmannen tillkännagifvit, att votering komme att
/ fl O M gryt Q O ' o
(Forts.) äga rum, lämnades på begäran ordet ånyo till
Herr Lindhagen, som yttrade: Nu har här också hotats
med, att det skulle bli ändring i arbetsordningen, ifall man nu,
såsom jag gjort, begärde en votering därom, att det skall läggas
en ledande tanke, en ordnande hand på jordfrågan. Inför den
hotelsen skall jag gifva vika, men det må jag säga, att ha vi icke
kommit längre i genombrottets Andra kammare än att vi icke
skulle vara mogna för att nu omsider begära en sådan omtanke
på det stora ämne, som heter jordfrågan, ja, då är det icke myc¬
ket bevändt med det genombrottet. — Inför denna hotelse, som
nyss utkastades mot mig, skall jag i följd af leda på allt detta
fruktlösa arbete be att få afstå från votering.
Vidare anförde
Herr B rån t ing. Herr talman! När herr Lindhagen två
gånger upprepat, att här framkastats hotelser mot honom, finner
jag mig nödsakad att för kammaren upplysa, att jag sade litet
halfhögt, så att herr Lindhagen hörde det, att resultatet af sådana
voteringar kommer att bli, att det sker eu ändring i arbetsord¬
ningen. Jag hemställer till kammaren, huruvida detta är en ho¬
telse? (rop: nej). Jag vill konstatera detta för att icke någonting
som passerat skall stå i falskt ljus.
Herr vice talmannen framställde härefter till kammaren, huru¬
vida någon annan af dess ledamöter begärde votering. Då så ej
skedde, blef den af herr vice talmannen uttalade, ofvan angifna
uppfattning angående svaret på de framställda propositionerna med
klubbslag såsom kammarens beslut befästad.
§ 3.
Angående Till afgörande förelåg nu Andra kammarens fjärde tillfälliga
försäljningen utskotts utlåtande, nr 14, angående herr Lindhagens motion, nr
ska^stiKndie- ^^ ’ om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående försäljningen af
inrättningens Hvitfeldtska stipendieinrättningens skärgårdslägenheter.
skärgårds- I motion inom Andra kammaren, nr 261, hade herr Lindhagen
lägenheter, hemställt, att Riksdagen ville anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta
verkställa en oväldig och skyndsam undersökning rörande tillväga¬
gångssättet vid och resultaten af de hitintills skedda försäljningar ne
af Hvitfeldtska stipendieinrättningens skärgårdslägenheter samt even¬
tuellt vidtaga de åtgärder, som af undersökningen kunde föran¬
ledas.
Onsdagen den 22 maj, e. m.
59 Nr 53-
Utskottet hemställde, att herr Lindhagens förevarande motion
icke måtte till någon Andra kammarens åtgärd föranleda.
I afgifven reservation hade emellertid herrar Sandler, Nilsson
i Kristianstad och Lindqvist i Kosta hemställt, att Andra kammaren
ville för sin del besluta, att Riksdagen måtte anhålla, att Kungl.
Maj:t måtte låta verkställa en skyndsam undersökning rörande till¬
vägagångssättet vid och resultaten af de hitintills skedda försälj¬
ningarna af Hvitfeldtska stipendieinrättningens skärgårdslägenheter
samt eventuellt vidtaga de åtgärder, som af undersökningen kunde
föranledas.
Utskottets hemställan upplästes, hvarefter ordet begärdes af
Herr Sandler, som yttrade: Såsom kammaren torde finna,
är vid utskottsbetänkandet fogad en reservation. Jag skall tillåta
mig att endast, med hänvisning till hvad som i reservationen blif-
vit anfördt, yrka afslag på utskottets hemställan och bifall till re¬
servationen.
Vidare anförde:
Herr Åkerman: Herr talman, mina herrar! Jag anser det
vara min skyldighet att för kammaren lämna en kortfattad redo¬
görelse för ett möte i denna fråga, som hölls på Smögen påskafton
i år. Det var så, att jag fick ett bref från fiskarna på Smögen,
däri de anhöllo, att jag måtte komma dit för att taga del af där
rådande förhållanden. Jag ville gärna tillmötesgå denna anhållan
och for dit en dag under påskferierna. Mötet hölls, som jag sade,
påskafton. Jag har gjort några anteckningar öfver hvad som där
förekom och jag tror det, som sagdt, vara min skyldighet att, innan
kammaren skrider till beslut i denna fråga, delgifva herrarna det
väsentligaste af hvad som förekom på detta möte. Tiden är ju nu
långt framskriden, och jag skall därför söka fatta mig så kort som
möjligt, men jag vore mycket tacksam, om herrarna ville försöka
att med tålamod höra på dessa minuter, som kunna gå åt för att
framlägga, hvad dessa fiskare på Smögen hade på hjärtat och som
jag tror, att de skulle vara mycket tacksamma, om herrarna ville
lyssna till. Jag för min del var endast en opartisk åhörare vid
mötet, som utsåg en särskild ordförande. Jag bemödade mig så
mycket i min förmåga stod att få eu objektiv framställning ned-
skrifven under förhandlingarna, som räckte i flera timmar. Jag
skall nu blott framhålla några af hufvudpunkterna, på det att
herrarna må kunna göra sig en föreställning om, hurudana förhål¬
landena äro på en af de platser, om hvilka det är fråga i detta
ärende.
Angående
försäljningen
af Hvitfeldt¬
ska stipendie¬
inrättningens
skärgårds¬
lägenheter.
(Forts.)
Nr 53. 60 Onsdagen den 22 maj, e. m.
försättn"^ n Mötet var besökt af omkring 98 personer. Flertalet var fiskare,
afHvitfeldt 111 e 11 där funnos äfven några exportörer. En af dessa exportörer
Ska stipendie- hade ordet i början af sammanträdet och uttalade då såsom sin
inrättningens mening, att åtskilliga orättvisor nog blifvit begångna vid ifråga-
skargards- varande tomtköp, i det att somliga fått köpa mycket och andra
^orts.7 dtet eller intet. Det upplystes vidare vid mötet, att vid åtskilliga
försäljningar af tomter en del oegentligheter inträffat, troligen till
följd däraf, att vid försäljningarna begagnats olika kartor. Där
talades rätt mycket om detta och det framgick alldeles tydligt af
de anförande, som höllos, att det hade uppstått en del trassel af
denna orsak. Det var nämligen så, att kuratorerna vid »tagsed¬
larnas» utlämnande följt en år 1896 upprättad karta. När så för¬
säljningarna beslutades, upprättade kuratorerna 1907 en särskild
försäljningskarta, men samtidigt kom en stadsplan för Smögen till
stånd och denna åter reglerades efter en annan karta. På det sättet
voro tre olika kartor i användning, när försäljningarna skedde,
hvilket, som sagdt, naturligtvis förorsakat åtskilligt trassel. Så hade
det händt, att flera personer kommit tillsammans på en tomt med
sina hus, men likväl fått betala hvar och eu sina 95 kronor för
tomten. Dessa missförhållanden hade naturligtvis väckt missnöje.
Vidare påpekades det från flera håll, att det kunde ligga eu
fara däri, att enskilda personer redan nu äro i besittning af områden,
som i eu framtid kunna bli behöfliga för samhället. En fråga, som
mycket omordades och föreföll i hög grad invecklad, var den om
vattenrättsförhållandena. Det företeddes till utredning om denna
sak af en af de närvarande exportörerna ett kungl. bref af den 19
mars 1909, hvilket bref denne exportör ansåg vara af mycket stor
betydelse för samhället, enär enligt hans förmenande genom detta
bref hinder skulle läggas i vägen för enskildas monopol på last¬
platser o. dyl. Jag studerade brefvet mycket noga och får säga, att
för min del kunde jag icke läsa detta kungl. bref på samma sätt
som denne exportör. Tvärtom förutsättes det i det kungl. brefvet,
att det finnes enskilda strand- eller vattenrättsägare. Flera talare
påpekade också, att det kunde bli svårt för dem, livilkas tomter
icke gränsade till vattnet, emedan alla dessa skulle kunna utestängas
från vattnet.
Det företeddes också ett formulär till de köpebref, som bruka
användas angående dessa lägenheter på Smögen. Där hette det:
»Med äganderätt till lägenheten följer icke rätt till därutanför be¬
fintligt vatten, men förbehålles ägaren för all framtid fritt och obe¬
hindradt tillträde till lägenheten från sjösidan.» Då kan man verk¬
ligen fråga: hvem äger då vattnet? Den saken förefaller i hög
grad tvistig. Jag frågade då, sedan detta köpebref var föredraget,
om jag kunde få se ett stipendieinrättningens försäljningsbref till
municipalsamhället. Det fanns ett sådant och det togs fram. Det
var ett köpebref, som rörde Sandö. Där stod det: »Med äganderätt
Onsdagen den 22 maj, e. m.
61 Nr 53.
till lägenheten följer strandägaren enligt lag tillkommande rätt till Angående
därutanför befintligt vatten, men göres härigenom ingen inskränk- försäljningen
ning i den rätt till fiske, som från ålder anses tillkomma skärgårds-^ stipendie-
befolkningen.» inrättningens
Enbart denna omständighet, att vattenrättsfrågan är så ytterligt skärgårds-
invecklad och outredd, talar enligt min mening för att en under- lägenheter.
sökning borde ske. (Forts.)
Det ordades också mycket om, hur det hade tillgått vid för¬
säljningarna, och många talare påstodo, att man vid dessa hade
gått partiskt tillväga, så att småfolket icke kommit till sin rätt såsom
det bort. Särskildt framhöllos under diskussionen förhållandena
på två platser i närheten af hamnen, af Indika den ena platsen
kallades »Skäret». Båda dessa platser hade kommit i exportörers
besittning. Dessa områden uppgingo tillsammans till 1,000 kvadrat¬
meter och de upptaga det s. k. Nordmanshamnsområdet på eu
längd af 75 meter. Dessa platser hade kommit i enskild besittning
på det sätt, att enskilda personer passat på att köpa under mellan¬
tiden från det beslut fattats, att samhället skulle köpa dem, och tills
detta beslut vann laga kraft. Eu person, som var intresserad af
saken, uppsökte mig i Lysekil, innan jag hunnit fara ut till Smögen,
och var mycket upprörd, såsom jag kunde finna, af det sätt, hvarpå
han blifvit behandlad. Han både nämligen fått ett villkorligt köpe¬
bref på eu liten tomt därborta vid »Skäret», hade betalt sin köpe¬
skilling och väntade blott på att han skulle få tillträda tomten.
Men så hade någon exportör kommit och stuckit sig emellan, så att
mannen fått sina pengar tillbaka och fått se tomten gå ifrån sig.
Han var djupt upprörd öfver detta, fastän det var längesedan det
bändt, och när jag sedan for ut till Smögen, uppsökte han mig
åter där och framlade sina bekymmer i saken. Han menade näm¬
ligen nu, att ban vore alldeles afstängd från vattnet och att den,
som i hans ställe fått tomten, kunde göra med honom hvad han ville.
Det finnes två hamnområden i Smögen, det ena kallas Nord¬
manshamnsområdet, det andra Smögens hamn. Det är samma
förhållande med båda, att de till stor del äro ockuperade af enskilda
personer, som disponera stranden. Det talades också om, att en
af dessa exportörer redan hade förklarat, att han ämnade afstånga
publiken från allt nyttjande af vatten utanför hans strand. Jag
tyckte också, att jag borde taga reda på, huru det var ställdt med
allmänna platser på Smögen, i hvad mån sådana voro undantagna
för allmänt behof. Det lämnades en utredning om saken vid mötet.
