RIKSDAGENS PROTOKOLL
1912. Andra kammaren. Nr 49.
Lördagen den 18 maj.
Kl. 11 f. m.
Förhandlingarna leddes vid detta sammanträde af herr vice
talmannen.
§ 1.
Upplästes följande till kammaren inkomna sjukbetyg:
Att ledamoten af Andra kammaren A. Nilsson i Kabbarp på
grund af luftrörskatarr med feber är under de närmaste dagarna
förhindrad att deltaga i riksdagsarbetet, intygas.
Stockholm den 18 maj 1912.
FrecLr. Klingberg,
leg. läkare.
§ 2.
Föredrogs, men bordlädes åter bankoutskottets utlåtande nr 40.
§ 3.
Härefter föredrogos och lades till handlingarna bankoutskottets
memorial:
nr 41, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut rörande
bankoutskottets memorial nr 32, i anledning af kamrarnas skiljaktiga
beslut rörande bankoutskottets utlåtande nr 21 angående väckt motion
om uppgörande af förslag till dekorering af Första kammarens
plenisal;
nr 42, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut rörande
bankoutskottets utlåtande nr 33, i anledning af Kungl. Maj:ts pro¬
position angående pensionering af distriktsveterinärer m. fl.; och
nr 43, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut rörande
bankoutskottets utlåtande nr 35, i anledning af väckta motioner
angående utredning och förslag i fråga om förändringar i riksbankens
organisation och förvaltning.
Andra hammarens protokoll 1912. Nr 49.
1
Nr 49. 2
Lördagen den 18 maj.
§ 4.
Vidare föredrogos, men blefvo åter bordlagda jordbruksutskottets
utlåtanden nr 96 och 97 samt Andra kammarens femte tillfälliga
utskotts utlåtande nr 15.
§ 5.
Ang. ändrade Till afgörande förelåg nu konstitutionsutskottets utlåtande nr 32,
om t “de tivoli * hedning af väckta motioner angående ändrade bestämmelser i
tiska rösträtten fråga om den politiska rösträtten för män.
för män. Till konstitutionsutskottets handläggning hade hänvisats följande
inom Andra kammaren väckta motioner, nämligen
motionen nr 281, af herr Widén, om skrifvelse till Kung!.
Maj:t angående ändring i 16 § mom. b) riksdagsordningen;
motionen nr 307, af herrar Branting, Lindqvist, Thorsson,
Persson i Malmö, Bydén, Christiernson, Larsson i Västerås, Palm-
stierna, Eriksson i Grängesberg och Waldén, angående utvidgad
politisk valrätt och valbarhet; samt
motionen nr 316, af herrar Lindhagen, Winherg, Sandler,
Helger och Kloo, om ändrad lydelse af 16 § första stycket samt
19 § riksdagsordningen;
och hade dessa motioner af utskottet behandlats i ett samman¬
hang, motionerna nr 307 och 316 dock i förevarande utlåtande
allenast i hvad de afsåge ändrade bestämmelser i fråga om den
politiska rösträtten för män.
I motionen nr 281 hade herr Widén hemställt, att Riksdagen
måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla om utarbetande och
framläggande för Riksdagen af förslag till sådan ändring i § 16
mom. b) riksdagsordningen, att från valrätt uteslötes allenast den,
som af den allmänna fattigvården åtnjöte full försörjning, som ej
vore tillfällig.
Därjämte hade motionären hemställt, att, därest utskottet skulle
finna, att en mera tillfredsställande begränsning af den i sagda lag¬
rum stadgade uteslutningsgrund för valrätt än som nu vore stadgad
kunde och borde vinnas på annat sätt än i motionen angifvits,
utskottet därom ville afgifva förslag.
I motionen nr 307 hade herr Branting och hans medmotionärer
hemställt, att Riksdagen för sin del måtte antaga som hvilande till
grundlagsenlig behandling
I. Beträffande § 16 riksdagsordningen följande ändrade lydelse
af nämnda paragrafs första stycke:
Valrätt till Andra kammaren tillkommer en hvar välfrejdad
svensk medborgare, såväl man som kvinna, som före det kalenderår,
Lördagen den 18 maj.
3 Nr 49.
hvarunder val äger rum, uppnått 21 års ålder; dock ej den, som står Ang. ändrade
under förmynderskap eller fattigvårdsstyrelses målsmansrätt. om^den^H-
II. Beträffande § 19 riksdagsordningen följande ändrade lydelse: fiska rösträtten
Till ledamot i Andra kammaren kan endast utses man eller
kvinna, som uppnått 25 års ålder samt äger valrätt inom riket.
för män.
(Forts.)
III. Beträffande § 9 riksdagsordningen följande förändrade
lydelse:
Till ledamot i Första kammaren kan endast väljas man eller
kvinna, som är röstberättigad inom sin kommun samt uppnått 30
års ålder.
Tillika hade motionärerna hemställt, att utskottet, i händelse af
bifall till ofvanstående förslag, ville vidtaga den jämkning i formu¬
leringen jämväl af andra paragrafer i grundlagarna, som kunde blifva
en följd af förslaget.
I motionen nr 316 hade slutligen herr Lindhagen m. fl. hem¬
ställt, att Riksdagen ville antaga som hvilande till grundlagsenlig
behandling
l:o) följande ändrade lydelse af första stycket af § 16 riksdags¬
ordningen :
»Valrätt till Andra kammaren tillkommer en hvar välfrejdad
svensk medborgare, såväl man som kvinna, som före det kalenderår
hvarunder val äger rum uppnått 21 års ålder; dock ej den, som
står under förmynderskap eller fattigvårdsstyrelses målsmansrätt.»
2:o) följande förändrade lydelse af § 19 riksdagsordningen:
»Till ledamot i Andra kammaren kan endast utses man eller
kvinna, som uppnått 25 års ålder samt äger valrätt inom riket.»
Utskottet hemställde:
l:o) att Riksdagen måtte, i anledning af herr Brantings m. fl.
motion, antaga att hvila till vidare grundlagsenlig behandling följande
Förslag till ändrad lydelse af § 9 riksdagsordningen.
§ 9.
Till ledamöter i Första kammaren kunna endast väljas män,
som uppnått trettiofem års ålder samt äga och minst tre år näst
före valet ägt fastighet till taxeringsvärde, ej understigande fyratio¬
tusen riksdaler, eller ock till staten skatta samt under tid, som nyss
är sagd, skattat för minst tvåtusen riksdaler årlig inkomst. Kommer
riksdagsman, efter det han vald blifvit, i den ställning, att han ej
längre skulle varit valbar till ledamot i kammaren, frånträder han
sin befattning;
2:o) att Riksdagen måtte, i anledning af herr Widéns samt herr
Nr 49. 4
Lördagen den 18 maj.
Ang. ändrade Brantings m. fl. och herr Lindhagens m. fl. motioner besluta att i
homaZrlSoU s^r^ve^se till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta
Haka rösträtten verkställa utredning och framlägga förslag till sådan ändrad lydelse
för män. af § 16 mom. b) riksdagsordningen, att icke från valrätt uteslötes
(Forts.) den, som af den allmänna fattigvården åtnjöte understöd af mera
tillfällig beskaffenhet;
3:o) att herr Brantings m. fl. motion, nr 307, och herr Lind¬
hagens m. fl. motion, nr 316, utom i hvad de afsåge införande af
politisk valrätt för kvinnor, måtte, där de ej genom utskottets ofvan
under punkterna l:o) och 2:o) gjorda hemställanden kunde anses be¬
svarade, icke föranleda någon Riksdagens åtgärd.
Vid utlåtandet voro emellertid fogade reservationer:
af herrar Trygger, Clason, Bellinder, Ekman, von Geijer, von
Mentzer, Jansson i Djursätra, Nyström och Magnusson i Tumhult
mot utskottets hemställan under punkterna l:o) och 2: o) samt i fråga
om motiveringen;
af herr Hellberg; samt
af herr Branting, med hvilken herrar Wavrinsky, Nilsson i
Kabbarp och Larsson i Västerås förenat sig och som hemställt, att
Riksdagen för sin del måtte antaga som hvilande till grundlagsenlig
behandling:
I. Beträffande § 16 riksdagsordningen följande ändrade lydelse
af nämnda paragrafs första stycke:
Valrätt till Andra kammaren tillkommer en hvar välfräjdad
svensk medborgare, såväl man som kvinna, som före det kalenderår,
hvarunder val äger rum, uppnått 21 års ålder; dock ej den, som
står under förmynderskap eller fattigvårdsstyrelses målsmansrätt.
II. Beträffande § 19 riksdagsordningen följande förändrade
lydelse:
Till ledamot i Andra kammaren kan endast utses man eller
kvinna, som uppnått 25 års ålder samt äger valrätt inom riket.
III. Beträffande § 9 riksdagsordningen följande förändrade
lydelse:
Till ledamot i Första kammaren kan endast väljas man eller
kvinna, som är röstberättigad inom sin kommun samt uppnått 30
års ålder.
Sedan herr vice talmannen anmält ärendet till handläggning,
begärdes ordet af
Herr Branting, som anförde: Herr vice talman! Jag ber att
i afseende å föredragningssättet få föreslå, att redan vid första punkten
diskussionen måtte få omfatta detta utlåtande i sin helhet, men att
sedan yrkandena måtte få framställas och föredragas punktvis.
5 Nr 49.
Lördagen den 18 maj.
Kammaren biföll den af herr Branting sålunda gjorda hem- Ang. ändrade
Herr Branting: Herr vice talman! Genom det sjukbetyg, som
nyss upplästes, meddelades, att en medlem af den socialdemokiatiska
gruppen var af sjukdom hindrad att infinna sig här i dag, och be¬
klagligtvis var det just den medlem af konstitutionsutskottet, som i
dag skulle här först framträda och något närmare utveckla våra
synpunkter. Nu är emellertid vår ställning till denna fråga både
genom många föregående diskussioner och genom den reservation,
som afgifvits af socialdemokraterna inom konstitutionsutskottet, för
kammaren förut bekant, och jag kan därför närmast framhålla, hvad
som har varit orsaken till att vi här i ar ha ånyo framfört dessa
våra gamla rösträttsskraf.
Det har varit alldeles naturligt, att första gången en ny riksdag
sammanträder, vald på en betydligt utvidgad valrättsgrund i jäm¬
förelse med föregående riksdagar, man måste fråga äfven denna Riks¬
dag, liksom man frågat de föregående, hur den ställer sig till de
kraf, som från de nu utestängdas sida måste resas om medbestäm¬
manderätt i sitt lands angelägenheter. Förut har under streckriks¬
dagarnas dagar vårt kraf på den fulla och obeskurna allmänna röst¬
rätten alltid mötts af ett oförstående nej. Det vore att hoppas, att
den Riksdag, som själf framgått från en vidare bas än de föregående,
icke längre skulle möta på samma sätt med fullständigt oförstående.
Jag tror mig också kunna konstatera något sådant redan i det
behandlingssätt, som konstitutionsutskottet denna gång låtit komma
vår motion till del. Det skönjes onekligen en insikt på några håll,
där förut en sådan kanske i endast mycket ringa män fanns, om
att den fråga, som vi sålunda ånyo framlagt, är en af dem, hvilka val
kunna afslås till en tid, men aldrig falla, utan måste oemotståndligt
gå fram mot sin lösning. Demokratiseringen af de nutida sam¬
hällena är en process, beroende på så djupt liggande orsaker, att den
icke kan uppehållas eller afstanna därigenom, att majoriteten i Riks¬
dagen sätter sig på tvären, och än mindre genom någon öfvergående
högerregim, som till Riksdagens motstånd sällar regeringens mot¬
stånd. Det är uppenbart, att vårt samhälle befinner sig i alla möj¬
liga afseenden på väg till en fullständig demokratisering, och en af
de hufvudsakliga linjer, utefter hvilka den utvecklingen rör sig, är,
att denna fullständiga demokratisering skall göras gällande i för¬
fattningen. Man kan på visst sätt säga, att detta är inkörsporten
till det kommande, och det kommande, som sedan följer, sedan den
politiska demokratiseringen nått en tillräcklig höjd, och som man
bör arbeta för jämsides med denna, det är, att man närmar sig
fram mot en utjämning af den fruktansvärda ekonomiska olikställig-
ställan.
om den poli-
Efter härpå skedd föredragning af utskottets hemställan i punkten fn,
1 yttrade:
tiska rösträtten
för män.
(Forts.)
Nr 49. 6
Lördagen den 18 maj.
Äng. ändrade het, som är gisslet och fördärf vet för det nuvarande samhället. I
om^derT^li- ^en riktningen kunna emellertid tillräckligt genomgripande åtgärder
tiska rösträtten Pa lagstiftningens väg icke ske med mindre det finnes möjlighet för
för män. de grupper i samhället, som lida mest af dessa ekonomiska miss-
(Forts.) förhållanden, att till sin fulla kraft göra sig gällande, där landets
lagstiftning bestämmes, och där dess skatter påläggas landets olika
befolkningslager. Där ser man således det intima sambandet mellan
den författningsrevision i demokratisk riktning, som socialdemokratien
gjort sig till tolk för, och de ekonomiska kraf på samhällets om¬
daning, som socialdemokratien enligt sitt väsen vill företräda och
alltid kommer att företräda. Det är också detta samband, som gör,
att vi icke kunna släppa dessa demokratiska kraf ens för ett ögon¬
blick ur sikte, icke stanna och hvila, som man uppmanat oss till,
sedan 1907 års valrättsreform trädde ut i lifvet, utan måste fort¬
farande och alltjämt peka på den stora ofullkomligheten i denna
lösning.
Man minnes, hur denna lösning, när den kom, faktiskt icke
utlöste någon känsla af befrielse och lättnad bland de breda lagren.
Den mottogs med misstro och likgiltighet och som ett mycket ringa
och föga gifvande resultat af årtiondens kamp för den allmänna
rösträtten. Den erfarenhet, som sedan dess vunnits, har ju ställt
sakerna så till vida i ett klarare ljus, som man har kunnat öfver¬
skåda med exakta siffror till hjälp både hvad denna lösning gifvit
och hvad den icke gifvit. Och då har man ju fått fram det resul¬
tatet, att den visserligen fördubblat, i ungefärliga tal, vår valmans-
kår och sålunda utan tvifvel innebär ett betydande framsteg på
vägen till den fulla och allmänna rösträtten, men att den å andra
sidan icke innebär på minsta sätt någon slutpunkt i denna utveck¬
ling, utan att den fortfarande lämnar massor af medborgare utanför
sin ram, massor af medborgare, hvilkas hela ställning hänför dem
i det öfverväldigande antalet fall just till de mest olyckligt lottade
i samhället och hvilka således hafva det allra största intresse af att
samhällsförhållandena omdanas till mera likställighet människorna
emellan.
Dessa massor af medborgare, som stå utanför, räknas i vårt
land till inemot 300,000 — jag talar i detta sammanhang icke om
kvinnorna, då deras fråga kommer i sammanhang med nästa utlå¬
tande från konstitutionsutskottet. Nära 300,000 myndiga män öfver
24 år stupade vid 1911 års val på de olika strecken, medan anta¬
let af dem, som ägde valrätt, var något öfver en million. Man ser,
att det ännu finnes en bred marginal för en verkligt allmän röst¬
rätt. Och ser man då närmare på de olika strecken, så bekräfta
dessa ännu starkare det intryck, som framgår redan vid det första
betraktandet af detta förhållande.
Det starkast härjande strecket är ju utan jämförelse utskylds-
strecket. Det var 164,000 män, som vid senaste riksdagsmannaval
stupade för något af de tre utskyldsstrecken, och af dessa 164,000
7 Nr 49.
Lördagen den 18 maj.
tillhörde det alldeles öfverväldigande flertalet de minst bemedlade
folklagren. om den poli¬
ti! vet jag mer än väl, att det i denna kammare tinnes manga, tiska rösträtt*n
hvilka på grund af sina erfarenheter från hembygden aro benagna för man.
att döma hårdt om utskyldsstreckens offer. De känna icke då, vill or ■
ja<r saga de förhållanden, hvarunder industriarbetare, som lämna
den största kontingenten till dessa offer, måste lefva i det modema
samhället, och de känna icke storstädernas och äfven de mindre
industriorternas växlande förhållanden på så nära håll, att de kunna
bedöma, huru tungt det mången gång kan vara för dem, som hafva
svårt att med sina familjer draga sig fram och gifva åt sig och sm
familj åtminstone lifvets oundgängliga nödtorft, att därutöfver komma
ut med de ganska höga direkta skatter, som hvila äfven pa dessa
arbetares synnerligen svagt bärkraftiga skuldror. De taga da icke
heller det vill jag tillägga och fästa uppmärksamheten pa, tillbör¬
lig hänsyn till den skillnad i skattetryck, som faktiskt förefinnes
på grund af den olikhet, som existerar i taxeringsafseende. Denna
skillnad har belysts i sammanhang med en kungl. proposition vid
detta års riksdag, vid hvars behandling klargjordes, att — jag vill
visst icke säga öfverallt — men mångenstädes är det faktiskt sa,
att den besuttna allmogen deklarerar sin inkomst för lågt och följ¬
den blir, att de inkomster, hvilka erhållas som löner i reda pennin¬
gar och’ deklareras af vederbörande själfva och af bolagen, komma
att bli oproportionerligt hårdt beskattade.
Alla dessa förhållanden samverka till att höja antalet stupande
för utskyldsstrecket, hela denna rörlighet, denna ovisshet i arbetarens
existens i det moderna samhället. Någon gång får han arbete,
kanske för en tid, och ett relativt rätt lönande arbete, men så kom¬
mer en tid af arbetslöshet, då de små besparingarna gå åt och noden
i stället inträder. Hela denna osäkerhet, alla dessa svårigheter vältra
sig mot arbetarklassen, och resultatet blir och måste bil, att en stor
grupp af dessa arbetare kommer att stupa för detta utskyldsstreck,
hvilket man också ser i siffror konstateradt vara förhållandet.
Detta utskyldsstreck verkar naturligtvis så mycket mera, som
det till på köpet efter den senaste reformen förblifvit lagdt så, att
man bibehållit krafvet på kommunal skattebetalning för politisk
rösträtt. Man skulle åtminstone kunnat förstå en tankegång, som
ginge ut-ifrån, att?uppfylld skyldighet till staten skulle krafvas så¬
som villkor för delaktighet i afgörandet af statens angelägenheter.
Men den uppfyllda skyldigheten till kommunen, som nu tillkommer
såsom ett extra plus, har dock icke ens något logiskt sammanhang
med denna tankegång, och det är så mycket mer orimligt, att detta
villkor har kommit med, som ju den nödvändiga och lätt förutse¬
bara följden däraf måste bli, att utskyldsstrecket, utom att det ar
orättvist i sig själft, också drabbar synnerligen ojämnt inom olika
kommuner. Allt detta gör, att arbetarklassen, som ser sina led vid
valurnorna på detta sätt decimerade, måste med bestämdhet kräfva
Nr 45). 8
Lördagen den 18 maj.
en. Säd,an hySS^d af författningen, att den i sin helhet kan inverka
om den poli- Pa vaien> sa att icke en stor skara af dem, som egentligen borde
tiska rösträttenvara arbetarklassens valmän, tappas bort på vägen och aldrig få
för män. tillfälle att komma fram och utöfva sin rösträtt.
orts.) Till dem, som falla för utskyldsstrecket, höra äfven i väsentlig
grad de många, som stupa för det s. k. flyttningsstreclcet. Det har
af sakkunniga på detta område beräknats, att af de öfver 56,000,
som saknade rösträtt vid senaste val på grund af flyttningsstrecket,
nog den ojämförligt största delen vore sådana, hvilka samtidigt vore
berörda af utskyldsstrecket, fastän de i de officiella uppgifterna fram-
trädde såsom i första rummet fallande för flyttningsstrecket. Man
gör sig därför alldeles säkert icke skyldig till den minsta öfverdrift
utan räknar snarare lågt, om man till 200,000 uppskattar antalet af
de myndiga svenska män öfver 24 år, hvilka stupat för dessa båda
härjande utskyldsstreck: kraf ven på att både de direkta skatterna
till staten och skatterna till kommunen skola vara fullt erlagda.
Vid sidan af detta streck framstår naturligtvis i första rummet
jattigvårdsstrecket. Jag skall emellertid icke för min del i detta
sammanhang, åtminstone icke närmare, ingå härpå, ty här är just
en af de punkter, där ändå någon förståelse börjat visa sig äfven
för andra än arbetarpartiets medlemmar, att det icke är väl ställdt
såsom det ordnades genom 1907 års reform och att en ändring är
trängande nödvändig.
båsom bekant, har af herr Widén väckts en motion i afseende
a 1 attigvårdsstrecket, afseende utredning, hur man skall komma fram
till en efter hans tanke bättre formulering än den, som förekommer
i. var motion och som skulle kunna betrygga, efter hvad han i mo¬
tiveringen uttryckligen, säger, ungefär samma begränsning utaf fattig-
vårdsstreckets omfattning, som vi ha påyrkat i vår motion. Det är
således ingen principiell meningsskiljaktighet, som förefinnes mellan
vart yrkande och den Widénska motionen. Utskottets majoritet har
nu gått med på den Widénska motionen om en skrifvelse om ut¬
redning. Jag skall för min del i sinom tid, när vi komma dit, ifall
vårt yrkande på omedelbar reform icke vinner gehör, också förena
mig om denna skrifvelse, så att denna fråga måtte föras fram till
regeringens beaktande så långt som det för Andra kammaren är
möjdigt. Men däremot beklagar jag, att utskottets majoritet, som
dikterat dess utlåtande, icke velat i afseende å utskyldsstrecket, från-
sedt ^ några mycket vaga och allmänna antydningar i motiveringen,
gå så långt till mötes, som det synes mig, att deras tankegång och
deras eget resonemang och deras egna föregåenden, icke minst, bort
fora dem. Detta är så mycket mera att beklaga, som det ju visar
sig, att det icke i detta fall rådt full enstämmighet på den liberala
sidan och man således icke kan åberopa till försvar för sin inaktivi¬
tet, att man hade fått med sig hela sitt parti eller att detta vore
en partifråga, där det var nödigt, att hela partiet uppträdde enigt.
Dn af den allmänna rösträttens gamla veteraner, redaktör Hellberg
Lördagen den 18 maj.
9 Sr 49.
i Första kammaren, har ju reserverat sig på denna punkt och för¬
klarar för sin del, att, i likhet med hvad som skedde i fråga om
fattighjälpsstrecket, utskottet kunnat ha fog för en hänvändelse till
regeringen äfven beträffande utskyldsstrecket. Jag tror nu, att han
har så fullständigt rätt härutinnan, som någon kan ha, och jag be¬
klagar för min del, att det stora flertalet af det liberala partiet här¬
vidlag har låtit leda sig af de mera konservativa elementen inom
partiet till att icke våga sig fram till det steg, som hade varit det
naturliga på grund af partiets alla traditioner, nämligen att åtmin¬
stone få en utredning till stånd om dessa förhållanden, en pröfning
af, hvari den verkliga orsaken ligger till att sådana massor stupa,
massor, hvilka ju äro betydligt större, än hvad man på visst håll
hoppades, när dessa rösträttsbestämmelser infördes.
Det bör således beträffande denna sak sägas ifrån, att här har
det liberala partiet icke uppfyllt de förväntningar på reformsinne,
som man haft rätt att ställa på detsamma. Ty det hade väl ändå
icke varit något farligt, om utskottets majoritet här hade gått med
på en skrifvelse, såsom herr Hellberg föreslagit, hvaruti regeringen
uppmanades att taga äfven frågan om utskyldsstrecken under när¬
mare ompröfning och hvarigenom man således fått detta kraf åt¬
minstone ett litet tuppfjät framåt. Nu har man stannat vid de
välvilliga orden i motiveringen, och de kunna icke dölja, trots sin
välvillighet och trots att jag tager fasta på hvarje erkännande, som
där ges åt riktigheten i den gamla demokratiska ståndpunkt, som
en gång var både liberalers och socialdemokraters — trots detta
kan det icke döljas, att ingenting föreslagits af utskottets flertal på
denna högviktiga punkt.
De öfriga mindre strecken skall jag icke nu upptaga till sär¬
skild granskning. Deras omfattning är ju relativt ringa, men de äro
dock af sådan art, att man principiellt måste säga, att de äro oför¬
svarliga och för öfrigt icke tjäna något förnuftigt ändamål. De böra
således få falla i sammanhang med den revision af våra rösträtts¬
bestämmelser, som omsider skall komma, då den grundsatsen skall
genomföras, att rösträtt skall tillkomma enhvar fullmyndig och
välfrejdad svensk medborgare.
När jag säger fullmyndig, faller därvid också tanken på, att i
samband med rösträttsreformen genomfördes den höjning af ålders-
strecket, som i våra gamla censusbestämmelser var obekant. Det är
ju ett gammalt historiskt faktum, som där går igen och som pekar
på vådorna att i sådana ting släppa efter för högersynpunkter. Det
var ytterst, kan man säga, i de dagarna, då folkpartiet, det lilla, men
rätt radikala folkpartiet, här i Andra kammaren slog sig tillsammans
med de s. k. liberala vildarne och enade sig om ett gemensamt pro¬
gram, som detta kompromiss-steg togs, i det att man i stället för
den förut gällande, vanliga borgerliga myndighetsåldern i sina röst-
rättskraf satte 25-årsåldern såsom det, hvarom man skulle kunna
enas. Sedan har man i alla mera officiella reformförslag, som från
Ang. ändrade
bestämmelser
om den poli¬
tiska rosträtten
för mån.
(Forts.)
Nr 49.
Ang. ändrade
bestämmelser
om den poli¬
tiska rösträtten
för män.
(Forts.)
10 Lördagen den 18 maj.
liberalt håll framlagts under 1900-talets första årtionde, hållit sig
omkring 25-årsåldern, och det ansågs t. o. m. år 1906 såsom ett
framsteg på den liberala sidan, då man utbytte siffran 25 mot siffran
24. Men beklagligen var realiteten den, att siffran 24 med den
formulering, som nu finnes, i verkligheten betyder 25 år och något
därutöfver, ty valrätten inträder först året efter det år, hvarunder
man fyllt 24 år, och som denna valrätt utom i rent exceptionella
fall, i händelse af kammarupplösning, icke kommer att utöfvas förr
än i september, således sent inne på det följande året, blir det i
verkligheten i medeltal mer än ett år, som den väljande får vänta,
efter det han uppnått 24 års ålder. Där ha således icke mindre än
fyra åldersklasser och något därutöfver tagits bort från utöfvandet
af valrätt. Det förefaller mig stå illa tillsammans med den upp¬
fattning, som vi eljest i det borgerliga lifvet ha om myndighet, att
denna betydliga försening på detta sätt införts i våra grundlagar.
Vi ha också från vår sida alltid protesterat mot denna höjning af
åldersstrecket. Det är också klart, att det här icke gäller blott ett
eller annat tusental medborgare, utan massor af medborgare, om hvilka
man väl kan säga att de få sin rätt längre fram, men hvilka dock icke
under dessa år få sin vederbörliga rätt att i förhållande till det antal,
som de utgöra i samhället, öfva inflytande på samhällets gestaltning.
Det finnes intet åldersstreck uppåt för de allra högsta åldrarna, ehuru
det ligger i den mänskliga naturen, att många och kanske de flesta, när
de stiga upp emot äldre år, ha svårt att följa med den tidsutveckling,
som fortgår omkring dem, utan gärna lefva i viss mån kvar i sin
ungdoms föreställningskrets och stanna vid de mål, som de haft i
sin ungdom. Mot den inverkan på samhällsutvecklingen, som detta
medför, har man icke aktat nödigt att vidtaga någon garanti; det
är blott mot ungdomens insats i samhällslifvet, som lagen skyndat
att sätta en ängslig garanti, och detta i ett land, där medelåldern
är högst i hela Europa och där de yngre åldersklasserna periodvis
så fruktansvärdt förtunnats, som de gjort hos oss genom emigra¬
tionen, och där antalet åldringar är så förfärande stort i proportion
mot hvad det är i andra länder!
Jag har med denna lilla exposé endast velat framlägga de all¬
männa grunddragen för vår syn på dessa ting och hvarför vi omöj¬
ligen kunna gifva oss till tåls med dessa efter vår uppfattning orätt¬
färdiga streck, hvilka fälla bortåt 300,000 af våra myndiga med¬
borgare öfver 24 år. Vi från arbetarpartiets sida måste hamra och
hamra på denna mur, till dess att den faller. Några små remnor
och bräckor i densamma visa sig nu genom utskottets betänkande,
och det är godt och väl, att så är. Men vi måste å andra sidan
för vår del hålla på, att muren skall helt raseras och att vägen
fram till luft och ljus för samhällets alla medlemmar skall öppnas
vid och bred, så att det blir möjligt för dem alla att kunna gifva
sin röst och ha sitt ord med, när detta samhälles viktigaste af-
göranden skola träffas. Det skall blifva en byggnad för dem alla,
Lördagen den 18 maj.
11 Xr 49.
detta samhälle, och det är deras rätt att vara med och säga sin A.ng. ändrade
mening om huru utformningen af denna byggnad skall ske. Och bestämmdMr
det är deras rätt äfven ur den synpunkten, att en lång historisk er- f°”ka tält rutten
farenhet lär, att för deras behof, som icke. ha ett ord med, sörjes för man.
icke, när de andra klasserna, de andra grupperna bestämma bygg- (Forts.)
nådens form och utseende. Plats för alla alltså — det är hvad vi
kräfva — full medborgarrätt, ärlig allmän rösträtt för alla det svenska
folkets myndiga och välfrejdade män och kvinnor!
Jag ber, herr talman, att i anslutning till dessa uttalanden få
yrka bifall till den formulering af vårt gamla och välbekanta yrkande,
som här föreligger, så lydande: »Valrätt till Andra kammaren till¬
kommer en hvar välfräjdad svensk medborgare, såväl man som kvinna,
som före det kalenderår, hvarunder val äger rum, uppnått 21 års
ålder; dock ej den, som står under förmynderskap eller fattigvårds-
styrelses målsmansskap.»
Med herr Branting förenade sig herrar Lindhagen, Tengdahl,
Winberg, Molin i Södertälje, Sjöblom, Bärg i Katrineholm, Johansson
i Uppmälby, Törnblom, Widlund, Kloo, Ingvarsson, Magnusson i
Kalmar, Nilsson i Tånga, Holmström, Linders, Lindberg, Waldén,
Persson i Malmö, Strid, Borggren, Nilsson i Kristianstad, Larsson,
i Västerås, Forssell, Svensson i Skönsberg, Jansson i Falun, Månsson,
Lindley, Uddenberg, Nordström, Berg i Munkfors, Helger, Rund¬
gren, Sävström, Norm, Edbom, Eriksson i Grängesberg, Lekséll,
Sandler, Berglund, Nilsson i Hagaby, Bengtsson i Göteborg, Hallén,
Kristensson, Strömberg, Carlsson i Frosterud, Hage, Borg, Källman,
Persson i Norrköping, Kropp, Lindqvist i Kosta och Anderson i
Råstock.
Herr Jansson i Djursätra: Herr talman! Såsom af detta be¬
tänkande framgår, har herr Branting m. fl. här yrkat dels beträf¬
fande § 9, att den ändringen af densamma skulle vidtagas, att
åldern sänktes från 25 till 21 år, samt dels att censusbestämmel-
serna för valbarhet skulle upphäfvas. Motionären har nu här i
sitt anförande närmare utvecklat de skäl och synpunkter, som han
anser tala för detta sitt yrkande, och jag behöfver ju icke upprepa
hvad han här i den delen sagt. Emellertid har utskottets majoritet
med anledning af herr Brantings m. fl. motion och för att söka att
i någon mån tillmötesgå det i motionen gjorda yrkandet föreslagit
en sådan ändring i § 9, att census för valbarhet skulle sänkas be¬
träffande förmögenhet från 50,000 till 40,000 riksdaler och beträf¬
fande den årliga inkomsten från 3,000 till 2,000 riksdaler. An¬
ledningen till, att utskottsmajoriteten för sin del föreslagit en sådan
sänkning af censuskvalifikationerna, har endast varit den, att det
från vänsterhåll påvisats vara förenadt med svårigheter för val¬
männen att erhålla lämpliga personer som representanter i Första
kammaren,
12
Lördagen den 18 maj.
Ang. ändrade Af principiella skal har jag jämte öfriga reservanter i utskottet
bestämmelser jc]je kunnat biträda denna majoritetens åtgärd att föreslå sänkning i
‘.iska rösträtten kvalifikationerna för valbarhet till Första kammaren. Vi ha dess-
för män. utom ansett, att då endast för tre år sedan en så genomgripande för¬
korts.) ändring i denna valbarhet vidtogs som den, vi ju alla känna till,
borde det åtminstone vara något skäl i att afvakta tiden och icke
genast försöka omigen ändra grunderna för valbarheten till Första
kammaren. Såsom af herr Bran tings såväl motion som anförande
här i dag framgår, att herr Branting och hans partivänner i allt fall
icke kunna vara belåtna med det tillmötesgående, som utskotts-
majoriteten för sin del visat, då, som vi nyss hörde, deras mål är,
att egentligen inga hinder få förefinnas, utom möjligtvis en viss
ålder, när det gäller valbarhet till Första kammaren. Detta är ärligt
och rent spel, och man må gärna hålla herrarne på den sidan räk¬
ning för, att de icke fördölja sina afsikter, utan redan nu peka på
det mål, som de åsyfta och hvarefter de sträfva. Naturligtvis ha
de rättighet att arbeta för detta mål, som de anse vara det enda
rätta, men å andra sidan måste väl äfven från det hållet tillerkännas
oss, som icke dela deras uppfattning, rätt att anse, att vi icke kunna
följa med dem eller att tiden åtminstone bör närmare utvisa, om
det i verkligheten finnes tillräckliga skäl för den nedsättning i val-
barhetscensus, som utskottet har föreslagit.
Af hvad jag nu har anfört framgår, att jag för min del nöd¬
gas beträffande § 9 yrka afslag å här gjorda förslag om ändring af
densamma. Då emellertid, enligt hvad jag kunde höra, kammaren
beslutade för en stund sedan, att debatten äfven får röra sig om
de andra delarna af detta betänkande, vill jag, medan jag har ordet
och för att slippa att vidare uppträda i debatten, äfven yttra mig
beträffande den punkt, som innehåller bestämmelserna angående
fattigvårdsstrecket och om de förslag till ändringar därutinnan, som
nu föreligga. Utskottet har i den delen hemställt, att Riksdagen
måtte i anledning af herrar Widéns och Brantings m. fl. motioner
besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
måtte låta verkställa utredning och framlägga förslag till sådan
ändrad lydelse af § 16 mom. b) riksdagsordningen, att icke från val¬
rätt uteslutes den, som af den allmänna fattigvården åtnjuter under¬
stöd af mera tillfällig beskaffenhet. Jag medgifver gärna, att det i
detta hänseende kan finnas omständigheter så beskaffade, att humana
synpunkter kunna tala för en ändring. Men jag vill å andra sidan
framhålla, att om det gäller en ändring af grunderna för den nu¬
varande rösträtten, är det väl åtminstone, såvidt jag förstår, skäl i
att något afvakta tiden och icke genast efter det den nya lagen är
tillämpad komma och begära ändring än i det ena och än i det andra
stycket. Skall det göras ändringar, bör det väl åtminstone i någon
mån visas, att de äro af behofvet påkallade och att de gå för sig
utan att medföra svåra rubbningar. Ifrån den andra sidan, ifrån
motionärernas sida, talas det här icke om annat än principiella
Lördagen den 18 maj.
13 Nr 49.
skäl; de utgå från den synpunkten, att det skall vara en man, en
röst och inga hinder. Reservanterna, som jag tillhör, kunna å sin
sida icke följa med så långt. Vi anse för vår del, att det bör fin¬
nas rimliga villkor för rösträttens utöfvande, och innan vi släppa
den ståndpunkten, bör det enligt vår mening finnas goda och talande
skäl för en ändring.
Af dessa nu anförda skäl har jag icke kunnat vara med om
ett skrifvelseförslag i detta senare afseende, och jag kommer där¬
för att, när ifrågavarande punkt föredrages, yrka anslag å utskottets
hemställan i den delen. För närvarande tillåter jag mig, som sagdt,
att yrka afslag å utskottets hemställan beträffande den nu före¬
dragna § 9.
Herr Säfstrand: Herr vice talman! Jag kunde förstå den
gamla ordningen, ehuru jag icke gillade densamma, då man icke
hade något arfvode och en jämförelsevis hög census. Man hade då
tänkt sig, att högre förmögenhetsvillkor skulle utgöra en garanti
för en viss bildning och intelligens och en vidsynt blick på ekono¬
miska förhållanden. Så länge arfvodet var borta och denna census
bibehölls, fanns det en princip att stå på, men när den togs bort,
fanns det icke någon sådan princip, ty man kan sätta förmögenhets-
strecket huru lågt som helst, ha vi ingen princip i alla fall. När vi
införde proportionsvalens idé, talades det om, att olika samhälls¬
klasser och olika idéer skulle representeras i Riksdagen i mån af
det antal, som tillhörde dessa klasser eller dem, som omfattade
dessa idéer, men som vi veta, består Riksdagen af två kamrar, och
det skulle väl se litet besynnerligt ut, om man från den ena kam¬
maren ville utesluta de två talrikaste samhällsklasserna i vårt land,
nämligen småbrukarne och arbetarne, utesluta dem från möjligheten
att blifva representerade af sina egna.
Nu har det visat sig i år, när det gällt våra landstingsmanna-
val, huru svårt det varit inom landstingen att få lämpliga kandi¬
dater till Första kammaren, och det har från högerhåll riktats den
beskyllningen mot de frisinnade, att de icke velat sätta in landtman
i Första kammaren. Jag känner ett landsting, där man med största
nöje skulle gjort det, men när man söker efter kandidater, så har
man icke endast att taga hänsyn till förmögenhetsförhållandena, utan
äfven till andra kvalifikationer, och då kan det ofta vara synner¬
ligen vanskligt att erhålla lämpliga kandidater. Jag kan icke tänka
mig, att denna fråga skulle kunna ordnas på ett bättre sätt än
genom att den krets utvidgades, inom hvilken landstinget har att
utse sina kandidater, till att omfatta ett större antal, hvarigenom
urvalet ur alla synpunkter borde blifva bättre, än om man endast
har ett par tre stycken personer att välja på.
Nu kan det invändas, att om man borttager detta streck, så
kommer enkammarsystem att införas. Därtill vill jag svara, att vi
ju fortfarande ha kvar den 40-gradiga skalan, den högre åldern af
Ang. ändrade
bestämmelser
om den poli¬
tiska rösträtten
för män.
(Forts.)
Nr 49. 14
Ang. ändrade
bestämmelser
om den poli¬
ti ska'rösträtten
för män.
(Forts.)
Lördagen den 18 maj.
35 år, den successiva förnyelsen och dessutom det medelbara val¬
sättet. Vi ha exempel från andra länder, ätt man kan reda sig
utan dessa förmögenhetshänsyn. I Frankrike förekommer icke något
dylikt, i Danmark icke heller, och gå vi till statsförbunden, så finna
vi, att detta icke förekommer i hvarken Förenta staterna eller Schweiz.
Och man har icke kunnat påstå, att inom dessa stater råder en-
kammarsystem. Jag tror man kan säga, att t. ex. senaten i Frank¬
rike har en synnerligen stark ställning, därför att den bottnar så
djupt i de bredare folklagren.
Nu kan det hända, att man inom utskottet — ehuru, som jag
redan framhållit, utskottet icke haft någon princip att stå på —
dock funnit sig föranlåten att gå med på en sänkning, därför att
man resonerat som så: vi skola underhandla med Första kammaren,
och då är det bättre att få något än att icke få något alls. Jag
kan säga, att jag kan ansluta mig till utskottets mening i detta
fall. Jag skulle visserligen önskat, att utskottet föreslagit, att detta
streck helt och hållet borttagits, men ehuru utskottet så icke gjort
— sannolikt i tanke att kunna få Första kammaren med sig — så
skall jag i alla fall yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Edén: Herr talman, mina herrar! När jag nu går att
säga ett ord i anledning af och till försvar för konstitutionsutskot¬
tets hemställan rörande motionerna om ändring i rösträtten för män,
så skall jag i likhet med föregående talare begagna mig af möjlig¬
heten att söka behandla samtliga i detta utlåtande berörda frågor
på en gång för att undvika att trötta herrarne med en upprepad
diskussion vid hvarje punkt. Och jag kan, äfven jag, utgå i detta
resonemang ifrån samma utgångspunkt, som herr Branting gjorde i
sitt anförande. Han fäste uppmärksamheten på, att detta är den
första riksdagen, som sammanträder efter den genomförda rösträtts-
reformen, och att det är just på grund af denna Riksdags karaktär
att vara den första i den nya ordningen, som han framställt sitt
yrkande. Äfven konstitutionsutskottets majoritet har ansett sig i sin
behandling af dessa frågor böra utgå just därifrån, att detta är den
första riksdag, som sammanträder efter det att 1907 och 1909 års
rösträttsreform blifvit en verklighet. För herr Branting ställde sig
då situationen så, att han ville begagna denna första riksdag till att
på nytt föra fram frågan om den obeskurna, fullständiga allmänna
rösträtten, efter hans terminologi, förverkligandet af den demokrati,
som han anser icke kunna förverkligas utan de ändringar, de ute¬
slutningar af strecken, som det socialdemokratiska partiet föreslagit.
För oss, som dikterat konstitutionsutskottets yttrande, ter sig åter
ställningen så, att vi vid denna första riksdag icke kunna underlåta
att i betydande mån känna oss bundna af de föregåenden, som ligga
bakom 1909 års rösträttsbeslut. Det är ju nämligen obestridligen
så, att 1909 års rösträttsbeslut var resultatet af en lång, invecklad
och mången gång mycket svår uppgörelse mellan partierna. Den blef
Lördagen den 18 maj.
15 Nr 49.
ingalunda ett resultat, för hvilket alla partier bundo sig på alla A"g- ändrade
punkter, och det parti, som jag tillhör, uttalade mycket eftertryck- ■■
ligt, när den slutliga stadfästelsen skedde från denna kammares rösträtt*»
sida, att man icke kände sig förhindrad att upptaga en strid för för man.
en förändring af rösträttsbestämmelserna och af valmetoden, om man (Forts.)
ansåge sådant behöfligt och nyttigt. Men det kan dock icke förne¬
kas, att vid rösträttsfrågans behandling under de föregående åren
hade verkligen på vissa punkter — icke på alla, men på vissa punk¬
ter — skett ett närmande mellan de stora hufvudpartierna, som
måste betraktas såsom steg till ömsesidigt tillmötesgående, ett när¬
mande, öfver hvilket man nu icke kan alldeles utan vidare draga
ett streck. Det är detta, som gjort, att utskottet har med mycken
varsamhet nödgats att upptaga de yrkanden, som blifvit framställda
om ändringar i rösträttsbestämmelserna. I de delar, där särskilda
förhållanden påkalla det, eller där man icke kan säga, att någon
egentlig uppgörelse blef vunnen, där sålunda partierna icke bundit
sig från olika sidor, där har utskottet naturligtvis känt sig oför-
hindradt att upptaga sådana yrkanden och äfven så gjort. 1 de de¬
lar däremot, där det liberala partiet under föregående behandling af
rösträttsfrågan upprepade gånger intagit just den ståndpunkt, som
till slut gick in i rösträttsbestämmelserna, i de delarna har det icke
varit möjligt för oss att nu utan vidare bryta upp frågan och be¬
gära, att ändringar skulle ske i det, som vi nyss godkänt.
Till dessa allmänna skäl för varsamhet beträffande ändringar i
rösträttsbestämmelserna har också kommit det särskilda skäl, som
föreligger genom den kungl. propositionen om rösträtt för kvinnor.
Som herrarne finna, har konstitutionsutskottets majoritet tillstyrkt
denna proposition. Den propositionen innebär i och för sig, synes
det mig, en maning att låta rösträtten för män tills vidare vara i
hufvudsak orubbad, eftersom man står i beredskap att införa den
stora nya valmanskår, som kvinnorna skulle utgöra. Att på samma
gång som man inför denna stora nya valmanskår, kvinnorna, rifva
upp striden angående diskvalifikationerna för mannens rösträtt skulle
otvifvelaktigt komplicera frågan, försvåra lösningen af kvinnornas
rösträttsfråga och kanske utsätta denna stora reformfråga för faran
att förolyckas utan motsvarande vinst för den manliga rösträtten.
Och särskildt är att märka, att den kungl. propositionen om kvin¬
nans rösträtt är direkt byggd på de nu gällande bestämmelserna
om rösträtt för män, alltså i sin formulering förutsätter dessa be¬
stämmelser och inga andra. Det måste då te sig för oss som en
onaturlighet, som ett bristande sammanhang att å ena sidan förorda
den kungl. propositionen om rösträtt för kvinnor i den föreliggande
formuleringen och å andra sidan rycka undan grunden för detta för¬
slag genom att alldeles förändra strecken och de gällande bestäm¬
melserna rörande männens rösträtt.
Från dessa utgångspunkter är det, som utskottets liberala med¬
lemmar behandlat de väckta motionerna och kommit till det resul-
Nr f9. Ii;
Lördagen den 18 maj.
Ang. undrade tat i de olika punkterna, som framgår af utskottets betänkande. Jag
bestämmelser gpap [ största korthet angifva skälen för utskottets ståndpunkt i
Hska rösträtten dessa ollka Spörsmål.
jör män. Hvad då först vidkommer den punkt, som på grund af para-
(Forts.) grafordningen kommit att stå först, punkten om valbarheten till
Första kammaren, så har utskottet där ansett sig böra föreslå en
förändring i villkoren för valbarheten till Första kammaren. Herr
Jansson i Djursätra har i sitt anförande nyss velat göra gällande,
att tiden bort få verka, innan man ginge till ett sådant förslag, och
att den ännu icke utvisat, att någon anledning finnes att sänka
censusbestämmelserna för valbarheten till Första kammaren. Men
jag tror dock, att hvar och en, som varit med om eller haft någon¬
ting att göra med valen till Första kammaren i höst, redan nu har
fått en alldeles klar och tydlig erfarenhet därom, att de nuvarande
valbarhetsbestämmelserna till Första kammaren icke äro tillfredsstäl-
lande. Detta därför, att de bestämmelserna icke gifva valmännen i
landstingen och i storstädernas stadsfullmäktige det utrymme vid ut¬
väljandet af sina representanter, som de anse sig behöfva för att
blifva representerade på det sätt, som de själfva önska. Det har från
många håll i landet klagats öfver, att villkoren för valbarhet allt¬
för mycket inskränka kretsen af dem, bland hvilka Första kamma¬
rens ledamöter kunna väljas. Efter utskottets mening har det då
varit gifvet, att när man nu genom förändring i den kommunala
röstskalan och genom proportionella landstings- och stadsfullmäktige¬
val förändrat landstingens och stadsfullmäktiges sammansättning och
ställt det så, att här kommit in äfven medlemmar, som önska en
mer eller mindre avancerad vänsterrepresentation i Första kammaren,
då böra dessa element i landsting och stadsfullmäktige också ha
rätt och möjlighet att välja sådana män, som de anse sig vara re¬
presenterade af. När utskottet sålunda ansåg, att en förändring be-
höfdes, så blef därefter frågan, hur långt den skulle gå. Utskottet
fann sig därvid icke kunna följa de socialdemokratiska motionerna
ända fram till borttagande helt och fullständigt af alla censusvill-
kor för valbarhet. Jag för min del skall gärna medgifva, att det
ligger åtskilligt i det, som af den närmast före mig uppträdande
talaren framhölls: att karaktären af Första kammaren icke endast
beror på census för valbarhet, utan också och framför allt på själfva
det sätt, hvarpå de väljande korporationerna utses och sammansät¬
tas. Men det kan dock icke förnekas, att hela vår riksdagsordnings
nuvarande läggning liksom pekar på, att någon skillnad i fråga om
villkoren äfven för valbarhet skall finnas. Utskottet har under så¬
dana förhållanden valt den utvägen, att utskottet tagit upp ett yr¬
kande, som denna kammare en gång förut har antagit och sålunda
uttalat sig för. Utskottet har trott sig kunna räkna på att den me¬
ning, som kom fram i Andra kammaren år 1907, också skall kunna
göra sig gällande år 1912. Med andra ord, utskottet har tagit upp
och gjort till sitt det yrkande, som år 1907 framställdes af herr
Lördagen den 18 maj.
17 Sr 49.
Daniel Persson i Tallberg om bibehållande visserligen af census,
men dess sänkning till hälften af den förut gällande. Med en sådan
nedsättning af census till 40,000 kronors fastighet och 2,000 kro¬
nors inkomst bör efter utskottets mening följa, att det blir ett be¬
tydligt bättre utrymme för landstingen och stadsfullmäktige vid valen
af representanter i Första kammaren, och att de svårigheter, som
man nu haft, väsentligen blifva undanröjda. Och jag tror för min
del, att såsom ett steg framåt under den nuvarande situationen detta
utskottets yrkande är fullt försvaradt.
Den andra hufvudfrågan i utskottets betänkande är frågan om
villkoren för valrätt till Andra kammaren, sålunda behandlingen af
alla dessa streck, såsom man kallar dem, hvilka utgöra särskilda
förutsättningar för valrätt. Jag skall i denna del alldeles förbigå
hvad man kunnat kalla småstrecken, d. v. s. dem, som gälla för¬
mynderskap, konkurs och fullgjord värnplikt. Jag tror nämligen,
att det icke på allvar kan fästas någon vikt vid det yrkande, som
framställts om borttagande af dessa streck. De drabba äfven på
papperet ett fåtal, de drabba i realiteten säkert ännu färre, och det
torde vara den allmänna meningen, att man har rätt att kräfva för
utöfvande af rösträtt både att valmannen skall hafva fullgjort sin
värnplikt och att han icke befinner sig i konkurs, sålunda i ett
ekonomiskt ofrihetstillstånd, samt slutligen att han skall råda öfver
sig och sitt gods.
De streck, som det egentligen kan blifva allvarligt tal om, äro
de återstående: åldersstrecket, utskyldsstrecket och fattigvårdsstrecket.
Hvad åldersstrecket beträffar, har utskottet icke kunnat undgå
att taga hänsyn därtill, att just denna punkt var kanske den första,
i hvilken de olika partierna kommo till en enighet. Redan så tidigt
som i 1902 års kungl. proposition var åldern för valrätt höjd till
25 år, och sedan dess har det i alla propositioner och äfven i alla
större partimotioner med undantag af socialdemokraternas varit en
gemensam ståndpunkt, att åldern skulle hållas till 24 eller 25 år.
Då menar utskottet, att det dock icke finnes tillräcklig anledning att
nu omedelbart efter första valet genast göra en nedsättning i detta
streck, om hvilket man på detta sätt sedan länge enat sig. Ut¬
skottet måste för öfrigt just i den punkten taga särskild hänsyn
därtill, att utskottet tillstyrkt förslaget om rösträtt för kvinnor, ty
det är obestridligt, att om man för in en ny väldig valmanskår,
som fördubblar den nuvarande, är det icke skäl i att på samma
gång sänka åldern för de röstberättigade, både de nya och de hittills¬
varande. Jag tror sålunda, med allt erkännande för öfrigt för min
personliga del af den synpunkten, att man i Sverige verkligen kan
behöfva ungt folk i valmanskåren, att den nuvarande situationen
icke är sådan, att det är möjligt att tänka på någon jämkning i
åldersstrecket.
Utskyldsstrecket är en ännu större fråga, särskildt därför, att
för detta streck har stupat ett så stort antal af valmännen. Det
Andra kammarens protokoll 1912. Nr 49. 2
Ang. ändrade
bestämmelser
om den poli¬
tiska rösträtten
för män.
(Forts.)
Nr 49. 18
Lördagen den 18 maj.
Ang. ändrade
bestämmelser
om den poli¬
tiska rösträtten
för män.
(Forts.)
var icke mindre än 164,000, som enligt statistiska centralbyråns,
dock endast summariskt, offentliggjorda siffror fallit för detsamma
år 1911. Äfven på denna punkt måste emellertid utskottet anse,
att det resultat, hvartill man kom i rösträttsfrågan vid början af
1900-talet, pekar på att icke någon ändring nu kan göras. Det var
-— jag påminner om detta — länge en önskan inom åtminstone
vissa grupper af det liberala partiet att kunna underlåta att upptaga
hela detta utskyldsstreck; när man icke kunde alldeles slippa ifrån
det, sökte man sedan åtminstone inskränka det till utskyldsstreck
endast i fråga om skatterna till staten — men det visade sig, att det
icke var möjligt att komma fram på denna väg. Redan vid 1904
års riksdag väcktes från liberalt håll en motion, som i de liberala
förslagen om rösträtt infogade just utskyldsstrecket i den skepnad,
som det sedan bibehållit. Sedan måste detta streck upptagas i
1905, 1906 och 1907 års propositioner. Jag tror, att under sådana
förhållanden man måste erkänna, att utskottet har rätt, när det säger,
ats detta streck var »en af förutsättningarna för att enighet upp¬
nåddes kring den allmänna rösträttens princip». Jag tror också, att
utskottet måste anses ha rätt däri, att den uppfattning, som på den
tiden gjorde sig gällande vid rösträttsfrågans behandling, sedan dess
icke har undergått någon förändring. Det finnes alltjämt, såsom det
funnits förr, ett betydande element, som anser, att hela utskylds¬
strecket borde afskaffas, men de element, hvilkas medverkan var
nödvändig för rösträttsfrågans afgörande 1907 och 1909, ha inglunda
i sin helhet ändrat ståndpunkt. Det är nog alltjämt en mycket
genomgående uppfattning inom vårt land, att fullgjorda skyldigheter
böra sättas såsom villkor för politiska rättigheter, och det ligger så
pass mycket i denna princip, att man icke kan komma ifrån den.
Sålunda har utskottet nödgats ställa sig på den ståndpunkten, att
det icke kan tillstyrka någon ändring i fråga om utskyldsstrecket.
Men detta hindrar icke, att utskottet också nödgats erkänna,
att själfva verkningarna af detta streck uppenbarligen blifvit svårare,
än man torde hafva föreställt sig, när strecket genomfördes. De
164.000 valmän, som nu stupa för detta streck, äro betydligt flera,
än man tänkte sig, då man först gjorde upp sina beräkningar om
streckets verkningar. Utskottet har härutinnan hänvisat till ett
yttrande af justitieministern år 1904, däri han visserligen säger, att
man på grundval af de då bekanta siffrorna kunde tänka sig, att
160.000 personer skulle blifva diskvalificerade genom fordran på
betalda utskylder, men däri han också tillägger, att han hoppas, att
en icke oväsentlig minskning i detta antal skulle komma att ske
på grund af de särskilda anstalter han föreslog med anmaningar i
bref till de resterande, ett förbättradt uppbördsväsen o. s. v. Det
är dessa förhoppningar om minskning, som alldeles svikits. Utskottet
anser, att det under sådana förhållanden vore riktigt och tillbörligt,
att denna fråga upptoges till undersökning och att Kungl. Maj:t
läte utreda, huruvida icke med bibehållande af utskyldsstrecket,
Lördagen den 18 maj.
