RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1912. Andra kammaren. Nr 32.
Lördagen den 20 april.
Kl. 11 f. m.
§ 1.
. Justerades de vid kammarens sammanträde den 13 innevarande
april förda protokollen.
§ 2.
Herr statsrådet Bergström aflämnade Kung]. Maj:ts propositioner:
angående utförande under senare hälften af år 1912 eller förra
hälften af år 1913 af en försöksmobilisering och därmed samman¬
hängande öfningar;
med förslag till lag om vapenöfningar under senare hälften af år
1912 eller förra hälften af ar 1913 för utrönande af härens krigs-
beredskap (mobiliseringsöfningar); och
med förslag till lag innefattande förbud i visst fall mot värn¬
pliktigs skiljande från tjänst eller arbete.
Nämnda propositioner bordlädes på begäran.
Ang. ändrad
lydelse af S
17 i förord¬
ningen om
kommunal¬
styrelse på
landet.
§ 17.
Tre ordinarie kommunalstämmor skola årligen hållas:___
~ — ~ ~ äfvensom revisorer. Dessa ordinarie stämmor ut¬
sättas till sön- eller helgdagar.
Den, hvilken------af sagda förvaltning.
Andra kammarens protokoll 1912. Nr 32. 1
§ 3.
Till afgörande förelåg först konstitutionsutskottets utlåtande,
nr 10, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af § 17 i för¬
ordningen om kommunalstyrelse på landet.
I en inom Andra kammaren väckt, till konstitutionsutskottet
hänvisad motion, nr 55, hade herr Versson i Norrköping, med instäm-
niandG i motionens syfte af tva af kammarens ledamöter, hemställt,
det Riksdagen ville för sin del antaga följande ändrade lydelse af
»17 i förordningen om kommunalstyrelse på landet af den 21 mars
Nr 32.
2
Lördagen den 20 april.
Ang. ändrad
lydelse af §
17 i förord¬
ningen om
kommunal-
styrelse på
landet.
(Forte.)
Utskottet Hemställde, att Riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till sådan ändring i förordningen om kommunal¬
styrelse på landet, att därigenom tryggades de ordinarie kommunal¬
stämmornas utsättande till sön- eller helgdag, där detta befunnes er¬
forderligt för att möjliggöra ett allmänt deltagande i kommunens
angelägenheter, och att därvid de små röstägarnas intressen blefve
tillgodosedda i lika mån som de stora röstägarnas.
Vid utlåtandet voro emellertid fogade reservationer:
af herr Trygger;
af herrar Clason och von Mentzer, som ansett, att utskottet bort
föreslå, att Riksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj :t ville anhålla, att
Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning, på hvad sätt, under
tillbörligt iakttagande af söndagens helgd och af dess ställning såsom
hvilodag, de ordinarie kommunalstämmorna skulle kunna så anord¬
nas, att kommunernas röstägande medlemmar i möjligaste mån bered¬
des tillfälle att uti dem deltaga;
samt af herrar Bellinder, Kjellén, grefve M. A. H. Hamilton,
Jansson i Djursätra, Magnusson i Tumhult och Jönsson i Slätåker,
hvilka yrkat, att utskottet måtte hemställa, att Riksdagen i anledning
af förevarande motion ville för sin del besluta, att § 17 i gällande
förordning om kommunalstyrelse på landet skulle erhålla följande
lydelse:
§ 17.
Tre ordinarie kommunalstämmor skola årligen hållas:----
—--äfvensom af revisorer.
Ordinarie kommunalstämman i december äger besluta, huruvida
de ordinarie kommunalstämmorna eller vissa af dem under det näst¬
följande året skola utsättas till sön- eller helgdag.
Den, hvilken — —--af sagda förvaltning.
Utskottets hemställan upplästes, hvarefter
Herr Nyström yttrade: Herr talman, mina herrar! Som
bekant förekom en motion i samma syfte, som den hvilken fram¬
kallat detta konstitutionsutskottets betänkande, äfven vid förra
årets riksdag. Då blef den i denna kammare afslagen, och kam¬
maren enade sig i stället om en vid förra årets betänkande fogad
reservation, som äfven återfinnes under detta betänkande, här
framställd af herr Bellinder med flera. Denna reservation går
ut på att kommunalstämmorna själfva skulle få bestämma när
kommunalstämmor skola hållas, och att detta bestämmande skulle
ske vid den sista af årets ordinarie kommunalstämmor. °
Under debatten förra året framhölls från många håll —
och det var val också afgörande för kammarens ^ beslut — det
olämpliga i att bestämma sön- och helgdagar såsom obligato¬
riska kommunalstämmodagar. Om iden saken har vid ett före¬
gående tillfälle tunder denna riksdag redan så mycket sagts i
Lördagen den 20 april.
3
Nr 32.
denna kammare, att jag antar, att vi icke vidare behöfva tala
om den saken. Jag vill blott påminna om att vid det till¬
fälle, då frågan förra året var före i denna kammare, hade
många af dem, som nu säkerligen sympatisera med utskottets
förslag, en annan uppfattning. Jag skall icke nu upptaga kam¬
marens tid med att redogöra för alla dessa uttalanden, men
jag kan icke underlåta att relatera åtminstone ett af dem, näm¬
ligen det, som då gjordes af den man, som nu har ledt konsti¬
tutionsutskottets beslut i en ny och annan riktning. Jag menar
professor Edéns redan en gång förut i kammaren i år omnämnda
yttrande. Detta innehåller just jämnt upp hvad som kan och
bör sägas till förmån för reservationen och hvad som ovillkor¬
ligen måste anses vara tillräckligt för att omintetgöra det förslag,
som professor Edén i år omfattar.
Professor Edén yttrade då: »Det är dock ett faktum, som vi
icke kunna komma ifrån, att mot hvarje beslut att ovillkor¬
ligen stadga sön- eller helgdag som tid för de ordinarie stäm¬
morna äro så starka invändningar gjorda, att kammaren icke
kan underkänna dessa invändningar. Det är först och främst
framhållet, att man i stora delar af landet, där tredjedag jul
är den normala dagen för den ordinarie decemberstämman, icke
önskar alla stämmorna förlagda till sön- eller helgdag. Och jag
tror, att det då skulle vara olämpligt, om kammaren med öppna
ögon ville frånse detta faktum. Härtill kommer, att man lika¬
ledes får taga hänsyn till det förhållandet, att det finnes kom¬
muner, som öfverhufvud taget icke önska att sön- och helg¬
dagar skulle användas på detta sätt. Det finnes sådana kommuner,
och jag kan icke se något skäl för kammaren att genom lett
beslut helt och hållet underkänna den mening, som i dessa kom¬
muner är rådande. Jag kan alltså icke, huru lifligt jag än
önskar, att man kunde få lediga dagar för kommunalstämmorna,
förmå mig att yrka bifall till herr Larssons reservation, när
jag fullkomligt klart vet, att en sådan ståndpunkt skulle vara
ohållbar i praktiken.»
Som sagdt, här äro på ett koncentreradt sätt uttalade just
de skäl, som då föranledde kammaren att afstå motionen och
som äfven i dag böra göra detsamma, om kammaren något så
när håller på konsekvens i sina beslut.
Nu torde det kanske mot hvad jag sagt komma att invändas,
att förslaget i år icke är så obligatoriskt formuleradt af ut¬
skottet som i fjol. Det står nämligen i klämmen, att sådan ändring
skall vidtagas i förordningen om kommunalstyrelse på landet,
»att därigenom tryggas de ordinarie kommunalstämmornas utsät¬
tande till sön- eller helgdag». Jag kan dock icke se, att i dessa
ord ligger något annat än detsamma, som kammaren afslog i
fjol, att det verkligen skulle i lag bestämmas, att sön- och helg¬
dagar skola vara kommunalstämmodagar, låt vara att uttrycket
icke precis säger det. Jag får den uppfattningen skärpt, om
jag jämför detta uttalande med ett uttalande, som finnes i ett
Ang. ändrad
lydelse af §
17 i förord¬
ningen om
kommunal-
styrelse på
landet.
(Forts.)
Nr 32.
4
Lördagen den 20 april.
Ang. ändrad
lydelse af §
17 i förord¬
ningen om
kolumn na l-
styrelse på
landet.
(Forts.)
annat af konstitutionsutskottets betänkande^ det som har num¬
mer 12, och där det gäller ordinarie kyrkostämmas förläggande
till sön- eller helgdag. Där säges det också rent ut och utan
alla omsvep, att ordinarie kyrkostämma samt, för visst fall,
där så kan anses erforderligt, extra kyrkostämma skall utsät¬
tas till sön- eller helgdag. Ställer man tillsammans dessa båda
uttalanden, kan det väl icke råda något tvifvel om hvad inne¬
börden är af konstitutionsutskottets uttalande i nu föreliggande
punkt. Meningen är sålunda, att trots de invändningar, som mot
detta förslag gjordes i fjol, skall dock lagen stryka ett streck
öfver kommunernas egen bestämmanderätt, öfver kommunernas
medlemmars vilja och önskningar, och det är detta, som jag
för min del icke vill eller kan vara med om.
Som sagd!, denna sak, lämpligheten eller olämpligheten af
kommunalstämmas hållande på sön- eller helgdag, är ju debatte¬
rad af kammaren förut i år, och jag skall därför i denna punkt
inskränka mig till att hänvisa till hvad jag redan har sagt
och endast påminna om att Andra kammaren med en afsevärd
majoritet i fjol hade precis samma uppfattning, som jag nu ut¬
talat, nämligen ;att den utväg, som föreslås i herr Bellinders
m. fl. reservation, är den enda riktiga.
I år har emellertid också en annan sak framdragits i ut¬
skottets betänkande. Det är den, som finnes i de sista orden i
klämmen, att vid den omreglering af kommunalstämmorna, som
det nu är tal om, skall ses till att »de små röstägarnas in¬
tressen tillgodoses i lika mån som de stora röstägarnas». Med
dessa ord menas — det torde vara nödvändigt att ge en för¬
klaring till de citerade orden — att vid det beslut, som skall
fattas om, när kommunalstämmorna skola hållas, skall hvarje
röstande hafva en röst. Därmed skulle i vår kommunallag¬
stiftning införas något alldeles nytt, som icke förut finnes där,
nämligen att vid ett slags kommunala beslut en helt annan
röstskala skulle vara gällande, än som eljest är föreskrifven.
Det är något för våra kommunallagar alldeles okändt. Där fin¬
nes icke något undantag från den allmänna regeln om röst¬
skalan i frågor af kommunal natur. Jag vet nog, att det före¬
kommer på kommunalstämmorna vissa val, där den principen föl¬
jes, att hvarje röstande har en röst, men det är att märka,
att dessa val icke afse kommunala saker, och att dessa undan¬
tag från regeln icke äro stipulerade i kommunallagarna utan.
i andra lagar. Det är nämligen tre slags val, som förrättas på
kommunalstämma på det sättet, att hvar och en har en röst,
nämligen utseende af nämndemän, utseende af valnämnd och
utseende af skiftesgodemän, men intet af dessa val är i egent¬
lig mening kommunalt, och reglerna för dessa val äro icke hel¬
ler bestämda i kommunallagarna utan i andra lagar, dit dessa
val höra. Så bestämmas nämndemannavalen i rättegångsbalken,
val af valnämnd bestämmes i vallagen och val af skiftesgode¬
män i skiftesstadgan. Det sista valet är, skulle jag tro, icke
Lördagen den 20 april.
o
>'r 32.
ens nämndt i kommunallagarna, de två andra valen äro visser¬
ligen omnämnda där, men endast på följande sätt. I § 17 kom¬
munallagen står det: »Tre ordinarie kommunalstämmor skola år¬
ligen hållas: en under senare hälften af mars månad för be¬
sluts fattande i anledning af berättelsen om föregående årets
räkenskaper och förvaltning samt för val af landstingsmän och
af ledamöter i valnämnd enligt hvad därom särskildt är stadgadt.»
Lagen refererar sålunda till en annan lag, i hvilken bestäm¬
melsen förefinnes. Och om val af nämndemän heter det i 35 §,
att därom är särskildt stadgadt. Kommunalförordningen för lan¬
det har alltså intet undantag från regeln om den gällande kom¬
munala röstskalans användande; detta skulle blifva det första
undantaget.
Nu veta vi, att uppfattningen om den kommunala röstskalans
lämplighet och befogenhet är olika, allteftersom man ser saken
från olika synpunkter. Men om vi skola hålla på den lag och
rätt, som nu är gällande, då finnes det intet skäl att med¬
gifva något undantag i denna punkt. Det kan icke vara re¬
son i, att en viss grupp af samhällets medlemmar, såsom tyd¬
ligen bär är meningen, skall ha i sin hand att bestämma nå¬
gonting till förfång för andra lika viktiga grupper af sam¬
hällets medlemmar. För resten torde, om en allmän mening fin¬
nes inom en kommun om lämpligheten af kommunalstämmans
utsättande på sön- eller helgdag, denna mening också göra sig
gällande trots den graderade röstskalan, ty det är ju icke så,
att de högst beskattade under alla förhållanden stå i strid med
de lägst beskattade. Partigrupperingen i vårt land är icke så¬
dan. Vi veta, att det finnes inom alla partier gradationer, folk
af olika uppfattning, och allra helst, då det gäller en sådan
siak som söndagens helgd, tror jag icke, att man kan säga,
att de högst beskattade öfverhufvud taget ha större respekt
därför än de lägre beskattade, utan snarare tvärtom.
Af hvad jag nämnt framgår sålunda, att min mening är, ått
det beslut, som konstitutionsutskottet vill, att kammaren skall
fatta, icke bör fattas af kammaren. Det vore en inkonsekvens,
eu reform i ogjord! väder, ty det har aldrig kunnat uppvisas,
att den nuvarande ordningen medfört sådana olägenheter, som
påståtts, och det tillmötesgående mot reformkrafvet, som lig¬
ger i herr Bellinders m. fl. reservation, är i alla fall enligt
min uppfattning fullt tillräckligt.
Jag får alltså, herr talman, yrka af slag på utskottets för¬
slag och bifall till herr Bellinders m. fl. reservation.
Häri instämde herrar Jansson i Djursätra, Magnusson i Tumhult
och Fornander.
Vidare anförde:
Herr E d é n: Herr talman! Den senaste ärade talaren gjorde
sig skyldig till ett beklagligt missförstånd angående innebär-
Ang. ändrad
lydelse of§
17 i förord-
ninren om
kommunal-
styrelse pa
landet.
(Forts.)
Nr 32,
6
Lördagen den 20 april.
Ang. ändrad
lydelse af §
17 i förord¬
ningen om
kommunal¬
styrelse på
landet.
(Forts.)
den af det yrkande, till hvilket konstitutionsutskottet kommit.
Den ärade talaren försökte nämligen göra gällande, att konstitu¬
tionsutskottets yrkande i själfva verket skulle vara liktydigt
med ett bifall till motionen ock. sålunda innebära, att man i
realiteten skulle yrka på en lag, genom hvilken de ordinarie
kommunalstämmorna ovillkorligen utsattes till sön- eller helg¬
dag. Det var från denna uppfattning, han utgick, när han läs¬
te upp en del af det yttrande, som jag i denna fråga hade vid
fjolårets riksdag och i hvilket jag då opponerade mig mot, att
man skulle göra sön- eller helgdag till obligatorisk stämmo¬
dag på landsbygden, hvilket yttrande han fann strida mot min
anslutning till utskottets yrkande nu. Detta missförstånd af
den ärade talaren är, nödgas jag säga, fast obegripligt. Det
kan endast förklaras på det sättet, att den ärade talaren icke
läst konstitutionsutskottets klämm till slut, utan endast första
delen af denna klämm. Han anförde nämligen, att konstitu¬
tionsutskottet begärt ett sådant förslag från Kungl. Maj:t, »att
därigenom tryggas de ordinarie kommunalstämmornas utsättan¬
de till sön- eller helgdag». Där stannade han, men klämmen
fortsätter på följande sätt: »där detta befinnes erforderligt för
att möjliggöra ett allmänt deltagande i kommunens angelägen¬
heter». Det vill säga: genom denna formulering har konstitu¬
tionsutskottet, såsom också .alldeles uppenbart framgår af dess
motivering, velat intaga den ståndpunkten, att sön- eller helg¬
dag icke skall ovillkorligen utsättas till ordinarie stämmodag,
utan att lagstiftningen endast skall möjliggöra detta, för sådana
fall, där det befinnes lämpligt och önskvärdt för att möjlig¬
göra ett allmänt deltagande i kommunala angelägenheter. Hela
den argumentation, som den ärade talaren vändt mot utskottet
i denna del, faller sålunda alldeles till marken och har intet
att göra med detta utskottsbetänkande.
På samma sätt har den ärade talaren misstolkat innebörden
af utskottets yrkande i ett följande betänkande, nämligen om
utsättandet af tid för kyrkostämma. Han vill göra gällande,
att i klämmen af detta betänkande skulle ligga, att äfven kyrko¬
stämma ovillkorligen skulle utsättas till sön- eller helgdag. Så
är visst icke fallet. Det står på sid. 27 i det betänkande, som
kammarens ledamöter ha framför sig, att utskottet begär »en
sådan förändring i förordningen om kyrkostämma samt kyrko¬
råd och skolråd, att ordinarie kyrkostämman i december skall
äfja dels bestämma platsen för kyrkostämmornas hållande näst¬
följande år, dels och beträffande tiden bestämma, att de ordinarie
kyrkostämmorna samt, för visst fall, där så kan anses erforder¬
ligt, de extra kyrkostämmorna skola utsättas till sön- eller helg¬
dag.» Det vill säga, kyrkostämmor böra få rätt att så bestämma
men icke skyldighet därtill. Det skulle enligt utskottets mening
alldeles icke ingå i lagen ett uttryckligt stadgande, att stäm¬
morna skulle hållas på sön- eller helgdag, utan bestämmelsen
skulle endast innebära, att kyrkostämma kunde, om den så ville
Lördagen den 20 april.
Nr 32.
— med särskild hänsyn tagen till de mindre röstägarnas intres¬
sen — bestämma sön- eller helgdag som stämmodag. Sålunda
faller äfven den ärade talarens invändning mot detta andra
betänkande fullständigt till marken. För öfrigt skulle jag kun¬
na erinra om, att i den reservation, som är afgifven i denna
senare, punkt, använda äfven reservanterna uttrycken: »Ordina¬
rie kyrkostämman i december äger besluta, huruvida de ordi¬
narie kyrkostämmorna eller vissa af dem under det nästföljande
året skola utsättas till sön- eller helgdag.»
Jag behof ver sålunda icke upptaga tiden med att bemöta
de skäl, som den ärade talaren framdragit mot att kommunalstäm¬
ma ovillkorligen skall utsättas på sön- eller helgdag. Dessa skäl
gillar jag, jag har uttalat mig i den riktningen i fjol och jag står
fortfarande på fullkomligt samma ståndpunkt. Frågan gäller
endast, huruvida, när man vill söka göra det möjligt, att stämman
själf beslutar om utsättande till sön- eller helgdag, man skall
finna det nog med att stanna vid den reservation, som utskottets
medlemmar från högern afgifvit, och som kammaren antog i fjol,
eller huruvida man bör taga utskottets formulering.
Jag yttrade mig i fjol till förmån för den reservation, som
högern i utskottet i år stannat vid. Jag gjorde det då på den
grund, att jag ansåg, att därmed skulle i alla händelser ett
steg framåt vara taget, men jag påpekade också då upprepade
gånger, att jag erkände, att det steget icke var tillräckligt, och
att de invändningar, man gjorde mot detta yrkande, verkligen
hade ett visst fog för sig. Mot reservationen talar nämligen det,
att om kommunalstämman själf i vanlig ordning i december skall
besluta, huruvida stämmorna under följande år skola hållas på
sön- eller helgdag, så följer där af, dels att stämman i decem¬
ber första gången, då ett beslut af denna art ifrågasättes, kan
komma att utsättas på en sådan dag, då det stora flertalet af de
små röstberättigade icke kan infinna sig på stämman och därige¬
nom får svårt att inverka på beslutet, dels ock, att i realiteten
de stora röstägarne, som alltid ha lätt att moblisera sig, lätt
kunna infinna sig i ett antal, som gör, att de där kunna bestämma
besluten. På så sätt kan det hända, att stämman i december
icke utsätter det följande årets stämmor till sön- eller helgdag, äf¬
ven om de röstägandes afgjorda flertal anser detta önskvärdt.
Dessa anmärkningar förelågo också i fjol. Anledningen till, att
jag då ansåg mig icke böra låta mig bestämmas af dem, var dels
att man då icke hade ringaste utsikt att komma längre, och dels
att man då hade såsom motförslag i denna kammare ett yrkan¬
de, som efter min uppfattning icke var väsentligt bättre, i det
att detta yrkande bestämde sön- och helgdag som den ordinarie
stämmodagen, hvilket jag icke anser vara riktigt, och därjämte
för öfrigt lade i kommunalstämmans egen hand att göra undan¬
tag, men göra undantag med den vanliga röstskalan — sålunda
återigen lade i de stora röstägarnes hand att bestämma stämmo¬
dagen.
Ang. ändrad
lydelse af §
17 i förord¬
ningen om
kommunal¬
styrelse på
landet.
(Forts.)
Nr 82.
8
Lördagen den 20 april
Ang. ändrad
lydelse af §
17 i förord¬
ningen om
kommunal¬
styrelse på
landet.
(Forts.)
I ar tiar man inom konstitutionsutskottet efter en långvarig
och grundlig öfverläggning kommit till en linje, som går i nä-
got annan riktning och som synes mig, såvidt möjligt är, und¬
vika bada de svårigheter, som man påpekade i fjolårets debatt;
och det är därför, jag nu ansluter mig till den.
Man har -ställt sig på den standpunkten, att i kommunal-
stämmoförordningen för landet icke behöfde fastslås sön- eller
helgdag såsom ordinarie stämmodag, att man vidare kunde lägga
i de röstägandes egen hand att afgöra, huruvida de vilja ha
stämmorna på sön- eller helgdag »— sålunda i den delen lika
med herr Nyströms reservation i fjol —■ men man har gjort ett
viktigt tillägg, nämligen att i så fall dessa regler måtte för¬
enas med sådana bestämmelser, att de små röstägarne måtte
kunna göra sin mening gällande lika väl som de stora röstägarne.
Bakom detta, säger herr Nyström, ligger nu en sådan mening,
att vid afgörande af dylika frågor hvarje röstande skall hafva
samma röstetal, en enda röst. Detta är obestridligen riktigt så
till vida, att man åtminstone närmast tänkt sig saken ordnad
pa dylikt sätt uti konstitutionsutskottet, såsom också uttalas
i voteringen. Ilet är dock icke uttalad! i klämmen, och det lian
ju hända, att Kungl. Maj:t kunde hitta på någon utväg, som kunde
möjliggöra tryggandet af de små röstägarnes intressen äfven
utan just denna bestämmelse. Men om detta icke låter sig gorå,
sa har det verkligen varit meningen inom utskottsmajoriteten,
att i dessa frågor de små röstägarne skulle ha en röst liksom de
stora.
Da invander herr Nyström: Det är en orimlighet att göra
undantag från den graderade skalan för sådana fall, och på
det sättet skulle man undergräfva denna skala. Jag skall mot
detta först anmärka, att här föreligger en fråga, som icke i sträng*
mening hör till den vanliga kommunala själfstyrelsen — här
gäller icke att afgöra någon real angelägenhet för kommunen,
icke att besluta någon åtgärd å kommunens vägnar, icke att
lämna ett anslag eller besluta en uttaxering e. d., utan endast
att reglera själfva stämmodagarnas utsättande. Den saken af-
göres också nu utanför stämman nämligen af dess ordförande.
Och det färjman väl vidare medgifva, att när det gäller fatt
bestämma, på hvilka dagar stämmorna skola utsättas, då har
verkligen äfven den röstägare, som bara har en enda eller ett
par röster, fullkomligt samma intresse och fullkomligt samma
rätt att göra sitt intresse gällande som den röstägare, som
har ett stort antal röster. Är det så, att man verkligen vill
ha alla kommunens medlemmars intressen tillgodosedda, kan man
tryggt låta röstning i denna fråga ske efter hufvudtalet. Och
faktisk! är, att sådant röstningssätt också förekommer i en del
andra saker, utan att den graderade skalan därmed sönder-
brytes. Herr Nyström gör häremot gällande, att de ärenden,
som pa kommunalstämma afgöras efter hufvudtalet, angå sådana
Lördagen den 20 april.
Sr Si.
fi
saker, som äro stadgade genom särskilda lagar. Ja, det är rik¬
tigt, de äro stadgade genom särskilda lagar, men detta hindrar
icke, att de val måste kunna anföras såsom prejudikat för, att
omröstning efter hufvudtalet Tean ifrågakomma på kommunal¬
stämma.
Sålunda, utskottet har vid öfvervägande af de stora svå¬
righeter, som man möter, när man å ena sidan icke vill stadga
sönda.gen som ovillkorlig stämmodag, men å andra sidan vill
absolut sörja för, att den blir stämmodag, om det stora fler¬
talet af röstägare inom en kommun anser detta nödvändigt,
utskottet har därvid stannat inför den uppfattningen, att det
lättast skulle låta sig göra på det sätt, jag nu antydt.
Emellertid har utskottet icke velat själft utarbeta en lagtext
i denna riktning. Detta icke blott därför, att frågan torde kräf¬
va, att Kungl. Maj:t med sina utredningsresurser grundligt öf-
verväger den från olika synpunkter, utan lika mycket därför,
att pa samma gång som nu här är fråga om en ändring angående
utsättande af stämmodagar för kommunalstämma, det också är
fråga om motsvarande ändring i kyrkostämmoförordningen. Detta
sena.re förslag å sin sida sammanhänger med det i dag lika¬
ledes föreliggande förslaget att äfven ändra ordförandeskapet
i kyrkostämma. Det är sålunda en hel komplex af uppslag till
ändringar i kommunallagarna, som nu på en gång föreläggas
Riksdagen. Då ha vi ansett, att alla dessa frågor borde af
Kungl. Maj:t tagas i öfvervägande i ett enda sammanhang, och
att Kungl. Maj:t borde sättas i tillfälle att få behandla de
frågorna så, att man icke företar en isolerad lösning af kommu-
nalstämmofrågan, som kanske icke passar ihop med lösningen
af kyrkostämmofrågan, eller tvärt om. Äfven detta är enligt
mitt förmenande ett alldeles afgörande skäl mot, att man i
år skulle försöka vidtaga någon definitiv ändring angående kom¬
munalstämmas utsättande redan i Riksdagen.
Ku är det väl icke att hoppas, fruktar jag, att Första kam¬
maren i år skulle komma att gå med på konstitutionsutskot¬
tets majoritets förslag, och det torde vara ovisst, om Första
kammaren ens vill sträcka sig så långt, som den af herr Bellin-
der afgifna reservationen angifver. Men i alla händelser måste
jag för min del saga, att så som frågan nu ligger, förefaller
det mig alldeles afgjordt bättre, att Andra kammaren nu ansluter
sig till utskottets förslag, det enda förslag, som betraktar dessa
frågor i sitt sammanhang för både kyrkostämma och kommu¬
nalstämma, och det enda förslag, som verkligen tager upp den
synpunkten, att man måste försöka tillgodose äfven de små
röstägarnes intressen och icke bara de stora röstägarnes vid stäm-
modagarnas utsättande. Skulle så bli fallet, att Riksdagen i
år icke kan komma till något samladt beslut, så har då i alla
händelser Andra kammaren med, som jag hoppas, afgjord majo¬
ritet ställ! sig på en ståndpunkt, som kan lämna regeringen en
Ang. ändrad
lydelse af §
17 i förord-
ni ngen om
kommunal¬
styrelse på
landet.
(Forts.)
Nr 32.
10
Lördagen den 20 april.
Ang. ändrad
lydelse af §
17 i förord¬
ningen om
kommunal¬
styrelse pa
landet.
(Forts.)
ledning, om den vill upptaga frågan till grundligt öfvervägan¬
de och framlägga ett förslag.
Jag skall under sådana omständigheter, herr talman, an¬
hålla att få yrka bifall till konstitutionsutskottets förslag.
Med herr Edén förenade sig herrar Bogren, Andersson i Milsina-
den, Saf strand, Sundström, Karlsson i Fjäl och Molin i Dombäcks-
mark.
Herr Nyström: Herr talman, mina herrar! Den förre talaren
har sökt göra gällande, att jag icke läst utskottsbetänkandet ordent¬
ligt. Jag tycker, att det är ett något märkvärdigt påstående, då jag
var med vid utskottsbehandlingen, ehuru jag icke var närvarande, då
det definitiva beslutet fattades. Men jag vill be hvem som helst af
herrarne att läsa klämmen i detta betänkande — liksom ock i ett
följande, Nr 12 — läsa, huruledes man anhållit, att Kungl. Maj:t
måtte göra en sådan ändring i förordningen om kommunalstyrelse på
landet, att därigenom »tryggas» de ordinarie kommunalstämmornas
utsättande till sön- eller helgdag, där detta befinnes erforderligt.
Om man läser detta först, att kommunalstämmans utsättande till
sön- eller helgdag skall tryggas, får man naturligtvis det intrycket af
den följande bimeningen, att den är ditsatt för att dölja den innersta
tanken, och denna uppfattning bekräftas så mycket mera, då man
finner, att motionärens eget förslag icke ens understödts af hans egna
partikamrater inom utskottet, hvilket, med den sammanhållning som
finnes inom hans parti, vore otänkbart, om icke dessa utskottsleda-
möter begripit, att det här var precis samma sak, frågan gällde, som
han i sin motion framhåller.
Hvad den andra punkten af hvad talaren anförde, om den lika
rösträtten, angår, så började han med att förklara, att den fråga,
som skulle afgöras genom denna lika rösträtt, dagen för kommunal¬
stämmans utsättande, icke hörde till den kommunala själfstyrelsen.
Jag hemställer till herrarna, om ni kunna anse någon fråga mera
höra till kommunal själfstyrelse än just denna: att bestämma, när det
för kommunen är lämpligast att hålla kommunalstämma. Detta
måtte väl vara ett verkligt kommunalt beslut, medan de frågor, som
förut på kommunalstämma afgöras genom per-capita-omröstning, icke
äro kommunala frågor, icke rera sådana saker, som omtalas i kom¬
munallagarna, utan i andra lagar, men där dessa andra lagar öfver-
lämna åt kommunalstämman att under vissa villkor förrätta veder¬
börande val. Det är — jag håller därpå fortfarande — alldeles icke
riktigt, att lika rösträtt redan nu kan förekomma på kommunalstäm¬
ma i kommunala frågor. Tvärtom den bör icke förekomma där, och
den förekommer ioke heller.
Jag måste också till sist än en gång uttala min förvåning öfver
den glidning åt vänster, som utmärker utskottsmajoritetens beslut
detta år. Då frågan förekom i konstitutionsutskottet, föreslogs sam¬
ma reservation — jag tror det var jag själf, som föreslog den — som
förra året. Därpå svarade herr Edén ■— det var i ingressen till de¬
batten — att i år räckte det icke till, det fordrades något mera. Det
Lördagen den 20 april.
11
Nr
är tydligt, att utskottets majoritet handlat efter den principen. I år
räcker icke, hvad som var nog i fjol. I år måste det vara något mera.
