RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1912. Ändra kammaren. Nr 44.
Lördagen den 11 maj.
Kl. 7 e. ro.
Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.
§ I-
Till afgörande förelåg nu Andra kammarens fjärde tillfälliga Ang. en
utskotts utlåtande, nr 8, angående herr Winbergs motion, nr 227, forhandlings-
om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående utredning och förslag ”statens
i fråga om en förhandlingsordning mellan vissa statens tjänste- administra-
män och arbetare samt vederbörande verks styrelser och under- tiva verk samt
lydande förvaltningar. deras tjänste-
I motion inom Andra kammaren, nr 227, hade herr Win- Arbetare
berg hemställt, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t '
anhålla, det Kungl. Maj:ts täcktes föranstalta om utredning an¬
gående lämpligaste former och grunder för fastställande af en
förhandlingsordning mellan i statens administrativa verk anställda
tjänstemän och arbetare och deras organisationer å ena sidan
samt vederbörande verks styrelse och underlydande förvaltningar
k andra sidan, hvilken förhandlingsordning jämväl borde inne¬
hålla regler för behandling af s. k. disciplinmål, samt därefter
för Riksdagen framlägga förslag i ärendet.
Utskottet hemställde, att Andra kammaren i anledning af
förevarande motion ville för sin del besluta, att Riksdagen måtte
i skrifvelse till Kungl. Maj.t anhålla om utredning angående fast¬
ställande af en förhandlingsordning för i statens administrativa
verk anställd personal, och i samband därmed angående enhet¬
liga regler för handläggning af s. k. disciplinmål samt att för
Riksdagen måtte framläggas de förslag, hvartill utredningen
föranledde.
Reservationer hade emellertid afgifvits:
af herrar Bäckström, Olsson i Åsen och Sjöberg i Sköfde, hvilka
ansett att utskottet bort hemställa, att Andra kammaren med
anledning af ifrågavarande motion ville för sin del besluta, att
Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t hemställa, det
Kungl. Maj:t täcktes låta utreda i hvad mån bestämmelser kunde
Andra kammarens protokoll 1912. AV 44.
1
Nr 44. 2
Lördagen den 11 maj, e. m.
Äng. en träffas i syfte att vid behandlingen inom statens förvaltande verk
or&ni^q38'^ Stigare frågor rörande personalens arbets- och löneförhållan-
mellan statens den äfvensom af disciplinmål vederbörande personal måtte vara
administra- i tillfälle att göra sina synpunkter gällande; samt
lira verk samt af herr Holmdahl, med hvilken herr Nilsson i Linnås in-
dermän'7che~stämt oc^ som inom utskottet yrkat, att Andra kammaren för
arbetare. s^u del ydle besluta, att Riksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t
(Forts.) måtte anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utreda, dels huru¬
vida och i hvad mån den vid statens affärsdrifvande verk an¬
ställda personal, som icke vore upptagen å ordinarie stat, måtte
tillerkännas rätt att, innan sådana sagda personal rörande frågor,
som vore af allmängiltig natur och af större vikt, afgjordes, in¬
för vederbörande styrelse framlägga sina önskemål, sina synpunk¬
ter och sina yrkanden, dels ock under Indika former denna per¬
sonalens rätt måtte kunna utöfvas, samt därefter vidtaga de åt¬
gärder, till hvilka berörda utredning kunde gifva anledning.
Efter föredragning af utskottets hemställan yttrade:
Ilerr Holmdahl: Herr talman, mina herrar! Som be¬
kant förelåg till behandling vid sistlidne års riksdag en af herr
Winberg m. fl. väckt motion af i hufvudsak samma innehåll som
den nu ifrågavarande.
Ehuru det utskott, som då behandlade motionen, icke kom
till något positivt resultat i själfva sakfrågan, kan man ändå af
utskottsutlåtandet och jämväl af den i kammaren förda diskussio¬
nen sluta till, att såväl utskottets som kammarens flertal hyste
allvarliga betänkligheter emot en förhandlingsordning af den
innebörd och omfattning, som motionären här ifrågasatt och ut¬
skottet för sin del har förordat. Det bör ju därför icke förvåna,
om man jämväl nu känner sig tveksam gentemot en reform, som
ingalunda är ägnad att främja statens intressen, och hvars kon¬
sekvenser man i öfrigt knappast kan öfverblicka.
Hvad motionären här syftar till, är att väsentligt inskränka
den beslutanderätt, som för närvarande tillkommer styrelserna
vid statens förvaltande verk, och att åt personalen vid dessa verk
inrymma en medbestämmanderätt i snart sagdt hvarje persona¬
len berörande fråga. Vidare ifrågasätter motionären införande
vid statens verk af ett skiljedomsförfarande i hufvudsaklig öf¬
verensstämmelse med det, som tillämpas vid våra enskilda järn¬
vägar. Motionären vill, med få ord sagdt, vid våra förvaltande
verk införa en förhandlingsmetod, liknande den, som tillämpas
på den enskilda arbetsmarknaden, och för att möjliggöra detta,
vill han uppdela personalen vid dessa verk uti tvenne grupper,
af hvilka den ena, den, som omfattar de högre funktionärerna,
skulle spela arbetsgifvarens roll i förhållande till den andra.
Motionären, lika som utskottet, har emellertid härvid för¬
bisett, att staten ensam är arbetsgivare i förhållande till alla de
Lördagen den 11 maj, e. m. 3
personer, som äga anställning vid statens verk, oafsedt hvilken
befattning, högre eller lägre, dessa inneha. Motionären har icke
heller tillräckligt beaktat den väsentliga skillnaden mellan enskil¬
da företag, där det ekonomiska vinstbegäret är den förnämsta drif¬
vande kraften, samt statens förvaltande verk — en skillnad, som
tydligast framträder i fråga om löneförhållandena. Dessa regleras
vid statens verk icke med hänsyn till företagets ekonomiska bä¬
righet eller beräknade vinst utan med hänsyn till företagets ra¬
tionella skötsel. Den ekonomiska intressemotsats, som på den
privata arbetsmarknaden kännetecknar förhållandet mellan ar¬
betsgivare och arbetare, förefinnes sålunda icke vid statens för¬
valtande verk. Och det skulle därför innebära en oegentlighet
och jämväl en godtycklighet att, på sätt motionären ifrågasatt,
uppdela personalen vid dessa verk i tvenne hvarandra motsatta
och med hvarandra förhandlande grupper.
Under öfverläggningen om denna fråga förlidet år i denna
kammare berördes i viss mån dessa synpunkter, men hvad man
kanske därvid mindre beaktade, var de rent praktiska olägenhe¬
ter, som en förhandlingsmetod, sådan som motionären tänkt sig,
otvifvelaktigt skulle framkalla. Om sådana ärenden, som nu
afgöras ensamt af styrelserna för statens förvaltande verk, skulle
göras beroende af personalens medbestämmanderätt och even¬
tuellt hänskjutas till skiljedomsförfarande, skulle säkert i många
fall styrelserna stå alldeles maktlösa och skulle icke heller kunna
ansvara för verkets ordentliga skötsel. Icke minst skulle denna
olägenhet göra sig kännbar vid statens järnvägar, där den re¬
dan nu komplicerade organisationen skulle blifva så godt som
alldeles ohandterlig. Vid statens kommunikationsverk mer än
vid något annat statens förvaltande verk gäller det för ledningen
att snabbt fatta sina beslut och att jämväl hastigt bringa besluten
till utförande. Men hur skulle detta vara möjligt, om personalen
skulle äga att göra sin mening och sin vilja gällande, icke blott
vid beslutens fattande utan äfven vid deras utförande. Dessa
konsekvenser af personalens medbestämmanderätt ha hvarken
motionären eller utskottet tillräckligt beaktat.
Motionären har jämväl velat utsträcka denna medbestäm¬
manderätt till att gälla den disciplinära bestraffningsrätten. Vis¬
serligen medgifver motionären, att ledningen för statens verk
bör äga rätt att disciplinärt bestraffa fel och försummelser af
personalen, men han betraktar därvid den felande och den dö¬
mande såsom tvenne med hvarandra tvistande parter. Denna
uppfattning är helt och hållet felaktig. I fråga om den vid sta¬
tens verk anställda personalen är den disiplinära bestraffnings¬
rätten af offentligrättslig karaktär och bör sålunda vara alldeles
undantagen från all inblandning och all förhandling från en¬
skildas sida.
Hvad jag här yttrat om den disciplinära bestraffningsrät-
: Nr 44.
Ang. en
förhandlings¬
ordning
mellan statens
administra¬
tiva verk samt
deras tjänste¬
män och
arbetare.
(Forts.)
Jfr 44.
Ang. en
förhandlings¬
ordning
mellan statens
administra¬
tiva verk samt
deras tjänste¬
män och
arbetare.
(Forts.)
^ Lördagen den 11 maj, e. m.
ten, gäller jämväl det förslag, som inom utskottet reservationsvis
framförts af herrar Bäckström m. fl. och som tydligen går ut på
att bereda personalen rätt att blanda sig i behandlingen och afgö¬
rande! af disciplinära mål.
I min reservation har jag mera utförligt angifvit de skäl,
som tala emot motionärens förslag om upphäfvande af den van¬
liga instansordningen för disciplinmål och tillskapandet af en
särskild administrativ domstol, i hvilken representanter för per¬
sonalen skulle äga säte och stämma. Jag anser mig därför icke
nu behöfva närmare inlåta mig på dessa skäl. Jag skall icke
heller inlåta mig på de betänkligheter i konstitutionellt hänse¬
ende, som ett skiljedomsförfarande vid statens administrativa
verk skulle medföra. Men jag kan icke underlåta att här fram¬
kalla, hurusom en förhandlingsordning sådan som motionären
tänkt sig, skulle bereda arbetarne och de lägre tjänstemännen vid
statens förvaltande verk en väsentligt fördelaktigare ställning än
de högre funktionärerna vid samma verk. Som bekant äga
dessa för närvarande ingen som helst medbestämmanderätt i fråga
om löneförhållanden, arbetstid eller tjänsteåligganden, och ändå
skulle dessa funktionärer enligt motionärens förslag spela ar-
betsgifvarens roll. Man kan med skäl ifrågasätta, om det är
lämpligt och rättvist, att på sätt, som motionären ifrågasatt,
uppdela personalen i tvenne grupper och bereda den ena gruppen
möjlighet att göra sina synpunkter gällande, bereda dem medbe¬
stämmanderätt i frågor, som röra deras tjänsteförhållanden, un¬
der det att den andra gruppen är alldeles utesluten från en dylik
möjlighet och en dylik rätt. Är icke detta en klasslagstiftning
sådan som man annars så energiskt reagerar emot % Och är det
icke troligt, att om man på det sättet uppdelar personalen, den
del, som blir styfmoderligt behandlad, också skall framställa kraf
på medbestämmanderätt ? Men hvem skall då till sist bära an¬
svaret för våra förvaltande verk, om alla, som äro anställda vid
dessa verk, också skola äga rätt att bestämma ? Det är fara
värdt, att detta ansvar kommer att alldeles förryckas och att led¬
ningen ser sig ur stånd att kunna drifva verksamheten med till¬
börlig hänsyn till statens och allmänhetens berättigade kraf. Det
torde därför vara klokt att tänka sig för mer än en gång, innan
man slår in på en väg, som man, mig veterligt, ännu icke i
något annat land vågat beträda.
Under åberopande af hvad jag nu och i min reservation an¬
fört, ber jag, herr talman, få yrka af slag å utskottets och motio¬
närens hemställan samt bifall till den af mig afgifna reserva¬
tionen.
Häri instämde herr Nilsson i Linnås.
Herr Bäckström: Såsom reservant å en annan linje
än den föregående talaren inom det utskott, som behandlat denna
5 » 44.
Lördagen den 11 maj, e. m.
motion, ber jag om en stunds uppmärksamhet för att något när- Ang. en
mare än hvad i reservationen kommit till synes framhålla min förhandling*.
ståndpunkt till spörsmålet i fråga. Och förutskickar jag då ge- meZn statens
nast den förklaringen, att jag, i känslan af att vara invald i administra-
denna församling, ej minst såsom representant för de samhälls- <*'«* verk samt
grupper motionären af ser att stödja, efter förstånd och samvetederas fänste-
och första efter moget öfvervägande tagit ställning i den förelig- Arbetare
gande frågan, i afsikt att om möjligt på något sätt kunna tjäna (Forts)
dem, som motionären velat arbeta för, och icke blott dessa utan 1
ock de många, som indirekt hade fördel af att Riksdagen skänkte
denna sak det beaktande, som den verkligen är värd.
Denna fråga förelåg till behandling vid sistlidet års riks¬
dag och blef då föremål för mycket omfattande utredning, afse¬
ende särskildt att få fram i hvad mån den vunnit beaktande i ut¬
landet såväl som hos oss. Det vidlyftiga utredningsmaterialet in¬
kom emellertid så sent på Riksdagens bord, att hvarken utskott
eller kammare kunde på basis af utredningen komma till något
bestämdt resultat i fragan. Den innesluter också, mina herrar,
många särskildt invecklade problem, och den tål att tänka på.
Vederbörande utskott i fjol hemställde också, att motionen icke
då skulle till någon kammarens åtgärd föranleda. Tvenne reser¬
vationer hade afgifvits: en af herr Palmstierna om bifall till mo¬
tionen, en af herr Olsson i Kullenbergstorp, som yrkat afslag på
motionen, samt en af herrar Gibson och Andersson i Stärte, som
hemställde om en skrifvelse, ”huruvida och i hvilka former be¬
stämda regler skulle kunna fastställas för den vid statens admi¬
nistrativa verk sysselsatta personalens deltagande genom utsedda
representanter uti utarbetandet af förslag till de bestämmelser,
rörande arbets- och löneförhållanden och dyl. som äro å denna
personal tillämpliga”. Med 89 röster mot 77, som voro för ut¬
skottets förslag, biföll denna kammare herrar Gibsons och An¬
derssons i Stärte reservation.
Detta Andra kammarens beslut i fjol innebär ett erkän¬
nande af att den föreliggande frågan är värd att beaktas, och
att Riksdagen bör ägna sin uppmärksamhet åt dess lösning. Och
motionären framhåller också i den nu föreliggande motionen, att
genom antagandet af detta beslut ett steg i rätt riktning skulle
blifvit taget, ja, i en del frågor redan vunnits, hvad som man
för närvarande rimligen kan begära.
För min del måste jag erkänna, att jag är mindre nöjd
med såväl det ofvannämnda beslutets innebörd, som den med
detta besläktade reservationen, hvilken framburits af herrar Holm-
dahl och Nilsson i Linnås. Och hvarför ? Jo, dels därför att i
båda sättes i fråga, huruvida bestämda regler böra fastställas, och
dels därför att förslaget om regler för disciplinmålens behandling
af angifvet skäl uteslutits. Jag är af den öfvertygelsen, att be¬
stämda regler verkligen äro af behofvet påkallade, och detta icke
Nr 44. 6
Lördagen den 11 maj, e. m.
r-u*'Jr blott beträffande löne- och arbetsfrågors handläggning utan också
ÖTordning^8 beträffande disciplinmålens. Man bör enligt min mening inom
mellan statens statens administrativa verk börja ju förr dess hellre att systema-
administra- tiskt hålla det ömsesidiga tillmötesgåendets väg, som skapar sam-
tiva verk samt ifrighet och förtroende, där klassynpunkter och misstroende nå-
*mäiToch " Son S^ng för mycket velat göra sig gällande. Denna mening
arbetare. växer sig allt mera stark både i vårt land och i utlandet.
(Forts.) Visserligen visar den med anledning af fjolmotionen före¬
liggande utredningen, att i de ilesta stater ännu inga särskilda
regler äro fastställda rörande förhandlingar mellan statens verk
och dess personal, men det finnes dock stater som i den vägen
hunnit rätt långt, såsom Österrike och Danmark. Det är dock
att märka, att i samtliga dessa stater det slutliga afgörandet af
frågorna är verkets styrelse förbehållet. ITu är hos oss också
brukligt att i viss mån sätta personalen i tillfälle att göra sina
synpunkter gällande. Det finnes visserligen inga fastställda reg¬
ler för sådana förhandlingar, men inom vissa kommunikations-
verk har det blifvit praxis, att man vid behandlingen af viktigare
arbets- och aflöningsfrågor för den lägre personalen på förhand
konfererar med representanter för denna personal eller represen¬
tanter för organisationer inom densamma. Men då det som
sagdt ej finnes några fastställda regler, så är det gifvet, att
grundsatserna för dessa förhandlingar varit ganska skiftande
icke endast de olika verken emellan utan äfven vid olika tillfällen
inom samma verk.
Att vissa af statens verk vid behandlingen af viktiga frå¬
gor beträffande sin personal funnit påkalladt att inkalla repre¬
sentanter för den personal, det gällt, har gifvetvis haft sin grund
i öfvertygelsen att på detta sätt ökad säkerhet vunnits för en ur
alla synpunkter mera tillfredsställande lösning af respektive frå¬
gor. Och ingen af oss torde väl bestrida den meningen, att det
varit en berättigad och klok åtgärd, som vidtagits, att verken på
sätt som skett samrådt med sin personal. Och jag anser, att man
bör gå vidare på den inslagna vägen, för att skapa den förståelse
och samhörighetskänsla, som är bästa medlet för arbetsfredens
betryggande.
Af motiveringen till min och mina medreservanters yrkan¬
de framgår, att vi, när det gäller sådan personal som t. ex. verk¬
stadsarbetare och med dem jämnställda, lämna öppet att, om en
blifvande utredning skulle visa sådant behöfligt, vissa regler för
förhandlingar, mer eller mindre i öfverensstämmelse med i pri¬
vata företag tillämpade, må finna användning vid statens verk.
Slutyrkandet är därför affattadt så vidt, att det täcker äfven den
mera tillfälligt anställda personalens berättigade kraf i ganska
stor omfattning. Men på samma gång må framhållas, att jag
därmed icke godtagit alla de synpunkter som i motionen och i
utskottets förslag anförts till stöd för åtgärder till arbetsfredens
Lördagen den 11 maj, e. m. <
tryggande. Det motsatsförhållande, som i dessa kommer till sy¬
nes mellan verkets styrelse, å ena, och den underlydande perso¬
nalen i tjänstemannaställning, å andra sidan, förefinnes ju icke
i verkligheten. Ty hela personalen tjänar ju samma statsintresse
och hestår af öfver- och underordnade i fortlöpande följd med be-
fordringsmöjligheter i större och mindre utsträckning inom ver¬
ket, som sålunda är att betrakta såsom ett sammanhängande helt
och icke såsom två ojämnställda parter med sina skilda intressen,
bjudande till klasskamp. Den i motionen och i utskottets utta¬
lande — om än ganska försiktigt — häfdade åskådningen att
verkens personal af högre eller lägre grad med tjänstemannaställ¬
nings förmåner skulle under vissa förhållanden möjligen vara
berättigad att använda samma kampmedel, som de arbetare i en¬
skild eller allmän tjänst, hvilka sakna nämnda förmåner, kan
jag icke heller gilla, lika litet som den uppfattning, att staten
som arbetsgifvare skall i fråga om förhållandet till vid dess verk
anställd tjänstemannapersonal i alla afseenden jämnställas med
privat arbetsgifvare. Då staten tillförsäkrar sådan personal —•
och den utgör ju det ojämförligt största antalet — bestämd sta¬
digvarande lön, viss tids semester och eventuellt andra förmåner
mot fastställda villkor och staten aldrig begagnar sig af sådana
påtryckningsmedel, som enskilda begagna sig af, såsom lockout,
för att t. ex. nedpressa arbetslönen, så måste staten också å sin
sida äga att med en viss öfverhöghetsrätt, om jag så må kalla
det, bestämma öfver sin personals arbetskraft till respektive verks
drift oberoende af alla arbetskonflikter och sociala stridigheter.
Staten eller samhället måste äga rätt att alltid vänta ansvarsmed¬
veten och trogen pliktuppfyllelse af alla sina fast aflönade funk¬
tionärer.
Det är mig icke heller möjligt att godtaga den såväl i mo¬
tionen som i utskottets utlåtande framträdande förhandsbestäm-
melsen, innan utredning skett, att det här ovillkorligen skulle
gälla en förhandlingsordning, som enligt det ordets allmängiltiga
innebörd i förevarande sammanställning tillförsäkrar de arbe¬
tare, som det gäller, medbestämmanderätt i afgörandet af såväl
arbets- som lönefrågor genom underhandling, förlikningsnämnd,
skiljenämnd o. s. v., och denna förhandlingsordnings område fö¬
reslås skola omfatta alla personalgrupper samt alla frågor, som
icke afgöras af Riksdagen eller af domstol.
Då förhandlingsordningen således föreslås för tillämpning
äfven för personal i tjänstemannaställning, inser enhvar, att
anspråken knappast kunna sägas vara blygsamma. Det framträ¬
der kanske ännu starkare, då det blir fråga om regler för be¬
handling af s. k. disciplinmål. I anslutning till motionen säger
utskottet å sid. 36 i betänkandet bl. a.: ”Äfvenså bör vid en ut¬
redning tagas under öfvervägande inrättandet af ett särskildt
appelationsinstitut, inför hvithet besvär i disciplinmål kunde an-
r Sr 44.
Ang. eu
förhandlings¬
ordning
mellan statens
administra¬
tiva verk samt
deras tjänste¬
män och
arbetare.
(Forts.)
Nr 44. 8
Lördagen den 11 maj, e. m.
Ang. en föras.” Det gäller således ingenting mindre än upprättandet af
förhandlings- nmt rättsinstitut, en ny myndighet vid sidan af våra vanliga
mellan statens domstolar. Och då utskottet så bestämdt påyrkat såväl antagan-
administra- det af en förhandlingsordning som, om än i något lenare form,
tiva verk samt inrättandet af ett sådant institut, så verkar det knappast öfverty-
deras tjänste- „ande, när man längre ner på sidan läser, att ”utskottet anser
arbetare S1S icke kunna ingå pa någon diskussion åt de organisatoriska
(Forts) detaljerna i de åtgärder, som kunna bli följden af en utredning
i ämnet”. När man sammanställer dessa hvarandra motsatta ut¬
talanden, måste man ovillkorligen tänka: det fattas bara, att
man också skulle ha föreslagit bestämda regler och yrkat på
dessas fastställande genast! Det kunde ju ändå i motiveringen
på lämplig plats ha inskjutits: ”Utskottet anser sig böra helt
lämna åt utredningen att afgöra frågorna.” Det är att omsätta
det gamla ordspråket: ”Som du vill, min vän, men här skall
skåpet stå!”
Skulle motionärens och utskottets mening vinna gehör, så
hade vi med ett enda steg hunnit längre än Frankrike kommit,
om det Brianska lagförslaget, som framlades under trycket af
den stora järnvägsstrejken 1910, blifvit antaget. Men detta för¬
slag hvilar ännu. Det har gått med detta som med många andra
lagförslag i Frankrike, hvilka framkommit under orostider —-
när det blifvit lugn, få de ligga till sig.
Frågans vikt och omfattning kräfver, att man går fram
med synnerlig försiktighet, om något skall vinnas inom rimlig
tid, och om det skall bli till varaktigt gagn. Och det är icke
blott därför, att jag är af den åsikten, att något bör göras i mo¬
tionens syfte, utan också därför att det bör handlas med det
snaraste, som jag icke kunnat följa utskottet, hvars förslag jag
befarar icke ens kan vinna bifall i denna kammare. Tv det
finns många bland oss, som anse, att vi i vår reservation varit
nog så medgörliga, särskildt när det gäller behandling af
‘disciplinmål. Och jag har fäst mig särskildt vid den näst fö¬
regående talarens betänkligheter mot vår reservation i detta fall.
Men jag vill därtill ha sagt: det kan väl ej vara någon synner¬
lig risk — tvärtom anser jag det vara en fördel för verken, att,
när disciplinmål behandlas, en representant för den grupp, den
anklagade tillhör, får tillfälle att göra den gruppens synpunkter
gällande.
Mina herrar, allt pekar på att man bör söka nå en verklig
lösning af föreliggande spörsmål, framställd i allmängiltiga
klara bestämmelser och icke 'låta sig nöja så som saken nu är, då
så mycket kan bero af tillfälligheter och personliga tycken. Jag
har funnit stöd för en sådan åskådning dels däri, att verken re¬
dan utan regler och bestämmelser själfmant börjat med öfver-
läggningar med personalen, och dels äfven i de uttalanden för
Lördagen den 11 maj, e. m.
9 >'r 44.
sakens ordnande, som finnas bifogade fjolårets utredning, af re¬
presentanter från järnvägsstyrelsen ock generalpoststyrelsen.
Ehuru jag således vill få fram rättvisa bestämmelser, så
att den i statens tjänst anställda personalen får ett ord med, då
dess angelägenheter skola afgöras och ordnas, så har det ändå
icke varit mig möjligt att biträda utskottets förslag, och detta
särskild! med hänsyn därtill, att man i motiveringen och i slut¬
yrkandet, oaktadt det gäller en så komplicerad och omfattande
fråga, i förväg ganska bestämdt angifvit området och formerna
för hvad först genom sorgfällig och allsidig utredning kan vara
att vinna. Med varmt intresse för den personal, hvars bästa man
här vill arbeta för, kan jag icke häller ansluta mig till herrar
Iiolmdakls och Nilssons i Linnås reservation, och jag ber därför,
herr talman, att få yrka bifall till den af mig jämte herrar Sjö¬
berg i Sköfde och Olsson i Åsen afgifna reservationen, men med
följande tillägg i slutklämmen, hvilket bortfallit: ”samt för Riks¬
dagen framlägga de förslag, hvartill utredningen föranleder”.
A.ng. en
förhandlings¬
ordning
mellan statens
administra¬
tiva verk samt
deras tjänste¬
män och
arbetare.
(Forts.)
Herr Cederborg: För min del står jag i den före¬
liggande frågan på samma linje, som har angifvits af den när¬
mast föregående talaren. Hvarför jag begärt ordet, är emellertid
för att något närmare utveckla och understryka ett par grund¬
satser, till hvilka man har måst taga hänsyn, och jag har ansett
detta vara angeläget, därför att de frågor, om hvilka det här är
tal, och den skiljaktighet i åskådning, som här gör sig gällande
mellan utskottets förslag, herr Bäckströms m. fl. reservation och
den af herr Holmdahl in. fl. afgifna reservationen, är af grund-
väsentlig art.
Utskottets hemställan här går ut på en utredning om eu
förhandlingsordning mellan statens administrativa verk och de¬
ras personal. Het här ordet ”förhandlingsordning” är en term,
som ju kan ha olika betydelser på olika områden, men inom
arbetsgivare- och arbetarekretsar användes ordet vanligen i be¬
tydelsen af vissa på förhand öfverenskomna former för behand¬
ling af vissa frågor, träffad mellan två lika berättigade parter,
hvilka således bägge äga icke blott förhandla i dessa frågor utan
också i dem besluta. Går man nu till motionen och utskottets
motivering finner man också, att just detta här är afsedt. I alla
viktigare frågor om aflöning, arbetstid och andra arbetsförhål¬
landen skulle personalen genom sina representanter äga deltaga
icke blott i den förberedande utredningen och behandlingen i
öfrigt utan i själfva af görandet. Det enda undantag, som
gjorts, är, såsom herr Bäckström nämnde, frågor rörande den
ordinarie personalens aflöning. I dessa frågor, som f. n. hand¬
läggas af Riksdagen, skulle personalens representanter blott få
framlägga sina synpunkter vid frågornas beredning. Men i alla
Nr 41. 10 Lördagen den 11 maj, e. m.
“ andra fall menar utskottet, att personalen skulle genom sina re-
'°rordning38' Presentanter ka en viss medbestämmanderätt.
mellan statens Enligt min mening går detta utskottets förslag alldeles för
administra- långt och är ägnadt att väcka starka betänkligheter. Grundfe-
twaverksamtYQ^ me(j }ieja förslaget från utskottets sida är det, att man skurit
^män^och6 Personalen vid de administrativa verken öfver en kam och icke
arbetare, tillräckligt iakttagit det, att olika delar af denna personal ha
(Forts.) väsentligt olika ställning. Som herr Bäckström redan berört, är
det så, att i ett par af de stora kommunikationsverken finnes
en del arbetspersonal, anställd hufvudsakligen vid linjebyggna¬
der och verkstäder, hvars ställning hvarken i afseende å fasthet
eller förmåner i öfrigt nämnvärdt skiljer sig från hvad som gäl¬
ler arbetare inom den enskilda industrien. Förhållandet mellan
vederbörande förvaltning och denna personal kan följaktligen
icke anses vara af annan natur egentligen än mellan en enskild
arbetsgifvare och hans arbetare. Där är det två af hvarandra
oberoende parter, som ha att komma öfverens om arbetarnes aflö¬
ning och andra arbetsförhållanden, vare sig den öfverenskom-
melsen tar form af ömsesidigt aftal eller, som hittills skett vid
statens verk, får sitt uttryck däri, att arbetarna tyst godtaga de
af motsidan bjudna och uppställda villkoren. För de nödiga för¬
handlingarna mellan vederbörande förvaltningar och där anställd
personal af denna kategori kunna och höra liksom inom den en¬
skilda industrien träffas sådana här normerande bestämmelser,
en förhandlingsordning, i syfte att, så långt görligt är, före¬
komma slitningar och stridigheter.
Men det är väl att märka, att denna personal förekommer
endast inom vissa verk och äfven där utgör endast en mindre del.
Den stora massan af personalen, äfven af lägsta grad, vid de
administrativa verken utgöres, frånsedt en fåtalig tillfällig per¬
sonal, af tjänstemän, ordinarie, extra ordinarie eller extra, och
denna tjänstemannapersonal intager ju eu helt annan ställning
än personalen i enskild tjänst.
Det är redan framhållet här af de föregående talarna, att,
där staten, samhället, uppträder och anser i sitt intresse ligga att
utföra förvaltningsuppgifter, måste det ske utan den hänsyn till
den ekonomiska bärigheten, som vid enskilda företag måste ta¬
gas. Det är vidare också att märka, att då staten, då samhället
på detta sätt åtager sig och utför förvaltningsuppgifter, så kan
man säga, att de samhällsmedlemmar, som anlitats för denna
uppgift, arbeta delvis för egen räkning på samma gång som för
öfriga samhällsmedlemmars räkning. Er dessa synpunkter kan
man nog ha rätt att säga, att. det icke existerar och icke bör exi¬
stera mellan statsförvaltningarna och deras personal ett sådant
motsatsförhållande som mellan den enskilde arbetsgifvaren och
hans arbetare. Men dessutom är det att märka, att statens för¬
valtningsuppgifter måste besörjas under alla förhållanden, obe-
Lördagen den 11 maj, e. m.
11 >'r 44.
roende af alla växlingar i ena eller andra hänseendet. Detta har Ang. en
gjort, att åt förhållandet mellan staten och den för dess förvalt- förha™ihn9s-
ningsnppgifter nödiga personalen har gifvits en alldeles särskild meuan statens
stabilitet. Inträdet i tjänstemannaställning innebär ett aftal, administra-
afsedt att i regel gälla för lifstiden, där tjänstemannen tillför- lita verk samt
säkrar staten sin arbetskraft mot det att staten tillförsäkrar ho-rfemf. tJänfie~
nom vissa iormaner. Dessa lormaner aro? såsom angais ai den arbetare.
föregående talaren, hufvudsakligen oafbruten anställning och ,portg \
ständig aflöning, rätt att behålla hela aflöningen eller en del
däraf vid ledighet för semester och sjukdom, vissa garantier mot
godtyckligt afskedande och slutligen rätt till pension vid viss
lefnads- och tjänsteålder, kort sagdt, det är en lifstidsförsörj--
ning. Utgåendet af alla dessa förmåner, oberoende af ekono¬
miska växlingar, garanterar staten med sina tillgångar. Men
skall staten kunna stå en dylik garanti, måste staten också förbe¬
hålla sig pröfning af, hvilka förmåner, som staten kan tiller¬
känna tjänstemännen med berättigadt hänsynstagande till öf-
riga samhällsmedlemmars intressen.
Nu ha motionären och utskottet visat sig inse riktigheten
af detta, när det gäller aflöning åt ordinarie tjänstemän, ett
spörsmål, som nu tillhör Riksdagens pröfning. Men enligt min
mening är det nödvändigt att förbehålla staten beslutanderätt,
äfven när det gäller aflöning åt extra tjänstemän. Deras aflö¬
ning kan ju nämligen icke få tillmätas annat än i visst lämpligt
förhållande till den ordinarie personalens, såframt man näm¬
ligen vill, att statens beslutanderätt beträffande den ordinarie
personalens aflöning skall kunna bibehållas oförkränkt och få
bero enbart af de motiv, som därvid böra få inverka. Men för
iakttagande af detta lämpliga förhållande har man gifvetvis icke
säkerhet längre, om icke staten härvidlag behåller afgöranderät-
ten öfver hela linjen.
Om nu sedan bestämmandet i detalj af den extra tjänste¬
mannapersonalens aflöningsförmåner icke sker hos Riksdagen
utan genom andra statsorgan, så är det väl att märka, att det är
beroende af Riksdagens medgifvande, att dessa frågor få be¬
handlas i en något enklare ordning. Men det är icke riktigt,
som utskottet säger, att dylika frågor i regel afgöras af verken
eller deras underlydande tjänstemän. Det är ju så, att grunder¬
na för den extra tjänstemannapersonalens aflöning bestämmas
numera i regel af Kungl. Maj :t, och i många fall går detta be¬
stämmande ganska långt i detalj. Däri, synes det mig, har man
en ganska god säkerhet för att detta bestämmande icke kommer
att ske ur en för trång eller eljest oriktig synvinkel, utan med
beaktande af det helas kraf.
Då man, som utskottet här gör, vill skilja på behandlingen
af lönefrågor för ordinarie och för extra ordinarie tjänstemanna¬
personal, förbiser man, att staten kan och bör äga ställa samma
Sr 44.
Ang. en
förhandlings¬
ordning
mellan statens
administra¬
tiva verk samt
deras tjänste¬
män och
arbetare.
(Forts.)
12 Lördagen den 11 maj, e. m.
anspråk på bägge dessa grupper. Tjänstemannaställningens för¬
pliktelser inträda med det första antagandet, och de, som söka
inträde i statens tjänst, äro helt visst också medvetna härom. Att
staten, innan den definitivt binder tjänstemannen vid sig, låter
honom undergå en öfnings- och pröfningstid, kan icke förändra
sakläget. Under senare tid veta vi, att statsmakterna låtit sig
angeläget vara att inom alla verk betydligt utöka den ordinarie
personalen just i syfte att extratiden såvidt möjligt skulle be¬
gränsas till blott den nödvändiga förberedelsetiden; och i den
mån extratiden fortfarande på något håll öfverstiger detta mått,
lämnas numera allestädes i hufvudsak likartade förmåner till de
extra tjänstemännen som till de ordinarie. De ha under senare
delen af extratiden både ständig aflöning och semesterersättning
samt 'sjukhjälp, utgifter, som, efter hvad kammaren har sig be¬
kant, föranledt ytterst betydande kostnader. Och likheten i för¬
måner sträcker sig också därhän, att extratiden medräknas för
pension, så att icke heller i det hänseendet råder någon väsentlig
skillnad mellan extra och ordinarie tjänstemän. Men äro sålun¬
da förmånerna likartade, måste också skyldigheterna anses vara
det.
Det är af dessa skäl, synes det mig, omöjligt att för statens
tjänstemannapersonal, såsom utskottet här gjort, ifrågasättta nå¬
gon medbestämmanderätt i lönefrågor; och detsamma måste gälla
äfven frågor beträffande arbetstiden och andra arbetsförhållan¬
den, ty de sammanhänga alltid med och inverka väsentligt på ut¬
gifterna för personalen. Det visar sig också, såsom herr Bäck¬
ström anfört, att utomlands i de fall, där man gifvit sig in på
att söka ordna den här saken — det är icke mångenstädes man
gjort försök ens i den riktningen — har man ingenstädes gått
längre än att personalen genom sina delegerade fått rättighet att
uttala sina synpunkter och önskemål, medan afgöranderätten
alltid förbehållits vederbörande statsmyndighet eller förvaltnings¬
organ.
Om vi nu icke kunna medgifva någon medbestämmande¬
rätt för personalen, är det icke därför sagdt, att allt är bra som
det är, och det är just det, som utvecklas i den af herr Bäckström
in. fl. afgifna reservationen. Det är så, att vissa kommunika-
tionsverk redan ansett sig vid behandling af viktigare personal¬
frågor böra inkalla representanter för personalen för att de
skola få tillfälle att framhålla sina synpunkter och önskemål.
Den väg, som man bör gå, är naturligtvis den, att hvad som så¬
lunda skett undantagsvis och som icke i något fall mig veterli¬
gen befunnits föranleda olägenheter, göras till regel, och det en¬
ligt på förhand gifna allmängiltiga bestämmelser. Men dessa
bestämmelser bli naturligtvis icke någon förhandlingsordning i
den mening utskottet tagit ordet, utan reglera endast tjänsteman¬
napersonalens rätt att, såsom utskottet säger om de ordinarie
13 Xr 44.
Lördagen den 11 maj, e. m.
tjänstemännen, ”deltaga i sådana frågors beredning och dårlin- Ang. en
der framlägga personalens synpunkter och kraf”. Emellertid förhandlings-
får man icke, som utskottet förefaller benäget att göra, bagatel- mellan statens
lisera den rätt, som på detta sätt skulle tillerkännas personalen, admininstra-
ty ställningen för personalens representanter och möjligheten för fira verk samt
dem att inverka på frågornas lösning blir faktiskt nästan den- deras tjänste-
samma som för ledamöterna inom vederbörande verk, åtminstone 'arbetare
inom de nyare verk — och dit höra, bland andra kommunika- (FCrts)
tionsverken — där chefen ensam har att besluta. Jag kan för
min del icke se någon fara i att ge personalen en sådan rätt, ty
den anordningen är ju uteslutande ägnad att i dessa frågor göra
utredningen så fullständig som möjligt; och så pass viktiga som
dessa frågor numera äro, måste det anses vara icke bara i perso¬
nalens utan äfven i statens intresse, att en sådan utredning kom¬
mer till stånd. Det är naturligtvis också detta, som föranledt
kommunikationsverken att i vissa fall slå in på den här bogen.
Såvidt jag kan fatta, är klämmen i den af herr Bäckström
m. fl. afgifna reservationen väl ägnad att tillgodose alla nu af-
gifna synpunkter. Den är så pass vidt affattad, att den kan om¬
fatta såväl bestämmelser af förhandlingsordnings natur för den
personal, hvilken icke har tjänstemannaställning, som äfven de
bär bestämmelserna för förberedande rådplägning mellan verken
och tjänstemannapersonalen.
Ger man nu denna tjänstemannapersonal rätt att i alla vik¬
tigare frågor rörande deras arbetsförhållanden få genom ut¬
sedda representanter frambära sina önskemål och synpunkter,
kan jag för min del icke se, hvarför man ej skulle låta det ske
äfven vid behandling inom vederbörande verk af disciplinmål.
Äfven de äro af mycket stor vikt för personalen och behofvet af
så fullständig utredning som möjligt är äfven där detsamma.
Men däremot anser jag, att man icke har anledning att härutin¬
nan gå längre än till detsamma som beträffande aflöningsfrå-
gorna, det vill säga att låta personalens representanter med iakt¬
tagande af vanlig instansordning frambära sina synpunkter.
Att, som utskottet här ifrågasätter, för dessa mål skapa eu pro¬
cedur med särskilda instanser är någonting, som jag icke tror
vara^ hvarken behöfligt eller gagneligt. I själfva verket skulle
en sådan anordning i afsevärd grad öka svårigheterna att verk¬
ligen vinna något i den här saken. Dessutom har jag svårt för
att tro, att ett sådant mera tillfälligt apellationsinstitut, som ut¬
skottet talar om här, skulle hos personalen i olika grader vinna
större auktoritet än nuvarande fasta, ordinarie instanser, om man
nämligen lagar så, att innan dessa instanser, åtminstone de öfre,
träffa sitt afgörande, det finnes tillfälle beredt för representanter
för olika grader inom personalen att i mån af behof framhålla
.sina synpunkter.
Au föreligger här ännu en reservation, nämligen den af
Nr 44.
Ang. en
förhandlings¬
ordning
mellan statens
administra¬
tiva verk samt
deras tjänste¬
män och
arbetare.
(Forts.;
14 Lördagen den 11 maj, e. m.
herr Holmdahl m. fl. afgifna, och till hvilken han redan yrkat
bifall. Den reservationen kan jag för min del icke biträda.
Dels är det så, att vissa delar af motiveringen synas mig inne¬
fatta oriktigheter och öfverdrifter, men dels är det äfven så, att
om utskottets förslag här synes mig gå för långt, går herr Holm-
dahls reservation icke långt nog. Där vill man begränsa råd¬
plägningen med personalen till att gälla endast den extra perso¬
nalens arbets- och lönefrågor. Därmed afklipper man sålunda
behandlingen af frågor rörande den ordinarie personalen, och,
såvidt jag kan förstå af ordalagen, äfven behandllingen af dis¬
ciplinmålen. Men då det blott är fråga om att medgifva råd¬
plägning,, en gemensam förberedande öfverläggning, kan jag
icke finna skäl för eu sådan begränsning. Hvarför skalk man
afskära sig möjligheten att få en fullständigare utredning i vissa
fall, och hvad finnes det egentligen för skäl att ställa den extra
personalen i förmånligare ställning än den ordinarie personalen ?
Herr Holmdahl anmärkte mot utskottet, att dess hemställan
skulle gå ut på att bereda den lägre personalen en förmån, som
de högre funktionärerna icke hade. Samma anmärkning träffar
hans egen reservation, ty den bereder den extra personalen en
förmån, som den ordinarie icke kommer i åtnjutande af.