Jag fick veta, att där fanns en idrottsplats på 6,400 kvadratmeter,
eu park, tredjedelen så stor, och vidare eu stor torgplats samt
ytterligare en park. Sedan förhandlingarna voro slut, gjorde jag
en promenad på ön och kom då till eu stor plats, som var öfver-
svämmad af vatten. Jag frågade, hvad det var för ett område.
Jo, det är idrottsplatsen. Det var märkvärdigt, sade jag, skola ni
Nr 53. 62
Onsdagen den 22 maj, e. m.
.-ingående företaga roddöfningar bär, då hafvet ligger utanför? Nej, den var
afHvitfeldt '3ara öfversvämmad, svarades det; det var meningen att det skulle
Ska stipendie-vara ea gymnastikplats. _
inrättningens Allmänt uttalades missnöje med hamnförhållandena. Smögens-
skärgårds- hamnen ansågs ockuperad af enskilda och med nordhamnsområdet
^(FortsT var ändå sämre ställdt, där hade enskilda strandägare den del
' af hamnen, där vattnet var djupast.
Sedan det ordats om dessa saker i bortåt fem timmar, uttalade
mötet sin anslutning till herr Lindhagens motion, man ansåg det
önskvärdt, att en utredning komme till stånd. Och jag må säga,
att mina intryck från förhandlingarna där voro, att förhållandena
å Smögen voro allt annat än tillfredsställande. Då man vidare af
betänkandet finner, att omkring 32 % af tomterna ännu äro osålda
på alla dessa platser, tycker jag för min del, att det skulle vara
synnerligen välbetänkt att icke ställa sig afvisande mot den begärda
skyndsamma utredningen. Enbart de tvistiga vattenrättsförhållan¬
dena äro för mig en anledning att skänka min röst till förmån för
reservationen, till hvilken jag ber att få yrka bifall.
Herr Olsson i Åsen: Herr talman! Äfven jag höll ett möte,
men icke på Smögen, utan på Grafvarne, några dagar innan herr
Åkerman var där; något öfver 100 personer voro närvarande. Jag
Ilek emellertid ett annat intryck af de framställningar, som gjordes,
än den föregående talaren. Det gjordes många anmärkningar där,
men då jag gick närmare in på dem, kunde jag icke finna, att
de hade någon större grund för sig. Hvad beträffar hamnförhål¬
landena på Smögen, fick jag då och har senare fått ytterligare
upplysningar om att det nog icke är så illa ställdt med dem, som
eu och annan vill låta påskina. Visserligen ha exportörerna en
större del af området utmed hamnen. De hade nämligen för att
kunna drifva sin näring redan långt förr, än det blef fråga om att
stipendieinrättningen skulle sälja tomterna, skaffat sig tomter och
anlagt magåsiner där och som andra begagnade de sig sedan af rätten
att köpa tomterna. Men en stor del af hamnområdet är dock i
samhällets ägo. Hvad Nordhamnen beträffar, kommer det att bli
helt annorlunda där om någon tid, då den blir iordningställd,
hvartill Smögen fått statsbidrag. Där blir då stort utrymme, så
att befolkningen å Smögen nog får sina intressen i den vägen fullt
tillgodosedda.
Fisklägena Smögen, Grafvarne, Bäckevik, Tången, Vejern, Näset
och Hasselösund ligga allesammans i en grupp, något norr om Lysekil,
i stenhuggeridistriktet. Som herrarna veta, idkas ju stenindustri i
stor omfattning i en del af Bohuslän, och där ligga, som sagdt,
just dessa fisklägen. Det är sålunda icke allenast fiskare, som
äro bosatta där, utan äfven en hel del industriarbetare, stenhuggare.
Dessa äro till stor del organiserade och omfatta den socialistiska
Onsdagen den 22 maj, e. m.
63 Nr 53.
åskådningen. Det gjordes många framställningar till mig i en hel Angående
del angelägenheter, som rörde befolkningen, och särskilt framhölls
det, att det var eu mycket stor olägenhet, att man köpte tomterna Jti/endie-
i stället för att betala arrende. Arrendet hade icke varit mera än inrättningens
2,75 kr. om året, och enligt köpevillkoren skulle köpesumman utgöra skärgårds-
arrendet kapitaliseradt efter 3 % och afrundad till närmast högre fem-
eller tiotal kronor. Summan uppgick sålunda till 95 kr. Det var 01 S';
en person, som framställde saken för mig på följande sätt. Förut
fick han betala 2,75 om året, men nu 95 kr. ett för allt för sin
tomt. Om han lånat pengarna, hade det kostat litet mera i ränta
än 2,75, men han finge i stället fördelen af egen tomt, så att
därigenom ingen skada skett. Men då tomterna blifvit köpta,
kunna de komma i spekulation, det kan jobbas i tomter, och det
kan på det viset bli kapitalister, som slå under sig dem, och de
kunna bli förfärligt dyra i framtiden. Jag tror, att detta var den
bestämmande synpunkten hos flertalet af de vid mötet närvarande.
Klagomålen beträffande hamnförhållandena å Smögen tror jag voro
af tämligen underordnad betydelse.
Jag besökte Fiskebäckskil och Grundsund en annan dag, och
där hördes inga klagomål. Alla väntade att få friköpa sina tomter,
där detta ej skett, och få sina papper klara. Från de å Tjörn
belägna fisklägena liar ej heller något missöje försports.
Missnöjet torde sålunda vara koncentreradt hufvudskligen i
Smögen och Grafvarne, men det märkvärdiga är, att där köpts de
flesta tomterna. Det nämndes af herr Åkerman, att 32 % af tom¬
terna voro osålda. Det är icke öfversstämmande med verkligheten
så tillvida, att det på Smögen sålts 87 % och i Grafvarne 83% .
Detta var redan den 6 juli 1911, då fem år förflutit efter det
Kungl. Maj:t fastställde villkoren för försäljningen. Sedan ha
ytterligare en del tomter sålts, så att för närvarande torde nog
90 % af tomterna på dessa ställen vara försålda.
I Kungl. Maj:ts bref är stadgadt, att hvar och en husägare hade rätt
att köpa sin tomt, och att den öfriga marken skulle värderas af därtill
särskildt utsedda personer och säljas till det pris, som kunde fås, dock
icke till lägre pris än värderingsmännen åsatt. Sedan af denna mark
afsatts en del till nya tomter, hvilka stipendieinrättningen dels
redan sålt, dels ännu har till salu, blef återstoden erbjuden respektive
fisklägen till det pris den värderats till, och ha de samtliga begagnat
sig af detta erbjudande. Grafvarne har sålunda köpt mark för
18,500 kroror och de andra samhällena för lägre belopp. Dessa
markinköp, likasom tomtköpen, kunna naturligtvis icke annulleras,
så att i den vägen kan en undersökning icke ha några praktiska
resultat, isynnerhet på de ställen där missnöjet yppat sig.
Detta om de klagomål, som framställdes. Från andra hållet
höjdes kraftiga röster för, och det icke blott från exportörerna å
Smögen, att det blifvit bättre förhållanden genom köpen än det
Nr 53. 64
Angående
försäljningen
af Hvitfeldt-
ska stipendie-
inrättningens
skärgårds-
lägenheter.
(Forts.)
Onsdagen den 22 maj, e. m.
var förut, och att man icke hade några grunder för klagomål.
Man får betänka, att stipendieinrättningen sålde tomterna sådana
de voro. Från början byggdes det ena buset efter det andra utan
plan och ordning, och man kan förstå, att det blir tilltrasslade
tomtförhållanden på det sättet. När sedermera å dessa samhällen,
som andra, måst byggas efter en viss plan, bar man därigenom
kommit i kollision med de gamla tomtförhållandena. Det är något,
som förekommer äfven i mera ordnade samhällen än de nu ifråga¬
varande, så att man icke kan lägga stipendieinrättningen detta
till last.
Innan den bär försäljningen kom till stånd, höllo kuratorerna
möte med fiskarna för att böra deras mening. Det skedde så¬
lunda en uppgörelse mellan kuratorerna och husägarna, innan
Kungl. Maj:t bestämde villkoren för försäljningen, och dessa villkor
äro till stor del just grundade på den gjorda öfverenskommelsen.
För min personliga del är jag öfvertygad om, att vid dessa
transaktioner allt tillgått som det bort. Jag är också öfvertygad
om, att därest några trassligheter skulle förefinnas, komma kura¬
torerna att göra sitt bästa för att ordna förhållandena, såvidt det
är möjligt. Jag anser icke, att det är någon fara med en under¬
sökning — jag för min del står alldeles utanför saken — men
jag tror icke, att den skulle vara till fördel för någon. Jag kan
sålunda icke se någon rimlig anledning till, att man skall företaga
en undersökning, och under sådana förhållanden ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Lindhagen: Det skulle vara mycket att anföra gent¬
emot den senaste talarens yttrande, men det skulle taga så lång
tid, att jag icke vill taga kammarens tid i anspråk härför.
Den föreliggande motionen innebär ett fullföljande af en motion,
som jag framlade vid 1907 års riksdag, och är närmast en följd af ett be¬
sök förliden sommar å ett fiskläge, för att få någon vetskap om hur re¬
formen skulle verka. Jag hörde befolkningen uttala sitt missnöje, och
fick därför till stånd ett möte med ett hundratals fiskare, och där var
den allmänna meningen, att förhållandena icke voro sådana de
borde vara. Det vore önskligt, om tiden medgifvit, att jag i det
afseendet kunde närmare bemöta den senaste talaren. Nu anser
jag mig skyldig att åtminstone inför kammaren meddela, att den
19 februari i år hölls det en extra municipalstämma å Smögen på
begäran af landshöfdingen friherre Lagerbring, för att höra stäm¬
mans uttalande, huruvida herrar kuratorer öfver Hvitfeldtska sti¬
pendieinrättningen gjort sig skyldiga till partiskhet genom försälj¬
ningen af inrättningens egendomar, samt huruvida småfolkets in¬
tressen skulle blifvit förbisedda vid ifrågavarande försäljning, och
öfverhufvud taget öfver de frågor, som beröras i motionen. Det
heter i protokollet öfver municipalstämman, att denna var talrikt
Onsdagen den 22 maj, e. m.
65 Nr 53.
besökt af fiskarebefolkningen och att, sedan flera talare käft ordet, Angående
det begärdes proposition å förslag att instämma i borgmästare försäljningen
Lindhagens motion angående en undersökning enligt af motionärenskasti^die
närmare motiverad anhållan, och att, sedan proposition framställts, inrättningens
stämman enhälligt uttalade sig för förslaget om instämmande i skärgårds-
motionen. För ett par dagar sedan mottog jag ytterligare ett tele- lagenheter.
gram af följande lydelse: »Efter extra municipalstämmans slut cForts-)
uttalades missnöje öfver utskottets afstyrkande öfver Lindhagens
motion rörande undersökningen af Hvitfeldtska skärgårdslägenhe-
ternas försäljning. De närvarande uttala önskan, att Riksdagen
ville bifalla motionen. Intygas ordföranden.»
Utskottet har stödt sig i hufvudsak på upplysningar dels från
hvad man kan kalla fiskarnas motparter, som ock äro represen¬
terade i Riksdagen och äfven i utskottet, och dels från kuratorerna,
som haft saken om hand och sett den från sina synpunkter. Där¬
emot hade fiskarbefolkningen den uppfattningen om det verkliga
läget, att det var mycket bättre under de gamla förhållandena än
det är för närvarande. Jag tycker därför, att Riksdagen handlar
orätt, om den afslår motionen på grund af en ensidig uppfattning
från ena parten och icke låter en undersökning ske på grund af
deras missnöje, hvilka icke kunna komma till tals här på samma
sätt. Emellertid, herr talman, står man tydligen hjälplös i den
här saken, jag kan icke hjälpa mera än jag gjort, jag har försökt
att göra min plikt och ber nu att få yrka bifall till reservationen.