Sakförhållandena lia icke på något vis förändrats, och jag behöfver
då icke peka på, hvad som kan anses ha framkallat denna förändrade
situation. Men jag vill framhålla, att om kammarens ledamöter verk¬
ligen finna denna fråga så viktig, att de anse, att någonting bör
göras, som kan genomföras, då vore det bra donquijotiskt att ta det
förslag, som utskottet framställt. Detta kan aldrig gå igenom i
Första kammaren, men väl är det möjligt — jag kan naturligtvis
icke garantera det -— att den reservation, som redan i fjol vann åt¬
skillig anslutning i Första kammaren, skulle kunna bifallas.
Här står man inför den gamla historien, att det man på visst
håll anser bäst, skall man söka pressa igenom, äfven om det är
omöjligt att göra det. Första kammaren — det medgaf den ärade
talaren själ! — torde aldrig gå in på detta förslag, såsom det är for-
muleradt i konstitutionsutskottets betänkande, och Första kammarens
motstånd härvidlag torde icke så lätt komma att brytas. Vi få då
behålla det gamla tillståndet, som ifrån de flesta håll anses olämpligt,
vi få behålla det i obegränsad tid, om vi envist hålla på hvad ut¬
skottet föreslagit. Ur praktisk reformsynpunkt — utom ur andra
synpunkter — vore det sålunda högst lämpligt och klokt af kammaren
att fatta samma beslut som i fjol, nämligen det som ligger i herr
Bellinders m. fl. reservation.
Ang. undrad
lydelse af §
17 i f anord¬
ning ey t om
l:omm uttal-
styrelse på
landet.
(Forts.)
Herr Persson i Norrköping: Herr talman, mina herrar! Den
föregående ärade talaren betonade bland annat i sitt anförande så¬
som varande någonting alldeles säkert fastslaget, att den förevarande
frågan är en kommunalfråga af första rang, en kommunalfråga
framför en hel hop andra och att således kommunens själfbestäm-
ningsrätt icke af Riksdagen fick rubbas. Jag tillåter mig bestrida
detta. Frågan är kort och godt den: vill Riksdagen bereda de Med¬
borgare, som, genom, sista rösträtt,sreformen fått utsträckt rösträtt,
möjlighet att äfven begagna sig af donna rösträtt? Sådan är frågans
reella innebörd, och detta är frågans kärnpunkt. Det lär man icke
kunna komma ifrån, hur många utvikningar och undanflykter man
sedan försöker komma med.
Man frågar sig då, när man har detta klart för sig. huruvida
det är nyttigt, att dessa medborgare verkligen komma till sin rätt,
och svaret på den frågan måste bli ett obetingadt ja. Det är den
kommunala själfstyrelsens konsekvens, såvidt jag kan se, att alla
kommunens medborgare blifva i tillfälle att deltaga i de kommunala
angelägenheterna. Vidare kommer just detta att i synnerligen hög
grad främja den kommunala samhörigheten, som också är en kon¬
sekvens utaf den kommunala siälfstyrelsen, utan hvilken samhörig¬
het lifvet i kommunerna icke får det innehåll, som det verkligen bör
ha. Man bör äfven komma ihåg nödvändigheten utaf, att sedan
man utsträckt den politiska och den kommunala rösträtten, man
undanrycker alla hinder, som ligga i vägen för att medborgarna må
genom användande af denna sin rösträtt och genom deltagande i do'
Nr 32.
Ang. ändrad
lydelse af §
17 i förord¬
ningen om
kommunal¬
styrelse på
landet.
(Forts.)
12 Lördagen den 20 april.
kommunala lifvet fostra sig till insiktsfulla och dugande medbor¬
gare. Detta för så vidt man vill, att samhället, hvarutaf kommu¬
nerna utgöra en så viktig del, skall kunna fylla den stora uppgift,
det verkligen har.
När jag har denna uppfattning, är det ju alldeles klart, att jag
helst skulle ha önskat att vidhålla det förslag, jag framställt i min
motion, därför att detta för närvarande till synes är det enda, som
gör det fullt möjligt för de små och mindre bemedlade medborgarna,
arbetarna och deras vederlikar, att kunna deltaga i kommunernas
angelägenheter. Men då detta förslag icke lär ha någon möjlighet
att nu blifva af Riksdagen bifallet, får man gifvetvis af opportuni-
tetsskäl hålla sig till hvad utskottet föreslagit.
Här uttalade den föregående ärade talaren sin förvåning öfver,
att konstitutionsutskottet i år hade glidit från den ståndpunkt, som
det intog i fjol, glidit åt vänster. Ja, men det är väl icke mer un¬
derligt, än att Första kammaren ideligen glider åt vänster. Den
har exempelvis i rösträttsfrågan under senaste 20 år glidit och
glidit, så att den slutligen kom fram till det beslut, som ändtligen
fattades, bygdt på den allmänna rösträttens grund. Det är mycket
antagligt, ja, alldeles säkert, att Första kammaren i fortsättningen
i hvad det gäller att taga konsekvenserna af denna rösträttsreform,
äfven kommer att glida åt vänster, slutligen ända därhän, att den
gör det möjligt för de med rösträtt utrustade medborgarna att också
kunna begagna sig af denna rösträtt. Det är tidens omutliga gång.
som man visserligen kan streta emot i det längsta, men som dock
går sin väg framåt, trots allt motstånd, och ju längre det dröjer
och ju hårdare motståndet blir, dess större skada åstadkommes, dess
mera bitterhet skapas därigenom och dess sämre bli förhållandena.
Det vore bättre, om denna glidning gick så pass raskt, att man ginge
med på detta rättfärdighetskraf, innan alltför stor bitterhet skapats.
Hur kommer det nu att gå ute i kommunerna litet hvarstans?
Jag har i min motion belyst, hurusom i ett stort antal kommuner i
Östergötland, sainmanlagdt 36 stycken, i Indika socknar jag följt
stämmornas hållande, blott i två kommuner stämmorna utlystes på
sådana tider, att arbetarefolk i allmänhet kunde infinna sig. I
de öfriga 34 kommunerna utlystes stämmorna på sådana söcken-
dagar och sådana tider under dessa dagar, under december månad,
julmånaden, att småfolket icke kunde komma dit. Nå, hur utvecklar
sig då detta? Jo, det utvecklar sig därhän, att man på december¬
stämmorna kommer att mobilisera allt, som kan mobiliseras, för att
rycka fram och slåss på stämmorna, om hvilken som skall inneha
ordförandeplatsen på kommunalstämmorna, då ju ordföranden nu har
rätt att utlysa stämmorna, när han finner för godt. Kan det vara
en klok kommunalpolitik, kan det vara riktigt, att striden inom kom¬
munerna mellan å ena sidan de högre röstinnehafvarna. som bland
andra förmåner äfven ha den, att de mera fritt kunna disponera sin
tid och gå till kommunalstämmorna, när dessa än utlysas, och å
andra sidan dem. som icke ha dessa förmåner att kunna disponera
fritt sin tid. skall stå just om hvem som skall vara ordförande med
Lördagen den 20 april.
13
Nr 32.
hänsyn till att det är han, som har att utlysa stämmorna. Det är
mycket möjligt, att det såsom kommunalstämmoordförande sitter
en person, som därför i allmänhet är mycket skickad, men som icke
vill utlysa stämmorna till sön- eller helgdag eller i allmänhet på
sådan tid, att arbetarfolket och de små röstägarne kunna komma dit.
Man nödgas då rikta sitt angrepp mot honom, på det att man skall
få möjlighet att få stämman utsatt till sådan tid, att man kan komma
dit utan alltför stora uppoffringar och svårigheter. Det är natur¬
ligtvis mycket oklokt af lagstiftarna att så benhårdt motsätta sig en
erforderlig reform, att sådana förhållanden skola uppstå litet hvar-
stans i kommunerna.
Jag anförde i fjol från en kommun i Östergötland, där arbetarna
äro i majoritet, ett exempel på en brysk och ogin kommunalordfö¬
rande, hvilken utlyste decemberstämman till en söckendag midt i
veckan före jul, och han svarade, då anmärkning gjordes däremot
från de mindre bemedlade medborgarna, som icke då stämman hölls
kunde komma ifrån sitt arbete: »Jag utlyser stämman, när jag vill.»
Det blef naturligtvis starka påtryckningar efteråt, så att han icke
längre kunde vidhålla denna sin bryska förklaring, men han fann
andra invändningar. Han skyllde på ordföranden i kyrkostämman.
och denne förklarade: »Lördagen är vanligen den tid, då jag gör i ord¬
ning mina predikningar för söndagen, och på söndagen har jag icke
tid; den ägnar jag åt själavården och sabbatshvilan.» Det förelåg
alltså de obotfärdigas hinder hela vägen igenom. Och dessa tog
kommunalordföranden som förevändning för att låta det vara vid
det gamla.
Skulle man nu bifalla den af herr Nyström förordade reserva¬
tionen, skulle det ställa sig på följande sätt: striden förändras från
att blifva en strid om ordföranden till att blifva en strid angående
stämmotiden. Och i den striden duka helt visst de mindre röst-
innehafvarna, arbetarna och deras vederlikar, under, ty de ha icke
tillfälle att på den stämma, decemberstämman, där beslut i detta
hänseende skall fattas, infinna sig i den utsträckning, som är nöd¬
vändig för att kunna fullt ut bevaka och häfda småfolkets rätt.
Denna decemberstämma, där beslutet skall fattas, kommer att utsät¬
tas på en olämplig dag, och arbetarna och deras vederlikar, kunna
icke infinna sig, och då går det, som det förut har gått.
Om reservanterna åtminstone hade föreslagit, att den stämma,
decemberstämman, där tiden för kommande års stämmor skall af-
göras, skall hållas på en tid, då småfolket kan komma dit, hade
de visat en liten smula tillmötesgående, men det ha de nu rakt
inte visat genom sin reservation, utan den är, som jag tillät mig
i fjolårets debatt framhålla, af sådan beskaffenhet, att den icke kan
leda till något resultat.
I öfrigt är det ju så, att denna fråga är så mycket disku¬
terad här i kammaren, att något vidare, utöfver hvad som tillförene
har sagts, icke behöfver framhållas. Det har bland andra skäl
äfven anförts religiösa skäl: man skall hålla sabbaten i helgd, och
därför vill man icke syssla med kommunalt jobb under sabbatstideu.
Ang. ändrad
lydelse af §
17 i förord¬
ningen om
kommunal¬
styrelse på
landet.
(Forts.)
Hr 82.
14
Lördagen den 20 april.
Ang. ändrad
lydelse af §
17 i förord¬
ningen om
kommunal¬
styrelse på
landet.
(Forts.)
Det finns en reservation, afgifven af herrar Clason och von Ment-
zer, som just framhåller dessa synpunkter, men det förefaller mig,
som om dessa herrar äro en smula inkonsekventa, då de säga: Ingen
kommunalstämma om söndagarna, men vi göra i stället ett par fri¬
dagar om året, en på våren, i mars månad och en på hösten. Och
för att det icke skall uppstå någon nationalekonomisk förlust ifråga¬
sätter man, att man helt och hållet skall afskaffa ett par helgdagar
i stället. Ja, jag vet icke, om det kan anses mera kränkande för det
religiösa samvetet att använda ett par helgdagar för utöfvande af
sin medborgarrätt och medborgarplikt än att helt enkelt afskaffa
dessa båda helgdagar. Det kan vara ungefär hugget som stucket
enligt min tanke.
Herr talman! Jag anser icke skäl uti att vidhålla det yrkande,
som jag framställt i min motion, fastän jag fortfarande är af den
uppfattningen, att detta dock vore det rationella för att komma till
ett resultat, men när jag icke har någon utsikt att vinna ett större
flertal i kammaren därför, inskränker jag mig till att yrka bifall
till det förslag, utskottet kommit med.
I detta anförande instämde herrar Källman, Borg, Carlsson i
Frosterud, Helger, Widlund och Berg i Munkfors.
Herr F ornander: Herr talman! Jag vill särskildt framhålla
den omständigheten, att reservanternas förslag står i fullkomlig
öfverensstämmelse med det beslut, som förra året fattades i denna
kammare, och som då i rimligaste mån ansågs tillfredsställa de kraf,
hvilka framförts i en likadan motion under innevarande år.
Då herr Persson i Norrköping säger, att, om reservanternas
förslag skulle gå igenom, så blefve det på decemberstämmorna en¬
bart en strid om hvem, som skulle bli ordförande, en strid, som skulle
gå ut på att trygga, att de ordinarie stämmorna hållas på sådana
dagar, som för de små röstägarna kunde vara lämpliga — så ber jag
att få påpeka, att det enligt reservanternas förslag icke förhåller sig
på det sättet. Reservanterna hafva nämligen i förordningen inskjutit
en ny passus, som innebär, att ordinarie kommunalstämman i de¬
cember äger besluta, huruvida nästkommande års ordinarie kommunal¬
stämmor eller vissa af dem skulle utsättas till sön- eller helgdagar.
Det blir således, om reservanternas förslag i dag skulle godkännas
af Riksdagen, kommunalstämman själf, som äger att besluta om
tiderna för de ordinarie stämmornas hållande.
Herr Persson ansåg, att reservanterna åtminstone bort föreslå,
att decemberstämman skulle hållas på sådan dag, då de mindre röst¬
ägarna kunde komma tillstädes. .Tåg ber då att få säga, att den
anmärkningen gäller äfven konstitutionsutskottets förslag. Utskottet
har visserligen föreslagit en ändring i förordningen om kommunal¬
styrelse på landet i ändamål att trygga ordinarie kommunalstämmas
utsättande till sön- eller helgdag. Men i motiveringen säger ut¬
skottet, att rätten att besluta angående de ordinarie kommunalstäm¬
mornas utsättande till sön- eller helgdag skulle tillerkännas de röst-
Lördagen den 20 april.
15
Jfr 32.
ägande i ungefärlig öfverensstämmelse med Andra kammarens beslut
för lidet år. Det är emellertid just hvad reservanterna i år ha före¬
slagit; de stå i år på samma ståndpunkt, som Andra kammaren intog
i fjol. Det är en fullt tillfredsställande ståndpunkt, äfven om man
ställer den vid sidan af den ståndpunkt konstutionsutskottet intagit,
ja, jag vågar påstå, att den i det fallet är ännu bättre än konstutions-
utskottets.
Motionären har upptagit det yrkande, som i fjol framfördes af
herr Forsling, nämligen att sön- och helgdagar ovillkorligen skulle
användas för hållande af stämmorna. Gentemot detta har utskottet,
i öfverensstämmelse med den uppfattning, som delades af reservan¬
terna förlidet år, framhållit, att detta yrkande är synnerligen olämp¬
ligt. Det finnes nämligen flera kommuner, där en sådan lag icke
kan godtagas. I sin kritik af det framställda krafvel är det särskilt
tre olika synpunkter, som utskottet tar upp till närmare skärskådande.
Utskottet erinrar då först därom, att förslaget i fjol kritiserades, så
till vida som man ansåg — och detta har äfven nyss blifvit fram¬
hållet — att söckendagarna före jul i allmänhet äro olämpliga för en
hel del af de små röstägarna, som då äro förhindrade att infinna
sig på stämmorna. Men, för det andra, äfven om de söka komma till
decemberstämmorna, kunna de på grund af sitt ringa röstetal icke
göra sig gällande. Därför föreslogs — och detta är den tredje syn¬
punkten — under fjolårets debatt, att man skulle generellt bestämma
söndagen såsom stämmodag, men att kommunalstämman själf finge
besluta annan dag än söndag, om den så funne lämpligt. Detta fram¬
för nu utskottet, men upptager i sitt yttrande endast den ena tanken,
nämligen att de små röstägama skulle bli i tillfälle att framföra sina
önskningar, hvilket skulle ske genom att stämmodagarna finge be¬
stämmas genom omröstning efter hufvudtalet.
Detta synes mig vara en ganska ensidig syn på saken. Ty om
detta förslag skulle tillämpas, och decemberstämman blifvit utsatt
till en söckendag, skulle ju fortfarande kvarstå samma anmärkning,
som gjordes i fjol, nämligen att då kunna de personer, hvarom här är
fråga, icke komma tillstädes. Utskottet har emellertid icke gjort
någon som helst antydan om, hur denna olägenhet skall kunna af-
hjälpas. Detta synes mig vara en betänklig brist i utskottets moti¬
vering, om man sammanställer motiveringen med yrkandet. Och
att det icke kan tillfredsställa det kraf, som motionären framfört,
det förefaller mig vara alldeles ögonskenlig! Reservanternas förslag
skulle däremot fullständigt tillfredsställa de önskemål, som rimligen
kunna tillgodoses.
Det är såsom herr Nyström framhållit, och som jag alltid sagt,
när det varit fråga om reformkraf i hvilken riktning som helst:
När vi icke kunna få det, som ur alla synpunkter är det allra bästa,
så skola vi taga den förbättring, som Riksdagen kan enas om. Enligt
min åsikt vore det från motionärens synpunkt klokast, om vi ginge in
på den reservation, som här blifvit framförd af herr Bellinder m. fl.
Därjämte vill jag äfven betona, att, då hvarje socken utgör en
kommun, hvars medlemmar själfva äga att handhafva och besluta
Ang. ändrad
lydelse, af §
17 i förord¬
ningen om
kommunal¬
styrelse på
landet.
(Forts.)
Nr 32.
16
Lördagen den 20 april.
Ang. ändrad
lydelse af §
17 t förord¬
ningen omé
kommunal-^
styrelse på
landet.
(Forts.)
om sina egna hushållsangelägenheter, synes det mig vara ett betänk¬
ligt afsteg från de grunder, hvarpå det kommunala lifvet hittills
varit fotadt, om man skulle ensidigt rubba den röstskala, som är
bestämd i den kommunala förvaltningen.
Efter alla de skäl jag här tillåtit mig framdraga, kan jag icke
underlåta, att yrka bifall till den af herr Bellinder m. fl. afgifna
reservationen.
Herr Söderberg i Hobborn instämde häri.
Herr Wallin: Herr talman, mina herrar! Hen ledande prin¬
cipen i reservanternas anföranden torde vara den, som herr Clason
häfdar i sin reservation, där han strängt fasthålla vid att söndags-
hvilan icke får rubbas. Hetta genomgår hela herr Clasons reserva¬
tion, och äfven de öfriga reservanterna synas ha samma uppfattning,
om de än icke velat direkt ansluta sig till herr Clasons reservation,
utan nöjt sig med att yrka bifall till en reservation, som i själfva
verket icke innebär någon förändring i det nuvarande förhållandet.
Jag skall nu först dröja något vid principen om söndagshvilan.
Man framhåller så bestämdt, att det behof af söndagshvila, som skulle
förefinnas särskildt hos kroppsarbetarna, skulle vara så starkt, att
något utsättande af stämmor till söndagen eller eljest något syss¬
lande med andra allmänna angelägenheter på denna dag icke borde
äga rum. Het står också i ett citat från Riksdagens skrifvelse år
1910, sista stycket: »Särskildt framhölls söndagshvilan såsom behöf¬
lig för kroppsarbetaren, såsom ägnad att höja hans intellektuella och
sedliga personlighet.»
Nu torde väl för de flesta vara bekant, att det icke enbart
är den slöa hvilan, som man bör åstunda, utan det är i själfva
verket omväxling i arbetet, som man bör sträfva efter, ty omväxling
har lika stor betydelse för kroppsarbetaren som hvila. År man dag
efter dag sysselsatt med rent kroppsarbete, så är det icke sagdt, att
man mår synnerligen mycket bättre af att under den tid, då man
kan ha ledigt, lägga sig och slöa till, utan det är gifvetvis omväxling
i arbete, som behöfves, det är den intellektuella förströelsen, som bör
få ersätta hvilan, och som har en stor betydelse för arbetarklassen.
Stämmorna och öfverhufvud taget deltagande i allmänna angelägen¬
heter torde just i hög grad innebära omväxling. Man får där till¬
fälle att ägna sig åt allmänna värf, Indika — det lär väl ingen vilja
förneka — äro af stor fostrande betydelse. Sålunda, genom att för¬
lägga stämmorna till tider, då folket har tillfälle att deltaga i dem,
bereder man möjlighet för stora lager af folket att skaffa sig annan
sysselsättning, som utgör förströelse och hvila för dem.
Nu har det framhållits, att den kommunala själfstyrelsen skulle
komma i fara genom ett bifall till konstitutionsutskottets betänkande.
Ett sådant påstående förefaller mig mycket märkvärdigt, när man
betänker, att det för närvarande ligger i ordförandens egen hand att
bestämma, hvilken dag, som stämman skall hållas. Nu har utskottet
föreslagit eu åtgärd, som lägger i flertalets af de röstberättigade
Lördagen den 20 april. 17
församlingsmedlemmarnas skön att bestämma om den saken. Och
det kallar man ett ingrepp i den kommunala själfstyrelsen! Det
förefaller mig mycket betänkligt att resonera på det sättet. Det
synes mig dock snarare vara en utveckling af den kommunala själf¬
styrelsen, när man tager bort en rättighet, som ligger i en enda per¬
sons hand och ger den åt en majoritet.
Vidare har man här framhållit, att reservanternas yrkande, så¬
dant det antogs förra året här i Andra kammaren, möjligen har utsikt
att gå igenom i Första kammaren, och att detta skulle vara ett skäl
för Andra kammaren att i år också taga det. Jag vill då i det sam¬
manhanget gentemot herr Fornander erinra, att föregående års beslut
fattades med 105 röster mot 88. De 88 voro för motionen, sådan den
då förelåg. Alla dessa, som i själfva verket icke önskade någon för¬
ändring och därjämte de som önskade en liten förändring, gingo till¬
sammans och så uppnåddes en majoritet af 105 röster, men den starka
minoriteten af 88 röster ville ha en ändring i effektiv riktning. Då
synes det mig, som om den reservation, som i fjol antogs, i själfva
verket icke är någon förbättring alls, ty den innebär ju endast, att
kommunalstämmoordföranden kan utlysa den decemberstämma, som
skall besluta i detta ärende, på hvilken tid han själf vill, således äfven
på en tid, när flertalet församlingsmedlemmar kanske icke kunna
närvara. Och så blir beslutet fattadt i enlighet med de högre röst¬
ägarnas vilja, hvilka i allmänhet ha tillfälle att närvara, på hvilken
tid än stämman hålles. Ett bifall till denna reservation innebär så¬
lunda i själfva verket icke något som helst framsteg framför den
nuvarande ordningen.
Hvarför vi icke ha kunnat helt tillstyrka motionärens jakande,
har framhållits af en föregående talare. Hvad särskild! från social¬
demokratisk sida inverkat härtill, är gifvetvis det förhållande, som
ock påpekats i motiveringen, att det finnes en hel del kommuner,
där ett bestämdt fasthållande af att sön- eller helgdag under alla
förhållanden bör vara stämmodag måhända icke är lämpligt, man
tanke sig t. ex. kommuner med ringa omfattning och icke synner¬
ligen stort invånareantal. För sådana har det blifvit praxis att hålla
stämmor på söckendagsk väll ärna, sedan arbetet på fabriker och i
verkstäder afslutats. För sådana kommuner, där man kan anordna
saken på det sättet, och där man kan utsätta stämmorna på andra ti¬
der, då äfven de små röstägarna kunna vara närvarande, har man
ingen anledning att göra någon ändring. Där har man ju nått det
mål, som motionären sträfvar efter, och som gifvetvis är det vikti¬
gaste,. nämligen att åtgörande! angående hvilken tid, som är den
lämpligaste lägges i majoritetens hand.
Jag ber på dessa grunder att få yrka bifall till utskottets be¬
tänkande.
Häruti instämde herr Lehsell.
Herr Nyström: Jag begärde ordet för att göra några anmärk -
ningn.r mot hvad herr Persson nyss yttrade. Dessförinnan skall
Andra kammarens protokoll 1912. Nr 32. 2
Nr 32
Ang. ändrad
lydelse af §
17 i förent-
ningen om
kommunal-
styrelse på
landet.
(Forts.)
i
Nr 32.
18
Lördagen den 20 april.
Ang. ändrad
lydelse af §
17 i förord¬
ningen om
Jtommunal-
styrelse på
landet.
i,Forts.)
lag emellertid be att få upptaga något, som föreföll mig besynner¬
ligt i det sist hörda anförandet.
Herr Wallin påstod, att vi, som voro emot utskottets förslag,
kallade det för ett ingrepp i den kommunala själfstyrelsen, att
stämman själf skulle utsätta tid för stämmosammanträdena. Men
vår reservation går ju ut på, att sista kommunalstämman hvarje år
skall få bestämma, huruvida nästkommande års kommunalstämmor
skola hållas på den ena eller andra dagen. Det är så långt ifrån,
att vi opponera oss mot tanken på kommunal själfstyrelse, att vi
tvärtom vilja utvidga densamma.
Den enda skillnaden — åtminstone efter den kommentar till
klämmen, som herr Edén för en stund sedan gaf, men som jag för
min del icke tror är riktig, ehuru han starkt höll på den — skulle
ligga i själfva omröstningssättet men icke alls i något annat.
Hvad herr Perssons yttrande, som jag nu ville säga något om,
beträffar, så kom han först och främst med en allmän sats, som man
nu börjar få höra vid framförandet af alla möjliga förslag, nämligen,
att hela samfundsordningen glider åt vänster, och att ju längre och
hårdare motståndet är mot detta glidande, desto större blir hatet och
bitterheten. Ja, de där fraserna ha nog haft sin tid, då de verkat,
men nu tror jag allt, att den tiden är förbi. Vi ha ju dock nu, enligt
alla partiers medgifvande, glidit, såsom herr Persson mycket riktigt
framhöll, åt vänster, men ha vi därigenom vunnit större samhälls-
frid, har förhållandet mellan olika samhällsklasser blifvit bättre?
Det är icke min tro, och jag tror ej heller, att någon af Eder i
grund och botten menar, att vi vunnit ett sådant resultat af detta
glidande åt vänster. Då det sålunda framgår, att så långt vi hittills
hunnit, åtminstone den nämnda satsen är falsk, så tror jag icke,
att den hädanefter är ägnad att befordra reformer.
Herr Persson påstod vidare, att här gällde det rättfärdighetens
kraf och det vore sålunda högst betänkligt, att någon vågade sätta
sig däremot. Ja, det är en ganska mänsklig föreställning, _ att det,
som man själf anser vara rätt, också är rätt och rättfärdigt, men
det har dock både i år och fjol framhållits, att det finnes stora
grupper af svenska medborgare, som icke anse det vara rätt att gorå
söndagen till en kommunal arbetsdag. Det är därför kanske något
förhastadt, att den ena parten ensam åberopar sig på rättfärdighe¬
tens kraf.
Dessa allmänna anmärkningar skulle jag nu icke ha framställt,
om jag icke velat komma till en saklig anmärkning mot hvad herr
Persson yttrade. Han framhöll, såsom han också i sin motion gjort,
såsom exempel på oefterrättligheten i nuvarande förhållanden, att i
Östergötland en stor mängd af decemberstämmorna, förra året hål¬
lits på hvardagar. Jag vill i anledning däraf påminna om en sak.
som icke förekommit i debatten i dag, men som torde inverka på
denna fråga. De stora kommunalstämmorna, som stundom draga ut
många timmar, kunna säkerligen icke utan högst obehagliga följder för
de däri deltagande förläggas till söndag. De få ju icke fortgå under
gudstjänst, och för öfrigt besöka de flesta af kommunalstämmans
Lördagen den 20 april.
19
Sr 32.
ledamöter först gudstjänsten. I kyrkan få de först sitta ett par
timmar och sedan skola de fortsätta med en kommunalstämma, som
kan räcka, om det vill sig, ett hälft dussin timmar. Det är klart,
att detta blir för ansträngande för de flesta, i synnerhet om man
betänker, att de kanske behöfva timtal för att komma till stället
och timtal för att komma hem igen. Det är alldeles påtagligt,
att just i fråga om dessa stora kommunalstämmor, som kunna draga
ut på tiden, det skulle vara en förmån att kunna få sådan tid för
stämmornas hållande, att de närvarandes krafter icke toges så starkt
i anspråk.
Bland årets kommunalstämmor är den tredje särdeles betun¬
gande. Vid kommunalstämman i december skall nämligen granskas
såväl fyrktalslängd som debiterings- och uppbördslängd, anställas
val till befattningar inom kommunen, af revisorer m. m. Denna
stämma är sålunda mycket tidsödande, och jag begriper mycket väl,
att en kommunalstämmoordförande kan anse sig icke böra utsätta
denna stämma till en tid, då deltagarna redan genom ett par timmars
vistelse i kyrkan ha så att säga blifvit litet andligen trötta.
Det var en annan sak i herr Perssons anförande, som. om jag
fattade honom rätt, jag än mer måste förvåna mig öfver. Han på¬
stod, att genom denna reform skulle den nuvarande striden om kom-
munalstämmoordföranden öfverflyttas till att bli en strid om kom¬
munalstämmornas hållande. Ja, det är just det vi vilja, det är det
vi anse vara rätt. Hvad är det, som här skall afgöras? Jo, när
stämmorna skola hållas. Då skall väl i all rimlighets namn striden
stå om denna sak, men såsom det nu är, kommer striden att i själfva
verket, såsom herr Persson också framhöll, bli en strid om något helt
annat, nämligen om hvem som skall bli ordförande. Det ena par¬
tiet vill ha en man, om hvilken det kan vara öfvertygadt, att han
förlägger stämmorna till för det partiet bekväma dagar, och det andra
partiet vill ha en annan, men härigenom kommer striden om kom-
miunalstämmoordföranden att fullständigt förvrida hvad som är
kärnpunkten i den kommunala själfstyrelsen, nämligen att få den
lämpligaste och mest dugande mannen till kommunalstämmoordfö¬
rande. Taga vi reservanternas förslag, så kommer denna strid att
öfverflyttas till den punkt, där den skall stå, nämligen till den frå¬
gan, när kommunalstämmorna skola hållas, och ordförandevalet be¬
frias från detta påhäng, som kan förvrida resultatet till kommu¬
nernas nackdel.
Herr Säfstrand: Jag tror, att det är af största vikt att
man inför den föreslagna förändringen, så att bestämmandet af
tiden för kommunalstämmornas hållande får afgöras genom om¬
röstning per capita. Jag skall be att få belysa nödvändigheten
häraf med ett exempel från min hemtrakt, ett exempel, som
visserligen icke rör frågan om stämmorna skola hållas på sön¬
dag eller hvardag, men däremot det spörsmålet, om kommunal¬
stämman skall ha rätt att utsätta tiden för stämmornas hål¬
lande. Det förhåller sig nämligen så, att i en socken där i or-
Ang. ändrad
lydelse af §
17 i förord¬
ningen om ‘
Jcommunal-
styr el se på
landet.
(Forts.)
Nr 32.
20
Lördagen den 20 april.
Ang ändrad ten förut hållits stämmor på torsdagarna klockan 11, och detta
n \ * förord- ^en ffrun.cP dessa dagar äro torgdagar, då ortens små-
ningen om brukare alltid pläga infinna sig och sålunda ha tillfälle att
kommunal- närvara vid stämmorna. Tack vare en tillfällig röstöfvervikt
styrelse på lyckades man emellertid att tillsätta en annan kommunalstämmo-
landet. ordförande, och denne utsatte stämmorna till klockan två. Nu
(Forts.) ha emellertid icke våra småbrukare tid att vara borta .större
delen af dagen, utan när de gjort undan sina affärer resa de
hem igen. Det visade sig också straxt, att på dessa till kloc¬
kan två utsätta stämmor ytterst få småbrukare närvoro, men
däremot infunno sig på dem de större landtbrukarne med sina
fullmakter, och därefter har det blifvit så, att dessa större landt¬
brukare och deras ^fullmakter äro de, som tala vid alla stämmor.