19 Kr 49.
utan rubbning af själfva principen, det skulle vara möjligt att genom Ang. ändrade
förbättrade anordningar hjälpa en del af dem, som nu stupa för
detta streck, att kunna fullgöra sina skyldigheter och få bibehålla tiska rösträtten
sin rösträtt. Det är visserligen, såsom herr Branting sade, sant, att för män.
utskottet icke i denna punkt velat föreslå en skrifvelse till Kungl. (Forts.)
Maj:t. Men detta af det skälet, att siffror icke föreligga i detalj
från den sammanställning, som statistiska centralbyrån har i gång
angående de sista valens resultat, och därjämte på den grund, att
vi stå inför en snar reform, såsom vi hoppas, af den kommunala
beskattningen, och med denna reform af den kommunala beskatt¬
ningen bör följa en lättnad i fullgörandet af den kommunala skatte¬
plikten och därmed en minskning af antalet af dem, som restera
för denna skatt.
Utskottets ståndpunkt är med ett ord den, att någon ändring
i utskyldsstreckets princip icke kan tillstyrkas, men att utskottet
vill gärna vara med om, att allt, som kan göras för att underlätta
betalningen af utskylder och för att förminska verkningarna af detta
streck, också göres. Och utskottet hoppas för sin del, att en fort¬
satt förbättring af skatteväsendet till både stat och kommun skall
lindra bördorna så, att de höga siffrorna af dem, som restera, skola
så småningom minskas. Därjämte har utskottet uttalat den upp¬
fattningen, att Kungl. Maj:t kommer att ägna denna fråga en behöflig
uppmärksamhet, och det torde icke vara något tvifvel om att så
kommer att ske.
Det återstår mig nu endast några ord om fattigvårdsstrecket.
Jag ber att få fästa uppmärksamheten på, att i denna punkt egent¬
ligen icke ens den talare, som nyss uppträdde på högerns vägnar,
herr Jansson i Djursätra, har kunnat förneka, att humana synpunkter
verkligen tala för en ändring. Och jag föreställer mig, att han själf
vid närmare betänkande icke skall hålla alltför starkt på sin sats,
att erfarenheten icke visat, att fattigvårdsstrecket verkar oriktigt och
olyckligt. Redan vid fjolårets riksdag blef det direkt påvisadt, att
detta streck onekligen har verkat på ett upprörande sätt åtminstone
i en riktning. Jag syftar på det förhållande, att sjukhjälp, äfven
tillfällig sjukhjälp icke blott för valmannen själf, utan för hans
hustru och barn under nuvarande förhållanden kan leda till förlust
af rösträtten. Något sådant kan aldrig ha varit lagstiftarens mening,
och redan detta missförhållande kräfver obestridligen, att denna fråga
tages upp. Men därjämte har herr Widén i den motion han väckt
och som redan blifvit berörd i den föregående diskussionen visat
äfven på andra mycket svåra olägenheter af den nuvarande bestäm¬
melsen, bland annat på den olägenheten, att densamma tolkas olika
på olika håll och att sålunda någon likformighet i tillämpningen icke
kan åstadkommas. Inom utskottet har det i själfva verket nog varit
en ganska allmän mening, att denna fråga måste tagas upp redan
nu. Återstår då frågan om det lämpligaste sättet därför. I den
socialdemokratiska motionen är föreslagen en bestämd ny formulering
Nr 49. 20
Lördagen den 18 maj.
Ang. ändrade
bestämmelser
om deri poli¬
tiska rösträtten
för män.
(Forts.)
af vederbörande punkt i riksdagsordningen, men under diskussionen
har herr Branting för sig och sina partivänner medgifvit, att frågan
nog kommer i ett bättre läge, om vi hänskjuta densamma till ut¬
redning af Kungi. Maj:t, såsom utskottet hemställt. Jag skall där¬
för blott tillägga, att utskottet icke ansett sig våga uti sin formulering
af skrifvelsen till Kungl. Maj:t binda sig vid just det förslag till
affattning af paragrafen, som herr Widén i sin motion har framfört
— detta af flera skäl, som torde vara för vidlyftiga att här relatera.
Utskottet har ansett hufvudsaken vara den, att Kungl. Maj:t får
denna fråga till behandling, och har ansett det böra öfverlämnas till
Kungl. Maj:t själf att efter inkomna upplysningar och efter sig före¬
teende omständigheter söka komma till den bästa möjliga lösning
utan att man utestänger vare sig den ena eller andra vägen.
Jag har således en förhoppning om att kammaren bör åtminstone
i denna punkt kunna i hufvudsak enas om att gå med på utskottets
förslag.
Med hvad jag sålunda anfört har jag gifvit några skäl för ut¬
skottets ståndpunkt i de nu föreliggande frågorna angående reformer
af rösträtten för män. Jag skall sluta med att säga, att det nog
för en och annan inom det parti jag tillhör kan vara en viss upp¬
offring att släppa gamla önskemål i det ena eller andra syftet, om
man nu icke uttalar sig för en genomgående reform. Men jag tror,
att man icke bör på nytt rifva upp dessa svåra frågor om gränserna
för rösträtten för män utan att till stöd härför kunna åberopa en
verkligt allmän mening, så att frågorna, om de upptagas, sedan
också kunna föras igenom. Och jag kan för min del icke finna,
att detta stöd för närvarande föreligger mer än i den särskilda punkt,
som jag antydt rörande fattigvårdsstrecket. Jag tror icke, att det
liberala partiet skall på något sätt visa sig obenäget att med varsam
hand vidtaga de jämkningar, som den allmänna uppfattningen i
landet kan kräfva i strecken för rösträtten, men jag tror också, att
partiet måste hålla fast vid, att andra jämkningar icke få föras fram
än de, som verkligen kräfvas af en sådan allmän uppfattning. Och
till de jämkningarna höra, så vidt jag kan förstå, icke de vidtgående
yrkanden, som det socialdemokratiska partiet nu framlagt.
Jag anhåller sålunda att få yrka bifall till utskottets hemställan
i samtliga föreliggande punkter och närmast i punkt 1.
Häruti instämde herrar Larsson i Säby och Modig.
Herr Hal lön: Herr vice talman, mina herrar! För att gifva
en liten illustration till den diskussion, som här har förts om de
S. k. utskylds- och fattigvårdsstrecken, ber jag att något få taga
kammarens tid i anspråk för att lämna några fullt exakta siffror
från min egen hembygd, hvilka tala, tycker jag, det tydligaste språk
man kan tänka sig. Jag har skaffat från mina trakter en del stati¬
stik och uppgifter angående arbetarne vid såväl bruk som andra indu-
Lördagen den 18 maj.
21 Nr 49.
striella anläggningar för att se till i hvad mån deras ekonomi till- Ang. ändrade
låter dem att fullgöra de medborgerliga skyldigheter, som äro förut-
sättningar för erhållande af rösträtt. De siffror jag här ämnar fram- t°^a rb^tfät^n
draga äro, därför kan jag gå i god, på öret korrekta, och de visa, för män.
att i dessa- trakter finnes en hel del arbetare, hvilkas månadslön (Forts.)
uppgår under vintern till 65 och under sommaren till 70 kronor,
med en arbetstid af under vintern 9 och under sommarn 11 tim¬
mar. Jag har lyckats erhålla motböcker och hushållsböcker från en
del af dessa arbetare, för att kunna få exakta uppgifter om huru
dessa familjer använda sina pengar och huru mycket som kan bli
öfver till att betala skatter och dylika oundvikliga utgifter. Det vi¬
sar sig, att af denna månadslön på 65 kronor åtgå i medeltal mel¬
lan 40 å 41 kronor till matvaror, mellan 6 å 7 kronor till mjölk,
som ju också kan föras till den posten, ungefär 7 kronor till hyran
och mellan 6 å 7 till ved. Vid månadens slut blir det öfver till
kläder åt hela familjen, skolmateriel, oförutsedda utgifter o. d. i
medeltal för en mängd familjer 2 kronor 72 öre. Det är i dessa
fall fråga om helnyktra, skötsamma och ordentliga arbetarfamiljer
och det gäller icke sällsynta undantagsfall, där familjen har en tal¬
lös barnaskara, utan familjer, som bestå af man och hustru samt
3 å 4 barn. Det har framgått af dessa siffror, att månad efter
månad förrunnit, utan att större besparing kunnat uppstå än dessa
fattiga par kronor, och stundom ha oförutsedda utgifter af en eller
annan art kommit till och gjort, att man icke ens kunnat få så pass
mycket öfver, utan råkat in på skuldsättningens och kreditens olyck¬
saliga väg. Det har också i en massa fall gått så, att dessa arbe¬
tare vid årets slut icke kunnat föra denna tunga och sträfsamma
defensivkamp på ett lyckligt sätt, utan hamnat i skulder eller blif-
vit tvungna att anlita den kommunala fattigvården på ett eller an¬
nat sätt. Senast hade jag där hemma en arbetare, som, ehuru han
punktligt skötte sig och förde ett exemplariskt lif och icke använde
ett öre på onödiga utgifter, likväl till slut blef tvungen att anlita
kommunen för att få beklädnadshjälp till ett par af sina barn, som
befunno sig i skolåldern. Följden blef naturligtvis, att den man¬
nen beröfvades sina medborgerliga rättigheter. Ett annat fikande
fall har förut vidrörts här, då sjukdom inträffar, då hustrun eller
något, kanske några af barnen måste anlita det allmänna för sjuk¬
vård och på grund häraf mannen beröfvas en af sina värdefullaste
rättigheter.
Ja, detta är visserligen synpunkter, som redan förut blifvit fram¬
hållna här, men jag påpekar dem än en gång för att för de herrar,
såväl bland liberalerna som högern, som icke tyckas vilja erkänna,
att det kan ligga något inhumant i dessa restriktioner, som ännu fin¬
nas kvar, framhålla, att man sannerligen icke har rätt att bagatelli¬
sera dessa fakta, ty de äro icke några enstaka undantagsfall, utan
det visar sig tvärtom af statistiken att här stå tusenden och åter
tusenden bakom. Här är hvarken tid eller tillfälle att beröra hvad
Nr 49. 22
Lördagen den 18 maj.
Ang. ändrade det innebär för vårt lands, jag ville säga, andliga hygien att se männi-
bestämmelser g^or och familier lefva under så vidriga förhållanden och absolut
fiska rösträtten oförskylld! få brottas med sådana svåra motigheter, som här blifvit
för män. vidrörda. Det är ju, som sagdt, icke blott ett fåtal, utan stora ska-
(Forts.) ror, som sålunda på grund af något osundt, något vrångt i hela
samhällsbyggnaden beröfvas sina rättigheter.
Det är ju alldeles själffallet, att det är en orimlighet att be¬
gära af dessa medborgare, att de under sådana förhållanden skola
kunna betala sina skatter i ordentlig tid. Och därtill kommer, så¬
som framhölls af herr Branting, att särskild! våra bruksarbetare ute
på landet, tack vare bolagens uppgifter, beskattas till det allra sista
och sålunda få betala en proportionsvis mycket större och tyngre
skatt än bönderna, som ju ofta få relativt lindrig känning af sin
skattetunga tack vare det sätt, hvarpå taxeringen verkställes af de¬
ras egendomar. Då är det väl obarmhärtigt och oresonligt att be¬
gära af dessa människor, för hvilka årets månader gå den ena efter
den andra utan en enda ljusglimt i ekonomiskt afseende, att de
skola punktligt betala sina skatter, och huru obarmhärtigt, ja, hur
hjärtskriande orättfärdigt är det icke, att, när dessa oförvitliga männi¬
skor till slut för att kunna uppehålla lifvet och för att träffa några
anstalter för sina närmaste måste anlita den allmänna barmhärtig¬
heten, man ännu en gång slår dem med gisslet och beröfvar dem
den rättighet till politiskt inflytande, som är dubbelt värdefull i vår
tid mot förr. Det uppenbart orättfärdiga häri kan jag icke föreställa
mig att någon i denna kammare skall kunna förneka och, som sagdt,
det är här icke fråga om några fåtal, utan vi veta, att antalet af
sådana fattigunderstödda människor uppgick 1911 till 74,000; och vi
känna också af 1911 års valstatistik, att af dem, som förlorade sin
rösträtt på grund af de olika strecken, icke mindre än 143,857 voro
s. k. kroppsarbetare, och att bland dessa en ohyggligt stor procent
föll för fattigvårds- eller utskyldsstrecket. De falla till stor del icke
på grund af eget slarf och sjaltförvålladt, utan på grund af, det kan
icke frångås, omständigheter i samhället, som de icke kunna råda
öfver.
Jag har velat peka på dessa siffror, som vi litet hvar förut
känna till, för att visa, att det står tusenden och åter tusenden i
vårt land bakom det lilla exempel jag anförde och för hvilket jag
personligen går fullt i god. Det går då icke an att komma med det
vanliga argumentet, att deras fall för strecken beror på slarf och för¬
summelse, som icke få premieras. Herrarne måste se till, att man
på något sätt kan få in en åtskillnad i lagen. Där uppenbart slarf
och likgiltighet föreligger, bör lagstiftningen veta att på något sätt
straffa de skyldiga, men så länge vi ha tiotusenden, ja, hundratu-
senden människor, som med bästa vilja i världen icke kunna upp¬
fylla de fordringar, som de nuvarande rösträttslagarna ställa på dem,
så länge är detta en skriande och grym orättfärdighet, som det
23 Nr 49.
Lördagen den 18 maj.
skulle synnerligen förvåna mig, om denna s. k. folkvalda kammare Ang. ändrade
längre skulle vilja finna sig i. om den poli.
Med dessa ord ber jag, herr talman, att fa yrka bifall till den tiska rösträtten
af herr Bran ting med liera afgifna reservationen. för män.
(Forts.)
Herr Lindhagen: Jag behof de egentligen inte yttra mig i vidare
mån, än som innefattas i mitt instämmande i herr Brantings ut¬
redande anförande, men det är dock några få ord jag skulle vilja
säga det liberala partiet med anledning af herr Edéns yttrande.
Jag skulle önska, att det liberala partiet verkligen i denna fråga
började gå något till rätta med sig själft. Rösträttsrörelsen har ju
börjat genom folkriksdagarna och andra sträfvanden, och det var
alldeles klart då, att den rösträtt, herrarne då kämpade för, icke var
den rösträtt med alla strecken, som sedan kom.
Nu har herr Edén anfört såsom skäl, hvarför det liberala partiet
icke alls nu vill gå fram mot sina gamla ideal, för det första, att
man bundit sig genom rösträttskompromissen. Men, mina herrar,
hvad är det för ett tal, att man bundit sig genom en sådan sak!
Det är ju nya valmän, som gått till urnorna; och hvad skall det
vara för mening med att tala om genombrottet, om icke genombrottet
bryter ens sådana, lösliga, ja, i själfva verket obefintliga förbindelser
i det förflutna.
För det andra har det sagts, att det är en genomgående upp¬
fattning hos folket, att rösträttssstrecken skola stå kvar. Sådan är
väl icke uppfattningen hos dem, mina herrar, som falla på alla
dessa streck, och hvilken uppfattning andra ha, är icke utredt, men
beror i hvarje fall mycket på i hvad mån det liberala partiet verk¬
ligen vill gå i spetsen för att genom sin press skaffa upplysning
åt den valmanskår, på hvilken det liberala partiet bygger sin makt.
Det går icke an att lägga armarna i kors och säga, att folk äro så
oupplysta, att de icke kunna följa oss i våra sträfvanden. Det är
nödvändigt, att det liberala partiet, om det vill vara ett frisinnadt
parti, går ut i landet och lär sina valmän, att det där är icke
annat än orättfärdighet och strider emot de liberala principerna,
sådana de uttalats förr och sådana de måste frambäras nu.
Som ett tredje skäl har framförts det gamla, att man skall
taga hvarje sak långsamt och i sänder, ty annars försvåras lösningen
af det kommande. När det var fråga om mannens rösträtt, fick
man icke taga med kvinnans rösträtt, ty den skulle försvåra lösnin¬
gen af den manliga rösträtten. När man nu tager upp kvinnans
rösträtt, får man icke taga med frågan om strecken, ty den frågan
försvårar lösningen af den kvinnliga rösträtten.
Hvad lär oss erfarenheten i det afseendet? I hvad mån har
det liberala partiet här i landet genom denna politik nu främjat
t. ex. lösningen af den manliga rösträtten? Jo, det liberala försla¬
get föll, det gick ej igenom, utan ett annat kom fram. — I hvad
mån har den gagnat den kvinnliga rösträtten? Jo, det visar sig i
Nr 49. 24
Lördagen den 18 maj.
(Forts/
Ang andrad* dag, då Första kammaren kommer, såsom sagdt är, att afstå frågan
om den poli- om k™nhS rösträtt.
tiska rösträtten Men jag undrar, om det icke kanske ligger något annat bakom
Jör män. det liberala partiets bristande intresse för sina gamla ideal. Är det
kanske icke det, att det liberala partiet i mångt och mycket själft
tror, att det fått ett eget intresse af att bibehålla rösträttsstrecken? Är
det icke många, som resonera som så: Skaffa vi bort strecken,
komma socialdemokraterna kanske att taga många mandat från oss?
Är det så, herrar liberaler, då stå ni på samma ståndpunkt som
högern, hvilken under rösträttsstriden icke ville gifva rätt, emedan
den var rädd för att förlora makt.
Jag ber att få yrka bifall till reservationen.
Herr Widén: Herr talman, mina herrar! Som herrarne funnit,
har jag motionerat om en ändring i stadgandena om fattigvårds-
etrecket, och som man nu vid denna punkt skulle få tala om alla
punkterna i betänkandet, skall jag be att få säga några ord med
afseende å denna min motion.
Jag har, som herrarne finna, yrkat, att bestämmelserna om
fattigvårdsstrecket skulle ändras så, att från valrätt skulle uteslutas
allenast den, som af den allmänna fattigvården åtnjuter full försörj¬
ning, som ej är tillfällig.
Nu har från det socialdemokratiska partiet såväl förut som i år
yrkats, att detta streck uteslutande skulle drabba dem, som stå
under fattigvårdsstyrelsens målsmansrätt. Jag vill upplysa, att det
yrkande jag gjort går i sak ut på detsamma. Målsmansrätt enligt
fattigvårdsförordningen tillkommer nämligen fattigvårdsstyrelsen öfver
den, som af fattigvårdssamhället åtnjuter full försörjning, som icke
är tillfällig. Anledningen till att jag formulerat mitt yrkande olika
mot socialdemokraterna är den, att jag anser det olämpligt att i
grundlagen sätta in termen målsmansrätt. Detta uttryck förekommer
för öfrigt ej i grundlagen, utan endast inom fattigvårdslagstiftningen
och civillagstiftningen; uttryckets betydelse är något oklar och det
kan borttagas eller gifvas en annan omfattning och betydelse än det
nu har; och dess betydelse i riksdagsordningen blefve ock därmed
ändrad utan att detta vore afsedt. Hvad nu särskildt angår fattig¬
vårdsförordningen, så är det från mycket betydande intresseradt håll
påyrkadt, att fattigvårdsstyrelsens målsmansrätt, när det gäller vuxna,
skulle tagas bort. Detta har t. ex. Centralförbundets för socialt
arbete fattigvårdskommitté i sina bekanta grundlinjer för en blifvande
reform af fattigvårdslagstiftningen påyrkat, och det torde måhända
också bli den ltungl. fattigvårdslagstiftningskommitténs beslut. Det
är sålunda enligt min mening icke lämpligt att använda detta ut¬
tryck för att beteckna fattigvårdsstrecket i riksdagsordningen. Där¬
för har jag i stället valt att beskrifva själfva saken.
Jag hemställer nu också, i olikhet med socialdemokraterna, om
en skrifvelse till Kungl. Maj:t om utredning och förslag i frågan.
Lördagen den 18 maj.
25 Sr 49.
Det är ej nödigt att antaga en formulering af stadgandet redan nu; Ang. ändrad*
man har ju något eller några år på sig, då det är först efter nya
val till Andra kammaren som en grundlagsbestämmelse kan bli slut-t°’ka rårträtUn
ligen antagen. Det är därför bäst att Kungl. Maj:t får ordentligt för män.
utreda saken. Det tjänar ingenting till att i år söka få fram något (Forts.)
positivt.
Nu har emellertid utskottet icke velat vara med fullt på mitt för¬
slag, och jag förstår godt skälen därtill. Det är uttrycket »full
försörjning», som utskottet icke funnit fullt klart. Ja, det är möjligt
att »full försörjning» också kan tydas på olika sätt, men jag påstår,
att det icke på långa vägar är så svårt att säga hvad detta uttryck
innebär, som att säga hvad som kommer under de nuvarande be¬
stämmelserna. Dessa äro nämligen alldeles omöjliga. Jag vill nämna,
att jag såsom ordförande i fattigvårdslagstiftningskommittén för ett
par år sedan fick besök af en tidningsman från Göteborg, som ville
intervjua mig om betydelsen af fattigvårdsstrecket i riksdagsordningen,
hvad det menas med att någon, som det heter, »häftar för fattig¬
vård». — Ja jag försökte så godt jag kunde ge honom en liten ut
redning angående frågan. Han nämnde, att han varit i samma
ärende hos fattigvårdsinspektör Lindblom, hvilken gifvit en något
afvikande utredning, Jag rådde honom då att gå till justitieminis¬
tern — den dåvarande, som framlagt propositionen i frågan — och
fråga honom, hvad han hade för mening om saken. Och så gick
han till justitieministern. Då han sedan kom tillbaka, frågade jag,
hvad justitieministern hade sagt. — »Han ville just icke säga något»,
blef svaret, »han sade, att stadgandet var klart och ej behöfde någon
förklaring. Men det har jag ej hört någon annan som tycker.» —Till
Konungens befallninghafvande ha t. ex. från häradskrifvare inkommit
förfrågningar om hur i detta afseende skulle förfaras. Fattigvårdssty-
relserna hafva nämligen förfarit mycket olika; och häradskrifvarne
hafva märkt detta och velat ha större konsekvens. Sålunda anse
somliga fattigvårdsstyrelser, att alla, som ha fattigvård, skola ute¬
slutas från rösträtt. Detta är emellertid icke riktigt, utan endast
den kan uteslutas, som hästar för fattigvård, och det gör ingen
annan än den, som åtnjuter fattigvård efter 1 § för sig, sin hustru
eller minderåriga barn. En stor del fattigvårdsstyrelser utesluta så¬
ledes alla som ha fattigvård, vare sig af ena eller andra slaget.
Detta visar herr Halléns exempel. Han talte om, att i hans hem¬
bygd en person hade blifvit utesluten från rösträtt, därför att hans
barn fått hjälp till skolkläder. Detta var alldeles oriktigt. Så är
icke lagens mening. Den ifrågavarande arbetaren hade icke skolat
uteslutas från rösträtt. Att man uteslöt honom var oriktigt. Men
så har nog skett på många andra håll, därför att vederbörande icke
ha klart för sig huru det skall vara. Numera aflidne kammarrätts¬
rådet Bodin utgaf en bok angående dessa spörsmål, och jag behöfver
bara1 hänvisa till den, för att herrarne skola få se, huru inveckladt
det är att klargöra hvad som innebäres i uttrycket »häfta för fattig-
Nr 4!>. Sfi
Lördagen den 18 maj.
Ang. ändrade vård». Då är i allt fall uttrycket »åtnjuta full försörjning», mycket
™nc*re tvetydigt och oklart? Denna term hafva fattigvårdsstyrel-
tiska rösträttenserna laborerat med under många, många år och hafva en långvarig
för män. praxis för tolkningen häraf. De skulle sannolikt reda sig val
(Forts.) med det.
Men det är ju möjligt, att man kan finna något annat uttryck,
som är lämpligare, än »åtnjuta full försörjning», och därför har jag
för min del ingenting emot den skrifvelse, som utskottet föreslagit.
För mig är det hufvudsaken, att man får klart, Indika som skola
uteslutas. För min del menar jag, att det icke är rätt att utesluta
andra än dem, som åtnjuta fattigvård för egen rakning på ett
stadigvarande sätt, så att de stå i en sådan osjälfständig ställning
gentemot fattigvårdsstyrelsen eller de kommunala myndigheterna,
att de bli jämförliga med den, som är under konkurs eller under
annans förmynderskap. Häraf följer, att jag visserligen, lika med
utskottet, anser den åtnjutna fattigvårdens mera tillfälliga beskaffen¬
het vara af mycket stor betydelse. Men jag vill hafva fram äfven
en annan sida af saken och det är det viktigaste skälet, hvarför jag
nu gripit till ordet. Det är, som jag nyss sade, att fattigvårdsstrecket
allenast bör drabba den, som åtnjuter fattigvård för egen räkning,
sålunda icke den, som åtnjuter fattigvård, som det heter, för hustru
och barn. Mig synes att hvar och en härvidlag bör svara för sig
själf. Detta är så mycket nödvändigare nu, då det gäller att gifva
kvinnorna rösträtt. Få de den, blir det ännu nödvändigare, att såväl
man som hustru i detta hänseende står på sin egen grund och ingen-
deras rösträtt beror på hvad den andre åtnjuter af fattigvården.
Kungl. Maj:t, och med Kungl. Maj:t utskottet, har nu t. ex. i
förslaget om den kvinnliga rösträtten skrifvit, att utesluten från val¬
rätt är »den som häftar för understöd, hvilket under löpande eller
sistförflutna kalenderåret af fattigvårdssamhälle tilldelats den häf¬
tande själf eller dennes hustru eller minderåriga barn». Ja, jag vill
icke ifrågasätta någon ändring i detta för närvarande — vi äro ju nu
icke vid den punkten — men jag har här velat yttra mig om tolk¬
ningen af denna bestämmelse; den torde vara svår nog. Om en
hustru, som lefver tillsammans med sin man, får fattigvård, skulle
jag knappast tro, att hustrun häftar för den fattigvården, utan det
gör mannen. Men det är ju alldeles orimligt, att när hustrun åt¬
njuter fattigvård, så är det mannen, som skulle förlora rösträtt på
grund häraf, men icke hustrun själf; det skulle ha inflytande på
mannens rösträtt, om hustrun har fattigunderstöd, men icke på hennes
rösträtt. Ja, en sådan tolkning af denna bestämmelse lär man nog
med fullt fog kunna göra, men detta beror på det fullkomligt oriktiga
förhållandet att rösträtten gjorts beroende af häftande för fattigvård.
Mig synes, att endast den borde genom fattigvårdsstrecket undantagas
från rösträtt, som för egen del åtnjuter fattigvård af icke tillfälligt
slag. Jag medger dock gärna att man bör tänka litet närmare på,
huru bestämmelserna böra slutligen formuleras. Jag har därför, som
Lördagen den 18 maj.
27
Jir 19.
jag nyss sade, icke något mot ett bifall till det skrifvelseförslag,
som är framlagdt af utskottet. Det blir då i alla fall Kungl. Maj:t,
som får taga saken i öfvervägande, och jag hoppas, att Kungl. Maj:t
skall taga hänsyn till de synpunkter, som jag framfört i min motion,
och för hvilka jag nu ytterligare gjort mig till tolk.
Jag har här närmast haft anledning att sysselsätta mig med
detta så kallade fattigvårdsstreck, men jag vill äfven yttra några
ord om det nu föreliggande förslaget i öfrigt.
Det är icke så ofta jag brukar yttra mig i rent konstitutionella
frågor, men eftersom jag fått ordet, skall jag be att nu få något beröra
det föreliggande betänkandet särskildt med anledning af herr Bran-
tings anförande i punkten om det så kallade åldersstrecket.
Det har sagts, att detta borde nedsättas, och en gång skall må¬
hända den tiden komma, då en dylik nedsättning måste företagas.
Men jag tror, att det för närvarande är bäst att i detta hänseende
stå kvar vid de bestämmelser, som gälla. Den nu gällande åldersbe-
stämmelsen infördes, som bekant, då den proportionella valordningen
infördes, hvilken vi hittills icke tillämpat mer än en enda gång.
Det bör väl vara någon beständighet äfven på grundlagsstiftningens
område, och nog borde man skaffa sig en smula erfarenhet, hur
åldersbestämmelsen verkat, innan man ifrågasätter en ändring af
densamma. Det synes mig därför, att utskottet handlat alldeles
rätt, då utskottet velat att man skulle se tiden an, innan en skrif¬
velse aflåtes med begärd ändring häruti. — För öfrigt är detta streck
af helt annan natur än de öfriga strecken. De öfriga strecken verka,
om jag så får säga, vertikalt, i det de drabba företrädesvis vissa
klasser i samhället. Detta är ju förhållandet med exempelvis ut-
skyldsstrecket och fattigvårdsstrecket. Men åldersstrecket är icke af
denna beskaffenhet, utan det verkar så att säga horisontalt; det skär
i lika mån bort medlemmar af alla klasser, både de, som äro mera,
och de, som äro mindre väl situerade. Det verkar således mera
jämnt och kan enligt mitt förmenande icke jämställas med de andra
strecken.
Hvad nu till sist angår utskyldsstrecket tror jag, att det vore
lämpligt att, såsom reservanten herr Hellberg uttalat sig för, verk¬
ställa en undersökning, hur det förhåller sig med orsakerna till att
så många stupa just på detta streck. Jag tror en sådan undersök¬
ning skulle vara gagnelig, och utskottet har ju också för sin del
något pekat på detta.
Jag har, som sagdt, egentligen velat yttra mig om det så kallade
fattigvårdsstrecket, med afseende hvarpå jag är af den meningen, att
det är alldeles nödvändigt att något snarligen blir gjordt. — Vid
den föredragna punkten har jag icke något yrkande att göra.
Herr Helger: Herr vice talman! Jag begärde ordet endast
för att till begrundande framställa ett par exempel på, huru valbar-
hetsbestämmelserna till Första kammaren verkade vid höstens Första-
Ang. ändrade
bestämmelser
om den poli¬
tiska rösträtten
för män.
(Forts.)
Nr 4». 28
Lördagen den 18 maj.
Ang. ändrade kammarval. Jag tillhör den socialdemokratiska landstingsgruppen i
Värmland, och denna landstingsgrupp, som är 8 man stark, skulle
tiska rösträtten enligt de proportionella valbestämmelserna välja en ledamot till Första
för män. kammaren. Det var då vår uppgift att söka en lämplig person till
(Forts.) denna plats, men vi kunde icke i hela Värmland uppleta en enda
socialdemokrat, som fyllde villkoret att äga tre tusen kronors in¬
komst, och ännu mindre någon, som ägde fastighet med 50,000 kro¬
nors taxeringsvärde. Vi nödgades därför gå utom länet för att finna
en lämplig representant, och vi blefvo afhånade i högerpressen där¬
för att vi icke kunde finna någon inom vårt eget län. Vi lyckades
utmärkt för öfrigt, men det berodde icke på valbestämmelserna.
Vidare omtalade just nu en liberal landstingsman från Värm¬
land för mig, att liberalerna önskat till representant i Första kamma¬
ren välja en landtman, men att de icke kunnat trots mycket sö¬
kande upptäcka någon, som uppfyllde dessa kvalifikationer. De hade
en på förslag, men rätt som det var kommo de under fund med att
denne icke under alla de tre åren haft denna inkomst eller fastig¬
het med detta taxeringsvärde. Jag frågar nu och vädjar till kamma¬
rens ledamöter: Kan någon finna det vara lämpligt eller rättvist,
att grundlagen med ena handen ger oss rättighet att välja en repre¬
sentant till Första kammaren och med den andra handen gör det
omöjligt för oss att finna någon lämplig representant inom vårt
eget län?
Nu har det föreslagits och liberalerna ha gått med på en sänk¬
ning till 2,000 kronors inkomst, men jag tror, att det på många
ställen skall bli mycket svårt att finna tillräckligt antal personer,
med denna inkomst, att välja på. Jag tror icke, att det kan vara
rättvist att behålla en sådan bestämmelse, utan det enda riktiga
måste vara, att man får rättighet att välja bland alla dem, som ha
valrätt till Andra kammaren.
Herr Branting: Jag skall be att få gifva blott ett par korta
svar på några yttranden och framställa ett yrkande.
Hvad jag kunde få fram af det försvar för högerns ståndpunkt
i denna fråga, som utvecklades af herr Jansson i Djursätra, var
ingenting annat än detta resonemang: Vi respektera er uppfatt¬
ning, att rösträttsstrecken borde borttagas, men då böra ni också
kunna förstå och respektera att vi tycka, att därmed gärna kan
dröja. Jag kan icke finna ett skymt af verkligt skäl i ett sådant
resonemang, utan däri ligger endast, att man begär ett erkännande
för sin önskan att bevara status quo i och för sig, utan att man
går in på någon som helst undersökning, huruvida det är rättvist
och riktigt att detta status quo bibehålies eller icke.
Det anförande, hvari herr Edén utvecklade den liberala stånd¬
punkten, har redan i viss mån blifvit från vår sida bemött. Jag
skall därför för min del blott konstatera, att där både gafs och togs,
men att där gjordes erkännanden, som jag hoppas att det liberala
Lördagen den 18 maj.
29 Sr 49.
partiet i sinom tid vill infria, så att icke herr Edén vid ett annat
tillfälle måste markera, gång på gång, att han talar blott å sina
egna vägnar, när det gäller erkännande åt det berättigade i krafven
på rösträttens utsträckande. Men på samma gång kom där fram
dessa s. k. förutsättningar för hela rösträttsreformen, som ännu skulle
vara så bindande för partiet, att man icke finge gå in på någon
rubbning af grunderna. Jag vill hoppas, att dessa traditioner af en
öfverenskommelse eller ett slags återtåg för att finna en samlande
linje, som gjordes redan i början af 1900-talet, måtte liksom andra
sådana skuldförbindelser vara underkastade tioårig preskription, och
att de alltså icke måtte upprätthållas i hvart fall utöfver tio år från
den tid, då öfverenskommelsen ingicks. Det förefaller mig, att ett
politiskt parti, som dock har utgått i dessa sina kraf från de all¬
mänt demokratiska grundsatserna, och hvars främste banérförare re¬
dan på 1880- och 1890-talet utan omsvep hissade den allmänna
rösträttens fana, borde låta sig angeläget vara att snart återkomma
till dessa traditioner och icke stanna alltför länge på en mellansta¬
tion sådan som den, hvilken framgick ur 1907 års kompromiss.
För öfrigt ber jag att beträffande den nu närmast föredragna
punkten få göra blott den anmärkningen, att valbarheten till Första
kammaren verkligen kräfver en högst väsentlig utvidgning. Herr
Helger har nyss vittnat om erfarenheterna från Värmlands län be¬
träffande möjligheten för arbetarpartiet att inom sitt eget län upp¬
spåra en kandidat, som vore valbar. Samma erfarenhet har arbetar¬
partiet gjort på mångfaldiga andra ställen, och samma erfarenhet ha
också helt visst de mindre landtmännen gjort på åtskilliga håll.
Det är en kvarlefva, ett rudiment af den gamla Första kammaren
med hela dess storgodsvälde och hela dess rikemansvälde, som vi
fortfarande ha framför oss i den nuvarande § 9, och det är efter
min uppfattning alldeles icke tillräckligt, att man här gör blott den
lilla jämkning som föreslås i det liberala yrkandet, där man går
ned från 50,000 kronors fastighetsvärde till 40,000 kronors och från
3,000 kronors årlig inkomst — märk väl icke för en gång, utan un¬
der tre på hvarandra följande år — till 2,000 kronors inkomst.
Det blir ändock faktiskt svårt för de fattigare folklagren och de
partier, som företräda dem i främsta rummet, att kunna finna lämp¬
liga representanter eller i hvart fall sådana representanter, som de
helst skulle vilja sända in i Första kammaren för att där af egen
erfarenhet föra de fattiges talan.
Jag kan sålunda icke finna annat än att vårt yrkande är be-
rättigadt, att det icke bör finnas något förmögenhetsstreck alls för
valbarheten, utan att valmännen, i detta fall landstingsmännen, inom
de olika partierna böra äga rättighet att utan hänsyn till förmögen¬
hetsförhållanden välja den de anse skickad och lämpad att föra de¬
ras talan. Detta yrkande innefattas i den i vår reservation under
denna punkt förekommande bestämmelsen att »till ledamot i Första
kammaren kan endast väljas man eller kvinna, som är röstberätti-
Ang. ändrade
bestämmelser
om den poli¬
tiska rösträtten
för män.
(Forts.)
Nr 49. 30
Lördagen den 18 maj.
Ang. ändrade gad inom sin kommun samt uppnått 30 års ålder». Där är sålunda
omta<fr!Tpoli hela c*etta förm°genhetsstreck borttaget, och jag ber, herr vice tal-
tiska rösträtten man> att få yrka bifall till detta i vår reservation under III upp-
för män. tågna yrkande.
(Forts.)
Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, gaf herr vice
talmannen till en början propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan i punkten 1, dels på af slag därå; och förklarade herr vice
talmannen sig anse svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för
den förra propositionen. Votering begärdes emellertid af herr Jans¬
son i Djursätra, i anledning hvaraf nu uppsattes, justerades och an¬
slogs en så lydande voteringsproposition:
Den, som vill, att kammaren bifaller konstitutionsutskottets hem¬
ställan i punkten l:o) af utskottets förevarande utlåtande nr 32, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren afslagit utskottets berörda hem¬
ställan.
Omröstningen utföll med 130 ja mot 67 nej; och hade kam¬
maren alltså bifallit utskottets hemställan.
Vidare framställde herr vice talmannen propositioner dels på bi¬
fall till det förslag, som innefattades i punkten III af herr Bran-
tings vid utlåtandet fogade reservation, dels på afslag därå; och fann
herr vice talmannen den senare propositionen vara med öfvervägande
ja godkänd. Som herr Bran ting emellertid begärde votering, blef nu
uppsatt, justerad och anslagen följande omröstningsproposition:
Den, som vill, att kammaren afslår det förslag, som innefattas
i punkten III af herr Brantings reservation vid konstitutionsutskottets
förevarande utlåtande nr 32, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit berörda förslag.
Lördagen den 18 maj.
31 Kr 49.
Denna votering utvisade 110 ja och 76 nej, vid hvilken utgång Ang. ändrade
kammaren således afslagit det förslag, som innefattades i punkten
III af herr Brantings reservation vid utskottets utlåtande. tiska rösträtten
för män.
Härefter lämnade herr vice talmannen på begäran ordet till (Forts.)
Herr Branting, som anförde: Jag skall be att få göra den
hemställan med afseende på den fortsatta föredragningen, att vi
måtte få besluta först med afseende å punkt 3, då där innefattas det
vidsträcktaste yrkandet, och att vi först därefter må gå till punkt
2, som af ser en detalj i det hela.
Herr Branting, som ånyo erhöll ordet, yttrade vidare: Efter
samråd med talmannen skall jag be att få ändra mitt yrkande där¬
hän, att nu närmast måtte framställas gemensam proposition på vår
reservation i punkterna I och II, alltså på yrkandet om fullt all¬
män rösträtt till Andra kammaren och bostadsbandets afskaffande.
Sedan kammaren bifallit hvad herr Branting senast föreslagit
angående propositionsordningen, framställde herr vice talmannen i
enlighet härmed propositioner först på bifall till de förslag, som
innefattades i punkterna I och II af herr Brantings vid utlåtandet
fogade reservation och vidare på af slag därå; och sade herr vice tal¬
mannen sig finna den sistnämnda propositionen hafva flertalets röster
för sig. Då votering likväl begärdes, uppsattes, justerades och an¬
slogs denna voteringsproposition:
Den, som vill, att kammaren af slår de förslag, som innefattas
i punkterna I och II af herr Brantings reservation vid konstitutions¬
utskottets förevarande utlåtande nr 32, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit berörda förslag.
Omröstningen utföll med 132 ja mot 71 nej, hvadan kamma¬
ren afslagit de i punkterna I och II af herr Brantings reservation
innefattade förslag.
Härefter föredrogs utskottets hemställan i punkten 2; och an¬
förde därvid:
Herr Jansson i Djursätra: Med åberopande af mitt yttrande förut,
Nr 49. 32
Lördagen den 18 maj.
Ang. ändrade då den allmänna debatten försiggick, anhåller jag nu blott att få
bestämmelser yrpa afslag på betänkandet i denna punkt.
om den poli- 1
tiska rösträtten
för män. Herr Ericsson i Vallsta: Jag skall be att helt kort med hän-
(Forts.) visning till den debatt, som förut förts, få yrka bifall till utskottets
förslag.
Herr Eden instämde häruti.
Herr Branting: Då vårt yrkande på en positiv formulering af
hithörande punkt fallit, är det uppenbart, att alla, som önska en
reform i öfverensstämmelse med den begränsning af fattigvårdsstrecket,
vi framställt i vår motion, nu böra samlas om att åtminstone föra
fram denna skrifvelse till regeringen i detta syfte.
Jag ber därför att få nu yrka bifall till utskottets hemställan i
denna punkt.
Härmed var öfverläggningen afslutad. I enlighet med de där¬
under framställda yrkandena gaf herr vice talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt och dels
på afslag därå; och fann herr vice talmannen den förstnämnda pro¬
positionen vara med öfvervägande ja besvarad. Votering begärdes
emellertid, i anledning hvaraf nu uppsattes, justerades och anslogs
en så lydande omröstningsproposition:
Den, som vill, att kammaren bifaller konstitutionsutskottets hem¬
ställan i punkt 2) af utskottets förevarande utlåtande nr 32, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren afslagit utskottets berörda hemställan.
Voteringen utvisade 146 ja mot 54 nej; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.
Funlcten 3. Utskottets hemställan förklarades vara besvarad
genom kammarens beslut i fråga om öfriga delar af utlåtandet.
§ 6.
Ang. politisk Å föredragningslistan fanns härefter upptaget konstitutionsutskot-
valrätt och tets utlåtande, nr 33, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med för-
VUlkvinno/ÖT s^aS till ändrad lydelse af §§ 9, 16,19 och 21 riksdagsordningen jämte
inom Riksdagen i ämnet väckta motioner.
Lördagen den 18 maj.
33 Nr 49.
Till konstitutionsutskottets handläggning hade hänvisats
dels från båda kamrarna en af Kungl. Maj:t till Riksdagen af-
låten proposition, nr 110, med förslag till ändrad lydelse af §§ 9,
16, 19 och 21 riksdagsordningen;
dels ock från Andra kammaren de inom nämnda kammare
väckta motionerna nr 307, af herrar Branting, Lindqvist i Stock¬
holm, Thorsson, Persson i Malmö, Rydén, Christiernson, Larsson i
Västerås, Palmstierna, Eriksson i Grängesberg och Waldén, angå¬
ende utvidgad politisk valrätt och valbarhet, samt nr 316, af herrar
Lindhagen, Winberg, Sandler, Helger och Kloo, angående ändrad
lydelse af 16 § första stycket samt 19 § i riksdagsordningen;
och hade utskottet till behandling i ett sammanhang förehaft
berörda proposition och motioner, de senare i hvad de afsågo politisk
valrätt och valbarhet för kvinnor.
I propositionen nr 110 hade Kungl. Maj:t, under åberopande af
bifogadt, i statsrådet fördt protokoll, till Riksdagens pröfning i grund¬
lagsenlig ordning framlagt följande
Förslag
till
ändrad lydelse af §§ 9, 10, 19 och 21 riksdagsordningen.
§ 9.
Till ledamöter i Första kammaren kunna endast väljas män och
kvinnor, som uppnått — — — — — — — — — sin befattning.
§ 16.
Valrätt tillkommer enhvar välfräjdad svensk medborgare, såväl
man som kvinna, från och med kalenderåret näst efter det, hvar¬
under han uppnått tjugufyra års ålder, dock ej
a) den som står under förmynderskap eller är i konkurstillstånd;
b) gift kvinna, som ej vunnit boskillnad och hvilkens man är i
konkurstillstånd;
c) den som häftar för understöd, hvilket under löpande eller
sistförflutna kalenderåret af fattigvårdssamhälle tilldelats den häftande
själf eller dennes hustru eller minderåriga barn;
d) gift kvinna, hvilkens man häftar för understöd, som under
löpande eller sistförflutna kalenderåret af fattigvårdssamhälle tilldelats
henne eller makarnas minderåriga barn;
e) den som icke erlagt de honom påförda utskylder till stat
Andra kammarens protokoll 1912. Nr 49. 3
Ang. politisk
valrätt och
valbarhet för
kvinnor.
(Forts.)
Nr 49. 34
Lördagen den 18 maj.
Ang. politisk
valrätt och
valbarhet för
kvinnor.
(Forts.)
och kommun, hvilka förfallit till betalning under de tre sistförflutna
kalenderåren;
f) gift kvinna, som ej vunnit boskillnad och hvilkens man icke
erlagt de honom påförda utskylder till stat och kommun, hvilka för¬
fallit till betalning under de tre sistförflutna kalenderåren;
g) värnpiktig, som icke fullgjort de honom till och med ut¬
gången af sistförflutna kalenderåret åliggande värnpliktsöfningar.
Till efterrättelse vid val skall finnas röstlängd; och skall, på
sätt i vallagen finnes närmare bestämdt, valrätten grundas på för¬
hållandena vid tiden för röstlängdens tillkomst, ändå att förändring
före valet inträffar.
§ 19.
Till ledamöter i Andra kammaren kunna endast utses män och
kvinnor, som äga valrätt inom valkretsen eller, där fråga är om stad,
bestående af flera valkretsar, inom någon af dessa.
§ 21.
Riksdagsman — — — ■— — —--— — — — — —
tre lagtima riksdagar.
Kvinna är berättigad att afsåga sig riksdagsmannauppdrag, äfven
om icke något af nu nämnda skäl är för handen.
Afsägelse-------Konungens befallningshafvande.
I motionen nr 307 hade herr Branting m. fl. hemställt, att Riks¬
dagen för sin del måtte antaga som hvilande till grundlagsenlig
behandling
I. Beträffande § 16 riksdagsordningen följande ändrade lydelse
af nämnda paragrafs första stycke:
Valrätt till Andra kammaren tillkommer en hvar välfräjdad svensk
medborgare, såväl man som kvinna, som före det kalenderår, hvar¬
under val äger rum, uppnått 21 års ålder; dock ej den som står
under förmynderskap eller fattigvårdsstyrelses målsmansrätt.
II. Beträffande § 19 riksdagsordningen följande förändrade lydelse:
Till ledamot i Andra kammaren kan endast utses man eller
kvinna, som uppnått 25 års ålder samt äger valrätt inom riket.
III. Beträffande § 9 riksdagsordningen följande förändrade
lydelse:
Till ledamot i Första kammaren kan endast väljas man eller
kvinna, som är röstberättigad inom sin kommun samt uppnått 30
års ålder.
Tillika hade motionärerna hemställt, att utskottet, i händelse af
bifall till motionärernas förslag, ville vidtaga den jämkning i formu-
35 Jir 49.
Lördagen den 18 maj.
1 eri ngen järn val af andra paragrafer i grundlagarna, som kunde blifva ^n9- politik
* j i valrätt och
en följd åt detsamma. valbarhet för
kvinnor.
I motionen nr 316 hade herr Lindhagen m. fl. gjort enahanda (Forts.)
hemställan som herr Branting m. fl. i motionen nr 307 under punk¬
terna l:o) och 2:o).
Utskottet hemställde, att Riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förevarande proposition samt med afslag på herr Brantings
m. fl. och herr Lindhagens m. fl. motioner, i hvad de afsågo be¬
stämmelser, som afveke från de uti ifrågavarande proposition före¬
slagna, såsom hvilande till vidare grundlagsenlig behandling antaga
ett i utlåtandet intaget, med Kungl. Majtts proposition likalydande
förslag till ändrad lydelse af §§ 9, 16, 19 och 21 riksdagsordningen.
Reservationer häremot hade afgifvits:
af herrar Trygger, Glasört, Bellinder, Ekman, von Mentzer,
grefve Hamilton, Jansson i Djursätra, Nyström och Magnusson i
Tumhult; samt
af herr Branting, med hvilken herrar Wavrinslag, Nilsson i Kabb-
arp och Larsson i Västerås förenat sig, och som inom utskottet yrkat
bifall till motionen nr 307 och subsidiärt framställt yrkande på föl¬
jande formulering af § 16 mom. e) och f):
e) den som icke erlagt de honom eller henne påförda utskylder
till stat och kommun, hvilka förfallit till betalning under de tre sist-
förflutna kalenderåren;
f) gift kvinna, som ej är påförd utskylder och ej vunnit bo¬
skillnad samt hvilkens man icke erlagt de honom påförda utskylder
till stat och kommun, hvilka förfallit till betalning under de tre sist-
förflutna kalenderåren.
Efter föredragning af utskottets hemställan yttrade
Herr Nyström: Herr talman, mina herrar! Det förslag, som
här är å bane, nämligen om rösträtt för kvinnor, har varit upp¬
taget såsom önskemål å båda de partiers program, som ha majoritet
här i kammaren, hvarför saken följaktligen på förhand är afgjord,
för så vidt det rör denna kammare. Under sådana förhållanden kunde
det finnas skäl till att icke alls upptaga kammarens tid med något
yttrande i motsatt riktning, men å andra sidan är detta en fråga
utaf så stor innebörd, att det väl skulle taga sig något egendomligt
ut, om man här i kammaren, liksom man gjort i utskottet, icke
framställde några synpunkter, som tala emot förslaget. Jag vill
därför i korthet göra detta.
Den första anmärkning, jag då har emot denna kungl. propo-
Nr 49. 36
Lördagen den 18 maj.
Ang. politisk
valrätt och
valbarhet för
kvinnor.
(Forts.)
sition, är, att den öfver hufvud taget har kunnat framlämnas. Jag
vågar påstå, att det föga synes öfverensstämma med rikets nytta att
så göra. Till stöd för detta mitt påstående ber jag att få påminna
om några data ur rösträttens sista historia. För fyra år sedan, då
man sista gången röstade efter den gamla riksdagsordningens be¬
stämmelser, var antalet röstberättigade ungefär 500,000. Vid förra
årets val hade på grund af reformen 1907 och 1909 detta antal
röstberättigade ökats till 1,350,000. Det är ju en något ansenlig
utvidgning. Hela den gamla valmanskåren sjönk ner till en mino¬
ritet i den nya, och man kunde väl tycka, att det under sådana
förhållanden hade varit Kungl. Maj:ts plikt att se tiden något an,
att se efter, huru denna kolossala omhvälfning, som låg i 1907 års
reform, kommer att verka. Vi ha icke hunnit erfara det mer än
vid ett enda val, där dessutom naturligtvis tillfälligheter kunna ha
spelat in. Det hade, synes det mig, varit välbetänkt och mera
öfverensstämmande med rikets sannskyldiga nytta att invänta det
slutliga resultatet af den förra reformen, innan man tager ett nytt
steg på reformernas bana. Och hvilket steg sedan: Jo, ett sådant,
att den sålunda till 1,350,000 personer ökade valmanskåren skulle
ytterligare mer än fördubblas. Genom Kungl. Maj:ts förslag till¬
kommer rösträtt så godt som alla kvinnor öfver 24 år, och det är
beräknadt, att deras antal utgör 1,520,000, sålunda mer än den
förut, 1907, ökade manliga valmanskåren. Innan man sålunda vet,
hur 1907 års reform kommer att verka, innan man låtit så att säga
denna reform sätta sig och stadga sig, kommer man med en ny re¬
form af ännu större omfattning. Den valmanskår, som för 4 år
sedan ensam bestämde valens utgång, är, om denna reform går ige¬
nom, reducerad till 1/(! af hela valmanskåren, sålunda till en för¬
svinnande minoritet, och rikets välfärd lägges helt och hållet i hän¬
derna på opröfvade krafter. Att det kan anses öfverensstämmande
med rikets sannskyldiga nytta att göra så våldsamma språng i ut¬
vecklingen, förstår jag icke. Någon motsvarighet till dessa omstört-
ningar lär man icke heller kunna uppvisa från främmande land, annat
än då revolutioner där ha gått fram. I själfva verket är också
detta en revolution om ock under laga former, men det är dock en
förändring, som närmast är att jämföra med en revolution. Det är
för öfrigt icke många suveräna stater, som man kan visa på såsom
föredömen på denna väg. Det finns i hela Europa endast ett med
oss någorlunda jämnställdt land, som infört kvinnorösträtt, nämligen
Norge, men detta land har tydligtvis regeringen icke tagit till före¬
bild, ty där har man fäst strängare villkor vid den kvinnliga röst¬
rätten än vid den manliga, medan hos oss ingen skillnad i villkoren
förekomma. Det enda land i Europa, som är så liberalt, är Finland,
men Finlands ställning och Sveriges äro mycket olika. I Finland
finns det en högre myndighet, som, om allt går på tok, kan stoppa
hela härligheten i fickan, och jag vet, att det finns finnar, som
hoppas på detta resultat af den allmänna rösträtten i den form,
Lördagen den 18 maj.
37 Nr 49.
den har i Finland. Jag har själf erfarit detta. För öfrigt, om man
bortser från Norge, som är det enda själfständiga land, som har
kvinnlig rösträtt, så ha vi utom lydlandet Finland äfven en del
kolonialstater, hvilka dock, såsom ock den kungl. propositionen fram¬
håller, i mångt och mycket äro olika vårt land. De ha icke att
syssla med sådana saker som utrikespolitik, försvarsväsende, en hel
grupp af lagstiftningen är tagen från dem o. s. v. De kunna egent¬
ligen icke jämföras med oss, hvarken uti sin rättsställning eller uti
storlek och folkmängd. Ännu mindre kunna de jämföras med oss
i andra afseenden, nämligen i de rent valtekniska. Uti Sverige är
kvinnokönet som bekant vida talrikare än mankönet, och enligt de
valrättsbestämmelser, Kungl. Maj:t här bjuder oss på, skulle äfven
de kvinnliga valmännen bli talrikare än de manliga. Så är det icke
uti dessa kolonialländer, med ett enda undantag för Victoria. Där
äro männen i allmänhet flera än kvinnorna, och valrätten för kvin¬
norna betyder sålunda icke, att männens inflytande försvinner. Män¬
nen ha ju i alla fall majoritet i dessa stater. Så är det också i
Norge till följd af de inskränkningar, som gälla för åtnjutande af
den kvinnliga rösträtten, men icke för åtnjutande af den manliga.