Herr Sandler: Jag vill endast begagna tillfället att konstatera,
att den ärade ledamot af kammaren, som fört utskottsmajoritetens
talan, förklarat, att han egentligen ingenting har emot en under¬
sökning; han tyckte blott, att det icke fanns tillräcklig anledning
att ställa till en sådan. Men jag vill då hemställa till kammaren,
om det ändå icke är anledning att låta detta gå till en utredning,
då det råder ett så pass allvarligt och utbredt missnöje, som till¬
gängliga uppgifter gifva vid handen. Det framgick af det, som
föredrogs af motionären och af telegrammet till honom, att åtmin¬
stone Smögen skulle hälsa en sådan undersökning med synnerligen
stor glädje. Resultatet af eu sådan undersökning kan endast bli
ett af två. Antingen befinnes det, att allt är bra, som det är, och
då har ingen olycka skett, eller också befinnes det, att man på
något sätt bör förändra försäljningsvillkoren, och då har utred¬
ningen icke kommit en dag för tidigt.
Jag ber att få vidhålla mitt yrkande.
Herr Bäckström: Herr talman! Det har af ett par föregå¬
ende talare framhållits åtskilligt, som kunde tolkas så, att utskottet
icke skulle nog öfvervägt frågan; det gäller, innan det hemställt,
att motionen icke måtte till någon Andra kammarens åtgärd för-
Andra kammarens protokoll 1912. Nr 53. 5
Nr 53. 66
Onsdagen den 22 maj, e. m.
lägenheter.
(Forts.)
Angående anleda. Häremot vill jag inlägga en bestämd gensaga. Utskottet
försäljningen har tagit saken under mycket allvarlig ompröfning och har varit
si, ^stipeldie- n°g lyckligt att få hjälp från vederhäftigt håll, nämligen dels af
inrättningens sekreteraren i Hvitfeldtska stiftelsen och dels af tvenne utskotts-
skärgårds- ledamöter, som representera den ort det här gäller, och hvilka så¬
väl på offentliga möten som genom samtal med enskilda personer
inhämtat underrättelser om stämningen bland skärgårdsbefolkningen.
På det hela taget synes belåtenheten och tillfredsställelsen med de
tomtförsäljningar styrelsen för Hvitfeldtska stiftelsen gjort vara rätt
allmän. Förspörjes missnöje på ett och annat håll, tycks det vara
fallet mest bland de yngre elementen på respektive platser i följd
af missuppfattning af vissa förhållanden. Att för dessas klagomål
vidtaga eu sådan åtgärd, som motionären föreslagit, har utskottet
icke ansett lämpligt.
Man har sagt, att förhållandena å fisklägena voro bättre förr,
då tomtarrendena voro billiga. Men när stiftelsen tillkommit för
att bereda understöd åt studerande i Göteborg, är det klart, att stif¬
telsen måste låta sig angeläget vara att söka erhålla största möjliga
afkastning å sina egendomar. Stiftelsen skulle följaktligen förr eller
senare ha stått inför nödvändigheten att väsentligen höja tomtarren¬
dena, så att åborna i allt fall icke haft någon utsikt att för fram¬
tiden få sitta kvar på samma villkor som förr, utan med all säker¬
het måst beräkna mycket högre tomthyror än hittills varit gängse.
Att missnöjet skulle vara allmänt och starkt på respektive platser
är någonting, som genom den utredning, utskottet haft sig förelagd,
icke bestyrkts. Det är öfverord, såvidt utskottet kunnat utröna.
På dessa skäl ber jag, herr talman, att få yrka bifall till ut¬
skottets hemställan.
Herr Olausson: Jag ber att få säga ett par ord, då jag bor
på den ö, där en stor del af stipendieinrättningens egendomar äro
belägna, och jag noga känner till förhållandena där. Jag får säga,
att jag från dessa fisklägen, som ligga rundt omkring, icke i rin¬
gaste mån hört uttalas något missnöje mot försäljningen. Hvilka
äro missnöjda? Jo, det är de fiskare, som bo på kronoskattehem-
manen, de äro missnöjda, därför att de icke varit i tillfälle att fri¬
köpa sina tomter på samma förmånliga villkor som de, hvilka bott
på den Hvitfeldtska inrättningens hemman. Det är min fulla öfver¬
tygelse, att, om eu utredning kommer till stånd, den icke i någon
mån skall göra det bättre för fiskarna,o och jag är öfvertygad om,
att därest herr Lindhagen eller herr Åkerman hade varit admini¬
stratörer för försäljningen, hade man fått höra mera missnöje från
fiskarbefolkningen än nu varit förhållandet. Jag tror därför icke,
att en utredning kan vara till gagn, utan är fullständigt öfverflödig,
och därför ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.
67 Nr 53.
Onsdagen den 22 maj, e. m.
Herr Olsson i Åsen: Med anledning af herr Lindhagens ytt- Angående
rande angående stämmobesluten på Smögen vill jag upplysa om,
att landshöfding Lagerbring som ordförande i kuratelet uppmanat sam- gtip^die-
hället att ge tillkänna, hvari missnöjet bestod, hvad det var, som inrättningens
man ville ha ändradt eller rättadt, men att han icke fått något svar skärgårds-
härå. Jag tror och är fortfarande öfvertygad om, att man icke har lägenheter.
några verkliga grunder för missnöjet, utan att det beror på en upp- 0 s'
agiterad stämning, som för tillfället gjort sig gällande, samt att en
och annan fäst sig därvid. Det föreligger sålunda enligt mitt för¬
menande icke något skäl för en utredning. Det är icke en så obe¬
tydlig sak att begära en utredning af Kungl. Maj:t, en sådan kräf-
ver pengar och arbetskrafter, och innan man beslutar sig för att
företaga en utredning, skall man vara öfvertygad om, att det finnes
verkliga skäl för det.
Herr Nilsson i Kristianstad: Då jag reserverat mig mot
utskottets hemställan och påyrkat utredning, har jag gjort det där¬
för, att det under den långvariga behandlingen af frågan inom ut¬
skottet faktiskt visat sig, att det förekommer missförhållanden af i
motionen antydd art. Ett ganska starkt missnöje har ju också
gifvit sig tillkänna, och jag förstår därför icke, af hvilken anled¬
ning man skall motsätta sig en utredning för att få klarhet i,
huruvida man gått riktigt tillväga eller ej, och huruvida det icke
vid kommande försäljningar är möjligt att ordna det på ett bättre
sätt, så att icke något missnöje uppstår. Till herr Olausson och
herr Olsson i Åsen vill jag säga: är det så, att det gått så bra till
vid försäljningen, hvarföre motsätta sig en utredning, så att man
får se, huru det verkligen förhåller sig? Jag ber att få yrka bi¬
fall till reservationen.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, gaf herr
vice talmannen propositioner dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på afslag därå och bifall i stället till den af herr Sandler
m. fl. afgifna, vid utlåtandet fogade reservationen; och förklarade
herr vice talmannen sig anse svaren hafva utfallit med öfvervä¬
gande ja för den förra propositionen. Votering begärdes likväl af
herr Branting och flera andra kammarledamöter, i anledning hvaraf
nu uppsattes, justerades och anslogs en så lydande voteringspropo¬
sition :
Den, som vill, att kammaren bifaller fjärde tillfälliga utskottets
hemställan i utskottets förevarande utlåtande nr 14, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Nr 53.
68
Onsdagen den 22 maj, e. m.
Angående
ändrade grun¬
der för röst¬
rätt å kyrko¬
stämma vid
val af folk¬
skollärare.
Vinner Nej, har kammaren, med afslag å utskottets berörda
hemställan, bifallit den af herr Sandler m. fl. afgifna, vid utlå¬
tandet fogade reservationen.
Omröstningen utvisade 94 ja mot 60 nej; och hade kamma¬
ren alltså bifallit utskottets hemställan.
§ 4.
Å föredragningslistan fanns vidare upptaget konstitutionsut¬
skottets utlåtande, nr 30, i anledning af väckta motioner om skrif¬
velse till Kungl. Maj:t angående ändrade grunder för rösträtten vid
å kyrkostämma förrättade val af folkskollärare.
Till konstitutionsutskottets behandling hade hänvisats de lika¬
lydande motionerna nr 20 inom Första kammaren af herrar F.
Berglund och Gullberg, samt nr 110 inom Andra kammaren af
herrar Andersson i Milsmaden och Kronlund, uti hvilka motioner
hemställts, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till sådana ändrade bestämmelser i gällande kommunalför¬
fattningar, att vid val af folkskollärare måtte, där dessa val
förrättades å kyrkostämma, tillämpas enahanda grunder för röst¬
rätten som vid prästval.
Utskottet hemställde att ifrågavarande motioner icke måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Vid utlåtandet funnos emellertid reservationer:
af herrar Trygger, Bellinder, Ekman, Kjellén, von Mentzer, Ny¬
ström och Fornander i fråga om motiveringen;
af herr Clason, som ansett, att utskottet bort afstyrka motio¬
nen; samt
af herr Ericsson i Vallsta.
Sedan utskottets hemställan föredragits, lämnade herr vice tal¬
mannen på begäran ordet till
Herr Andersson i Milsmaden, som yttrade: Herr vice tal¬
man, mina herrar! Jag har framkommit med denna motion, för
att, om den bifölles, i någon mån bidraga till, att föräldrar och
målsmän till barn i skolorna skulle få tillfälle att välja lärare i
Onsdagen den 22 maj, e. m.
69 Nr 53.
hvarje församling. Här har utskottet sagt, att denna min åsikt Angående
möjligen skulle kunna tillgodoses bättre på ett annat sätt, eller,
såsom det heter i motiveringen, det kan ifrågasättas, om icke mo- rätt ^b/t-ko-
tionärernas syfte skulle nås på ett bättre sätt, genom att föräldra- stämma vid
intresset mera tillgodosåges vid val af nämnda skolmyndigheter, val af folk-
och att sedan åt dessa öfverlämnades att tillsätta skollärare, skollärare.
Detta är nu i rak motsats till min åsikt. Skall man gå in på 0 s
den vägen att ha en folkundervisningskoinmitté eller styrelse, få
vi strax en ny myndighet. Denna myndighet kan icke arbeta för
intet, den skall också ha sin ersättning, men den är alldeles onödig
för att tillsätta en skollärare i församlingen. Det kunde försam-
lingsborna göra själfva utan ringaste kostnad. Alltså har jag tänkt
mig, att detta skulle vara att förbereda församlingsborna att välja
sina lärare efter personlighetsprincipen. Därigenom komma bar¬
nens föräldrar och målsmän i bättre samarbete med lärarne, de få
större förtroende för dessa, då de själfva fått välja lärarne. Jag
kan som exempel anföra, hur eu församling mottager en försam¬
lingsherde, som t. ex. Hans Majestät Konungen skickat försam¬
lingen. Han har aldrig blifvit så hyllad därför, att han är på¬
tvingad. Det är i syfte att befordra folkskolan och dess väl, som
jag framkommit med min motion, och med anledning af hvad
som här förekommit, och då jag icke kan gilla motiveringen, yrkar
jag bifall till min motion.
Vidare anförde:
Herr Branting: Jag kommer att yrka bifall till utskottets
hemställan. Jag ber att få fästa den ärade motionärens uppmärk¬
samhet vid, att utskottet alldeles icke gifvit sig in på att positivt
uttala sig i den rätt invecklade fråga, som han berört. Utskottet
har endast pekat på, att det kan ifrågasättas, om icke syftet skulle
på ett bättre sätt vinnas på den väg, som här är antydd, nämligen
att det skulle vara vid valen till skolmyndigheter, som föräldra-
intressena lämpligast finge göra sig gällande. Jag anser, att det är
onödigt att gå djupare in på denna sak, då detta endast är en
tanke, som är framförd i motiveringen, utan att man bundit sig
på något sätt härvid. Men diskussionen i utskottet och upplys¬
ningar, som framkommit från olika håll, tyckas gifva vid handen,
att detta är en tanke, som borde hafva plats i utskottets motive¬
ring.
