RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1912. Andra Kammaren. Nr 3.
Fredagen den 26 januari.
Kl. 2 e. ra.
Förhandlingarna leddes vid detta sammanträde af herr vice tal¬
mannen.
§ i-
Justerades protokollet för den 20 innevarande januari.
§ 2.
Herr statsrådet Schotte aflämnade Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till la» om understödsföreningar, lag om ändrad lydelse af 162
och 163 §§ i lagen om försäkringsrörelse samt lag om ändring i vissa
•delar af lagen om sjukkassor den 4 juli 1910.
Denna proposition blef på begäran bordlagd.
§ 3.
Efter hemställan af herr vice talmannen, som förmälde sig hafva
•om tiden för valen samrådt med Första kammarens talman, beslöt
kammaren att onsdagen den 31 innevarande januari anställa val af
dels tjugufyra ledamöter i den nämnd, hvilken enligt 69 § riksdags¬
ordningen äger att döma, huruvida högsta domstolens och regerings¬
rättens samtliga ledamöter gjort sig förtjänta att i sina viktiga kall
bibehållas, dels ock sex suppleanter i nämnden.
Vidare beslöt kammaren, likaledes på hemställan af herr vice tal¬
mannen, att vid omförmälda tillfälle företaga val af ej mindre tolf
valmän att, gemensamt med ett lika antal valmän från Första kam¬
maren, välja kommitterade för tryckfrihetens vård än äfven tre supp¬
leanter för dessa valmän.
§4.
Föredrogos hvar för sig Kungl. Maj:ts å kammarens bord hvilande
propositioner; och hänvisades därvid till jordbruksutskottet propositio¬
nerna:
Andra kammarens protokoll 1912. Nr 3. 1
Hr 3. 2
Fredagen den 26 januari.
angående upplåtande af ett område från förra kaptensbostället
Kulla nr 1 i Östergötlands län;
angående försäljning af lägenheten Norseskären nr 1 i Älfs-
borgs län;
angående upplåtande af lägenheter från förra korpralsbostället
Öfra Ljungby nr 1 med Kiddön nr 1 i Göteborgs och Bohus län;
angående upplåtande af vissa områden från förra löjtnantsbostället
Akra nr 1 och 2 jämte Hvalsta nr 4, en utjord, i Södermanlands län;
angående upplåtande af lägenheter från förra hospitalshemmanet
Näset nr 1 i Älfsborgs län;
angående upplåtande af vissa områden från förra häradshöfding-
bostället Löfsta nr 1 i Södermanlands län;
angående upplåtande af en lägenhet från förra kronofogdebostället
Slättåkra nr 6 Aspegården och nr 8 Månsagården i Jönköpings län;
angående eftergift å arrendeafgiften för arrendeåret 1910—1911
för en utarrenderad kronoegendom i Stockholms län;
angående upplåtande af lägenheter från förra häradshöfding-
bostället Sunnegata nr 2 Uppegården i Skaraborgs län; och
angående försäljning af lägenheten Petsarfverum på Gottland.
Till lagutskottet öfverlämnades propositionen med förslag till lag
om ändring i vissa delar af värnpliktslagen den 14 juni 1901.
§ 5.
Vidare föredrogos hvar efter annan de på kammarens bord lig¬
gande motionerna; och hänvisades därvid
herrar Sommelius och Christiernsons motion, nr 30, till stats¬
utskottet;
herr Sandlers motion, nr 31, till statsutskottet;
herr Öbergs m. fl. motion, nr 32, till statsutskottet;
herr Öbergs motion, nr 33, till jordbruksutskottet;
herr Martins motion, nr 34, till tillfälligt utskott;
herr Olofssons i Digernäs motioner, nr 35 till tillfälligt utskott
och nr 36 till konstitutionsutskottet;
herr Hages motion, nr 37, till tillfälligt utskott;
herr Lundblads motioner, nr 38 till lagutskottet och nr 39 till
statsutskottet;
herr Larssons i Klagstorp motion, nr 40, till statsutskottet;
herrar Perssons i Stallerhult och Perssons i Tällberg motion, nr
41, till statsutskottet;
herrar Lithanders och Vennerstens motion, nr 42, till statsutskottet;
herr Lithanders motion, nr 43, till bevillningsutskottet;
herr Indebetous in. fl. motioner, nr 44 till bevillningsutskottet och
nr 45 till tillfälligt utskott;
herr Hamrins motion, nr 46, till bevillningsutskottet;
herrar Hamrins och Modigs motion, nr 47, till lagutskottet;
herr Kristenssons motion, nr 48, till lagutskottet;
herrar Molins i Dombäcksmark och Lundgrens i Björna motioner,
nr 49 till lagutskottet samt nr 50 till jordbruksutskottet;
3 Kr 3.
Fredagen den 26 januari.
herr Torgens motion, nr 51, till statsutskottet;
herr Jansons i Bråten motion, nr 52, till jordbruksutskottet;
herrar Vennerstens och Svenssons i Skyllberg motion, nr 53, till
jordbruksutskottet;
herr Vennerstens motion, nr 54, till bankoutskottet;
herr Perssons i Norrköping motion, nr 55, till konstitutions¬
utskottet; samt
herr Sternes motion, nr 56, till konstitutionsutskottet.
§ 6.
Konstitutionsutskottets nu föredragna memorial nr 1 bordlädes åter.
§ 7.
Vid härpå skedd föredragning af Riksdagens kanslideputerades
memorial nr 1, angående antagande af tjänstemän i Riksdagens kansli,
godkände kammaren hvad kanslideputerade i nämnda memorial anmält
och hemställt.
§ 8.
Följande nya motioner afgåfvos, nämligen af:
herr Vahlquist:
nr 57, om höjning af de från Vadstena krigsmanshuskassa och
flottans pensionskassa utgående underhåll och pensioner; och
nr 58, om anslag till utgifvande af en uppslagsbok öfver 1912 års
lagtima riksdags verksamhet;
herrar Persson i Tällberg och Persson i Ställhult, nr 59, om
utarbetande af ett person- och sakregister, omfattande Riksdagens proto¬
koll med bihang åren 1900—4911;
herr Bogren, nr 60, om skrifvelse till Kung! Maj:t angående för¬
bättrade pensionsvillkor för arméns indelta manskap;
herr Strömberg:
nr 61, om pensioner åt arbetarne Karl Erik Pettersson och Karl
Johan Hill; och
nr 62, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående framläggande för
Riksdagen af förslag till grunder för upplåtelse med tomträtt af bo-
stadstomter å kronojord;
herr Starbäclc, nr 63, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverks¬
propositionen gjorda framställning angående lönereglering för den civila
personalen vid rikets allmänna kartverk;
herr Kronlund:
nr 64, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående åtgärder i syfte
att bereda indelt manskap bättre möjlighet att efter afsked ur krigs¬
tjänsten såsom egna hem förvärfva innehafda soldattorp;
nr 65, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående åtgärder för be¬
redande af en förbättrad ställning åt den å statens jordbruksdomäner
bosatta torparklassen;
nr 66, om skrifvelse till Kungl. Maj:t i fråga om åtgärder för
Nr 3. 4
Fredagen den 26 januari.
vinnande af större öfverskådlighet angående de verkliga inkomsterna
från statens jordbruksdomäner m. m.; och
nr 67, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående åtgärder för ett
effektivt öfvervakande och en planmässig ledning vid egnahems verk¬
samhetens bedrifvande;
herr Kronlund m. fl., nr 68, om höjning af de värnpliktiges dag-
aflöning;
herr Kronlund, nr 69, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverks¬
propositionen gjorda framställning om aflöningsstat för kommerskollegii
afdelning för näringsstatistik;
herr Lindman, nr 70, om anslag af 4,880,000 kronor till nyan¬
skaffning af krigsfartygsmateriel;
herr Fornander, nr 71, om anslag af 3,500,000 kronor till ny¬
anskaffning af krigsfartygsmateriel;
herr Rune, nr 72, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående ut¬
redning och förslag i fråga om utlämnande af lån till kommuner från
konungariket Sveriges stadshypotekskassa m. m.;
herr Rydén:
nr 73, angående anvisande af medel till beredande i vissa fall af
billiga eller kostnadsfria resor för arbetssökande;
nr 74, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående medgifvande af
expropriation för anskaffande å landet af tomtmark för byggnader, af-
sedda för religiös, social eller kulturell verksamhet;
nr 75, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående rätt för oäkta
barn att ärfva fader och fädernefränder;
nr 76, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående rätt för oäkta
barn att erhålla vetskap om sina föräldrar; och
nr 77, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående förenkladt för¬
farande vid val af Riksdagens utskott;
herr Hildebrand, nr 78, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående
sådan ändring i bestämmelserna om val till Riksdagens Andra kam¬
mare, att valperioderna blifva fyraåriga och börja efter hvarje förnyelse
af kammaren;
herr Palmstierna m. fl.:
nr 79, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående införande i grund¬
lag af bestämmelse om Sveriges permanenta neutralitet; och
nr 80, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående en utredning rö¬
rande de rättsregler, som böra tillämpas, om Sverige förklaras perma-
nant neutralt m. m.;
herr Olausson. nr 81, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående
afgiftsfria resor i vissa fall för värnpliktige;
herr Olausson m. fl.:
nr 82, om höjning af det i årets statsverksproposition äskade för¬
slagsanslag för bidrag till vägunderhållet på landet; och
nr 83, om ändrad lydelse af 60 § i lagen angående väghållnings-
besvärets utgörande på landet;
herr Olausson:
nr 84, i anledning af det i statsverkspropositionen framlagda för¬
slag till omorganisation af landets distriktsveterinärväsende; och
nr 85, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående anordnande af en
för fiskare afsedd försäkring mot dödsfall af annan orsak än olycksfall;
b
>'r 3.
Fredagen den 26 januari.
herr Lundgren i Wendelsberg, nr 86, i anledning af det i stats¬
verkspropositionen framlagda förslag till förhöjning i anslaget till folk¬
högskolor in. m.;
herr Johanson i llvetlanda, nr 87, om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående ersättning af statsmedel åt vissa familjeförsörjare, i hvilkas
familjer epidemisk sjukdom utbrutit;
herr Sandin, nr 88, om ersättning af statsmedel åt ägarna af Aper-
tins och Ilbergsbyns hemman för genom skogsbrand lidna förluster;
herr Jönsson i Boa, nr 89, om rätt för riksförsäkringsanstalten att
utbetala preskriberad lifränta till arbetaren Sven Andersson från Holje;
herr Leander, nr 90, angående direktören vid straffängelset i
Västerås Carl Emil Wallgrens ålderstillägg;
herr Olsson i Tyllered, nr 91, om utsträckning af tiden för in¬
lösen af skattefrälseräntor;
herr Nydal:
nr 92, om anslag för anskaffande af kulsprutmateriel vid infan¬
teriet;
nr 93, om ändring af § 18 i lagen om val till Riksdagen;
nr 94, om ändring af 2 § i förordningen om landsting; och
nr 95, om nedsättning af afgifterna för inrikes postanvisningar;
herr Hedström, nr 96, om upphörande af statens skogs- och jägeri-
betjäntes rätt till skattefrihet för tjänstehundar;
herr Jonsson i Hökhult:
nr 97, om skrifvelse till KuDgl. Maj:t rörande ändring i gällande
förordning angående bevillning af fast egendom samt af inkomst i syfte
att till inkomst af kapital må räknas jämväl utdelning å aktier i
svenska aktiebolag och solidariska bankbolag; och
nr 98, om skrifvelse till Kungl. Maj:t rörande ändring i gällande
förordning angående bevillning af fast egendom samt af inkomst i syfte
att växande skog utom i fråga om husbehofsvirke undantages från
taxering af jordbruksfastighet;
herr Cederborg:
nr 99, om skrifvelse till Kungl. Maj:t rörande sådana författnings¬
ändringar att bestämmelserna om stämpelbeläggning af aktiebref icke
må kunna kringgås;
nr 100, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående ändring af 12
kap. 3 § rättegångsbalken; och
ur 101, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående rätt för revisor
i kammarrätten att för erhållande af ålderstillägg räkna sig till godo
den tid han förut innehaft ordinarie revisorstjänst i annat centralt
ämbetsverk;
herr Tengdahl:
nr 102, om afslag å Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om inrättande af en professur i allmän hygien och bak-
teriologi vid universitetet i Uppsala; och
nr 103, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående utredning om
indragning af den juridiska fakulteten vid universitetet i Uppsala;
herr Tengdahl m. fl., nr 104, om skrifvelse till Kungl. Maj:t an¬
gående ersättning åt kommunala förtroendemän;
herrar Bärg i Katrineholm och Carlsson i Frosterud, nr 105, om
>'r 3. 6
Fredagen den 26 januari.
skrifvelse till Kungl. Maj:t angående rätt för kyrkostämma att själf
besluta om plats och tid för dess hållande;
herrar Källman och Carlsson i Frosterud, nr 106, om skrifvelse
till Kungl. Maj:t angående rätt för landskommun att anordna egen
uppbördsår v ältning m. m.;
herr Hallén, nr 107, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående
upphörande af pastors själfskrifvenhet som skolrådsordförande;
herr Ericsson i Yallsta, nr 108, om införande af öppen omröst¬
ning inom Riksdagens kamrar;
herr Säfstrand, nr 109, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående
inrättande af kommunala egnahemsnämnder;
herrar Andersson i Milsmaden och Kronlund, nr 110, om skrif¬
velse till Kungl. Maj:t angående ändrade grunder för rösträtten vid å
kyrkostämma förrättade val af folkskollärare;
herr Lundström i Göteborg, nr 111, om skrifvelse till Kungl.
Maj:t i fråga om viss ändring i gällande lagstiftning angående för¬
värfvande och förlust af medborgarrätt;
herr Bäckström:
nr 112, om ändrad lydelse af 41 § i förordningen om kommunal¬
styrelse på landet;
nr 113, om ändrad lydelse af 9 § i förordningen om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd;
nr 114, om höjning af de värnpliktiges dagaflöning; och
nr 115, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående förenkling i in-
skrifningsnämnds sammansättning;
herr Torgen m. fl., nr 116, om skrifvelse till Kungl. Maj:t an¬
gående förvärfvande för statens räkning af järnvägen från Orsa till Sveg;
herr Carlson i Herrljunga, nr 117, om ändring i 9 kap. 2 §
giftermålsbalken;
herr Molin i Dombäcksmark m. fl., nr 118, om ändrad lydelse af
18 kap. 16 § strafflagen;
herr Molin i Dombäcksmark:
nr 119, om ett anslag af 800,000 kronor till understöd åt syn¬
nerligt betungade väghållningsdistrikt in. m.; och
nr 120, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående bidrag af stats¬
medel till kostnaderna för indelning och förbättring af enskilda vägar
på landet;
herr Ekerot m. fl., nr 121, om anslag för bidrag till aflöning af
vandringsrättare i södra och mellersta Sverige;
herr Andersson i Knäppinge, nr 122, angående påbörjande redan
innevarande år af anläggningen utaf fiskehamnarne vid Grönhögen och
Byxelkrok m. m.;
herr Nilsson i Linnås m. fl.:
nr 123, om skrifvelse till Kungl. Maj:t i fråga om ändringar i
gällande bestämmelser angående upplåtelse af jord från statens do¬
mäner; och
nr 124, om ökadt anslag till förhöjning af gratialen åt afskedadt
manskap af indelta armén;
herr Thorsson, nr 125, i fråga om dispositionen af besparingarna
å hufvudtitlarne;
7 Nr 3.
Fredagen den 26 januari.
herr Hellberg, n:r 126, om anslag till anläggning af enklare vägar
Västerbottens läns öfre lappmark;
herr Hellberg m. fl.:
ur 127, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående undersökning
rörande viss sträckning af ifrågasatt järnväg mellan norra stambanan
och inlandsbanan; och
nr 128, om anläggning af järnväg från Umeå till Holmsund;
herr Nilson i urebro:
nr 129, om anslag till en tillfällig inkomstförbättring för perso-
ualeu vid lots- och fyrinrättningarna; och
nr 130, om ändringar i lagen om val till Riksdagen m. m.;
herr Widlund, nr 131, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående
upphörande af pastors själfskrifvenhet såsom ordförande vid kyrko¬
stämma ;
herr Sterne, nr 132, om ändring i 16 § riksdagsordningen;
herrar Jesper son och Rune, nr 133, om höjning af det i stats¬
verkspropositionen begärda anslaget till lokala undersökningar för jord¬
bruksstatistiken ;
herr Åkerlund:
nr 134, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående upplåtande till
småbruk af viss kronans jordegendomar och de ecklesiastika boställena
tillhörande jord;
nr 135, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående åtgärder till före¬
kommande af i motionen omförmäld skadegörelse å ungskog;
nr 136, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående förbud för kö¬
pare af skogsegendom att under viss tid afverka skog å fastigheten
utöfver husbehof; och
nr 137, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående åtgärder mot
illojal konkurrens vid ångbåtstrafik i skärgårdarna och å mindre vat¬
tendrag;
herr Åkerlund m. fl., nr 138, om skrifvelse till Kungl. Maj:t i
fråga om en undersökning angående reglering på augifvet sätt af Mä¬
larens vattenstånd;
herr Andersson i Grimbo, nr 139, om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående vissa åtgärder till främjande af den svenska sjöfartens in¬
tresse vid malmexporten från Luleå och Narvik;
herr Martin, nr 140, om skrifvelse till Kungl. Maj:t i fråga om
upphäfvande af kungl. brefvet den 18 december 1772 angående förbud
mot auktioners hållande utom Stockholms stad;
herr Ingvarsson, nr 141, med förslag till visst stadgande rörande
tiden för rak- och frisérinrättnings öppenhållande;
herr Carlsson i Frosterud:
nr 142, om upphäfvande af stadgandet i 6 § 3 mom. i förord¬
ningen angående försäljning af vin och Öl; och
nr 143, om användande af den i årets statsverksproposition be¬
räknade inkomst af utdelning å statens aktier i Luossavaara-Kiiruna-
vaara aktiebolag till belåning af fastigheter inom Kiruna och Malm¬
bergets municipalsam hällen;
herr Kloo, nr 144, om pension åt tvätterskan Karolina Karlsson,
född Magnusson;
.Nr 3. 8 Fredagen den 26 januari.
herr Kristensson, nr 145, om pension åt vaktkonstapeln Nils
Aron Moréns änka och omyndiga barn;
herr Söderberg i Stockholm, nr 146, angående vissa lättnader i
skattehänseende för ^föreningar med ideell verksamhet;
herr Olsson i Asen, nr 147, om skrifvelse till Kungl. Maj:t i fråga
om införande af stadgande om efterbeskattning i förordningen angå¬
ende bevillning af fast egendom samt af inkomst; samt
herr Larsson i Klagstorp, nr 148, om skrifvelse till Kung], Maj:t
angående visst åläggande för tillverkare af brännvin och innehafvare
af anläggning för rening däraf.
Samtliga dessa motioner bordlädes på begäran.
§ 9-
Interpella- Ordet lämnades härefter på begäran till
tion.
Herr Rydén, som anförde: Herr talman: Vid fjolårets riksdag
väcktes af mig och flera andra ledamöter af Riksdagen motioner af¬
seende revision i olika hänseenden af bestämmelserna om landstings-
mannaval. Konstitutionsutskottet ställde sig välvilligt till flera af de-
i motionerna framförda yrkanden och föreslog i ett enhälligt betänkauder
att Riksdagen måtte anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utreda,
huruvida icke i fråga om landstingsmannavalen med hänsyn till ut¬
sättande af valdag och valtider samt öfriga anordningar för valförrätt¬
ningen de föreskrifter, som i dessa afseenden nu äro stadgade för val
af ledamöter i Andra kammaren, må kunna i tillämpliga delar gälla,
och för Riksdagen framlägga de förslag, hvartill utredningen kan gifva
anledning. Denna utskottets hemställan blef af Riksdagen bifallen,
och beslutet anmäldes hos Kungl. Maj:t i en skrifvelse, nr 140, den
20 maj 1911.
De yrkanden om revision af bestämmelserna om landstingsmanna-
val, som i fjol föranledde omförmälda riksdagsbeslut, stödde sig på er¬
farenheterna från 1910 års landstingsmannaval. På flera håll förspordes
klagomål öfver, att aflämningen af valsedlar anordnats på ett sätt,
som vållat stor tidsspillan, att tiderna för de kommunalstämmor, vid
hvilka landstingsmän valdes, blifvit så bestämda, att därigenom faktiskt
en mängd röstberättigade blifvit urståndsätta att deltaga i valen, att
valhemligheten visat sig rent illusorisk med de nuvarande bestämmel¬
serna o. s. v.
Den behandling, ärendet fick i Riksdagen och särskilt det trän¬
gande behofvet af bestämmelser mot enskilda kommunalstämmoordfö-
randes godtycke med afseende på stämmotider gaf grundad anledning
till förhoppningen, att ett lagförslag skulle i så god tid föreläggas den
nu samlade Riksdagen, att landstingsmannavalen i år kunde förrättas
under former, som betryggade valmännens rätt i de afseenden, där
Riksdagen nu funnit dem otillfredsställande.