Skall detta fortgå, får man säga, att icke mycket är vunnet
med den kommunala rösträttsreformen.
Jag tror därför, att det är af yttersta vikt att bereda de
mindre röstägarne tillfälle att göra sin mening gällande, och
är det någon ärlig mening med sänkningen af fyrktalet, så få
nog de, som varit med om att genomföra denna sänkning, också
i dessa hänseenden gifva dessa mindre röstägare deras rätt.
Herr talman, jag skall be att få yrka bifall till utskottets
förslag.
Herr Ericsson ;i Vallsta: Herr Nyström framhöll, att i
de stora kommunerna det skulle vara omöjligt att utsätta kom¬
munalstämmorna till söndag, emedan det vore så mycket att
göja på dessa stämmor, att dessa voro så talrikt besökta, att så
många ärenden skulle afgöras och att deltagarne vore andligen
trötta eller hur det nu var han uttryckte sig. Om han med
det argumentet vill vända sig emot utskottet, så vill jag påpeka,
att samma argument drabbar äfven den reservation, till hvilken
han yrkat bifall, ty utskottet har i klämmen till sitt betänkande
sagt, att, där sådant finnes erforderligt, stämman skulle kunna
besluta att stämmor skola hållas på sön- eller helgdag, och just
detsamma ha också reservanterna uttalat, fastän de formulerat
lagtexten, medan utskottsmajoriteten blott föreslagit en skrif¬
velse till Kungl. Maj:t. Jag menar sålunda, att i detta hän¬
seende utskottets förslag har samma innebörd som reservationen.
Vi vilja samma sak, nämligen att stämman själf skall afgöra,
när i fortsättningen stämmor skola hållas, och att detta icke
skall läggas i ordförandens hand. I det fallet kunna vi taga
hvarandra i hand, utskottet och reservanterna.
Hvad vi däremot skilja oss i, det är det, att utskottet i sitt
betänkande framhåller, att saken måste ordnas så, att de små
röstägarnes intressen bli tillgodosedda i samma mån som de stora
röstägarnes. I detta fall ha vi nu frångått den ståndpunkt,
som vi intogo i fjol, det medgifves, men om vi tänka på hvad
det innebär att vidhålla den ståndpunkten, så skola vi finna,
att därmed en reform blefve tämligen illusorisk. Man kan näm-
Lördagen den 20 april.
21
Sr 32.
ligen tänka sig, och det har för öfrigt framdragits exempel
på, att ordinarie decemberstämma utlyses till en hvardag, kan¬
ske midt i veckan, midt på dagen, några dagar före jul, då en
stor mängd af de små röstägarne ej kunna vara närvarande.
Hvad är det då för mening i att stämman själf skall bestämma,
huruvida den skall hållas på söndag eller hvardag, då allra
största delen af medborgame icke kan deltaga i ett sådant af¬
görande ?
Därför har jag för min del varit med om att inskjuta denna
bestämmelse om omröstning eventuellt efter hufvudtalet, på det
att, om också stämma utsättes till sådan dag, de små röstägarne
dock skola kunna göra sig gällande på samma sätt som de stora;
och på dessa grunder ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.
Herr Carlsson i Frosterud: Jag hade icke ämnat yttra
mig i den föreliggande frågan, men ett yttrande af herr Nyström
i hans senaste anförande gaf mig anledning att begära ordet. Han
framhöll nämligen såsom ett af de förnämsta skälen emot bifall
till utskottets förslag angående söndagens bestämmande till dag
för kommunalstämmor, att en dylik åtgärd skulle vara olämplig
på den grund, att vid de ordinarie stämmorna de föreliggande
;ärendena icke skulle hinna slutbehandlas till följd däraf, att
stämmorna icke kunde börja förrän efter gudstjänstens slut. Jag
för min del har en annan erfarenhet angående dessa förhållanden
från de stora kommunerna där uppe i öfverstå Norrland, som
ligga inom min valkrets. Inom dessa kommuner har under en
lång följd af år röstläget varit sådant, att småfolket kunnat
dirigera kommunalpolitiken på såväl kyrko- som kommunalstäm¬
morna, och detta har medfört, att det blifvit en allmän, numera
nästan undantagslöst följd praxis att hålla såväl kommunal-
som kyrkostämmor på söndag. Gellivare kommun t. ex. har nu
mellan 16- och 17,000 invånare, och jag kan försäkra herr Ny¬
ström, att alla de ärenden, som omtalas i förordningen om kom¬
munalstyrelse på landet och i kyrkostämmoförordningen jämte
andra ärenden, som skola förekomma vid dessa stämmor, också
ha blifvit punktligt och samvetsgrant behandlade inom denna
kommun, och detta trots det, att stämmorna hållits på söndagar.
Nu vill jag icke förneka, att det faktiskt visat sig, att i
en (kommun, där de röstandes antal uppgår till några tusental
och flera val genom votering förekomma, man icke hinner slut¬
föra. alla sådana val på en dag. Men då är saken icke svårare att
afhjälpa, än att den sittande stämman beslutar att ajournera
sina förhandlingar till en kommande söndag och då fortsätta dem
utan ytterligare kungörelse. Ett sådant förfarande har man
tillämpat i många fall och utan ringaste olägenhet. Samma för¬
hållande torde kunna påvisas från ett flertal andra stora kommu¬
ner, där småfolkets vilja fått göra sig gällande inom kommu-
Ang. ändrad
lydelse af §
fi i förord¬
ningen om
kommunal¬
styrelse på
landet.
(Forts.)
Sr 32.
22
Lördagen den 20 april.
Ang. ändrad
lydelse af§
17 i förord¬
ningen om
lcommunal-
styrelse på
landet.
(Forts.)
nalpoiitiken, så att stämmorna hållas på sådana tider, att små¬
folket också kan där infinna sig.
Jag tror sålunda icke, att det hufvudskål, som herr Nyström
anförde emot lämpligheten af att hålla stämmorna på söndagar,
är bärande. Det är endast detta jag velat påpeka på grund
af den erfarenhet jag har på området från min hemort.
Jag ansluter mig sålunda till utskottets förslag.
Herr Byström: Herr talman! Mig synes, som om det
skulle vara två särskilda principer eller synpunkter, som man
nu framhållit. Den första skulle jag vilja kalla söndagens helgd,
och den ,andra för den mera politiska synpunkten på frågan.
Hvad då angår den första, den om söndagens helgd, må
sägas att jag tillhör dem, som önska, att denna må tillgodoses,
så långt som det är möjligt. Det är ju sagd!: »Tänk på, att
du helgar hvilodagen!» Ser jag nu på dessa föreliggande_ för¬
slag, utskottets och reservationens, som äro under debatt, finner
jag just ingen skillnad mellan dem. De tyckas lika mycket och
lika litet tillgodose söndagens helgd. Båda gå ut från den me¬
ningen, att det skulle ligga i stämmans eller ordförandens makt
och myndighet att utsätta de följande stämmorna på söndag
eller på hvardag. När så är förhållandet, är det just icke mycket
att välja på med hänsyn till den första synpunkten.
Så kommer den andra, den som gäller mera det rent poli¬
tiska. Då menar en ärad kamrat på stockholmsbänken, att, om
man följer utskottets hemställan, så glider man något mera åt
vänster. Skulle man åter följa reservanternas hemställan skulle
man mera behålla riktningen åt höger eller åt moderat håll.
Då nu jag icke kan se, att det ligger någon fara i att
utvidga rättigheten något mera för småfolket i förhållande till
de mera maktägande, anser äfven jag, att man icke bör hysa
några betänkligheter mot att biträda utskottets framställning.
Herr Persson i Norrköping: Herr talman! Jag skulle vil¬
ja svara några ord på herr Nyströms anmärkningar mot hvad
jag förra gången framhöll.
Innebörden af början af hans anförande var denna: Hvad
tjänar det egentligen till att gå vänstern till mötes, ty striden
blir icke mindre för det? Jo, gå vänstern till mötes ända därhän,
att rättens kraf blifvit fullt fyllda och tillfredsställda, så sluta
nog stridigheterna och bitterheten. Och det lärer väl icke kunna
med fog bestridas, att, hvad det här är fråga om, och hvad vi
här begära, är att sätta rättvisan i högsätet i så måtto, att man
undanrycker de hinder, som ligga i vägen för de med rösträtt
utrustade medborgarna, då det gäller för dem att använda den¬
na sin rösträtt. Det är ju för närvarande så, att Riksdagen här
har beslutat att utsträcka den kommunala rösträtten. Men hvad
Riksdagen sålunda gifvit, det skjutes undan i kommunerna ge-
Lördagen den 20 april.
23
Xr 3i.
nom att stämmorna utsättas på sådan tid, att småfolket icke Mg ä*år*4
kan använda sig af denna rösträtt. Man ^skall icke gifva med ^Yfärord-
ena handen och sedan på ett annat område taga tillbaka det ningen om
infila med den andra handen, ty det är orättfärdigt. Undan- kommunal-
ryck dylika orättfärdigheter, och det blir lugn och fred i lan- på
Så säger herr Nyström vidare: Det är just det vi vilja, (Fort».;
att striden på kommunalstämmorna skall jsta, icke om ordfö¬
randen, utan om tiden _ för stämmornas hållande. Ja, men vi
vilja icke, att striden 'på kommunalstämmorna alls skall sta
om tiden för stämmornas hållande, ty vi anse det vara en
gifven konsekvens af Riksdagens utsträckande af rösträtten,^ att
Riksdagen äfven skall ombesörja stämmornas hållande på sådan
tid, att medborgarna kunna komma dit och begagna den. Det är
icke uteslutande en kommunal fråga detta, när stämmorna skola
hållas, utan det är lika mycket, ja mera, en politisk fråga,
en riksdagens lagstiftningsfråga i så måtto, att^med densamma
är förbunden möjlighet att utöfva rösträtt. Kommunerna be-
sluta ju icke 'om, i hvilken grad rösträtt skall gifvas med¬
borgare, utan det är Riksdagen, som fattar beslut därom. När
sålunda Riksdagen beslutat om rösträtten, bör den äfven fatta
beslut, om sättet, möjligheten för rösträttens tillämpning. Kom¬
munala angelägenheter äro ju beslut i skol- och fattigvards-
frågor m. m., som är ägnadt att främja kommunens medlem¬
mars väl och möjligheten för dem att trifvas samman. Däre¬
mot kan man icke säga, att frågan om stämmors hållande sa,
att tillfälle lämnas att utöfva rösträtt, är en uteslutande korn-
mun al fråga, utan den är en riksdagsfraga, och Riksdagen bör
därvid taga konsekvenserna af sitt föregående beslut.
Sedan vill jag säga något beträffande det, att söndagen
skulle vara olämplig. De landskommuner jag representerar äro
två af de större kommunerna i Östergötland., östra Eneby och
Borg, och där har det visat sig, att det vid de tillfällen, da
man fått kommunalstämma utsatt till söndag, gått utmärkt att
klarera frågorna, men värre har det varit vid åtskilliga andra
tillfällen, dä man icke har tillmötesgått den folkvilja, som re-
dan visat sig hos i stämmorna deltagande. \ id stämmornas ^bör-
jan ha då dessa frågor dragits fram,, hvarigenom dessa stäm¬
mor uttänjts på ett sätt, som annars icke behof t ifrågakomma.
Herr Ilildebrand: Herr talman! Nog förefaller ändå situ¬
ationen i denna fråga vara en smula, minst sagdt, besynnerlig.
Frågan var före förra året, och Andra kammaren fatta¬
de då det beslut, som nu återfinnes i den reservation, till hvilken
herr Nyström yrkat bifall. Men nu har utskottets majoritet
gått vida längre. Rent praktiskt sedt, rör det sig väl då här
om, huruvida Andra kammaren skall för sin del möjliggöra
ra ett reformbeslut af Riksdagen, eller om Andra kammaren
i främsta rummet sätter att komma med en demonstration, som
Nr 32.
24
Lördagen den 20 april.
Ang. ändrad
lydelse af§
17 i förord¬
ningen om
hommunal-
styrelse på,
landet.
(Forts.)
visar, att Andra kammaren i år står till vänster om Andra kam¬
maren förra aret.
Här har anmärkts, att man inom utskottet från Första kam-
marhall gatt till mötes för att möjliggöra en samling kring
aet beslut, som Andra kammaren antog- förra året. Då sä^er
herr hven Persson, att det är lika naturligt, att man då ?år
vidare åt vänster från utskottsmajoritetens sida, som att Första
kammarmännen makat sig litet åt vänster. Men skillnaden blir
l11 ålldeles^ ofantlig. Dessa ledamöter af Första kammaren, ha
sökt att ga till mötes för att möjliggöra ett reformbeslut. När
däremot nu utskottets majoritet makat sig längre åt vänster,
blir följden alldeles afgjordt den, att hvarje reformbeslut omöi-
liggöres. J
Här har herr Sven Persson äfven uttalat, att, om vi blott
uppfylla rättens kraf, blir det fred och lugn i landet, och vi
slippa, alla strider. Ja, det är mycket lätt att tala om rätten,
men det är så ofantligt många olika meningar om, hvad där¬
med skall af ses. Och jag tänker, att det ändå finnes franska
mango, i kammaren, som tro, att om rätten realiseras so, som
herr Sven Persson önskar, stora mängder af svenska folket skulle
uppfatta det som en oerhörd orättvisa.
Då nu valet står emellan en ren demonstration och ett
beslut, som kan möjliggöra ett Itiksdagens reformbeslut, synes
det mig, att den, som vill taga praktiskt på frågan, icke kan
tveka, och jag ber därför att få förena mig med herr Nyström
i hans yrkande.
Herr Eden: Herr talman! Endast ett par korta anmärkningar
till hvad herr Nyström yttrade i ett af sina senaste anföranden äfven¬
som till herr Fornanders yttrande och slutligen äfven med anledning
af herr Hildebrands inlägg nu senast.
1 örst och främst lär jag väl icke längre behöfva visa upp att
utskottets yrkande icke innebär, hvad herr Nyström velat påstå, att
det skulle innebära, sedan äfven herr Fornander fullt riktigt visat, att
det verkligen är, som jag anfört, nämligen att i utskottets yrkande
icke ligger något fastslående af sön- och helgdag som dag för stämmas
hållande, utan att man i det fallet lämnat åt de kommunalt röstberät¬
tigade att själfva afgöra saken. Jag kan ju dock alltid i detta sam¬
manhang. yttermera påminna herr Nyström om, att hela motiveringen
från början till slut är skrifven i denna riktning. X motiveringen
står, att »utskottet anser, att en begränsning af motionens yrkande
bör göras därhän, att sön- eller helgdag kommer till användning i
de fall, då detta för kommunens röstberättigade befinnes önskvärdt,
men ej i andra.» Hur herr Nyström efter detta kan tala om, att vi
skulle begära, att sön- eller helgdag ovillkorligen skall fastslås som
stämmodag, det är verkligen, som jag nyss kallade det, fast obe¬
gripligt.
Däremot kan jag icke följa herr Fornander i en annan del af
hans uttalande nyss, nämligen då han sökte göra gällande, att det
Lördagen den 20 april.
25
föl de kommunalt röstberättigade sKulle vara bättre, om man toge
reservationen, än om man toge utskottets förslag. Om jag uppfattade
herr Fornander rätt, sä ville lian åter upptaga anmärkningen från i
fjol, att i alla händelser, om man följer utskottet, skulle december¬
stämman kunna utsättas pa huru olämplig dag som helst, och eftersom
det är på denna stämma, som det skulle afgöras, när stämmorna under
det följande året skulle hållas, så kunde ett förslag därom lätt afslås.
Detta är riktigt, men denna anmärkning drabbar sä väl utskottets som
reservanternas förslag. Den stora skillnaden är, att, medan enligt
reservanternas förslag på denna decemberstämma frågan skulle af¬
göras med den vanliga graderade skalan, och det sålunda kan blifva
en enkel sak att på denna stämma få ihop en majoritet af stora röst-
ägare, har utskottet tänkt sig, att på denna stämma, där frågan
skulle afgöras, »de små röstägarnas intressen skulle tillgodoses
i lika mån som de stora röstägarnas», och detta närmast genom att
man ordnade saken sa, att hvarje man för den frågans afgörande får
en röst. Det blir ändå en helt olika sak att kalla upp folket till stäm¬
man i december, då man vet, att hvarje man betyder eu röst, och att
man sålunda kan bevaka de små röstägarnas intressen, mot hvad det
skulle blifva, om man tager reservanternas väg.
Till sist några ord angående herr Nyströms yttrande om den
»glidning åt vänster», som ägt rum i utskottets åskådning och om
herr Hildebrands förmenande, att utskottets yrkande endast ger möj¬
lighet till en demonstration.
Jag måste först upprepa, hvad jag sade nyss, att, så vidt jag
kan förstå, bör man icke utgå från det antagandet, att ett riksdags¬
beslut kommer till stånd i år. Detta af det skälet, att frågan nu lig¬
ger i det helt och hållet förändrade läge, att vi icke blott skola taga
hänsyn till kommunalstämmorna utan äfven måste taga hänsyn 1 ill
kyrkostämmorna, för hvilka en särskild liknande motion framlagts,
och att vi dessutom måste taga hänsyn till ännu ett jakande, som
utskottet gjort, och som jag hoppas, att Andra kammaren skall bi¬
falla, nämligen att kyrkostämmans ordförande hädanefter skall väljas
och icke vara själfskrifven. Det måste väl ändå vara så, som jag på¬
pekade i mitt förra anförande, att dessa olika saker böra betraktas och
afgöras i ett sammanhang. Och det kan icke vara riktigt, att Riks¬
dagen skulle för sin del på rak arm fatta beslut angående sättet att
bestämma kommunalstämmornas hållande, när man måste inse, att
frågan bör behandlas i analogi med de regler, som komma att gälla
för kyrkostämman. Hela den här saken måste öfver lämnas åt Kungl.
Maj:t för att behandlas i ett sammanhang.
Vi behöfva sålunda icke vara bekymrade öfver, att ett reform¬
beslut nu omöjliggöres om vi följa utskottets linjer. Enligt mitt
förmenande är ett reformbeslut, så som saken nu ligger, i år icke önsk-
värdt, därför att dess sammanhang med andra bestämmelser, icke kan
öfverskådas. Men däraf följer icke, att hvad vi nu besluta är bara
en »demonstration», efter herr Hildebrands uttryck. En demonstra¬
tion innebär det naturligtvis icke, om kammaren i sitt beslut i dag
ger Kungl. Maj:t ett sådant uttryck för denna kammares önskan, att
Nr 32.
Ang. ändrad
lydelse af §
17 i förord¬
ningen om
kommunal¬
styrelse pa
landet.
(Forts.)
Är 32.
26
Lördagen den 20 april.
Ang. ändrad
lydelse of §
17 i förord¬
ningen om
kommunal¬
styrelse på
landet.
(Forts.)
Kungl. Maj :t vet, livad kammaren egentligen anser vara det rätta och
billiga med afseende på detta ärende. Jag tror däremot, att det vore
synnerligen olyckligt, om kammaren stannade vid fjolårets beslut
och gåfve Kungl. Maj:t den uppfattningen, att kammaren kan finna
sig därmed tillfredsställd, när Kungl. Maj:t tager upp dessa frågor
i ett enda sammanhang. Det är tvärtom önskvärdt, att kammaren må
visa, hvad det gäller, och hvad kammaren anser behöfligt, innan frå¬
gan kommer till Kungl. Maj:t.
Herr Nyström ordade om »en glidning åt vänster». Jag tror icke
denna kammare är bekymrad för den saken. Jag tycker herr Nyström
borde fått det intrycket, att icke bara i konstitutionsutskottet utan i
hela Riksdagen eu viss glidning åt vänster har inträda Därför är
det rätt naturligt, om man under nuvarande förhållanden anser sig
böra ställa större fordringar med afseende på reformernas kvalité, än
man kunde under fjolåret.
Herr Nyström antydde till sist, att Första kammaren icke stode
att bryta på denna punkt. Jag vill icke inlåta mig på sannolikheten
af den spådomen. Men jag skall be att få erinra herr Nyström, så¬
som min kollega i ämnet historia, om de Sibyllinska böckerna, som
bjödos ut gång efter annan samt blefvo dyrare för hvarje gång, så att
man till slut endast kunna få köpa dem på hårdare villkor, än man
kunnat köpa dem för från början. Så förhåller det sig nog också
med denna reform liksom med så många andra. Kanske ändock Första
kammaren kommer ihåg den lärdomen. Jag har för öfrigt den upp¬
fattningen, att äfven i Första kammaren en märkbar »glidning åt
vänster» redan har inträdt. Jag hoppas att den skall fortsättas, och
jag vill tro, att kammaren i denna rimliga och rättfärdiga reform¬
fråga icke skall vara så obrytbar, som herr Nyström tar för alldeles
gifvet.
Med herr Eden förenade sig herr Persson i Tallberg.
Herr Hilde brand: Herr Edén var tydligen ganska bekymrad
öfver, att ett beslut i öfverensstämmelse med utskottets hemställan
bara skulle te sig som en demonstration, och han hade en lång bevis¬
föring för, att det icke skulle vara någon demonstration. _ Dock syntes
den mig icke vara synnerligen öfvertygande. Ett beslut i denna kam¬
mare, som man på förhand vet icke kan bli Riksdagens, är väl en
demonstration och icke något annat.
Men herr Edén sade något annat i sitt anförande, som var myc¬
ket upplysande, nämligen att han och de, som tänka lika med honom,
icke önska något reformbeslut af detta års riksdag. Hvad herr Edén
ville och önskade förra Riksdagen, det vill och önskar han icke denna
riksdag. Det beslut, han ansåg innebära en verklig reform förra
året, anser han nu intet värdt. Och drager man slutsatsen häraf,^kan
det lätt ställa sig så, att hvad herr Edén vill och önskar vid detta årets
riksdag, kan han omöjligen önska nästa riksdag, ännu mindre om
två år, för att nu icke tala om, hvar han kommer att stå om tre år.
Lördagen den 20 april.
27
Jfr 32.
Jag tror i alla händelser, att det här är frågan om ett beslut, som an¬
tingen möjliggör ett reformbeslut eller också endast innebär eu de¬
monstration. Naturligtvis har majoriteten inom denna kammare makt
att ordna med eu demonstration, men det bör sägas ifrån hvad det är
fråga om.
Herr Eornander: Herr Edén sökte bemöta mitt påstående,
att större fördelar skulle beredas de röstberättigade, om herr Bel-
linders m. fl. reservation antoges, och det gjorde han på det sättet,
att han framhöll, hurusom vid den decemberstämma, som skulle
hållas, fördelen för de röstberättigade skulle bli större, om de fingo
afgifva eu röst per person. Jag vill häremot ändå säga, att den
reformen är mycket tvifvelaktig. Om det blir bestämdt, som reser¬
vanterna föreslagit, att på decemberstämman skall beslutas om ut¬
sättande af det följande årets stämmor, så förefaller det mig, som
på den stämman skulle mobiliseras alla krafter för att få fram be¬
stämmelsen om hvilken dag vore för de röstberättigade lämpligast för
följande års stämmor. Skola vi då enligt reservanternas förslag
tillämpa den nuvarande röstskalan, så är det ganska möjligt, att
det mindre röstetalet icke skall kunna drifva igenom sin vilja att
få de följande stämmorna bestämda till söndag. Går man däremot
fram med en röst per person, så få de små röstägarna sin vilja igenom
med afseende å dagen för stämmornas hållande. Hen hur ställer
det sig sedan vid de följande stämmorna? Det har då vid den
stora mobiliseringen visat sig, att de ligga under, och vid hvarje
större fråga, som framföres under året, frånryckas de möjlighet att
drifva igenom sin vilja, ity att de ligga under i röstetal. Det före¬
faller mig mycket vågadt att på grund af en sådan tvifvelaktig even¬
tualitet yrka ändring i rösträttens grund. De ärenden, som äro be¬
stämda i kommunalförordningen, skulle fortfarande genom ett så¬
dant beslut, som utskottet förordat, komma att behandlas efter den
graderade röstskalan. Man skulle öfverhufvud taget därmed icke
vinna något i sak, realiter sedt, när ärendena afgöras. Man vunne
möjligen den fördelen att få bestämma dagen för stämmans hållande.
Men när de större ärendena skola afgöras, vinner man intet, förrän
den idé, som detta rösträttskraf innebär, verkligen har trängt ige¬
nom så, att vid ärendenas behandling på kommunalstämma öfver¬
hufvud rösträtten omlägges till likhet med den politiska.
Hvad sedan beträffar det andra skälet, som herr Edén framhöll,
att genom en skrifvelse till Kungl. Maj :t skulle regleras alla de för¬
hållanden, som nu äro ifrågasatta både med afseende å förordningen
om kommunalstämma och kyrkostämma samt äfven rörande pastors
själfskrifvenhet som ordförande i ena eller andra fallet, så vill jag
däremot framhålla, att reservanternas förslag är lika följdriktigt, ty
samma reservation, som förekommer vid den ifrågasatta ändringen af
kommunalstämmoförordningen, förekommer också vid kyrkostäm-
moförordningen, där det finnes en passus om, att den ordinarie kyrko¬
stämman i december skall besluta, huruvida de ordinarie kyrko¬
stämmorna eller vissa af dem under det nästföljande året skola nt-
Ant7. ändrad
lydelse af §
17 i förord¬
ningen om
kommunal¬
styrelse på
landet.
(Forts.'
Nr 32.
28
Lördagen den 20 april.
Ang. ändrad
lydelse of §
17 i förord¬
ningen om
kommunal¬
styrelse på
landet.
(Forts.)
sättas till sön- eller helgdag. Det enda, som står kvar, är frågan om
pastors själfskrifvenhet som ordförande, och det kan ju vara ett
förhållande, som närmare bör undersökas, innan beslut däri fattas.
Herr Eden: Till herr Fornander vill jag endast gifva det
svaret, att det väl ändock icke kan sägas, att det icke spelar någon
roll, när stämmorna bli utsatta, äfven om man icke kan garantera,
att. den majoritet, som bestämmer stämmodagen, äfven skall bli ma¬
joritet vid afgörande al de ärenden, som förekomma vid stämmorna.
Herr Fornander får väl ge mig rätt i det påståendet, att det är till
fördel för de små röstägarna att åtminstone veta, att de kunna gå upp
vid de följande stämmorna, äfven om de icke äro säkra att kunna
drifva sin vilja igenom i de ärenden, som förekomma på dessa
stämmor.. Det är den stora fördelen med det tillvägagångssätt, som
konstitutionsutskottet antydt, att man får stämmorna så utsatta, att
de mindre röstberättigade åtminstone kunna komma dit. Sedan blir
det en annan fråga, huruvida det blir möjligt för dem att göra sina
meningar gällande vid behandlingen af de olika frågorna.
Herr Hildebrand ville på något sätt visa, att jag var »be¬
kymrad» öfver, att detta beslut skulle uppfattas som någon demon¬
stration. Jag får häremot säga, att det förefaller mig, som jag
icke på minsta sätt visat mig bekymrad, utan bekymret ligger sna¬
rare hos herr Hildebrand själf, att döma af hans hela framträdande
i saken. Jag har icke varit orolig för, att någon missuppfattning
skulle äga rum, utan endast framlagt, hur saken ligger. Herr
Hildebrand skall icke kunna motbevisa det påstående, som jag nyss
gjort, nämligen, att hela denna fråga vinner på, att Kung!. Maj:t
tar upp den och behandlar den i ett sammanhang med öfriga frågor,
jag påpekat. Det är ur den synpunkten, jag sagdt, att det icke vore
önskvärdt, att något reformbeslut komme till stånd af Riksdagen
i år, samt vidare därför, att det icke föreligger något utarbetad!
förslag till lagtext af sådan art, att den kan tillfredsställa krafvel
på ändringar såväl i kommunalförordningen som i fråga om kyrko-
stämmoförordningen på de olika punkterna. Därför skulle hvarje
positivt beslut i år endast ge en oriktig föreställning om hvad kam¬
maren önskar, och därför är det icke önskligt att fatta ett sådan!
beslut.
Herr Hildebrand undrade, huru det i framtiden skulle komma att
gå med min ståndpunkt. Han yttrade: Nu står herr Edén icke på
den ståndpunkten, han i fjol stod på. Jag vet icke, hvar han kom¬
mer att stå om ett år, ännu mindre om två år och allra minst
om tre år — det syntes vara det längsta perspektiv, han
ville ställa i utsikt för mig. -—■ I det fallet ber jag att få svara, att
om också ingen kan garantera något för framtiden, så tager jag dock
för alldeles gifvet, att jag både om ett, två och tre år skall stå på sam¬
ma ståndpunkt, som nu, nämligen den, att det är min mening, att
den kommunala själfstyrelsen skall göras till en verklighet också för
de små röstägarna, och att det är min afsikt att göra allt, hvad som
göras kan, för att underlätta de små röstägarnas deltagande i kom-
Lördagen den 20 april.
29
Sr 32.
munalstämmorna. Jag kan icke gifva herr Hildebrand något mer
upplysande svar, men jag hoppas, att det är tillräckligt.
Herr Jansson i Djursätra: Herr talman, mina herrar! In¬
nan vi gå till votering i denna fråga anser jag det vara skäl att
erinra om, hvad det närmast egentligen gäller. Här ha hållits många
och långa föredrag och yttrats åtskilligt, som nog ligger vid sidan af
själfva saken, hvarför jag skall be få erinra om, hvad som enligt min
mening utgör själfva sakens kärna.
Motionären har för sin del påyrkat, att de ordinarie stämmorna
skola utsättas till sön- eller helgdagar. Det har utskottets majoritet
icke kunnat gå med på, utan i stället har den föreslagit en skrifvelse
till Kung! Haj:t med anhållan om utredning, därvid Kung! Maj:t
borde taga under öfvervägande och se till, att småfolkets intresse
kunde vid afgörande af kommunala ärenden fullt tillgodoses, och
för den skull har utskottet ansett, att vid den decemberstämma, som
har att besluta, huruvida kommunalstämmorna under påföljande år
skola hållas på sön-, helg- eller söckendag, det vid detta besluts fat¬
tande skall få röstas genom per capita-oftiröstning i stället för efter
den vanliga kommunala röstgrunden. Detta är den egentliga skill¬
naden mellan motionärens och utskottets förslag. Reservanterna där¬
emot ha för sin del ansett, att decemberstämman bör ha rättighet be¬
sluta, på hvilka dagar stämmorna under det följande året skola kom¬
ma att hållas, och ansett detsamma böra fattas i samma ordning och
efter samma grund, som gäller för den kommunala rösträtten i all¬
mänhet. Det är innebörden, och häri ligger skillnaden.
Om nu vid denna decemberstämma, som har att fatta beslut om
nästkommande, års stämmors hållande, det kommer att tillämpas per
capita-omröstning, så införa vi naturligtvis en ny princip, den näm¬
ligen, att hvarje röstägande persons röst har lika röstvärde. Vi få
dock komma ihåg, att samma röstgrund äfven skall gälla, när vi
komma till bestämmelserna om kyrkostämmas hållande. Detta är
ett annat nummer här i konstitutionsutskottets utlåtande.
