RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1912. Andra kammaren. Nr 15.
Lördagen den 9 mars.
Kl. 11 f. m.
§ 1.
Föredrogos hvar för sig Kungl. Majt:s å kammarens bord
hyllande propositioner; och hänvisades därvid till lagutskottet pro¬
positionerna:
med förslag till lag om ändrad lydelse af 154 och 156 §§ ut-
sökningslagen,
med förslag till lag om vissa internationella rättsförhållanden
rörande äktenskaps rättsverkningar m. m., och
med förslag till lag om ändring i vissa delar af lagen den 5
juni 1909 om förbud mot handels idkande å söckendag utöfver
viss tid.
Till statsutskottet öfverlämnades propositionerna:
angående bemyndigande för vattenfallsstyrelsen att från Troll-
hätte fastighetsförvaltnings rörelsekapital utlämna byggnadslån för
uppförande af egnahemsbyggnader å statens egendomar vid Troll¬
hättan, samt
angående disponerande af anslag till uppförande af vissa till¬
byggnader vid sanatoriet vid Apelviken för skrofulösa barn.
Slutligen remitterades till jordbruksutskottet propositionen an¬
gående upplåtande af vissa områden från förra öfverstebostället
Kastellegården nr 1 med underlydande i Göteborgs och Bohus län.
§ 2.
Vidare föredrogs den af herr Lindhagen vid nästföregående
sammanträde framställda, men då bordlagda anhållan att till herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet få framställa spörsmål.
Herr Lindhagens ifrågavarande anhållan blef af kammaren
bifallen.
Andra kammarens protokoll 1912. Nr 15.
1
Nr 15.
2
Lördagen den 9 mars.
§ 3.
Andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden nr 1
och 2 samt Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande
nr 4, som härefter föredrogos, blefvo ånyo lagda på bordet.
§ 4.
Till afgörande förelåg nu statsutskottets utlåtande, nr 8, an¬
gående regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde hufvud-
titel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.
Punkterna 1—4.
Hvad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 5.
Lades till handlingarna.
Punkterna 6 och 7.
Kammaren biföll hvad utskottet hemställt.
Angående Punkten 8, angående ombildning af extra ordinarie professuren
ombildning af • präktigt teologi vid universitetet i Uppsala m. m.
extraordinarie r ° rr
professuren i
praktisk teo- Kungl. Maj:t hade föreslagit Riksdagen att
logi vid uni- dels medgifva, att till godtgörelse åt en af kanslern för rikets
versiietet i universitet på högst ett år i sänder förordnad, i församlingstjän-
mPm.a sten högt förtjänt och i teologiska studier väl vitsordad prästman,
som skulle vara direktor för ett praktiskt öfningsinstitut inom
teologiska fakulteten vid universitetet i Uppsala, finge tills vidare
från och med höstterminen 1912 användas odisponerade kontanta
aflöningen enligt universitetets stat för däri uppförda extra ordi¬
narie professuren i praktisk teologi, utgörande med inberäknande
af afkomsten från Börje prebendepastorat 4,500 kronor;
dels ock föreskrifva, att under den tid, nämnda aflöning på
nyss angifvet sätt användes, det i vederbörlig ordning beräknade
värdet af 6 famnar ved in natura, som i staten anslagits för be¬
rörda lärostol, skulle ingå till den vid universitetet befintliga ålders-
tilläggsfonden.
I sammanhang härmed hade utskottet till behandling förehaft
en inom Andra kammaren af herr Christiernson väckt motion, nr
166, däri föreslagits,
dels att docentstipendiet i praktisk teologi vid Uppsala uni¬
versitet skulle förändras till ett liknande stipendium i religions¬
historia; och
Lördagen den 9 mara.
o
Jfr 15.
dels att Riksdagen, med afslag å Kungl. Maj :ts förslag om inrät¬
tande af en direktorsbefattning för ett praktiskt öfningsinstitut
inom teologiska fakulteten vid universitet i Uppsala äfvensom å
af Kungl. Maj:ts vid innevarande riksdag jämväl framlagdt, af
utskottet under en senare punkt i förevarande utlåtande behand-
ladt förslag om ett extra anslag för uppehållande af undervisnin¬
gen i symbolik vid samma universitet, måtte besluta om indrag¬
ning af nuvarande e. o. professuren i praktisk teologi därsamma-
städes.
Utskottet hemställde,
I) att Riksdagen måtte
a) med afslag å herr Ghristiernsons motion, i hvad den afsåge
dels det föreslagna praktiska öfningsinstitutet och dels indragning
af extra ordinarie professuren i praktisk teologi vid universitetet
i Uppsala, medgifva, att för uppehållande tills vidare och försöks¬
vis af den praktiskt-teologiska undervisningen inom teologiska fa¬
kulteten vid universitet i Uppsala finge tills vidare från och med
höstterminen 1912 användas odisponerade kontanta aflöningen, en¬
ligt universitets stat, för däri uppförda extra ordinarie professuren
i praktisk teologi, utgörande med inberäknande af afkomsten från
Rörje prebendepastorat 4,500 kronor;
b) föreskrifva, att under den tid, nämnda aflöning på nyss
angifvet sätt användes, det i vederbörlig ordning beräknade värdet
af 6 famnar ved in natura, som i staten anslagits för berörda
lärostol, skulle ingå till den vid universitetet befintliga ålderstill-
läggsfonden; samt
II) att herr Christiernsons i ofvanberörda motion framställda
förslag om förändring af docentstipendiet i praktisk teologi vid
Uppsala universitet till ett liknande stipendium i religionshistoria
icke måtte af Riksdagen bifallas.
Reservation hade emellertid afgifvits af herrar A. C. Lind¬
blad, Thorsson, Rydén och Lindberg, hvilka ansett, att utskottet
bort föreslå,
I) att Kungl. Maj:ts förevarande framställning icke måtte af
Riksdagen bifallas, samt
II) att herr Christiernsons ofvanberörda motion icke måtte
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Sedan utskottets hemställan upplästs, begärdes ordet af
Herr Christiernson, som yttrade: Herr talman, mina herrar!
Som herrarne se af utskottsbetänkandet, har jag tillåtit mig väcka
motion i detta ämne, däri jag hemställer dels om afslag på Kungl.
Maj:ts framställning, dels om ändring i ett stipendium. Jag får för
min del säga, att jag trots utskottets tillstyrkande af Kungl. Maj:ts
Angående
ombildning af
extraordinarie
■professuren i
praktisk teo¬
logi vid uni¬
versitetet i
Uppsala
m. m.
(Forts.)
>’r 15. 4
Lördagen den 9 mars.
Angående
ombildning af
extraordinarie
professuren i
praktisk teo¬
logi vid uni¬
versitetet i
Uppsala
m. m.
(Forts.)
framställning, med viss reservation dock, icke känner mig öfverty-
gad om, att det föreligger skäl för bifall till framställningen. Det
är ju så, att universitetens utgiftsstater växa år från år, och årligen
ställas kraf på Riksdagen, hvilka ju Riksdagen också i allmänhet
tillmötesgått. Men då är det naturligtvis skäl i att se till, huruvida
icke möjligtvis också besparingar eller indragningar kunna göras.
För min del har jag funnit, att på denna punkt kan verkligen en
del besparingar göras, och jag har antydt i min motion, att det möj¬
ligtvis skulle kunna inbesparas 6,000 kronor om året. Visserligen
är summan icke så stor, men i alla fall är det dock en besparing, som
kan göras, och jag anser därför, att mitt förslag borde ha kunnat
upptagas till en något välvilligare behandling af utskottet.
När man läser handlingarna i denna sak, finner man, att den
praktisk-teologiska undervisningen vid universiteten numera är be¬
tydligt inskränkt. Den utgör endast hälften mot hvad den var före
1903 års examensstadga. Men ändå framkomma nu anspråk på,
att lärarekrafterna skola ökas. Det är ju besynnerligt, att när un¬
dervisningen minskats, så vill man anställa större antal lärare. Vi¬
dare torde det vara en högst omtvistad sak, huruvida det kan vara
lämpligt, att den så kallade praktisk-teologiska utbildningen för
de studerande, de blifvande prästmännen, erhålles vid universiteten,
att de t. ex. skola lära sig, hur en kyrkostämma skall handledas, huru
kyrkobokföringen skall skötas och huru kyrkolagen skall tilläm¬
pas. För min del tror jag det vore riktigare, om de teologie stude¬
randena finge lära den saken i det verkliga lifvet på pastorsexpedi¬
tionerna och i församlingarna. Säkerligen skulle deras utbildning
då bli bättre och för statsverket billigare på samma gång. Stats¬
verket kan ju icke heller sägas ha någon skyldighet att bibringa
dem denna undervisning.
Beträffande denna nya direktorsbefattning, som Kungl. Maj:t
vill ha, torde kunna sättas i fråga, om icke det vetenskapliga kom-
petenskrafvet i någon mån kommer att sättas tillbaka. Äfven en
hel del praktiska svårigheter stöta här till. Jag undrar till exempel,
hvad den församling skall säga, som skall afvara sin präst, sin kyrko¬
herde, för att han skall tjänstgöra i Uppsala för praktisk utbild¬
ning af de teologie studerandena. Vidare kan man mycket väl
tänka sig, att denne man, som icke tillsättes efter ansökan — det
är ju meningen, att han skall förordnas till befattningen — visser¬
ligen, när det gäller rent praktisk utbildning, kan synas kompe¬
tent, men för öfrigt icke fyller de anspråk, man kan uppställa, och
som denne direktor måste fylla, om han skall kunna gå i land med
sin uppgift i öfrigt. Därigenom kan man riskera, att denna prak¬
tiska utbildning lägges i händerna på en person, som ur vetenskap¬
lig synpunkt icke är mest lämplig. I det stycket kunna vi väl ändå
vara öfverens, att tjänsterna vid våra universitet skola icke tillsät¬
tas efter kallelse, utan efter konkurrens, så att de, som ägnat sin
utbildning åt ett visst ämne, verkligen skola kunna ha rättighet
Lördagen den 9 mars.
5 Nr 15.
eller möjlighet att också erhålla de tjänster, som finnas, och att de Angående
icke skola så att säga bli beroende af godtycket. Jag tror, att denna omhMn^}3 aj
tjänst, som det här är fråga om att inrätta, ofta nog ej kommer att
tillsättas så bra, som den skulle kunna tillsättas, om det skedde, praktisk teo-
efter det sökande anmält sig, utan det kommer nog att bli på sämre wd uin¬
sätt genom kallelse, som här är ifrågasatt. versitetet i
Med den tjänst, som skulle vara lägre aflönad och stå på rang¬
skalan nedom direktorstjänsten, nämligen assistentbefattningen, är
det det egendomliga förhållandet, att dess innehafvare skulle kunna
tänkas vara mer vetenskapligt kompetent än direktorn, därigenom
att det förutsättes, att denna befattning kunde vara tilldelad en per¬
son, som innehar docentstipendium och alltså vidsträcktare veten¬
skaplig kompetens.
Då jag som sagdt är öfvertygad om, att Kungl. Maj:ts förslag
icke är en lycklig lösning, så tillåter jag mig, herr talman, att yrka
bifall till den af mig väckta motionen.
Uppsala
m. m.
(Forts.)
Vidare anförde
Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Berg:
Herr talman, mina herrar! Till en början ber jag få tacka stats¬
utskottet för den välvilja, hvarmed det förordat det öfvervägande
antalet hemställanden i denna långa hufvudtitel och bland dem alla
de viktigaste.
Till de af utskottet förordade förslagen hör också det, som här
föreligger, om ett provisoriskt ordnande af den praktisk-teologiska
undervisningen vid Uppsala universitet. Som propositionen vi¬
sar, har Kungl. Maj:t redan 1908 uttalat, att den extra ordinarie
professuren i praktisk teologi i Uppsala borde ombildas. Af denna
anledning har denna professur alltsedan 1909, då den blef ledig, icke
blifvit återbesatt. — Efter en väntetid af tre år hemställen nu Kungl.
Maj:t, att man skulle förbereda dess ersättande med en öfningsle-
darebefattning eller, som det i förslaget heter, en direktorsbefatt¬
ning. I motsats härtill har herr Christiernson yrkat, att tjänsten
skall utan vidare helt och hållet indragas, och detta yrkande har
blifvit upptaget af fyra reservanter af det parti motionären tillhör,
dock icke i den formen, att indragningen skulle beslutas genast,
utan så, att propositionen om denna indragning skulle af Riksdagen
begäras till nästa år. Det är, förmodar jag, egentligen mellan denna
reservation och propositionen, som striden nu kan komma att stå.
Jag har mot reservanternas hemställan två hufvudsakliga an¬
märkningar, den ena af mera formell och den andra af mera reell
beskaffenhet. Den formella anmärkningen afser det uttalande
af reservanterna, som man återfinner på sid. 174, att Riksdagen
bör redan nästa år bli satt i tillfälle att besluta om professorstjänstens
indragning, men att man innan dess bör ha pröfvat, huru man skall
göra med det prebende, Börje pastorat, som nu är förenadt därmed.
>'r 15. (1
Lördagen den 9 mars.
Angående
ombildning af
extraordinarie
professuren i
praktisk teo¬
logi vid uni¬
versitetet i
Uppsala
m. m.
(Forts.)