På grand af det synnerliga behofvet af en lagstiftning, som icke
låter äfven 1912 års landstingsmannaval försiggå efter nu gällande be¬
stämmelser, vågar jag utbedja mig kammarens tillstånd att — om möj-
9 >'r 3.
Fredagen den 26 januari.
ligt utan föregående bordläggning — till herr statsrådet och chefen för
civildepartementet framställa följande spörsmål:
Kunna från regeringens sida några åtgärder vara att förvänta i
syfte att vid landstingsmannavalen i år trygga valmännens rätt i de
afseenden, som omförmälas i förut berörda rifesdagsskrifvelse?
Ifrågavarande framställning bifölls af kammaren.
§ io.
Till bordläggning anmäldes:
bevillningsutskottets memorial, nr 1, med anledning af remiss
från Andra kammaren af en utaf herr Räf väckt motion; samt
bankoutskottets memorial:
nr 1, med öfverlämnande af fullmäktiges i riksbanken till banko¬
utskottet afgifna berättelse; och
nr 2, med öfverlämnande af den till innevarande Riksdag afgifna
berättelse af fullmäktige i riksgäldskontoret angående riksgäldskon-
torets ställning och förvaltning.
§ 11.
Justerades protokollsutdrag.
§ 12.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Fornander
» Westman
» Lithander
» Sandberg
herr Andersson
Hägelåkra
under den 27 januari.
» 3 dagar fr. o. in. den 1 febr.
»2» »»»»29 jan.
»4» »»»»31» och
» 7» »»»»27»
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,5 e. m.
In fidem
Per Cronvall.
/
Sr 3. 10
Fredagen den 26 januari.
Fredagen den 26 januari.
Kl. 7 e. m.
I anledning däraf, att tiden för afgifvande af sådana motioner,
som tillhörde ständigt utskotts behandling, med denna dag utginge,
voro kammarens ledamöter kallade att jämväl nu sammanträda; och
leddes förhandlingarna äfven nu af herr vice talmannen.
§ 1.
Afgåfvos följande nya motioner, nämligen af:
herr Eriksson i Grängesberg:
nr 149, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående åläggande för
offentlig myndighet att vid rättegång om bättre rätt till skogsproduk¬
ter försälja det omtvistade virket; och
nr 150, om upphäfvande af tullen å fläsk;
herr Eriksson i Grängesberg m. fl., nr 151, om skrifvelse till
Kungl. Maj:t angående en allsidig utredning rörande tullsystemets
verkningar m. m.;
herrar Waldén och Thorsson:
nr 152, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående inskränkning af
antalet förste kontrollörer vid sockerbeskattningen;
nr 153, om ändrad lydelse af 25 § 4 mom. i förordningen angå¬
ende beskattning af socker;
herrar Ingvar sson och Thorsson:
nr 154, om ändrad lydelse af §§ 22 och 34 i förordningen angå¬
ende försäljning af vin och Öl; och
nr 155, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående stadgande af
straff för obehörigt förtärande å nykterhetskafé af alkoholhaltiga
drycker och å ölutskänkningsställe af brännvin;
herr Liljedahl:
nr 156, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående utbytande af
fängelsestraff för värnpliktsvägran mot intagande å statens uppfostrings¬
anstalt å Bona;
nr 157, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående förkortad öf-
ningstid vid infanteriet för särskildt skickliga skyttar; och
nr 158, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående förbättrad pen¬
sionering i viss utsträckning för arméns och flottans indelta manskap;
herr Martin:
nr 159, angående årligt understöd åt stallförmannen Gustaf Alrik
Karlsson; och
nr 160, angående årligt understöd åt arbetsförmannen Per Lind¬
berg;
herr Hage, nr 161, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående in¬
sättande å bankinrättning för vederbörande kommuns räkning afkom-
Fredagen den 26 januari.
11 Nr 3.
munen tillkommande allmänna afgifter, som af exekutiv myndighet
indrifvits;
herr Rune, nr 162, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående
utredning och förslag rörande behöfliga förändringar i riksbankens
organisation och förvaltning;
herr Christiernson:
nr 163, om inrättande af eu ny deputeradbefattuing i riksban¬
kens styrelse;
nr 164, om inrättande vid universitetet i Lund af en professur i
religionshistoria;
nr 165, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående föreskrifter i
visst syfte i fråga om docentstipendierna vid universiteten och karo¬
linska institutet; och
nr 166, om förändring af docentstipendiet i praktisk teologi
vid Uppsala universitet till ett docentstipendium i religionshistoria
m. in.;
herr Berg i Staby, nr 167, om statsbidrag för å epileptikerhem
vårdad, icke sinnesslö fallandesjuk;
herr Lundell m. fl., nr 168, om höjning af statsunderstödet till
vissa enskilda läroanstalter;
herr Lundell, nr 169, i fråga om afdraget för konkurskostnad vid
fördelning af köpeskillingen för exekutivt försåld fastighet, hvarur
egnahemslån skall gäldas;
herr Söderberg i Hobborn, nr 170, om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående utredning och förslag i fråga om rätt för skogsägare till väg
öfver annans mark för skogsprodukters framforslande;
herr Wijk:
nr 171, om ändrad lydelse af 1 § i lagen angående stadsplan och
tomtindelning m. in.; och
nr 172, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående visst tillägg i
byggnadsstadgan för rikets städer;
herr Olsson i Berg m. fl., nr 173, om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående undanröjande af i gällande författningar förefintliga hinder
för producenter af lifsförnödenheter, jordbruks- och ladugårdsprodukter
att i huru små partier som helst direkt till konsumenterna försälja
sina alster;
herrar Olsson i Berg och Johansson i Mellbyn, nr 174, om skrif¬
velse till Kungl. Maj:t angående statens öfvertagande af väghållnings-
” ' " ' <”• 1 ’ ' L att bygga och underhålla allmänna
herr Forssell:
nr 175, om upphörande af det från anslaget till Strömsholms hingst¬
depå utgående bidrag till betalning af stuteripersonalens kommunal-
utskylder m. m.; och
nr 176, om anslag till anställande af en statskonsulent i biskötsel;
herr Olsson i Broberg m. fl.:
nr 177, om ökadt bidrag af statsmedel till uppehållande af skogs-
vårdsstyrelsernas verksamhet; och
nr 178, om höjning af anslaget till skogsodlingens befrämjande m. m.;
broar och färior på landet m. m.
-Nr 3. 12
Fredagen den 26 januari.
herr Säfstrand:
nr 179, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående upphörande af
den skogsstatens tjänstemän tillkommande jakträtt å kronoparkerna
m. in.; och
nr 180, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående rätt för lands¬
ting att själft utse ordförande ;
herr Nilson i Örebro, nr 181, om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående åtgärder i syfte att förebygga masskassering af valsedlar
vid val till Riksdag, stadsfullmäktige och landsting m. m.;
herr Waldén m. fl., nr 182, om skrifvelse till Kungl. Maj:t an¬
gående införande af allmän och lika kommunal rösträtt för såväl män
som kvinnor m. in.;
herr Byström, nr 183, om anslag af 150,000 kronor till pristäflan
för åstadkommande af en icke berusande men närande, välsmakande,
hållbar och hälsosam dryck;
herr Igel m. fl., nr 184, om upphäfvande af stadgandet i 6 § 3
mom. i förordningen angående försäljningen af vin och Öl;
herr Svensson i Saläng, nr 185, om ändring af 2 kap. 5 § och
3 kap. 9 § i lagen om skogsaccis;
herr Persson i Norrköping:
nr 186, om borttagande ur strafflagen och strafflagen för krigs¬
makten af strafformen inneslutning i mörkt enrum; och
nr 187, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående borttagande ur
instruktionen för tangvådsstyrelsen och fåugvårdsstaten af bestämmel¬
sen om inneslutning i mörk cell;
herr Indebetou m. fl., nr 188, om skrifvelse till Kungl. Maj:t i
fråga om den till handelsflottans pensionsanstalt utgående s. k. förings-
ersättningen:
herr Olsson i Järnsida, nr 189, om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående viss ändring i gällande provinsialläkartaxa;
herr Hagberg:
nr 190, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående officiella kun¬
görelsers offentliggörande; och
nr 191, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående utdelande till
Riksdagens ledamöter af svensk författningsamling m. m.;
herr Lindberg, nr 192, om anslag för anbringande af sjömärke å
det s. k. Lernacksgrundet i Öresund;
herr Sandin m. fl., nr 193, om ytterligare afsättning af medel till
lånefonden till åstadkommande af bibanor inom vissa delar af riket
m. m.;
herr Karlsson i Fjäl m. fl., nr 194, om anvisande af medel till
återinsättande af åbo i mistad äborätt till under bruk skatteköp! hem¬
man ;
herr Branting:
nr 195, om anslag till uppsättande i hufvudstaden af en staty af
August Strindberg; och
nr 196, om fyllnadspension åt förre statsgeologen Nils Olof Holst;
herr Eden m. fl., nr 197, om uppdrag åt konstnären Axel Törne-
man att i Andra kammarens plenisal utföra väggmålningar m. m.;
herrar Hage och Lindhagen, nr 198, om åtgärder till förbättrande
13 Nr 3.
Fredagen den 26 januari.
åt den mindre burgna lapp marksbefolkningens möjligheter att förvärfva
inkomst genom utdrifning af vindfällen eller liknande skog;
herrar Nilsson i Tånga och Linders, nr 199, om skrifvelse till
Kungl. Maj:t rörande utredning om statens öfvertagande af Sveriges
utsädesförenings praktiskt vetenskapliga verksamhet in. m.;
herrar Linders och Nilsson i Tånga, nr 200, om skrifvelse till
Kungl. Maj:t angående vissa önskemål i fråga om upplåtelse af krono-
<lomäner till småbruk;
herr Linders, nr 201, om aflöningsförmånerna för den kvinnliga
personalen vid garnisonssjukhusen i Stockholm och å Karlsborg;
herrar Bengtsson i Göteborg och Kristensson, nr 202, i anledning
af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen framställda förslag om nya
tjänster vid tullverket;
herr Ericsson i Vallsta m. fl., nr 203, om utredning och förslag
rörande på rekognitionsskogar och under bruk skatteköpta hemman
bosatta åbors rättigheter;
herrar Jonsson i Hökhult och Nilsson i Linnås, nr 204, om höj¬
ning af anslaget till skogsodlingens befrämjande m. m.;
herr Olsson i See m. fl., nr 205, om ett anslag af 75,000 kronor
till Sveriges utsädesförenings praktiskt vetenskapliga verksamhet;
herr Lindhagen m. fl.:
nr 206, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående aflösning ytterst
genom expropriation af torpares, bolagsarrendatorers och deras veder¬
likars jordbruk på enskilda domäner m. in.;
nr 207, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående expropriation i
vissa fall af torp och andra lägenheter å rekognitionshemman m. m.; och
nr 208, med förslag att författningarna angående skatteköp och
skatteomföring af kronojord skola tills vidare upphöra att gälla;
herrar Lindhagen och Hage:
nr 209, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående viss ändring i
27 § i lagen om de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige; och
ur 210, om vissa ändringar i bestämmelserna om upplåtelse af
odliugslägenheter å kronoparker och öfverloppsmarker inom de sju
nordligaste länen;
herr Lindhagen:
nr 211, om skrifvelse till Kungl. Maj:t med begäran om under¬
sökning rörande torpares och andra småbrukares samt lägenhetsinne-
hafvares på kronans domäner ställning och förhållanden m. m.;
nr 212, om antagande af en provisorisk lag i syfte att stat eller
kommun måtte erhålla rätt till förvärfvande genom expropriation i
vissa fäll af marken till lägenheter å ofri grund;
nr 213, om anslag till förvärfvande genom expropriation i vissa
fall af marken till lägenheter å ofri grund; och
nr 214, om utvidgad tillämpning af lagen angående förbud i vissa
fall för bolag och förening att förvärfva fast egendom m. m.;
herr Lindhagen m. fl., nr 215, om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående initiativ från svensk sida till internationell öfverenskommelse
om förbud mot nattarbete af män inom vissa arbetsområden m. m.;
herr Lindhagen:
nr 216, om skrifvelse till Ivuugl. Maj:t angående ändringar i an-
Ur 3. 14
Fredagen den 26 januari.
gifvet syfte i lagen om förbud mot kvinnors användande till arbete
nattetid i vissa industriella företag m. m.; och
nr 217, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående undersökning
rörande personalens i hotell-, restaurang- och kaférörelse arbetstid och
arbetsförhållanden m. m.;
herr Lindhagen m. fl., nr 218, om skrifvelse till Knngl. Maj:t
angående undersökning och förslag rörande viss begränsning af arbets¬
tiden för personal å badinrättningar samt å rakstugor äfvensom herr-
och damfrisérsalonger;
herr Lindhagen:
nr 219, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående åtgärder till
värnpliktiges skyddande mot förlust af innehafda anställningar på
grund af inkallandet till tjänstgöring;
nr 220, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående uppförandet af fasta biträden i staten
för vissa ämbetsverk och myndigheter;
nr 221, om ändringar i lönestaten för bevakningspersonalen vid
fångvården;
nr 222, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående åtgärder till
tryggande af den gemensamma skandinaviska lagstiftningen m. m.; och
nr 223, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående utredning och
förslag i jordvärdefrågan; samt
herr Lindhagen m. fl., nr 224, om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående utredning rörande behofvet af åtgärder, åsyftande att i vissa
landtkommuner bereda de röstberättigade större möjligheter att del¬
taga i kommunala afgöranden m. m.
Ifrågavarande motioner bordlädes på begäran.
§ 2.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Andersson i Knäppinge under 7 dagar fr. o. m. den 27 jan.
Lundström» Göteborg
Lundgren » Wendelsberg »
Wijh »
Andersson i Raklösen »
Berg » Staby
Olsson
Åsen
3 » »
6 » »
den 27 jan.
2 dagar fr. o.
4 » »
8 i »
29
29
m. den 29 jan.
» 28 »och
» 31 »
Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 7,3 5 e. m.
In fidem
Per CronvaU.
Måndagen den 29 januari.
15
Nr 3.
Måndagen den 29 januari.
Kl. 11 f. m.
§ 1.
Justerades protokollet för den 22 innevarande januari.
§ 2.
Under åberopande af i sådant afseende mellan herrar talmän träf¬
fad öfverenskommelse hemställde herr talmannen, det kammaren ville
besluta att lördagen den 3 nästkommande februari företaga val af dels
sex revisorer för granskning af statsverkets, riksbankens och riksgälds-
kontorets tillstånd, styrelse och förvaltning samt tre suppleanter för
samma revisorer, dels ock tjugufyra valmän att, jämte ett lika antal
valmän från Första kammaren, utse revisorer och revisorssuppleanter
vid riksbankens afdelningskontor i landsorten äfvensom sex suppleanter
för nämnde valmän; och biföll kammaren på därom gjord proposition
denna hemställan.
§ 3.
Föredrogs för remiss till utskott Kungl. Maj:ts proposition med Remiss
förslag till lag, om understödsföreningar, lag om ändrad lydelse af af
162 och 163 §§ i lagen om försäkringsrörelse samt lag om ändring i P’°P° wn-
vissa delar af lagen om sjukkassor den 4 juli 1910.
Därvid yttrade:
Herr Åkerman: Herr talman, mina herrar! Det är ju, som vi
alla veta, ett synnerligen viktigt lagförslag, som kammaren nu står i
begrepp att remittera till vederbörligt utskott. Må det därför till¬
låtas mig att beledsaga denna remiss med några ord. Den tid, som
stått mig till buds för en granskning af lagförslaget, har ju varit
tämligen kort, och jag skall därför yttra mig med all reservation för
den missuppfattning, som jag till äfventyrs kan ha låtit komma mig
till last under den korta granskningstiden.
Innan jag närmare ingår på förslaget, skall jag be att få förut¬
skicka ett par notiser rörande själfva den historiska gången af detta
lagstiftnin gsarbete.
Som herrarna veta fingo vi år 1903 en lag om försäkringsrörelse.
I den lagen undantagas bland annat sjuk- och begrafningskassor eller
andra dylika understödsföreningar, hvilkas verksamhet icke afser af¬
färsmässigt drifvande af försäkringsrörelse, från lagens tillämpning.
Dessa utgjorde sålunda ett af de undantag, som gjordes från försäk¬
ringslagens tillämpning. Då nu Riksdagen 1903 i maj meddelade sitt
Nr 3. 16
Remiss
af en
proposition.
(Foris.)
Måndagen den 29 januari.
beslut om försäkringslagens antagande, anhöll Riksdagen, »att Kungl.
Maj:t täcktes låta utreda om och i hvad mån den verksamhet, som
utöfvades af åtskilliga sjuk- och begrafningskassor, pensionsanstalter
och andra understödsföreningar, innefattade försäkringsrörelse af be¬
skaffenhet att bestämmelserna i lagen om försäkringsrörelse helt eller
delvis på dem borde äga tillämpning, samt därefter framlägga förslag
till de lagbestämmelser i ämnet, hvartill utredningen kunde föranleda.»
I anledning af denna Riksdagens skrifvelse förordnade Kungl. Maj:t
samma år — det var i juli månad — särskilda kommitterade att inom
civildepartementet biträda vid den af Riksdagen begärda utredningen
och utarbetande af lagförslag. Dessa kommitterade afgåfvo sitt lag¬
förslag 1905 i december, men förslaget blef icke föremål för Kungl.
Maj:ts proposition. Hufvudorsaken härtill synes hafva varit, att sjuk-
och begrafningskassorna för sin del gjorde anspråk på eu särskild lag¬
stiftning, och som vi veta har äfven en sådan lagstiftning kommit till
stånd under 1910. Vidare synes hafva medverkat en önskan att bringa
lagstiftningen i öfverensstämmelse med föreningslagstiftningen. Så
igångsatte man eu ny utredning, och de sålunda tillkallade sakkunnige
aflämnade sitt betänkande i december 1910. Det är detta betänkande
som ligger till grund för Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition.
Ser man nu efter hvilka de understödsföreningar äro, som skulle
träffas af denna lag, så finner man — jag skall nu icke trötta her¬
rarna med för mycket detaljer, men jag måste dock nämna något om
detta — först lifförsäkringsföreningar, vidare en del pensionskassor, af
hvilka det tinnes ett stort antal och många skiftande typer, samt begraf¬
ningskassor, som ju utbetala mindre belopp vid dödsfall, sällan öfver 200
kronor. Dessa begrafuingskassors verksamhet torde i allmänhet vara
af samma slag som den begrafniugshjälpsverksamhet, som utöfvas af
sjukkassorna. Beträffande dessa begrafningskassor är det nog så, att
man känner dem och deras antal ganska litet. Någon utförlig statistik
öfver begrafningskassorna har det helt naturligt varit mycket svårt
att anskaffa, hvarför man i viss mån sväfva!- i rätt stor okunnighet
om antalet af begrafningskassorna och deras verksamhet m. m. Här¬
till kommer som ett fjärde slag bland de understödsföreningar, som
omfattas af lagen, åtskilliga andra föreningar, bland dem arbetslös¬
hetskassorna. Alla de föreningar, som tillhöra den sista gruppen af för¬
eningar, drifva så kallad personförsäkring och äfven om dem gäller
nog, att man icke känner så mycket till dem.
Nu har lagförslaget i eu af sina första paragrafer infört registre-
ringstvång för alla understödsföreningar, som ha minst 50 medlemmar.
Uraktlåtenhet härutinnan är underkastad kriminellt ansvar med böter
ända upp till 1,000 kronor. Beträffande de föreningar, som äro mindre,
d. v. s. hvilkas medlemsantal icke uppgår till 50 medlemmar, kan man
säga, att det äfven där råder registreringstvång, på indirekt väg.
Detta beror på vissa bestämmelser i lagen, som jag nu icke skall trötta
herrarna med. Jag skall för öfrigt litet längre fram närmare ingå
på frågan om registreringstvånget.
Eu annan fråga, som äfvenledes i hög grad är förtjänt af efter¬
tanke, är det kapitel, som handlar om tillsynsmyndigheten öfver dessa
kassor. I det betänkande, som ligger till grund för lagförslaget, ut-
IT Kr 3.
Måndagen den 29 januari.
talas den åsikten, att tillsynsmyndigheten öfver dessa kassor bör blifva
försäkringsinspektionen. Om man nu ser efter bvilka befogenheter
och skyldigheter, som lagen tänker öfverlämna åt denna tillsynsmyn¬
dighet, så skall man finna, att densamma i stort sedt får följande
göromål. Den skall upprätta statistik, vidare skall den sköta regi¬
streringen, och slutligen skall den utöfva en öfvervakande och råd¬
gifvande myndighet. Hvad nu statistiken beträffar, finner man, att
de registrerade föreningarna skola afgifva en statistisk årsredogörelse.
Men det blir naturligtvis tillsynsmyndigheten, som skall bearbeta
denna statistik, hvars ändamål väl i främsta rummet är att framdraga
föreningarnas verksamhet i offentligt ljus och som skall ligga till grund
för undersökningar rörande deras ekonomiska ställning. Äfven andra
ändamål med statistiken kunna ju täulcas. Om nu arbetslöshetskassorna
skulle erhålla .större betydelse, kommer gifvetvis statistiken rörande
dem att få till^ändamål att belysa arbetslöshetsförhållandena' och hvad
som därmed står i samband.