Nu har jag angifvit de skäl, hvarför det synes mig att i
fråga om själfva utredningen kammaren bör sluta sig till den
af herr Bäckström afgifna reservationen, men det finnes ännu ett
skäl härför, som är af nog så viktig beskaffenhet, och det har
redan med några ord blifvit berördt af herr Bäckström. Det är
så, att under all den oro, som senare tiden rådt på arbetsmark¬
naden inom vårt land, har det varit ett faktum, som väckt alllmän
glädje, nämligen att trots de situationer, som förelegat, statens
personal i tjänstemannaställning alltid stått troget kvar vid ar¬
betet, detta ehuru uppmaningar till motsatsen förekommmit och
oberoende af hvar deras sympatier må ha legat. Däri har man
ju sett ett glädjande bevis på att denna personal eller dess majo¬
ritet åtminstone äger en klar insikt om de förpliktelser tjänste¬
mannaställningen medför, och man har däri tillika sett en bor¬
gen för framtiden. Nu är det emellertid så, att det icke blott, i
motionen utan också i utskottets motivering förekommer några
uttalanden af innebörd, att först om personalen i statens verk
erhåller medbestämmanderätt, som man begär här, så kunna
strejker från den sidan anses, som det heter, obehöfliga. I det
sista ordet ligger oförtydbart, att i annat fall skulle en sådan
strejk vara icke blott möjlig utan till och med kunna anses tillåt¬
lig, och motionären har ännu skarpare antydt detsammma, då
han säger på ett ställe i motionen, att hvad som var omöjligt i
går kan mycket väl ligga inom möjlighetens område inom eu
tid. Nu skulle man gärna vilja antaga, att dessa uttalanden
tillkommit utan öfvervägande af skillnaden mellan personal i
Lördagen den 11 maj, e. m. 15
tjänstemannaställning och de här mera lösa arbetarna vid verk¬
städer och dylikt, och att man afsett bara den senare kategorien.
Men vid närmare studium af motionen och utskottets yttrande
finner man tyvärr, att sa icke är förhållandet, utan att man med
dessa uttalanden verkligen haft i sikte äfven tjänstemannaper¬
sonalen. . Emot detta har nu en gensaga inlagts i herr Bäckströms
reservation, och jag tror, att det är synnerligen nödvändigt, att
man här stryker under denna gensaga. Jag finner det för min del
beklagligt, att sadana uttalanden framkommit, som skulle kunna
ge tjänstemannapersonalen en oriktig tanke om hvad som är för¬
enligt och icke förenligt med dess ställning. Men, sedan dessa
uttalanden framkommit, synes det mig, att man måste afskära
möjligheten för en fortsatt missuppfattning i det hänseendet.
Och för min del har jag den bestämda uppfattningen, som, jag
skulle tro, delas af flertalet af kammarens ledamöter, att ett del¬
tagande från statens tjänstemäns sida i arbetsnedläggelse icke
kan anses tillåtligt, utan måste man från statsmakternas sida
förvänta ^och fordra, att tjänstemannapersonalen, som är tillför¬
säkrad sa betydande förmaner, också skall allt framgent som
hittills under alla förhållanden troget fullgöra sina förpliktelser.
Jag ber att med. dessa ord få yrka bifall till den af herr Bäck¬
ström m. fl. afgifna reservationen.
I detta anförande instämde herrar Hellström, Olofsson i Di¬
gernäs, Wikström, Wedin, Andersson i Stärte, Sandin, Ström, Bo¬
gren, Andersson i Milsmaden, Olsson i Åsen, Carlson i Herrljunga,
Bunefors, Modig, Juhlin, Zetterstrand, Eden, Andersson i Raklösen’
Bengtsson i Norup och Säfstrand.
Herr Bengtsson i Göteborg: Herr talman! Jag
skall inskränka mig till att endast framhålla några synpunkter
beträffande det verk jag själf tillhör. Men innan jag gör detta
skall jag påminna den förste ärade talaren om att, då vederbö¬
rande^ förvaltning lämnade tillfälliga utskottet sitt utlåtande för-
lidet år var det icke mindre än fem byrådirektörer, som sympa¬
tiserade med motionen. Således hade dessa direktörer icke så
mörk syn på saken som herr Holmdahl, och jag vill säga det, att
det var ju särdeles glädjande, att dessa personer hade denna
synpunkt, då de tillhöra de olika statsförvaltningarna, nämligen
järnvägs- och postförvaltningarna. Och herrar reservanter
Bäckström, Olsson och Sjöberg ha ju själfva erkänt, att det icke
är mer än rätt, att vederbörande personal får denna medborger¬
liga rättighet att deltaga i bestämmandet af deras egna tjänste-
angelägenheter. Beträffande tullverkets utlåtande, så säges det
ju där öpppet och ärligt, att de aldrig underhandlat med perso¬
nalen, men hade de varit riktigt honetta mot utskottet, så hade
de i stället sagt, att de till och med aldrig svarat på de skrifvel-
>'r 44.
A ng. cn
förhandlings¬
ordning
mellan statens
administra¬
tiva verk samt
deras tjänste¬
män och
arbetare.
(Forts.)
Sr 44. 16 Lördagan den 11 maj, e. m.
Ane/, eu ggr, som inkommit från personalen. Har personalen möjligen
förhandlings- ]:laft bei10f af få reda på, huru pass nådigt deras skrivelser
.»JÄEL, blifvit behandlade i styrelsen, så ha de måst skaffa sig upplys-
administra- ningar på omvägar. Detta kan naturligtvis icke vara förenligt
tiva verk samt med ett godt samarbete mellan vederbörande förvaltning och
deras tjänste- personal. Det måste vi väl i alla fall komma öfverens om. Och
”arbetare det är nåSot egendomligt, huru behandlingen upptages från för-
e“r?' valtningen beträffande den högre och den lägre personalen. Jag
(rörts.,) tror ieke^ att lierr Holmdahl behof ver ha så stora bekymmer om
den klasslagstiftning, som skulle komma i fråga, om kammaren
skulle antaga utskottets förslag, d. v. s. den omtanke han både
beträffande den högre personalen, ty det är nog i alla fall så, att
för den högre personalen sörjer vederbörande förvaltning, så att
icke den blir satt åsido. Många gånger och i vanliga fall får
den en sådan förmån på den lägre personalens bekostnad. ^Jag
vill påminna herrarne om, att det här om året förekom några
oegentligheter vid tullförvaltningen i Göteborg, och det var un¬
der sådana omständigheter, att en sådan tjänsteman som justitie¬
ombudsmannen fann sig föranlåten att ingripa och tilldela var¬
ning. Det var ett sådant brott, att för den händelsen det blifvit
anmäldt i tid, så hade mannen blifvit straffad. Det hindrade i
alla fall icke, att strax därefter sökte samme man en ganska
hög befattning, och hvad händer ? Jo, strax därefter fick han
kungl. generaltullstyrelsens fulla förtroende! Man tror verk¬
ligen herrarne, att den lägre personalen någon gång i lifvet får
vederbörande förvaltnings förtroende, om de råkat göra någon
ringa förseelse? Hej, deras prickning, varning eller straff står
i deras meritlista hela lifvet. De få aldrig förlåtelse för detta,
äfven om det är af ganska ringa betydenhet.
Under sådana omständigheter kan man väl icke tveka om
att man behöfver införa bättre, ordnade förhållanden i detta af¬
seende äfven i statens verk, och jag .tror, att den motion, som
nu föreligger, pekar just i den rätta riktningen. Jag ber att
med dessa få ord, herr talman, få yrka bifall till utskottets hem¬
ställan.
Ilerr Sandler: Herr talman, mina herrar! Jag her
att med anledning af de anföranden, som hållits här förut, något
närmare få utveckla skälen för utskottets ställning i denna frå¬
ga. Den ståndpunkt, som finner sitt uttryck i utskottets moti¬
vering och yrkande, har inom utskottet visat sig vara en. sam¬
lande linje, kring hvilken icke blott medlemmar af det parti, jag
tillhör, anslutit sig, utan som vunnit anslutning och resonnans
från alla de tre partiers sida, som äro representerade i denna
kammare. Grundtanken i utskottets yttrande och förslag är den,
att man måste i tid sörja för, att statens personal, anställd i dess
administrativa verk, beredes nödigt medinflytande vid afgöran-
Lördagen den 11 maj, e. m.
17 Kr 44.
det af personalens lifsfrågor. Utskottet har därvidlag utgått Än9- en
från den förutsättningen, att man bör afväga det inflytande, som forhandhngs-
skall tillförsäkras personalen, efter arten af det arbetsförhål- mellan statens
lande, hvari personalen står gentemot staten, att man alltså allt- administra-
efter den mer eller mindre lösliga anställning, som de olika per- tiva verk samt
sonalgrupperna intaga i förhållande till staten, också måste tänka deras„ tjänste-
sig olika former och olika grader af det inflytande, som perso- Arbetare
nalen må äga att utöfva öfver arbetsaftalets innehåll. Det är (Forts)
tydligt utsagdt i utskottets motivering på sid. 35: ”Det måste
från början stå klart, att med arbetsförhållandets olikartade ka¬
raktär måste följa olika förhandlingsregler”, för olika under sta¬
ten arbetande personalgrupper. Under sådana förhållanden har
jag för min del litet svårt att förstå, hur man här har förut kun¬
nat säga gentemot utskottets yrkande och förslag, att utskottet
skurit alla de olika personalgrupperna öfver en kam och icke
tillbörligt skillt mellan de olika slag af personal, som anställts i
statens tjänst. Hela utskottets yttrande hvilar ju på den tanke¬
gången, att man måste taga hänsyn till denna olikartade ställ¬
ning. Det är ju ur den synpunkten, som utskottet särskildt för
sig behandlat den ordinarie personalen och särskildt för sig be¬
handlat den personal, som intager en mer löslig ställning med
hänsyn till sitt arbetsförhållande till staten.
jSTu föreligger ju här förutom utskottets yrkande äfven två
andra linjer, den ena företrädd här förut af herr Holmdahl ge¬
nom hans yttrande och hans reservation och den andra företrädd
af herrar Bäckström och Cederborg. Jag skall då be att först få
upptaga en liten smula till granskning de synpunkter, som fram¬
lagts af herr Holmdahl i hans reservation och i hans anförande
här nyss. Först då en liten rättelse af ett missförstånd, som
måste föreligga, då den ärade talaren menade, att här var fråga
om att tillerkänna personalen medbestämmanderätt i snart sagdt
hvarje fråga, ett missförstånd, som för öfrigt också går igen i
det anförande, som hållits af de herrar ledamöter af denna kam¬
mare, som företräda herr Bäckströms linie. Det är ett missför¬
stånd, och att sa är förhållandet framgår ju bäst däraf, att ut¬
skottet uttryckligen sagt i motiveringen, att det bör helt öfver-
lämnas åt utredningen att afgöra frågan om hvilka delar af ar¬
betsaftalets innehåll, som böra af förhandlingsordningen berö¬
ras. Därmed är ju också klart, att utredningen härvidlag icke
har att utgå från den förutsättningen, att det är i alla persona¬
len berörande frågor, som denna förhandlingsordning skulle
komma att fungera, utan det blir utredningens uppgift att här
söka klargöra, på hvilka punkter ett medinflytande skall tiller¬
kännas personalen, och i hvilka afseenden ett sådant medinfly¬
tande icke lämpligen bör beredas.
Det sades vidare af herr Holmdahl, att man här i motionen
och utskottets yttrande gjorde sig skyldig till en godtycklig upp-
Andra kammarens protokoll 1912. Nr 44. 2
Nr 44. 18
Lördagen den 11 maj, e. m.
Ang. en delning af personalen, och därmed äro vi inne på en af de prin-
'"rh<yrdnin^S~ cipie^a invändningarna gentemot hela den tanke, som är före-
mellan statens trädd i utskottets yrkande. Man förmenar nämligen, att det icke
administra- finnes någon som helst intressemotsats inom statens administra-
tiva verksamt tiva verk, och det på grund däraf, att det vore fullständigt orik-
deras tjänste-någ0t sätt och i något afseende ställa mot hvarandra
arbetare, olika grupper åt högre och lägre tjänstemän, grupper, som re-
(Forts.) presentera arbetsgifvare- och arbetareintressen. I herr Holm-
dahls reservation framhålles det sålunda, att ”det måste inne¬
bära en oegentlighet och på samma gång en godtycklighet att
låta eu viss grupp af dessa personer såsom arbetsgifvare tillvara¬
taga statens rätt gentemot öfriga grupper”. Jag undrar om man
icke här — samma synpunkter ha gått igen i andra anföranden
-— ändå gör sig skyldig till en förblandning af hvad som är och
hvad som borde vara. Det borde ju onekligen vara så, att det icke
förefunnes någon som helst intressemotsats inom statens admini¬
strativa verk, men då man går till verkligheten, undrar jag, om
man ändå icke kan ifrågasätta, huruvida icke en sådan intresse¬
motsats faktiskt gör sig gällande. Sedan må man ha hvilken upp¬
fattning man vill, om hvad som i det hänseendet borde vara. Jag
ber till exempel att få hänvisa till hvad kungl. järnvägsstyrelsen
anfört i sitt utlåtande till f jolårets utskott, då det behandlade denna
fråga. Det står dock i detta utlåtande, att den ekonomiska intres¬
semotsatsen endast i underordnad grad gjort sig gällande. Mig fö¬
refaller det, som om man med ett sådant uttryck direkt medgifvit,
att här faktiskt ändå kan göra sig gällande en intressemotsättning,
fastän den icke framstår lika skarp som i fråga om arbetsförhål¬
landet i de privata företagen. Jag ber i det sammanhanget få
påpeka, att äfven motionen utgår från förutsättningen, att in¬
tressemotsatsen icke hehöfver vara densamma inom statens före¬
tag som inom de privata företagen. Således heter det i motionen
på sid. 10 som en motivering till detta förslag: ”just därför
att man icke ansett, att förhållandena äro eller i hvarje fall icke
behöfva vara fullt analoga, synes det både mig och många andra
nödigt att för statens vidkommande beträda en annan väg än
den man hittills slagit in på.” Det synes sålunda, som om i
det hänseendet skulle råda öfverensstämmelse mellan motionen
och kungl. järnvägsstyrelsen. Här förefinnes en viss intresse¬
motsättning, fastän den icke är lika stor som vid de privata
företagen.
För att nu återgå till herr IJolmdahls reservation, där det
fastslås som en oegentlighet och en godtycklighet att låta en viss
grupp af dessa personer såsom arbetsgifvare tillvarataga statens
rätt gentemot öfriga grupper, så skulle jag till det vilja göra den
lilla anmärkningen, att om detta är en oegentlighet och en god¬
tycklighet, hvarför vill man då icke vara med om en förhand¬
lingsordning, hvarigenom de andra grupperna inom personalen
Lördagen den 11 maj, e. m.
19 Jfr 44.
också finge något litet inflytande med ? Om det är en oegent- Ang. en
lighet och en godtycklighet att låta en viss grupp tillvara. förhandlings-
taga statens rätt gentemot öfriga grupper, då bör väl också därur mellanstatens
dragas den slutsatsen, att man bör på något sätt ställa så till, att administra-
samtliga i statens verk anställda få något medinflytande i sina tira verk samt
egna lifsintressen. deras tjänste-
Det framhölls vidare af herr Holmdahl, att det var nöd- arbetare
vändigt för styrelserna att snabbt fatta sina beslut, och att man (Forts)
ur den synpunkten icke kunde gå med på en förhandlingsord¬
ning. Jag förstår icke riktigt den invändningen, ty med en för¬
handlingsordning skulle ju här afses att bereda möjlighet till för¬
handling rörande löneförhållanden, arbetstidsförhållanden och dy¬
likt, och dessa förhandlingar kunna väl icke rimligen sägas ha
något inflytande på styrelsens möjlighet att hastigt fatta sina
beslut. Jag förmodar, att man med det åsyftar någonting helt
annat än de tillfällen, då styrelsen fattar beslut i fråga om ar¬
betstid och arbetslöner och dylikt, ty det torde väl icke gå till på
det sättet, att man helt plötsligt befinner sig i en situation, då
man måste ögonblickligen fatta ett beslut.
Det sades vidare, att genom att biträda utskottets hem¬
ställan skulle man försätta den lägre personalen i ett fördelak¬
tigare läge än den högre och således göra sig skyldig till en
klasslagstiftning. Jag vill därtill först anmärka, att enligt ut¬
skottets yttrande är det utredningen förbehållet att afgöra, Indika
personal- och tjänstemannagrupper denna förhandlingsordning
bör beröra, och redan därmed faller ju den anmärkningen.
Men jag vill därtill också lägga, att det uppenbarligen är för den
lägre personalen, som denna förhandlingsordning är af behofvet
påkallad, ty det är väl ändå icke så i realiteten, att den högre
personalens intressen icke skulle under nuvarande förhållanden
bli tillbörligt och väl tillgodosedda. Det är från den lägre per¬
sonalens sida, som det starka missnöjet med de nuvarande förhål¬
landena gjort sig gällande och all erfarenhet går väl i den rikt¬
ningen, att den högre personalen har tillräckliga möjligheter att
göra sina synpunkter gällande i fråga om arbetstid och löneför¬
hållanden.
Den linje, som representeras af herr Holmdahl går icke
längre än till att vilja medgifva åt den icke ordinarie personalen
rätt att framlägga sina önskemål, synpunkter och yrkanden, och
beträffande denna linje kan jag helt instämma i hvad som sagts
från herrar Bäckströms och Cederborgs sida, att ett sådant för¬
slag skulle icke gå tillräckligt långt. Men jag vill för min del
öfverföra det omdömet till att äfven gälla det yrkande, som är
framlagdt af herr Bäckström m. fl. Det går ju nämligen ut på,
att man skall låta utreda ”i hvad mån bestämmelser kunna träf¬
fas i syfte att vid behandlingen inom statens förvaltande verk
af viktigare frågor rörande personalens arbets- och löneförhållan-
Nr 44. 20
Lördagen den 11 maj, e. m.
Ang. en den äfvensom af disciplinmål vederbörande personal må vara i
förhandlings- tillfälle att gorå sina synpunkter gällande”, samt att det skulle
mellan statens framläggas förslag i detta hänseende. Jag skulle nu gärna vilja
administra- ha en ytterligare belysning utöfver det, som redan sagts, hvarför
lira verk samt man från det hållet icke anser sig kunna vara med om att be-
deras tjänste- gara en förhandlingsordning för statens personal. Hvarför mot-
Itrbetare sätter man sig nödvändigtvis, att en sådan förhandlingsordning
(Forts)' skulle komma till stånd? Af herr Cederborg angafs orsaken
vara den, att man med en förhandlingsordning i det allmänna
språkbruket, så som det har utformat sig under utvecklingen af
arbetsförhållandena menar vissa bestämda normer för förhand¬
ling mellan lika berättigade parter, där man kan upptaga till be¬
handling alla tvistefrågor. Jag fick i hvarje fall den uppfatt¬
ningen af den definition, som herr Cederborg gaf af det begrep¬
pet. ku har ju emellertid utskottet för sin del angifvit, hvad
det anser böra innefattas under detta uttryck förhandlingsord¬
ning, och om man biträder utskottets förhandlingsordning, och
om man biträder utskottets hemställan, så är det väl den defini¬
tion af förhandlingsordning, som står i betänkandet, som måste
komma att ligga till grund för utredningen, och icke den defini¬
tion, som eventuellt kan framföras från annat håll. Här står
nu ”tillskapande af eu förhandlingsordning, d. v. s. bestämda
normer för behandling och afgörande af frågor rörande arbets-
aftalets inenhåll”. Och sedermera har ju genom det stycke, som
återfinnes på sidan 30, utskottet sagt bestämdt ifrån, att härmed
icke behöfver menas, att alla frågor skola genom denna förhand¬
lingsordning komma till afgörande, alldenstund den saken af
utskottet anses böra öfverlämnas åt en blifvande utredning i frå¬
gan. Det förefaller mig, som om den egentliga skillnaden här i
ståndpunkt mellan utskottets linje och den, som företrädes af
herr Bäckström in. fl., är den, att de, som biträda herr Bäck¬
ströms reservation, icke anse sig kunna medgifva personalen nå¬
gon som helst verklig medbestämmanderätt. Det framskymtade
i herr Cederborgs anförande tydligare än i herr Bäckströms.
Läser man den reservation, som här föreligger, så får man icke
fullt klart för sig, hvilken den rätta innebörden är. I motiverin¬
gen står det endast taladt om förberedande utredning och hand¬
läggningar, förberedande öfverläggningar, hvarvid de intresserade
skulle få tillfälle att framlägga sina synpunkter. Men i kläm¬
men står det sedan, att vederbörande personal må vara i tillfälle
att ”gorå sina synpunkter gällande”. Här återfinnes sålunda ett
rätt så sväfvande uttryck, och det vore önskvärdt, innan kam¬
maren skrider till att besluta i denna fråga, att det blir med
all tydlighet fastslaget, hvad man verkligen menar, då man
skrifver, att personalen skall vara i tillfälle att ”gorå sina syn¬
punkter gällande”. Innefattar det medbestämmanderätt vid af-
görandet af personalen berörande frågor, eller innefattar det icke
Lördagen den 11 maj, e. m. 21
detta ? Från den ståndpunkt, som icke vill medgifva åt perso¬
nalen någon som helst medbestämmanderätt, från det hållet fram-
föres helt naturligt såsom det principiella skälet mot ett sådant
medgifvande, att det skulle inkräkta på statens s. k. öfverhög¬
het. Det är ju ett af de hufvudargument, som framförts vid
behandlingen förut af denna fråga, och som säkerligen äfven
nu är ett af de vägande argumenten i debatten. Nu vill jag för
min del säga — och det har äfven uttryckligen framhållits i ut¬
skottets motivering — att någon inskränkning i det allmännas
högre rätt öfver enskilda gruppers intressen vill jag icke vara
med om. Någon utredning i sådan riktning har heller icke ut¬
skottet afsett, ty det har framhållits här, att det allmännas öfver¬
höghet öfver enskilda gruppers intressen icke blir genom detta
lidande. Men frågan är då, hvad det är som i realiteten får
anses representera staten och statens öfverhöghet. För min del
måste jag då säga, att en verklig statsöfverhöghet, som man kan
ha anledning och orsak att vilja respektera, är sådana utslag af
statsviljan, som komma till stånd genom regering och folkets
valda representation. Men här är det fråga om att öfverföra
respekten för statsviljan på andra områden, där man verkligen
med fog kan fråga sig, om det verkligen är statens öfverhöghet,
som det ytterst gäller, det förhållandet nämligen, då enskilde un¬
derordnade tjänstemän och myndigheter, såsom statens represen¬
tanter ensidigt fastställa och bestämma personalens arbets- och
löneförhållanden. Jag kan för min del icke biträda en sådan
uppfattning, som att en underordnad, enskild tjänsteman i det
fallet kan tillmätas en sådan auktoritet, att hvad han bestämmer
skall af personalen beaktas, som vore det ett uttryck för den
svenska statens vilja och beslut.
Det framhölls redan uti fjolårets utskottsutlåtande, att
man redan har fått lof att beträda den väg, som här i motionen är
angifven som den riktiga och som den gångbara. Det anfördes
då i bilagorna åtskilliga exempel på, att vederbörande styrelser
redan hade inledt — sporadiskt visserligen — förhandlingar
med underordnad personal, och jag ber ur den exempelsamlingen
få åberopa, hurusom vid järnvägsbyggena hösten 1908 det för¬
des förhandlingar och upprättades ett slags aftal, undertecknadt
af representanter äfven för arbetarne, hurusom det har förts för¬
handlingar med telegraf- och rikstelefonarbetareförbundet, och
hurusom det vid vattenfallsbyggena förekommit öppen arbetsned-
läggelse, en arbetsnedläggelse, som aflöpte i hufvudsaklig öfverens¬
stämmelse med de vanliga förhållandena på arbetsmarknaden, så¬
lunda med inträdande af statens förlikningsman som biläggare af
tvisten. Då förhållandena redan börjat utveckla sig i denna rikt¬
ning, så har utskottet ansett, att man icke borde öfverlämna denna
utveckling åt sig själf utan redan från början fastslå, på hvad sätt
Sr 44.
Ang. en
förhandlings¬
ordning
mellan statens
administra¬
tiva verk samt
deras tjänste¬
män och
arbetare.
(Forts.)
Sr 44. 22
Lördagen den 11 maj, e. m.
Ang. en
förhandlings¬
ordning
mellan statens
administra¬
tiva verk samt
deras tjänste¬
män och
arbetare.
(Forts.)
sådana förhandlingar kunna försiggå och under hvilken form per¬
sonalens medinflytande skall göra sig gällande.
En punkt i utskottets yttrande, som särskilt blifvit före¬
mål för anmärkning och som jag därför icke kan undgå att
säga några ord om, är frågan om inrättande af ett särskildt
appellationsinstitut, till hvilket personalen kan vända sig för att
få sina intressen tillgodosedda i disciplinmål. Det har framhål¬
lits såväl i motionen som i utskottets yttrande, att därmed inga¬
lunda afsåges något borttagande af den administrativa bestraff¬
ningsrätten utan endast tillskapande af ett institut för Över¬
klagande och granskning af utslag i disciplinmål.
Nu har det invändts gentemot detta särskildt af herr Ce¬
derborg, att ett sådant appellationsinstitut icke skulle kunna få
någon större auktoritet än de nuvarande instanserna. Ja, med
auktoritet menades väl i detta sammanhang auktoriteten hos den
vid statens verk anställda personalen, och jag ber då att få hän¬
visa till de många bilagor, som åtfölja detta utskottsbetänkande
och hvilka innehålla yttranden från olika personalorganisatio¬
ner. I dessa yttranden uttalar man sin fullständiga anslutning
till! de i motionen framställda önskemålen, och jag menar, att
detta väl ändå rätt tydligt vittnar om, huru personalen själf ser
denna sak. Därigenom är ju också svaret gifvet på frågan om
icke ett sådant appellationsinstitut skulle kunna medföra för dis-
ciplinmålsutslagen större respekt och större förtroende hos perso¬
nalen själf.
Nu har ju icke utskottet bestämdt uttalat sig till förmån
för ett sådant apellationsinstitut, utan endast föreslagit, att vid
utredningen skulle tagas under öfvervägande inrättandet af ett
sådant. Och utskottet har motiverat detta icke blott därmed, att
den administrativa bestraffningen skulle kunna tillvinnna sig
ökadt förtroende, utan också därmed att det kunde vara ändamåls¬
enligt, att vid behandlingen af klagomålen fackinsikter finge
göra sig gällande. Det har redan förut här talats åtskilligt om
hurusom statens anställda personal bör vara så genomträngd af an¬
svarsmedvetenhet, att den under alla förhållanden icke kan
tänka på några andra utvägar att framföra sina önskemål och
kraf än dem, som anvisas af de båda reservantgrupperna.
Nu har det i utskottets yttrande sagts, att utskottet anser,
att man, för att binda personalen vid statens företag med de
starka intressefördelar, som ensamt i längden bereda garanti mot
arbetsinställelser, icke har någon annan väg att gå än att gifva
personalen någon medbestämmanderätt i dess lifsfrågor. Jag hål¬
ler fortfarande före, att vill man betrygga ett allmänt företag mot
arbetsinställelser, är detta en långt säkrare väg att beträda än om
man såsom föreslås i den af herr Bäckström m. fl. afgifna reserva¬
tionen vill fastslå ett ovillkorligt förbud mot arbetsnedläggelser,
samtidigt med det att man utsäger, att denna personal icke på an-
Lördagen den 11 maj, e. m.
23 Sr 44.
nät sätt skall beredas något verkligt medinflytande. Ty skall det Än'l- en
vara någon principiell skillnad mellan reservanternas och utskot- förhandlings-
tets yttrande måste den ligga just på den punkten, att personalen menan statens
icke bör få någon verklig medbestämmanderätt. Och det förefaller administra-
mig vara en egendomlig metod att betrygga arbetsfreden vid all- tiva verksamt
männa företag, att man säger, å ena sidan att personalen under der^ä^ä^e'
inga förhållanden har någon rätt att begagna sig af arbetsnedläg- arbetare
gelse och å andra sidan att ej heller tillfälle skall gifvas densamma (Fortg)
att få utöfva något verkligt inflytande på personalens lifsfrågor.
Mig synes, att vill man bär verkligen för framtiden skapa
en nödig garanti mot arbetsinställelser vid statens företag, bar
man endast att gå den väg, som är anvisad i utskottets förslag,
nämligen att begära fastställande af en förhandlingsordning,
hvarigenom personalen blir i tillfälle att under bestämdt fast¬
slagna normer framföra sina kraf och yrkanden.
Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets hemställan.
Med herr Sandler förenade sig herrar Bränning, Sävström,
Lindley, Nilsson i Hagaby, Palmstierna, Söderberg i Stockholm,
Sjöblom, Bärg i Katrineholm, Johansson i Uppmälby, Törnblom,
Persson i Norrköping, Sterne, Bor ggr en, Kloo, Magnusson i Kalmar,
Nilsson i Kristianstad, Strid, Hage, Svensson i Skönsberg och
Widlund.
Herr L e m k e: Herr talman! Då denna fråga i högsta
grad berör förhållandena sådana de gestalta sig i statens affärs-
drifvande verk och i synnerhet statens järnvägar, må det tillåtas
mig att i denna fråga yttra några ord, allra helst som jag har
den fulla öfvertygelsen, att motionären i sitt yrkande främst och
förnämligast af sett statens järnvägar.
Den enligt mitt förmenande i allmänhet oriktiga utgångs¬
punkt, som motionären anlägger vid sin syn på denna sak, be¬
står däri, att han angifver de ledande krafterna, inom verken,
befälet, som en part i saken och såsom arbetsgivare.
Vid statens verk är det staten själf, som är den enda ar¬
betsgivaren, och alla vid verken anställda äro arbetstagare. De
ledande i verken hafva ju icke någon som helst personlig fördel
af, huru verken drifvas, ej heller något personligt intresse att
bevaka, utan det är endast verkens allmänna bästa, statens bästa,
som är den drifvande kraften. Någon part i målet förekommer
således icke, och förhållandena äro på denna grund icke alls jäm¬
förbara med dem, som äro rådande på enskildt område i sådana
fall.
Motionären har dessutom ganska öppet frånkändt de le¬
tande ämbetsmännen förståelse och kännedom på det sociala om¬
rådet. Detta är väl ändå ett ganska hårdt ord i vår tid, då de
Nr 44. 24
Lördagen den 11 maj, e. m.
sociala förhållandena tränga sig så på oss alla, att nästan hvarje
*°rordning*1' medborgare måste sätta sig in i desamma, och kanske icke minst
mellan statens de> som hafva en stor personal att leda.
administra- Man skulle kunna tänka sig, att det vore lämpligt och för¬
fela verk samt delaktigt, att vederbörande personals ombud inom ett verk blefve
dermän<oa!e' börda, då det gällde frågor af allmän natur eller arbetsförhål-
arbetare. landen, som berörde deras intressen, och detta sker jn redan nu i
(Forts.) ganska stor utsträckning, särskild^ vid statens järnvägar. På
den linjen ställer jag mig; för en sådan förhandlingsordning vill
jag i min ringa mån verka. Men, mina herrar, motionären
drifver denna sak ofantligt mycket längre. Han vill vindicera
en rätt icke blott för frågor af allmän natur att dragas inför
förhandlingsförfarande — och han vill bland andra instanser in¬
föra ett skiljedomsinstitut — utan äfven för subjektiva och per¬
sonliga frågor, för hvilka frågor som helst, och därtill kommer
sedermera, att detta skilj edomsinstitut skall vara en högsta in¬
stans.
Man kan ju tänka sig konsekvenserna af en dylik ordning.
Den styrelse, som alltid skall inför statsmakterna bära ansvaret
för verkets skötsel, skall sålunda riskera att kanske vid hvarje
sitt steg mötas af ett skiljedomsinstitut, som kanske vill slå in
på helt och hållet andra vägar än dem styrelsen tänkt sig såsom
lämpliga för skötande af verket efter bästa förstånd. Detta
skiljedomsinstitut skulle dessutom blifva en sista instans utan
appellationsmöjlighet. Det torde ju utan vidare kunna inses, åt¬
minstone för dem, som en längre tid tjänstgjort vid ett statens
verk, att en sådan sakernas ordning är ogörlig.
Dessutom skulle genom en sådan ordning statens högsta
myndigheter åsidosättas, och regeringsrätten, som dock är sam¬
mansatt af fullständigt oberoende och högt kvalificerade ledamö¬
ter, och hvilken just är afsedd att döma i högsta instans i admi¬
nistrativa frågor, skulle komma vid sidan om en administrativ
juryinstitution.
Dessutom är här en annan synpunkt, som bör beaktas, och
det är, att de båda s. k. parterna för öfrigt icke alls blifva lik¬
ställda. Ty staten eller dess ämbetsmän måste ju alltid hålla en
ingången öfverenskommelse, men det finnes ju ingen fullkomlig
visshet om att den andra parten, sedan en skiljedom är fälld, un¬
der alla omständigheter skall hålla den. Detta framgår ju tyd¬
ligt af de rätt hotfulla ord, som motionären i en viss del af sin
motivering anför.
Det torde vara af alla erkändt, att en juryinstitution har
många betänkliga sidor, men allra mest då det gäller administra¬
tiva tvister. Om parterna icke kunna komma öfverens, resul¬
terar detta uti att en enda man, den udda mannen eller ordfö¬
randen, blir den som till sist skall afgöra saken. Huru svårt
Lördagen den 11 maj, e. m. 25
är det icke mina herrar, att få en sådan man på denna plats, att
domen blir sådan den bör vara.
Men alldeles särskildt måste man hysa betänkligheter i
detta afseende, då lagen skall tillämpas på det disciplinära områ¬
det. Att i en disciplinär domstol hafva, såsom motionären yr¬
kar, personer insatta, hvilka utgöra jämnställda eller menings¬
fränder till den felande, kan icke åstadkomma fullständig opar¬
tiskhet. De förhållanden, efter hvilka dessa ärenden nu hand¬
läggas -—• åtminstone vid det statens verk, som jag tillhör, och
med de förändringar, som under den senaste tiden hafva i de
disciplinära målens behandling införts ■— anser jag för min del
vara så goda och så riktiga som det öfver hufvud är möjligt att
tänka sig. Såsom ett ganska talande bevis för detta torde kunna
anföras, att af de mål, som i detta afseende förekommit vid sta¬
tens järnvägar, är antalet öfver klagade mål procentvis litet, och
detta oaktadt att då öfverklagandet af sådana mål skett, rättelse
ofta vunnits i den högre instansen. Jag har här skaffat mig
några uppgifter, som visa, huru det under de senaste åren ställt
sig i nämnda hänseende vid statens järnvägar. Under ett år af-
dömdes 1,487 disciplinmål. I förhållande till den stora persona¬
len vid statens järnvägar är detta dock endast sex procent. Och
af dessa 1,487 mål öfverklagades endast 23 hos järnvägsstyrelsen
och endast 5 hos regeringsrätten.
Ett annat år voro de afdömda disciplinmålen 1,203, hvithet
utgör endast fem procent af personalens antal. De mål, som
gingo till järnvägsstyrelsen voro 33, och af regeringsrätten af-
dömdes endast 4.
Jag tror mig kunna påstå, att dessa siffror visa, att den
rättegångsordning, om jag så får kalla det, som för närvarande
finnes vid detta verk, gifver vid handen, att det icke kan vara nå¬
got berättigadt missnöje med densamma. Yägen för öfver kla¬
gande står ju klar, och det är tydligt, att då, såsom det synes, i
de öfverklagade målen ofta rättelse vinnes, när en felaktig dom
blifvit fälld, det icke finnes någon anledning att antaga, att per¬
sonalen icke vill begagna den vägen, om den ansåge, att det vore
skäl att öfverklaga en dom. Men då så icke sker, får man väl
antaga, att flertalet af de fällda domarne varit rättvisa och be¬
fogade, och då rättelse bort vinnas, så har den äfven vunnits på
den instansväg, som nu finnes.
Nu har man för införande af denna förhandlingsordning
och detta skiljedomsinstitut åberopat förhållandena vid de en¬
skilda järnvägarna. Men, mina herrar, jag anser mig böra un¬
derstryka och ber eder noga observera, att förhållandena där äro
helt annorlunda och ingalunda jämförbara. Vid ett enskildt
järnvägsbolag till exempel är det alldeles klart, att styrelsen för
detta bolag och i sista hand bolagsstämman måste vara högsta
instans. Men så kan det icke vara vid statens verk. Dessutom
Xr 44.
Ang. en
förhandlings¬
ordning
mellan statens
administra¬
tiva verk samt
deras tjänste¬
män och
arbetare.
(Forts.)
Nr 44.
Ang. en
förhandlings¬
ordning
mellan statens
administra¬
tiva verk samt
deras tjänste¬
män och
arbetare.
(Forts.)
26 Lördagen den 11 maj, e. m.
kan man vid de enskilda företagen och särskild! vid de enskilda
järnvägarna verkligen tala om parter, ty där kan det vara sub¬
jektiva, ekonomiska och andra intressen, och där är det således
parter, men det kan det icke anses vara vid statens verk.
Man har också sagt, att det visat sig, att man ganska sällan
appellerat till det rättsinstitut, som etablerats vid de enskilda
järnvägarna, och att det således icke skulle vara någon fara att
inrätta ett sådant institut. Ja, att det icke ofta appellerats till
detta institut vid de enskilda järnvägarna, har nog sina orsaker.
En orsak skall jag nämna, och det är den, att där skola båda par¬
terna vidkännas kostnaderna för inkallelsen af skiljedomstolen och
för dess sessioner, och detta är en mycket dyrbar sak. Det är en an¬
ledning, hvarför man dragit sig för att anlita skiljedomstol. Så¬
dant är icke alls förhållandet vid statens järnvägar, ty där är det
alldeles klart, att staten finge betala hela proceduren, och där¬
med faller det skälet såsom en hämmande faktor.
Hur jag än ser saken, kan jag icke komma till annat resul¬
tat, än att jag anser det i hög grad ödesdigert, om den ansvars¬
fulla, goda skötseln af statens verk finge äfventyras genom att
motionärens förslag genomdrefves; och alldeles särskildt vill jag
varna för, att man på det disciplinära området skulle, med åsi¬
dosättande af statens högsta instans, etablera en juryinstitution,
som lämnar åt en oansvarig domstol, den korrigerande myndig¬
het, som naturligtvis styrelsen måste hafva, då den i sista hand
alltid blir ansvarig inför statsmakterna för huru den sköter sig
i ekonomiskt och administrativt afseende.
Med dessa korta ord — jag vill nämligen ej längre förhala
debatten — ber jag, herr talman, att få yrka bifall till herr
Holmdahls reservation.
Herrar Lundström i Göteborg och Indebetou instämde häruti.
Herr Lindqvist i Stockholm: Herr talman, mina
herrar! Det har förefallit mig, som om vi alltid varit ense om
en sak, och det har varit, att där staten uppträder såsom ar¬
betsgivare, skall det ske i form af mönsterarbetsgifvare. Det
har då befunnits ganska egendomligt, att under det enskilda ar¬
betsgivare med privat kapital städse underkastat sig förhand¬
lingar med sina arbetare och äfven med dem träffat bindande öf¬
verenskommelse rörande löne- och arbetsvillkor, har staten icke
under några omständigheter gått med på en dylik anordning.
Dessa villkor ha, såsom vi veta, hittills alltid bestämts ensidigt,
och all personal vid statens affärsdrifvande verk ha fått foga sig
i bestämmelserna, hurudana de än ha blifvit. Det är ju märk¬
värdigt, kan man säga, att då staten eller Riksdagen ingripit
i de privata arbetsgifvarnas verksamhet, såsom skett med infö¬
randet af lagen om medling i arbetstvister, genom hvilken man
Lördagen den 11 maj, e. m.
27 >'r 44.
ingriper i de enskilda arbetsgifvarnas förhållanden och omstän- Ang- en
digheter och reglerar deras angelägenheter ganska djupgående, f°r}iandlings-
under det att man samtidigt häfdar den satsen, att staten sj älf mellan statens
eller statens atfärsdrifvande verk icke under några omständig- administra-
heter skall underkastas eu sådan anordning, och att sålunda in- tiva verksamt
gen som helst medbestämmanderätt öfver arbetsvillkoren skall der^ä^aJ^e'
kunna tillförsäkras den i statens verk anställda personalen. arbetare.
Det allra märkligaste är emellertid att höra resonemangen (Forta)
i dag först från reservanten herr Holmdahl och nu senast från
den siste talaren, herr Lemke. De framhålla ju med skärpa, att
en sådan anordning, ett förhandlingsförbållande mellan per¬
sonalen vid statens verk och staten såsom arbetsgivare, icke kan
införas, därför att det icke finnes, säger man, några sådana mot¬
sättningar hos de i denna verksamhet anställda, så att man har
några bestämda förhandlingsparter. Herr Holmdahl häfdade ju
den uppfattningen, att alla, som äro anställda vid ett sådant
atfärsdrifvande verk, äro tjänstemän, och att sålunda icke den
ena tjänstemannen kan uppträda såsom arbetsgifvare emot den
andra. Ja, mina herrar, hvad är det, som har skett hitintills,
och hvad sker dagligen? Det är, att de högre tjänstemännen i
dessa verk tjänstgöra såsom arhetsgifvare och bestämma den
öfriga personalens arbetsförhållanden samt diktera villkoren i
allmänhet för dem. Det är ju så, att de aifärsdrifvande verkens
styrelser bestå af tjänstemän i samma verk, och det är dessa som
bestämma arbetsvillkoren för öfriga i samma verk anställda. Det
är icke ens alltid så, att detta bestämmande sker kollegialt i ett
verk utan så, att det endast sker en öfverläggning inom verkets
styrelse, och därefter öfvergår beslutanderätten till chefen. Det
är ganska egendomligt och märkvärdigt, att man anser sig kunna
vara tillfreds med sådana förhållanden och en sådan anordning,
då man, såsom jag förut antydt, finner lämpligt att anbefalla för¬
handlingar mellan de enskilda arbetsgifvarne och deras arbetare.