Jag vet icke, om jag här missförstår reservanternas uttalande, eller
om uttalandet möjligen beror på ett litet förbiseende. Såsom är
framhållet i propositionen på sid. 41, förhåller det sig nämligen så,
att Börje pastorat icke kan befrias från sin prebende-egenskap
förrän efter nästa kyrkomöte, alltså 1915. Skulle nu den extra or¬
dinarie professur, som det här är fråga om, bli indragen redan nästa
riksdag, så skulle Börje pastorat bli försatt i den högst besynnerliga
ställningen, att det under längre eller kortare tid, åtminstone några
år, komme att kvarstå som prebende till en befattning, sedan denna
befattning blifvit fullständigt indragen. Det blefve ett prebende
till en professur, som icke längre funnes; det blefve ett prebende, som,
så att säga, hängde fullständigt i luften. Det är af den orsaken, som
Kungl. Maj:t icke kunnat föreslå professurens indragning, utan nöd¬
gats låta den fortfarande kvarstå formellt såsom en professur. Hvad
det skulle tjäna till att för nästa års Riksdag framlägga förslag om
ett indragningsbeslut, som kunde träda i kraft först år 1915, kan jag
icke fatta. Någon vidare utredning om, huruvida Börje pastorat
bör upphöra att vara prebende, behöfs icke, den saken är man enig
om.
Detta var min formella anmärkning mot reservanternas ut¬
talande. Min reella och mera betydande anmärkning rör något
annat, nämligen reservanternas sträfvan att minska det hittills¬
varande antalet lärarekrafter för den praktiska teologien vid uni¬
versitetet i Uppsala. För denna sträfvan ha reservanterna icke
själfva lämnat någon principiell motivering, men den principiella
motivering, från hvilken de utgå, finner man förmodligen i herr Chri-
stiernsons motion. Med anledning häraf vill jag också om den
säga några ord.
Innan jag går öfver till detta, nödgas jag emellertid, särskildt
med hänsyn till dem, som icke haft tillfälle att närmare sätta sig
in i förhållandena, göra en liten erinran om de båda hufvuddelar,
hvaraf den praktiska teologien vid universiteten består. Den ena
hufvuddelen omfattar förberedande öfningar för de blifvande präs¬
ternas praktiska verksamhet, öfningar i det muntliga föredragets
konst, i meddelande af kristendomsundervisning, i gudstjänstbru¬
kens utförande, i kyrkosång, i kyrkoböckernas förande, ledande af
sammanträden och stämmor, affattande af protokoll, tillämpande
af kyrkolag och andra för prästerskapet gällande föreskrifter o. s. v.
Denna del af den praktiska teologien har man, för att icke utsätta sig
för förblandning, brukat kalla den rent praktiska delen däraf eller
med ett bättre ord, som understundom blifvit användt, den tekniska
delen. Den andra delen däremot omfattar icke själfva utöfningen
af ifrågavarande verksamheter, utan dessas historia och teori, den
utgör sålunda den teoretiska eller vetenskapliga delen af den prak¬
tiska teologien.
Det är häraf klart, att för den praktiska teologien fordras två
grupper af lärarekrafter, som visserligen icke äro skarpt skilda från
Lördagen den 9 mars.
i
>r 15.
hvarandra, men dock olika, nämligen å ena sidan praktiska eller rät¬
tare sagdt tekniska öfningsledare: direktor, assistent och sånglärare,
och å andra sidan mera rent vetenskapliga, teoretiska studieledare:
professor och docent.
Nu förklara motionären och reservanterna, att den praktiska
teologien mycket väl kan nöja sig med ett mindre antal lärarekraf¬
ter, än den nu har. Jag gissar, att orsaken till att reservanterna
kunnat göra ett sådant uttalande är den, att de i stort sedt dela
den uppfattning i saken, som är framlagd af herr Christiernson i
hans motion, ehuru de af opportunitetsskäl för närvarande icke velat
gå så långt som han. Jag nödgas därför upptaga till granskning
något af hvad herr Christiernson framställt i sin motion.
Herr Christiernsons förutsättning är den, som han ock nu i sitt
anförande skarpt underströk, att universiteten borde uteslutande
eller så uteslutande som möjligt syssla med den rena vetenskapen
och så litet som möjligt med dess praktiska tillämpning. Visser¬
ligen ha våra universitet, säger han, nödgats i någon mån befatta
sig också med utbildning för vissa verksamheter, men ju ringare
rum man lämnar däråt, desto bättre är det, och särskildt hvad den
så kallade praktiska teologien angår, anser motionären det på goda
grunder kunna betviflas, att den öfver hufvud taget har något som
helst vetenskapligt värde, och att den bör ens förekomma vid uni¬
versitetet.
Jag är icke universitetsman och icke teolog, och jag har därför
rätt svårt att yttra mig i så djupgående spörsmål som det sålunda i
motionen framdragna. Men det förefaller mig dock, som om motio¬
nären på denna punkt vore något ensidig i sin uppfattning. Om
jag icke alldeles misstager mig, förhåller det sig så, att universite¬
tens första och ursprungligaste uppgift just har varit att utbilda för
vissa verksamheter, för vissa samhällsfunktioner. Under sysslan¬
det med dessa verksamheter har man emellertid funnit, att för de¬
ras bättre och fullständigare utförande kräfves ett större eller mindre
mått af vetenskaplig förbildning, och att gifva denna vetenskapliga
förbildning för en del verksamheter i samhället, bland annat präs¬
tens, domarens, läkarens och lärarens, torde vara universitetens ena
uppgift. Ur denna uppgift härleder sig sedan den andra, nämligen
den att vid sidan häraf meddela tillfälle till den vetenskapliga forsk¬
ning, utan hvilken vetenskaplig undervisning är omöjlig att meddela.
Universitetens uppgift är således, såsom jag tvärtemot motionären
tror, en dubbel, dels vetenskaplig forskning, dels äfven vetenskaplig
undervisning såsom förberedelse till vissa praktiska verksamheter.
Det är mig på denna punkt ett nöje att kunna åberopa såsom
stöd för min uppfattning ett uttalande, som jag förmodar, att hvar¬
ken motionären eller reservanterna vilja jäfva. En inom Första
kammaren vid denna riksdag väckt och i det föreliggande utlåtan¬
det berörd motion nr 7 af professor Steffen inledes nämligen med
några ord, som jag skall be att få uppläsa.
Angående
ombildning af
extraordinarie
professuren i
praktisk teo¬
logi vid uni¬
versitetet i
Uppsala
m. m.
(Forts.)
Nr 15. 8
Lördagen den 9 mars.
Angående
ombildning af
extraordinarie
professuren i
praktisk teo¬
logi vid uni¬
versitetet i
Uppsala
m. m.
(Forts.)
»Förutom uppgiften att bedrifva rent vetenskaplig forsknings¬
verksamhet», yttrar professor Steffen, »hafva de svenska statsuni-
versiteten det i hög grad samhällsviktiga åliggandet att bibringa
den studerande ungdomen sådan vetenskaplig fackbildning, som är
oumbärlig för och berättigar till utöfvandet af prästens, juristens,
läkarens, läroverks- och universitetslärarens samt ämbetsmannens
kall. Det är därför ett kraf af icke ringa offentlig betydelse, att
hvarje vetenskap, som är nödvändig för dessa offentliga funktionä¬
rers allmänbildning och fackbildning, skall vara representerad vid
statsuniversiteten på ett sätt, som möjliggör en i allo tidsenlig och
tillfyllestgörande undervisning uti densamma.»
Huru viktig den synpunkt är, som i dessa ord betonats, framgår
däraf, att inom alla fakulteter vid universiteten hafva förekommit
icke blott vetenskaplig forskning och därpå grundad teoretisk un¬
dervisning, utan också därjämte praktiska öfningar med hänsyn till
de lefnadsbanor, för hvilka universitetsstudierna skola förbereda.
Motionären omnämner själf, att så är fallet med de medicinska, ju¬
ridiska och filosofiska fakulteterna och att den teologiska fakulteten
i detta hänseende alldeles icke utgör något undantag. Något yrkande
att man ur de juridiska, medicinska och filosofiska fakulteterna skall
rensa bort dylika öfningar och tillämpningar har motionären emel¬
lertid icke gjort. Det är endast från den teologiska fakulteten han
vill fullständigt eller i alla händelser så fullständigt som möjligt ut¬
rensa alla sådana saker.
Hvarför man nu skall borttaga det praktiska ensamt ur de teo¬
logiska studierna och icke ur andra, det förstår jag icke. Och jag
bekänner, att jag har svårt att fatta, hvad motionären egentligen
skulle vinna, om den så kallade praktiska teologien antingen med
ett snitt eller stycke för stycke, bit för bit, borttoges från universi¬
teten. Motionären vet nog, att kyrka och kyrklig verksamhet
komma att stå kvar oberoende af en dylik beskärning af universite¬
tets verksamhet; att präster fortfarande skola af hans medmänniskor
befinnas vara behöfliga och att åtgärder för prästernas utbildning
för sitt kall allt framgent skola komma att vidtagas. Man skulle,
alldeles oberoende af universiteten och deras fakulteter, nödgas
sörja för att de blifvande prästerna öfvades i det muntliga föredraget,
i gudstjänstbruk och kyrklig sång, i meddelandet af konfirmations¬
undervisning, i handhafvandet af kyrkolag och andra kyrkliga före¬
skrifter o. s. v., korteligen att allt, som nu tillhör den praktiska teo¬
logiens s. k. tekniska sida, skulle fortfarande ombesörjas. Och man
skulle säkerligen icke stanna därvid, man skulle nog också låta den
vetenskapliga belysningen af dessa verksamheter stå kvar, deras
teori och deras historia. Hela ämnet komme således att finnas
kvar, såväl den undervisning, som enligt Kungl. Maj:ts proposition
skulle meddelas af professor och docent, som ock de öfningar, hvilka
skulle ledas af direktor, assistent och sånglärare. Intet skulle för-
Lördagen den 9 mars.
9 Nr 15.
svinna, allt skulle stå kvar, och så länge statskyrkan finnes, är det
tydligt, att allt fortfarande skulle ombesörjas på statens bekostnad.
Hvad vore då vunnet, om det kunde lyckas att förverkliga de
önskemål, som motionären framställt? Jo, att hela den praktiska
teologien, och kanske i konsekvens härmed också hela teologien, då
blefve utesluten från våra universitet. Och hvart skulle de för¬
läggas? Jo, till fristående så kallade prästinstitut eller prästsemi¬
narier.
Af hvilka skulle månne en sådan anordning kunna anses önsk¬
värd? Såvidt jag kan förstå, endast af dem, för hvilka forskning
och religion stå såsom oförsonliga fiender, af dem, som i vetenskapen
misstänka en besmittelse för religionen, och af dem, som i fråga om
kyrka och präster och allt dithörande hylla satsen: Ju sämre, ju bättre;
ju svagare utbildade präster, ju bättre. Jag förmodar, att det icke
finnes många i denna kammare — jag förmodar, att till dem icke
höra ens reservanterna — som stå på denna ståndpunkt. Jag står
där i alla händelser icke.
Såvidt jag kan förstå, har det varit en mycket stor lycka för vårt
land, att det gamla allt emellanåt uppdykande projektet, att man
borde utbryta den prästerliga utbildningen från universitetet och
förlägga den till särskilda prästerliga seminarier, aldrig lyckats
vinna de svenska statsmakternas bifall.
Då jag, såsom häraf framgår, på det bestämdaste afvisar den
grundtanke, som framkommit i motionens motivering, innebär det
alls icke, att jag för min del vill taga i försvar den praktiskt teolo¬
giska undervisningen, sådan den just för närvarande är, mot hvarje
däremot riktad anmärkning. Tvärtom vill jag säga, att jag visser¬
ligen icke varit i tillfälle att närmare studera, huru denna under¬
visning bedrifves, men att jag dock många gånger haft anledning
att förvåna mig öfver de understundom mycket otillfredsställande
resultaten däraf. Jag vill i det hänseendet endast nämna några
exempel: den hos skolrådsordförande ganska vanliga oförmågan
att tolka författningar, att leda förhandlingar och att föra riktiga
protokoll, den vid deras barnaundervisning ofta framträdande obe¬
kantskapen med psykologiens och pedagogiens enklaste grunder
samt den väl kända och för lekmän nästan olidliga predikoton,
som ännu segt vidhålles af många och hvilken kanske inöfvats just
vid universiteten. Hvilken utbredning, dessa och andra fel för
närvarande äga, och hvilken skuld, som den praktiskt teologiska
undervisningen vid universiteten kan i dem ha, därom vill jag icke
uttala mig, men säkert är, att de i alltför stor utsträckning före¬
komma. Och äfven hvad den rent teoretiska behandlingen af äm¬
net angår, kan jag gärna instämma i det uttalande, som motionären
gjort, då han påstår, att undervisningen ibland »tagit sig uttryck,
som knappt äro ägnade att vare sig hos lekmän eller teologie stu¬
derande höja universitetens vetenskapliga anseende».
Men ur dessa missförhållanden kan jag icke draga samma slut-
Angående
ombildning af
extraordinarie
\professuren i
praktisk teo¬
logi vid uni¬
versitetet i
Uppsala
m. m.
(Forts.)
>'r 15. 10
Lördagen den 9 mars.
Angående
ombildning af
extraordinarie
professuren i
praktisk teo¬
logi vid uni¬
versitetet i
Uppsala
m. m.
(Forts.)
satser som motionären och hans meningsfränder, nämligen att den
praktiska teologien bör steg för steg ställas på afknappning, för
att kanske slutligen motas bort. Jag vill tvärtom därur draga
en motsatt slutsats, nämligen att den bör kraftigt uppryckas, såväl
till sin tekniska som till sin vetenskapliga sida.