Man finner, att denna tillsynsmyndighet bör ha socialstatistisk kom¬
petens; det är ju ganska viktigt, att den sitter inne med detta. Det
torde emellertid fä antagas, att den blifvande socialstyrelsen i högre
grad än lörsäkringsinspektionen skall fylla detta kraf.
Man får också besinna, att uppgiften att öfva tillsyn öfver under¬
stödsföreningarna torde blifva åt’ väsentligt annan karaktär än för-
säkringsinspektionens uppsikt öfver försäkringsbolagen. Dessa bolag
skötas ju af fackmän på diverse områden, och tillsynen öfver dem
består hufvudsakligen i att öfvervaka och kontrollera, att allt skötes i
enlighet med vedertagna principer. Men alla dessa små understöds¬
föreningar arbeta under vauskliga förhällauden och behöfva en på
samma gång praktiskt och tekniskt insiktsfull skötsel. De ha därjämte
eu svår konkurrens att utstå med lifförsäkriugsbolagen, och därför
kommer denna tillsynsmyndighet otvifvelaktigt att bland sina för¬
nämsta uppgifter sätta den, att verkligen taga sig an föreningarna,
att undervisa dem och skydda dem. Och därför måste man fordra
större social insikt hos denna tillsynsmyndighet. Äfven detta torde
enligt mitt förmenande peka på, att socialstyrelsen och icke försäkrings-
inspektionen bör blifva den myndighet, som skall ha tillsynen öfver
understödsföreningarna.
Jag tillåter mig också nämna, att 1905 års kommitterade i sitt
betänkande yttrade sig utförligt om denna sak och att de höllo före,
att försäkringsinspektionen icke skulle vara lämplig såsom tillsynings-
myndighet öfver dessa understödsföreningar. Dessa kommitterade på¬
pekade bland annat den omständigheten, att försäkringsinspektionen,
just på den grund att den hade så mycket med bolagen att göra, lätt
kunde komma i en svår ställning, i det att befolkningen icke skulle
kunna^ fatta förtroende för eu myndighet, som skulle på det sättet stå
på två så vidt skilda parters sida som lifförsäkringsbolagen och dessa
små föreningar.
Redan när jag första gången läste lagförslaget slog det mig —
och samma känsla står fortfarande lika lifligt kvar — att det ändå är
bra underligt, att enbart på den grund, att några större lifförsäkrings-
föreningar behöfva underkastas skärpt kontroll, hela denna massa af
Andra kammarens protokoll 1912. Nr 3. 2
Remiss
af eu
proposition.
(Forts.)
>'r 3. 18
Remiss
af en
proposition.
(Forts.)
Måndagen den 29 januari.
små understödskassor skall läggas under denna lag. Lagen är, såsom
herrarna redan vid en flyktig genomläsning kunna finna, skrifveu efter
mönstret af lagen angående ekonomiska föreningar. Således är den
ganska svårfattlig, och den innehåller eu mängd mycket ingående
föreskrifter om att vissa angifna förhållanden genast skola registreras,
att i vissa fall på anmälningar och dylikt fordras egenhändiga, bevitt¬
nade namnunderskrifter, med flera dylika detaljerade bestämmelser, som
ju kunna vara mycket nyttiga och nödvändiga för större företag, men
som komma att verka nedtryckande och betungande för dessa små
understödsföreningar. Många af dessa små s. k. 100-mannaföreningar
ha ju icke ens så många medlemmar som det finnes paragrafer i detta
lagverk.
Mig synes således, att det är ganska farligt att^ lägga en så tung
och detaljerad lag på dessa små föreningar. Man far besinna, att de
hittills drifvit sin verksamhet i frihet och ha vant sig därvid, och man
har dock icke hört, att dessa små 100-mannaföreningar eller dessa
begrafningskassor ha vållat förargelse hos någon, om icke möjligen hos
försäkringsbolagen. Underkasta sig nu dessa många småföreningar
icke denna lag, måste de upphöra med sin verksamhet, eller också bli
de åtalade. _ .
Det var min andra betänklighet. Den första har jag redan vidrört,
nämligen mina farhågor för att försäkringsinspektionen icke skall visa
sig våra den lämpligaste tillsyningsmyndigheten. Detta ämbetsverk
synes nämligen icke hafva vederbörlig socialpolitisk kompetens. Den
erforderliga sakkunskapen måste däremot anses förefinnas hos social¬
styrelsen, som ju skall utrustas med både försäkringsteknisk och juri¬
disk kompetens och som dessutom torde komma att bli central registre-
ringsmyndighet för alla ekonomiska föreningar. Då härtill lägges, att
det stora flertalet understödsföreningar består af samma befolknings¬
lager, som ingå i fackföreningar, konsumtionsföreningar, nykterhets¬
föreningar och sjukkassor, och socialstyrelsen har med allt detta folk
att skaffa, så vore det väl lämpligast, att det äfven pa denna väg
Lomme under socialstyrelsens uppsikt.
Det kan ej heller förnekas, att det är ganska ledsamt, att man.
icke har fått tillräckligt reda på alla dessa små föreningar. Härmed
vill jag icke ha riktat något klander mot utredningen, ty jag inser
alltför väl, att det varit ofantligt svårt för de personer, som haft den¬
samma om hand, att få tag i alla dessa små föreningar, men kvar
står i hvarje fall det faktum, att vi veta, att ute i bygderna finnas
otaliga sådana små 100-mannaföreningar och allt hvad de kallas, om
hvilka man med visshet känner, att deras verksamhet är sådan, att
den skulle generas, om den Lomme in under denna vidlyftiga och
tunga lag.
Det har också förundrat mig, att man icke inhämtat utlåtande
öfver detta viktiga lagförslag från kommerskollegium, ^som ju är vår
förnämsta auktoritet på det socialpolitiska området. Då lagen ju har
öfvervägande socialpolitisk karaktär, föreställer jag mig, att det hade
varit lämpligt, att äfven kommerskollegium hade blifvit hördt.
Herr talman! Jag har endast att hemställa, att detta mitt yttrande
får åtfölja remissen till vederbörande utskott.
10 Nr 3.
Måndagen den 29 januari.
Herr Rydén: Herr talman, mina herrar! Jag skulle icke drista
mig att besvära kammaren, om jag icke på grund af ett annat arbete,
som jag sysselsatt mig med, kommit att något sätta mig in i grun¬
derna för det lagförslag, som hiir föreligger, och därvid kommit till
den bestämda öfvertygelsen, att detta lagförslag, när det blir kändt,
kommer att väcka de allra största bekymmer bland småfolket ute i
landet. Då jag har denna bestämda uppfattning, anser jag det riktigt,
att redan vid det tillfälle, då propositionen remitteras, dessa synpunkter
framföras till öfvervägande af det utskott, som får att behandla lag¬
förslaget.
Konturerna af lagförslaget äro, såsom herr Ålderman sade, ungefär
följande. Understödsföreningar, som ha 50 medlemmar, skola ovillkor¬
ligen, vid risk af stort bötesstraff, låta registrera sig. Understöds¬
föreningar, som lämna öfver 200 kronor i begrafningshjälp, bli enligt
86 paragrafen i lagförslaget skyldiga att låta godkänna sina stadgar
af försäkringsinspektionen, som blir tillsyningsmyndighet och som kom¬
mer att ålägga dessa föreningar att inrätta sig efter försäkringstekni-
ska synpunkter och sålunda förbjuda det system af uttaxeringar, som
hittills tillämpats i en mängd af dessa små föreningar. Slutligen skall
hela denna stora mängd af föreningar bland småfolket i stad och på
land kastas in under försäkringsinspektionen, d. v. s. under en myndig¬
het, som är satt att granska lifförsäkringsbolagens verksamhet och in¬
om hvilken, det vågar jag säga, det så godt som saknas kännedom om
de förhållanden, under hvilka dessa föreningar arbeta.
Då jag finner, att själfva principerna för lagförslaget äro så be¬
tänkliga, att man icke kan af lagen vänta sig något, som kan blifva
till gagn för föreningarna, men väl åtskilligt, som kommer att lända
dem till skada, så finner jag mig nödgad att här ingå på en något
närmare kritik af förslaget.
De föreningar, som komma att beröras af förslaget, äro, som herr
Åkerman sade och såsom framgår af lagförslagets 1 paragraf, hufvud¬
sakligen af fyra olika slag. Det första är pensionskassor, af hvilka
det finnes en mängd växlande typer, bland annat kassor, som betala
högre belopp och som stå på gränsen till ren välgörenhet, såsom en
förteckning öfver dessa, hvilken jag skaffat mig, klart gifver vid hau-
den. Sedan ha vi lifförsäkring sföreningar, som i vissa fall betala be¬
lopp på ända till 5,000 kronor. Under den rent konstlade gränsen af
200 kronor komma begrafningskassorna, af hvilka det finnes en mängd
växlande typer. De icke minst kända bland dessa äro de af herr Åker¬
man omtalade 100-mannaföreningarna. Det stora flertalet af dessa
bygger på principen om uttaxering. Jag behöfver, för att gifva ett
begrepp om dessas antal, blott hänvisa till Konungens befallnings-
hafvandes femårsberättelser ifrån de olika länen och be hvar och eu
af herrarna att betrakta uppgifterua för sitt län, då han ju närmast
har personlig kännedom och erfarenhet om de därstädes verksamma
sammanslutningarna af detta slag. Då jag i främsta rummet känner
till dem, som arbeta i min hembygd, behöfver jag blott peka på de
100-, 200-, 500- och 1,000-mannaföreningar, som existerat långt innan
någon tanke på denna lag rann upp och som, såvidt jag vet, aldrig
gjort något ondt, men väl utgjort ett ganska betydelsefullt moment i
llemitx
af en
proposition.
(Kort*.)
Nr 3. 20
Remiss
af eu
proposition.
(Forts.)
Måndagen den 29 januari.
det sociala arbete, som där utföres. Dessa skola nu in under den nya
lagen.
Och så ha vi då detta för mig alldeles ofattliga förslag, att ar¬
betslöshetskassorna skola läggas under försäkringsinspektionen, så vida
de ej äro direkt förenade med fackföreningarna. Det finnes visserligen
icke nu mer än eu fristående arbetslöshetskassa, nämligen en i Norr¬
köping. Men om vi kunde tänka oss eu arbetslöshetsförsäkring, såsom
nog mången gör, byggd på principen fristående arbetslöshetsförsäkrings-
kassor, så skulle vi komma till det egendomliga förhållandet, att ar¬
betslöshetskassorna skulle kastas in under försäkringsinspektionen, me¬
dan hela arbetslöshetsproblemet, som nu är under utredning, skulle
ligga under den blifvande socialstyrelsen. Hvad ha arbetslöshetskas¬
sorna att göra med försäkringsrörelsen? De ha ingen statistik och
hvila icke på försåkringstekniska grunder. Det är därför icke något
som helst fog för, att man lägger in arbetslöshetskassorna under denna
lifförsäkringsbolagens representation i statsförvaltningen.
Den nuvarande regeringen har tagit hela detta förslag i arf från
sin företrädare, så att klandret härför måhända ej bör kännas alltför
bittert för herr civilministern. Förra regeringen försökte skrifva för¬
eningslagar utan att ha gjort sig besvär att undersöka, hvilka föreningar
som funnos i landet, huru många de voro eller hur de voro inrättade.
Sedermera, när man gjorde undersökningar, visade det sig också, att
det icke var någon möjlighet att taga detta första lagförslag af år
1910, som den förra regeringen framlade och som bland annat i blindo
t. o. m. skulle ha slagit ihjäl svenska arbetsgivareföreningen, utan att
regeringen därom antagligen hade en aning.
På samma sätt har man äfven nu försökt sig på en lagstiftning
angående understödsföreningar utan att ha verkställt en ingående un¬
dersökning hurudana de äro, huru många de äro, hvilka de äro. Mig
veterlig! finnes icke här någon uttömmande utredning gjord. Möjligen
kan man ur Konungens befallningshafvande» fem årsberättelser plocka
fram en del af dem. Men om man känner till förhållandena i länen
och den större eller mindre grad af nitälskan, som finnes hos olika
länsstyrelser, så vet man alltför väl, att de uppgifter, man får af
Konungens befallningshafvande» femårsberättelser, icke äro synnerligen
mycket att bygga pa.
Jag har emellertid med hjälp af på detta område sakkunniga per¬
soner försökt skaffa mig en förteckning öfver sådana föreningar, som
förekomma i femårsberättelserna, och redan denna förteckning visar en
oerhördt skiftande mångfald af understödsföreningar, understöds¬
föreningar, som stå på gränsen till rena välgörenhetsföreningar, och
understödsföreningar ända fram till stora lifförsäkrings- och pensions-
föreuingar.
Jag vill äfven anmärka på denna lag, att beträffande själfva lagens
afgränsning mot andra föreningar och företag, efter hvad jag kan finna,
hvarken de sakkunniga eller lagrådet eller någou annan kunnat gifva
en så bestämd gräns mellan dessa understödsföreningar och andra för¬
eningar, som icke skulle falla inom lagens råmärken, att man kan i
någon mån bygga därpå. Ordet, som användes, är »affärsmässig», och
jag frågar: År det någon af herrarna här, som kan definiera, hvad
21 Xr 3.
Måndagen den 29 januari.
affärsmässig är? Jag tror icke, att det är möjligt, utan det tillgå väl Uejuix»
bli så, att genom tillsyningsmyndigheten skulle skapas en praxis på
området. proposition.
Vidare vill jag framhålla eu synnerligen betänklig sak, nämligen (lo"8')
att den liya lagen fastslår som maximigräns understöd af 200 kronor
för föreningar, som skola undgå försäkringsinspektionens tariffer. De
föreningar, som lämna lägre understöd, äro de enda, som äga att bygga
pa principen om uttaxering. Jag skall taga ett exempel. Antag, att
jag och mina kamrater i Malmö — vi äro omkring ett 60-tal — vilja
inbördes komma öfverens om att, när någon af oss dör, betala 10
kronor och på det sättet sammanskjuta ett belopp till den aflidnes
efterlefvande. Detta har man varit van att betrakta som en af våra
rättigheter, som ingen kunde bestrida oss, men i och med det att
denna nya lag blefve antagen, skulle vi, så snart vi bildade en för¬
ening för detta syfte, därför att vi äro flera än 50, kastas in under
registrering. Vidare skulle vi, genom att vi meddelade understöd öfver
200 kronor, kastas in under 86 § med dess bestämmelser om godkända
stadgar och endast få arbeta under villkor, att det skedde efter för-
säkringstekniska grunder. Själfva den tanken, den möjligheten, att
man skulle få lof att under föreningsrättsliga former lämna eu femma
eller eu tia, när en kamrat går bort, den möjligheten är borta med
denna lag, och i stället hafva vi fått in den regeln, att, om vi vilja
hjälpa hvarandra inbördes, skall det ske efter liffÖrsäkringsprinciper
och efter hvad försäkringsinspektionen ålägger. Finnes det verkligen
skäl att vidtaga dessa tvåugsanordningar?
Jag kan för min del icke heller underlåta att i likhet med den
föregående ärade talaren uttala mina betänkligheter öfver, att man
föreslår försäkringsinspektionen som tillsyningsmyndighet för dessa
föreningar. Här är först att märka, att försäkringsinspektionen under-
hålles af enskilda bolag. De enskilda bolagen betala eu afgift till
staten, och staten aflönar med dessa afgifter inspektionen. Nu är me¬
ningen, att dessa föreningar skulle läggas under detta lifförsäkrings-
bolagens inspektionsverk i statsförvaltningen men vara befriade från
att erlägga afgift. Jag kan icke se annat, än att detta är en betänk¬
lig sak ur principiell synpunkt. Jag tror, att denna inspektion, som
består af försäkringsteknici, matematici och lifförsäkringsmänniskor, kar
bra litet utrymme för alla de sociala synpunkter, som egentligen bära
upp den ojämförligt större delen af småfolkets understödsföreningar.
Vidare bär jag antydt den brist, som enligt min uppfattning
måste ligga i, att, om en socialstyrelse kommer till stånd, själfva ar-
betslöshetsproblemet i stort sedt skall ligga under socialstyrelsen, men
arbetslöshetsstatistiken, på hvilken socialstyrelsen skall bygga sin upp¬
fattning om dessa förhallanden, skall ligga under försäkringsinspek¬
tionen, i viss mån, och vidare att arbetslöshetsförsäkringen, ett af de
viktigaste problemen, skall ligga under inspektionen, medan ärendet
i ifrigt ligger under socialstyrelsen. Detta är en dualism, som man
måste finna mindre välbetänkt.
Jag vill äfven framhålla eu annan synpunkt. Jag ser på denna
sak praktiskt. Jag vet icke, om de herrar, som skrifvit denna lag, ha
så grundlig kännedom om sådana saker, som nödvändigt är. Jas? skall
O o
Sr 3.
22
Remiss
af en
proposition
(Forts.)
Måndagen den 29 januari.
framdraga endast ett enda exempel. Nu ha ju rent historiskt i alla
våra samhällen vuxit upp blandade sjuk- och begrafningskassor; det
vet enhvar, att sådana finnas öfverallt. Nu skrefs den nya sjukkasse-
lagen så, att den tvingade kassorna att uppdela sig, sfi att sjukkassan
blef en institution för sig och begrafningskassan en för sig, såsom det
håller på att ske i dessa dagar eller skedde under det gångna året.
Men denna uppdelning hindrar i alla fall icke, att dessa kassor hafva
samma medlemmar, samma styrelse, det är samma människor, som äro
i båda kassorna, det är endast den skillnaden, att understödsverksam-
heten skulle få lof att vara fri, medan sjukkasseverksamheten är under¬
kastad de några och hundra paragraferna i den antagna sjukkasselagen.
År det då rimligt, mina lierrar, att sjukkassorna skola vara underlagda
sjukkasseinspektören, som nu är lagd under kommerskollegii arbets-
statistiska afdelning och som en gång skall gå in i den nya socialsty¬
relsen, medan begrafningskassorua läggas under försäkringsinspektio-
nen? År detta förvaltningstekniska åtgärder, som kunna kallas rim¬
liga? För min del vill jag säga, att det nu taktiskt är sa, att det är
de stora lifiörsäkringsföreningarna och bolagen, som behöfva denna lag,
men icke de små, som icke bedt om den och icke, såvidt jag vet,
blifvit hörda i saken, och då tycker jag, att vi maste afstå från att
lägga dessa båda kategorier under en och samma linjal.
Jag skall anföra några exempel, som visa, hur orimligt det är att
lägga eu och samma linjal öfver så skiftande föreningar som dessa.
Vi ha t. ex. ibland lifförsäkriugsföreningar och begrafningskassor å ena
sidan en stor förening, Sveriges allmänna kristna lifförsäkringsför-
ening, med 562,692 kronor i tillgångar, och å andra sidan Gårdsskärs
begrafningskassa med 485 kronor i tillgångar, en så kallad begraf-
ningslåda i Mjölby med 628 kronor i tillgångar och för ölrigt eu
oändlig mängd af små föreningar och små företag i skilda bygder i
landet. Alla dessa små föreningar skulle nu fösas tillsamman under
samma lag som de stora kassorna. Vidare ha vi bland hjälpkassor af
blandad karaktär å ena sidan godtemplarordens stora själfhjälpsförening
med 1,105,814 krouor i tillgångar och å den andra sidan »Fruutim-
mernas i Trälleborg själfhjälpsförening» med 1,339 kronor eller Lång¬
viks grufarbetares sjuk- och nödhjälpskassa med 643 kronor i tillgångar.
Finns det, mina herrar, någon reson i att lägga dessa stora företag
under samma linjal som de små?
Och om jag får taga några exempel rörande pensionskassor, så
skola under samma lag läggas å ena sidan »de enskilda järnvägarnas
pensionskassa» med eu fond af 8,556,576 kronor och å andra sidan
»Österby bruksarbetares änke- och pupillkassa» med 7,821 kronor och
eu hel" del andra mindre sådana. År det rimligt, upprepar jag, att
lägga en och samma laglinjal öfver dessa? På samma sätt, om
jag tar pensionskassor, afsedda för sådana personer, kvilka icke stå i
allmän tjänst. Då ha vi å ena sidan t. ex. »apotekarekårens ljfränte-
och pensionskassa» med 2,247,221 kronor i tillgångar, och å andra
sidan »pensionsinrättningen vid Örtofta och Slättängs gods» med 1,589
kronor i tillgångar. Jag har velat framdraga dessa exempel för att
bevisa riktigheten af mitt påstående, att man icke får lägga en och
samma laglinjal öfver å ena sidan dessa stora företag, som natt den
Måndagen den 29 januari.
23 Nr 3.
omfattning och äro af den betydelse, att de fordra en reglering genom
lag, och å andra sidan dessa småfolkets företag, som icke behöfva någon
lag, utan tvärtom skulle af en sådan hindras i sitt arbete.
Jag instämmer också i hvad herr Åkerman yttrat — och som
äfven fäst min uppmärksamhet — nämligen att det är förvånausvärdt,
att man här icke hört den myndighet, som främst representerar de
sociala synpunkterna i statsförvaltningen, nämligen kommerskollegium.