Medan sålunda i de sju amerikanska stater, som ha kvinnlig valrätt,
det kommer 646 valberättigade kvinnor på 1,000 män och i Norge
på grund af de nämnda inskränkningarna siffran sjunker till och
med ned till 626 kvinnor på 1,000 män, så skulle i Sverige där¬
emot komma 1,127 kvinnliga röstberättigade mot 1,000 män, d. v. s.
förslaget är så omfattande, att hela den manliga valmanskåren blir
minoritet, och kvinnorna skulle kunna, om icke det proportionella
valsättet räddade männen, besätta, om de ville, hela kammaren med
damer.
Därtill kommer ett annat förhållande, som har någon betydelse.
Uti dessa kolonialländer är flertalet kvinnor i mycket högre grad än
hos oss gifta kvinnor, d. v. s. deras rösträtt kommer väl i regeln
att bli ett plus till männens rösträtt. Man får väl antaga, att åt¬
minstone regeln blir och är väl redan den, att man och hustru tänka
någorlunda detsamma i politiken. I så fall blir ju den gifta man¬
nens röst fördubblad, om hans hustru också har en röst. Detta är,
säger jag, i Amerika i vida högre grad fallet än hos oss. Ty uti
de sju rösträttsstater, som vi nu närmast ha att jämföra oss med,
är giftermålsprocenten för kvinnor öfver 20 år ungefär 70. I en
utaf dessa stater, Wyoming, uppgår den till 78 procent, medan hos
oss antalet gifta kvinnor öfver 20 års ålder icke är mer än något
öfver 50 procent, noga räknadt 53,7 procent. Det vill säga, att i
dessa kolonialstater ha genom den kvinnliga rösträtten de gifta paren
så att säga fått mera inflytande i samhället gentemot de ogifta män¬
nen och kvinnorna. Hos oss blir icke detta fallet, åtminstone icke
i samma grad. Och hvad som icke minst behöfver betonas, är det,
att i dessa kolonialländer finns det ett förnuftigt skäl, hvarför kvin¬
norna fått rösträtt, ett skäl som framhålles i herr Widells utredning,
Ang. politisk
valrätt och
valbarhet för
kvinnor.
(Forts.)
Nr 49. 38
Lördagen den 18 maj.
Ang. politisk
valrätt och
valbarhet för
kvinnor.
(Forts.)
nämligen att utaf invånarne i dessa nya länder, som bekant, ett
mycket stort antal är inflyttadt, bestående af personer födda utom
landet. Men antalet af dessa inflyttade är större bland männen än
bland kvinnorna, och genom att kvinnorna fått rösträtt har man
sålunda sökt värna det rent fosterländska, infödda intresset emot
dessa utländska inflyttare. Det är naturligtvis en förnuftig synpunkt,
som icke det ringaste gäller här hos oss.
Af hvad jag sålunda i korthet nu sagt framgår, att reformen i
den omfattning, hvari den nu i dag föreligger för Riksdagen, är
våldsammare än i något annat europeiskt land, bortsedt ifrån Fin¬
land, hvilket just icke är något föregångsland, och att den äfven
måste blifva våldsammare till sina följder än denna reform uti de
stora kolonialländer, som man har rekommenderat såsom våra före¬
dömen, men att intet europeiskt land utaf någon betydelse ännu
har velat befatta sig med denna sak. Engelska parlamentet har ny¬
ligen afslagit ett sådant förslag, och för endast ett par dagar sedan
af slogs detsamma af Italiens deputeradekammare med en förkrossande
majoritet, 218 röster mot 49. Så stort värde sätter man på reformen
i länder, som stå den stora politiken närmare än vi, och där man
kan anta, att minst lika kloka män föra ordet som här.
Det finns ju en del mera subjektiva skäl, som också ha anförts
och anföras för denna reform. Jag vill endast upptaga ett par utaf
dem. Man säger: det är en naturlig rätt, att alla skola ha rösträtt,
och det är sålunda en orättvisa att förhindra kvinnorna ifrån den.
Jag vill däremot säga, att valrätten icke är någon naturlig rätt och
har aldrig ens utaf franska revolutionen uppförts på listan af mänsk¬
liga rättigheter. Valrätten är och kan icke vara annat än ett upp¬
drag, som staten lämnar den, som den finner lämplig att utöfva
denna myndighet, men icke något annat.
Nu vill jag gärna medgifva, att hur man än begränsar röst¬
rätten bland män, kommer det nog alltid att finnas en del personer,
som icke mycket veta, hvad de göra, då de rösta. Men om jag
också medger det, så kan jag icke se, att det är någon förbättring
af detta förhållande att utsträcka rösträtten till ännu flera, som icke
förstå, hvad de göra, då de rösta.
Hvad som ifrån början har gifvit männen inflytande vid val
liksom på andra områden, skall jag nu icke vidlyftigt resonera om,
men det är naturligtvis bland annat i korthet sagdt den omständig¬
heten, att männens verksamhet helt och hållet rör sig uti det allmänna,
utom hemmets dörrar, medan däremot kvinnorna till största delen,
om ock mer förr i världen än nu, röra sig inom hemmets sfär.
Men än i dag är detta fallet med flertalet kvinnor — jag nämnde
nyss, att procenttalet gifta kvinnor öfver 20 år är 53,7. Kvinnorna
ha sålunda sin hufvudsakliga verksamhet inom hemmet. Det finnes
då icke från denna synpunkt samma skäl för kvinnorna att fordra
rösträtt som för männen. Därtill kommer, att männens ansvar för
fäderneslandets öden är ett helt annat än kvinnornas. Det är männen,
39 Nr 4&.
Lördagen den 18 maj.
som ha att ytterst försvara landet, och denna skyldighet kunde,
tycker jag, vara ett skäl för att männen också skulle ha någon före- ralbarhet for
trädesrättighet framför kvinnorna. kvinnor.
Hvad kvinnans intresse för politiken angår, kan jag icke själf (Forts.)
fälla något allmänt omdöme om den saken —- det skulle förutsätta
en mycket vidsträckt bekantskap — men jag vill citera en kvinna,
som jag är säker på någorlunda har den erfarenhet, som jag och
hvar och en af er, mina herrar, måste sakna, en dam, som i Svensk
Tidskrift förra året skref, att hon aldrig funnit, att hennes medsystrar
visat intresse för någon annan politisk fråga än den kvinnliga röst¬
rätten. I den riktningen går också den visserligen ofullständiga er¬
farenhet på området, som jag har.
Vidare säger man: kvinnorna fordra rösträtt. Ja; men det är
naturligtvis icke något skäl, ty det är icke något skäl att ge åt alla,
hvad de fordra, de skola väl först prestera något speciellt skäl för
sin fordran. Det ha de nu icke gjort i annan mån än att de åbe¬
ropat den »allmänna naturliga rätten*, som jag förnekar och som
icke existerar. De ha icke kunnat peka på, att icke kvinnornas
ställning i vårt land för öfrigt är lika god som i andra länder. De
ha icke kunnat peka på, att vi män, som hittills representerat staten,
sörjt sämre för kvinnorna i det svenska samhället än det blifvit
sörjdt för dem i andra samhällen. Här finnes icke något sådant
skäl, jag har icke ens hört något sådant påstås, annat än någon
gång af herr Lindhagen, som ju icke anser, att det är så bra för
kvinnorna som för männen. Men om man tager fasta på, att kvin¬
nornas rättigheter äro stadda i utveckling, måste man säga, att \ i
hunnit ganska långt under de jämförelsevis få år, som denna ut¬
veckling har varat, och att man därför väl kan komma till den
slutsats, hvartill jag nyss kom, nämligen att vi hunnit lika långt
som andra nationer. Det finns ju områden, på hvilka kvinnan aldrig
kan komma att täfla med mannen på grund af fysiska, kanske också
af psykiska skäl, och endast om man har den öfversvallande tron
på kvinnans kompetens, att man vill tvinga in henne på dessa om¬
råden, kan det vara skäl att klaga öfver att kvinnorna icke hunnit
så långt som männen. Men jag tror aldrig, att man skall vinna
någon större anslutning i dessa sträfvanden, som strida emot naturen.
Så säger man: staten behöfver dem, staten behöfver kvinnans
hjälp på en hel del områden, och därför skola vi lämna henne re¬
presentationsrätt. Ja, staten behöfver naturligtvis kvinnan, men inte
är det sagdt, att staten behöfver henne här i Riksdagen. Hela den
bevisföring, som i det stycket blifvit nedlagd, är egentligen af så
svag beskaffenhet, att herr justitieministern själf i den kungliga pro¬
positionen måste inskränka sig till att säga, att »kvinnornas delta¬
gande i det politiska lifvet icke ländt till skada*. Det är ett bra
svagt påstående gentemot de starka uttryck, som begagnas, då man
påstår, att kvinnorna äro absolut nödvändiga för det politiska lifvet.
Jag skall naturligtvis icke gå in på någon detaljgranskning af
Nr 49. 40
Lördagen den 18 maj.
Ang. politisk deri kungliga propositionen, då jag öfver hufvud icke alls vill vara
valbarhet0för med om sjä^va fanken, men jag vill dock påpeka, att en gifven
kvinnor. följd, som herrarne kunna vara förvissade om, utaf antagandet af
(Forts.), 'ten kungliga propositionen blefve den, att städernas inflytande uti
kammaren skulle komma att växa alldeles kolossalt. Den »ving-
klippning* af städerna, som ett par gånger genomförts, skulle vara
annullerad, om den kvinnliga rösträtten medgåfves, därför att, såsom
också är själfklart, kvinnorna på landsbygden icke äro i tillfälle att
tillnärmelsevis begagna denna rätt i samma omfattning som kvin¬
norna i städerna. Det har visats, och siffror framläggas i den saken
från Norge i den Widellska utredningen. Vid de kommunala valen
t. ex. i Norge 1910 deltogo 61,6 % af de valberättigade kvinnorna
i städerna, men endast 26,2 % på landsbygden. I de politiska valen
var intresset gifvetvis något större, men dock röstade 1909 endast
46,7 % af valberättigade kvinnor på landet, men 73,2 % af sådana
kvinnor i städerna.
Det har slutligen, för att nu endast rycka ut en punkt af herr
justitieministerns motivering, framhållits, att kvinnornas rösträtt
skulle på intet vis skada framstegspolitiken. Jag förutsätter, att herr
justitieministern med detta ord har menat sin politik och sitt jpartis
politik, och att vi sålunda här ha något af det, som kan sägas vara
en hufvudoisak till förslaget. Det skulle »icke medföra någon fara
för framstegspolitiken»; och han tillägger, att »detta kan icke miss¬
tänkas af dem, som äga någon kännedom om de svenska kvinnornas
allmänna åskådning och hållning». Dessa ord måste afse att tala
om för läsaren, att majoriteten af de svenska kvinnorna är liberal
eller radikal och att följaktligen reformen i fråga skulle komma hans
parti eller det med honom samverkande partiet till godo. Någon
annan betydelse ligger ej i orden. Jag lämnar nu därhän, om detta
påstående är riktigt, men det är ju möjligt, eftersom herr justitie¬
ministern är så säker därpå och väl har anställt undersökningar i
den riktningen. Men om jag sålunda antager, att den kvinnliga
rösträtten skulle öka antalet reformvänner i denna kammare, skulle
öka det så att säga reform delirium, som nu råder, så kan jag ännu
mindre finna mig tilltalad af detta förslag.
Man kan emellertid också anföra ett annat skäl, för hvilket
jag icke är okänslig, emot detsamma, nämligen andra nationers tanke
om oss. I hela världen har, som jag nämnt, ingen suverän nation
mer än det lilla Norge — och dock i vida mer inskränkt omfattning
— infört rösträtt för kvinnor. Krafvet därpå är likväl uttaladt äfven
i andra länder och har varit föremål för andra representationers be¬
handling, men afslagits. Detta visar, som jag förut sagt, att
andra länder icke ha den uppfattningen om den kvinnliga rösträtten,
som man här partout vill göra gällande. Och jag är för min del
öfvertygad om, att om man i den öfriga världen får höra, att Sveriges
män ställa sig under kvinnornas färla på det sätt, som de af mig
anförda statistiska siffrorna visa, så skall icke aktningen för vårt
Lördagen den 18 maj. 41
land och vårt folk stiga, utan i stället torde utlandets omdömen om
oss komma att gå i den riktningen, som uttalades om ett annat
folk af romaren Tacitus. Denne har i sin skildring af Germanien
talat om ett folk, som också, egendomligt nog, bodde på den skan¬
dinaviska halfön, och om hvilket han berättar, att det behärskades
af en kvinna, och hans omdöme därom är följande: »Till den grad
ha de degenererat icke blott från friheten utan också från slafveriet.»
Herr talman, jag yrkar afslag å utskottets hemställan och bifall
till herr Tryggers m. fl. reservation.
Herr Larsson i Västerås: Herr vice talman mina herrar! Det fram¬
gick ganska tydligt af den förste talarens anförande, att hvad han
var mest rädd för, om kvinnorna skulle få rösträtt, det var, att reforrn-
ifvern i svenska Riksdagen kanske skulle komma att bli starkare
än hvad den för närvarande är, och det ville han för sin del icke
vara med om. Då jag emellertid har en helt motsatt uppfattning
mot hvad denne talare framhöll, så skall jag be att redan nu vid
debattens början få säga ett par ord i denna fråga. Det synes mig
emellertid, som om vi åtminstone i denna kammare icke vidare
skulle behöfva debattera, huruvida kvinnorna borde ha rösträtt eller
ej. Den saken är ganska klar för flertalet i denna kammare, och
de som till äfventyrs i likhet med den föregående talaren anse, att
kvinnorna ännu icke äro mogna för medborgarrätt, och de principi¬
ella motståndarne mot kvinnorösträtten, dessa kan man väl näppe¬
ligen öfvertyga genom någon ytterligare principiell argumentering
här i denna kammare. För min del skall jag heller icke inlåta mig
på något bemötande utaf herr Nyströms anförande, då detta till större
delen innehöll de gamla kända, ofta framförda argumenten emot
kvinnorösträtten, men jag kan icke uraktlåta att framhålla, hurusom
högern söker göra gällande, att den kvinnliga rösträtten skall komma
att inverka menligt, att den icke skall medföra någon som helst
nytta för samhället, utan fastmera att den skulle komma att verka
skadligt. Ja, hvad är det som ligger bakom detta resonemang?
Tydligen fruktan för en ytterligare maktförskjutning med åtföljande
kraftigare reformpolitik. Den uppfattning, som högern har med af¬
seende på denna fråga, skiljer sig sålunda högst väsentligt från vänster¬
partiernas uppfattning med afseende på hvad, som är rättvist mot
kvinnorna och för samhället gagneligt. För min del är jag lifligt
öfvertygad om, att i samma mån, som man kan ge alla landets
myndige medborgare inflytande på statens angelägenheter, sålunda
icke endast männen utan äfven kvinnorna, i samma mån kunna vi
också vara trygga för, att landets angelägenheter komma att skötas
så, att det blir till gagn icke endast för ett litet fåtals intressen
utan till gagn för det stora flertalets, och det är dit vi måste sträfva
att komma, i annat fall föra vi icke någon riktig politik.
Det är som jag sagt, icke skäl i att här i denna kammare in¬
låta sig på något resonemang beträffande behofvet och nyttan af
JJr 49.
Ang. politisk
valrätt och
valbarhet för
kvinnor.
(Forts.)
Nr 19. 42
Lördagen den IS maj.
Ang. politisk
valrätt och
valbarhet för
kvinnor.
(Forts.)
deri kvinnliga rösträtten, ty det är, som jag förut nämnde, en fråga,
som är klar för flertalet i denna kammare. Det skulle endast vara
att i onödan upptaga en för kammaren nu mycket dyrbar tid att
närmare ge sig in på det spörsmålet, och jag skall för min del icke
göra det. Men äfven bland dem, som erkänna det berättigade i
kvinnornas kraf på medborgarrätt, äro meningarna ganska delade
om, hur långt man bör gå, hur långt man bör medgifva kvinnorna
denna rätt, och det är närmast därom, som jag nu här skall be att
få säga några ord i anslutning till den reservation, som är bifogad
detta utlåtande af herr Branting m. fl. Den nyss förda debatten
och voteringarna rörande männens rösträtt ha ju lämnat belysande
exempel på, hur omöjligt det för närvarande är att nå fram till en
verklig allmän rösträtt för både män och kvinnor. På grund häraf
är det ju gifvetvis fullständigt utsiktslöst att här, då det nu gäller
kvinnornas rösträtt, söka ytterligare föra fram det ursprungliga
yrkande, som framförts i den socialdemokratiska riksdagsgruppens
motion. Det yrkandet skulle gifvetvis äfven nu mötas med lika
starkt afslag, som då kammaren förut fattade beslut rörande männens
rösträtt och de olika streckens borttagande. Detta kraf om verklig
allmän rösträtt är emellertid, det ber jag att få betona, icke endast
uppburet af männen inom det socialdemokratiska arbetarpartiet,
utan äfven af de socialdemokratiska kvinnorna. Jag vill särskildt
framhålla detta, då man i dessa dagar har sett, att en framstående
talare på högersidan har, såsom ett argument bland alla de andra
emot införande af kvinnlig rösträtt, begagnat sig af ett uttalande
från en enskild medlem i en socialdemokratisk kvinnoförening,
gående ut på, att de socialdemokratiska kvinnorna icke skulle vara
så synnerligen intresserade för att erhålla politisk rösträtt. Jag ber
emellertid att här få anmärka, att den uppfattning, som uttalats af
denna enskilda medlem, icke kan få anses utgöra ett uttryck för
hvad de socialdemokratiska kvinnorna i allmänhet tänka i denna
fråga, ty det är kändt för de flesta, som något följt med förhållandena
på detta område, hurusom de socialdemokratiska kvinnokongresserna
och stora möten, som hållits utaf dessa kvinnor, fullständigt enhälligt
uttalat sig för hel och full allmän rösträtt. Deras kraf är koncen-
treradt i följande uttalanden: för det första, full politisk likställighet
mellan män och kvinnor samt för det andra, borttagande af alla
streck för män och kvinnor, så att en fullt demokratisk författning
må ernås. Det är också detta, som vi fört fram i vår motion nu i
samband med den kungliga propositionen om kvinnlig rösträtt. Men
som jag nämnde förut, är det meningslöst att här vidhålla detta
kraf efter det beslut, som i föregående fråga har fattats. Jag skall
därför nu inskränka mig till att här framföra en detalj, men en
detalj, som jag för min del anser vara utaf ganska stor betydelse
för kvinnorna. Som herrarne se af utskottets utlåtande, så ha herr
Branting och jag m. fl. vid detsamma fogat en reservation, hvari
det omtalas, att vi, sedan vårt ursprungliga yrkande fallit, inom ut-
Lördagen den 18 maj.
43 Sr 49.
skottet subsidiärt framställt ett yrkande på ändring i den kungl. Ang. politisk
propositionen. Denna ändring går ut på, att gift kvinna, som har
egen debetsedel och erlagt påförda utskylder, skall vara röstberättigad H,lnnor.
äfven om hennes man icke erlagt de honom påförda utskylderna, (Förta.)
och i anslutning till detta ha vi sökt inskjuta några förändringar i
ett par moment i den lagtext, som är bifogad den kungl. proposi¬
tionen. Därmed afse vi, att åtminstone i någon mån mera än som
skett i den kungl. propositionen tillgodose det allmänt kända krafvet
från samtliga kvinnor här i landet, som kunnat föra fram och fört
fram sina kraf i rösträttsfrågan, beträffande hvilket kraf det råder
fullständig samstämmighet, nämligen det krafvet, att de skola få
rösträtt på samma villkor som männen. För min del anser jag, att
den kungl. propositionen icke helt tillgodoser detta kraf, ty äfven
om man, såsom här majoriteten genom föregående beslut visat, att
den gör, ställer sig på den ståndpunkten, att utskyldsstrecket fort¬
farande bör vara kvar, så måste man, såvidt jag kan förstå, ändå
medgifva, att det icke är riktigt att låta den gifta kvinna, som har
egen debetsedel och som betalar sin skatt, förlora sin rösträtt, där¬
för att hennes man utaf en eller annan anledning icke kunnat be¬
tala honom påförd skatt. Det är säkerligen rätt många bland vårt
lands gifta kvinnor, särskildt inom arbetarklassen, bland de mindre
bemedlade, och det är om dessa, som jag här talar i detta samman¬
hang — de förmögna behöfva alls icke tänka på detta streck, tv
de ha alltid möjlighet att rädda sig undan detsamma — hvilkas
rätt detta ändringsyrkande skulle komma att bättre tillgodose, än
hvad som kunnat ske genom den kungl. propositionen. Det är
nämligen många bland de arbetande gifta kvinnorna, som ha egen
inkomst och äro taxerade samt äfven betala skatt för denna inkomst.
Därför är det så mycket mer orättvist enligt min mening att ute¬
sluta dessa, då de själfva fullgjort sin skattskyldighet, från valrätt
på den grund, att mannen utaf, som jag förut nämnde, en eller
annan anledning icke kunnat betala eller försummat att betala sin
skatt. Och det orättvisa i detta framträder så mycket mera, om
man betraktar ett sådant fall som det, att mannen på grund af
sjukdom eller arbetslöshet icke har kunnat betala sin skatt, men
hustrun, som af sitt arbete har en viss inkomst, har fått uppehålla
icke allenast sig själf utan äfven sin man och sina barn — hela
familjen. Hon har kanske därjämte äfven kunnat komma ut med
den mindre skattebörda, som hon hade på sin debetsedel, men på
den grund att mannen insjuknat eller blifvit arbetslös och därför
icke kunnat komma ut med sina högre utskylder, så skall nu också
denna arbetssamma hustru förlora sin medborgarrätt. Det är, såvidt
jag kan förstå, i högsta grad orättvist. Man borde, synes det mig,
kunna ordna det så, om man nu ovillkorligen skall hålla fast vid
de grunder, som för närvarande äro gällande, att det blir likställighet
mellan män och kvinnor, d. v. s. det medgifves rösträtt för kvin¬
norna på samma villkor som för männen. Men det synes mig icke
Kr 49. 44
Lördagen den 18 maj.
Ang. politisk kunna bli fallet enligt den kungl. propositionen, om den skall an-
valbarh*t°för ^a8as oförändrad. Chefen för justitiedepartementet har visserligen
kvinnor. här i propositionen anfört vissa skäl, hvarför han för sin del icke
(Forts.) har kunnat gå längre med afseende på denna sak, men jag har icke
kunnat få klart för mig, hvarför det skall vara så nödvändigt, att
just i detta fall hålla så hårdt på egendomsgemenskapen, så att man
icke har ansett sig kunna infoga en sådan bestämmelse, som åt¬
minstone gifver de kvinnor rösträtt, som ha egen debetsedel och
betala sin skatt äfven om deras män icke skulle ha fullgjort sin
skattskyldighet. Jag förstår icke, hvarför man i detta fall skall
hålla så hårdt på denna egendomsgemenskap, då vi veta, att de,
som icke ha någon inkomst alls, ändå ha sin rösträtt. Hvarför
skall man då hålla så hårdt på denna princip?
Men det kan hända, att det icke är det afgörande skälet. Det
afgörande skälet kommer kanske i den följande satsen, där det,
sedan man framhållit egendomsgemenskapen, heter:
»Därjämte måste det framstå såsom oegentligt och skulle i ett
slag orimligt höja de effektivt röstberättigade kvinnornas antal i
förhållande till männens, om hustrun tillgodonjöte rösträtt utan alla
villkor i detta hänseende, under det att mannen för bevarande af
sin rätt hade att fullgöra icke blott utskylderna till staten, utan
äfven den än mera betungande kommunalskatten.»
Här kanske det viktigaste skälet ligger, nämligen däri att man
befarar i likhet med herr Nyström, att valmanskåren skulle komma
att blifva för stor. Ja, har man den uppfattningen, då kan jag
förstå, hvarför man vidtagit denna åtgärd. Men har man den upp¬
fattningen, såsom det synes framgå af den föregående motiveringen
i den kungl. propositionen, att man vill gifva kvinnorna rösträtt på
samma villkor som männen, då synes det mig, att man icke bör
vara rädd för, att valmanskåren ökas, äfven om det skulle vara
högst väsentligt.
Jag skall icke uppehålla mig längre härvid. Det är ju en
detalj, men jag anser för min del, att denna detalj är af ganska
stor betydelse, och jag vädjar till kammaren och särskild! till re¬
geringspartiet, huruvida det kan vara riktigt att icke nu, så långt
som det är möjligt, gå kvinnornas kraf till mötes, så att man kan
säga att med de inskränkningar, som vidlåda männens rösträtt, ha
kvinnorna fått rösträtt på samma villkor som männen. Vi få komma
ihåg, att bland de arbetande gifta kvinnorna är det många, som få
arbeta dag ut och dag in, och vi böra icke utestänga dessa från
valrätten, särskild! då så många, som icke ha någon inkomst alls,
likväl få sin fulla medborgarrätt. Det är därför, herr vice talman,
som jag, då jag nu icke längre kan vidhålla det ursprungliga yr¬
kandet i den socialdemokratiska gruppens motion, ber att få yrka
bifall till den af herr Branting m. fl. afgifna vid detta betänkande
fogade reservationen, som går ut på en ändring af den kungl. propo-
Lördagen den 18 maj. 45
sitionen i paragraf 16 mom. e) och f). Dessa skulle komma att få
följande lydelse:
Mom e) »den som icke erlagt de honom eller henne påförda
utskylder till stat och kommun, hvilka förfallit till betalning under
de tre sistförflutna kalenderåren»;
Mom f) »gift kvinna, som ej är påförd utskylder och ej vunnit
boskillnad samt hvilkens man icke erlagt de honom påförda ut¬
skylder till stat och kommun, hvilka förfallit till betalning under
de tre sistförflutna kalenderåren.»
Jag ber, herr vice talman, att få yrka bifall till detta ändrings¬
förslag, då, som sagdt det är omöjligt att här komma längre, och
jag vill sluta med en vädjan till kammaren att åtminstone icke
motsätta sig denna lilla fullt berättigade förbättring i den kungl.
propositionen.
Herrar Waldén, Branting, Ifvarsson, Lindberg och Uddenberg
instämde häri.
Herr Persson i Tällberg: Herr talman, mina herrar! Min
ställning till frågan om kvinnornas rösträtt torde nog vara tämligen
klar för allesamman. Jag vill dock säga, att så länge jag har
något tänkt i politiska frågor och så länge jag har sysslat med
politik, har jag funnit, att det borde vara en enkel gärd af rätt och
rättfärdighet, att kvinnorna skulle få rösträtt. Det är nu 10 år,
sedan jag första gången instämde i herr Lindhagens motion om
politisk rösträtt och valbarhet äfven för kvinnor, och den åskåd¬
ningen, som jag hade då, har ännu icke blifvit suspenderad eller
preskriberad, utan jag håller fortfarande fast vid denna åskådning
Jag var något tveksam, om jag skulle begära ordet efter herr
Nyströms anförande. Jag är icke riktigt öfvertygad om, huruvida
han kunde mena fullt allvarligt i alla stycken. Väl vet jag, att vi
röra oss, herr Nyström och jag, i olika umgängeskretsar, men aldrig
hade jag kunnat ana, att herr Nyström skulle röra sig bland sam-
hällsvådliga kvinnor. Men så framställde han absolut hela förslaget,
som om det vore att lägga makten i händerna på obepröfvade kraf¬
ter, och att det kunde icke lända till samhällets sannskyldiga nytta,
om vi gåfve kvinnorna rösträtt. Hvad är det annat i det talet, än
att den åskådningen måste ligga bakom, att kvinnorna äro samhälls-
vådliga medborgare, och som sålunda icke böra ha något inflytande.
Jag har för min del vunnit en alldeles motsatt uppfattning beträf¬
fande kvinnornas såväl åskådningssätt som handlingssätt, och därför
tror jag, att det skulle lända till stort gagn och till stor nytta för
fosterlandet, om de erhölle rösträtt.
Men det var en sak till, som han anförde såsom skäl —- och det
skälet kan jag förstå — det nämligen, att det skulle komma att gå för
fort på reformernas väg. Jag tror mig känna herr Nyström så mycket,
att jag kan säga, att det var ett mycket ärligt tal från hans sida. Men
Nr 49
Ang. politisk
valrätt och
valbarhet fik-
kvinnor.
(Forts..'
Nr 4». 46
Lördagen den 18 maj.
Ang. politisk
valrätt och
valbarhet för
kvinnor.
(Forts.)
jag finner, att så ofantligt många reformer äro af behofvet påkallade,
särskild! sådana, som röra de sociala spörsmålen och särskild! be¬
träffande äktenskapslagstiftningen och lagstiftningen på familjerättens
område, och det är då af ofantligt stor vikt och betydelse, att kvin¬
norna kunde få sitt ord med i laget vid afgörandet af dessa frågor.
Men det är ju så olika uppfattningar ibland oss, och jag aktar nog
hvar och en, som har en mot min egen stridande uppfattning, äfven
om jag i många fall icke kan förstå grunden till denna uppfattning.
Men det får jag säga herr Nyström, att nog tyckte jag mig i hans
anförande höra ett eko från den gamla goda tiden, då biskop Empo-
ragrius år 1669 skref sin berömda katekes, i hvilken han i förkla¬
ringen till tionde budet hänförde hustrun till det värdefullaste stycket
i mannens lösegendom.
Nu hade herr Nyström också ett annat skäl, och det var, att
vi skulle vänta på det slutliga resultatet — jag betonar detta, såvidt
jag hörde rätt — vänta på det slutliga resultatet af 1907 års rösträtts-
reform. Ja, när skall det slutliga resultatet af den reformen komma,
om vi icke vidtaga någon ändring i denna reform? Då få vi nog
vänta i evärdliga tider. Och det kan ju hända, att herr Nyström
med den uppfattning, han har, vill komma därhän. Men då jag
däremot tror, att det skulle lända till gagn för landet, så får herr
Nyström ursäkta mig, att jag nu är angelägen om att åtminstone
denna kammare antager förslaget, och jag skulle så gärna ha önskat,
att äfven Första kammaren kunnat gå med på detsamma.
Men det var en sak, som egentligen gjorde, att jag begärde
ordet, och det var — jag förstår så väl, att det var riktadt till oss
enfaldiga landtman — att herr Nyström sade, att städernas infly¬
tande skulle i oroväckande grad ökas i denna kammare. Herr
Nyström är ju själf från städerna, men synes ändå tycka, att stä¬
dernas politik är farlig, och att vi icke få stärka den politiken. Jag
rår icke för, att jag icke kan finna det vara fullt logiskt detta herr
Nyströms uttalande. Men jag är icke rädd för, att städernas infly¬
tande växer, utan jag vill att såväl landets som städernas inflytande
skall växa, liksom att alla goda medborgare skola få rätt att föra
sin talan här i Riksdagen liksom på andra områden.
Nu har man ju också invändt mot, att vi skulle gifva kvin¬
norna rösträtt och sagt, att de själf va egentligen icke framträdt så
synnerligen mycket och så synnerligen ifrigt med sina anspråk i
vårt land. I England däremot ha de varit allt för ifriga, och därför
böra de icke ha rösträtt där heller. . Här däremot borde de icke ha
rösträtt därför att de äro alltför snälla och beskedliga. Följaktligen
skola de bli utan rösträtt öfverallt.
Vidare har man sagt, att bland valmännen ute i bygderna är
det icke heller någon större entusiasm för kvinnornas rösträtt. Det
kan hända, att så är förhållandet, men om vi, som äro i tillfälle
att närmare sätta oss in i de förhållanden, som vi närmast röra oss
omkring här i Riksdagen, de stora sociala spörsmålen, de många
Lördagen den 18 maj. 47
viktiga lagfrågorna o. s. v., om vi med hänsyn härtill finna denna
reform vara riktig, så böra vi väl följa vår öfvertygelse, och jag
anser mig åtminstone icke vara tvungen att rösta emot kvinnans
rösträtt, äfven om mina valmän äro af en annan uppfattning. Jag
skall afgifva en bekännelse här och tillåta mig säga, att om jag
skulle gå omkring hemma i min valkrets från den ena gården till
den andra och fråga mina valmän: vill ni, att kvinnorna skola ha
rösträtt, så är jag icke öfvertygad om, att det skulle bli majoritet
för förslaget, att kvinnorna skola få rösträtt. De skulle nog draga
på målet bra nog många, det tror jag. Men om jag kastade om
frågan och sade: vill ni, att jag skall handla rätt och rättfärdigt i
Riksdagen, så skulle hvarenda en af mina valmän säga: naturligtvis
skall du handla rätt och rättfärdigt.
Då jag, herr talman, anser, att det är en gärd af rätt och rätt¬
färdighet, att kvinnorna få rösträtt, skall jag anhålla att få yrka
bifall till utskottets hemställan.
Herr Lundström i Göteborg: Herr talman! Jag blef något
öfverraskad af det allra sista i den senaste ärade talarens yttrande,
då han förklarade, att om han gick från gård till gård i sin val¬
krets och frågade efter, om valmännen vore för den kvinnliga röst¬
rätten, så skulle han nog få nej till svar, men om han frågade, om
de vore för det, som är rätt och rättfärdigt, så skulle han få ja till
svar. Den slutsats, som jag drager af detta, antager jag, att jag
icke behöfver nämna, ty det är den, som hvar och en logiskt tän¬
kande måste draga af sammanhanget mellan dessa två ting.
Men, herr talman, det lönar sig icke synnerligen mycket att
här orda om det rent teoretiska för och emot den kvinnliga röst¬
rätten. Det har redan från det ena hållet förebråtts det andra hållet,
att man bara kommer med gamla saker, och jag tror, ärligt sagdt,
att den rent teoretiska diskussionen angående berättigandet eller icke¬
berättigandet af den kvinnliga rösträtten i det närmaste nu är af-
slutad. Det torde i stället hufvudsakligen vara några rent praktiska
synpunkter, erfarenhetssynpunkter o. d., som i någon mån böra göra
sig gällande vid bedömandet af denna fråga. Jag har så noga jag
kunnat sökt genomläsa den nu föreliggande kungl. propositionen i
denna fråga, och jag får säga, att densamma trots dess ordrikedom
dock är — jag ber om ursäkt för ordet — ett af de till innehåll
mera magra dokumenten bland de kungl. propositionerna. På den
frågan, hvad man ytterst åsyftar, hvad man vill vinna med den
kvinnliga rösträttens införande, har jag fåfängt sökt något svar, och
det är öfverhufvud taget, herr talman, med frågan, om hvad
man vill med den kvinnliga rösträtten, ungefär som med Bojgen
hos Ibsen. Den viker undan och viker undan ständigt. Man får
icke något svar, men så fort man drager sig tillbaka, så kommer den
genast efter en igen. Det närmaste man skulle tänka sig, att man
vill vinna, då man vill gifva rösträtt åt en skara valmän, större än
Sr 49.
Ang. politisk
valrätt och
valbarhet för
kvinnor.
(Forts.)
Sr 49. 48
Lördagen den 18 maj.
Ang. politisk
valrätt och
valbarhet för
kvinnor.
(Forts.)
hela den nuvarande valmanskåren, vore väl, att denna nya majori¬
tet inom valmanskåren skulle uppträda såsom sådan majoritet och
drifva igenom en massa nya ting. Men, säger man det, då är det
nästan som en hädelse. Det är visst icke meningen med kvinno¬
rösträtten. Säger man återigen: det är således meningen att få fram
några nya partier med andra program genom denna rösträtt, så
svaras det: nej, det är visst icke meningen. Säger man återigen,
att det är meningen att stärka det ena partiet och minska det andra,
således ändra partiställningen inom valmännen och folket, då får
man åter och åter till svar samma: nej, detta är icke meningen.
Och den ene utredaren efter den andre förklarar också, att detta
blir icke verkan af det hela. Då frågar man sig, är det sålunda
meningen att öfverhufvud taget bevaka en mängd kvinnliga intres¬
sen, genom att man får in en mängd kvinnliga ledamöter i denna
kammare och Riksdagen öfverhufvud taget. Ja, svarar man, en
eller annan kommer väl in, men erfarenheten — för resten en alldeles
riktig erfarenhet — gifver vid handen, att det blir mycket få. Det
utlofvas i den kungl. propositionen, att näppeligen något större antal
kvinnor kommer att väljas. Men frågar man då ytterligare: är icke
ens detta meningen, hvad är då meningen? Jo, brukar man till sist
svara, meningen är, att i alla fall de kvinnliga synpunkterna, de
kvinnliga intressena, det, som skalderna så vackert kalla det kvinn¬
ligt veka i människosinnet, skall tränga in bland de valda männen
i kammaren. Man skall få andra män i kammaren, som äro mera
stämda på detta sätt. Med andra ord, resultatet af det hela —
såvidt man kan få ut någon mening af det hela — är, att man
anser, att den nuvarande Andra kammaren icke har tillräckligt
många — skola vi säga -— kvinnligt veka män, utan man vill ha
ännu flera sådana.
Det har, mina herrar, ganska mycket talats under den långa
debatten uti pressen, i tidskrifter och man och man emellan, det
har åter och åter talats om exempel från andra länder. Vi veta
alla, att dessa exempel i själfva verket också äro synnerligen magra
och synnerligen litet talande. Det enda exempel, som ligger oss
nära, är från ett land, där kvinnorösträtten har praktiserats i några
år åtminstone, och som väl af alla länder i gamla förhållanden och
utveckling har den med oss mest analoga ställningen, nämligen
Finland. Det har därifrån åter och åter framdragits exempel, och
inom den litteratur, som man med synnerlig frikostighet har strött
ut öfver landet och icke minst öfver oss, som sitta i denna kammare,
angående rösträtt för kvinnor, har det åter och åter gifvits oss upp¬
satser om och från Finland i detta fall till genomläsning. Detta,
och att man till och med fått uppsatser från Finland med för¬
fattarinnans dedikation, gör, att jag verkligen tager upp frågan om
det finländska exemplet, ehuru jag annars verkligen får säga, att
det smärtar mig att blanda in i diskussionen namnet på ett land,
hvars rättsliga tillstånd och hvars kamp jag är öfvertygad om, att
Lördagen den 18 maj.
49 Hr 49.
vi alla se på med samma sorgens ögon. I Finland har man, som
vi veta, några år tillbaka redan fem eller sex gånger gått till val
med allmän kvinnlig rösträtt. En sammanfattning af, hvad som
uträttats under denna tid speciellt från de kvinnliga politicis sida
i Finland, ha vi på ett alldeles utmärkt sätt erhållit i den broschyr
af Vera Hjelt, som ställts till vårt förfogande. Vi ha där en öfver -
sikt, som upptar ett tiotal sidor, i hvilken det omtalas, hvilka peti¬
tioner och motioner, som från kvinnliga ledamöter i landtdagen ha
framkommit under dessa år. Men jag kan icke neka till, att när
jag genomgår detta, får jag en viss beklämmande känsla. Var det
verkligen ingenting annat, som kvinnorösträtten och de kvinnliga
medlemmarna i den finska landtdagen ha kunnat åstadkomma? Det
är i hufvudsak frågor, som röra nya och mera utvidgade rättigheter
för kvinnorna. Det är så några frågor angående äkta och oäkta
barn och några andra speciellt kvinnor och barn rörande frågor,
hvilkas vikt jag icke ett ögonblick vill förneka, samt dessutom en
del små saker. Men man blir nästan häpen, när man bland dessa träffar
en eller annan fråga, som icke rör sig alldeles speciellt på detta
kvinno- och barnaområde. När man hittar på t. ex. en fråga om
byggandet af ett par små järnvägar — hvilka jag öfvertygat mig
om endast varit några järnvägsstumpar — eller uppförande af tids¬
enliga stallar och fähus eller dylikt, så sticker det fullkomligt af
bland alla dessa petitioner och motioner af nästan ensartad karaktär
och innehåll. Det finnes bland alla dessa motioner ingen enda som rör
näringslifvet, så godt som ingen, som rör den högre kulturen, och
så godt som ingen, som rör statsförvaltningen o. 8. v. Öfverhufvud
taget, om man ser på dessa motioner, så, om man undantager några
få, som röra giftermålsbalken och här skulle gått till lagutskottet,
äro de allra flesta af den natur, att de här i Sverige skulle gått till
tillfälligt utskott. Det är således motioner af ungefär samma art,
som bruka alldeles särskildt belasta det femte tillfälliga utskottet.
Och det är, som hvar och en vet, en viss andlig släktskap — jag
är öfvertygad om, att ingen här känner sig mankerad af denna jäm¬
förelse — mellan dessa kvinnliga motioner i Finland och den motionär,
som brukar gifva just detta utskott mest att göra.
Det är verkligen, äfven om man kan skämta öfver denna sak,
något ganska allvarligt, som ligger bakom, och det är detta, att det
visar sig, att de kvinnliga medlemmarna af den finska landtdagen
öfverhufvud taget haft ganska litet åtminstone i det yttre sig till¬
kännagifvande intresse för de stora initiativen och de mera viktiga
och genomgripande frågorna. Allt med undantag för de alldeles
speciella kvinnofrågorna. Men med all aktning för dessa, så är det
väl, mina herrar, icke omöjligt och har icke heller visat sig omöj¬
ligt för den svenska Riksdagen, sammansatt endast af män, att lösa
sådana frågor. Ett stort antal af dessa kvinnofrågor i den finska
landtdagen äro också frågor, som redan äro lösta af den svenska
Riksdagen.
Andra kammarens protokoll 1912. Nr 49. 4
Ang. politisk
valrätt och
valbarhet för
kvinnor.
(Forts.)
Kr 49.
Ang. politisk
valrätt och
valbarhet för
kvinnor.
(Forts.)
50 Lördagen den 18 maj.
Det är således, som sagdt, ett ganska magert och fattigt resul¬
tat, som hittills åtminstone har kommit fram ur det kvinnliga initia¬
tivet i den finska landtdagen. Men, som sagdt, det är synnerligen
motbjudande att allra helst med ett visst klandrande eller åtminstone
af missräkning fylld ton behöfva tala om förhållandena i Finland,
ty vi veta alla, att det, som öfverhufvud taget gör, att det betyder
ganska litet, om det finnes vare sig manlig eller kvinnlig rösträtt
och valbarhet i Finland, är den fruktansvärda ställning, i hvilken
landet såsom helhet befinner sig, en ställning, inför hvilken de små
frågornas betydelse nästan alldeles försvinner. Men därmed ha vi
också sagt, att vi kunna fästa ytterst liten vikt och betydelse vid
exemplen från Finland.
Och ännu mindre, såsom redan herr Nyström påpekat, värde
och betydelse må man väl tillmäta exemplen från de från oss syn¬
nerligen fjärran både materiellt och andligt liggande staterna i andra
världsdelar, stater, bland hvilka mormonstaten varit nästan före-
gångslandet i afseende på införande af den kvinnliga rösträtten.
Sverige skulle genom detta jämte Norge, i mån som Norge efter
sina skyddstraktater kan anses vara ett fullt suveränt land, bli det
enda suveräna land, som hittills vågat sig på den kvinnliga röst¬
rätten. Jag vill också gärna se, att Sverige är ett föregångsland,
men äran af att vara ett föregångsland skall dock vägas emot risken
af att vara ett sådant på ett område, där så många andra stater
efter starkt och moget öfvervägande hafva tvekat att gå samma väg
eller rent af sagt nej.
Härtill kommer det egendomliga förhållandet, att äfven den
nuvarande regeringen ansett det vara alldeles gifvet, att man icke
skulle kunna med fördel införa den kvinnliga rösträtten på vår
landsbygd utan att förbinda densamma med ett hittills i Sverige
absolut okändt institut, nämligen fullmaktsinstitutet vid den politiska
omröstningen. Detta institut, omöjligt att beräkna i sin utveckling,
är det, som vi skulle få på köpet med den kvinnliga rösträtten,
således icke en utan tvenne stora nya och vidtutseende risker. Inför
detta må man verkligen icke behöfva anses alltför tveksam eller
alltför försiktig, om man dock ställer sig en smula tvifvelsam.
Den föregående talaren yttrade i början af sitt anförande, att
han var synnerligen tveksam, huruvida herr Nyström, den förste
talaren, menade allvar med hvad han sade. Ja, mina herrar, det
finnes mer än en bland oss, som t. o. m. är litet tveksam om,
huruvida flertalet af herrarne, som nu komma att ge sina röster för
detta förslag, innerst inne också menar allvar. Det är visserligen
så, att detta var en stor programpunkt på valprogrammet i somras,
och vi veta alla, att det tvifvelsutan var ett mycket angenämt och
särdeles fördelaktigt agitationssällskap, som en mängd talare då
hade, hvilket nu medför, att detta sällskap bör ha sin belöning för
de i somras visade tjänsterna. Ingen människa förtänker detta, men
å andra sidan får jag säga, att det i alla fall är god tur, att det
Lördagen den 18 maj.
51 Xr 4».
ännu så länge finnes en Första kammare, som man ganska säkert
kan lita på ännu och som nog kommer att säga nej till detta för¬
slag. Jag misstänker nämligen, ungefär som herr Persson i Tällberg
yttrade, att det skulle blifva ganska mycken tvekan och kanhända
delvis ganska stor panik äfven inom de manliga väljarskarorna, om
det icke gällde allenast ett allmänt förslag till första läsning att bli
hvilande angående den kvinnliga rösträtten, utan om det gällde ett
hvilande förslag, så att enhvar hade att afgöra sin ställning för
eller emot den saken, huruvida det verkligen skall blifva gällande
lag, då det nästa gång kommer före. Jag misstänker, att väljar¬
skarorna då i likhet med herr Persson skulle hysa mycken tvekan.
Herr talman, jag behöfver väl icke säga, att jag yrkar afslag
på utskottets hemställan.
Chefen för justitiedepartementet herr statsrådet Sandström:
Herr talman, mina herrar! Att man inför denna stora och allvar¬
liga fråga kan hysa tvekan, har jag synnerligen lätt att förstå; det
har äfven varit fallet med mig, när jag första gången ställdes inför
densamma. Men hvad jag har vida svårare att förstå, äro de ytterst
kategoriska principuttalanden mot kvinnans rösträtt, som nu gjorts
af två föregående talare, och som äfven framkommit i Första kam¬
maren. Det är en betydlig olikhet mellan behandlingen af denna
fråga nu och för några år sedan, om man jämför nu gjorda yttran¬
den med de uttalanden, som då förekommo från ledande högerhåll.
Om det vore så, att jag hyste agg till den föregående regeringen —
hvilket ingalunda är fallet — skulle jag vara i hög grad tillfreds¬
ställd af de starka slag på munnen, som herrar Nyström och Lund¬
ström gifvit densamma, när herr Nyström säger, att det i Australien
fanns något förnuftigt skäl till att tänka på införande af rösträtt för
kvinnor, men här absolut icke, och när herr Lundström säger sig
tvifla på, att de verkligen kunna mena allvar, som säga sig vilja
införa politisk rösträtt för kvinnor. Man jämföre härmed, hvad som
förre justitieministern, herr Petersson i Lidingö villastad, på sin tid
uttalade, och hvari herr Lindman och alla öfriga medlemmar af rege¬
ringen instämde, med undantag af ministern för utrikes ärenden
Trolle samt statsrådet Tingsten:
»För mig är det tydligt, att den nu pågående rörelsen för, att
kvinnan, den gifta såväl som ogifta, må kunna själf bevaka sina
egna intressen och äga att lika med mannen deltaga i det offentliga
lifvet, är en yttring af själfva tidsandan och en omedelbar följd af
den större själf ständighet, kvinnan allt mera i sin verksamhet kom¬
mit att intaga. Det berättigade i denna rörelse är jag också villig
att erkänna. Och jag är för min del öfvertygad, att det mål, poli¬
tisk rösträtt för Sveriges kvinnor, som nu äger så många varmhjär¬
tade förespråkare, i en nära liggande framtid kommer att blifva verk¬
lighet. Men att redan nu i sammanhang med frågan om utvidgning
af rösträtten för män, hvilken fråga, oaktadt allt därpå under åratal
Ang. politisk
valrätt ock
valbarhet för
kvinnor.
(Forts.)
Nr 49. 52
Lördagen den 18 maj.
Ang. politisk nedlagda arbete, ännu är olöst, upptaga äfven den om politisk röst-
valrätt och för kvinnor kan jag ej anse annat än synnerligen oklokt, och
Valkvi!mof0r 3aS åberopar härvid de skäl, som nyligen med så mycken styrka
(Fortsd framhållits såväl inför Kungl. Maj:t som af Riksdagen.»
Vidare anför herr Petersson, såsom ytterligare skäl för uppskof
med genomförande af rösträtt för kvinnor den utredning, som då
pågick angående nämnda fråga, och sedan säger han: »Likasom frå¬
gan om politisk rösträtt åt kvinnor först då torde här i landet blifva
aktuell, när frågan om männens rösträtt omsider vunnit sin lösning»,
etc. Nu är utredningen färdig, nu har frågan om männens rösträtt
vunnit sin lösning, nu är enligt den förra regeringens mening frågan
aktuell, och då kommer den ena efter den andra af denna regerings
anhängare och säger, att det icke är någon förnuftig mening i det,
som denna regering uttalat sin lifliga sympati för. Första kamma¬
ren råkar i fråga om sitt beslut 1906 också ut för samma desavoue-
ring. I det riksdagsbeslut, som då af Första kammaren biträddes,
framhölls, att kvinnorna ha lika stora intressen att tillvarataga i
samhället som männen, och att de därför borde genom deltagande
i de politiska valen sättas i tillfälle att göra dessa intressen tillbör¬
ligt beaktade. Vidare uttalades, att kvinnan på grund af de henne
särskildt utmärkande egenskaperna vore ägnad att utöfva ett gagne¬
ligt inflytande i synnerhet på den sociala lagstiftningens område, så¬
som i fråga om fattigvård, sjukvård, undervisning och uppfostran.
Till detta uttalande anslöt sig 1906 Första kammarens majoritet.
Om man jämför detta moderata och väl motiverade riksdagsutta-
lande med herrar Nyströms och Lundströms kategoriska fördömande
af kvinnorösträttens princip, så synes det vara lätt att afgöra, på
hvilken sida det lugna och vederhäftiga omdömet finnes.
Herr Nyström har emellertid anfört ett skäl mot kvinnans poli¬
tiska rösträtt, som, om det hvilade på riktiga förutsättningar, skulle
vara äfven för mig afgörande. Herr Nyström framhöll: hvarför böra
kvinnorna deltaga i det politiska lifvet för att bevaka sina intres¬
sen? Vi bevaka dem åt kvinnorna på ett så tillfredsställande sätt,
att jag trotsar någon att säga, att icke kvinnornas intressen blifvit i
vårt land tillgodosedda lika bra som i något annat land. Hvad ha
de att klaga öfver?
Ja, det vore ju lyckligt, om så förhölle sig. Om man blott
kunde säga med sanning, att vi skött det politiska arbetet och sär¬
skildt lagstiftningen så väl, som det står i mänsklig förmåga att
göra utan kvinnornas medverkan, då funnes onekligen föga skäl att
indraga kvinnorna i det politiska lifvets strider. Jag fruktar emeller¬
tid, att vi alla, som något litet känna våra och representationens
svagheter, måste medge, att denna förutsättning icke finnes. Låtom
oss se tillbaka på det politiska arbetet och de resultat, vi vunnit.
Vi hafva ingen anledning att vara stolta däröfver, och det allra
minst, om vi se resultatet ur synpunkten af, huruvida kvinnornas
och barnens rättigheter blifvit vederbörligen tillgodosedda. Hur är
Lördagen den 18 maj.
53 Sr 49.
det, herr Nyström, med rusdryckernas förbannelse, under hvilken
tiotusentals kvinnor lidit och lida än i dag, icke genom eget förvål¬
lande utan genom männens missbruk? Hafva vi lyckats hjälpa kvin¬
norna på detta område? Hvilka stolta resultat är det, som vi kunna
visa på, hur hafva vi lyckats med de sociala missförhållandena, som
vi sysslat med så länge och af hvilka kvinnorna lida icke mindre
än männen? Hvad säger herr Nyström om vår lagstiftning angå¬
ende de ogifta mödrarna och deras barn, hvilken är en sannskyldig
skandal inför Europa? Jag tviflar, att något civiliseradt land har
en så bristfällig lagstiftning som vi i detta afseende.
Det vore emellertid orätt att säga, att det skett i ond tro de
missgrepp och uraktlåtanden, som förekommit, och att vi icke gjort
så godt vi kunnat. God vilja har icke saknats i Riksdagen och poli¬
tiken och saknas icke heller nu, men hvad som saknas, är den rätta
insikten, det rätta förståendet. Vi förstå icke, hvar skon klämmer
och kunna icke heller gärna förstå det. Det är på detta område
såsom på andra områden så, att en klass i samhället icke kan re¬
presentera en annan klass’ intressen. Det var inte så länge sedan
herr Nyström och hans vänner menade, att den förmögnare Sam¬
hällsklassen, som då satt inne med lagstiftningen i Riksdagen, på
ett förträffligt sätt bevakade äfven arbetarklassens intressen. Den
tiden är nog förbi, äfven om en eller annan skulle önska den till¬
baka, och jag tror, att litet hvar nu erkänner, att arbetsgifvarne
icke kunna bevaka arbetarnes intressen. Men det är då besynner¬
ligt, att man vill påstå, att männen kunna bevaka speciellt kvinn¬
liga intressen.
Att bevaka kvinnornas intressen i Riksdagen är icke detsamma
som att hafva kvinnligt veka riksdagsmän, såsom herr Lundström
synes föreställa sig. Kvinnornas speciella intressen möta oss i kvin¬
nornas kamp med männen på arbetsmarknaden, i giftermålslagstift-
ningen, som för närvarande är under omarbetning hos oss, och i så
godt som all lagstiftning på det sociala området. I frågor om nyk¬
terhet, uppfostran och sedlighet träffa vi också kvinnornas och bar¬
nens intressen, och vi hafva sådana på en mängd andra lagstiftnings-
områden, där statslifvet och hemlifvet tangera hvarandra. På alla
dessa områden kan man på allvar tala om, att det finnes intressen,
som icke kunna fullständigt och väl representeras af andra än kvin¬
norna sj kifva.
Det har gjorts antydningar om, att kvinnorna hafva inflytande
ändå; de kunna tala och skrifva offentligt, de stå nära män, som
hafva politiskt inflytande. Det är hvad man skulle kunna kalla
kvinnornas petitionsrätt hos männen. Denna är naturligtvis icke
utan betydelse men har aldrig visat sig vara tillräcklig och kan af
naturliga skäl icke vara tillräcklig för att bevaka deras intressen.
Det blir något annat, när bakom deras önskemål står en stark val-
manskår. Först då komma kvinnornas berättigade intressen att
Ang. politisk
valrätt och
valbarhet för
kvinnor.