Huru nu en sådan uppryckning af ifrågavarande gren af den
prästerliga utbildningen bör ske, blir naturligtvis närmast fack¬
männens sak att uttänka. Det ha de också i föreliggande fall sökt
göra. Det förslag, som i den kungl. propositionen framlagts, är
resultatet af en långvarig och ingående pröfning såväl inom den
teologiska fakulteten i Uppsala som inom det större akademiska
konsistoriet därstädes. Och ehuru jag såsom icke fackman ej till¬
tror mig att i hvarje detalj påstå, att just här den rätta vägen är
anvisad, bär det dock förefallit mig, som om den anordning, hvil¬
ken nu föreslås från fackmannahåll, bör åtminstone få försökas.
Den är därmed icke på något sätt fastslagen för framtiden. Hela
den anordning, som den kungliga propositionen föreslår, är ju en¬
dast ett provisorium, till dess förhållandena med Börje pastorats
prebendenatur och frågan om indragning af den extra ordinarie pro¬
fessuren kunna lösas.
Huru motsvarande förhållanden vid universitetet i Lund bäst
böra ordnas — där bär man nu undervisningen fördelad på en pro¬
fessor, två docenter och en sånglärare — huru det bör ske, säger
jag, därom föreligger icke något från fackmannahåll utarbetadt
förslag, och därom vågar jag därför icke nu uttala mig. Det kan
ju vara tänkbart, att, om man under det provisorium, som skulle
komma till stånd, ifall Riksdagen bifaller utskottets förslag, un¬
derkastar frågan en fortsatt utredning, man skall komma till en lös¬
ning, som dels kan vara i sig själf fullt tillfredsställande, dels ock
måhända jämnare fördelar lärarekrafterna i ämnet emellan de båda
universiteten.
Emellertid är det, såsom jag i början nämnde, redan af formella
skäl alldeles omöjligt att gå den af reservanterna anvisade vägen,
nämligen att redan nästa år få ett beslut från Riksdagen om indrag¬
ning. Ty man måste — för att ett dylikt beslut skall blifva någon¬
ting utaf — afbida kyrkomötets beslut.
Jag har i mitt anförande till statsrådsprotokollet rörande före¬
liggande sak uttalat, att allt hvad som bidrager till att förbättra
prästutbildningen är förtjänt att stödjas. Detta är ock min all¬
deles bestämda och afgjorda mening. Då jag befarar, att en bråd¬
störtad beskärning i enlighet med reservanternas förslag skulle
verka i motsatt riktning, får jag anhålla, att kammaren måtte bi¬
falla utkottets hemställan.
Herr Rydén: Herr talman! Jag skall icke alls ingå på någon
polemik mot herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående det spörsmål, hvaråt han ägnade det mesta af sitt anfö-
Lördagen den 9 mars.
11 Nr 15.
versitetet i
Uppsala
m. m.
(Forts.)
rande, nämligen frågan om prästutbildningen i allmänhet. Men Angående
jag kan icke underlåta ändå att försöka påvisa inför kammaren, att Trim ordinarie
denna fråga icke alldeles ligger på det sätt, som herrarna kanske upp- projessuren i
fattade på grund af herr statsrådets anförande. praktisk teo-
Hela tiden baserade han sitt anförande på, att det här skulle lo& vM uni-
vara fråga om att göra en beskärning af den praktisk-teologiska un¬
dervisningen vid Uppsala universitet, och han tillät sig i viss mån
antaga, att det fanns vissa, icke offentligt uttalade skal, som skulle
ligga under reservanternas ståndpunkt. Herrarna fingo också sä¬
kerligen den uppfattningen, att reservanterna voro synnerligen ovil¬
liga mot Uppsala universitet och den praktiska prästutbildningen
i allmänhet. Jag vill i detta fall inlägga en bestämd gensaga mot,
att vi reservanter blifva på detta sätt uppfattade. Förhållandet
är, att vi reservanter befinna oss i sällskap, visserligen icke med herr
statsrådet, men vi befinna oss dock i sällskap med flera teologiska
professorer vid Uppsala universitet, när vi gå in på att föreslå indrag¬
ning af en utaf de lärarebefattningar, som nu finnas.
Vi hafva nu vid Uppsala universitet en professor i praktisk teo¬
logi, en extra ordinarie professor — tjänsten har emellertid sedan
flera år stått vakant — en assistentbefattning, äfvensom ett docent¬
stipendium. Det skulle alltså vara fyra praktisk-teologiska lärare¬
befattningar vid detta universitet. Men clet nämnde icke herr stats¬
rådet i sitt anförande — och det har kanske förbigått någon vid
läsningen af propositionen — att en af dessa befattningar icke har
varit tillsatt sedan år 1898. Jag tror nämligen icke, att universite¬
tet har haft någon docent i praktisk teologi sedan 1898, och följakt¬
ligen har universitetet sedan den tiden icke haft mer än tre hithörande
lärarebefattningar.
Om vi sedan undersöka, huru denna fråga behandlats af univer-
sitetsmyndigheterna, skola vi finna, att professor Söderblom, som
icke gärna kan misstänkas för att vara fientligt stämd mot den prak¬
tiska teologien, ställt sig hufvudsakligen på samma linje, som reser¬
vanterna hafva gjort. Han föreslår indragning af den extraordinarie
professuren och föreslår i stället, att denna skall ombildas till en
professur i patristik och symbolik. Enligt professor Söderbloms för¬
slag skulle Uppsala universitet alltså få en ordinarie professor jämte
en direktors- eller assistentbefattning, hvilket man vill kalla den för,
och en docent i praktisk teologi, med skyldighet för innehafvaren att
undervisa i kategetik, alltså tre befattningar.
öfvergå vi sedan till hvad domprosten Lundström yttrat, så
finna vi, att äfven han står på samma linje, d. v. s. tre lärarebefatt¬
ningar i ämnet. Han föreslår för sin del indragning af den extra or¬
dinarie professuren i praktisk teologi och vill i stället slå tillsammans
den nuvarande assistentbefattningen och denna professur till en för¬
stärkt assistentbefattning. Han vill följaktligen också hafva tre
lärare, en ordinarie professor, en direktor eller assistent, hvad man
vill kalla honom för, och en docent i praktisk teologi.
Nr 15. 12
Lördagen den 9 mara.
Angående
ombildning af
extraordinarie
professuren i
praktisk teo¬
logi vid uni¬
versitetet i
Uppsala
m. m.
(Forts.)
Äfven professor Quensel, som är den man, hvilken innehaft den
extra ordinarie professuren i praktisk teologi, föreslår något liknande
i det ursprungliga förslaget.
Jag undrar, mina herrar, om det är rätt, att man här vill försöka
gifva kammaren den uppfattning, att vi i detta afseende vilja gå så
ofantligt hårdt till väga mot universitetet i Uppsala, då vi i fråga om
antalet lärarebefattningar befinna oss i sällskap med icke mindre
än tre af den teologiska fakultetens egna medlemmar.
Sedan yttrade herr statsrådet, att detta förslag har tillkommit
efter ingående pröfning. Jag känner den sakens förhistoria, icke
minst därigenom — jag vill hafva sagt det — att det på sina
håll förefinnes bland de teologiska lärarna en ganska bestämd oppo¬
sition mot det förslag, som är framlagdt här i statsverksproposi¬
tionen. Därigenom har jag också kommit att få reda på litet af
denna saks förhistoria. Om man vill säga, att detta förslag är resul¬
tatet af en ingående pröfning, huru man skulle bära sig åt, så att
staten skulle få igen dessa pengar, som äro öfverflödiga, och att man
därför slutligen enat sig om den kompromiss, som här föreligger, för
att rädda dessa pengar åt universitetet, så att de icke skola återgå
till Riksdagen, då tror jag, att det skulle snarare motsvara hvad som
är verkliga förhållandet, enligt de uppgifter, som äro lämnade till
mig.
Vidare sysselsatte sig herr ecklesiastikministern med frågan om
det rent formella. Jag kan icke se för min del, att det är så synner¬
ligen stor skillnad, rent formellt taget, mellan reservationen och det
förslag, som utskottet här framlagt. Det är nog så, att här skall för¬
söksvis — »tills vidare », såsom det står i utskottets kläm — anord¬
nas så, att man ordnar undervisningen i den praktiska teologien
på ett visst särskilt sätt.
Jag undrar, hvilken egentligen kommer att blifva innehafvare
af Börje pastorat, ifall utskottets förslag skulle bifallas. Det skulle
verkligen intressera mig att veta, hvilken skulle blifva den verklige
innehafvaren nästa år af Börje pastorat. Enligt utskottets förslag
kan, föreställer jag mig, frågan icke blifva ordnad; åtminstone torde
det möta lika stora svårigheter som de formella svårigheter, hvilka
resa sig med reservanternas ståndpunkt i frågan. Jag vågar uttala
den uppfattning, att enligt det förslag, som reservanterna afgifvit,
Uppsala universitet skall blifva väl tillgodosedt; och jag vågar också
uttala, att denna uppfattning icke delas allenast af min ringa person,
utan att den delas af flera teologiska lärare i detta land.
Jag kan icke heller underlåta att göra en jämförelse mellan Upp¬
sala och Lunds universitet. Studentantalet är något större i Upp¬
sala, icke dubbelt så stort, men dock afsevärdt större än vid univer¬
sitetet i Lund. Men, mina herrar, Lunds universitet har icke hittills
haft mer än en ordinarie professor i praktisk teologi och vidare en
liten andel i en professor i praktisk teologi och moralteologi, hvil¬
ken professor haft skyldighet att föreläsa två timmar i veckan på ett
Lördagen den 9 mars.
13 Xr 15.
mera teoretiskt vetenskapligt plan. I realiteten har således hela den Angående
praktiska prästutbildningen vid Lunds universitet varit uppdragen ombHdning af
endast åt en ordinarie professor i praktisk teologi — då man kan ^r^essurerTi
bortse från professorn i moralteologi — Nu kommer Lunds universi- praktisk teo-
tet och begär att få en assistent också. Följaktligen, om detta bi- logi vid uni-
falles, skulle alltså Lunds universitet för den praktiska prästutbild- l'or.sileiej 1
ningen få tillgång till en professor i praktisk teologi och en assistent,
under det att Uppsala universitet kommer att enligt reservanternas Forte)
förslag för samma ändamål få en professor i praktisk teologi, en
assistent och ett fast docentstipendium. Såvidt jag förstår, blir
det en rättvis afvägning mellan universiteten.
Jag ber för min del att få tillbakavisa, att åtminstone reservan¬
ternas ståndpunkt skulle vara i någon mån dikterad af några hemliga
motiv, som icke äro här uttalade, utan jag anser, att man bör gran¬
ska och se till, att det blir rättvisa öfver det hela, och att man icke
onödigt slösar med lärarkrafter. Jag vet, att den uppfattning
jag här företräder delas af — jag vill icke nämna några namn —
teologiska professorer i Sverige, och detta mer än en. Därför vågar
jag ock nu anhålla, att kammaren icke ville med alltför stor misstro
betrakta det förslag, som framställts i reservationen. Jag yrkar
bifall till densamma.
Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Berg: Af
den senaste ärade talarens anförande kunde man få den föreställ¬
ningen, att jag skulle hafva underlagt reservanternas uppfattning
några hemliga motiv, som de icke offentligen ville kännas vid. Jag
ber att på det bestämdaste få förklara, att jag icke alls menat något
sådant. De motiv, som jag nämnt, och som jag antog, att reservan¬
terna i någon mån delade, voro desamma, som klart och bestämdt
blifvit framlagda i herr Christiernsons motion, hvilken ju reservan¬
terna delvis tagit upp. Därmed har jag naturligtvis icke sagt något
som helst nedsättande om reservanterna.
Herr Rydén frågade, huru det skulle gå med Börje pastorat en¬
ligt Kungl. Majt:ts proposition? Han syntes tro, att man komme i
lika stor förlägenhet, hur man skulle göra med detta prebende, om
utskottets förslag ginge igenom, som om reservanternas förslag vunne
bifall. Den saken är ganska enkel att svara på. Börje pastorat
kommer naturligtvis att skötas med vikarie, liksom så många andra
pastorat i riket nu måste skötas med vikarie. Men en helt annan
sak blefve det, om Riksdagen skulle bifalla reservationen och sedan
nästa år helt enkelt indraga den extra ordinarie professuren i prak¬
tisk teologi. Ty om detta blefve Riksdagens beslut, så hade man ju
ett pastorat, Börje, som fortfarande under åratal hade egenskapen
att vara prebende till en professur — men denna professur hade man
förintat. Man finge således den orimligheten, att det funnes ett pre¬
bende, som icke vore prebende till någonting.
Vidare nämnde den ärade reservanten, att Lunds universitet
Nr 15. 14
Lördagen den 9 mars.
Angående hittills hade fått reda sig i fråga om undervisning i praktisk teologi
ombildning af me(j en enda professor. Det är allt, som de där hafva haft för denna
professuren T undervisning, sade han, ifall jag antecknade hans ord rätt. Om man
praktisk teo- ser efter i den senaste katalogen för Lunds universitet, finner man
logi vid uni- dock, att undervisningen i praktisk teologi vid Lunds universitet
versitetet i uncier höstterminen ombesörjdes af fyra lärarekrafter, dels en ordina-
rie professor, dels två docenter, som sinsemellan delat öfningarna,
(Forts) och dels slutligen, såsom den fjärde, läraren i kyrkosång. Det är
således fyra lärarekrafter, som faktiskt varit använda i ämnet under
den senaste tiden. Jag vill därmed icke säga, att det icke behöfves
mer. Den frågan har jag icke haft tillfälle att närmare pröfva.