Hufvudsaken af utskottets motivering ligger emellertid i den
följande satsen, nämligen, att det är anledning att förvänta, att
den s. k. folkundervisuingskommittén vid behandling af frågan om
folkskoleväsendets omorganisation i allmänhet jämväl skall upptaga
-det af motionärerna förebragta spörsmålet till pröfning. Då tycker
utskottet, att Riksdagen icke bör genom ett positivt uttalande i
Nr 53. 70
Onsdagen den 22 maj, e. m.
Angående
ändrade grun¬
der för röst¬
rätt å kyrko¬
stämma vid
val af folk¬
skollärare.
(Forts.)
förevarande ämne redan under innevarande år föregripa resultatet
af den utredning, hvarmed kommittén är sysselsatt. Det är denna
. upplysning, som utskottet lämnat om frågans läge. På grund däraf
och oaktadt utskottet hyste sympati för att föräldraintresset borde
få på något lämpligt sätt göra sig gällande vid val af folkskol¬
lärare, kunde utskottet icke komma till annat slut än det, hvar¬
till det kommit. Jag ber att få yrka bifall till utskottets hem¬
ställan.
Herr Andersson i Milsmaden: Blott några ord till svar.
Då man har velat fastslå, att den tanke, som ligger till grund för
min motion, är värd beaktande, kan jag icke förstå, att utskottet
afslagit mitt yrkande. Jag vill vidare framhålla, hvad jag har
reda på i förhand, och det är, att man tänker sig, att här skall
bli en folkskoleöfverstyrelse och därunder en folkskolestyrelse, som
skall hafva i uppdrag att föreslå och tillsätta lärare åt försam¬
lingen. En sådan tanke kan jag icke vara med om. En sådan
tanke tager jag mycket långt afstånd ifrån.
Herr Persson i Tallberg: Jag delar i hufvudsak motionärens
uppfattning beträffande dessa val, men jag måste böja mig för det
hufvudskål, som konstitutionsutskottet anfört, nämligen att man
får förutsätta, att folkskoleundervisningskommittén kommer att taga
äfven denna fråga under ompröfning och föreslå det sätt för lärar-
nes väljande, som denna kommitté finner lämpligt. Men för min
del kan jag icke alldeles gilla denna väg, som utskottet här har
påvisat, eller att man skulle öfvergå till något slags elektorsval¬
system. Jag hoppas, att vi mer och mer må komma ifrån det
systemet, i stället för att man, såsom antydes, skulle göra ett ut¬
talande i sådan riktning. Det är därför, som jag utan att när¬
mare utveckla saken anhåller att få yrka bifall till utskottets hem¬
ställan med uteslutande af motiveringen.
*
Häri instämde herrar Sandin, Helger, Mossberg, Jansson i Eds-
bäcken och Nordström.
Herr Edén: Herr talman! Om man, såsom den siste ärade
talaren anser, att konstitutionsutskottet haft skäl att icke tillstyrka
herr Anderssons i Milsmaden motion — och jag tror, att kamma¬
ren måste stanna i den ståndpunkten, att det finnes sådana skäl
— då har jag svårt att förstå, hvarför man skall vända sig mot
utskottets motivering. I denna motivering pekas ju endast på
de olika möjligheter, som framställa sig för en lösning af denna
fråga, när man på allvar söker tränga in i densamma. Det är
alldeles icke så, som den ärade motionären framställde saken, att
i utskottets motivering skulle på något sätt vara, såsom han ut-
71 Nr 53.
Onsdagen den 22 maj, e. m.
tryckte det, fastspikadt, att man skall gå den vägen att öfverlämna Angående
åt en skolstyrelse att förrätta val af folkskollärare. Ännu mindre”^.
är det tal om någon folkskoleöfverstyrelse. Ordet folkskoleöfyer- rätt ° kyrko¬
styrelse finnes ännu öfverhufvud taget icke i utskottets motive- stämma vid
ring Utskottet har endast, när det gått till öfvervägande af den- val af folk-
na ganska kinkiga fråga, velat peka på, att vid öfvervägandet * ™r*-
däraf framställa sig olika möjligheter, och att ibland dessa möjlig¬
heter en kunde vara den, att på landet liksom i staden skolsty¬
relser skulle inrättas, som skulle förrätta ifrågavarande val. Jag
tror därför icke, att det finnes något skäl att utesluta konstitutions¬
utskottets motivering. Om kammaren bifaller det yrkande, som
utskottet har gjort utan att röra vid motiveringen, så har kamma¬
ren på intet sätt bundit sig för vare sig den ena eller andra lös¬
ningen af frågan. Kammaren har endast ansett sig nödgad att
intaga den ståndpunkten, att motionen för närvarande icke till nå¬
gon åtgärd föranleder. Hvad utskottet har uttalat om möjliga
olika riktlinjer för frågans behandling i framtiden innebär icke på
minsta sätt något omdöme om, hvad kammaren och Riksdagen
kan komma att ansluta sig till. Under sådana förhållanden finner
jag icke någon anledning att utesluta utskottets motivering, utan
ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Ericsson i Vallsta: Eftersom jag står antecknad så¬
som reservant i denna fråga, torde det ursäktas, att jag med ett
par ord säger, hvad jag därmed afsett. Jag har åsyftat detsamma
som herr Daniel Persson här påpekat; jag vill nämligen icke vara
med om ett yrkande, där man, om också löst, framkastar den tan¬
ken, att man skall öfverlämna åt skolråden eller skolstyrelserna att
utse skollärare. Jag tror, att folket själft vill utse dem, och detta
har gjort, att jag icke kunnat ansluta mig till utskottet.
Herr Helger: Jag hade alldra helst önskat att kunna yrka
bifall till motionen, men i anseende till att Första kammaren redan
afslagit densamma och på grund af den rådande brådskan har
jag, såsom af mitt instämmande nyss framgick, anslutit mig till
herr Daniel Perssons förslag, nämligen att motiveringen måtte ute¬
slutas. Jag anser det vara alldeles nödvändigt att utesluta denna
motivering, som tydligen bär spår af den brådska i riksdagsarbetet,
som inträdt på senare tid. Det fälldes här i början af debatten
ett uttalande, som jag för min del icke kan vara med om; det
sades nämligen, att ett bifall till motionen ingalunda skulle ge ett
uttömmande svar på den fråga motionärerna framställt. Men den
fråga, som motionärerna vilja ha besvarad, gäller endast ordinarie
folkskollärare på landsbygden, således sådana lärare som väljas på
kyrkostämma. De öfriga lärarna beröras icke häraf, det är lärare
vid småskolor, vidare e. o. och biträdande lärare vid folkskolorna
Nr 53. 72
Onsdagen den 22 maj, e. m.
Angående och lärare i städerna, där man af praktiska skäl har nödgats vid-
“der förhäst- ^en åtgärden, att lärarna väljas af skolstyrelserna. Denna
rätt å kyrko- tanke kan emellertid, enligt min mening, icke med fördel tillämpas
Stämma vid på landsbygden. Jag tror icke, att det skulle vara lämpligt för
ir V8re s'^ skolan eller för lärarna, om så skulle komma att ske.
* (FortsT ^>å la8 icke alls V’H räcka ens ett finger åt denna tanke, som
bär tydligen framkastats af utskottet, så nödgas jag att ansluta
mig till dem, som yrka att utskottets motivering måtte utgå.
Herr Branting: Herr talman! Jag ber att få göra de ärade
talare, som yrka, att motiveringen här måtte utgå, uppmärksamma
på det förhållandet, att då nu Första kammaren har godkänt ut¬
skottets utlåtande såsom det nu föreligger, så skulle resultatet bli,
ifall Andra kammaren eventuellt skulle stryka motiveringen, att
ingen motivering alls skulle föreligga. Och hvad står då kvar?
Jo, då står kvar, att motionen är blankt afstyrkt, och det är väl
ändå icke, i hvart fall icke formellt sedt, det rätta sättet att främja
motionens syfte. Det förefaller mig, som de ärade talarne borde
kunna vara tillfredsställda med att här till protokollet ha gifvit
luft åt sina uppfattningar i detta afseende, så mycket mera, som
utskottet, ju icke på något sätt bundit sig vid den linje, som de
bekämpa. När dessa starka protester här kommit till protokollet,
synes det mig, att däri ligger eu tillräcklig vink åt vederbörande
att tänka sig för, innan de möjligen taga fasta på den väg, som
bland andra vägar blifvit anvisad i motiveringen. Jag skall där¬
för be att få vidhålla det yrkande, att motiveringen må få stå
kvar, så att icke det hela skall hänga i luften, egentligen närmast
mera till skada för motionen och dess syfte, än till gagn för den¬
samma.
Herr Helger: På den siste talarens anförande vill jag endast
svara, att om motionen nu blir afslagen på det sätt, som utskottet
nu föreslagit, så framgår det i alla fall af hvad som här blifvit
sagdt, hvad kammarens mening är. Motionären kommer för öfrigt,
såsom han ju meddelat, tillbaka med detta förslag i sådan form,
att det redan vid nästa års riksdag bör kunna bifallas.
Efter härmed slutad öfverläggning gaf herr vice talmannen
propositioner på 1 ro) bifall till utskottets hemställan, 2:o) bifall till
det af herr Persson i Tällberg under öfverläggningen framställda
yrkandet samt 3:o) bifall till de i ämnet väckta motionerna. Och
fattade kammaren beslut i enlighet med den förstnämnda proposi¬
tionen.
73 Nr 53.
Onsdagen den 22 maj, e. m.
§ 5.
Vidare föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 31, i an- Angående
ledning af väckt motion om ändring i 16 § riksdagsordningen; och ändring i 16 §
yttrade därvid motionaren ningen
Herr Sterne: Herrarna skola icke vara rädda för att jag
skall mycket förlänga diskussionen, utan jag ber endast att så¬
som motionär i frågan få säga ett par ord. Första kammaren har
här, sin vana trogen, i hänförelse öfver den magra högerreserva¬
tionen på sitt sätt afgjort detta ärende. Nu skall jag icke alls in¬
låta mig på någon polemik i det afseendet, utan vill endast ha
till protokollet antecknad min tacksamhet till konstitutionsutskottets
majoritet för den grundlighet och välvilja, med hvilken det hand¬
lagt detta ärende, som ju sammanhänger med de rösträttsstreck
och rösträttsbestämmelser, som vi för några dagar sedan behand¬
lade. Samtidigt vill jag äfven ha till protokollet uttaladt, att huru
än Första kammaren ställer sig, hoppas jag att genom det beslut,
som Andra kammaren här fattar i öfverensstämmelse med det ut¬
låtande, som konstitutionsutskottet afgifvit i den föreliggande
tvistefrågan, hufvudsyftet med min motion är vunnet, nämligen
att vara en vägledande och en prejudicerande anvisning för de
valnämnder, som skola ha att granska hithörande förhållanden.
Med uttalande af dessa ord, ber jag, herr talman, att få yrka bi¬
fall till utskottets hemställan.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.
§ 6.
Efter härpå skedd föredragning af lagutskottets utlåtande, Angående
nr 60, i anledning af väckt motion om meddelande af särskild inteckmyxgs-
bestämmelse i fråga om inteckningshafvares förmånsrätt till ränta, månsrätt till
yttrade ränta.