Det är min bestämda förhoppning i detta fall att, för så vidt denna
myndighet står i någon som helst förbindelse med småfolkets föreningar
i landsbygden, skulle dess utlåtande om denna lag icke kunnat bli
mer än ett, nämligen att det icke går an att sammanföra under samma
lag de stora och de små.
Det har icke saknats anledning att förfara med eu viss betänk¬
samhet i detta fall, ty, mina herrar, när försäkringsinspektionen själf
.skulle yttra sig öfver detta lagförslag, så uttalade en af dess leda¬
möter — en icke alldeles okänd man här i Riksdagen, nämligen d:r
Sixten von Friesen — ungefär samma synpunkter som de jag här framlagt
såsom skäl för att i stort sedt afstyrka lagförslaget. Detta borde, en¬
ligt min uppfattning, hafva manat till en viss varsamhet.
Jag kan sålunda icke underlåta att, om jag vill sammanfatta den
kritik, som jag här visserligen mycket flyktigt dock efter bästa förmåga
försökt bära fram, komma till samma resultat som den föregående
talaren, nämligen att det här är fråga om att för de stora före¬
tagen, som behöfva denna lag, offra de små. Våra gamla hundra-
mannaföreningar, som väl äro hundraåriga på många platser, stå inför
den situationen att antingen läggas in under denna lag med dess
drakoniska bestämmelser och dess 99 paragrafer, eller också upplösas.
Jag tror för min del icke, att dessa småfolkets företag i land ocli stad
gjort sig förtjänta af det ödet att offras för de stora företagen. Och
om det än möjligen skulle kunna anses rimligt att under en vidlyftig
lag lägga in de sjukkassor, som åtnjuta förmånen af statsanslag, så
kan jag icke inse, att det är rimligt att göra det med dem, som icke
åtnjuta statsanslag, som icke begära sådant utan endast begära att få
lefva i fred. Det blefve ett massmord på dessa små föreningar, som
icke kunna infoga sig under denna lags många bestämmelser, utan
finna sig vid botet om de stora bötesstraffen nödgade att upplösa sig.
Jag tror icke, att den nuvarande regeringen ej heller någon här i
kammaren skulle vilja önska ett sådant resultat under första riksdagen
med det nya representationsskicket. Jag föreställer mig, att denna
lag, i hufvudsak oförändrad, gått i arf från den föregående regeringen,
remitterats till lagrådet och fått slinka med i mängden af det arbete
från förra året, som hvilar på regeringen. Detta är för mig den enda
förklaringen till att man från denna regerings hand kunnat få ett
lagförslag, som är så betänkligt. Det går snart så långt här i landet,
att vi få sä många lagar, att folket, som är vant att lefva i fred och
hederlighet, kommer att snafva öfver lagparagrafer. Hvart skall det
leda, om det går därhän, att eu arbetare, som går in i en sjuk- och
begrafningskassa eller i någon konsumtionsförening, icke vet, huru många
lagparagrafer som bryta in öfver dessa enkla förhållanden? Han vill
icke göra något ondt, men han måste kunna 100-tals lagparagrafer för
Remiss
af en
proposition.
(Korta.)
Nr 3. 24
Måndagen den 29 januari.
Remiss jc]je ra]ja ut för dessa drakoniska bestämmelser och få bota. Följden
vronosition blir väl, att äfven arbetarne till slut måste skaffa sig privatjuristeiy
P (Forts) oc^ ^ o'ir Man landet till ett eldorado för proeessmakare
och lagvrängare, men icke hjälper man landet och folket fram, och det
är väl det vi borde göra.
Jag hemställer, att lagutskottet måtte afstyrka lagförslaget.
Vidare anfördes ej. Kammaren beslöt atthänvisa ifrågavarande proposi¬
tion jämte de i anledning af densamma afgifna yttrandena till lagutskottet..
§ 4.
Vidare föredrogos hvar för sig de på kammarens bord liggande
motionerna; och hänvisades därvid
herr Vahlquists motioner, nr 57 och 58, till bankoutskottet;
herrar Perssons i Tällberg och Perssons i Stallerhult motion, nr
59, till bankoutskottet;
herr Bogrens motion, nr 60, till bankoutskottet;
herr Strömbergs motioner, nr 61 till bankoutskottet och nr 62 till
jordbruksutskottet;
herr Starbäcks motion, nr 63, till jordbruksutskottet;
herr Kronlunds motioner, nr 64 till tillfälligt utskott och nr 65—
67 till jordbruksutskottet;
herr Kronlunds m. fl. motion, nr 68, till statsutskottet;
herr Kronlunds motion, nr 69, till statsutskottet;
herr Lindmans motion, nr 70, till statsutskottet;
herr Fornanders motion, nr 71, till statsutskottet;
herr Runes motion, nr 72, till statsutskottet;
herr Rydéns motioner, nr 73 till statsutskottet, nr 74 och 75 till
lagutskottet, nr 76 till tillfälligt utskott samt nr 77 till konstitutions¬
utskottet ;
herr Hddebrands motion, nr 78, till konstitutionsutskottet;
herr Palmstiernas m. fl. motioner, nr 79 till konstitutionsutskottet
och nr 80 till tillfälligt utskott;
herr Olaussons motion, nr 81, till tillfälligt utskott;
herr Olaussons m. fl. motioner, nr 82 och 83, till jordbruksutskottet;
herr Olaussons motioner, nr 84 till jordbruksutskottet och nr 85
till statsutskottet;
herr Lundgrens i Vendelsberg motion, nr 86, till statsutskottet;
herr Johansons i Hvetlanda motion, nr 87, till statsutskottet;
herr Sandins motion, nr 88, till statsutskottet;
herr Jönssons i Boa motion, nr 89, till statsutskottet;
herr Leanders motion, nr 90, till statsutskottet;
herr Olssons i Tyllered motion, nr 91, till statsutskottet;
herr Nydals motioner, nr 92 till statsutskottet, nr 93 och 94 till
konstitutionsutskottet samt nr 95 till bevillningsutskottet;
herr Hedströms motion, nr 96, till bevillningsutskottet;
herr Jonssons i Hökhult motioner, nr 97 och 98, till bevillnings¬
utskottet;
herr Cederborgs motioner, nr 99 till bevillningsutskottet, nr 100
till lagutskottet och nr 101 till statsutskottet;
25
Måndagen den 29 januari.
herr Tengdahls motioner, nr 102 och 103, till statsutskottet;
herr Tengdahls m. fl. motion, nr 104, till konstitutionsutskottet;
herrar Bärgs i Katrineholm och Carlssons i Frosterud motion, nr
105, till konstitutionsutskottet;
herrar Källmans och Carlssons i Frosterud motion, nr 106, till
tillfälligt utskott;
herr Halléns motion, nr 107, till konstitutionsutskottet;
herr Ericssons i Vallsta motion, nr 108, till konstitutionsutskottet;
herr Saf strands motion, nr 109, till jordbruksutskottet;
herrar Anderssons i Milsmaden och Kronlunds motion, nr 110,
till konstitutionsutskottet;
herr Lundströms i Göteborg motion, nr 111, till konstitutions¬
utskottet ;
herr Bäckströms motioner, nr 112 och 113 till konstitutionsut¬
skottet, nr 114 till statsutskottet och nr 115 till lagutskottet;
herr Torgéns m. fl. motion, nr 116, till statsutskottet;
herr Carlsons i Rerrljunga motion, nr 117, till lagutskottet;
herr Molins i Dombäcksmark m. fl. motion, nr 118, till lagut¬
skottet ;
herr Molins i Dombäcksmark motioner, nr 119 och 120, till jord¬
bruksutskottet ;
herr Ekerots m. fl. motion, nr 121, till jordbruksutskottet;
herr Anderssons i Knäppinge motion, nr 122, till jordbruksut¬
skottet ;
herr Nilssons i Linnås m. fl. motioner, nr 123 till jordbruksut¬
skottet och nr 124 till bankoutskottet;
herr Thorssons motion, nr 125, till statsutskottet;
herr Hellbergs motion, nr 126, till statsutskottet;
herr Hellbergs m. fl. motioner, nr 127 och 128, till statsutskottet;
herr Nilsons i Örebro motioner, nr 129 till statsutskottet och nr
130 till konstitutionsutskottet;
herr Widlunds motion, nr 131, till konstitutionsutskottet;
herr Sternes motion, nr 132, till konstitutionsutskottet;
herrar Jespersons och Runes motion, nr 133, till jordbruksutskottet;
herr Åkerlunds motioner, nr 134—136 till jordbruksutskottet och
nr 137 tillo tillfälligt utskott;
herr Åkerlunds m. fl. motion, nr 138, till tillfälligt utskott;
herr Anderssons i Grimbo motion, nr 139, till tillfälligt utskott;
herr Martins motion, nr 140, till tillfälligt utskott;
herr Ingvarssons motion, nr 141, till lagutskottet;
herr Carlssons i Frosterud motioner, nr 142 till lagutskottet och
nr 143 till bankoutskottet;
herr Kloos motion, nr 145, till bankoutskottet:
herr Kristenssons motion, nr 145, till bankoutskottet;
herr Söderbergs i Stockholm motion, nr 146, till bevillningsut¬
skottet ;
herr Olssons i Asen motion, nr 147, till bevillningsutskottet;
herr Larssons i Kiagstorp motion, nr 148, till bevillningsutskottet;
herr Erikssons i Grängesberg motioner, nr 149 till tillfälligt ut¬
skott och nr 150 till bevillningsutskottet;
Jir 3. 26
Måndagen den 29 januari.
herr Erikssons i Grängesberg m. fl. motion, nr 151, till bevill¬
ningsutskottet ;
herrar Waldéns och Thorssons motioner, nr 152 och 153, till be¬
villningsutskottet ;
herrar Ingvarssons och Thorssons motioner, nr 154 och 155, till
lagutskottet;
herr Liljedahls motioner, nr 156 och 157 till lagutskottet samt
nr 158 till bankoutskottet;
herr Martins motioner, nr 159 och 160, till bankoutskottet;
herr Hages motion, nr 161, till tillfälligt utskott;
herr Runes motion, nr 162, till bankoutskottet;
herr Christiernsons motioner, nr 163 till bankoutskottet och nr
164—166 till statsutskottet;
herr Bergs i Staby motion, nr 167, till statsutskottet;
herr Lundells m. fl. motion, nr 168, till statsutskottet;
herr Lundells motion, nr 169, till lagutskottet;
herr Söderbergs i Hobborn motion, nr 170, till lagutskottet;
herr Wijks motioner, nr 171 till lagutskottet och nr 172 till till¬
fälligt utskott;
herr Olssons i Berg m. fl. motion, nr 173, till tillfälligt utskott;
herrar Olssons i Berg och Johanssons i Mellbyn motion, nr 174,
till jordbruksutskottet;
herr Forssells motioner, nr 175 och 176, till jordbruksutskottet;
herr Olssons i Broberg m. fl. motioner, nr 177 och 178, till jord¬
bruksutskottet ;
herr Säfstrands motioner, nr 179 till jordbruksutskottet och nr
180 till konstitutionsutskottet;
herr Nilsons i Örebro motion, nr 181, till konstitutionsutskottet;
herr Waldéns m. fl. motion, nr 182, till konstitutionsutskottet;
herr Byströms motion, nr 183, till statsutskottet;
herr Igels m. fl. motion, nr 184, till lagutskottet;
herr Svenssons i Salang motion, nr 185, till bevillningsutskottet;
herr Perssons i Norrköping motioner, nr 186 till lagutskottet och
nr 187 till tillfälligt utskott;
herr Indehetous m. fl. motion, nr 188, till tillfälligt utskott;
herr Olssons i Järnsida motion, nr 189, till statsutskottet;
herr Hagbergs motioner, nr 190 till tillfälligt utskott och nr 191
till statsutskottet;
herr Lindbergs motion, nr 192, till statsutskottet;
herr Sandins m. fl. motion, nr 193, till statsutskottet;
herr Karlssons i Fjäl m. fl. motion, nr 194, till jordbruksutskottet;
herr Brantings motioner, nr 195 till statsutskottet och nr 196 till
bankoutskottet;
herr Edens m. fl. motion, nr 197, till bankoutskottet;
herrar Hages och Lindhagens motion, nr 198, till jordbruksut¬
skottet ;
herr Nilssons i Tånga och Linders’ motion, nr 199, till jordbruks¬
utskottet;
herrar Linders’ och Nilssons i Tånga motion, nr 200, till jord¬
bruksutskottet ;
27 Nr 3.
Måndagen den 29 januari.
herr Linders' motion, nr 201, till statsutskottet;
herrar Bengtssons i Göteborg och Kristenssons motion, nr 202,
till statsutskottet;
herr Ericssons i Vallsta m. fl. motion, nr 203, till jordbruks¬
utskottet;
herrar Jonssons i Hökhult och Nilssons i Linnås motion, nr 204,
till jordbruksutskottet;
herr Olssons i See m. fl. motion, nr 205, till jordbruksutskottet;
herr Lindhagens m. fl. motioner, nr 206 och 207 till lagutskottet
samt nr 208 till jordbruksutskottet;
herrar Lindhagens och Hages motioner, nr 209 till lagutskottet
och nr 210 till jordbruksutskottet;
herr Lindhagens motioner, nr 211 till jordbruksutskottet, nr 212
till lagutskottet, nr 213 till statsutskottet och nr 214 till lagutskottet;
herr Lindhagens m. fl. motion, nr 215, till lagutskottet;
herr Lindhagens motioner, nr 216 och 217, till lagutskottet;
herr Lindhagens m. fl. motion, nr 218, till lagutskottet;
herr Lindhagens motioner, nr 219 till tillfälligt utskott, nr 220
och 221 till statsutskottet, nr 222 till tillfälligt utskott och nr 223 till
bevillningsutskottet; samt
herr Lindhagens m. fl. motion, nr 224, till konstitutionsutskottet.
§ 5.
Efter härpå skedd föredragning af bevillningsutskottets memorial,
in- 1, med anledning af remiss från Andra kammaren af en utaf herr
Räf väckt motion beslöt kammaren hänskjuta ifrågavarande motion till
behandling af tillfälligt utskott.
§ 6.
Härefter föredrogos hvart för sig och lades till handlingarna banko¬
utskottets memorial:
nr 1, med öfverlämnande af fullmäktiges i riksbanken till banko¬
utskottet afgifna berättelse; och
nr 2, med öfverlämnande af den till innevarande Riksdag afgifna
berättelse af fullmäktige i riksgäldskontoret angående riksgäldskon-
torets ställning och förvaltning.
§ 7.
Till afgörande förelåg nu konstitutionsutskottets memorial, nr 1,
med uppgift å hvilande förslag till ändringar i grundlagarna.
Det under punkten 1) upptagna, från Riksdagen år 1911 hvi¬
lande förslaget angående ändrad lydelse af § 45 riksdagsordningen an¬
togs af kammaren.
-Nr 3. 28
Måndagen den 29 januari.
A%dZdafd Härefter föredrogs det i punkten 2) upptagna, likaledes från riks-
§3 mom. 13 dagen år 1911 kritande förslaget angående ändrad lydelse af § 3 mom.
tryckfrihets-13 tryckfrihetsförordningen; och begärdes ordet därvid åt
förord¬
ningen. Herr Branting, som yttrade: Herr talman, mina herrar! Då
vi nu stå inför det slutliga afgörande! af den omstridda fråga, som här
beröres, så kan det måhända vara skäl att se ett ögonblick tillbaka på
huru denna sak har utvecklat sig.
Alla minnas, att det på vintern 1910 hölls några föredrag af herr
Hinke Bergegren här i Stockholm och sedan på några andra orter,,
hvilka föredrag voro af den art, att de tilldrogo sig synnerligen stor
uppmärksamhet och förorsakade i högsta grad häftiga utfall mot före¬
dragshållaren och emot alla dem, son på något sätt visade sitt intresse
för hans uppfattning. Detta oväsende tog mycket stora dimensioner
och kompletterades snart med allehanda röfvarhistorier om eu pro¬
paganda i riktning mot nymaltusianism, som skulle bedrifvas litet hvar¬
städes i landet och skulle ha antagit synnerligen vidriga former. De,
som voro här vid riksdagen 1910, erinra sig, att äfven i våra protokoll
inkommo sådana historier, hvilka sedermera vid närmare belysning från
de orter, som de skulle gällt, visade sig bero på kompletta missuppfatt¬
ningar för att begagna det allra mildaste uttrycket.
Det blef emellertid på grund af redan då gällande lagstiftning
åtal mot herr Bergegren, och saken vardt sålunda underställd rättslig
pröfning. Men då nu eu gång hetsigheten blifvit väckt i detta afse¬
ende, var detta för åtskilliga icke nog, utan det ropades på stränga
lagstiftningsåtgärder, och det utarbetades af dåvarande regering ett
förslag till eu sådan lagstiftning, om hvilket man emellertid fick veta,
att det den 18 maj blef afstyrkt af lagrådet såsom alltför betänkligt
för den fria och fullt befogade yttranderätten på det ömtåliga område,
som det här var fråga om. Icke dess mindre fann den då sittande
regeringen sig föranlåten att två dagar därefter ändå inkomma till
riksdagen med ett lagförslag. Kanhända fattades detta beslut icke
minst med tanke på det kraftiga och för sakens framgång troligen
afgörande stöd, som var att påräkna af den då i Andra kammaren
befintlige professor Thyrén.
Ja, hela denna sak har blifvit behandlad i en svindlande hast. De
mer eller mindre sakkuniga korporationer, som skulle höras i frågan,
hade icke fått någon som helst tid till öfvervägande af ärendets olika
sidor. Från läkarehåll hade endast hörts medicinalstyrelsen, och den
hade fem dagar till att afgifva sitt utlåtande. Vidare både frågan
hänskjuta till reglementeringskommittén, som ännu icke afslutat sitt
arbete, och den fick på fyra dagar fram ett utlåtande, hvari den för¬
klarade sig icke hafva något att invända emot det framlagda förslaget.
Det var redan då i slutet af Riksdagen, propositionen kom in den
20 maj, och den 1 juni behandlades frågan i kammaren. Den togs
upp en sen nattimme, klockan öfver 12, och sammanträdet afslutades
enligt protokollet kl. 4,2 4 f. in. Ärendet fick sålunda en synnerligen
forcerad behandling, därvid helt visst känslorna och den tillfället upp¬
jagade stämningen fingo i alldeles ovanligt hög grad fålla utslaget öfver
20 Nr 0.
Måndagen den 29 januari.
ingrepp pa
deri vägande eftertanken, oaktadt det bär gällde ett
viktigt område som yttrande- och tryckfriheten.
Under debatten, som trots den sena nattimmen fördes
kammaren men enligt sakens natur blek mera sammanträngd
skulle varit under andra förhållanden, lät professor Thyrén hela sitt
fyrverkeri spela. lian gaf eu drastisk utläggning af ämnet. Hans
skildringar voro afsedda att påverka åhörarnas föreställning i rikt¬
ning af att här förelåg eu ytterlig fara i något som helst dröjsmål, och
det var förgäfves som gent emot hans väl, men kanhända också sofistiskt
lagda ord det gjordes invändningar gällande från andra håll.
Bland dem, som talade mot lagen, befunno sig professor Wallis
och nuvarande professor Knut Kjellberg, hvilka med all sin läkare¬
auktoritet ändå icke lyckades slå igenom för sin uppfattning. Mot
lagen voro ju också bl. a. medlemmen af lagutskottet Jakob Pettersson
och lagutskottets nuvarande ordförande herr Widén. Det skall icke nu
falla mig in att här ens försöka mig på den uppgiften att på ett kort
ögonblick ge eu resumé af debatten. De, som åhörde den, komma nog
ihåg dess hufvudsakliga gång. Men då här finnas så många, som icke
hörde den och kauske icke följde den i referat heller, vill jag blott
anföra två enstaka fakta ur densamma. Det ena är det efter mitt tycke
mycket vägande uttalande, som låg i herr Widéns synnerligen korta
men bestämda afstyrkande, däri han gjorde gällande, att lagen »saknar
det underlag af allmängiltighet, som eu lag bör hafva». Det andra
faktum, som jag vill hänvisa på, är att det upplästes en skrifvelse,
undertecknad af 66 läkare här i hufvudstaden, hvilka uttalade sina
starka betänkligheter mot lagförslaget. I skrifvelsen framhöllo de, att
de i många fall ansåge det vara läkarens plikt att tillråda bruket af
antikonceptionella medel. Det hette i skrifvelsen vidare:
»Om emellertid regeringens förslag blir lag, kommer härmed att
ges stöd åt den uppfattningen, att en sträfvan att 'undgå följderna
af könsumgänge’ vore otillbörlig, oafsedd de till grund för densamma
liggande motiven. Men då läkaren vid sitt tillrådande af antikoncep¬
tionella förfaringssätt låter sig ledas af en motsatt rättsuppfattning,
kommer han härigenom i eu skef ställning och tvingas — ehuru han
icke gör sig skyldig till brott mot lagen — att genom sin verksamhet
direkt motarbeta och undergräfva den i lagen häfdade rättsuppfatt¬
ningen. — — Synnerligen betänkligt är dessutom, att lagen skulle
skapa ett tillstånd af osäkerhet rörande hvad i en för allmänheten af-
sedd framställning, äfven från fullt sakkunnigt håll, finge uttalas i
hithörande frågor. Vissa af de preventivmedel, som af regeringens
förslag beröras, utgöra verksamma medel mot venerisk infektion.--
Under sådana förhållanden kunna tvifvel därom råda, huruvida en lag¬
ett SiiAy- iindrad
lydelse, af
V It t
Andra tryckfriliets-
Lll den förord¬
ningen.