(Forts.)
Nr 49. 54
Lördagen den 18 maj.
Ang. politisk
valrätt och
valbarhet för
kvinnor.
(Forte.)
kunna med erforderlig styrka göra sig gällande i partiprogrammen
och i Riksdagen.
Emellertid vill jag gifva den siste talaren fullkomligt rätt, när
han säger, att denna fråga icke afgöres genom ett spekulativt reso¬
nerande fram och tillbaka om kvinnornas lämplighet för det poli¬
tiska arbetet och de antagliga verkningarna af deras deltagande däri.
Är man på det klara därmed, att deras rösträttskraf är i sig rätt¬
vist, gäller det närmast att vädja till den erfarenhet, som redan
föreligger från de länder, där kvinnorösträtten är införd, för att ut¬
röna, huruvida de farhågor om de olyckliga verkningarna af kvin¬
nans indragande i politiken, som pläga uttalas, där vunnit någon
bekräftelse. Nu är det visserligen så, att den erfarenhet man har
på detta område icke är så synnerligen stor och icke så synnerligen
vägledande. Den är bristfällig i två afseenden; den sträcker sig näm¬
ligen endast 30 å 40 år tillbaka i tiden och den berör hufvudsak¬
ligen stater, som erbjuda mycket olika förhållanden mot våra. Dan¬
mark och Finland erbjuda visserligen liknande förhållanden, men
från dessa länder har man en synnerligen kort erfarenhet. I Austra¬
lien och Amerika är erfarenheten längre, men förhållandena mycket
olika med våra. Sålunda kan man icke från kvinnorösträttens verk¬
ningar i dessa länder draga några direkta slutsatser och säga, att
därför att den och den verkan har framträdt där, så skall den också
göra sig gällande här.
Men alldeles värdelös är utredningen om förhållandena i de
länder, där kvinnorösträtten är införd, ändå icke. När det målas så
starka olägenheter af kvinnorösträtten, olägenheter för staten, olägen¬
heter för hemmen och skadliga verkningar af många andra slag, så
tror jag, att man är berättigad att säga, att om det skulle blifva så
svåra följder af kvinnorösträttens införande, så skulle det väl på nå¬
got af de ställen, där den blifvit införd, hafva visat sig åtminstone
något spår, någon början till dylika missförhållanden. Om så icke
är förhållandet, så är det tydligt, att de svartmålningar, som här
gjorts, förtjäna ganska ringa afseende. Och det framgår i själfva
verket af den utredning, som förebragts rörande förhållandena i de
länder, där den kvinnliga rösträtten är införd, att någon tendens till
skadliga verkningar däraf icke kunnat konstateras. Det är nog där¬
för som reformens motståndare, så väl här som annorstädes, så om¬
sorgsfullt akta sig för att komma in på erfarenheten från kvinno-
rösträttsländerna.
I Englands underhus har denna fråga i år varit under debatt.
Där uppträdde ju många talare både för och emot, och där borde
det ju hafva legat särskildt nära till hands för reformens motstån¬
dare att åberopa erfarenheten från Australien, därför att man i engel¬
ska parlamentet väl känner till de australiska förhållandena. Hade
följderna af kvinnorösträttens införande varit ogynnsamma i Austra¬
lien, skulle de, som motsatt sig reformen, nog också varit angelägna
om att åberopa detta. Men det egendomliga inträffade, att det icke
Lördagen den 18 maj.
55 Nr 49.
var de, som satte sig emot reformen, som åberopade sig på erfaren¬
heten från Australien, utan i stället reformens förespråkare. Under
debatten upplästes och åberopades en resolution, gifven år 1910 af
den australiska senaten, som uttalade, att verkningarna af den kvinn¬
liga rösträttens införande i de australiska kolonierna hade visat sig
vara uteslutande goda. Den hade medfört bättre ordning vid valen,
och mera fart på lagstiftningen, visserligen i första rummet på lag¬
stiftningen beträffande kvinnors och barns intressen, men äfven i öf-
rigt. Det framhölls särskildt, att kvinnorna visat godt omdöme och
god urskillning i fråga om försvaret och riksstyrelsen. Och resolu¬
tionen slutar med en rekommendation till alla stater, som hafva en
representativ församling, att införa den kvinnliga rösträtten. An¬
märkningsvärd! är, att senatens utlåtande är fullkomligt enhälligt.
Det finnes naturligtvis olika partier där liksom här, och de olika
meningarna brytas antagligen mot hvarandra lika starkt som hos oss.
Men därom, att kvinnliga rösträttens införande verkat uteslutande
godt, därom synas alla partier stå eniga. Det framhölls vidare i
resolutionen, att vid reformens införande där — liksom här — före-
spåtts olyckliga verkningar, men att dessa olycksprofetior kommit
på skam. Jag antar, att de australiska olycksprofeterna hade unge¬
fär samma invändningar och förutsägelser att komma med, som her¬
rar Nyström och Lundström här hafva framhållit, och då ansågos
de förmodligen såsom mycket visa män. Men ett tiotal år härefter
sitter hela senaten, som, enligt hvad vederbörande talare i parlamen¬
tet sade, är en ganska konservativ församling, och förklarar enhäl¬
ligt, med stöd af erfarenheten, att de visa männens dystra förutsä¬
gelser icke voro annat än fantasifoster. Och allting tyder på att
det kommer att gå på samma sätt hos oss.
Herr Liljedahl: Herr vice talman, mina herrar! Jag hade icke
tänkt att yttra mig i denna fråga, emedan mina skäl för den kvinn¬
liga rösträtten till största delen ligga på ett annat plan än det direkt
politiska. Men af min högt aktade vän herr Lundström från Göte¬
borg blef jag direkt uppkallad i min egenskap af ordförande i femte
tillfälliga utskottet, och detta gifver mig anledning att till herr
Lundström, hvars grundfasta öfvertygelse och hjärtevärme jag sätter
stort värde på, få rikta några ord.
Han sade, att de motioner, som kvinnor synas hafva intresserat
sig för, äro af den beskaffenhet, att, om jag fattade honom rätt,
de vanligen borde hänvisas till femte tillfälliga utskottet. Då vill
jag säga herr Lundström, att just den omständigheten att dessa
motioner skulle gå till nämnda utskott är ett alldeles särskildt skäl
för införandet af den kvinnliga rösträtten. Ty hvad är det femte
tillfälliga utskottet? Det är icke ett utskott, som är tillsatt för att
vara en afstjälpningsplats för half förryckta motionärers kannstöpe-
rier, utan till detta utskott hänvisas icke ett särskildt slag af frå¬
gor såsom till andra utskott, där ärendena liksom inläggas i bestämda
Ang. politisk
valrätt och
valbarhet fen
kvinnor.
(Forts.)
Sr 49. 56
Lördagen den 18 maj.
Ang. politisk
valrätt och
valbarhet för
kvinnor.
(Forts.)
fack. Det femte tillfälliga utskottet skall i sig upptaga olika frågor
och ofta sådana, som den rikast skapande politiska fantasien bringar
i dagen. Dit komma de stora framtidssynerna, de nya tankarna,
så att detta utskott är det allra finaste af utskotten! Och det är
ju tydligt, att om kvinnor skola komma in i Riksdagen, beror detta,
såsom här tydligt framhållits och som herr Nyström sade, icke på
att de hafva någon naturlig rätt utan därpå att staten behöfver dem,
fastän herr Nyström ansåg, att kvinnor icke behöfvas i Riksdagen.
Staten behöfver alltid de nya tankarna från män och kvinnor.
Ja, mitt egentliga skäl för den kvinnliga rösträtten börjar med
Emanuel Swedenborgs skäl. Jag vill icke säga, att Swedenborg
kastade sig in på den politiska rösträtten, men han är dock den,
som satt sig djupast in i förhållandet mellan man och kvinna. Han
anser, att skillnaden mellan man och kvinna är sådan, att de be¬
höfva hvarandra under hela lifvet och på alla dess områden. Skill¬
naden är framför allt psykisk och går så djupt, att mannen icke
kan på något område utan sin egen skada vara allena och att han
alltid behöfver kvinnan.
Men mitt djupaste skäl är dock det religiösa, att kristendomen
ställt mannen och kvinnan lika. Kristendomens stiftare gjorde de
tre största upptäckter, som blifvit gjorda i världshistorien. Han
upptäckte barnet, han upptäckte kroppsarbetaren och han upptäckte
kvinnan, och från dessa tre stora upptäckter utgå de tre stora rörel¬
serna i vår tid, arbetet på barnavård, på barnens rätt, arbetet för
kroppsarbetarnes utveckling och likställande med öfriga medborgare
och arbetet på kvinnornas frigörelse. Jag tror för min del, att ar¬
betet skulle vinna på, om vi finge in kvinnorna i Riksdagen.
Till sist vill jag endast säga, att det förhåller sig ofta med allt
som är nytt så, att det först ter sig såsom något irrationellt, något
oförnuftigt och galet, men om det endast får komma fram och göra
sig gällande, så blir uppfattningen ofta en alldeles motsatt.
Hvad kvinnorna beträffar minns nog herr Lundström, att då en
kvinna första gången åkte velociped, så sade man, att det var skan¬
dal, och då hon första gången satt 'på kontor, så menade man, att
hon därmed rycktes från hemmet och trängde sig in på mannens
arbetsområde. Till och med den eljest i dagsstriderna ganska lugne
Viktor Rydberg grep då till pennan och skref de orden: Det finnes
intet socialt lyte, som är så svårt som det att kvinnans kraft icke
har blifvit nog använd i det sociala arbetet. Nu vill jag dock till-
lägga, att i fråga om den kvinnliga politiska rösträtten ställde sig
Viktor Rydberg mera tveksam. Men frågan var ju då så ny, och
han förnekade icke att man i framtiden kunde komma att föra fram
den frågan med fullt berättigande.
Jag vill sluta med att beröra hvad herr Lundström yttrade om
Bojgen i Ibsens bekanta drama Per Gynt. Han gjorde en utlägg¬
ning af denna klassiska figur, en af Ibsens kanske mästerligaste
typer, hvilken utläggning jag icke riktigt är med på. Om jag här
57 Sr 49.
Lördagen den 18 maj.
fattat Ibsen rätt, menade han, att vi människor vilja, såsom Bojgen
säger, så gärna gå omkring en sak gång efter annan och äro så ra“^Asf°^Sr
rädda för att gå »tvärs igenom», gå rakt in till sakens kärna. Nu kvinnor.
hafva vi här i åratal gått omkring detta problem, och Första kam- (Forts.)
maren går säkert omkring det fortfarande. Men vi komma icke
undan, precis såsom det säges i Per Gynt. Vi komma icke undan,
ty hvad menar Ibsen med Bojgen? Jo, han menar vårt dåliga
samvete, och det finnes icke möjlighet att ga omkring, att ga undan
det. Och jag tror att för oss män, som hafva åtskilligt på vårt
samvete i dessa frågor, det bästa är att vi icke längre gå omkring
utan följa Ibsens maning att gå »tvärs igenom», gå rakt in till
sakens kärna och genomföra den ifrågavarande reformen.
Jag ber, herr vice talman, att få yrka bifall till utskottets hem¬
ställan.
Herr Lindhagen: Herr Lundström yttrade, att denna fråga
var ur principiell synpunkt utdebatterad, och däri måste jag gifva
honom rätt. Han uttalade emellertid också, att man icke hade gifvit
bestämdt besked, hvarför kvinnorna skola ha denna rösträtt, men
det föreföll mig, som om herr Lundström själf aldrig velat lyssna
till det rätta skälet och därför ej heller kände till det. Herr Ny¬
ström slog bättre fast, hvad frågan egentligen gäller, och man be-
höfver endast anknyta sig till hans utgångspunkter och se på samma
saks andra sida, för att få veta, hvad frågan gäller.
Herr Nyström var förfärad öfver, att så många opröfvade krafter
skulle komma in i samhället. Men detta är ett fullständigt misstag,
herr Nyström. Dessa krafter äro icke opröfvade, utan de ha fått
lida ohyggligt under samhällets nuvarande tillstånd. Det är där,
som de undergått sina prof och det är på grund af denna stora och
rika erfarenhet, som de ha rättighet att nu göra sin röst hörd och
tala om hvad de känna på grund af denna bepröfvade erfarenhet
och hur de vilja hafva det i stället.
Vidare sade herr Nyström, att han icke erkände den där natur¬
liga teoretiska rätten, som man här åberopar till stöd för krafvel
Men låtom oss då ej tala om den. Det är, såsom jag sade, fråga
om, att de, som ha denna stora erfarenhet och veta hvad som tryc¬
ker dem, också skola, praktiskt taget, få säga ifrån, huru de vilja
ha det.
Herr Nyström sade äfven, att kvinnornas ställning är lika god
här i vårt land som i andra länder. Ja, det kan ju möjligen vara
sant, men det är en oriktig frågeställning, man sålunda använder.
Jag vill säga, att kvinnornas ställning är lika dålig i vårt land som
i andra länder och att det är därför, som de behöfva rösträtt.
Vidare sade herr Nyström, att staten kanske behöfver dem,
men att Riksdagen icke behöfver dem. Ja, man kan äfven vända
om den satsen och säga: det är icke staten, som behöfver dem.
Ty hvad är staten? Det är blott en sammanfattning af människor,
Nr 49. 58
Lördagen den 18 maj.
Ång politisk ett abstrakt begrepp. Det är människorna, som behöfva staten, d. v. s.
valbarhet0för alla människor behöfva att i samråd hjälpas åt, och de behöfva
kvinnor. Riksdagen, och det är därför, som de äfven behöfva rösträtt till
(Forts.) Riksdagen.
Herr Nyström har nu ofta den uppfattningen, att om man gör
någonting här i landet, som man ej gjort förr på annat håll, får
man skämmas för hela den öfriga världen. Jag har nu den upp¬
fattningen, att ifall Sverige någon gång ginge i spetsen, så skulle,
om också icke den nuvarande senila europeismen, så i alla fall efter¬
världen med aktning se upp till vårt förehafvande.
Det förhåller sig kort sagdt så, att motståndet mot den kvinn¬
liga rösträtten naturligtvis beror på vår konservatism i allmänhet,
det är därför, som herr Nyström är emot den. Vidare beror mot¬
ståndet på, att det, på grund af att kvinnan icke har några med¬
borgerliga rättigheter, blifvit en vana att blicka ned på henne, och
få svårt att förstå, att hon är värdig en sådan här upphöjelse. Och
för det tredje är det så — och det är nog pudelns kärna — att
männen ha en känsla af, att de möjligen skulle riskera något af
makt genom kvinnornas medinflytande. De tänka exempelvis som
så: nu ha vi så och så många mandat i Riksdagen; om kvinnorna
skola komma och konkurrera med oss, så vet ingen hur det går;
vi ha nu så och så många platser inom vår valkrets, men det är
icke säkert, att vi blifva omvalda, ifall äfven kvinnorna skola få
rösta o. s. v. Det är sådana synpunkter, som göra, att männen
tänka: här är bäst att sätta p för sådana äfventyrligheter för oss
personligen.
Jag skall icke yttra mera om ämnets principer. Jag har endast en
sak till att säga. Därförinnan vill jag emellertid framställa ett litet
ändringsförslag. Det står i punkten e), att rösträtt icke tillkommer
den, som icke erlagt de honom påförda utskylder till stat och kom¬
mun, Indika förfallit till betalning under de tre sistförflutna kalender¬
åren. Det beror säkerligen blott på ett förbiseende i fråga om redi¬
geringen, att man här ordagrant följt den föregående lydelsen af
ifrågavarande moment, då detsamma endast afsåg männen. Nu är
det ju så, att alla ogifta kvinnor, som icke betalat sina utskylder
likaledes förlora sin rösträtt, och gift kvinna, som har egen debet¬
sedel, men icke betalar sina utskylder, förlorar också rösträtten.
Därför tror jag, att det är litet oegentligt att i denna punkt e) bibe¬
hålla ordet »honom», utan man bör väl säga antingen så, som herr
Larsson i Västerås, dock endast för viss förutsättning, föreslog, näm¬
ligen »honom eller henne», eller också, hvilket jag för min del tyc¬
ker är bättre formulering: »den, som icke erlagt sina utskylder till»
etc. Att det kommit att stå, som det nu gjort, kan, som sagdt,
icke bero på annat än ett förbiseende vid redigeringen.
Den fråga, som jag nu kommer till, har redan blifvit berörd
af herr Larsson i Västerås. Han uppläste här en resolution, som
fattats af de socialdemokratiska kvinnorna. Men han läste icke upp
59 Nr 49.
Lördagen den 18 maj.
den sista punkten af den resolution, som de antogo på sin senaste Ang-
kongress här i Stockholm. Denna punkt lyder sålunda: »Kongres- j~rjr
sen hemställer till socialdemokratiska riksdagsgruppen att i Riks- kvinnor.
dagen bevaka, att den gifta kvinnan blir jämställd med öfriga själf- (Forts.)
ständiga medborgare och att icke äfven hennes medborgarrätt äfven¬
tyr genom utskyldsstrecket.» Man kan nu visserligen säga att
detsamma bör äfven gälla om hustrun till konkursgäldenär och hustrun
till person, som fallit under fattigvården, men det är dock där så,
att de själfva där mera personligen och äfven mera formellt äro
direkt intresserade af saken. Hvad som här framstår såsom en
orättvisa är, att oaktadt rösträtt gifves åt kvinnorna på grund af att
de äro själf ständiga individer, låter man dem dock falla på mannens
utskyldsstreck, och vidare, och jag kommer nu till en punkt, som
just ur socialdemokratisk synpunkt är mycket betänklig, skall genom
en sådan bestämmelse, som alltid blir ytterligare en stor brist i detta
förslag, två fattiga personer komma att falla, där två förmögna
komma att stå kvar vid sin rösträtt. De socialdemokratiska kvin¬
nornas organisationer ha äfven vid flera andra tillfällen och jämväl
i år antagit en resolution, däri de uttala en önskan om att få denna
sak iakttagen i den kungl. rösträttspropositionen. I den motion,
som väckts rörande en författningsrevision, har det särskilt i
motiveringen om valrätten till Andra kammaren payrkats, att nyss¬
nämnda önskan måtte uppfyllas. Yi ha endast alternativt ifrågasatt,
att ifall nämnda förslag icke kunde bifallas, det dock måtte ordnas
så, att gift kvinna, som hade särskild debetsedel, dock icke behöfde
falla på mannens obetalda utskylder eller alltså samma förslag, som
herr Larsson i Västerås har framlagt. Det senare hjälper ju alltid
något litet, men det är det förra, som är af betydelse för att icke
både arbetarhustrun och arbetarmannen skola förlora rösträtten, där
andra förmögnare makar bibehålla den. Reservanterna ha icke alls
inlåtit sig på det första yrkandet i vår motion, men de ha fram¬
ställt ett yrkande i det andra af seendet. Jag anser mig emellertid
skyldig att, i öfverensstämmelse med hvad jag äfven vet vara de
socialdemokratiska kvinnornas önskan, framställa det yrkandet, att
hela punkten e) måtte helt och hållet utgå.
Slutligen en sak till. Det är icke så särdeles angenämt att
beröra den. Men, såsom vi nyss fått veta, har Första kammaren
afslagit den kungl. propositionen, så att kvinnorna få således icke
nu sin rösträtt. Det är således endast ett skådespel, som vi här
uppföra i Andra kammaren, och det leder icke till något resultat.
Vi kunna nu med största skäl äfven framhålla, att det är högern,
som beredt kvinnorna denna desillusion. Vi veta icke nu, huru
lång tid framåt det kommer att dröja för dem, vi veta icke, i hvil¬
ken utsträckning den 40-gradiga skalan skall kunna utspelas mot
dem, vi veta med ett ord icke, huru högern kan få tillfälle att stå
fast i sitt motstånd mot en lika rösträtt för kvinnor som för män.
Ty, äfven om den någon gång, äfven någorlunda snart, skulle erbjuda
Nr 49. 60
Ang. politisk
valrätt och
valbarhet för
kvinnor.
(Forts.)
Lördagen den 18 maj.
en begränsad rösträtt för kvinnan i jämförelse med mannens röst¬
rätt, så blir en sådan ytterligare konservativ »garanti» fullkomligt
oantaglig. Nu stå emellertid kvinnorna där utan sin rösträtt för en
oviss och oöfverskådlig tid framåt, det är resultatet af öfverlägg-
ningen i dag.
Nu vill jag äfven yttra ett par ord om en annan sak, hvartill
jag anser mig ha rättighet på grund af det angrepp, som har gjorts
mot den parlamentariska taktik, som jag anser, att man i sådana
frågor som denna bör slå in på. Jag vill nämligen framhålla, att
denna nu inträffade utgång kan till stor del och kanske lika mycket
som på högerns skrifvas på de två vänsterpartiernas, liberalernas och
socialdemokraternas hållning i detta afseende. Ty huru var det år
1906, då det blef en liberal regering och denna skulle framföra ett
rösträttsförslag? Jag hade då tillkämpat mig samma uppfattning
som nu, och denna uppfattning delades äfven af några andra, näm¬
ligen att den fråga, som då förelåg, frågan om allmän rösträtt, var
det särskildt en vänsterregerings plikt att föra fram i dess helhet,
både för män och kvinnor, och att låta alla streck komma bort, så
att man skulle få ett förslag, som vore obeskuret. Man kan ju ha
olika meningar om denna sak, och från de båda vänsterpartiernas
ledning ansågs då, att så borde man icke gå till väga, utan särskildt
kvinnorna skulle komma efter. Hvad har nu följden blifvit af detta?
Jo, att de också kommit grundligt efter. Hade kvinnorna verkligen
kommit med år 1906, då hade det enligt min bestämda uppfatt¬
ning, hvilken jag uttalat många gånger, mycket lättare kunnat
inträffa, att de också kommit med i det följande årets rösträttspro-
position, som ju var särskildt anlagd på att bjuda öfver det liberala
förslaget. Högerregeringen af 1907 var i alla fall mycket tveksam
på denna punkt, hvilken tvekan ock afspeglade sig i de åberopade
välvilliga utalandena i ämnet i det årets regeringsproposition. Denna
välvilja hade med stor sannolikhet då öfvergått till handling, om den
kvinnliga rösträtten varit med i det rösträttsförslag, som vänstern
året förut erbjudit landet. Vi hade haft frågan i hamn.
Jag menar sålunda, att det kan vara fruktbart ibland i poli¬
tiken att icke blott inskränka sig till det minsta möjliga för dagen,
utan att äfven föra upp frågorna i vidare omfattning. I all synner¬
het ligger däri en uppfordran för vänsterpolitiken. Det är därför
med synnerligen stor sorg, som jag måste konstatera, att mycket
arbete nu står fruktlöst, att många förhoppningar grusats, att med
ett ord den kvinnliga rösträttsfrågan nu blifvit ånyo begrafven, vi
veta icke för huru lång tid framåt, och felet härför få vi icke lägga
blott på högern, utan vi måste äfven lägga det på oss vänstermän
af båda partierna.
Herr Lindman: Då man läser den första delen af den kungl. pro¬
positionen, får man ett ganska starkt intryck af, huru riktig den erfaren¬
het är, som vi nog ha litet hvar, nämligen, att man skall vara försiktig
61 Xr 49.
Lördagen den 18 maj.
när man skrifver till Kungl. Maj:t och begär utredningar. Riksda- A”9- polUM
gen skrifver ofta till Kungl. Maj it och begär sådana, och mången ^ibarhtt för
går med därpå, emedan han tröstar sig med, att det blott är fråga kvinnor.
om att göra en utredning; det inskjutes ett »om» eller »huruvida» (Forts.)
och så får skrifvelsen gå. Säkerligen är det icke många af dem,
hvilka röstade för skrifvelseförslaget i denna fråga inom Första kam¬
maren år 1906, som trodde, att ur denna skrifvelse skulle dragas
den konsekvens, som herr justitieministern tillåtit sig i den kungl.
propositionen, då han nämligen där ur denna skrifvelse drager ut
den konsekvensen, att Riksdagen och särskildt dess Första kammare
därmed skulle ha principiellt uttalat sig för, att politisk rösträtt
borde gifvas äfven åt kvinnor. För min del var jag den gången
med i Första kammaren och jag tillhörde dem, som röstade, icke
för skrifvelsen, utan mot densamma, detta af det skäl, som jag
nämnt, att oftast röstar jag emot skrifvelser till Kungl. Maj:t.
Nu framhåller herr statsrådet och chefen för justitiedeparte¬
mentet i sin proposition, att då man vill, att kvinnan mer och mer
skall beredas lika rätt som mannen i familjerättsligt afseende, då,
säger han, bör man också låta kvinnan påverka lagstiftningen i
denna riktning. Fetta framkommer såsom ett ganska karakteristiskt
påstående, hvilket jag emellertid för min del icke kan anse vara
lika klart, som det är tvärsäkert. Att förbättra kvinnans ställning
på det sätt, som herr justitieministern talar om, det tror jag väl,
att vi alla, både högermän och vänstermän, vilja vara med om,
men däraf torde väl icke kunna dragas den slutsatsen, att det skall
vara både klart och rätt, att kvinnan ovillkorligen, för att detta
ändamål skall vinnas, bör erhålla politisk rösträtt. I hvarje fall
tror jag icke, att man kan våga säga, att detta erhållande af poli¬
tisk rösträtt nu skall stå omedelbart för dörren, ty min uppfattning
är den, att ingen medborgare i ett land har någon rätt att fordra
politisk rösträtt. Allt beror därvidlag på, om det är nyttigt för
staten, om sådan rösträtt beviljas åt den ena kategorien eller den
andra. I det fallet få vi underordna oss litet hvar. Vänstern bru¬
kar ofta i denna fråga emot oss högermän spela ut vår likgiltighet
emot kvinnorna så, att vi skulle ha ringaktning för kvinnorna, att
vi icke skulle akta dem lika högt som männen. För min del vågar
jag bestrida det påståendets riktighet, och efter min mening kan
icke någonting vara oriktigare. Jag håller före, att kvinnans upp¬
gift i samhället är fullkomligt lika stor som mannens och att kvin¬
nans tjänster äro för samhället lika viktiga som männens, men det
är och förblir en skillnad på man och kvinna, och det går icke an
att försöka strida emot det, som är naturens lagar. Jag vill tillägga,
att det är icke här tal om, att det ena könet har en öfverlägsenhet
eller en underlägsenhet gentemot det andra, utan här är endast
fråga om: hvad kan den ena parten, männen, och hvad kan den
andra parten, kvinnorna, göra för att på bästa sätt gagna det ge¬
mensamma fosterlandet? Hvad kunna de göra för att på bästa
Nr 49.
Ang. politisk
valrätt och
valbarhet för
kvinnor.
(Forts.)
62 Lördagen den 18 maj.
sätt tjäna samhällslifvet och samhällets institutioner? Min uppfatt¬
ning är, att kvinnan icke kan fylla funktionerna på det politiska
området lika väl som männen, men att hon däremot kan göra det
på det kommunala området, där hon har många viktiga uppgifter
att fylla — det har många gånger förut framhållits — såsom i
fråga om fattigvård, sjukvård m. m., hvilket jag nu icke behöfver
upprepa. I vårt land ha hittills männen varit de bestämmande i
politiskt afseende; skulle man då kunna påstå, att detta varit en
orättvisa, att deras politiska funktion i Riksdagen hvilat på en orätt¬
visa under hela denna tid och att äfven kvinnan borde haft rösträtt?
Jag tror, att det är djärft att komma med ett sådant påstående som
detta.
Vidare vill jag framhålla hvad som kanske är sagdt förut, att
när det är fråga om införande af politisk rösträtt för kvinnor i den
omfattning, som här är föreslaget i den kungl. propositionen, får
man väl dock taga i betraktande, när man gör jämförelse med andra
länder, att förhållandet i antal mellan de båda könen i vårt land
är sådant, att de röstberättigade kvinnorna skulle blifva större i an¬
tal än männen. Siffrorna i det hänseendet äro ganska belysande.
På landsbygden skulle det blifva 1,042 röstberättigade kvinnor emot
1,000 män, medan man i städerna skulle komma upp till 1,375
kvinnor emot 1,000 män. Jag undrar, om herrarne verkligen tänkt
på den konsekvens, som skulle inträda, ifall nu alla de kvinnor,
som nu skulle erhålla rösträtt, ginge fram till valurnorna. Ha her¬
rarne tänkt på, huru detta skulle komma att verka?
I propositionen talas vidare om, att det är en bestämd och
klart uttalad folkmening i detta afseende. Det säges i propositio¬
nen, jag tror att det är på sid. 5, att det är uppenbart, att det fin¬
nes en sådan folkmening. Ja, kan man verkligen tala om denna
uppenbara och tydliga folkmening? Låtom oss då se på de stora
länderna. Det har här åberopats förhållandena hos våra antipoder
och från stater i Amerika, men är man så öfvertygad om, att för¬
hållandena i öfrigt i dessa länder äro jämförliga med förhållandena
i vårt land? När man här i Riksdagen vill ha fram sina önskemål,
pekar man här ofta på exempel från utlandet och säger: se, där
har man det så, i Australien har man det och i den och den sta¬
ten i Amerika har man det också! Men är det därför sagdt, att
detsamma ovillkorligen skall tillämpas i vårt land? Svenskarne
äro ju, som bekant, böjda för det, som är utländskt, men man får
väl ändå vara försiktig, så att man icke öfverskattar detta utländska.
Jag ber nu att få yttra ett par ord med anledning af hvad
herr statsrådet här med stor éclat läste upp ur 1907 års rosträtts-
proposition och hvarmed han naturligtvis ansåg, att han skulle helt
och hållet krossa den förra regeringen. Han nämnde i det sam¬
manhanget, att när herrar Nyström och Lundström talade om »öf-
verord» och »tokerier», skulle det alltihop gälla den förra regeringen.
Hvad som står i den propositionen, det veta vi alla, och det ha vi
63 Jlr 49.
Lördagen den 18 maj.
nu hört uppläsas. Det var den uppfattningen, som man där utta¬
lade, det är riktigt. Det kan ju hända, att den uttalas i något
starkare ordalag, än hvad man verkligen menade, men så står det
där. Nu vill jag förklara, att det är mycket lätt att säga, att ni sade
så och så då och då. Jag skall nu be för min del att få anföra
något, som blifvit sagdt likaledes vid ett tidigare stadium, jag tror
det var år 1908, af vår nuvarande justitieminister rörande denna
fråga på ett valmöte i Gäfle. Jag ber äfven jag att få besvära
kammaren med att läsa upp hans yttrande, liksom han läst upp
vårt. Han yttrade på nämnda valmöte »I fråga om kvinnans poli¬
tiska rösträtt måste jag uppriktigt bekänna, att jag hyser betänklig¬
heter beträffande såväl kvinnans allmänna lämplighet för politisk
verksamhet som denna verksamhets återverkan på kvinnan och hem¬
met.» Ja, det var verkligen en betänklighet, som hystes. (Herr
justitieministern afbryter: »Fortsätt, var god läs upp det in extenso.»)
Jag har icke skrifvit af hela anförandet, men kommer nu till fort¬
sättningen. Då jag sålunda icke har hela talet in extenso, skulle
det blifva ett mycket stort nöje för mig att få höra det sedermera
kanske uppläst af herr justitieministern själf, då det säkerligen gör
sig med mycket större effekt. (Herr justitieministern: »Ja, jag har
ju ej heller mitt anförande till hands.») I fortsättningen medgaf
talaren, att de särskilda kvinnointressena icke, såsom sig bort, hade
beaktats af lagstiftarne, och att detta talade för införandet af poli¬
tisk kvinnorösträtt, men anslutningen skedde dock, såvidt jag kan
läsa rätt, i följande mycket reserverade form: »Då nu förhållandet
är sådant, att det icke gifves något principiellt skäl att förvägra den
myndiga kvinnan en medborgerlig rättighet som tillkommer mannen,
tror jag för min del, utan att vara blind för de med kvinnans del¬
tagande i de politiska striderna förenade olägenheter, att hennes kraf
på politisk medborgarrätt icke längre kan rättvisligen tillbakavisas,
därest det visar sig vara allmänt omfattadt af mängden af svenska
kvinnor. I denna fråga vill jag emellertid förbehålla mig full hand¬
lingsfrihet.» Hvad jag först fäste mig vid här var herr justitie¬
ministerns tvekan och sedan hans yttrande, att han ville vara med
om saken, om den vore allmänt omfattad af mängden af svenska
kvinnor. Innan jag emellertid fortsätter med att draga ut konse¬
kvensen af detta, ber jag att få nämna, att herr justitieministern
är nog icke alldeles ensam bland sina kolleger om denna stånd¬
punkt. Ungefär samtidigt eller kanske något senare uttalade en af
justitieministerns kolleger, statsrådet Petrén, på ett möte i Kristian¬
stad, därvid han bland annat erinrade om, att allmän politisk kvinno¬
rösträtt skulle tillföra den nuvarande valmanskåren 1,400,000 nya
medlemmar, att »det är ej underligt, om mer än en står tveksam
inför frågan om att ytterligare utvidga valmanskåren i denna om¬
fattning.» »Fn viss försiktighet är af nöden, om man ej vill äfven¬
tyra samhällets väl», och därför önskade talaren, att rösträtten steg
för steg skulle vidgas till allt flera kvinnor och att man skulle låta
Ang. politisk
valrätt och
valbarhet för
kvinnor.
(Forts.)
Nr 49.
Ang. politisk
valrätt och
valbarhet för
kvinnor.
(Forts.)
64 Lördagen den 18 maj.
kvinnorna taga den kommunala rösträtten i bruk, innan dem med-
gåfves den politiska. Slutligen ber jag äfven att få erinra om hvad
en annan kollega till justitieministern, nämligen finansministern
baron Adelswärd uttalade år 1908, då han i Andra kammaren be¬
stämdt uppträdde emot kvinnans valbarhet till Riksdagen. Af detta
framgår, att det angående den nuvarande regeringens medlemmar —
om jag möjligen undantager ecklesiastikministern, som nyligen för¬
klarat, att han i en mansålder varit vän af kvinnans rösträtt —
kan sägas, att de icke samtliga alltid varit lika öfvertygade om, att
kvinnans rösträtt skulle införas så hastigt, som nu är föreslaget,
t. o. m. om den öfverhufvud taget borde införas, och i hvarje fall
ha de icke alltid ansett, att det borde ske i förening med valbarhet.
Jag kommer nu till uttalandet af justitieministern om, att detta
kraf vore allmänt omfattadt. Nu har kanske justitieministern tänkt
därpå, när han i sin proposition sökte drifva den satsen, att detta
kraf verkligen är allmänt omfattadt. Men jag tillåter mig fråga,
om man verkligen kan säga, att det är allmänt omfattadt af Sveriges
kvinnor. Det, som vi ha synligt och som vi kunna ta på, är den
stora petitionen med de 142,000 namnen. Ja, det är en ganska
stor samling, det medger jag, men det är dock icke 10 % af dem,
som nu skulle få rösträtt, och känner man, huru det tillgår med
hopsamlandet af dylika petitioner, vet man, att man kanske dock
icke kan tillmäta hvarje namn på petitionen ett så ofantligt stort
värde. Men där man ser, huru intresset framträdt, och där det väl
främst gör sig gällande, skulle väl vara i de kvinnliga rösträttsför¬
eningarna. Jag fick häromdagen utdelad här på mitt bord en liten
broschyr, af hvilken jag fann, att de kvinnliga medlemmarna i de
kvinnliga rösträttsföreningarna — det finns äfven några manliga,
fastän de icke äro så många — uppgå i rundt tal till 12,000, d. v. s.
icke till 1 %■ af hela det antal kvinnor, som nu skulle erhålla röst¬
rätt, och ändock säger herr statsrådet i sin proposition, att detta
kraf uppbäres af en bestämd opinion bland kvinnorna! Det är emot
detta enligt min mening djärfva och tvärsäkra påståendet, som jag
vill inlägga min gensaga. Jag vågar nämligen påstå, att frågan om
införande af politisk rösträtt för kvinnor har långt, långt ifrån trängt
igenom bland Sveriges kvinnor. Jag vågar påstå, att om man går
ut bland allmogen i vårt land skall man finna en mängd af kvinnor,
som knappast ens tagit den saken under något öfvervägande.
Jag vill nu icke mycket förlänga debatten, utan skall söka för¬
korta mitt anförande. Jag vill endast framhålla hvad som efter min
mening är oförsvarligt i detta sätt att framlägga en sådan proposi¬
tion som denna, nämligen att man lägger fram den, utan att förut
det politiska parti, i spetsen för hvilket den nuvarande regeringen
står, verkligen har vid sista valet tagit upp frågan på fullt allvar,
om jag så må säga — och jag tillåter mig anhålla att icke blifva
missförstådd härvidlag, ty jag vet mycket väl, att den punkten fanns
såsom en ganska framstående punkt på programmet — ty det är
65 Nr 49.
Lördagen den 18 maj, e. m.
dock ingen, som kan påstå, att svenska folket år 1911 på något
sätt gick till val på kvinnans rösträtt, och jag vågar också säga, att
det finnes icke någon här i denna kammare, som är vald, därför
att han stått för eller emot kvinnans rösträtt. Men nu menar rege¬
ringen, att man, trots att så är förhållandet, skall vid denna första
Riksdag i perioden försöka att genomtrumfa denna sak. Efter min
uppfattning ligger icke bakom detta någon tydligt uttalad, klar, fast
och bestämd mening hos våra valmän.
Ja, mina herrar, jag skall icke fortsätta med hvad jag i öfrigt
tänkt att säga. Jag yrkar afslag.
I detta anförande instämde herr Lundell.
Som tiden nu var långt framskriden och flera talare anmält
sig för yttrandes afgifvande, beslöt kammaren på hemställan af herr
vice talmannen att uppskjuta den vidare behandlingen af förevarande
utlåtande äfvensom handläggningen af öfriga å föredragningslistan
upptagna ärenden till kl. 7 e. m., då detta sammanträde enligt ut-
färdadt anslag komme att fortsättas; och åtskildes kammarens leda¬
möter kl. 4,31 e. m.
In fidem
Per Cronvall.
Lördagen den 18 maj.
Kl. 7 e. m.
Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet; och led¬
des förhandlingarna äfven nu af herr vice talmannen.
§ I-
Upplästes följande till kammaren inkomna sjukbetyg:
Att ledamoten af Andra kammaren godsägaren J. M. Juhlin
lider af akut tarmkatarr, så att han tillsvidare ej kan deltaga i för¬
handlingarna, intygas härmed.
Stockholm den 18 maj 1912.
Gotthold Arbman,
Leg. Läkare.
Ang. politisk
valrätt och
valbarhet för
kvinnor.
(Forts.)
Andra kammarens protokoll 1912. Nr 49.
5
Nr 49.
66
Lördagen den 18 mai, e. m.
§ 2.
Herr vice talmannen anmälde till fortsatt handläggning konsti¬
tutionsutskottets utlåtande, nr 33, i anledning af Kungl. Maj:ts pro¬
position med förslag till ändrad lydelse af §§ 9, 16, 19 och 21
riksdagsordningen jämte inom Riksdagen i ämnet väckta motioner,
och lämnades därvid, enligt förut skedd anteckning, ordet till
Herr Pettersson i Södertälje, som anförde: Herr vice talman,
mina herrar! Den förste ärade talaren på högersidan, herr Nyström,
yttrade under debatten i förmiddags, att han icke ville öka »detre¬
formdelirium, som nu grasserar i vårt land». Herr Daniel Persson
i Tällberg sade sedan, att han tviflade på, att herr Nyström menade
allvar med detta yttrande. För min del tror jag nog det var rama
allvaret. Jag kan godt förstå den vånda inför vår handlingskraftiga
tid, som finner sitt uttryck i en sådan suck från ett beklämdt hjärta.
Jag får dock på samma gång säga, att jag har icke mycken med¬
känsla med denna vånda. Sedan högern i åtskilliga år suttit vid
makten och lyckats hålla tillbaka åtskilligt reformarbete, så må man
nu gärna unna den en viss svindelkänsla, en viss gammalmansför-
skräckelse öfver att tiden nu har blifvit så förskräckligt ond och att
det svenska folket, trots högerns varningar, rusar åstad med sådan
fart mot sin s. k. undergång. Under trycket af denna gammal-
mansförskräckelse förklarade också herr Nyström, att det föreliggande
förslaget i själfva verket var ingenting mindre än revolution.
Nu är det ju så, att det icke lönar sig mycket att med sakskäl
försöka lugna personer, som äro angripna af häftig sinnesrörelse,
men jag skulle dock vilja vädja till herr Nyströms eftertanke, om
det verkligen kan vara skal att taga så illa vid sig som han gjort.
Om detta förslag är revolutionärt genom sin kombination af allmän
rösträtt för kvinnor med allmän rösträtt för män, så var väl också i
själfva verket den gamle statsmannen Louis de Geer revolutionär
1879, när han i statsrådet uttalade, att rösträtt för kvinnor var en
oafvislig konsekvens af den allmänna rösträtten för män; och då
var väl också den konservative statsministern von Otter revolutionär
1902, när han i denna kammare förklarade, att om frågan om all¬
män rösträtt komme att upptagas, densamma otvifvelaktigt måste
förbindas med förslag om rösträtt äfven för kvinnor. Då var väl
också konstitutionsutskottet 1906 revolutionärt, när det förklarade,
att det näppeligen kunde vara förenligt med införandet af en så
vidsträckt valrätt för män, som ifrågasattes, att från direkt politiskt
inflytande utesluta kvinnorna, hvilka hade lika stora intressen att
tillvarataga i samhället som männen och därför borde sättas i till¬
fälle att genom deltagande i de politiska valen göra dem tillbörligt
beaktade.
En annan talare på högersidan, professor Lundström, förklarade,
att han befarade, att det skulle bli ganska stor panik inom vänsterns
Ang. politisk
valrätt och
valbarhet /ör
kvinnor.
(Forts.)
Lördagen den 18 maj, e. m.
67 Nr 49.
välj arskaror, om det föreliggande förslaget blefve antaget såsom hyl¬
lande. Jag tackar den ärade talaren för den omtanke, lian på det
sättet visat om sina motståndare och för att han bekymrar sig för
de faror, som dessa möjligen kunna råka ut för. Men det finns ett
engelskt ordspråk, som lyder: »Charity begins åt home» — när man
vill visa människokärlek, bör man börja med de föremål, som äro
en närmast. Jag skulle vilja hemställa till den ärade talaren, om
det icke finns personer, som stå honom närmare och som mera äro
i behof af hans omtanke. Om herr Lundström t. ex. skulle ägna
sina ömma omsorger åt partivännen herr Nyström! Hos honom har
paniken redan brutit ut i full låga. Han ser redan revolutionens
röda spöke i detta förslag, så han är i trängande behof af vård.
En tredje ärad talare, herr Lindman, gjorde en ganska stor
affär af att det var så få medlemmar i de kvinnliga rösträttsföre¬
ningarna: det var endast omkring 12,000 kvinnor, de skulle icke
ens utgöra en procent af de kvinnor, hvilkas rättigheter det var fråga
om. I anledning däraf ber jag att få erinra, att det nog icke en¬
dast är dessa föreningar för kvinnans politiska rössrätt, som hafva
kvinnans rösträtt på sitt program och arbeta för den. Det finnes
sålunda en förening »Hvita bandet», som upptagit den saken på sitt
program och nitiskt arbetar för densamma. Jag kan för tillfället
icke säga, huru många tusen medlemmar den föreningen har, men
jag vet, att den har ganska stor tillslutning. Och så ha vi ytterli¬
gare de socialdemokratiska kvinnorna, de äro icke medlemmar i
föreningarna för kvinnans politiska rösträtt, men tillhöra i stället
sina partiföreningar, och jag tror, att deras intresse för saken väl
kan mäta sig med de borgerliga kvinnornas. Räkna vi med dessa
socialdemokratiska kvinnor, tror jag, att vi skola kunna komma upp
till en siffra, som är åtskilliga tiotusental högre än den, herr Lind¬
man angaf som mätare på kvinnans intresse för den politiska röst¬
rätten. Då skola vi kanska finna, att antalet af de kvinnor, som
genom anslutning till föreningar ådagalagt sitt intresse för rösträtten,
icke utgör endast 1 %, utan närmar sig 10 % af hela antalet kvin¬
nor, om hvilka här är fråga.
Så sade herr Lindman, att vänstern ofta brukade förebrå hö¬
gern, för att den alltid är likgiltig för kvinnans intressen och rättig¬
heter, och talaren tillbakavisade denna beskyllning. För min del
tror jag också, att om beskyllningen formuleras så, den icke är väl
grundad. Man kan ingalunda säga, att högern och dess regering
alltid visat sig kallsinnig gentemot kvinnornas anspråk på politiska
rättigheter. Åtminstone år 1907, då herr Lindmans justitieminister
i entusiastiska ordalag gaf sitt erkännande åt kvinnornas kamp för
politisk rösträtt och uttalade sin fasta tro på att inom en nära liggande
framtid deras önskningar skulle bli förverkligade, och då herr Lind¬
man jämte statsrådets öfriga ledamöter instämde i detta uttalande,
åtminstone då kunde man icke säga, att högern eller dess regering
visade sig kallsinnig för kvinnornas rättigheter. Utan man måste
Ang. politisk
valrätt och
valbarhet jör
kmnnor.
(Forts.)
Nr 49. 68
Lördagen den 18 maj, e. m.
Ang. politisk
valrätt och
valbarhet f ör
kvinnor.
(Forts.)
nog erkänna, att högern visat åtminstone ett sporadiskt intresse för
saken. Jag anser mig skyldig göra detta erkännande, ty jag vill
vara rättvis mot mina motståndare.
Vidare uttalade herr Lindman, att kvinnorna nog kunna vara
dugliga, när det gäller att utöfva kommunal rösträtt, men han tvif-
lade på att de voro mogna och lämpliga att utöfva politisk rösträtt.
Nu är det naturligtvis mycket svårt, ja, det är knappast möjligt, att
bevisa, att denna mening är oriktig. Jag skall icke heller försöka
ge mig in på ett så vanskligt företag, men jag skall tillåta mig
af rent kuriositetsintresse att mot detta herr Lindmans uttalande
uppställa 'ett annat af den konservative engelske statsmannen mr
Balfour. Under en debatt i det engelska underhuset för ett par år
sedan sade han bland annat: »Somliga säga oss, att kvinnorna äro
ur stånd att höja sig till det högre plan, dit man måste stiga för
att kunna öfverväga de förhållanden, som inverka på det brittiska
väldets politik. De duga att styra Nya Zeeland, men de kunna icke
styra eller hjälpa till att styra det brittiska världsväldet. De äro
goda nog att i vårt land sköta de kommunala angelägenheterna, men
de äro icke goda nog att sköta våra nationella angelägenheter. De
må gärna ha en röst för att bestämma om polisväsendet, men de
kunna icke få en röst för att bestämma om armén. I sanning»,
säger Mr. Balfour, »en subtil distinktion. Jag vågar påstå», säger
han vidare, »att det icke finnes ringaste grund för att tro, att i alla
händelser de kvinnor, hvilka genom detta förslag skulle få rösträtt
— det var fråga om själfförsörjande kvinnor — skulle vara mindre
kompetenta att taga itu med dessa stora riksangelägenheter än någon
annan klass af den befolkning, som nu har rösträtt.»
Jag anför detta icke för att därtill anknyta någon jämförelse
mellan den engelska konservative partiledaren och f. d. regerings¬
chefen mr Balfour och den svenske konservative partiledaren och
f. d. regeringschefen amiral Lindman. Det skulle kanhända vara
oartigt mot herr amiral Lindman. Men det ligger nära till hands
att göra den reflektionen: Om denne på sitt område helt säkert
ganska omdömesgille engelske statsman anser, att det icke skulle
vara förenadt med den ringaste risk att släppa de engelska kvin¬
norna fram till deltagande i ledningen af det brittiska världsväldets
angelägenheter, så borde det icke heller vara så fruktansvärd! farligt
att släppa de svenska kvinnorna fram till del i ledningen af vårt
lands oden, i synnerhet som det väl är en sanning, att ju mindre
ett folk är, dess viktigare är det att kunna till ett samla alla kraf¬
ter i samhället.
Herr Lindman riktade äfven den frågan till oss: Ha ni betänkt,
hur det skulle komma att verka, om alla kvinnorna få gå fram till
valurnorna, då kvinnorna ju äro många fler än männen! Denna far¬
håga att kvinnorna, om de skulle få rösträtt, skulle komma att, ef¬
tersom de äro flera, rösta omkull männen, den spelade också en viss
roll i den debatt i engelska underhuset, om hvilken jag förut talat,
Lördagen den 18 maj, e. m.
69 Nr 49.
och äfven i det hänseendet fällde Balfour ett yttrande, som kan vara
af visst intresse. Han sade nämligen, att så långt hans person¬
liga erfarenhet sträckte sig, hade han aldrig funnit, att kvinnor och
män beträffande omdömen i politiska frågor skilde sig åt efter kön.
Och så tilläde han: »Om det verkligen föreligger någon fara för
männen från kvinnornas sida, så låt oss hålla dem nere; låt oss då
dana om hela samhällets struktur efter orientaliskt mönster, låt oss
hålla kvinnorna inom lås och horn, låt oss bruka vår fysiska styrka,
icke blott till att hindra kvinnorna från att få rösträtt utan från att
öfverhufvud få något inflytande i våra allmänna angelägenheter, då
det kan få sådana fruktansvärda följder.»
För egen del skulle jag vilja tillägga, att de herrar, som tro
sig nu kunna, genom att neka kvinnorna politisk rösträtt, hämma
deras politiska inflytande, de äro nog för sent ute. När vi i alla
fall ha medgifvit kvinnan en viss begränsad näringsfrihet, när vi
ha medgifvit henne kommunal rösträtt och valbarhet och tillträde
till åtskilliga tjänster och ämbeten, när vi således gifvit henne nio
tiondedels medborgarrätt, då, mina herrar, går det icke i längden att
förhålla henne den sista tiondedelen. Äfven högern skall nog till
slut reagera mot absurditeten uti att kvinnorna skola ha valrätt till
Första kammaren, men vara utestängda från valrätt till Andra kam¬
maren.
Herr Lundström förklarade bland annat, att han fåfängt sökt
svar på den frågan: Hvad vill man ytterst vinna med den kvinnliga
rösträtten? Han sade: Det är ju icke meningen att bilda nya
partier, ej heller meningen att stärka det- ena partiet på det andras
bekostnad, ej heller att söka få in ett större antal kvinnor i Riks¬
dagen. Jag skulle vilja svara honom, att meningen med det före¬
liggande förslaget är densamma som med hvarje annan utvidgning
af den politiska rösträtten. Meningen är, att förut utestängda grup¬
per af medborgare skola få tillfälle att göra sina behof, intressen
och önskningar gällande inom Riksdagen, vare sig inom de befintliga
partierna eller inom nya partier, och meningen är att på det sättet
åstadkomma en bredare bas för samhället att hvila på.
Jag tror, att vi icke gärna kunna förneka, att samhället
behöfver kvinnorna, icke endast i deras egenskap af hustrur och möd¬
rar, icke endast i deras egenskap af hemmets och det nya släktets vårda¬
rinnor, utan samhället behöfver dem äfven på det samhälleliga ar¬
betets fält. Vi kunna, mina herrar, icke längre reda oss på gärden
och ängar, i fabriker och verkstäder, på kontor och i butiker utan
att ha kvinnorna med som våra hjälpare. Samhället kan icke reda
sig utan kvinnornas biträde på åtskilliga viktiga tjänsteposter, såsom
läkare, lärarinnor, telegrafister o. s. v. Det står fast, att på alla dessa
områden, dit samhället drifvit kvinnorna, ha dessa utfört ett arbete,
som i stort sedt är godt. Ingen förnuftig människa vill nu på all¬
var föreslå, att kvinnorna skulle drifvas ut igen från dessa arbets¬
områden.
Ang. politisk
valrätt och
valbarhet för
kvinnor.
(Forts.)
Nr 49. 70
Lördagen den 18 maj, e. m.
Avairäu'ocli Vidare är det klart, att kvinnorna i den ställning af medbor-
valbarheTför gare’ ,som fått, ha samma intressen att bevaka beträffande be-
kvinnor. skattning och lagstiftning som andra medborgare, och det är klart,
(Forts.) att ingen kan bevaka dessa intressen så bra och vederhäftigt som de
själfva. Å andra sidan synes det äfven uppenbart, att det politiska
lifvet skulle vinna på att komma i besittning af det nya element,
som kvinnorna representera. Utan att säga något ondt om det nu¬
varande politiska lifvet, få vi väl dock erkänna, att litet mindre torka,
litet mindre ensidighet, något mera friska synpunkter, något mera
ny erfarenhet skulle bli till nytta. Och detta skulle icke gagna en¬
dast det politiska lifvet, det skulle också gagna det nya släkte, som
kvinnorna äro satta att föda, uppfostra och vårda.
Herr vice talman, jag ber att få yrka bifall till utskottets hem¬
ställan.
Vidare yttrade:
Herr Sandler: Herr talman! Jag begärde ordet i anledning
af herr Lindmans anförande under förmiddagen för att inlägga en
liten gensaga mot hans energiska bestridande af att det här alls
skulle föreligga någon rättsfråga och för att få framställa ett spörs¬
mål med anledning af hans uttalande, att ingen öfverhufvud taget
bör ha någon rätt att rösta, utan att den saken uteslutande bör be¬
traktas från den synpunkten, om samhället har nytta af vederbö-
randes deltagande i det politiska lifvet.
Nu har det ju händt förut vid ett berömdt tillfälle, att herr Lind¬
man här i denna kammare har proklamerat nyttans absoluta suveräni¬
tet, och hans uttalande nu bör därför icke vara ägnadt att förvåna.
Det skulle dock vara intressant att höra, hur långt herr Lindman
vill utsträcka tillämpningen af denna sin grundsats, och det är
härom jag skulle vilja framställa ett spörsmål. Om majoriteten i
Riksdagen vore genomträngd af den öfvertygelsen, att det sätt, hvarpå
herr Lindman och hans meningsfränder utöfva sin rösträtt, icke är
nyttigt för samhället, menar herr Lindman då verkligen, att denna
riksdagsmajoritet borde begagna sin makt till att fråntaga herr
Lindman och hans meningsfränder den rösträtt, de på ett icke nyt¬
tigt sätt utöfva? Jag kan ju säga, att jag för egen del har den me¬
ningen, att herr Lindman och hans meningsfränder utöfva sin röst¬
rätt på ett sätt, som jag icke anser vara till gagn för samhället,
men det skulle aldrig falla mig in att föreslå, att man därför skulle
fråntaga herr Lindman eller hans meningsfränder den medborgarrätt
de ha, och som jag anser att de böra ha.