Det har nu emellertid af herr Lemke särskildt betonats, att
det framför allt skulle vara farligt, om staten såsom sådan skulle
gifva sig in på detta område, i det att man skulle tillskapa ett
institut, som i händelse förhandlingarna icke ledde till resultat,
skulle afdöma uppkomna tvister. Han säger, att detta icke bör
under några omständigheter få ske och att stora vanskligheter
kunna uppstå genom eu dylik anordning. Jag har nu emellertid
haft tillfälle att några år deltaga som ledamot i den skiljedom¬
stol, som af dömer tvister för de enskilda järnvägarna här i lan¬
det, och jag har med alldeles särskildt intresse följt händelsernas
gång för att se, huru detta institut skulle verka och hvilka prin¬
ciper man skulle kunna draga fram därur och äfven tillämpa
på andra områden. Jag ber då att få säga, att jag under denna
min verksamhet kommit till den öfvertygelsen, att såväl de en¬
skilda järnvägarnas förvaltningar som dess personaler i närva-
Nr 44. 28
Lördagen den 11 maj, e. m.
Ang. en rande stund ingalunda skulle vilja afstå från den säkerhets-
förhandlings- ven^i som tillskapats för lösande af lönefrågor och äfven andra
mellan statens tvister på det området. Väl har jag funnit, att man icke alltid
administra- kan känna sig fullt tillfredsställd med de utslag, som komma
tiva verk samt från en sådan skiljedomstol, och jag vill gå med delvis på det,
^män^oeh8' som ^err ^em-^e säde, att det är ganska svårt att finna en udda
arbetare. nian? som skall vara ordförande i en sådan skiljedomstol. Det är
(Forte) ganska svårt, att finna en man, som har så klar blick för förhål¬
landena på ifrågavarande områden, att han noggrant afväger
och faller utslaget, när det icke nås enighet inom domstolen. Men
om den betingelsen blifvit uppfylld, och om en sådan man kan
uppletas, och det tror jag vi kunna säga, att det har skett i skil¬
jedomstolen för de enskilda järnvägarna, då är jag öfvertygad
om, att detta är ett institut, som på ett tillfredsställande sätt kan
lösa sina uppgifter och att en sådan anordning alltså är att an¬
befalla.
Hvad som emellertid förvånade mig mycket under denna
diskussion, var det uttalande som gjordes af herr Cederborg. Han
framhöll med skärpa, att Riksdagen eller Andra kammaren
skulle se sig noga före, så att det hos personalen vid statens af-
färsdrifvande verk icke under några omständigheter finge ligga
kvar någon möjlighet till strejkrätt eller ens en tanke hos perso¬
nalen, att sådan strejkrätt skulle förefinnas. Han vill således
redan nu för sin del säga ifrån, att vi i dag skola absolut be¬
stämdt fastslå, att en sådan tanke under inga omständigheter kan
få finnas hos personalen inom dessa verk, och att denna personal
sålunda ej skall få begagna sig af något som helst påtrycknings¬
medel. Hvad som särskild! förvånade mig i detta anförande och
i sammanhang med detta utryck, var, att herr Cederborg för sin
del sätter så ofantligt litet i stället för det, som han på detta
sätt vill beröfva denna stora personal, nämligen hvarje möjlighet
till påtryckning då det gäller för denna personal att reglera sina
förhållanden på tillfredsställande sätt. Han tillstyrkte endast
den liberala reservationen, som är afgifven vid utskottsutlåtan-
det, mellanlinjen, som endast säger, att personal och tjänstemän
vid dessa verk skola få i viss mån göra sina erinringar till ve¬
derbörande verks styrelse, och att i den mån styrelsen vill ta hän¬
syn till dessa erinringar, skall den göra det, men vill den icke,
få vederbörande naturligtvis finna sig däri.
Jag får då säga, att detta är ganska litet att ge, då man
samtidigt skulle kräfva, att denna omfattande personal skulle
helt afstå från den rätt, som eljest tillkommer arbetarne i Sve¬
riges land. Jag erinrar mig i detta sammanhang, hurusom det
liberala partiet, när det 1910 framlades förslag från dåvarande
regeringen om att kommunernas arbetare skulle jämställas med
ämbetsmän i straffrättsligt hänseende men ingalunda komma i
åtnjutande af ämbetsmannaförmåner i öfrigt, då sade ifrån i en
Lördagen den 11 maj, e. m. 29
reservation, att det kunde partiet under inga förhållanden gå
med på, att denna personal, dessa kommunernas alla arbetare
skulle afstå strejkrätten utan att det i stället gafs dem någon
säkerhet för att deras löneförhållanden blefve tillfredsställande
reglerade, exempelvis genom ett skiljedomsinstitut, hvarigenom
lönevillkoren och uppstående tvister eventuellt kunde lösas.
3STu förefaller det mig, som om herr Cederborg i dag före¬
trädde en afvikande mening från den ståndpunkt, som det libe¬
rala partiet då intog. Jag får beklaga, om det parti, som nu
sitter vid regeringsmakten, skulle vilja följa på denna väg, och
därigenom utan vidare fastslå, både för statens och för kommu¬
nernas stora arbetarpersonal, sådana bestämmelser, att man be-
röfvar dem i stort sedt hvarje medinflytande utan att sörja för
att deras lifsfrågor bli på tillfredsställande sätt lösta.
Herr Cederborg framhöll äfven i sitt anförande, att vi
skola besinna, att det här gäller icke vanliga arbetare, det gäller
icke personer, som stå i vanlig arbetareställning, utan det är
fråga om, såsom han sade, tjänstemän. Jag har många gånger
haft anledning att tänka på, hvad som skedde här i Riksdagen,
när vi senast reglerade löneförhållandena för statens järnvägars
personal. Då inträffade, såsom vi minnas, att Riksdagen skänkte
åt personalen vid statens järnvägar titeln af tjänstemän, och
sedan har man, efter hvad jag funnit, oafbrutet utnyttjat detta
och velat påstå, att denna personal endast på grund af namnet
tjänstemän står i en annan ställning, än hvad den tidigare gjort.
För mig står det alldeles klart, att det endast var eu namnför¬
ändring, att det var en vackrare beklädnad, så att säga, som man
skänkte åt denna personal, men i själfva verket är deras ställ¬
ning alldeles likadan nu som den var, innan de blefvo betitlade
tjänstemän. Jag kan för min del icke annat än beklaga, att Riks¬
dagen vid det tillfället kom att falla för det kraf, som framställ¬
des ifrån det hållet, när de ville ha en dylik likställighet med
dem, hvilka förut betitlades såsom tjänstemän. Man borde icke
ha fallit undan för det anspråket, utan man skulle ha vidhållit,
att denna personal fått kvarstå på sin gamla grundval och icke
betitlats med detta fina namn, ty vid sådant- förhållande skulle
man ej nu kunnat begagna sig af denna tjänstemannatitel för att
därmed drifva dem tillbaka, då det för dem gällde att häfda sina
intressen.
I den fråga, som här i dag föreligger, har det framhållits
af några talare och särskildt af ordföranden i det utskott, som
har behandlat denna motion, att det vore välbetänkt, om man
tillsåge, att särskildt disciplinmålen finge ett annat behandlings¬
sätt, än hvad för närvarande är fallet. Det stod också, det får
jag säga, klart för mig, att ingenting är väl ändå mera riskabelt än
om dessa bestraffningar skulle kunna ske ensidigt och bestämmas
efter några fås individuella uppfattningar, när det gäller att
Nr 44.
Ang. en
förhandlings¬
ordning
mellan statens
administra¬
tiva verk samt
deras tjänste¬
män och
arbetare.
(Forts.)
Nr 44. 30
Lördagen den 11 maj, e. m.
Ång. en döma angående eventuella försummelser, utan att motparten
förhandlings- ]£an8]se j3]ir { tillfälle att på fullödigt sätt få saken belyst från sin
mellan statens synpunkt. Det är alldeles säkert, att det nu inom statens verk
administra- förekommer en mängd disciplinära bestraffningar, där, i fall de
tiva verk samt kommit under en allsidigare, mera omdömesgill och mera omf at-
deras tjänste- tande pröfning, bestraffningens art otvifvelaktigt skulle blifva
^arbetare en annan, än den nu blifvit. Vi skola betänka, hvad det kan
(Forts) Sålla för den personal, som träffas af sådana bestraffningar och
°r ' bur den skall känna dem. Jag vet icke, om det ändå skall kunna
gå i längden, så att denna personal skall, oaktadt allt, känna sin
ansvarsplikt och sin ansvarsmedvetenhet, som det här talats om,
och som denna personal hittills i så hög grad ådagalagt. Nej,
mina herrar, man får nog sörja för, att det sker så stor rättvisa
som möjligt mot denna personal, i fråga om hvilken jag är öf-
vertygad, att det icke finnes den bittersta anledning att saga,
att den icke känner denna ansvarsmedvetenbet och denna plikt¬
uppfyllelse, som af densamma kräfves.
Sedan vill jag säga till herr Holmdahl i hans egenskap af
reservant, att han i sin reservation har gjort sig saker till en
hel del uttalanden, som äro högst egendomliga. Men det är
icke nog med detta. Han har dessutom gjort ett uttalande på
sid. 42 uti utskottets utlåtande, mot hvilket jag för min del
måste be att få inlägga min bestämdaste gensaga. Han skrif-
ver nämligen, bland annat, där följande: ”Man har framhållit,
att införandet af en förhandlingsordning skulle medföra ar-
betslugn samt motverka arbetsinställelser vid statens affärsdrif-
vande verk. Jag hyser emellertid ej några större förhoppningar
om ett dylikt resultat. Det finnes ju ingen garanti för att per¬
sonalen, därest i något visst fall ett af skiljedomstolen fattadt be¬
slut ginge densamma emot, skulle böja sig för detsamma. Tvärt¬
om torde den möjligheten ej vara utesluten, att personalen i
sista hand skulle tillgripa arbetsnedläggelse för att genomdrifva
sina fordringar.” Ja, det synes mig vittna, minst sagdt, om
den högsta grad af okunnighet om de förhållanden, hvarmed re¬
servanten här har rört sig, när han på detta sättet kan med be¬
rådt mod skrifva Ten reservation till ett utskottsutlåtande. För
visso skulle vi här i svenska riksdagen om denna reservation
antages, sätta den stämpeln på Sveriges arbetare och speciellt
på den stora personal, som är anställd vid statens affärsdrifvande
verk, att vi icke ha den ringaste tilltro till rättskänslan hos denna
klass af medborgare. Ty äfven om vi skapa fram ett skilj e-
domsinstitut, föreligger icke någon som helst säkerhet för, säger
ju reservanten, att, när en skiljedom är fälld, denna skall följas
af arbetarna. Nej, de kunna bryta den och tillgripa arbetsned-
läggelser, ehuru detta då skulle vara dem bestämdt förbjudet.
Jag ber, mina herrar, att vi må betänka oss två gånger, innan
vi i Andra kammaren fastslår något sådant. Jag tror icke, att
Lördagen den 11 maj, e. m.
31 Hr 44.
denna stora personal har gjort sig förtjänt af någon sådan till¬
vitelse som den i reservationen uttalade. Det har redan nu, herr
talman, diskuterats rätt omfattande om denna fråga, och jag vill
icke längre uppehålla tiden med att orda om den. Jag ber endast
att till sist få säga, att för mig står det alldeles klart, att om Riks¬
dagen vill sörja för, att ett godt förhållande allt fortfarande skall
hli rådande vid statens verk, och om man vill sörja för att staten
skall i någon mån stå som mönsterarbetsgifvare, då bör man slå in
på sådana vägar, att full medbestämmanderätt lämnas åt persona¬
len vid dessa verk, då det gäller att fastställa dess arhets- och
löneförhållanden. Sker det, då är jag öfvertygad om, att vårt
land äfven måhända i fortsättningen skulle kunna stå främst,
då det gäller plikttrohet hos den kår, som sysselsättes vid statens
verk, hvilket jag tror vi kunna göra nu, och som jag är viss om,
att vi äfven skola kunna göra i framtiden endast sakerna ordnas på
ett förnuftigt sätt. Men vill man kräfva mer af denna personal, vill
man, att den absolut skall afstå från hvarje påtryckning, i form af
arbetsnedläggelse, när tvistefrågor icke på annat sätt kunna regle¬
ras, ja, då är det också klart, synes det mig, att det äfven bör
skapas fram ett institut, som på ett tillfredsställande sätt löser
tvistefrågorna, och då går det icke an att, såsom herr Cederborg
ville, gifva dem detta magra mellanting, som ligger i den från
liberalt håll utgångna reservationen.
Jag her således, herr talman, att med dessa ord få yrka bi¬
fall till utskottets hemställan.
Häruti instämde herrar Molin i Södertälje, Tengdahl, Larsson
i Västerås, Uddenberg, Forssell, Lundgren, Edbom, Svensson iSköns-
berg, Helger, Holmström, Wallin och Rydén.
Herr Molin i Dombäcksmark: Herr talman, mina
herrar! Då jag är en af dem, som med min röst bidragit till
utskottets förevarande utlåtande, her jag att i allra största kort¬
het få angifva några af de skål, som föranledt mig taga detta
steg. Det är hufvudsakligast de liberala reservanternas mycket
sväfvande uttryck i deras kläm, som föranledt mig att gå med på
det förslag, som framställts af de socialdemokratiska ledamöterna
inom utskottet. De liberala reservanterna, herrar Bäckström
m. 11., säga, att de önska en utredning, ”i hvad mån bestämmelser
kunna träffas i syfte att vid behandlingen inom statens förval¬
tande verk af viktigare frågor etc.” Inför detta ordet ”vikti¬
gare har jag varit tvungen att sätta ett stort frågetecken. Ömk¬
ligt vore att veta, hvem som skall afgöra, hvilka frågor, som
äro viktigare eller mindre viktiga. Utredningen månne? Xej,
ty den utredning, som tilläfventyrs kommer till stånd till följd
af ett riksdagsbeslut i enlighet med herr Bäckströms m. 11. reser¬
vation, har icke rättighet att gifva sig in på mindre viktiga frågor;
Ang. en
förhandlings¬
ordning
mellan statens
administra¬
tiva verk samt
deras tjänste¬
män och
arbetare.
Forts.
Sr 44. 32
Lördagen den 11 maj, e. m.
Ang. en Riksdagen har ju icke begärt, att utredningen skall verkställas
förhandlings- pösande mindre viktiga frågor. Frågar man sedan, om Biks-
mellan statens dagen själf skall angifva, hvilka frågor som äro ”viktigare”
administra- härvidlag, måste man också säga nej. Ty Riksdagen kan for
lira verk samt närvarande icke afgöra, hvilka frågor, som i detta afseende äro
deras tjänste- mera eller mindre viktiga. Återstår då att regeringen själf, in-
^arbetåre nan utredningsarbetet företages, skall afgöra, hvilka frågor, som
(F it )' aro mer e^er mindre viktiga. Men då frågar man sig, huru
01 S'; detta skall tillgå? Ja, regeringen kan ju visserligen höra sig
för hos vederbörande verks styrelser. Det är tydligt, att styrel¬
serna skola inkomma med förslag på hvad de anse vara ”vikti¬
gare” frågor, men det är icke sagdt, att de uttalanden, som komma
därifrån, äro riktiga, lika litet, som det skulle vara välbetänkt
att endast fråga den andra parten, arbetarna, hvad de mena med
”viktigare” frågor. Återstår då ingen annan möjlighet än att
tillsätta en särskild kommitté rent af för att afgöra, hvad som
menas med ordet ”viktigare”.
Om nu det uttrycket är oklart, hvarom jag talat, så är det
desto mera märkvärdigt att i herr Bäckströms reservation i fort¬
sättningen se uttrycket: ”gorå sina synpunkter gällande”. Det
beror alldeles på den tonvikt man lägger på orden, hvad bety¬
delse de kunna få. Jag tycker icke, att det är välbetänkt att an¬
vända sådana uttryck, som man kan ge derå tolkningar. Mena
reservanterna, att ”synpunkter gällande” skola angifva, att ar¬
betarna själfva skola få styra och ställa, med andra ord rentaf
ha majoritet i förhandlingarna? Ja, så måste man tolka detta
uttryck, försåvidt man lägger tonvikt på ordet ”gällande”. Jag
för min del är för konservativ för att kunna gå med på något
sådant. Ovillkorligen måste jag karakterisera detta uttryck såsom
en mycket illa funnen fras. För att taga ett exempel: Jag har
i egenskap af ledamot af denna kammare visserligen medbestäm¬
manderätt, men det är icke därmed sagdt, att jag kan göra alla
mina synpunkter gällande.
Sammanställas dessa uttryck, å ena sidan: ”viktigare frå¬
gor” och å andra sidan: ”gorå sina synpunkter gällande”, måste
man fråga sig, hvad reservanterna verkligen mena. Det skulle
ju vara rim och reson i att gifva arbetarna rättighet att göra sina
synpunkter gällande, om det rörde sig om mindre viktiga frågor,
men det synes mig alldeles omöjligt att låta dem få göra sina
synpunkter gällande, då det gäller mera viktiga frågor.
Jag skall icke längre uppehålla tiden, jag vill endast på
samma gång jag beklagar, att denna fråga behandlats som parti¬
politisk sådan, säga, att jag i hufvudsak instämmer i hvad ut¬
skottets ärade ordförande anfört. Med dessa ord ber jag att få
yrka bifall till utskottets förslag.
Herr ^Vinberg: Herr talman! Af utskottets här före-
Lördagen den 11 maj, e. m.
33 Xr 44.
liggande förslag och af de vid detsamma fogade tvenne olika re- . Ang. m
servationerna framgår, att meningarna inom utskottet uti denna '°r
fråga varit rätt delade. Af den diskussion, som nu förts här i mellan statens
kammaren, framgår yttermera, huru meningarna äro ganska de- administra-
lade och hur oklara begrepp man å en del håll synes ha, om hvad tiva verk samt
som i hvarje fall bör kunna anses vara det lämpligaste tillväga-
gångssättet och de lämpligaste vägarna att här beträda. Jag ber arbetare
här att få vända mig mot en anmärkning, som ganska ofta gjorts (Forts)
mot det förslag, som jag tillåtit mig framställa, nämligen den
anmärkningen, att jag med denna motion åsyftat att införa
alldeles samma förhållanden vid statens verk som de, hvilka äro
gällande på det privata arbetsområdet. Jag har redan vid ett
föregående tillfälle påpekat, hur fullkomligt oriktigt och ohåll¬
bart ett dylikt påstående är. Om man vill ha alldeles samma
förhållanden rådande vid statens verk som de, hvilka gälla på
det privata arbetsområdet, då behöfver man gifvetvis icke komma
fram med sådana förslag som det nu föreliggande, eller att man
skulle försöka att beträda andra vägar, än de, som man hittills
valt för att bilägga tvister mellan arbetsgivare och arbetare på
det privata området, och detta just därför, att förhållandena vid
statens verk äro sådana, att man icke gärna bör låta det gå där¬
hän, att samma förvirrade förhållanden, samma skarpa motsats¬
ställning och samma stridigheter komma in vid dessa statens verk,
som äro tillfinnandes på det privata arbetsområdet. Men då är
det alldeles klart, såsom här äfven förut påpekats, att ingen lär
kunna förhindra sådana stridigheters uppkommande därigenom,
att man, såsom herr Cederborg uttryckte sig, förväntar af sta¬
tens personal, att den icke skall låta något sådant komma sig
till last, som störande inverkar på driftens vanliga gång inom
statens olika verk. Ja, mina herrar, om det vore så lätt att af¬
lägsna de olika delarne af den sociala frågan och förekomma de
stridigheter, som vi nog ha att emotse på dessa olika områden,
att man endast behöfde säga, att vi förvänta detta af arbetarne,
då vore sannerligen den sociala frågan mycket lätt löst. Men jag
förmodar, att litet hvar af Eder, mina herrar, äro fullt medvetna
om, att denna fråga icke löses på ett så lättvindigt sätt. Om man
vill undgå, att de skarpa motsatsförhållanden och de stridigheter,
-som under senare tiden kommit till uttryck på det enskilda ar¬
betsområdet mellan arbetsgifvare och arbetare, förr eller se¬
nare äfven skola smyga sig in i och få insteg inom statens verk,
så måste detta, såsom här redan har påpekats, ske på annat sätt,
nämligen genom att anvisa andra vägar för slitande af upp¬
komna tvistigheter.
Det har här såväl från reservanternas sida i deras reserva¬
tioner som af en del talare här i kammaren med mycken stark
pondus gjorts gällande och drifvits den satsen, att något motsats¬
förhållande mellan öfver- och underordnade icke existerar vid sta-
Andra kammarens protokoll 1912. Nr 14. 3
Nr 44. 34
Lördagen deu 11 maj, e. m.
Ang. en tens verk. Man måste emellertid vara tämligen omedveten om,
förhandlings- puru förhållandena faktiskt föreligga, när man på allvar kan
mellan statens komma med ett dylikt påstående från det hållet, och det har j u
administra- icke heller uppvisats något, som talar för, att detta påstående
lira verk samt håller streck. Det är ju så, att på hvarje område, där den en-
^6'man ^och6~ 8kilde skall uppträda såsom arbetsgifvare, vare sig nu han själf
'arbetare. är arbetsgifvare eller representerar en sådan gentemot andra,
(Forts) som stå i arbetareställning till honom, äro dessa underlydande i
hvarje fall, där den enskilde personen har att fastställa af-
löningsvillkor, tjänstgöringsförhållanden eller dylikt, som skall
gälla för den andra parten, för personalen, och då måste väl med
turnödvändighet inträda ett motsatsförhållande mellan de båda
parterna i fråga. Så snart det finnes några, som på ett eller
annat sätt kunna anses direkt representera en arbetsgifvare och
som ha att besluta öfver andras ekonomiska och tjänstgöringsför¬
hållanden eller annat, så måste det gifvetvis komma att uppstå
ett motsatsförhållande mellan öfver- och underordnade. Att de
personer, som ha kommit att vid statens verk representera arbets-
gifvaren, skulle vara så fullkomligt främmande från hvarje in¬
flytande att på något sätt ställa sig partiska gentemot de andra,
att de skulle vara ägnade att skipa absolut rättvisa i hvarje fall,
det är endast en from önskan, mina herrar. Den, som något
känner till de verkliga förhållandena, kan icke på allvar drifva
en dylik sats.
Det har här sagts — jag tror, att det var af herr Ceder¬
borg — att all den vid statens verk anställda ordinarie och extra
ordinarie personalen äro tjänstemän och som sådana tillför¬
säkrade den ställningen, att man af dem har rätt att förvänta,
att de icke på något sätt skola låta missnöjet förleda sig till att
begå vare sig den ena eller andra handlingen, som kan verka stö¬
rande. Nu är, såsom här äfven har påpekats, denna benämning
tjänstemän fullkomligt missvisande, när det rör sig om dessa
störa administrativa verk inom statsförvaltningen. Det är väl
ändå ingen, som vill påstå, att t. ex. en extra ordinarie lokomo-
tivputsare eller någon annan i hans ställning här i Stockholm
med eu lön af 100 kronor i månaden intager en sådan tjänste¬
mannaställning, att man af den personen har rätt att kräfva, att
han icke på något sätt skall göra sina kraf på förbättrade för¬
hållanden gällande i ena eller andra afseende!. Under sådana
förhållanden är det också fullkomligt meningslöst att säga, att
hela denna personal, som är anställd i statens verk, intager en
sådan ställning, att det icke är nödvändigt att söka att på några
som helst nya vägar bereda möjlighet för biläggande af där möj¬
ligen uppkommande tvistigheter.
Det har här af herr Lemke såsom bevis för, att det skulle
vara alldeles onödigt att inrätta ett nytt institut för biläggande
af disciplinära tvister inom dessa verk, framhållits, att af det
Lördagen den 11 maj, e. m.
35 Xr ii.
störa antalet under ett år afkunnade bestraffningar vid statens -±»g- en
järnvägar endast en liten del öfverklagats i högre instans. Jag förhand!mgs-
ber att få säga, att man egentligen skulle kunna lämna alldeles mei[an statens
ur räkningen, huru många af de ådömda bestraffningarna som adminhtra-
öfverklagats eller ej, redan med hänsyn till det förhållandet, att t iva verk samt
den dömande myndigheten i många fall intager en sådan ställ- derastjän.?te-
ning gentemot den, öfver hvilken dom skall afkunnas, att det arbetare.
ovillkorligen ligger i öppen dag, att det är svårt — jag vill icke (Forts)
säga, att det är omöjligt, utan jag inskränker mig till att säga,
att det är svårt — för denna myndighet att intaga en så opartisk
ställning, som gifvetvis måste kräfvas af den, som skall döma
öfver andra. Den omständigheten, att af de afkunnade domarna
icke mer än ett visst antal blifvit öfverklagade, bevisar, mina
herrar, alldeles icke hvad herr Lemke ville, att den skulle bevisa,
eller att alla dessa domar, som icke öfverklagas, skulle vara fullt
rättvisa och att äfven de, som drabbades af desamma, skulle inse
detta. Det reser sig ju en hel mängd svårigheter för denna un¬
derordnade personal, om den vill öfverklaga ådömda bestraff¬
ningar. Redan rent praktiskt sedt möta många gånger störa
svårigheter, men' det är dessutom äfven något annat, som här
ställer sig i vägen, och det icke endast för de lägre tjänste¬
männen, utan äfven för de högre, och det är, att man kana nog
vara alldeles öfvertygad om, att en person, som kanske gång ef¬
ter annan öfverklagar ådömda bestraffningar, får anseende för
att vid alla tillfällen vilja hålla på och bråka, och det kan in¬
träffa och har äfven inträffat, att man haft den personen i åmin¬
nelse, när man så kunnat.
Det förefaller märkvärdigt, att man på den sidan, där man
eljest håller på samhällslugn och samhällsro på alla områden,
icke kunnat komma till insikt om, att den enda möjligheten här¬
vidlag och det enda, som är staten värdigt, när den sålunda upp¬
träder som arbetsgifvare, är att se till, att på dessa områden så¬
dana förhållanden och sådana former införas, som skapa största
möjlighet för såväl underordnade som öfverordnade att kunna
komma till rätta med de tvistigheter, som i hvarje fall måste
komma att uppstå inom så stora arbetsområden. Det är den
enda väg, som staten såsom arbetsgifvare enligt min mening bör
beträda och ovillkorligen måste beträda, dels för statens egen
skull, för att få förhållandena tillfredsställande på detta område,
dels äfven för att gifva ett exempel, som i sin tur kan komma
att vara af mycket stort inflytande, då det kanske gäller att på
lämpligaste och bästa sätt ordna förhållandena inom öfriga ar¬
betsområden.
Då det här icke är fråga om att fatta ett direkt beslut om,
i hvilken utsträckning frågan här skall tagas, utan det endast
gäller krafvet på en utredning, finner jag det, såsom jag redan
vid ett föregående tillfälle uttalat, oklokt att i frågans nuvarande
Nr 44.
36
Lördagen den 11 maj, e. m.
Ang. en läge begränsa de möjligbeter, som vi nu ba, att kunna utreda
förhandlings- ilviLka vägar, som bär äro möjliga och lämpliga, hvilket institut,
mellan statens som bör handhafva denna sak och hvilka arbetsområden detta
administra- institut skall omfatta. Jag menar, att det är riktigast beträ ffan-
tiva verk samt de en så pass genomgripande fråga som denna, att man icke på
deras tjänste- förhand binder händerna för den utredande myndigheten, så att
”arbetare den saknar möjlighet att här åstadkomma det bästa tänkbara re-
(F t 1 sultat. Med de begränsningar, som förefinnas i båda de till ut-
°r 8‘ skottets utlåtande fogade reservationerna, anser jag, att man ge¬
nom ett antagande af någotdera af dessa förslag skulle redan på
förhand förfuska och tillkrångla saken och minska möjligheterna
att nå ett tillfredsställande resultat, som nu erbjudes. Om man
bär vill något verkligt i detta afseende, om man är så fördoms¬
fri, att man vill att en undersökning utan förutfattad mening
skall verkställas på detta område, är den riktiga vägen för att
här komma till något resultat just den som utskottet anvisat,
och jag hemställer därför, herr talman, om bifall till utskottets
förslag.
Herr Cederborg: Blott några få ord. Jag vill endast
be att på nytt få fästa uppmärksamheten vid en invändning, som
här framställts emot den reservation, hvilken är afgifven af herr
Holmdahl in. fl., den invändningen nämligen, att man genom
det förslaget skulle försätta den extra ordinarie tjänstemanna¬
personalen i en mera gynnad ställning än den ordinarie. Den
anmärkningen har, såvidt jag förstår, icke här blifvit upptagen
eller på något sätt bemött. Jag tror, att den reservation, som
är afgifven af herr Bäckström m. fl., är vida mer konsekvent och
ger hvad man verkligen här kan och bör gifva och att den fram¬
för allt afser något, som det torde vara möjligt att genomföra.
Det förvånade utskottets ordförande, herr Sandler, att man
icke kunde vara med om en sådan förhandlingsordning som den
af utskottet här ifrågasatta, och han åberopade i sitt anförande
särskildt ett uttalande i utskottets utlåtande å sid. 35, där det
säges, att äfven utskottet tänkt sig, att förhandlingsordningen
skulle ha olika innehåll för olika grupper af personal. Ja, det är
nog riktigt, men det framgår af utskottets uttalanden på många
andra ställen i betänkandet och äfven af de anföranden, som här
i afton hållits af de talare, som förordat utskottets hemställan,
att man afser att gifva personalen medbestämmanderätt vid af¬
görande! af alla frågor med undantag af den ordinarie persona¬
lens aflöningsfrågor. Man säger nämligen, att för sådana vill
man göra ett undantag, ty de tillhöra Riksdagens pröfning. Jag
tror dock, att man icke skall kunna annat än medgifva riktig¬
heten af, att då aflöningsfrågorna med afseende å såväl den or¬
dinarie som den extra ordinarie personalen för närvarande hand-
Lördagen den 11 maj, e. m.
37
Nr 44.
läggas på sätt, som sker, så är detta på grund af statsmakternas _ Ang. m
bestämmelser. ’ _ * ^
Herr Lindqvist yttrade, att det var bra magert, då man meuan statens
från den sida, där herr Bäckström står, ville begära, att statens administra-
tjänstemannapersonal skulle afsåga sig rätten att strejka för att få tim verksamt
hvad som gifves i den Bäckströmska reservationen, nämligen rätt de> g"/* *
att vid förberedande rådplägningar göra sin röst gällande. Men det arbetare.
är ju ingen, som bar sagt något dylikt. ILvad som blifvit sagdt (Forts.)
och hvad som ligger bakom den Bäckströmska reservationen är,
att för statens tjänstemannapersonal existerar icke strejkrätten,
så snart som den inträder i tjänstemannaställning. Anledningen
till, att staten anser sig ha fog för sin begäran, att strejkrätten
för i dess tjänst anställda i så fall skall upphöra, är den, att de
äro garanterade alla de förmåner, som tjänstemannaställning in¬
nebär, såsom fast anställning och aflöning, pension m. in. Jag
ber särskildt att få erinra om, att när kommunalarbetarnas löne¬
fråga här i Stockholm var uppe till behandling och det då talades
om, att kommunalarbetarna skulle afsåga sig sin strejkrätt,
opponerade man sig icke, såvidt jag vet, från något håll, icke ens
från socialdemokratiskt, mot att arbetarna skulle afstå denna
strejkrätt i samma ögonblick, som de tillförsäkrades fast anställ¬
ning och pension. Det är dessa fördelar, som Kiksdagen och
Kungl. Maj :t redan förut ha tillförsäkrat denna tjänstemanna¬
personal, och strejkrätten är således icke alls beroende af hvad
här är tal om.
Så säger herr Lindqvist, att personalen har dock icke på
detta sätt fått någon säkerhet för att dess aflöningsförhållanden
och öfriga förmåner bli på tillfredsställande sätt ordnade. Jag
undrar ändå, om Riksdagen, efter erfarenheterna från de stora
aflöningsfrågor, som under de sista åren afgjorts, vill vara med
om, att Riksdagen icke skulle ha gjort allt, som rimligen kunnat
göras för att reglera dessa förhållanden på ett tillfredsställande
sätt. Jag skulle tro, att till och med på åtskilliga håll inom det
parti, som herr Lindqvist tillhör, den uppfattningen gör sig gäl¬
lande, att, om man ser på dessa materiella förmåner, man har
gått så långt, som skäligen kan begäras, och att det till och med
är fråga om, huruvida vi icke måste göra en paus för en tid.
Detta hindrar emellertid icke, att man i öfrigt icke anser
allt vara bra som det är. Den brist, som man .anser vidlåda de
nuvarande förhållandena, är att med den omfattning, som för¬
valtningen har tagit, det icke är möjligt för dem, som ha att
handlägga hithörande frågor hos vederbörande verk och styrelser,
att vara så inne i de dagliga förhållandena för hvarje gren af
personalen, som icke är vid styrelsens bord representerad, att det
icke kan vara till gagn, att de i det hänseendet erhålla upplys¬
ningar. Det är detta, man genom den Bäckströmska reservatio¬
nen vill skaffa, d. v. s. man vill trygga, att man vid afgörandet
» 44.
Ang. en
förhandlings¬
ordning
mellan statens
administra¬
tiva verk samt
deras tjänste¬
män och
arbetare.
(Forts.)
38 Lördagen den 11 maj, e. m.
af dessa frågor erhåller en så allmängiltig och omfattande utred¬
ning som möjligt.
Jag ber slutligen att än en gång få erinra om, att de flesta
länder ännu icke vågat sig på eller kommit sig för att gå så
långt, och att ingen ännu gått längre än hvad som här i den li¬
berala reservationen har ifrågasatts.
Härmed förklarades öfverläggningen afslutad; hvarefter herr
talmannen gaf propositioner l:o) på bifall till utskottets hemställan,
2: o) på bifall till det af herr Bäckström under öfverläggningen
framställda yrkandet, samt 3:o) på bifall till den af herr Holmdahl
vid utlåtandet afgifna reservationen; och förklarade herr talmannen
sig anse svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för den under
2:o) upptagna propositionen. Votering begärdes emellertid, till
följd hvaraf herr talmannen för bestämmande af kontraproposition
ånyo upptog de båda återstående yrkandena, af hvilka det under
l:o) omförmälda yrkandet nu förklarades hafva flertalets mening
för sig. Som votering jämväl äskades i fråga om kontraproposi¬
tionen, blef nu uppsatt, justerad och anslagen en voteringsproposi¬
tion af följande lydelse:
Den, som till kontraproposition i hufvudvoteringen angående
fjärde tillfälliga utskottets utlåtande nr 8 antager yrkandet om
bifall till utskottets hemställan röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda
votering antagit yrkandet om bifall till den af herr Holmdahl
vid utlåtandet fogade reservationen.
Den omröstning, som anställdes enligt denna voterings¬
proposition, utföll med 87 ja mot 103 nej, hvadan den af kam¬
maren nu godkända propositionen för hufvudvoteringen blef så
lydande:
Den, som vill, att kammaren, med af slag å fjärde tillf älliga
utskottets hemställan i utskottets förevarande utlåtande nr 8, bi¬
faller det af herr Bäckström under öfverläggningen framställda
yrkandet, röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Lördagen den 11 maj, e. m.
39 » 44.
Vinner Nej, har kammaren afslagit utskottets berörda
hemställan samt bifallit den af herr Holmdahl vid utlåtandet
afgifna reservationen.
Hufvudvoteringen utvisade 80 ja och 54 nej; och hade kam¬
maren alltså bifallit det af herr Bäckström under öfverläggningen
framställda yrkandet. Jämlikt 63 § riksdagsordningen skulle
detta beslut genom utdrag af protokollet delgifvas Första kam¬
maren.
Ang. en
förhandlings¬
ordning
mellan statens
administra¬
tiva verk samt
deras tjänste¬
män och
arbetare.
(Forts.)
Härefter yttrade:
Herr Lindqvist i Stockholm: Herr talman! Jag
ber att till protokollet få antecknadt, att, då den socialdemokra¬
tiska gruppens ledamöter icke ha deltagit i den slutliga voterin¬
gen, anledningen härtill varit den, att voteringen om kontrapro¬
position fått det resultat, som den lämnade. I den voteringen
har ju ett antal af det liberala partiets representanter gått med
den Holmdahlska reservationen, oaktadt den har sådant innehåll,
som i diskussionen här förut blifvit belyst, och dessa representan¬
ter ha sålunda i denna första votering uttalat sig för denna reser¬
vation framför utskottets förslag. Det vittnar, synes det mig, om
huru den samverkan, som det i så många omgångar varit tal om
vid olika tillfällen, i vissa fall kan taga sig uttryck.
Jag har, som sagd t, herr talman, endast velat till proto¬
kollet anteckna detta om anledningen till att vi afhållit oss från
deltagande i den slutliga voteringen.
Med herr Lindqvist i Stockholm instämde herrar Branting,
Söderberg i Stockholm, Palmstierna, Källman, Molin i Södertälje,
Sjöblom, Kropp, Persson i Norrköping, Törnblom, Johansson i Upp-
mälby, Bärg i Katrineholm, Lindqvist i Kosta, Widlund, Kloo,
Ingvarsson, Magnusson i Kalmar, Nilsson i Kristianstad, Lindberg,
Thorsson, Holmström, Borggren, Uddenberg, Larsson i Västerås,
Nordström, Forssell, Lindley, Sävström, Edbom, Svensson i Skönsberg,
Jansson i Falun, Eriksson i Grängesberg, Sandler, Tysk, Nilsson
i Hagaby, Hallén, Hage och Carlsson i Frosterud.
§ 2.
A föredragningslistan fanns härefter upptaget Andra kam- Angående
marens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande, nr 9, angående herr Jg^mmende-
Brantings m. fl. motion, nr 249, om skrifvelse till Kungl. Maj:tmw<fe ar.
angående utredning och förslag i fråga om bestämmelser, afseende betskonflikter.
att omöjliggöra militärens utkommenderande mot fredliga arbetare
vid arbetskonflikter.
I motion inom Andra kammaren, nr 249, hade herr Branting
Nr 44. 40
Lördagen den 11 maj, e. m.
Angående m. fl. hemställt, att Riksdagen måtte besluta att i skrifvelse till
militärens Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtta låta utreda, huru i
rande vid ar- författningar och instruktioner måtte införas lämpliga bestäm-
betskonfluder, melser, hvarigenom hittills rådande system att vid arbetskonflikter
(Forts.) utkommendera militär mot fredliga arbetare omöjliggjordes, samt
till Riksdagen inkomma med de förslag, hvartill utredningen
kunde föranleda.
Utskottet hemställde, att Andra kammaren i anledning af
den föreliggande motionen ville för sin del besluta, att Riksdagen
måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t
täcktes låta utreda, huru genom lämpliga bestämmelser trygghet
kunde vinnas för att vid arbetskonflikter militär icke måtte till
ordningens upprätthållande utkommenderas annat än i sådana
fall, då fara för oordningar af den omfattning, att tillgänglig civil
ordningsmakt icke ansåges tillräcklig, vore för handen, samt till
Riksdagen inkomma med förslag, hvartill utredningen kunde
föranleda.
Vid utlåtandet voro dock fogade reservationer:
af herrar Sandler, Lindqvist i Kosta och Sävström, hvilka
hemställt, att Andra kammaren, i anledning af den föreliggande
motionen, ville för sin del besluta, att Riksdagen i skrifvelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta utreda,
huru i lag, författningar och instruktioner måtte införas lämpliga
bestämmelser, hvarigenom det omöjliggjordes att vid arbetskon¬
flikter utkommendera militär mot fredliga arbetare, samt till Riks¬
dagen inkomma med de förslag, hvartill utredningen kunde för¬
anleda; samt
af herrar Holmdahl, Andersson i Hägelåkra och Nilsson i
Linnås, hvilka yrkat, att Andra kammaren måtte besluta, att
ifrågavarande motion ej måtte till någon åtgärd föranleda.
Utskottets hemställan upplästes, hvarefter ordet begärdes af
Herr Holmdahl, som yttrade: Herr talman, mina
herrar! Af det föreliggande utskottsbetänkande! framgår, att
jag icke kunnat biträda vare sig utskottets hemställan eller mo¬
tionärernas yrkande, och jag ber därför att i korthet få något
närmare angifva de skäl, som varit bestämmande för mitt af-
slagsyrkande.
Utskottsmajoriteten har, som synes, icke ansett sig kunna
gå med på motionärernas yrkande om förbud för militärens ut-
kommendering vid arbetskonflikter; men utskottet har dock an¬
sett, att något borde i saken åtgöras, och har därför hemställt om
lagbestämmelser i syfte att bereda ökad trygghet mot missbruk af
militärens användning vid dylika tillfällen. Jag kan för min
del icke finna, att sådana lagbestämmelser äro af behofvet på¬
kallade. Redan det stadgande vi i detta afseende nu äga synes
Lördagen den 11 maj, e. m.
41 Xr 44.
mig, rätt tillämpad!, lämna erforderlig garanti mot ett onödigt Angående
användande af militär för ordningens upprätthållande. Stad- niilitärens
gandet återfinnes som bekant i landshöfdingeinstruktionens 18 §, raivge vi,j ar„
där det heter, att Konungens befallningshafvande äger att rekvi- betskonflikter.
rera militärhandräckning, då sådan för ordnings upprätthållande (Forts.)
finnes af nöden. I detta stadgande ligger klart och tydligt
uttryckt, att militärens användning för ordningens upprätthål¬
lande är en nödfallsåtgärd, som icke får tillgripas i annat fall,
än då oordningar kunna befaras och då sannolika skäl tala för
att den vanliga civila ordningsmakten icke är tillräcklig för ord¬
ningens upprätthållande. Längre torde man väl knappast i lag¬
stiftningsväg kunna komma för beredande af den trygghet mot
missbruk, som utskottsmajoriteten åsyftar, såvida man ej skall
tillgripa sådana restriktiva bestämmelser, som komma att verka
lika med ett förbud. Men dithän vill ju utskottsmajoriteten icke
komma, och det vore helt visst icke i samhällsordningens intresse
att rekommendera.