Hvad beträffar förhållandet mellan antalet teologie studerande vid
Lunds universitet och Uppsala universitet, är det nog så, att det är
icke fullt, men icke heller långt ifrån dubbelt så många teologie stu¬
derande i Uppsala som i Lund.
Herr Rydén nämnde vidare, att ibland de teologiska lärarna i
Sverige skulle förefinnas en alldeles bestämd opposition mot Kungl.
Maj:ts förslag. Han sade, att han icke ville nämna några namn.
Jag skulle önskat, att han gjort det, ty jag känner icke till, att någon
sådan opposition existerar. De namn, som han strax förut hade
nämnt, kan jag icke på något sätt godkänna såsom bevis för att
en sådan opposition skulle föreligga. Det var professor Söderblom,
domprosten Lundström och professor Quensel. Nu är ju förhållan¬
det det, att alla dessa tre stå just bakom det förslag, som utgått
från Uppsala universitet angående nu ifrågavarande undervisnings
ordnande och hvilket förslag Kungl. Maj:t oförändradt tagit och
framlagt för Riksdagen. Jag hemställer, om man under sådana för¬
hållanden verkligen har fog för det påståendet, att professor Söder¬
blom, domprosten Lundström och professor Quensel skulle stå på
samma linje som reservanterna.
Herr Starbäck: Rlott några få ord. Jag skall icke ge mig
in på någon utredning angående sammansättningen af de teologiska
fakulteterna vare sig i Uppsala eller Lund, utan vill blott bringa i
kammarens erinran, hur det egentligen förhåller sig med de här om-
handlade medlen. Professor Quensel, den siste innehafvaren af extra
professuren i praktisk teologi, afgick från denna professur år 1909.
Då var det helt naturligt, att universitetet genom sina organ skulle
ta i öfvervägande, hur de här anslagna medlen skulle användas.
Man kom då ändtligen fram till det förslag, som nu föreligger, eller
att 4,500 kronor af den med 6,000 kronor utgående aflöningen till
den professur, som professor Quensel innehaft och som blifvit ledig,
skulle användas till aflönande af en direktor för en ny institution, den
s. k. praktiska institutionen, och de öfriga 1,500 kronorna skulle an¬
vändas för att ordna undervisningen i symbolik. Det är den enkla
affär, som det rör sig om. Det är ju helt naturligt, att universitetet
vill behålla sitt gamla ordinarie anslag till teologiska fakulteten för
Lördagen den 9 mars.
15 >'r 15.
att använda det på bästa sätt; däröfver torde väl ingen förvåna sig. Angående
Jag för min enskilda del är alldeles öfvertygad om, att universitetetaj
här är i sin goda rätt och att dessa 4,500 kronor behöfvas för den teo- ^JiZureTi
logiska fakultetens lärarkrafter. Huruvida det förslag, som nu före- praktisk Uo-
ligger, är det allra bästa, därom vågar jag icke ha någon bestämd me- Wi vid uni-
ning, men jag delar fullkomligt ecklesiastikministerns uppfattning, v*jrs'teiet 1
att det är värdt att försöka det förslag, som här föreligger. Likaså m^m**
anser jag det med tanke på ämnets vikt vara riktigt, att en lärarkraft (Forts'
anställes för undervisningen i symbolik.
Under sådana omständigheter tror jag, att kammaren med godt
samvete och utan någon större tvekan bör kunna gå med på Kungl.
Maj:ts, d. v. s. utskottets, förslag, till hvilket jag, herr talman, ber
att få yrka bifall.
Herr Rydén: Herr talman! Jag har begärt ordet med an¬
ledning^ af ett par yttranden, som här framkommit under debat¬
ten. Kammaren har kanske af herr statsrådets yttrande beträf¬
fande teologiska fakulteten i Lund fått den uppfattningen, att
jag icke skulle ha lämnat riktiga uppgifter angående densamma.
Förhållandet är det, att det finnes docenter vid universiteten, men
dessa äro icke fast aflönade, och om jag rätt uppfattat skillnaden
mellan Uppsala och Lund i detta fall, så är det så, att i Lund
få docenterna, äfven när de icke ha docentstipendium, hjälpa
till med undervisningen, medan detta icke är förhållandet i Upp¬
sala. Följaktligen blir antalet aflönade platser på detta under¬
visningsområde i Lund för närvarande en och till nästa år två,
medan återigen antalet aflönade platser i Uppsala enligt reservan¬
ternas förslag skulle för nästkommande år bli tre — jag bortser
då i bägge fallen från kyrkosången, som jag icke anser höra hit.
Beträffande den opposition, som föreligger, vill jag blott hänvisa
till att mina uppgifter om professorerna Söderbloms, Lundströms
och Quensels ståndpunkt äro hämtade ur statsverkspropositionen;
där redogöres ju för den ställning dessa personer först intogo till
denna fråga, innan de gjorde den störa kompromissen för att
rädda pengarna åt universitetet. Herrarna få ju för öfrigt i ett
annat sammanhang afgöra, hvarthän Kungl. Maj:ts och utskottets
förslag kommer att leda. När professuren efter professor Quensel
blef ledig och man hade på känn, att den icke behöfdes för den
praktiska teologien, anmälde sig flera olika professorer för att
framställa förslag om, hur man skulle kunna rädda dessa pennin¬
gar åt universitetet; en bland dem, som då anmälde sig, var äf¬
ven professor Söderblom, som påyrkade, att penningarna skulle
reserveras för en professur i symbolik. I den störa kompromissen,
som nu föreligger, har saken ordnats så, att den praktiska teolo¬
gien har fått 4,500 kronor för att ordna saken på sitt sätt, och i
enlighet med professor Söderbloms första förslag ha 1,500 kronor
anslagits till en lärare i symbolik, och då denne på samma gång
Xr 15.
16
Lördagen den 9 mars.
Angående blir docent, så kommer han med docentstipedium upp i 4,000
ombildning af kronor. och om ett eller annat år, när mannen blir kompetent, så
'professuren^man göra honom till ordinarie professor i symbolik, därom är
praktisk teo- jag öfvertygad. Detta Kungl. Maj:ts förslag innebär faktiskt, att
logi vid uni- dessa penningar, som professor Quensel afstått, bli lagda till den
versitetet % praktiska teologien för den lärarbefattning i detta hänseende, som
a de varit oense om, och på samma gång göres början till en pro-
(Forts) fissur i symbolik, hvartill gifvetvis, efter min uppfattning, hela detta
anslag skulle kunnat disponeras, om icke universitetsmyndigheterna
hade börjat strida därom. Men det är klart, att här finnes en
opposition. Det är nämligen, enligt hvad jag vet, flera teologiska
lärare, som ha förklarat, att de äro missnöjda med detta, och jag
tror icke, att jag gör mig skyldig till indiskretion, om jag medde¬
lar, att ordföranden i statsutskottet, som har rätt goda intentioner
beträffande teologien i Uppsala, för sin del oförbehållsamt uttalat,
att han ställt sig synnerligen tveksam i detta fall och att han
icke vill vara med om att gorå detta till annat än ett försök
eller experiment, därför att han icke var öfvertygad om, att det
vore på det för universitetet och fakulteten mest gagneliga sätt,
som dessa pengar skulle komma att användas.
Jag skall för min del be att få vidhålla mitt yrkande.
Herr Christiernson: Herr talman! Herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet har ju försökt, genom att läsa
hvad som står i motionen, att göra den här frågan icke till en
fråga, hur den praktiskt-teologiska undervisningen vid Uppsala uni¬
versitet skall anordnas, utan till en fråga om hur jag som motio¬
när har tänkt mig att afveckla hela den teologiska fakulteten.
Jag ber nu att få inskränka frågan till hvad den rätteligen rör
sig om och som en ledamot af statsutskottet här klart och tyd¬
ligt har gjort reda för, nämligen ny befattning inom teologiska
fakulteten.
Herr statsrådet har framhållit, att om man gick i den rikt¬
ning, som motionen anvisar, så skulle man komma därhän, att
prästutbildningen icke längre vore en universitetsfråga, utan en
seminariefråga. Men här är just fråga om ett prästseminarium i
Uppsala, där den vetenskapligt skolade ledaren skall ersättas af
en person, som tituleras direktor, och det är sannerligen större
utsikter till att denne blir en man, som fyller deras anspråk på
kvalifikationer, som endast åstunda en seminarieundervisning för
utbildning af präster, än att det blir en man med verkligt veten¬
skaplig utbildning. Jag är öfvertygad om, att om detta förslag
går igenom, så skulle det efter några år, om man då tittar efter,
hvilka de varit, som innehaft denna direktorsbefattning, visa sig,
att troligen åtminstone flertalet innehafvare af tjänsten varit så¬
dana, som snarare hade fyllt seminariekompetensen än den veten¬
skapliga kompetensen. När det säges här, att prästutbildningen
Lördagen den 9 mars.
17 Sr 15.
skulle försämras genom ett bifall till motionen, eller att motionen, Angående
såsom herr statsrådet uttryckte sig, ginge ut på att steg för steg ombtldmng af
få en afskrifning till stånd på detta område, ber jag att få erinra^ofZsvren^i
om, att denna praktiska utbildning omfattar endast en termin; praktisk teo¬
den har nämligen blifvit inskränkt till hälften mot hvad den förr togi vid uni-
varit. Det är märkvärdigt att, sedan man sålunda inskränkt denna v^siMet '
utbildning till en termin, mitt förslag om lämplig inskränkning af m^m
lärarekrafterna skall vara en farlig åtgärd. Jag är, i likhet med (Forte)
herr statsrådet, hvarken teolog eller universitetsman, dess värre,
men det förefaller verkligen märkvärdigt, att universitetet i detta
fall behöfver flera lärare; och tror herr statsrådet, att om vi också
få en direktor, som på en termin skall praktiskt utbilda präster,
dessa på den tiden verkligen få bort predikotonen? Jag tror för
min del, att den kommer att sitta kvar, så icke lärer det skälet
kunna framföras. Såsom frågan nu föreligger i denna motion och
hvad som här i öfrigt framkommit, gäller det ju här endast den
ekonomiska sidan af frågan, nämligen hur man, såsom jag tror,
skall kunna spara 6,000 kronor utan att i någon mån äfventyra
prästutbildningen. Jag har nämligen den uppfattningen, att präster
utbildas bättre, om man icke lägger så stor vikt just vid seminarie-
utbildningen. Med anledning af att den hänvisning, som min kam¬
rat på skånebänken gjorde till teologiska auktoriteter, tillbaka¬
visades från statsrådsbänken, ber jag endast få nämna, att jag
haft besök af flera akademiska medborgare, icke professorer, utan
docenter och studerande, som förklarat, att ett bifall till regerin¬
gens förslag icke är lyckligt för den vetenskapliga utbildningen af
teologer. Man har t. o. m. sagt, att det innebär en stor fara,
och det har varit personer med djupt kristen tro, som, när de
sett min motion, ur den synpunkten funnit sig föranlåtna att in¬
stämma i motionen, äfven om de, som sagdt, icke kunnat gilla
motiveringen. Detta gör, att jag kan säga, att jag står här på
en ganska stark ståndpunkt och att jag icke nu — såsom emel¬
lertid herr statsrådet synes vilja göra troligt — förfäktar vare sig
en maskerad eller öppen afkristning, utan att bakom mig finnas
äfven verkligt troende teologer.
öfverläggningen var härmed slutad. Sedan herr talmannen
framställt propositioner på dels bifall till utskottets hemställan,
dels afslag å utskottets hemställan och bifall i stället till den af
herr A. C. Lindblad m. fl. afgifna, vid punkten fogade reserva¬
tionen, dels ock afslag å samma hemställan och bifall i stället till
den i ärendet afgifna motionen i nu förevarande delar, biföll kam¬
maren utskottets hemställan.
Punkten 9, angående utredning om
fakulteten vid universitetet i Uppsala.
I en inom Andra kammaren väckt
Andra kammarens protokoll 1!>12. Kr 15.
indragning af den juridiska .
° ° J indragning af
den juridiska
, • <■ no i j i fakulteten vid
motion, nr 103, både herr universitetet i
2 Uppsala.
Nr 15. 18
Lördagen den 9 mars.
Angående Tenqdahl föreslagit, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kung!.
indragning af Mai ;t begära utredning om möjligheten af att indraga den juri-
d}TkuZtmSM&i^a fakulteten i Uppsala.
Uppsala. Utskottet hemställde, att herr Tengdahls förenämnda motion
(Forte.) icke måtte vinna Riksdagens bifall.
Efter föredragning af utskottets hemställan lämnade herr tal¬
mannen på begäran ordet till
Herr Tengdahl, som yttrade: Herr talman, mina herrar!
Ifrån universitet i Uppsala närstående håll har man visserligen
med anledning af min nu förevarande motion fallit öfver mig så¬
som ett slags kulturfiende på sådant sätt, att jag vid detta laget
borde känna mig ganska aflifvad; jag ber emellertid om ursäkt,
om jag nu det oaktadt försöker visa några svaga lifstecken uti
denna fråga.