Här föreligger för öfrigt icke någon anledning till att upptaga
en principdebatt, huruvida politiken bör vägledas af abstrakta rätts¬
grundsatser eller af hänsyn till samhällets nytta, ty jag tror, att i
detta speciella fall föra både rättsskälen och klokhetsskälen till all¬
deles samma resultat, nämligen det, att kvinnorna böra få vara med
Lördagen den 18 maj, e. m. 71
i utöfvandet af de politiska rättigheterna. Den fördel, som samhäl¬
let därpå vinner, är uppenbar: det får därmed tillgodogöra sig
kvinnornas insats i det politiska lifvet. Kvinnornas egen fördel är
lika uppenbar: de få tillfälle att aktivt tillvarataga sina intres¬
sen. Och det kommer säkerligen att visa sig såsom en fördel
äfven för männen att låta den likställighet mellan könen, som i
alla fall på grund af den ekonomiska utvecklingen frampressas i
andra afseenden, äfven få sitt motsvarande politiska uttryck genom
rösträttens utvidgande.
Och hvad till sist rättsgrunderna beträffar, så frågar jag: Fin¬
nes det några rättsgrunder till förmån för den manliga rösträtten,
som icke låta öfverflytta sig och tillämpa sig äfven i fråga om
den kvinnliga rösträtten? Jag ber, herr vice talman, att få instämma i
herr Lindhagens uppfattning beträffande punkt f) i det förelig¬
gande betänkandet och i öfrigt att få yrka bifall till herr Brantings
reservation.
Med herr Sandler förenade sig herrar Helger, Nordström, Kloo.
Bärg i Katrineholm och Borggren.
Herr statsrådet Petrén: Herr talman, mina herrar! Jag hade
icke tänkt att taga del i denna debatt, men då mitt namn på för¬
middagen af herr Lindman drogs in i diskussionen, föranledes jag
däraf att yttra några ord.
Anledningen härtill är den, att man af det sätt, hvarpå herr
Lindman fann lämpligt att citera ett äldre uttalande af mig, lätt
kunde få den uppfattningen, att jag icke under hela min riksdagstid
skulle varit en vän af den kvinnliga politiska rösträtten. Så är emeller¬
tid i verkligheten fallet. Då jag hösten 1907 för min hemstad in¬
valdes i denna kammare, hade jag icke förut haft anledning att
närmare syssla med politiska ting. I det uttalande, som jag då
före valet hade till mina kommittenter, yttrade jag i den förelig¬
gande frågan följande, som jag här ber att få in extenso återgifva:
»Likaväl som jag anser det ha varit orätt att hittills ha förhållit
stora skaror af därtill berättigade manliga samhällsmedlemmar röst¬
rätt i politiska ting, lika oriktigt anser jag det vara att hålla den
kvinnliga hälften af landets innevånare utan medbestämmanderätt
vid den lagstiftning, under hvilken de såväl som männen lyda.
Samhällslifvet har behof af att den större sakkunskap på vissa om¬
råden och den rikare medkänsla, kvinnan äger, kommer till an¬
vändning i lagstiftningsarbetet. För mig gäller frågan allenast, huru
långt och huru fort bör reformen gå.»
Då jag följande års höst var ställd under omval, hade jag ånyo
ett offentligt uttalande i frågan, af hvilket herr Lindman citerade
en del. Den ram, i hvilken detta uttalande förekom, återgaf emel¬
lertid herr Lindman icke, men jag skall nu be att få göra det i
stället. Orden folio så här: »Det är å ena sidan en rättfärdighets-
Nr 49.
Ang. politisk
valrätt och
valbarhet för
kvinnor.
(Forts.)
Nr 49. 72
Lördagen den 18 maj, e. m.
Ang. politisk
valrätt och
valbarhet för
kvinnor.
(Forts.)
fråga och å andra sidan ett samhällets behof att kvinnan beredes
denna rätt. Hon har lika stora intressen att bevaka som mannen
i samhället och hon besitter på vissa områden större förutsättningar
i samhällsarbetet. Särskildt vill jag peka på ett spörsmål, där män¬
nen ha mycket på sitt samvete. Det är ej sörjdt för de ogifta mö¬
drarna så som det bör vara det. Ser man på ökningen af antalet
barn, som födas utanför äktenskap, så blir denna fråga af stor räck¬
vidd. Så snart kvinnorna komma med, komma de utan tvifvel att
här skapa ett bättre tingens förhållande. Kvinnans deltagande i det
politiska lifvet kan enligt min mening ej i längden hållas tillbaka.
Arbetet därpå från kvinnornas sida kommer ej att hvila, förr än
deras mål är vunnet, och målet är: lika utsträckt rösträtt för dem
som för männen. Denna rösträtt måste emellertid uppbäras af en
utbredd opinion bland kvinnorna själfva. Med rätt att rösta är för¬
knippad plikt att rösta. Denna opinion håller ock nu som bäst på
att utbredas i vårt land. Landsbygden har den i stort sedt ej ännu
nått, men i städerna pågår rörelsen med all ifver.» Därefter före¬
komma de rader, som herr Lindman uppläste, hvilka innehöllo dels
ett påpekande af att antalet kvinnor öfver 24 år i vårt land ut¬
gjorde 1,400,000, medan antalet af de då valberättigade männen
uppgick till endast 400,000 och antalet valmän efter det då hvi-
lande förslaget skulle belöpa sig till omkring 1,000,000, och dels
ett uttalande att jag väl kunde förstå, om mer än en kände sig
tveksam inför frågan om att då ytterligare vidga valmanskåren till
kvinnorna i den omfattning, som sålunda antydts. Efter citerandet
af ett tidigare uttalande om önskvärdheten af en viss försiktighet
vid en dylik utvidgnings genomförande angaf jag därefter vissa af
herr Lindman återgifna synpunkter i frågan, afseende att ej då låta
rätten på en gång tillkomma alla 24-åriga kvinnor, att från början
få med hustrurna, och att låta kvinnorna få taga den kommunala
rösträtten i bruk innan den politiska. Där stannade herr Lindman.
Men därefter erinrade jag i fortsättningen af mitt anförande om huru¬
som jag till förverkligandet af dessa synpunkter vid 1908 års riks¬
dag gifvit min röst åt den af herr Staaff med flera afgifna motio¬
nen, hvilken gick ut på att gifva kommunal rösträtt åt samtliga
hustrur i landet, hvilkas män hade dylik rätt. Efter detta utta¬
lande fortsatte jag: »Efter min mening hade det varit klokast
att bifalla förslaget i år» — det var 1908 — »att gifva de kvin¬
nor, som hafva kommunal rösträtt, jämväl politisk och så sökt
vidga antalet kommunalt röstberättigade kvinnor genom att ut¬
sträcka den till hustrurna åt kommunalt röstberättigade män.»
Hvad var således innebörden i denna ståndpunkt? Jo, det var
den, att vid 1908 års riksdag — den första jag bevistade — jag
gifvit min röst för att de 8- å 900,000 gifta kvinnor, vårt land då
ägde, omedelbart skulle få kommunal rösträtt, och att dessa kvin¬
nor i likhet med de redan då kommunalt röstberättigade, icke gifta
kvinnorna, hvilka uppgingo till omkring 60,000, skulle då tiller-
Lördagen den 18 maj, e. m.
73 Nr 49.
kännas politisk rösträtt för att tagas i bruk vid första nyval efter Ang. politisk
beslutets stadfästande under följande treårsperiod.
Härefter vill jag fråga, huruvida det sätt att citera från 1908 kJnrwr.
års valrörelse, hvaraf herr Lindman gentemot mig begagnat sig, (Forts.)
ger en riktig bild af min då uttalade ståndpunkt i den föreliggande
frågan ?
Herr Branting: Herr talman, mina herrar! Ett par uttalan¬
den, som gjorts under den gångna debatten, ha tvingat mig att be¬
gära ordet.
Det har icke kunnat undgå min uppmärksamhet, att från
båda de hufvudtalare från högersidan, som hittills haft ordet, fällts be¬
synnerliga yttranden om våra grannländers förhållanden, hvilka ytt¬
randen jag anser icke böra, när de nu olyckligtvis en gång fallit, få
stå oemotsagda i denna kammares protokoll. Herr Nyström fann
lämpligt att uttala, att, efter hvad han trodde sig veta, det skulle
finnas finnar, hvilka litade, om jag fattade honom rätt, till det tyska
tsarväldets makt att hejda den finska landtdagens befogenhet, där¬
för att vederbörande voro så rädda för den allmänna rösträtten, så¬
dan den tillämpades i Finland. Efter mitt sätt att se äro sådana
finnar, om de verkligen existera, knappast bättre än landsförrädare,
och det förefaller mig därför, att de föredömen, som den ärade
högertalaren här framfört, icke äro några lämpliga auktoriteter att
åberopa. Det synes mig öfverhufvud taget vara synnerligen olämp¬
ligt att söka på dylikt sätt inverka på de omdömen om den
allmänna kvinnliga rösträtten, som vi här i landet böra komma till
från våra helt olika förutsättningar.
Herr Lundström fann lämpligt å sin sida att tala om Norge
med en parentes ungefär så här: »Om Norge öfverhufvud taget kan
anses vara ett själfständigt rike efter integritetstraktaten.» Det före¬
faller mig, att ett sådant yttrande förtjänar att betecknas såsom
synnerligen opassande att fälla i den svenska riksförsamlingen gent¬
emot ett vänskapligt sinnadt grannland.
Hvad nu beträffar det som här varit på tal i själfva saken, så
har det ju varit rätt naturligt och nära till hands liggande, att man
från båda sidor sökt visa, att den ståndpunkt, som vederbörande
nu intaga, icke hela tiden varit alldeles densamma. Jag ber emeller¬
tid att få framhålla, hvilken stor skillnad som dock i detta fall
föreligger mellan de anklagelser, som man har riktat mot höger¬
sidan, och de beskyllningar, som ha riktats mot vänstersidan för
ljumhet vid föregående tillfällen gentemot kvinnorösträtten. För det
första ha alls icke från vår sida förekommit sådana lysande prakt¬
blomster af citeringskonst, som herr Lindman kom med i sitt an¬
förande på middagen och hvilket, i hvad det gällde herr Sandström,
ju möttes af kammarens enhälliga och ögonblickliga dom och i
hvad det af såg herr Petrén, enligt hvad nyss konstaterats, utmärktes
af fullständig haltlöshet. Det är för öfrigt att märka, att den tvek-
Nr 49. 74
Lördagen den 18 maj, e. m.
Ang. politisk samhet, som för några år sedan kan ha uttalats angående den syn-
valbarktT\r Pun^ten ex., huruvida kvinnornas eget intresse var tillräckligt
kvinnor °V starht för att motivera framförandet af denna fråga, dock är något
(Forts.) helt annat, ingalunda att nämna på samma dag eller ställa på samma
plan som det slags, jag hade så när sagt, cyniska reträtt, som
gjordes af den förra högerregeringen från dess ståndpunkt, när herr
Lindman på tal om de bekanta orden, som nedskrefvos af hans
justitieminister, herr Petersson i Lidingö villastad, helt enkelt för¬
klarade, att det kunde hända, att man vid det tillfället uttryckt sig
»i något starkare ordalag än hvad man verkligen menade». Jag
baxnade, det må jag säga, när jag hörde det uttalandet från en f. d.
statsminister. Man måste göra sig den frågan: hvarför skrefvo herr
Lindman och hans kolleger på den tiden i starkare ordalag, än hvad
de kanske menade? Var det därför att de önskade vinna kvinnor¬
nas välvilliga understöd för den stora kompromissen och för det
stora fiskafänge, som förbereddes för att kunna bärga i hamn 1907
års reform? Det är ju möjligt att sådana tankar kunna ha före-
sväfvat vederbörande, men jag får då säga, att jag knappast hade vän¬
tat, att en sådan själfbekännelse skulle afgifvas om, att man har
all anledning att för framtiden med största försiktighet upptaga äf¬
ven de mest klara och auktoritativa uttalanden från sådana håll, då
man ju sannerligen aldrig kan veta, huruvida ordalagen äro starkare,
än man kanske sedan kan finna lämpligt att påstå, att man verk¬
ligen menat.
Med anledning af några uttalanden, som fallit från liberalt håll
och hvari man så varmt förordat regeringens förslag och uttalat sig
i princip så lifligt till förmån för kvinnornas rösträtt, måste jag
säga, att det skulle ha varit angenämt, om dessa uttalanden hade
beledsagats af något försök att visa, hvarför man, om man är så
varm vän af kvinnorösträtten, icke vill vara med om att gå det
steg vidare till förmån för denna, som vi socialdemokrater ha för¬
ordat i vår motion. Jag skulle ha förstått, om man hade sagt på
sådant sätt: den socialdemokratiska ståndpunkten, den klara all¬
männa rösträtten, den finnes det ännu icke majoritet för. Tyvärr
måste vi böja oss för detta faktum; och således få vi för tillfället
stanna vid regeringens förslag, hvilket dock faktiskt, efter de be¬
räkningar, som med stöd af de officiella siffrorna blifvit gjorda af
öfverdirektör Widell, fortfarande lämnar 340,000 kvinnor utanför
rösträtten. Jag hade förstått, säger jag, om man hade sagt, att
dessa, som vi nu måste lämna, dem lämna vi med beklagande att
så på grund af den politiska ställningen nu måste ske, men vi äro
också bestämda att söka taga, så fort det på något sätt kan ske,
äfven dessas samhälleliga kraft i anspråk för det nyttiga och gag¬
nande arbetet i samhällets tjänst. Hade man sagt så, hade jag, som
sagdt, förstått det. Men när man först själf bidrager med sina röster
till att votera ned den rättfärdighetsståndpunkt, som den allmänna
rösträtten innebär, och sedan icke har ett ord af god vilja att snart
Lördagen den 18 maj, e. m. 75
släppa in dem, som äfven efter regeringens förslag skola fortfarande
stå utanför, då tycker jag, att den icke klingar alldeles riktigt äkta,
den där kärleken till kvinnans rösträtt, som man här från några
håll så varmt utvecklat. Detta bör ha sagts rent ut, ty det må
icke förglömmas, att ställningen är sådan den nu är, och vi sålunda
i denna stund väsentligen tala om regeringens förslag, bakom detta
dock ligger det förslag, som kammaren på middagen voterade ner,
visserligen mot 71 röster, och som kräfver verkligt allmän rösträtt
både för män och kvinnor. Om det förslagets tillvaro bör erinras i
denna debatt, om också naturligtvis icke något yrkande om bifall
därtill kan för andra gången framställas.
Det är dessutom en annan mindre sak, som icke bör förglöm¬
mas i detta sammanhang. Regeringen har här från sin utgångspunkt
ställt sig på de nu bestående streckens grund och således icke velat
rubba det minsta på dessa streck, utan trott sig handla i öfverens¬
stämmelse med det minsta motståndets lag, när den försökt föra
fram kvinnans rösträtt med alldeles samma villkor, som gälla för
männen. Men det finnes ett besynnerligt undantag i fråga om den
likställlighet, som man eljest velat införa för männens och kvinnor¬
nas rösträtt enligt regeringens förslag. Jag skall gärna erkänna, att
detta undantag — om det nu i detta ögonblick läge i vår makt att
upprifva Första kammarens beslut och sålunda denna gången få
fram till hvilande grundlagsförslag kvinnans rösträtt, sådan rege¬
ringen föreslagit den —■ icke skulle i denna stund spela någon
numerisk betydande roll. Men det är dock en afvikelse från den
princip, som regeringen velat göra till sin: att föra fram kvinnans
rösträtt med alldeles samma villkor, som gälla för männen. Jag
åsyftar den bestämmelse, hvarigenom hustru, som har egen debet¬
sedel, blir rösträttslös, om hennes man icke betalar sin debetsedel,
trots att hon själf gör det. Detta förefaller mig vara en alldeles
ohållbar ståndpunkt. Herr justitieministern har också själf genom
sin motivering eller, rättare sagdt, genom sin motiverings svaghet,
visat, att denna sak icke låter sig försvara. Det är en logisk
motsägelse, som ligger i detta, då vi öfverallt skola ha samma röst¬
rättsgrunder. En gift kvinna har egen debetsedel, hon gör rätt för
sig, hon uppfyller alla andra kvalifikationer, men får dock icke sin
politiska rösträtt, ty hon har kanske en slarfver till man, som icke
betalar sin debetsedel. Är detta rimligt, är det riktigt?
I öfverensstämmelse med en sådan tankegång är det som vi
socialdemokrater i utskottet, sedan vårt eget förslag fått vika, sub-
sidiärt fallit tillbaka på det förslag, som står angifvet i vår reser¬
vation, till hvilken redan min partivän, Viktor Larsson, har yrkat
bifall, ett yrkande, i hvilket jag för min del ber att få till fullo
instämma.
Däremot kan jag icke följa herr Lindhagen i hans yrkande.
Han vill göra gällande, att man skulle af intresse att vidga denna
rätt så mycket som möjligt till förmån för de gifta kvinnorna ställa
Sr 49.
Ang. politisk
valrätt och
valbarhet för
kvinnor.
(Forts.)
Nr 49. 76
Lördagen den 18 maj, e. m.
Ang. politisk
valrätt och
valbarhet för
kvinnor.
(Forts.)
så till, att äfven de gifta kvinnor, hvilka icke ha någon som helst
egen debetsedel, fortfarande och under alla förhållanden skulle få
behålla sin rösträtt, oafsedt om mannen stupar på utskyldsstrecket.
Det kan ju alltid sägas, som herr Lindhagen sade, att på det sättet,
blir det icke på en gång två fattiga som stupa, men å andra sidan
bär det åtminstone mig emot att i lagstiftningen införa en så be¬
synnerlig partiskhet till förmån för kvinnorna, som att stadga, att
hustrur skola vara alldeles immuna för utskyldsstrecket. Hustrun
skulle alltid under alla förhållanden få behålla sin rösträtt, medan
hennes man, som dock i de ojämförligt flesta fallen får draga lasset
och kanske icke orkar betala sin kommunalskatt, ändå samtidigt
skulle förblifva rösträttslös.
Jag tror icke, att man på en sådan väg kommer på ett rimligt
sätt framåt. Snarare aflägsnar man sig väl från den genomgående
grundsatsen i detta förslag som måste finnas, för att det skall vara
något sammanhang och någon stomme i detsamma. Yi från vår
ståndpunkt underkänna ju alla streck och således äfven detta, men
när man nu har streck på alla andra håll, synes det mig vara eu
smula inkonsekvent att icke hafva dem äfven för de gifta kvinnorna,
utan ställa dessa i privilegierad ställning.
Jag talade nyss om ljumhet vid föregående tillfällen beträffande
den kvinnliga rösträtten, och detta ger mig anledning att nu taga
upp en sak, som förekom i en slutreplikväxling härom dagen i
denna kammare, och som på mig gjorde ett mycket obehagligt
intryck.
Herr Andersson i Skifarp fann lämpligt att i ytterst allmänna
ordalag omtala, att en socialdemokratisk ledamot skulle hafva
fällt något yttrande — icke här i kammaren, utan någonstans
i korridoren eller klubbrummen — att han var visst icke glad åt
den kvinnliga rösträtten, eller huru uttrycket nu föll sig, men sedan
skulle samme ledamot hafva gått in i kammaren och instämt i något
anförande till förmån för denna sak, »inpiskad», som herr Andersson
i Skifarp tillät sig insinuera.
Det förefaller mig ytterst olämpligt att öfverhufvud draga fram
privata uttalanden, lösryckta ur sitt sammanhang, uttalanden, om
hvilka man icke vet, om de måhända varit skämtsamt menade, och
om hvilka man icke kan bilda sig det minsta omdöme på grund af
ett sådant citat, som det herr Andersson i Skifarp gjorde. Men
särskildt synes det mig icke vara lämpligt med dylika citat, när genom
den allmänna formen i beskyllningen en misstanke faller på litet
hvar, som tillhör det parti, på hvilket herr Andersson då för till¬
fället var förgrymmad. Och det förefaller mig, att herr Hans Andersson
antingen och helst borde uttrycka sin önskan att betrakta detta ytt¬
rande som osagdt eller också gå vidare och namngifva den person,
mot hvilken han tillät sig en så ful insinuation.
Jag skall i sammanhang med detta tal om ljumhet göra ett
annat litet uttalande. Det gäller en passus i det anförande, som
Lördagen den 18 maj, e. m.
77 Sr 49.
hölls af herr Lindhagen. Där förekom en slutrefräng, hvilken vi
icke ha hört nu för första gången, utan som herr Lindhagen år efter
år har upprepat vid åtskilliga tillfällen. Den gick ut på att söka
framställa det politiska läget så, att när vi nu äro harmsna på
högerns motstånd mot kvinnorösträtten, så är det egentligen mot
vänstern, d. v. s. liberalerna och i viss mån äfven socialdemokra¬
terna, som denna harm rätteligen borde vända sig, ty de hafva för¬
suttit tillfället att lösa kvinnorösträttsfrågan, när de icke togo upp
den år 1906 tillsammans med den då komplett olösta frågan om
männens rösträtt. Men ingen människa kan nu säga, hur det skulle
ha gått, om rösträttsfrågan tagits upp på annat sätt vid det till¬
fället. Det sätt, som då kom till användning, var ju det, som man
både från det liberala och det socialdemokratiska partiet så godt
som enstämmigt ansåg vara det enda förnuftiga och resonliga,
då det gällde att omsider söka få en bräcka i den gamla muren,
som stängde ut de rösträttslösa männen, och det blir därför nu full¬
ständigt lönlöst att diskutera eller disputera, huruvida det varit
klokast att då på samma gång köra fram med kvinnorösträtten och
på det viset få kvinnorna med, som herr Lindhagen säger. Frågan
är, om icke följden häraf snarare hade blifvit den, att både män¬
nens och kvinnornas rösträttsfråga blifvit för en mer eller mindre
obestämd tid fördröjd. Det är icke alls säkert eller med verklig¬
heten öfverensstämmande, att det hade varit det enda rätta, om vänstern
skulle förfarit på annat sätt, därför att herr Lindhagen säger det,
och icke heller därför att han säger, att åtskilliga kvinnor äro ense
med honom om den saken. Bevisen saknas för detta påstående,
och enligt sakens natur kunna sådana bevis aldrig åvägabringas.
Det tjänar därför ingenting till att upprepa dessa beskyllningar mot
den taktik, som man på sin tid ansåg vara den enda möjliga, den
enda framkomliga, den enda, som kunde leda till något resultat.
Jag anser, att något bör ha sagts om detta, eftersom den be¬
skyllningen ständigt upprepats och man vid vissa tillfällen sår ut
ett slags misstanke, att de, som kvinnorna egentligen haft anledning
att vara förgrymmade på, det skulle icke vara högerns män, som
äro våra motståndare, utan vänstern, som icke tog oss under ar¬
marna vid det där tillfället. Och det är så mycket nödvändigare,
att detta blir sagdt som man ju som stöd för denna misstanke kan
anföra, att det har en af kvinnorösträttsrörelsens varmaste förkämpar
gång på gång sagt. Jag tror, att den saken bort något utredas,
såsom jag nu sökt göra, och härmed lämnar jag helt och hållet
detta kapitel.
Jag vill till sist blott göra samma anmäkning, som min partivän
Sandler nyss var inne på, när han vände sig emot det sätt att
resonera, som utmärker högerns talare, nämligen att det i fråga om
rösträtten skulle vara endast staten, som lämnar ett uppdrag, eller
som herr Lindman uttryckte sig, »rösträtten bör tillkomma någon,
blott om det är nyttigt för staten».
Ang. politisk
valrätt och
valbarhet för
kvinnor.
(Forts.)
Nr 49.
Ang. politisk
valrätt och
valbarhet för
kvinnor.
(Forts.)
78 Lördagen den 18 maj, e. m.
Ja, det där sättet att vrida på saken är ju ytterst modernt i en
viss högerskola och anses visst vara det enda fina och »vetenskap¬
liga», det enda, som duger. Men jag får säga, att utom det, att
man där tar alldeles bort hela den individuella rättssynpunkten, så
begriper jag för min del icke, hvart man egentligen vill komma
med hela detta resonemang. Då det säges, att man skall pröfva
rösträttens berättigande efter grundsatsen, huruvida det är nyttigt
för staten, så tala herrar Nyström och Lindman ungefär, som om
de voro personligen bekanta, för att icke säga dubroder med staten
och hade staten som sin förtrogne, så att de på sina fem fingrar
kunde tolka dess känslor, meningar och uttryck. Men så är icke
förhållandet, utan hvar och en känner nog, att vi allesammans göra
anspråk på att vara medlemmar af staten och att vi allesammans
äga rätt att påstå, att vi kunna tolka en smula, hvad som kan
vara till statens nytta och hvad som icke är det. Och det finnes
intet patent i detta afseende för högeruppfattningarna att vara de
riktiga tolkarne af statens nytta och statens vilja. Det vore in¬
tressant, om dessa herrar högermän kunde lära oss konsten att bli
bekanta med deras stat vid något tillfälle. Jag skall för min del
anhålla att vid gynnsamt ögonblick bli presenterad för den stat, som
dessa herrar äro så förtrogna med. Men till dess denna presentation
kan ha skett, tror jag, att vi vinna mera genom att hålla oss till
de gamla synpunkterna, som i alla fall ha fört fram rösträttsfrågan
i demokratisk riktning till den punkt, där den nu står, och som
kommer att, vare sig herr Lindmans och herr Nyströms stat grinar
åt det eller icke, ändock föra den saken vidare framåt i och med
själfva utvecklingen. Ty utvecklingens makt arbetar i öfverens¬
stämmelse med rösträttskrafvet icke minst i den fråga, som här
föreligger, kvinnornas rösträttskraf. Och därför är det min öfver¬
tygelse, att lika visst, som det ännu lyckats Första kammaren att
för i år slå ned kvinnornas rösträttskraf, lika visst är den dag icke
fjärran, då Första kammaren får i den punkten, liksom den fått
göra i så många andra, kapitulera och erkänna, att tidens makt är
mäktigare än dess motståndskraft. Men vi här i Andra kammaren
ha möjlighet att påskynda den dagen, då kvinnorösträtten skall gå
segrande fram, genom att så mangrant vi kunna ansluta oss till det
rösträttsförslag för kvinnorna, som nu föreligger.
* Jag ber, herr talman, att, som frågan nu ligger, få yika bifall
till Kungl. Majrts proposition med den lilla förändring, som inne-
hålles i vår reservation.
Chefen för finansdepartementet herr statsrådet friherre A delswärd:
Herr talman, mina herrar! Den ärade talare på stockholmsbänken,
som råkat att i dag göra några ofullständiga citat, har också gjort
mig den äran att citera ett mitt yttrande i nu förevarande fråga.
Detta yttrande fälldes vid 1908 års riksdag. Jag började då
mitt anförande med att uttryckligen säga, att någon principiell in-
Lördagen den 18 maj, e. m.
79 Nr 49.
vändning mot kvinnornas valbarhet icke kunde anföras. Jag sade Ang. politisk
vidare, att jag ansåg det vara en fördom, som jag icke kunde fullt
frigöra mig från, att anse, att kvinnorna icke borde ha valbarhet, Ukvinnor
men att jag, såsom jag då yttrade mig, hade svårt att sätta mig in (Forts.)
i den tanken att se kvinnor på bänkarna i denna sal. Jag har
emellertid alltid varit en varm anhängare af kvinnans rösträtt. Och
jag sade vidare vid ifrågavarande tillfälle, att jag bland de olika
motioner, som förelågo, anslöte mig till en af herr Sjöcrona, som
endast föreslog rösträtt för kvinnor, men icke valbarhet, i den tanke,
som jag då äfven uttalade, att det då och tillsvidare kunde vara
nog, om vi kunde komma så långt, att kvinnan fick rösträtt, hvar¬
efter hon så småningom också skulle få valbarhet.
Nu efter fyra år, sedan den allmänna rösträtten har genomförts,
inser hvar och en, att förhållandet är ett helt annat, och jag har
icke ett ögonblick tvekat att nu tillsammans med regeringen gå fram
med förslag om icke allenast rösträtt för kvinnor utan äfven val¬
barhet för dem.
Det synes mig, herr talman, som om det citat, hvilket sålunda
blifvit gjordt, kan åtminstone sägas vara något ofullständigt.
Herr Hildebrand: Herr talman! När nu fem målsmän för
den kvinnliga rösträttsrörelsen ha uppträdt, är det kanske lämpligt,
att någon gör sig hörd äfven från motsidan.
Jag ber att få taga till utgångspunkt för hvad jag ämnar säga
herr Brantings anförande här.
När jag hörde herr Branting, kom jag ofrivilligt att tänka på
en ostyrig klass, där klassläraren kommer in. Han kommer då med
en del faderliga förmaningar och ger dåliga betyg åt de olika gos-
sarne. Att herr Lindman liksom hela den förutvarande regeringen,
att herrar Nyström och Hans Andersson skulle få underbetyg, kunde
man vara viss om förut, men att den nu sittande regeringen skulle
få så synnerligen dåligt betyg, som framgick af hans anförande, var
jag icke riktigt beredd på. Lika dåligt betyg, som herr Lindman
fick, syntes mig också herr Lindhagen få, och sedan nu dessa under¬
betyg med stor opartiskhet utdelats, var det egentligen endast herr
Sandler kvar, som fick ett godt betyg.
Både herr Branting och andra ha fällt många hårda ord mot
den svenska högern på grund af dess ställning till rösträttsfrågan
de senaste åren. Den saken torde dock vara ganska lätt att förstå.
När det kommer upp ett nytt reformkraf, är det icke alltid så godt
att genast vara på det klara med det slutliga svaret. När detta
rösträttskraf framfördes till att börja med samtidigt med kraf vet på
vidgad rösträtt för män, voro icke Sveriges högergrupper klara med
sitt svar. Utredning ifrågasattes, och svaret ställdes faktiskt på
framtiden. Under utredningens gång, på grund af det material, som
kom fram, och på grund af hvad som tilldragit sig här hemma och
Nr 49.
Ang. politisk
valrätt och
valbarhet för
kvinnor.
(Forts.)
80 Lördagen den 18 maj, e. m.
i andra länder, har högern nödgats allt bestämdare träda emot
kvinnorösträtten.
Detta, att man icke genast är färdig med det slutliga svaret,
det sågo vi i går ett exempel på, när vi här behandlade försöks¬
mobiliseringen. När den kungliga propositionen kom, fick man det
intrycket, att herr Bran ting var mycket nöjd. Sedan började det
blåsa upp en vind emot. Han framlade då en motion, där han
halfverade tiden. När sedan frågan förekom till afgörande, då gick
han äfven ifrån sin egen motion och gick på rent afslag. Denna
evolution har tilldragit sig på ett fåtal veckor. Då förefaller det
mig, att herr Branting skulle kunna förstå, att fall kunna inträffa,
då man icke genast är klar med det slutliga svaret.
Här ha i debatten för öfrigt förekommit en del rätt egendomliga
smådrag, men det är endast ett par, som jag vill taga upp.
Herr Pettersson i Södertälje har oupphörligt citerat en af Eng¬
lands lconservativa statsmän. Hvarför har han då icke till sin
auktoritet tagit herr Asquith? Kanske därför, att denne är mot¬
ståndare, en principiell och allvarlig motståndare mot kvinnoröst¬
rätten.
De flesta anföranden här ange, att hela bevisföringen bottnar i
en allmän åskådning, att rätt och rättfärdighet kräfva, att den
politiska rösträtten lämnas åt kvinnorna. Så var det i herr Daniel
Perssons, herr Lindhagens och flera andra talares anföranden. Nu
äro ju ändock begreppen rätt och rättfärdighet af den beskaffenhet,
att de blifva subjektivt färgade; sålunda hörde man herr Branting
förklara, att, hvad regeringen nu anser vara rätt och rättfärdigt, det
anser icke han förtjäna den benämningen. På samma sätt finnas
äfven andra graderingar, och man får stanna vid, att den subjektiva
meningen här i hög grad spelar in. Saken synes vara den, att bra
många, utan att vilja erkänna det, tänka sig något slags naturrätt
att utöfva rösträtt, den politiska rösträtten, så att den icke äger
människovärde, som icke har politisk rösträtt. Nu är det så, att
till och med den kvinnliga rösträttsrörelsens främsta ledarinnor icke
längre predika denna sats om en naturrätt, utan söka kvinnoröst¬
rättens försvar på ett annat område, men i alla fall är det här en
gengångare, som oupphörligt kommer fram och spökar. Men då
förefaller det mig, får man en fullständigt felaktig formulering af
hela spörsmålet; man bör gå något tillbaka i historien för att bättre
kunna formulera det.
Det är ju visst icke så, att de vuxna männen ständigt haft
politisk rösträtt i vårt land eller andra länder, utan den ena gruppen
män efter den andra har under långa strider fått tillkämpa sig
rätten att deltaga vid tillsättandet af ländernas representationer.
Det har visat sig, att endast de grupper af män ha fått politisk
rösträtt, som redan medverkat vid det egentliga statsarbetet och
visat, att denna medverkan varit för statens bestånd och statens ut¬
veckling nödvändig. Det har sannerligen icke varit så, att en agi-
Lördagen den 18 maj, e. m.
81 Nr 49.
tation enbart har fört fram en grupp män till den politiska röst- Ang. politisk
rätten utan endast den agitation, som baserats på ett för staten och
statens bestånd absolut nödvändigt och nyttigt arbete. Det har icke Jajc “inn0/Or
varit ett sådant arbete endast, som att männen ha verkat i sin dag- (Forts.)
liga gärning, utan det har varit ett direkt statsarbete, som det varit
fråga om.
Se t. ex. på England! När underhuset uppkom, då hade bred¬
vid de stora prelaterna och baronerna vuxit upp vissa grupper, som
visade sig vara nödvändiga för rikets sammanhållning, rikets ut¬
veckling och rikets värnande. Där märkas adeln, det lägre präster¬
skapet och borgarne. Först blef det praxis, att ombud för dessa
inkallades för att gifva råd, sedan uppkom som en följd häraf under¬
huset.
Det är på samma sätt här i Sverige. När Engelbrekt tillkallade
representanter för gemene man af folket, så var det därför, att dessa
hade visat och visade sig nödvändiga för statens värnande och arbete,
och ända fram till början af 1900-talet finna vi motsvarande för¬
hållanden. Först fingo vi 1901 års härordningsbeslut, då staten på¬
lade de unga männen här i landet betydligt tyngre försvarsbördor
än förut, och såsom en följd däraf den allmänna rösträtten, helt
enkelt därför, att man ansett, att dessa män borde vara meddelaktiga
i utseendet af den riksförsamling, som skulle fastställa försvars-
bördorna.
Öfverallt finner man sålunda principen: Jörst ett för staten
och dess bestånd nödvändigt arbete, sedan vissa politiska rättigheter.
Om man nu utgår härifrån, hur förhåller det sig då med den
kvinnliga rösträtten? Jag tror, att man utan vidare kommer till det
resultat, att denna rörelse icke fyller krafvet. Den första betingelsen
felas. Vi hafva under åratal sett en agitation, än växande, än
fallande, för kvinnorösträtten, men det underliga har varit, att man
icke fått se, att de kvinnor, som skulle erhålla politisk rösträtt, i
någon högre grad visat ett aktivt intresse för statsfrågor i allmänhet.
Nu är det ju så, att Riksdagen har ofantligt mycket annat att syssla
med än rösträttsfrågor, men från kvinnornas sida har, som sagdt,
ett minimalt intresse visats för andra statsfrågor. Här har inom
kvinnovärlden framträdt en ofantlig likgiltighet för offentliga spörs¬
mål, särskildt för dem, som angå staten. Här finnes naturligtvis en
hel mängd mycket intresserade och mycket kunniga kvinnor, men
jag undrar, om de verkligt intresserades antal kan räknas till mer
än kanske 10- eller 20,000, på en höft räknadt, och de verkligt
kunnigas till några hundratal, när man nämligen med kunniga menar
dem, som äga kunskap om statens organisation och statslifvet i öfrigt.
Nog har det åtminstone händt mig, att, när jag varit ute på folkmöten
och där förekommit diskussion, jag fullkomligt häpnat öfver den
okunnighet i statssaker, som kommit fram till och med från en och
annan af kvinnorösträttens ledarinnor. Det synes i sanning var ett
underligt felgrepp af kvinnorna, när de tro, att af alla medborgare-
Andra kammarens protokoll 1912. Nr 49. 6
Jfr 49. 82
Lördagen den 18 maj, e. m.
Ang. politisk
valrätt och
valbarhet för
kvinnor.
(Forts.)
grupper, som kommit fram till den politiska rösträtten och infogats
i statsbyggnaden som en bärande del i politiskt hänseende, de en¬
samma skulle få sina kraf uppfyllda endast på grund af pockande
därpå, under det att alla andra grupper fått arbeta och kämpa sig
fram till denna rätt.
Kvinnornas deltagande i statsarbetet har endast börjat. Ingen
vet, huru långt det skall gå, och ingen kan ännu beräkna, i hvilken
mån det skall bli nyttigt eller skadligt för staten och samhället.
Det har börjat dels med offentliga diskussioner i några statsfrågor,
dels äfven därmed, att både den förutvarande regeringen och Kungl.
Maj:ts nuvarande regering tillkallat en del kvinnor för att deltaga i
utredningsarbeten. Jag hoppas, att kvinnornas inkallande till aktiv
delaktighet i statens arbeten vid lösningen af statens frågor skall
komma att ökas, och det synes mig vara alldeles klart, att det
kommer eller borde komma att bero af det sätt, hvarpå kvinnorna
därvid lösa sina uppgifter, om de böra erhålla den politiska röst¬
rätten eller icke. Jag menar, med andra ord, att kvinnorna icke
böra påräkna, att den politiska rösträtten skall komma dem till del
nästan gratis, utan att den af dem liksom af alla andra skall vinnas
medelst allvarligt arbete. Det synes mig vara en svaghet, när fråge¬
ställningen blir denna, att kvinnorna antingen skola hållas helt och
hållet utanför statsarbetet eller också genast få politisk rösträtt.
Det finnes här ett midtemellan, som synes mig vara det enda
riktiga, och det är, att kvinnorna alltmera intressera sig för stats-
lifvets spörsmål, alltmera börja behandla dem och därigenom så små¬
ningom tränga in i vårt statslif.
Här finns ju i vårt land liksom i andra länder en hel del sär¬
intressen, hvilkas berättigade önskemål och kraf icke kunna tillgodo¬
ses medelst användande af den politiska rösträtten. Det kan väl
ingen föreställa sig, att exempelvis handelns eller industriens måls¬
män skola kunna nöja sig med de män, som de möjligen kunna få
in i riksförsamlingen, utan dessa representanter för landets viktiga
intressen hafva på frivillighetens väg sammanslutit sig för att bevaka
sina intressen, och för hvarje år, som går, växer handelskamrarnas
och industriförbundens vikt och betydelse inom statslifvet, och stats¬
makterna, både regering och Riksdag, taga allt större hänsyn till
hvad de begära och till den kritik de prestera. Hvad är det, som
hindrar landets kvinnor att på samma sätt deltaga i statsarbetet,
komma tillsammans, öfverlägga om och diskutera statsfrågor, kritisera
framlagda förslag, inlämna till regeringen eller eventuellt till Riks¬
dagen framställningar, kritik, önskemål af hvad slag som helst? Jag
tror, att om en sådan aktiv behandling af statens frågor skulle komma
att visa sig nyttig, och om det skulle visa sig bli allt nödvändigare
för statsmakten att taga hänsyn därtill, ja, då är steget sedan icke
långt till den politiska rösträtten för kvinnor. Men då ha också
landets kvinnor arbetat sig fram och eröfrat den rösträtt, de nu
pockande kräfva att få utan arbete.
Lördagen den 18 maj, e. m.
83 Nr 49,
En af de liberala talarne i dag har mot oss högermän kastat Ang. politisk
fram dessa ord: »Ja, Ni må säga hvad Ni vilja, I kunnen dock ralräti och
icke hindra den ström, som går öfver landet, I kunnen icke hindra
kvinnans politiska rösträtt.» Och herr Branting har med sin mest (Forts.)
dånande ladugårdsgärdesröst förkunnat alldeles detsamma. Jag är
ingen profet och kan icke säga, om det skall lyckas oss att hindra
den eller icke. Men det skulle jag vilja säga, att om i denna dag
hela vårt väljande folk finge gå till valurnorna endast om kvinnans
rösträtt, så tror jag, att det både i städerna och på landsbygden
blefve en sådan rörelse emot kvinnorösträtten, att man skulle häpna
däröfver.
Jag har fått en bestämd känsla däraf, att kvinnorösträtten, sär¬
skilt på landsbygden, men äfven på några håll i städerna, för när¬
varande ligger sämre än för några år sedan. Det är ju svårt att
bevisa något sådant, men jag tror, att många hafva känt och märkt
detsamma, och jag skulle vilja sluta mitt anförande med en liten
historia från ett folkmöte på landet. Jag vill icke säga hvar det
var, icke säga hvem det gäller, och icke heller hvilket år det var,
men förhållandet var, att det ute på landsbygden vid ett tillfälle,
då det skulle bli politiska val till Andra kammaren, blef diskussion
om kvinnorösträtten. Där funnos två kandidater: den ena, höger¬
kandidaten, ställde sig mera betänksam mot saken, vänsterkandidaten
däremot svarade, att han var med om den politiska kvinnorösträtten.
Så satte han sig bakom mig — jag var bekant med honom förut —
han kände sig tydligen betryckt af det där svaret han afgifvit, han
knuffade mig i ryggen och h viskade: »Ja, se, man kan ju alltid gå
med i det kommunala.»
Jag har härmed velat visa, att det nog finns en och annan,
som är vacklande och obestämd i kvinnorösträttsfrågan, men som
för tillfället ryckes med af en ström — en ström som särskildt finnes
här i Stockholm och i riksförsamlingen -— men som är så vacklande,
att, om det kommer en ström i en annan riktning, han icke med
någon kraft sätter sig emot denna.
Jag tror, att det ute i landet finnes starkare makter emot
kvinnans rösträtt än hvad förespråkarne för denna här i Andra
kammaren vilja tro, och det är därför, som jag, när jag ser litet framåt
i tiden, icke blir så pessimistisk stämd som jag på grund af herrar
Petterssons och Brantings ord borde hafva blifvit.
På grund af hvad jag nu sagt anhåller jag, herr vice talman,
att få yrka afslag å utskottets hemställan.
Herr Olsson i Broberg: Herr talman, mina herrar! Jag undrar,
om det icke är så, att i de stora betydelsefulla politiska frågorna —
och jag förmodar, vi kunna vara öfverens om, att den fråga, vi nu
diskutera från politisk synpunkt, är den mest betydelsefulla denna
Riksdag haft att behandla — jag undrar, säger jag, om icke i sådana
Nr 49. 84
Ang. politisk
valrätt och
valbarhet för
kvinnor.
(Forts.)
Lördagen den 18 maj, e. m.
frågor de, som stå mer aflägset från de egentliga politiska striderna,
äro de, som kunna döma mest objektivt.
Jag anser, att det är vissa moment i afseende på denna frågas
såväl framförande som läge, som man här bör beakta.
Först och främst vill jag då säga, att jag icke anser, att till
grund för denna frågas behandling blifvit lagd en förberedande ut¬
redning, som skulle peka därpå, att rösträtt för kvinnor nu borde
antagas. Vi veta ju mycket väl, att den utredning, som presterats
i denna fråga, icke utkom förrän efter det Riksdagen hade sammanträdt,
åtminstone fingo vi riksdagsmän icke våra exemplar däraf förrän då.
Men vi känna ju alla till, att i det program, efter hvilket förlidet
års val till Andra kammaren ägde rum, hade uppförts politisk röst¬
rätt och valbarhet för kvinnor. Denna punkt var visserligen icke
en af de speciellt mest aktuella punkterna på programmet, men det
var dock en punkt i det allmänna programmet, hvaraf alla på detta
program valda representanter lika som flera af regeringens medlem¬
mar voro på förhand bundna, och alltså icke kunde få taga hänsyn
till hvad den utredning, som sedermera framkom, gaf vid handen.
Och vi kunna väl också alla vara öfverens om, att den utredning,
som framlagts af herr Widell, icke var så talande för det lämpliga
och lyckliga i införandet af politisk rösträtt för kvinnor hos oss, att
detta skulle ha varit ett absolut skäl för att denna fråga nu af rege¬
ringen skulle framföras.
Emellertid har nu i alla fall så skett, och i och med detsamma,
som frågan framförts i form af regeringsproposition, kan man säga,
att den fått en aktualitet hos oss som aldrig förr. Därför anser jag
det vara nödvändigt att litet hvar säger ifrån, hur han ställer sig
till frågan.
Jag vill lika lifligt som någon erkänna kvinnans stora betydelse
i samhället, och jag tror också, att hon har många uppgifter att
fylla äfven ifråga om samhällets allmänna kraf, men dessa torde
väl för närvarande mest ligga inom det kommunala området, och
där har hon ju tillfälle att ganska vidsträckt göra sig gällande.
Från samma håll, som krafvet på politisk rösträtt för kvinnor
nu framförts, har ju alltid gjorts gällande, att när en fråga med
styrka skall framföras i Riksdagen, så skall den vara baserad på
»folkviljan», som det heter. Därmed menas väl, att det skall finnas
en tydligt utbredd önskan att få frågan löst hos de folklager, som
reformen afser att hjälpa till politiskt inflytande. Man må nu räkna
hur man vill, antingen med de 142,000 kvinnor, hvilka genom peti¬
tioner framträdt såsom bärarinnor af den politiska rösträttens idéer,
eller med de 12,000, som lära vara enrollerade i de kvinnliga röst¬
rättsföreningarna, så får jag dock säga, att ingendera af dessa siffror
är af den betydelse, att man kan säga, att de ge uttryck för en
vidsträcktare önskan hos landets alla kvinnor i detta hänseende. En¬
hvar af oss, som känner till förhållandena på landsbygden, tror jag
nog kan konstatera, att bland kvinnorna på landsbygden är det
Lördagen den 18 maj, e. m.
85 Sr 19.
så långt ifrån att de, för närvarande åtminstone, önska att blifva
indragna i det politiska lifvet och i de ofta ganska hetsiga strider,
som där förekomma, att de tvärtom betacka sig därför. Nu tror
jag, att vill man åberopa en stämning för eller emot denna fråga,
så har man större anledning att säga, att landets kvinnor i stort
sedt för närvarande mera äro motståndare till kvinnans politiska
rösträtt än att de önska få den införd.
Nu säger man — och det var en ärad talare från landtmannahåll
på förmiddagen, som sade det — att det är ett rättfärdighetskraf, som
påkallar, att man genomför den kvinnliga rösträtten. Och han redo¬
gjorde, huru i hans bygder det skulle ställa sig, i fall han framställde
de frågor till sin hembygds kvinnor, om de ville, att han skulle vid
Riksdagen arbeta för rätt och rättfärdighet. Jag får säga, att be¬
träffande den frågan, som han sålunda framkastade, borde sättas en
motfråga, hvaruti dessa rättfärdighetssträfvanden bestodo. Om denna
motfråga skedde, kunde det ju hända, att svaret icke blefve till
förmån för frågans lösning nu på sätt regeringen föreslagit. Men
hvad kan man säga är rättfärdigt i förevarande fall? År det att
lämna ett jämförelsevis ringa antal kvinnor i landet en rätt, som
de ansett sig böra ha, eller är det att söka sondera ut hvad som
för samhället är nyttigt och nödigt? Jag tror, att vi som riksdags¬
män och lagstiftare ifråga om detta ha att icke taga hänsyn till,
huruvida en större eller mindre klick af medborgare fordra någon
rättighet, utan vi hafva att se till, huruvida hvad man kommer med
är från samhällets synpunkt nödigt och nyttigt. Och jag vågar
vidare påstå, att här har icke framförts något reellt skäl såsom bevis
för reformens nödvändighet. Och så länge detta icke skett och så
länge man icke kan åberopa, att vårt lands kvinnor i stort sedt
hafva påyrkat att få politisk rösträtt, anser jag, att frågan bör ligga
till sig, och då bör man åtminstone för närvarande afslå densamma.
Frågan har ju också fallit på grund af Första kammarens beslut.
Jag anser, att alla här i denna kammare, åtminstone de, som vilja
taga hänsyn till hvad som i realiteten föreligger och icke blott bygga
sin uppfattning på hvad man här sökt uppkonstruera, de kunna
säga beträffande denna fråga, att det praktiska behofvet af denna
reform icke är bevisadt. Och då man icke kan peka på att landets
kvinnor i större utsträckning uttalat sina önskemål i fråga om poli¬
tisk rösträtt, anser jag, att vi böra afslå en dylik framställning.
På grund häraf ber jag att få yrka afslag på den föreliggande
framställningen.
Herr Lundström i Göteborg: Åh ja, mina herrar, talar ingen
mera utdraget, än jag brukar göra, så är det ingen fara. Jag har
blott ett par repliker till herr Bran ting och ingenting vidare.
Den ena och den första gäller herr Brantings påstående om
hvad jag sagt angående Norge. Han påstod, att jag sagt, att efter¬
som Norge efter skyddstraktaten icke är något själfständigt land,
Ang. politisk
valrätt och
valbarhet för
kvinnor.
(Forts.)
Nr 49.
Ang. politisk
valrätt och
valbarhet för
kvinnor.
(Forts.)
86 Lördagen den 18 maj, e. m.
bör man icke taga hänsyn till det. Han betecknade detta uttryck
såsom opassande, och han fick en hel hop bravoherrar med sig på
den saken. Då skall jag be att få upplysa, att det har jag aldrig
sagt, och har jag sagt det, vore det tvifvelsutan opassande, men det
vore framför allt osant, hvilket för mig betyder betydligt mera.
Jag tror, att det stenografiska protokollet skall kunna gifva vid han¬
den, att jag yttrade — för resten i en villkorsbisats — »om man
nu skulle efter skyddstraktatens ingående betrakta Norge såsom en
suverän stat». Och det tillhör verkligen den enklaste statsrättsliga
kunskap att kunna skilja mellan en själfständig stat och en suverän
stat. Jag tror, att herr Branting skulle kunna fråga hvilken stats-
rättslärare som helst, äfven i Norge, och få det intyget, att en stat,
som ställt sig under integritetstraktater, betraktas icke längre såsom
en suverän stat, men väl såsom ett själfständigt land, och det var
Norge äfven före det stora året 1905. Men jag får verkligen säga,
att när man citerar på det viset och till på köpet tillåter sig påstå,
att en person uppträdt opassande, då han icke sagt hvad man lägger
i hans mun, då får jag verkligen säga, att man icke är mannen att
själf angripa andra för deras citeringskonst. Det förefaller mig vara
rep i hängd mans hus.
Den andra repliken — också till herr Branting — gäller icke
mig själf. Men det är redan andra gången under ett par dagar,
som herr Branting dragit fram, att herr Andersson i Skifarp tillät
sig att här indraga i diskussionen ett privat samtal, som han haft
med en riksdagsman. Jag är ense med honom om att detta icke
är lämpligt. Men jag ber att på samma gång få säga honom, att den,
som först gjorde det under denna riksdag, är hans partivän, herr
Lindqvist, som på ett synnerligen skandalöst sätt under diskussion
med herr Lindman framdrog hvad herr Lindman hade sagt till
honom privat. Vill herr Branting börja missionera angående denna
sak, ber jag honom först missionera hos herr Lindqvist. Var så god!
Herr Lindhagen: Jag skall be att få återtaga mitt yrkande
om en omredigering af punkten 1. Där står ju ordet »honom»,
ehuru detta äfven skall afse »henne», men då jag icke fått något
understöd beträffande denna omredigering — att det icke skett,
trodde jag berodde på en lapsus — vågar jag icke hålla på det,
utan återtar detta yrkande och hoppas, att alla lagtolkare skola tolka
ordet »honom» också såsom »henne».
Nu begärde jag egentligen ordet för att säga någonting om den
gifta kvinnans ställning i detta förslag och särskildt med anledning
af herr Bran tings erinran om, att det förslag, som jag — jag kan
säga å de socialdemokratiska kvinnornas vägnar — framfört, skulle
sätta den gifta kvinnan i en privilegierad ställning. Saken är nog
den, mina herrar, att den gifta kvinnan är så långt ifrån privilegierad
i det här förslaget, att man tvärtom i förslagets hufvudgrunder satt
henne här och hvar i en undantagsställning till hennes nackdel.
Lördagen den 18 maj, e. m.
87 Nr 49.
Det är naturligtvis historisk tradition, som går igen, och det tar A.ng. politisk
också sin tid att ändra. Men när nu särsldldt framhölls, att det
skulle vara ett besynnerligt sätt att privilegiera den gifta kvinnan, kvinnor
att föreslå en ändring i den riktning som de socialdemokratiska (Forts.)
kvinnorna vilja ha det, att den gifta kvinnan icke skulle dragas
med i förlusten af rösträtt på grund af sin mans bristande betalning
af utskylder, kan jag icke förstå detta.
Enligt här föreliggande förslag ges rösträtt äfven åt alla personer,
som icke ha några utskylder att betala. De kunna aldrig falla för
några utskyldsstreck. Nu råkar just den gifta kvinnan merendels
att icke ha någon utskyld att betala. Då skulle väl på henne kunna
tillämpas denna princip, så att hon icke, såsom nu föreslagits, sättes
i den undantagsställning, att när en gift kvinna icke har några ut¬
skylder att betala, hon till skillnad från andra skall falla för annans
försummelse att betala sina utskylder. Det kan i hvarje händelse
icke sägas, att detta är att ställa henne i en obehörigt privilegierad
ställning. I krafvet på den gifta kvinnans rösträttslöshet i detta fall
gör sig nog den uppfattningen gällande, att mannen tycker,
att det är genant och otillbörligt, om icke han skall få rösträtt, men
hans hustru få det. Det är säkerligen grunden till hela den känslan
af ett privilegium för hustrurna, som man finner i detta fall. Men
det är väl icke för mycket, att då männen ensamma haft privilegiet
att ha rösträtt under så långa tider, det nu kan inträffa under en
öfvergångstid, att deras hustrur i några fall finge rösträtt och icke
de. Det vore väl icke en så förfärligt stor historisk orättvisa i detta.
Och särskildt tycker jag, att man från arbetarklassens sida skulle
vara angelägen om, att göra en sådan grundsats gällande, ty där¬
igenom gagnas ju den fattiga befolkningens rösträtt, då de få behålla
en röst åt sina hustrur i stället för att förlora två röster. Jag tror
sålunda, att de socialdemokratiska kvinnornas uppfattning i detta
fall är den verkligt riktiga och rättvisa.