Vi ha nu i alla fall att afgöra, huruvida vi vilja vara med om
att vid kommunalstämmor införa per capita-omröstning. Vi få icke
tänka oss, att detta förslag är så oskyldigt som det ser ut, och att det
endast gäller den fråga, som vi nu gå att afgöra, utan antagandet af
förslaget kommer naturligtvis att betyda införande af en ny rösträtts¬
grund, och ha vi en gång infört den i det kommunala lifvet, är det
alldeles uppenbart, att det sedan endast blir en tidsfråga, då denna
röstgrund genomgående kommer att tillämpas i hela det kommunala
lifvet. Gå vi däremot med på reservanternas förslag, ha vi därmed
förklarat, att kommunalstämman i december bör ha rättighet att be¬
sluta, på hvilka dagar — sön-, helg- eller hvardagar— de ordina¬
rie kommunalstämmorna under påföljande år må hållas, men att be¬
slutet därom skall ske efter den röstgrund, som nu gäller. Det är
hela skillnaden.
Då jag sålunda icke kunnat vara med om att biträda, vare sig
motionärens förslag eller utskottets hemställan, utan ansett, att re-
Ang. ändrad
lydelse af §
17 i förord¬
ningen om
koynmunal-
stgrelse på
landet.
(Forts.)
Nr 32.
30
Lördagen den 20 april.
Ang. ändrad
lydelse af §
17 i förord¬
ningen om
kommunal¬
styrelse på
landet.
(Forts.)
servanternas förslag i denna del är det lämpligaste, ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till reservationen.
Herr Bäckström: Herr talman! Endast några få ord! J ag
har under hela diskussionen väntat, att ett yttrande, som finnes i
utskottsutlåtandet på sid. 7, skulle upptagas till bemötande, nämli¬
gen: »I Norrland har det blifvit vanligt, att åtminstone en kommu¬
nalstämma, nämligen decemberstämman, förlägges till lämplig hvar¬
dag, oftast tredjedag jul.»
Jag är norrlänning, och jag har varit bosatt i öfre Norrland un¬
der hela min lifstid, men jag måste säga, att de fall, då kommunal¬
stämman förlagts till en hvardag där uppe, äro ytterst sällan före¬
kommande, ja, fallen äro så få, att de alls icke borde ha blifvit om¬
nämnda här. Jag vill med detta alls icke klandra utskottet, tvärt¬
om, jag tycker, att utskottet handlat nästan alltför finkänsligt, när
utskottet upptagit ett sådant uttalande, som kan tagas till intäkt å
annat håll för att motarbeta utskottets förslag. I Västerbotten t. ex.
känner jag endast en församling, där det förekommer, att kommunal¬
stämman någon gång hålleS på hvardag, i Norrbottens län förekom¬
mer möjligen i två församlingar, att kommunalstämman hålles nå¬
gon gång å hvardag. Men dessa fall — äfven om de voro många
flera ■—• äro ju så få i förhållande till hela det stora antalet, att man
icke får säga, som det står här, att »i Norrland har det blifvit van¬
ligt, att åtminstone en kommunalstämma, nämligen decemberstäm¬
man, förlägges till lämplig hvardag, oftast tredjedag jul». Någon
kommunalstämma på tredjedag jul vet jag rakt icke ha förekommit
hvarken i Västerbottens eller Norrbottens län.
Jag har velat uttala detta, såsom jag nämnde, just emedan nå¬
gon måhända skulle kunnat taga detta uttryck till intäkt för att
motarbeta utskottets förslag, hvilket jag anser synnerligen lyckligt
funnet och till hvilket jag skall be att få yrka bifall.
Herr Ericsson i Vallsta: Jag vet icke, om herr Bäckström
vill räkna mig som norrlänning, men vill han göra det, kan jag för
min del intyga, att det i de trakter, jag känner till, är ganska all¬
mänt, att en ordinarie kommunalstämma hålles på tredje eller fjärde¬
dag jul. Denna upplysning har lämnats i utskottet, och det är för¬
modligen därför, som det berörda yttrandet har kommit in i utskotts-
betänkandet.
Härmed förklarades öfverläggningen vara afslutad. I öfverens¬
stämmelse med de därunder framställda yrkandena gaf herr talman¬
nen propositioner på l:o) bifall till utskottets hemställan samt 2:o) af-
slag å samma hemställan och bifall i stället till den af herr Bellin-
der m. fl. afgifna, vid utlåtandet fogade reservationen; och förkla¬
rade herr talmannen sig anse den under l:o) upptagna propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad. Votering begärdes emellertid,
i anledning hvaraf nu uppsattes, justerades och anslogs följande vote¬
ringsproposition :
Lördagen den 20 april.
31
Sr 32.
Den, som vill, att kammaren bifaller konstitutionsutskottets hem¬
ställan i utskottets förevarande utlåtande nr 10, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Yinner Nej, har kammaren, med afslag å utskottets berörda
hemställan, bifallit den af herr Bellinder m. fl. afgifna, vid utlå¬
tandet fogade reservationen.
Omröstningen utvisade 149 ja och 67 nej; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.
§ 4.
Härefter företogs till behandling konstitutionsutskottets utlåtan- Ang. uPPhö-
de, nr 11, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Haj:tr“^' “fr¬
ångående upphörande af pastors själfskrifvenhet såsom ordförande
vid kyrkostämma. 6 ås om lyrJco-
I en inom Andra kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hän- stämmas
visad motion, nr 131, hade herr Widlund, med instämmande i motio- ordförande.
nens syfte af fyra af kammarens ledamöter, hemställt, att Riksdagen
ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes
låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till lagändringar
i ändamål, att pastors själfskrifvenhet såsom ordförande i kyrkostäm¬
ma måtte upphöra.
Utskottet hemställde, att Riksdagen ville, i anledning af före¬
varande motion, besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
det Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till ändringar i förordningen om kyrkostämma samt kyrko¬
råd och skolråd den 21 mars 1862, i ändamål att pastors själfskrif¬
venhet såsom ordförande i kyrkostämma måtte upphöra.
Reservationer hade dock afgifvits:
af herrar Trygger, Glasört, Bellinder, Kjellén, grefve M. A. II.
Hamilton och von Mentzer, hvilka ansett, att utskottet bort afstyrka
motionen;
af herr Magnusson i Tumhult i fråga om motiveringen;
samt af herrar Jansson i Djursätra och Jönsson i Slätåker, som
förklarat sig instämma med herr Magnusson i Tumhult.
Sedan utskottets hemställan upplästs, begärdes ordet af
Herr Nyström, som anförde: Herr talman, mina herrar!
Äfven vid denna punkt har jag en annan uppfattning än ut-
skottsmajoriteten, ehuru jag icke kunnat göra den gällande vid
Jfr 32.
Ang. upphö¬
rande a f pa¬
stors själf-
skrifo enhet
såsom kyrko¬
stämmas
ordförande.
(Forts.)
32 Lördagen den 20 april.
voteringen i utskottet, då jag varit förhindrad att närvara vid
frågans slutbehandling.
Jag anser, såsom en af Andra kammarens reservanter säger,
att det finnes inga skäl för denna reforms genomförande. Åt¬
minstone är det icke uppgifvet något hållbart skäl härför. Re¬
dan detta borde ur förnuftig reformpolitiks synpunkt vara till¬
räcklig grund för kammaren att icke godkänna förslaget. Det
kali emellertid icke heller anses hafva gjort sig gällande någon
önskan om^ denna reforms genomförande,, att döma däraf, att
under de 47 riksdagar, som förekommit efter det nya statsskic¬
kets genomförande, detta reformförslag framställts endast på
fyra och vid alla fyra tillfällena enhälligt afslagits af bägge
kamrarna. En reform, som skulle ha någon djupare grund för
sig, skulle gifvetvis icke hafva behandlats på detta sätt utaf
Riksdagen. Det finnes icke heller i utskottsbetänkande! påpe¬
kade några positiva skäl för saken. Det enda, som jag skulle
kunna medge vara befogadt utaf hvad utskottet säger, det är,
att de egenskaper, som kräfvas för att sköta kyrkostämman’
äro ungefär desamma, som fordras för att sköta en kommunal¬
stämma. Detta kan ju i princip sagdt vara riktigt. Men å andra
sidan följer icke därutaf, att man bör frånträda det nuvarande
förhållandet beträffande ordförandeskap vid kyrkostämma. Det är
visserligen påstådt i utskottsbetänkande!, att det händer, att pastor
ibland saknar förmåga att väl sköta ordförandebefattningen. Det
håller jag för mycket troligt. Men å andra sidan vagar jag
påstå, att det lika ofta gäller om de valda kommunalstämmoord-
förandena, att de ganska klent reda sig med en mera invecklad
kommunalstämma, öfver hufvud taget må man icke tro, att
de valda förtroendemännen alltid äro så synnerligen skickliga
att fullgöra sina värf. Man får ibland en ganska egendomlig
inblick i dessa förhållanden, såsom t. ex. då man får taga del
af vissa oformligheter, som begås vid riksdagsmannavalen, och
som vi ju haft tillfälle att syssla litet med. Det händer .saker,
som man häpnar öfver att personer, som äro satta att leda val¬
förrättningar, kunna tillåta sig. Det är sålunda ingen garanti
för att kyrkostämmorna skola skötas bättre, om ordföranden
blifver vald, än nu. Samma anmärkningar, som nu riktas mot
en eller annan pastor, kunna säkert med lika stort skäl riktas
mot de valde kyrkostämmoordförandena, när sådana komma att
finnas. Om man emellertid resonerar såsom utskottet gjort,
att det skulle vara en fördel att få den i kommunala värf skick¬
ligaste att leda kyrkostämmans förhandlingar, så motväges detta
skäl utaf det skäl, som förut lagutskottet vid Derå tillfällen
anfört, och som varit orsaken till att' denna kammare förut af-
slagit detta, nämligen ^betydelsen och vikten af att det fäder
samverkan mellan den kyrkliga förvaltningen och den kyrkliga
representationen. Denna samverkan kan icke uppnås i samma
grad, om det förslag antages, hvilket nu bjudes kammaren, som
om den gamla ordningen bibehålies. Alan har för öfrigt så väl
Lördagen den 20 april.
33
Nr 32.
i detta utskottets "betänkande som ännu mer i det följande ta¬
git sig an prästerna och sagt, att detta vore så betungande
för prästerskapet. Ja, men har prästerskapet någonsin bekla¬
gat sig öfver detta? Jag vågar förneka den saken. Jag känner
icke, att Sveriges prästerskap velat undandraga sig detta värf,
hvilket det alldeles säkert så godt som enhälligt anser vara en
viktig funktion af dess verksamhet. Ty kyrkoherden är dock
något mera än man vill påstå. Han har icke blott att sörja
för den s. k. själavården. Han har ock att vaka öfver de kyrk¬
liga förhållandena i allmänhet. Han är den, som på alla områden
af det kyrkliga lifvet har att representera kyrkan. Följaktligen
bör man icke minska hans inflytande där; man bör icke minska
hans intresse för dessa kyrkligt-kommunala angelägenheter.
Man bör tvärtom se till, att vi alltid hafva i hvarje församling
en man, som känner såsom sin ämbetsplikt att vårda sig om
dessa angelägenheter. Detta kan icke ske på annat sätt än genom
bibehållande iaf den nuvarande ordningen. Jag vågar sålunda
bestrida utskottets påstående, att det finnes alldeles öfvervä¬
gande skäl för denna reform. Det finnes egentligen inga posi¬
tiva skål. De skäl, som anförts, äro af den beskaffenhet, att
man, om de godkännas, kan peka på olägenheter af denna reform
hvilka väga lika tungt. Jag medger, att denna fråga i och för
sig själf icke har någon så stor betydelse, men den betydelse,
som ligger i densamma, pekar emellertid i den riktningen, som
jag nämnt, att vi böra bibehålla den nuvarande ordningen; och
jag får därför yrka afslag å utskottets hemställan.
Vidare yttrade:
Herr Persson i Tofta: Herr talman! Jag har icke något
annat yrkande att göra än om bifall till konstitutionsutskottets
hemställan och jag gillar äfven till alla delar utskottets moti¬
vering. Men då dels reservanterna i år och dels lagutskottet,
då frågan förut varit uppe, förmenat, att det icke skulle fin¬
nas något verkligt behof af den ifrågasatta reformen, har jag
begärt ordet för att söka i någon mån, utöfver hvad motionä¬
ren och utskottet gjort, påvisa förefintligheten af ett dylikt
behof.
Jag vill då först säga, att om sådana bestämmelser vore
gällande, som nu motionären och utskottet föreslå, detta skulle
innebära en mycket stark garanti för att kyrkostämmans ord¬
förande icke missbrukade sin makt i egenskap af ordförande. Ty
den omständigheten, att ordförandebefattningen vore beroende
af stämmans förtroende, skulle just verka i den riktningen,
att ordföranden skulle sträfva efter att göra sig förtjänt
af detta förtroende. För att visa, huru en kyrkostämmas ord¬
förande kan missbruka sin makt, skall jag tillåta mig att draga
fram ett par exempel och blotta vissa knep — om jag så får ut¬
trycka mig — hvilka, huru orättvisa de än synas, knappast
Andra kammarens protokoll 1912. Nr 32. 3
Ang. upphö¬
rande af pa¬
stors själf-
sJ:r tf renhet
såsom kyrko¬
stämmas
ordförande.
(Forts.)
Nr 82.
34
Lördagen den 20 april.
Ang. upphö¬
rande a f pa¬
stors själf-
skrifrenhet
såsom kyrko¬
stämmas
ordförande.
(Forts.)
kunna beifras. 'Så vet jag 't. ex. en kyrkostämmoofdföraride, som
utsätter stämmor till de mest olämpliga tider, såsom'lördagar kl.
9 f. m., påskafton kl. 12 på dagen o. s. v., å tider, då en stor del
af församlingens röstberättigade medlemmar hafva göromål i den
närbelägna staden. Men detta är inte det värsta. Samme ord¬
förande kan arrangera kyrkostämmor rent af i smyg, utan att
man med framgång kan föra talan däremot. Det går till på det
sättet, att när han skall kungöra om en kyrkostämma från pre¬
dikstolen, tillkännager han, att det är många kungörelser att läsa
upp, så att det kommer att taga lång tid, hvarför de, som icke
intressera sig därför, kunna aflägsna sig. Denna indirekta upp¬
maning att aflägsna sig åtlydes af det störa flertalet kyrko¬
besökare. När så dessa samtidigt lämna kyrkolokalen, uppstår
ett litet buller, så pass stort ändå, att prästen med= lågmäld röst
lyser ut kyrkostämma, utan att några människor då veta därom.
När så tiden för stämman kommer, är det för prästen endast att
i all tysthet sända bud efter ett par trogna anhängare och
så blir det enhälliga beslut i allt.
Nu kan det visserligen invändas, att kyrkostämman lian
besluta, att kungörelser om stämmas hållande skall införas i
en eller flera tidningar, men vi veta ju, att i fall ordföranden
underlåter att införa någon kungörelse i tidningen,^ äfven i de
fall att stämman beslutat därom, utgör denna underlåtenhet icke
något hinder för stämmans hållande och alltså ej heller något hin¬
der för att en dylik stämma blir laglig — rent juridiskt sedt.
I detta sammanhang kan jag också nämna, hurusom en präst
ganska länge kunnat förhindra beslut om att kungörelser skola
införas i tidningarna såsom annonser., därigenom att han hotade
affatta dem så långa, att det skulle bli mycket kostsamt att taga
in dem. I detta syfte affattade han kungörelserna om kyrko¬
stämma under en tid ungefär så här: »Församlingens vid kyrko¬
stämma röstberättigade medlemmar kallas till kyrkostämma etc.
för att öfverlägga och besluta med anledning af en från folk¬
skoleinspektören inkommen, iså lydande skrifvelse» etc. Och så
var hela skrifvelsen, äfven om den omfattade ett eller ett par
ark in extenso intagen i kungörelsen. Herrarna kunna förstå,
att införandet af dylika kungörelser blir ganska dyrbart, och
därför drog sig församlingen i det längsta för att besluta, att
kungörelserna skulle intagas i tidningarna.
Jag skall tillåta mig att anföra ytterligare ett exempel,
som enligt mitt förmenande tydligt visar, huru oefterrättliga
förhållandena kunna vara, och huru nödigt det är, att försam¬
lingarna beredas rätt att välja kyrkostämmans ordförande. ^Vid
en ekonomisk besiktning å ett kyrkoherdeboställe väckte det någon
uppmärksamhet, att boställsinnehafvaren, kyrkoherden på plat¬
sen, yrkade på en mycket hög värdesättning af bristerna i de
hus, där underhållsskyldigheten ålåg församlingen. Det ^gjor-
des äfven anmärkning på detta, men man resonerade som så, att
det egentligen ej betydde något, om värdesättningen var hög eller
Lördagen den 20 april.
35
» 32.
lag, ty församlingen komme naturligtvis att låta verkställa re¬
parationerna på bästa och billigaste sätt, och detta resonemang
föreföll ju ganska plausibel^ Men att värdesättningen spela¬
de en icke obetydlig roll, det kom man snart nog underfund
med. En stämma, kungjord på sätt, som jag förut antydt, hölls
kort därefter. Ingen visste om stämman. När dagen för densam¬
ma kom, skickade boställsinnehafvaren, kyrkostämmans ordfö¬
rande, i all tysthet bud efter tre personer, en hemmansägare, en
snickare och en lägenhetsägare. Påföljande söndag fick man från
predikstolen höra' ett protokoll, som jag nu skall tillåta mig att
i utdrag uppläsa här med utelämnande af namnen. Det lyder
som följer:
»Protokoll vid gemensam kyrkostämma med N. och N. för¬
samlingar i N. kyrka den 19 juni 1909. För pastoratskyrkostäm-
man, som var i laga ordning sammankallad, upplästes det vid
ekonomiska besiktningen å kyrkoherdebostället ett mantal N. É.
den 3 dennes förda protokollet. Efter öfverläggning beslöt pas-
toratskyrkostämman enhälligt, 1) att nu antaga boställsinnehaf-
varens, tit. N. N. erbjudande att mot erhållande af de ersätt¬
ningsbelopp, som nämnda protokoll upptager, låta verkställa alla
de reparationer och andra arbeten å manhuset, som i protokol¬
let vid nämnda besiktning upptagits och föreskrifvits; 2; att
nu antaga snickaren N. N:s (det var en af de inlcallade per¬
sonerna) erbjudande att mot erhållande af de ersättningsbelopn,
som nämnda protokoll upptager, låta insätta föreskrifna 4 fön¬
ster i brygghusets kök, måla taket i den ena kammaren, insätta
föreskrifven ny dörr, bättra klädseln samt utvändigt måla hela
brygghuset och dörrar, stryka hela -spannmålsboden med röd
slamfärg, anbringa en brygga för uppkörning till östra ladu¬
gårdslängans loge, ersätta de uppruttna kättarna med helt ny
inredning på samma sätt som förut antingen af trä eller järn
och stensockel, _ bättra foderbordet med 2 nya syllar, reparera
mellanskiftena i stallet och bättra krubborna, omse och bättra
taken på samtliga 3 längorna med nytt, där så erfordras; 3) att
nu antaga lägenhetsägaren N. N:s (det var en annan af de vid
stämman närvarande) erbjudande att, mot erhållande af vid för¬
utnämnda syn i därvid förda protokollet upptagna ersättnings¬
belopp, utvändigt måla alla tre ladugårdslängorna samt tak och
väggar samt fönster inuti brygghusets kök; 4) att uppdraga
åf — •— — (här nämnas två andra ej vid stämman närvarande
personer) att medelst entreprenadauktion eller på annat lämp¬
ligt sätt bortackordera öfriga i i brygghuset och ladugården
ådömda reparationer och arbeten» o. s. v.
De arbeten, som enligt beslut på denna här trefliga stäm¬
man _ skulle utföras efter bortackordering »medelst entreprenad¬
auktion eller på annat lämpligt sätt», voro icke upptagna till
sa högt pris som de öfriga, hvilka skulle delas upp mellan de
stämmöbesökande.
Ang. upphö¬
rande af pa¬
stors själf-
skrifrenhet
såsom kyrko¬
stämmas
ordförande.
(Forts.)
Nr 32.
36
Lördagen den 20 april.
Ang. upphö¬
rande a f pa¬
stors själf-
skrifvenhet
såsom kyrko¬
stämmas
ordförande.
(Forts.)
Jag tror, att under sådana förhållanden, som jag tillåtit
mig här blotta, är icke det påståendet bärande, att den ifråga¬
satta reformen ej är behöflig.
Jag yrkar följaktligen, såsom jag nämnde i början af mitt
anförande, bifall till konstitutionsutskottets hemställan.
Herr vice talmannen Bonde: Herr talman, mina herrar!
Jag hade verkligen hyst den förhoppningen, att det förevarande
betänkandet icke i denna kammare skulle framkalla någon vi¬
dare diskussion. Jag hade ju därtill grundad anledning,_ då
det förslag, som af motionären framställts, inom utskottet icke
mött något motstånd från utskottsledamöternas från Andra kam¬
maren sida, hvartill kommer att åtskilliga af Första kamma¬
rens ledamöter bidrädt utskottets hemställan. Men mina för¬
hoppningar tyckas ha gäckats, och det syntes af den nyss be¬
handlade motionen, att äfven eu fråga, som jag trodde, att den
stora majoriteten inom Andra kammaren skulle vara enig om,
dock kunnat framkalla en lång diskussion. Ehuru ogärna^ jag
vill förlänga diskussionen, anser jag mig dock pliktig att såsom
utskottets ordförande säga några ord med anledning af hvad
som yttrades utaf den förste ärade talaren.
Jag fann hans argumentering i vissa afseenden något egen¬
domlig, särskild! förvanade det mig då han i början åt sitt an¬
förande framhöll, att detta förslag icke skulle innebära en re¬
form af betydelse, på den grund att denna fråga ej varit före i
riksdagen mera än ett fåtal gånger under senare årtionden och
att den hittills ännu icke blifvit genomförd. Detta är onek¬
ligen eu egendomlig argumentering, ty helt visst finnes det ännu
åtskilliga reformer af allmänt erkänd betydelse, som ännu icke
blifvit genomförda och som ännu icke vunnit Riksdagens bi¬
fall. Sålunda tror jag icke, att detta kan utgöra någon grund,
hvarför vi ej skola gifva vårt bifall till den förevarande motio¬
nen, och om jag också måste erkänna, att den icke är en af
de mest betydelsefulla, så kan den dock vara af betydelse på
många håll.
Det har betonats, och den senaste talaren gaf äfven exempel
på, att det icke är sagdt, att den själfskrifne ordföranden, kyrko¬
herden, alltid är den lämpligaste att leda förhandlingarna, och
att därför det vore önskvärd!, att församlingarna själfva ägde
rättighet att utse den de ansåge lämpligast till denna befatt¬
ning.
Det har emellertid framhållits, att det är församlingarnas
eget fel, ifall de till ordförande få en olämplig kyrkoherde,
då de ju själfva äga att välja kyrkoherde, men om också en
kyrkoherde, då han väljes, kan vara lämplig såsom ordförande,
kan han dock med åren bli mindre lämplig därtill, och försam¬
lingarna ha visserligen rättighet att välja kyrkoherde, men do
ha ingen rättighet att entlediga honom och kunna således icke
befria sig från en olämplig kyrkostämmoordförande.
Lördagen den 20 april.
37
Nr 32.
För öfrigt förefaller det mindre lämpligt att en församling
skall vid ett kyrkoherdeval i första rummet fästa afseende vid
sådana kvalifikationer som erfordras för att vara en skicklig
ordförande eller expeditionskarl. Af större vikt är, att den blif¬
vande kyrkoherden i kyrkligt afseende, i egenskap af själasör¬
jare, är lämplig, och att taga sådana hänsyn som till kompe¬
tensen såsom ordförande vid kyrkostämmor med i beräkningen
tror jag icke kan vara till gagn för vårdandet af de kyrk¬
liga angelägenheterna i församlingen.
Det har vidare framhållits, att det är nödvändigt, att kyr¬
koherden är ordförande i kyrkostämman, därför att han måsts
anses ha det största intresset för kyrkliga angelägenheter och
därför bör vara i tillfälle att med kraft ingripa i desammas
handhafvande. Jag tror icke, att kyrkoherdens intresse för kyrk¬
liga angelägenheter på något mindre sätt kommer församlin¬
gen till godo, ifall han icke är ordförande. Han blifvsr kanske
just i sådana fall mera obunden och kan kraftigare deltaga så¬
väl i debatterna som i behandlingen af ärendena, om han icke
är tvungen att sitta på ordförandestolen. Således kan jag alls
icke anse detta vara något vägande skäl gent emot reformen,
utan jag anser det vara bäst att, såsom utskottet föreslagit, det
öfverlämnas åt församlingen att välja den lämpligaste personen
till ordförande, och jag är alldeles förvissad om, att på de flesta
håll, där verkligen kyrkoherden därtill är lämplig, kommer han
att utses till ordförande.
Att det från första början, då kyrkostämmoförordningen kom
till, öfverlämnades åt kyrkoherden att fungera som ordförande
vid kyrkostämman, beror —■ liksom då det gäller frågan om
kyrkoherdes själfskrifvenhet att vara ordförande i skolrådet, hvil¬
ken fråga vi äfvenledes komma att behandla i dag, då ett annat
konstitutionsutskottsbetänkande föredrages — beror, säger jag,
därpå, att det då rådde helt andra förhållanden än nu. Det var
nämligen på den tiden ganska svårt att finna personer, som kunde
leda de kommunala förhandlingarna. Nu har det visat sig, att
man nästan öfver allt kan erhålla lämpliga personer såsom ord¬
förande i kommunalstämman, om också som den förste talaren
framhöll, på ett eller annat håll, undantagsfall kunna förekom¬
ma. Men i allmänhet har det visat sig i hela Sveriges rike, att
de flesta ordförandena vid kommunalstämmorna sköta sitt kall
på ett oklanderligt sätt. Hvarför skulle man icke då inom försam¬
lingarna kunna finna lämpliga personer att sköta ordförande¬
skapet i kyrkostämmorna?
Jag tror sålunda, att det från församlingens sida är önsk-
ligt, att de få välja den för platsen mest lämpliga personen,
vare sig detta är kyrkoherden eller någon annan. Men man
kan äfven se saken ur prästerskapets synpunkt, och det har
från det hållet vid flera tillfällen betonats, att det för prästerna
vore synnerligen angenämt, om de befriades från det själfskrifna
ordförandeskapet, hvilket för dem på många håll är en tunga,
Ang. uppkö¬
rande a f pa¬
stors själf¬
skrifvenhet
såsom kyrko¬
stämmas
ordförande.
(Forts.)
Nr 32.
38
Lördagen den 20 april.
Ang. vpphfi¬
rande af pa¬
stors själf-
sirifrenhet
såsom kyrko¬
stämmas
ordförande.
(Forts.)
som gör, att de måste ägna sig åt saker, som icke precis falla
samman med deras egentliga kall. Om de däremot befriades där¬
ifrån, skulle de mera kunna ägna sig åt detta sitt kall.
Jag anser mig icke böra ingå på en närmare behandling
af denna fråga, då utgången här i kammaren torde vara fullkom¬
ligt viss, alldenstund icke någon reservation i sak är fogad vid
betänkandet, och den reservation, som föreligger från ledamöter
af denna kammare, endast berör motiveringen, i det man fram¬
håller, att det äfven borde bestämmas, att pastor skulle vara nöd¬
sakad att åtaga sig ordförandeskapet, såvida han blefve vald.
Därom är icke annat att säga, än att det vore synnerligen lämp^
ligt, men konstitutionsutskottet har icke tänkt, att något sådant
behöfde särskildt framhållas.
Då det sålunda dels för församlingen måste vara önskligt,
att den till ordförande i kyrkostämman får den lämpligaste per¬
sonen, hvilket det icke är sagdt, att kyrkoherden alltid är, dels
ock från prästerskapets sida sedt måste vara önskligt, att det¬
samma befrias från ett onödigt obligatoriskt ordförandeskap, tror
jag, att det skulle vara klokt, om Andra kammaren nu biträdde
konstitutionsutskottets förslag. Jag är också förvissad om, att
kammaren kommer att göra det, och därför hoppas jag, att vi icke
måtte af kammarens dyrbara tid använda allt för mycket på en
sak, hvars utgång är på förhand gifven. Jag ber därför att få
yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Nyström: Den vädjan, som låg i den föregående
ärade talarens ord, att icke upptaga tiden med denna frågas
behandling, skulle jag gärna velat ställa mig till efterrättelse,
om icke talaren själf fällt några påståenden, som ändå kunde
vara underkastade kritik — och jag antager, att det icke låg
i hans ord, att han ville undanbe sig sådan. Han talade i
början mycket om att här förelåge ett verkligt behof. Jag för¬
nekar emellertid, att vi ha något skäl att antaga det, och den
ärade talaren har icke heller kunnat stödja detta sitt påstående
med några uppgifna skäl. Vore det ett allmänt kändt behof
detta, skulle det tagit sig uttryck i Riksdagen i form af mo¬
tioner mycket mer än det gjort; jag framhöll, att det väckts
i medeltal en motion i denna fråga hvart tionde år under kam¬
marens existens, och följaktligen måste man anse, att en sak,
som icke ådragit sig motionärers uppmärksamhet melodi oftare,
icke kan beteckna något allmänt kändt behof. Det må också här
framhållas, hvilket jag icke gjorde i mitt förra anförande, att
där det finnes likartade församlingar i andra länder, är det,
såvidt jag vet, undantagslöst så ordnadt, att pastor är själf-
skrifven ordförande i dessa församlingar. Detta visar väl, att
det är någon reson i den nuvarande ordningen.
Hvad som emellertid för mig är afgörande, då jag yrkar,
att kammaren må förkasta föreliggande förslag, det är, att man
genom att införa denna nya ordning skulle inkasta ett nytt
Lördagen den 20 april.
39
Jfr 32.
politiskt tvistefrö i vårt kommunala lif. Hafva vi icke nog
många sådana förut? På alla områden vill man konsekvent
införa strid, politisk strid. Där det kan undvikas, där bör det
undvikas, och här kunna vi undvika det, här göres det ingen
nytta, med den föreslagna reformen. Det kan väl antagas för
gifvet, och jag misstänker, att ingen af Eder betviflar det, att
den enda synpunkt, som vid detta val liksom vid andra skulle
bli gällande, vore den rent politiska. Här kommer det att stridas
af politiska skäl om en sak, som rakt icke är af politisk inne¬
börd. Det kan misstänkas, att en duglig pastor,^ redan därför
att han är kyrkans tjänare, kommer att ratas åtminstone af
stora delar af de valberättigade, hvilka icke vilja lämna nå¬
got förtroendeuppdrag åt sådana. Det kan också hända, att
många andra synpunkter komma att spela in. Detta är mitt
hufvudmotiv för att afstå ett yrkande, som jag förut erkänt
eljest icke skulle vara af stor eller djupgående betydelse.
Jag ber fortfarande att få vidhålla mitt yrkande.