Motionärerna hafva i motiveringen framhållit, att de ar¬
betskonflikter, som hittills förekommit i vårt land, varit af
fredlig natur, och att därför militärens utkommendering i dessa
fall icke varit af behof vet påkallad. Jag kan i detta afseende
icke gifva motionärerna obetingadt rätt; ty det torde vara all¬
mänt kändt, att visst icke alla arbetskonflikter i vårt land haft
det fredliga förlopp, som motionärerna velat göra gällande. Jag
behöfver ju endast erinra om namnen Sandö och Malmön, för att
nu icke uppräkna några flera. Men äfven om det verkligen för-
hölle sig så, som motionärerna påstått, eller att arbetskonflik-
terna hittills i vårt land varit af fredlig natur, kan detta dock
icke utgöra något skäl för ett förbud mot militärens användande
vid kommande arbetskonflikter.
Såsom i reservationen framhållits, kan en arbetskonflikt,
som från början varit af fredlig karaktär, lätt nog på grund af
omständigheter, öfver hvilka hvarken arbetarnas ledare eller ar¬
betarnas flertal kan råda, leda till allvarliga förvecklingar. Man
måste ju räkna med att bland arbetarna — särskild! det yngre
släktet — förekomma oroselement, som äro genomträngda af
mera moderna idéer och som helst visst icke skulle draga i be¬
tänkande att söka uppagitera andra och kanske icke heller att till¬
gripa våldet såsom medel för att främja sin och sina kamraters
sak. Det är ett kändt förhållande, som jämväl i dessa dagar be¬
kräftats från socialdemokratiskt håll, att syndikalismen under
senare tider börjat alltmera vinna terräng bland de organiserade
arbetarna. De arbetskonflikter, som under senare tider förekom¬
mit i Frankrike, Belgien och Portugal, hafva varit af utprägladt
revolutionär karaktär och föranledt revolter, som måst med va¬
penmakt undertryckas. Det är icke mera än några månader se¬
dan i vårt närmaste grannland den norska syndikalistiska samor-
Nr 44. 42
Lördagen den 11 maj, e. m.
Angående
militärens
utkommende¬
rande vid ar¬
betskonflikter.
(Forts.)
ganisationen på ett möte i Trondhjem antog en resolution, däri
bland andra kampmedel jämväl sabotage förordades. Det är emel¬
lertid icke blott i utlandet syndikalismen breder ut sig. Jämväl
inom våra egna gränser predikas den nya moralens läror, jäm¬
väl här tillåtas agitatorer uppträda, som inför lyssnande arbetare¬
skaror framhålla sabotage såsom ett rättmätigt kampmedel i
striden mot arbetsgifvare och kapitalister.
Med detta för ögonen må man ej förundra sig, om de myn¬
digheter, som hafva att svara för ordning och lugn inom sam¬
hället, vid arbetskonflikter af större omfattning vidtaga nödiga
mått och steg för att möta alla eventualiteter. Man kan ju
ej a priori veta, hur vidt den nya moralens läror gripit omkring
sig, och icke heller huruvida ej dessa läror vid en arbetskonflikt
kunna komma att omsättas i handling. Hvad myndigheterna
därför vid arbetskonflikter i första hand hafva att taga under
öfvervägande, är, huruvida den vanliga civila ordningsmakten
kan anses tillräcklig för att möta eventuella oordningar. Visar
det sig att detta icke är förhållandet, är det myndigheternas oaf-
visliga skyldighet att i den allmänna samhällsordningens intresse
begära erforderligt biträde. Men å andra sidan är det en lika
oafvislig skyldighet för statsmakterna att ställa till myndigheter¬
nas förfogande alla de hjälpmedel, som erfordras för att de rätt
må kunna fylla sin uppgift. Men hvarifrån skulle dessa hjälp¬
medel erhållas, om man ej för sådant ändamål finge använda mi¬
litär ? Man kan ju ej rimligtvis begära, att staten eller kommu¬
nerna skola ständigt hålla en polisstyrka tillräckligt stor för att
möta alla eventualiteter. Man har sagt, att arbetarna skulle
kunna själfva sköta om ordningen genom sina så kallade ord¬
ningsmän. Jag vill visst icke förringa värdet af den vakthåll¬
ning, som arbetarna själfva kunna åstadkomma; men jag tviflar
på, att dessa ordningsmän, om verkliga oordningar uppstå, skulle
äga tillräcklig auktoritet och tillräckligt gehör för att kunna
återföra arbetarna till ordning och lugn. Ja, jag är till och med
öfvertygad om att, därest det skulle komma till revolter, solida-
ritetskänslan skulle taga öfverhand, och att ordningsmännen
komme taga parti för sina kamrater gentemot den legala ord¬
ningsmakten. Man har i motionen pekat på förhållandena under
storstrejken 1909 såsom ett bevis för arbetarnas lugna och be-
sinningsfulla uppträdande. Villigt skall jag medgifva, att i
stort sedt arbetarna under sagda strejk uppträdde på ett: behär-
skadt sätt. Men månne icke härtill väsentligt bidrog just medve¬
tandet, att samhället stod rustadt att möta eventuella oroligheter ?
Eller äro herrar motionärer fullt säkra på, att de personer, som
ställde sina krafter till förfogande för att hålla samhällsmaski¬
neriet i gång, eller de arbetsvilliga, som återgingo till sina syss¬
lor, skulle ha fått oantastadt utföra sitt arbete, om de icke ägt att
påräkna skydd från militärens sida ?
Lördagen den 11 maj, e. m.
43 >'r 44.
Genom hela motionen går som en röd tråd den uppfattnin- Angående
gen, att i de fall, då militär utkommenderats vid arbetskonflikter, utkomme)u>?-
detta skett för att taga parti för arbetsgifvarna och för att skada ran(je vid av
arbetarnas intressen. Motionärerna hafva gifvit uttryck för betskonflikter.
denna sin uppfattning genom uttalanden sådana som dessa, att (Forts.)
”armén i hvardagslag egentligen gör tjänst som kapitalets vakt¬
post mot arbetarna i de sociala striderna”, att ”värnpliktshären
tillåtes göra drängtjänst åt enskilda kapitalistiska intressen”, att
”vår värnpliktshär missbrukas till polistjänst åt kapitalet vid so¬
ciala konflikter”.
Om motionen hade varit författad af strejkande arbetare,
skulle jag tänkt mig, att de med dessa uttalanden syftat på det
skydd samhället genom militärkommendering sökt bereda de ar-
betsvilliga. Ty från de strejkandes synpunkt torde en dylik åt¬
gärd te sig såsom ett ingrepp i deras rättigheter och såsom ett
partitagande för arbetsgifvarna. Men då jag läser namnen på de
personer, som undertecknat motionen, anser jag den möjligheten
utesluten, att en dylik tanke ligger bakom de uttryck jag förut
citerat. Jag kan nämligen icke tänka mig, att motionärerna
skulle hysa den uppfattningen, att de arbetsvilliga, de som under
en arbetskonflikt vilja redligen försörja sig och de sina, icke
skulle äga att åtnjuta rättsskydd. Men jag får på samma gång
bekänna, att, om en dylik mening icke får läggas i dessa utta¬
landen, jag ej kan förstå deras rätta innebörd. Ty man kan väl
icke kalla det för ett partitagande, för den ena eller andra af de
stridande parterna, att myndigheterna i samhällsordningens in¬
tresse begära militärhandräckning. Skall man tala om något
partitagande i detta fall, så skulle det väl vara för samhället i
dess helhet, som har rätt att fordra, att lugn och ordning skola
vara rådande.
Om man från ledande håll försökt att göra klart för våra
arbetare, att detta och ingenting annat varit syftet med militä¬
rens utkommendering vid arbetskonflikter, skulle den misstäm¬
ning mot vår värnpliktsarmé, om hvilken motionärerna talat,
helt visst icke behof t ifrågakomma. Jag hyser nämligen den
tilltro till våra arbetare, åtminstone de mera omdömesgilla och
besinningsfulla bland dem, att de gärna se, att ordning och lugn
äro rådande i samhället, och att de med tillfredsställelse hälsa de
åtgärder, som af myndigheterna för sådant ändamål vidtagas.
Men äfven om jag skulle misstaga mig härutinnan, äfven om
våra arbetare skulle finna det anstötligt, att militären utkommen¬
deras vid arbetskonflikter, får dock en dylik känslostämning icke
utgöra något skäl för sådana lagstiftningsåtgärder, som i mo¬
tionen ifrågasättas. Ty hvad skulle väl ett förbud mot militärens
användande vid arbetskonflikter innebära ? Jo, det han inne¬
bära ingenting mer och ingenting mindre än samhällsmaktens
fullständiga kapitulation vid första bästa arbetsinställelse. Men
Nr 44. 44
Lördagen den 11 maj, e. m.
Angående
militärens
utkommende¬
rande vid ar-
bt iskonflikter.
(Forts.)
dithän får det icke komma i ett ordnadt samhälle. Så länge sta¬
ten är hvad den rätteligen bör vara — en rättsstat — är det
också statens uppgift och plikt att lämna skydd för person och
egendom samt att tillse, att lugn och ordning äro rådande. Men
där af följer också, att statens organ — de som hafva att svara
för ordningen inom samhället — icke kunna frånsåga sig de
maktmedel, som äro nödvändiga för att fylla denna deras an¬
svarsfulla uppgift. Sådan är rättsuppfattningen i andra civili¬
serade länder, och jag kan därför icke tänka mig, att de svenska
statsmakterna skulle kunna eller vilja fatta ett beslut i motsatt
riktning.
På grund af hvad jag sålunda anfört, herr talman, får jag
yrka afslag å utskottets och motionärernas hemställan och bifall
till den af mig m. fl. afgifnå reservationen.
Herr Söderberg i Hobborn instämde häri.
Vidare anförde
Herr Sandler: Herr talman, mina herrar! Jag ber
att något få utveckla skälen, hvarför de socialdemokratiska reser¬
vanterna inom utskottet icke hafva ansett sig kunna biträda vare
sig utskottets yrkande eller viktiga delar af dess motivering.
Hvarom är det som den nu föreliggande motionen handlar,
och hvad är det, som i den begäres ? Som kammaren torde finna,
handlar den om militärmaktens användande i ett särskildt fall,
nämligen för andra ändamål än för det yttre försvarets. Mo¬
tionen har emellertid icke i sitt yrkande upptagit det spörsmålet
i hela dess omfattning, utan yrkandet har begränsats till att om¬
fatta åtgärders vidtagande gentemot det hittills gängse systemet
att utkommendera militär under arbetskonflikter mot fredliga
arbetare. Motionen har icke på något sätt godkänt de stadgan¬
de^ som för närvarande förefinnas i vår värnpliktslag rörande
militärens användande för vissa inre politiska ändamål, men
med bortseende för tillfället från detta, har yrkandet, som sagdt,
blifvit begränsadt till att omfatta militärkommenderingar under
arbetskonflikter gentemot fredliga arbetare.
Frågan är då: förefinnes det verkligen någon anledning
begära ett särskildt ingripande af statsmakterna på detta om¬
råde? Ja, allt sedan den svenska arbetarerörelsens begynnelse
har det varit en mångfaldiga gånger upprepad företeelse, att
innan någonting alls inträffat, som kunnat motivera användan¬
det af den väpnade makten som en sista förtviflad nödvärnsåt-
gärd från samhällets sida, militär upprepade gånger blifvit ut¬
kommenderad för att bevaka fredliga arbetare, som om de hade
våldsåtgärder i sitt sinne. Till en början har denna företeelse
framträdt som ett alldeles obeslöjadt försök att med klasstatens
Lördagen den 11 maj, e. m.
45 Jfr 44.
militära maktmedel slå ned en uppspirande arbetarerörelse. Så Angående
exempelvis i den historiskt ryktbara Sundsvalls-strejken år 1879, militären*
då man med militärt brutalt våld sprängde en fullt fredlig arbets- ran(je „fy ar_
nedläggelse, som hade frampressats såsom en spontan nödvärns- berkan fukter.
handling under det nödläge, som arbetarna i Norrland råkat i. (Forts.)
.Sedermera hafva dessa militärkommenderingar ej haft samma
utpräglade karaktär af ett statens partitagande mot arbetareklas¬
sen i dess kamp. Man har, kanske på grund af arbetarerörelsens
egen växande makt och i följd af en mognande opinion om strejk¬
rätten nödgats alltmer bemantla dessa kommenderingar, såsom
.afseende hvad man kallar ”ordningens upprätthållande”. Men
att den gamla andan i alla fall finnes kvar, det visade sig under
år 1909. Trettio år efter Sundsvalls-strejken borde det ha hört
till det otänkbara, att man betraktar en arbetsinställelse såsom ett
.angrepp mot samhället. Trettio år efter den stora Sundsvalls-
strejken borde det ha varit otänkbart att behandla svenska ar¬
betare, som voro de fiender inom landets egna gränser. Men det
visade sig då, att Curry Treff enbergs anda, visserligen i en ef¬
ter omständigheterna något moderniserad form, gick igen hos
den regering, som då satt vid styret. Man nöjde sig icke med
att mobilisera alla borgerliga klassinstinkter mot den stora nöd-
värnsstrejken, utan man tillät sig att möta arbetareskarornas
mönstergillt stränga ordning med ett militäruppbåd, som hade
det varit fienden, som stod i landet.
Behöfver man — det kan man väl fråga efter dessa nära
liggande händelser — några ytterligare bevis för, att det verk¬
ligen finnes fog för att bringa den frågan på tal, hvarom motio¬
nen handlar ? Att det här verkligen förefinnes ett allvarligt
missförhållande, därom är ju också utskottsmajoriteten fullt med¬
veten, och däri skiljer den sig på fördelaktigt sätt från den af
utskottets högermän afgifna reservation, som är fogad vid be¬
tänkandet. Uti den liberala motiveringen framhålles det sålun¬
da, att ”fall inträffat då militär blifvit utkommenderad i otid,
och då en dylik kommendering för de i arbetskonflikt invecklade
arbetarne liksom ibland törhända för den öfriga befolkningen
tett sig som ett partitagande för arbetsgifvaren eller åtminstone
som ett omotiveradt och kränkande misstroende till arbetarnes
laglydnad, hvarigenom dels stridens häftighet kunnat blifva
skärpt i stället för undertryckt, dels i många sinnen nedlagts
harm och bitterhet mot myndigheterna”.
Jag ber att få taga fasta på ett uttryck här, nämligen att
genom dessa militärkommenderingar i otid, enligt utskottsmajo-
ritetens mening, ”stridens häftighet kunnat blifva skärpt i stället
för undertryckt”, ty jag menar, att därmed har utskottsmajori¬
teten på ett rätt så tillfredsställande sätt besvarat, hvad som i
högerreservanternas motivering utsäges om de militära utkom-
menderingarna till förekommande af oordning. Det framgår af
Nr 44. 46
Lördagen den 11 maj, e. m.
Angående
militärans
■it tkommende-
rande vill ar¬
betskonflikter.
(Forts.)
utskottsmaj oritetens yttrande här, att äfven efter dess mening
dessa militärkommenderingar i många fall kunna verka motsat¬
sen till hvad man afsett, verka skärpande af stridens häftighet
i stället för dess undertryckande.
Men låt oss återgå till utskottsmajoriteten. Sedan den
gjort detta uttryckliga medgifvande, att här förefinnas bestämda
missförhållanden, så väntar man sig den slutsatsen att ett sådant
tillstånd bör för framtiden omöjliggöras. Men utskottet har icke
dragit denna slutsats. Det säger visserligen, att det anser det
högeligen angeläget att ”dylikt i möjligaste mån för framtiden
förebygges”. Då man läser detta uttryck ”i möjligaste mån”,
må man väl fråga sig, om utskottet funnit det särskildt angelä¬
get att bokstafligen pointera, att här får icke vara fråga om mer
än en halfmesyr.
ISTu är det ju klart, att utskottsmajoriteten icke anser det
vara en sådan och icke anser, att det här föreligger bristande
konsekvens, utan att hvad utskottet begärt skulle innebära en
tillräcklig rättelse i nu rådande missförhållanden. Men hvad
innehåller då denna utskottsmajoritetens hemställan? Jo, den
innehåller faktiskt, att militärkommenderingar skola få före¬
komma vid arbetskonflikter — under vissa särskildt angifna för¬
utsättningar. Såvidt jag kan finna, har det aldrig förut händt,
att detta blifvit direkt sanktioneradt af den svenska Riksdagen,
och under sådana förhållanden är det väl af oerhörd betydelse, att
man ser till, hurudana dessa förutsättningar äro.
Man möter då i utskottets kläm två synnerligen sväfvande
uttryck: ”Militär må icke till ordningens upprätthållande utkom¬
menderas annat än i sådana fall, då fara för oordningar af den
omfattning, att tillgänglig civil ordningsmakt icke anses tillräck¬
lig, är för banden.” Sålunda här möter oss å ena sidan det sväf¬
vande och tänjbara uttrycket ”fara för oordning”, och sedermera
den begränsningen att omfattningen skall vara sådan, att ”till¬
gänglig civil ordningsmakt icke anses tillräcklig”. Vederbörande
myndighet, som har i sin hand att utkommendera eller rekvi¬
rera militär, skall sålunda bedöma, för det första, om oordningar
eventuellt komma att uppstå och för det andra, om dessa kom¬
mande oordningar skola komma att bli af den omfattning, att
tillgänglig civil ordningsmakt icke är tillräcklig. Hur tänjbart
och otillfredsställande ett sådant stadgande måste anses vara,
framgår nog bäst, om man tänker efter, hur man skall kunna
utöfva en nödig kontroll öfver ett sådant stadgandes efterlef¬
vande. Enligt utskottet har det ju förekommit militärkommen¬
deringar i otid, och det lär väl då också vara utskottets mening,
att ifall sådant äfven för framtiden händer, man skall kunna på
något sätt utkräfva ansvar af vederbörande. Men hur skall
kontroll öfver detta utöfvas, då stadgandet är af den formulering,
som här föreligger ? Man kan tänka sig två olika fall. Det ena,
Lördagen den 11 maj, e. m.
47
Sr 44.
att det uppstår oordning, kanske just på grund af militärkom- Angående
menderingen, och då heter det helt naturligt från den myndig-
hets sida, som här ansvaret: ”Här se ni, hur nödvändigt det var ra,‘lcié v,\j ar.
att utkommendera militär”. Het andra fallet är, att oordningar betskonflikter.
icke uppstå. Hå heter det lika naturligt från myndighetens sida: (Forts.)
”Här se ni, hvilken lugnande inverkan militärkommenderingen
haft! Tänk om det icke alls funnits militär tillgänglig!”
Ja, att en sådan tankegång icke ligger fjärran, därom vitt¬
nar icke minst det anförande, som nyss hölls från denna plats af
herr Holmdahl, i hvithet han uttalade sig med anledning af för¬
hållandena under år 1909. Mig förefaller det, som om det i så¬
väl det ena som det andra fallet hör bli synnerligen lätt för ve¬
derbörande myndighet att fria sig ifrån en påminnelse om an¬
svar i detta hänseende.
Jag ber att få fästa alldeles särskild uppmärksamhet på en
punkt i utskottets motivering, där utskottet framkastat, för att
sedan återigen förkasta, en tanke, som verkligen skulle hafva in¬
neburit ett framsteg ifrån det nuvarande tillståndet. Yi social¬
demokratiska reservanter hafva understrukit denna uppfattning
i vår reservation, att här förelåg en möjlighet till framsteg, och
jag ber att ytterligare få göra det ifrån denna plats.
Het är naturligtvis af yttersta vikt, att man noga betänker
sig innan man fastställer, hvilka myndigheter, som skola hafva
denna rätt, som nu enligt den liberala utskottsmajoritetens me¬
ning bör tillkomma myndigheterna, att rekvirera militär, innan
någonting alls förekommit. Tv det är ju då helt och hållet på dessa
myndigheters omdömesgillhet det beror, hurudan utgången blir,
och hvilka verkningarna kunna bli. Hu har inom utskottet fram¬
kastats den tanken, att man möjligen skulle kunna lägga befo¬
genheten helt och hållet i regeringens hand. Vi hafva gjort gäl¬
lande i vår reservation, att om man hade gått denna väg och be¬
stämdt utsagt, att det är endast hos landets regering, som en så¬
dan befogenhet bör läggas, så hade det här förelegat ett verkligt
framsteg från det nuvarande. Att detta icke är tillräckligt hafva
vi också betonat under hänvisning till händelserna år 1909. Men
utskottsmajoriteten har icke velat gå vidare på denna tankelinje,
utan den har förkastat idén och säger, att man får ifrågasätta,
om icke den definitiva pröfningen fortfarande skall förläggas hos
lokala myndigheter. Hå har man väl anledning fråga: anser
man verkligen på de håll, där man rekommenderar en ”tillmötes¬
gåendets politik”, arbetareklassen vara så farlig, att man icke an¬
ser sig tryggad, utan att lokala myndigheter ha att efter sina
subjektiva farhågor utkommendera militär, har man verkligen
anledning misstänka svenska arbetare för sådana upprorstenden-
ser, att icke ens regeringsmaktens befogenhet vore garanti nog?
I det betänkande, som här föreligger, och i de reservatio¬
ner, som åtfölja detsamma, skönjer man bakom meningsolikheten
>Tr 44. 48
Lördagen den 11 maj, e. m.
Angående
militärens
utkommende¬
rande vid ar¬
betskonflikter.
(Forts.)
i detta fall nog en viss grundåtskillnad i uppfattningen om ar-
betskonflikterna. Det uttalas nämligen öppet i högerreservatio-
nen, att man på det hållet förutsätter, att arbetskonflikten in¬
rymmer, som det heter, ”alla eventualiteter”, fram emot det or¬
ganiserade upproret, menar man väl. Så uttalar sig ju icke den
liberala utskottsmajoriteten i detta sitt utlåtande, utan där har
skett det framsteget, att arbetskonflikten icke betraktas i och för
sig såsom ett hot mot samhällsordningen. Men det förefaller i
allt fall, som om man skulle vilja betrakta arbetskonflikten som
en företeelse på gränsen till samhällsfärlighet. Ty hvad vore
väl eljest anledningen till att man anser, att det föreligger ett sär-
skildt behof af militär i detta fall, och att detta behof skulle vara
så starkt och trängande, att militären bör vara synnerligen lätt-
tillgänglig, hvarför de lokala myndigheterna allt fortfarande
skulle ha befogenhet att rekvirera sådan ?
En annan grundolikhet möter nog i uppfattningen om sta¬
tens ställning i de sociala striderna. Där vet högern icke om
något annat än att rättsordningen, den bestående rättsordnin¬
gen, skall upprätthållas, och det talas också i den reservation,
som är afgifven af herr Holmdahl m. fl., om medborgarnes mora¬
liska plikt att bevara samhällsordningen, hvarmed också bör följa
deras juridiska plikt i detta hänseende som värnpliktige. Till
detta vill jag foga den anmärkningen, att efter vårt förmenande
är det här fråga om ett synnerligen dåligt medel att trygga sam-
hällslugn och samhällsordning, och jag vill vidhålla den uppfatt¬
ningen, som är uttalad i motionen och som vi gjort oss till 'tolk
för inom utskottet, att det särskildt är förhatligt att till detta
ändamål de värnpliktige användas.
Det framhålles i herr Holmdahls m. fl. reservation, att ifall
man omfattar denna ståndpunkt, så skulle man kunna gorå
samma invändningar äfven gentemot polismännens användning,
då ju äfven i detta fall kan förekomma, att en polisman får in¬
gripa mot ”egna medborgare, klassbröder och anhöriga”, som det
heter i herr Holmdahls m. fl. reservation. Men här råder den
väsentliga grundskillnaden, att det icke föreligger någon obliga¬
torisk polistjänst, utan den, som inträder i poliskåren, inträder
frivilligt och med åtanke af den risk, som tillkommer hans yrke,
under det att landets värnpliktiga ju icke på frivillighetens väg
åtagit sig att fullgöra den tjänstgöring, som här är ifrågasatt.
Visserligen bör det vara medborgarnes moraliska plikt atf
medverka till ordningens upprätthållande i samhället, men jag
skulle önska, att man då utvidgade detta icke bara till det yttre
lugnet utan till åstadkommande af verkligt lugn och verklig ord¬
ning i samhället, och skall man gå fram på den vägen, får man
väl se till att göra något mera än att blott upprätthålla den be¬
stående rättsordningen. Då får man också se till, att orsakerna
49 Er 44.
Lördagen den 11 maj, e. m.
till det bristande lugnet blifva aflägsnade genom att de samhälle¬
liga orättvisorna komma bort.
Det är beklagligt, att den formalistiska uppfattningen om
staten går igen på ett sådant sätt äfven i utskottsmajoritetens ut¬
låtande. Där understrykes med all kraft, att staten skall vara
opartisk vid sociala konflikter. Detta är ett framsteg från den
tid, då staten icke var opartisk, utan direkt tog parti för arbets-
gifvareintresset mot arbetarnes intressen. Men från den stånd¬
punkt, som jag här representerar, kan man icke gå med på, att
denna opartiska neutralitetsställning är det slutgiltiga resultatet
af den sociala utvecklingen. Staten kan ingalunda få vara lik¬
giltig för de brister, som finnas i samhället. Ställer man sig på
den rent formalistiska statsidéns ståndpunkt, så möter däri en
liten genklang af den statsidé, som Lassalle en gång på sin tid
kallade ”nattväktareidén”, hvilken jag för min del måste anse
vara stridande äfven mot det socialreformatoriska program, som
från det liberala partiets sida framlagts.
Yi socialdemokratiska reservanter ha, som sagdt, icke
kunnat biträda vare sig utskottets hemställan eller viktiga delar
af dess motivering af skäl, som redan nu i korthet antydts. Jag
ber att därtill blott få lägga en enda sak. Hvad blir resultatet
af ett bifall till utskottets hemställan? Jo, resultatet blir, att
man öppnar möjligheter till militärkommenderingar vid så godt
som hvarje arbetskonflikt i vårt land, men man lämnar synner¬
ligen små möjligheter öppna till beifrande af nervösa myndighe¬
ters tilltag. Och de kommenderingar, som komma till stånd ef¬
ter det utskottets hemställan eventuellt blifvit -Riksdagens beslut,
de komma icke längre till stånd på myndigheternas eget ansvar,
utan de komma till stånd efter direkt sanktion af den svenska
Riksdagen. Det är det, som jag finner vara det mest beklagliga
i en sådan utgång, icke minst därför att denna sanktion skulle
gifvas af den första Riksdag, som samlats efter det så kallade
störa politiska genombrottet.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den af under¬
tecknad jämte herr Lindqvist i Kosta och herr Sävström afgifna
reservationen.
Med herr Sandler instämde herrar Lindhagen, Magnusson i
Kalmar, Eriksson i Grängesberg, Helger, Nilsson i Hagaby, Hallén,
Svensson i Skönsberg, Tysk, Hage, Carlsson i Frosterud, Jansson
i Falun, Nilsson i Kristianstad och Lindqvist i Kosta.
Herr Bäckström: Herr talman, mina herrar! Jag
går nu att med några ord närmare angifva skälen till att ut-
skottsmajoriteten intagit den ståndpunkt, som synes af dess be¬
tänkande och slutyrkande, och jag vänder mig då direkt mot den
fråga, som den närmast föregående ärade talaren framställde:
Andra kammarens protokoll 1912. Nr 44. 4
Angående
militärens
utkommende¬
rande vid ar¬
betskonflikter.
(Forts.)
Nr 44. 50
Lördagen den 11 m8j, e. na.
Angående
militärens
utkommende¬
rande vid ar¬
betskonflikter.
(Forts.)
finns det verkligen något skäl till att medelst militärkommende-
ringar vakta arbetarne vid arbetskonflikter? Ja, jag vädjar till
er alla, mina herrar: kan det icke tänkas — för att begagna
motionens egna ord — att ”de individuella förlöpningar, som
förekommit i alla tider och som väl äfven i framtiden torde fö¬
rekomma”, skulle kunna — låt än vara i ytterst enstaka och säll¬
synta fall — vålla sådana oordningar på en plats, att en militär-
kommendering vore det enda effektiva skyddsmedlet? Jag för
min del kan icke alldeles bortse från en sådan möjlighet och en
sådan tanke utan att därmed anse mig ha uttalat något särskildt
kränkande misstroende mot vårt sansade och laglydiga folk.
De liberalaste utländska regeringar ha i ord och handling
visat sig stå på eu liknande ståndpunkt. I Frankrike t. ex. ha
regeringar, i hvilka till och med socialdemokrater haft säte, utan
tvekan gång efter annan anlitat militärmakt till förebyggande af
oroligheter, och i England framhöll under den stora kolstrejken
den liberale utrikesministern å regeringens vägnar, att skyddan¬
det af samhällslugnet vore en elementär regeringsplikt, hvars fyl¬
lande regeringen ej skulle undandraga sig. Sådana militärkom-
menderingar företogos ju också i några fall till platser, där oro¬
ligheter utbrutit eller hotade utbryta, och detta hade alltid eu
lugnande inverkan.
Att sådana efter behörig pröfning i samhällsordningens
intresse företagna skyddsåtgärder skulle utgöra kommenderingar
af militär mot ”fredliga arbetare”, måste vi väl säga är ett tal,
som vi icke borde få höra hos oss. Erfarenheten visar till fullo,
att fredliga arbetare icke ha att frukta vare sig den civila eller
den militära ordningsmakten under något förhållande, där åtmin¬
stone myndigheterna med takt och ansvarskänsla fylla sin plikt,
och detta måste vi väl alla, mina herrar, erkänna, våra myndig¬
heter till heder, har varit regel hos oss i vidsträcktare mån kanske
än i något annat land.
Om än utskottets majoritet varit öfverens med motionä¬
rerna därom, att militärkommenderingar under vissa förhållan¬
den kunna blifva förbittrande — och det måste medgifvas, att
det någon gång vid konflikter inträffat, att gällande föreskrifter
blifvit misstolkade — samt i något fall ledt till ökande i stället för
stillande af oron, så har dock utskottet icke kunnat vara med om
att under förhandenvarande förhållanden afhända samhället
möjligheten att, när andra medel visa sig otillräckliga, anlita
militärkommenderingar. Undantagsfall bruka ju i allmänhet
icke skapa regler, hvarför skulle de då göra det i detta fall ? Jag
måste framställa detta spörsmål med hänsyn till herr Sandlers
och medreservanters uttalanden. De säga, att utskottet medgifvit,
att ”fall inträffat, då militär blifvit utkommenderad i otid”.
Och så anföra de vidare: ”Efter detta uttryckliga erkän¬
nande, att det i motionen framställda yrkandet har till bakgrund
Lördagen den 11 maj, e. m.
51 Xr 44.
svåra missförhållanden, som faktiskt inträffat och väl således,
om ingenting allvarligt åtgöres, när som helst kunna åter fram¬
träda, hade utskottet efter vår mening, bort komma till den slut¬
satsen, att hittills gängse system att utkalla militär mot fredliga
arbetare bör i öfverensstämmelse med motionens yrkande omöj¬
liggöras.”
För min del anser jag, att utskottet, om det dragit nämnda
slutsats med innebörd att alldeles afhända myndigheterna möjlig¬
heten att i nödfall använda sig af den militära ordningsmakten,
gjort ett afsteg af betänkligaste slag, äfven om ”sådana fall nå¬
gon gång inträffat”. Vederbörande myndigheter, som ha sig
ålagdt att under alla förhållanden ansvara för medborgares lif
och egendom, måste väl få bibehålla rättigheten att i yttersta
nödfall anlita de medel, som samhället äger för sitt värnande,
sålunda också militärmakten, och detta äfven vid arbetskonflikter,
då ju erfarenheten från olika håll säger oss, att vid sådana till¬
fällen, utan att arbetarna eller deras organisationer kanske bära
skulden därför, verkligen samhällsvådliga omständigheter kunna
inträffa.
På samma gång anser jag mig dock böra framhålla, att
utskottet velat markera, att samhället vid eventuella oroligheter
eller konflikter låter sig vara synnerligen angeläget att handla
fullt opartiskt, så att inga berättigade klagomål för partitagande
må kunna framställas, samt att se till, att i bredd med den civila
ordningsmakten, som i första hand bör utnyttjas, äfven arbeta¬
reorganisationernas egna skyddsåtgärder för ordningens be¬
tryggande, hvilka visat sig synnerligen verkningsfulla, erhålla
det beaktande, som de gjort sig förtjänta af.
Skulle nu motionärerna, såsom jag för sakens skull velat
hoppas, men icke vågat tro, afsett vidtagande af åtgärder till
förebyggande af det i något enstaka fall framträdande misssför-
hållandet, att militärmakt utkommenderats i otid af uppskrämda
och irriterade myndigheter, ja, då torde väl meningsskiljaktig¬
heterna icke bli så stora bland oss. Det missförhållandet kan ju,
såsom utskottet framhåller, af hjälpas genom förtydligande be¬
stämmelser i gällande instruktion för landshöfdingar, hvilken ju
ock berör kronofogdar samt polis- och borgmästare m. fl., som ha
en viss befogenhet att uppbåda och rekvirera militär för ord¬
ningens upprätthållande. Dessa bestämmelser skulle då, såsom
utskottet framhåller, gå i den riktningen, att vederbörande, om
möjligt, i hvarje fall skulle hänvända sig till 'regeringen och
inhämta order från vederbörande departementschef. Med den
utveckling vårt lands telefon- och telegraf nät nu äger, erbjuder
en sådan anordning ju inga nämnvärda olägenheter. Hvad herr
Holmdahl och medreservanter häremot framhålla, anser jag mig
nu icke behöfva ingå i något särskildt bemötande af. Jag vill
endast betona, att genom i det verkliga lifvet timade fall erfarna
Angående
militärens
utkommende¬
rande vid ar¬
betskonflikter.
(Forts.)
Nr 44. 52
Lördagen den 11 maj, e. m.
Angående
militärens
utkommende¬
rande vid ar¬
betskonflikter
(Forte.)
ämbetsmän fått deri uppfattningen, att de icke hysa några betänk¬
ligheter mot att gå med på, hvad utskottet här föreslagit.
Min förvissning är också, att genom bestämmelse i nu an¬
tydd riktning och genom det resultat, som man har att förvänta
af arbetet inom kommittén för fögderiförvaltningens ordnande,
nämligen en bättre organisation af polisväsendet på landsbygden,
skall vinnas det syfte, som motionärerna uppställt, nämligen
”att aflägsna i görligaste mån nu befintliga möjligheter att miss¬
bruka vår värnpliktshär till polistjänst åt kapitalet vid sociala
konflikter”. Ja, jag anser, i motsats till herr Sandler, det till
och med högst sannolikt, att till följd af den växande förståelsen
inom alla samhällslager för de sociala spörsmålen, såväl regerin¬
gen som våra myndigheter i öfrigt, skola utan närmare bestäm¬
melser med den grannlagenhet saken kräfver endast i utomor¬
dentliga nödfall begagna sig af rätten att uppbåda militär till
ordningens upprätthållande.
Det är af nu angifna skäl, herr talman, som jag icke kan
biträda motionärernas eller reservanternas förslag, utan yrkar
bifall till utskottets hemställan. Utskottet har visserligen i en
af reservationerna beskyllts för att gifva med ena handen och
taga tillbaka med den andra; men, mina herrar, så är icke för¬
hållandet. Utskottet har, efter moget öfvervägande, sökt gifva
hvad som är möjligt att gifva. Utskottet har också, såsom herr
Sandler och hans medreservanter delvis medgifvit, velat sam¬
förståndets, tillmötesgåendets politik, men hur har det mötts ?
Jo, de socialdemokratiska reservanterna fråga: ”Talar icke ändå
ur utskottets såväl motivering som yrkande den grundåskådnin¬
gen, att arbetskonflikten dock är en företeelse på gränsen till det
samhällsfarliga, mot hvilken man anser sig ha alldeles särskilda
och starka anledningar att söka värn hos militärmakten, som där¬
för måste vara någorlunda lätt till hands ?” Jag vill i stället
för ett svar, som skulle komma att omfatta vidlyftiga utredningar
om en mängd möjligheter, sannolikheter och verkligheter, fram¬
ställa en motfråga: Dristar någon af er, mina herrar, i denna för¬
samling med de exempel för ögonen, som den lefvande erfaren¬
heten från världens olika delar gifvit och ständigt gifver, under
känsla af ansvar såsom lagstiftare och anspråk på att såsom
sådan bli trodd, dristar sig någon, säger jag, garantera, att un¬
der en vanlig arbetskonflikt hos oss icke kan — om vi ock ha
stor tilltro till den svenska arbetarens själftukt — inträffa
händelser, som utgöra en oafbruten följd af nyanser från det
obestridligen berättigade till det absolut orimliga och samhälls-
vådliga? -— Först när en sådan vederhäftig garanti gifvits, först
då kan Riksdagen, anser jag, taga i ompröfning ett rent bifall
till den nu väckta motionen.
Herr Lindqvist i Stockholm: Herr talman! Af den
Lördagen den 11 maj, e. m.
53
Xr 44.
första ärade talarens anförande framgick, hurudan åskådningen
på hans håll är om den svenska arbetareklasssen och dess uppträ¬
dande. Han gaf ju till känna, att hvad vi hade att tacka för att
vi i dag kunna konstatera, att det under de kritiska veckorna
1909 rådde ordning och lugn i landet, det vore den omständig¬
heten, att ute i landet verkställts en hel del militärkommende-
ringar. lian vill sålunda för sin del påstå, att hade icke Sveri¬
ges arbetare under de kritiska dagarna haft gevärsmvnningarna
riktade emot sig samt stått inför risken, att det skarpa skottet
skulle kunna smälla, så hade det icke funnits någon säkerhet för
att något annat kunnat inträffa, än hvad som nu skedde. Det är
dock än mera sorgligt att nödgas konstatera, att till och med
den siste ärade talaren från det liberala partiet i ganska stor ut¬
sträckning skattade åt samma uppfattning. Det förefaller så¬
lunda, som om de borgerliga klasserna här i landet äro af den
meningen, att vi här i Sverige ha en arbetareklass, som icke
kan tyglas, med mindre man går ut mot densamma med gevär,
bajonetter och skarpa skott. Jag skall bli i tillfälle under mitt
anförande att något närmare vidröra, hur det ställde sig 1909,
och jag vill nu blott säga, att det har tydligt och klart ådaga¬
lagts, att det svenska folkets sinne ingalunda är böj dt för att
skrida till sådana oordningar, att militärens ingrepp i arbetskon¬
flikter skulle vara nödvändigt.
Emellertid har det här påståtts, att detta skulle vara be-
höfligt och att man icke kan lita till den civila ordningsmakten
allena. Jo, mina herrar, det kan man enligt min öfvertygelse
göra, och man kan göra det så mycket hellre, som det visat sig,
att arbetarna själfva äro i tillfälle att utgöra denna civila ord¬
ningsmakt på ett det mest tillfredsställande sätt. Jag vill i för¬
bigående i detta hänseende nämna om en händelse, som det i
detta sammanhang kan vara rätt så bra att taga i betraktande.
Yi minnas nog alla, hurusom här i Stockholm det inträffade
en särskild händelse den 20 april 1902. Yi hade då här i hufvud-
staden anordnat en arbetaredemonstration. Tåget ställdes upp
vid Lill jans, och därifrån fortsatte det sin marsch, utan att po¬
lisen på något sätt sökte hindra detsamma. Mej, polisen stod
uppställd utefter gatorna och gjorde icke bittersta min af att
hejda tågets marsch nedåt de centralare delarna. Men så, när vi
kommo ned till Jakobstorg, ingrep polisen på ett det mest brutala
sätt, må jag säga. Jag var själf med i denna demonstration, och
när jag kom till Jakobstorg, höll jag på att bli öfverriden af två
poliskonstaplar, som foro fram i vildaste fart uppe på trottoaren
vid Operan. Vi minnas, hur den dagen aflopp, vi minnas, hur
det slutligen kunde konstateras, till och med i Kiksdagens Andra
kammare, att det var en skam för ordningsmakten att hafva så
betett sig mot fredligt demonstrerande arbetare. Men hvad
skedde sedan efteråt ? Jo, vi besökte, en deputation på tre man,
Angående
militärens
utkommende¬
rande vid ar¬
betskonflikter.
(Forts.)
Kr 44. 54
Angående
militärens
utkommend e-
rande vid ar¬
betskonflikter.
(Forts.)
Lördagen den 11 maj, e. m.
den då nyligen tillsatte öfverståthållaren Dickson ock gjorde en
framställning till honom att följande söndag få anordna ett de¬
monstrationståg genom Stockholm med musik och fanor, och vi
begärde, att polisen icke skulle deltaga såsom ordningens upprätt¬
hållare, utan att arbetarne själfva skulle få sörja för den saken.
Själffallet blef öfverståthållaren ganska förvånad, när vi först
framställde denna begäran, men jag tror icke, att jag gör mig
skyldig till någon indiskretion, då jag säger, att han snart nog
insåg, att det kunde vara bra att pröfva det systemet. _ Men den
person däremot, som då tjänstgjorde såsom t. f. polismästare,
Svenska Arbetsgivareföreningens nuvarande chef, var den mest
omedgörlige. Emellertid gafs tillstånd till att anordna denna
demonstration, och herrarna veta nog alla, hvad tidningarna
hade att förmäla om den demonstrationen, ni veta, att i den del¬
tog en hel del af de akademiskt bildade här i landet, en hel del
studenter och en del af riksdagens ledamöter. Tåget gick ige¬
nom hufvudstadens gator och när vi kommo till Norra Bantorget,
där afslutningen skulle ske, upplöste sig tåget på ett sätt, som
man aldrig skådat förut. Arbetarne gingo hem lugnt och stilla
och utan att man visste något af, var upplösningen verkställd,
stiligt, lugnt och ordningsfullt. Aldrig hade man bättre kunnat
konstatera, huru arbetarna själfva kunna sörja för ordningen,
om det bestyret öfverlämnas åt dem.