För det första ber jag att få tillbakavisa den beskyllningen,
att jag med min anspråkslösa motion skulle ha velat betjäna något
speciellt Stockholmsintresse. Detta är så långt ifrån fallet, att jag
tvärtom anser, att om det öfverhufvud taget finnes något fog
för en viss animositet mellan hufvudstaden och landsorten beror
detta just i någon mån på en viss benägenhet hos statsmakterna
och andra att lägga alltför mycket till Stockholm. Men den om¬
ständigheten att jag gör detta medgifvande, hindrar mig natur¬
ligtvis icke att med så mycket större kraf fordra, att sådant, som
rimligtvis bör förläggas till Stockholm, äfven bör komma dit, icke
för Stockholms skull, utan för sin egen skull. Jag vill vidare
säga, att det för mig absolut icke är någon som helst kulturfråga,
att Uppsala universitet har just fyra fakulteter och icke tre, två
eller en. För mig är det däremot en stor kulturfråga, att bild-
ningsmöjligheterna i vårt land in toto äro så störa som möjligt,
men visst icke att dessa bildningsmöjligheter ligga i Uppsala.^
I förbigående ber jag att få protestera mot det ständigt åter¬
kommande talet om bristande utredning från motionärers sida.
Det är ju möjligt att motionerna många gånger äro illa motive¬
rade, men detta stereotypa tal om bristande utredning ger mig en
anledning att vördsamt hemställa till utskottet att laga så, att vi
få några normer eller någon taxa för, huru stora utredningar som
kräfvas af motionärer för att en motion öfverhufvud taget skall
vinna beaktande. Är det så, att det kräfves trettio sidors tysk
grundlighet för att vinna utskottets öra, så måste man väl för¬
söka åstadkomma denna tyska grundlighet, men det vore i allt
fall skäl att få veta litet närmare om denna sak.
Det har med anledning af min motion talats om stympning
af Uppsala universitet. Detta är en sak som icke alls hör till den
föreliggande frågan, ehuru man gjort ett synnerligen stort nummer
Lördagen den 9 mars
19 Xr 15.
däraf från universitetet närstående håll. Ifrån sådant håll har Angående
man rent af sökt framställa det såsom en brist i mitt förslag, att indra9nin9_ “/
den juridiska bildningen så uteslutande skulle förläggas till Stock- lakJtden^vid
holm. Om man emellertid flyttade den juridiska fakulteten i universitetet i
Uppsala till Stockholm, skulle man möjliggöra för en del folk, som Uppsala.
redan vore ute i praktiken, att fortsätta sina studier. Man har (Forte.)
nu sagt, att detta är omöjligt eller åtminstone icke nödvändigt.
Ja, det bevisar endast huru olika ståndpunkter man i detta fall
intager. För mig är det en förlegad ståndpunkt, att man först
skall utbilda sig på ett håll, och sedan skall man ut i praktiken
och då alldeles förakta att vidare utbilda sig. Att vara ute i
praktiken är ju icke detsamma som att utbilda sig (i meningen
att fylla på sina kunskaper), utan endast att tillämpa dessa kun¬
skaper. Styrkan i tanken att lägga den juridiska utbildningen i
hufvudstaden anser jag vara den, att det finnes möjlighet — äf¬
ven om det icke finnes många, som komma att använda sig däraf
— för folk, som redan äro ute i det praktiska lifvet, att kunna
studera samtidigt som de arbeta för brödbiten. Man har sagt, att
det icke skulle spela någon praktisk roll att ha den juridiska
bildningen här i hufvudstaden, där man ju har juridiken tilläm¬
pad i ämbetsverken. Därom skall jag nu icke bry mig om att
disputera, ty detta är för mig ett axiom, en solklar" sak, på hvil¬
ken man icke behöfver spilla några ord.
Jag ber att få påvisa, att denna sak kan ordnas på många
olika sätt. En sakkunnig artikelförfattare i Socialdemokraten har
framställt det förslaget, att om man drager sig för att förlägga
den juridiska bildningen uteslutande till Stockholms högskola,
skulle man här i Stockholm kunna inrätta en juridisk fakultet,
som kunde betjäna den juridiska bildningen på samma sätt som
t. ex. Karolinska institutet betjänar den medicinska utbildningen
såsom en speciell medicinsk fakultet.
Jag vill i detta sammanhang äfven påpeka, att jag dock icke
står så alldeles ensam om min uppfattning, att det är ett slöseri
att ha två universitet på sju mils afstånd från hvarandra. Pro¬
fessor Thyrén, som denna kammare var van att, så länge han satt
kvar här, ganska andäktigt lyssna till, har förklarat för mig, att
det är hans bestämda uppfattning, att ett så litet land som Sverige
skulle vara väl betjänt med en enda juridisk fakultet i stället för
tre. När jag således yrkar på slopande af den juridiska fakul¬
teten i Uppsala, befinner jag mig i särdeles godt och sakkunnigt
sällskap.
Man har ondgjort sig öfver, att jag i min motion användt
uttrycket, att det juridiska studiet i Uppsala ligger i lägervall.
Ja, det uttrycket ångrar jag icke alls; jag skulle dock kanske ha
lagt till ordet »hälft» framför »lägervall». Det är väl dock en
väsentlig skillnad, om fyra å fem lärostolar innehafvas af perso-
Nr 15. 20
Lördagen den 0 mars.
Angående ner, som verkligen äro vetenskapsmän, eller af personer, som hålla
indragning af att blifva vetenskapsman.
fakulteten Svisi Då jag, som sagdt, anser, att den sak, som jag här fört fram,
universitetet i är så pass bekant, att det icke kräfves några trettio sidors moti-
Uppsala. vering, utan utskottet mycket väl med anledning af min korta
(Forts.) motion kunnat bifalla mitt yrkande, tillåter jag mig, herr talman,
att yrka bifall till denna min motion.
Härefter anförde
Herr St ar bäck: Vi ha ju att på denna hufvudtitel genomgå
242 punkter, och jag hoppas därför, att motionären och kammaren
icke anser det vara nödvändigt, att en längre debatt utspinnes i
denna fråga. Visserligen är jag öfvertygad om, att motinären
menar fullt allvar med sin framställning och sitt yrkande, men
jag kan väl ändock icke tro, att han menar allvar med, att Riks¬
dagen på grund af några korta rader i en enskild motion skulle gå
i författning om att afskrifva den juridiska fakulteten i Uppsala;
det är väl ändå något för mycket begärdt. Frågan om förflyttning
af universitetet från Uppsala till Stockholm har ju för länge sedan här
varit före, nämligen innan de stora byggnadsföretag, institutions-
och nationsbyggnadsföretag, som nu finnas fullbordade i Uppsala,
kommo till utförande. Då var äfven enligt min mening den tidpunkt
inne, då det möjligen ännu förefanns möjlighet till en dylik förflytt¬
ning, men nu äro väl ändå fatalierna därför försutna. Det är en ren
ekonomisk angelägenhet, som det här gäller. Att flytta den juridiska
fakulteten från Uppsala, att, såsom herrTengdahl äfven vill,inskränka
den medicinska fakulteten i Uppsala och låta de stora byggnaderna
däruppe stå tomma och i stället bygga upp nya universitetsbyggna¬
der här i Stockholm, är det verkligen en riktig hushållning? Den
juridiska fakulteten i Uppsala har ju dock icke minskats med afseende
å lärjungeantalet, utan den har tvärtom ökats. Jag tror, att motionä¬
ren måste ge mig rätt i, att det kan vara af ett visst värde, att vi ha
olika discipliner företrädda vid de olika universiteten. Om en täflan
gör sig gällande på vetenskapens område, måste detta alltid vara
till gagn.
Jag har med dessa korta ord, herr talman, velat erinra om, att
denna fråga nog icke nu är i det läge, att man på allvar kan taga i
öfvervägande ett sådant steg, som motionären här föreslagit, och
därför ber jag att få yrka bifall till statsutskottets hemställan.
Herr Tengdahl: Jag vill gentemot herr Starbäck blott i
allra största korthet anmärka, att om det är lätt att flytta någon
fakultet från Uppsala, är det just den juridiska fakulteten, som
detta gäller om, då den icke är förbunden men så dyrbara institutions-
byggnader som t. ex. den medicinska fakulteten, hvilken jag också,
såsom herr Starbäck mycket riktigt sade, har ett godt öga till.
Lördagen den 9 mars.
21 Xr 15.
Herr Lundström i Göteborg: Då den ärade motionären verk- Angående
ligen haft mod att yrka bifall till sin motion, kan jag icke neka migdeli^ridiska
att yttra ett par ord i frågan. Det är väl sällan, som man finner en jlkuitden^vid
motivering till en motion så egendomlig i dess förhållande till den universitetet i
verkliga sanningen, som den korta motiveringen är uti nu förelig- Uppsala.
gande motion. (Forte.)
Det är egentligen fyra punkter, som motionären anför såsom skäl
för indragning af den juridiska fakulteten i Uppsala. Den första
punkten är, att det skulle vara särskilda svårigheter att få kompetenta
personer till professurerna vid den juridiska fakulteten i Uppsala;
i den andra punkten säges, att undervisningen ligger i lägervall. För
det tredje antydes, dock mera insinuationsvis, att det skulle äga
rum en utvandring af juridiske studerande från Uppsala till Stock¬
holm, och för det fjärde säger han, att man icke skulle kunna åstad¬
komma någon ordentlig juridisk undervisning annat än i Stockholm.
Det finnes i dessa fyra punkter, såvidt jag förstår, icke ett sant ord:
Det har icke varit någon svårighet att få kompetenta personer till de
juridiska professurerna i Uppsala. Att flera af dessa professurer
för närvarande stå lediga beror, såsom en person, som motionerar
om saken, väl borde veta, därpå, att det sedan ett par år är fråga om
en ändring af ämnenas placering och fördelning på de olika profes¬
surerna.
Hvad beträffar talet om, att det skulle vara lägervall inom juri¬
diska fakulteten i Uppsala, torde det väl för den, som satt sig in i
saken, vara väl bekant, att den för närvarande mest utvecklade
juridiska seminarieundervisningen i norden är just den, som bedrif-
ves i Uppsala. Man har där en mycket stor seminarieinstitution,
och lärarna i juridik vid Uppsala universitet lämna gratisundervis-
ning i dubbelt så stor utsträckning, som hvad fallet är vid t. ex.
Stockholms högskola, och hvad undervisningen i dess helhet angår
bedrifves den i Uppsala af flera lärare än vid Stockholms högskola och
äfven af flere än i Lund. Det är således en alldeles häpnadsväckande
insinuation, då motionären säger, att den juridiska undervisningen
i Uppsala skulle ligga i lägervall.
Hvad slutligen den antydda utvandringen af lärjungar till Stock¬
holm beträffar, är det märkvärdigt, att icke ens i fråga om Stockholms
nation i Uppsala har denna utvandring vant särskilt stor, såsom
man möjligen skulle ha kunnat vänta sig, i det att nämligen Stock¬
holms nation i Uppsala denna termin har icke mindre än sextiotre
jurister; antalet juridiska studerande i Uppsala har för öfrigt stigit
sedan Stockholms högskola tillkom, så att hela antalet juridiska stu¬
derande i Uppsala för närvarande utgör 422, eller ungefär en femte¬
del af hela antalet studerande vid universitetet. Hvad angår talet
om, att det icke skulle vara möjligt att studera juridik annorstädes
än i Stockholm, är det ju märkvärdigt, att samtliga de i de juridiska
ämnena här i Stockholm tjänstgörande professorerna — och här i
Stockholm ligger ju icke undervisningen i lägervall! — ha fått sin ut-
Nr 15. 22
Lördagen den 9 mars.
Angående bildning i Uppsala. Slutligen förvånar det mig, hvarför icke motionä-
denKa^uridiskaren anser> aD äfven juridiska fakulteten i Lund borde indragas sam-
fakulteten1 vid tidigt med fakulteten i Uppsala. Det borde väl vara lika omöjligt
universitetet i att studera juridik i Lund som i Uppsala.
Uppsala. Då motionären här två gånger vidhållit sin motion, har jag trott
(Forts.) mig höra yttra detta, och jag ber naturligtvis att få yrka bifall till
utskottets förslag, detta så mycket mer, som man väl ändå — jag an¬
håller om ursäkt för att jag upprepar de ord, som motionären äfven
använde i liktalet öfver sin motion — icke alls så där på en höft stym¬
par nordens äldsta och främsta universitet och icke heller så där på
en höft indrager den juridiska fakultet, som är den största i Sverige,
som har det största antalet lärare och det största antalet lärjungar.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats vara afslutad, gaf
herr talmannen propositioner å de därunder framställda yrkan¬
dena; och blef utskottets hemställan af kammaren bifallen.
Angående Punkten 10, angående inrättande af en professur i hygien och
^hygilnoch % bakteriologi vid universitetet i Uppsala.
bakteriologi .
vid universite- Under punkt 9 af förevarande hufvudtitel hade IVungl. Maj:t
tet i Uppsala, föreslagit Riksdagen att i utgiftsstaten för universitetet i Uppsala,
afdelningen A) Aflöningar m. m., Medicinska fakulteten, uppföra
en professur i hygien och bakteriologi med enahanda aflönings-
förmåner, som tillkomme universitetsprofessorer i allmänhet, och
med skyldighet för tjänstens innehafvare att vara underkastad de
för dessa förmåners åtnjutande fastställda villkoren och bestäm¬
melserna, äfvensom att för ändamålet höja det ordinarie anslaget
till universitet i Uppsala med 7,500 kronor.
Utskottet hade i samband härmed till behandling förehaft en
af herr Tengdahl inom Andra kammaren väckt motion nr 102,
däri föreslagits, att Riksdagen måtte besluta att afslå Kungl. Maj :ts
förslag om inrättande af en professur i Uppsala i allmän hygien
och bakteriologi.