Herr Wall in: Den föregående ärade talaren framhöll, att
den omständigheten, att denna fråga icke varit så många
gånger bragt på tal, skulle visa, att den innebure en reform,
som icke vore af behofvet påkallad. Men det finnes erfarenhet
från det praktiska lifvet, som visar, att den ifrågasatta refor¬
men i själfva verket är af behofvet starkt påkallad. Det är
ju så, att vid tillsättandet af prästerliga befattningar tages
i de flesta fall icke någon som helst hänsyn till vederbörandes
förmåga att vara ordförande. Vid kyrkostämmorna röra sig de
frågor, som där förekomma, i de allra flesta fall om ekonomiska
angelägenheter, och det är mera sällan någon fråga före, som
rör själavården, utan det är frågor om skolhusbyggnader och
en råd ekonomiska ärenden, som komma att afgöras vid stäm¬
morna; det är sålunda icke frågor om sådana ärenden, rörande
hvilka det är nödvändigt, att pastorn på grund af sitt kall
och sin öfriga verksamhet är särskildt lämpad att leda för¬
handlingarna. Men det händer ofta, att pastorn, när han
blir gammal, sitter kvar som kyrkoherde och sitter kvar som
ordförande, ehuru han börjar sakna den spänstighet och för¬
måga, som för en ordförande äro nödvändiga, särskildt i de större
församlingarna, vid afgörandet af viktigare frågor för att han
skall kunna på ett riktigt sätt leda förhandlingarna. Det har
visat sig — och jag har erfarenhet däraf från en ganska stor
församling — att beslut, som fattats på kyrkostämma, kunna
öfverklagas, och, hvad mera är, att hvarje beslut, som öfver-
klagas, blir regelbundet upphäfdt på grund af ordförandens oför¬
måga att leda förhandlingarna. Sådant har händt och händer
alltjämt på flera ställen i vårt land. Detta utgör enligt min
öfvertygelse tillräckligt skäl att anse denna reform nödvändig.
När det rör sig om frågor, som äro af stort ekonomiskt intresse,
såsom skolhusbyggnader och dylikt, förstår man, hvilken in-
Ang. upphö-
rande af pa¬
stors själf-
skrifrenhet
såsom kyrko¬
stämmas
ordförande.
(Forts.)
Nr 32.
40
Lördagen den 20 april.
Ang. upphö¬
rande a f pa¬
stors själ/'-
skrifvenhet
såsom kyrko¬
stämmas
ordförande
(Forts.)
verkan det måste utöfva på församlingarnas ekonomi och rörel¬
sefrihet att ha en ordförande, som är olämplig som sådan.
Nu invänder man, att samma förhållande kan inträffa, äf¬
ven om ordföranden är vald, och herr Nyström framhöll, att
det icke alltid vore sagdt, att en vald ordförande vore bättre
skickad att leda stämmans förhandlingar. Härtill ber jag få
anmärka, att det dock är en väsentlig skillnad härvidlag, då
ju den valde icke behöfver omväljas,, när tiden, för hvilken
valet skett, är utgången, under det att pastorn är själfskrifven
och såsom sådan sitter kvar så länge han innehar sin befatt¬
ning, och församlingen således icke kan befria sig från honom,
om han är eller blifvit olämplig. Det är en väsentlig skill¬
nad, som man icke bör förbise.
Vidare har herr Nyström påstått, att det skulla vara att
kasta in ett nytt politiskt tvistefrö i vårt kommunala lif, om
detta förslag ginge igenom. Jag vill med den erfarenhet jag
har såväl från kommunal- som kyrkostämma påstå, att, när
man från och med i år fått rätt att välja vice ordförande, jag
icke har mig bekant, att detta föranledt någon särskild upp¬
delning i politiska partier eller att politiska lidelser spelat in.
Man har valt den person, som man har funnit lämpligast att
leda förhandlingarna, och jag har som sagdt icke kunnat er¬
fara, att det på något sätt härvid visat sig uppstå politiska
tvistigheter åtminstone i någon mera afsevärd grad. Politiska
synpunkter spela däremot in, när det gäller afgörandet af vissa
principfrågor och när det är fråga om realiteter; då komma poli¬
tiska tvistigheter att spela in, det är sant, och det är också
att anse som nödvändigt i de flesta fall. Men vid val af ord¬
förande tror jag man i de flesta fall ser till, att man får
en lämplig person, oafsedt den politiska ståndpunkt han intager.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr vice talmannen, som under nästföregående anförande öfver-
tagit ledningen af kammarens förhandlingar, lämnade nu ordet till
Herr J anssoni Djursätra, som yttrade: Jag hade hoppats, att
kammaren skulle stå enig i denna fråga, men då så icke är förhållan¬
det, ber äfven jag att få yttra några ord i anledning af det förelig¬
gande utskottsbetänkande^ Jag kan icke förstå, att det är nödvän¬
digt att betrakta den här frågan såsom någon särskild partifråga.
Lika litet kan jag förstå, att man behöfver betrakta den såsom ett
misstroendevotum mot prästerskapet, utan det är ju helt enkelt en
allmän fråga, som afser att vara till nytta för den kyrkliga kommu¬
nens samfälligheter. Det är bara fråga om att finna lämpligaste per¬
sonen för ett visst uppdrag, en viss befattning. Och fördenskull går
motionen och äfven utskottets utlåtande ut på det, att pastors själf-
skrifvenhet att vara ordförande i kyrkostämma skall upphöra. Så¬
ledes är det icke sagdt, att kyrkostämman icke skall välja honom, om
han är eu duglig pastor, utan förslaget innebär blott den möjligheten,
Lördagen den 20 april.
41
Nr 82.
att, där det visat sig, att pastorn i följd af sjuklighet eller andra för¬
hållanden icke är lämplig att vara ordförande i kyrkostämma, det
då skall stå församlingen fritt att få en annan person, som är lämplig;
och för att undvika, att reformen blir stötande, innebär försla¬
get, att själfskrifvenheten skall upphöra, d. v. s. att i alla försam¬
lingar skola sådana val ske; antingen prästen är duglig och lämplig
eller motsatsen, och däri ligger väl intet förnedrande för prästerska¬
pet. Jag kan därför ej förstå annat, än att motionen åsyftar införan¬
det af en god ordning, något, som vi borde och kunde vara med om
allesammans. Det kan ju, såsom förut påpekats, vara möjligt, att en
prästman kan vara en synnerligen lämplig och begåfvad själasörjare,
utan att därför vara utrustad med de egenskaper, som erfordras för
en ordförande i en stämma. Och när det är fråga om att välja präst,
få prästens egenskaper och förmåga vid profvet icke tillfälle att ut¬
veckla sig på det område, där kyrkostämman har att röra sig, utan
afser egentligen en viss kyrklig förrättning. Således kan det hända,
att en församling kan ha fått en förträfflig predikant, men som trots
detta icke besitter egenskaper, som göra honom lämplig till ordförande
i kyrkostämman i synnerhet i vissa församlingar. Nu vill den här
motionen liksom utskottets förslag innebära en lämplig utväg för af-
hjälpandet af sådana svårigheter, och jag kan för min del icke finna
annat, än att utskottet haft allt skäl att tillstyrka bifall till motionen.
Jag har jämte ett par kamrater i utskottet från denna kammare
i en reservation ett uttalande, som innebär ett önskemål, hvartill borde
tagas hänsyn nämligen, att vid val till ordförande kyrkoherden icke
borde kunna ha rätt att afsäga sig uppdraget, när församlingen har
förtroende för honom. Men då i alla händelser denna fråga är af un¬
derordnad vikt och betydelse, jämförd med den fördel, som själfva för¬
slaget i öfrigt innebär, så har jag för min del ansett, att den omstän¬
digheten icke utgjort något hinder för mig att bifalla utskottets för¬
slag, och jag ber därför att nu få yrka bifall till detsamma.
Ang. upphö¬
rande af pa¬
stors själf-
skrifrenhet
såsom kyrko¬
stämmas
ordförande.
(Forts.)
Sedan öfverläggningen härmed förklarats vara afslutad, gaf herr
vice talmannen propositioner å de därunder framkomna yrkandena;
och biföll kammaren utskottets hemställan.
§ 5.
Vidare fanns å föredragningslistan upptaget konstitutionsutskot¬
tets utlåtande, nr 12, i anledning af väckta motioner om ändrad ly-
delse af § 9 i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skol¬
råd och om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående rätt för kyrkostäm¬
ma att själf besluta om plats och tid för dess hållande.
Till konstitutionsutskottets handläggning hade hänvisats tve
inom Andra kammaren väckta motioner, hvilka afsågo ändringar i
gällande bestämmelser i § 9 i förordningen om kyrkostämma samt
kyrkoråd och skolråd i fråga om kyrkostämmas hållande.
I den ena af dessa motioner, nr 105, hade herrar Bärg i Katri¬
neholm och Carlsson i Frosterud hemställt, att Riksdagen behagade
Ang. ändrad
lydelse af § 9
i förordningen
om kyrko¬
stämma samt
kyrkoråd och
skolråd.
42
Lördagen den 20 april.
Nr 82.
Ang. ändrad
lydelse af § 9
i förordningen
om kyrko¬
stämma samt
kyrkoråd och
skolråd.
(Forts.)
i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla om utarbetandet och framläg¬
gande för Riksdagen af förslag till förändrad lydelse af förordnin¬
gen den 21 mars 1862 om kyrkostämma m. m. i syfte, att kyrkostäm¬
ma måtte tillerkännas rätt att själf besluta angående plats och tid för
dess hållande.
I den andra motionen, nr 113, hade herr Bäckström.1 föreslagit,
det Riksdagen ville besluta, att § 9 i förordningen om kyrkostämma
m. m. måtte erhålla följande ändrade lydelse:
Tre ordinarie kyrkostämmor skola årligen hållas:---val
af revisorer.
De ordinarie stämmorna äfvensom de extra stämmor, vid hvilka
val till befattningar i kyrka och skola förrättas, utsättas till sön- eller
helgdag å tid, då allmän gudstjänst icke pågår; dock äger ordinarie
kyrkostämman i december att besluta, huruvida de ordinarie kyrko¬
stämmorna eller vissa af dem samt de extra kyrkostämmor, vid
hvilka val till befattningar i kyrka och skola förrättas, skola under
det nästföljande året utsättas till annan dag än sön- eller helgdag.
Den, hvilken såsom ledamot---af sagda förvaltning.
Utskottet hemställde, att Riksdagen ville, i anledning af före¬
varande motioner, besluta att i skrifvelse till Ivungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till sådan ändring i förordningen om kyrkostämma samt
kyrkoråd och skolråd, att ordinarie kyrkostämman i december skulle
äga dels bestämma platsen för kyrkostämmornas hållande nästföl¬
jande år, dels ock beträffande tiden bestämma att de ordinarie kyr¬
kostämmorna samt, för visst fall där så kunde anses erforderligt, de
extra kyrkostämmorna utsattes till sön- eller helgdag, och att därvid
de små röstägarnes intresse tillgodosåges i lika mån som de stora
röstägarnes.
Vid utlåtandet voro emellertid fogade reservationer:
af herrar Trygger, Clason och von Mentzer;
af herrar Bellinder, Kjellén och grefve M. A. H. Ilamilton, hvil¬
ka ansett, att motionen icke borde till någon Riksdagens åtgärd för¬
anleda ; samt
af herrar Jansson i Djursätra, Magnusson i Tumhult och Jöns¬
son i Slätåker, som ansett, att utskottet bort hemställa, att Riks¬
dagen ville i anledning af ifrågavarande motioner för sin del an¬
taga följande ändrade lydelse af § 9 i förordningen om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd:
§ 9.
Tre ordinarie kyrkostämmor---val af revisorer.
Ordinarie kyrkostämman i december äger besluta, huruvida de
ordinarie kyrkostämmorna eller vissa af dem under det nästföljande
året skola utsättas till sön- eller helgdag.
Den, hvilken---af sagda förvaltning.
Lördagen den 20 april.
43
Xr 32.
Efter föredragning af utskottets hemställan yttrade: A»g- ändrad
lydelse of § 9
Herr Nyström: Herr talman! Diskussionen om denna punkt1 ^o^tyrko-"
är redan affärdad, då vi diskuterade utlåtandet nr 10, och jag vill stämma samt
endast för konsekvensens skull yrka afslag på utskottets hemställan kyrkoråd och
och bifall till den af herr Jansson i Djursätra m. fl. afgifna reser- skotråd.
vationen. (Forts.)
Herr Edén: Herr talman! I öfverensstämmelse med herr Ny¬
ströms hållning skall också jag inskränka mig till ett naket yrkande
»för konsekvensens skull». Jag hoppas, att kammaren »för konse¬
kvensens skull» i denna fråga intager samma ställning, som den intog
i fråga om kommunalstämmornas utsättande. Jag yrkar således bi¬
fall till konstitutionsutskottets hemställan.
Herr Kr opp: Herr talman! Det kan naturligtvis icke falla mig
in att göra något annat yrkande än om bifall till utskottets hemställan.
Men jag begärde ordet med hänsyn till, att frågan om rätten för
kyrkostämmoordförande att utlysa stämman på tid, som synes honom
passande, kan förefalla betydelselös i synnerhet för dem af kammarens
ledamöter, som hysa den uppfattningen, att stänunoordförandena i regel
utlysa stämmorna till sådana tider, som äro för deltagarna de mest
lämpliga. Det gifves emellertid undantag härifrån, och det mest
beklagansvärda är ju, att när sådana undantag göras, så verka de
mycket försvårande för arbetarnas och småfolkets vidkommande att
kunna närvara på stämmorna. Jag vill belysa detta med exempel
från den stad jag representerar, nämligen Eskilstuna.
Eskilstuna är ju, som herrarna veta, en ganska stor arbetarstad
med en vidtomfattande industri, och tusentals arbetare äro ss^ssel-
satta inom densamma. Där ha nu emellertid under många år kyrko¬
stämmans ordförande nästan undantagslöst utlyst stämmorna att afhål-
las på måndag eller tisdag och med början kl. 12 eller 1 på dagen. Det
är ju alldeles uppenbart, att dessa tider äro de mest olämpliga för en
sådan stad som Eskilstuna. Arbetarna måste nämligen för att kunna
närvara vid stämmorna försaka öfver en half dags arbetsförtjänst. Vi
ha försökt få rättelse häruti och både muntligen och skriftligen fram¬
ställt begäran om förändring i dessa tider, hvilket dock icke ledt till
något som helst resultat. År 1907 företogs emellertid ett kyrkoråds-
och skolrådsval, hvilket öfverklagades och äfven upphäfdes af Kungl.
Maj :t. Vid detta tillfälle inlämnades en petition till kyrkostämmans
ordförande med en begäran om, att dessa stämmor hädanefter skulle
utlysas till lördag och då med början klockan 3 e. m. Vi ansågo
nämligen denna tid vara den mest lämpliga både för arbetare och
arbetsgifvare, emedan ju arbetet på de allra flesta fabrikerna afslu-
tas klockan 1 och 2 på lördagseftermiddagen. Denna petition både
samlat närmare 2,500 underskrifter af kommunalt röstberättigade
medborgare. Den hade också sympatier på arbetsgifvarehåll, därför
att man där ansåg, att det var en rimlig begäran. Men kanske sågo
arbetsgifvarna saken ännu mera ur den synpunkten, att det kan upp-
Nr 32.
44
Lördagen den 20 april.
Ang. andrad stå olägenheter inom själfva det planlagda arbetssystemet, hvarigenom
i förordningen _ förlust för ^ industriel!. Man ansåg — och det är ju alldeles
om leyrko- naturligt — att, då stora frågor föreligga, exempelvis kyrkobyggnads-
stämma samt frågor m. fl. dylika, flera hundratal arbetare skulle nödgas ikläda
kyrkoråd och sig denna ekonomiska uppoffring för att kunna närvara och tillvara-
(F T i 'taga sina intressen; och då inom såväl den mekaniska som i ännu
( or s-> högre grad manufakturindustrien arbetet bedrifves så att säga tempo¬
vis, d. v. s. de olika delarna af varan gå under tillverkningen från
den ena maskinen till den andra, ur den ene arbetarens hand till den
andres, så är det alldeles gifvet, att detta system rifves fullständigt
upp. Och fabrikerna måste ändå fortsätta med sin gång, därför att
ett fåtal arbetare stannar kvar. Tro herrarna, att denne kyrkostämmo-
ordförande gick oss till mötes? Mej, tyvärr icke. Mig veterligt, har
lian icke mera än en enda gång utlyst kyrkostämman till annan dag
än måndag och tisdag.
Men hvad som är det mest betecknande i detta fall är, att denne
kyrkostämmoordförande har under många år tillhört Riksdagens Förs¬
ta kammare, och han har under de allra flesta åren han varit där, vill
jag minnas, tillhört konstitutionsutskottet. Han satt ock under det
sist förflutna året i konstitutionsutskottet, då den Forsslingska motio¬
nen behandlades, hvilken ju afsåg kommunalstämmans förläggande
till söndag. Han finnes icke med på den reservation, som afgafs af
herr Nyström m. fl., utan har således instämt, efter hvad jag kan
finna, i konstitutionsutskottets afslagsyrkande och på samma gång,
såvidt jag kan förstå, äfven instämt i den motivering, som åtföljde
detsamma, och ur hvilken jag skall tillåta mig att uppläsa en kortare
passus. Utskottet säger bl. a. följande: »Utskottet, som delar motio¬
närens uppfattning, att ett flitigt deltagande i de kommunala samman¬
trädena är synnerligen önskvärdt, vill i detta sammanhang framhålla
vikten af, att vederbörande ordförande i kommunalstämma såvidt
möjligt tillmötesgår af kommunens medlemmar mera allmänt uttalade
önskningar i fråga om val utaf dag för stämmans hållande för att
därigenom bereda det störa flertalet tillfälle att närvara vid förhand¬
lingarna.» Ja, mina herrar, när denne stämmoordförande, som själf
varit med om att besluta och godkänna denna motivering, kunnat
handla så i strid mot hvad han i princip själf godkänt, hvad skall man
då tänka och tro om andra i landet?
Jag har, herr talman, icke kunnat uraktlåta att för kammaren
framhålla detta exempel, då jag finner det ganska talande. Det borde
äfven tala för, att denna kammare går med på konstitutionsutskottets
förslag, till hvilket jag yrkar bifall.
Under herr Kropps anförande hade herr talmannen återkommit.
öfverläggningen förklarades nu vara afslutad. Efter af herr
talmannen gifna propositioner å dels bifall till utskottets hemställan
och dels afslag därå samt bifall i stället till den af herr Jansson i
Djursätra m. fl. afgifna, vid utlåtandet fogade reservationen, biföll
kammaren utskottets hemställan.
45
Jfr 32.
Lördagen den 20 april.
§ 6.
Till afgörande förelåg nu konstitutionsutskottets utlåtande, nr
13, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj :t angå¬
ende upphörande af pastors själfskrifvenhet såsom skolrådsordfö-
rande.
I öfverensstämmelse med hvad herr Hallen föreslagit i en inom
Andra kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad motion,
nr 107, i hvars syfte sex af kammarens ledamöter instämt, hemställ¬
de utskottet, att Riksdagen måtte besluta att i skrifvelse till Kungl.
Maj :t anhålla, det täcktes Ivungl. Maj :t låta utarbeta och för Riksda¬
gen framlägga förslag till lagändringar i syfte att skolrådets ordfö¬
rande måtte af församlingen å kyrkostämma väljas.
Häremot hade emellertid reservation afgifvits af herrar Tryg¬
ger, Clason, Bellinder, Kjellén, von Mentzer, grefve M. A. 11. Hamil-
ton, Jansson i Djursätra, Magnusson i Tumhult och Jönsson i Slät¬
åker.
Sedan utskottets hemställan upplästs, lämnades på begäran ordet
till
Herr Nyström, som yttrade: Herr talman, mina herrar! Jag
bör kanske till en början be kammaren om ursäkt, för att jag i dag
så många gånger besvärar densamma. Men här föreliggande betän¬
kande är dock af den betydelse, att jag icke kan underlåta att äfven
här säga några ord. Det är i själfva verket, mina herrar, det vik¬
tigaste betänkande, som ligger på dagens bord. Det är kanske det
viktigaste, som kommer att behandlas under hela denna riksdag.
Ty hvad är kärnan i detsamma? Det är den gamla icke blott hos
oss utan i alla länder mycket omstridda frågan om skolans skil¬
jande från kyrkan. Det är detta, som är kärnpunkten i det här
föreliggande förslaget, och sedt från den synpunkten, bör det icke
få alldeles utan kritik passera kammaren. Jag vet visserligen eller
har åtminstone anledning tro, att afgörandet redan på förhand är
klart, men det finnes tillfällen, då man kämpar icke för att segra,
utan för att, som det heter, rädda sin själ.
Äfven denna fråga är en af dem, som äro fullständigt upp¬
konstruerade utan verkliga sakskäl. Äfven här kan jag hänvisa,
liksom i ett föregående fall, såsom bekräftelse på detta påstående,
till det sätt, hvarpå frågan behandlats af Riksdagen förut. För att
endast taga tiden från 1880-talet, så har under denna tid förslaget
varit framme fem gånger och alla gånger förkastats af bägge kam¬
rarna. Det torde därför kunna finnas fog för det påståendet, att
Andra kammaren liksom den Första åtminstone hittills aldrig an¬
sett denna reform nödvändig och nyttig.
Läser man nu de särskilda skäl, som hafva framförts vid detta
tillfälle för saken, så tror jag icke heller, att dessa kunna verka öf¬
vertygande. Redan motionären själf har, som rätt och billigt är, er-
Ang. upphö¬
rande af på¬
stöta själ/•
slcrifvenhet
som sJ:olråds¬
ordförande.
Nr 32.
46
Lördagen den 20 april.
Ang. upphö- kant, att ingen skada skett af den gamla ordningen. Han medgifver
mnde åt pa- tvärtom, att, som det heter i hans motion, man icke får glömma den
"skrifvenhet oegennyttiga sträfvan för en god utveckling af församlingarnas skol-
som skolråds- väsen, som i det stora hela utmärkt de hittillsvarande skolrådsord-
ordfösande, förandena. Den svenska moderna folkskolan kan i år som bekant
(Forts.) fira 70-årsdagen af sin tillvaro. Hela denna tid har skolan ledts
af Sveriges prästerskap, och det är väl allmänt erkändt icke minst
af skolans egna målsmän, att den har under dessa 70 år genomgått
en utomordentlig utveckling till det bättre. I den utvecklingen böra
väl äfven de, som haft den närmaste tillsynen af skolan, hafva sin
andel, och man kan väl redan af det faktum anse, att prästerskapet
i det stora hela väl fullgjort det förtroende, som 1842 ställdes till
dem.
Nu anför man som skäl för att taga bort denna befogenhet
från prästerskapet samma motiv, som anförts nyss, då det var
fråga om att befria prästerna från att vara ordförande i kyrko¬
stämma, nämligen att prästens hufvuduppgift är att tjäna de sedliga
och religiösa krafterna hos vårt folk, och att han därför icke bör
befatta sig med folkskolan. Det är en syn på folkskolan, som jag
verkligen icke kan förstå. Skulle icke folkskolan tjäna de sedliga
och religiösa krafterna i vårt folklif, så vore folkskolan sannerligen
icke mycket värd, och då skulle säkert heller icke folkskolan åtnjuta
den popularitet, som den nu har. Nej. det, som är det viktigaste för
folkskolan, och hvad jag såson? gammal skollärare kan påstå, det är,
icke att inpränta vetande i olika ämnen, utan att tjäna de religiösa
och sedliga krafterna, utbilda karaktärerna och därigenom stål¬
sätta aiumnerna för lifvets strider.
Och sedt från den synpunkten, är det väl ingen uppgift, som
ligger prästen närmare om hjärtat än denna, att vara högste måls¬
man för folkskoleväsendet. Också ha mig veterligen aldrig prästerna
klagat öfver denna uppgift. Det är möjligt, att en och annan skulle,
som herr vice talmannen yttrade i en föregående fråga, känna det
angenämt att bli kvitt det här uppdraget. Jag tror, att om det fin¬
nes präster, som tänka på det sättet, så är det icke några ideal¬
präster. Men i det stora hela har aldrig från prästerskapets sida
något uttalande skett om att bli befriadt från uppdraget; och äfven
om så skulle ha skett, tror jag, att myndigheterna gjorde väl i att
icke lyssna därtill. I samma ögonblick som skolrådens ordförande
bli valda, så ha vi att vänta åtskilliga konsekvenser, som äro väl
värda att icke glömma, innan beslut därom fattas. En af dessa
följder är densamma, som jag en gång förut i annat sammanhang an¬
förde. Det är de strider och slitningar, som skulle följa med dessa
val. öfverallt gäller den regeln, att hvarje världsuppfattning, som
vill fram i världen, söker bemäktiga sig barnen, skolorna. Redan
Luther uttalade den satsen: de gamla kunna vi icke förändra, men
låt oss bemäktiga oss barnen, så är världen protestantisk om några
år. Precis på samma sätt har i våra dagar den socialistiska rörelsen
sökt bemäktiga sig skolorna, icke'blott genom upprättande af pri¬
vata skolor, såsom i vårt land, utan i andra länder mera officiellt.
Lördagen den 20 april. 47
Det är klart, att för dem, som icke kyllä socialismens idéer, som
icke tro på deras sanning och den lycka, som de förespå världen,
för dem måste det synas vara en stor fara att ordna vårt folkskola-
väsende så, att till äfventyrs ordförandeskapet i skolråden kommei
att tillsättas från sådana synpunkter, att man vill i skolorna få ge¬
nomförda vissa politiska eller sociala uppfattningar utaf revolutio¬
när, således mot statens nuvarande lagar stridande natur.
Men det finnes äfven andra vådliga följder, som kunna härflyta
från den här reformen. Äfven på religionens område göra sig i våra
dagar olika strömningar gällande, och det ligger nära till hands, att
dessa, såvidt de kunna göra sig gällande på kyrkostämmorna, skola
söka vinna högsta makten öfver församlingens skola, och att således
äfven dessa stridiga tendenser skola trycka sin prägel på valen. Så
länge Sverige har en statsreligion, kunna Sveriges läroverk, högre som
lägre, icke tjäna andra religioner som undervisningsrum, och där¬
för ligger det en viss trygghet i, att den man, som har tillsynen
öfver församlingens skola, är en tjänare i den kyrka, som dock är
Sveriges statskyrka. Detta innebär med andra ord en garanti, så
långt det nu är en garanti, för att den undervisning, som dock, säga
hvad man vill, är kärnpunkten i all folkbildning, religionsunder¬
visningen, skall ske från kyrklig synpunkt.
Men äfven om jag nu lämnar dessa frågor och öfvergår till att
taga saken från en annan ståndpunkt, från pastors lämplighet att
förvalta förtroendeuppdraget, tror jag, att man äfven därifrån kan
framtaga starka argument för bevarande af den nuvarande ordnin¬
gen. Det har i ett föregående utskottsbetänkande om denna sak
framhållits, att ofta nog pastorn i församlingen är den ende, som
är kompetent att utöfva tillsyn öfver folkskolorna. Nu säger man.
att allmänbildningen ökats, och att det finnes många andra, som
äro kompetenta. Det beror på, hvad man menar med denna kom¬
petens. De församlingar, i synnerhet på landet, äro väl dock få, som
inom sig hysa flera verkligen sakkunnige på undervisningens om¬
råde än folkskolläraren och prästen. Ty i prästens utbildning ingår
äfven pedagogisk utbildning, och framför allt har han genomgått
skolor af högre och lägre slag. Han har praktisk erfarenhet, kan¬
ske icke i detalj, men han har öfverblick i det allmänna, han kan
ur allmänna synpunkter bedöma, hur en god undervisning bör vara
lagd. Det är icke alls sagdt, att en person med vanlig bildning,
som icke haft sin uppmärksamhet riktad åt dessa förhållanden, är i
det fallet likställd med en person, som verkligen är utbildad i den
riktningen, låt vara endast i någon mån. Jag tror därför, att äf¬
ven om man kan medgifva, att det finnes bildadt folk i de flesta
församlingar, som skulle kunna från allmänbildningens ståndpunkt
och äfven, låt oss säga, på grund af sitt intresse för folkskolan
vara lämpliga, så finnes det fortfarande i de allra flesta församlin¬
gar ingen mer än prästen — folkskolläraren kan ju i detta fall icke
komma i fråga —, som verkligen har så pass stor teknisk utbild¬
ning i undervisningsväsendet, att han kan ha något egentligt om¬
döme om, huru detta bör läggas.
Kr 32.
Ang. upphö¬
rande af pa¬
stors själf-
skrifrenhet
som skolråds-
ordförande.
(Forts.)
Nr 32.
48
Lördagen den 20 april.
Ang. upphö- Detta skal — hvilket af lagutskottet, som förut behandlat
rande af pa- <jenna fråga, anförts för att afstyrka en sådan reform -— förelig-
skrifvenhet Ser sålunda äfven i bättre lottade församlingar. Men i en mängd
som skolråds- småförsamlingar finnes det icke någon, som ens tillnärmelsevis
ordförande, kan ersätta prästen. Och i alla, såväl i de små som i de stora, för¬
korts.) samlingarna komma, därest reformen genomföres, samma synpunkter,
samma politiska och religiösa synpunkter, att läggas till grund för
valet, och detta skall ske utan hänsyn till hvad som här bör vara
hufvudsaken, folkskolans eget bästa.
Mu vill jag naturligtvis icke förneka, hvad jag också erkände,
då det var tal om kyrkostämmans ordförande, att det kan finnas
präster, som sakna intresse för folkskolan. Ja, det finnes tyvärr
präster, som sakna intresse äfven för sin egentliga sysselsättning,
präster, som äro allt utom präster. Sådant kan ju icke undvikas.
Det är beklagligt, men kan nog icke hjälpas, och man för väl ändå
icke påstå, att det är annat än i sällsynta undantagsfall, sådant före¬
kommer. I det stora hela tror jag, att de af Sveriges folk, som
tänkt på saken och kunna bedöma den, skola ge vårt prästerskap
det allra bästa vitsord öfver dess intresse för folkskolans utveckling
och för den framgång, med hvilken det hittills ledt densamma. Att
då påstå, såsom utskottet här gör, att »det är af behofvet påkalladt»
att ändra den gamla ordningen, det är obegripligt, det är en agita-
tionsfras, som här användes, som icke är på sin plats, som icke
är bevisad, och som egentligen innebär en förolämpning mot Sve¬
riges prästerskap.
Jag vill sålunda i denna punkt liksom i de föregående förena
mig med reservanterna och yrka afslag på utskottets hemställan.
Med herr Nyström förenade sig herrar Isaksson, Olsson i Berg,
Berg i Staby och Mörtsell.
Vidare anförde:
Herr vice talmannen Bonde: Jag beklagar, att jag åter måste
taga till ordet och upprepa ungefär hvad jag nämnde nyss, allden¬
stund samma skäl föreligga nu, som då det var fråga om pastors själf-
skrifvenhet att vara kyrkostämmans ordförande.
Herr Nyström har upprepat hvad han androg vid den frågans
behandling, nämligen att detta reformkraf icke måtte vara af någon
allvarlig betydelse, då frågan högst få gånger varit uppe. under, se¬
naste årtiondet, och då den icke hittills vunnit någon lycklig lösning.
Jag framhöll nyss, att detta är ett bra litet vägande bevis mot en
reform, att den icke är genomförd, ty som jag sade, finnes, det nog
många reformer af stor betydelse, som ännu vänta på sin lösning, men
om hvilka man ändå icke kan påstå, att de sakna betydelse. Man har
nog mycket ännu i reformväg att göra. Bör öfrigt är detta argument
ännu mycket mindre vägande i denna fråga, då reformkrafvet
delvis redan häfdats och redan förut vunnit sin lösning. Det torde
nämligen vara alla bekant, hvilket äfven åberopas i utskottets betän-
Lördagen den 20 april.