Men nu anser man det dock icke tillräckligt, vare sig att
arbetarna själfva erbjuda sig att upprätthålla ordningen vid ar¬
betskonflikter eller att man härför har att tillgå den civila ord¬
ningsmakten, utan nu skall det vara militärkommenderingar.
Jag skall då be att, ehuru utskottets ordförande i förbigående
omnämnde ett par fall, då sådana kommenderingar förekommmit
i större utsträckning, något närmare få behandla dessa fall.
Yi ha då först, såsom vi minnas, att anteckna händelserna
från 1879. Det märkliga är, kan jag nämna i förbigående, att
vi här i landet haft tre stora konfliktår med mellanrum på
jämna tiotal år och med början 1879. Då hade vi den stora
sågverksstrejken i Sundsvallsdistriktet. Sedermera 1899 hade vi
en ny strid där uppe och ytterligare tio år senare hade vi den
svenska storstrejken. Talet nio tyckes sålunda vara kritiskt, i
det att dylika jättestrider upprepa sig vid dessa tidsperioder.
När Sundsvall sstrejken 1879 utbröt, kommenderas _ dit upp
mot arbetarne en militärstyrka på sammanlagdt omkring 1,000
man jämte sex kanonbåtar. Om man då uppställer den frågan,
huruvida vid det tillfället förelåg behof att skicka en sådan mili¬
tärstyrka mot dessa sågverksarbetare och hvilken karaktär denna
strid hade, så vill jag försäkra och påstå, att något sådant behof
ej förelåg. Man var vid tidpunkten för striden inne i en låg¬
konjunktur inom sågverksindustrien och sågverksägarne hade
sökt att pressa ned arbetarnes löner. Sågverksägarne ansågo sig
Lördagen den 11 maj, e. m.
55 Jfr 14.
befinna sig i en så tryckt belägenhet, att de af svenska staten
begärde att få ett lån på 3 miljoner kronor, hvilket också bevil¬
jades. Men omedelbart efter det de erhållit detta lån, dekrete¬
rade sågverksägarne en nedsättning uti arbetarnas redan förut
låga löner, och detta var det, som alldeles spontant framkallade
den jättestrid, som då utbröt. Jag kan nämna, att det angafs, att
lönerna före våren 1879 voro mellan 1 krona och 3 kronor 50
öre per dag, men då, på våren 1879, nedsattes dessa löner till
resp. 90 öre och 2 kronor 50 öre.
Det är, synes det mig, icke så underligt, att den striden
tillkom såsom skedde spontant och på ett naturligt sätt, då arbe¬
tare funno, att sågverksägarna skyddades i sin näring genom
statens ingripande, men detta oaktadt grepo in på arbetarnas låga
aflöning och försökte afknappa den. Striden kom till stånd och
arbetarna samlades på skarpskyttelägret vid Sundsvall under
(sina provisoriska) fanor, där de i fria luften sökte få en sam¬
lingsplats för sina öfverläggningar. Omedelbart vidtogo arbe¬
tarna åtgärder för att om möjligt få all spritförsäljning förbju¬
den i trakten. Redan däri ligger ett klart bevis, hvilken karaktär
striden hade, och denna begäran af arbetarna vittnar oförtydbart
om att i deras sinnen icke låg någon upprorisk känsla eller
tanke, utan att afsikten endast var att med lagliga medel kämpa
för sin rätt och behålla så mycket af förutvarande aflönings-
förmåner som möjligt.
Emellertid verkställdes då militärkommenderingar. Först
togs det upp en kontingent af Hälsinge regemente, och därefter
rekvirerades och afsändes från Stockholm 300 man af, som det
då hette, Andra gardet, och det uppgifves, att dessa 300 man
samtliga voro försedda med tjugu skarpa skott hvar. Därefter
sände man dit upp icke mindre än sex kanonbåtar med 300 mans
besättning och ytterligare rekvirerades sedan från Hälsinge re¬
gemente mera militär, så att det blef omkring 1,000 man sam-
manlagdt. Striden pågick under pingsthelgen, och 3:dje dag
pingst hade dåvarande landshöfdingen Curry Treffenberg, som
genom den striden för evärdeliga tider ristat sitt namn på
historiens blad på ett särskildt sätt, gjort upp sin stridsplan och
satte den i verkställighet. Då drog han kring arbetarelägret på
skarpskytteplatsen en interneringskedja af militär, och när han
hade den färdig, trädde han själf med andra myndighetsperso¬
ner inom kedjan och dikterade villkoren och sade till arbetarna,
att nu vore tiden inne att kapitulera. Det hotades med häktning
för lösdrifveri, det meddelades omkring 1,000 vräkningar från
arbetarebostäder, och man trakasserade arbetare under militärens
skydd på det mest ©grannlaga sätt för att tvinga dem tillbaka och
till fullständig underkastelse. Samtidigt som man drog denna
militära kedja kring skarpskyttelägret, ångade kanonbåtarna upp
på sjön och vände sina kanonmynningar mot lägret.
Angående
militärens
utkommende¬
rande vid ar¬
betskonflikter.
(Forts.)
>’r 44. 56
Lördagen den 11 maj, e. m.
Angående
militärens
utkommende¬
rande vid ar¬
betskonflikter.
(Forts.)
Mina herrar, nu äro vi så långt från den tiden, att jag
tänker mig, att litet hvar, hvilken åskådning och politisk upp¬
fattning vi än hafva, säkert kan bedöma dessa händelser och
själf afgöra den frågan: Kan man i dag anse, att dessa utma¬
nande militärkommenderingar till Sundsvall voro behöfliga ?
Hade dessa arbetare visat sådana oroande tendenser, att man mot
dem hehöfde skicka ut både militär och kanoner för att hålla
dem i schack? Mej, förvisso icke! Och jag skulle önska, att
herrarna ville forska litet närmare i just den stridens faser för
att se, hur herr Treff enbergs handling skildras, och jag tror, att
man då skulle komma på det klara med, att den kommenderingen
var ett sannskyldigt Övergrepp mot de svenska arbetarna, en åt¬
gärd,, alldeles obehöflig med hänsyn till den ställning, som rådde
där uppe.
Jag skall emellertid icke uppehålla mig vid denna markanta
Sundsvallsstrid. Jag ville endast omnämna den som en af de
kraftigaste bevisen för hur militärkommenderingar kunna an¬
vändas vid en arhetskonflikt.
Det andra tillfället, då militärkommenderingar otvifvelak¬
tigt lika fullständigt oberättigadt, men till ganska stort omfång
verkställts, var det händelserika året 1909. Det verkställdes då
genom den Lindmanska regeringens ingripande en mängd af
dylika militärkommenderingar i landet, och det hette äfven då
naturligtvis, att det skulle vara såsom stöd för den civila ord¬
ningsmakten och som skydd mot dessa upproxuska arbetare.
Ja, mina herrar, nu skall jag be att få nämna särskildt
några ord om, hur det såg ut, när storstrejken år 1909 utbröt,
för att sedan få ställa det spörsmålet till herrarna, om Mi anse,
att händelserna då nödvändigt betingade dessa militärkommen¬
deringar, som verkställdes på dåvarande regeringens inrådan.
(Redan innan storstrejken utbröt — jag tror, att jag nämnt
det i annat sammanhang förut i kammaren, men det gör icke så
mycket, om det blir upprepadt i detta fall — blef jag som repre¬
sentant för de organiserade arbetarna och i den funktion jag
har uppkallad till civilministern. Den ordinarie var då icke
i tjänstgöring, utan det var herr Hederstierna, som uppehöll
statsrådssysslan i departementet. Jag blef då tillfrågad af ho¬
nom, hvad vi vidtagit eller ämnade vidtaga för åtgärder för ordnin¬
gens upprätthållande under storstrejken. Jag hänvisade då till den
proklamation, vi utgifvit, och han meddelade, att han hade läst den
och uttalade sin synnerliga tillfredsställelse med den starka ma¬
ning vi redan före stridens utbrott ställt till arbetarna, att de
skulle framför allt sörja för, att det under den striden skulle råda
lugn och ordning uti landet. Jag sade honom vidare, att vi in¬
galunda skulle stanna vid detta, utan att vi komme att vidtaga
äfven andra åtgärder för att säkra oss för, att det icke skulle
inträffa något, som skulle göra det nödvändigt att verkställa mi-
Lördagen den 11 maj, e. m.
Nr 44.
in
litärkommenderingar. Ock jag skall be att få läsa upp ett par
citat ur ett cirkulär nr 102, som från landssekretariatet utgafs,
och hvilket cirkulär återfinnes i den redogörelse, som inom ci¬
vildepartementet utarbetades öfver storstrejken 1909. Detta cir¬
kulär är dagtecknadt den 2 augusti och expedieradt samma dag.
Där säges till en början: ”Med hänvisning till, hvad i Landssek-
retariatets proklamation i cirkulär nr 98 anförts, och de un¬
dantag, som i nämnda proklamation gjorts för vissa arbetens in¬
dragande i den allmänna arbetsinställelsen, samt den maning till
lugn och ordning, som däri riktats till landets arbetare, får
sekretariatet härmed utsända följande närmare ordningsföre¬
skrifter”. Så upptages i cirkuläret en del sådana ordningsföre¬
skrifter, och så säges slutligen i en punkt följande: ”1 och för
ordningens upprätthållande skola strejkutskotten omedelbart gå
i författning om utseendet af tillräckligt antal ordningsmän
bland härför fullt tillförlitliga personer. Utskotten böra hvar på
sin ort rådgöra med vederbörande polismyndigheter om utöfvan-
det af dylik ordningsmannabefattning, och må ordningsmännen
förses med skriftlig fullmakt samt bära synligt tecken på, att de
ha uppdrag att tjänstgöra som sådana. Ordningsmännen skola
noggrant handla i öfverensstämmelse med polismyndigheternas
föreskrifter”. Yi sände samtidigt ut sådana tecken, som de skulle
bära synliga, samt blanketter till sådana fullmakter, som skulle
fyllas i, för att personerna skulle kunna legitimera sig som
ordningsmän och som deltagande i ordningens upprätthållande.
I den officiella redogörelse, som är afgifven, ha vi fått erkän¬
nande för dessa åtgärder, och där har betonats, att de haft sin
ofantligt stora betydelse. Men oaktadt detta kände sig ändå icke
regeringen och myndigheterna i landet trygga och lugna inför
den situation, vi då befunno oss i, utan verkställde en mängd mi-
litärkommenderingar, utmanande i högsta grad mot arbetarna,
som fredligt kämpade den hårda kampen mot i första hand ar-
betsgifvarna. Sedan öfvergick striden, som vi minnas, tack vare
den Lindmanska regeringen, till att bli en kamp mellan arbetarna
och samhället.
Man bör ju nu i alla fall fråga sig: Fanns det icke då, 1909,
tillräcklig civil ordningsmakt för att, i händelse det ute på nå¬
gon plats i landet skulle ha inträffat oordningar eller störande
af lugnet, denna civila ordningsmakt skulle kunnat sörja för att
upprätthålla ordningen? Jo, i den af mig nyss omnämnda redo¬
görelsen kunna herrarna finna de uppgifter, som jag här skall läsa
upp. Af denna redogörelse framgår, att det före 1909 års kon¬
flikt i landet fanns 7,387 polismän, och att för denna konflikts räk¬
ning speciellt tillsattes eller förordnades ytterligare 13,075 per¬
soner med polismans myndighet för ordningens upprätthållande.
Men nu är att märka, mina herrar, och det skola vi särskild! fästa
oss vid, när vi granska frågan om dessa militärkommenderingar,
Angående
militärens
idkommende-
rande rid ar¬
betskonflikter.
(Forts.)
Kr 44. 58
Lördagen den 11 maj, e. m.
Angående
m ilitärens
utkommende¬
rande vid ar¬
betskonflikter.
(Forts.)
att a £ dessa nyförordnade polismän kom under storstrejken icke
att tjänstgöra ett större antal än 5,299, under det att 7,776 po¬
lismän icke togos i bruk för ordningens upprätthållande i landet.
Ja, ligger icke däri bland annat det allra klaraste bevis i världen
för att militärkommenderingarna voro obehöfliga ? Det fanns civil
ordningsmakt, men den togs icke i bruk. Nej, det tyckte natur¬
ligtvis framför allt den man, som ville föra herr Tref f enbergs
runor år 1909, nämligen herr Hamilton i den Lindmanska rege¬
ringen, att det icke var hårdhändt nog att skicka polis mot ar¬
betarna, utan det skulle, som jag sagt en gång förut, vara militär
med bajonetter och skarpa skott. Det har nu emellertid i denna
officiella berättelse i olika omgångar framhållits, att denna stora
polisstyrka icke togs i anspråk på grund af de ur ordningsmanna-
synpunkt synnerligen tillfredssställande förhållanden, som i all¬
mänhet rådde under konflikten. I ett meddelande, som gjordes
i Posttidningen från regeringens sida, om jag icke missminner
mig, den 9 augusti, således åtskillig tid efter stridens utbrott,
säges af civilministern ifrån, att ”den allmänna ordningen har
ännu icke —• det må sägas till arbetarnas heder — blifvit i nämn¬
värd grad störd”. Vi finna sålunda, att till och med herr Ha-
milton icke ansåg, att lugnet blifvit stördt. Han visste själf-
fallet, att det fanns öfver 7,000 poliser att tillgå för ordningens
upprätthållande, men ändå skulle dessa militärkommenderingar
verkställas.
Som ett typiskt uttryck för den uppfattning, som gjorde sig
gällande inom regeringen vid denna tidpunkt, skall jag be att
få läsa upp ett cirkulärtelegram, som utsändes från civilministern
den 5 augusti 1909 till samtliga länsstyrelser. Det säges där:
”Med afseende å den nu föreliggande situationen bör iakttagas,
att rekvisition af militärhandräckning, som blott är att anse så¬
som stöd för den civila ordningsmakten, sker endast, där det fin¬
nes ovillkorligen nödvändigt för oroligheters afvärjande eller
stillande eller för ordningens upprätthållande och civil ordnings¬
makt i tillräcklig mängd ej är tillgänglig, att sålunda större
truppafdelningar icke böra, där ej omständigheterna nödvändig¬
göra annat förfarande, utkommenderas till sådana platser, dit
de utan större tidsutdräkt kunna förflyttas från sina vanliga för-
läggningsplatser, och att alla dispositioner böra ske på sådant
sätt, att minsta uppmärksamhet fästes vid desamma. Med ett
ord, håll allt i beredskap, men visa så litet som möjligt.” Ja, jag
undrar, hur ett sådant telegram skulle verka på länsstyrelserna,
då civilministern afslutar telegrammet med de orden: ”Håll allt
i beredskap, men visa så litet som möjligt!” Ja, det är ett ty¬
piskt drag för den regeringens uppträdande i striden mellan ar¬
betare och arbetsgivare år 1909.
Det har sagts i diskussionen och skrifvits i olika vändnin¬
gar i utskottsutlåtandet, att hvad man har rätt att kräfva af
Lördagen den 11 maj, e. m.
59 Sr 44.
statsmakten är ett opartiskt uppträdande i arbetskonflikter. Jag Angående
vill som en jämförelse med den Lindmanska regeringens upp- ufornmende-
trädande år 1909 erinra om, hvad som skett i några andra ramie ar¬
länder sedan dess. Jag vill påminna om, bur den norska rege-j betskonflikter.
ringen ställde sig förstående i den stora jättestriden, som arbets- (Forts.)
gifvarne etablerade i Norge år 1911. Där ingrep den norska re¬
geringen på det kraftigaste sätt och sade till dessa kamplystna
arbetsgivare: ”Sluta ni icke upp med denna bittra strid, komma
vi att kräfva af stortinget att omedelbart genomföra en lagstift¬
ning, som stäcker detta edert förehafvande.” Yi hafva seder¬
mera erfarit, huru den liberala engelska regeringen framträdt
först vid sjömansstrejken och nu senast i kolstrejken, där den
har genomfört en sak, som principiellt sedt får sägas vara ena¬
stående. Man har således funnit, att sådant låtit sig göra i
andra länder. Men här vill man icke ens ställa sig på den
ståndpunkt, att man, efter alla de erfarenheter man haft, nu år
1912 skulle kunna förklara sig böjd för att från Riks¬
dagens sida åtminstone föreskrifva ett sådant regulativ, att icke
militärkommenderingar verkställas i egoistiskt syfte vid arbets¬
konflikter såsom ett vapen mot arbetarne i den kamp, som då
och då själffallet måste komma till stånd på grund af de intresse¬
motsatser, som göra sig gällande mellan arbetare och arbets¬
givare.
Jag tror, herr talman, att det vore ytterst välbetänkt, om
Riksdagens Andra kammare i dag ställde sig på den ståndpunkt
i denna fråga, som bestämdast och klarast uttalar, att Riksdagen
icke längre vill veta af dessa militärkommenderingar på det sätt
de hittills skett, och att man sålunda säger ifrån, att ett sådant
tillvägagångssätt måste upphöra i ett land, där vi ha en laglydig,
plikttrogen och alltid hänsynsfull arbetareklass, som icke begått
sådana förlöpningar, att dessa militärkommenderingar framstått
såsom nödvändiga i något afseende.
Jag ber, herr talman, att i anslutning till hvad jag här
framhållit få yrka bifall till den af herr Sandler m. fl. vid ut¬
låtandet fogade reservationen.
Herr Lindman: Herr talman, mina herrar! Jag
kunde ju förstå, när herr Lindqvist begärde ordet, att han skulle
komma in på åtskilliga förhållanden, med hvilka äfven jag haft
något att göra, nämligen storstrejken 1909, och jag blef natur¬
ligtvis icke heller bedragen i min tanke, att så skulle komma
att ske. Innan jag öfvergår till att tala just om de episoder,
som han nu relaterat från hösten 1909, skall jag emellertid be att
få yttra ett par ord om den föreliggande motionen.
Motionären säger i sin motion, att han vill ha slut på det
gängse systemet att utan någon som helst anledning tillkalla mi¬
litär mot fredliga arbetare, och på ett annat ställe strax därefter
Nr 44. 60
Lördagen den 11 maj, e. in.
Angående talar han om det bedröfliga faktum, att det ännu i dag kan före-
uticommende- k°mma) att en fredlig arbetsinställelse likställes med uppror.
rande vid ar- Ja> herr Branting är känd för att vara en skicklig regissör, och
betskonflikter, det har han visat sig vara, äfven då han författade denna mo-
(Forts.) tion. Han ger oss här först en fond, på hvilken han målar upp
förhållandena i så drastiska färger som möjligt, klan talar upp¬
repade gånger om militärens användande mot fredliga arbetare.
Det förefaller, som om han gjort detta för att bibringa läsaren
den föreställningen, att det oupphörligt förekommer här i lan¬
det, att militär användes mot fredliga arbetare. Herr Branting
vet nog hvad han gör, och han får också den framställning,
han vill måla, sådan, att den gör den tillbörliga effekten. Men
om den också alltid är så öfverensstämmande med verkligheten,
det vågar jag lämna därhän. Det talas icke om hur det verk¬
ligen gått till, när det har förekommmit arbetsinställelser i vårt
land.
Och utskottet! Här utskottet skall behandla denna motion,
kan jag för min del icke förstå annat, än att utskottet kommer
med ett betänkande, som jag skulle vilja kalla typiskt för liberal
ljumhet. Det håller ibland med motionären. Författaren ser
tydligen herr Brantings bild framför sig, och då håller han
med motionären, men dessemellan får han andra tankar: ”Ja,
men det är bestämdt ändå icke så. I verkligheten förhåller det
sig nog ^annorlunda, jag har icke hört, att det går till så”, och
då börjar författaren skrifva på ett annat sätt samt komma med
ganska förståndiga tankar, enligt min mening. Men när han
har slutat med sitt betänkande, utmynnar det hela i en kläm —
såsom sig bör i ett utskottsbetänkande — och hvad innehåller
denna kläm? Jo, den innehåller kort och godt, såvidt jag kan
förstå, att man skall skrifva till Kungl. Maj :t och begära, att det
skall förfaras på sätt som hittills har skett.
För att ge ett exempel på de sunda tankar, som utskottet
har, vill jag anföra hvad det säger på sid. 9: ”TJtskottet anser,
att statsmakten bör i striderna på arbetsmarknaden och konflik¬
terna mellan arbetsgivare och arbetare iakttaga en sträng opar¬
tiskhet.” Däri instämmer jag till fullo med utskottet.
Vidare säger utskottet, att det är en själfklar sak, att staten
har både rätt och skyldighet att upprätthålla laga ordning under
alla förhållanden, sålunda äfven om densamma skulle störas vid
dylika sociala konflikter. Äfven i denna mycket riktiga och
sunda sats ger jag utskottet fullkomligt rätt. Men sedan fram¬
träder den där bilden, som jag talade om, för utskottet, och då
kommer utskottet med en hel del andra uttalanden och säger, att
det gäller att pröfva, huruvida ökade garantier äro af nöden, och
så besvarar utskottet märkvärdigt nog denna fråga med ja. Ut¬
skottet säger nämligen: ”Det lärer ej kunna förnekas, att fall
inträffat, då militär blifvit utkommenderad i otid, och då en dy-
61 Jfr 14.
Lördagen den 11 maj, e. m.
lik kommendering för de i arbetskonflikt invecklade arbetarne
liksom ibland törhända för den öfriga befolkningen tett sig som
ett partitagande för arbetsgifvaren eller åtminstone som ett omo-
tiveradt och kränkande misstroende till arbetarnas laglydnad.”
Och strax därefter, att ”det bör för alla myndigheter göras klart,
att de vid uppkommande arbetskonflikter icke hafva att betrakta
konflikten i och för sig som ett hot mot samhällets ordning”.
Jag skall icke åberopa mera af hvad utskottet säger i detta
fall. Utskottet får emellertid beröm för hvad det har sagt af de
tre socialdemokraterna i deras reservation, och det är ju tydligt,
att utskottet kan få beröm både från höger och vänster för sitt
betänkande. Jag undrar för min del sannerligen icke på, att de
socialdemokratiska reservanterna ge utskottet beröm för hvad det
sagt, ty de taga fasta på, att utskottet har sagt något i sådan
riktning, att det skulle ge stöd för den socialdemokratiska re¬
servationen, men ingalunda för utskottets eget betänkande. Ut¬
skottet framhåller i detta yttrande saker, som äro overkliga. Jag
skulle vilja fråga utskottet: När har det under senare år före¬
kommit sådana saker, som utskottet här talar om ?
Jag hörde någon säga: ”Jo, år 1909.”
Ja, jag kommer strax till 1909. Förhållandet är emellertid
det, mina herrar, att utskottet finner, att det är bra, men kar
icke vågat säga detta rent ut.
Nu skulle jag för min del gärna vilja fastslå, att det är
■önskvärd!, riktigt, och fullkomligt befogadt att uttala sig för att
man icke skall använda militärkommendering, där det icke är
nödvändigt. Men jag vågar påstå, att under den tid, om hvilken
herr Lindqvist talade, nämligen under den tid jag stod i spetsen
för regeringen, har regeringen också tänkt på det sättet och
handlat därefter.
Vid storstrejken 1909, som naturligtvis skulle komma in
i denna debatt, förhöll det sig så, att polis användes i största
möjliga utsträckning, men den kunde icke användas så, som
herr Lindqvist säger, därför att man icke kunde taga den från
en plats, där den icke behöfdes, och flytta den till en annan, där
den behöfdes, utan dispositionen fick ske efter helt andra grun¬
der. Jag kan erinra om den åtgärd, som på den regeringens
förslag af Riksdagen vidtagits, nämligen inrättandet af reserv¬
polis. Sådan fanns då i bruk och användes i mycket stor ut¬
sträckning, men det är ju klart, att äfven om man gjorde det,
stod man dock inför en konflikt af den stora omfattning, att jag
tror man skall ha bra svårt att verkligen på fullt allvar förebrå
eu regering, att den på förhand sökt försäkra sig om, att icke
några våldsamheter skulle kunna komma att begås.
I allmänhet är det ju så, att dessa åtgärder med tillkallande
af militär ske af de lokala myndigheterna. Nu har utskottets
ordförande här polemiserat mot att så sker. Jag skall härom
Angående
militärens
utkommende¬
rande rid ar¬
betskonflikter.
(Forts.)
Nr 44. 62
Angående
militärens
utkommende¬
rande vid ar¬
betskonflikter.
(Forts.)
Lördagen den 11 maj, e. m.
endast helt kort säga, att det enligt min mening är alldeles nöd¬
vändigt, att så sker, ty det kan inträffa fall, då de lokala myndig¬
heterna icke kunna erhålla order från den högsta myndigheten,
nämligen regeringen, och då måste man väl få sätta den tilliten till
dessa myndigheter, att de kunna uppträda på egen hand i sådana
fall. Vid storstrejken voro emellertid förhållandena helt annor¬
lunda. Då gingo de i så stor skala, att regeringen ansåg sig vara
pliktig att taga saken i egen hand och ge direktiv till de olika
myndigheterna för att försöka få allt att gå på ett likformigt sätt.
Herr Lindqvist talade nyss om, hvad han vid det tillfället
hade vidtagit för åtgärder. Han berättade, hur han talat vid den
tillförordnade civilministern och gifvit honom del af hvad han
tänkte göra, och han talade om de cirkulär, han utskickade o.
s. v. Härför fick han också erkännande, emedan man tyckte,
att det var bra gjordt och väbetänkt af honom såsom chef för
hela storstrejken, att han verkligen sökte hålla den bästa ordning,
som stod i hans förmåga att göra. Men jag tycker, att det är
nästan för mycket begärdt i alla fall, om man fordrar, att därför
den myndighet, regeringen, som verkligen var den ansvariga för
att ordningen upprättshölls, uteslutande skulle sätta sin lit till,
icke att herr Lindqvist skulle göra, hvad han sagt, men att alla
de, som af honom blifvit befallda att göra, som han sagt, skulle
lyda honom öfverallt och i alla afseenden. Eegeringen har i det
fallet ett ansvar, som den icke kan öfverflytta på någon annan;
andra må sedan göra, hur de behaga, och vidtaga sina åtgärder.
Eegeringen kunde icke dra sig ifrån sitt ansvar, och det kommer
ingen regering i en framtid heller att känna, att den kan komma
från sitt ansvar i en sådan situation som denna.
Eu har herr Lindqvist talat litet om ett cirkulärtelegram,
som gick ut till vederbörande landshöfdingar. Ja, jag skulle
vilja tala om det, jag också, men som ett bevis för, att man förfor
på lämpligt sätt och ingalunda var för hårdhändt eller för våld¬
sam eller förfor olämpligt. Det talades i det telegrammet om, att
allt skulle göras för att tillgodose medborgarnas fordran på fri¬
het till arbete. Där ha vi genast en stötesten. Därvidlag äro
motionären, herr Branting, och herr Lindqvist icke öfverens med
mig, när det är fråga om att upprätthålla medborgarnas frihet
till arbete. Det var den saken jag förmodar, herr Lindqvist icke
tillräckligt beaktade, när han skickade ut sitt cirkulär. Vi hade
däremot den åsikten, att detta skulle beaktas, och det lämnades
de allra noggrannaste föreskrifter till vederbörande, hvad de i
detta hänseende hade att iakttaga. Så skulle t. ex., som herr
Lindqvist nämnde, enstaka våldshandlingar, som icke innebure
fara för truppafdelning i dess helhet, icke föranleda vapenmakts
användande. Eekvisition af militärhandräckning skulle endast
förekomma, när det var absolut nödvändigt för oroligheters af¬
värjande, och större truppafdelningar skulle icke utkommende-
G3 Nr 44.
Lördagen den 11 maj, e. m.
ras till sådana arbetsplatser, dit de utan större tidsutdräkt skulle Angående
kunna förflyttas från sina vanliga förläggningsplatser. Så slu- m*bärens
tade herr Lindqvist med att referera slutet af telegrammet, som randTtid ar-
innehöll de orden: ”Håll allt i beredskap, men visa så litet som betskonfiilder.
möjligt.” Det är klart för hvar och en, att ”håll allt i bered- (Forts.)
skap” skulle betyda, att man skulle vara beredd på att möta alla
de eventualiteter, som kunna inträffa, där herr Lindqvists ord¬
ningsmän eventuellt icke räckte till att hålla ordningen uppe.
Att det vidare stod ”visa så litet som möjligt”, var icke heller
underligt. Man ville naturligtvis icke utmana och skicka ut
trupper i tid och otid för att visas för alla, men man ville, att de
skulle finnas så att säga konsignerade, så att man hade dem till
hands.
Jag ber att i det sammanhanget få erinra om ett uttryck,
som just samme talare har fällt vid ett tillfälle någon tid efter
storstrejken och som i alla fall kunde ge ett visst stöd åt den upp¬
fattningen, att det var riktigt af regeringen att vidtaga dessa
dispositioner vid detta tillfälle. Det var i Kristiania, som detta
yttrande fälldes. Jag har yttrandet från ett referat i tidningen
”Socialdemokraten”, så att det torde väl få tillerkännas veder¬
häftighet. Herr Lindqvists ord vid detta tillfälle folio sig så,
att storstrejken är den rätta vägen att genomföra en oblodig re¬
volution. Ku förmodar jag, att detta yttrande verkligen har
blifvit fäll dt, men då förmodar jag också, att de tankarna fun¬
nits, och om de tankarna funnits, må väl ingen förtänka den
regering, som då fanns, att den hade sina tankar fästade på, hvad
som möjligen skulle komma att inträffa. Allt, som enligt hvad
utskottet i sitt betänkande här säger borde ske, är just precis,
hvad som gjordes vid det tillfälle här är tal om.
Jag vill särskildt ett ögonblick dröja vid de militärkom-
menderingar, som gjordes till vissa järnvägsstationer. De gjor¬
des på framställning af järnvägsförvaltningar, både statens och
enskilda, och de gjordes till järnvägsstationer både vid statens
järnvägar och de enskilda. De voro naturligtvis icke, såsom
framställts en och annan gång, gjorda för att trupperna vid ve¬
derbörande stationer skulle se efter och öfvervaka, att järnvägs-
personalen gjorde, hvad den skulle göra. Det är naturligtvis ett
fullkomligt misstag, utan trupperna voro ditkommenderade för
att hjälpa järnvägspersonalen, om den icke skulle kunna få i fred
utföra sina åligganden, d. v. s. det var till personalens skydd,
men icke till någonting annat.
Jag återkommer ett ögonblick till de tillsyningsmän, som
herr Lindqvist vid detta tillfälle tillsatte, och om hvilka han
meddelade, att de vid ett tillfälle visat sig fungera så utmärkt,
nämligen vid det af honom nyss omtalade tåget genom Stock¬
holm, i hvilket också deltogo riksdagsmän och studenter o. s. v.
Ja, det är ingen alls, som tviflar på, att det förhöll sig på det
Nr 44. 64
Lördagen den 11 maj, e. m.
Angående
militärens
utkommende¬
rande vid ar¬
betskonflikter.
(Forts.)
sättet, jag tror till och med, att jag själf kommer i håg, att det
förhöll sig så, att jag kan bekräfta det. Men därutaf följer väl
icke, att sådana civila ordningsmän under alla förhållanden
skulle vara tillräckliga för att upprätthålla ordningen, och jag
undrar, om det skulle ha varit klokt, att ordna saken så, att man
uteslutande skulle ha litat på dem. dag vill icke bestrida, utan jag
skall tvärtom vitsorda, att de civila ordningsmän, som användes
under storstrejken och som utaf arbetarnas ledning tillsattes,
gjorde stor nytta och i många fall väl fyllde sitt värf. Men hvad
jag däremot vågar påstå, är, att de icke hade blick för och icke
kunde vara benägna för att upprätthålla den ordning, som består
i att skydda arbetsvilliga, när de ofredas, ty där passa icke de
civila ordningsmän, som utgå från arbetarledningens högkvar¬
ter i Stockholm. Det torde kunna få anses bevisadt.
Hvad nyttan af militärkommenderingarna beträffar, skall
jag endast tala om ett fall, och det var ett fall, som inträffade
här på Söder, som visade, att det verkligen var af behofvet på-
kalladt eller åtminstone vittnade om, att det var synnerligen
förutseende och klokt handladt att ha militärkommenderingar.
Det kan nämligen mycket starkt ifrågasättas, om icke vattenled¬
ningen hade blifvit förstörd, ifall icke militärkommenderingar då
funnits. Eu vill jag naturligtvis icke påstå, att det var någon
vanlig laglydig och fredlig arbetare, som skulle ha gjort det
attentatet. Men vi måste komma i håg, att vid sådana tillfällen,
då ungefär 300,000 arbetare äro ute i konflikt, kan det finnas
andra personer, som kunna vilja begagna tillfället att bedrifva
ett visst ofog, och mot dem är regeringen skyldig att tillse, att
ordningen upprätthålles.
Slutligen skulle jag vilja säga, att det är en älsklingsfras,
som nog uttalats åtskilliga gånger af motionären och som nog
äfven förekommit i herr Lindqvists mun en och annan gång,
liksom den förekom här i det anförande, utskottets ordförande
hade, nämligen den, att trupper, att militär verka så uppretande.
Jag vill däremot påstå, att erfarenheten gifvit vid handen, att
förhållandet är det alldeles motsatta. Detta påstående är obefo-
gadt. Eär anledning förefinnes att misstänka, att möjligen nå¬
gon orolighet skall utbryta på en plats, och en trupp kommer
dit, mottas den med allra största glädje af den fredligt sinnade
befolkningen, och erfarenheten visar äfven, att sådana utskickade,
som möjligen kunna direkt eller indirekt härstamma från dem,
som stå vid ledningen, försvinna vid detta tillfälle, och det ar
för den fredliga och laglydiga befolkningen en önskan att bli af
med dem. Detta har truppernas utkommendering visat sig kun¬
na åstadkomma. Utskottets ordförande påstod här, att när en
trupp utkommenderas till en plats, kunna två fall inträffa: an¬
tingen uppkommer det oordningar och då säger man från myn¬
digheternas sida: där se Ei huru nödvändig militärkommende-
Lördagen den 11 maj, e. m.
65 >’r 44.
ringen var, eller ock inträffa inga oordningar, och då säges: se Angående
kvilket lugnande inflytande kommenderingen åstadkom. Men mihtärens
jag tycker, att utskottets ordförande skulle äfven ha tänkt på så- rande vid ar-
dana fall, där icke militär utkommenderats. Låt oss antaga, att betskonflikter.
en oordning utbryter, att våldsamheter komma att begås (Forts.)
— och det lär väl i alla fall vid ett sådant tillfälle som en
storstrejk icke vara omöjligt, att sådana hunna inträffa
—- och att myndigheterna icke förutsett det och skickat polis
eller militär för att upprätthålla ordningen. Då frågar
jag: hvem drabbar då ansvaret för detta? Får någon annan an¬
svaret än regeringen ? Tro herrarna, att herr Lindqvist med
sina ordningsmän är beredd att bära det ansvaret? Jag förmo¬
dar, att han nog skulle hitta på en utväg att komma ifrån det.
Men den myndighet, som är den verkligt ansvariga, drabbas också
af ansvaret, och efter min uppfattning med rätta.
När man hör herrar Branting och Lindqvist tala om stor¬
strejken, tänker jag alltid på, att det ser ut, som om dessa mili-
tärkommenderingar, som gjordes då och som icke gjort något an¬
nat ondt, än att de kostade staten litet pengar, i alla fall på något
sätt dragit ett streck öfver några planer eller någonting, som möj¬
ligen kunde vara påtänkt, ty annars kan jag icke förstå, hvar¬
för man i så hög grad kan ondgöra sig öfver, att vissa försiktig¬
hetsmått vidtagits. Jag skall emellertid icke uppehålla mig vi¬
dare vid denna sak. Jag vill sluta med detta och säga, att jag
för min del är absolut på det klara med, att jag kan stå för allt,
som blifvit gjordt, och jag tror, att jag skall stå för den saken
val så bra, som herr Lindqvist kan stå för det själftagna öfver-
ståthållardöme, han då upprättade i Stockholm.
Slutligen vill jag säga, att skall staten verkligen se efter,
att ordningen hålles uppe i ett land under alla förhållanden, skall
staten kunna bestå som rättsligt ocli lagligt samhälle, måste den
också vara satt i tillfälle att kunna begagna sig af de hjälpmedel,
som därtill kunna finnas. Riksdagen får icke nu, därför att kär
komma vackra locktoner, att man icke får använda militär mot
fredliga arbetare, låta förleda sig till att stryka ett streck öfver
de möjligheter, som nu kunna förefinnas och som säkerligen hä¬
danefter icke komma att utnyttjas på något hänsynslöst sätt, utan
tvärtom kanske med allt större och större hänsynsfullhet. Det
får staten icke afsåga sig, ty om den det gör, tror jag, att det
verkligen kan inträffa, att Riksdagen, som föranleder detta, kan
begå en mycket oklok handling.
Herr L i 1 j edahl: LIerr talman, mina herrar! Jag skall
nu komma med ”den liberala ljuinheten”, som herr Lindman ta¬
lade om, och jag hoppas då, att vi kunna vara ense därom, att,
när de politiska ytterligheterna beröra hvarandra så nära, att
Andra kammareni protokoll 1912. Nr 44. 5
Nr 44. 66
Lördagen den 11 maj, e. m.
Angående
militärens
utkommende¬
rande vid ar-
betskonflikter.
(Forts.)
genom friktionen uppstår en eldsvåda, det kan beliöfvas ett part],
som har till uppgift att åstadkomma eldsläckning.
Jag har deltagit i en del militärkommenderingar af den
art, som det här är fråga om, och jag har sålunda en del erfa¬
renheter att bygga mitt omdöme på. Jag skall icke uppehålla
mig vid frågans rent principiella sida, därför att jag är fullt på
det klara med, att vi alla dock innerst i hjärtat hysa den åsikten,
att statens lif står öfver alla andra lif. För oss soldater gäller
den satsen, som jag icke vackrare kan uttrycka än med den gamla
fänrikens ord, att ”soldaten skall kunna mista lif och lycka, arm
och ben”. Soldaten skall vara beredd att i sådana situationer,
då statens lif står på spel, med risken utaf sitt eget lif värna
statens.
Men så komma vi i den föreliggande frågan till det spörs¬
målet: Indika är det då, som här hota staten? Ja, icke är det
fredliga arbetare; det tror jag, att vi alla kunna vara ense om.
Jag har hört herr Lindqvist med stort intresse och måste erkänna
inom mig, att jag gillar många af de synpunkter, herr Lindqvist
framställt. Jag hörde också herr Lindman med stort intresse,
och jag känner inom mig, att jag jämväl måste instämma i myc¬
ket af det herr Lindman yttrade. Det är detta, herr Lindman
kallar för ”den liberala ljumheten”, men som jag skulle vilja
kalla, att man vill ge rättvisa åt alla håll.
Jag var med 1907 vid den stora militärkommendering,
som då åkte hit upp till Stockholm. Man grep så djupt ner, att
man först tog upp en bataljon östgötar och sedan en bataljon
smålänningar, fast man här i Stockholm har en sju å åtta rege¬
menten. Vi åkte hit upp och inkvarterades i Sievertska kaser¬
nen på Söder; och hvad tingo vi för intryck af förhållandena här ?
Jo, att arbetarna och deras ledare upprätthöllo den mest mönster¬
gilla ordning. Yi vandrade omkring här på gatorna, tittade på
museerna och besökte Skansen; och det var ett sannskyldigt
nöje, men icke hade vi något att göra för ordningens upprätthål¬
lande. Alltså vill jag säga, att jag tror, att man vid det tillfället
skulle betydligt kunnat ha inskränkt dessa militärkommenderin¬
gar. Här vill jag alltså ge herr Lindqvist rätt.
(Nu kommer jag till ett annat tillfälle, då jag kan ge herr
Lindman rätt; och det var under storstrejken 1909. Då måste
det erkännas, att hvad som gjorde situationen kritisk var, att
det gällde ett försök — det uttalades tydligen — att sätta sam¬
hället i gungning. Det var attentatet mot järnvägarna, som man
sär skri dt var rädd för. Man visste, att kunde man få järnvägarna
med i strejken, skulle man också ha vunnit sitt syfte. Armén ar
fullt neutral i denna fråga, när det gäller konflikt mellan arbets¬
givare och arbetare. Men nu vidgade sig konflikten till att
vara en kraftmätning mellan staten och en del utaf samhället.