(Korts.)
stiftning är välbetänkt, som lägger utomordentliga hinder i
för
bibringandet af eu allmännare insikt därom, att det är hvars och ens
skyldighet, som utsätter sig för risken af venerisk infektion, att för
sin egen, för blifvande hustrus och barns skull på det mest effektiva
sätt söka skydda sig mot densamma.»
Icke heller denna inlaga, bland hvars undertecknare märktes det
•stora flertalet af dem, som mera speciellt ägnat sig åt hithörande om¬
råde af läkarvetenskapen, gjorde emellertid tillfyllest, utan under den
Nr 3. 30
Måndagen den 29 januari.
Ang ändrad stämning, som var för handen, antogs lagen af Andra kammaren med
f3momafl3 110 röster mot 96’
tryckfrihets- Åtskilligt efteråt sedan detta skett visade sig emellertid, då den
förord- juridiska proceduren mot herr Bergegren fullföljdes, att han icke fälldes
ningen. af rådhusrätten för att ha gjort sig skyldig till tukt och sedlighet
(Forte.) sårande uttalanden. Det tyckes sålunda däraf att döma, som om i alla
fall en god del af den första uppbrusningen varit något svagt moti¬
verad af hvad som verkligen förekommit. Emellertid var det nog många,
som hyste den tanke, hvilken dåvarande justitieministern uttryckte med
orden, att »det brinner i knutarna», och det var väl under förhoppnings
att någonting skulle kunna göras däremot, och under förväntan, att
det behöfdes något bestämdt ingripande, som man antog denna lag.
Om nu den åskådningen skulle varit riktig, att det verkligen vore
en sådan fara i dröjsmål, som man då tänkte sig, en fara i att vänta,
till dess man kunnat få mera omsorgsfullt pröfva, hvilket område en
dylik lag möjligen bör omfatta, då skulle det tvekas, som om ett sådant
slag, som man nu riktade mot propagandan, borde haft till följd, att
den sökt sig med kraft andra vägar för sin spridning. Det finnes sär¬
skild! eu nära liggande väg, som man också börjat tillgripa, i att bilda
enskilda föreningar, där hithörande frågor diskuterades och i hvilka
enskilda föreningars slutna kretsar lagen ändå icke kan tränga in. Men
dessa föreningar ha icke på något sätt, mig veterligen, spridt sig nämn-
värdt vidare. Det visade sig alltså, att det var en uppflammande agita¬
tion för ett ögonblick, hvilken man med någon kallblodighet kunnat
se på för att utröna, om den innebar en sådan samhällsfara, som
man trodde, innan man gick att genomföra den lagstiftning, som här
ägt rum.
Emellertid togs 1911 ytterligare ett steg vidare. Tryckfrihetsför-
ordningeu fick dä följa med. Och det gäller nu, huruvida 1912 års
riksdag vill konfirmera det beslut, som föregående år fattades eller i dess
nuvarande skick afböja lagen. Från den debatt, som då fördes, ber
jag blott att få erinra därom, att professor Thyrén vid det tillfället
uttalade sin glädje öfver att man icke tagit med i paragrafens orda¬
lydelse någon antydan om att syftet skulle vara af förkastlig art, för
att ett fållande skulle kunna komma till stånd. Han gjorde detta ut¬
talande ur synpunkten af att därigenom var definitivt afklippt hvarje
möjlighet för allehanda geschäftsmakare att stödja sill handtering på
ett förment godt moraliskt eller sanitärt syfte. Men han ägnade icke
minsta uppmärksamhet åt den andra sidan af saken, att nämligen denna
lag icke blott är till för sådana föga sympatiska geschäftmakare, utan
också kommer att i sin tillämpning gå ut öfver allvarliga och fullt
moraliskt vederhäftiga personer, hvilka anse sig böra diskutera dessa
ting ur synpunkter, som göra, att de kunna komma i konflikt med
lagen. Att det icke skall finnas någon som helst möjlighet för lag-
skipningen att taga hänsyn till olikheten i syften mellan dessa tva
kategorier synes mig åtminstone som en mycket svår brist. Det skrefs
också då i en tidningsartikel med all rätt, att den nya grundlags-
paragrafen »slår blindt och lika mot författare af osmakligt formu¬
lerade geschäftsreklamer och mot samhällsforskare, hvilka kommit till
31 Nr 3.
Måndagen den 29 januari.
den ärliga öfvertygelsen, att dessa medel i många fall faktiskt åro till^^jde^af^
räddning från djupt elände.» # 3 mom. 13
Det är den synpunkten, som man alldeles särskildt har skäl atttryckfrihets-
fåsta sig vid i afseende på tryckfrihetslagen, då ju denna såsom grund- förord-
lag är underkastad den bestämmelsen, att den .skall efter sin orda- nlfHen-
lydelse tillämpas. Det framhölls också förgäfves då i Första kammaren (Fort8-'
af professor Steffen, att det är risk för, att läkarnas kamp mot de
veneriska sjukdomarna kan komma att bli lidande under de nya be¬
stämmelserna, och äfven att samhällsforskarnas fria diskussion på hit¬
hörande oändligt viktiga område kan bli försvårad, samt att man så¬
ledes icke bör utan att ordentligt se till, att man verkligen får garan¬
tier i dessa afseenden, godkänna en sådan lag. Men det var klart att
många resonerade som så, att har man sagt a, så måste man säga b,
och så godkändes då i fjol denna lag, äfven beträffande tryckfrihets¬
förordningen.
Nu stå vi inför det slutliga afgörandet. Har det sedan dess till¬
kommit någonting, som möjligen kan vara ägnadt att inverka pa vårt
omdöme i dessa afseenden? För mig står saken sä, att de skäl, som
från början anfördes i denna diskussion gentemot det framlagda för¬
slaget, icke blifvit på något som helst sätt verkligen öfvertygande
vederlagda, utan de stå i full giltighet fortfarande. Således ha vi,
som motsatt oss denna lags antagande både i sträf! lagen och tryck¬
frihetsförordningen, alla skäl att redan på grund af hvad som förut
förelåg fortfarande vidhålla denna vår ståndpunkt. Men det är icke
utan, att därjämte andra synpunkter ha kommit fram, som synas mig
ytterligare vara till stöd för vår uppfattning.
Ställningen har ju blifvit den, att den reglementeringskommitté,
som ett ögonblick 1910 rådfrågades och gaf sitt korta och på några
fä dagar framkomna utlåtande, har sedan dess framlagt sitt högin¬
tressanta betänkande, sitt utförliga och viktiga resultat af långvarigt
arbete. Detta betänkande har sedan börjat diskuteras i de särskildt
sakkunniga kretsarna, och man får väl hoppas, att det snart nog skall
bli utgångspunkten för lagstiftningsåtgärder och andra samhällsingri¬
panden på hithörande områden, hvarigenom vi kunna komma fram
till mindre barbariska och mera moderna tillstånd på detta fält. Då
synes det mig emellertid, som om det skulle vara lämpligt, att man
icke ögonblicket före en sådan stor debatts upprullande angående
frågor, som nära tangera det område, som af den nu ifrågavarande
lagstiftningen skulle beröras, binder sig på förhand vid en formulering
sådan som den nu föreliggande. Jag tror, det skulle vara gagneligt
och nyttigt, om man hade mera fria händer vid dessa ärendens be¬
handling, än om man läst fast icke blott i strafflagen, som möjligen
kan något lättare jämkas, utan äfven i grundlagen en formulering,
som kanske icke varit från början så väl öfvervägd.
I själfva verket har det också i den påbörjade diskussionen om
reglementeringskommitténs utlåtande framkommit uttalanden, som gå
just i den riktningen. Man har i svenska läkaresällskapet börjat de¬
battera denna sak den 28 november sistlidet år, och där har inledaren
af denna debatt, en framstående specialist på könssjukdomarnas om¬
råde, för sin de! ställt sig alldeles afgjordt på den ståndpunkten, att
Sr 3.
32
Ang. ändrat
lydelse af
§ 3 mom. 13
tryckfrihets¬
förord¬
ningen.
(Forts.)
Måndagen den 29 januari.
ulan beklagar och anser det mindre lyckligt, att icke kommittén på¬
pekat vikten af den personliga profylaxen, då den gick att göra sitt
utlåtande beträffande lagstiftning om preventiva medel. Hans tanke¬
gång torde kunna sammanfattas på ungefär följande sätt: »Under
lagen hemfaller ju propaganda ej blott för de mekaniska preventiva
medlen, hvilka på samma gång de verka profylaktiskt mot venerisk
sjukdom verka antikonceptionellt, utan äfven propaganda för sådana
åtgärder’, som endast verka profylaktiskt mot venerisk sjukdom. Dessa
kemiska medel äro sannolikt vida effektivare till att förebygga smitta
än de mekaniska medlen.
På sista åren har man lärt sig inse, att det allmänna endast kan
göra ofantligt litet till förebyggande af de veneriska sjukdomarna.
.Reglementering och dylika åtgärder ha gjort bankrutt, något som till
fullo framgår af reglementeringskommitténs betänkande. Den indivi¬
duella profylaxen är det enda, som är effektivt.
Hvad som förauledt framläggandet af preventivlagen är ju, utom
att man ville komma åt Hinke Bergegren, att man ansett, att de
preventiva medlen orsaka eu minskning i nativiteten och därför vore
i samhälleligt afseende skadliga. Men man har begått den obetänk¬
samheten att kanske på grund af bristande tid (reglementerings-
kommittén afgaf svaret efter fyra dagar och medicinalstyrelsen efter
fem) taga med under lagen sådana medel, som ej alls kunna hafva
till effekt minskning i nativiteten, hvilket väl måste anses vara ett mycket
svårt fel.»
Talaren framhåller vidare i sitt inledningsanförande i svenska läkar¬
sällskapet följande beträffande motstycket till denna lag i Tyskland:
»I Tyskland har man allt sedan 1898 haft eu liknande lag, Lex
Heinze, tillkommen som eu lex in casu liksom vår »lex Hinke», hvil¬
ken lag under årens lopp tolkats allt vidsträcktare, så att tillståndet
blifvit allt odrägligare, och för att få bort denna, det svåraste hindret
för de smittosamma könssjukdomarnas bekämpande i Tyskland, reser
sig för närvarande en mäktig opinion därstädes, och som yttring af
denna står den af Deutsche Gesellschaft för Bekämpfuug der Geschlechts-
krankheiten enstämmigt fattade resolutionen». (Jag skall strax komma
till den). »Hade kommittén i sitt betänkande i enlighet med den
medicinska vetenskapens ståndpunkt och oberoende af eu tillfällig
moralpolitisk viud framhållit de preventiva åtgärdernas stora betydelse,
ja nödvändighet, i kampen mot de veneriska sjukdomarna, skulle kanske
den olyckliga lex Hinke aldrig vinna laga kraft, hvad den tryckta
propagandan beträffar.»
Detta uttalande är ju synnerligen betecknande för, hur saken
uppfattas af eu af dem, som förstå betydelsen af denna lag för läkar¬
vetenskapens bekämpande af könssjukdomarna.
Hurudan är då ställningen i Tyskland, som talaren berörde? Jo,
vid den kongress, som under ledning af Tysklands mest framstående
specialister på detta område hölls i Dresden i somras, där som bekant
den stora hygieniska utställningen var anordnad, sä yttrade professor
Neisser, som i Tyskland lär vara det kanske förnämsta namnet i fråga
om könssjukdomarna, bland annat följande:
>Deu, som har sett vår utställning i vår särskilda paviljong, har
Nr 3.
Måndagen den 29 januari. Si!
säkert med förvåning märkt, att där icke finnes någonting af egentlig^»!;/. ändrad
hygien». I själfva verket hade det ju legat närmast till hands att i
törsta rummet förevisa alla de hygieniskt-profylaktiska åtgärder, som [ryckfrihets-
äro afsedda att förebygga smitta. Men, mina damer och herrar, vi ha förord-
underlåtit det. Och, hvarför? Jo, emedan ingen af oss kände lust att ningen.
bli anklagad och dömd för understödjande af otukten, och det hade (Forts.)
varit den oundvikliga följden, om vi hade utställt skyddsmedel. Ja,
mina damer och herrar, t. o. m. en liten, strängt vetenskaplig skrift,
som härrör från mig och d:r Siebert och handlar om detta ämne, har
jag icke vågat lägga fram».
Detta är det tillstånd, till hvilket man liar kommit i 'tyskland
under en successiv skärpning af utläggningen af den där gällande lag¬
paragrafen, hvilken är ett fullständigt motstycke till den svenska.
Resultatet af den debatt, som på denna kongress fördes af fackmännen
— för öfrigt ingalunda blott af läkarfackmän, som någon kanske kunde
tro skulle se saken något ensidigt, utan äfven af sociologer och social-
politici, jurister och andra — blef det enhälliga antagandet af den re¬
solution, som berördes i det uttalande, jag nyss läste upp ur Hygiea.
Resolutionen lyder på följande sätt: »Då den nu gjorda utläggningen
af § 184 innesluter i sig ett svårt skadande af folkets hälsa och för
närvarande nästan omöjliggör bekämpandet af könssjukdomarna på det
sätt, som planmässigt inledts af det därtill grundade samfundet under
det vidsträcktaste understöd af den tyska läkarkåren liksom af härför
ägnade kretsar, och då å andra sidan en ändring i rättsskipningen
knappast är länkbar, så kan detta missförhållande endast afhjälpas ge¬
nom en förändring i formuleringen af ifrågavarande bestämmelser.
Dessa böra gestaltas så, att för straffbarhet endast och allenast bör
tagas hänsyn till det objektivt fastställbara kännetecknet, att det före¬
ligger för anständigheten groft sårande eller allmän anstöt väckande
tillkännagifvande om eller rekommenderande af otuktiga föremål».
Man syftar således till betydligt strängare bestämmelser, som
verkligen rikta sig mot hvad alla äro ense om är otjänligt och bör
tillbakaträngas, till en vida mer kringskuren lagstiftning än den, som
finnes i vår nu föreliggande paragraf, där det heter endast och allenast
. under sådana förhållanden att allmän fara för andras förförelse däraf
kommer, försök att förleda till användande af föremål, som nu sagts,
och meddelande af anvisning om sättet för deras användande».
Det bör kanske tilläggas ännu eu upplysning. De, som voro med
om debatten för två år sedan, erinra sig nog hvilket stort nummer,
som gjordes af professor Thyréns framställning af förhållandena i
Frankrike. Han kom fram med upplysningar om särskildt eu del
domstolsutslag, som i sina motiveringar riktade sig på det skarpaste
mot hvarje siags propaganda för preventiva medel såsom antipatriotisk
och antimoralisk o. s. v. Detta skulle efter hans uppfattning visa, att
i Frankrike meningen var stadgad om att faran för afstannande af
folkökningen måste undertrycka alla andra hänsyn. Icke desto mindre
föreligger just från Frankrike det förhållandet, att man där icke velat
gå den vägen att helt och hållet försöka förhindra kunskap om dessa
ting, utan i stället, efter hvad som upplysts, har man i Frankrike, det
land, där man ju är mest rädd för minskning i nativiteten, visat sig
Andra kammarens -protokoll 1912. Nr 3. 3
Nr 3.
34
Måndagen den 29 januari.
Ang. ä?uZraderkänna att minskning i nativiteten bättre bekämpas genom minskning'
lydelse af ; ,je veneriska sjukdomarna — på grund af dessas steriliserande in-
£ mom. 1J verkan — än genom lagar mot propagandan för preventiva medel.
förord- Genom generalorder den 23 september 1907 har där införts undervis-
ningen, ning för militärer icke blott om de veneriska sjukdomarna utan äfven
(Forts.) om de profylaktiska medlen mot dem. Liknande lär för öfrigt vara
fallet i Österrike. Men just i Frankrike är det af intresse att se, att
man där söker skilja på, hvilket man i den nu föreliggande lagstift¬
ningen icke gjort, sådant, som rör nativiteten, och sådana profylaktiska
medel och åtgärder, som röra skyddet mot smittofara. Att den syn¬
punkten, att minskningen i steriliteten skulle kunna rent af uppväga
hvad eljest dessa medel kunna medföra till försvagande af nativiteten,
att den synpunkten icke är utan vidare att afvisa, framgår äfven däraf,
att nyss nämnde professor Neisser uttalat, att åtminstone 50 % af alla
ofruktsamma äktenskap framkallats just af en bland dessa könssjukdomar,
hvilken man åtminstone förr betraktat med rätt mycken nonchalans.
Det synes mig således verkligen ha äfven under senaste tid till¬
kommit yterligare synpunkter, tillkommit erfarenheter om, att man i
Tyskland är starkt missnöjd med där rådande förhållanden, hvilka äro
precis desamma, som vi i Sverige hastigt skulle uppnå med den nya
lagen, och att denna således icke kan sägas vara sådan, att den skulle
bli till verkligt gagn, utan att det alltför väl kunde behöfva närmare
ses efter, huru dessa föreskrifter böra affattas, så att de icke bli ett
hinder i den riktning, som jag förut angifvit, för fullt legitim och
samhällsgagnelig forskning.
Vi ha dessutom, synes det mig, så mycket mera anledning att i
detta fall vara betänksamma och icke nu säga ja, när vi besinna, att
vi i en nära framtid antagligen få upp tryckfrihetsförordningen till
fullständig revision. Kan det då vara nyttigt att på förhand fastlåsa
denna paragraf med det resultat — det synes mig åtminstone ligga
nära till hands — att de, som ha med förordningens revision att
skaffa, betrakta själfva beslutet af 1912 års Riksdag som så bin¬
dande, att de icke vilja där ens försöka någon ändring. Jag tror, det
är bättre att hålla denna fråga öppen och låta den då komma fram.
Men dessutom är det, som jag redan påpekat, så, att vi i en nära
framtid få att behandla reglemeuteiingskommitténs betänkande och hvad
därtill hör. Där böra väl meningarna något mera än hittills brytas.
Det kanske finnes erinringar att göra äfven mot de synpunkter, som
här framförts från nagla medicinska håll, och det hela vinner öfver¬
hufvud taget på, att det blir mera belyst, innan det fastslås någon¬
ting. Låt oss då sedan skrifva en lag, som icke hindrar läkarnas väl-
signelsebringande kamp mot könssjukdomarna, eu kamp, hvars betydelse
förut just denna lags upphofsman, professor Thyrén, många gånger
på det lifligaste framhållit. Att man skulle gå något mera fåraktigt
tillväga än att följa den uppjagade stämningens bud, var också den
tanke som fick ett uttryck i de reservationer, som vid 1910 års riks¬
dag förekommo i lagutskottet, dels af herr Lindhagen, som yrkade af¬
steg, och dels af herrar Pettersson i Södertälje, Jansson i bldsbäcken
och Olsson i See, hvilka nog ansågo att någonting borde göras, men
som icke voro beredda och icke funno sig benägna att trots vägande be-
35 Nr 3.
Måndagen den 29 januari.
tänkligheter taga det då framlagda förslaget. I det afseendet trorMn^. ämlrad
jag, att tiden endast gett dem rätt och kommer, om denna lag. god-
kännes, ytterligare att gifva dem rätt. Men jag förstår inte, att det trycTfriiiets-
skall vara någonting eftersträfvansvärdt, att vi i ett eller annat årtionde forord-
skola dragas med de ogynnsamma följder, som komma genom lagstift- ningen.
ning på detta sätt, innan det omsider skall lyckas en växande upplyst (Forts.)
opinion att få det hela så ändradt, att det goda kan ske, utan att det
onda därför tillätes.
Jag tror, det är skäl för kammaren att betänka sig ordentligt,
innan den säger sitt definitiva ja denna gång. Då ju en grundlags¬
förändring får företagas till slutligt afgörande först efter nya val, så
är meningen därmed att det skall vara tillfälle till verkligt öfvervä¬
gande, och att icke den nya kammaren skall utan- vidare anse sig bun¬
den till de lagstadganden, som äro antagna af dess föregångare.
Herr talman, jag yrkar afslag på föreliggandee förslag.
Herr Starbäck instämnde häruti.
Vidare anförde':
Herr vice talmannen af Callerholm: Herr talman! Då jag vid
fjolårets riksdag tillhörde konstitutionsutskottet, hvilket så godt som
enhälligt tillstyrkte Riksdagen att antaga såsom hvilande det förslag,
hvars slutliga öde nu skall afgöras, skall jag bedja att i största kort¬
het för kammarens ledamöter, i .synnerhet för dem som i fjol icke
voro ledamöter af Riksdagen, få redogöra för den tankegång, som låg
bakom konstitutionsutskottets tillstyrkande.