En inkonsekvens ligger här i det kungl. förslaget äfven härut¬
innan, att om mannen icke betalar, han drar hustrun med sig, men
om det är sådana hustrur, som ha särskilda debetsedlar, om hvilka
herr Brantings förslag särskildt talar, och de icke betala, dra de icke
mannen med sig i rösträttslöshet. Vore det fullkomlig rättvisa här,
skulle naturligtvis i sådana fall mannen icke ha rösträtt.
Det förslag, som nu föreligger från herr Brantings och med-
reservanternas sida, är ju alltid något, och sålunda bättre än intet.
Men det är absolut icke rationellare än det andra, ty den grund,
som från detta håll anförts för, att man icke kunde vara med på
de socialdemokratiska kvinnornas uppfattning, tror jag mig ha visat
icke vara hållbar. Den grund, som den kungl. propositionen
anför för detta förslag om att gift kvinna skall förlora sin rösträtt,
är däremot den, att det kungl. förslaget enligt motiveringen menar,
att det dock är mannens inkomster, som hustrun hufvudsakligen
lefver af, åtminstone i allmänhet. Och då är det icke annat än
Nr 49, 88
Lördagen den 18 maj, e. m.
Ang. politisk
valrätt och
valbarhet för
kvinnor.
(Forts.)
riktigt, att hon förlorar sin rösträtt, då mannen förlorar sin, för att
han icke betalt utskylderna. Det blir därför bara en formell skill¬
nad, när hustrun fått särskild debetsedel, ty ofta, kanske oftast är
väl detta en konstruktion för att få rösträtt och merendels kanske
betalar hon ett obetydligt skattebelopp i jämförelse med mannen och
sålunda i hufvudsak lefver af mannens inkomster. Därför blir detta
mer en formell skillnad. Men skall man se på den sakliga skill¬
naden enligt författningens egna grunder, måste man ge mitt förslag
företräde.
För att nu öfvergå till ett annat af mig berördt ämne anser jag
visserligen, att det knappast lönar sig att diskutera frågan, hur
den parlamentariska taktiken borde ha ordnats 1906. Men det bör
icke förmenas mig att få säga, att minnena från hela denna historia
och dess händelser rulla fram öfver en, när man nu finner, hur
den kvinnliga rösträtten omsider med tillämpning af den parlamen¬
tariska taktik, som hos oss på vänstersidan är gällande, gått i kvaf
för en oviss framtid. Man skulle mycket väl kunna säga, att det
skulle ha skett på samma sätt då. Men jag undrar, och har rättig¬
het att säga nu, då dessa frågor äro under debatt och jag för min
egen del är utsatt för så mycket klander för mitt åskådningssätt om
taktiken i de större frågorna, att det år 1906 dock var på det sättet,
att då hade unionens upplösning ägt rum, och det var en stark
rörelse i sinnena vid detta tillfälle för att samla hela nationen. Vi¬
dare hade vi då kommit så långt i en 30-årig kamp för den all¬
männa rösträtten, att någonting måste ske. Vi stodo på grund af
dessa två fakta inför ett genombrott. Vi hade dessutom Finlands
föredöme, som i ett enda slag tog steget från fyraståndsrepresentation
till enkammarsystena och allmän rösträtt för både män och kvinnor.
Slutligen hade vi fått en liberal ministär. Hvad var då naturligare
än att den allmänna rösträtten också fördes fram från vänstersidan,
och jag undrar ändå, om icke detta hade varit en mycket kraftigare
piedestal för framtiden än den försiktighetens och klokhetens politik,
som den liberala regeringen och hela vänstern då slog in på. Och
jag kan i alla fall icke förstå, hvarför icke detta kraf i sin helhet
kunde framförts 1906 lika väl som 1907, då ju i alla fall social¬
demokraterna kommo med det, fastän männens rösträttsfråga då
ännu icke var löst.
Detta är emellertid, som sagdt, den snö, som föll i fjol. Men
jag vill särskild! i dessa tider ha uttalat äfven i detta sammanhang
att om det verkligen skall kunna ligga någonting i ett genombrott,
så få vi alltid se till att det blir litet större kraft i framryck-
ningen.
Herr Lindman: Jag har endast en kort replik att göra, en
replik till herr Branting.
Det är mycket svårt att diskutera, när herr Branting kommer
med, därför att herr Branting framslungar sina påståenden och fäller
Lördagen den 18 maj, e. m.
89 Nr 49.
sina domar på ett sätt, som gör, att kammaren, om den icke så An9- politisk
noggrant följer med, hvad som tilldrar sig i debatten, tror, att det
är så, som herr Branting säger. Jag har här af honom beskyllts kvinnor ™
för, att jag i mitt anförande icke skulle ha citerat riktigt. Jag ber (Forts.)
att med ett par ord få klarlägga, hvad jag egentligen har sagt.
Då man citerar, kommer det kanske mest an på, om citaten för
det första äro riktiga och vidare på, hvilka konsekvenser man själf
drar ur dessa anförda citat, och i det fallet tror jag väl ändå icke,
att det är någon, som tror, att jag afsiktligt kommit med någonting,
som icke varit riktigt.
Det första, som jag anförde, var ett citat af herr justitiemini¬
stern ifrån ett anförande, som han höll år 1908. När jag citerade
det stycke, i hvilket han talade om, att han uppriktigt bekände, att
han hyste betänkligheter i detta fall, blef jag afbruten af herr ju¬
stitieministern med begäran, att jag skulle fortsätta, och vid detta
afbrott, innan jag sålunda hann fortsätta, skrattade kammaren och
tyckte, att detta lilla afbrott från ministerbänken var roligt. Detta
gaf nu herr Branting anledning att säga, att kammaren i och med
det fällde sin dom.
Nu vill jag för herrarne påvisa, hur oriktigt det var af herr
Branting att säga något sådant. När jag sedan fick fortsätta med
att uppläsa, hvad herr justitieministern sagt, fortsatte jag med att
anföra, att herr justitieministern i alla fall ansåg, att någon sådan
medborgerlig rättighet icke borde förvägras kvinnan, utan lämnas
henne lika väl som den lämnades till mannen, för så vidt eller därest
det visade sig vara allmänt omfattadt af mängden af Sveriges kvinnor.
Nu tror jag icke, att herr justitieministern kan förebrå mig, att jag
hvarken citerat oriktigt eller att jag dragit ut ur detta citat någon¬
ting, som jag icke kunde ha rätt att draga därur. Ty jag har dragit
ur detta anförande det, att herr justitieministern hyste en viss be¬
tänklighet, men att han ändå ansåg, att när männen hade rösträtt,
kvinnorna också borde ha det, för så vidt detta nämligen omfattades
mera allmänt af kvinnorna, så att de önskade få det. Så förhåller
det sig med den saken. Sedan öfvergick jag att tala om den kung¬
liga propositionen. Och då sade jag: där ser jag herr justitiemini¬
stern stiga fram och förklara: nu hysa kvinnorna allmänt den upp¬
fattningen. Denna åskådning har jag emellertid icke kunnat dela.
Det andra citatet gällde herr statsrådet Petrén, och där får jag
verkligen bekänna, att om jag då hade haft det fullständiga anfö¬
rande, som herr statsrådet Petrén nu uppläste -— det skall jag upp¬
riktigt erkänna — hade det möjligen kunnat te sig i något olika
dager, än med de korta citat, som jag kom med. Det får jag verk¬
ligen bekänna fullkomligt uppriktigt. Det har naturligtvis icke varit
min mening att ställa hans anförande i någon oriktig dager. Jag
har emellertid utaf hvad han sagt och jag anfört dragit den slut¬
satsen, att han hade uttalat, att han önskade, att denna rösträtt
skulle steg för steg vidgas till allt flera kvinnor och att man skulle
Nr 49.
Ang. politisk
valrätt och
valbarhet för
kvinnor.
(Forts.)
90 Lördagen den 18 maj, e. m.
låta kvinnorna taga den kommunala rösträtten i bruk, innan man
medgåfve dem den politiska. Så var, såvidt jag uppfattade herr
statsrådet Petrén, också fallet, fastän herr statsrådet, om man läser
det fullständiga sammanhanget, menar, att detta skulle ha kommit
tidigare, och att man sålunda icke får dra den slutsats, att han här
hade den meningen, att man skulle dröja länge, utan att man stode
nära afgörandet att ge kvinnorna politisk rösträtt.
Hvad till sist herr finansministern beträffar, har jag helt enkelt
icke citerat honom alls, utan har endast anfört, att han vid 1908
års riksdag uppträdde emot kvinnornas valbarhet till Riksdagen, och
såvidt jag uppfattade det, har herr finansministern äfven sagt, att
det gjorde han och att han då hade den uppfattningen.
Slutligen vill jag säga, när herr Branting talar om den stånd¬
punkt, som den förra regeringen intog 1907 — jag skall icke så
vidlyftigt gå in på det, ty jag tror, att det kommer en talare sedan,
som berör den saken närmare — att jag tror, att när herr Branting
kommer att få läsa det stenografiska protokollet af mitt yttrande,
där kommer att stå, att den uppfattning, som där uttalades, hystes
då utaf den regering, som då satt. Ett mera bestämdt erkännande
kan man väl icke göra utaf, att man hade den uppfattning, som
uttalats i statsrådsprotokollet vid detta tillfälle. Herr Branting må
sedan vrida och vända saken hur som helst för att få fram andra
konsekvenser därur, men jag tror, att herr Branting får se af det
stenografiska protokollet, att det har stått så.
Slutligen vill jag säga, att jag icke är säker på, att herr Bran¬
ting är rätte mannen att mästra i detta fall. Ty det är icke mer
än en dag sedan han t. ex. hade en motion här i kammaren, där
han motionerade om försöksmobiliseringen på ett sätt för att sedan
några dagar efteråt gå ifrån sin motion helt och hållet och vara
med om rent afslag. Jag är sålunda icke alldeles säker på, att herr
Branting är just den, som har rättighet att komma och kritisera,
att man icke står för sina yttranden.
Chefen för justitiedepartementet herr statsrådet Sandström:
Herr vice talman, mina herrar! Jag skall först be att få säga några
ord med anledning af de anmärkningar, som från socialdemokratiskt
håll ha framställts mot det sätt, hvarpå rösträtten för gift kvinna,
som lefver i egendomsgemenskap med sin man, har blifvit uti den
kungl. propositionen reglerad. Den har blifvit reglerad på det sättet,
att hustrun förlorar sin rösträtt, därest mannen icke har betalt sina
utskylder. Hon och mannen falla gemensamt för utskyldsstrecket,
och detta, vare sig hon har särskild debetsedel eller icke.
Nu har emot detta förslag framställts anmärkningar, dels af herr
Lindhagen, som anser, att hustrun bör ha rösträtt, oafsedt om
mannen betalt sina utskylder eller ej, och detta vare sig hon har
egen debetsedel eller icke, dels utaf herr Branting, som å ena sidan
anser, att hustru, som lefver i egendomsgemenskap med mannen
Lördagen den 18 maj, e. m.
91 Nr 49.
och icke har egen debetsedel, bör förlora rösträtten genom mannens
uraktlåtenhet att betala utskylder, men att hon bör ha sin rösträtt
kvar, om hon lefver i egendomsgemenskap med mannen och har
egen debetsedel. I förra fallet anser herr Branting, att hon skulle
blifva obehörigt privilegierad, om hon under berörda förhållanden
finge rösträtt.
Nu vill jag först emot herr Lindhagen säga, att jag tror, att
han fäster sig för mycket vid individerna och för litet vid den för-
mögenhetsgemenskap, som råder mellan makarna. Han resonerar
på följande sätt: En person, som icke är påförd några utskylder
alls, har ändå politisk rösträtt. Hustru, som lefver i egendoms¬
gemenskap med mannen och icke har egen debetsedel, har inga
utskylder att betala, det är mannen det åligger att betala dem;
hon har ingenting försummat, om utskylderna ej betalas, hon bör
därför ha sin rösträtt kvar. Jag fruktar, att herr Lindhagen förbi¬
ser det faktiska förhållandet, att när man och hustru lefva i
egendomsgemenskap, är familjen en ekonomisk enhet, hvars utskylder
debiteras på mannen, men häfta vid den gemensamma egendomen.
Om de icke betalas, är det en försummelse, hvars påföljder rättvis¬
ligen bör drabba de båda delägarne i denna egendom. Det resone¬
manget synes vara godkändt af herr Branting, men herr Branting
gör skillnad på, om det detacheras en del — hur liten som helst —
af den gemensamma inkomsten på hustrun och hon får egen debet¬
sedel för denna del. I sådant fall — anser han — bör hustrun
vara fri från ansvaret för mannens försummelse att betala utskyl¬
derna och vara bibehållen vid sin rösträtt, om hon blott betalt sin
debetsedel. Jag tror, att detta möjligen skulle kunna teoretiskt för¬
svaras, men praktiskt tror jag, att dylika fall stå det Lindhagenska
fallet mycket nära, ty det kan som sagdt detacheras hur liten del
af inkomsten som helst, så att hustruns lilla debetsedel mera blir en
debetsedel för ro skull än af praktisk betydelse, och hustruns ut¬
skylder blott en ringa bråkdel af utskylderna för familjens gemen¬
samma inkomst. Under sådana förhållanden synes det rättvist, att
så länge hufvuddelen af familjens utskylder icke är gulden, ingen
af makarna äger åtnjuta rösträtt, för så vidt man öfverhufvud taget
vill upprätthålla utskyldsstrecket, och detta är ju den basis, på
hvilken hela regeringspropositionen hvilar. Man och hustru på samma
sociala nivå ha i allmänhet samma politiska intressen, och de röster,
som tillkomma dem, komma i regel att falla på samma sätt. Prak¬
tiskt taget kunna därför mannens och hustruns röster i många fall
betraktas såsom två röster tillkommande familjen. Den ena rösten
i familjen blefve relativt dyr, måste betalas med dyra utskylder,
den andra rösten blefve synnerligen billig, och då skulle följden
säkert ofta blifva den, att man lät den dyra rösten förfalla genom
utskyldernas mankerande och inskränkte sig till att vidmakthålla
den billiga. Och hustruns rösträtt skulle i detta fall, såsom billigare att
vidmakthålla, blifva priviligierad i förhållande till mannens, i det när
Ang. politisk
valrätt och
valbarhet för
kvinnor.
(Forts.)
Mr 49. 92
Lördagen den 18 maj, e. m.
Ang. politisk maste i samma grad som enligt herr Lindhagens förslag. Det finns teore-
v al b arbetsför en skillnad mellan herr Lindhagens och herr Brantings förslag, men
kvinnor. * praktiskt skulle de verka ungefär lika. Därför tror jag, att så länge
(Forts.) man vill upprätthålla utskyldsstrecket, någon annan väg ej finnes
att gå än den som anvisas i Kungl. Maj:ts förslag.
Härpå skall jag be att få säga ett par ord till herr Lindman
beträffande hans sätt att citera. Jag vill då först säga, att hvad herr
Lindman kallar för citat, icke är citat. Under min rättegångs-
praktik har jag lärt mig skilja mellan två olika slag af motparter
med afseende på deras sätt att föra bevisning. Det ena slaget företer
fullständiga handlingar, det andra företer någonting, som kallas för
transumt. Dylika bevis är man alltid mycket misstänksam emot,
ty det slår sällan fel, att det intressantaste innehållet är borttransu-
meradt. Herr Lindman har i detta fall — säkerligen utan all afsikt
att undanhålla någon del af sanningen — allenast haft transumt att
röra sig med. Och sådant är alltid riskabelt. Det gick lyckligt i
mitt fall, ty hans transumt var där icke vilseledande. I statsrådet
Petréns fall gick det sämre, så att en välbehöflig komplettering
måst äga rum. Af de transumerade citaten i mitt af herr Lind¬
man åberopade anförande framgick emellertid, att jag år 1908 stod
tveksam inför den stora och allvarliga frågan om kvinnans politiska
rösträtt; att jag i alla fall godkände det principiellt rättvisa i kvin¬
nornas rösträttskraf; att jag särskildt förklarade att så snart detta kraf
mera allmänt framställdes jag vore beredd att gå detsamma till mötes;
och slutligen att jag förbehöll mig full handlingsfrihet i frågan, en
handlingsfrihet, hvarutaf jag nu begagnat mig.
Sålunda, mitt handlingssätt nu och mitt anförande för fyra år
sedan stå i den fullaste harmoni med hvarandra, och jag är herr
Lindman tacksam för att han bestyrkt detta. Jag skulle önska, att
jag kunde säga detsamma om herr Lindman och hans regering, deras
uttalande 1907 och deras uttalande i dag. Där föreligger en dis¬
harmoni återigen, som jag icke tror går att bortresonera.
Härmed är jag inne på den jämförelse, som jag i mitt förra
anförande gjorde mellan herrar Nyströms och Lundströms uttalanden
i dag å ena sidan och den Lindmanska regeringens uttalande 1907 å
andra sidan. Jag påvisade, hvilken skriande motsägelse det fanns
mellan det ena och det andra och hurusom den mot kvinnoröst¬
rätten mycket vänliga principiella uppfattning, som präglar regerings-
uttalandet af 1907, i dag af herrar Nyström och Lundström för¬
klarats vara synnerligen oförnuftig. Detta uppfattar herr Lindman,
egendomligt nog, som om jag med denna sammanställning af de olika
uttalandena försökt »krossa» den förra regeringen. Det är ju alldeles
tvärtom, jag har ansett den förra regeringens uttalande 1907 om
kvinnorösträtten mycket förståndigt, och jag gjorde ett litet försök
att med detta uttalande »krossa» herrar Nyströms och Lundströms
argumentering i dag, och jag beklagar, att min afsikt blifvit så
misskänd.
Lördagen den 18 maj, e. m.
93 Sr 49.
Herr Lindman bestrider vidare, att å kvinnornas sida något mera Ang. politisk
allmänt kraf på erhållande af rösträtt gjort sig gällande. Han med-
ger, att ett betydande antal kvinnor tillhöra föreningar, som bildats för Vafl^[nno/°r
att göra propaganda för kvinnorösträttens införande och att därutöfver (Forts.j
många kvinnor tillhöra de politiska partier, som hafva den kvinnliga
rösträttten på sitt program. Han omnämner äfven den stora peti¬
tionen med öfver 140,000 namn, men detta är bara 1/10 af hela
antalet vuxna kvinnor — säger han — och något allmänt kraf före¬
ligger således icke.
Jag undrar, om icke, när det gäller att bedöma, huruvida
kvinnorna själfva önska rösträtt eller icke, man först bör göra klart
för sig hur bevisskyldigheten ligger i ett sådant fall. Det händer
ibland, att man icke reder sig med blanka bestridanden. Det må
vara att den politiska rösträtten från en synpunkt sedt företrädesvis
innebär plikt till politiskt arbete, men å andra sidan medför ut-
öfvandet af denna plikt makt och rätt att inverka på de offentliga
angelägenheterna och att bevaka egna berättigade intressen, och från
denna synpunkt är rösträtten eller röstplikten — man må kalla den
det ena eller det andra — en rättighet och en förmån. Nu är det
så med människor i allmänhet, att om man bjuder dem rättigheter och
förmåner, så äro de tacksamma och taga gärna emot gåfvan. Den
som påstår att kvinnorna själfva icke vilja veta af de förmåner, som
rösträtten för dem innebär, bör därför vara skyldig att prestera bevis
för ett så osannolikt påstående. Och hur har det lyckats herr Lind¬
man? Alla uttalanden, som kommit från kvinnornas sida gå ut på,
att de önska och eftersträfva rösträtt. Och mot alla dessa uttalanden
af mer än hundra tusen kvinnor har herr Lindman endast att ställa
ett yttrande från en socialdemokratisk kvinna, att de socialdemokratiska
kvinnorna ofta synts henne likgiltiga för rösträttsarbetet. Jag tycker,
att det är ett skäligen klent bevis. De, som påstå, att kvinnorna af¬
böja eller äro likgiltiga för erhållandet af fullmyndighet såsom med¬
borgare, stödja sig blott på ett antagande, som är fullkomligt obe¬
styrkt och gripet ur luften. Det är de, som skola anföra något
stöd för sitt påstående och icke bara ställa sig blankt på bestridan-
dets bog.
Så vill jag säga ännu ett ord med anledning af den stora skillnad,
herr Lindman gjorde mellan den kommunala rösträtten, som han
menade passar så utmärkt för kvinnorna, och den politiska rösträtten,
som passar dem så illa. Den skarpa skillnaden mellan den kommu¬
nala rösträtten och den politiska finnes icke hos oss. Den kommu¬
nala rösträtten gäller jämväl val till landsting och val till stadsfull¬
mäktiga i de städer, som utse ledamöter i Första kammaren. Lands-
tingsmannavalen och stadsfullmäktigevalen i dessa städer ha numera
lagts helt och hållet efter politiska linjer. De kommunalt röstbe¬
rättigade kvinnorna grupperas efter partierna, och herr Lindman och
hans anhängare hafva icke sparat på energi och arbete för att samla in
kvinnorna i Allmänna valmansförbundet. Kvinnorna äro redan politiskt
Kr 49. 94
Lördagen den 18 maj, e. ro.
Ang. politisk
valrätt och
valbarhet för
kvinnor.
(Forts.)
organiserade, så långt de äro kommunalt röstberättigade. De måste
redan nu taga politiskt parti och bilda sig en politisk uppfattning,
och när de måste ha en sådan, förstår jag icke, hvarför de icke
skola använda den för val till den Andra kammaren såväl som till
den Första. De kommunalt röstberättigade kvinnorna äro visserligen
jämförelsevis få gentemot dem, som enligt Kungl. Maj:ts förslag
skulle få politisk rösträtt, men om deras deltagande i politiken
anses vara till gagn, hvarför kan man icke vänta nytta äfven af de
andras? Och om man ej kan såga, att de kommunalt röstberättigade
kvinnorna genom politiken dragits från hemlifvet, hvarför skall det
blifva fallet med de andra? Har man redan nu gifvit kvinnorna
rösträtt till Riksdagens ena kammare, saknas hvarje principiellt skäl
att vägra dem rösträtt till den andra.
Slutligen skall jag be att få säga endast ett enda ord till herr
Hildebrand, som trodde sig hafva konstaterat, att den kvinnliga röst¬
rätten redan nått sin kulmen och nu är på retur. Det hade han
funnit på sina resor i landet. Ja, han har rätt, om han blott menar,
att den hade större utsigt till ett omedelbart genomförande år 1906,
när Första kammaren uttalade sig principiellt för den kvinnliga röst¬
rätten och 1907, när den Lindmanska regeringen också gjorde ett
principuttalande för densamma, än hvad nu är förhållandet. Men
detta är något helt annat än att frågan är på retur. Att högerpartiet
har lämnat sin sympatiska ställning och nu ställer sig mot den kvinn¬
liga rösträtten, innebär naturligtvis ett hinder, som kan verka för¬
dröjande, men detta hinder kommer förr eller senare att öfvervinnas.
Den ställning högern intagit till frågan om kvinnans rösträtt kan
tilläfventyrs i längden blifva mera farlig för partiet själftän för kvinno¬
rösträtten.
Herr Petersson i Lidingö villastad: Herr talman, mina herrar!
Det har under denna debatt förekommit åtskilliga uppgörelser be¬
träffande föregående uttalanden, för hvi[ka man är ansvarig, och den
rätt, som föregående talare begagnat sig af i detta hänseende, den
skall jag be att äfven för min del få taga i anspråk ifråga om det
uttalande, för hvilket jag är ansvarig, nämligen det som förekommer
i den kungliga propositionen 1907. Jag skall anhålla — då det
nu senast åberopats af herr statsrådet och chefen för justitiedepar¬
tementet — att få läsa upp det in extenso, för att herrarna skola
bli i tillfälle att bedöma, huruvida den innebörd, som jag anser det
hafva, ligger däri eller icke. Uttalandet lyder så: »Det berättigade
i denna rörelse» — det är kvinnorösträttsrörelsen, det är fråga om
— »är jag också villig att erkänna. Och jag är för min del öfver-
tygad, att det mål, politisk rösträtt för Sveriges kvinnor, som nu
äger så många varmhjärtade förespråkare, i en nära liggande fram¬
tid kommer att blifva verklighet, Men att redan nu i sammanhang
med frågan om utvidgning af rösträtten för män, hvilken fråga,
oaktadt allt därpå under åratal nedlagda arbete, ännu är olöst, upp-
Lördagen den 18 maj, e. m.
95 Nr 49.
taga äfven den om politisk rösträtt för kvinnor, kan jag ej anse
annat än synnerligen oklokt, och jag åberopar härvid de skäl, som
nyligen med så mycken styrka framhållits såväl inför kungl. Maj:t
som af Riksdagen. För öfrigt kan såsom ett ytterligare skäl mot en
åtgärd att nu bringa frågan om kvinnans rösträtt under behandling
anföras, att den utredning af denna fråga, som hittills kunnat med¬
hinnas, icke är af den omfattande beskaffenhet, som med Riksdagens
skrifvelse afses.» Så lyder detta yttrande.
Hvad innebär nu detta, mina herrar, om man ser saken, sådan
den är i verkligheten? Jo, det innebär, såvidt jag kan se, att
börja med ett uttalande, en förmodan, ett antagande om hur denna
fråga skulle utveckla sig. Men därvid äro också tydligt och klart
fogade två, om jag så får säga, reservationer, den ena den, att man
först önskar se, huru den ifrågasatta utvidgade rösträtten för män
skall verka, och den andra den, att man vill ha den utredning fär¬
dig, som då var i görningen, utredningen om kvinnans politiska röst¬
rätt. Det ligger således i detta, just detta uttalande samma reserva¬
tion om full handlingsfrihet, som herr justitieministern nyss för sin
egen räkning gjorde anspråk på. Vi ha alltså 1907 ställt oss af¬
bidande, vi ha uttalat en mening om, hur man efter dåvarande för¬
hållanden kunde bedöma ställningen, men hänvisat till de ytterligare
faktorer, på grund af hvilka man sedan hade att bilda sig sitt slut¬
liga omdöme. År det lojalt eller icke? För min del tycker jag,
att det är fullt ut lika lojalt som det uttalande, som herr justitie¬
ministern nyss åberopat..
Nu är det så, mina herrar, att i detta fall de faktorer, som
man då icke kände tillräckligt, i närvarande ögonblick föreligga i
viss mån klarlagda. Vi veta således för det första, att 1907 års
reform ifråga om den manliga rösträtten, har i det närmaste tre¬
dubblat valmanskåren. Vi veta vidare också det, att om den kvinn¬
liga rösträtten nu skulle genomföras, så skulle denna tredubblade
valmanskår bli ytterligare fördubblad och mer till. Därjämte ha vi
den erfarenheten, att den utvidgning af rösträtten, som redan skett
till förmån för männen, har väsentligt ländt det parti till fromma,
som öppet satt på sitt program omstörtning af det bestående sam¬
hällets grundvalar. Och det är också alldeles otvifvelaktigt, att den
utvidgning af rösträtten till kvinnor, som nu ifrågasättes, skulle fort¬
farande komma detta parti väsentligt till godo. Jag frågar då, om
det är något egendomligt, något märkvärdigt, något att klandra, att
de personer, som ha samma uppfattning, som jag ifråga om att ut¬
vecklingen går med nödig varsamhet, bli betänksamma inför sådana
konsekvenser, att de säga: låt oss vänta och ännu ytterligare se
tiden an, innan vi gå in på denna ytterst tveksamma väg, innan vi
taga detta steg ut i det obekanta eller kanske rättare sagdt ut i den,
såvidt man nu kan se, ganska antagliga ytterligare maktförskjutning
åt radikalt håll, som vi nu icke vilja vara med om.
Herr Branting talade om, att utvecklingens lag nog kommer att
Ang. politisk
valrätt och
valbarhet för
kvinnor.
(Forts.)
Nr 49. 9G
Lördagen den 18 maj, e. m.
Ang. politisk drifva det därhän och af sig själf föra med sig, att den kvinnliga
valbarhet Cf r rösträtten inom kort här blir genomförd. Ja, den som lefver får
kvinnor. se- Jag har för min del lika mycket som herr Branting intresse
(Forts.) för och hyser hopp om en utveckling, som innebär en alltjämt sti¬
gande upplysning inom de stora och breda lagren, en sådan upp¬
lysning, att dessa stora valmansskaror, som man nu kallar till ur¬
norna för att afgöra Sveriges öden, också skola kunna tänka själf-
ständigt och skälfva döma om hvad de rösta för. För min del har
jag : verkligen den tron, att, ifall en sådan allmän upplysning kom¬
mer dessa stora valmansskaror till del, så skola de ock få ögonen
öppna för ihåligheten i de läror, som socialdemokraterna predika
som de enda saliggörande, och för bedrägligheten af de löften i eko¬
nomiskt hänseende, som dessa locka med efter sina utvecklingslinjer.
Jag tror för min del, att, när den upplysningens tid kommer, skola
de själfva inse, att det lugna, ihärdiga arbetet i den dagliga gärnin¬
gen ändå är den enda säkra vägen till det allmänna välstånd inom
de stora breda lagren, som vi alla lifligt önska. För min del tror jag,
att detta endast kan ske på det bestående samhällets grund, och
jag vill tillägga, för att icke bli missförstådd, ske med afhjälpande,
så långt det är möjligt och såvidt det ligger i de styrandes förmåga
att något åtgöra, af alla de många bristfälligheter, som i olika hän¬
seenden vidlåda det bestående samhället. Hvem af oss, som får
rätt, jag eller herr Branting, det får hvarken han eller jag se, det
blir förbehållet våra barn att skåda.
Herr talman, jag har för min del endast att yrka af slag å ut¬
skottets hemställan i denna del.
Hans excellens herr statsministern Staaff: Herr talman, mina
herrar! Jag skall tillåta mig att för några ögonblick påkalla kam¬
marens uppmärksamhet för att, med lämnande åsido helt och hållet
utaf det område, på hvilket debatten delvis här rört sig, söka fram¬
hålla några mera allmänna synpunkter.
Man har frågat, om detta spörsmål är utaf beskaffenhet att
verkligen komma att fortbestå, till dess det funnit sin lösning, eller
om det till äfvertyrs kan komma att sjunka undan och visa sig ha
varit endast och allenast en mera tillfällig rörelse.
Nu är det ju obestridligt, att det finns politiska kraf och önske¬
mål, hvilka ha sin tid och sedan sjunka undan och icke synas,
åtminstone på mycket lång tid, på allvar återkomma och bli aktuella.
Jag skulle kunna i det afseendet hämta exempel ifrån en motion,
som här i kammaren väcktes för en tid sedan och som framkallade
ett stort uppseende, en motion angående förändring af själfva stats¬
skicket. Det är obestridligt, att för 60 år sedan eller mera det var
ett mycket starkt önskemål ibland stora grupper utaf politiska
framstegsmän, att det monarkiska statsskicket skulle utbytas mot
det republikanska, och det ingalunda blott i vårt land utan i flera
andra länder. Så småningom har emellertid detta kraf sjunkit
Lördagen den 18 maj, e. m.
97 Kr 49.
undan, och det ända till den grad, att då det nu åter framträdde,
det föreföll nästan som en anakronism, i alla händelser som något,
som låg utanför den egentliga aktuella politiken. Men det är ganska
tydligt, hvad orsaken härtill var. Det är ju påtagligt, ifall man
undersöker de historiska anledningarna till att på detta sätt de republi¬
kanska idéerna kommo att mer och mer sjunka undan, att det i
själfva verket berodde därpå, att man uppdagade, att detsamma,
som man ansett sig böra vinna och uteslutande kunna vinna genom
republiken, det kunde man vinna på ett helt annat sätt. Man hade
förut sammanbundit frågan om folkviljans förverkligande i en stats
politik med det republikanska statsskicket. Man upptäckte så små¬
ningom genom erfarenheten från andra länder, speciellt England,
att det var möjligt att vinna detsamma på en helt annan väg, näm¬
ligen genomförandet, med bibehållande af den monarkiska statsformen,
utaf ett konstitutionellt-parlamentariskt statsskick. Det var orsaken
till att de republikanska strömningarna aftogo och så småningom
helt och hållet öfverfördes från den egentliga, aktuella politiken.
Men ifall vi fråga oss: skulle det vara möjligt, att kraf vet på
kvinnans rösträtt kunde finna, så att säga, ett annat utlopp, att det
önskemål, som ligger under detsamma, skulle kunna vinnas på något
annat sätt, då tror jag, att det måste stå klart för oss, att detta
icke är tänkbart. Rrafvet på att kvinnan likaväl som mannen skall
få deltaga uti sitt fosterlands politiska angelägenheter såsom full¬
myndig medborgare är tydligen ett sådant, som icke kan genom
någon annan slags reform tillfredsställas. Å andra sidan lär det väl
finnas ett mycket starkt positivt skäl för det antagandet, att krafvet
på kvinnans rösträtt kommer att fasthållas, till dess att det vunnits.
Det är ju så, att i själfva verket är detta kraf endast och allenast
ett utslag, ett uttryck på sitt särskilda område för det väldiga kraf,
som under mer än ett århundrade på det ena området efter det
andra har framträdt och omgestaltat samhällsförhållandena, det, åt
hvilket den stora franska revolutionen gaf formuleringen jämlikhet.
Det är krafvet på jämlikhet, som det här är fråga om; vi ha sett
detta kraf gång efter gång göra sig gällande på andra områden, och
det har aldrig, sedan det en gång väckts till lif på ett håll, upphört,
förrän det har blifvit förverkligadt på det ena eller andra sättet.
Det är ju i själfva verket det krafvet, jämlikhetskrafvet som
först framkallat den frågan: hvarför skall en människa, därför att
hon är ofrälse född, vara ställd på ett helt annat sätt uti lifvet än
de, som äro frälse födda. Därmed begynner striden mot de privi¬
legierade klassernas förmåner, och vi veta, hur den striden har slutat;
den slutade med ståndsväldets afskaffande. Och därefter följde i
sin ordning en annan fråga, den, då de fattiga medborgarne började
spörja: hvarför skola vi ställas helt och hållet utom deltagandet i
fosterlandets angelägenheter blott därför, att vi äro fattiga, födda
fattiga och icke bli annat än fattiga? Därmed begynner striden i
så många västeuropeiska länder mot censusrösträtten, och vi veta
Andra kammarens protokoll 1912. Nr 49. 7
Ang. politisk
valrätt och
valbarhet för
kvinnor.
^Forts.)
Nr 49. 98
Lördagen den 18 maj, e rn.
Ang. politisk också, hur den striden utfallit •— den har utfallit så, att det ena
valbarhet Cför ^anc^et e^ter ^et an(^ra har förskaffat sig, hvad man hittills kallat
VU kvinnor.°r allmän rösträtt. Men då är det, som kvinnorna stigit fram och
(Forts.) gjort sina kraf gällande och sport, huruvida den rösträtt verkligen
är allmän, som utesluter hälften af medborgarne. Och därmed har
man då kommit in på den jämlikhetsfrågan: hvarför skall en med¬
borgare, därför att hon tillhör det kvinnliga könet, vara utestängd
från allt inflytande på statens angelägenheter?
Om det skulle vara så, att detta önskemål kunde komma att
försvagas och försvinna, utan att bli uppfylldt, då måste det väl
vara därför, att åtminstone de anledningar, de yttre anledningar,
som uppenbarligen ha kallat det till lif och ha spridt det allt mer
och mer, skulle komma att ändra sig, att bortfalla. Hvilka äro
dessa yttre anledningar? Jo, de bestå tydligen däruti, att kvinnan
allt mer och mer järnte mannen blifvit arbetare i samhället för sam¬
hällets snart sagdt alla möjliga olika uppgifter. Då arbeterskan
bredvid mannen arbetar i fabriken eller då kvinnan på kontoret
arbetar jämte sin manliga arbetskamrat, eller då kvinnan uti något
annat yrke t. e. tandläkarens eller läkarens, arbetar jämsides med
manliga arbetskamrater, så måste hon med skäl spörja: hvarför, när
jag såväl som de utför min samhällsuppgift och ingen kan påstå,
att jag gör det sämre än de, hvarför skall jag vara utesluten ifrån
de rättigheter, som de äga? Detta har, menar jag, varit den för¬
nämst verkande anledningen till att det kvinnliga rösträttskrafvet
tagit en sådan fart.
Men det är lika gifvet, att sedan väckelsen en gång varit gjord,
så öfverflyttas frågan äfven på de gifta kvinnorna, och man kan
också med lika stort skäl spörja: hvarför skulle icke den gifta kvin¬
nan, som har den stora uppgiften i hemmet och som uppfostrarinna
för det kommande släktet, hvarför skulle icke också hon hafva ett
ord att säga med i landets angelägenheter? Nu är det väl alldeles
tydligt, att sedan dessa tankar en gång blifvit väckta, så släppas de
icke igen. De yttre anledningarna, det förstå vi alla, komma icke
att minskas utan tvärtom ökas. Ty vi se ju år efter år, huru nya
områden inom samhällsarbetet öppna sig och öppnas för kvinnan.
Således just det incitament, som verkat så kraftigt till väckande
och spridande af rörelsen, kan väntas bli allt kraftigare och krafti¬
gare. Det är det, menar jag, som talar så bestämdt för, att ifall
man säger nej till detta kraf, så blir den säkra följden, att det
återkommer och återkommer och fordrar sin lösning ända tills det
fått den.
Det, som jag här sist sagt, är för resten på ett ganska förträff¬
ligt sätt sammanfattadt just i det yttrande till statsrådsprotokollet
1907, om hvilket det varit så mycket tal, och som äfven den siste
ärade talaren uppehöll sig vid. Men liksom alla andra, som citerat,
har han onödigtvis förkortat citatet, ty före den mening, med hvil¬
ken han började, kommer en alldeles ypperlig mening, som jag för
Lördagen den 18 maj, e. m.
99 Nr 49.
min del skall be att få återgifva. Där säger dåvarande justitie¬
ministern så här: »För mig är det tydligt, att den nu pågående
rörelsen för, att kvinnan, den gifta såväl som ogifta, må kunna
själf bevaka sina egna intressen och äga att lika med mannen del¬
taga i det offentliga lifvet är en yttring af själfva tidsandan och en
omedelbar följd af den större själfständighet, kvinnan alltmera i
sin verksamhet kommit att intaga.» Därefter är det, som han till-
kännagifver sina sympatier och säger: »Det berättigade i denna rörelse
är jag också villig att erkänna.» Och därefter är det, som han siar
om framtiden och säger: »Och jag är för min del öfvertygad, att
det mål, politisk rösträtt för Sveriges kvinnor, som nu äger så många
varmhjärtade förespråkare, i en nära liggande framtid kommer att
blifva verklighet.»
Jag tror för min del, att denna nära liggande framtid nu kunde
anses vara kommen. I fall man haft allvar med ett sådant yttrande,
när det framfördes, så tror jag, att det i själfva verket icke är möj¬
ligt att annat än erkänna, att det är klart, att när frågan nu före¬
ligger, så bör den också nu lösas. Nu är männens rösträttsfråga ju
löst, nu föreligger ju utredningen, och den utredningen kan då san¬
nerligen icke på något sätt verka mot, att kvinnorösträtten skulle
medgifvas för dem, som en gång haft en sådan uppfattning, som
uttryckts i det nyss återgifna yttrandet. Det är med åberopande
just af detta yttrande och tillika med åberopande af att den kvinn¬
liga rösträtten är en ren konsekvens af den männen redan medgifna
rösträtten samt ett uppenbart rättfärdighetskraf, som jag vågar an¬
hålla om kammarens bifall till propositionen.
Herr Andersson i Skifarp: Herr talman! Då jag nu tillkänna-
gifver, att jag icke kan vara med på utskottets förslag i här före-
vararande fall, så får jag säga, att det icke är därför, att jag icke
anser, att en stor mängd af våra kvinnor kunna lika bra som män¬
nen och bättre än många män omdömesgillt fullgöra den valrätt,
som här är ifrågasatt. Men, mina herrar, jag anser, att kvinnan
har en högre uppgift att fylla än att kastas in i de politiska stri¬
derna. Kvinnans högsta uppgift är enligt min mening att vara en
välsignelse för hemmet, att sköta hemmet med omtanke. Det lärer
ingen bestrida. Skall kvinnan nu kastas in i de politiska striderna,
hur går det då? Det kan möjligen gå bra i förmögna hem, där
man har tjänarinnor, som kunna sköta hemmet. Men hur ställer
det sig för de mindre hemmen, de enkla hemmen, där man ingen
tjänarinna har? Hur tro herrarne, att de hemmen skola gestalta
sig, när hustrun är ute på politiska föredrag? Detta, då det är
fråga om gifta kvinnor.
Mina herrar, här är icke fråga om bara rösträtt, utan här är
äfven fråga om valbarhet. Hur skall hemmet bli skött, om den
gifta kvinnan, då hon är från landsorten, skall sitta här i Stock¬
holm i Riksdagen? Hur skall det hemmet se ut, tro herrarne?
Ang. politisk
valrätt och
valbarhet för
kvinnor.
(Forts.)
Nr 49.
Ang. politisk
valrätt och
valbarhet för
kvinnor.
(Forts.)
100 Lördagen den 18 maj, e. m.
Och på hemmet, mina herrar, hvilar i alla fall samhället. Jag tror
för min del — och det lärer icke kunna bestridas — att där det
är dåliga hem, där är det också ett dåligt samhälle. Och det är
nog så, att om icke hemmet skötes ordentligt, så blir det icke myc¬
ket värde med det. Den uppfattningen har jag i frågan, och jag
tror icke, att någon kan bestrida riktigheten af hvad jag sagt.
Nu har herr Branting refererat, hvad jag sagt häromdagen,
och det alldeles riktigt. Dessutom har det anmärkts från herr
Brantings parti, att hvad jag sagt icke hade någon betydelse, då jag
refererat ett enskildt samtal utan att uppgifva personens namn. Ja,
det har jag underlåtit med den kännedom jag har om de obehag,
de personer af herr Brantings parti bruka bli utsatta för, då de våga
hysa en från ledarne eller partiet afvikande mening, men vill herr
Branting komma hit till mig, så skall jag nämna personens namn
med fullt förtroende för herr Brantings diskretion, och jag tror nog,
att personen i fråga skall erkänna, att han sagt det. Så var det
med den saken.
Men det är en annan sak, som förekommit här i dag på för¬
middagen, som jag icke kan låta passera oanmärkt utan vill ha an¬
förd till protokollet. Det inträffade nämligen, att en person ett par
gånger från sin plats här i kammaren, mycket högljudt, gjorde in¬
pass, under det en talare hade ordet, och försökte på något sätt
förvilla honom. Det är mig veterligen första gången det passerat
inom Riksdagens Andra kammare, och det förmildrar icke saken, att
dessa inpass kommo från statsråds bänken. Jag har velat anföra
detta, och jag tror icke, att det skall lända diskussionen till gagn,
om det skall bli vana, att personer från olika platser i kammaren
skola göra inpass mot den talare, som har ordet, och jag hoppas
därför att det blir sista gången så sker. Jag tror, att man kan
vänta med dessa inpass, tills talaren slutat sitt anförande, och se¬
dan, om man finner det nödvändigt) komma med de invändningar,
som man vill och ämnar göra.
Herr Branting: Jag beklagar, att jag behöfver taga till orda
än en gång, men jag skall bli synnerligen kort. Den förklaring,
som den senaste talaren gaf till sitt yttrande, var ju ett hälft åter¬
tåg, hvilket jag konstaterar. Och det skall bli mig ett nöje att er¬
fara den fruktansvärda hemligheten från herr Andersson i Skifarp.
Jag tror icke, att den kommer att visa sig så förfärligt farlig. Här¬
med är emellertid den historien bragt ur världen.
Herr justitieministern gjorde i sitt för öfrigt på många sätt bril¬
janta anförande en framställning af den skiljaktighet, jag tillät mig
markera i en punkt af den kungl. propositionen, som jag icke kan
alldeles godkänna. Han betraktade nämligen den gifta kvinnans
egen debetsedel såsom en detacherad, liten och obetydlig del af den
gemensamma förmögenheten eller den gemensamma inkomsten. Ja,
så kan det ju verkligen enligt lagens bokstaf i några fall vara,
Lördagen den 18 maj, e. m.
101 Sr 40.
men jag tror, att det finnes många fall, och jag känner själf åt- Ang. politisk
skilliga sådana fall, där detta alldeles icke är riktigt, och i själfva valräM ock
verket det varit så, att en arbetande man och en arbetande kvinna
^ # . a Kl ititiot .
ha gift sig och fortsatt sitt arbete, fastän de gift sig, och haft sina (Forts.)
inkomster på hvar sitt håll, men nu arbetat gemensamt för det ge¬
mensamma hemmet. I sådana fall, och de äro icke så få, är det
väl ändå alldeles orimligt, att den afsevärda inkomst, som hustrun
bringar till hemmet, och för hvilken hon har sin egen debetsedel
och betalar skatt, icke skall rädda hennes politiska rösträtt, därför
att hennes man för sin inkomst måhända icke kunnat stå ut med
den skatt, som kom på honom. Det är där, som det synes mig, att
svagheten fortfarande ligger i herr justitieministerns resonemang.
Han har fäst sig här liksom i den kungl. propositionen alltför en¬
sidigt vid blott vissa af de fall, då gift kvinna har egen debetsedel,
men för andra fall blir hans resonemang alldeles förfeladt.
Herr Hildebrand, och efter honom herr Lindman, gjorde gäl¬
lande mot mig, att mitt uppträdande i fråga om försöksmobiliseringen
skulle innebära en omkastning i åsikter, som gjorde mig mindre
skickad att påtala sådant hos andra. Jag må säga, att det resone¬
manget för herr Hildebrands del hvilar på en alldeles oriktig fram¬
ställning af verkligheten. Jag antecknade hans ord, och han sade
så här, att när den kungl. propositionen kom, skulle jag ställt mig
synnerligen gynnsam till densamma; men under vissa tryck uti¬
från — så lät han sedan förstå — skulle mitt intresse ha svalnat
mer och mer för att slutligen resultera i afslag. Det verkliga för¬
hållandet är emellertid, att det var med anledning af den första
antydan om en försöksmobilisering, det lilla tillkännagifvandet om
en sådan, som vi fingo i statsverkspropositionen i januari, det var
med anledning däraf som jag för min del måste säga mig, att mot
själfva den grundtanke, som där uttalades, kunde jag icke ställa
mig afvisande, ty den syntes mig rimlig och försvarlig. När sedan
den kungl. propositionen kom, var det en missräkning för mig, att
den blifvit så omfattande, och därför tillät jag mig att föreslå en
minskning i dess omfattning. Men enligt sakens natur, med den
brådska som rådde, blef denna minskning gjord i min motion på
ett sätt, som nog var svårt att ur militär synpunkt försvara, och
som kunde bli föremål för åtskilliga anmärkningar. Resultatet blef,
som alla känna, att utskottet endast tog hänsyn till de ekonomiska
förslagen i den motionen, men icke till de inskränkningar, som jag
i öfrigt hade föreslagit. När således inom utskottet det icke lycka¬
des vinna det allra minsta gehör för ett sådant nedsättningsyrkande,
och när ytterligare af anföranden här i kammaren det framgick, att
sådant gehör icke fanns, då var det meningslöst att fortsätta på den
linjen, utan då var det endast att välja mellan att antaga det en¬
ligt mitt tycke alltför stora, som begärdes, eller förkasta detta allt¬
för stora, som var det enda faktiskt föreliggande förslaget. Allra
minst förefaller det mig, att herr Lindman har någon anledning
Nr 49. 102
Lördagen den 18 maj, e. m.
Ang. politisk
valrätt och
valbarhet för
kvinnor.
(Forls.)
att klandra mig härvidlag, utan jag anser tvärtom, att han borde
vara mig tacksam, för att jag icke försökte drifva fram något i hast
konstrueradt förslag om nedsättning med några dagar, som, löst
framkastadt, kunnat lägga något slags krokben i sista stund samt
föranleda ett icke öfvertänkt beslut beträffande ett förslag, som låg
honom själf varmt om hjärtat.
Herr Lundström tog förfärligt — om jag får begagna det ut¬
trycket — munnen full, när han steg upp i talarstolen här. Jag
trodde allra minst, att han skulle förkrossa mig genom att tala om
och visa, att jag totalt missförstått honom. Men så befanns det, när
han skulle afslöja mig, att det, som skulle alldeles förkrossa mig,
var, att jag begagnat ordet »själfständig» stat, och han ordet »su¬
verän» stat. Men det är i all rimlighets namn väl icke så stor
skillnad mellan de båda uttrycken, själfständig stat och suverän
stat. Själfständig stat är blott ett folkligare uttryck för, att en stat
är suverän. Man kan väl tänka sig, att en suverän stat är i något
afseende beroende af andra stater, och iklädt sig vissa förbindelser,
men den förblir likaväl en suverän stat, och jag skulle verkligen
icke vilja råda herr Lundström att resa till Norge och säga där,
att Norge icke är en suverän stat. Därför kvarstår också den an¬
märkning, som jag tillät mig göra, att jag tycker, det är i högsta
grad malplaceradt att så där i förbigående gifva luft åt en dylik
stämning gentemot de åtgärder, som vårt närmaste grannland vid¬
tagit under utöfvandet af sin fulla suveränitet. Väl bekomme, herr
Lundström!
Den beskyllning, som riktades främst mot mig af herr Lind¬
man, var, att jag skulle uppträda med en sådan tvärsäkerhet, att
kammaren därför ibland följde med mig. Ja, tvärsäkerhet, herr
Lindman; jag vet icke, men det förefaller mig, som om vi kanske
ha den egenskapen så fördelad oss emellan, att det icke är sagdt,
att jag har det mesta, utan kanske den delen finnes på det andra
hållet. Om sedan icke kammaren följer med herr Lindmans tvär¬
säkerhet så lätt, så kanske det beror just af de erfarenheter, som
kammaren gång på gång får göra, att det är en smula tvifvelsamt
med hvad som sedan står bakom den där tvärsäkerheten.
Det var ju i detta fall först och främst citaten, som herr Lind¬
man försvarade under hänvisande till det kommande protokollet,
som skulle visa, att dessa citat skulle vara alldeles riktiga. Det har
heller ingen människa bestridt, men det finnes ju sätt att citera
genom lämpliga uteslutningar, hvarigenom hela meningen blir sned¬
vriden. Den saken har emellertid så mycket talats om och lämnats
så många upplysningar i, att jag icke behöfver komma in därpå.
Jag tror för öfrigt — det skall jag gärna erkänna -— att herr Lind¬
man gjort sina citat i fullkomligt god tro; men han har blifvit
vilseledd. Det är icke första gången detta skett, herr Lindman har
förut råkat ut för samma malör. Och jag beklagar, att denna er¬
farenhet icke lärt honom mera försiktighet mot vissa källor, som
103 Nr 49.
Lördagen den 18 maj, e. m.
man kunde tänka sig, att han möjligen använde för sådan där citat-
samling. Jag påminner mig från valrörelsen i somras en ryktbar ™[^rhet for
händelse, då en småbrukare i Dalarne enligt herr Lindmans fram- kvinnor.
ställning prisade den fulla äganderättens stora fördelar. Men när (Forts.)
man sedan fick se hvad han verkligen sagt i fortsättningen, da bief
intrycket sådant, att det alldeles icke kunde brukas för de syften,
som herr Lindman använde detta citat till. Men efter hvad man
trodde sig få kännedom om, och som det uppgafs i pressen, hade
felet kommit till på grund af att herr Lindman verkligen biifvit
vilseledd genom något slags enklare handbok för högertalare, som
gifvits ut och lämnats i händerna på personer, som i bygderna hade
att använda lämpliga citat från motsidan. Det är ju tänkbart åt¬
minstone, att det varit någon sådan där skatt, som verkligen icke är
någon skatt, utan som jag vill rekommendera högerns valledning lif¬
ligt till omarbetning, så att den icke spelar vederbörande själfva
fula spratt — det är möjligt, säger jag, att någon sådan citat¬
samling äfven vid detta tillfälle varit framme och spelat sin roll.
I hvarje händelse kvarstår dock det förbluffande uttalande, om
hviiket herr Lindman på goda grunder, förmodar jag, iakttager tyst¬
nadens vältalighet. Jag har emellertid fått af en kamrat konsta-
teradt, att den anteckning, som jag gjorde, när uttrycket fälldes,
och som jag förut anförde, var fullständigt riktig. \ ttrandet lydde
— det rörde ju det här flera gånger omnämnda anförandet till stats¬
rådsprotokollet 1907 — »Kanhända det uttalades i något starkare
ordalag, än det var menadt.» Den satsen står nog kvar, herr Lind¬
man, och det yttrandet är det beklagligt för herr Lindman att hafva
fällt, ty det ställer i något underlig dager innebörden, trovärdig¬
heten rent af, af de påståenden, som uttalats under sa pass stort
ansvar som ett anförande till statsrådsprotokollet, när det sedan
efteråt kan sägas om dessa uttalanden, att det kan hända, att »det
uttalades i något starkare ordalag, än det var menadt».
Jag har för öfrigt i själfva saken ingenting att tillägga, men
dessa upplysningar och repliker har jag ansett mig skyldig lämna,
för att åskilligt icke skulle stå oemotsagdt inför kammaren, som
åhört dessa kontroverser.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, gaf herr vice
talmannen först propositioner på dels bifall till utskottets hemstäl¬
lan, dels afslag därå; och förklarade herr vice talmannen sig anse
svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för den förstnämnda propo¬
sitionen. Votering begärdes emellertid, i anledning hvaraf nu upp¬
sattes, justerades och anslogs denna omröstningsproposition:
Den, som vill, att kammaren bifaller konstitutionsutsaottets hem¬
ställan i utskottets förevarande utlåtande nr 33, röstar
Ja;
Nr 49. 104
Lördagen den 18 maj, e. m.
Ang. politisk
valrätt och
valbarhet för
kvinnor.
Den, det ej vill, röstar
Nej;
(Forts.)
Vinner Nej, har kammaren afslagit utskottets berörda hem-
Voteringen utvisade 140 ja mot 66 nej, vid hvilken utgång
kammaren således bifallit utskottets hemställan.
Härefter anförde:
Herr Andersson i Grimbo: Jag ber att få antecknadt till
protokollet, att jag röstat emot utskottets förslag.
Herr Olsson i Berg: Jag ber likaledes att få antecknadt till
protokollet, att jag röstat emot utskottets förslag.
Herr vice talmannen framställde härefter propositioner dels på
att kammaren måtte såsom hvilande till vidare grundlagsenlig be¬
handling antaga det förslag till lydelse af § 16 riksdagsordningen, som
under öfverläggningen framställts af herr Branting, dels på afslag å
berörda förslag; och fann herr vice talmannen den sistnämnda propo¬
sitionen hafva flertalets mening för sig. Då likväl votering be¬
gärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen en så lydande vo¬
teringsproposition :
Den, som vill, att kammaren afslår det förslag till lydelse af
§ 16 riksdagsordningen, som under öfverläggningen framställts af
herr Branting, röstar
Vinner Nej, har kammaren såsom hvilande till vidare grund¬
lagsenlig behandling antagit berörda förslag.