Det var ju gifvet, att man icke kunde tänka sig, att man från
67 Sr 44.
Lördagen den 11 maj, e. m.
fredliga arbetare, ja, jag vill tillägga: från någon, som förtjänar
hederstiteln arbetare, kunde riskera några attentat mot järn¬
vägsbroar, järnvägsväxlar och dylikt, men man kunde riskera,
att en del unga individer af samma brottslingstvp som t. ex.
general Bäckmans mördare, lade dynamitpatroner under en järn¬
vägsbro eller under en stationsväxel. Jag fick order att med
mitt kompani resa till en plats, där ungefär 2,000 arbetare voro
indragna i strejken. Jag kom dit, vi blefvo inkvarterade, och
jag satte mig i förbindelse med stationsföreståndaren, och vi an¬
såg0* att hvad man här egentligen befarade, så icke var det nå¬
gonting från arbetarnas sida. Det var tvärtom en allmän åsikt
i samhället, att arbetarna voro fullt pålitliga. De voro, som
herr Branting säger, fredliga arbetare, mot hvilka denna mili-
tärkommendering icke heller var riktad. Hen man kunde, som
sagdt, riskera, att det fanns några unga individer med förvillade
omdömen, som i hätskhet och fanatism kunde åstadkomma ett
attentat mot en dyrbar järnvägsbro, som gick öfver ett större
vattendrag, eller ock bryta sig in i ett dynamitförråd strax in¬
vid samhället. . Jag utsatte då en post vid dynamitförrådet och
två poster vid järnvägsbron, och för att kunna göra detta, måste
jag ha med mig 60 man. Detta är en sak, som man i civila
kretsar icke alltid kan första, att det behöfs så många man för
att ha en post vid ett dynamitförråd och två poster vid en järn¬
vägsbro, en vid hvardera ändan. Det måste emellertid vara så
därför, att hvad beträffar dynamitförrådet, som ligger ett
stycke utanför staden, var jag tvungen att där ha tre aflösningar
af det manskap, som skulle tjänstgöra under nattens lopp. Man
ställer alltid två man tillsammans, och där stå de i två timmar och
fa hvila i fyra. Pa det sättet behöfs det tre aflösningar eller
sex man med en befälhafvare, tillsammans alltså sju man. Men
man kan icke kommendera ut dessa pojkar på en dylik tjänstgö¬
ring mer än hvar tredje natt. Alltså beliöfver jag tre aflösnin¬
gar, summa 21 man, för att ställa ut en post på två man. Vid
järnvägsbron kan jag räkna ut, att där behof ver jag på samma
sätt 39 man för tre aflösningar. Och 21 -j- 39 gör precis 60.
Vu är det klart, att, när jag kom på järnvägståget med mina 60
man och folk tyckte, att det enda, som behöfdes, var bevakning
vid dynamitförrådet och vid järnvägsbron, man tyckte, att detta
var onödigt många soldater. Men jag skulle önska, att de, som
ha hand om upplysningsarbetet vid strejker eller arbetskonflikter,
ville för arbetarna klargöra dylika synpunkter.
Jag hade också socialdemokrater i mitt kompani och litade
på dem lika mycket som på de öfriga. De strejkande voro väl så
godt som alla socialdemokrater. Det första jag sade åt mina
pojkar, som väl i början voro litet frågande och egentligen icke
visste, hvad det skulle bli af, var, att de nog kunde vara fullt
Angående
militärens
utkommende¬
rande vid ar¬
betskonflikter.
(Forts.)
Nr 44. 68
Lördagen den 11 maj, e. m.
Angående
militärens
utkommende¬
rande vid ar¬
betskonflikter.
(Forts.)
säkra på sina klassbröder, socialdemokraterna eller hvilken poli¬
tisk åskådning de än måtte ha. Af dem hade de ingenting att
frukta, och det var icke för deras skull, som vi kommit dit. Men
det kunde finnas en och annan ung individ, som kunde begå ett
inbrott i dynamitförrådet och kanske ville spränga järnvägsbron,
och för deras skull var det, som vi utkommenderats. Så ställde
jag ut mina pojkar, sedan jag instruerat dem, hur de skulle bete
sig. En mörk natt klädde jag ut mig, icke till fredlig arbetare,
utan till bandit för att se, om posten vid dynamitförrådet upp¬
fattat mina instruktioner. Jag hade instruerat dem, att de icke
skulle skjuta, hvarken löst eller skarpt. ”Om det kommer nå¬
gon”, hade jag sagt, ”så ska ni inte vara rädda, utan ta honom
i kragen”. Så smög jag mig då rakt på dynamitförrådet och
försökte öppna dörren, då jag fick mig en kraftig näfve i nacken,
och när posten fick se, hvem det var, fingo vi roligt bägge två.
Efter min åsikt kan man i denna sak med upplysningsarbete
åstadkomma mycket. Jag skulle vilja särskild! framföra ett tack till
civilkommissionen med anledning af dess sista skrifvelse till
Kungl. Maj :t, där civilkommissionen på grund af några förhål¬
landen vid ett regemente i Stockholm — missförhållanden, som
man trodde existerade, men som i själfva verket icke förefunnos
— påpekade, att orsaken till den anonyma skrifvelse, som kommit
från en del värnpliktige till kommissionen, var bristande upp¬
lysning från befälets sida. Det beliöfs upplysning såväl bland
militären som bland arbetarna.
Kar nu utskottet föreslår en skrifvelse till Kungl. Maj :t
och begär, att Kungl. Maj :t skall utarbeta särskilda bestämmel¬
ser, skulle jag vilja framhålla särskild! tre synpunkter, som äro
värda att taga i öfvervägande. För det första, att, som jag redan
har sagt, det måtte för militärbefälhafvaren framhållas vikten af
att han meddelar sitt manskap sådana instruktioner, att solda¬
terna tydligt förstå, att deras bevakningstjänst icke gäller arbe¬
tarna, utan gäller sådana individer af brottslingstyp, som man
icke kan gifva hederstiteln arbetare, utan som man kan riskera
någonting farligt utaf och livilkas antal lätt ökas i kritiska situa¬
tioner. Det är det första.
Det andra är, att eu liknande upplysning måtte lämnas af
arbetarnas ledare, och jag skall då be att få ta fram ett exempel
på eu arbetare å den plats, där jag låg, som i det hänseendet
skötte sig alldeles utmärkt. Jag hade förbjudit mina pojkar att
svara, om de skulle få glåpord af de unga bland de strejkande.
Först om de blefve öfverfallna, skulle de ta karlen och leda ho¬
nom till kasernen, så att han blef arresterad, men de skulle icke
få svara och icke slåss, utan endast, om det så behöfdes, till själf-
försvar häkta vederbörande. Då var det några af mina pojkar,
som voro ute och gingo en ledig afton, och blefvo öfverfallna
69 » 44.
Lördagen den 11 maj, e. m.
med glåpord af några unga individer. Då kom det en gammal Angående
arbetare, som läxade upp dessa och frågade, hvad beväringen hade militärens
gjort dem för ondt. Sedan anmälde han saken för arbetarnas J^nde råd1 ar-
ledare, och så fingo dessa unga en offentlig uppsträckning i betskonflikter.
”Folkets hus”. Det är alltså den andra synpunkten, som bör be- (Forts.)
aktas, nämligen upplysningen bland arbetarna.
Den tredje anordningen är, att, när en militärkommende-
ring äger rum, samverkan måtte sättas i gång från ömse sidor
mellan parterna. Yi gjorde så, där vi lågo. Yi ställde till
bland annat ett gemensamt möte och som diskussionsämne valde
vi det, som låg närmast till hands: storstrejken, och jag inledde
diskussionen. Mina pojkar fingo gå dit, och arbetarna voro
också där. Vi debatterade teoretiskt och principiellt detta ämne
och hade ganska trefligt. Vi förstodo i mycket hvarandra, och
jag tänker, att det är på detta sätt, som denna fråga skall lösas.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr vice talmannen, som under herr Liljedahls anförande
öfvertagit ledningen af kammarens förhandlingar, lämnade nu
ordet till
Herr Branting, som yttrade: Ja, herr talman vi stå här i
denna fråga inför ett utskottsbetänkande, som går efter tre olika
linjer. Men den här gången har det inträffat, att mellanlinjen
ifrån båda hållen har rönt delvis erkännande och delvis kritik.
Jag kan dock icke säga annat, än att jag finner den kritik, som
denna mellanlinie har rönt ifrån bägge hållen, vara synnerligen
välbefogad. Ty från de utgångspunkter, som den själf uppstäl¬
ler, och till det slut, hvartill den kommer, är ovillkorligen ett
språng. Det finns intet sammanhang mellan de uttalanden, som
uti motiveringen ställvis göras, och det totalt intetsägande slut,
hvartill man kommer uti klämmen. Jag kan ju icke underlåta
att på samma gång konstatera, att det är en något kompromette¬
rande berömmelse, som det liberala utskottsutlåtandet på sina
punkter har fått uti herr Lindmans anförande. Efter herr Lind¬
mans utläggning och tolkning går detta utlåtandes kläm ju
därpå ut, att det egentligen skall bli så, som det hittills har
varit. Och jag har icke hört af de liberala talare, som här ha
uppträda att de ha haft något att invända egentligen mot att så
skulle bli i verkligheten.
Den senaste ärade talaren, som nyss stod här, han hade
sin egen sed i afseende på, huru man skulle förfara vid arbets¬
inställelser, när militär utkommenderas, och jag vill ingalunda
säga, att den metoden är oriktig. Men jag frågar mig: hvad ha
arbetarena för garanti för att sådana välvilligt tillmötesgående
metoder komma att bli använda, när militär kommer i rörelse
mot dem? Och när jag ställer den frågan och så frågar mig:
Nr 44. 70
Lördagen den 11 maj, e. m.
Angående
militärens
utkommende¬
rande vid ar¬
betskonflikter.
(Forts.)
hvad ha arbetarna för garantier, om nu eventuellt detta utskotts¬
utlåtandes kläm blir kammarens beslut, hvad ha de för garan¬
tier, att det skall bli annorlunda i framtiden, än hvad det har
varit, så måste jag svara, att garantien härvidlag är försvin¬
nande liten. I bästa fall kunna vi ha den garantien, att en väl¬
villig stämning finnes bland dem, som ytterst bland de beslutande
ha att träffa sina afgöranden. Men de politiska konjunkturerna
växla, situationerna kunna förändras, en annan regering kan
komma, som ställer sig ganska fränt afvisande mot arbetarnas
uppträdande. Och hvad återstå då på denna viktiga punkt för
garantier såsom resultat utaf den ”samverkan”, som man har
talat om så pass mycket? Det ”fruktbärande” i densamma har
åtminstone då varit af synnerligen efemär och öfvergående be¬
skaffenhet, om det icke satt något som helst resultat i lagbundna
former, hvarigenom större garanti gifvas, än hvad f. n. finnes
vid dessa tillfällen.
Nu förklarade ju herr Lindman två ting uti sitt anförande
samtidigt, nämligen dels att dessa militärkommenderingar icke
på något sätt verka uppretande eller utmanande, dels några mi¬
nuter förut, när han skulle försvara herr Hamiltons cirkulär-
skrifvelse och slutsatsen i densamma, att det var helt naturligt,
att man icke visade dem så mycket: man ville icke utmana. Hur
herr Lindman skall bringa dessa bägge uttalanden i samma sitt
anförande till gemensamhet och öfverensstämmelse, öfverlämnar
jag till honom själf att bedöma, och jag tror i alla fall, att man
kan gå förbi dem båda, till dess herr Lindman bestämt sig för
endera läsarten — bägge kan man ju i hvarje fall icke upprätt¬
hålla. När emellertid på herr Lindmans fråga: när har det före¬
kommit något onödigt, något olämpligt i afseende å militärkom¬
menderingar ? från något håll i kammaren fick såsom svar det
spontana ropet: ”jo, 1909!” så ställde han till sist som slutresul¬
tat af sin skildring, att han stod för allt, som den gången före¬
kommit.
Nu är det ingalunda min mening, att vi skola använda
denna fråga till att gräfva upp i alla detaljer stridsyxan gent¬
emot 1909 års händelser, därför att därtill ha vi haft tillfällen
gång efter gång, medan herr Lindman satt på statsrådsbänken
här. Men så mycket är väl i alla fall i allas erfarenhet — jag-
vädjar till denna kammares medlemmar, jag hade så när sagt,
öfver lag, oafsedt om de tillhöra det ena eller andra partiet —
så mycket är väl gifvet, att vi alla ha haft kännedom ifrån 1909
års militärkommenderingar om fall, då dessa militärkommende¬
ringar verkat enbart besynnerliga och därjämte från arbetare¬
synpunkt utmanande på grund däraf, att man icke kunnat fatta,
hvarför just den orten och den orten skulle bli hugnad med
dessa militäruppbåd. Alla känna vi till, ifall vi rannsaka en
smula i vårt minne, historier om, huru dessa militärer gått där,
71 >r 44.
Lördagen den 11 maj, e. m.
utan att någon människa kunnat begripa, hvarför de gått där
och hvad de haft att göra. Ingen fanns på platsen, som skulle
kunna antagas tänka i minsta mån på någon slags revoltering
eller orolighet, och de exempel, som äro anförda om att det
skulle vara som skydd mot rent individuella förbrytelser, mot ill¬
dåd, som enskilda förbrytare skulle vara betänkta på att begå —
det är ju dock icke för detta, som militärkommenderingar komma
till stånd, ty då skulle vi ju ständigt lefva under dessa militär¬
kommenderingar, då det ju alltid föreligger den risken, att nå¬
gon af dessa brottslingstyper, om kvilka talas, smyger omkring
i mörkret och kan fundera ut den ena eller andra skadegörelsen
under sin kamp för att hålla sig mer eller mindre dåligt uppe.
Jag vill icke alls gorå någon uppräkning, men jag erinrar mig
exempelvis, att en militärkommendering fanns i Djursholm. Man
får väl säga, att Djursholms villabefolkning icke är en sådan
oroshärd, att man så lätt kan förstå anledningen till denna kom¬
mendering. Militärkommendering fanns vidare bland Dalarös
villor. Dalarö hade icke ens, efter hvad som sagts mig, en enda
socialdemokratisk röst vid 1911 års valförrättning, och befolknin¬
gen hade således synnerligen ringa förutsättningar att deltaga i
den stora kampen mellan industriens arbetsgivare och arbetare.
Det är tydligt, att här ha andra synpunkter spelat in. Hej, man
kan inte så nonchalant, som herr Lindman — jag höll på att
säga sin vana trogen — ytterligare här markerat inför kamma¬
ren, bara påstå, att år 1909 allting skett, som skulle och bort ha
skett och att allting gjorts fullt befogadt och var en nödvändig
åtgärd för säkerhetens, för lugnets och den allmänna ordningens
vidmakthållande.
Medan jag ännu talar om dessa saker, så kan jag icke un¬
derlåta att göra en liten erinran och lämna en liten upplysning,
som jag fick nyss rörande ett fall, där en sådan där militärkom¬
mendering också skett, och huru den faktiskt verkade på en ar¬
betarekår. Det var vid statens järnvägars verkstäder vid Lilje¬
holmen. Det var meningen från början, att där skulle en mili¬
tärkommendering läggas inne i själfva verkstäderna. Men för¬
ståndigare män än de, som handhade militärkommenderingarna,
ingrepo, så att det blef tillåtet att förlägga kommenderingen
utanför, och därigenom kunde arbetet ostördt fortgå, utan att
det inträffade, som eljest skulle ha blifvit den oundvikliga följ¬
den af detta, att arbetarne skulle ha känt det som en olidlig ut¬
maning, så att äfven de dragits in i arbetsnedläggningen, —
och således efter herr Lindmans logik gifvit ytterligare anled¬
ning till ytterligare militärkommenderingar! Jag vill nämna,
att detta var icke blott socialdemokraternas uppfattning där på
orten, utan kommunalnämnden, bestående af representanter med
olika politisk uppfattning, var alldeles enig om att beklaga hela
den där militärkommenderingen.
Angående
militärens
utkommende¬
rande vid ar¬
betskonflikter.
(Forts.)
Xr 44.
72
Lördagen den 11 maj, e. m.
Angående
militärens
utkommende¬
rande vid ar¬
betskonflikter.
(Forts.)
Jag tror, att litet livar stans ifrån skulle man kunna få
fram exempel på, att just de, som sett verkligen på nära håll,
huru militärkommenderingar ströddes ut öfver vårt land, måste
erkänna, att det var kompletta onödigheter, som därvid tillgrepos
på initiativ af regeringen. Herr Lindman har ju själf betygat,
att här var det regeringen, som tog initiativet, och som öfvertog
ansvaret för hvad som gjordes. Det kostade ”bara litet pen¬
gar”, förklarade herr Lindman, flott och gemytligt som vanligt,
men jag får uppriktigt säga, att det dock icke går att handskas
med statens medel på det sättet. Yi ha sedermera fått betala de
där räkningarna i åtskilliga hundratusentals kronor, den ena
riksdagen efter den andra, och det var icke de, som åstadkommo
konflikten, det var icke masslockoutens män, som fingo bära
de kostnaderna, utan det är det svenska skattdragande folket,
som fått betala dessa hundratusental, som dessa tillställningar
kostade det. svenska samhället.
Nu är det emellertid, som jag sade, icke hufvudsyftet med
denna motion att åter få ett tillfälle att gräfva upp 1909 års
händelser, utan vårt syfte med densamma har verkligen varit att
försöka rikta oss framåt och att få någon smula bättre garan¬
tier än hvad vi hittills haft i detta afseende, beträffande dessa
ytterst ömtåliga och svåra frågor. Ty det är icke tillräcklig ga¬
ranti, så som det f. n. är ställdt, det är icke nog med att, som
herr Bäckström yttrade, ”takt och ansvarskänsla” i regel varit
det utmärkande vid våra myndigheters öfverväganden, om de bor¬
de göra rekvisitioner af militär. Det har måhända i somliga fall
varit så, att de försökt att använda dessa goda egenskaper, men
det är ju alldeles gifvet, att det också förekommit andra fall,
och hvar och en, som vet, att det finns nervositet, att det finns en
viss mot arbetareklassen mången gång rent af fientlig stämning
inom de kretsar, där dessa myndigheter röra sig och hafva sin
varelse, hvar och en, som vet detta och tänker därpå, skall säga,
att, så länge det icke göres något för att skjuta en regel för
sådana inflytelser, utan allt öfverlämnas åt ”takten” och ”an¬
svarskänslan” hos vederbörande myndigheter — och det myndig¬
heter ganska långt nere på skalan till på köpet — ja, då måste
det också bli på samma sätt som 1909, när det går några större
oroligheter — nej, jag menar naturligtvis arbetsinställelser ut
öfver vårt land.
Jag fick ordet ”oroligheter” på tungan därför att jag just
tänkte komma öfver till att för min del inlägga en protest mot
den jämförelse, som liar uppdragits mellan England och Sverige
i afseende på dessa förhållanden. Som om det verkligen skulle
förhålla sig så, att den liberala engelska regeringen vid kolstrej¬
ken och vid de föregående stora konflikterna skulle ha strött ut eu
massa militär öfver landet på sådana rent af obefintliga och chi-
märiska anledningar, som varit regel här i Sverige, särskilda
Lördagen den .11 maj, e. m.
73 Xr 44.
under år 1909, som vi nu talat om, men äfven förut vid mång¬
faldiga tillfällen! Men så var icke förhållandet i England, utan
tvärtom gick där så till, att först efter det att uti Wales med dess
lättrörliga keltiska befolkning uppstått verkligt allvarsamma oro¬
ligheter, som efter våra svenska förhållanden skulle bedömts på
det ohyggliga sätt, som våra gammaldags paragrafer föreskrifva
för hvad som kallas uppror i lagens mening, och först efter det
att verklig demolering, förstöring af byggnader ägt rum — för
att nu icke tala om sådana småsaker som fönsterinslagning och
eldspåsättelse — först då fann sig regeringen föranlåten att för¬
stärka den civila ordningsmakten med militär. Och trots detta
långa dröjsmål med tillkallandet af militär reste sig på grund
af denna åtgärd en fruktansvärd storm inom Englands arbetare¬
värld emot den regering, hvars sympatier för arbetarnes kraf
intill en viss gräns voro ganska uppenbara och påtagliga. Jag-
tror, mina herrar, att vi kunna konstatera förefintligheten af en
genomgripande och grundväsentlig skillnad i uppfattningen om,
när man bör sända militär, och man må icke komma med Eng¬
lands föredöme för att försvara den trafik, som här i Sverige
varit regel.
Så talades det af den liberale talaren herr Bäckström om
den kedja af nyanser, som går ifrån det berättigade och öfver till
det absolut oberättigade uti en arbetareskaras framfart. Ja, na¬
turligtvis är det klart, att det existerar ett oberättigadt uppträ¬
dande, till hvilket arbetare kunna göra sig skyldiga likaväl som
alla andra samhällsmedlemmar. Vi hade vid föregående ären¬
des behandling tillfälle att från den socialdemokratiska sidan
genom utskottets ordförande framhålla såsom vår den uppfatt¬
ningen, att statens intressen naturligtvis måste vara det primära,
det som går före en enskild grupps särskilda intressen. Den
ståndpunktens riktighet har jag för min del aldrig ett ögonblick
dragit i tvifvelsmål, men icke följer väl däraf, att man skall ha
rättighet att gå fram emot dessa stora folkgruppers intressen,
som om man på förhand toge för gifvet, att de skulle vara fient¬
liga mot statsintressena. Nej, det förhåller sig nog så, som det
påpekats i den socialdemokratiska reservationen, att till och med
det formella upprätthållandet af ordningen får lof att ses icke
såsom någonting i och för sig fristående, öfver allt annat sväf¬
vande, utan ses i sammanhang med alla de åtgärder, som staten
vidtager för att skapa den verkliga ordningen. Och om staten
då beter sig som — jag måste återkomma därtill — 1909 här i
landet skedde, om staten i sitt uppträdande gentemot parterna
faktiskt tar parti för arbetsgifvareintresset, såsom med den
svenska staten var fallet 1909 — då måste man vara blind för
att icke se, att det fanns de lifligaste förhoppningar om att ge¬
nom att dröja med medlingen kunna åstadkomma, att arbetarne
bringades ned på knä — om, säger jag, staten intar en sådan
Avgående
militärens
utkommende¬
rande tid ar¬
betskonflikter.
(Forts.)
Mr 44.
74
Lördagen den 11 maj, e. m.
Angående
militärens
utkommende¬
rande vid ar¬
betskonflikter.
(Forts.).
ställning, då hjälper det icke, att den själf sedan kommer och
påpekar: våra militärkommenderingar rikta sig icke mot arbe-
tarne, vi iakttaga bara, att ordningen skall upprätthållas. Nej,
då väcker staten själf genom ett sådant skenbart ”opartiskt” argu¬
menterande en känsla af harm och indignation bland de folkklas¬
ser, mot hvilka statsmakten vänder sig, och då blir med nödvän¬
dighet där af också följden, att staten icke vinner ett verkligt bi¬
läggande af tvisten, icke vinner den verkliga inre ordning,
hvaraf den yttre är blott ett uttryck.
Ja, så förhåller det sig. Och det är därför, som motionen
afser att söka få blicken riktad litet längre än till blott detta
trånga, att man skall se på den yttre ordningen först och främst.
Detta räcker icke, det måste vidtagas en mängd andra åtgärder,
och bland dessa åtgärder är också den, att staten ser till, hvad
det här i motionen särskildt är fråga om, ser till, att statens egna
tjänstemän icke göra sig skyldiga till sådant, som måste verka
utmanande, måste verka såsom ett moment till störande i stället
för till främjande af ordningen.
Ser jag då på, hvad som bjudes i det liberala utlåtandet, näm¬
ligen att trygghet skall beredas för att vid arbetskonflikter ”mi¬
litär icke måtte till ordningens upprätthållande utkommenderas
annat än i sådana fall, då fara för oordningar af den omfattning,
att tillgänglig civil ordningsmakt icke anses tillräcklig, är för
handen”, så måste jag, liksom förut herr Sandler här gjort,
komma till det resuitatet, att detta utlåtande säger absolut in¬
genting. Ty hvilken kronofogde som helst, hvilken borgmästare
som helst, som tappar hufvudet inför en strejksituation, skall
naturligtvis kunna svara: jag ansåg icke den civila ordnings¬
makten tillräcklig, och åtminstone förelåg det en fara. När
föreligger icke i vårt samhälle fara för det ena eller andra? Det
är alldeles uppenbart, att en sådan bestämmelse icke ger någon
som helst trygghet emot missbruk. Då gäller det att i stället
söka få fram, hvad vi motionärer peka på, nämligen bestämmel¬
ser, som reglera myndigheternas rättigheter på dessa ömtåliga
områden. Men likväl måste vi säga oss, att troligen blir alfatt¬
ningen, äfven om den göres något mera preciserad än den absolut
intetsägande, som utskottet föreslår, dock af den beskaffenhet
att eu sådan bestämmelse icke kan lämna fullständig trygghet,
utan alltid något kryphål blir öppet för det subjektiva god¬
tycket.
Såsom förut anmärkts, har utskottets motivering i detta
hänseende upptagit, liksom den socialdemokratiska motionens
motivering, en tanke, som är förtjänt af den allvarligaste om¬
pröfning, den tanken nämligen, att innan en sådan riskabel för¬
stärkning af den civila ordningsmakten skall kunna ske från
myndigheternas sida, ett samråd måste äga rum mellan dessa
lokala myndigheter och deras chef i regeringen. Denna tanke
Lördagen den 11 maj, e. m.
75 Nr 44.
grundar sig icke blott därpå, att man har rätt att förutsätta af de-
jmrtementschefen en större omsikt och större betänksamhet än af
en uppskrämd man ute i orterna, utan framför allt, hade jag
så när sagt, därpå, att om saken så ordnas, blir det i hvarje
fall möjlighet att i Riksdagen tala med den departementschef,
som på sitt ansvar låtit en militärkommendering komma till
stånd. Jag vill genast fullfölja den tanken och framställa den
frågan, huruvida, därest det, till följd af några olyckliga för¬
hållanden, uppstått fullkomligt upprorsmässiga, tumultuariska
scener, och vederbörande sett sig rakt ingen annan möjlighet
än att skicka militär, någon här i kammaren med den kännedom
man har om arbetarepartiets representanters uppträdande inom
Riksdagen, verkligen skulle kunna tro, att den kritik, som skulle
•ägnas en sådan åtgärd, skulle kunna blifva alldeles förintande för
den man, som anbefallt densamma. Xej, det skulle den säkerli¬
gen icke blifva, men hvad som skulle ske, det vore, att man finge
den parlamentariska kontrollen öfver alla de tillfällen, då mili¬
tär utkommenderats utan tillräcklig anledning.
Det är detta, som utgör tyngdpunkten i motionen, det är
mot dessa utmaningar emot fredliga arbetare, som motionen vä¬
sentligen riktar sig. Jag vill ytterligare understryka och betona,
att äfven med utskottets uttalande kvarstår detta uttryck ”sådan
fara för oordningar, att den civila ordningsmakten icke anses
tillräcklig”. Uti ordet ”fara” ligger ju, att oordningar alls icke
ägt rum, utan att risken för sådana skall underkastas vederbö-
randes bedömande. Det är således mot faktiskt fredliga arbe¬
tare, hvilka emellertid någon misstänker för att icke längre för¬
blifva fredliga, som man skulle vända sig. Således kvarstår äf¬
ven med utskottets formulering, att det är mot fredliga arbetare,
man vill bevara rätten att gå fram på ett sätt, som man visser¬
ligen söker försköna och ursäkta på allehanda vis, men som lika
fullt den samhällsklass, mot hvilken det är meningen att rikta
dessa vapen, såsom hot om icke annat, måste känna för sig upprö¬
rande, och som också måste bringa denna klass på särskilda tankar,
när den sålunda ser, hur de militära anordningarna och den
militära drillen användes uti sådana inbördes konflikter.
Det har icke förut berörts under diskussionen, och jag skall
icke heller, allraminst så här dags, därpå ingå alltför mycket,
men vill dock med några få ord fästa uppmärksamheten på, att här
stå vi faktiskt inför en af de allra viktigaste punkterna i Sve¬
riges försvarsfråga. Alla känna, att genom det sätt, hvarpå den
hittills enväldigt rådande öfverklassen har vanskött den svenska
försvarsfrågan, har ibland de bredaste lagren af vår befolkning
väckts en alltjämt stigande ovilja mot hela försvaret. Skall det
kunna i den mån, som det är nödvändigt på grund af det inter¬
nationella läget, väckas andra känslor än enbart motvilja bland
dessa breda lager mot de tunga bördor, som äro förenade med
Angående
militärens
utkommende¬
rande vid ar-
bets kon fläder.
(Forts.)
\r 44. 76
Lördagen den 11 maj, e. m.
Angående dessa försvarsanstalter, skall detta öfverhufvud taget kunna
ntkommmde ^.yc^a3> då är det sannerligen också nödvändigt, att det allra
rande vid ar- mest farliga och mest betänkliga i militärens användande undan-
betskonflikter. röjes. Härför måste garantier ställas, så att folkmeningen verk-
(Forts.) ligen känner sig någorlunda säker på, att icke det missbruk af
militärmakten sker, att den kommenderas ut i klassernas inbör¬
des kamp i vårt land. Där är den ömma punkten, kanske den
allra viktigaste, och därför är det, som vi verkligen måste från
vårt sätt att se hålla så liårdt på, att denna sak får af Andra
kammaren en sådan behandling, som svarar emot hvad som kräf-
ves från folkets breda lager. Het är icke nog, att man endast
proklamerar i några satser i motiveringen tankar, som man sedan
frånfälle^ Det är icke nog, att man skrifver till Kungl. Maj :t
och säger någonting ganska intetsägande, som faktiskt öppnar
fortfarande möjlighet för militärens utkommendering mot fred¬
liga arbetare. Hej, det måste kräfvas mera, och det hör kräfvas
från denna synpunkt af alla, som äro angelägna om att göra
icke blott i vackra ord utan i handling någonting för att mot¬
verka den oluststämning gentemot de militära bördorna, som på
synnerligen goda grunder faktiskt råder i vårt land.
Så är ställningen, och därför är det, herr talman, som jag
för min del, icke minst med hänvisning till de synpunkter, som
jag här senast har antydt, ber att få yrka bifall till den socialde¬
mokratiska reservationen. Och jag vill hoppas, att kammaren
icke måtte visa genom likgiltighet för denna fråga och genom
likgiltighet för att göra någonting positivt i densamma, att den
också på samma gång känner sig ganska likgiltig för, huruvida
det kan lyckas eller icke lyckas att få en annan syn på vårt
lands försvarsfråga ute ibland arbetareklassens vida lager.
I detta anförande, under hvilket herr talmannen återtagit
ledningen af förhandlingarna, instämde herrar Thorsson, Borggren,
Kloo, Widlund, Sjöblom, Molin i Södertälje, Kropp, Johansson i
Uppmälby, Edbom, Svensson i Skönsberg, Berglund, Nilsson i
Hagabv, Bengtsson i Göteborg, Strömberg, Kristensson och Bersson
i Norrköping.
Vidare yttrade:
Herr Eden: Herr talman! Det är sent på natten, och
jag bör på grund af denna omständighet fatta mig kort. Jag
skall också söka göra det, så godt i min förmåga står och det öm¬
tåliga ämnet medgifver.
Det är uppenbart, att vi i denna sak återigen liksom i det
ärende, som behandlades nyss, stå inför en fråga, där denna kam¬
mare delar sig efter de tre stora partierna, och det kan då heller
icke vara öfverraskande, att det parti jag tillhör, och som i detta
77 yr 44.
Lördagen den 11 maj, e. m.
fall har dikterat utskottets betänkande såväl till motivering som
kläm, kommer att bli föremål för angrepp från tvenne sidor,
både från partiet till höger och från partiet till vänster. Det
skall icke hindra mig att vara lifligt öfvertygad om, att den
linje, som det liberala partiets representanter i utskottet hafva
valt, ändock är den rätta. Detta ingalunda bara därför, att den
innebär en sådan ”mellanlinie”, om hvilken herr Lindman nyss
talade med en viss ironi, utan därför, att den linjen verkligen
söker göra rättvisa åt hvad som kan vara berättigadt i motionen,
men på samma gång söker afvisa och måste afvisa det, som i
denna motion icke är berättigadt och icke kan af denna kammare
efter min mening bifallas.
Herr Lindman gjorde i sitt anförande ett af de små för¬
sök, som han ibland gör, att framställa saken så, som om ut-
skottsmajoritetens hållning i denna fråga skulle varit dikterad
af ängslan att öfver hufvud taget intaga ståndpunkt — på sam¬
ma gång han också fann, att det liberala utskottet hade i vissa
punkter, där dess yttrande icke riktigt stämde med herr Lind¬
mans egen mening, på något vis låtit skrämma sig af hvad herr
Lindman kallade ”herr Brantings bild”, som vid behandlingen
af dessa punkter skulle ha dykt upp för utskottet. Det var i
fråga om de delar af utlåtandet, där utskottet nödgades medgifva,
att de nuvarande bestämmelserna icke voro tillfredsställande, och
likaledes att fall inträffat, då det visat sig, att militär blifvit ut¬
kommenderad i otid. Herr Lindman frågade, när sådana fall
hade inträffat. De talare, som uppträdde före mig, hafva redan
gifvit exempel nog på, att sådana fall inträffat. Jag skall bara
lägga till, att herr Lindman icke bör föreställa sig, att det var
herr Brantings bild, som trädde fram, när utskottet skref ifråga¬
varande rader. Det låter åtminstone tänka sig, att det i stället
var herr Lindmans egen bild, som trädt fram, och som gifvit ut¬
skottet anledning till dess uttalanden.
Vidare har också denne talare anmärkt, att med allt hvad
utskottet medgifvit åt behofvet af en förändring, så skulle dock,
enligt hans förmenande, klämmen utmynna däri, att allt skulle
bli som förut. Af utskottets yrkande skulle det, sade han, bli
bara det resultatet, att man komme att förfara som hittills. Det¬
samma ha också de socialdemokratiska talarna, nu senast herr
Branting, gjort gällande, naturligt nog från dens ståndpunkt,
som icke anser, att det tagna steget är tillräckligt. Jag tror, att
denna församling icke bör låta bedraga sig af dessa tolkningar
vare sig från den ena sidan eller från den andra sidan, från de
partier, som af olika skäl icke kunna dela det liberala partiets
ståndpunkt. Jag tror, att kammaren i stället bör gå till utskot¬
tets eget yttrande. Och då skall den otvifvelaktigt mycket snart
komma att finna, att det är icke berättigadt att säga, att man
Angående
militärens
utkommende¬
rande vid ar¬
betskonflikter.
(Forts.)
Nr 44.
78
Lördagen den 11 maj, e. m.
Angående med utskottets motivering och kläm skulle afse att låta förhål-
iitjfimmmde- lan^ena förbli alldeles så som de hittills varit.
rande vid ar- I utskottets kläm äro, naturligt nog, ordalagen valda så, att
betskonflikter, de icke gifva Kungl. Maj :t ett bestämdt direktiv angående sättet
(Forts.) för de ifrågasatta förändringarna. Men ensamt den omständig¬
heten, att man verkligen har föreslagit aflåtande af en skrif¬
velse till Kungl. Maj :t, visar ju, att man anser, att någonting
hör förändras. Och i klämmen är äfven uttryckligen sagdt, att
man vill vinna trygghet för, ”att vid arbetskonflikter militär
icke måtte till ordningens upprätthållande utkommenderas annat
än i sådana fall, då fara för oordning af den omfattning, att den
tillgängliga civila ordningsmakten icke anses tillräcklig,
är för handen”. Man skall icke lyckas att alldeles eliminera bort
denna kläm. Ty i den klämmen ligger en alldeles otvetydig tan¬
kegång, som i viss mån vänder sig emot de bestämmelser, hvilka
hittills gälla, och i hvilka det icke är på något vis markeradt, att
man vid arbetskonflikt bör iakttaga den alldeles särskilda takt
och den alldeles särskilda försiktighet, som utskottet nu begär,
att Kungl. Maj :t genom nya bestämmelser skall försöka garan¬
tera. Men utom i denna kläm har utskottet också i motiverin¬
gen haft yttranden, som jag icke kan förstå, att vare sig den
ene talaren, den från högern, kan finna vara sådana, att de
kunna bagatelliseras, ej heller de andra talarna, de från den so¬
cialdemokratiska sidan, kunna finna vara sådana, att de icke äro
värda någonting. Det står dock uttryckligen i motiveringen på
sidan 10, att ”det är utskottets förhoppning, att genom nya be¬
stämmelser rätten att utkommendera militär skulle kringgärdas
med starkare garantier mot missbruk, än som för närvarande
finnas”. Där står vidare en hänvisning därpå, att det är önsk-
värdt att koncentrera rätten till denna militära kommendering
åtminstone till de högsta lokala myndigheterna, Konungens be¬
fallningshafvande. Kär herr Branting i sitt anförande nämnde,
att det äfven med utskottets kläm och motivering skulle vara
möjligt, såsom han uttryckligen sade, för en borgmästare eller
kronofogde att af nervositet utkommendera militär i otid, så
strider det direkt mot utskottets uttalande. Slutligen har ut¬
skottet också i de sista raderna af sin motivering uttryckligen
sagt ifrån, att man icke blott hoppas, att denna rätt koncentreras
hos Konungens befallningshafvande, att man icke blott önskar,
att alltid de lokala myndigheterna, såvidt det låter sig gorå, kon¬
ferera med regeringen, utan också, som det uttryckligen står,
att man äfven begär att denna högsta lokala myndighets rätt att
disponera militärstyrka på något sätt ”regleras genom närmare
bestämmelser”.
Det är för mig alldeles ofattbart, hur man under sådana
förhållanden kan säga, att icke någon antydan skulle af utskottet
vara gjord om hehofvet af närmare bestämmelser. Det är just
Lördagen den 11 maj, e. m.
79 Nr 44.
sådana, som af utskottet begäras. Men å andra sidan bar na¬
turligtvis utskottet icke förmått — hvithet jag finner fullt rim¬
ligt och förklarligt — gifva ett direktiv därom, hvilka dessa nya
bestämmelser skulle bli. Frågan är så pass invecklad, att det är
för mycket begärdt af ett tillfälligt utskott i Riksdagen, att det
skulle åstadkomma en utredning, som för sådant direktiv vore
erforderlig.
Sålunda kan jag icke finna annat, än att de anmärknin¬
gar, som af den ärade talaren på Stockholmsbänken, herr Lind¬
man, riktades mot utskottet, och som — fastän från andra syn¬
punkter upprepats af socialdemokratiska talare — jag kan icke
finna annat, än att de anmärkningarna mot detta utskottsbetän¬
kande äro mycket oberättigade. En särskild gensaga måste jag i
denna punkt rikta mot herr Lindqvist. Herr Lindqvist formule¬
rade sin uppfattning af, huru utskotts betänkande skulle kunna
verka, så, att det betänkandet var så innehållsfattigt, att man
icke ens velat säga ifrån —■ som herr Lindqvists ord folio — att
icke militärkommenderingar få ske i egoistiskt syfte eller an¬
vändas som ett vapen mot arbetarna i deras kamp. Jag vädjar
till kammarens ledamöter, hvilka såväl läst utskottets yttrande
som hört diskussionen här, om det verkligen kan anses berätti-
gadt att på det viset återgifva utskottets tankegång och de talares
tankegång, som fört utskottets talan. Det har ju tvärtom hela
tiden varit alldeles själffallet för utskottet och för dessa talare, att
militärkommenderingar icke få ske, jag behöfver knappt säga
det, ”i egoistiskt syfte”, och icke heller som ”ett vapen mot ar¬
betarna i deras kamp”. Man torde kunna hoppas, tänker jag,
att redan nu myndigheterna ha den uppfattningen, att de icke
önska föra ut militären i den kampen; i hvarje fall har utskottet
för sin del så tydligt sagt sin mening därom, att intet tvifvel
borde förefinnas.
Om sålunda utskottet varit på det klara med, att här be¬
höfva införas nya garantier i fråga om rätten att utkommendera
militär, att i våra dagars samhälle framträdt ett område, där an¬
vändning af militärmakten är utomordentligt ömtålig, där den
bör så långt någonsin möjligt är, undvikas och endast i yttersta
nödfall användas, då frågas: hvarför har då utskottet ändå nöd¬
gats betona, att utskottet icke kan vara med på den socialdemo¬
kratiska motionen? Jo, det antar jag, att utskottet icke kun¬
nat göra — åtminstone måste jag för min del gifva den motive¬
ringen — därför, att den socialdemokratiska motionen i hela sin
affattning, sin kläm såväl som motivering, icke har med till¬
börlig klarhet markerat, att det ändå han finnas sådana ytter¬
ligheter, då man icke vågar, och då man icke kan, under an¬
svar för människors lif och egendom och för laga ordning, und¬
vika att använda militär. Här har i dag under diskussionen
oupphörligt talats om, att utskottet icke skulle vilja förhindra,
Angående
militärens
utkommende¬
rande vid ar-
betskonflitter.
(Forts.)
Nr 44. 80
Lördagen den 11 maj, e. m.
Angående att militär utkommenderas — som termen redan i motionen
militärens ]vc|er — ”mot fredliga arbetare”. Med förlof — det är just me-
rande vid ar- ningen, att detta skall förhindras. Men det kan ju icke hjälpas,
betskonflikter, att vid arbetskonflikter det också kan finnas, fastän naturligtvis
(Forts.) endast i undantagsfall, arbetare, som icke äro fredliga. Utan att
på något vis underkänna arbetareklassens lugna och mönster¬
gilla hållning under de stora konflikterna här i Sverige, måste
man dock räkna med, att det kan inträffa sådana fall, då det
fredliga tillståndet brytes, och för sådana fall, men också en¬
dast för sådana fall, är det, som rätt att tillkalla militär icke
kan undvaras. Det är sålunda, tror jag, ganska tydligt, att
utskottet här ställt sig på den ståndpunkt, som, såvidt jag för¬
står, verkligen öfverensstämmer med en modern samhällsutveck¬
ling: Utskottet å ena sidan vill taga den största möjliga hän¬
syn till arbetskonflikternas normala, fredliga förlopp här i lan¬
det, men kan å andra sidan dock icke gå med på så oklara
bestämmelser, som i den socialdemokratiska motionen äro an¬
tydda eller påyrkade. Ty denna motion kunde tolkas så, att man
icke ens för nödfall och icke ens under ytterligt hotande omstän¬
digheter skulle kunna utkommendera militär, när så behöfs.