Herr Widén: Herr talman! Såsom herrarna finna, har jag
jämte några andra af utskottets ledamöter vid förevarande betän¬
kande fogat en reservation. Denna innebär, att vi ha för vår del
funnit, att det, såsom utskottet också själft erkänner, är ganska
påtagliga missförhållanden, som förefinnas på detta område. Litet
hvar, som haft att göra med de förhållanden, som motionären berör,
har för öfrigt fått den uppfattningen, att dessa missförhållanden
borde om möjligt afhjälpas på lagstiftningens väg. Vi reservanter
ha först påyrkat en skrifvelse, men stannade inom lagutskottet i
minoriteten. Denna skrifvelse skulle dock ha gått ut på något
annat, än hvad motionären föreslagit. Motionären har endast
Nr 53. 74
Onsdagen den 22 maj, e. m.
Angående och allenast föreslagit, att innehafvare af inteckning i fast egendom
inteckning*- ej ]n,\ vara berättigad till annan ränta än den, som faktiskt är
mansrätt till °gu^en å det mot inteckning lämnade lånet. Hans yrkande är
ränta. således rätt begränsadt, och det är enligt min uppfattning så snäft,
(Forts.) att det i själfva verket icke afhjälper de missförhållanden, som
han velat afhjälpa. För öfrigt är det sätt, som han anvisar, omöjligt
att följa, då enligt detsamma icke någon kontroll i detta afseende
skulle vinnas. Vi hade därför tänkt, att skrifvelsen hade skolat
gå ut på en undersökning, och att därpå skulle grundas ett förslag,
huru pantsättningsförhållandena skulle kunna på lagstiftningens
väg ordnas på bättre och förnuftigare sätt, än hvad för närvarande
är fallet. Då emellertid utskottet icke velat framställa något sådant
yrkande, hvartill det dock hade varit berättigadt på grund af sin
s. k. motionsrätt, ha icke heller vi kunnat få fram ett sådant
yrkande, ehuru det väl hade fog för sig. Vi ha därför sett oss
nödsakade att endast göra detta uttalande, livilket innefattar hvad
som afses med reservationen. Därest motionären en annan gång
kommer igen med sin motion och då låter sitt yrkande blifva mera
omfattande, torde det vara möjligt, att hans förslag kan bifallas.
Jag har intet yrkande att göra.
Häruti instämde herrar Pettersson i Södertälje, Persson i
Norrköping, Jansson i Edsbäcken och Olsson i See.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.
§ 7.
Angående Därefter föredrogs lagutskottets utlåtande, nr 61, i anledning af
en svensk ut- väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t med begäran om
vandringslag. utarbetande och framläggande af förslag till en svensk utvandringslag;
och begärdes ordet därvid af
Herr Lindhagen, som yttrade: Såsom herrarna finna, har jag
jämte ett par af mina kamrater inom utskottet afgifvit en reserva¬
tion med afseende å vissa delar af utskottets motivering för dess
nu förevarande hemställan. Meningen därmed är åtminstone för
mitt vidkommande att med anledning af utskottets uttalande, att den
nya lagstiftningen på detta område borde bland annat gå ut på att
motverka en skadlig eller illojal utvandring, jag velat hafva uttryck¬
ligen betonat, att man icke får på något sätt hindra utvandring, när
personer anse sig böra för sin utkomsts skull emigrera. Vidare har
jag för min del velat, att i motiveringen skulle mera direkt fram¬
hållas äfven det ändamål, som enligt den ingifna promemorian in¬
går i de moderna utvandringslagarna, nämligen att konsolidera den
inhemska nationaliteten i de transoceana invandrarländerna, att se
75 Nr 53.
Onsdagen den 22 maj, e. m.
till att hemlandets nationalitet icke där går förlorad. Det kan ju
vara, åtminstone för vår tid, om också icke för framtiden, en vik¬
tig uppgift att söka leda emigrationen till vissa trakter, så att den
egna nationaliteten konsolideras. År 1869 väcktes här i Andra kam¬
maren, af min fader för öfrigt, en motion — närmare utvecklad af
motionären i ett längre anförande i kammaren — om, att de skan¬
dinaviska läuderna skulle gemensamt lägga sig vinn om att leda
utvandrarströmmen till vissa angifna trakter i Nord-Amerika och
Kanada, och där skapa eu ny med oss besläktad nationalitet. Det
har erinrats något närmare om denna framställning i motionen nr
148 för 1910 i Andra Kammaren (sid. 5—7). Naturligtvis föll denna
motion till marken, men det var i alla fall en stor tanke, som där
uttalades. Tiden är nu i det allra närmaste försuten, men det synes
mig dock, att man icke bör alldeles förbise, hvad som kan göras i
detta afseende.
Härpå yttrade:
Herr Persson i Norrköping: Herr talman! Jag ber att få
instämma med herr Lindhagen och jag vill särskildt understryka
vikten af hvad han framhöll i första delen af sitt anförande.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.
§ 8.
Föredrogos hvart efter annat lagutskottets utlåtanden:
nr 62, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående rätt för oäkta barn att ärfva fader och fäderne-
fränder; samt
nr 63, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående ändring af 12 kap. 3 § rättegångsbalken.
Hvad utskottet i dessa utlåtanden hemställt, bifölls af kammaren.
§ 9.
Vidare förekom till behandling jordbruksutskottets utlåtande,
nr 93, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angånde bestäm¬
melser för användningen af Kronans område å viss del af Vaxön,
jämte två i ämnet väckta motioner.
I en till Riksdagen den 10 april 1912 aflåten, till jordbruks¬
utskottets förberedande handläggning hänvisad proposition hade
Kungl. Maj:t, under åberopande af närlagdt utdrag af statsråds¬
protokollet öfver landtförsvarsärenden för samma dag, föreslagit
Angående
en svensk ut-
vandrinqslaq.
(Forts.)
Angående
bestämmelser
för använd¬
ningen af kro¬
nans område
å viss del af
Vaxön.
Nr 53. 76
Angående
bestämmelser
för använd¬
ningen af kro¬
nans område
å viss del af
Vaxön.
(Forts.)
Onsdagen den 22 maj, e. m.
Riksdagen att, under förutsättning att af stadsfullmäktige i Vax¬
holm godkänd stadsplan framdeles blefve af Kungl. Maj:t fastställd,
antaga i propositionen intagna bestämmelser för användningen af
Kronans område å Vaxön öster om den blifvande nya stadsplane-
gränsen.
I sammanhang härmed hade utskottet till behandling förehaft
tvenne i anledning af nämnda proposition inom Andra kammaren
väckta motioner, nämligen
nr 298 af herr Molin i Dombäcksmark, däri hemställts, att Riks¬
dagen med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande proposition måtte
besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl.
Maj:t utreda och till Riksdagen inkomma med förslag om öfverflyt-
tandet af förvaltningen af Vaxöns tomtområde från arméförvaltnin¬
gens fortifikationsdepartement till domänstyrelsen; samt
nr 308 af herr Martin med hemställan,
att innehafvare af tomt, som enligt propositionen skulle reser¬
veras för Kronans framtida behof, måtte, därest Kronan efter den
fastställda upplåtelsetidens slut framställde fordran på tomtens af¬
trädande, tillerkännas ersättning för å tomt eller tomtdel uppförda
byggnader enligt de grunder, som föreskrefves för öfriga tomtinne-
hafvare i fråga om afträdandet af å tomt befintliga byggnader under
den bestämda upplåtelsetiden;
att till orden nuvarande innehafvare måtte fogas orden eller
dennes rättsinnehafvare; samt
att, för beredande af lämplig lastage- och upplagsplats å södra
sidan, för den nya stadsdelen gränsen måtte dragas utefter tomten
nr 263:s nordöstra gränslinje.
Utskottet hemställde,
a) att Riksdagen, med anledning af Kungl. Maj:ts förevarande
proposition och med afslag å herr Martins ifrågavarande motion,
måtte, under förutsättning att af stadsfullmäktige i Vaxholm god¬
känd stadsplan framdeles komme att af Kungl. Maj:t fastställas,
antaga i utlåtandet augifna bestämmelser för användningen af Kro¬
nans område å Vaxön öster om den blifvande nya stadsplane-
gränsen;
b) att Riksdagen måtte afstå herr Molins i Dombäcksmark före-
nämnda motion.
Efter föredragning af utskottets hemställan i punJcten a) läm¬
nades på begäran ordet till
Herr Martin, som yttrade: Herr talman, mina herrar! Jag
har väckt en motion, som berör den kungl. proposition, som nu
föreligger, och jag ber därför att få säga några ord i denna fråga.
Onsdagen den 22 maj, e. m.
77 Nr 53.
Enligt mitt förmenande löser den kungl. propositionen Vaxholms Angående
tomtfråga på ett mycket fördelaktigt sätt, Utskottet har också i bestämmelser
allt väsentligt tillstyrkt, hvad Kungl. Maj:t föreslagit. Jag har ningen af kro-
dock med min motion velat påkalla eu liten ändring i hvad nans område
Kungl. Maj:t föreslagit, och jag skall i några korta drag be att fåå viss del af
redogöra för skälen härtill.
Enligt hvad Kungl. Maj:t föreslagit skulle samtliga tomtinne- or s 1
häfvare i Vaxholm få tomträtt för 75 år framåt under vissa vill¬
kor. Från denna tomträtt äro emellertid undantagna 16 stycken
tomter, hvilka skola reserveras för kronans framtida behof. Jag
nämner blott 16, därför att det är endast på 16 af ifrågavarande
tomter, som byggnader finnas. Dessa 16 tomtinnehafvare skulle
få tomträtt på 10 år till att börja med, men om kronan efter dessa
10 år skulle behöfva någon af dessa tomter för särskildt ändamål,
så skulle tomtinnehafvaren vara skyldig att utan rätt till ersätt¬
ning för å tomten uppförda byggnader afstå tomten. I gengäld
skulle han erhålla åtskilliga fördelar, han skulle först och främst,
såsom jag nyss sade, få bo kvar på tomten i 10 år och betala
relativt låga tomtören eller samma tomtören, som nu betalas. Han
skulle därjämte, om kronan icke efter de tio åren behöfde tomten,
fortfarande få bo kvar på densamma, tills byggnaderna behöfde om¬
byggas. Vidare skulle han ha förmånsrätt till annan tomt i Vax¬
holm, och där skulla tomtörena bli åtskilligt billigare än för öf-
riga tomtinnehafvare. Det är, såsom synes, åtminstone vid första
påseendet, rätt fördelaktiga villkor. Nu är det emellertid så, en¬
ligt hvad jag kunnat finna af den kungl. propositionen, att dessa
tomter, som skulle reserveras till framtida ändamål för kronans
räkning, icke komma att tagas i anspråk, åtminstone icke alle¬
samman, möjligen någon eller några af dem. Genom de i den
kungl. propositionen gifna föreskrifterna bli dessa 16 tomtinnehaf¬
vare försatta i ett visst osäkerhetstillstånd. De byggnader, som de
nu äga, utgöra för de flesta af dem den enda egendom de ha.
Denna faller nu i värde, därigenom att de icke ha någon som helst
garanti att få ersättning för husen, om de skulle behöfva flyttas
från tomten. Det lönar sig för öfrigt icke att rifva ned dessa
gamla trähus; det är egentligen gamla trähus allesammans, ty,
såsom vi ha oss bekant, har man hittills i regel icke fått bygga
andra hus i Vaxholm än trähus. För öfrigt ha de flesta af dessa
tomtinnehafvare, som det här är fråga om, icke råd att flytta hu¬
sen, och dessutom, som sagdt, lönar det sig icke att rifva ned
dem och flytta dem till annan tomt. Detta gör, enligt mitt sätt
att se saken, att dessa tomtinnehafvare, som nu äro egnahemsbyg-
gare på ofri grund, skulle få gå ifrån detta egna hem och blifva
hyresgäster i vanlig mening, något som jag tycker icke vore rätt.