49
Jfr 32,
kande, att genom den utfärdade förordningen, angående huru folk- -Ang. vppkö-
skoleväsendet i vissa städer skall ordnas, pastors själfskrifvenhet i rande afja'
skolstyrelserna därstädes redan upphäfts. Nu gäller det blott att till ‘IZifvlnhét
landsbygden öfverföra hvad Riksdagen förut beslutat beträffande ,om skolråds-
städerna, och då uppstår frågan, om förhållandena på landsbygden ordförande.
äro så pass olika dem i städerna, att man icke kan tänka sig, att det (Forts.)
äfven likaväl i landskommunerna bör kunna finnas personer, som
äro lämpliga att fungera som ordförande i skolråden.
Utskottet har för sin del uttalat den öfvertygelsen, att det
under nuvarande förhållanden äfven inom de flesta kommuner i ri¬
ket måste finnas personer, lämpliga att fullgöra detta värf. Utskot¬
tet har åberopat, huru olika mot nu förhållandena voro, när folkskole¬
väsendet först ordnades i vårt land, då folkskolan hufvudsakligen
var en religionsskola, och hurusom folkskolan allt sedan dess har ut¬
vecklats så ofantligt, att densamma nu sysselsätter sig med en ofant¬
lig mängd af ämnen vid sidan af de ursprungliga religiösa ämnena.
Det är därför icke alltid sagdt, att prästen skulle vara den, som är
den lämpligaste att handhafva och leda undervisningen.
Herr Nyström yttrade, att i många kommuner prästen och folk¬
skollärarna torde vara de enda, som innehafva tillräcklig grad af
bildning för att kunna handhafva detta kall. Ja, hvad folkskollärar¬
na beträffar, tyckes icke Riksdagen hittills hafva ansett deras bild¬
ning vara så af behofvet påkallad i kommunala angelägenheter, då
ända till i år folkskollärarna varit uteslutna från möjlighet att del¬
taga i kommunalnämndens arbeten. Då man i allmänhet kunnat få
personer med tillräcklig bildning att kunna bestrida ordförandeskap
i kommunalstämma och kommunalnämnd utan att någon präst
därtill varit själfskrifven, har utskottet föreställt sig, att inom kom¬
munerna någon svårighet ej borde förefinnas att äfven få någon
lämplig person till ordförande i skolrådet.
Utskottet har beträffande denna fråga framhållit detsamma, som
da det gällde den förut behandlade frågan, att det torde vara synner¬
ligen olämpligt, att vid prästval afseende skulle fästas vid att man
speciellt får en, som det kallas, skicklig skolkarl, ty viktigare är,
att man får en skicklig prästman i öfrigt. Det skulle därför vara
önskligt, att församlingarna befriades från detta särskilda bekymmer
att utvälja en person, lämplig att leda folkskoleväsendet inom kom¬
munen.
Utskottet har äfven åberopat, att det icke vore olämpligt, att
prästerna befriades från det onekligen dock ganska världsliga kallet
att vara ordförande i skolrådet, så att de mera kunde få ägna sig åt
sitt egentliga prästerliga kall. Det har också framhållits, att präs¬
tens själfskrifna ordförandeskap på många håll framkallat ett mind¬
re godt förhållande mellan prästen och församlingsborna, hvilket är
naturligt, då meningarna till följd af lokala intressen och annat
eljest kunna vara mycket delade. Prästens ställning skulle säkerligen
i många afseenden inom åtskilliga församlingar vinna på, om han
icke hade det sig påtvungna ordförandeskapet. Jag tror sannerligen
icke, att våra folkskolor skulle komma att lida mycket hvarken i
Andra kammarens protokoll 1912. Nr 32. 4
Nr 82.
50
Lördagen den 20 april.
Ang. upphö¬
rande af pa¬
stors själf-
skrifrenhet
som skolråds-
ordförande.
(Forts.)
fråga om religionsundervisningen eller den öfriga undervisningen, om
man finge söka en annan ordförande än pastor, där lian icke befin-
nes vara lämplig.
Nu har utskottet i alla fall ansett, att pastors erfarenhet dock
måste komma skolväsendet till godo och att därför, liksom det gäller
i städerna, där pastor är själfskrifven ledamot i folkskolestyrelsen,
han äfven skulle vara själfskrifven uti skolrådet i landskommunerna.
Det är också tämligen säkert, att, där pastor är lämplig att vara
ordförande, han också kommer att blifva utvald därtill.
Alla de skäl, som här uttalats, då det gällde pastors själfskrif-
venhet såsom ordförande i kyrkostämman, kunna också åberopas i
denna fråga och här med betydligt större kraft än då, enär det torde
vara af ännu större betydelse, att det lägges i församlingens hand
att få välja lämpligaste personen till ordförande i skolrådet, än till
och med då det gällde ordförandeskapet i kyrkostämman.
Jag vill icke uppehålla kammarens tid med att vidare syssel¬
sätta mig med denna fråga. På förhand vet jag, att utgången af den¬
samma icke är tvifvelaktig. Då voteringen i den förra frågan, som
står jämsides med denna, utvisade en öfverväldigande majoritet för
utskottets förslag, är jag också säker på att så kommer att blifva
fallet i denna fråga. Det vore därför önskligt, att icke vår dyrbara
tid upptoges med att upprepa allt hvad som under de många gångna
timmarna sagts.
Jag anhåller, herr talman, endast att få yrka bifall till utskottets
förslag.
Herr Hallén: Herr talman, mina herrar! Innan jag med
några ord tillåter mig beröra frågans principiella innebörd, skulle
jag vilja som hastigast vända mig mot några af de yttranden, som
fälldes af herr Nyström. Herr Nyström citerade i denna fråga Luthers
uttryck: Låt oss bemäktiga oss barnen; ty det vore synnerligen vik¬
tigt att få dem; och däraf drager herr Nyström den slutsatsen, att
denna fråga är en stor fråga i det hänseendet, att om prästernas ord¬
förandeskap i skolrådet försvunne, skulle därmed också följa såsom
en förlust, att den icke blott kyrkliga, utan äfven religiösa prägel,
som den svenska folkskolan har, skulle kunna äfventyras. Nu måtte
väl ändå herr Nyström veta, att den religiösa undervisningen och den
religiösa prägel, som ligga öfver den svenska folkskolan, i och för sig
ingenting ha med ordförandeskapet att skaffa. Med afseende på den
normalplan för undervisningen, som följes, är det icke den lokala
ordföranden, som har sista och afgörande ordet, utan andra myndig¬
heter. och att då söka, vid denna frågas behandling drifva fram en,
jag skulle vilja säga, kulturkamp i smått, anser jag icke vara fullt
korrekt.
Vidare var det ytterligare några yttranden af herr Nyström, som
sannerligen böra räddas undan glömskan. Herr Nyström menar, att
det är en opåkallad omsorg om prästerna, då man anser, att det är en
alltför tung arbetsbörda att syssla med skolfrågor, och att dessa
bekymmer skola tagas ifrån dem. Detta menar herr Nyström vara en
51
Nr 32.
Lördagen den 20 april.
öfverdrift och ett onödigt bekymmer. Herr Nyström tillät sig kalla
den präst, som skulle kunna vidtfamnande gripa om allting, för
idealpräst. På samma gång som herr Nyström gaf oss en inblick i
detta sitt ideal, passade han på att utpeka en annan grupp af präster
som ic-k-e fyllde det Nyströmska måttet. Det var sådana präster
om hvilka han nämnde, att de icke äro sanna präster, eller hur han
nu uttryckelig. Hvad det fordras för kvalifikationer för att vara
en äkta och i alla afseenden lämplig prästman enligt herr Nyströms
och hans meningsfränders åsikt, anser jag så själfklart för kammaren,
att jag icke behöfver gå in på den saken. I alla fall vill jag säga herr
Nyström, att man kan hafva något olika uppfattning om hvad som
menas med att pa ett fullt lämpligt sätt söka fylla sin prästerliga
uppgift, men det är onödigt att debattera därom, ty här torde vi,
herr Nyström och jag, i vissa punkter hafva ganska divergerande
åsikter.
Ang. upphö¬
rande af par
slörs själf-
skrifvenhei
som skolråds•'
ordförande.
(Forts.)
Emellertid skall jag be att med några ord få principiellt belysa
skälfva frågan. Jag anser, att herr Nyström mycket väl kunde hafva
stannat inför den synpunkt, som utskottet och jag såsom motionär
pekat på, nämligen hurusom den för hvar dag stegrade prästbristen
gör ett ändradt förhållande på ifrågavarande område nästan ound¬
vikligt. Första bästa statistiska kalender visar, hurusom i nästan
alla stift, alla utom Luleå stift, prästbristen är i tilltagande på ett
oerhördt hastigt sätt. J a g skall blott be att få citera en notis, som
jag såg om förhållandena i Skara stift. I ett pastorat med omkring
24,000 människor fanns det för en tid sedan icke en enda ordinarie
prästman, utan grannsocknarnas präster uppehöllo tillfälligtvis de
olika befattningarna. Att ordförandeskapet i skolrådet i en så stor
kommun skulle kunna effektivt uppehållas till skolväsendets from¬
ma under sådana förhållanden, kan väl skäligen betviflas. Det kan
icke förnekas, att denna prästbrist är något, som icke ser ut att kunna
hämmas, utan snarare är i tilltagande, hvarom man kan öfvertyga sig
genom en flyktig blick i universitetskatalogerna. Teologernas antal
i Uppsala och Lund är stadt i sjunkande. Ibland händer det, att an¬
talet teologer för tillfället stiger, men om dessa sedan låta prästviga
sig eller icke, är en annan fråga, och att procenten af nymissiverade
präster blir. nästan ständigt mindre och mindre, kunna Vi icke för¬
neka. Se vi nu detta faktum i samband med ett annat, nämligen att
skolväsendet tenderar att växa ut mer och mer, synes det finnas fullt
fog för min motion. Det orimliga i den synpunkten att lägga en stän¬
digt växande börda af sådana skolangelägenheter på skuldrorna af
ett för hvar dag alltmera hopsmältande prästerskap påpekades äfven
af professor Pfannenstill vid ett af de senaste kyrkomötena, då sam¬
ma fråga var före.
.Tåg skall också be att få med några ord från just prästerlig och
kyrklig synpunkt belysa denna fråga. Det måste väl ändå sägas,
att just för prästerna själfva komma en sådan eventuell lagändring
att innebära en afsevärd hiälp och förmån. .Tåg har själf haft det
nöjet att komma i förbindelse med prästmän från en hel del håll —
konservativa prästmän, ber jag att få upplysa herr Nyström om
52
Lördagen den 20 april.
Ang. upphö- Indika alltså kanske icke stå idealgränsen så fjärran — prästmän,
rande af pa- gom nästan alla på det lifligaste sympatisera med motionens syfte, och
‘krijvenh.it därtill ha de nog ganska giltiga skäl. Det framhölls af vice talman-
tom skotråds- nen, att prästen i sin egenskap af ordförande i skolrådet blir tvungen
ordförande, att taga position i lokala skolstrider, hvilket naturligtvis, då häri-
(Forts.) genom skapas partier och grupperingar inom en församling, bidrager
till att försvåra hans egen ställning. Man har ju sett anmälningar
till justitieombudsmannen mot präster, kanske ofta från någon mot¬
ståndare i församlingen, och hvad är väl ofta föremålet för striderna,
om icke just skolfrågor? Att, då prästen icke äger verkligt intresse
för skolan, han tvingas in i en strid, som undergräfver hans auktoritet
och förutsättningarna för hans arbete, det kan man icke anse vara
någonting önskligt.
Jag ville också påpeka, hvad som i Svensk Lärartidning fram-
dragits i denna fråga. Det är det inkonsekventa i, att genom lagen af
den 25 juni 1909 en hel del städer äga att efter tillstånd af Kungl.
Maj :t själfva välja ordförande i skolstyrelsen. Detta gäller icke blott
de störa städerna, utan sådana samhällen som Falkenberg, Laholm,
Hedemora och t. o. m. Trosa hafva äfven denna rättighet. Då man
samtidigt vet, att det finnes stora landskommuner på 15 till 20 tusen
invånare, där man icke kan få tillgripa denna utväg, måste man säga,
att bär föreligger en egendomlig inkonsekvens. Tror icke herr Ny¬
ström, att, om man utan fara för religiös eller kyrklig anarki kan i
det lilla Trosa ge sig in på en sådan reform, man också ute i landet
på andra håll skulle kunna göra det?
Jag skall i detta sammanhang bedja att få påpeka, att det icke
förhåller sig så som herr Nyström förut framhöll och insinuerade —
detta ber jag att få protestera emot — att vårt folk är så bundet af
partifanatism att det icke skulle hafva sinne för den verkliga kom¬
petens och skicklighet, som kan finnas äfven hos en prästman. Det
har i stället visat sig ganska allmänt, att just i de samhällen, där ifrå¬
gavarande själfskrifvenhet nu upphört, hafva förutvarande skolråds-
ordförande blifvit valda till ordförande i folkskolestyrelsen, och detta
tycker jag vittnar synnerligen godt om den sans och det från parti¬
fanatism fria sinne, som finnas hos vårt folk, herr Nyströms pessi¬
mistiska, funderingar till trots.
Nu invändes ganska ofta: Om det är så pass bra ^ställdt, som
nyss nämndes, hvarför då behöfva tillgripa en sådan °åtgärd? Da
kommer man in ändå till samma gamla och vanliga förhållande, att vi
få de prästerliga ordförandena. Därpå vill jag svara, att det likväl
finnes jämförelsevis många fall, da en sådan lagändring som den
här föreslagna skulle komma att blifva till verkligt stort gagn och
nytta; det kan icke förnekas. Det finnes en del präster — låtom oss
tro, att det är blott en ringa del — hvilkas nitälskan för skolan verk¬
ligen icke är så mycket att skryta med; det vågar jag såsom präst¬
man säga. Och jag bar dock samtidigt velat freda mitt samvete genom
att i motionen gifva mitt erkännande åt det oegennyttiga arbete just i
skolans tjänst, som kyrkan har utfört. .
Detta erkännande hindrar emellertid icke, att det funnits och allt-
Lördagen den 20 april. 53
jämt finnes en del präster, hvilkas arbete för skolväsendet är af
ganska ringa värde; och om ett skoldistrikt har möjlighet att skaffa
sig en bättre ledare, så är det icke för mycket begärdt, att det får en
sådan. Såsom jag förut påpekat, finnes också en del präster, hvilka
önska och innerligt begära, att blifva befriade från denna sysselsätt¬
ning, som i många fall kan vara för dem en hämsko i deras arbete.
Det är synnerligen egendomligt att höra, särskildt från herr Ny¬
ström, att detta gamla slagoid om en eventuell fara ur religiös syn¬
punkt kommit upp igen i en sådan fråga som denna. På den religiösa
undervisningen i skolan inverkar väl ändock strängt taget icke, hvad
som har en så expeditionsartad karaktär som ordförandeskapet i skol¬
rådet, utan det är helt andra faktorer, som inverka. Och innan någon
sådan tendens visar sig, kan herr Nyström enligt min mening vänta
och spara sitt krut.
Särskildt ur kyrkosynpunkt är en reform i här nämnda syfte
synnerligen önskvärd. Det finnes nämligen en hel del präster i vår tid,
som hafva fått en något tydligare syn på sin egentliga uppgift, näm¬
ligen att föra fram de religiösa och sedliga värdena bland vårt folk,
och detta är något, som man måste hälsa med glädje. Man måste väl
ändock beklaga, om dessa då skulle bindas af det vidlyftiga expedi-
tionsarbetet som skolrådsordförande, ett arbete, hvilket ofta paralyse¬
rar och lamslår deras arbetskraft på nu nämnda område.
Motionen är framkallad af den arbetsfördelning, som håller på
att försiggå i fråga om kyrkans och skolans egentliga uppgifter, och
det vore synnerligen oklokt af oss, om vi skulle motsätta oss den. Den
är framkallad af tidsförhållandena och den allmänna utvecklingen.
Jag skulle vilja sluta med att till såväl herr Nyström som andra
konservativa ledamöter af denna kammare rikta några ord.
Det hände för några år sedan, att nuvarande statsministern fällde
några ord i ett politiskt tal om en blind och en seende konservatism;
den blinda konservatismen, som håller fast vid det bestående blott
därför att det är bestående och gammalt, och en vidtsynt konserva¬
tism, en naturlig och berättigad sådan, som har ett visst sinne och
en viss förståelse för sunda och berättigade reformer.
Jag skall bedja dem här i kammaren, som äro bärare af denna
seende konservatism, att i denna sak visa förståelse, då det innerst
gäller en reform, som såväl kyrkan som skolan har reell nytta af.
.Herr Jansson i Djursätra: Jag vill till en början nämna,
att jag från principiell synpunkt icke har något att invända mot den
väckta motionen eller utskottets förslag utan att det framför allt är
af praktiska hänsyn, som jag för min del i frågans nuvarande läge
icke kunnat förena mig med utskottets majoritet.
Jag har nämligen sett vissa svårigheter, som gjort mig betänksam
i fråga om den förändring, som här är föreslagen. Jag har framför
allt sett saken ur de små landskommunernas synpunkt, och jag har
äfven sett den ur kostnadssynpunkt. Jag anser nämligen, att om en
sådan förändring kommer till stånd, som den motionären och utskot-
Nr 32.
Ang. upphö-
rande af pa¬
stors själf-
skri] renhet
som skolråds¬
ordförande.
(Forts.)
Nr 32.
Ang. upphö¬
rande af pa-
jtors själf-
skrifvenhet
Som skolråds-
OTdförande.
(Forts.)
54 Lördagen den 20 april.
tet här har föreslagit, så kommer den att utan tvifvel medföra ganska
betydliga kostnader för kommunerna.
Det förhåller sig nog så, att prästen i regeln är den lämpligaste
att vara skolrådsordförande, och det har ej heller af motionären eller
af utskottet förnekats, att prästerskapet under den tid folkskolevä¬
sendet varit ordnadt i vårt land utfört en gärning, som förtjänar allt
erkännande. Det är således icke ur den synpunkten, att prästerska¬
pet i allmänhet icke har fyllt sin uppgift på ett nöjaktigt sätt, som
denna förändring kan ifrågasättas eller har någon grund för sig.
Motionären har ju för sin del äfven framhållit, att det är visser¬
ligen till en del af praktiska skäl, men, så vidt jag fattade honom rätt,
framför allt med hänsyn till prästerskapets egen fördel, som han
väckt denna motion. Han har nämligen ansett, att prästerna genom
att vara ordförande i skolråd finge sig pålagdt en hel del arbete, som
inverkade förlamande på deras egentliga själasörjarekall. Det kan ju
vara sannt — jag vill icke förneka det — att skolarbetet tager en
mycket stor tid från prästerna, i synnerhet i stora skoldistrikt eller
rättare sagdt i församlingar med flera skoldistrikt och där det är
många skolor och många lärare. Men å andra sidan kan man säga,
att det är väl knappast något arbete, som kan vara mera välsignel-
sebringande och mera lända folket och folkets barn till fördel än då
prästen skött detta kall med nit, trohet och pliktkänsla. Och man
måste väl ock kunna säga, att det att vara ordförande i skolråd och
att öfvervaka skolarbetet, att biträda skollärarne i deras mödosamma
arbete och att med råd och dåd hjälpa fram skolan måste vara en
uppgift för prästen, som han kan fullgöra med godt samvete.
Äfven om prästens arbete på grund af denna verksamhet uppta¬
ger en stor del af hans tid, hvilket gör att han icke kan ägna alla sina
krafter åt andra grenar af sin verksamhet, så tror jag likväl att just
den uppgiften är för prästen kanske en bland de mest betydelsefulla
i hela hans verksamhet.
Om det således framför allt är af hänsyn till att lätta prästens
arbete, som denna motion väckts, så kan jag för min del icke på den
grunden gilla motionärens yrkande och af samma anledning ej heller
förena mig med utskottet, utan jag ser saken hufvudsakligen ur syn¬
punkten af hvad som är till skolans bästa.
T en del kommuner, där det finnes stora och folkrika skoldistrikt,
och där det finnes en del samhällsmedlemmar, som sitta inne med en
större allmänbildning, tror jag, att det icke möter några svårigheter
att få personer, som kunna vara mera lämpliga till ordförande än en
och annan prästman kan vara. Men om vi taga hänsyn till att af Sve¬
riges skoldistrikt det allra största antalet åtminstone på landsbygden
utgöres af mycket små kommuner, där invånarnas antal icke upp¬
går till mer än några få hundra, inberäknadt kvinnor och barn, så är
det praktiskt sedt, verkligen betänkligt, om man på det sätt, som här
är föreslaget, befriar prästen icke blott på det sättet, att man icke be¬
hof ver välja honom, utan äfven så att man ställer honom i en sådan
ställning, att han icke blir skyldig att mottaga val, äfven om försam¬
lingen har det förtroendet för honom att den väljer honom. Ty om
Lördagen den 20 april. 55
prästen säger: Jag är icke skyldig att mottaga uppdraget, så kan man
väl icke tvinga honom, i synnerhet om det är fråga om en annexsoc¬
ken, där han icke ens har rösträtt och icke är mantalsskrifven. Skulle
man kunna få välja prästen till skolrådsordförande, så kan det väl en¬
dast vara i den kommun, där han är mantalsskrifven och införd i röst¬
längden. Men huru skall det gå i sådana kommuner, där prästen icke
finnes upptagen i röstlängden? Jag hemställer till herrarna själfva,
om ni tro, att det kan vara möjligt att få en präst till skolrådsordfö¬
rande i en församling, då han icke ens kan väljas där, och då det ej
heller är föreskrifvet, att prästen är skyldig att åtaga sig uppdraget,
äfven om han på grund af församlingens förtroende erhållit det.
Hade nu utskottsmajoritetens ledare kunnat slå en sådan brygga
häröfver, att prästen blefve skyldig att åtaga sig uppdraget, därest
församlingen valde honom, så hade jag för min del förenat mig med
utskottets majoritet, ty jag gillar själfva syftet med motionen, jag
gillar själfva principen och anser, att det icke kan vara farligt ens
för de små församlingarna om motionen bifölles, blott det ställes så,
att prästen, därest han blir vald, är skyldig att mottaga uppdraget.
Det är dessutom en annan omständighet, mina herrar, som har en
praktisk betydelse för denna sak. Motionären har i sitt sista anfö¬
rande med styrka framhållit, hurusom uppdraget att vara ordförande
i ett skoldistrikt är ifråga om en del distrikt förenadt med stort ar¬
bete; att det tager en ofantligt stor tid och sällan lämnar prästen i
fred för skolans behof och för skolbekymmer, och att det är ett arbete,
som utan tvifvel icke någon annan än en präst kan åtaga sig utan att
få ersättning. Det blir således först fråga om att få den rätta per¬
sonen, och äfven om man får tag på en sådan, så kan han säkerliger
icke åtaga sig detta kräfvande arbete för intet. Prästen har nu sin
aflöning såsom kyrkoherde eller pastor äfven för detta uppdrag; för
det arbete, de skyldigheter och det besvär han har såsom skolrådsord¬
förande har han icke rättighet att få ett öre i ersättning. Men om
han kan afsåga sig detta uppdrag, sedan han blir vald, och då säger:
Jag mottager det icke, det förrycker mitt arbete på själavårdens om¬
råde; ni få se er om efter någon annan — först då blir det äfven en
penningefråga, en aflöningsfråga.
Man bör därför tänka på, hur det kommer att ställa sig i de små
kommunerna. Jag nämnde häromdagen, att i Skaraborgs län finnes
ett mycket stort antal sådana, som äro så små, att deras invånarantal
uppgår icke ens till 500; och samma är förhållandet i Skåne, Öland
och Gotland, och på många andra håll finnes det ett större antal
sådana små kommuner, än herrarna kanske torde föreställa sig. Där
skulle det nog alldeles säkert i regel bli svårt att få en lämplig ord¬
förande, om prästen blefve befriad från att åtaga sig ifrågavarande
uppdrag; men, som sagdt, kan man blott ställa det så, att prästen blir
skyldig att åtaga sig uppdraget, därest församlingen vill ha honom,
har jag för min del ingenting emot detta förslag. När det nu likväl
icke finnes någon garanti, för att det skall kunna bli på det sättet, så
har jag för min del icke sett någon annan utväg än att förena mig med
Nr 32.
Ang. upphö¬
rande af pa¬
stors själf-
skrifvenket
som skolråds¬
ordförande.
(Forts.)
Nr 82.
Ang. upphö¬
rande af pa¬
stors själf-
skr tfrenhet
som skolråds-
ordförande.
(Forts.)
56 Lördagen den 20 april.
de reservanter, som yrka afslag på motionen och på utskottets hem¬
ställan.
Herr talman, intill dess att ledarne för de stora vänsterpartierna
här kunna visa, att de kunna och vilja slå en brygga öfver här, som
gör att jag kan förena mig i motionens hufvudsyfte, intill dess måste
jag för min del yrka afslag på utskottets hemställan.
Herr Andersson i Knäppinge instämde häruti.
Herr Lundgren i Björna: Herr talman, mina herrar! Det
har framhållits här, i hvilken stor tacksamhetsskuld det svenska
skolväsendet står till Sveriges prästerskap, och det är ju verkligen
glädjande att få höra dylika uttalanden från auktoritativt håll. Den
ärade talaren på stockholmsbänken tycktes också vara af den upp¬
fattningen, att kyrkoherden i församlingen borde allt framgent vara
ordförande i skolrådet. Jag är af fullkomligt samma mening som
han, att han bör vara det, där så lämpligen ske kan; men detta dock
icke såsom själfskrifven på grund af en lagbestämmelse, som tvingar
honom därtill och äfven tvingar kommunen att använda honom så¬
som skolrådsordförande, han må vara lämplig därtill eller icke, utan
på grund af församlingens fria val. Ty det bör vara hvarje kom¬
muns rättighet att pröfva, huruvida en person, som skall sköta ett
sådant uppdrag, äger därför nödiga kvalifikationer.
Jag kan icke heller finna annat, än att det är ett ingrepp i den
kommunala själfbestämmanderätten att på detta sätt vilja förmena
kommunerna rätten till fri pröfning af de personers kvalifikationer,
som skola stå i spetsen för kommunernas angelägenheter. Nu är
det ju så, att man icke med fog kan säga, att de svenska prästerna
vanskött sin ställning som ordförande i skolråden. Tvärtom har det
ju varit en mycket stor majoritet af Sveriges prästerskap, som skött
detta kall på ett sätt, som verkligen vunnit erkännande, men på präs¬
terna lika litet som på andra kan man tillämpa det gamla ordspråket,
att den Gud ger ett ämbete, den ger han också förmågan att sköta
detsamma. Man har icke, därför att man är präst, förmåga att vara
kommunalman och uppfatta de kommunala frågorna och leda de
kommunala angelägenheterna med den finkänslighet och den grann¬
lagenhet, hvarmed de böra ledas. Vi hafva nog från mer än ett håll
sett exempel därpå, att mången, som varit utmärkt, när han stått
på predikstolen eller i den enskilda själavården, har varit allt annat
än lyckad, när han setat som ordförande i kyrkostämman eller såsom
ordförande i kyrko- eller skolrådet.
I motionen framhålles såsom motiv bland annat den omständig¬
heten, att prästerskapet håller på att reduceras i antal, och motionä¬
rerna påpeka också det olämpliga uti att på ett alltjämt hopsmäl¬
tande prästerskaps skuldror lägga dessa bördor, hvarom här är fråga,
nämligen skolans angelägenheter. På grund af hvad motionären här
anfört, nämligen den tilltagande prästbristen, har det varit nödvän¬
digt inom den svenska kyrkan under de senaste åren att mer än en
gång missivera en alldels nyvigd präst till vice pastor i ganska stora
Lördagen den 20 april.
57
Nr 32.
och kräfvande församlingar. Dessa unga prästmän ha från uni¬
versitetet medfört en god fond af kunskaper, som äro nödiga och
behöfvas för deras själasörjareverksamhet, men de ha i regeln icke
medfört förutsättningarna för att kunna handhafva en kyrkostäm¬
ma eller att såsom ordförande i skolrådet sköta alla skolrådets an¬
gelägenheter, ty detta kan man i allmänhet endast lära sig genom
praktiken. Nu fordrar man af dessa nyvigda präster, kvilka för¬
ordnats såsom vice pastorer, att de med ens skola ha reda icke blott
på de och de förordningarna och hvad de innehålla, utan också
kunna tillämpa dem i hvarje särskildt fall såsom sig bör. Men detta
är dock att ställa för höga fordringar på en så oerfaren person.
Jag anser nu, att denna olägenhet skulle kunna afhjälpas genom
den åtgärd, som motionären här föreslår, och jag håller före, att i
dylika fall borde en församling ha stor nytta af att kunna välja
en äldre erfaren person till ordförande i skolrådet.
Lektor Nyström har här framhållit, hurusom det är mycket svårt
att på landsbygden kunna få tag i personer, som ha de tekniska
förutsättningarna och därjämte den bildning, som erfordras för att
kunna vara ordförande i skolrådet. Han framhöll, hurusom det i
de allra flesta fall blott är skolläraren och kyrkoherden, som ha dessa
förutsättningar. Ja, det är så i en hel del fall, men i en hel mängd
andra kommuner är det så, att en tredje person finnes, som har
mycket goda förutsättningar att kunna vara ordförande i skolrådet,
men hvilken, på grund af lagen om att kyrkoherden är själfskrifven
ordförande, icke kan väljas till denna post, nämligen församlingens
komminister. Det är icke så få församlingar, mina herrar, hvarom
Ni lätt kunna öfvertyga Eder, där det finnes både kyrkoherde och
komminister, och det är icke ett fåtal af dessa församlingar, där
kyrkoherden håller på att digna under en stor arbetsbörda, där han
är anlitad i den enskilda själavården, där han har en vidlyftig och
svårskött pastorsexpedition, där han har mycket att göra såsom ord¬
förande i kyrkostämman, i kyrkorådet och i skolrådet, under det att
däremot komministern hufvudsakligen endast har predikoskyldig-
heten hvarannan söndag. Det är en oförnuftig arbetsfördelning, som
där äger rum. Yore det möjligt att välja komministern till ord¬
förande i skolrådet — något som de nuvarande bestämmelserna göra
omöjligt — då ägde vi ock däri en möjlighet att afhjälpa, i någon
mån åtminstone, ofvan påpekade missförhållande.
Det finnes och kommer årligen ut sådana ideellt anlagda präster,
som ha mycket stora förutsättningar för den rent andliga sidan af
prästämbetet men som ha mycket små förutsättningar eller intresse
för den mera världsliga sidan däraf. Jag har talat vid sådana
präster, och det har från dem uttalats klagomål öfver de många
kontorsgöromålen, som de kalla dem, de myckna göromålen med
skolan o. dyl., som hindra dem att fullgöra sitt egentliga kall så¬
som de vilja och önska.
Jag ber äfven att få fästa uppmärksamheten på en annan om¬
ständighet. Tack vare den ökade prästbristen kan en kommun bli
tvungen åt finna sig i att få som skolrådsordförande en präst från
Ang. upphö¬
rande af pa¬
stors själf-
skrifvenhet
som skolråds¬
ordförande.
(Forts.)