Jag skall då, i motsats till den föregående ärade talaren, icke in¬
låta mig på frågan om lämpligheten öfver hufvud taget af den straff¬
bestämmelse som det nu gäller. Men jag skall villigt medgifva, att
vid 1910 års riksdag, då förslag om ändring af 18 kap. 13 § straffla¬
gen förelåg, det rådde mycken tvekan inom kammaren såväl angående
lämpligheten af en lagstiftning i själfva frågan, som ock, och kanske
så mycket mera, om lämpligheten af just den formulering, som lagen
nu har erhållit i den nyssnämnda paragrafen.
Förslaget blef emellertid, som bekant, antaget af Riksdagen och
upphöjdt till gällande lag genom Kungl. Maj:ts den 18 juni 1910 ut¬
färdade beslut i frågan.
Sedermera inkom till 1911 års Riksdag förslag från Kungl. Maj:t,
att en motsvarande bestämmelse skulle införas i tryckfrihetsförordningen.
Det vill synas, som om frågan då hade kommit i ett annat plan.
Frågan gäller icke längre, huruvida en sådan straffbestämmelse är
lämplig eller icke. Den fråga, som numera synes böra uppställas,
är: Kan det vara lämpligt, att en gärning, som är belagd med straff,
om den begås genom ett muntligt anförande, skall vara straffri, om
den begås i tryckt skrift. Den tankegången har konstitutionsutskottet
också följt, då utskottet i sin synnerligen korta motivering åberopar,
att lagstiftningen kommit till stånd angående det muntliga ordet, och
säger, att förslaget således är en konsekvens af föregående Riksdags
År 3. 36
Ang. ändrai
lydelse af
§ 3 mom. I.
tryckfrihets
förord¬
ningen,
i Forts.)
Måndagen den 29 januari.
^beslut, samt hemställer att vid sådant förhållande förslaget måtte an-
„ tagas att hvila till vidare grundslagsenlig behandling.
Då jag icke kan finna annat än att lagstiftningens anseende blir
miuskadt och att aktningen för lagen betänkligt rubbas bland befolk¬
ningen, om det, som är belagdt med straff, då det yttras i muntlig
form, är straflritt, om det framkommer i skrift, så kan jag icke annat
än hemställa, att kammaren måtte antaga det nu hvilande grundlags¬
förslaget.
Herr Byström: Säkerligen har flertalet af kammarens ledamöter
föreställt sig, att vi icke skulle för tredje gången behöfva diskutera
denna ganska besvärliga fråga. Men diskussion har nu börjat, därigenom
att herr Branting yrkat afslag på konstitutionsutskottets utlåtande.
Han anförde bland annat, att flera läkare uttalat sig mot denna
lagstiftning. Att så var förhållandet minnas vi ju mycket väl, vi, som
voro med då frågan framkom första gången här år 1910, men det
torde också böra erinras om, att det fanns icke få läkare, som ansågo,
att lagförslaget mycket väl kunde försvaras. Och enligt min uppfatt¬
ning finnes det icke få läkare äfven nu, hvilka anse, att något bör
göras för att hämma den eländiga trafik, som man här söker lagstifta
emot.
Det har framhållits af den förste ärade talaren nu, liksom flera
gånger förut, att denna lag skulle hindra eller hämma vetenskaplig
forskning. Det tror jag dock för min del, att han icke behöfver hafva
så stor fruktan för, ty det finnes ju vetenskapsmän på området, som
anse, att eu lagstiftning i ifrågavarande hänseende bör komma till
stånd, vetenskapsmän, som säkerligen hafva ett lika stort anseende
som de vetenskapsmän, han åberopade såsom varande emot denna lag¬
stiftning. Detta har också i kammaren, särskildt vid debatten 1910,'
ganska mycket framhållits.
Vidare har ju herr vice talmannen framhållit det olämpliga uti
att nu afslå denna framställning, då vi förut hafva fått fastslaget i
lagen, att den muntliga framställningen af sådana saker, som här af-
ses, är belagd med straff. Jag anser, att herr vice talmannen riktigt
motiverade den ifrågavarande framställningen, då han ansåg, att det
bör vara öfverensstämmelse mellan det muntligt talade ordet och det
skrifua, och därför kan jag för min del icke inse, att någon fara upp¬
kommer, om man godkänner detta lagförslag.
Den förste ärade talaren framhöll, att frågan icke nu har så stort
fog för sig, som den kunde anses ha, då vi första gången behandlade
den i kammaren, emedan det då var speciella fall, som man kunde
peka på och hvilka upprörde den allmänna opinionen. Men det, som,
enligt hvad jag har mig bekant, förekommit på detta område, visar,
att vi nog nu hafva behof af en sådan lagstiftning som denna. Och
ja‘g tror, att det kunde finnas ett stöd för detta äfven i den omständig¬
heten, att en hel del tidningar, som förut intagit annonser om hvar
preventiva medel funnes att köpa för dem, som åstundade sådana, hafva
på frivillighetens väg uteslutit sådana annonser ur sina spalter. Och
hvarför hafva de gjort det, om icke därför att de ansågo det olämp¬
ligt att sprida kunskap om sådana saker bland folket. Nå, om nu
37 » 3.
Måndagen den 29 januari.
detta är så olämpligt, att vissa tidningar sjelfmant vägra taga in sä--
dana annonser, sä kan jag icke inse annat, än att det är lämpligt, att
lagstiftningen följer efter och noga ser till, att dylika annonser icke
sedan må komma in i de tidningar, som kanske icke så mycket be¬
kymra sig om, huruvida de främja eller icke främja det sedligt mora¬
liska tillståndet bland människor.
Det finnes derå synpunkter, som kunde framhållas för det lämp¬
liga i att vi nu besluta i enlighet med konstitutionsutskottets förslag,
och jag anser, att de skäl, som herr Branting framställde, äro så många
gånger om vederlagda, att det förvånade mig, att han nu för tredje
gången ville återupprepa samma sak.
Då en annan ändring i denna paragraf företogs för några år se¬
dan — och jag har för min del vant med om fem diskussioner i Riks¬
dagen i fråga om denna paragraf, i hvad den rör sedligheten ■— så var
det samma invändningar, som då gjordes särskildt beträffande uttrycket:
»framställning, som sårar tukt och sedlighet». Man trodde också, att
det skulle kunna hindra konstens utöfvande, och det var mycket annat,
som man fruktade skulle följa med, om den förändrade lydelsen antogs.
För min del har jag dock icke kunnat finna, att någon har blifvit
hindrad i framställande af verklig konst, och jag är öfvertygad om, att
om denna lagparagraf, som jag visserligen icke vill säga vara formulerad
på det bästa tänkbara sätt, ty den kunde möjligen hafva formulerats
bättre, antages, den lika litet som den förra ändringen skall kunna
hindra den verkligt vetenskapliga forskningen.
Jag ber därför, herr talman, att få instämma i herr vice talmannens
yrkande om bifall till konstitutionsutskottets ifrågavarande utlåtande.
Herr Petersson i Lidingö villastad: Herr talman, mina herrar!
Den förste talarens yrkande gick ut på, att detta lagarbete skulle tills¬
vidare läggas ad acta. Han motiverade detta därmed, att då denna
lag år 1910 tillkom, detta skedde i en hastig vändning och under in¬
trycket af eu uppjagad stämning i landet, och att lagen därför icke
blifvit fullt så noggrant afvägd och så väl formulerad, som man kun¬
nat begära i fråga om en sådan lag.
Jag ber att häremot få erinra om de förhållanden, under hvilka
lagen tillkom, och som förklara den raskhet, med hvilken regeringen
då handlade. Man började att på möten, som den förste talaren
särskildt omnämnde, Hinke Bergegrens möten, offentligt drifva sådan
propaganda, som det här är fråga om, och offentligt göra utläggningar
om sättet för användande af preventiva medel, och det blef sedermera
dylika möten rundt om i landet. Här uppkom då i landet en allvar¬
sam och bekymrad stämning, man fruktade för, att stora lager af vårt
folk skulle genom denna propaganda rent af sedligt fördärfvas. Och
det kan väl icke gärna förnekas, att det föreligger stor fara för sedligt
fördärf, då det öppet för allmänheten och för okritiskt folk predikas
dessa läror om huru man skall gå tillväga för att saklöst kunna till¬
fredsställa sina passioner, så mycket det själf lyster en.
Det var det allmänna nödrop, kan jag säga, som då gick genom
lan det, som föranledde mig såsom dåvarande justitieminister att sätta
mina krafter på att få lagen färdig till Riksdagen — den kom ju
Ing. ändrad
lydelse af
$ t‘J inom. 13
tryckfrihets¬
förord¬
ningen.
(Korts.)
Nr 3. 38
Måndagen den 29 januari.
Ang. undrad först i Riksdagens elfte timme. Men trots det vågar jag ändå ba den
lydelse af öfvertygelsen, att lagen, med den formulering, hvari den föreligger,
tryckfrihets- *r Fåra förhållanden tillfredsställande. Jag vågar således tillbaka-
"förord- visa det påstående, att den skulle lägga något som helst hinder i vägen
ningen, för den fria forskningen eller för vetenskapsmännens åtgörandeu eller
(Forts.) för läkarens råd till de personer, som hänvända sig till honom. Alla
dessa saker diskuterades och framlades fullständigt här i kammaren,
och jag hvarken kan eller behöfver återupprepa hvad som sades då.
Ett af de skäl herr Branting anförde var, att vi icke borde binda
oss i grundlag vid en sådan formulering som den nu föreliggande,
hvarigenom vi skulle låsa fast straff barheten af ett visst brott, karak-
täriseradt på ett visst sätt, så att, om vi sedan skulle önska få en änd¬
ring däri, detta skulle försvåras därigenom, att grundlagen ändras med
mera omgång och under strängare former än strafflagen. Olägen¬
heterna af en inkongruens mellan grundlagen och allmänna strafflagen
voro på tal och anfördes såsom skäl mot detta förslag, när det fram¬
lades vid 1910 års riksdag. Men det oaktadt tog man förslaget där¬
för, att man ansåg fara vara för handen och att förslaget behöfdes.
Nu vill jag säga, att svårigheten för en eventuell framtida ändring
ingalunda är densamma, om denna grundlagsparagraf nu bringas i öfver¬
ensstämmelse med själfva strafflagen. Ty grundlagen formulerar sin
straffbestämmelse så: att den som gör det och det, begår det och det
brottet, han straffas efter allmän lag. Grundlagen hänvisar således till
allmän lag. Om således allmänna lagen ändras, så att det icke vidare
tinnes straff för gärning, som faller under denna grundlagsparagraf,
så är i och med detsamma effekten af grundlagsparagrafen borta. Jag
vill med detta säga, att om nu den förste talaren och hans menings¬
fränder vilja ha bort hela detta stadgande ur strafflagen —
och därpå går det naturligtvis ut — och lyckas härutinnan, så är
därmed grundlagsbudet satt ur kraft under den tid som åtgår för att
få bort den då uppkommande inkongruensen mellan strafflagen och
tryckfrihetsförordningen. Om herrarna således vilja bortarbeta straft-
lagsparagrafen, går detta precis lika lätt, vare sig grundlagsbudet säger
det ena eller det andra.
I fråga om skälen, hvarför man behöfver taga denna lag nu, ber
jag att fä instämma i hvad herr vice talmannen sade. Jag tillåter mig
hänvisa till det yttrande, som hans excellens herr statsministern fällde i
remissdebatten, då han uttalade, att det stod för regeringen klart, att
det måste finnas en viss kontinuitet i statslifvet, äfven om åsikterna och
riksdagsmajoriteterna ändrades. Är den satsen riktig, hvithet jag tror,
att den är, så gäller den först och främst på lagstiftningens område,
och är det någon speciell del af detta område, där man bör vara
synnerligen angelägen om, att den satsen skall komma till tillämp¬
ning, är det just i en sådan situation, då det gäller att bringa speciell
strafflag i kongruens med allmän strafflag.
Slutligen skulle jag såsom motiv för det yrkande, som jag för min
del tillåter mig göra, nämligen om bifall till förslaget, vilja nämna,
att behofvet af dessa bestämmelser visst icke blifvit mindre efter år
1910, fastän den sedliga indignationen i landet icke numera flammar
så högt, som den gjorde då. Det finnes naturligtvis ingenting, som är
39 Nr 3.
Måndagen den 29 januari.
lur den allmänna sedligheten mera fördärfligt: och mera olycksbrin-^M. andrad
gande än exempelvis dessa priskuranter öfver preventiva varor med
beskrifvande utläggningar, som komma i händerna på hela den stora tryckfrihets-
okritiska massan åt folket och som sedan tolkas och tillämpas eftersom ' förord-
enbvar själf kan hitta på. Det synes mig vara till den grad farligt ningen.
för allmän sedlighet, att jag knappast kan tänka mig något farligare. (Forts.)
Och just dessa priskuranter och annonser om sådana varor kominer
man icke åt, förrän tryckfrihetslagen ändras såsom no föreslagits. Där¬
för är det det viktigaste steget som återstår att ta, i fall man vill
fortgå i den riktning, strafflagen anvisar. Jag hoppas, att litet hvar af
herrarna skall finna konsekvensen fordra, att man verkligen så gör.
Jag roade mig i morse — det var strax före plenum — att gå
in i kammarens tidningsrum och där taga en hastig öfverblick, öfver
hvilka annonser om nu ifrågavarande varor, som funnos i de tidnings¬
nummer, som lågo därinne. Det var naturligvis en sådan där blixt¬
intervju med tidningshögarna, om jag sä får säga. Men den gaf i alla
fall på kort tid ett ganska anmärkningsvärdt resultat, och jag anser
mig böra meddela detta, ty dessa fakta äro något, som herrarna själfva
kunna kontrollera och som tala sitt tydliga språk. Jag vill då nämna, att
i »Brands» senaste nummer fann jag 13 sådana annonser, som upptogo
efter ögonmått ungefärligen eu hel spalt af tidningen. I. »Nya Folk¬
viljan» fann jag sju annonser, delvis satta med fetstil. I Östergötlands
Folkblad fann jag sex annonser, en af dessa med fetstilsrubriken »Syn¬
dare» och så citationstecken omkring. I »Socialdemokraten» för i dag
har jag funnit fyra annonser. I »Norrskensflamman», i »Arbetare¬
bladet», i »Jämtlandskuriren», i »Aurora», i »Skånska Socialdemokra¬
ten», i dem alla har jag funnit sådana annonser. Jag hann icke gå
igenom mera, men anser detta vara alldeles tillräckligt.
Jag vågar alltså påstå att det behof, som föranledt denna lag-
paparagraf i tryckfrihetsförordningen, kvarstår fortfarande oförändradt,
och jag uttalar den förhoppning, att kammaren skall tillgodose det
behofvet genom att bifalla den förevarande grundlagsparagrafen, till
hvilken jag alltså yrkar bifall.
Herr Starbäck: Herr talman! Jag skulle kunna ha inskränkt
mig till att enbart instämma i herr Brantings, efter min mening,
synnerligen uttömmande och klargörande anförande, men det förefalleer
mig, som om det skulle vara lämpligt att här, om också i allra största
korthet, ge någon liten replik med afseende å det sista anförandet.
Såsom förut, då ämnet debatterades, vill man också nu söka att
intaga det sista fästet med ett påpekande af den utaf oss alla syn¬
nerligen enhälligt dömda trafiken med afseende å priskuranter och
allt detta, som man med rätta betecknar såsom något särdeles be¬
kymmersamt. Men jag tror, att, om man bedömer saken med litet
kallt hufvud, kan man väl ändå icke vilja inbilla sig, att ett upphö¬
rande af dessa priskuranter, en inskränkning af den annonsering, som
.här påpekats, verkligen skulle medföra eu ökad sedlighet, en högre
etisk uppfattning hos folkets vida lager. Det är åtminstone för mig
alldeles omöjligt att gå med på en sådan åskådning. Sedlighetshafveri
.är också en frånsida af den medalj, som på framsidan bär inskriften:
» 3. 40
Måndagen den 29 januari.
Ang. ändrad »Arbetet för folkets etiska höjande», och ett sådant sedlighetshafveri
J'3mom"Ilkan ^a> s:lsom v' veta, högst besynnerliga former. Det är därför skäl,
tryckfrihets-man lc;he alltför mycket hissar det baneret.
förord- Den andra synpunkten, som här lagts till grund för bedömandet
ningen, af denna fråga, är att man vill hindra nativitetens minskande. Herr
(Forts.) Branting hade på tal därom ett exempel från Frankrike, som visade,
att i detta land, där nativitetsfrågan så länge stått på dagordningen,,
har man dock icke en så bestämd uppfattning af den frågans samband
med den här debatterade, som man här velat göra gällande. Den
offentliga propaganda, som talats om i detta afseende, är ju visserligen
värd all uppmärksamhet och bör motarbetas. Men är det bättre, att-
man trycker ner den till mera underjordiska vägar, är det icke bättre,
att man får möjlighet att se, hvarthän en sådan propaganda syftar
och söka att komma den till lits öppet såsom väl till sist ändock blir
det bästa medlet? På samma sätt är det nog också med sedlighetsfrågan.
Men jag kan icke heller gå med på den uppfattning, som gjort
sig gällande i de båda sista talarnes anföranden. Herr Petersson
yttrade, att om vi nu godkänna den föreliggande ändringen i grund¬
lagen, så skulle detta i skälfva verket icke betyda så särdeles mycket,
tv om Riksdagen, sedan den fattat detta beslut, ville ändra strafflagen,
skulle effektiviteten af den nya paragrafen i tryckfrihetsförordningen
bli lika med noll, om jag icke missuppfattade honom. Brottet skulle
nämligen straffas enligt allmän lag. Vill verkligen herr Petersson in¬
billa oss, att om nu Andra kammaren beslutar i enlighet med det
föreliggande förslaget, man sedan inom en skönjbar framtid skall
kunna få fram en ändring i strafflagen? Det är väl ändock någonting,
som icke är så särdeles troligt. Jag vill icke kalla detta för advokatyr
till förmån för en bestämd sak.
Icke heller kan jag finna det resonemang vara riktigt, som af herr
vice talmannen fördes, att vi endast här ha att ta konsekvensen af ett
föregående beslut. Ja, det resonemanget kunde låta höra sig, då den
föregående Riksdagen fattade sitt beslut i grundlagsfrågan. Men skall
grundlagens bud i detta fall tolkas så, att om det står i samband med
ett annat lagbud utaf allmän lags natur, då skall en nyvald kammare-
också anse, att den är tvungen att ta konsekvensen af en föregående
kammares beslut i en allmän lagfråga? Detta kan jag icke första
vara riktigt. Det skulle ju vara detsamma som att i det afseendet
annullera grundlagen. Det förefaller mig därför, att, såsom också
herr Branting framhöll, kammaren står fullkomligt fri med afseende
å det beslut, den skall fatta.
Då jag icke kan finna de skäl, som här framdragits under de tre
debatter, jag åhört i denna fråga, vara ur sedlighetssynpunkt eller
nativitetssynpunkt bestämmande och icke heller finner de andra skälen
afgörande, tillåter jag mig, herr talman, att instämma i herr Bran-
tings yrkande.
Herr Åkerman: Herr talman, mina herrar! Blott några få ord.
Herr Petersson refererade ett yttrande under remissdebatten af
hans excellens herr statsministern, i hvilket yttrande herr statsministern
nämnde något om nödvändigheten af kontinuitet i statslifvet. Men.
41 Nr 4.
Måndagen den 20 januari.
såsom herr Starbäek redan vidrört, kali naturligtvis herr statsministerns^n^. Undrad
ifrågavarande yttrande absolut icke ha syftat på ett fall sådant som af.
detta. Vår grundlags föreskrift, att eu nyvald Riksdag skall pröfva,'tn/ckfidhetf-
hvad en föregående beslutat i grundlagsfrågor, och afgöra, hvad som förord-
skall gälla, vore nämligen fullkomligt onödig, om man blott skulle ningen.
hålla på kontinuiteten såsom det högsta af allt. Vi sitta här i dag (Forts.)
just för att pröfva hvad en föregående Riksdag gjort, för att pröfva,
om vi kunna godkänna dess beslut, och våra händer äro således full¬
ständigt fria. För min del har jag hvarje gång denua lag varit före,
röstat, emot densamma och kommer att göra så äfven i dag.
Herr Petersson talade vidare något om nödvändigheten af kongruens
mellan strafflagen och tryckfrihetsförordningen, -la, i princip kan
man gifva honom rätt i hvad han därutinnan uttalade, men dä han
förklarade, att det ingenting skulle göra, om vi nu godkände detta
lagförslag och förde detta stadgande in i tryckfrihetsförordningen, där¬
för att, om strafflagens motsvarande paragraf toges bort, vore ej heller
någonting vidare kvar i tryckfrihetsförordningen, vill jag endast säga,
att det, såsom herr Starbäek äfven påpekade, förhåller sig sä, att det
är mycket otroligt, att det går för sig att efter en sådan ändring i
tryckfrihetsförordningen, som nu är ifrågasatt, ändra strafflagen, åt¬
minstone kommer det i hvarje fall att blifva mycket försvåradt. Det
fall, som herr Petersson drog upp, blef, såsom han framställde det¬
samma, ett alldeles rent fall. Men det kan också tänkas att det till¬
stöter komplikationer, så att strafflagen endast blir i vissa afseenden
omformulerad, och då tror jag icke, att saken blir så enkel, utan det
kan nog bli ganska svåra rätlsfall, som till följd däraf uppstå.