Denna omröstning utföll med 109 ja mot 74 nej; och hade
kammaren alltså afslagit det förslag till lydelse af § 16 riksdags¬
ordningen, som under öfverläggningen framställts af herr Branting.
Slutligen gaf herr vice talmannen propositioner först på bifall
till det af herr Lindhagen under öfverläggningen gjorda yrkandet
och vidare på afslag därå; och fattade kammaren beslut i enlighet
med den sistnämnda propositionen.
ställan.
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Lördagen den 18 maj, e. m.
§ 3.
105 >'r 49.
Härefter förelåg till afgörande konstitutionsutskottets utlåtande,
nr 34, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående införande af allmän och lika kommunal rösträtt för såväl
män som kvinnor m. m.
I en inom Andra kammaren väckt, till konstitutionsutskottet
hänvisad motion, nr 182, hade herrar Waldén, Branting, Lind¬
hagen, Palmstierna, Thorsson, Persson i Malmö, Bgdén, Christiernson,
Larsson i Västerås och Lindqvist i Stockholm hemställt,
att Riksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t ville anhålla, det
Kungl. Maj:t måtte låta utarbeta och för Riksdagen framlägga för¬
slag till sådana ändringar i nu gällande förordningar angående kom¬
munalstyrelse på landet, i stad och i Stockholm, liksom ock i för¬
ordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd, att den
kommunala rösträtten komme att byggas på grundval af allmän och
lika rösträtt för såväl män som kvinnor, samt
att Riksdagen, intill dess dylikt förslag kunde blifva genom-
fördt, för sin del ville antaga nedannämnda förändringar af vissa
paragrafer i följande kommunala författningar:
Förordningen om kommunalstyrelse på landet.
§ 4.
Medlem af en kommun på landet är enhvar, som där är man¬
tal sskrif ven.
§ 8.
Mom. 1. Enhvar välfrejdad svensk undersåte, som är medlem
af en kommun, uppnått tjuguett års ålder samt enligt § 57 är för¬
bunden att erlägga skatt till kommunen och icke häftar för kom-
munalutskylder, som förfallit till betalning under sist förflutna
kalenderåret, är berättigad att deltaga i kommunalstämmans öfver-
läggningar och beslut.
Mom. 2. Enahanda rättighet tillkommer hvarje välfrejdad
kvinna, som är medlem af en kommun, uppnått tjuguett års ålder
och är gift med svensk man, som enligt bestämmelserna i föregående
moment är kommunalt röstberättigad.
Mom. 3. Den, som står under förmynderskap, må ej utöfva
rösträtt.
§ 11.
Mom. 1. Hvarje röstberättigad äger en röst.
Mom. 2. Där — — — grunden.
Ang. ändrade
bestämmelser
i fråga om den
kommunala
rösträtten.
>'r 49. 106
Lördagen den 18 maj, e. m.
Förordningen om kommunalstyrelse i stad.
§ 3.
Medlem af stadskommun är enhvar, som där är mantalsskrifven.
§ 9.
Mom. 1. Enhvar välfräjdad svensk undersåte, som är medlem
af en stadskommun, uppnått tjuguett års ålder samt enligt § 57 är
förbunden att erlägga skatt och icke häftar för stadsutskylder, som
förfallit till betalning under sistförflutna kalenderåret, är berättigad
att vid allmän rådstuga deltaga i öfverläggningar och beslut i alla
de staden rörande angelägenheter, hvilka icke enligt rikets grund¬
lagar eller särskilda författningar äro vissa klasser af stadens med¬
lemmar förbehållna.
Mom. 2. Enahanda rättighet tillkommer hvarje välfrejdad
kvinna, som är medlem af en kommun, uppnått tjuguett års ålder
och är gift med svensk man, som enligt bestämmelserna i föregå¬
ende moment är kommunalt röstberättigad.
Mom. 3. Den, som står under förmynderskap, må ej utöfva
rösträtt.
§ 11.
Enhvar, som är röstberättigad vid allmän rådstuga, äger en röst.
Förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm.
§ 2.
Mom. 1. Medlem af kommun är enhvar, som där är mantals-
skrifven.
Mom. 2. I såväl---förbehållna.
§ 7.
Mom. 1. Enhvar välfrejdad svensk undersåte, som är medlem
af kommunen, uppnått tjuguett års ålder samt enligt § 40 är för¬
bunden att till kommunen erlägga skatt och icke häftar för stads-
utskylder som förfallit till betalning under sistförflutna kalenderåret, är
berättigad att i val af stadsfullmäktige deltaga.
Mom. 2. Enahanda rättighet tillkommer hvarje välfrejdad
kvinna, som är medlem af en kommun, uppnått tjuguett års ålder
och gift med svensk man, som enligt bestämmelserna i föregående
moment är kommunalt röstberättigad.
Mom. 3. Den, som står under förmynderskap, må ej utöfva
irösträtt.
Ang. ändrade
bestämmelser
i fråga om den
kommunala
rösträtten.
.(Farts.)
107
» 49.
Lördagen den 18 maj, e. m.
§ 9.
Vid valet äger hvarje röstande en röst.
Förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd
och skolråd.
§ 6.
Vid omröstning följes på landet hvad för kommunalstämma
•och i stad hvad för allmän rådstuga stadgadt är i afseende på röst¬
rätts utöfning och öfverlåtande på annan person.
De för kommunerna gällande — — — — — — — — —
— — — — — — — — — — — vid kyrkostämma företedda.
Ang. ändrade
bestämmelser
x fråga om den
kommunala
rösträtten.
' Forts.)
Förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och
skolråd i Stockholm.
§ 5.
Mom. 1. Enhvar, som är röstberättigad vid val af stadsfull¬
mäktige, äger å kyrkostämma en röst.
Förordningen om landsting.
§ 10.
Valbar till landstingsman är enhvar inom landstingsområdet
röstberättigad, man eller kvinna, som uppnått tjugufem års ålder.
Landstingsman kan ej vara: a), b), c) och d), (= nuvarande
bestämmelser).
Gift kvinna, som är röstberättigad, vare ej på den grund, att
hon står under mannens målsmanskap, obehörig att utöfva uppdrag,
hvarom nu är fråga.
För valbarhet till suppleant erfordras samma egenskaper, som
för valbarhet till landstingsman.
Landstingsman eller suppleant må ej kunna uppdraget sig af¬
såga, såvida han ej fyra år tjänstgjort såsom landstingsman eller
uppnått 60 års ålder eller eljest uppgifver hinder, som af lands¬
tinget godkännes.
Väljes kvinna till landstingsman eller suppleant, äger hon när
som helst afsåga sig uppdraget.
Nr 49- 108
Lördagen den 18 maj, e. m.
Ang. ändrade § 24.
bestämmelser
^kom Landstingsman eller suppleant åtnjuter af landstingets medel i
rösträtten dagtraktamente under landstingets möte sex kronor äfvensom er-
(Forts.) sättning för resekostnaden fram och åter beräknad efter skjutslega
för en häst, där icke järnväg är att tillgå eller ångbåtslägenhet be¬
gagnas, men efter afgiften i andra klassens vagn på järnväg, där
sådan finnes, och för en hyttplats eller, när hyttplats ej förekommer,
en salongsplats på ångfartyg, där resan såmedelst sker.
Slutligen hade motionärerna hemställt, att utskottet, i händelse
af bifall till dessa framställningar, måtte vidtaga de jämkningar i
formuleringen af andra paragrafer i här omhandlade förordningar,
hvilka kunde bli en följd af nämnda yrkanden.
Utskottet hemställde,
l:o) att Riksdagen måtte i anledning af herr Waldéns m. fl.
motion, nr 182, för sin del besluta följande ändrade lydelse af § 10
i förordningen om landsting den 21 mars 1862:
§ 10.
Valbar till landstingsman är enhvar inom landstingsområdet
röstberättigad man eller kvinna, som uppnått 25 års ålder.
Landstingsman kan ej vara:
a) den som icke råder öfver sig och sitt gods;
b) den som till borgenärer all sin egendom afträdt och icke, på
sätt lag förmår, gitter visa att han från deras kraf befriad är;
c) den som är förlustig medborgerligt förtroende eller genom
utslag, hvilket ännu icke vunnit laga kraft, är dömd till förlust af
sådant förtroende, eller den som är ställd under framtiden för brott,
hvilket medför nämnda påföljd;
d) den som är förklarad ovärdig att inför rätta föra andras
talan eller att i rikets tjänst vidare nyttjas.
Gift kvinna, som är röstberättigad, vare ej på den grund, att
hon står under mannens målsmanskap, obehörig att utöfva uppdrag,
hvarom nu är fråga.
För valbarhet till suppleant erfordras samma egenskaper som
för valbarhet till landstingsman.
Landstingsman eller suppleant må ej kunna uppdraget sig af¬
såga, såvida han ej fyra år tjänstgjort såsom landstingsman eller
uppnått 60 års ålder eller eljest uppgifver hinder, som af lands¬
tinget godkännes.
Väljes kvinna till landstingsman eller suppleant, äger hon när
som helst afsåga sig uppdraget.;
2:o) att Riksdagen måtte i anledning af herr Waldéns m. fl.
109 Nr 49.
Lördagen den 18 maj, e. m.
förevarande motion för sin del besluta följande ändrade lydelse af
§ 24 i förordningen om landsting den 21 mars 1862:
§ 24.
Landstingsman eller suppleant åtnjuter af landstingets medel i
dagtraktamente under landstingets möte sex kronor äfvensom ersätt¬
ning för resekostnaden fram och åter beräknad efter skjutslega för
en häst, där icke järnväg är att tillgå eller ångbåtslägenhet begagnas,
men efter af giften i andra klassens vagn på järnväg, där sådan
finnes, och för en hyttplats eller, när hyttplats ej förekommer, en
salongsplats på ångfartyg, där resan såmedelst sker.;
3:o) att Riksdagen måtte i anledning af herr Waldéns m. fl.
förevarande motion i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl.
Maj:t ville efter verkställd utredning låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till sådana ändringar i gällande kommunala för¬
fattningar, att den kommunala rösträtt, som nu tillkomme bolag
och andra samfälligheter, måtte upphäfvas; samt
4:o) att hr Waldéns m. fl. förevarande motion, där den ej kunde
anses besvarad genom utskottets under punkterna l:o) och 2:o) gjorda
hemställanden, icke måtte föranleda till någon Riksdagens åtgärd.
Vid utlåtandet funnos emellertid fogade reservationer:
af herrar Trygger, Clason och K. J. Ekman i fråga om ut¬
skottets hemställan under punkterna l:o), 2:o) och 3:o) samt i fråga
om motiveringen;
af herr Bellinder i fråga om utskottets hemställan under punk¬
terna l:o) och 3:o) samt beträffande motiveringen, hvarjämte han
ansett, att utskottet bort under punkt 2:o) hemställa, att Riksdagen
måtte för sin del besluta, att § 24 i kungl. förordningen af den 21
mars 1862 om landsting erhåller följande lydelse:
§ 24.
Landstingsman eller suppleant, som ej bor å den ort, där lands¬
tinget hålles, åtnjuter af landstingets medel i dagtraktamente under
landstingets möte sex kronor samt ersättning för resekostnaden fram
och åter, beräknad efter skjutslega för en häst, där icke järnväg är
att tillgå eller ångbåtslägenhet begagnas, men efter afgiften i andra
klassens vagn på järnväg, där sådan finnes, och för en hyttplats
eller, när hyttplats ej förekommer, en salongsplats på ångfartyg, där
resan så medelst sker;
af grefve Hamilton, som förenat sig med herr Bellinder;
af herr Hellberg-,
Ang. ändrade
bestämmelser
i fråga om deri
kommunala
rösträtten.
(Forts.)
Nr 49. 110
Ang. ändrade
bestämmelser
i fråga om den
kommunala
rösträtten.
(Forts.)
Lördagen den 18 maj, e. m.
af herrar von Geijer, Jansson i Djursätra, Nyström och Mag¬
nusson i Törnhult i fråga om utskottets hemställan under punkterna
l:o) och 3:o) samt i fråga om motiveringen; samt
af herr Granting, med hvilken herrar MVavrinsky, Nilsson i
Xabbarp och Larsson i Västerås förenat sig, och som hemställt om
bifall till herr Waldéns m. fl. ifrågavarande motion nr 182.
Efter föredragning af utskottets hemställan i punkten 1 yttrade;
Herr Nyström: Jag skall be att helt kort få yrka afslag på
utskottets förslag i punkten l:o).
Herr Edén; Jag ber att lika kort få yrka bifall till utskottets
hemställan under denna punkt, som synes mig vara en fullt natur¬
lig konsekvens af den hållning, som kammaren intagit i fråga om
kvinnans rösträtt och valbarhet till Riksdagen.
Öfverläggningen var härmed afslutad. I enlighet med de där¬
under framställda yrkandena gaf herr vice talmannen propositioner
först på bifall till utskottets hemställan och vidare på afslag därå;
och förklarade herr vice talmannen sig anse svaren hafva utfallit
med öfvervägande ja för den förstnämnda propositionen. Votering
begärdes emellertid, i anledning hvaraf nu uppsattes, justerades och
anslogs denna omröstningsproposition;
Den, som vill, att kammaren bifaller konstitutionsutskottets
hemställan i punkten Do) af utskottets förevarande utlåtande nr 34,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren afslagit utskottets berörda hem¬
ställan.
Voteringen utvisade 128 ja och 51 nej, hvadan kammaren bi¬
fallit utskottets hemställan.
Sedan därefter utskottets hemställan i punkten 2 blifvit upp¬
läst, gaf herr vice talmannen på begäran ordet till
Herr Edén, som anförde: Jag har inom utskottet medverkat
till det slut, hvartill utskottet i denna punkt kommit, och det faller
af sig själft, att jag helst skulle ha sett, att kammaren, som den
nu tyckes ha varit i beredskap att göra, bifallit utskottets hem-
Lördagen den 18 maj, e. m.
in Sr 49.
ställan oförändrad. Men det har i afton inträffat, att Första kam¬
maren har bifallit eu formulering af denna paragraf, som visser¬
ligen i hufvudsak öfverensstämmer med utskottets hemställan, men
däri gör den ändring, att arfvodet för landstingsman endast skall
utgå till dem, som icke bo på den ort, där landstinget hålles —
detta i öfverensstämmelse med en reservation, som är afgifven af
herr Bellinder.
Det är alldeles klart, att utskottsmajoriteten fortfarande anser,
att det riktiga hade varit, att arfvodet hade fått utgå äfven till de
landstingsman, som äro bosatta på den ort, där landstinget hålles.
En sådan ordning öfverensstämmer med den regel, som gäller för
Riksdagens ledamöter, hvilka ju uppbära arfvode, äfven om de äro
bosatta i Stockholm. Men då nu Första kammaren, om ock med
den knappa majoriteten af endast två röster, gått med på förslaget
i den affattning, som herr Bellinder gifvit det, och då det torde
vara en viss risk att motsätta sig reformförslaget i den form, hvari
det nu blifvit antaget af Första kammaren, enär man då kunde
få vänta mer eller mindre länge på det slutliga genomförandet af
utskottets förslag, så skall jag taga mig friheten hemställa, att äfven
denna kammare måtte gå med på det beslut, som fattats af Första
kammaren. Jag tror mig veta, att de, som jämte mig bildat majo¬
riteten i utskottet, icke ha något att invända mot denna ändring af
utskottets hemställan.
Jag yrkar således bifall till herr Bellinders reservation med
den formulering, som finnes på ett utdeladt kartongblad, icke med
den formulering, som den har i det först utdelade trycket.
Med herr Edén förenade sig herrar Branting, Ericsson i Vallsta
och Larsson i Västerås.
Herr Waldén: Herr talman! Jag skulle kunna inskränka mig
till att instämma med herr Edén i hans yrkande, men jag vill till-
lägga, att då vi från vårt partis sida gå med på beslutet i Första
kammaren, vi göra detta under uttrycklig förklaring, att vi icke
anse detta vara en slutgiltig lösning af den fråga, som här beröres,
utan anse vi, att denna fråga i framtiden bör lösas så, att äfven
den landstingsman, som är bosatt å den ort, där landsting hålles,
bör ha arfvode.
Med denna förklaring ber jag, som sagdt, att få yrka bifall
till herr Edens förslag.
Herr Andersson i Sljifarp: Herr talman, mina herrar! Jag
har i denna fråga en motsatt uppfattning mot den, som den före¬
gående talaren uttalat. Jag har nämligen haft den uppfattningen
hittills, och jag har den fortfarande, att de kommunala uppdragen
skola vara oaflönade. Börjar man aflöna kommunala uppdrag af
allmänna medel, så är jag öfvertygad om, att detta skall i längden
Ang. ändrade
bestämmelser
i fråga om den
kommunala
rösträtten.
(Forts.)
Nr 49. 112
Lördagen den 18 maj, e. m.
Ang. ändrade
bestämmelser
i fråga om den
kommunala
rösträtten.
(Forts.)
komma att förorsaka mycket stora kostnader, som jag tror, att man
mycket val kan undvara.
Jag kan därför icke annat än yrka afslag å såväl utskottets
hemställan som å det yrkande, som nu är framställdt af herr Edén.
Häri instämde herrar Svensson i Skyllberg och Sjöberg i Säfsjö.
Herr Ericsson i Vallsta: Jag vill gentemot den siste talaren
erinra, att Andra kammaren i fjol antog ett förslag, som var fullt
öfverensstämmande med hvad utskottet nu föreslagit. Och när man
nu här vill biträda Första kammarens förslag, så innebär det en
liten reträtt till höger, och det tycker jag väl, att högern i Andra
kammaren icke borde ha något emot.
Beträffande de stora kostnaderna, troi jag, att det icke är så
farligt med dem. Det påvisades i fjol, att det hufvudsakligast
blefve en utjämning endast. Kostnaderna kunna möjligen bli något
större, men de bli dock icke så stora, att man därför bör afslå för¬
slaget, utan det kommer som sagdt att i stort sedt bli en utjäm¬
ning. De, som ha långa vägar att färdas, kunna under nuvarande
förhållanden göra sig en liten vinst kanske på sina landstingsre-
sor, under det att de, som ha kortare väg att resa, måste göra
förlust.
Jag ber att få yrka bifall till herr Edéns framställning.
Efter härmed slutad öfverläggning framställde herr vice tal¬
mannen propositioner på l:o) bifall till utskottets hemställan, 2:o)
bifall till utskottets hemställan med den af herr Edén under öfver -
läggningen föreslagna ändring däri samt 3:o) afslag å utskottets hem¬
ställan; och fann herr vice talmannen det under 2:o) upptagna yr¬
kandet hafva flertalets röster för sig. Votering begärdes likväl af
herr Svensson i Skyllberg, hvarefter och sedan till kontraproposition
antagits propositionen på det under 3:o) upptagna yrkandet, upp¬
sattes, justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition;
Den, som vill, att kammaren bifaller konstitutionsutskottets
hemställan i punkten 2:o) af utskottets förevarande utlåtande nr 34
med den af herr Edén under öfverläggningen föreslagna ändring
däri, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej; -
Vinner Nej, har kammaren af slagit utskottets berörda hemställan.
Voteringen utföll med 158 ja mot 33 nej, vid hvilken utgång
Lördagen den 18 maj, e. m.
113 Nr 49.
kammaren alltså bifallit utskottets hemställan med den af herr Ang. ändrade
Vidare föredrogs utskottets hemställan i punkten 3. Därvid rösträtten.
yttrade: (Forts.) ’
Herr Nyström: Herr talman, mina herrar! I denna punkt
föreslår utskottet, att den kommunala rösträtt som hittills tillkom¬
mit bolag och andra juridiska personer, skulle försvinna. Jag måste
för min del protestera däremot, då jag anser något sådant fullstän¬
digt orättvist. Den kommunala rösträtten med de olikheter i den¬
samma, som ligga i den graderade röstskalan, hvilar ju på den
principen, att hvar och en skall få vara med om att bestämma
kommunens utgifter i mån af sina inkomster och sålunda i för¬
hållande till den skatt, som han har att betala, det bidrag alltså,
som han ger till dessa utgifters täckande. Denna regel bör ju gälla
för bolag lika väl som för enskilda. Bolagen äro kanske de högst
beskattade i vissa kommuner, och de skulle nu komma att stå all¬
deles utanför, när det gäller att bestämma kommunens utgifter,
därest detta förslag skulle gå igenom. Enligt min mening vore detta
alldeles absurdt. Man har vid föregående tillfällen, då liknande
förslag varit före, sagt, att de enskilda bolagsmännen få ju votera
och att därför bolaget som sådant icke behöfver göra det. Men
naturligtvis är icke det talet riktigt, ty det kan mycket väl tänkas,
att ett bolags delägare icke bo inom den kommun, där bolaget har
sin verksamhet och att följaktligen bolagets delägare icke kunna
såsom enskilda personer inverka på det beslut, sistnämnda kommun
kan komma att fatta. Nu är det så med de kommunala besluten,
att nästan alla medföra utgifter, som drabba alla, äfven bolagen,
och jag kan då icke finna annat, än att äfven bolagen också böra
hafva rätt att få vara med och rösta till de kommunala institutio¬
ner, som fatta beslut. Jag vill därför helt kort yrka afslag å ut¬
skottets hemställan i tredje punkten.
Det är äfven en annan synpunkt, som gör sig gällande i fråga
om dessa kommunala val, och det är, att vid vissa af dem, näm¬
ligen valen till landstinget äfven politiska synpunkter kunna spela
in. Da samma motion förelag i fjol, var det just denna synpunkt,
som särskildt framhäfdes af motionärerna. Därpå svarade" emeller¬
tid konstitutionsutskottet förra året följande, hvilket svar jag anser
vara tillfyllest äfven nu i år: »I den mån valen till landstingen
äro af politisk innebörd, så till vida som landstingen bilda valkor¬
porationer till Första kammaren, grundlägger bland annat äfven juri¬
diska personers rösträtt den karaktärsåtskillnad mellan kamrarna,
som 1866 års representationsreform sökte åvägabringa genom att i
Första kammaren särskildt bereda en representation för de kom¬
munala intressena, sådana dessa framgå ur bestående kommunala
förhållanden.»
Andra kammarens protokoll 1912. Nr 49. 8
Edén föreslagna ändring däri.
bestämmelser
i fråga om den
kommunala
Nr 49. 114
Ang. ändrade
bestämmelser
i fråga om den
kommunala
rösträtten.
(Forts.)
Lördagen den 18 maj, e. m.
Jag skall icke vidare upptaga tiden, utan inskränker mig till
att, som sagdt, yrka utslag å utskottets hemställan i denna punkt.
Herr Edén: Då herr Nyström yrkade afslag å utskottets hem¬
ställan i denna punkt, finner jag mig nödsakad att med några ord
motivera utskottets ståndpunkt. Jag kan göra det helt kort med
hänvisning först och främst därtill, att denna kammare i fjol efter
en rätt ingående debatt med stor majoritet antog det förslag, som
nu blifvit framlagdt af konstitutionsutskottet, och att denna kam¬
mare då alldeles underkände de skäl, på hvilka herr Nyström fann
sig kunna våga ett så pass strängt omdöme, som att detta förslag
skulle vara fullständigt orättvist eller fullständigt absurdt. Jag kan
ju äfven tillägga, att till dem, som då förklarade sig åtminstone
icke ha någonting emot ett förslag, så formuleradt som det nu före¬
liggande, hörde äfven herr Nyströms kamrat i utskottet, herr Jans¬
son i Djursätra, fastän jag nu till min stora öfverraskning återfin¬
ner honom bland reservanterna.
Skälet till konstitutionsutskottets hemställan är för öfrigt helt
enkelt, att det har synts konstitutionsutskottet med den växande
kommunala lifaktigheten falla af sig själft, att rätten till att rösta
i kommunerna likasåväl som vid de politiska valen maste bindas
vid personerna. Man kan icke längre uppehålla den fiktion, som vi
haft här i Sverige sedan 1867, att de juridiska personerna innehafva
kommunal rösträtt. Det är någonting för oss här i Sverige tämligen
enastående, att så är fallet, och till denna rösträtt för juridiska per¬
soner finnes ingen motsvarighet i de flesta andra länder. Detta
hindrar icke, att bolagen i dessa andra länder ändå anse sig myc¬
ket väl skyddade såväl genom delägarnes rösträtt, som ock genom
den rösträtt, hvilken tillkommer deras inom kommunerna bosatta
tjänstemän. Det är endast på ett eller annat håll i ^tyskland och
Österrike, som man har någon motsvarighet till vår bolagsrösträtt,
inen där är denna rösträtt icke förenad med sådan graderad skala,
som vi ha här i Sverige. Herr Nyströms uppfattning, att kommu¬
nal rösträtt för bolagen skulle vara nödvändig för att bevaka deras
intressen i kommunerna, håller sålunda uppenbarligen icke streck.
Det andra skäl, som herr Nyström anförde mot utskottets hem¬
ställan, var, att med en dylik förändring skulle man också gorå ett
ingrepp på den karaktärsskillnad kamrarna emellan, som hvilar på
den kommunala rösträtten. Det anfördes förra aret i denna kam¬
mare, och det torde kunna upprepas i år, att karaktärsskillnaden
mellan kamrarna beror ju, i den mån den utgår ifrån de kommu¬
nala valen, på själfva röstskalan och icke på den omständigheten',
att äfven juridiska personer äga rösträtt inom kommunerna. På
denna karaktärsskillnad inverkar således icke i någon starkare grad
en sådan ändring som denna, och i hvarje fall kan den icke anses
afsevärdt rubba grunderna för Första kammarens karaktär.
Jag tror, att man under de senaste åren, naturligtvis närmast
Lördagen den 18 maj, e. m..
115 Sr 49.
på grund af erfarenheterna från landstingsmannavalen, men äfven Ang. ändrads
på grund af erfarenhet i andra kommunala angelägenheter, blifvit.
mer och mer öfvertygad om, att det är en ohållbar ståndpunkt att1 ^kommunala
fasthålla vid denna bolagens rösträtt i Sverige. Jag påminner också rösträtten.
därom, att opinionen i denna riktning är gammal — allt sedan år (Forts.)
1867, den första Riksdag som sammanträdde efter representations¬
förändringen, har denna fråga om afskaffande af bolagens rösträtt
gång efter annan kommit fram, och under den första tiden efter
representationsförändringen hade den en gifven och stark sympati i
Andra kammaren. Det är icke för tidigt, att Andra kammaren i
öfverensstämmelse med sin ståndpunkt i fjol försöker så långt den
förmår föra fram denna reform, och jag anhåller, herr talman, om
bifall till utskottets hemställan.
Herr Nyström: Herr vice talman! Jag tviflar icke på att
Andra kammaren äfven i år skall stå fast vid den ståndpunkt, som
den hade i fjol, men jag vill dock konstatera, att de argument, som
herr Edén framförde, icke äro fullt riktiga. Han sade, att bolagen
ha tillräckligt inflytande genom sina delägare. Jag nämnde i mitt
anförande att man kan tänka sig, att inga delägare bo inom kom¬
munen. Man kan tänka sig, att t. ex. fabriken ligger i Bromma
eller någon annan ort utom Stockholm men att alla delägarne bo i
Stockholm, och då få de icke något att säga. Så sade han, att bo¬
lagens tjänstemän skulle kunna svara för bolaget. Om bolaget har
en inspektor eller förvaltare, så är det icke sannolikt, att han, om
fabriken icke är så värst stor, har någon så stor inkomst, att han
kan göra bolagets intressen gällande genom sina röster.
Särskildt olyckligt var herr Edéns åberopande af utlandet, ty
herr Edén vet väl ändå, att det icke finnes något land i världen,
där kommunerna hafva en sådan själfbestämmanderätt i fråga om
utgifter som i Sverige. Så länge kommunerna äro absolut enväl¬
diga att lägga på sina medlemmar så stora utgifter som helst, böra alla
kommunernas medlemmar, äfven juridiska personer, ha rätt att del¬
taga i besluten. I utlandet är det så, att det antingen är genom
lagbestämmelser föreskrifvet, hur stor skatt som får åläggas, olika
efter olika folkmängd, eller också tillåtes det, såsom i stora trakter
af Tyskland, för bolag eller enskilda godsägare att bryta sig ur kom¬
munen, så att de själfva bilda egna kommuner, som sköta de kom¬
munala värfven för sitt vidkommande. Då kan bolagens rösträtt
vara borta, ty då kunna bolagen icke hafva något intresse af att
utöfva den kommunala rösträtten. Men så länge vi hafva det så,
som vi hafva det, måste man anse, att rättvisan ligger i det yr¬
kande, som jag framställde, men icke i det yrkande, som herr Edén
gjorde.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, gaf herr vice
talmannen propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels
Nr 49. 116
Lördagen den 18 maj, e. m.
Ang. ändrade ock på af slag dåra; och förklarade herr vice talmannen sig anse sva-
bestämmelser ren }iafva utfallit med öfvervägande ja för den förstnämnda propo-
1'!kommunala * sitionen. Då votering emellertid begärdes, blef nu uppsatt, justerad
rösträtten, och anslagen denna voteringsproposition:
(Forts.)
Den, som vill, att kammaren bifaller konstitutionsutskottets hem¬
ställan i punkten 3:o) af utskottets förevarande utlåtande nr 34, röstar
Ja ;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren afslagit utskottets berörda hem¬
ställan.
Omröstningen utvisade 130 ja mot G1 nej; och hade kamma¬
ren alltså bifallit utskottets hemställan.
Efter föredragning slutligen af punkten 4 i utskottets hemställan,
lämnades på begäran ordet till
Herr Waldén, som yttrade: Herr vice talman, mina herrar!
Oaktadt vi befinna oss både bokstafligen och figurlig! taladt i Riks¬
dagens elfte, för att icke säga dess tolfte timme, anser jag mig dock
böra taga kammarens tid i anspråk för några ögonblick, då enligt
mitt förmenande denna motion är så viktig ur många synpunkter,
att vi icke kunna låta den gå alldeles obeaktad förbi, i hvad den
angår öfriga yrkanden, som icke blifvit af utskottet tillstyrkta.
Den motion, som vi nu behandla, och som jag jämte med-
motionärer på den socialdemokratiska riksdagsgruppens vägnar burit
fram, är ett fortsatt led i den kamp för den allmänna och lika röst¬
rätten äfven i kommunalt afseende, som vårt parti för och alltjämt
kommer att föra, tills våra kraf bli förverkligade. Vi kunna aldrig
erkänna, att rösträttsfrågan, och allra minst den kommunala röst¬
rättsfrågan, fått en ens tillnärmelsevis slutgiltig lösning genom röst-
rättsreformen af 1907 och 1909. Ja, vi kunna icke ens godtaga
denna reform såsom en tillfällig lösning, att gälla för den närmaste
tiden framåt, utan vi ha ansett oss hafva fullt fog för att kräfva en
snar och genomgripande omläggning af den kommunala rösträtten i
fullt demokratisk anda. I motionens motivering ha vi utförligt be¬
rört och utvecklat några af de viktigaste skäl, hvarpå vi stödja
detta viktiga kraf, och jag vill endast med några ord ytterligare
understryka och eventuellt komplettera dessa våra synpunkter.
Först och främst vill jag erinra om 1911 års konstitutionsut¬
skotts korta, ett par tre rader omfattande utlåtande beträffande vår
117 Nr 49.
Lördagen den 18 maj, e. m.
motion i fjol angående kommunala rösträtten. Utskottet affärdade
den då kort och godt med dessa ord, att det »icke funnit det önsk-
ligt eller lämpligt att rubba vare sig grunderna för Första kamma¬
rens sammansättning eller de principer, hvilka äro utmärkande för
nu gällande kommunala författningar». Vi ha då ansett oss böra
upptaga till granskning de principer, på hvilka vår nuvarande kom¬
munala rösträtt är byggd. Dessa principer, eller denna princip rättare,
är helt enkelt förmögenhetsprincipen eller detta, att den kommunala
rösträtten bygges på hvars och ens skattebidrag till kommunen. I
detta afseende intager ju Sverige, kan man säga, ett undantag från
så godt som alla andra länder, där man har en mera utsträckt kom¬
munal själfstyrelse. I dessa länder har man byggt den kommunala
liksom den politiska rösträtten på personlighetsprincipen: det är per¬
sonen, som skall ha rösträtt; och denna kommunala rösträtt skall
icke vara beroende af hvars och ens skattebidrag till kommunen. Nu
gör man möjligen den invändningen, att i de länder, där det är så
ordnadt, är denna kommunala sj älf styrelsen icke så vidsträckt som
hos oss. Detta är dock ett misstag, ty i åtskilliga länder, där man
har allmän och lika kommunal rösträtt, är kommunens befogenhet
minst lika vidsträckt som hos oss.
Utskottet har nu i sin motivering för afslag på våra yrkanden
om lika kommunal rösträtt — på samma gång det i viss mån er¬
känner det berättigade i våra kraf — hufvudsakligen anfört två skäl
härför. Ett af dessa är, att mun bör genomföra den lika kommu¬
nala rösträtten endast i samband med en begränsning af den kom¬
munala själfstyrelsen. I detta ligger uttaladt ett misstroende mot
det svenska folket, åtminstone mot de breda lagren af detsamma,
och detta anser jag vara fullständigt oberättigadt.
Såsom ett skäl mot den allmänna och lika kommunala röst¬
rätten brukar man särskildt framhålla, att de mindre skattebetalarne
icke böra ha så mycket att säga som de större i kommunala ange¬
lägenheter; eftersom deras bidrag är så mycket mindre, så böra de
äfven ha mindre inflytande på frågan, huru dessa skattebidrag böra
användas för kommunen. Det är enligt mitt sätt att se fullständigt
oriktigt att resonera på detta sätt. Det bör icke vara så, att man
låter penningen vara det bestämmande, när det gäller medborgerliga
rättigheter, utan det är personligheten och människovärdet, man ute¬
slutande bör lägga till grund för all rösträtt.
Man gör vidare den invändningen, att man äfventyrar den sunda
sparsamheten, om man inför lika kommunal rösträtt. Nu förhåller
det sig dock så, att det är åtskilliga kommuner i vårt land, där små¬
folket på grund af sin numerär redan har majoritet i kommunen,
men kan någon här påvisa, att man i dessa kommuner har visat
sig vara mindre sparsam, mindre aktsam om kommunens medel än
i sådana kommuner, där ett fåtal haft makten på grund af de nu
rådande kommunala rösträttsförhållandena? Jag tror snarare att.
motsatsen skulle kunna bevisas.
Ang. ändrade
bestämmelser
i fråga om den
kommunala
rösträtten.
(Forts.)
Nr 49. 118
Lördagen den 18 maj, e. m.
Ang. ändrade
lestämmelser
i fråga om den
kommunala
rösträtten.
(Forts.)
När förmögenhetsprincipen lägges till grund för rösträtten, jäm¬
ställer man kommunen med ett bolag, en privaträttslig institution,
där hvar och en skall ha inflytande i förhållandet till de pekuniära
bidrag, han lämnar till densamma. Kommunen är dock icke en så¬
dan privaträttslig institution som ett bolag eller därmed jämförliga
samfälligheter, utan en tvång sförbindelse: hvar och en, som bor i
kommunen, måste vara medlem af densamma och erlägga skatt till
densamma. Och på samma gång är den äfven en statsrättslig in¬
stitution. Därför förhåller det sig ju äfven så, att det är icke endast
beslut angående användningen af skattemedel, af kommunens in¬
komster, som skola afgöras af kommunens medlemmar, utan det är
också en del rena ordningsangelägenheter, som kommunen har att
afgöra. Och därför är det äfven ur denna synpunkt en absurditet,
att dessa angelägenheter i kommunen skola afgöras genom en röst¬
rätt, sådan som den vi nu ha. Åtminstone i dylika fall borde väl
rösträtten bestämmas efter helt andra grunder än efter skatteplikten
och förmögenhetsförhållandena.
För öfrigt är det väl ändå så, att den mindre inkomsttagaren
känner skatten mera betungande än den större, och därför kan större
eller mindre skatteplikt icke längre användas såsom skäl att fort¬
farande hålla på den graderade skala, som på något olyckligt sätt
kommit in i våra kommunalförfattningar. Det är förresten egendom¬
ligt ■— jag vill nämna detta i förbigående — att den graderade röst¬
skalan ursprungligen lär ha kommit in hos oss under 1700-talet vid
prästval, och nu har man just i fråga om prästval måst lämna denna
graderade skala.
Jag kan i detta sammanhang icke underlåta att påpeka den
ståndpunkt, som några af landtmannapartiets främste män intogo i
denna fråga redan ganska tidigt, och då herr Edén nyss påpekade,
att man ända sedan 1867 yrkat på afskaffandet af bolagens rösträtt,
vill jag erinra om att det var icke endast i detta afseende man vid
den tiden- yrkade ändring, utan äfven i fråga om införande af lika
rösträtt — åtminstone vid vissa val, framställde dessa landtmannare-
presentanter kraf på reformer. Så häfdades sådana synpunkter af
t. ex. Ola Jönsson i Kungshult, en synnerligen klarsynt man inom
landtmannapartiet. Jag skall här be att få bisa upp några ord ur
ett af hans yttranden. Han säger bland annat: »Jag kan ej finna
något skäl, hvarför man ej skall tillerkänna den redlige arbetaren
medborgerliga rättigheter. Full medborgerlig rättighet har han ej, så
länge han blott utgör en bråkdel af en människa. Staten behöfver
statsmannen, men den behöfver också arbetaren, och den skulle ej
ha bestånd, om han ej funnes. Hvad våda skulle väl den lika röst¬
rätten medföra? Tror man verkligen, att den, som i all sin tid
fått lära sig att arbeta och försaka, skulle besluta något, som blefve
för kommunen skadligt? Jag tror bestämdt motsatsen och anser,
att, då fråga är om något för det allmänna verkligen gagneligt, ar¬
betare skulle vara de första att befordra detta.»
119 Nr 19.
Lördagen den 18 maj, e. m.
Detta yttrande är fälldt så tidigt som 1868. Jag skulle kunna A»g ändrad*
anföra flera sådana ifrån dessa första tider af det nya representations-. An
skicket, men det anförda kan vara tillräckligt. kommunala
Inom det liberala partiet vill man gärna framhålla, att detta rösträtten.
parti skulle vara arftagare till de frisinnade åsikter, som funnos hos (Forts.)
dessa gamla landtmannapartister. Ja, jag vet inte, hur det gått med
detta frisinne och detta arf. Det ser ut, som om det liberala
partiet hunnit att slösa bort åtminstone något af arfvet på vägen
fram till makten, äran och härligheten.
Dessa landtmannarepresentanter från den första tiden af det nya
representationsskicket angripa den graderade röstskalan från olika
synpunkter. Sålunda framhålles, att förmögenhetsprincipens tillämp¬
ning är ändamålsvidrig, emedan den dödar hvarje personlig insats i
offentliga angelägenheter och tillintetgör samhörighetskänsla och med¬
borgaranda genom att sätta penningen och det döda tinget i stället
för människan. Vidare utesluter den just de klasser från rättvist
inflytande, hvilka mer än andra äro statens grund, och härigenom
bringar den statslifvet i fara; och man kan ju säga, att hvad som
här är sagdt om den mångtusengradiga skalan också har sin till-
lämpning på den 40-gradiga, fastän, det vill jag erkänna, i något
mindre grad.
Statistiken från 1910 års stadsfullmäktigeval — jag skall icke
närmare inlåta mig på dem, då tiden är långt framskriden — visar,
att i åtskilliga städer småfolket hade mycket litet inflytande vid
väljandet af stadsfullmäktige. Det har nämligen uppgjorts en stati¬
stik öfver valresultatet i 65 af våra städer, dels sådant detta i verk¬
ligheten blef på grund af den 40-gradiga röstskalan, och dels sådant
det skulle hafva gestaltat sig, om det varit lika kommunal rösträtt;
och det framgår häraf, att, om lika kommunal rösträtt hade till-
lämpats, vänstern i det största antalet af dessa städer skulle haft
majoritet.
Detta visar ju, att 1907 och 1909 års reform är en ofullständig
reform, att den i själfva verket är en skenreform. Högern visste
också mycket väl, hvad den gjorde den gången, när den satte denna
reform som lockbete på den rösträttskrok, som då kastades ut, och som
också en del af det liberala partiet nappade på. Den visste, att den
mycket väl kunde bjuda en 40-gradig skala, ty den komme därige¬
nom endast att kasta bort ett öfverskott, som den i själfva verket
icke hade någon användning för. Visserligen gaf den ju äfven mi¬
noriteten något inflytande genom införandet af proportionella val,
men i öfrigt bibehöll högern sitt öfvertag inom kommunen och kom¬
mer också att bibehålla det i framtiden, tack vare den 40-gradiga
skalan.
Vidare — och det är den politiska sidan af denna sak — har
högern härigenom också lyckats att bibehålla sin öfverlägsenhet i Riks¬
dagens Första kammare, och den öfvermäktiga majoriteten där är ju
också något, som vi ha all anledning att söka bryta ned. Fjolårets
>Tr 49. 120
Lördagen den 18 maj, e. m.
1 Zämmeher konstitutionsutsk°tt uttalade ju också sin ängslan härför, och det är
i fråga om den ?n Sammal historia, som ständigt kommer igen och som vi ständigt
kommunala h°mma att få höra ifrån högerhåll, att man icke skall rubba grun-
rösträtten. derna för Första kammarens sammansättning, och därför kan man
(i orts.) från det hållet heller icke vara med om en kommunal rösträttsreform.
Men det är just detta vi från vårt parti ej behöfva dölja: vi vilja
genom en kommunal röstreform rubba grunderna för Första kammarens
sammansättning!
Jag skall icke gå in på någon närmare redogörelse för statistiken
öfver 1910 års landstingsmannaval, hur tacksamt det än kunde vara.
Jag vill blott säga, att vi med denna för ögonen icke kunna tala
om ett verkligt demokratiskt genombrott i vårt land, förr än den
40-gradiga skalan blifvit slopad. Men det är helt naturligt, att
högern icke kommer att vara med om detta utan kommer att göra
motstånd i det längsta. Ty det är för den en maktfråga; det gäller
för den att hålla sig kvar vid makten så länge som möjligt. Däremot
är det mera oförklarligt, att det liberala partiet motsätter sig krafvet
på en verklig kommunal rösträttsreform, så att rösträtten kan bli lika
för alla. Ty de små framsteg, som genom de föregående besluten i
denna fråga blifvit gjorda, ja, de betyda egentligen ganska litet på
vägen fram mot lika kommunal rösträtt.
Jag kan icke underlåta att här citera ett yttrande af en ärad
ledamot af denna kammare; och detta yttrande är så mycket mera
märkligt, som det kommer från den man, som i egenskap af mäster-
lots på den Lindmanska rösträttsskutan bärgade denna i hamn, jag
menar naturligtvis herr Daniel Persson i Tällberg. Han säger i en
motion vid årets riksdag, och hvilken motion afsåg en ändring i re¬
geringens proposition angående vissa ändringar i frågan om sättet för
landstingsmannaval: »Den mest ratitionella lösning af denna fråga
vore ju att tillmäta hvarje röstberättigad endast en röst. Men då
svenska folkets representanter ännu icke torde vara mogna för genom¬
förande af en så långt gående reform, nödgas vi begränsa vårt änd¬
ringsförslag till att omfatta endast tekniska detaljer.»
Här säger således herr Daniel Persson, att det svenska folkets
1 ept esentanter icke äro mogna för införande af lika rösträtt i fråga
om landstingsmannaval, och det är ju kommunal rösträtt det äfven
här gäller. Jag skulle då vilja fråga: hvilka af svenska folkets re¬
presentanter är det, som han menar? Det kan icke vara socialdemo¬
kraterna, ty vi äro mogna för införandet af lika rösträtt. Jag har
hittills trott, att det liberala partiet valde mogna representanter, men
jag måste naturligtvis lita till herr Daniel Perssons sunda omdömes¬
förmåga, som jag har mycket stor respekt för, och jag kan icke
draga annan slutsats af hans yttrande, än att de liberala repre¬
sentanterna icke äro mogna. Här föreligger dock åtminstone ett in¬
direkt erkännande från herr Daniel Perssons sida, att folket i stort
sedt är moget för denna reform.
bni har visserligen utskottsmajoriteten, såsom jag redan påpekat,
Lördagen den 18 maj, e. m.
121 Nr 49.
erkänt de brister, som vidlåda vår nuvarande kommunala rösträtt.
Bland annat säger utskottet, att »graderingen af rösträtten är god¬
tycklig och ej har något inre skäl för sig». Detta är ju visserligen
mycket bra, att ett sådant erkännande göres, men jag kan icke för¬
stå, hvarför icke utskottet då också kan gå med på åtminstone en
skrifvelse om utredning för att bringa denna fråga framåt mot sin
lösning. Men ens icke detta vilja de af utskottets ledamöter, som
utgöra majoriteten, vara med om.
Det ena af de skäl, som de härvid anföra, är att de vilja af¬
vakta resultatet af utredningen angående den kommunala skattere¬
formen. Det är ett egendomligt skäl, ty då utskottet förut i sin
motivering sagt, att graderingen icke har något inre skäl för sig, så
kan jag icke förstå, hur det kan vilja sätta en reform af den kom¬
munala rösträtten i samband med en blifvande skattereform. Det ligger
en påtaglig motsägelse i detta. För öfrigt har jag redan framhållit,
huru enligt mitt förmenande rösträtt och skatteplikt böra vara obe¬
roende af hvarandra; och skola vi vänta på att den kommunala
rösträttsreformen skall lösas i samband med den kommunala skatte¬
reformen, ja, då få vi antagligen vänta ganska länge. Men man får
icke lof att uppskjuta denna viktiga fråga till en oviss framtid; den
måste lösas snart, och därför kunna vi icke heller godtaga det skäl,
utskottet här framställt.
Men hvad som dock är ännu betänkligare, det vill jag ännu
en gång framhålla, är det af utskottet anförda af mig redan påpe¬
kade skälet, att en genomgripande reform af den kommunala röst¬
rätten skall vara förenad med en inskränkning af den kommunala
själfstyrelsen. Vi måste på det kraftigaste taga afstånd från något
sådant som att, då småfolket ändtligen en gång kommer att få lika
kommunal rösträtt och sålunda blir fullt myndigt i kommunalt hän¬
seende, man just då skulle begränsa den kommunala själfstyrelsen,
under det att man förut, när ett fåtal suttit vid makten, kunnat ha
en så vidsträckt kommunal själfstyrelse, som den vi nu ha.
Jag kan icke annat än beklaga det liberala partiets hållning i
denna fråga — ty det är att märka, att det är det liberala partiet
och dess representanter i utskottet, som dikterat utskottsmajoritetens
beslut. Det finnes ett ord, som blifvit upprepadt så ofta, på sista
tiden, att jag nästan blifvit led vid det, och det är ordet: »frukt¬
bärande samverkan». Men jag tycker dock, att här är en fråga, där
man skulle kunnat åstadkomma en sådan samverkan om man verk¬
ligen velat vara med om de frisinnade idéer, som dock äfven det
liberala partiet säger sig vilja företräda.
Ja, jag har nu sökt framhålla och understryka några af de vikti¬
gaste synpunkter, från hvilka vi socialdemokrater se denna fråga,
och jag beklagar, att jag nödgats taga kammarens uppmärksamhet i
anspråk härför så pass länge. Men jag anser, som sagdt, denna
fråga så viktig, att jag icke utan vidare kunnat lämna densamma.
Jag vill sluta med en erinran om hvad Adolf Hedin redan 1867
Ang. ändrade
bestämmelser
ifråga om den
kommunala
rösträtten.
(Forts.)
Nr 49. 122
Lördagen den 18 maj, e. m.
Ang. ändrade
bestämmelser
i fråga om den
kommunala
rösträtten.
(Forts.)
yttrade angående denna sak i en uppsats: »Hvad folket väntar af
den nya representationen». Han säger däri: »Mer än en tillfreds¬
ställande lösning gifves det icke, och den heter per-capita-omröstning,
lika rösträtt för alla».
Ja, de breda lagren af Sveriges folk vänta, att det nya genom¬
brottets Andra kammare skall sätta människovärdet högre än penning¬
värdet och i handling visa sig motsvara de förhoppningar, man ställt
på densamma, genom att biträda vårt yrkande om lika rösträtt i
kommunalt hänseende. Därmed har denna kammare för sin del
visat, att den vill vara med om att aftvå den skamfläcken på Sveriges
banér, att medborgarrätt heter pengar.
Jag ber, herr vice talman, att få yrka bifall till den af herr
Branting m. fl. vid utskottets betänkande fogade reservationen.
Häruti instämde herr Borggren.
Vidare anförde:
Herr Nilsson i Kristianstad: Herr talman, mina herrar! Jag
skall för min del be att få framföra några synpunkter i denna
fråga, därför att jag finner, att kammaren tager denna sak alldeles
för lättvindigt. Vi hafva nu under så många, många år kämpat
för att få igenom en rösträttsreform, som skulle göra det möjligt
för den svenska arbetarklassen, och speciellt för landsbygdens arbe¬
tare, att i riksförsamlingen få göra sina intressen gällande. Vi hafva
i fjol gått igenom en valkampanj, som varit synnerligen liflig, och
arbetsklassens och småfolkets representanter hafva kommit till kam¬
maren i allt större och större antal. Men hur långt äro vi i själfva
verket komna?
Den viktigaste rösträttsfråga, som det enligt mitt förmenande i
dag gäller att här behandla, är frågan om begränsning af den kom¬
munala fyrkskalan. Under den föregående rösträttsdebatten här i
dag, när det gällde att utvidga rösträtten till att omfatta äfven kvin¬
norna, har man allmänt framhållit behofvet och vikten af att kvin¬
norna skulle erhålla denna rätt. Men på hvilken väg skall det gå?
Denna kammare har enhälligt eller åtminstone med stor majoritet
uttalat sig för kvinnornas rösträtt; Första kammaren har med nära
nog lika förkrossande majoritet afslagit densamma. Nåväl, blicka
vi då ut på de i år förrättade landstingsmannavalen, s£ visar det
sig med all önskvärd tydlighet, att den tid är långt borta i fjärran,
då man kan tänka på att det med den nuvarande 40-gradiga skalan
blir möjligt att förändra majoriteten i Riksdagens Första kammare.
Hvad blir då följden och resultatet af detta? Jo, de som vilja en
verklig lösning af kvinnornas rösträttsfråga, de som icke vilja bara
deklamera om den, de böra också medverka till att ändra de grund¬
valar, hvarpå Första kammaren sammansättes, för att det skall bli
123 >’r 49.
Lördagen den 18 maj, e. m.
möjligt att få den majoritet, utan hvilken denna fråga icke grund- A.ng. ändrade
lagsenllgt kan losas. . i fråga om den
Jag vill i det fallet be att särskddt få framhålla nagra speciella syn- kommunau
punkter och siffror, som förekommit vid de senast förrättade lands- rösträtten.
tingsmannavalen. (Forts.)
Man har öfverallt talat om, att arbetarklassen numera har till¬
räckligt kommunalt inflytande, bra mycket mer än förr, men jag
skall med ett litet exempel visa, hur detta kommunala inflytande
är beskaffadt. I ett härad förrättades innevarande år ett landstings-
mannaval, där det på 189 högervalmän kom 1,666 röster. I samma
valkrets hade 203 arbetare gått fram till valet på arbetarpartiets lista,
utan att det därvid lyckades dem att uppdrifva mera än 371 röster.
Om vi nu besinna exempelvis, att i detta fall högern i en ren lands-
bygdsvalkrets, där det icke finnes någon industri, mönstrade 189
röstande med ett medelvärde af nio röster pr man, under det att
arbetarne, torpare, statare, dagsverksarbetare, hvilka gått hela mil
kanske för att komma till vallokalen och där nedlägga sin röst i
valurnan, icke nådde högre än till 1 1/2 röst per man. Hvad tro ni
väl blir följden af sådant? Jo, följden blir, att folket så småningom
mister allt intresse för deltagande i dessa val, man hyser ute i
landet intet hopp att på den politiska vägen nå fram till några
resultat, så länge man vet, att den 40-gradiga skalan gör, att Första
kammaren oafbrutet blir högerns ointagliga borg.
Jag har gjort ett sammandrag för det län, jag representerar,
öfver de afslutade valen, och jag skall med några siffror visa, hur
illa det är ställdt för arbetarklassen, som på grund af den 40-gra-
diga skalan saknar allt inflytande. För Kristianstads läns landsbygd
valdes 23 landstingsmän. Af dessa har arbetarpartiet erhållit —
summa en, högern 11 och de frisinnade 11. Men om vi se efter
hur många röstande partierna haft, så visar det sig, att högern haft
sammanlagdt 2,735 röstande, arbetarpartiet 1,789 röstande och de
frisinnade 4,305 röstande. Högern har haft ett medelröstvärde af
8,7 röster pr röstsedel eller valman, de frisinnade 5,1 och arbetar¬
partiet eller småfolket har haft minst medelröstvärde, något som
jag vill fastslå, i det att detta parti icke haft mer än 4,2 röster på
hvarje valsedel. Detta beror till stor del på valkretsindelningen, att
arbetarklassen fått endast en representant, men det beror också på
de små röstetal dessa människor förmå uppbringa på grund af sina
små inkomster och i öfrigt tryckta ekonomiska ställning. Det visar
sig, att hvarje högerrepresentant i denna halfva af länet har bakom
sig 249 valmän, hvarje frisinnad 391 valmän, under det att arbe-
tarnes valde representant har bakom sig en valmanskår på 1,789
valmän. År det någon människa, som med dessa siffror för ögonen
vill påstå, att det är bra, som det är, och att vi för närvarande icke
äro skyldiga de obemedlade folkklasserna i vårt land att vidtaga
någon förändring af den kommunala fyrkskalan. Jag vågar för min
del påstå, att det skulle vara ovärdigt, om denna första Riksdag
Nr 49. 124
Lördagen den 18 maj, e. m.
Ang. ändrade efter genombrottet i fjol skulle behandla denna fråga så lättvindigt
iTrågaTmdmoc^ a^a ^en blott ocb bart därför, att vi icke hafva utsikt att för
1kommunala närvarande få Första kammaren med på borttagande af den kom-
rösträtten. munala fyrkskalan.