58
.Lördagen den 20 april.
Nr 32.
Ang. upphö¬
rande af pa¬
stors själf-
slcrifrenhet
som skolråds-
ordförande.
(Forts.)
en annan församling', hvilken på den grund är litet eller intet inne
i de kommunala angelägenheterna och förhållandena i den först¬
nämnda kommunen. Det klagas mycket öfver detta, och vore det
icke bra, om man under sådan förhållanden kunde få välja en annan
person till ordförande i skolrådet?
Vi kunna äfven tänka oss, att kyrkoherden i församlingen är
kommunalt ointresserad och kanske litet efter sin tid, medan det
i församlingen kan finnas icke en utan flera personer, som äro både
intresserade för saken och ha bildningsförutsättningarna för att
kunna fylla platsen såsom ordförande i skolrådet. Att då denne
gamle kyrkoherde, tack vare denna lag, måste bibehållas såsom skol-
rådsordförande så länge som han nödtorftligen kan sköta sin tjänst,
kan dock icke vara till skolangelägenheternas fromma.
Vidare ber jag att gentemot hvad herr Nyström anförde, att det
i regel är svårt att uppleta lämpliga personer, som kunna sköta
dessa ordförandeskap, nu endast få påpeka, att tack vare den ökade
skolbildningen, tack vare folkskolans framsteg och äfven tack vare
våra nykterhetsorganisationer, hvilka varit en utmärkt skola för
utbildande af personer med parlamentarisk förmåga, är det numera
icke alls svårt att i kommunerna finna lämpliga ordförande i skol¬
råden. Det har framhållits, att i en hel del små kommuner skulle
man stå alldeles strandsatt i fråga om ordförandekandidater till skol¬
rådet. Men, mina herrar, hur är det med dessa små kommuner med
afseende på ordförandeskapet i kommunalnämnden, i fattigvårds-
nämnden m. fl. Där står man icke alls strandsatt, fastän man icke
har någon s.jälfskrifven person till dessa befattningar. Då man
alltså äfven i de små kommunerna har tillgång på kandidater till
alla dessa andra kommunala ordförandebefattningar, så tycker jag,
att det icke skulle vara så särdeles mycket svårare att där äfven
kunna få lämpliga personer till ordförande i skolrådet, därest pastor
icke skulle vilja åtaga sig uppdraget.
För öfrigt har det framhållits, hurusom denna motion innerst
kunde vara ett slags försök att få bort kristendomen ur folkskolan.
Vid behandlingen år 1907 uti denna kammare af en med denna
liknande motion framhölls det också, att motionen kommit ifrån
ett håll, där man hoppades att »kan man blott kasta ut prästerna
från skolan, kan man också i och med detsamma kasta ut kristendo¬
men. Det är där i själfva verket skon klämmer.» Ja, så folio orden i
denna fråga under debatten 1907, men, mina herrar, det är dock
att ha en låg tanke om kristendomen uti Sveriges bygder, om man
tror något sådant, som att kristendomen i skolan och därmed fram¬
tidens kristendom hänger på prästernas själfskrifvenhet såsom ord¬
förande i skolråden; ja, mina herrar, om kristendomen i vårt land
hänger på detta, då får jag säga att då hänger den allt på en bra
klen tråd. På grund af hvad jag här anfört, anhåller jag, herr
talman, att få yrka bifall till motionen.
Herr Hallén: Herr talman, mina herrar! Endast några ord
gentemot herr Jansson i Djursätra med anledning af hans argumente-
. Lördagen den 20 april.
59
Nr 32.
ring emot mig. Herr Jansson framhöll, att det var särskildt med
hänsyn till en del små kommuner, som en sådan lag som denna skulle \*0*, sjd^.
kunna innebära en viss risk. Han menade, att man ju kunde tänka skrifvenhct
sig, att det icke finnes någon annan som är kompetent att sköta denna skotråd*
ordförandepost än prästen i församlingen, och det vore då beklagligt,
om man icke skulle kunna få anlita honom. Jag vill då först och t ortB-'
främst säga, att vi skola väl tro så pass mycket godt om vårt svenska
folk, att i de bygder, där man själf märker, att man icke har någon
annan kompetent person att tillgå än just prästen, man väl icke tager
någon annan än just denne, ty man lär väl icke vilja binda ris åt sin
egen rygg, utan man måste naturligtvis taga den, som är kompetent.
Nu invänder herr Jansson i Djursätra: låt vara, att folket är så pass
resonabelt och så pass tolerant, kan det icke likväl tänkas, att prästen
tydligen säger ifrån, att han icke vill ta emot ordförandeskapet i
skolrådet? Man menar, att det vore beklagligt, om prästen då antin¬
gen af bekvämlighetsskäl eller af annan orsak ville undandraga för¬
samlingen sina krafter på det pedagogiska eller organisatoriska områ¬
det. Ja, den invändningen kan ju vara värd att något närmare under¬
söka. Herr Jansson i Djursätra tilläde, att om utskottet på något sätt
hade velat liksom försäkra sig om, att församlingen, där den så önskar,
äfven må kunna begagna sig af prästens hjälp på skolväsendets områ¬
de, om utskottet hade gått på en sådan linje, då hade han kunnat följa
med. Han fällde det uttrycket, att det hade varit bra, om man här
hade slagit en brygga, och han sade, att han då skulle ha kunnat
vara med om förslaget. Jag vill endast nämna för herr Jansson, att
en sådan brygga finnes ju redan, ty utskottet har själft sagt i sitt
betänkande, att det vore önskligt, att man vid en eventuell utredning
af frågan tillförsäkrade sig prästens obligatoriska medverkan däri¬
genom, att han fortfarande skulle kvarstå såsom ledamot i skolrådet.
Hans blotta närvaro där skulle väl vara eu garanti för, att om han
verkligen hade intresse och kvalifikationer, hans förmåga äfven ut¬
nyttjades. Det finnes alltså redan nu en sådan brygga som herr Jans¬
son i Djursätra här talade om, och det är därför min förvissning att
nu äfven få se. herr Jansson begagna sig af densamma.
Herr Fornander: Herr talman! Jag beklagar, att jag känner
mig förhindrad att lystra till den maning, som såväl här i dag som vid
andra tillfällen uttalats, nämligen att man skall försöka begränsa
diskussionen. Det är ju ytterst bekvämt för ett utskott, att då det
kommit fram med ett betänkande, på detta sätt afväpna oppositionen.
Jag vill dock för min del påminna kammaren om, att jag under de
sex år, jag såsom ledamot af denna kammare deltagit i debatterna,
icke har under hela denna tid belastat kammarens protokoll med så
många yttranden, som t. o. m. enbart en enda talare under en enda
dag kan prestera här i kammaren. Sedan jag på detta sätt sökt be¬
rättiga mitt uppträdande samt därtill lägger den synpunkten, att jag
här talar i ett ämne i hvars behandling inom utskottet jag själf del¬
tagit, vill jag till att börja med vända mig emot herr Hallén. Han
behagade bland annat yttra, att »det prästideal, som föresväfvade herr
Nr 32.
60
Lördagen den 20 april.
Ang. upphö¬
rande (tf pa¬
stors själ/-
sJcrifvenhet
som skolråds-
ordförande.
(Forts.)
Nyström och hans partikamrater, därom behöfver jag icke yttra mig,
ty det torde vara för kammaren väl bekant — om det för öfrigt icke
öfver hufvud taget är sammanfallande med mitt», tilläde han. Jag
anhåller blott, att herr Hallén icke ville sätta sig till domare öfver
det prästideal, som den enskilde högermannen har, ty det torde må¬
hända vara lika vidtomfattande, som herr Halléns egen uppfattning
i den vägen. För min del får jag säga, att jag inom det idealet in¬
rymmer t. o. m. en herr Hallén, och för såvidt han skulle låta sitt
ideal härvidlag gå ut på, att vederbörande äfven skulle vara socialde¬
mokrat, reserverar jag mig endast mot en af det partiets präster, en
herr Spaak, som dock nu på sistone synes hafva kommit till insikt om
att han ej lämpar sig för den prästerliga gärningen.
Det förefaller mig dessutom ganska egendomligt, att man, då
man yttrar sig i denna fråga, är så ömsinnad om prästerskapet. Jag
har öfver hufvud taget icke hört, att prästerna såsom kår klagat i
denna del. Visserligen har det vid åtskilliga tillfällen, då prästerna
varit samlade på sina konferenser och föreningsmöten, framkommit
yrkanden på lättnader i vissa andra afseenden, och det skulle icke
förefalla mig särskildt egendomligt, ifall någon, som är så ömsinnad
om prästerskapet just med afseende på den nu föreliggande frågan,
ville upptaga deras berättigade önskemål i de afseenden, där de själfva
gifvit till känna, att en lättnad påfordras.
Öfver hufvud taget får jag säga, att det är en mycket märkvär¬
dig prästtyp, som här i motionen, utskottsbetänkandet och diskussio¬
nen framkommit. Är det verkligen så, som i motionen framhålles,
att i den mån som kyrkan i våra dagar alltmer fått sikte på sin
egentliga hufvuduppgift, nämligen att tjäna de religiösa och sedliga
krafterna i vårt folk, torde hon också med glädje hälsa en ny arbets¬
fördelning, som ger kyrkans män tillfälle att mera odeladt ägna sig
åt sitt egentliga arbete. Ligger verkligen skolans arbetsområde så
förvånande aflägset från prästerns gärning öfver hufvud taget såsom
lärare i församlingen, att han på grund af sin ställning såsom predi¬
kant och såsom utöfvare af själavård skulle känna sig förhindrad och
tillbakasatt i denna sin uppgift därigenom, att han äfven arbetade i
skolans tjänst? Det förvånar mig, att det påståendet kan göras från
prästerligt håll. Jag har visserligen fullt klart för mig, att en skol-
rådsordförandes uppgift är så pass betungande, att hvem som helst
icke skulle vilja åtaga sig densamma. Inom utskottet framdrogs på
tal därom bland annat ett exempel från en stor norrländsk församling,
hvilken, då pastorn tillträdde ämbetet, blott hade ett par tiotal skolor,
med där efter ett antal år skolväsendet hade utvecklat sig så, att man
räknade, vill jag minnas, 13 tiotal skolor. Men pastorn beklagade
sig icke öfver den tunga börda, som under dessa år legat på hans
axlar, och det erkändes äfven från motsidan, att man kanske just hade
honom att tacka för, att skolväsendet hade gått fram i den försam¬
lingen, såsom det gjort, att det skett därför, att man haft en sådan
pastor och skolrådsordförande.
Hvad sedan beträffar den nya generation präster, som växer
fram, vill jag fråga, om herrarna verkligen tro, att dessa ynglingar,
Lördagen den 20 april.
61
Nr 32.
som studerat vid våra akademier, äro så okänsliga för tidens allmänna An9- upphö-
lynne ock kynne, att de icke skola kunna fylla en uppgift äfven i det
praktiska lifvet, utan göra anspråk på att sitta på sin studiekammare \hrifrenhet
och meditera öfver enbart de lärosatser, med hvilka de sedan på sön- som skolråds-
dagen eller helgdagen skola framträda inför församlingen. Det vore ordförande.
beklagligt, om så vore förhållandet, att vi icke skulle kunna få prä- (Forts.)
ster, som i åthäfvor äro funna såsom människor, så att de
kunna lefva bland människor och vara skickade för hvilken
gärning som helst, som står i samband med deras hufvudsak-
liga åliggande. Utskottet har äfven skattat åt denna missriktade
uppfattning om prästerskapets uppgift. Särskildt talar det här om
skolans verksamhet, och det heter då, att nu ifrågavarande ordning
har kommit till sedan gammalt, därför att folkskolan vid sin upp¬
komst endast hade till uppgift att vara religionsskola, men att sedan
dess en stor utveckling ägt rum och många andra ämnen kommit in
i folkskolan, hvilket allt gjort att folkskolan blifvit af stor betydelse.
Men skulle det vara omöjligt för en präst att följa med sin tid, äfven
om många andra ämnen sålunda kommit in i folkskolan? Prästen
har ju akademisk bildning, och han måste väl äfven kunna något
humaniora, så att han kan följa med den undervisningsplan, som
förekommer inom folkskolan. Det skulle vara beklagligt om icke sä
vore förhållandet. Jag tror för min del, att i många församlingar är
prästen måhända den ende, som har den rätta blicken på och insikten
i dessa angelägenheter.
Jag vill säga, att denna fråga, äfven om man icke gillar hvad jag
hittills sagt, dock icke är så lättlöst öfver hufvud taget. Folkskolan
åtnjuter ett visst, ganska afsevärdt belopp i understöd af statsmedel.
Vi ha en statskyrka, där prästen har dels en kyrklig och dels en stat¬
lig uppgift. Jämte sin prästerliga gärning har ju nämligen prästen
eu annan uppgift, nämligen att sköta kyrkobokföringen, och allt som
står tillsammans med värnpliktsinskrifningarna, att inlämna statisti¬
ska uppgifter angående församlingarna m. m., hvilket är ytterst be¬
tungande. Prästerna ha i detta fall en arbetsbörda, som verkligen
påfordrar lättnad, såsom genom beredande af biträde åt dem o. s. v.
Deras expeditionsgöromål äro särskildt i de större församlingarna
mycket betungande. Där ske tidt och tätt in- och utflyttningar, och
när vidare dessa stora församlingar, såsom ju skett här i Stockholm
och äfven på andra håll, itudelas, vållas pastor synnerligen mycket be¬
svär. När nu skolrådet handlägger alla de ärenden, som röra använd¬
ningen af det från staten utgående bidraget, förefaller det mig, som
om det vore en viss trygghet och en viss kontroll, om pastor som skol¬
rådets ordförande kunde följa alla dessa ärendens handläggning. Det
är en hel del förordningar och invecklade bestämmelser, speciellt på
folkskolans område, som nära höra samman med författningarna an¬
gående, huru statsbidraget skall lyftas och redovisas m. m. Det
torde nog kanske finnas i församlingen personer, som uppfylla kva¬
lifikationerna, men prästen enbart såsom statens och kyrkans man
måste alltid sitta inne med kunskap på hithörande område. Jag vågar
säga detta, trots herr Lundgrens påstående, att prästen skulle sakna
Nr 82
62
Lördagen den 20 april.
Ang. upphö- en sådan utbildning och icke kunna fylla måttet i detta fall. ^ Om
rande af pa- emellerticl prästbildningen nu skulle vara lagd på det sätt, att sådan
“IZifvenhet kunskap icke meddelas, får väl en ändring ske, så att en pastor, när
sim skolråds- lian kommer ut i församlingen, också kan fylla den uppgift, som hit-
ordf"rande, tills enligt svensk lag och författning ålegat honom.
(Forts.) Men äfven om vi icke godkänna, hvad som sålunda gjorts gäl¬
lande i den punkt, jag nu uppehållit mig vid, är frågan dock icke där¬
för så lättläst. År 1907 förekom här i Andra kammaren en motion
afgifven af medicinalrådet Wavrinsky, i hvilken motion han för¬
ståndigt nog hemställde, att själfskrifvenheten för pastor att i_ skol¬
rådet föra ordet måtte inskränkas allenast till de kyrkoförsamlingar,
som hafva ett gemensamt kyrko- och skolråd. Det är, mina herrar,
ofantligt många församlingar, där kyrko- och skolrådet är gemensamt,
och detta utan något som helst hinder för dessas verksamhet. Skulle
nu det generella slut, hvartill utskottet här kommit, godtagas, och
man alltså utan vidare skulle bestämma att skolrådets ordförande
skall väljas af församlingen å kyrkostämma, då tager man icke hän¬
syn till den dubbelställning, som härvidlag förekommer på en hel del
platser, nämligen just i de många små församlingarna, utan då skall
naturligtvis ett tvångsåtskiljande af kyrkorådet och skolrådet ske.
År detta verkligen nödvändigt och nyttigt, då man hittills i årtionden
utan någon som helst olägenhet har kunnat praktisera på nyss angifna
sätt? Den hittills följda ordningen borde väl kunna allt fortfarande
följas utan någon som helst olägenhet vare sig för kyrkan, skolan
eller pastor. Jag menar därför, att det vore gagneligt, om man här
lade märke till hvad utskottet sålunda i sin motivering underlåtit i
detta afseende.
Man har vidare talat om, att pastor skulle sakna de i detta fall
behöfliga ordförandeegenskaperna. I den föregående frågan har ju
kammaren beslutat, hvilket beslut äfven jag för min del biträdde, att
kyrkostämman skulle ha rätt att själf välja ordförande. Det är dock
en väsentlig skillnad mellan den frågan och det nu föreliggande för¬
slaget om, att kyrkostämman äfven skall välja ordförande i skolrådet.
Om vi se på den kutum, som följes i stadskommunerna, så förefaller
det mig, som om det vore en fördel och en trygghet i att, såsom där är
ordnadt, de beredande myndigheterna äro alldeles oberoende af den
sista beslutade kommunala instansen i det afseendet, att de nämligen
icke ha gemensam ordförande. Det tilltalar mig särdeles mycket, att
stadsfullmäktiges och drätselkammarens ordförande icke är gemen¬
sam, och jag anser att likaså borde icke heller kyrkostämman samt
kyrko- och skolrådet ha gemensam ordförande, utan det borde vara
två särskilda personer. Härigenom komma dels att undanröjas en
del godtyckligheter, såsom här påvisats under debatten, och dels be¬
redas större trygghet för att i verkligheten något blefve utfördt på
det område, som det här är fråga om. Vid skolrådens öfver!äggningar
går det ju ofta så till att det är några få personer, som sitta omkring
ett bord, man rådplägar med hvarandra kordinlt och lugnt, man fram¬
ställer icke några propositioner eller öfverlämnar framställandet af
sådana åt en sekreterare, om man ej kan göra det själf, utan tar frå-
Lördagen den 20 april.
60
Nr 32.
gorna på ett patriarkaliskt och kordial sätt, allt går mycket lätt för An9- uppnä¬
sig. Men jag medgifver, att vid en kyrkostämma kunna vansklig- rn"* afP°'
heterna tillspetsa sig så, att det uppkommer strider; kyrkostämman Hfrtnhet
är en tungrodd apparat på grund af den graderade skalan, och icke som skolråds-
hvem som helst kan sköta ordförandeskapet där. En skolrådsord- ordförande.
förandes. åligganden, då de begränsas till enbart att föra ordet, äro (Forts.)
däremot icke så värst kräfvande.
Herr Lundgren i Björna påpekade, att arbetsbördan är synner¬
ligen ojämn och att kyrkoherden genom nuvarande bestämmelser är
förhindrad att, om han så funne lämpligt, åt komministern öf-
verlämna att sitta som ordförande, så att han själf kan erhålla
någon lindring i sin arbetsbörda. Häremot vill jag framhålla att
detta är icke enbart beroende på de omständigheter, som han framhöll.
Kyrkoherden är själfskrifven ordförande i kyrkoråd och skolråd, och
komministern är intetdera, han är ej ens själfskrifven ledamot af dessa
råd. Detta senare är många gånger beroende på församlingen själf,
som icke inväljer komministern i skolrådet bara därför att han är
präst. Huru skall han under sådana förhållanden kunna blifva ord¬
förande? Det är ju bekant, att i många församlingar förhåller det
sig så, att komministern har sitt egentliga arbete i annexet, men landt-
försam lingar finnas som kunna ha t. o. m. två präster vid samma kyr¬
ka, hvithet ju gör, att komministern får ännu mindre att göra, och då
skulle han ju få tid för detta arbete, men det är icke säkert, att han
skulle få detta uppdrag. Jag tror därför icke, att om denna själfskrif-
venhet bortfölle och kyrkostämman finge välja ordförande, kommi¬
nistern skulle blifva den, som blefve vald, åtminstone kan man icke
vara säker därpå.
.En talare jämförde det föreliggande förslaget med 1909 års för¬
ordning. angående folkskoleväsendets öfverflyttande till stadsfullmäk¬
tige i vissa städer, och han sade, att där ginge det mycket väl för sig
att folkskolestyrelsen själf valde ordförande. Härpå svarar jag: det
är en helt annan sak med en folkskolestyrelse, som till hälften fram¬
gått genom val af stadsfullmäktige, till andra hälften af kyrkostämma
och i hvilken pastor är själfskrifven som ledamot; i denna lilla kor¬
poration och i en stad kan det mycket väl gå för sig. Enbart valen
på en kyrkostämma äro betydligt svåra att beräkna, och om detta
förslag ginge igenom, skulle vi, som herr Nyström sagt, låta denna
fråga om ordföranden blifva en stridsfråga mellan kotterier, som
kanske rusade på och gjorde upp förslag, som man icke på förhand
väntat, beroende på att ett sådant kotteris medlemmar vanligtvis vilja
öfverrumpla. Att när sådana olägenheter kunna påvisas och när
några verkliga realskäl icke tala för detta förslag gå med på det¬
samma synes mig vara afskräckande.
På grund af dessa skäl och andra, som af mina partikamrater
blifvit framförda, anhåller jag, herr talman, att få yrka af slag på ut¬
skottets hemställan.
Herr Eden: Herr talman! Den lilla diskussion, som herr For-
nander upptagit med herr Hallén angående prästidealet och de nya
64
Lördagen den 20 april.
Nr 32.
Ang. upphö- prästerna, skall jag naturligtvis öfverlämna åt dessa herrar att sins-
rande af pa- emellan fortsätta och alsluta. Men jag tillåter mig påpeka, att det
“Ih-ifvlnhet öfver hufvud förefaller mig vara en oriktig syn på frågan, om
som skolråds- man här ställer sig och diskuterar prästidealet som sådant. Här är
ordförande, icke fråga om prästideal utan om hvad som hör vara idealet för
(Forts.) en skolrådsordförande, och fråga om i hvad mån vi kunna närma oss
detta ideal.
Hvad jag däremot icke kan underlåta att taga fasta på är den
enligt min uppfattning anmärkningsvärda och synnerligen glädjande
omständigheten, att hvarken herr Fornander eller ännu mindre herr
Jansson i Djursätra har på något som helst sätt skattat åt de skräck¬
målningar, som den förste ärade förespråkaren för reservationen,
nämligen herr Hyström, drog upp för kammaren med hänsyn till
innebörden af den föreliggande frågan. Denne talare sökte, såsom
herr Hallén redan anfört, göra gällande, att det här skulle vara
fråga om en reform, som rent af kunde föra oss på ett sluttande plan
i fråga om den kristna religionsundervisningen i skolorna i vårt land.
Han uppeldade sig ända därhän, att han ansåg föreliggande förslag
innebära en förolämpning mot Sveriges prästerskap. Den förolämp¬
ningen är, som bekant, gjord gång efter annan under det förra
riksdagsskickets tid utan att mig veterligt prästerskapet tagit allt
för illa vid sig. Jag vill konstatera, att hvarken herr Fornander
eller herr Jansson i Djursätra sett saken på detta sätt utan endast
velat se den klokt och förståndigt som en praktisk fråga och intet
annat. Jag konstaterar detta på det att det icke hädanefter skall
sägas af dem, som vilja använda dylika frågor för agitation ute i
landet, att här göres början till en stor kulturstrid och att här blir
fara för religionen. Det är det icke, utan det är uteslutande en
praktisk fråga inom den kommunala organisationen för folkskolan.
Går jag sedan närmare in på denna praktiska fråga, så har
herr Fornander anmärkt, att det finnes ingen anledning att lätta
på prästens arbetsbörda i förhållande till skolrådet, när man icke
vill lätta på hans arbetsbörda i förhållande till öfriga expeditions-
göromål, som han har att utföra. Därpå kan väl icke svaras något
annat än det, att den ärade talaren därmed för tillsammans två olika
saker. Här är i och för sig icke fråga om att reglera prästerskapets
arbete i sin helhet, utan här är bara fråga om att reglera ordförande¬
skapet i skolrådet. Om herr Fornander har någon ömmande känsla
för prästerskapets expeditionsgöromål i allmänhet, då får han taga
upp denna sak för sig. Jag förmodar att han icke har något däremot
— han skakar på hufvudet, ser jag; nåväl, då är det så mycket mera
öfverflödigt att röra vid detta ämne.
Herr Fornander anmärkte vidare, att utskottet icke tagit hän¬
syn till de fall, där kyrkoråd och skolråd äro gemensamma, hvilket
händer i åtskilliga församlingar. Jag tror att man i det hänseendet
kan med lugn hålla på utskottets handlingssätt. Det förhåller sig
så, att om det skulle behöfvas några särskilda regler angående så¬
dana församlingar, Kungl. Maj:t i sin utredning mycket väl kan
taga hänsyn till dessa församlingar. Det har aldrig på minsta sätt
Lördagen den 20 april.
65
Nr 33.
varit utskottets mening att uttömma denna fråga, det har endast Ah9- upphö-
varit meningen att hänskjuta den till Kungl. Mai :t, och Kung!. Mai :t aJåfa~
har i afseende på de förenade kyrko- och skolråden alldeles fria skr>fvenhet
händer. Jag vill dock icke underlåta att anmärka, att mig före- som shoiråds-
faller det vara en utomordentligt enkel sak att, om man så vill, ordförande.
skilja på kyrkoråd och skolråd, för den händelse man finner detta (Forts.)
bättre: man kan ju välja samma personer ändå, om man vill ha det
så, och på så sätt bli ju dessa råd i realiteten sammanfallande. Hela
den saken är emellertid eu bagatell, som icke har någon inverkan
på den föreliggande frågan.
Sedan ville herr Fornander göra gällande, att man icke skulle
kunna jämföra den reform, som är ifrågasatt för landsbygdens sko¬
lor, med den, som härom året genomdrefs för städerna. Jo, med
förlof sagdt, det lär man icke komma ifrån. I det hänseendet hål¬
borr Hallén gjort en jämförelse, som herr Fornander äfven med sin
blick på de nya prästerna torde ha svårt för att jäfva, då herr Hallén
påpekade, att det i Trosa går för sig att få en sådan särskild skol¬
styrelse, som den nya lagen medgifver, men däremot icke går för
sig i en stor landsförsamling, huru stor den än må vara, och huru
kvalificeradt folk den än må innesluta. Det är en jämförelse, som
visar, att det nuvarande tillståndet icke är rimligt. Och därjämte
ådagalägger hänvisningen till ifrågavarande lag, att man i städerna
ansett sig kunna utan någon fara för religionens ställning, för reli¬
gionsundervisningens ställning i skolorna, gå denna väg och upp¬
häfva prästens själfskrifvenhet som ordförande i skolrådet — detta,
herr Hyström, har ingen ansett som en förolämpning mot präster¬
skapet i städerna.
Herr Fornander anmärkte till slut, att om man skulle gå denne
väg, så skulle det ovillkorligen blifva stora strider om ordförande¬
skapet i skolrådet; det vore visserligen icke så farligt med skol¬
styrelserna i städerna, ty dessa styrelser valde själfva sin ordförande,
men det vore farligt på landet, ty där blefve det kyrkostämman, som
skulle välja. Låt mig säga, herr Fornander: hvem har sagt det? År
det uttaladt i konstitutionsutskottets motivering eller kläm, att kyrko-
stämman ovillkorligen skall välja ordförande? Det är icke uteslutet
—- jag vill dock icke saga, att det skall vara så — att skolrådet skall
välja ordförande, och sker så, då blir det en sådan där trång krets
likasom i städerna, som väljer och som väl skall kunna sköta saker
äfven på landet.
öfver hufvud synas mig dessa anmärkningar mot utskottet vara
uppkonstruerade. De röra sig om tänkta fall, som utskottet icke
bundit sig vid, de taga icke hänsyn till frågan i dess helhet, och
de fästa icke tillbörlig hänsyn vid utskottets yrkande, att dessa
frågor samt och synnerligen skola läggas under Kungl. Maj:ts fria
pröfning.
Viktigare voro måhända de praktiska betänkligheter, som herr
Jansson i Djursätra anförde såsom skäl för, att han icke kunde gå
med på utskottets förslag — särskildt emedan han antydde, att, om
man lade ut den eller den bron öfver de betänkligheterna, han kanske
Andra kammarens protokoll 1912. Nr 32. 5
Sr 32.
66
Lördagen den 20 april.
Äng. upphö- skulle våga att ansluta sig till utskottets mening. Nu vill jag säga,
Tcors .«W- in8'en utsikt för ögonblicket frestar mig mera än just denna. Jag
SJhrifvmhet vill gärna lägga ut en sådan bro för herr Jansson i Djursätra., om det
aom skolråds- skulle kunna gå för sig. Hade jag i utskottet fått klart för mig, att det
ordförande. var på detta, det hängde —• jag vill icke påstå, att det icke varit
(Forts.) tal därom, men icke med sådan styrka, som nu skett i kammaren
— så skulle jag g’ärna för min del tagit saken i öfvervägande. Men
det blef åtminstone icke för mig klart i utskottet. Emellertid ligger
saken så, att i själfva verket en sådan bro, såsom jag tror att också
herr Hallén omnämnde, redan synes mig vara i viss mån utlagd,
och den synes mig icke vara bräckligare än att den skulle kunna
bära herr Jansson i Djursätra öfver till oss. Herr Jansson i Djur¬
sätra har nämligen förbisett, att utskottet i sitt yttrande har direkt
ställt sig på den ståndpunkten, att församlingens pastor skulle äfven
efter dess mening vara själfskrifven ledamot af skolrådet. Nu kan
man saga, att däri ligger icke, att lian också skall vara skyldig att
vara ordförande i skolrådet. Ja, formellt sedt ligger det icke i ut¬
skottets uttalande. Men är prästen själfskrifven ledamot af skol¬
rådet, och duger lian, eller rättare sagdt lämpar han sig- öfver hufvud
taget för att sköta skol saker, så skulle det vara besynnerligt, om
han icke också skulle på kommunens önskan taga på sig ordförande¬
skapet, då han i alla fall är tvungen att vara med i skolrådet och
dela ansvaret. År han en lämplig och kvalificerad man, som måste
dela ansvaret för en sådan liten korporations göranden och låtanden,
tror jag, att han skall finna, att det kan vara så godt att, om de
öfriga medlemmarna så önska, han också tager på sig själfva led¬
ningen.
Anledningen åter till att konstitutionsutskottet icke direkt pe¬
kat på. att Kung!. Maj:t skulle i sitt förslag ålägga vederbörande
präst, som är själfskrifven ledamot af skolrådet, att också åtaga sig
ordförandeskapet, är helt enkelt den, att konstitutionsutskottet icke
velat binda Kungl. Maj:t heller i denna punkt. Jag tror, att herr
Jansson i Djursätra skall gifva mig rätt däri, att, när man tager
upp eu sådan fråga som denna, hvars innebörd åt olika håll är ganska
kinkig att öfverskåda, är det icke praktiskt att i motiveringen och
ännu mindre i klämmen alltför snäft begränsa de vägar, som Kung!.
Maj:t kan vandra, när frågan kommer att tagas i öfvervägande.
Men tydligt är, att om Kungl. Maj:t skulle finna, att det ur prak¬
tisk synpunkt vore skäl till en föreskrift, sådan som herr Jansson
önskar, och om. Kungl. Maj :t skulle anse, att prästen i församlingen
har ett särskilt åliggande i förhållande till skolan och kan åläggas
ett ordförandeskap i större utsträckning än andra medborgare, där¬
est församlingen så vill, då kan jag för ögonblicket åtminstone icke
se något hinder för att gå in på ett sådant förslag. Men däremot ser
jag i utredningens frihet ett afgjordt hinder mot att kammaren
skulle direkt binda Kungl. Maj ds händer i denna riktning.