Utskottet hemställde, att Riksdagen måtte, med afslag å herr
Tengdahls ofvannämnda motion, i utgiftsstaten för universitet i
Uppsala, afdelningen A) Aflöningar m. m., Medicinska fakulteten,
uppföra en professur i hygien och bakteriologi med enahanda af-
löningsförmåner, som tillkomme universitetsprofessorer i allmänhet
och med skyldighet för tjänstens innehafvare att vara underkastad
de för dessa förmåners åtnjutande fastställda villkoren och bestäm¬
melserna, äfvensom att för ändamålet höja det ordinarie anslaget
till universitet i Uppsala med 7,500 kronor.
Utskottets hemställan upplästes, hvarefter t
23 Jir 15.
Lördagen den 9 mara.
Herr Tengdahl anförde: Herr talman! Ja, jag hyser en j^ngSf^iri
mycket liten förhoppning att kunna föra någon fruktbringande 6"^'n6S^”
diskussion med dem, som särskildt vilja vara universitetens repre- bakteriologi
sentanter i denna kammare, då man fortsätter att komma med vid universUe-
sådana saken alls icke vidkommande synpunkter, som t. ex. detta, tet » Uppsala.
att man rimligtvis icke kan »stympa» etc. Det hör ju icke alls till (Forts.)
saken.
Jag vill emellertid bara be att få anmärka, att bakom denna
min motion ligger precis samma sträfvan, som bakom den andra,
nämligen att vi skola undvika hvad jag i en tidningspolemik kallat
onödig flotthet. Det är alldeles onödigt, att man håller dubbla
fakulteter i medicin och juridik på sju mils afstånd från hvarandra.
Stockholms stad upplåter alltid vid begäran sina sjukhus för under-
visningsändamål. Äfven andra än stadens sjukhus finnas, som be¬
tjäna läkareutbildningen. Under sådana omständigheter finnes det
icke någon anledning, hvarför man icke skulle kunna koncentrera
hela den medicinska undervisningen för hela denna del af landet i
Stockholm i stället för att splittra den på två platser, belägna så nära
hvarandra som Stockholm och Uppsala. En speciell anledning till
att åtminstone tänka på denna sak är, att det nyligen stått två be¬
fattningar lediga i Uppsala. Af dem är den ena tillsatt och den
andra skall snart tillsättas. Vidare bli i Stockholm fyra professurer,
vill jag minnas, inom olika ämnen vid Karolinska institutet lediga
inom den närmaste tiden. Om man öfver hufvud taget vill reflek¬
tera på en koncentration af den medicinska undervisningen, finnes
sålunda här ett tillfälle att transportera professorer från Uppsala till
Stockholm och uppehålla de platser, man möjligen senare ville defini¬
tivt indraga, på förordnande.
En sådan koncentration vid den medicinska undervisningen,
som jag förordar, har man med stor fördel genomfört i Danmark.
Då böra vi också kunna genomföra en sådan. Där har man på en
stor tomt i Köpenhamn sammanfört allt, som hör till icke blott lä¬
kareutbildningen utan äfven till barnmorska-, tandläkare- och sjuk-
sköterskeutbildningen. Det enda, som icke är förlagdt på denna
stora tomt, där danskarne har sitt Rigshospital, som det heter, är en
speciell afdelning för sinnessjukdomar. Det beror dock icke på
att man icke ville förlägga den dit, utan på, att professorn i ämnet
sedan gammalt är öfverläkare på Kommunehospitalet och där har
det kliniska material, som han behöfver.
Jag skall icke yrka bifall till min motion utan har endast haft
tillfredsställelsen att ha sökt väcka på tal en som jag anser förnuftig
tanke. Är det icke någon, som vill reflektera på den, så är det icke
mitt fel. Jag vill protestera mot alla onödiga dyrbarheter på såväl
undervisningens område som på alla andra. Vi hafva annan an¬
vändning för våra pengar än att kasta bort dem på sådana institu¬
tioner, isom vi icke behöfva.
Nr 15. 24
Lördagen den 9 mars.
Angående Härefter yttrade
en professur i
bakteriologi Herr H ellberg: Herr talman! Då herr Tengdahl slutade sitt
vid universite- anförande med att icke göra något yrkande, skall jag be att få afstå
tet i Uppsala, från det lilla anförande, som jag tänkt hålla till förmån för den
(Forts.) ifrågavarande professuren, och endast inskränka mig till att yrka bi¬
fall till utskottets hemställan. ,
Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.
Angående, Punkten 11, angående inrättande af en professur i national-
ennI^ieZ-1 ekonomi vic* universitet i Uppsala, föredrogs härpå; och begärdes
nomi vid uni- därvid ordet af
versiietet i
Uppsala. Herr Rydén, som yttrade: Herr talman! Den motion, som
här af statsutskottet är afstyrka är enligt min uppfattning en af
de mest motiverade och bäst utredda motioner, som man kan få
läsa i Riksdagens förhandlingar. Det var, jag vågar uttala det, också
den uppfattningen i statsutskottet eller rättare den afdelning af
statsutskottet, som behandlat denna motion, att motionären här har
pekat på en sak, som verkligen förtjänar allt beaktande. Då nu
motionen har afstyrkts, vill jag tillåta mig att uttala den förhopp¬
ningen, att den välvilliga motivering, som utskottet här enstämmigt
ägnat sitt afstyrkande af motionen, måtte uppmärksammas af de
myndigheter, på hvilkas initiativ i första rummet en lösning af denna
fråga kommer att bero. Det är alldeles klart, att den nationalekono¬
miska vetenskapen behöfver en starkare representation än den för
närvarande har vid det största af rikets universitet, och när jag för
min del har biträdt utskottets afstyrkande af motionen, är det ute¬
slutande af det formella skälet, att jag anser, att en sådan fråga som
denna icke bör upptagas förrän vederbörande universitetsmyndig-
heter själfva därom framställt begäran hos Kungl. Maj:t. Men
på samma gång vill jag uttala, att jag är absolut öfvertygad om, att,
om ett initiativ förelegat från universitetet själft af den beskaffen¬
het, motionen innebär, hade en sådan framställning nog blifvit af
Riksdagen bifallen. Jag har, herr talman, icke annat yrkande att
göra än om bifall till utskottets hemställan.
Häruti instämde herrar Vennersten, Branting och Lundström i
Göteborg.
Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls af kammaren.
Punkterna 12—16.
ft
Hvad utskottet hemställt bifölls.
Lördagen den 9 mars.
25 Sr 15.
Punlcten 17.
Lades till handlingarna.
Punkten 18, angående inrättande af en professur i teologisk
encyklopedi och teologiska prenotioner vid universitetet i Lund.
Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen föreslagit Riks¬
dagen att i utgiftsstaten för universitet i Lund, afdelningen A)
Aflöningar m. m., Teologiska fakulteten, uppföra en professur i
teologisk encyklopedi och teologiska prenotioner med enahanda af-
löningsförmåner, som tillkomme universitetsprofessorer i allmänhet,
och med skyldighet för tjänstens innehafvare att vara underkastad
de för dessa förmåners åtnjutande fastställda villkoren och bestäm¬
melserna, äfvensom att för ändamålet höja det ordinarie anslaget
till Lunds universitet med 7,500 kronor.
I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft
en inom Andra kammaren af herr Christiernson väckt motion nr
164, däri föreslagits, att Riksdagen måtte i så måtto bifalla Kungl.
Maj :ts förevarande förslag, att i utgiftsstaten för universitet i Lund,
afdelningen A) Aflöningar m. m., Filosofiska fakulteten, uppfördes
en professur i religionshistoria — eventuellt äfven religionsfilosofi
— med enahanda aflöningsförmåner, som tillkomme universitets
professorer i allmänhet, och med skyldighet för tjänstens innehaf¬
vare att vara underkastad de för dessa förmåners åtnjutande fast¬
ställda villkoren och bestämmelserna, äfvensom att för ändamålet
höja det ordinarie anslaget till Lunds universitet med 7,500 kronor.
Utskottet hemställde att Riksdagen måtte, med afslag å herr
Ghristiernsons ofvanberörda motion, i utgiftsstaten för universitetet
i Lund, afdelning A) Aflöningar m. m., Teologiska fakulteten, upp¬
föra en professur i teologisk encyklopedi och teologiska prenotioner
med enahanda aflöningsförmåner, som tillkomme universitetsprofes¬
sorer i allmänhet, och med skyldighet för tjänstens innehafvare
att vara underkastad de för dessa förmåners åtnjutande fastställda
villkoren och bestämmelserna, äfvensom att för ändamålet höja det
ordinarie anslaget till Lunds universitet med 7,500 kronor.
Efter det utskottets hemställan föredragits, yttrade
Herr Christiernson: Herr talman! I denna punkt är ju
fråga om en motion, som jag tillåtit mig att väcka. Den har dock
haft en ovanligt stor otur, då den icke en gång förvärfvat stöd af
min egen partikamrat, herr Rydén, så att han reserverat sig till
förmån för motionen, och jag skall därför icke drista mig att någon
längre tid taga kammarens uppmärksamhet i anspråk. Men jag
vill säga, att det, som står i Kungl. Maj:ts proposition på sid. 67,
Angående
en professur i
teologisk ency¬
klopedi m. ra¬
nd universite¬
tet i Lund.
Nr lo. 26
Lördagen den 9 mars.
Angående eller att det rådde inom konsistorium en fullständig enighet i
en professur i fr^gan _ d. v. s. det var en professor som i afseende på namnet
iMopedi m"m"hade en afvikande mening — icke är alldeles så riktigt. Verkliga
vid universitet förhållandet är nämligen att en af professorerna i Lund bestämdt
tet i Lund. yrkade afslag.
(Forts.) Denna fråga är för resten ett vittnesbörd om, huru en fråga full¬
ständigt kan komma på sned ibland genom att egendomliga kraf¬
ter under årens lopp verka. Vi veta, att denna fråga var före i fjol,
då det gjordes en besynnerlig framställning — man kan säga besyn¬
nerlig, fastän den kom från Kungl. Maj:t — att det skulle inrättas
i stället för en professur ett mellanting, som egentligen var till sin
natur okändt inom den akademiska lärareorganisationen. Den
blef dock afslagen. Men från början har man i konsistorium i Lund
icke varit af den mening, som nu blifvit fastslagen som den enda
gifna, eller att det skulle vara klart, att en sådan professur som
denna skulle placeras inom den teologiska fakulteten. Tvärtom,
år 1907 den 11 september, om jag minnes rätt, blef denna fram¬
ställning från den teologiska fakulteten behandlad i konsistorium,
hvarvid icke mindre än sex af professorerna yrkade afslag på fram¬
ställningen och de flesta af dem äfven med den motiveringen, att
man borde taga under öfvervägande, huruvida icke professuren
i fråga borde placeras inom den humanistiska sektionen i stället för
inom den teologiska fakulteten.
Nu finnes dock ingenting att göra åt saken. Jag har väckt
min motion därför att jag ansåg, att man in i det sista borde kämpa
för att denna professur, om den skulle fylla sin egentliga uppgift,
icke blefve en teologisk professur. Det egendomliga skulle kunna
inträffa, såsom förhållandena nu äro hos oss ordnade, att man i
Lund, om framställningen om denna professur blefve bifallen, kunde
till innehafvare af densamma få en icke präst, medan återigen han,
sedan prebenderne icke äro bundna vid viss professur, måste tän¬
kas kunna bli innehafvare af ett dylikt pastorat. Det är kanske
en mindre olägenhet men säkert är, att för det ändamål, för hvilket
professuren är inrättad, är det bättre, om den komme till den filoso¬
fiska fakulteten. Här kommer man in på examensskyldigheten.
Jag har dock icke förut hört framhållas, att det vore nödvändigt
att få denna professur för examensskyldighetens skull, utan endast
att den vore nödvändig för den vetenskapliga utbildningen och
forskningen, och då är det icke till skada att professuren upprättas
inom den humanistiska sektionen.
Jag beklagar, att ärendet på grund af ogynnsamma omständig¬
heter på ett tidigare stadium kommit i det läge, att det nu icke fin¬
nes någon förhoppning att få professuren förlagd, dit den bort
förläggas, och detta gör, herr talman, att jag icke har något yrkande
att framställa.
Lördagen den 9 mars.
27 Nr 15.
Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Berg: Angående
Herr talman! Jag har ännu en gång nöjet att utbyta tankar medteoi^il^ency-
herr Christiernson i teologiska spörsmål. klopedi m. m.
Såsom utskottet framhåller, har Riksdagen såsom sin mening vid. universite-
under föregående år uttalat, att en professur i teologisk encyklo- tet » Lwvi-
pedi och teologiska prenotioner borde komma till stånd i Lund och (Forts.)
få sin plats inom dess teologiska fakultet. Nu har Ivungl. Maj:t
föreslagit, just hvad Riksdagen sålunda begärt, och därmed borde
väl ett bifall vara gifvet Emellertid har herr Christiernson nu i
strid häremot förfäktat den meningen, att professuren i fråga borde
förflyttas till den filosofiska fakulteten. Då denna fråga onekligen
är af stor betydelse, skall jag be att få säga, att jag alldeles icke kan
dela motionärens mening.