Dessa byggnader ha i allmänhet små taxeringsvärden, och enligt
hvad som framgår af den kungl. propositionen, skall det knappast
Nr 53. 78
Onsdagen den 22 maj, e. m.
Angående komma i fråga, att kronan behöfver taga dessa tomter i anspråk;
bestämmelser men jet skulle under alla förhållanden blifva ytterst små utgifter
ningen af kr o- för kronan för den händelse någon eller några af dessa tomter
nans område skulle behöfva tagas i anspråk, att då inlösa å tomten befintliga
å viss del af byggnader. Jag tror således, att det är med rättvisa och billighet
(Fftn\ öfverensstämmande, om man kunde gå dessa människor till mötes,
^ så att de finge en sådan garanti och stugan därigenom ett högre
värde.
Jag skall nu icke längre uppehålla tiden med den här frågan,
utan helt kort och godt, med anledning af hvad jag nu sagt, be
att få göra ett yrkande i den riktningen, nämligen att Riksdagen
måtte bifalla den första punkten i den af mig väckta motionen
samt att härvid de af Kungl. Maj:t föreslagna lindringarna för
innehafvare af tomt, som reserveras för kronans framtida behof,
icke måtte af Riksdagen bifallas. Därjämte skall jag be att få
yrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag i fråga om storleken af den
procent af tomtvärdet, som skall utgöra tomtafgift för tomtinne-
hafvare i Vaxholm. Kungl. Maj:t har föreslagit 3 % och utskot¬
tet 4 %. Jag anser Kungl. Maj:ts förslag vara starkare motive-
radt än utskottets, och därjämte har tillkommit ett nytt skäl, näm¬
ligen att vi böra söka åstadkomma en hygglig sammanjämkning
här. Första kammaren har nämligen afslagit min motion, men
däremot bifallit utskottets förslag i fråga om procenten, och man
kan ju tänka sig, att om vi nu taga Kungl. Maj:ts 3 så skulle
härigenom eu lämplig sammanjämkning kunna åstadkommas.
Jag ber sålunda, herr vice talman, att få yrka bifall till den
hemställan jag nu gjort.
Med herr Martin förenade sig herrar Lindhagen, Pettersson i
Södertälje, Thorsson, SfarbäcJc och Olausson.
Vidare anförde:
Ilerr Palmstierna: Herr vice talman! Jag hoppas, att de
många instämmanden, som vi här hört, bebåda, att diskussionen i
denna fråga icke skall blifva lång. Därtill finnes ju heller icke
någon anledning, då ärendet föreligger så klart i handlingarna, att
kammaren bör enhälligt kunna biträda det förslag, som herr Martin
här framställt. Kommitterade framhålla ju, att sökandenas fram¬
ställning är synnerligen behjärtansvärd, och chefen för kustartilleriet
uttalar detsamma och anser, att staten bör så långt som möjligt
tillmötesgå deras önskningar. Äfven stadsfullmäktige ha yttrat sig
i frågan och tillstyrkt sökandenas framställning, och Konungens
befallningshafvande säger, att det synes vara med billighet och
hittills följd praxis öfverensstämmande, att ersättning bereddes tomt-
innehafvarne för å tomterna nu befintliga byggnader och anlägg-
Onsdagen den 22 maj, e. m.
79 Nr 53.
ningar. Få vederbörande, af hvilka flera äro fattiga fiskare, icke
lösen för sina hus, komma de i en synnerligen svår belägenhet.
De kunna icke heller ha glädje af förmånsrätt till andra tomter,
när de då måste flytta långt ifrån den plats, där de behöfva bo
för att kunna utöfva sitt yrke på vederbörligt sätt. Jag hoppas
också, herr vice talman, att kammaren måtte behjärta detta och bi¬
falla herr Martins yrkande, i all synnerhet som det endast var
ytterligare tre röster, som erfordrades i Första kammaren för att
äfven där detta yrkande skulle ha blifvit antaget.
Herr Persson i Tallberg: Då jag i allo delar herr Martins
uppfattning i detta afseende, ber jag att nu få ansluta mig till det
yrkande, som han här framställde. Det var min mening att inom
utskottet reservera mig mot utskottets hemställan i denna fråga,
men jag försummade att göra det. Det var icke sekretariatets fel,
utan mitt eget, och handlingarna voro redan skickade till tryckeriet,
när jag kom för att anmäla min reservation, så att det var för sent.
Jag skall emellertid, som sagdt, be att få helt och hållet ansluta
mig till herr Martins förslag.
Herr Ekerot instämde häruti.
Herr Hildebrand: Herr vice talman! Då nu utskottets ord¬
förande samt äfven ett flertal af kammarens medlemmar instämt i
herr Martins förslag, är det alldeles onödigt att nu yttra sig något
utförligare i denna fråga, utan jag skall inskränka mig till att
endast be att få yrka bifall till den hemställan, som herr Martin
här gjort. Jag tror verkligen, att det är en rättfärdighetssak emot
de fiskare, hvarom här är fråga, att bifalla hvad han har föreslagit.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, framställde
herr vice talmannen propositioner först på bifall till utskottets hem¬
ställan och vidare på bifall till samma hemställan med de af herr
Martin under öfverläggningen föreslagna ändringar; och fattade
kammaren beslut i enlighet med den sistnämnda propositionen.
Punkten 1) föredrogs härefter, och yttrade därvid
Herr Molin i Dombäcksmark: Herr vice talman, mina herrar!
Det kan ju förefalla märkvärdigt, att jag såsom norrlänning blan¬
dat mig i den s. k. Vaxholmsfrågan, men orsaken till att jag är
motionär i ämnet är principfrågan, huruvida ett samhälle bör stå
under militär eller civil förvaltning. Då Kungl. Maj.ts proposition
i denna fråga framlämnades, uppmärksammade jag genast det en¬
ligt mitt förmenande oriktiga i, att detta samhälle skulle i viss
mån nödgas komma under militärt beroende, och då jag varit i
Angående
bestämmelser
för använd¬
ningen af kro¬
nans område
å viss del af
Vaxön.
(Forts.)
Nr 53. 80
Onsdagen den 22 maj, e. m.
Angående
bestämmelser
för använd¬
ningen af kro
nans område
ä viss del aj
Vaxön.
(Forts.)
tillfälle att bese staden och funnit, att »spåren förskräcka», så har
jag, då ingen annan velat upphäfva sin röst, icke kunnat under¬
låta gifva ifrån mig den ropande rösten.
Min motion gick ut på, att Riksdagen skulle i skrifvelse till
Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t utreda och till Riks¬
dagen inkomma med förslag om öfverflyttande af förvaltningen af
Vaxöns tomtområde från arméförvaltningens fortifikationsdeparte-
ment till kungl. domänstyrelsen. Utskottet synes icke velat upp¬
fatta betydelsen af orden »Vaxöns tomtområde», hvarmed jag visst
icke menat hela Vaxön, utan endast det område, som föreslagits
till upplåtelse med tomträtt. För att så mycket bättre finna motiv
för sitt afstyrkande af motionen — livilket eljest skulle ha varit
mycket svårt — har utskottet i uttrycket »Vaxöns tomtområde»
inlagt betydelsen af »kronans mark å Vaxön», och utskottet anser
sig därför böra komma med följande uttalande: »Beträffande för-
valtniugen af Kronans mark å Vaxön samt uppbörden af tomt-
afgifterua m. m. ansluter sig utskottet till departementschefens och
i ärendet hörda myndigheters mening, enligt hvilken herörda ange¬
lägenheter skola handhafvas af arméförvaltningens fortifikations-
departement, hvilken myndighet med hänsyn till frågans nära sam¬
band med försvaret otvifvelaktigt torde vara bäst lämpad för detta
uppdrag.»
Jag har, i förbigående sagdt, förgäfves letat efter något bestämdt
uttalande i handlingarna af departementschefen och öfriga myndig¬
heter, där de säga, att det är så nyttigt och bra, att samhället
fortfarande lyder under arméförvaltningens fortifikationsdeparte-
ment.
Jag vill nu fråga hvarje omdömesgill, om bokföring af tomt-
afgifterna, tomtmätningar, anläggning af gator och allmänna plat¬
ser, anläggning och underhåll af kajer m. m. äro frågor, som äga
»nära samband med försvaret». Vore det verkligen så, skulle för¬
svarsfrågan sannerligen antaga häpnadsväckande dimensioner. Jag
förmodar, att jordbruksutskottets ärade ordförande kommer att säga,
att utskottet med det där uttrycket »nära samband med försvaret»
afsett det i framtiden möjligen tänkta fallet, att området behöfves
för krigsändamål, och då kan det vara bra, att området står under
militärt styre. Mot detta vill jag säga, att hvilket område som
helst här i landet kan bli krigsskådeplats, och några särskilda
olägenheter af, att sådana platser ej på förhand stå under fortifi-
kationsdepartementets förvaltning, kunna ej tänkas.
Uttrycket »nära samband med försvaret» passar för öfrigt illa
i hop med de militära myndigheternas egna samstämmiga utlåtan¬
den, att Vaxöns tomtområde icke alls behöfves för försvarsändamål.
Förutom de rent principiella skälen för bifall till min motion
vill jag — med uteslutande af att omnämna några af alla de åt¬
gärder, de militära myndigheterna därute i Vaxholm sedan länge
Onsdagen den 22 maj, e. m.
81 Nr 53.
gjort sig beryktade för — framhålla, att fortifikationsdepartementet, Angående
enligt livad jag å ort och ställe förvissat mig om, är öfverlupet
af arbete och för öfrigt, enligt hvad jag erfarit, saknar förutsätt- ningen af\-ro-
ningar att ordentligt sköta det grannlaga värfvet att bringa ordning nans område
och reda i Vaxholmsfrågan. Jag rekommenderar herrarne att göraå viss del af
ett besök i fortifikationsdepartementet och taga i skärskådande för-
teckningen öfver Vaxholmstomterna. Det är bedröfligt att se, huru ^ r s'’
det i denna förteckning är struket kors och tvärs, huru det skrifvits
dels med bläck och dels med blyerts samt hurusom boken vimlar
af frågetecken.
Något måste göras för att bringa ordning och reda i förvalt¬
ningen, och då dornänstyrelsen ovillkorligen måste vara bäst skickad
att ha denna förvaltning om hand, vore ett bifall till min motion
synnerligen väl motiveradt. I frågans nuvarande läge och sedan
Första kammaren afslagit motionen, har jag dock intet yrkande att
framställa men lofvar att återkomma nästa år.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.
§ 10.
Härpå upptogs till behandling jordbruksutskottets utlåtaude, Angående
nr 94, i anledning af Kungl. Maj.ts proposition angående upp- jordupplåtel-
låtande af områden från förra korpralsbostället Åsby nr 1 i Öster-
götlands län jämte en i ämnet väckt motion. ställett man¬
tal Åsby nr 1.
I en till Riksdagen den 29 mars 1912 aflåten, till jordbruks¬
utskottets förberedande handläggning hänvisad proposition, hade
Kungl. Maj:t, under åberopande af bilagdt utdrag af statsrådspro¬
tokollet öfver jordbruksärenden för samma dag, föreslagit Riks¬
dagen medgifva, att tjugu till förra korpralsbostället 1 mantal Åsby
nr 1 i Rogslösa socken af Östergötlands län hörande lotter måtte
hvar för sig från berörda egendom upplåtas enligt kungl. kungö¬
relsen den 31 december 1909, angående förändrade grunder för åt¬
gärder i syfte att åt mindre bemedlade och obemedlade bereda
tillfälle att förvärfva egnahemslägenheter från vissa kronoegendomar
och med iakttagande af de i kungl. brefvet till domänstyrelsen
samma dag i fråga om tillämpningen af berörda grunder med¬
delade närmare bestämmelser.