Under sådana, förhållanden skall jag icke länge uppehålla mig
vid de två andra, praktiska anmärkningar, som herr Jansson i Djur¬
sätra anförde. De förfalla tydligen, om den första anmärkningen
Lördagen den 20 april.
b7
Nr 32.
undanröjes. Herr Jansson i Djursätra anförde, att i en hel del ««pw-
små församlingar är det svårt att få en kvalificerad person till eu rnndt afj?~
sådan post annan än prästen. Det är möjligå att så är förhållandet, **rifoLket
ehuru jag icke är öfvertygad därom. Men för dessa Sill cl förnäm- som skolråds-
lingars skull får man väl först och främst icke skjuta åt sidan de ordförande.
störa församlingarnas intressen, där det är uppenbart att tillgång (Forts.)
finnes, och riklig tillgång, på personer, som kunna vara lämpliga.
Jag kommer tillbaka till herr Halléns jämförelse. Mog måste her¬
rarna medgifva, att i de stora församlingarna på landsbygden med
eu betydande industribefolkning, med läkare, apotekare, domare, jäg¬
mästare och dylika medborgare med högre bildning det bör finnas
fullt lika många personer, som äro kvalificerade, som i en del små¬
städer. Och vidare: Herr Jansson utgår hela tiden från den före¬
ställningen, att om prästens själfshrifvenhet skulle upphöra, skulle
det bli omöjligt för församlingarna att få någon lämplig ordförande.
Men är det rimligt, att prästen skall draga sig tillbaka och säga
nej till uppdraget att sköta skolan, om nu ingen annan lämplig
person finnes? Det förefaller mig högst osannolikt.
Sedan berörde herr Jansson en punkt, som naturligtvis alltid
är en smula ömtålig, nämligen den möjligheten, att man skulle
kunna få ökade kostnader genom eu sådan ordning som denna. Där¬
emot vill jag först anmärka, att det ändock icke mig- veterligen fram-
dragits några skäl, hvarför det skulle vara ovillkorligen nödvändigt,
att en vald ordförande i skolrådet skulle ha aflöning. Det kan ju
tänkas, att i församlingar med vidlyftigt skolväsen det kan bli så¬
dana fall, men i de små församlingarna förefaller det mig icke rim¬
ligt, att det skulle ske, lika litet som det i dessa små kommuner
tycks vara vanligt, att något egentligt arfvode till kommunalnämnds-
ordföranden förekommer. Det är i de större församlingarna med
tyngre arbetsbörda för de ledande kommunalmännen, som sådant
förekommer. Vidare kan jag icke finna, att man i den lag angående
folkskoleväsendet i vissa städer, som nyss blifvit genomförd, bär
tänkt sig, att det skulle kräfva s någon aflöning för ordföranden i
skolstyrelsen, sedan han blifvit vald. och kan man lämna denna
fråga öppen för staden, så kan man också göra det för landet. Slut¬
ligen: om det verkligen är så, att det förefinnes en önskan att äfven
i fråga om skolledningen den svenska kommunen skall taga sä att
säga saken i egen band, om det förefinnes en önskan, att den svenska
kommunen skall välja vare sig direkt eller genom skolrådet en ord¬
förande i detta skolråd, som skall öfvervälta folkundervisningen, om
vi anse, att det är en viktig sak, att till detta kan sättas en person,
som kommunen anser vara den lämpligaste, den mest intresserade och
den, som bäst kan hålla folkskoleimdervisningen i gång så som kom¬
munen önskar, då frågar jag: Är det verkligen rimligt att för blotta
utsikten eller blotta möjligheten, att detta skulle kosta ett eller an¬
nat hundratal kronor, afsåga sig den rätten, att kommunen också
s.jälf tillsätter denne ledare af folkskoleväsendet? Så hafva vi icke
sett saken hittills. Vilja vi genomföra den kommunala själfstyrel-
sen äfven på skolans område, så höra vi göra det utan att låta skräm-
Nr 32.
68
Lördagen den 20 april.
Ang. upphö- ma oss af möjligheten, att det kan kosta ett eller annat, i hvarje fall
rande af p<a- "belopp. Yi ta i så fall trösta oss med, att vi göra det just för
Sskrifvenhet vår skola, och att denna skola bli iver för kommunen i högre grad,
som skolråds- än den hittills varit, en verklig folkets skola, en skola, som folket
ordförande, känner såsom sin och genom sina förtroendemän öfvervakar.
(Forts.) Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag-.
Herr Jansson i Djursätra: Herr talman! Herr Hallén
nämnde, att det borde icke vara så synnerligen svårt för kommunerna
att få lämpliga personer till ordförande i skolrådet, alldenstund det
ju går för sig att i de små kommunerna få lämpliga personer till ord¬
förande i kommunalnämnd och kommunalstämma. Det är gifvet, att
äfven vid val af ordförande i skolråd man kommer att taga det
bästa folket, som finns att tillgå. Men det är ock gifvet å andra si¬
dan, att, när det är mycket små kommuner, det icke kan vara många
personer att välja på, i synnerhet om kandidaterna bestå kanske ute¬
slutande af småbönder. Ty det är icke sagdt, att dessa sitta inne med
den djupare allmänbildning, som är önskvärd och behöflig för den,
som skall vara ordförande i skolrådet. Jag säger önskvärd, ty det
må väl herrarna vara ense om, att det är önskvärdt, att en skolråds-
ordförande bör sitta inne med en så god allmänbildning som möjligt,
så att han med förstånd och känsla och öppen blick för den uppgift,
som skolan har, och äfven med medvetande om det ansvar, som hans
befattning medför, må kunna sköta sin plats.
Nu säger herr Hallén, och äfven herr Edén, att i utskottets förslag
kan denna brist sägas vara afhulpen därigenom, att pastor skulle
vara själfskrifven såsom ledamot af skolrådet. Ja, för all del, i mo¬
tiveringen finnes ett uttalande därom. Men, herr Edén och pastor
Hallén, det står dock i utskottets kläm, att skolrådets ordförande
skall väljas på kyrkostämma, icke att skolrådet äger inom sig utse
ordförande.
Så nämnde herr Edén, att om jag i konstitutionsutskottet hade
närmare framfört den önskan, att konstitutionsutskottet på ett eller
annat sätt skulle i motiveringen eller möjligen i klämmen gifva en
antydan om, att pastor bör vara skyldig att åtaga sig befattningen
att vara ordförande i skolrådet, då han af församlingen därtill blifvit
vald, så skulle herr Edén och hans närmaste meningsfränder tagit
hänsyn till denna min önskan. Jag tror, att herr Edén glömt bort,
hur det tillgick. Jag uttalade och framställde det yrkandet vid be¬
handlingen af detta ärende i utskottet, men det blef vid votering i
utskottet bortelimineradt. Så nog hade herrarna från majoriteten
haft tillfälle, om de så önskat, att i någon mån tillmötesgå denna min
framställning.
Nu vill jag emellertid uttrycka min tillfredsställelse öfver att
herr Edén under debatten i dag uttalat sig för att kunna godkänna
ett sådant tillägg, att prästen borde vara skyldig åtaga sig ordföran¬
debefattningen i skolrådet utan särskild ersättning, därest han där¬
till blir af stämman utsedd; och jag tillåter mig äfven, herr talman,
uttala den förhoppningen, att, om Kungl. Maj:ts regering anser sig
Lördagen den 20 april.
69
>r 32.
"böra upptaga den föreliggande frågan till pröfning-, skälig hänsyn då
måtte tagas till den af mig företrädda meningen.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, framställde
herr talmannen propositioner på l:o) bifall till utskottets hemstäl¬
lan samt 2 :o) afslag å såväl berörda hemställan som den i ämnet väck¬
ta motionen; och förklarade herr talmannen sig anse den förstnämn¬
da propositionen hafva flertalets mening för sig. Som votering lik¬
väl begärdes, uppsattes, justerades och anslogs en omröstningspropo-
sition af följande lydelse:
Den, som vill, att kammaren bifaller konstitutionsutskottets hem¬
ställan i utskottets förevarande utlåtande nr 13, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren afslagit såväl utskottets berörda
hemställan som den i ämnet väckta motionen.
Voteringen utföll med 146 ja och 56 nej, hvadan kammaren bi¬
fallit utskottets hemställan.
§ 7.
Herr statsrådet Schotte aflämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
angående fördelning af medel till främjande af nykterhet och
motarbetande af dryckenskapens följder; samt
med förslag till införande i gällande tulltaxa af vissa bestämmel¬
ser rörande förtullning från frihamn eller frilager.
Dessa propositioner blefvo på begäran bordlagda.
§ 8.
Å föredragningslistan var vidare upptaget konstitutionsutskot- Anf./orbud
tets utlåtande, nr 14, i anledning af väckt motion om skrifvelse till ,,wde ZfVaT
Kung], Maj:t angående sådan lagändring, att ordinarie allmänna val till Andra
till Riksdagens Andra kammare ej må kunna förrättas å sön- eller kammaren &
helgdagar. eller
I en inom Andra kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hän- "e 9 a9rr'
visad motion, nr 7, hade herr Räf hemställt, att Riksdagen behagade
i skrifvelse till Kungl. Maj :t hemställa, det Kungl. Maj :t täcktes låta
utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådan lagänd¬
ring, som icke tilläte, att ordinarie val till Riksdagens Andra kam¬
mare förrättades på sön- eller helgdag.
Utskottet hemställde, att herr Rafs ifrågavarande motion icke
måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Reservation var emellertid afgifven af herrar Clason och von
Menteer, hvilka inom utskottet yrkat, att utskottet måtte i anled-
Nr 82.
70
Lördagen den 20 april.
Ang. förbud
mot förrätta it■
de af val
till Andra
kammaren å
sön- eller
helgdagar.
(Forts.)
ning af den förevarande motionen föreslå, att Riksdagen i skrifvelse
till Ivungl. Maj: t ville anhålla, att Kung i. Maj:t täcktes låta utreda,
huruvida och på hvad sätt för ordinarie riksdagsmannaval till Andra
kammaren kunde i vårt land införas arbetsfri söckendagar, motsva¬
rande de engelska s. k. bank hoiidays.
Efter uppläsning af utskottets hemställan yttrade:
Herr Räf: Herr talman!; Detta konstitutionsutskottets utlåtan¬
de behandlar en af mig väckt motion om ändrade bestämmelser röran¬
de dag för val till Riksdagens Andra kammare. Det var icke så utan,
att det bredde sig ett visst löje öfver kammaren, då jag väckte denna
motion, och dagen därpå blef jag också vederbörligen afhånad i Social¬
demokraten m. fl. andra dylika tidningar.
Hvad begär jag då i denna min motion? Jo, jag begär endast, att
val till Andra kammaren icke skall förrättas på sön- eller helgdag.
Själ! tyckte jag icke, att det var något särskild! löjligt i detta och icke
heller att det var någonting, som behöfde afhånas, men då jag tänkte
närmare på saken och började fundera i anledning af hvad jag hörde
och såg, så frågade jag mig själ!', om det måhända ändå läge något
orimligt i motionen. Detta gjorde, att jag vände mig till andra län¬
der för att höra, huru det förhöll sig där i ifrågavarande afseende.
•lag vände mig då först till svenska myndigheter för att se, om jag
där kunde få reda på, hur det förhöll sig i vissa oss närbelägna eller
närbesläktade länder, men jag kunde icke få någon tillfredsställande
upplysning hos de svenska myndigheterna. Detta gjorde, att jag-
måste vända mig till utländska legationer och generalkonsulat; och
jag må säga, att när jag där framställde mina spörsmål, möttes min
sak icke af något löje. Tvärtom, de uppfattade saken mycket allvar¬
ligt.
Jag sökte först höra efter, hur det förhöll sig i det idoga Dan¬
mark. Jag vände mig därför till detta lands främste representant
här på platsen. Man skulle ju nästan kunnat vänta, att man åtminsto¬
ne i det idoga Danmark sökt undvika att taga hvardagar i anspråk
för de politiska valen, men jag fick i stället det svaret af den person
jag talade vid på generalkonsulatet, att så långt han mindes •—■ det
var en gammal person — så kunde han icke erinra sig, att någonsin
de politiska valen hållits i Danmark annat än på en hvardag.
.lag vände mig därefter till det mäktiga Tysklands förste repre¬
sentant härstädes, och han svarade, att det vore säkert, att i Tysk¬
land under de senaste 40 åren aldrig något sådant val förrättats på
någon söndag, utan valen hade alltid förrättats .på hvardagar.
Jag vände mig därefter till den engelska legationen här i huf-
vudstaden. Man kan väl icke säga någonting annat, än att det engel¬
ska folket är nog så framåtsträfvande och har väl så mycket att göra
som det svenska. Kanske till äfventyrs den engelska nationen an¬
vänder söndagarna till hvardagar? Men den engelske beskicknings-
mannen, jag talade vid, svarade, att det vore orimligt att tänka sig,
att den engelska nationen skulle hålla sina politiska val på en söndag.
Lördagen den 20 april.
71
> r :i-2.
Då vände jag mig vidare till de icke mindre framstående Nord- Ang.förbud
amerikanska förenta staternas ombud härstädes och frågade, huru ■"wt förr åttan-
det vore i hans land. Han svarade, att det kan icke komma ifråga, att till0Andra
de nationella valen i Nordamerikas Förenta stater förrättas på en sön- kammaren å
dag, och han upplyste också hvilken dag, som dessa val förrättas på. *«»- «««•
Det må jag säga ännu eu gång, att vid dessa efterforskningar helgdagar.
det aldrig kom i fråga att anse, att det skulle ligga något löjligt i <FortsJ
att sätta i fråga, att valen icke skulle förrättas på söndagen.
Vidare lyssnade jag på diskussionen såväl i Första kammaren
som i Andra kammaren angående landstingsmannavalens hållande,
och det var en hel massa, talare — jag tror, att i afseende å antalet de
kanske voro de flesta — som ställde sig till skydd för söndagen, d.
v. s. talade för, att landstingsmannavalen icke skulle hållas på sön¬
dag, låt vara att majoriteten vid skälfva, omröstningen gick åt annat
håll.
Med ledning af hvad jag x-edan sagt, tror jag således, att vi kunna
inställa att betrakta saken från den löjliga sidan, ty då jag stöder
mig på så starka och stora nationer som dem, jag nyss talat om, och
pa så pass mangla uttalanden i Första och Andra kammaren i det af¬
seende!;, Indika alla gått i den riktning, jag sagt, tror jag, att vi kunna
kasta åtminstone löjet därhän och behandla saken allvarligt.
Jag frågar mig då, hvarför icke dessa länder, England, Tysk¬
land, Danmark o. s. v. använda söndagen till valdag. Menar man
kanske till äfventyrs ändå, att det är mindre företagsamhet i dessa
länder, mindre brådska inom industri och handel; kanske där är
vårdslöshet om arbetstiden i dessa länder? Skulle någon, som icke
vant där, tänka något sådant, beder jag att få hänvisa till handels¬
statistiken och industristatistiken o. s. v. för dessa länder; och jag
tror, att något hvar skall bli öfvertygad om, att brådskan sannerligen
icke är mindre i dessa af mig nu angifna länder, än den är i vårt land.
Den, som för resten personligen varit i Danmark och sett, hur folket
sä ap säga rör sig där, har nog fått det intrycket, att danskarna san¬
nerligen icke dra henen efter sig, utan tvärtom att det är ett synner¬
ligen raskt, arbetsamt och idogt folk; och är det så, att man vistats
i synnerhet i Westphalen och Sachsen och flera andra industricentra
i Tj^skland någon tid, så har man också där på järnvägar och öfver¬
allt fått det intrycket, att det icke vårdslösas med tiden i Tyskland
heller. Den, som till äfventyr» vistats någon tid i London, Liverpool.
Glasgow, Manchester och andra städer i England, har icke heller fått
det intrycket därifrån, att engelsmännen ligga på latsidan eller äro
vårdslösa om tiden och därför använda hvardagen till valdag.
Kan då någon människa räkna ut, hvarför icke dessa länder i
likhet med oss ha sina val på söndag, ty det är ju det allmänna hos
oss? Må man tänka efter, hvad det kan vara för, låt mig säga, natio¬
nell eller annan bevekelsegrund, som gör, att man icke har valen
på söndagar. Jag tänker, att litet hvar af oss måste vara öfverens om.
att det är den kristligt-religiösa känslan i dessa länder — i synnerhet
när man tager behörig hänsyn till England — som gör, att man icke
vill hålla dessa politiska val på en söndag.
>r 32.
72
Lördagen den 20 april.
Ang. förbud
mot förrättan¬
de af val
till Andra
kammaren ä
sön- eller
helgdagar.
(Forts.)
Jag föreställer mig, att måhända den gamla sats, som jag läste
i min ungdom och som sedan följt mig ut i lifvet, och som väl för
öfrigt lite hvar af oss har läst, en sats, som läraren försökte att in¬
pränta hos oss i skolan, jag föreställer mig, att det måhända är den
satsen, som gjort, att den engelska nationen, den danska och den tyska,
intaga den ställning jag angifvit. Det var en liten sats, som lyder så:
»Tänk på att du helgar hvilodagen.» Den åtföljdes sedan af ett litet
»Hvad är det?», som också inpräntades rätt så kraftigt hos oss. Må¬
hända säger man som så, att man icke hör draga fram barnaläror i
Riksdagen; det kan ju dock icke skada vid något tillfälle åtminstone
Nu hemställer emellertid konstitutionsutskottets majoritet om
afslag ä min motion. Men konstitutionsutskottets såväl majoritet som
också reservanter söka dock icke pa något sätt att förlöjliga motionen,
och därför ber jag att få uttrycka till konstitutionsutskottets majoritet
ett hjärtligt tack. . ,
Konstitutionsutskottets majoritet stöder sitt aislagsyrkande pa,
som det heter, »den allmänna uppfattningen». »Den allmänna upp¬
fattningen» skulle nämligen gå i den riktningen, att valen skola, för-
rättas på söndag” och. det skof också, vid det sista valet i 42 bland
56 valkretsar. Hvad nu den allmänna meningen beträffar, har kon¬
stitutionsutskottet satt ett likhetstecken mellan Konungens befall-
ningshafvandes uppfattning och den allmänna meningen. Men min
motion utgår icke så att säga från den synpunkten, utan den utgåi
ifrån den kristligt religiösa uppfattningen; och den allmänna menin¬
gen och den kristligt religiösa uppfattningen i allmänhet, det händer,
att de icke så väl sammanstämma med hvarandra, åtminstone händer
det, att de hos oss icke sammanstämma lika bra med hvarandra, som
de sammanstämma i Danmark, Tyskland, England och Nordamerika.
Det kanske vore en fördel annars, om dessa uppfattningar, den all¬
männa uppfattningen och den allmänna kristligt religiösa meningen,
också hos oss stämde lika bra öfverens med hvarandra, som de göra
i de nämnda länderna.
Jag tror också, att man kan sätta i fråga, huruvida Konungens
befallningshafvande i allmänhet äro i tillfälle eller allvarligt an¬
stränga sig att söka aflyssna den kristligt religiösa allmänna upp¬
fattningen i vårt land, då valen i fråga utsättas. Jag xöreställer mig.
att de kristligt religiösa meningarna eller grundsatserna mest komma
till uttryck genom den institution, som kallas — jag tänker nu att
nämna ett namn, som måhända äfven det, jag har sett exempel på
det ibland, skall väcka ett litet löje, men jag vågar i allt fall gorå
det — jag säger, att dessa kristligt religiösa meningar måhända taga
sig sitt starkaste uttryck i kyrkomötet; och det torde icke heller kun¬
na förnekas, att dessa kristligt religiösa grundsatser taga sig starka
uttryck i våra kyrkostämmor. Ett par organisationer, landsorgani¬
sationer för resten, synas också rätt så mycket gifva uttryck åt dessa
kristligt religiösa allmänna meningar och stämningar, jag syftar pa
evangeliska fosterlandsstiftelsen och svenska missionsförbundet. ^ J ag
tror, att, om man aflyssnade de kristligt religiösa meningarna, sadana
som de framträda från institutioner och organisationer sådana som
Lördagen den 20 april.
7o
Sr 3S.
jag anfört, Konungens befallningshafvande i vårt land skulle finna
det mera i öfverensstämmelse med den allmänna meningen att icke
utlysa dessa val just på söndagarna.
Ku har jag också i min motion gjort en antydan om ett sätt
att undvika detta: dessa val kunde, i öfverensstämmelse med motio¬
nens skaplynne för öfrigt, hållas på en gemensam dag för hela landet.
Det bör väl åtminstone icke åstadkomma något löje; ty det är en sak,
som blifvit ommotionerad många gånger i svenska Riksdagen, och jag-
vet icke, att den någonsin föranledt någonting annat än allvarlig
öfverläggning. I de länder jag nyss talade om är det i allmänhet så.
att riksdagsmannavalen förrättas alla på samma dag. Så är det med
valen i Tyskland och likaså med de nationella valen i de andra län¬
der, som jag nämnde.
Emellertid afhånade mig Socialdemokraten dagen efter det jag
hade väckt motionen. Men den därpå följande dagen tycktes Social¬
demokraten hafva kommit på andra tankar. Dess redaktion hade
väl då läst motionen och sett efter hvad som stod i den. Det är för
tidigt att skratta åt en sak och håna den, innan man sett, hvad saken
innehåller. Tidningen hade då tydligen fäst sig vid ett uttryck,
däri jag säger: »Länge har det också varit ett önskemål, att äfven
vårt land finge en s. k. nationaldag såsom många andra länder äga.
Hvarför icke förena dessa två önskemål och fastställa en gemensam
nationaldag, då svenska nationen hvart tredje år äfven finge förrätta
sina ordinarie val till Riksdagens Andra kammare?» Jag kan förstå,
att det där var någonting, som icke tog sig så illa dumt ut för Social¬
demokraten, eftersom han sålunda fann anledning att gifva åtmin¬
stone ett erkännande åt denna framställning. Ku vill jag icke säga
annat, än att jag måhända hade bort begagna ett annat uttryck eller
ett annat ord än »nationaldag», som jag då använde. Hvad jag
egentligen åsyftade, var, att vi skulle ha arbetsfrihet på den dagen,
så att alla såväl arbetare som bönder och med dem likställda skulle
kunna deltaga i valen i fråga. Jag konstaterar emellertid detta.
Socialdemokratens uttalande, ty tidningen utgör ett rätt så troget
uttryck, kan jag förstå, för socialdemokraterna i allmänhet i vårt
land. Jag konstaterar detta faktum, att tidningen ställde sig välvil¬
lig till den saken.
Ku är också att märka, att själfva konstitutionsutskottet har
omnämnt denna sak och just säger, att »så länge vi icke äga någon
motsvarighet till de i England förekommande arbetsfria hvardagarna
(de s. k. bankholidays)», kunna, vi icke ingå på att utsätta andra-
kammarvalen till en hvardag. Jag vill icke säga. att konstitutions¬
utskottet uttalar sig vare sig positivt eller negativt om förslaget i
fråga; men det har i hvarje fall icke uttalat sig negativt, utan skall
det vara något, så är det väl hellre positivt, d. v. s. ungefär så mycket
som så, att det kan vara något att tänka på, ifall samtidigt kan in¬
föras en sådan där allmän fridag.
Vidare ha reservanterna, inom konstitutionsutskottet upptarril
detta mitt förslag, och det icke blott en passant, utan reservanterna
ha gjort det till sitt eget uttryck, då de hemställa »att Riksdagen
Andra kammarens protokoll 1918. Nr 89. 6
Ang. förbud
mot förrättan¬
de af val
till Andra
hammaren å
sön- eller
helgdagar.
(Forts.)
Nr 32.
74
Lördagen den 20 april.
Ang. förbud
mot förrättan¬
de af val
till Andra
kammaren å
sön- eller
helgdagar.
(Forts.)
i skrifvelse till Kungl. Maj:t ville anhålla, att Kungi. Maj:t täcktes
låta utreda, huruvida och på hvad sätt för ordinarie riksdagsmanna¬
val till Andra kammaren må kunna i vårt land införas arbetsfria
söckendagar.» Jag konstaterar sålunda allt detta, och det torde kun¬
na inträffa under årens lopp det utomordentligt märkvärdiga, att
motionären, Socialdemokraten och konstitutionsutskottet komme att
intaga samma ståndpunkt som reservanterna och att vi sålunda blefve
tämligen väl öfverens om att valen skulle förrättas på en hvardag,
men en hvardag, som vore fridag för hela landet.
Såsom saken nu ligger, anser jag det vara förståndigast af mig
att icke framställa något yrkande, men jag lofvar, att, såvidt jag
kommer att sitta kvar i kammaren, jag icke skall glömma detta so¬
cialdemokratiska uttalande, detta konstitutionsutskottets halfva med¬
gifvande och denna reservations innehåll.
Herr H a m r i n: Då icke någon af konstitutionsutskottets aktade
ledamöter velat besvara det anförande, vi nyss åhört, kan jag icke
underlåta att säga några ord med anledning af en del uttalanden,
som däri blifvit gjorda.
Jag skall då först gärna gifva motionären det erkännandet,
att jag i en del af de synpunkter, som han här framfört, är fullkom¬
ligt ense med honom. Jag har sjelf sedan unga år lärt mig inse
betydelsen af att helighålla sabbatsdagen, men då den föregående
talaren här citerade ett ord ur den heliga skrift, vill jag påminna
om ett annat, som jag också läst och som säger, att sabbaten är till
för människans skull, icke människan för sabbaten.
Enligt min mening är det icke alltid, som den formella rätten
sammanfaller med den reella rätten, och jag skulle vilja säga, att
när vårt svenska folk har begåfvats med hvad vi pläga kalla allmän
rösträtt, är det också vår skyldighet att tillse, att denna allmänna
rösträtt kan på behörigt sätt utöfvas. Denna sida af saken har
förut under dagens lopp blifvit af många talare framhållen och jag
anser mig därför icke behöfva närmare ingå på denna sak. Jag ber
blott att få. konstatera, att genom orättvisa och okloka anordningar
många i vårt land kunna förhindras från att utöfva sin medborger¬
liga plikt och att det är ganska egendomligt, att samme motionär,
som frambär det förslag, vi nu diskutera, också framburit en motion,
sc-rn stadgar skyldighet för hvarje valman att deltaga i valen.
Ku föreslår motionären här. att vi skulle införa en arbetsfri
hvardag och till denna dag förlägga de politiska valen. Jag bereda
först att få göra den enkla invändningen, att man här söker skilja
de politiska valen från alla andra val, och jag undrar, om motionären
vill draga ut konsekvensen af sitt förda resonemang, att vi icke
skulle förrätta några som helst val på söndagar, och om han betänkt,
hvart det sedan skulle taga vägen med vår arbetsvecka här i landet,
särskild! sedan vi fått dessa proportionella val af la.ndstingsmän
och stadsfullmäktige o. s. v., hvarigenom man måste uppdela sär¬
skild! våra städer i en hel mängd valkretsar.
Härjämte finnes det en annan synpunkt, som jag anser vara
Lördagen den 20 april.
75
>r 32.
synnerligen beaktansvärd. Hvem är beredd, särskild! bland våra ar- Ang. förbud
betsgifvare, att betala våra arbetare för den arbetsförtjänst, som
de mista under denna valdag? Att döma af hvad som timat i Jön- tai Andra
köping för några få dagar sedan, skulle åtminstone icke den ärade 1: ammar en &
motionären känna sig skyldig att ersätta sådan mistad arbetsför-
tjänst. Jag kan icke underlåta att för kammaren omnämna hvad e_l °?ar'
jag härmed åsyftar. För kort tid sedan gjordes det från en grupp ( 0
arbetare inom en viss industri i Jönköping en framställning om att
erhålla ledighet från arbetet på lördagseftermiddagarne, såsom ju
numera tämligen allmänt brukas inom industrien. Jag tror. afl
det var majoriteten inom denna industris arbetare, som gjorde fram¬
ställningen, men den afslogs af ledningen. En af de äldre arbetarno.
jag tror en af de mera framstående, inlade sin gensaga mot den af
hans arbetskamrater till ledningen gjorda framställningen, och han
framhöll därvid, att det verkliga förhållandet vore det, att åtmins¬
tone de arbetare, som hade familj att försörja, i främsta rummet
måste tänka på dessas utkomst och att först i andra rummet hänsyn
finge tagas till de skäl, som blifvit framhållna för ledighet, t. ex.
vårdandet af hälsan o. s. v. Så resonerar man vid en industri i
Jönköping, hvars chef och ledare herr Räf själf är. Jag undrar, om
icke samma resonemang skulle föras inom många andra industrier.
om det gällde att taga en dags arbetsförtjänst från många arbetare.
Den ärade motionären omnämner också, att han vändt sig till en
del representanter här i staden för utlandet och inhämtat deras om¬
dömen. Jag tror, att om han hade gått något längre och sökt sätta sig
in i dessa länders förhållanden, så skulle han nog ha funnit åtskilligt,
som pekade i motsatt riktning; och har han för öfrigt någon känne¬
dom om engelska förhållanden, torde han erinra sig ett kändt engelskt
ordspråk, som heter »Charity begins åt home». Jag tror, att vi
kunde i detta sammanhang tillämpa det ordspråket på det sättet, att
vi säga, att dessa reformer bör den ärade motionären själf föra fram
inom den politiska förening, där han har det största inflytandet.
Så har icke skett, och det var med största förvåning och öfverrask¬
ning, som jag fann, att just herr Räf väckt denna motion.
Jag skall icke trötta kammaren med att närmare gå in på detta
kapitel, men så mycket vill jag framhålla för den ärade motionären,
att, åtminstone i den organisation han tillhör och hvars, om icke
nominelle, så dock reelle ledare han är, man icke alls har tillämpat
de principer, som han här söker föra fram för kammaren. Men detta
sätt är för motionären mycket typiskt.
Herr vice talmannen Bonde: Herr talman! Då den förste
ärade talaren icke gjorde något yrkande, kunde det också vara öfver¬
flödigt att här å utskottets vägnar framställa något sådant. Jag vill
därför icke här upptaga kammarens dyrbara tid med att på något sätt
söka bemöta den förste ärade talaren. Jag vill ej heller alls syssel¬
sätta mig med den relation han gaf af förhållandena i andra länder.
Jag vill endast och allenast konstatera, att för oss betyder det mera.
huru förhållandena gestaltat sig i vårt land, och inom vårt land finnes
Nr 32.
76
Lördagen den 20 april.
Ång. förbud det onekligen en allmän önskan, att valen måtte såvidt ske kan
viot forrcittan- fiirrättas på arbetsfri dagar, så att alla valmän kunde få tillfälle att
m UAndra deltaga i valen.
kammaren å Då liden är så långt framskriden, skall jag sålunda inskränka
sön- eller mig till att på de talande skäl, som utskottet i sitt betänkande fram¬
te gdagar. ]agt, yrka bifall till utskottets förslag.
(Forts.)
C)fverläggningen var härmed afslutad. Kammaren biföll utskot¬
tets hemställan.
Som tiden nu var långt framskriden, beslöt kammaren att upp¬
skjuta behandlingen af öfriga på föredragningslistan förekommande
ärenden till kl. 7 e. m., då detta sammanträde enligt utfärdadt an¬
slag skulle fortsättas.
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 4,40 e. m.
In fidem.
Per Cronvall.
Stockholm 19X2. Kung!. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
121373.