Motionären påstår, att först genom den föreslagna förflyttningen
ämnet skulle komma i sin rätta omgifning, enär det är så nära för¬
bundet med filosofiens, litteraturens och konstens historia, samt
med fornforskningen och med språkvetenskaperna, Indika ju till¬
höra den filosofiska fakulteten. Men alldeles detsamma kan sägas
om teologiens öfriga ämnen. Gamla testamentets exegetik sam¬
manhänger tydligen med semitisk språk- och fornforskning, det
nya testamentets exegetik med grekiskan, kvrkhistoria med all¬
män historia, jämte kultur och litteraturhistoria, alltsammans äm¬
nen som tillhöra den filosofiska fakulteten, liturgiken sammanhän¬
ger med estetiken, kyrkorätten med juridiken o. s. v. Skulle nu
religionshistorien flyttas af det skäl, som herr Christiernson anfört,
så får den taga med sig så godt som hela den teologiska fakultetens
ämnen på sin flyttning in i filosofiska fakulteten.
Nej, det riktiga är nog, att teologiska fakulteten får behålla sitt
nuvarande osplittrade skick. Hvad som sammanhåller denna fakul¬
tets ämnen till en naturlig enhet är ju dels att de hafva ett gemen¬
samt föremål: de religiösa företeelserna, dels också att de hafva
en gemensam lärjungekrets: de blifvande prästerna och religions¬
lärarna.
Uppfattningen att detta är det riktiga har man också så godt
som öfverallt i utlandet, öfverallt, där religionshistoriska profes¬
surer äro upprättade eller skola upprättas, har man hänfört ämnet
just till den teologiska fakulteten. Så har skett i Tyskland, i Schweiz,
i Holland och i Frankrike. Det enda undantag, som är mig bekant,
är en docentur i religionshistoria vid universitetet i Köpenhamn,
hvilken docentur tillhör den filosofiska fakulteten.
Motionären anför för sin mening åtskilliga skäl, som efter min
uppfattning icke hålla streck inför en granskning. Han anför som
skäl bland annat, att, som han säger, »det för närvarande råder
ett lifligt intresse för religionshistoriens studium bland de filosofie
studerandena, ett intresse, som dock i hög grad lamslås därigenom,
att ämnet endast får medtagas i filosofiska examina medelst kung¬
lig dispens, hvilken kräfver dröjsmål, besvär och kostnad.» Detta
Nr 15. 28
Lördagen den 9 mars.
Angående
en professur
teologisk ency¬
klopedi m. m
vid universite¬
tet i Lund.
(Forts.)
uttalande innebär dels en öfverdrift, dels ock ett verkligt misstag.
‘Vid Lunds universitet t. ex., som ligger motionären närmast, har
ingen haft ämnet med i filosofie licentiatexamen, och de, som haft
- det med i filosofie kandidat- eller magisterexamen, uppgå icke under
årens lopp till ett 10-tal. Och af dessa få ha därtill samtliga utom
en enda, som är kvinna, redan förut haft teologie kandidatexamen
eller ock efter afläggandet af sin filosofiska examen öfvergått till
teologiska studier. Det är sålunda en betydande öfverdrift, som
ligger i talet om det stora intresset hos de filosofie studerandena för
ämnet. Och ett verkligt misstag är det, då motionären påstår, att
de filosofie studerandenas intresse för religionshistorien lamslås
därigenom att ämnet endast får medtagas i filosofiska examina
efter erhållen kunglig dispens, hvilken kräfver dröjsmål, besvär och
kostnad. Det förhåller sig nämligen icke så. Både i Uppsala och
Lund får religionshistorien medtagas i filosofie kandidatexamen och
filosofie magisterexamen utan kunglig dispens.
Ett annat hufvudskål, som är mera att fästa sig vid, är motio¬
närens farhåga för, att studiet af den allmänna religionsvetenskapen
skulle kunna blifva alltför konfessionellt färgadt, om det fördes till
den teologiska fakulteten. Häri har motionären visserligen delvis
rätt. Men mot den olägenheten får man väga de synnerligen stora
olägenheter, som skulle uppkomma genom att flytta religionshisto¬
rien till den filosofiska fakulteten. Det speciella skäl, som motio¬
nären här anför, är hans påstående, att »det är mycket möjligt, att
en innehafvare af den föreslagna professuren kan bli nödsakad öfver¬
taga ett pastorat». Samma skäl har han äfven nu i sitt yttrande
anfört. Det var framför allt med anledning häraf som jag begärde
ordet, då jag nämligen ville meddela, att en dylik risk alldeles icke
föreligger. Om Kungl. Maj:ts förslag vinner Riksdagens bifall,
kommer det icke att inträffa, att en innehafvare af professuren nå¬
gonsin kan blifva nödsakad att öfvertaga ett prebende.
Det är alldeles riktigt, att man skulle kunna ordna saken så,
att religionshistorien, såsom motionären framkastat, finge ingå i den
teologisk-filosofiska examen. Men en sådan anordning torde af
ämnets alla målsmän betecknas som synnerligen olämplig. Nämnda
examen är nämligen af blott förberedande beskaffenhet, och skulle
religionshistorien placeras där, vore den dömd att bli ett rent un-
derordnadt ämne, som föga kunde bidraga att fördjupa religions¬
lärarens vetenskapliga utbildning. Alla, som i likhet med motio¬
nären anse, att religionshistorien är ett ämne af synnerligen stor
vikt och i bästa mening tidsenligt, borde ock vara öfverens om, att
det bör vara obligatoriskt för alla, som aflägga teologisk kandidat¬
examen, och därför rätteligen bör höra till den teologiska, icke till
den filosofiska fakulteten.
Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.
Lördagen den 9 mars.
29 Jir 15.
Punkterna 19—24.
Kammaren biföll hvad utskottet hemställt.
Punkten 25.
Lades till handlingarna.
Punkterna 26—28.
Hvad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 29.
Lades till handlingarna.
Punkterna 30—34.
Kammaren biföll hvad utskottet i dessa punkter hemställt.
Punkten 35, angående upprättande af nya lektors- och adjunkts¬
befattningar vid de allmänna läroverken.
Kungl. Maj:t hade föreslagit Riksdagen att, för beredande af
medel för upprättande vid de allmänna läroverken af dels 6 lektors-
och 5 adjunktsbefattningar från och med den 1 januari 1913, dels
ock 1 lektors- och 5 adjunktsbefattningar från och med den 1 juli
1913 att på de särskilda läroverken fördelas på sätt, Kungl. Maj:t
bestämde, höja reservationsanslaget till de allmänna läroverken
med 58,000 kronor.
Utskottet hemställde, att Riksdagen måtte för beredande af
medel för upprättande vid de allmänna läroverken af dels 4 lektors-
och 5 adjunktsbefattningar från och med den 1 januari 1913, dels
ock 1 lektors- och 5 adjunktsbefattningar från och med den 1 juli
1913, att på de särskilda läroverken fördelas på sätt, Kungl. Maj:t
bestämde, höja reservationsanslaget till de allmänna läroverken
med 50,000 kronor.
Vid punkten hade emellertid reservation afgifvits af herrar
A. C. Lindblad, Thorsson, Persson i Ställhult, Rydén, Sjö och Lind¬
berg, hvilka ansett, att utskottet bort hemställa, att Kungl. Maj:ts
förevarande framställning icke måtte vinna Riksdagens bifall.
Efter föredragning af utskottets hemställan gaf herr talman¬
nen ordet till
Angående
nya tjänster
vid de allmän¬
na läroverken
Herr Rydén, som anförde: Herr talman! I nu föredragna punkt
ha flera af denna kammares ledamöter och äfven ledamöter från
>'r 15. 30
Lördagen den 9 mars.
Angående
nya tjänster
vid de allmän¬
na läroverken.
(Forte.)
Första kammaren låtit anteckna en afvikande mening mot den,
som utskottet här företrädt. Jag vill i förbigående anmärka, att
vid afgörandet af denna fråga i statsutskottet 13 medlemmar röstade
för och 11 mot den hemställan, som segrade, och följaktligen voro
vi 11, som anslöto oss till reservationen vid afgörandet.
Jag vill till en början säga, att båda de här föreliggande alterna¬
tiven, såväl utskottets hemställan som reservanternas förslag, inne¬
bära enligt min uppfattning en synnerligen välvillig hållning be¬
träffande extralärarna vid de allmänna läroverken. Jag vill också
här utan alla förbehåll som min mening uttala, att läroverkslärare-
kåren vid de allmänna läroverken och enkannerligen den extra
lärarepersonalen befinner sig efter löneregleringarne för statens äm¬
betsverk i en ogynnsam ställning, som Riksdagen enligt min mening
verkligen bör behjärta. Hufvudsaken i det, som innehålles i re¬
servationen, är just ett oförbehållsamt uttalande från oss 11 — det
kanske icke är så många här men vi voro dock 11 — att Riksdagen
snart borde ha att motse från Kungl. Maj:t en framställning om för¬
bättring af den extra lärarepersonalens ställning och att en sådan
framställning skulle med välvilja mottagas af Riksdagen. Men så
skilja sig uppfattningarna åt beträffande det sätt, hvarpå man borde
tillgodose detta extralärarnes behof. Medan utskottet anser det
lämpligt att bevilja anslag för 15 ordinarie nya lärarebefattningar
och därigenom bereda möjlighet för 15 lärare att uppflyttas till or¬
dinarie och sålunda erhålla en lönetillökning af 1,000 kronor, så ha
däremot reservanterna ansett, att man i stället borde för denna stora
personal af extra lärare, som väl uppgår till ett antal af omkring 130
vid de allmänna läroverken, åstadkomma en lönereglering, hvarom
vi dock icke kunnat framställa förslag, då icke någon motion med
sådant yrkande förelegat.
Ur denna synpunkt har jag ansett, att reservationen i verkligheten
är gentemot lärarepersonalen vid de allmänna läroverken välvilli¬
gare än hvad som innehålles i utskottets hemställan. Men jag har
fattat min ståndpunkt till denna fråga framför allt på grund af det
skälet, som också upptages i reservationen, att jag icke kan finna
det annat än högst betänkligt att gå vidare med att tillskapa nya
lärarebefattningar vid de allmänna läroverken. För denna min
uppfattning har jag tre skäl, som jag anfört som hufvudskål. För
det första är det, såsom framgår af utredningen här, odisputabelt,
att tillgången på kompetenta lärare vid läroverken är så pass begrän¬
sad, att flera lärarebefattningar ha gång efter annan kungjorts till
ansökan lediga, utan att någon enda kompetent sökande anmält sig.
Då jag håller före, att läroverken äro bäst betjänta med, att det fin¬
nes en så stor tillgång på aspiranter till ordinarie befattningar, att
man vid behof kan göra ett urval bland dem, så att man icke till
ordinarie lärare behöfver anställa hvem som hälst, så anser jag, att
redan däri ligger ett skäl att med varsamhet framgå på den väg, som
här föreslagits.
Lördagen den 9 mars
31 Xr 15.
Det andra och enligt min uppfattning viktigare skälet är, att
jag anser, att hela frågan om läroverkens organisation nu måste
befinna sig i ett så sväfvande läge, att man bör med varsamhet gå
in på att bevilja nya lärarebefattningar. Genom Riksdagens be¬
slut om inrättande af kommunala mellanskolor är det ju uppenbart,
att i den skolorganisation, som genomfördes 1904, inkommit en faktor,
som till den grad förändrat ställningen och meningen i 1904 års läro¬
verksorganisation, att denna faktor kommer att få konsekvenser,
som vi knappast kunna öfverskåda. Det är då klart, att först och
främst dessa så kallade statens realskolor, som 1904 års läroverks-
reform tänkte sig upprättade på en mängd ställen, icke i längden
komma att upprättas i och med de kommunala mellanskolornas in¬
förande på grund af statsmakternas fattade beslut. Det skall nog
bli i ytterliga undantagsfall, som något dylikt kommer att in¬
träffa. Till stöd för den uppfattningen kan jag anföra något, som i
Göteborg förekommit. Under en debatt i stadsfullmäktige där¬
städes upplästes ett bref från öfverdirektören och chefen för läro-
verksöfverstyrelsen, i hvilket denne gör ett uttalande i den riktning,
att nya realskolor icke borde inrättas, förrän mellanskolor visat sig
otillräckliga.
Följaktligen kan man räkna med, att de kommunala mellansko-
lorna öfvertaga en del af de uppgifter, statens realskolor haft, men
än vidare, synes det mig också alldeles klart, att upprättandet af
kommunala mellanskolor i små industrisamhällen, municipalsam-
hällen, köpingar o. s. v. kommer att där taga lärjungar från bygden,
som annars skulle ha flyttat in till städernas läroverk, och dessa
skolor komma att lämna en utbildning, som för dem fram till real-
skoleexamen. Därigenom att de kommunala mellanskolorna ut¬
veckla sig — det sker ju redan med ganska stor snabbhet, såsom
enhvar, som känner till förhållandena, vet — komma de att öfver¬
taga en hel del af de lärjungar, som hittills varit hänvisade att rekry¬
tera de allmänna läroverken. Man måste därför starkt ifrågasätta,
huruvida tilloppet till de allmänna läroverken då kan fortfara på
samma sätt som under de senare åren. Än yttermera blir detta
för kammaren tydligt, om jag åberopar en, jag vill icke säga aukto¬
ritet men i hvarje fall en så betydande man som förutvarande stats¬
rådet Lindström, som här i kammaren och i en kungl. proposition
under fjolårets riksdag uttalat sin bestämda uppfattning, att i och
med de kommunala mellanskolornas inrättande har det inträdt i den
hittillsvarande läroverksorganisationen en ohållbarhet, som gör det
nödvändigt att tillsätta en kommitté, som kommer att uppgöra en
plan för organisation af landets skolväsen. Det synes mig klart, att
när den kommittén skall tillsättas — och man kan icke underlåta
att få den tillsatt inom tämligen nära liggande tid — och när den
skall öfverväga, hur skolan skall organiseras, den kommer att skära
bort en del af läroverkens lägre klasser och ersätta den med den
kommunala mellanskolan. Någon annan utväg finnes icke. Då
Angående
nya tjänster
vid de allmän-
na läroverken.