I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaften
af herr Pettersson i Bjälbo i Andra kammaren väckt motion, nr
315, däri föreslagits, att Riksdagen med godkännande af Kungl.
Maj:ts här ifrågavarande förslag i öfrigt ville hemställa, att Kungl.
Maj:t måtte snarast möjligt vidtaga åtgärder för styckning och
försäljning af den ännu ostyckade delen af ifrågavarande krono-
domän.
Andra kammarens protokoll 1912. Nr 53.
6
Nr 53. 82
Onsdagen den 22 maj, e. m.
Angående
jordupplåtel¬
ser från förra
korpralsbo-
stället 1 man¬
tal Åsby nr 1.
(Forts.)
Utskottet hemställde,
a) att Riksdagen måtte bifalla Kung). Maj:ts förevarande pro¬
position; samt
b) att herr Petterssons ofvannämnda motion icke måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Sedan punkten a) föredragits, yttrade
Herr Persson i Norrköping: Herr talman! Min ärade läs¬
kamrat, herr Pettersson i Bjälbo, har väckt en motion, hvari han
föreslagit, att hela den ifrågavarande egendomen skulle försäljas.
Utskottet har yrkat afslag på denna motion och därvid kort och
godt anfört, att detta skett dels på grund af statsekonomiska skäl,
dels på grund af hänsyn till den nuvarande arrendatorn. Det
skulle vara ytterst intressant att veta, hvilka statsekonomiska skäl,
som förestafva! utskottets beslut. Det skulle väl vara, att de, som
ville köpa bitar af egendomen till småbruk, icke skulle kunna
betala så mycket, att det gaf samma ränta som denna arrendator
skall betala i arvode, nämligen 570 kronor, eller att det skulle
kunna inträffa, att någon icke ville köpa huset på egendomen.
Jag har varit på platsen och har mig bekant att i de anbud, som
gjorts, har äfven ingått anbud på att inköpa husen. Jag kan så¬
ledes icke förstå de statsekonomiska skäl, som jordbruksutskottet
omnämnt. Här står i den kungl. propositionen, hurusom det ingifvits
anbud från vissa nanmgifna och icke namngifua personer. Hörd öfver
dessa ansökningar har domänintendenten — »som under hand påpekat
det egendomliga i att ifrågavarande spekulanter, till större delen
arbetare vid Borghamns stenhuggeri, önskade utbyta sina väl af-
lönade platser därstädes mot egnahemsbrukarens sträfsamma exi¬
stens — vidare framhållit det mindre lämpliga uti att beröfva
egendomens nuvarande arrendator det hem, han med fog trott sig
få behålla vid egendomen, från hvilken dock enligt uppskattnings-
männens förslag till egna hem skulle afsättas omkring 28 hektar
uti 18 olika lotter, och har domänintendenten hemställt, att sö¬
kandenas framställning icke måtte till någon domänstyrelseDS åt¬
gärd föranleda». Hvad beträffar domänintendentens subjektiva
undran öfver att dessa personer önskade utbyta sina, som han
säger, väl aflönade platser mot egnahemsbrukarens sträfsamma
existens, så är det nog icke så väl beställd! med dessa goda plat¬
ser, särskildt med hänsyn till den rådande aflöningen i Borghamns
stenhuggeri, vid hvilka en del af dessa personer arbeta. Och hvad
beträffar den omständigheten, att man skulle taga mera hänsyn
till arrendatorn än till dem, som vill köpa dessa egna hem, så
kan jag icke förstå, att arrendatorn skulle ha någon större rätt än
83 Hr 53.
Onsdagen den 22 maj, e. m.
de Hvarför skall man gynna en människa på ett tiotal andras Angående
, i , jo jordupplatel-
bekostnad ? Jser frfn rorrn
Jag skall för min del be att få hemställa om bifall till herr jicorpraisbo-
Petterssons motion, därför att den är rättvis och dessutom därför, stället 1 man-
att det synes mig vara lämpligt, att man gynnar sträfvaudena att tal Åsby nr i.
söka åstadkomma egna hem. Denna ifrågavarande egendom är eu (Forts.)
af de lämpligaste att stycka för småbruk. Nu tjänar det väl in¬
genting till, att i denna upplösningens och sångens tid drifva fram
frågan till eu votering. Men det lämpligaste synes mig vara, att
en utarrendering skedde under ett års tid och att man under ti¬
den utredde, huru egendomen sedan skulle kunna blifva styckad,
så att därigenom ett tiotal välbärgade familjer skulle kunna skaffa
sig näring. Jag har velat säga detta, och jag kan icke förstå de
statsekonomiska skäl, som utskottet talat om.
Herr Pettersson i Bjälbo: Herr talman! Det ser kanske
litet egendomligt ut, att min ärade läskamrat begär ordet och jag
tiger, under det att min motion behandlas. Detta föranleder mig
att säga några ord, ehuru jag verkligen icke tänkt att begära or¬
det på grund af den långt framskridna tiden, men då tystnad från
min sida möjligen skulle kunna misstydas, så skall jag be att få
yttra mig.
Afsikten med den motion, som jag väckt, var, att det här en¬
ligt min uppfattning fanns åtskilliga intressen, som borde befräm¬
jas. Här fanns en egendom, som var synnerlig lämplig för styck¬
ning, här fanns gamla hus, som voro otidsenliga, och till hvarenda
bit af egendomen funnos spekulanter. Under sådana förhållanden
har jag icke kunnat finna annat än att hela egendomen borde
styckas. Nu vill jag erkänna, att Kungl. Maj:t bar gått dessa
framställningar i ganska stor utsträckning till mötes i så måtto, att
egendomen verkligen har styckats till stor del, men icke i sin
helhet, och jag hade verkligen önskat — som väl är det fördel¬
aktigaste — att egendomen styckats och försålts, så att ännu flera
blifvit i tillfälle att förskaffa sig egna hem.
Nu vill jag naturligtvis icke mot ett enhälligt jordbruksutskott
göra något yrkande i detta fall, blott uttala den förhoppningen,
att Kungl. domänstyrelsen eller Kungl. Maj:t genom domänstyrel¬
sen måtte tillse, att när det framdeles blir fråga om att ut¬
arrendera sådana egendomar, det då måtte tagas i allvarligt öfver¬
vägande, att från statens domäner, icke minst i Östergötland, upp¬
låtelser måtte ske i så vidsträckt mån som möjligt.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.
Pimsten b).
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Nr 53. 84 Onsdagen den 22 maj, e. m.
§ 11-
Vid föredragning härefter af jordbruksutskottets utlåtande, ur
95, i anledning af Kungl. Majds proposition angående upplåtande
af vissa områden från förra fänriksbostället Hålfredstorp nr 1 i
Kalmar län, biföll kammaren utskottets hemställan.
§ 12-
o
Angående _ A föredragningslistan fanns vidare upptaget första särskilda
låqmomWr- utskottets utlåtande, nr 2, i anledning af väckt motion i fråga om
bud mot kvin- ändringar i lagen om förbud mot kvinnors användande till arbete
nors annan- nattetid i vissa industriella företag m. m.
dande till ar-
^vima industri- 1 en inom Audra kammaren af herr Lindhagen väckt och till
etta företag särskilda utskottets nr 1 förberedande behandling remitterad motion,
m. m. nr 216, hade föreslagits,
dels att Riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla om ett på
närmare undersökning grundadt förslag till ändringar tills vidare i
lagen om förbud mot kvinnors användande till arbete nattetid i
vissa industriella företag den 20 november 1909 i syfte att lagen
ej måtte verka till skada för kvinnor å arbetsmarknaden;
dels att Riksdagen ville för sin del antaga följande författning:
Förutom de i lagen angående förbud mot kvinnors användande
till arbete nattetid i vissa industriella företag den 20 november
1909 till förmån för industrien och råvaran tillåtna undantag från
lagens bestämmelser må undantag från sagda bestämmelser i er¬
forderligt afseende medgifvas äfven till förmån för arbeterskor, då
sådant af dem önskas och kan antagas lända dem till fördel. Un¬
dantag, som nu sagts, må tillstädjas under ett kalenderår samman¬
laget efter dagsberäkning högst en vecka af arbetsgifvaren med
skyldighet att anmäla saken för bergmästare eller yrkesinspektören,
högst två månader af bergmästare eller yrkesinspektören, högst
fyra månader af kommerskollegium och längre tid eller tills vi¬
dare af Konungen.
Denna lag skall genast träda i kraft och gälla tills vidare in¬
till den 1 juni 1915.
Utskottet hemställde, att herr Lindhagens ifrågavarande motion
icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Sedan utskottets hemställan föredragits, lämnades på begäran
ordet till
Herr Lindhagen, som anförde: Herr talman! Detta är en
mycket viktig fråga, och efter min uppfattning har utskottet kom-
Onsdagen den 22 maj, e. m.
85 Nr 53.
mit till ett oriktigt resultat. Det förhåller sig så, att genom lagen
af 1909 har nu reglering ägt rum af kvinnornas nattarbete i vissa
industriella yrken. Det befarades redan då från visst håll och har
sedan bestyrkts af erfarenheten, att den lagen kunde i vissa fall
blifva till skada för kvinnorna, i det att dessa icke vidare finge
användas i vissa yrken i samma omfattning som män, hvarför
de kunde komma att mista sina befattningar. I synnerhet lärer
typografyrket blifvit så godt som stängdt för kvinnorna, och de, som
förut kommit in i detta yrke, ha fått svårigheter att kämpa med.
Nu har det i kommerskollegium på framställning börjat verk¬
ställas särskilda undersökningar rörande lagens verkningar, och
det har af det provisoriska undersökningsresultatet visat sig, att
lagen redan under de första 10 månaderna af dess tillämpning
verkat på det sättet, att 495 kvinnor uppsagts eller frivilligt afgått
i följd af lagen, 44 ha öfverflyttats till annan yrkesspecialitet och
453 ha fått arbetstiden per dygn minskad, säkerligen mot en mindre
ersättning. Det har nu gjorts försök af mig i riksdagen att få
ändring i detta så, att särskildt typografyrket skulle undantagas
från lagen. Då detta icke gått, och det kanske icke heller är
riktigt att tänka bara på dessa kvinnliga typografer, så har i denna
motion föreslagits, att Riksdagen skulle hos Kungl. Maj:t begära
utredning rörande frågan om undantag, i vissa behjärtansvärda
fall, från lagen om förbud mot kvinnors användande till arbete
nattetid i vissa industriella företag och att Riksdagen skulle antaga
en provisorisk lag, som medgåfve Kungl. Maj:t rätt att gifva dispens
i vissa fall, till dess man finge en ny sådan lag.
Nu har utskottet utlåtit sig på det sätt, att, då .Sverige biträdt
Bernkonventionen af 1906 rörande kvinnors arbete nattetid i vissa
industriella yrken, så har, säger utskottet, utskottet »öfvertyga t sig
om att bestämmelserna i konventionen ej medgifva större eftergifter än
de, som blifvit intagna i den svenska lagen». På den grund allena
af styrker utskottet detta förslag. Nu tror jag, att detta är icke
riktigt, och vore det riktigt, så är detta, att man biträdt en sådan
konvention, i alla fall en så betänklig sak, att man bör vidtaga
åtgärder för att få ändring i missförhållandet. Det står visserligen
i konventionen att förbud mot nattarbete kan upphäfvas i två fall:
då natur- eller olyckshändelse gjort uppehåll i driften och vidare
då arbetet afser att förhindra råvarans hastiga förvandling eller
fördärfvande. Då få kvinnorna användas nattetid utöfver hvad
lagen bestämmer. Så har det också bestämts, att i vissa industrier,
där det förekommer säsongarbete, skola kvinnorna med viss
begränsning få användas i arbetet utöfver hvad lagen bestämmer.