Utskottets ordförande frågade i sitt yttrande här: hvarför
skall man nu, såsom man gjort i utskottets utlåtande, anse det
nödvändigt att särskildt markera, att militären kan användas vid
arbetskonflikter? Han ville till och med göra gällande, att
innebörden af utskottets utlåtande skulle bli den, att nu först
skulle det ordentligt från Riksdagens sida sägas ifrån, att mi¬
litären får användas vid arbetskonflikter.' Jag tror icke, att
många i denna kammare blifvit öfvertygade af detta resone¬
mang. Rätten att använda militären finnes ju redan nu faktiskt
för alla fall, vare sig det ena eller det andra, då ordningens upp¬
rätthållande det kräfver, och den omständigheten, att arbets¬
konflikter nu blifvit nämnda, den beror icke på utskottet, utan
den beror på den socialdemokratiska motionen, som fört fram
ett yrkande af sådan art, att utskottet endast hade att yttra sig
om den ifrågavarande rättens användning vid arbetskon¬
flikter. Om Ändra kammarens majoritet i dag bifaller
utskottets hemställan, så har denna kammare icke på något
sätt sanktionerat något, som icke förut fanns sanktioneradt,
men Andra kammaren har väl sagt sig önska, att den rätt, som
redan finnes, skall speciellt vid arbetskonflikter användas med
all möjlig urskiljning och med ännu större urskiljning, försik¬
tighet och betänksamhet, än den användts förut — äfven om
man icke kan alldeles afskaffa den.
Det talades i ett anförande här i början — det var af herr
Lindman — om den ”ljumhet”, som skulle ligga nu som ofta
i liberalernas yrkande. Stickordet är lika billigt som vanligt —
men det är omotiveradt. Höj på värmegraden, herr Lindman.
81 Nr 44.
Lördagen den 11 maj, e. m.
Ty det ligger verkligen värme i detta utlåtande. Det är genom-
trängdt af den uppfattningen, att det i de stora samhällskonflik-
terna är statens absoluta skyldighet att försöka så förfara, att
staten icke kan på något vis anses och misstänkas för att ställa
sig på den starkares sida. Det ligger också den värmen i detta
betänkande, att man där utgår från ett förtroende till de stora
samhällsklasser, som kämpa den hårda striden i de sociala miss-
hälligheternas nödläge här som i så många andra länder, att man
verkligen tror på denna stora arbetarklass’ fredliga sinne under
normala förhållanden. Men om man också kan bli varm för den för-
hopppningen, att detta läge måtte fortfara i Sverige, så kan
det ändå icke hindra, att man icke vågar afsåga sig den yttersta
utväg, som hvarje samhälle och hvarje statsmakt med ansvars¬
känsla icke kan släppa ur händerna. Man vill reglera och
kringgärda densamma med garantier, men släppa den kan man
icke.
Den talare, som närmast före mig hade ordet, slutade med
en hänvisning till, hvilken betydelse det kan ha för arbetar¬
klassens känslor mot försvarsväsendet, att den rätt, som nu finnes
att använda militär vid arbetskonflikter, icke skulle få kvarstå,
eller att det yrkande skulle genomföras, som det socialdemokra¬
tiska partiets motion har framställt. Jag behof ver knappast från
denna talarstol försäkra, att det hör till en af mina käraste för¬
hoppningar att kunna i min ringa mån bidraga till, att denna
stora arbetarklass skall få upp ögonen och hjärtat bättre, än som
hittills på många håll varit förhållandet, för behofvet af ett för¬
svar för Sverige. Hvarje sträfvande som kan på något sätt
medverka till att ingifva denna klass känslan däraf, att stats¬
makt och samhälle vilja taga sig an den klassens behof och in¬
tressen, att man vill göra allt hvad göras kan, för att arbetarna
skola känna sig som verkliga medborgare med full hemkänsla
i detta land — allt detta skall jag med glädje medverka till, och
allt detta hoppas jag äfven skall bidraga till försvarsviljans
tillväxt. Men jag kan icke för de förhoppningarna och önsk¬
ningarna offra, hvad som hvarje statsmakt i världen anser nöd¬
vändigt att bibehålla. Och det är min lifliga öfvertygelse, att i
den mån åren gå och arbetarklassen får se, att denna rätt icke
kommer till användning annat än i nödfall, att de garantier vi
begära verkligen äro sådana, att man icke kommenderar ut mili¬
tär i otid, det är min lifliga förhoppning, att arbetarklassen då
själf skall förstå, att i den kvarstående rätten ligger icke någon
utmaning mot arbetarna. Denna kammares känslor för dem
äro lika varma ändå, äfven om kammaren håller fast att rätten
till detta yttersta nödvärn kan samhället icke undvara.
Angående
militärens
utkommende¬
rande vid ar¬
betskonflikter.
(Forts.)
Med herr Eden förenade sig herr Andersson i Milsmaden.
Andra kammarens protokoll 1912. Nr 44. G
Nr 44. 82
Lördagen den 11 maj, e. m.
Angående
militärens
utkommende¬
rande vid ar¬
betskonflikter.
(Forts.)
Herr Lindqvist i Stockholm: Jag skulle egentligen
icke tagit till orda en gång till i denna debatt, men det fälldes
af herr Lindman i hans anförande ett yttrande, som jag ber att
få besvara. Han angaf nämligen, att jag skulle på ett möte i
Kristiania ha yttrat, att storstrejken i Sverige 1909 visade en
sådan tendens, att den pekade hän på möjligheten af en oblodig
revolution, som på det sättet skulle kunna genomföras. Jag vill
för kammaren betyga riktigheten af detta citat. Het är alldeles
öfverensstämmande med verkligheten, att jag fällt det uttrycket
offentligen och af ren öfvertygelse. Emellertid vet jag icke, om
däri kan ligga någonting oriktigt, och jag vet icke hvad min
ärade bänkkamrat stötte sig på, om det var ordet ”revolution”,
eller om det var ordet ”oblodig”. Jag hade emellertid den upp¬
fattningen 1909 och jag har samma uppfattning fortfarande, att
då en hel arbetarklass i ett land vid ett visst tillfälle vägrar
samhället sin arbetskraft, har en sådan åtgärd en så återver¬
kande kraft på hela samhället, att det blir denna arbetarklass,
som dikterar villkoren, och jag tror därför, att händelserna
1909 här i landet ha gifvit en sådan bild åt eftervärlden, att
om den eventuellt kan utnyttjas, så är det godt och lyckosamt, ty
då slipper man i fortsättningen att använda sig af de blodiga
revolutionerna.
Ku vet jag visserligen icke, det får jag uppriktigt säga,
hvilken af oss båda, herr Lindman eller jag, det är, som är
mest revolutionär. Het är kanske något indiskret att tala om
det, men jag vill dock säga, att vi hade häromdagen ett privat
samtal här i bänken, och vi talade då om revolutioner. Jag sade
då till herr Lindman, att han kunde väl icke gilla någon revo¬
lution, och han svarade helt impulsivt: ja, det beror på, hvari¬
från den kommer. Jag förstår icke annat, än att det angifver,
att herr Lindman skulle kunna under vissa situationer ställa sig
solidarisk med en revolution.
Sedan yttrade herr Lindman, att af det, som vi sagt om
militärkommenderingarna 1909, hade det förefallit honom, som
om dessa dragit ett streck i räkningen öfver våra planer. Hen
insinuationen träffar icke, utan den går alldeles förbi oss. Och
det tror jag, att de herrar, som hörde herr Lindmans yttrande i
öfrigt, skola gifva mig rätt i, om herrarne taga i betraktande det
erkännande, som herr Lindman själf måste gifva och äfven ärligt
gaf åt vårt sträfvande att gifva striden 1909 karaktären af den
kamp med fredliga medel, som den i verkligheten också var. Vid
sådant förhållande, och då tendensen i den striden är så klar
och tydlig, är det själffallet, att den insinuationen icke alls träf¬
far oss.
Till sist her jag få säga ett par ord, som jag glömde i mitt
förra anförande. Jag her att få erinra om ett fall, då en militär-
kommendering 1909 åstadkom en öppen konflikt och en mycket
Lördagen den 11 maj, e. m.
83 Kr 44.
elakartad sådan, hvaraf reminiscenserna än i dag äro klara och
tydliga. Det hade nämligen då gjorts en militärkommendering
här i Stockholm ut till gasverket vid Värtan. Militären blef där
förlagd inom arhetsområdet. Det var föreskrifvet, att gasver¬
kets arbetare icke skulle deltaga i storstrejken, men då militären
på detta sätt förlädes inom själfva arbetsområdet där ute vid Vär¬
tan, kommo arbetarna in till oss och sade: Vi komma icke att stå
kvar, vi kunna icke utföra arbetet inom gasverket där ute, då mi¬
litär går med sina bajonetter på gevären; det verkar på oss
så förkrossande olyckligt, att det är oss rent omöjligt att arbeta
under sådana förhållanden. Jag vill säga, att jag för min per¬
sonliga del såväl som min styrelse sökte göra allt, för att afstyra
hvarje konflikt i detta fall. Vi hade sammanträden med arbe¬
tarna en hel dag, och kl. 10 på kvällen ringde jag på till öfver-
ståthållaren här i Stockholm — jag tillät mig den djärfheten —
för att genom hans ingripande få en förändring vidtagen med
denna militärkommendering, men öfverståthållaren tycktes icke
förfoga öfver bestämmanderätten beträffande militärens förlägg¬
ning. Vi kunde icke få någon ändring till stånd, och så bröt
striden ut borta vid gasverket, och den stridens verkningar kän¬
nas än i dag. Vi kunna märka det i det af slag, som gasverkssty-
relsen i dagarna gifvit å arbetarnas här i Stockholm hemställan
angående ändrade lönevillkor; detta afslag är oeftergifligen ett
uttryck af den dåvarande stridens verkningar. Men det var en¬
dast den omständigheten, att militärkommendering på detta sätt
ägde rum, som den gången var orsaken, ty eljest hade icke någon
öppen strid utbrutit där ute vid Värtan.
Herr Lindman: Ilerr talman! Jag her att trots den
sena timman här få säga några ord såsom replik på ett par ytt¬
randen, som här blifvit fällda.
Det förvånar mig, att mitt anförande i denna fråga kun¬
nat framkalla så många uttalanden såväl från det liberala par¬
tiets chef som från min bänkkamrat här. Jag skall emellertid
för närvarande icke närmare gå in på hvad den förre här ytt¬
rade. Han har nu utskiftat värme och köld, solsken och regn.
Men själf står han såsom en liberal ägnar midt emellan, och det
var ju klart, att han skulle ställa sig där.
Han har sagt, att vid författandet af detta utskottsbetän¬
kande äfven min enkla bild skulle ha framstått för utskottets
ledamöter, men den äran vågar jag icke tillräkna mig. Jag
framhöll, att nog hade man inom utskottet herr Brantings bild
framför sig, när man skref vissa fraser af utlåtandet, och jag
förstår nu, att när man skref de andra delarna, hade man fram¬
för sig bilden af herr Eden och hans hufvudmän.
Beträffande hvad herr Lindqvist här nämnde om yttrandet
i Kristiania och hvad där sagts om, att storstrejken skulle vara
Angående
militärens
utkommende¬
rande vid ar¬
betskonflikter-
(Forts.
Nr 44. 84
Lördagen den 11 maj, e. m.
Angående råtta vägen att åstadkomma en oblodig revolution, vill jag en-
utkommmde som svar Pa frågan angående vikten af ”blodig” eller af
rande vid ar- ”revolution” säga, att icke fäste jag mig vid någotdera af dessa
betskonflikter, båda uttryck, utan det var det att ”storstrejken” skulle åstad-
(Forts.) komma detta, som fäste min synnerliga uppmärksamhet. Herr
Lindqvist ordade åtskilligt om revolution och blandade på ett,
som jag tyckte, något ogrannlaga sätt in mig i den saken. Herr
Lindqvist och jag komma, trots hvad som hände år 1909, ganska
bra öfverens här, men jag vill dock tillägga, att jag numera efter
hans yttrande nyss kommit under fund med, att han icke för¬
står sig på skämt, åtminstone icke alltid.
Slutligen måste jag bemöta ett yttrande af herr Branting,
hvilket eljest kanske kommer till synes i någon tidning och
som därför icke bör stå oemotsagdt. Här jag började mitt förra
anförande, gaf jag honom det berömmet, vill jag minnas, att
han var en god regissör. Jag får dock taga tillbaka en del af
detta beröm, ty han förmådde dock icke, tror jag, att inbilla
någon af kammarens ledamöter, att det icke var ett godt sam¬
manhang mellan mina båda yttranden om den inverkan, som mi-
litärkommenderingar skulle kunna ha. Det är alldeles klart,
att när jag talade om, att det i cirkuläret stod, att man skulle
göra det hela så litet uppseendeväckande som möjligt, så är
detta riktigt. Men jag förstår icke, att det kan ligga någon
stor skillnad mellan, att militärkommenderingarna skola vara
beredda att rycka ut, men att de å andra sidan skola
göras så, att de verka så litet utmanande som möjligt. Jag ber
att få göra detta uttalande för att blifva besparad från att få
dessa ord tillhaka i ett annat sammanhang och i en annan me¬
ning.
Herr Branting talade också med ett visst hån om kom-
menderingarna ute på Dalarö och Djursholm, och i hvad herr
Branting därom säde instämde herr Eden och ansåg det vara
betecknande. Herr Branting tyckte icke, att de personer, som
bodde på dessa ställen, hade behof af sådana militärkommen-
deringar. Jag vill nu endast säga, att dessa personer väl i hvarje
fall icke kunde känna sig utmanade af de kommenderingar,
som sålunda gjordes. Men å andra sidan undrar jag, om icke
herr Branting skall ge mig rätt i hvad jag sagt, om vi nu skola
tala om vissa särskilda platser, och jag vill då endast nämna
två: Malmön och Yinhräcka •—- mera kanske!) jag icke behof ver
säga om denna sak.
Hvad angår den flotthet med hvilken jag, enligt hvad herr
Branting sade, skulle ha handskats med penningar, vill jag
endast nämna, att det var 375,000 kronor, som militärkommen¬
deringarna kostade. Denna siffra står angifven i utskottsbe¬
tänkande^ jag har icke verifierat densamma, men jag antager,
att den är riktig. Ja, det är sant, att det är mycket penningar
85 Nr 44.
LördageD den 11 maj, e. in.
detta, 375,000 kronor, hvilken utgift, såsom jag tror herr Bran-
ting yttrade, skulle ha drabbat de fattiga skattdragarna. Men
hvad säger herr Branting om alla de miljoner, som han pålade
de fattiga skattdragarna för storstrejken. Det var en ganska
väsentlig summa, och jag vågar påstå, att i jämförelse med de
stora utgifter, som drabbade såväl svenska staten som svenska
medborgare, både arbetare och arbetsgifvare, under denna kon¬
flikt, kan man väl icke säga, att denna summa, 375,000 kronor,
är så öfverväldigande stor. Det var ju bortåt 300,000 arbetare,
som voro invecklade i konflikten.
Till slut vill jag endast gent emot herr Branting säga, att
när herr Branting här målar upp och säger, att militären vid det
tillfället verkade så utmanande och att det var ett tryck, som
lades på de strejkande o. s. v., förstår jag icke riktigt hvad som
menas därmed. Här var endast fråga om, att ordningen skulle
upprätthållas, och äfven herrar Branting och Lindqvist ville ju,
att ordningen skulle upprätthållas, fastän ni ville, att den skulle
upprätthållas med edra egna ordningsmän. Skillnaden hade väl
i alla fall icke blifvit vidare stor.
Hans excellens, herr statsministern S t a a f f: Herr tal¬
man, mina herrar! Jag hade föreställt mig, att då denna vik¬
tiga fråga nu debatteras, det skulle vara af intresse för kamma¬
ren att i några korta drag få höra den uppfattning i saken, som
man inom den nuvarande regeringen har.
Jag her då att inledningsvis först få framhålla såsom min
uppfattning, att det kan betraktas såsom ett axiom, att hvarje
stat måste upprätthålla ordningen; detta kan betraktas såsom
en fullkomlig själfklar sats. Alla stater, som icke ha råkat på
förfall, ha upprätthållit ordningen, och alla regeringar, de må
ha varit af den ena eller andra politiska åskådningen eller be¬
skaffenheten, ha funnit sig pliktiga att upprätthålla ordningen.
Det sätt, hvarpå man nästan undantagslöst har i alla länder där¬
vid förfarit, är ju det, att man för vanliga fall använder po¬
lis och för extraordinära fall tillkallar den väpnade makten,
militären.
Xu är det ju gifvet, att sättet därvidlag icke är lika
axiomatiskt som själfva den öfverstå grundsatsen. Man kunde
ju tänka sig, att ett land icke alls ville använda militär för
ändamålet. I så fall måste det uppenbarligen på annat sätt
skaffa sig en tillräckligt stor ordningsmakt äfven för de extra¬
ordinära fallen. Det kunde förskaffa sig polis i så stor omfatt¬
ning, att denna alltid kunde påräknas upprätthålla ordningen;
det är dock uppenbart, att detta skulle orsaka så enorma kost¬
nader, att man knappast kunde öfverkomma dem. Det är äfven
uppenbart — lyckligtvis — att en så stor polismakt för det
Angående
militärens
utkommende¬
rande vid ar¬
betskonflikter.
(Forts.)
Nr 44. 80
Lördagen den 11 maj, e. m.
Angående
militärens
utkommende¬
rande vid ar¬
betskonflikter.
(Forts.)
mesta skulle komma att gå alldeles sysslolös. Det är alltså tyd¬
ligen opraktiskt att handla på det sättet.
Man skulle också kunna handla på ett annat sätt. Man
skulle kunna säga: oordningar i större skala äro ett slags lands-
olycka, som erfordrar ett särskildt uppbåd af medborgare. Man
skulle således kunna stadga en skyldighet för medborgare i all¬
mänhet att i sådana fall rycka in. Det är emellertid tydligt, att
äfven detta skulle vara opraktiskt. Det skulle ju nödvändiggöra, att
gammal och ung ställdes till förfogande, under det att, ifall man
anlitar militär för extraordinära fall, det därvid är de unga med-
borgarne, som tillitas. Man kan ju äfven säga, att det ur an¬
dra synpunkter skulle vara tämligen olämpligt,, att ha ett dylikt
uppbåd, därför att det vid sådana tillfällen, då svåra oordningar
förekomma, hvilka det gäller att lugna, stilla och undertrycka,
är i högsta grad påkalladt att ha en fullt disciplinerad makt att
lita sig till. Detta är påkalladt ej blott i ordningens intresse
utan lika mycket i deras intresse, emot hvilka den repressiva åt¬
gärden måste rikta sig. Ty det är säkert, att en väl discipline¬
rad makt komme att handla måttfullare och därför riktigare än
en icke väl disciplinerad makt. Jag tror således, att man måste
säga, att det icke blott är vanligt utan, om man sätter sig in i
saken, måste anses högst naturligt och riktigt, att man tillväga-
går så, som man hittills i allmänhet gjort och som jag uttryckte
sålunda, att man upprätthåller ordningen i vanliga fall med po¬
lis och för de extraordinära fallen med militär.
Om jag efter dessa förberedande reflexioner går in på den
föreliggande motionen, vill jag först säga, att jag vid genom¬
läsningen af densamma icke fullt uppfattade motionärernas me¬
ning. Jag har bättre uppfattat den, sedan äfven den socialde¬
mokratiska reservationen kommit till, och jag har ännu bättre
uppfattat den, sedan jag här hört de socialademokratiska talar ne
yttra sig. Jag förstår nu, att meningen är, att, såsom i reserva¬
tionen uttryckes, militär aldrig skall få utkallas, då fara före¬
ligger för oordningar, utan blott i händelse af organiseradt upp¬
ror eller synnerligen svåra faktiskt inträffade oordningar. Det
är på denna punkt, som jag för min del måste bestämdt förklara
mig vara af annan mening än motionärerna och de socialdemo¬
kratiska reservanterna.
Jag kan icke tänka mig, att man skulle kunna vara till¬
fredsställd med myndigheter, hvilka tilläfventyrs dag efter dag
bevittnade, huru lidelserna stege till en sådan höjd, att de måste
säga sig, att om man icke förekomme oordningar, komme svåra
sådana att inträffa, och hvilka myndigheter likväl icke skulle
göra något, förrän oordningarna inträffa. Jag tror icke, att det
skulle vara rätt gentemot den befolkning, mot hvilken oordnin¬
garna skulle rikta sig, att handla på detta sätt. Jag tror icke
heller — och det ber jag att få lägga tonvikten på — att det
Lördagen den 11 maj, e. m.
87 Nr 44.
skulle vara rätt emot dem, om hvilka myndigheterna kunna be- Angående
fara, att de komma att skrida till oordningar, att handla på y&kQvnvnfsnde
detta sätt. Exempel ligga icke fjärran, då unga män till följd range ar.
af oordningar, uppkomna i samband med arbetskonflikter, ha betskonflMer.
gjort sig skyldiga till handlingar, för hvilka de sedan dömts till (Forts.)
många års frihetsstraff. I sådana fall kan man i sanning säga,
att långa år få gälda hvad stunden brutit, ty det är ofta en
stundens uppsvallning, som gjorde brottet. Eu frågar jag: är
det icke ej blott i ordningens intresse utan äfven i barmhärtig¬
hetens intresse att söka förekomma, att sådant sker, då man ser,
att det är i färd med att ske?
Jag skulle emellertid icke å andra sidan vilja gå in på, att
myndigheterna ju förr dess hellre böra tillkalla militär. Jag
kan icke gå in på, att det är det bästa och ur alla synpunkter all¬
deles riktigt och oklanderligt, ifall myndigheterna, så fort som
det är blott den allra ringaste tanke på att oordningar kunna
uppstå, tillkalla militärmakt. Jag har icke denna åsikt därför
att jag skulle instämma med motionärerna i deras uppfattning,
att den tillkallade militärmakten gör ”drängtjänst åt kapitalis¬
tiska intressen”, ty på en militärmakt, som tillkallas uteslutande
för att vara till hands och kunna för oordningars stillande in¬
gripa, kan såvidt jag förstår icke ett sådant uttryck rätteligen
tillämpas. Men jag icke blott erkänner utan jag betonar, att
det likväl finnes vissa synpunkter, som mana till en synnerligen
stor försiktighet och urskiljning vid tillkallande af militär.
Det är ju så, att samhällsmyndigketerna under hela den
tid, då man öfverhufvud taget haft ett mera mildt och humant
rättegångsväsende, ha förstått, hvilket stort ondt det är för en
medborgare att känna sig misstänkt, och det är därför, som
man söker, då det gäller vanliga brott, på allt sätt finna ga¬
rantier för, att icke myndigheterna må ställa en person såsom
misstänkt, annat än då verkliga skäl därtill föreligga.
Eu kunna ju arbetare, som strejka och som icke hafva det
allra ringaste uppsåt, som går utöfver det fredliga — och det är
ju lyckligtvis händelsen i det öfverväldigande antalet fall —
med skäl känna sig på obehörigt sätt misstänkta, kränkta och
utsatta för en sårande behandling, då de, utan att veta med
sig en tillstymmelse till något ondt uppsåt, en vacker dag få se
en truppstyrka marschera upp, och detta uppenbarligen just för
deras skull. De kunna kanhända icke utan allt skäl i sådana
fall tänka: det förefaller, som om myndigheterna menade, att
vi organiserat oss till brott, under det att vi allenast organiserat
oss till svält, det medel som nu en gång blifvit vårt. Detta
menar jag är en sida af saken, som man noggrant bör upp¬
märksamma, och det är en synpunkt som vid sidan af ordnings-
synpunkten icke får förbises. Man står i sådana fall ofta nog
från myndigheternas sida sedt mellan två olika sinsemellan
Nr 44. 88
Lördagen den 11 maj, e. m.
militärens lidande synpunkter, den ena skulle tala för att man så fort
utkommende- som “öjligt inkallade militär, den andra skulle tala för att man
rande vid ar- så länge som möjligt uppsköte att inkalla militär. Jag tror
betskonflikter, icke, att man, hur man än ordnar saken genom lagar och be-
(Forts.) stämmelser, kan lyckas att befria myndigheterna från att för
hvarje särskildt fall söka att använda den bästa möjliga urskilj¬
ning för att mellan dessa två synpunkter träffa det rätta.
Nu har det bland annat framhållits, att det är af synner¬
lig betydelse, åt hvilka myndigheter man öfverlåter sådana slags
pröfningar, och däri instämmer jag. Jag tror, att det kan vara
en god tanke i att denna pröfning bör koncentreras till vida
färre myndigheter, än nu är fallet. Däremot är jag mycket
tveksam, huruvida det skulle vara möjligt att verkligen drifva
koncentrationen ända därhän, att alltsammans skulle komma att
ligga i regeringens hand. Det är visserligen tydligt, att med
vår tids kommunikationer en sådan koncentration hlifvit mera
tänkbar än förr och det är också tydligt, att regeringen icke
får undandraga sig något tillbörligt ansvar i detta fall. Men
det måste erinras, att det likväl torde vara omöjligt att helt och
hållet befria de lokala myndigheterna från att i vissa fall bära
ansvaret, och det därför, att om det verkligen gäller ett definitivt
inskridande, bör ju aldrig detta ske förr, än det afgjordt måste
ske, och det kan ingen annan bedöma och taga ansvaret för, än den
myndighet, som är på platsen, hvilket icke kan vara fallet med
regeringen.
Det finnes en annan synpunkt, som motionärerna också be¬
rört i sin motion, och som mer än en gång i Riksdagen varit
uppe, och det är den, att det icke går an att ställa så till, att
man skulle kunna tvinga värnpliktige att rikta, såsom det heter,
sina mördande vapen mot anhöriga eller eljest närstående, jag
minns icke riktigt, hur uttrycket var. Ja, den frågan uppkom,
tror jag, första gången 1901 med anledning af det då förelig¬
gande förslaget till värnpliktslag. Adolf Hedin hade då väckt en
motion i saken. Därom yttrade sig det särskilda utskott, som
hade att behandla värnpliktslagen, sålunda: ” —--Motio¬
nären har fäst uppmärksamheten därå, att genom en bestäm¬
melse om beväringens användande för ifrågavarande ändamål
(stillande af uppror) värnpliktige skulle kunna blifva försatta i
sådant läge, att de nödgades bruka våld äfven mot sina närmaste.
Att dylika pliktkollisioner möjligen kunna uppkomma, må
ju icke förnekas. Det synes dock utskottet icke möjligt att i
värnpliktslagstiftningen taga hänsyn till nämnda förhållanden.
Däremot torde vid den förestående revisionen af krigslagstift-
ningen böra tagas under ompröfning, huruvida och i hvad mån
berörda förhållanden eller därmed likartade må vid bedöman¬
de af brott emot krigslydnaden föranleda straffrihet eller minsk¬
ning i de för sådana brott eljest stadgade straff eller, med andra
Lördagen den 11 maj, e. in.
89 >7r 44.
ord, huruvida och i hvad mån de inom vår allmänna strafflag¬
stiftning gällande grunder för uteslutande eller minskning af
straffbarhet höra med hänsyn till omständigheter af ofvannämn-
da eller därmed jämförlig beskaffenhet inom den särskilda straff¬
lagstiftningen för krigsmakten undergå modifikation.”
Uti den krigslagskommitté, som sedan tillsattes, erinrades om
detta uttalande, och jag påminner mig, att vid den diskussion,
som då uppkom inom kommittén, en medlem inom densamma,
en synnerligen framstående jurist, numera afliden, förklarade,
att efter hans mening det icke vore möjligt att lagstifta rörande
dessa undantagsfall, men att det vore lika gifvet, att det icke
kunde komma i fråga, att en person skulle kunna straffas där¬
för, att han vägrade att använda vapen emot sina närmaste an¬
höriga. Hvad som då skulle ske, kunde enligt hans mening icke
vara annat, än hvad som alltid sker, då lagen icke kan upptaga
alla särskilda fall, men mänskligheten fordrar ett undantag, och
det vore, att Konungens nåd måtte komma emellan — om man
skulle tänka sig det orimliga, att eu person verkligen skulle
ställas under åtal för en sådan underlåtenhet. Han ansåg det
således vara höjdt öfver allt tvifvel, att det icke skulle kunna
tänkas, att man betraktade det såsom en plikt för en människa
att bruka vapen mot t. ex. en far, en son eller en bror.
Jag har erinrat mig detta, då jag läste de ärade höger re¬
servanternas reservation, där de för att gendrifva, hvad motio¬
närerna sagt i detta fall, uttala, att det visserligen icke kan för¬
nekas, att en sådan möjlighet förefinnes, men att de icke kunna
finna, att detta förhållande utgör något fullgiltigt skäl för att
befria våra värnpliktige från skyldigheten att i nödfall lämna
ordningsmakten sitt biträde. Samma möjlighet att nödgas in¬
gripa mot klassbröder och anhöriga förefinnes, säger reservan¬
terna, ju jämväl för våra polismän, men icke vilja väl motionä¬
rerna ifrågasätta, att dessa af sådan anledning icke skulle få an¬
vändas till ordningens upprätthållande. Om med detta resone¬
mang skall afses att säga, att en polis är skyldig att på före¬
kommen anledning skjuta på sina närmaste anhöriga och att en
värnpliktig likaså bör vara skyldig att vid förefallande behof
göra så, då måste jag i mänsklighetens namn inlägga en bestämd
gensaga mot en så upprörande grundsats. Jag tror, att man på
inga villkor får drifva statsmakternas fordringar så långt. Jag
tror visserligen, att det är nödvändigt att upprätthålla ordnin¬
gen, men jag tror aldrig, att den bör upprätthållas med så
omänskliga medel, som här ifrågasättas.
Jag har icke tänkt att något närmare gå in på de yttran¬
den och uttalanden, som göras i motionen och reservationerna.
Jag har endast velat framhålla de allmänna grundsatser, som
jag tror böra göras gällande uti denna fråga. Jag skulle vilja
tillägga, att vi nog allesammans hafva åtskilligt att tänka på med
Angående
militärens
utkommende¬
rande vid ar¬
betskonflikter.
(Forts.
Nr 44. 90
Lördagen den 11 maj, e. m.
Angående
militärens
utkommende¬
rande vid ar¬
betskonflikter.
(Forts.)
anledning af densamma. Jag håller sålunda före, att de, som
stå arbetarna nära, borde alltmera söka att stärka dem uti den
tanken, att deras sak alltjämt vinner mest, icke genom oro och
oordningar, utan genom det fasta och värdiga lugn, som inger
tilltro och respekt för dem och deras sak. Jag tror, att stats¬
makterna — bvilket också bär förut från andra båll blifvit be-
tonadt — böra genom en vidsynt och varmhjärtad socialreforma¬
torisk verksamhet lära kroppsarbetarna förstå, att samhället
hyser intresse för deras sak, vill arbeta för deras sak
och vill söka af hjälpa de svårigheter, hvarunder de
lefva. Jag tror, att myndigheterna böra låta sig an¬
geläget vara att vid förefallande händelser uppträda, icke med
nervositet, icke med irritation, utan med fasthet och på samma
gång lugn. Men jag säger detsamma, som jag redan antydt ti¬
digare i mitt anförande, att hvad man än gör med afseende å
lagstiftningen, beror dock det mesta alltid på urskiljning i det
särskilda fallet.
Det är på andan och icke på bokstafven, som det ytterst
kommer att hänga. Och jag har försökt att med dessa korta
ord gifva kammaren en föreställning om den anda, i hvilken den
nuvarande lagstiftningen kommer att af regeringen tillämpas.
Jag tror visserligen icke att regeringen kan ha någonting emot
att söka upptaga till bedömande och pröfning de förslag till än¬
dringar i själfva lagstiftningen, som blifvit framkastade i ut¬
skottets betänkande, och kanske kan däraf följa åtskilligt. Men
jag vill säga det ännu en gång, att det gäller likväl framför allt
den anda, i hvilken lagarna på detta område handhafvas.
Herr Branting: Herr talman! Jag begärde ordet
blott för att svara några få ord på herr Lindmans senaste yttrande.
Jag trodde knappast, att jag skulle få höra här i Andra kam¬
maren ett så besynnerligt och på samma gång så utmanande ord
fällas ifrån den förre statsministern, som att jag skulle ha pålagt
de svenska arbetarna de bördor, som de åtogo sig och måste bära
under den försvarskamp, herr Lindman, som de förde gentemot
de lockoutande arbetsgifvarne. Hvad de namn angår, med
Indika herr Lindman i detta sammanhang sökte afväpna de
erinringar, jag gjorde om massan af komplett onödiga och
kuriösa militärkommenderingar, såsom exempelvis till Malmön,
har, efter hvad jag försport inom det utskott, som behandlat
denna motion, blifvit upplyst, att verkliga förhållandet var, att
militärkommenderingen dit just gaf anledning till de beklagliga
oroligheter, som där ägde rum, och att dessa försvunno, när
landshöfdingen på arbetarnas framställning lagade så, att ka¬
nonbåten åter lämnade platsen. Det exemplet är således san¬
nerligen alls icke öfvertygande.
Med anledning af det anförande af herr statsministern, som
Lördagen den 11 maj, e. m.
91 Sr 44.
vi här nyss hörde och uppmärksamt lyssnade till, vill jag endast
konstatera, att han ju visserligen ställde sig i viss mån tillmö¬
tesgående gentemot den framställning, som den liberala majori¬
teten i utskottet här velat göra, men att han på samma gång
syntes ha mycken liten tillit till, att någonting skulle kunna
göras genom ändringar i förordningar och författningar på hit¬
hörande område. Jag vågar dock tro, att den ”anda”, till hvil¬
ken han i slutet af sitt anförande oupphörligen vädjade, äfven
kan komma till uttryck i lämpliga ändringar af dessa författnin¬
gar. Och den maning han riktade till arbetarnes förtroendemän
i olika ställningar att alltid inprägla hos arbetarna nödvändighe¬
ten af att i sin egen saks intresse visa lugn och värdighet, den
föreföll mig, det må jag bekänna, något omotiverad efter den
debatt, som här förts och i det sammanhang hvari den kom, allra¬
helst som jag sannerligen icke vet, att ifrån dessa förtroendemän
någonsin något annat i den vägen inpräglats hos arbetarna än
just nödvändigheten af behärskning äfven där förhållandena och
motsidans eller myndigheternas åtgärder ha varit ägnade att
uppegga lidelserna.
Jag skulle för öfrigt blott vilja göra ett par små randanmärk¬
ningar till den förra delen af herr statsministerns anförande.
Han talade om, att den väl disciplinerade makten blir i själfva
verket måttfullare, än hvad fallet är med en mindre discipline¬
rad makt, om man skulle låta den fara fram vid påkommande
oroligheter. Javäl, ifall den väl disciplinerade makten alltid fö¬
res af en ledning, som har måttfullhet och sans på sitt program
och därtill omdöme, då går det så, men det är där, som det
understundom nog kan brista. Herr statsministern tog vidare såsom
ett exempel ett sådant fall, då lidelserna stiga dag efter dag,
och där ansåg han, att det skulle vara olämpligt, om myndighe¬
terna icke skulle kunna få till sitt förfogande militär för att
förebygga oordning; detta sade han, skulle då äfven ske i barmhär¬
tighetens namn. Ja, så kunna måhända någon gång förhållan¬
dena vara. Men jag vill dock vädja till kammaren, om icke, när
lidelserna på det sättet stiga dag efter dag, däri äfven måste
ligga en trängande uppfordran till myndigheterna och vederbö¬
rande att genom ett medlande inskridande se till, att själfva an¬
ledningarna till dessa stigande lidelser upphäfvas. Det är detta,
tror jag, som man i främsta rummet bör göra och icke blott
tänka på militären, när lidelsen sålunda är i stegring. Det fin¬
nes bättre vägar, och det hade varit önskvärdt, om herr statsmi¬
nistern i sitt anförande äfven beaktat den sidan af saken.
Emellertid är det ju uppenbart, att man äfven har att taga
fasta på det ord, som här af herr statsministern fälldes om
”andan” vid dessa afgöranden. Jag gaf, tror jag, i mitt anfö¬
rande här nyss för min del ett ganska tydligt uttryck för den
tanken, att man från den nu sittande regeringens sida inga-
Angående
militärens
utkommende¬
rande vid ar¬
betskonflikter.
(Forts.)
Sr 44.
92
Lördagen den 11 maj, e. m.
Angående himla vore angelägen om att tillgripa militärmakt på sådant sätt
utkommande- som exempelvis år 1909. Men för att det för arbetarklassen i
rande vid ar- Sverige skall följa någon varaktig fördel af den anda, som möj-
betskonflikter. ligen i detta fall nu kan råda, måste jag rikta en allvarlig vädjan
(Forts.) till regeringen, att vare sig det blir det ena eller andra uttrycket,
som kommer att användas i Andra kammarens skrifvelse för att
återgifva de tankar, som bär röra sig, att allt icke är bra, som
det nu är, regeringen ändå måtte se till, att den icke släpper
hvad som kan göras äfven i det formella, äfven i fråga om an¬
svarets centralisering och samlande på sådana händer, att det blir
möjligt att utkräfva detsamma, utan tvärtom ägnar den saken
den allvarligaste uppmärksamhet. Ty, såsom jag sade, regerin¬
gar och tider växla, och det vill till, att arbetarklassen får ett
utbyte äfven på denna punkt, då den dock har hjälpt till så
allvarligt, som den gjort, att bringa det parti till makten, som
nu sitter där och som understundom synes vara benäget att
glömma, att den makten dock är baserad icke blott på det egna
partiet, utan äfven på arbetarklassens sympatiska medverkan.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, framställde
herr talmannen propositioner l:o) på bifall till utskottets hemställan,
2:o) på afslag å samma hemställan och bifall i stället till den af
herr Holmdalil in. fl. afgifna, vid utlåtandet fogade reservationen,
samt 3:o) på afslag å utskottets hemställan och bifall till herr
Sandlers m. fl. reservation; och förklarade herr talmannen sig
anse den under l:o) upptagna propositionen vara med öfvervägande
ja besvarad. Som votering likväl begärdes, upptog herr talmannen
för bestämmande af kontraproposition ånyo de öfriga yrkandena,
af hvilka det under 2:o) omförmälda yrkandet nu förklarades
hafva flertalets mening för sig. Men jämväl i fråga om kontra¬
propositionen äskades votering, i anledning hvaraf nu först upp¬
sattes, justerades och anslogs en så lydande voteringsproposition:
Den, som till kontraproposition i hufvudvoteringen angående
fjärde tillfälliga utskottets utlåtande nr 9 antager yrkandet om bifall
till den af herr Holmdahl m. fl. vid utlåtandet fogade reserva¬
tionen, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda
votering antagit yrkandet om bifall till herr Sandlers m. fl. re¬
servation.
Omröstningen enligt denna proposition utvisade 87 ja, men
Lördagen den 11 maj, e. m.
93 >’r 44.
97 nej, hvadan propositionen för hufvudvoteringen erhöll följande Angående
af kammaren godkända lydelse: militärens
utkommende-
rande vid ar¬
ven, som vdl, att kammaren bifaller fjärde tillfälliga ut -betskonflikter.
skottets hemställan i utskottets förevarande utlåtande nr 9, röstar (Forts.)
Den, det ej vill, röstar
Ja;
Nej;
Vinner Nej, har kammaren, med af slag å berörda utskottets
hemställan, bifallit den af herr Sandler m. fl. afgifna, vid utlåtan¬
det fogade reservationen.
Hufvudvoteringen utföll med 85 ja mot 75 nej; och hade
kammaren alltså bifallit utskottets hemställan.
Jämlikt 63 § riksdagsordningen skulle detta beslut genom
utdrag af protokollet delgifvas Första kammaren.
§ 3-
Härefter föredrogs Andra kammarens femte tillfälliga utskotts
utlåtande, nr 11, i fråga om en af herr Palmstierna väckt motion,
nr 246, angående skrifvelse till Konungen beträffande förberedande
behandling af frågor, som böra förekomma vid nästa Haag-
konferens; och biföll kammaren utskottets hemställan.
§4.
Vidare förekom till behandling Andra kammarens femte till- Angående
fälliga utskotts utlåtande, nr 12, i fråga om en af herr Lindhagen hvarje tjälf-
m. fl. väckt motion angående skrifvelse till Konungen beträffande
en hänvändelse till samtliga stater i syfte att utröna villkoren au lefva sitt
för hvarje sjanständig nations rätt att allt framgent lefva sitt eget eget fria lif.
fria lif. (Forts.)
I en inom Andra kammaren väckt motion, nr 254, hade
herr Lindhagen m. fl. hemställt, att Riksdagen ville anhålla, att
Kungl. Maj:t måtte — helst efter samråd med de båda andra
skandinaviska länderna — taga initiativet till en hänvändelse
till samtliga stater i syfte att utröna villkoren, under hvilka ge¬
nom en samfälld konvention måtte kunna fastslås såsom inter¬
nationell lag, att hvarje själfständig nation vore berättigad att
allt framgent lefva sitt eget fria lif, äfvensom eventuellt ombestyra,
att denna gärd af »aktning för rätten» komme till behandling
vid nästa Haagkonferens.
Utskottet hemställde, att ifrågavarande motion ej måtte för¬
anleda till någon Andra kammarens åtgärd.
Nr 44. 94
Lördagen den 11 maj, e. m.
Angående
hvarje själf-
siändig
nations rätt
att lefva sitt
eget fria lif.
(Forts.)
Sedan utskottets hemställan föredragits, lämnade herr tal¬
mannen på begäran ordet till
Herr Lindhagen som yttrade: Yi ha nu kommit till den
tidpunkten i riksdagsarbetet, då man gör anspråk på att hvarje
talare skall börja sitt anförande med att säga, att han vid denna
sena timme egentligen borde gifva hela saken öfver bord, då
han icke kan påräkna någon uppmärksamhet för den fråga,
han ämnar vidröra. Hu såg det ett ögonblick ut, som om vi
skulle kunnat få sluta vid denna framskridna tid, men då det
icke lyckades, har jag ingen anledning att i fråga om denna
motion, som jag tror vara ganska viktig, gifva vika för dessa
vidriga omständigheter, utan jag kommer, alldeles som om det
vore kl. 11 på förmiddagen, att föredraga min mening, fastän
det kanske kommer att gå något knaggligt.