Hvad kongruensen mellan strafflag och tryckfrihetsförordning be¬
träffar, så är densamma redan nu i andra afseenden icke fullständig.
Jag skall icke trötta herrarna med någon närmare redogörelse här¬
för; jag skall endast anföra ett enda exempel I tryckfrihetsförord¬
ningen talas t. ex. om och belägges med särskildt straff, om någon
förnekar Gud och ett lif efter detta eller den rena evangeliska läran.
Något motsvarande brott talas däremot icke om i strafflagen. Det
kan således redan nu inträffa, att eu person kan blifva dömd för för¬
nekelse af Gud och ett lif efter detta, ifall han tryckt något, där så¬
dant uttalas, under det att han kan få stå och förneka hvad han vill
på ett folkmöte inför tusentals människor utan att blifva straffad där¬
för. Detta är blott ett exempel på frånvaron af denna kongruens,
som här anses vara så nödvändig.
Jag vill dessutom erinra herrarna om, att äfven om man åstad¬
kommer en fullständig kongruens i själfva lagtexten, står man i alla
fall inför möjligheten, att en person kau blifva fälld i tryckfrihetsmål,
men frikänd i vanligt brottmål af motsvarande beskaffenhet. Vi ha
nyligen upplefva! ett exempel därpå, ehuru förhållandet var det mot¬
satta. Det var nämligen en person, som blifvit tilltalad för ett ytt¬
rande vid ett möte och samtidigt för liknande yttrande i en tryckt
skrift. Hvad hände? Jo, det gick så, att lian blef frikänd för sina
muntliga yttranden på mötet, men blef dömd i tryckfrihetsmålet. Så¬
dant kan man under alla omständigheter icke fullständigt freda sig för.
Herr Peterssons tiduingsgranskning i dag på morgonen var, såsom
Sr 3. 42
Måndagen den 29 januari.
Ang. ändrad lian själf erkände, flyktig. Det tillkommer här absolut icke mig att
lydelse af replikera honom i den punkten, då jag icke är tidningsman, utan det
kommer väl kanske någon person, som är fäst vid pressen, att göra,
V T ■ men jag kan i alla fall icke underlåta att nämna, att nog vill jag
minnas dunkelt, att jag läste någonstans om, att en borgerlig tidning
och således väl eu sådan, som herr Petersson vill anse mycket akt¬
ningsvärd, skulle ha haft sådana annonser, hvarom här är tal, oafsedt
eu öfverenskommelse, som varit gjord mellan tidningarna att ej intaga
dylika annonser. Det kan hända, att jag far vilse härvidlag; någon
här närvarande tidningsman torde möjligen kunna upplysa om, huru
förord¬
ningen.
(Forts.)
härmed förhåller sig.
Jag skall icke ytterligare rulla upp de skäl, som i föregående de¬
batter äro anförda emot denna lag, men jag kan likväl icke underlåta
att, då lagens fader, herr Petersson, står här och säger, att det var
honom angeläget, att icke ungdomen skulle på något sätt förföras af
dessa broschyrer och dessa uttalanden på möten, det verkligen är un¬
derligt, att han vid formuleringen af lagen alldeles förbigått och läm¬
nat oanmärkt det allra vanligaste af de medel, som afse att före¬
komma följderna af könsumgänge, nämligen i afseende å barnalstringen,
under det att han å andra sidan skrifver lagen sa, att han, såsom berr
Branting redan nämnt, träffar äfven profylaktiska, rent hygieniska åt¬
gärder. Äfven efter denna lag kan folk stå upp och undervisa om,
huru människor skola slippa att få barn, alldeles liksom förut, innan
vi hade lagen, blott man undviker att tala om dessa föremål, utan i
stället förordar andra alltför väl kända medel, för att jag här skulle
behöfva närmare ingå på detta grannlaga ämne. Detta är blott en
af de många brister, som vidlåda förslaget.
Jag kan absolut icke se, att, därest ledamöterna af denna kammare
i sakfrågan äro af annan mening än den, som första gången fram¬
ställde denna proposition till Riksdagen, om de således ha klart för
sig, att detta är en olämplig och dålig lag, det förefinnes något hinder
för att nu, när det gäller att grundlagsfästa det föregående beslutet i
denna fråga, äfven säga nej till ett dylikt förslag.
För min del ber jag, herr talman, att få yrka afslag å det före¬
liggande förslaget.
Herr Byström: Herr talman, mina herrar! Frågan om, huruvida
ledamöterna ha rätt att säga ja eller nej till detta lagförslag, bör vara
klar för oss alla. Vi ha frihet att rösta så som vi anse vara rätt och
riktigt, och vi kunna säga ja eller nej, hvilketdera vi vilja — den sa¬
ken anser jag att vi icke nu behöfva diskutera här ibland oss.
Jag har icke vare sig år 1910, 1911 eller 1912 hört någon enda,
som tagit den snuskiga trafik, som man här vill komma^ åt, i försvar,
utan alla ha dömt den såsom olämplig och skadlig. Nu är det me¬
ningen, att på något sätt kunna motverka denna trafik, hvars skadlig¬
het0 och farlighet, såvidt jag vet, ingen enda har förnekat. Nu säger
herr Starbäck t. ex., att det finnes två vägar, på hvilket detta kan gå
för sig: den ena är den offentliga vägen; den andra är den hemliga
eller, som jag tror han uttryckte sig, den underjordiska vägen. Nåväl,
tror icke berr Starbäck, att äfven nu denna hemliga, underjordiska
43 Nr 3.
Måndagen den 29 januari.
väg anlitas? För min del tror jag, att för närvarande båda dessa vä-Ang. ändrad
gar anlitas. Men om man nu kunde stäcka t. ex. den offentliga vägen,
så vore väl ändå något gjordt för att hindra det, som man här villtryckfrihets-
komma åt, och jag tycker, att med det erkännande, som ändå ligger förord-
i herr Starbäcks yttrande, att han visst icke gillar denna trafik, som ningen.
man nu vill hämma, han skulle kunna resonera som så, att då det (Forts.)
nu gäller den ena sidan, den ena vägen af de båda, på hvilka denna
trafik nu söker taga sig fram, vi väl borde kunna gå med på ett så¬
dant förslag.
Jag vill vidare hafva sagdt, att den af en talare här lätnuade
förteckning på tidningar, som innehålla dessa annonser, om hvilka jag
tycker, att det är olämpligt, att de skola stå i tidningarna, icke var,
såsom han själf sade, någon fullständig lista på de tidningar, som
hafva dylika annonser. De äro icke begränsade till något visst partis
tidningar, utan man kan leta upp sådana annonser, hvarom här är
fråga, jämväl i tidningsorgan, som tillhöra en annan sida, men jag
vill hafva sagdt nu, såsom jag sagt förut, att flera af de tidningar,
som tillåtit sig att taga in dessa klandrade annonser, ha på sista tiden
slutat därmed, detta naturligtvis på den grund, att de ansett dem
•olämpliga.
Jag ber, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande.
Herr Thorsson: Herr talman! Då detta ärende behandlades här
i kammaren vid fjolårets riksdag, tillät jag mig yttra, att denna fråga
borde ses från mer än en synpunkt, och jag betonade då särskildt den
sociala sidan af denna lagstiftning. Jag framhöll därvid, att så länge som
icke Riksdagen genom sin sociala lagstiftning sörjer för, att vi få bättre
bostäder och att det blir bättre omvårdnad om de barn, som äro födda,
är det ett palliativ att lagstifta i ett ämne som detta på sådant sätt,
som nu är föreslaget. Jag har blifvit ytterligare styrkt i denna min
uppfattning af en utredning, som för kort tid sedan var föremål för
en sammanträngd framställning i hufvudstadspressen, angående moder-
skapsförsäkringsfrågan. Den statistik, som förekommer rörande nämnda
fråga, konstaterar, att en ohygglig massa af de födda barnen dör redan
■under det första lefnadsåret och att mer än hälften af alla barn dör
under de tre första månaderna samt att den största kontingenten af de
barn, som do under sitt första lefnadsår, är att hänföra till sådana
barn, som sakna fader och hvilka endast ha att lita sig till det under¬
håll, en fattig moder kan gifva dem. Det förefaller mig, att om vi
nu skola lagstifta i syfte att bevara folkökningen, ha vi här, mina
herrar, eu naturlig utgångspunkt utan att behöfva gå den omvägen
att framtvinga åtgärder, genom hvilka barn skola födas till världen
för att, sedan modern har underkastat sig de smärtor, som följa med
barnafödseln, hon skall se sitt barn gå förloradt af brist på närande
föda och brist på omvårdnad. Med denna syn på saken kan jag för
min del icke vara med på en sådan lagstiftning som den nu förelig¬
gande. Jag ser hellre, att till följd af användande af preventivåtgär¬
der ett barn icke födes till världen, än jag ser att till världen födda
barn skola redan under de första månaderna af sitt lif försvinna igen
på grund af vanvård.
Nr 3. 44
Måndagen den 29 januari.
Ang. ändrad Med denna utgångspunkt tillåter jag mig, herr talman, att yrka
lydelse «/uf'slag å det föreliggande lagförslaget.
P 3 mom. 13
t>!tförord tS Med herr Thorsson förenade sig herrar Borg, Källman, TVinberg,
ningen. Rundgren, Forssell, Tengdcihl, Johansson i Uppmälby, Bärg i Ratri-
(Forts.) neholin, Hage, Bindley, Sävström, Edbom, Svensson i Skönsberg,
Berglund, Anderson i Råstock, Widlund, Magnusson i Kalmar, Nils¬
son i Hagaby, Borggren och Kloo.
Herr Persson i Tallberg: Herr talman! Vi torde väl ända vara
tämligen ense därom, att det är af ganska stor vikt, att tryckfrihets¬
förordningen bringas i öfverensstämmelse med strafflagen i detta fall.
Nu anförde visserligen herr Åkerman någonting, som man kanske-
skulle kunna tycka vara ett skäl, hvarför icke detta vore så viktigt,
och det skälet var det — som jag för min del får säga att jag tycker
vara mycker egendomligt, när det kommer från eu jurist — att kali
påvisade, att det funnes så många andra lagstiftningsområden, som
icke stode i öfverensstämmesle med hvarandra. Men icke lär man val
bota det felet genom att man gör ytterligare ett fel!
Nu tycker jag för min del, att frågan är tämligen utdebatterad,
och jag vill endast fråga, om det kan anses vara någon fara för sed¬
ligheten, om vi antaga det föreliggande förslaget, och om det är i sed¬
lighetens intresse, som herrarna yrka afslag på detsamma. Jag för
min del har icke kunnat finna, att så är förhållandet, och under sa-
dana omständigheter synes det mig att goda skäl tala för bifall till
föreliggande förslag.
Jag vill icke gifva mig in på en granskning af formuleringen af
dessa lagparagrafer. Den kunde göras bättre, men kanske också sämre.
Då jag emellertid, som sagdt, icke kan finna någon fara uti att antaga
detta förslag utan tvärtom ett verkligt behof, kan jag, herr talman,
icke annat än instämma i herr vice talmannens yrkande om bifall till
förslaget.
I detta anförande instämde herrar Modig, Ericsson i Vallstu,
Olsson i Fläsbro, Ström, Hansson i Bäck, Olsson i See, Hamrin,
Bergman, Björnberg, Gustafsson i Vi och Andersson i Altofta.
Herr Bran ting: Herr talman! Jag måste uttala min förvåning
öfver att min ärade kamrat här framför mig nästan tillrättavisade mig där¬
för att jag vågade för tredje gången taga ordet vid denna frågas be¬
handling. Det är dock, såsom här framhållits, att denna kammare sitter
här fullt suverän, och här äro många, som icke varit med om våra
föregående diskussioner i ämnet. Och det är fullt befogadt — jag
konstaterar det — att denna fråga i sak något beröres och icke bara
affärdas såsom ett oundvikligt öde, där man skall rulla fram efter ett
beslut, som fattats på förslag af den föregående regeringen.
Det har i ett anförande af den föregående justitieministern ytter¬
ligare till fullo bekräftats hvad jag tillät mig från början framhålla,
nämligen att denna lag var eu af särskilda förhållanden framdrifven
sådan, som i allra största hast iordninggjordes och pressades igenom.
Nr 3.
Måndagen den 29 januari. 45
Det hav icke bär motsagts, att detta lagförslag, så ofullständigt för-Ang. ändrad
beredt, som det var, ytterligare försvagades därigenom, att de korpora- lydelse, af
tioner, som man ansåg nödiga att höra, fingo så få dagar på sig. Det
måste ske med detsamma; det »brann i knutarne», såsom det heter, 'förord-
•oaktadt erfarenheten visat, att så ingalunda var förhållandet. ningen.
Vi ha icke heller fatt något som helst bevis för den här lagens (lorta.)
f.farlighet på det område — herr Daniel Persson i Tällberg! — som
det verkligen gäller, nämligen om den kan komma att inkräkta på
den fria forskningens rätt eller ej. Det är alls icke fråga, om den
skulle kunna vara »till fara för sedligheten», på sätt han helt tro¬
skyldigt sporde, utan frågan ligger på ett helt annat område. Är for¬
muleringen sådan, att lagen till äfventyrs kan komma att inkräkta på
möjligheteten till den fria diskussion i dessa ting, som är till nytta
lör samhällets utveckling? Därpå har herr Daniel Persson icke gifvit
något som helst svar, och hans sätt att ställa den fråga, han fram¬
ställde, tyder på, att han knappt intresserar sig för den sidan af saken.
Men just den sidan är sannerligen af den betydelse, att jag är viss om
att många nyvalda inom Andra kammaren icke vilja lämna den utan
vidare åsido.
I afseende på detta hafva vi som sagdt icke fått något till skydd
och värn att hålla oss till, annat än den nakna förklaringen från den
föregående justitieministern, numera herr Petersson i Lidingö villastad,
att lagen icke kommer att lägga något som helst hinder för den fria
forskningen. Ja, vi veta. mina herrar, huru sådana försäkringar alltid
gifvits och gifvas i dylika fall. Detsamma försäkrades och bedyrades
också i Tyskland, när motsvarande lag där antogs, äfven där under en
mera öfvervägande reaktionär regim. Men hvad har erfarenheten visat?
Jag har i största korthet lagt fram för herrarna uttalanden från de
personer i Tyskland som gå i spetsen för forskningen på detta om¬
råde, visande hvad de tänka om denna lagstiftning, hvars formulering
är af samma art som vårt lagförslags och lika litet försedd med skyd-
-dande undantag för vetenskapens och forskningens frihet som fallet är
med nu ifrågavarande förslag.
Herr vice talmannens liksom mångas med honom argument är så¬
dant, att det är omöjligt att godkänna detsamma. Det lyder i sin
enkelhet och afklädt sin skyddande förklädnad, att, har man en gång
gjort en oklokhet — låt oss begagna det ordet — skall man man nöd¬
vändigt fortsätta och göra en till. Och det missförhållandet, som här
påpekats, att det under öfvergångstiden skulle komma att bestå en
inkongruens mellan strafflag och tryckfrihetsförordning är icke ett
skäl som håller. Gör det verkligen så mycket, om det dröjer några år, tills
man hunnit få denna sak mera lidelsefritt och sakkunnigt debatterad?
Jag kan icke finna, att däraf skulle följa någon som helst olägenhet.
Jag ber därför, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande, då det
på intet sätt kunnat visas, att det nu rådande tillståndet på hithörande
område skulle vara till den grad svårt, att det skulle nödvändiggöra
ett ögonblickligt antagande af denna lag, hvars formulering icke håller
måttet, äfven om det gärna skall af mig erkännas, att meningarna
exempelvis bland läkarna på denna punkt liksom på många andra äro
•delade. Låt dem fortsätta att diskutera denna sak något längre, men
Nr 3. 46
Måndagen den 29 januari.
Ang.ändrad låt oss icke låsa fast densamma i förtid, utan hålla öppet att kunna.
lydelse af ]{onmia fram till en lagstiftning, som är hållbar och som ger forsk-
trfchfrihetl ningen den rätt, som den tillkommer, på samma gång den motverkar
riförord de geschäftsåtgärder, hvilka ingen här försvarar, så som det finnes vara
ningen.
(Forts.)
befogadt.
Herr Liljedajhl: Herr talman, mina herrar! Jag tror, att vi alla
måste erkänna, att här stå humanitära skäl mot humanitära, här står
människokärlek mot människokärlek, och detta gör, att det blir svårt
att här fatta en bestämd ståndpunkt. Men jag tror, att äfven män¬
niskokärleken, som dock är den bästa kraften i hela det sociala reform¬
arbetet, kan gå vilse vägar. Jag har här aflyssnat anförandena de
olika skål, som framförts från de olika sidorna, och jag kan icke finna
annat, än att de skäl, som anförts för ett antagande af föreliggande
förslag, alldeles gifvet väga tyngre.
Det finnes här i vårt land en företeelse, framför allt inom den
så kallade öfverklassen, som jag ganska väl känner till, och den före¬
teelsen är det så kallade tvåbarnssystemet. Får detta sprida sig på
djupet, får det utbreda sig inom hela vårt folk, så tror jag, att det
kan och måste blifva en hjärtstöt riktad mot det svenska folkets vara.
Jag fick alldeles nyligen mig tillsända två skrifter, två broschyrer,
som äro skrifna för att för vårt folk kungöra tillvaron af och sättet
att begagna dessa preventiva medel. Jag skall väl akta mig för att
nämna titeln på dessa skrifter, eftersom allt, som talas i denna säl,
höres i hela landet. Men om deras innehåll måste jag säga, att det
var det skamligaste och mest gemena, jag någonsin läst. Jag är all¬
deles viss på, att det föreliggande lagförslaget skulle kunna slå ihjäl
sådana mordförsök, riktade mot vårt svenska folks tillvaro.
Här har talats om, att inom franska armén skulle försiggå eu
undervisning om könssjukdomarnes bekämpande med hjälp af dessa
preventiva medel. Ja, skulle något sådant komma till stånd inom
svenska armén, så skulle jag känna mig förpliktad att genast afgifva
min afskedsansökan. Jag kan icke finna annat, än att det här gäller
att släcka en eld, som börjat att brinna och som kan antända det
vackra palats, som heter Sveriges framtid. Det finnes estetiker nog
hjärtlösa att hylla den paradoxen, att palats äro vackrast när de brinna.
Jag skall till sist som allra hastigast begifva mig till själfva frågans
innersta medelpunkt. Här har talats om könssjukdomarne, om att
dessa skulle kunna bekämpas med hjälp af dessa preventivmedel. Jag
har hemma en bokhylla med sexuell litteratur, och jag kunde kär, om
jag hade böckerna till hands, citera en mängd framstående forskare,
som säga, att dessa medel äro fullständigt värdelösa i grund och botten,
när det gäller kamp mot könssjukdomarne. Men äfven om jag trodde,
att så icke vore, äfven om jag trodde, att vi med dessa medel kunde
skydda det svenska folket, så vet jag en könssjukdom — och det är
dock den viktigaste — som vi icke kunna bekämpa på detta sätt, men
som kan breda ut sig öfver hela vårt folk, och det kan gå hastigt
nog. Och det är detta, att om man med den renaste forskare i denna
fråga, som jag känner, vår svenske, nyskapare inom erotiken, Emanuel
Svedenborg, anser, att det könsliga det som gör mannen till man ock
47 Sr 3.
Måndagen den 29 januari.
kvinnan till kvinna, är något framför allt andligt, då är också den-4»«/. ärulrcut
farligaste könssjukdomen den, mot hvilken i grunden icke hjälper fy‘lellie af,
något annat medel än bibelns gamla goda medel, som lyder så: skapa P
i mig, Gud, ett rent hjärta. Det medlet tror jag i grunden är bättre ”förord-
an de medel, som här framhållits. ningen.
Herr talman, jag yrkar bifall till föreliggande lagförslag. (Forts.)
Herr De ander: Herr talman! i likhet med herr Starbäck, tror
jag, att det vore lyckligast och bäst, om den allmänna opinionen kunde
bearbetas i riktning att förakta den här skamliga trafiken, så att den
icke ville taga någon befattning med den. Men tyvärr vill icke någon
sådan här allmän opinion infinna sig, utan annonser och broschyrer
spridas fortfarande, såsom här erinrats, lika bra som förut.
Herr Thorsson har nu pekat på de dåliga bostadsförhållandena,
och det är ju en sak, som vi böra fästa den allra största uppmärk¬
samhet vid; vi böra gorå allt hvad vi kunna för att få bättre bostads¬
förhållanden för fattigt folk. Men beklagligen är det nog icke bara i
kyffena, som man säger, som ifrågavarande trafik förekommer, utan
dessa medel användas äfven i de fina salarne. Och tyvärr är det i
salarne, som man börjat att använda dem, och sedan ha de trängt ned
till folket. Men vare sig de förekomma i salarne eller i de trånga
boningarne, så är det en skamlig trafik. Jag tror nu icke, att man
genom att antaga detta lagförslag skulle kunna hämma denna trafik.