Nu ser man således, att konventionen och därmed äfven den svenska
lagen har gjort undantag till förmån för industrien och råvaran.
Då går det för sig, ätt kvinnor användas nattetid i industriellt
arbete. Men att i speciella fall göra undantag till förmån för
Angående
ändringar i
lagen om för¬
bud mot kvin¬
nors använ¬
dande till ar¬
bete nattetid i
vissa industri¬
ella företag
in. in.
(Forts.)
Nr 53. 86
Onsdagen den 22 maj, e. m.
Angående
ändringar i
lagen om för¬
bud mot kvin¬
nors använ¬
dande till ar¬
bete nattetid i
vissa industri¬
ella företag
to. »n.
(Forts.)
ltvinnorna skälfva för att dessa skola kunna få behålla goda anställningar,
det har Bernkonventionen icke brytt sig om att tänka på. Detta
är verkligen karaktäristiskt, att man anser sig kunna göra undantag
för industrien och råvaran, men icke för människorna.
För att taga ett exempel vill jag erinra, att det var ett par
kvinnliga typografer, som hade anställning vid en morgontidning
i Stockholm. Genom den nya lagen förbjöds nu att använda kvinnor
i öfvertidsarbete — sådant förekom vid denna tidning egentligen
endast om fredagarna — och dessa kvinnliga typografer stodo
därmed inför utsikten att en vacker dag blifva af med sin anställ¬
ning eller få den försämrad. De trodde emellertid, att bestäm¬
melsen i lagen i fråga om säsongarbetet, om att ledighet från arbete
under 60 dagar skall kunna inskränkas till 10 timmar om dygnet,
skulle kunna tillämpas i detta fall. De begärde därför dispens
hos Kungl. Maj:t för att få arbeta något på fredagarna efter kl.
10 e. in., om det behöfdes. Nej, sade Kungl. Maj:t, det strider
mot lagen. Och följden blef, att de måste förflyttas till sämre
befattningar och alltid ha faran öfver sig att kunna bli afskedade på
grund af sin enligt lagen mindre användbara arbetskraft.
Det kan icke vara rimligt att lagstifta på det sättet. Det är
så, att när denna konvention ingicks, var det icke någon människa,
som tänkte på denna sak. Vår regerings ombud, som skickats till
kongressen, hade icke tillfälle att tänka på alla synpunkter och
denna gicks förbi. Då är frågan den, om de länder, som biträdt
denna konvention, verkligen skola vara absolut förhindrade att
genom egen lagstiftning göra undantag till förmån för egna med¬
borgare, då det kan visas att konventionen och lagen lända dessa
till skada. Detta vore väl besynnerligt, och detta så mycket mera,
som konventionen skall gälla i 12 år, och vill man därefter ha
någon ändring i densamma erfordras härför ett års uppsägningstid
och en uppsägning af hela lagen. Ett så äfventyrligt beträdande
af en konvention kan icke förutsättas ha varit afsikten. Ett »pactum
lurpe» är dessutom i och för sig ej bindande. Nu håller jag därför
före, att man ej får tolka konventionen på det sättet, att man icke
skulle hafva rätt att i ett land, om man finner, att konventionen
i visst fall är till förfång för landets egna medborgare, afhjälpa
detta missförhållande. Man har i hvarje händelse en stor förplik¬
telse att göra det, och är uppfordrad att vidtaga alla åtgärder
för att åstadkomma rättelse. Jag har talat med två personer, som
sysslat med sådana här saker officiellt, och de ha sagt, att det är minst
sagdt tvifvelaktigt, att utskottets formella uttolkning är riktig, och
att det snarare torde vara så, som jag framställt saken. I hvarje
händelse är saken af den beskaffenheten, att man verkligen borde
be Kungl. Maj:t taga hand om densamma, och det går väl icke an
att bara på formella grunder affärda ett kraf, som gäller många
kvinnors väl och ve.
Onsdagen den 22 maj, e. m.
87 Nr 53.
Jag skall sålunda, då naturligtvis Första kammaren afslagit
motionen, i alla fall såsom en opinionsyttring yrka bifall till
motionen, som påkallar dels en utredning och en lagändring och
dels en provisorisk lag, som ger Kungl. Maj:t dispensrätt under
tiden. Detta är icke mer än rätt och billigt.
Vidare yttrade:
Herr Hamilton: Herr talman! Så, som motionären nyss fram¬
hållit, hvilar lagen angående förbud mot kvinnors användande till
arbete nattetid i vissa industriella företag på en internationell öfver¬
enskommelse, i det att Sverige anslutit sig till konventionen i Bern
af 1906. Konventionen medger icke några andra undantag, än
dem, som äro intagna i den svenska lagen, därom har utskottet för¬
vissat sig. Konventionen kan icke heller uppsägas förrän 12 år
efter det den ingicks eller 12 år efter 1910, d. v. s. 1922.
Det kan väl i alla fall icke vara en sådan framstående jurists
som borgmästaren i Stockholm mening, att Sverige skall bryta en
ingången konvention. Sådant vore enligt min mening ovärdigt
Sverige. När man träffat en öfverenskommelse med ett annat eller
andra land får man väl hålla densamma. Jag skall icke vid denna
sena timme på natten ingå på några sakskäl, utan ber, herr talman,
allenast att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Lindhagen: Den siste talaren kunde ju ha hört på hvad
jag sade. Då hade han kunnat bemöta detta i stället för att yttra
sig som om ingenting blifvit sagdt. Han yttrade, att det var Sverige
ovärdigt att bryta eu sådan konvention. Jag sökte utveckla, att
det här icke gäller att bryta en konvention, utan att det ligger i
sakens natur, att ett land måste hafva rättighet att göra dispens i
vissa behjärtansvärda fall, då lagen länder de egna medborgarna
till skada. Två specialister på detta område hafva sagt mig, att
det icke är säkert, att konventionen skall tolkas på sätt utskottet
gjort, och de tyckte, som jag, att i hvarje händelse det icke är
Sverige värdigt att ingå i en konvention på det sättet, att egna
medborgare taga skada, och så att man sedan icke skulle kunna
förhindra det.
Jag kan icke förstå, att grefve Hamilton kan vara med om
något sådant, att ända till 1922 svenska kvinnor skola opåtaldt
misshandlas af svensk lag, och det förundrar mig, att han efter eu
sådan slutsats sedan kan gå hem och sofva utan att ha samvetskval.
Herr Hamilton: Herr talman! Tillåt mig blott få framhålla,
att jag anser icke, att den svenska kvinnan går under därigenom,
att vi hafva en lag, som är till för att skydda henne. Ty lagen
har kommit till för detta ändamål och icke för att skada henne.
Angående
ändringar i
lagen om för¬
bud mot kvin¬
nors använ¬
dande till ar¬
bete nattetid i
vissa industri¬
ella företag
m. ra.
(Forts.)
Nr 53. 88
Onsdagen den 22 maj, e. m.
Angående
ändringar i
lagen om för¬
bud mot kvin¬
nors använ¬
dande till ar¬
bete nattetid i
vissa industri¬
ella företag
m. m.
(Forts.)
Herr Lindhagen: Ja, men när i detta fall lagen icke skyddar
den svenska kvinnan, så gör den det icke heller. Om en utredning
visar, att den i många fall icke skyddar den svenska kvinnan utan
ödelägger henne, då kan man väl icke säga, att den undantagslöst
skyddar henne.
Efter härmed slutad öfverläggning gaf herr vice talmannen
propositioner först på bifall till utskottets hemställan samt vidare
på afslag å nämnda hemställan och bifall i stället till den i ämnet
väckta motionen; och blef utskottets hemställan därvid af kammaren
bifallen.
§ 13-
Härefter föredrogos hvart för sig
första särskilda utskottet utlåtande, nr 3, i anledning af Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag, innefattande ändring i vissa
delar af lagen den 5 juni 1909 om förhud mot handels idkande
å söckendag utöfver viss tid, och
andra särskilda utskottets memorial, nr 3, angående aflöning
åt dess kanslipersonal och vaktmästare;
och biföll kammaren hvad utskotten i nämnda utlåtande och
memorial hemställt.
§ 14-
Slutligen föredrogos två från Första kammaren öfverlämnade
protokollsutdrag, det ena, nr 474, innefattande delgifning af nämnda
kammares beslut öfver dess andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 17,
i anledning af herr Asplunds motion, nr 89, om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående sådan planläggning af statens och kommunernas
arbeten, att periodisk arbetslöshet motarbetas m. in., samt det andra,
nr 476, angående Första kammarens beslut öfver dess andra till¬
fälliga utskotts utlåtande, nr 20, i anledning af väckt motion i
samma ämne. Därvid yttrade
Herr Sandler: Herr talman! För att en riksdagsskrifvelse
skall komma till stånd i detta viktiga ärende, torde det vara nöd¬
vändigt, att Andra kammaren biträder det beslut, hvartill Första
kammaren kommit. Det är ganska beklagligt, att frågan om den
permanenta arbetslösheten på detta sätt icke kommer in i riksdags-
skrifvelsen, men jag ber att få uttrycka den förhoppningen, att re¬
geringen i alla fall skall ha sin uppmärksamhet fästad på denna
sida af arbetslösheten. För att undvika ytterligare tidsutdräkt till-
Onsdagen den 22 maj, e. m.
89 Nr 53.
låter jag mig hemställa, att Kammaren omedelbart, utan remiss till
utskottet, måtte biträda hvad Första kammaren i ärendet beslutat.
Denna hemställan blef af kammaren bifallen.
§ 15.
Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till Riksdagens
skrivelser
dels till Konungen:
nr 10, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
tionde hufvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indrag-
ningsstaterna;
nr 200, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående pen¬
sion åt bankinspektören R. H. Benckert;
nr 201, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående be¬
redande af årligt understöd åt förre arbetsledaren vid telegrafverket
H. A. Olsson;
nr 202, med reglemente för riksbankens styrelse och förvalt¬
ning; och
nr 204, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående pen¬
sionering af distriktsveterinärer m. fl.;
dels ock till fullmäktige i riksbanken:
nr 203, med reglemente för riksbankens styrelse och förvaltning.
§ 16.
Justerades protokollsutdrag.
§ 17.
Till bordläggning anmäldes:
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 38, i anledning af väckt motion angående införande af
republikanskt statsskick;
nr 39, i anledning af väckt motion om ändring af §§ 56 och
58 riksdagsordningen;
nr 40, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående införande i grundlag af bestämmelse om Sveriges
permanenta neutralitet; och
nr 41, i anledning af väckt motion om ändring af § 55 i riks¬
dagsordningen ;
Andra kammarens protokoll 1912. Nr 53.
7
Nr 53. 90
Onsdagen den 8 maj, e. m.
statsutskottets memorial och utlåtanden:
nr 131, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under utgifter för kapitalökning gjorda framställning om beräknande
af anslag för år 1913 för anordnande af telefonförbindelse med
Gottland;
nr 132, i anledning af väckt motion i fråga om kostnader för
understöd i vissa fall åt värnpliktigs hustru och barn (familjeunder-
stöd); och
nr 133, i anledning af Kungl. Maj:ts uti statsverkspropositionen
gjorda framställning i fråga om dispositionen af besparingarna å
hufvudtitlarna samt en i ämnet väckt motion;
bankoutskottets utlåtande:
nr 46, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse af 5 och 6 §§ i lagen den 11 oktober
1907 angående civila tjänsteinnehafvares rätt till pension; samt
första särskilda utskottets memorial:
nr 10, angående aflöning åt dess tjänstemän och vaktbetjä-
ning; och
nr 11, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande
anslag till anordnande af yrkesinspektion.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 1.35 på natten.
In fidem:
Per Cronvall.
Stockholm 1912. Kungl. Hofboktr. Iduns Tryokeri-A.-B.