Det femte tillfälliga utskottet tyckes i allmänhet hysa en
viss benägenhet till en början att uttala sig ganska välvilligt om
väckta motioner, men så går utskottet och söker upp några ve¬
derbörande i verken och talar väl med dem, och de lofva att
göra hvad de kunna, och så säger utskottet i sin motivering,
att utskottet har hört, att vederbörande sj kifva nog skola göra
något åt saken och att därför utskottet anser motionen icke höra
föranleda någon Riksdagens åtgärd. I den fråga, som nyss be¬
handlades, var så förhållandet, så är förhållandet med denna och
så är förhållandet äfven med den nästa. Jag vill för min del uttala
den meningen, att utskottet härvidlag hyser en oriktig uppfatt¬
ning om de parlamentariska uppgifterna. Det finnes ju vissa
fall, då man kan vara alldeles säker på, att saken är under
riktigt bra och hygglig behandling, men jag tror icke, att det
i allmänhet är lämpligt att så där gå och lämna sig i våld åt
ämbetsverken och sedan låta sig åtnöjas med deras utfästelser.
Hej, det bör i stället vara Riksdagens uppgift att trycka på, så
att verkligen något göres, och därför anser jag, att om man
finner en motion behjärtansvärd, bör man också tillstyrka en
skrifvelse. Hu medgifver jag, att i fråga om denna motion ut¬
skottet äfven hyser någon betänklighet mot sj kifva saken, fastän
utskottet slutar med att uttala den förhoppningen, att det be-
hjärtansvärda syftet skall tagas om hand af åtskilliga vederbö¬
rande, som utskottet letat upp.
Hvad sedan angår själfva saken, så är den ju ett litet
led i de sträf vanden för folkförbrödring, som jag anser att vårt
land bör vinnlägga sig om i sin utrikespolitik. Hittills har vårt
land varit ganska passivt i detta hänseende. Dessutom har man
vid fredssträfvandena särskildt ju inskränkt sig företrädesvis till
att söka utfinna regler för att förebygga och begränsa krig och
därvid utgått från detta såsom en internationell institution.
Hittills har man icke nått längre, men man måste ju komma till
95 Jfr 44.
Lördagen den 11 maj, e. m.
denna punkt, då man börjar att för den internationella samfäl-
ligheten af olika nationer stifta verkliga lagar, rättslagar, som
äro lagar mot kriget såsom sådant. Det är ett försök i sådan
riktning, som denna motion åsyftar. Jag tror för min del, att
det är af stor vikt att man med allvar inlåter sig på dessa för¬
hållanden.
Det förhåller sig med det internationella rättssamhället på
samma sätt som med ett statssamhälle. Det består af olika med¬
lemmar, och rättsförhållandet mellan dessa skall uppbyggas och
tryggas genom lag. I det internationella rättssamfundet bestå
medlemmarne af nationer, och det är dessa nationer, som skola
betrakta sig som broderliga medlemmar i sitt samhälle, och det
är för detta samhälle, som det skall byggas internationell lag.
Till en sådan internationell lagstiftning har, såsom jag nämnde,
en början blifvit gjord så till vida, att man sökt begränsa krigen
och förebygga deras verkningar, och vidare har man ju äfven på
det civila området träffat vissa internationella överenskommel¬
ser. Men detta förslag afser att kunna stifta en lag, som
skulle mera direkt bli begynnelsen till en lagstiftning mot kri¬
get. Detta har utskottet ansett vara ett vackert syfte, och ut¬
skottet har vidare med stöd af ett par filosofers uttalanden för¬
klarat, att rättsteoretiskt sedt är det ett axiom, att, såsom i
motionen yrkats, de särskilda nationerna skola få lefva sitt eget
fria lif. Ja, det är riktigt, att den rättstanken borde vara ett
axiom, men den är det icke fullständigt ännu, och det är därför
man behöfver hafva äfven lag på detta axiom. De flesta grund¬
läggande rättstankar äro ju axiom, men man stiftar dock lagar
för dem, för att de olika medlemmarna i samhällena icke skola
glömma bort dem.
Utskottet gör sig emellertid enligt min mening skyldigt till
en oriktighet, då det säger: ”Rättsteoretiskt sedt, är det sålunda
ett axiom, att de själfständiga nationerna eller staterna officiellt
erkännas äga rätt att lefva sitt eget fria lif.” Det är icke riktigt
att här öfversätta nation med stat. Ty om man t. ex. tänker på
den ryska staten, så består den af många nationer, men man kan
icke säga, att den polska nationen, som delvis tillhör den ryska
staten, lefver sitt eget fria lif därför att ryska staten är själf-
ständig. Tvärtom förhåller det sig, och motionen sysslar t. v.
endast med de ”själfständiga nationerna”. Här har utskottet till
och med kursiveradt ordet ”staterna”, och detta har medfört en
begreppsförvirring, som icke är af förhållandena påkallad.
ISTu har emellertid detta axiom och äfven opinionen inom
de olika folken gjort det allt mer och mer klart, att man bör gå
fram mot att lagfästa detsamma, och det har äfven börjat att
blifva en ansats till rättsbildning i detta afseende. Detta har
på visst sätt skett genom den s. k. andra ITaagkonferensens för-
Arwående
hvarje sjelf¬
ständig
nations rätt
att lefva sitt
eget fria lif.
(Forts.)
Nr 44. 96
Lördagen den 11 maj, e. m.
Angående
hvarje själf-
ständig
nations rätt
att lefva sitt
eget fria lif.
orts.)
sta konvention, där det talas om i ingressen att makterna gingo
till verket:
”besjälade af en fast vilja att medverka till den allmänna
fredens bevarande;
beslutna att med all kraft främja ett vänskapligt afgörande
af internationella tvister;
under erkännande af den solidaritet, som förenar medlem-
marne af de civiliserade nationernas samfund;
viljande utvidga rättens område och stärka den internatio¬
nella rättskänslan;
öfvertygade att inrättandet af en beständig, för alla till¬
gänglig skiljedomstol, midt ibland oberoende makter, kan verk¬
samt bidraga till detta mål;
under beaktande af fördelarne af en allmän och regelbunden
ordning af skilj edomsproceduren;
eniga — — — därom, att det är af vikt att genom en
internationell öfverenskommelse gifva helgd åt de billighets- och
rättsgrundsatser, på hvilka staternas säkerhet och folkens väl
hvila” etc.
På sådana grunder och på ett annat ställe betecknas detta
som en gärning ”på grundvalen af aktning för rätten”. Här ha
vi således en början till en rättsbildning, och då gäller det att
utbygga dess konsekvenser till en positiv öfverenskommelse eller
internationell lag. Det skulle bli en motsvarighet till 16 § i
regeringsformen, där det heter att ”Konungen bör rätt och san¬
ning styrka och befordra, vrångvisa och orätt hindra och för¬
bjuda, ingen fördärfva eller fördärfva låta, till lif, ära, person¬
lig frihet och välfärd”. Med andra ord en magna charta för
den internationella rätten.
Ku ha motionärerna formulerat sin kläm på det sättet,
att de begärt, ”att Riksdagen ville anhålla, att Kungl. Maj :t
måtte — helst efter samråd med de båda andra skandinaviska
länderna — taga initiativet till en hänvändelse till samtliga sta¬
ter i syfte att utröna villkoren, under hvilka genom en samfälld
konvention må kunna fastslås såsom internationell lag, att hvarje
själfständig nation är berättigad att allt framgent lefva sitt eget
fria lif, äfvensom eventuellt ombestyra, att denna gärd af ”akt¬
ning för rätten” kommer till behandling vid nästa Haagkon-
ferens”.
Motionen har för närvarande inskränkt sig till att afse de
själf ständiga nationerna, och det är ju ett skattande åt opportu¬
nism. Men vi få icke glömma, att det steg, som följer därefter,
är att skrida till bildande af opinion, sedan vinnande af erkän¬
nande i motiver och därefter fastslående i lag af att äfven de
undertryckta nationerna, som ännu betrakta sig som offer för
våldet, må hafva rätt till själfbestämningsrätt eller autonomi.
Vid förra riksdagen inlämnades af mig till den interparlamen-
97 >r 44.
Lördagen den 11 maj, e. m.
tariska fredsgruppen en framställning, däri yrkades att gruppen
måtte taga vederbörliga initiativ till bl. a., dels en hänvändelse på
sätt ifrågasatts i förevarande motion och dels en hänvändelse till
samtliga stater om ett samfälldt och officiellt samråd, huruvida
ej mänsklighetens civilisation nu horde hunnit så långt, att ett
allvarligt öfvervägande kunde begynna på hvad sätt underkuf-
vade nationer, som ännu betrakta sig såsom offer för våldet, böra
vara berättigade till själfbestämningsrätt eller autonomi.
Som sagdt, den nu väckta motionen rör endast det första
steget.
ISTu har jag efter det motionen väckts fått veta, att liknande
sträfvanden äga rum på andra håll.
Vid den internationella raskongressen i London i juli 1911
beslöt kongressen med allmän anslutning att antaga en resolu¬
tion, under betonande att liksom den franska revolutionen pro¬
klamerat de mänskliga rättigheterna, horde nutiden proklamera
folkens oförytterliga rättigheter. Denna resolution lyder i öf¬
versättning på följande sätt:
”Förhållandena mellan folken regleras af samma allmänna
rättsgrundsatser och moraliska principer som mellanhafvandena
mellan individerna. Det existerar icke någon rätt till krig. Det
existerar icke någon rätt till eröfring. Ett folks autonomi är
otänkbar. Folken hafva rätt till legitimt försvar. De äro soli¬
dariska sins emellan. Folkens rätt att bestämma öfver sig
själfva gäller allt framgent och är oförytterlig. Folken böra
grunda en internationell domstol för människans rättigheter och
folkens rättigheter, sammansatt för hvarje folk af en till fyra
personer, beklädda med sina landsmäns förtroende. Denna stora
världsaeropag, utrustad i början med moralisk befogenhet och
sedan med officiell sanktion, skall representera det universella
samvetet och kunna säga till de gamla nationerna, att de icke
kunna utan att vanära sig, utan att begå ett brott mot civilisation
och mänsklighet kränka människans rättigheter eller folkens
rättigheter.
Det är kanske en viss framtidsmusik i detta, men det är ju
i alla fall en begynnelse till en rättsbildning.
Så har vidare i början på detta år bildats en institution
i Frankrike, kallad ”nationernas centralbyrå”. Denna har för¬
sökt bilda filialer i olika länder, äfven i Sverige, och skall ha sin
första internationella kongress i juni i år. Dess uppgift är att
ägna en mångsidig uppmärksamhet åt nationerna, de själfstän-
diga såväl som de underkufvade, samt verka för godkännande af
deras naturliga rättigheter.
LTti en af byråns första skrifter skall jag läsa upp några
af de tankar, som där uttalas, det står här på franska, men
skulle i öfversättningen lyda ungefär så här: ”Nationaliteterna,
deras ideal, deras kärlek till rättvisa, deras vilja att förvärfva
Andra kammarens protokoll 1912. Nr 44. 7
Angående
hvarje själf-
ständig
nations rätt
att lefra sitt
eget fria lif.
(Forts.)
Nr 44. 98
Lördagen den 11 maj, e. m.
Angående och bevara sin autonomi, äro politiska faktorer af den allra
hvarje sjalf- .första betydelse. Oförstådda eller illa ledda kunna dessa bli
nations *rätt ödesdigra för freden, och alla, som arbeta för att skapa ett bättre
att lefva sitt samhälle, böra ovillkorligen räkna därmed, vid äfventyr att eljest
eget fria lif. bli betraktade som drömmare och att se sina optimistiska för-
Forts.) hoppningar grymt vederlagda af verkligheten.” På ett annat
ställe står det: ”Nationernas samhälle bar intet högre intresse
än sina medlemmars intresse. I den stora världsorganisationen
böra alla folk vara till freds, och de kunna icke vara det utan
att strikte följa rättvisans lag.” Och vidare: ”Hvarje nation
har då intresse af att försvara rättvisans och frihetens principer,
och hvarje folks rätt till autonomi. Alla hafva plikt att utan
baktanke på herravälde ingå i en fruktsam union, där alla med¬
lemmarnas rättigheter i den stora mänskliga familjen äro respek¬
terade, hvarje annan lösning kan endast förlänga den interna¬
tionella anarkien, ett ständigt hot för freden. Det är detta, som
de flesta realpolitiska fredsvänner så beundransvärdt väl förstått.
Alla, som icke nöja sig med att bara böla ordet fred men hafva
mod att betrakta problemet rakt i ansiktet djärft och öppet, så¬
dant som det är utan att försöka vika för svårigheterna.”
Slutligen har i år bildats en ny institution i Frankrike,
som heter ”Ligue internationale pour le droit des peuples”, och
den har till främsta uppgift att organisera opinionen för sina sträf -
vanden. Läser man institutionens program, finner man, att det går
i ungefär samma riktning som den nyssnämnda organisationens.
Jag skall nu erinra något om hvad utskottet säger. Jag
har nämnt, att utskottet har talat om det vackra syftet med
motionen, men sedan säger utskottet i sin slutliga sammanfat¬
tande framställning följande: ”Tydligen anse motionärerna, att
detta innebär ett osäkerhetstillstånd och att den åtgärd, som i mo¬
tionen förordas angående en utredning om villkoren, under
hvilka hvarje själfständig nation allt framgent skall få lefva sitt
eget fria lif, skulle leda till ett varaktigare rättsförhållande.
Detta är tydligen en fråga, hvars framtidsvärde helt och hållet
beror af möjligheten att kunna uppställa några för staterna bin¬
dande villkor, hvilka för öfrigt ej i motionen angifvas. Den in¬
ternationella lagstiftningen har nog att utgå från de själfständiga
staternas tillvaro såsom faktum och kan svårligen uppställa så¬
dana villkor för deras tillvaro, endast reglera rättsförhållandena
dem emellan.” Ja, det är val i alla fall på detta faktum just,
att det finnes nationer, som man skall kunna bygga en lagstift¬
ning, och jag kan icke förstå hvad utskottet menar med, att ett
faktum icke kan bli mer än ett faktum. Det kan väl bli ett
rättsbildande moment, hvarpå en rättsordning kan byggas.
Så yttrar utskottet: ”Säkrast upprätthåller en nation sitt
lif genom att oaflåtligt arbeta på sin egen utveckling.” Det är
på visst sätt riktigt. Det skulle bara vara bra, om vi finge höra
99 Nr 44.
Lördagen den 11 maj, e. m.
den satsen oftare uttalas i militär debatter na här i Riksdagen.
Emellertid är ju detta en sak för sig, att man arbetar på sin
egen utveckling. Men man gör det också genom att befrämja en
sådan internationell öfverenskommelse som den i motionen före¬
slagna. Jag förstår icke, hvad utskottet menar med denna in¬
vändning, icke slår man ihjäl motionen med densamma.
Det heter vidare i betänkandet: ”Af vikt är därvid, att
ingen annan nations rätt blir kränkt, men värnet mot en så¬
dan rättskränkning torde framför allt böra sökas i en fortsatt
utveckling af skiljedomstanken liksom i ett fortsatt arbete på
folkens förädling och sammanförande genom gemensamma in¬
tressen.”
Hvarför bara en fortsatt utveckling af skiljedomstanken ?
Det är ju en af de gamla vägar vi gått och som måste full¬
följas, men det finnes väl också andra vägar att gå än bara denna,
och skiljedomstanken skulle för öfrigt själf vinna i kraft
ifall motionens syfte kunde realiseras. Ja, ”ett fortsatt arbete
på folkens förädling” — det är ett vackert tal, men realiserandet
af detta förslag är väl också en länk i detta arbete. Men ifall
man afvisar alla förslag, som innefatta ett steg i den riktningen,
och säger: vi skola ej göra det eller det, utan bara lägga ar¬
marna i kors, hvart kommer man då med folkens förädling ?
Detta väntande på ”folkens sammanförande genom gemensamma
intressen” skall väl också taga form i någon handling, och det
här är ju en af de former, som äfven leda dit.
Utskottet anför sedan: ”1 mån som detta arbete skrider
framåt, torde också Haagkonferenserna, som man får hoppas
skola regelbundet återkomma, kunna gifva den mellanfolkliga
rätten äfven i praktiken ett ökadt värde.” Det är just det mo¬
tionärerna hoppas på, det är därför de vilja ha denna skrifvelse,
om att Haagkonferensen skall taga denna sak i öfvervägande,
men äfven där tycks utskottet intaga den passiva ställningen, att
allting skall inträffa af sig själf t, att man icke skall taga något
initiativ.
Till sist säger utskottet: ”På grund af hvad utskottet så¬
lunda anfört, och då utskottet är öfvertygadt om att den af
Kungl. Maj :t tillsatta kommissionen för beredande af frågor,
lämpliga att föreläggas nästa Haagkonferens, icke skall under¬
låta att grundligt öfverväga hvad särskildt Sveriges intresse
bjuder i alla frågor, som beröra dess rätt att lefva sitt eget fria
lif, hemställes,” etc.
Ja, det törs jag icke uttala något omdöme om, huruvida
kommissionen kommer att göra det grundligt eller icke. Det
beror på, hvilka personer som sitta i densamma, och det känner
jag icke. Men jag undrar, om utskottet kan garantera, att det
skall bli så grundligt, att icke äfven andra initiativ kunna
behöfvas än de, som komma från dessa utsedda medlemmar i
Angående
hvarje själf-
ständig
nations rätt
att lefva sitt
eget fria lif.
(Forts.)
Nr 44. 100
Lördagen den 11 maj, e. m.
Angående
hi'arje själf-
ständig#
nations rätt
att lefva sitt
eget fria Uf.
(Forts.)
kommissionen. I hvarje händelse kan utskottet vara lifligt öf-
vertygadt om att kommissionen icke kommer att ägna denna sak
den ringaste uppmärksamhet, om den icke på något sätt föres
fram till densamma. Denna passus i utskottets utlåtande är
egentligen lånad från den motivering, som utskottet har i sitt be¬
tänkande angående den af herr Palmstierna med flera väckta mo¬
tion, som nyss föredrogs. Där kunde denna motivering ha nå¬
gon betydelse, enär man vet att kommissionen just syss¬
lar med sådana speciella frågor, som uppräknas i motionen, ehu¬
ruväl jag, om jag varit hufvudmotionär, knappast skulle hafva
nöjt mig med ett sådant uttalande. Men här passar en sådan
motivering icke.
Ja, herr talman, mitt anförande hlef verkligen kortare, än
hvad jag trodde, just därför att vi äro så trötta. Men i allt fall,
då utskottet nu anser, att syftet är vackert, och då det måste vara
gagneligt att vackra syften någon gång omsättas i handling och
att vi icke alltid börja med erkännanden och sluta med de stän¬
diga förhinder, som tyckas vara en speciell specialitet för femte
tillfälliga utskottet, så ber jag, herr talman, att få yrka af slag å
utskottets hemställan samt bifall till motionen, men för all del
icke till motiveringen, ty den har man ju sagt är en tanke-
byggnad!
Vidare anförde:
Herr Liljedahl: Herr talman! Jag skall med klockan
i handen och med ögat på sekundvisaren endast tala i en minut;
och då vill jag bara fästa herr Lindhagens uppmärksamhet på att
då han sagt att utskottet gjort sig skyldigt till en begreppsför¬
virring därigenom att utskottet likställt begreppet nation med
begreppet stat, så berodde detta på en felläsning från herr Lind¬
hagens sida. Här står nämligen: ”de själfständiga nationerna
eller staterna Herr Lindhagen har ja bara tagit med de
själf ständiga nationerna.
Under hänvisning till utskottets välvilliga motivering, vill
jag förresten gärna betona det vackra syftet med herr Lindha¬
gens motion; men då den saknar hvad jag skulle vilja kalla all
utrikespolitisk logik, ber jag, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets hemställan.
Herr Lindhagen: Ja, mina herrar, det är icke mitt
fel, att jag står här, det få herrarna ursäkta. Men då enligt min
uppfattning och de skäl, jag utvecklat, motionen har en hög grad
af utrikespolitisk logik, skall jag, herr talman, be att få yrka bi¬
fall till densamma.
Härmed var öfverläggningen slutad. I enlighet med de
101 Nr 44.
Lördagen den 11 maj, e. m.
därunder gjorda yrkandena framställde herr talmannen proposi- Angående
tioner först på bifall till utskottets hemställan samt vidare på hvarje själf-
afslag därå och bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; ^tims'rätt
och fann herr talmannen den förstnämnda propositionen vara att lefva sitt
med öfvervägande ja besvarad. Votering begärdes likväl af herr eget fria lif.
Lindhagen, i anledning hvaraf nu uppsattes, justerades och anslogs (Forts.)
följande omröstningsproposition:
Den, som vill, att kammaren bifaller femte tillfälliga ut¬
skottets hemställan i utskottets förevarande utlåtande nr 12, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren, med afslag å utskottets berörda
hemställan, bifallit den i ämnet väckta motionen.
Voteringen utvisade 114 ja mot 29 nej; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.
§ 5-
Slutligen upptogs till behandling Andra kammarens femte Angående
tillfälliga utskotts utlåtande, nr 13, i anledning af väckt motion
om skrifvelse till Konungen angående vidsträcktare användande afobligatorisk
af obligatorisk skiljedom vid tvister med främmande stater. skiljedom vid
I eu inom Andra kammaren väckt motion, nr 257, hade tvister med
herr Lindhagen hemställt, att Riksdagen ville anhålla, att Kungl.
Maj:t måtte, såvidt på Sverige ankomme, taga i öfvervägande,
huruvida och i hvad mån vid förnyandet af de mellan Sverige
och andra länder ingångna skiljedomskon ven tioner eller vid af-
slutandet af nya sådana konventioner tvister kunde i vidsträcktare
mån än hittills skett hänskjutas till obligatorisk skiljedom.
Utskottet hemställde, att motionen ej måtte föranleda till
någon Andra kammarens åtgärd.
Utskottets hemställan föredrogs. Därvid yttrade:
Herr Lindhagen: Utskottet har ej gjort stort mera
åt denna motion, än att någon från utskottet gått upp i utrikes¬
departementet och af någon vederbörande eller kanske rent af
utrikesministern fått löfte på att han skall taga hand om saken
riktigt bra. Nu är det ju i alla fall så, att i fråga om saker, som
framföras i Riksdagen, det blir en större admonition och ett större
intresse för myndigheterna att taga itu med en sak, ifall den
Nr 44. 102
Lördagen den 11 maj, e. m.
Angående
vidsträcktare
användande
af obligatorisk
skiljedom vid
tvister med
främmande
stater.
(Forts.)
framföres i form af en Riksdagens skrifvelse, särskild! i viktiga
frågor; och jag tycker icke, att det är riktigt med den här an¬
vända metoden, eller att det står i öfverensstämmelse med par¬
lamentets uppgift, att man går tillväga på sätt som utskottet här
gjort.
-Nu har utskottet dessutom satt ett frågetecken öfver det
hela genom sitt yttrande, att ”denna fråga hör till dem, som en¬
dast långsamt mogna för en slutgiltig lösning”. Detta kan ju
vara riktigt. Men de mogna långsamt för sin slutliga lösning
på olika sätt hos olika individer; och om man ger en dylik fråga
till en ämbetsman utan en sådan pekpinne, som en riksdagsskri¬
velse är, så kan det hända, att den i hans sinne mognar mycket
långsammare, än om han hade en Riksdagens skrifvelse framför
Sig.
Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till mo¬
tionen.
Herr Ingvarsson : Herr talman, mina herrar! Jag
skall endast he att få påpeka, att utskottets majoritet varit enig
om det utlåtande, som här föreligger. Jag och med mig liktän¬
kande hade ansett, att det hade varit bättre, om man hade kun¬
nat yrka bifall till motionen. Men då utskottsmajoriteten önskade
och förklarade sig ha grundad anledning att i utlåtandet kunna sä¬
ga, att ”utskottet gjort sig förvissadt om, att Sveriges regering vid
förnyandet af de i motionen omförmälda skiljedomskonventio-
nerna eller vid afslutandet af nya sådana kommer att tillgodose
rikets intressen och därvid taga i öfvervägande det önskemål, som
motionären framställer”, förefaller det som om motionärens syfte
uppnåtts. Det är nämligen samma formulering, som den mo¬
tionären själf gifvit, då han uttalar sin önskan om att dessa
spörsmål måtte af regeringen tagas i öfvervägande. Under så¬
dana omständigheter ansågs det vara alltför svaga skäl att
åstadkomma en splittring inom utskottet, och följaktligen har
denna utskottsmajoritetens mening blifvit utskottets i dess helhet.
Det förefaller mig, som om äfven motionären själf i detta
utlåtande såge ett afsevärdt erkännande åt det yrkande, som han
gjort, och jag skall därför, herr talman, nöja mig med att hem¬
ställa om bifall till utskottets förslag.
Herr Lindhagen: Herr talman! Det sista erkänner
jag, men det har icke den ringaste betydelse för mig. Ty mo¬
tionens syfte är att vinna något för själfva saken, äfven om jag
själf ej får något erkännande för det. Jag anser, att en riks¬
dagsskrivelse i denna fråga skulle vara en hälsosam påtryckning
för vederbörande auktoriteter; och därför anser jag, att det för
sakens skull skulle vara bra, om man finge en sådan skrifvelse
till stånd.
103 Sr 44.
Lördagen den 11 maj, e. in.
Efter härmed slutad öfverläggning gaf herr talmannen pro- Interpellation.
positioner först på bifall till utskottets hemställan samt vidare på
afslag därå och bifall i stället till den i ämnet väckta motionen.
Och fattade kammaren beslut i enlighet med den förstnämnda
propositionen.
§ 6.
Ordet lämnades härefter till
Herr Lithander som yttrade: Herr talman, mina her¬
rar ! Helt nyligen har hela världen med bestörtning emottagit un¬
derrättelse om den fruktansvärda olycka, som drabbat passagerare
och besättning på ångaren Titanic. Gripande äro de skildringar,
som ännu dagligen ingå öfver de mångas undergång, öfver lidan¬
den och upplefvelser vid detta tillfälle.
Öfver hela världen har medkänslan spontant visat sig ge¬
nom insamlingar till nödställda öfverlefvande och anförvanter
till dem, som gått under.
Mot hittillsvarande hänsynslösa täflan i snabbhet vid passa¬
gerarebefordran öfver Atlanten har gifvits en erinran så som
väl aldrig tillförene.
Men äfven sorglöshet och likgiltighet för de anordningar,
som skulle kunna i någon mån hafva mildrat, ja kanske i detta
fall hafva helt räddat flertalet från olyckan, hafva belysts på ett
fruktansvärdt sätt, och däri ligger en sällsynt stark maning att
vidtaga sådana åtgärder, att hvarje land för sig sörjer för att
för sjöfartens behof i möjligaste mån nödig räddningsmateriel
finnes jämte kännedom om dess skötande.
Det synes vara en oafvislig plikt att försöka vidtaga
åtgärder, som förebygga, att försummelse och sorglöshet i an¬
ordningar direkt vålla förlust af människolif vid olyckor till
sjöss.
På måndagen innevarande vecka har tyske inrikesminis¬
tern Delbriick i Berlin öppnat en konferens för diskussion angå¬
ende säkerhetsåtgärder till sjöss. Programmet har fastställts af
kejsar Wilhelm och omfattar bl. a. säkerhetsåtgärder mot drif¬
vande vrak, berör därjämte räddningsbåtar, trådlös telegrafi och
fartygens router öfver Atlanten. Konferensen har till uppgift
att noga granska de tyska bestämmelserna rörande säkerheten
till sjöss samt att söka åstadkomma nya grunder för en eventuellt
internationell öfverenskommelse.
Den 4 nästkommande juni öppnas i London en konferens
af representanter för olika regeringar, anslutna till Internatio¬
nella Radiotelegrafiska Konventionen, där tillfälle bjudes att
diskutera bästa sättet att utnyttja den trådlösa telegrafien vid
lifräddningsarbetet till sjöss.
Vid en konferens som af samma ”konvention” hölls för
fyra år sedan i Berlin deltogo utom Förenta Staterna, Mexiko
Nr 44. 104
Lördagen den 11 maj, e. m.
Interpellation, och Brasilien in. fl. utomeuropeiska stater äfven Storbritannien
(Forts.) samt ett stort antal europeiska stater. Enligt från London er¬
hållet meddelande finnes anledning antaga, att de stater, som be¬
vistades senaste konferensen i Berlin, skola deltaga i Londonkon¬
ferensen i år.
I Amerika framhålles för närvarande med styrka att bästa
minnesvården öfver dem, som vid Titanics undergång visade
hjältemod och uppoffring, är att civiliserade nationer förbättra
sina lagbestämmelser för betryggande af sjöfarandes säkerhet.
Utan tvifvel förefinnes i vida kretsar inom vårt land en
allmän önskan, att såväl i lagstiftnings- som i andra åtgärder
Sverige härvidlag skall stå bland nationer i främsta ledet.
Af stort och allmänt intresse är därför att erfara, hvilka
åtgärder regeringen bar för afsikt att i dessa ärenden vidtaga.
Af stort intresse vore i detta sammanhang att erfara i hvad
mån regeringen kan finna anledning att stödja den frivilliga
verksamhet, som utöfvas af Svenska sällskapet för räddning af
skeppsbrutna. Detta sällskap har som bekant till uppgift att
förse Sveriges kuster med förstklassiga lifbåtsstationer utöfver
kungl. lotsverkets med dess begränsade tillgångar hittills anlagda
stationer. Detta sällskaps verksamhet bar dock trots lifligt in¬
tresse från alla samhällsklasser inom landet hittills gifvetvis va¬
rit starkt begränsadt i förhållande till landets vidsträckta kuster,
och de talrika skeppsbrott, som där inträffa.
Icke blott nödiga anstalter vid inträffande af skeppsbrott
vid våra kuster och förstklassiga anordningar å sjögående fartyg
äro önskvärda utan jämväl i hög grad viktigt är, att säkerhets¬
anordningar å passagerare- och fraktfartyg i kustfart och inom-
skärstrafik blifva föremål för den revidering af bestämmelserna,
som därvidlag kunna visa sig vara af nöden.
Af stort intresse är jämväl att erfara i hvad mån bestäm¬
melser rörande lifräddningsbåtar och annan räddningsredskap
ombord å fartyg kunna förbättras samt i hvad mån det vore lämp¬
ligt föreskrifva obligatorisk trådlös telegraf å vissa svenska pas¬
sagerare- och fraktfartyg.
Till belysande af den stora förlust af människolif, som vid
Titanics undergång blef en följd af bristande anordningar i af¬
seende på lifbåtar och lifräddningsredskap, bifogas en grafisk
framställning, tagen ur den engelska tidskriften The Sphere för
den 4 maj 1912 och grundad på officiella siffror, framlagda i en¬
gelska parlamentet.
På grund af hvad här ofvan anförts anhåller jag, herr
talman, att till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
få rikta följande interpellation:
Äro från regeringens sida att förvänta åtgärder, som afse
ett ytterligare tryggande af sjöfarandes säkerhet?
Lördagen den 11 maj, e. m. 105
Ifrågavarande framställning bordlädes.
§ 7.
Anmäldes och godkändes följande förslag till Riksdagens
skrifvelser till Konungen, nämligen
från konstitutionsutskottet:
nr 124, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående införande af proportionellt valsätt vid val af kom¬
munalfullmäktige ;
från jordbruksutskottet:
nr 112, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverksproposi¬
tionen gjorda framställningar om anvisande af medel till landt-
bruks- och landtmannaskolor samt landthushållsskolor;
från statsutskottet:
nr 104, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
utvändig reparation af stora sjukhusbyggnaden vid garnisons¬
sjukhuset i Stockholm;
nr 105, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
ersättande från fjärde hufvudtitelns allmänna besparingar af vissa
förskottsvis utgifna medel;
nr 106, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
tillbyggnad och omändring af mässbyggnaden för underofficerare
och manskap vid Lifgarde! till häst;"
nr 107, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
återuppförande för Svea trängkår af en nedbrunnen verkstads¬
byggnad m. m.;
nr 108, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
uppförande af en gevärsförrådsbyggnad med reparationsverkstad
å Visborgs slätt;
nr 109, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
användande af allmänna besparingar å riksstatens femte hufvud-
titel till aflönande af en extra mariningenjör in. in.;
nr 110, i anledning af Kungl. Maj ds proposition angående
täckande af öfverbetalning å den för Vaxholms och Oscar-Fredriks-
borgs fästning afsedda delen af extra ordinarie anslagen till ny¬
byggnader för kustartilleriets förläggning m. m.; och
nr 111, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
användande af besparingar å vissa extra ordinarie anslag till an¬
skaffning af krigsfartygsmateriel för täckande af brister i andra
dylika anslag;
från sammansatta stats- och bankoutskottet:
nr 125, i anledning af väckt motion om skrifvelse till
Kungl. Maj:t med begäran om utredning och förslag angående
utlämnande af lån åt kommuner från konungariket Sveriges stads-
106
Lördagen den 11 maj, e. m.
hypotekskassa m. m. samt om anslag till utredningens verk¬
ställande; samt
från lagutskottet:
nr 127, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med för¬
slag till lag om inskränkning i inmutningsrätten;
nr 128, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
löneregleringar för prästerskapet i föreslagna nya församlingar i
Stockholm; och
nr 129, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om vissa internationella rättsförhållanden rörande äkten¬
skaps rättsverkningar samt till lag om ändrad lydelse af 70 §
utsökningslagen.
§ 8-
Justerades protokollsutdrag.
§ 9.
Till bordläggning anmäldes:
konstitutionsutskottets utlåtanden och memorial:
nr 22, i anledning af väckta motioner om antagande af så¬
dana förändrade bestämmelser i riksdagsordningen, att valperioden
till Andra kammaren utsträckes utöfver den nuvarande, samt om
skrifvelse till Kungl. Maj:t angående sådan ändring i bestämmel¬
serna om val till Riksdagens Andra kammare, att valperioderna
blifva fyraåriga och börja efter hvarje förnyelse af kammaren;
nr 23, i anledning af väckt motion angåenda förlängd funk¬
tionstid för landstingsmän och eventuellt för stadsfullmäktige;
nr 24, i anledning af väckta motioner om ändring af §§ 60,
65 och 75 riksdagsordningen;
nr 25, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående rätt för landsting att själf utse ordförande;
nr 26, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t i fråga om viss ändring i gällande lagstiftning angående
förvärfvande och förlust af medborgarerätt;
nr 27, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående ersättning åt kommunala förtroendemän;
nr 28, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till
Kungl. Maj:t angående utredning och förslag i fråga om obliga¬
toriskt utöfvande af rösträtten vid val till Riksdagens Andra
kammare samt till landsting; och
nr 29, angående talmannens i Andra kammaren vägran åt
proposition å remiss af en inom kammaren väckt motion om
införande af republikanskt statsskick;
statsutskottets memorial och utlåtanden:
nr 87, om anvisande af de i regeringsformens 63 § före-
skrifna kreditivsummor;
nr 88, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut angående
107
Lördagen den 11 maj, e. m.
Kungl. Maj ds i punkt 56 under sjunde hufvudtiteln af statsverks¬
propositionen gjorda framställning om provisorisk lindring åt syn¬
nerligen skattetyngda kommuner;
nr 89, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut i vissa
frågor rörande ändring i aflöningsreglementet för tjänstemän vid
telegrafverket;
nr 90, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
understödjande af folkbiblioteksväsendet jämte i ärendet väckta
motioner;
- .. nr 91> ' anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
inrättande af vissa parallellklasser vid folkskoleseminarierna i Upp¬
sala, Strängnäs och Kalmar;
nr 92, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag tdl vissa af svenska lifräddningssällskapet anordnade kurser;
nJ 93, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
användande af naturhistoriska riksmuseets byggnadsfond för genom-
förande af vissa förändringar i planen för museets portvaktshus
vid Djurgårds-Frescati;
nr 94, i anledning af Kungl. Majds proposition angående
uppförande af en asylbyggnad å allmänna barnbördshusets tomt
å kungl. Djurgården;
nr 95, i anledning af Kungl. Majds proposition angående
anslag till August Abrahamssons stiftelse å Näs m. m.;
nr 96, i anledning af Kungl. Majds proposition angående
användande af öfverskott i den s. k. Djurgårdskassan till vissa
reparationsarbeten vid Ulriksdals slott samt för anordnande af
fullständig värmeledning inom Drottningholms slott; och
nr 97, i anledning af Kungl. Majds proposition angående
tilläggspension åt skrifbiträdet hos generaltullstyrelsen Blenda
Amanda Lindström;
bevillningsutskottets betänkanden och memorial:
nr 32, i anledning af väckt motion om upphäfvande af tullen
å cement;
nr 33, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Majd angående en allsidig utredning rörande tullsvstemets verk¬
ningar m. m.;
nr 34, i anledning af väckta motioner om upphäfvande af
stämpelskatten å inrikes växlar;
nr 35, i anledning af Kungl. Majds proposition med förslag
till förordning med särskilda bestämmelser angående beskattning
af socker, som under december månad år 1912 efter anmälan af
svenska sockerfabriksaktiebolaget utlämnas till fritt bruk;
nr 36, i anledning af Kungl. Majds proposition i anledning
af ifrågasatt förlängning af den å internationell konferens i Bryssel
den 5 mars 1902 antagna konventionen angående beskattning af
socker m. m.;
nr 37, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut rörande
108 Lördagen den 11 maj, e. m.
bevillningsutskottets betänkande nr 31, i anledning af väckt motion
om upphäfvande af tullen å fläsk;
nr 38, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut rörande
bevillningsutskottets betänkande nr 26, i anledning af väckt motion
angående vissa lättnader i skattehänseende för föreningar med
ideell verksamhet; och
nr 39, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut rörande
bevillningsutskottets betänkande nr 25, i anledning af dels Kung!.
Maj:ts proposition med förslag till förordning om vissa ändringar
i 8, 39 och 52 §§ af förordningen den 18 september 1908 an¬
gående stämpelafgiften, dels ock i ämnet väckta motioner;
bankoutskottets utlåtanden:
nr 34, i anledning af Kung! Majds proposition angående
vissa ändringar i staten för folkskollärarnas pensionsinrättning;
nr 36, i anledning af vissa framställningar rörande pensioner
och understöd å allmänna indragningsstaten;
nr 37, angående förslag till ändringar i aflöningsstaten och
reglementet för riksbanken;
nr 38, i anledning af väckt förslag om tillbyggnad och
förändring af riksbankens byggnader i Halmstad och Kalmar; och
nr 39, i anledning af Kungl. Maj ds proposition med förslag
till vissa ändringar i lagen om bankrörelse;
lagutskottets utlåtanden:
nr 53, i anledning af dels Kungl. Majds proposition med
förslag till lag om ändrad lydelse af vissa paragrafer i värnplikts¬
lagen samt till förordning om understöd i vissa fall åt värnpliktigs
hustru och barn (familjeunderstöd), dels ock en i anledning däraf
väckt motion;
nr 54, i anledning af Kungl. Maj ds proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse af § 34 värnpliktslagen;
nr 55, i anledning af Kungl. Maj ds proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse af 80 § i lagen den 22 juni 1911 om
ekonomiska föreningar och lag om ändrad lydelse af 8 § i lagen
den 13 juli 1887 angående handelsregister, firma och prokura;
nr 56, i anledning af Kungl. Majds proposition angående
vissa nya bestämmelser i afseende å mått och vikt;
nr 57, i anledning af dels Kungl. Maj ds proposition med
förslag till lag om aflösning af vissa frälseräntor, lag om samman¬
läggning af frälseränta med den fastighet, hvaraf räntan utgår,
lag om ändrad lydelse af 11 kap. 2 § jordabalken, lag om ändrad
lydelse af 18 § i förordningen den 16 juni 1875 angående Jagfart
å fång till fast egendom, lag om ändrad lydelse af 61 § i för¬
ordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom
och lag om ändrad lydelse af förordningen den 20 juli 1855 an¬
gående kronans rätt vid återbetalning af lån, som blifvit i jordebok
antecknade, dels ock i anledning däraf väckta motioner; och
Lördagen den 11 maj, e. m.
109
nr 58, i anledning af återremiss af lagutskottets utlåtande
nr 41 beträffande Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse af 11 kap. 9, 24 och 38 §§ rättegångsbalken;
jordbruksutskottets memorial och utlåtanden:
nr 28, med öfverlämnande till Riksdagen af förteckning
ötver statens utarrenderade domäner m. m.;
... ..j1- 29, med öfverlämnande till Riksdagen af förteckningar å
försålda kronoegendomar samt å inköp af mark för bildande af
kronoparker;
o o ■,Ur ,an^ec*n'nb af väckt motion om ändrad lydelse af
3 § 1 mom. i lagen om rätt till fiske; och
. •nr i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Mayt angående upplåtande till småbruk af viss kronans iord-
egendomai och de ecklesiastika boställena tillhörande jord;
första särskilda utskottets utlåtande, nr 1, i anledning af dels
ungl. Mapts proposition med förslag till lag om arbetarskydd
dels ock i anledning däraf väckta motioner;
fn!?5a. Urskilda utskottets utlåtande, nr 2, i anledning af
Kungl. Mapts proposition till Riksdagen med förslag dels till lag
om ändrad lydelse af 13 § i lagen angående medling i arbets-
tvister den 31 december 1906 och dels till lag om ändrad lydelse
v i ® 1 .fe? angående förbud mot kvinnors användande till
arbete nattetid i vissa industriella företag den 20 november 1909;
Andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 13
i anledning af herr V. Rydéns motion om skrifvelse till Kungl’
Mapt angående rätt för oäkta barn att erhålla vetskap om sina
föräldrar; samt
Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 13
i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t an-
gaende öfverlämnande till Riksdagen att besluta om de till upp¬
rätthållande af lots- och fyrinrättningen med lifräddningsanstalterna
erforderliga utgifter in. in.
§ io.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Pettersson
i Bjalbo under den 13 maj.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3.10 på natten.
In fidem
Per Cronvall.