Men samhället må i alla fall säga ifrån, att det icke gillar denna
trafik, utan att det söker, i den mån det är möjligt, att bekämpa den.
Da jag nu icke kan finna, att detta lagförslag i ringaste mån
lägger band pa den verkliga friheten, som jag är mycket angelägen
att värna, och da jag icke kan finna, att det står hindrande i vägen
för vetenskaplig forskning eller för de råd, som läkaren möjligen kan
ha att gifva de patienter, som söka honom på omhaudlade område, så
tycker jag icke, att det är den ringaste risk att antaga lagförslaget,
och jag ber därför att i likhet med många föregående talare få yrka
bifall till detsamma.
Häruti instämde herrar Carlson i Herrljunga och Karlson i Väst-
tomten.
Herr Persson i Tällberg: Herr Branting förebrådde mig, att jag
icke alls beaktat den vetenskapliga sidan och den vetenskapliga forsk¬
ningen i detta afseende. Ja, jag ger herr Branting rätt däri? Jag är
hvarken vetenskapsman eller fackman på detta område, och öfverläm-
nar följaktligen åt herr Branting att föra deras talan. Men det får
jag säga, med all aktning för vetenskapen, att om vetenskapsmännen
skulle behandla denna fråga på sådant sätt, att allmän fara för andras
förförelse däraf uppkomme, anser jag, att äfven vetenskapsmännen böra
böja sig i detta afseende. Äfven från denna synpunkt tror jag sålunda
icke att någon fara föreligger för antagande af detta förslag, utan
tvärtom.
Sr 3. 48
Måndagen den 29 januari.
Herr Räf: Ja, herr talman, jag vill endast ha inristadt i dagens
protokoll, att jag kommer att gifva det föreliggande förslaget min röst.
Öfverläggningen var härmed slutad. Herr talmannen gaf propo¬
sitioner dels på antagande af det förevarande förslaget och dels på
förkastande af detsamma; och fann herr talmannen den förra proposi¬
tionen vara med öfvervägande ja besvarad. Som votering emellertid
begärdes af herr Branting m. ti., blef nu uppsatt, justerad och anslagen
en så lydande voteringsproposition
Den, som vill, att kammaren antager ifrågavarande förslag till
ändrad lydelse af 3 § 13 mom. tryckfrihetsförordningen, röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, har kammaren förkastat förslaget.
Omröstniugen utvisade 106 ja mot 78 nej; och hade alltså för¬
slaget af kammaren antagits.
§ 8.
InteiyeUa- Ordet lämnades härefter på begäran till
tion.
Herr Sommelius, som anförde: Herr talman, mina herrar! Jag
liar begärt ordet för att i en handelspolitisk fråga göra en hemställan
till kammaren om att få framställa en interpellation.
Det är ett lika sant som glädjande faktum, att på de senare
åren inom vårt land intresset för vår näringspolitik mer och mer ut¬
vecklat sig. Den för några månader sedan afgångna regeringen, lik¬
som den, som nu sitter vid Sveriges roder, har vid flera tillfällen såväl
i tal som handling visat sitt varma intresse för vår näringspolitik och
velat i hvad på den ankommer bidraga till dess utveckling. Tyvärr,
mina herrar, är det så, att detta intresse icke alltid varit lika starkt,
som det nu är. Det var en tid förut, som man blott sällan spårade
något intresse för vår handelspolitik, utan förhallandena fingo utveckla
sig, som de själfva behagade. Bästa beviset därpa är den njugghet
med afseende på undervisningen, som visats mot alla dem, som i all¬
mänhet ha ägnat sig åt näringspolitik. Det belopp, som på senare
tider åtgått till undervisning för merkantilt folk, är 42,000 kronor,
hvartill ”dock kommer ett belopp af 30,000 kronor, som Stockholms
handelshögskola under de senare åren åtnjutit: således tillsammans
72,000 kronor till handelsundervisningens befrämjande. Dock ber jag
att få reservera mig i det hänseendet, att jordbruket ju har blifvit
tillgodosedt med ett långt rikligare förråd af medel till undervisning,
hvilket säkert är det från alla håll synnerligen väl unnadt.
Men det är icke blott undervisningen, man varit njugg med. Ännu
Måndagen den 29 januari. 49
har i vält land icke något handelsdepartement tillkommit. Och dock
veta vi, huru på möten och öfverallt i vårt land eu allmän klagan
iorsports däröfver. Och särskilt har det framhållits, att icke något
annat land än vart torde finnas i Europa, på några få undantag när
åtminstone, som icke tillgodosett sig med ett handelsdepartement”
All denna njugghet är emellertid så mycket mer egendomlig, som
vi alla veta — och kammaren känner det fullt ut lika väl som jag —
att nanngslifvet är det, som uppehåller, foder och kläder hela vår be¬
folkning. Det bestrider kostnaderna för vårt försvar, det sörjer för
realiserandet af våra ideella intressen, det möjliggör en lögning af
vara sociala och kulturella frågor, det skall betala kostnaderna”för
amorteringen af våra lan, och det skall dessutom reservera något för
besparingsändamål.
Den uppgift, näringspolitiken i vårt land har, är tvåfaldig. Den
ena uppgiften är att tillgodose landets behof af alla dess konsumtions¬
artiklar, och i det afseendet, mina herrar, lämnar vår näringspolitik
mycket öfrigt att önska. Herrarna torde veta lika väl som jag, att
det finnes en oändlig massa varor, som införas i vårt land, utan att
man kan hejda importen af desamma. Herrarna ha helt säkert viss¬
het därom, och jag är ötvertygad om, att det finnes få personer i denna
kammare, som icke bära pa sig något af utländska importvaror. Jag
tror till och med, att det papper vi skrifva på, de pennor, vi använda,
skola visa sig ha utländsk ursprungsbeteckning, om vi närmare göra
oss därom underrättade.
Den andra näringspolitiska uppgiften är exporten. Exportintresset,
mina herrar, har så stor betydelse för vårt land, att jag anser det vara
eu åt de allra viktigaste frågor, statsmakterna kunna taga under om¬
pröfning. Jag ber i detta fall fa framföra några siffror från vårt
södra grannland, Danmark. De flesta af oss skulle väl tro, att Sveri¬
ge exportsiffra långt öfverstiger Danmarks. Men så är långt ifrån
v-u*faat£ ’ ° Danmark, med en befolkning endast uppgående till
hälften åt var, och som saknar järnmalm och skogar, trävaruindustri
och järnindustri och ännu mindre har tillgång till våra floders rike¬
domar, detta land har dock ett exporttal, som öfverskrider Sveriges.
Danska statens exportsiffra uppgick för åren 1908—1909 till i medel-
tal miljoner kronor, under det att Sveriges exporttal icke
?ar,.. , belopp än 482—473 miljoner kronor under de senaste
ar, för hvilka statistik finnes tillgänglig. Då nu dessutom vår import
uppgår till 609 miljoner kronor, så uppstår en försämring i budgeten
med 127 miljoner kronor för ar. Jag erinrar mig dessutom från den
senaste remissdebatten, att riksgäldskontorets ordförande, herr Cavalli,
dd framtiädde och lämnade nagra ganska nedslående siffror öfver vår
utländska skuld. Den uppgick 1899, till 317 miljoner kronor, under
det den for närvarande uppgår till icke mindre än 606 milioner
kronor. J
, <^a’ mina herrar, det är för oss af allra största betydelse att söka
träffa anstalter för att öka var export och minska våra skulder. Det
är först på senare tider, som några åtgärder i detta hänseende blifvit
vidtagna — och för dem skola vi vara tacksamma — men det fanns
eu tid, da man icke något vidare tänkte på vår finansiella ställning
Andra kammarens protokoll 1912. Nr 3. 4
■Nr 3.
Interpella¬
tion.
(Forts.)
Nr 3. 50
Interpella¬
tion.
(Forts.)
Måndagen den 29 januari.
och dess önskemål, eu tid då man sorglöst lät dagen ga, utan att
något särskildt dref oss framåt. Men sa kom aret 1905, da vi från
Norge öfverraskades af uppsägningen af unionen — jag tror till diplo¬
maternas stora förvåning. Man samlade sig då och försökte, så godt
man kunde, att företaga någonting, och ofta talades det. då om att vi
skulle söka att inom Sveriges gräns återeröfra Norge, liksom fordom,
när vi förlorat Finland, man då också skulle försöka att återeröfra
detta land. Jag vill hoppas, att vi för framtiden icke skola få någon
ytterligare anledning att tillfredsställa vår eröfringslusta i detta åt-
seende* *
Jag nämnde, att 1905 varit ett kritiskt ar, och att särskildt var
diplomatiska kår känt sig däraf berörd. Det var också denna kår,
som först tog initiativ till någon förändring. I mars 1905 tillsatte
Kungl. Maj:t en kommitté, som hade till uppgift att framkomma med
förslag till en ny organisation af utrikesdepartementet och konsulat¬
väsendet. Redan i maj månad följande år hade denna kommitté sitt
arbete framlagdt; och kommittén syntes hafva kommit till det lyckliga
resultatet, att den ville framlägga ett förslag till eu handelsafdelmng
inom utrikesdepartementet. Tyvärr blef det så, att man ..icke tog
steget fullt ut; utan då andra länder rikligen och i allra största^om¬
fattning försett sig med handelsagenter och aflönade konsuler,^ så .att
kulturstaterna på kontinenten hade ända till 2 å 300 dylika, så nöjde
sig Sverige med ett antal af blott 11.
Nu veta herrarna mycket väl, att ett land endast till en viss grad
kan utnyttja ett annat lands konsuler i ett främmande land. Då man
hemställer till dem att skaffa upplysning om det främmande landets
varuproduktion, nya industrier och nya företag, sa kan man visserligen
erhålla svar, men det blir i vanliga fall i högsta grad sväfvande, och
ännu mera håller man sig undan, om det kräfves att man skall bereda
plats för svenska varor i utlandet. Det har naturligtvis varit menin¬
gen med våra konsulära beskickningar, att de i sin mån skulle bidraga
till omsättningen af svenska varor i utlandet.
Det är i känslan af att detta syfte med kommitténs arbete icke i
så hög grad lyckats, som man hade skäl att förmoda, som jag tillåter
mig ått vid detta tillfälle göra en hemställan till kammaren om till¬
stånd att till hans excellens herr utrikesministern framställa eu inter¬
pellation.
Mycket kunde vara att i denna fråga ytterligare framhålla. Jag
skall dock icke längre taga kammarens uppmärksamhet i anspråk,
utan ber härmed att få formulera min interpellation så lydande:
1. Har det sedan ombildningen af vårt utrikesdepartement år
1906 visat sig, att utrikesdepartementets handelsafdelning samt vår
diplomatiska och konsulära kår på ett tillfredsställande sätt fylla sina
handelspolitiska uppgifter?
2. Efter hvilka principer har den ekonomiska utbildningen åt
utrikesdepartementets tjänstemän ägt rum sedan år 1906?
3. Kan det påvisas, att genom utrikesdepartementets handelsafdel¬
ning landets export befordrats?
Ifrågavarande framställning bordlädes på begäran.
Onsdagen den 31 januari.
51 Nr 3.
§ 9.
Justerades protokollsutdrag.
§ io.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Christiernson
|
under 5
|
dagar fr.
|
o. in.
|
den 30
|
jan.,
|
» Isaksson
|
» 8
|
|
»
|
» 30
|
»
|
» Enderstedt
|
» 8
|
»
|
»
|
» 30
|
»
|
» Odqvist
|
» 5
|
»
|
»
|
» 30
|
* och
|
» liäf
|
» 8
|
»
|
»
|
» 31
|
»
|
Härefter åtskildes
|
kammarens ledamöter kl.
|
2.5 7 e.
|
m.
|
In fidem
Per Cronvall.
Onsdagen den 31 januari.
Kl. 1 e. in.
§ 1.
Justerades protokollet för den 24 innevarande januari.
§ 2.
På hemställan af herr talmannen beslöt kammaren att vid inne¬
varande riksdag tillsätta fem tillfälliga utskott, hvart och ett bestå¬
ende af tio ordinarie ledamöter och sex suppleanter.
Vidare beslöt kammaren, likaledes på herr talmannes förslag, att
företaga val af ledamöter i de tillfälliga utskotten onsdagen den 7
och val af suppleanter i samma utskott torsdagen den 8 nästkommande
februari.
§ 3.
Herr statsrådet Adelswärd aflämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
med förslag till lag om ändrad lydelse af 2 § i lagen om bank¬
rörelse ;
med förslag till lag innefattande ändring i 24 kap. 7 § rättegångs¬
balken ; och
Nr 3. 52
Onsdagen den 31 januari.
med förslag till lag om ändring i vissa delar af utsökningslagen
m. m.
Nämnda propositioner bordlädes på begäran.
§ 4.
Enligt därom den 26 innevarande januari fattadt beslut företogos
nu val af dels tjugufyra ledamöter i den nämnd, som enligt 69 §
riksdagsordningen äger att döma, huruvida högsta domstolens och re¬
geringsrättens samtliga ledamöter gjort sig förtjänta att i deras vik¬
tiga kall bibehållas, dels ock sex suppleanter för ledamöterna i denna
nämnd; och blefvo därvid utsedda till
Ledamöter:
herr Andersson i Gritnbo,
» Bengtsson i Norup,
» Bergman,
» Bogren,
f Borggren,
» Bäckman,
» Dandenell,
» Hansson i Solberga,
» Holmdahl,
» Johanson i Hvetlanda,
» Jonsson i Gumboda,
» Jönsson i Boa,
» Lindhagen,
» Lorentzon,
» Olausson,
» Olson i Torsby,
» Palmstierna,
» Persson i Norrköping,
» Sjöblom,
» Sommelius,
» Uddenberg,
» Vennersten,
» Westman och
» Widlund,
hvar och en med 191 röster.
Suppleanter:
herr Johansson i Uppmälby,
» Mörtsell,
» Westlund,
» Bengtsson A Göteborg,
* Olsson i Åsen och
» Zelahn,
hvar och en med 164 röster.
Ordningen mellan suppleanterna bestämdes, sådan den finnes här
ofvan angifven, genom lottning.
53 Nr 3.
Onsdagen den 31 januari.
§ 5.
Vidare företogos, likaledes enligt den 26 innevarande januari fat¬
tigt beslut, val af dels tolf valmän för att enligt 70 § riksdagsord¬
ningen utse kommitterade för tryckfrihetens vård och dels tre supple¬
anter för dessa valmän; och blefvo därvid utsedda till
Valmän:
herr Enderstedt,
» Johansson i Mellbyn,
» Juhlin,
» Kloo,
» Lundblad,
» Lundström i Långnäs,
» Nilsson i Kabbarp,
» Olofsson i Åvik,
» Persson i Tallberg,
* Bydin,
» Sandin och
» Svensson i Skönsberg,
hvar och en med 170 röster.
Suppleanter:
herr Magnusson i Kalmar med.............................. 159 röster
» Lithander » .............................. 158 » Loch
» Saf strand » ............................. 158 »
Ordningen mellan de båda sistnämnda suppleanterna bestämdes,
sådan den finnes här ofvan angifven, genom lottning.
§ 6.
Justerades protokollsutdrag angående de i §§ 4 och 5 här ofvan
omförmälda valen.
§ 7.
Efter föredragning härpå af herr Sommelius vid kammarens näst¬
föregående sammanträde framställda, men då bordlagda anhållan att
till hans excellens herr ministern för utrikes ärendena fä framställa
spörsmål blef denna anhållan af kammaren bifallen.
§ 8.
Ordet lämnades härefter på begäran till Svar å in¬
terpellation.
Chefen för civildepartementet herr statsrådet Schotte, som an¬
förde:^ Herr talman! Med kammarens .begifvande har; herr Rydén till
statsrådet och chefen för civildepartementet framställt följande spörs¬
mål: »Kunna från regeringens sida Hägra åtgärder vara att förvänta
Nr 3. 54
Svar å in¬
terpellation.
(Forts.)
Onsdagen den 31 januari.
i syfte att vid landstingsmannavalen i år trygga valmännens rätt i de
afseenden, som omförmälas i förut berörda riksdagsskrivelse. Den
riksdagsskrivelse, som interpellanten närmast afser, är en skrifvelse af
den 20 maj 1911 (nr 140), däri Riksdagen anhåller, »det täcktes Eders
Kungl. Maj:t låta utreda, huruvida icke i fråga om landstingsmanna¬
valen med hänsyn till utsättande af valdag och valtider samt öfriga
anordningar för valförrättningen de föreskrifter, som i dessa afseenden
nu äro stadgade för val af ledamöter i Andra kammaren, må kunna
i tillämpliga" delar gälla, och för Riksdagen framlägga de förslag,
hvartill utredningen kan gifva anledning.»
Samtidigt aflat Riksdagen en annan skrifvelse till Kungl. Maj:t,
däri begärdes utredning, »på hvad sätt de stadganden, som nu gälla
i fråga om val af ledamöter till Riksdagens Andra kammare till tryg¬
gande af valhemligheten och för kontroll öfver röstsedlarnes afsän¬
dande, skulle kunna i tillämpliga delar äfven föreskrifvas för val af
landstiugsmän och stadsfullmäktige», samt anhölls, att Kungl. Maj:t
täcktes för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill denna utredning
kunde gifva anledning.
Dessa bägge skrivelser, af hvilka ju den sistnämnda icke är den
minst viktiga, hafva varit utremitterade till vederbörande länsstyrelser
och magistrater, och ha dessas yttranden ungefär vid årsskiftet full¬
ständigt inkommit. Samtidigt har också till behandling förelegat en
af styrelsen för Sveriges häradshöfdingeförening gjord framställning
om befrielse från uppdraget för vederbörande domhafvande att sam¬
manräkna rösterna vid landstingsmannaval. Äfven denna skrifvelse
har varit remitterad till vederbörande länsstyreler och magistrater,
och ha likaledes ungefär vid årsskiftet yttranden med afseende å den
skrifvelsen inkommit. Sedermera ha dessa tre framställningar, som
ansetts böra gemensamt handläggas, varit föremål för ompröfning, och
det har alltid varit och är regeringens afsikt, att proposition i före¬
varande ämnen skulle kunna aflåtas till den nu församlade Riksdagen.
Men flera af de uppkomna spörsmålen äro icke så lätta att lösa, och
de inkomna yttrandena innebära en stor mångfald förslag och kritik
af andra förslag och förete således en synnerlig brokighet med af¬
seende å de anordningar, som kunna vara lämpliga att träffa. Gifvet-
vis är det emellertid önskvärd!, att propositionen kommer att före¬
ligga å sådan tid, att, om ändringarna vinna afseende, de må kunna
tillämpas vid årets landstingsmannaval. Ehuru jag icke kan afgifva
något löfte, enär ju alltid svårigheter kunna yppas i sista stund, sär¬
skild! i så vanskliga och svårbedömda frågor som den förevarande,
så vill jag dock meddela, att förhoppning finnes, att proposition om
ändring i landstingsförordningen i förevarande delar skall kunna före¬
läggas Riksdagen om ungefär eu vecka. Under denna förutsättning
och under antagande att vederbörande utskott och Riksdagen äro i
tillfälle att behandla frågan med den skyndsamhet, som ju dess vikt
och angelägenhet kräfva, så bör eu lösning af de af interpellanten
berörda frågorna kunna väntas i sådan tid, att den jämväl kan vinna
tillämpning vid de landstingsmannaval, som enligt nu gällande be¬
stämmelser skola förrättas under senare hälften af instundande mars
månad.
Onsdagen den 31 januari.
55 Nr 3.
Härpå yttrade:
Herr Rydén: Herr talman! Jag ber att få till herr statsrådet
och chefen för civildepartementet rikta ett dubbelt tack, dels ett på
grund af det beredvilliga och vänliga svar, som blifvit lämnadt, och
dels ett på grund af det skyndsamma ingripande och den raska be¬
handling, som herr statsrådet låtit detta ärende undergå.
Jag är för min del öfvertygad om, att ifall frågan kan lösas på
det sätt, som ställts i utsikt, kommer det att väcka allmän tillfreds¬
ställelse ute i landet.
§ »■
Följande nya motioner afgåfvos, nämligen af:
herr Carlson i Herrljunga, nr 225, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition angående driftkostnader under år 1913 för statens do¬
mäner;
herr Winberg m. fl., nr 226, om skrifvelse till Kungl. Maj:t an¬
gående en allsidig utredning rörande statens järnvägars organisation
in. in.; och
herr Winberg, nr 227, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående
utredning och förslag i fråga om en förhandlingsordning mellan vissa
statens tjänstemän och arbetare samt vederbörande verks styrelser och
underlydande förvaltningar.
Ifrågavarande motioner blefvo på begäran bordlagda.
§ io.
Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets förslag till Riks¬
dagens skrifvelse till Konungen angående af Riksdagen beslutade än¬
dringar i rikets grundlagar.
§ 11-
Justerades ett protokollsutdrag.
§ 12.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr von Hofsten under 6 dagar fr. o. m. den 1 febr.,
» Andersson i Milsmaden » 5 » » » 2 »
» Olofsson i Ävik » 3 » » » 2 » och
> Branting » 2 » » » 1 »
Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 2,16 e. m.
In fidem
Per Cronvall.