(Forts.) jag har med dessa siffror, i den mån det varit möjligt, velat
bidraga till belysning af hur den 40-gradiga skalan verkar och spe¬
ciellt hur den jämt och ständigt kommer att vara ett hinder för
ett verkligt demokratiskt genombrott i vårt land. Jag vill därtill
lägga, att ju längre vi vänta med att vidtaga någon som helst rö¬
relse i syfte att få denna fråga fram i första planet eller få den
riktigt aktuell, dess mera växer missnöjet, och till sist kommer den
kamp, som småfolket måste föra, att bli allt häftigare och häftigare.
Jag skall därför, utan att uppehålla tiden längre, be att för min
del få, med betonande af hvad jag sagt, yrka bifall till den reserva¬
tion, som vårt partis representanter i konstitutionsutskottet aflåtit,
och jag vill särskild! rikta den maningen till det frisinnade partiets
representanter här: Ansen icke denna fråga för mindre betydelsefull,
varen icke nöjda med att nu skrinlägga densamma och låta allt vara
som det är, utan kommen ihåg, att skall någonting vinnas, så måste
det först växa fram en opposition, som faktiskt påvisar det orätt¬
färdiga, som ännu kvarstår; och denna opposition skall växa fram
genom mangrann anslutning till kraf vet om begränsning af den kom¬
munala fyrkskalan eller införande af allmän, lika kommunal röst¬
rätt. Med dessa ord ber jag, herr vice talman, att få yrka bifall
till reservationen.
Herr Eden: Herr talman, mina herrar! Den senaste ärade talaren
kan vara öfvertygad om att det frisinnade partiet ingalunda anser
denna fråga betydelselös eller af ringa betydelse. Tvärtom, redan
genom den korta erfarenhet vi haft af verkningarna af den 40-gra-
diga skalan, hvilken infördes genom 1909 års beslut, torde vi hafva
kommit under fund med, att dessa verkningar ingalunda äro sådana,
att de kunna motsvara de kraf, som ställas på en verkligt modern
kommunal ordning. Men å andra sidan är det ej heller möjligt för
det frisinnade partiet att gå in på den väg, som den nu föreliggande
socialdemokratiska motionen anvisar.
Denna motion går ut på att utan vidare införa allmän, lika
kommunal rösträtt för män och kvinnor. Det har synts det frisin¬
nade partiets representanter i utskottet, att man genom en sådan
hållning på sätt och vis ifrån de socialdemokratiska motionärernas
sida har begått ett fel af samma art, som efter mitt förmenande
begicks 1907, när den nu gällande rösträttsskalan framlades. År
1907, när man framlade denna skala, reglerades den egentligen efter
politiska synpunkter — man bjöd en reform, men så afpassad, att
dock den politiska makten vid landstingsmannavalen skulle ligga i
hufvudsak orubbad. Däremot togs alldeles icke tillbörlig hänsyn
till hvad som för kommunernas behof och det kommunala lifvet
Lördagen den 18 maj, e. m.
125 Kr 49.
kunde vara lämpligt och möjligt att genomföra. På samma sätt
förefaller det mig nu också, att det socialdemokratiska partiets motion
i alltför hög grad uteslutande fäster sig vid den verkan, som man
skulle kunna vinna i politiskt hänseende genom en genomförd all¬
män och lika kommunal rösträtt. Det är ju onekligen så, att genom
sammankoppling af den kommunala rösträtten med grunden för
Första kammarens bildande, frågan om en rimlig reform af denna
kommunala rösträtt i Sverige är väsentligen försvårad. Men detta
hindrar icke, att denna fråga om den kommunala rösträtten, när
den skall upptagas, måste upptagas ur synpunkter, som lägga en
hufvudvikt på lcommunernas behof och kommunernas intressen. Det
är af detta skäl, som i konstitutionsutskottets betänkande blifvit hän-
visadt till två omständigheter, som måste tagas i betraktande, om
en mera genomgripande kommunal rösträttsreform skall kunna fram¬
föras med utsikt till framgång.
Den ena af dessa omständigheter är den, att vi ju ha att vänta
under den närmaste tiden ett förslag till kommunal skattereform,
som i och för sig, såvidt jag kan förstå, måste leda därhän, att
frågan om rösträttsskalan tages upp till pröfning. Det är ju visser¬
ligen så, att denna rösträtt nu är formellt löst från själfva den
kommunala beskattningen, men den hvilar dock på taxeringen till
bevillning, som är grunden för den kommunala beskattningen, och
i och med detsamma en ändring i detta afseende sker, måste så¬
ledes också rösträttsfrågan komma under revidering. Det är tydligt,
att denna revidering i sammanhang med skattereformen sålunda i
och för sig är ganska nära förestående.
Den andra omständigheten, som vi hafva pekat på, är den, att
en mera genomgripande reform af den kommunala rösträtten oafvis-
ligen kräfver, att man också upptager till pröfning frågan om revi¬
sion af själfva kommunalförordningarna, såsom vi uttryckte det, en
revision, gående därpå ut, att man skulle närmare reglera »de kom¬
munala myndigheternas kompetens och ställning i förhållande till
statsmyndigheten, i syfte af verksam kontroll öfver beskattning och
utgifter och mera dylikt». Därmed har icke, som den förste talaren
i denna debatt förmenat, något misstroende uttalats i och för sig
till de lägre skattebetalarne och de nuvarande mindre röstägarne
med hänsyn till det sätt, hvarpå de möjligen skulle använda en
förvärfvad större makt i kommunerna. Utan därmed är endast fram¬
tagen en synpunkt, som i alla andra länder verkligen har blifvit
genomförd, nämligen synpunkten af att rösträttens reglering måste
stå i ett visst sammanhang med själfva formerna för den kommu¬
nala förvaltningen och dess ställning till statsmyndigheterna.
För min del är jag lifligt öfvertygad om att ingen reform af
mera genomgripande art på den kommunala rösträttens område låter
sig genomföras, utan att man betraktar rösträtten i sammanhang
med den kommunala organisationen och kommunens ställning till
statsmyndigheterna, och jag tror, att skall en gång arbetet på en
Ang. ändrade
bestämmelser
i fråga om den
kommunala
rosträtten.
(Forts.)
Nr 49. 126
Lördagen den 18 maj, e. m.
Ang. ändrade mera genomgripande reform upptagas, så måste det gå på dessa
bestämmelser 'gr
i fråaa onx de 11 “
kommunala Det är af dessa skäl, och utan att jag på något vis underkänner
rösträtten, de erfarenheter, som redan blifvit vunna öfver otillräckligheten af
(Forts.) 1907 års reform, som jag nödgas stanna vid ett afslag på motionen,
och jag anhåller sålunda, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets hemställan.
Öfverläggningen förklarades härmed afslutad, hvarefter herr vice
talmannen framställde propositioner först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på afslag därå och bifall i stället till den
af herr Branting m. fl. afgifna, vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr vice talmannen den förstnämnda propositionen hafva
flertalets mening för sig. Votering begärdes likväl, med anledning
hvaraf nu uppsattes, justerades och anslogs en så lydande omröst-
ningsproposition:
Den, som vill, att kammaren bifaller konstitutionsutskottets
hemställan i punkten 4:o) af utskottets förevarande utlåtande nr 34,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren, med afslag å utskottets berörda
hemställan, bifallit den af herr Branting m. fl. afgifna, vid utlåtan¬
det fogade reservationen.
Voteringen utföll med 99 ja mot 65 nej, hvadan kammaren
bifallit utskottets hemställan.
§ 4.
Ang. införande Slutligen upptogs till behandling konstitutionsutskottets utlåtande
af enkammar■ nr gg ■ aniec[nina af vackt motion angående införande af enkammar-
system in. m., °
system m. m.
Uti en inom Andra kammaren väckt, till konstitutionsutskotttet
hänvisad motion, nr 317, hade herrar Lindhagen, Winberg, Sand¬
ler, Kloo och Helger, med instämmande i motionens syfte af herrar
Edbom, Berglund och Svensson i Skönsberg, hemställt, att Riks¬
dagen ville
l:o) principiellt uttala sig för Första kammarens afskaffande
samt införandet af ett enkammarsystem särskilt nu efter genom¬
förandet af proportionella val samt hos Konungen begära ett förslag
127 Nr 49.
Lördagen den 18 maj, e. m.
till de ändringar i grundlagarna, som för en sådan tankes förverk- Ang. införande
tigande skulle erfordras; “LsU-rnm^m
2:o) för sin del i afvaktan på en sådan reform antaga som hvi- (Poris.)
lande till grundlagsenlig behandling följande förändrade lydelse af
§ 9 riksdagsordningen:
»Till ledamot i Första kammaren kan endast väljas man eller
kvinna, som är röstberättigad inom sin kommun samt uppnått 30
års ålder.»
Utskottet hemställde, att herr Lindhagens m. fl. motion, nr 317,
icke måtte föranleda någon Riksdagens åtgärd.
I afgifven reservation hade herr Branting, med hvilken herrar
Wavrinsky, Nilsson i Kabbarp och Larsson i Västerås förenat sig,
på anförda skäl förklarat sig icke kunnat annat än biträda det slut,
hvartill utskottet kommit.
Sedan utskottets hemställan föredragits, gaf herr vice talmannen
på begäran ordet till
Herr Lindhagen, som yttrade: Jag och minamedmotionärer hafva
här gjort försök att framföra frågan om en författningsrevision. Ett så¬
dant ämne är naturligtvis ett sammanhängande helt, och därför har också
motionen inledts med en inledning, som gäller hela ämnet, hvar¬
efter det följande uppdelats i tre likvärdiga underafdelningar, hvar
och en med sin motivering. Emellertid har motionens motståndare,
förklarligt nog för öfrigt, icke besjälats af samma syn på saken,
utan de ha splittrat motionen, och nu förekomma stycken af den¬
samma än här och än där i olika betänkanden, och man får passa
på och se till, hvar de olika bitarna komma till synes. Ännu ha
vi icke sett utskottets utlåtande öfver den s. k. ärftliga regerings¬
makten, men herr statsministern har gjort motionen den äran att
både i Första och i Andra kammaren i dag fästa uppmärksamheten
på densamma på ett i detta ämne från officiellt håll mycket humant,
men likväl, om jag så må säga, föga uppmuntrande sätt.
Emellertid har nu stycket enkammarsystem kommit fram, lös¬
ryckt ur sitt sammanhang naturligtvis, såsom man önskat. Den
omständigheten, att denna förfärliga tanke på den ärftliga regerings¬
maktens afskaffande kommit med i motionen, har emellertid gjort att
afskaffandet af Första kammaren nästan framstått såsom något syn¬
nerligen legitimt. Det har icke alls gjorts någon anmärkning om
att Första kammaren icke skulle få vara med om någon gång i
tiden att besluta sitt eget afskaffande. Det går för sig, det är icke
alls löjligt. Och högern har icke heller ansett, att man bör vägra
proposition på ett sådant förslag, och därmed sålunda erkänt, att
Första kammaren icke är någon af vår författnings grundvalar. Genom
ett sådant erkännande har man ju vunnit redan något.
Nr 49. 128
Lördagen den 18 maj, e. m.
Ang. införande Såsom deri socialdemokratiska motionen i år rörande rösträtten
östern nTm ^ Andra kammaren framhåller, har det socialdemokratiska partiet
^(Forts!)m re(lan 1907 vidgat sitt gamla kraf på allmän rösträtt till att om¬
fatta en demokratisk författningsrevision, hvilken skulle inbegripa
äfven Första kammaren. Frågan härom har varit före 1907, 1908
och 1909, så var det ett uppehåll 1910, och så kom frågan upp
1911 igen. Det är bland hela det socialdemokratiska partiet en
allmän uppfattning, att den författningsrevision, som nu kommit
till stånd, icke är något definitivt, icke någonting, som bör föranleda
till att man skall hvila på hanen, utan tvärtom säga vi jämt, att
man måste gripa sig an med en ny författningsrevision.
Erfarenheten visar ju också, att hvad som händt icke är så
synnerligen ingripande och man kan ju rent af påvisa, att i åtskil¬
liga frågor den nuvarande Andra kammaren är mindre, ja vida mindre
reformvänlig än kammaren var 1900 och 1901. Frågan är således
helt enkelt den, hvad man bör göra för att folkets nödläge skall
behjärtas och dess realitetsfrågor verkligen på ett mera djupgående
sätt lösas och icke blott så där på ytan vidröras. Då har jag för
min del och äfven de öfriga motionärerna kommit till den uppfatt¬
ningen, att det sakligt sedt icke är något så stort steg, utan blott
en första förutsättning därför, att denna kammare blir den enda
representationen, genom att Första kammaren afskaffas, samt de in¬
flytelser, som en ärftlig regeringsmakt på mångahanda sätt utöfvar,
äfven aflägsnas. Detta är ju icke alls märkvärdigare, än den nu¬
varande ordningen inom kommunerna, där man har en enda repre¬
sentation i kommunalstämman och stadsfullmäktige. Äfven för sta¬
tens vidkommande bör i tillämpliga delar en liknande förenkling
kunna vidtagas.
För att nu öfvergå till Första kammaren, om hvilken nu skall
talas, så har i motionen bland annat erinrats om, att man måste
besinna, huru denna institution verkar. Enligt min erfarenhet —
och jag har ju varit med ganska länge i Riksdagen — har det gällt
en ständig kamp i stort och smått mot Första kammaren. Det är
småsaker som ibland gått igenom, men allting stort har merändels
stupat och de flesta lagpolitiska framstegsfrågorna också åtminstone
i långa tider; allt arbete har varit fåfängt och hela vårt parlamen¬
tariska lif har egentligen bestått i ansträngningar att vinna majoritet
i Andra kammaren. När något där lyckas, så har det varit en oer¬
hörd victoria, då gick man hem glad och segersäll, men det blef ju
ändå aldrig något af, ty saken föll merendels i Första kammaren.
Man måste besinna, huru denna institution verkat inom vårt poli¬
tiska lif, hur gryende förhoppningar kommit till korta inför den¬
samma, hur mycket ärligt arbete i landet blifvit fruktlöst på grund
af dess oböjliga motstånd, huru lidandet lämnats ohjälpt och orätt¬
visorna upprätthållits, hur alla unga tankar slagit sig till döds mot
dessa murar af omedgörlighet; och då kan man icke tycka annat,
Lördagen den 18 maj, e. m.
129 Nr 49.
säga motionärerna, än att tiden bör vara mogen för höjandet af ett
allvarligt kraf på att en sådan institution måste bort.
Nu invänder man alltid, att Första kammaren behöfs för att
hindra Andra kammaren från öfverilningar. Men, mina herrar, visar
erfarenheten att några ödeläggande öfverilningar äro att befara från
denna Andra kammare? Lifvets återhållande krafter äro sanner¬
ligen så starka, att man icke behöfver skapa en permanent black
på denna kammare i allt dess görande och låtande, och skulle kam¬
maren någon gång »öfverila sig», så får den saken här som i andra
fall reda ut sig själf, men icke behöfver man därför skapa en stän¬
dig institution, som skall ständigt hindra allt möjligt, både stort
och smått. Jag skulle vilja använda ett så starkt ord som att säga,
att man måste, för att komma någon vart till rörelsefrihet och
till att kunna tillgodose folkets kraf, afskudda sig detta ok, som
Första kammaren innebär.
Om man har detta klart för sig, så måste ju en författnings¬
revision i första hand föra ut den parollen, att denna institution
måste bort.’ Det är väl det första man har att göra för att kunna
skapa en opinion inom landet, som är så kraftigt verkande, att den
till att börja med kan på ett väsentligt sätt reformera Första kam¬
maren. Ty jag vill säga, att samtidigt som man framställer ett så¬
dant kraf, måste man här liksom på andra områden fortfarande
arbeta på de partiella reformerna. Det är min bestämda uppfatt¬
ning och erfarenhet, att man ofta måste gå sålunda fram på två
linjer. Om vi inskränka oss till att bara arbeta på att få bort den
40-gradiga skalan och uppställa det som en hel generations mål,
hvart komma vi då hän? Det inger ingen tillbörlig respekt, och
motståndet kan ännu mer dragas ut i oändlighet. Det enda rätta
för dem, som önska Första kammarens afskaffande, är väl förkun¬
nandet af att institutionen måste bort. Endast under trycket af en
sådan opinion och en sådan folkstämning kan det blifva något all¬
var med de partiella reformerna. En af dessa partiella reformer,
den som afser den 40-gradiga skalans afskaffande, är för öfrigt en
sak för sig, som icke alls behöfver på något sätt bortskymmas eller
konsumeras af denna fråga om Första kammarens afskaffande. Ty
den förra är en kommunal reformfråga, som sköter sig själf på
samma gång den dessutom är indirekt af betydelse för Första kam¬
marens organisation.
Nu har man frågat i pressen och annorstädes officiellt: Hvad
ha dessa motionärer för befogenhet att komma fram med detta?
Och man har gjort gällande att sådan befogenhet skulle saknas.
Jo, den befogenheten äga vi först och främst därför att vi tro, att
det är riktigt och angeläget att föra fram denna sak och det är
naturligtvis den hufvudsakliga grunden för denna befogenhet. Men
det är också en annan sak.
Inom det socialdemokratiska partiet hade man något olika me¬
ningar om hvad programmet menade om en- och tvåkammarsyste-
Andra kammarens protokoll 1912. Nr 49. 9
Ang. införande
af enkammar-
system m. in.
(Forts.)
Nr 49. 130
Lördagen den 18 maj, e. m.
Ang. införande niet. Jag tog mig därför friheten att vid sista kongressen förra
a/ enkammar- ^ret anhålla, att kongressen måtte genom en resolution fastslå, hvad
*y (F0rts.) partiet menade. Kongressen beslöt då på mitt förslag så godt som
enhälligt att uttala att »ett demokratiskt styrelsesätt» — program¬
mets ordalag — måste konsekvent leda till enkammarsystena, i all
synnerhet sedan proportionella val genomförts. Efter ett sådant ut¬
talande, var jag för min del på det klara med, att det borde nu
komma till bestämdt uttryck i den förväntade stora socialdemo¬
kratiska motionen vid genombrottets första Riksdag om en författ¬
ningsrevision.
Emellertid har i den författningsmotion, som i år väckts af det
socialdemokratiska partiet, icke intagits något yrkande om Första
kammarens afskaffande, utan yrkandet är begränsadt till frågan om
rösträtten till Andra kammaren. I motiveringen står det dock något
om enkammarsystem. Det heter där att det kanske icke tinnes
någon anledning att framskjuta det kraf, som socialdemokraterna
hade förr i sina framställningar om en författningsrevision, nämli¬
gen det om suspensiv! veto. I motionen säges:
»Emellertid är det uppenbart, att det allmänna intresset i vårt
land för närvarande så starkt samlat sig på demokratiseringen af
Första kammaren, att det kan vara tvifvelaktigt, om något vinnes
med att just nu äfven skjuta fram det suspensiva vetot. Vi skola
så mycket hellre låta denna fråga för tillfället hvila, som ju alltid
bör ihågkommas, att problemet om en Första kammares maktbe¬
fogenhet han lösas efter en helt annan, många skola säga en bättre
linje än det suspensiva vetot, nämligen på enJcammarsystemets grund.
1 all synnerhet sedan numera proportionalismen väl får anses vara
stadfäst i vår författning och den förut alldeles fullständiga artskill¬
naden i kamrarnas sammansättning synbarligen modifierats redan
genom den nya skalan — ett närmande som redan tagit sig uttryck
t. ex. i för båda kamrarna gemensamma partibildningar och som
enligt sakens natur väl blir ännu något mera intimt, sedan röst¬
skalan ersatts af lika rösträtt — komma nog allt flera att fråga sig,
om systemet med två kamrar icke är i själfva verket en onödigt
tung och långsamt arbetande apparat för att nå sitt ändamål att
ge den stabilitet åt statslifvet, som i det helas intresse är önskvärd.»
Detta är icke ett direkt uttalande om att Första kammaren
bör bort, utan fortfarande liksom vid förra riksdagen ett uttalande,
som kan rymma två olika meningar med en viss förkärlek nästan
för tvåkammarsystemet. Om dem, som vilja gå på enkammarlinjen
säges det: »många skola säga en bättre linje.» Det är klart att
har man en tveksam mening, skall man i en så viktig fråga som
denna få göra den gällande. Men då bör äfven den, som anser
att enkammarsystemet är det enda rimliga perspektivet få göra sin
mening gällande. Detta är så mycket mera befogadt, som den menin¬
gen stöder sig på ett kongressbeslut.
Något yrkande förekom icke heller i den socialdemokratiska
Lördagen den 18 maj, e. m.
131 Nr 49.
gruppmotionen om denna sak. Däremot ha vi för vår del tyckt, att då Ang. införande
vi voro på det klara med att man vid den nya författningens första af
riksdag borde gå fram med en ordentlig författningsrevision, så borde ^^portaV"
man också med stöd för öfrigt af partikongressens uttalande bära
fram saken bestämdt.
Nu säger utskottet om den föreliggande frågan bara det, att
motionärernas hemställan »afser en så genomgripande förändring af
det svenska statsskicket, att utskottet finner sig redan på grund
däraf böra afstyrka motionärernas förslag härutinnan». Det iir ju
en mycket knapp och oklar motivering. Utskottet inlåter sig icke
ens på om förändringen är behöflig eller icke, utan blott det, att
den är att beteckna som genomgripande, är nog för utskottet att
afstyrka förslaget. Det är ju en ståndpunkt, som själf anger sig
vilja vara oresonabel och därför bara afböjer all diskussion. Äfven om
en förändring är bra och nyttig för landet, så bryr sig utskottet
icke om den, därför att den är genomgripande.
Jag kan således lämna utskottet åt sitt eget betraktelsesätt för
att öfvergå till den reservation af herr Branting, som är fogad till
utlåtandet och i hvilken herrar Wavrinsky, Nilson och Larsson i
Västerås, förenat sig. Det är om man ser på perspektiven icke så
stor skillnad mellan reservanternas och utskottets förslag. Men det
är ju i alla fall ett visst erkännande i denna reservation, som nu
går längre än den socialdemokratiska motionen. Det heter nämn¬
den: »I reservation till utskottets utlåtande nr 34 ha vi angifvit
vår mening om den nu närmast angelägna uppgiften beträffande
Första kammaren, äfvensom den väg, som synes oss bli den natur¬
liga fram mot enkammarsystemet.» Där ha vi således icke längre
de alternativ, som stå i motionen med en viss förkärlek nästan för
tvåkammarsystemet, ty här står det uttryckligen, att man utan att
taga något bestämdt afstånd mot enkammarsystem kanske skall
komma fram till ett sådant system. Och om vi gå till den reser¬
vation vid utlåtandet nr 34, som afgifvits af socialdemokraterna,
så står det där: »Den 40-gradiga skalans slopande skulle därjämte
i sina konsekvenser sannolikt leda till en afsevärd minskning i art¬
skillnaden mellan kamrarna och påskynda det närmande dem emel¬
lan, som redan på olika sätt tagit sig uttryck.» Ja, där havi allt¬
så en liten passus för den, som icke vill bestämdt vara med på ett
enkammarsystem utan snarare lutar åt tvåkammarsystemet. Men
så kommer det igen en liten omkastning till enkammarsystemet:
»Därmed skapas på samma gång en fullt naturlig utgångspunkt för
en kommande utveckling af vår författning i demokratisk riktning,
fram mot enkammarsystem. Vår motion och det understöd kanske
som den fått utifrån har således i alla fall verkat ett bestämdare
uttalande för enkammarsystem i reservationen än som återfinnes i
motionen.
Reservationen tager emellertid afstånd från all framryckning nu
mot enkammarsystemet. Den säger, att någon gång komma vi
Nr 49. 132
Lördagen den 18 maj, e. m.
Ang. införande kanske till enkammarsystemet, men själfva framryckningen mot
uf en kammar- je^a mål tagel- man afstånd ifrån. Men det är just det saken gäl-
,y*(Forts )W' ler — det s^r * reservationen: »Med hänvisning till där», d. v. s.
den socialdemokratiska reservationen vid utskottets utlåtande nr 34,
»gjorda uttalanden måste vi finna, att upptagandet nu af denna sak
icke är ägnadt att befrämja den demokratisering af Första kamma¬
ren, som synes närmast framför allt angelägen.» Ja, det kan ju
mycket väl finnas olika åsikter om den saken. För min del har
jag utvecklat hvarför jag tror det vara nödvändigt, att man sjunger
ut med sin uppfattning för att gifva kraft åt framryckningen och
få opinionen att mogna, så att det verkligen blir något af. Men
dessutom måste jag säga det, att enligt min uppfattning bör den
politik, man för på sina program och utom Riksdagen, också föras
in i Riksdagen. Ty om det icke göres på det sättet, utan man för
en politik utanför och en annan innanför Riksdagen, så kommer
slutligen det parlamentariska lifvet att bli allt mer och mer för¬
sura padt.
Nu lägga reservanterna till ytterligare: »Härtill kommer, att
motionärerna icke ens gjort ett försök att uppdraga några konturer
för det enkammarsystem de för sin del skulle vilja förorda — de
norska och finska författningarna t. ex. gå alldeles olika vägar för
att betrygga en utveckling efter en bestämd folkviljas kraf. Under
sådana förhållanden ha vi icke kunnat annat än biträda det slut,
hvartill utskottet kommit.» Det är väl dock gifvet, att äfven om
motionärerna utvecklat hur många riktlinjer som helst, hade reser¬
vanterna i allt fall icke brytt sig om det utan yrkat afslag på allt¬
sammans, ty de vilja icke att hufvudfrågan skall tagas upp nu.
Jag tror för min del, att motionärerna gjort visligt i att i denna
frågas första skede icke också komma med olika riktlinjer för sakens
lösning i detaljerna, så att vederbörande kunnat säga, den ena: den
detaljen kan jag icke vara med om, och den andra: den detaljen
kan icke jag vara med om. Därigenom skulle ju blott skapats
extra förevändningar för att komma undan hufvudfrågan. Hvad
det här gäller är att först få enighet om den stora linje, som heter
enkammarsystem. Har man fått väl opinion för det, komma detal¬
jerna af sig själfva. Nu kan man naturligtvis, som sagdt, ha olika
meningar om saken, och motionärerna vilja på intet sätt påtvinga
någon annan sin mening, men ha dock ansett det vara deras plikt
och rätt att väcka denna fråga på tal genom framförande af sin
uppfattning.
På de skäl, jag sålunda anfört, ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till motionen.
Herrar Winberg, Helger och Kloo instämde häruti.
Vidare anförde:
133 Nr 49.
Lördagen den 18 maj, e. m.
Herr Ericsson i Vallsta: Jag skall helt enkelt och kort an- Ang. införande
hålla att få yrka bifall till utskottets förslag och afslag på motionen.
(Forts.)
Herr Branting: Jag förmodar, att kammaren förstår, att jag
icke skall följa motionären på de vägar, på hvilka han varit inne i
sin utförliga resumé öfver den metod, han användt för att inom det
socialdemokratiska partiet föra fram sin åskådning i afseende på en-
kammarsystemet. När detta omsider ledde till, att var senaste parti¬
kongress gjorde ett uttalande om att ett demokratiskt styrelsesätt
konsekvent måste leda till enkammarsystem, så drog han däraf den
oförgripliga slutsatsen, att detta ännu konsekventare måste leda till
en motion i Riksdagen af honom. Jag tror, att detta är ett oriktigt
betraktelsesätt. Inom vårt parti, liksom för öfrigt naturligtvis inom
alla partier, äro gjorda åtskilliga uttalanden, som angifva allmänna
riktlinjer, men icke följer väl däraf, att allting, om hvilket man på
det sättet uttalat sig, skall tagas upp i form af en riksdagsmotion,
allra minst en som icke har det minsta spår af konturer och som
innehåller en hel del tal fram och tillbaka, men lämnar läsaren
lika klok, när han slutar som när han började, om huru det, som
motionären vill ha fram, egentligen skulle se ut. Det förefaller mig,
som om man i detta hänseende med fog kunde draga upp en liten
parallell. Vi ha, såsom hvar och en känner — ty saken har ju
varit mycket omtalad och omtvistad och uppmärksammad vi ha
i vårt partiprogram uti militärfrågan en punkt, där det heter:
»Successiv minskning af militärbördorna fram emot afväpning.» Af
den omständigheten, att en sådan punkt finnes till och att man så¬
lunda utpekar ett framtida mål, i afseende på hvilket man emeller¬
tid med afsikt har hållit öppet, hur nära man kan stå detsamma
och vill afvakta, huru förutsättningarna för detsamma kunna ut¬
vecklas, kan väl ändock ingen med fog draga den slutsatsen, att
man också skulle vara förpliktigad att föra fram i Riksdagen en
motion om afväpning. Efter det resonemang, som nyss här utveckla¬
des, förundrar det mig verkligen, att icke den motionen kommit,
men den bör väl lika konsekvent komma den också. Vidare ha vi
ju på vårt program förverkligandet af socialismens grundsatser. Detta
är ju egentligen syftet med det hela och allt det andra är endast
steg fram mot detta mål. Det synes mig, att konsekvensen af det
betraktelsesätt, som motionären här är inne på, blir den, att han
måste en dag väcka motion i Riksdagen om en utredning genom
Kungl. Maj:ts försorg om huru det socialistiska systemet lämpligast
skall införas. Med detta abstrakta betraktelsesätt, med detta från
lifvets verkligheter, som motionären rätt ofta talar om, alldeles af¬
vända betraktelsesätt kommer man in på sådant. Men dylikt synes
mig icke höra hemma i riksdagsarbetet.
Nu förstår jag mycket väl, att motionären anser, att han gagnar
sin sak, att han gagnar detta enkammarsystem, som för honom har
tagit formen rent af af ett nödvändigt underlag för verkliga sociala
Nr 40. 134
Lördagen den 18 maj, e. m.
tre;^ieioTmeT’.^°m att bringa saken pa tai på sätt här skctt- °ch han
system m!™. ar. na^ul‘Pgtvis icke alldeles ensam om en sådan mening. Det synes
(Forls.) ’ mifl dock icke höra vara så svårt att fatta, att ett sådant framtids¬
mål, om man nu vill kalla det så, icke gagnas genom ett framförande
i förtid och i otid, ty det kan hända, att en sådan diskussions upp¬
tagande splittrar intresset för hvad som verkligen föreligger inom
möjlighetens räckvidd. Det kan hända, att man rent af gör sin egen
sak en otjänst med att föra fram den i Riksdagen. Det är dock
icke så ställdt här i världen, att hvarenda fråga, som kan komma
upp, nödvändigtvis skall utmynna i en riksdagsmotion. Det finnes
oändligt många andra former, i hvilka den allmänna meningen kan
påverkas på lämpligare sätt än genom att öka Riksdagens redan förut
ganska betydande arbetsbörda med allehanda teoretiska spekulationer,
som ligga mer eller mindre aflägset, och på hvilka Riksdagen därför
saknar möjlighet att få något fast grepp. Jag nödgas säga, att en
och annan af de motioner, som vi fått på sista tiden af den ärade
motionären, äro af den art, att man knappast kan annat än gifva
dem den allmänna karaktäristiken, att de icke ha varit ägnade att
egentligen föras fram här i Riksdagen. Det har varit spekulationer,
som ännu icke tagit den fasta utformning, som vore önskvärd för
att de skulle med fördel bäras fram här. Och framförallt ha de
icke den kraft bakom sig i sakernas egen natur, som skulle drifva
dem fram och gifva dem ett existensberättigande i förhandlingarna
inom en församling, som icke är en debattklubb, utan som är till
för att fatta beslut om och lösa föreliggande frågor af för landet
synnerligen angelägen beskaffenhet.
Ja, såsom herrarne höra — och det må vara nog med dessa
antydningar — är vårt betraktelsesätt i dessa punkter ganska olika.
Jag har ansett mig böra uttala detta i all stillsamhet, utan att gå
närmare in på motionärens framställningar. Jag kan emellertid för
min del icke finna, för att nu till sist äfven säga något om detta
en kammarsy stena, att ett sådant system praktiskt sedt är ett sådant
schibbolet, eller en sådan märkvärdighet, som han vill göra det till.
Om den författningsrevision, som var föreslagen af socialdemokraterna
1907, kan närmelsevis i sina grunddrag förverkligas, så att vi be¬
träffande Första kammaren komma fram till en verklig demokrati¬
sering, alltså kunna få bort den 40-gradiga skalan -— om hvilken
vi nyss voterade med det resultat, att det kom till synes, att nu¬
mera det finnes inom denna kammare en rätt vacker minoritet mot
denna skala — så skulle vi därigenom få likheten mellan kamrarnas
sammansättning större och därigenom göra slut på hvad som nu är
det onda, nämligen att en minoritet i nationen kan på obegränsad
tid med tillhjälp af Första kammaren hindra flertalets vilja från att
gorå sig gällande. . Kunna vi få bort detta missförhållande, då ha
vi efter min mening vunnit det reella i afseende på hvad vi härvid¬
lag sträfva till, och ändringar i formerna, utvecklingen i afseende
på konstitutionen, blir en omsorg, som synes mig icke alls äga den
135 Sr 49.
Lördagen den 18 maj, e. m.
grundläggande betydelse, som motionären tillmäter densamma. Det A’’S- införande
är sakinnehållet i den blifvande demokratiska riksdagen, som är det°£"T"
väsentliga; folkets egna möjligheter att göra små behof, sina onsk- (Forts.)
ningar gällande utan att hindras af en privilegierad minoritet. I
den riktningen böra vi söka främja utvecklingen med alla de krafter,
som stå oss till buds. Men genom att abstrakt kasta fram formeln
* enkammarsystem» främjar man icke en sådan utveckling. Jag kan
mycket väl vara ense med motionären därom, att när vi fått ett
sådant brytande af minoritetsväldet i Första kammaren, så skall
tämligen af sig själf komma fram den fråga, hvilken vi vidrört i
reservationen, nämligen huruvida då hela denna omgång med två
kamrar kan vara behöflig, när majoriteten i båda kamrarna ligger
hos samma majoritet hos nationen. Men låt den tiden ha den om¬
sorgen, och låt oss icke nu på förhand anmoda Kungl. Maj:t att
göra något slags utredning, som enligt sakens natur icke kan leda
till någonting.
Mig förefaller det således, att det finnes goda skäl för den
ståndpunkten, att vi böra afböja ett sådant projekt, som det här i
otid och förtid framkastade. Naturligtvis har jag lika litet som mina
medreservanter kunnat biträda den motivering, som utskottet här
gifvit, och vi ha därför anfört våra skäl i den korta reservation,
som jag antar herrarne ha läst.
Med hänvisning till dessa skäl ber jag, herr talman, att få för
min del förena mig i det yrkandet, att denna motion icke måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.
I detta anförande instämde herr Larsson i Västerås.
Herr Lindhagen: Som herrarne höra, är det egentligen en olika
läggning och grundåskådning, som gör, att den föregående talaren
och jag ofta komma till olika resultat. Jag tror emellertid icke, att
det är så alldeles förkastligt att komma med motioner ofta, som
herr Branting antydt och sökt bevisa med exempel ur det social¬
demokratiska partiprogrammet.
För att då gå till detta program — ha vi där först de all¬
männa grundsatserna eller socialismens förverkligande. Det är ett
illa valdt exempel, att man, i konsekvens med mitt och mina ined-
motionärers företag nu, skulle kunna likaväl föra fram äfven denna
stora sak som motion i Riksdagen.
Men dessutom finnes det ett politiskt program, som bland an¬
nat innehåller kraf vet på en demokratisk författningsrevision. Detta
kraf på en demokratisk författningsrevision har kongressen i hvad
rörer enkammar- eller tvåkammarsystem uttolkat så, som jag nämnde.
Nu är det så, att allt, som står under det politiska programmet
är afsedt att vara aktuella aktion sfrågor och det är därför alltid
rimligt att föra fram dem motionsvis hos Riksdagen, om man vill.
Hvad jag gjort gällande, är icke, att man alltid skall göra det, ty
Nr 40. 136
Lördagen den 18 maj, e. m.
Ant], införande det är olika meningar äfven i dessa saker, och man måste också
syslem ITZ här 1 viss mån välja tid och tillfälle- Men hvad jag vill göra gäl-
(Forts.) lande, är, att man har befogenhet att föra fram en sådan sak, och
att detta icke, som nu skett, bör betraktas så, att det är en stor
otillständighet i alla afseenden, ett åskådningssätt, som ock tack
vare opinionen här och där håller på att något brytas. Det är just
denna rätt till tankefrihet och att sålunda efter egen öfvertygelse
föra fram, hvad också partiprogrammet i det nu förevarande afse-
endet innehåller, som motionen velat gifva uttryck åt. Det är som
sagdt, att klart, därför att, en sak står på ett sådant program, det icke
är någon plikt att föra fram densamma vid hvarje tillfälle, som yp¬
par sig. Hvad angår det af den siste talaren anförda exemplet om
successiv afrostning fram mot afväpning, är det ju så, att där står
ordet »successiv» uttryckligen. Jag har verkligen dock tänkt fram¬
föra äfven därutinnan det yrkande, som jag haft, såsom gående
längre än socialdemokraternas motion, men jag har verkligen icke
vågat det ännu i känslan af allt obehag, som förestår, om andra
meningar framföras än dem, som dikteras af en eller flera makt¬
ägande. Jag skulle ha väckt detta yrkande i år, men har icke
vetat, hur det skulle upptagas. Kanske kommer jag med det nästa
år och för fram det då, eftersom herr Branting tyckes nu vinka
något med denna sak.
Ja, nu sade också herr Branting, att jag på sista tiden fram¬
fört en hel del motioner, som varit mera i det blå och saknat re¬
ellt underlag, och som icke bort föras fram. Jag har också fått
veta, att ett par af mina partivänner i kammaren i anledning af
vår författningsmotion gått omkring och klappat sig på pannan och
sagt ungefär som så: »Karlen är vansinnig», hvilket däremot af
någon anledning icke påståtts vara fallet med mina medmotionärer.
Och man har till och med tagit sig djärfheten att i skrift uttrycka
detsamma. Men nog borde det läggas någon kapson på ett sådant
tillvägagångssätt. Det har blifvit en metod från ett par tre med¬
lemmar i vårt partis ledning att söka racka ned på mina stackars
motioner, ehuru de flesta af dem ha gått ut på att hjälpa småfolket.
Det senare intygade till och med Dagens Nyheter i början af Riks¬
dagen med anledning af min speciella motionsflod. Det är icke ro¬
ligt att hålla på med det i alla fall, då ingen ger något erkännande
och meningsfränder inom Riksdagen under intrycket kanske af en så¬
dan tillskyndan ofta se bara förhinder likt högern för allt sådant
hjälparbete. Nu är det vid sidan af detta detaljarbete också mera
omfattande eller vidtfamnande motioner som jag plägar framföra. Så
t. ex. väckte jag förra året på grund af mina erfarenheter om, hur
kaffet och tobaken förstör folk, särskildt på landsbygden kaffet, en
framställning i ämnet. Herr Branting tyckte, att det var en den
mest oresonliga och fåniga motion, och herr Zetterstrand, som för¬
svarade den, fick omedelbart efter sitt uppträdande grundligt veta
detta af Branting och en annan socialdemokrat. Så föll motionen.
Lördagen den 18 maj, e. m.
137 >r 49.
Men i år har den gått igenom i Riksdagen, mina herrar, utan de¬
batter eller voteringar, och således var den väl icke så fånig, som
herr Branting föreställt sig. För att taga ett annat exempel har jag
i år väckt åtskilliga motioner i fredsfrågan, som herr Branting ej
heller kunnat smälta med den motiveringen bland annat att de ju
vore en »tankebyggnad». De ha denna gång, tack vare bland an¬
nat 5:te tillfälliga utskottets negativism, icke ledt till något resultat.
Men jag tror icke, att allt är så förfärligt förkastligt, som står där,
utan att det nog kan försvaras, och få se, om det icke går igenom
en vacker dag i alla fall, först det ena och så det andra.
Så appellerades det något till lifvets verkligheter. Ja, mina
herrar, detta skulle icke vara lifvets verkligheter! Jag har tillåtit
mig anföra, hvad jag haft för erfarenhet af Första kammaren, och
det har varit oaflåtlig! grusade förhoppningar för människorna i allt
arbete för deras väl, och det är för mig lifvets verklighet i hög
grad. Att bortse från de stora aktualiteterna, som trycka ned folket
för att, blundande för dem, syssla bara med småsakerna inom den
stora ramen, är icke tillräckligt, utan man får försöka se lifvet,
sådant det är, och leta fram de verkliga orsakerna till de stora
verkliga missförhållandena. På grundvalen af en sådan metod
kan man med större kraft gå fram mot de detaljer, hvaraf lifvets
skuggsida består. Åtminstone är icke den uppfattningen så sinnes¬
svag, som det allt mer och mer äfven i mitt parti börjar bli praxis
att beteckna sådana sträfvanden, utan detta är något, som bör få
utrymme äfven i Riksdagen och äfven en gång skall få det, trots allt.
Jag ber att få kraftigt vidhålla mitt första yrkande.jj
Herr Branting: Jag skall blott be att till förebyggande af
missförstånd och misstolkningar få ytterligare understryka, att det
aldrig ens i drömmen fallit mig in att beteckna det gamla första-
kammarväldet såsom något, hvilket icke vore en realitet. Nej,
tvärtom! Det har i hela vårt politiska Rf varit en af de realiteter,
mot hvilka framstegsarbetet haft allra svårast att kämpa. Men skill¬
naden är den, att herr Lindhagen anser, att man således skall ropa
på enkammarsystem, under det jag anser, att man således skall sörja
för, att denna Första kammare oslcadliggöres genom ett fortgående
på den väg, hvartill vi redan gjort början med den förra rösträtts-
reformen. Man må blott icke genom att tala om den gamla Första
kammarens alla synder och den nuvarande majoritetens fortsatta
syndande söka framställa saken så, som om de, hvilka icke vilja vara
med om herr Lindhagens enkammarmotion för närvarande, skulle
vara likgiltiga för dessa ting! Tvärtom, vi äro angelägna om att få
det onda verkligen botadt, men detta vinnes icke, anse vi, genom
att man plötsligt kastar ut i landet ordet »enkammarsystem». Det
skall gå till på annat sätt: fram till kamp mot den 40-gradiga
skalan! På den vägen skola de viktiga realiteterna bli förverkligade
och det skall ljusna för de små i landet.
Ang. införande
af enkammar-
system m. m.
(Forts.)
Nr 49. 138
Lördagen den 18 maj, e. m.
Ang. införande
af enkammar-
syetern m. m.
(Forts.)
Herr Sandler: Jag anhåller om öfverseende för alt jag tar
kammarens tid i anspråk. Jag skall icke upptaga en debatt om
enkammarsystemets principiella fördelar och nackdelar utan inskränka
mig till att helt kort angifva, att jag finner bägge de två former af
tvåkammarsystem, som man närmast har anledning att tänka på i
den aktuella politiska debatten, från min synpunkt otillfredsställande,
både det tvåkammarsystem, hvilket vi för närvarande ha och som
är karakteriseradt af kamrarnas grundolika politiska kynne, och det
tvåkammarsystem, som man kan tänka sig få, då man lägger bägge
kamrarna på fullt demokratisk grundval. Jag finner bägge otillfreds¬
ställande, det ena därför, att det är ett farligt hinder för utveck¬
lingen, det andra därför, att det är ett onödigt dubbelkammarsystem.
Nu kan man tänka sig en tredje form af tvåkammarsystem, lagd på
den grundvalen, att man tillskapar en kammare, som på alldeles
särskild! sätt skulle representera sakkunskap och fackkunskap. Det
är ett tvåkammarsystem, som jag för min del skulle ha åtskilliga
sympatier för. Men mig förefaller det, som om det skulle stöta på
mycket stora praktiska svårigheter att genomföra ett sådant system,
och därtill kommer, att man för detta ändamåls vinnande kanske
bär en bättre väg att gå genom att vidare utveckla de kommitté-
och rådsinstitutioner, som under den senaste politiska utvecklingen
redan ha fått så pass stort inflytande. Under sådana förhållanden
måste jag för min del falla tillbaka på enkammarsystemets tankegång.
Nu har här sagts, att den tanke, som är framförd i motionen,
icke är utformad, och att så borde ha skett, och denna anmärkning
är ju berättigad. Jag kan för min del mycket väl förstå de betänklig¬
heter, hvilka komma äfven dem, som i princip äro anhängare af
enkammarsystemet, att afstå från att biträda det yrkande, som här
är framställdt, på grund af att det icke är i sina detaljer utformadt.
För egen del har jag dock den uppfattningen, att man mycket väl
skulle kunna framföra ett sådant yrkande som det, med hvilket denna
motion afslutas.
Nu ligger ju saken här så, att i den reservation, som är afgifven
af herr Branting m. fl, har, särskildt om man läser den i dess
sammanhang med hvad som är uttaladt i reservationen vid näst
föregående punkt, understrukits, att äfven dessa reservanter ansluta
sig principiellt till enkammarsystemets tanke. Jag vill, sådan som
situationen nu är här, och då det ju är tämligen själfklart, att det
yrkande, som är framställdt i herr Lindhagens m. fl. motion, icke
kommer att vinna kammarens godkännande, begagna tillfället att
understryka, hurusom denna principiella tankegång delas äfven af de
reservanter, som ha afgifvit sina reservationer i denna och näst före¬
gående punkt. Jag tror, att det kan vara lämpligt, att, innan debatten
i denna fråga afslutas, det blir konstateradt, icke endast hvad det är,
som skiljer oss motionärer och andra medlemmar af Yårt parti, utan
äfven, hvad som enar oss.
Lördagen den 18 maj, e. m.
139 Sr 49.
Med herr Sandler förenade sig herrar Hage och Nordström.
Efter härmed slutad öfverläggning framställde herr vice tal¬
mannen propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på afslag därå samt bifall i stället till den i ämnet väckta
motionen; och förklarade sig herr vice talmannen anse den först¬
nämnda propositionen vara med öfvervägande ja besvarad. Herr
Lindhagen begärde emellertid votering, till följd hvaraf nu uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande voteringsproposition:
Den, som vill, att kammaren bifaller konstitutionsutskottets hem¬
ställan i utskottets förevarande utlåtande nr 35, röstar
J a;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, bär kammaren, med afslag å utskottets berörda
hemställan, bifallit den i ämnet väckta motionen.
Omröstningen utföll med 117 ja mot 20 nej, vid hvilken ut¬
gång kammaren bifallit utskottets hemställan.
§ 5.
Anmäldes och godkändes följande bevillningsutskottets förslag
till Riksdagens skrifvelser till Konungen, nämligen:
nr 136, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse af 54 § 1 mom. i förordningen
den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid
taxering;
nr 137, i anledning af Kungl. Majds proposition med förslag
till förordning angående särskild skatt å majs, utländsk potatis samt
maniokarot och andra väsentligen lika stärkelserika, tullfria utländska
ämnen, använda vid tillverkning af stärkelse;
nr 138, i anledning af väckta motioner om upphäfvande af
stämpelskatten å inrikes växlar;
nr 139, i anledning af Kungl. Majt:s proposition med förslag
till förordning med särskilda bestämmelser angående beskattning af
socker, som under december månadjår 1912 efter anmälan af svenska
sockerfabriksaktiebolaget utlämnas till fritt bruk;
nr 140 i anledning af Kungl. Majds proposition i anledning af
ifrågasatt förlängning af den å internationell konferens i Bryssel den
Ang. införande
af enkammar-
system m. m.
(Forts.)
140 Lördagen den 18 maj, e. m.
5 mars 1902 antagna konventionen angående beskattningen af socker
m. m.; och
nr 141, i anledning af väckt motion om upphäfvande af tullen
å fläsk.
§ 6.
Justerades protokollsutdrag.
§ 7.
Till bordläggning anmäldes:
konstitutionsutskottets memorial, nr 36, angående fullbordad
granskning af de i statsrådet förda protokoll;
statsutskottets utlåtanden:
nr 118, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående provi¬
sorisk lönereglering för bergmästarne;
nr 119, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition till Riksdagen
angående understöd till aktiebolaget Svenska Amerika Mexicolinjen
för uppehållande af regelbunden ångfartygsförbindelse mellan Sverige
samt Nordamerika;
nr 120, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition till Riksdagen
angående understöd till rederiaktiebolaget Transatlantic för uppe¬
hållande af regelbunden ångfartygsförbindelse mellan Sverige och
Australien samt en i ämnet väckt motion;
nr 121, i anledning af väckt motion angående statsbidrag för å
epileptikerhem vårdad, icke sinnesslö fallandesjuk;
nr 122, i anledning af Kungl. Majt:s i statsverkspropositionen
under sjätte hufvudtiteln gjorda framställning, i fråga om viss ned¬
sättning af förslagsanslaget till sjukkasseväsendets befrämjande;
nr 123, i anledning af väckt motion angående gratifikation åt
framlidne vaktmästaren i konstitutionsutskottet Oskar August Lars¬
sons änka;
nr 124, i anledning-af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under sjätte hufvudtiteln gjorda framställning i fråga om anslag till
försäkringsinspektionen samt i ämnet väckta motioner;
1 ■ nr 125, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående bi¬
drag af statsmedel till aflösning af vissa frälseräntor;
nr 126, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående ut¬
sträckning af tiden för anmälan om inlösen af skattefrälseräntor samt
en i ämnet väckt motion;
nr 127, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående kost¬
naderna för svensk författningssamling;
Lördagen den 18 maj, e. m.
141 Nr 49.
nr 128, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kung],
Maj:t angående ersättning af statsmedel åt vissa familjeförsörjare, i
hvilkas familjer epidemisk sjukdom utbrutit;
nr 129, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition till Riksdagen
angående löneförbättring åt andra läraren i byggnadslära vid Chalmers
tekniska läroanstalt; och
nr 130, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
Riksdagens samtycke till antagande af ett utaf Svenska pansarbåts-
föreningen gjordt erbjudande af medel för anskaffning af en pansarbåt;
sammansatta stats- och lagutskottets memorial, nr 3, med hem¬
ställan om anvisande af ersättning åt sammansatta stats- och lag¬
utskottets sekreterare;
bevillningsutskottets betänkande och memorial:
nr 46, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse af 1, 3 och 7 §§ af förordningen den 18
september 1908 angående stämpelafgiften; och
nr 47, i anledning af Riksdagens beslut rörande bevillnings¬
utskottets memorial nr 39, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut
rörande bevillningsutskottets betänkande nr 25, i anledning af dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om vissa änd¬
ringar i 8, 39 och 52 §§ af förordningen den 18 september 190S
angående stämpelafgiften, dels ock i ämnet väckta motioner;
bankoutskottets memorial:
nr 44, i anledning af återremiss af utskottets utlåtande nr 34,
i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående vissa ändringar i
staten för folkskollärarnes pensionsinrättning; och
nr 45, angående instruktion för nästa Riksdags bankoutskott;
lagutskottets memorial och utlåtanden:
nr 64, angående arfvode åt den, som inom lagutskottet såsom
sekreterare biträdt vid behandlingen af dels Kungl. Maj:ts proposi¬
tioner nr 22 med förslag till lag om ändring i vissa delar af ut-
sökningslagen och nr 57 med förslag till lag om ändrad lydelse af
154 och 156 §§ samma lag, dels ock justitieombudsmannens fram¬
ställning till Riksdagen om ändrade bestämmelser i fråga om sättet
för kungörande af utmätt lös egendoms försäljning;
nr 65, med föranledande af kamrarnas skiljaktiga beslut beträf¬
fande lagutskottets utlåtande nr 53 i anledning af dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad lydelse af vissa para¬
grafer i värnpliktslagen samt till förordning om understöd i vissa fall
åt värnpliktigs hustru och barn (familjeunderstöd), dels ock en i an¬
ledning däraf väckt motion;
nr 66, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
Nr 4!). 142
Lördagen den 18 maj, e. m.
till lag angående ändrad lydelse af 15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen,
dels ock i anledning däraf väckta motioner;
nr 67, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående expropriation i vissa fall af torp och andra lägenheter
å rekognitionsskogshemman m. m.;
nr 68, med föranledande af kamrarnas skiljaktiga beslut be¬
träffande lagutskottets utlåtande nr 57, i anledning af dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag om aflösning af vissa frälse-
räntor, lag om sammanläggning af frälseränta med den fastighet,
hvaraf räntan utgår, lag om ändrad lydelse af 11 kap. 2 § jorda¬
balken, lag om ändrad lydelse af 18 § i förordningen den 16 juni
1875 angående lagfart å fång till fast egendom, lag om ändrad
lydelse af 61 § i förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning
i fast egendom och lag om ändrad lydelse af förordningen den 20
juli 1855 angående kronans rätt vid återbetalning af lån, som blifvit
i jordebok antecknade, dels ock i anledning däraf väckta motioner;
jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 98, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om skogsvårdsafgift äfvensom tre i ämnet väckta
motioner;
nr 99, i anledning af väckta motioner om åvägabringande af
utredning rörande på rekognitionsskogar och under bruk skatteköpta
hemman bosatta åboars rättigheter m. m.;
nr 100, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
kompletteringsarbeten vid statens veterinärbakteriologiska anstalt;
nr 101, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t i fråga om åtgärder för vinnande af större öfverskådlighet
angående de verkliga inkomsterna från statens jordbruksdomäner
in. m.; och
nr 102, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående åtgärder för beredande af en förbättrad ställning åt
den å statens jordbruksdomäner bosatta torparklassen in. in.;
första särskilda utskottets utlåtanden:
nr 4, i anledning af väckta motioner i fråga om begränsning
genom lag af arbetstiden för personal vid badinrättningar m. in.;
nr 5, i anledning af väckt motion i fråga om initiativ från
svensk sida till internationell öfverenskommelse om förbud mot natt¬
arbete af män inom vissa arbetsområden m. m.;
nr 6, i anledning af väckt motion i fråga om undersökning
rörande personalens i hotell-, restaurang- och kaférörelse arbetstid
och arbetsförhållanden m. m.;
Lördagen den 18 maj, e. m.
143 Nr 49.
nr 7, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition, angående anslag
till anordnande af yrkesinspektion; och
nr 8, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till anordnande af inspektion öfver elektriska anläggningar för belys¬
ning eller arbetsöfverföring; samt
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande, nr 15,
angående herr Palmstiernas motion, nr 245, om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående inrättande af en statens lifförsäkringsanstalt.
§ 8.
Härefter yttrade
Herr Ekman: Herr talman! Jag tillåter mig hemställa, att
statsutskottets utlåtande nr 110 måtte uppföras å föredragnings¬
listan för nästa plenum närmast efter jordbruksutskottets utlåtande
nr 73.
Denna hemställan blef af kammaren bifallen.
§ 9.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Lindqvist i Stockholm under 6 dagar fr. o. m. den 20 maj,
» Christiernson » 2 » »»»»20»,
» Carlsson i Falun » » 20 » , och
» Lundström i Göteborg likaledes »20 » .
Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. l.is på natten.
In fidem.
Per Cronvall.