(Forts.)
Nr 15. 32
Lördagen den 9 mars.
Angående
nya tjänster
vid de allmän¬
na läroverken.
(Forts.)
frågar jag, om i det läge, som denna fråga befinner sig, det är rätt,
att man på detta sätt tillskapar ordinarie lärarebefattningar, som
med all sannolikhet komma att visa sig icke behöfliga den gången,
då man underkastat skolans organisation denna absolut nödvändiga
revision.
Det tredje skäl jag för min del ansett vägande är det af herr
statsrådet själft i den kungl. propositionen åberopade, nämligen att
vi ha hela denna stora fråga om kvinnornas anställning i statstjänst.
Det är ju icke herrarna obekant, att den frågan ligger oss så nära
inpå lifvet, att den måste lösas mycket snart. Riksdagen har an¬
tagit en grundlagsförändring, som medgifvit kvinnorna rätt att få
tillträde till statstjänst på en mängd områden, men vi vänta på den
rent civila lag, som kommer att ordna detta. Löneregleringskom-
mittén och myndigheter hafva haft denna fråga till ompröfning.
Jag kan icke föreställa mig, att åtminstone denna fråga kan undan¬
skjutas synnerligen länge. Ja, det har ju varit ifrågasatt att före¬
lägga detta års Riksdag förslag härom. Ty, mina herrar, om det
skall gå därhän, att det blir verklighet af hvad Riksdagen ville, när
den genomförde sin reform i grundlagen, att kvinnorna skola få
tillträde till statstjänst och till de flesta statstjänsterna för öfrigt,
då frågar jag, om icke, när kvinnan skall rycka in och eröfra ett nytt
verksamhetsområde, det just är skolan som kanske allra först er¬
bjuder ett sådant. Löneregleringskommittén föreslår i sitt betän¬
kande, att 700 nya adjunktstjänster skola upplåtas till täflan jäm¬
väl för kvinnor, d. v. s. att det skulle bli möjlighet att besätta dem
med kvinnliga innehafvare. Då frågan ligger så nära inpå lifvet,
har jag däri måst, som sagdt, finna ett tredje och starkt vägande
skäl för min uppfattning, att man, om man ser på statens intresse,
icke handlar på tjänligaste sätt, om man bifaller Kungl. Maj:ts för¬
slag. ... , .
Det finnes i den reservation, till hvilken jag anslutit mig, ett
bestämdt uttalande, att man bör hjälpa läroverkslärarne men icke
genom att skapa lärarebefattningar, som troligen framdeles bli onö¬
diga, utan genom att skapa en lönereglering, och detta är en uppfatt¬
ning, hvars riktighet jag icke kan frångå. Jag vill äfven tillkänna¬
gifva, för att icke missförstånd skall uppstå, att jag i denna punkt
anser mig stå på så absolut säkra fötter, att jag kommer att för min
del underställa denna fråga kammarens pröfning genom votering.
Jag hemställer sålunda, herr talman, om afslag å utskottets hem¬
ställan och bifall till den reservation, som i denna punkt är fogad vid
utskottets betänkande.
Med herr Rydén förenade sig herrar Waldén och Christiernson.
Härefter yttrade
Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Berg:
Herr talman, mina herrar! Då jag i väsentliga afseenden delar
Lördagen den 9 mars.
33 Nr 15.
den uppfattning, som blifvit framställd i reservationen och när¬
mare utvecklad af herr Rydén, men i andra afseenden, nämligen
i fråga om medlen, alls icke kan dela hans åsikter, ber jag att få
klargöra, hur jag ställer mig till reservationen.
Jag är den förste att erkänna, att uti denna reservation fin¬
nas framhållna en del synpunkter, som förtjäna det allra största
beaktande. Reservanterna betona, att hela läroverksfrågan för
närvarande befinner sig i en sväfvande ställning, och att en all¬
män revision af alla hithörande förhållanden i en ganska snar fram¬
tid måste bli en nödvändighet. De betona vidare, att vid denna
allmänna revision hänsyn bör tagas till ett par synnerligen viktiga
omständigheter. Inrättandet af de kommunala mellanskolorna kan
komma att föranleda minskning i lärjungeantalet i de allmänna
läroverkens lägre klasser och på grund däraf äfven åtskilligt min¬
ska behofvet af lärarekrafter för dessa klasser. Vidare har frågan
om kvinnornas behörighet att bli lärare vid allmänna läroverk nu
blifvit aktuell och måste lösas, och härigenom inträder helt visst
en ytterligare minskning i behofvet af manliga läraretjänster vid
de allmänna läroverken. I samband med omnämnandet af den
ifrågavarande revisionen ha ock reservanterna berört nödvändig¬
heten af att upptaga läroverkslärarekårens löneförhållanden till en
förnyad granskning.
Jag medger, som jag sade, riktigheten af allt detta. Frågorna
om läroverkens lägre klasser, om kvinnans rätt att söka adjunkts-
och lektorstjänster och om förbättrandet af läroverkslärarnas löner,
dessa frågor komma helt visst att inom kort upptagas till lösning,
och när tiden därför är mogen, är det naturligtvis synnerligen
värdefullt för regeringen att här hafva fått ett uttryckligt löfte i
förväg från målsmännen för två af Riksdagens partier, icke blott
det socialdemokratiska utan ock högerpartiet. Men när reservan¬
terna i påtryckningssyfte vilja helt och hållet uppskjuta inrättan¬
det af nya tjänster vid de allmänna läroverken till dess den stora
allmänna revisionen är fullbordad, då kan jag omöjligen följa dem.
Den synnerligen stora omfattning, som reservanterna tydligen vilja
gifva nämnda allmänna revision, gör det nämligen efter min upp¬
fattning alldeles uppenbart, att det måste dröja rätt länge, innan
något förslag därom kan vara utarbetadt och af Riksdagen pröf-
vadt. Under tiden skulle, efter reservanternas mening, inga nya
läraretjänster vid de allmänna läroverken komma till; och antalet
extralärare, som nu är så stort, skulle alltjämt få tillväxa. Går
det verkligen för sig att låta sakerna utveckla sig på det sättet?
År 1904 proklamerade Riksdagen, som herrarna erinra sig, den
grundsatsen, att bästa sättet att förbättra och tillgodose extra-
lärarnas förhållanden är att inrätta nya läraretjänster. Då för
tiden beräknade man, att när reformen vore genomförd, behofvet
af extralärare icke skulle uppgå till mer än 30; för närvarande är
antalet omkring 130. Jag frågar, kan det då vara försvarligt att
Andra kammarens protokoll 1912. Xr lä. 3
Angående
nya tjänster
vid de allmän¬
na läroverken.
(Forts.)
Sr 15. 34
Lördagen den 9 mars.
Angående
nya tjänster
vid de allmän¬
na läroverken.
(Forts.)
utan vidare låta antalet växa med stigande fart och med ens full¬
ständigt stoppa alla möjligheter till befordran?
Jag ser visserligen och har äfven af den förste talaren hört,
att reservanterna nu vilja proklamera en grundsats, hvilken är all¬
deles motsatt den, som Riksdagen proklamerade 1904. Bästa sättet
att afhjälpa det s. k. extralärareeländet, om hvilket så mycket
talats och skrifvits, skulle numera icke vara att inrätta nya tjän¬
ster utan att något höja arfvodet för extralärarna. Ja, jag är
synnerligen tacksam för det nya bestämda löfte, som reservanterna
sålunda gifvit, att de önska en ökning af extralärarnas arfvode
och att de vilja ha detta arfvode så höjdt, att extralärarnas be¬
rättigade anspråk skola bli tillgodosedda. För den händelse Riks¬
dagen skulle bifalla reservationen, vill jag på det bestämdaste taga
fasta på den sålunda gifna utfästelsen och snarast möjligt söka
inkomma till Riksdagen med förslag om provisorisk löneförbättring
för extralärarna, medan de vänta på den stora, allt omfattande
revisionen. Tyvärr blir det nog, fruktar jag, i så fall omöjligt att
komma med något förslag härom redan till denna Riksdag — jag
vet icke, om reservanterna tänkt sig möjligheten häraf, de ha i
alla händelser icke utsagt det tillräckligt tydligt — utan då får
väl med den saken anstå ett år. Det skulle emellertid varit myc¬
ket förmånligt, om reservanterna gjort åtminstone någon antydan om,
hur pass högt de ville gå med den förbättring af extralärarnas
ställning, som de utlofvat. Ty annars måste man nog befara, att
det nästa år kan gå med denna provisoriska löneförbättring som
det i år gått med den föreslagna provisoriska löneförbättringen för
de ytterst dåligt ställda lärarinnorna vid statens samskolor, näm¬
ligen att statsutskottet tar och prutar ned den till jämt upp hälf¬
ten af hvad Kungl. Maj:t velat gifva.
Jag vill än en gång understryka, att i händelse reservationen
skulle bli Riksdagens beslut, jag skall taga fasta på de löften, som
denna dag framkommit och af dem söka göra det bästa möjliga;
och jag hoppas, att Riksdagen då också skall hålla det ord, som
herr Rydén och hans bundsförvanter gifvit.
Tills vidare hemställer jag emellertid, att kammaren skall följa
den af Riksdagen själf förut anvisade vägen och bifalla utskottets
förslag, som visserligen icke fullt ut ger, hvad Kungl. Maj:t ön¬
skat, men som åtminstone ger afsevärdt i den riktningen och inne¬
bär en verklig förbättring af extralärarnas ställning, för hvilken
jag tror, att de skola ha skäl att vara tacksamma. Däremot är
jag icke säker på att de skulle bli tacksamma för förverkligandet
af det förslag, herr Rydén framställt.
Herr Rydén: Herr talman! Det är för mig efter det ytt¬
rande, som herr statsrådet höll, ett behof att uttala, att min upp¬
fattning om nödvändigheten af en lönereglering för läroverkslärarne
är så fast, att, i fall reservationen segrade, jag med synnerlig be-
Lördagen den 9 mars.
35 Xr 15.
stämdhet skulle tillstyrka att frågan, om möjligt, måtte föreläggas Angående
redan denna Riksdag. vid^aUmån
Jag vill också säga det, att denna uppfattning att läroverks- lna läroverken.
lärarne och särskildt extralärarne, som vi nu hafva att närmast Forts)
syssla med, behöfva en lönereglering, varit fullkomligt enhällig på
den afdelning inom statsutskottet, som i första hand haft att
handlägga detta ärende. Jag vill icke heller fördölja, att de re¬
sonemang som där förts visat, att vi alla voro uppfyllda af den
uppfattningen, att det här icke kunde vara billigt att stanna vid
ett alltför lågt belopp, då det gällde att höja lönerna; och det
gjordes med all rätt den jämförelsen mellan läroverkslärarna och
amanuenserna vid ämbetsverken, att man beräknat att amanuen¬
ser skola hafva två befattningar och åtnjuta lön från båda, samt
att tjänstgöringen för en extralärare möjligen kunde i allt väsentligt
anses sammanfalla med uppehållandet af två amanuensbefattningar.
Det ansågs därför icke mer än billigt, att beloppet af extralärarnas
löner bestämdes i analogi härmed; och jag är öfvertygad om att
både herr statsrådet och de utanför Riksdagen varande läroverks¬
lärarna böra kunna gorå till sin den alldeles bestämda uppfattning,
som funnits på den statsutskottsafdelning, som handlagt detta
ärende. I det afseendet finnes det inga undanflykter eller
omsvep.
Men jag frågar herrarna, om det är rimligt att vi skola vara
bundna af ett Riksdagens uttalande, som gjorts år 1904, nu då
situationen är sådan, att själfva grundvalarna för detta utta¬
lande äro fullständigt undanryckta. Då Riksdagen 1904 skapade
en ny läroverksorganisation, kunde med all rätt sägas, att här
skola vi se till att gifva läroverkslärarna befordringsmöjligheter,
så att de extra ordinarie icke bli alltför många, och att det icke
blir något extralärareelände; men finnes det någon rimlighet, sä¬
ger jag, i att i längden upprätthålla detta uttalande, sedan vi nu
efter år 1904 skapat en helt ny skoltyp, som ovillkorligen vid en
omorganisation kommer att göra en hel del af läroverkslärarna
öfverflödiga? Det är enligt min uppfattning fullkomligt orimligt
att komma och säga något sådant. Om herrarna icke hade varit
med om att genomföra den kommunala mellanskolan, då hade det
varit rim och reson i att säga, att Riksdagen är skyldig att hålla
sitt löfte och inrätta så många ordinarie lärarebefattningar, att
intet extralärareelände uppstår; men då Riksdagen skapat en helt
ny skoltyp, som tager bort en del af behofvet af lärarekrafter vid
de allmänna läroverken, då måtte väl själfva grunden för detta
uttalande vara alldeles bortryckt.
Jag tillåter mig äfven att ännu en gång peka på kvinnofrå¬
gan. Den frågan fanns icke 1904. Riksdagen har efter den tiden
fattat beslut om en sådan ändring af grundlagen, att den ger
kvinnorna tillträde till lärarebefattningar vid läroverken, så snart
detta på civillagstiftningens väg blir möjliggjordt. Inför detta
Nr 15. 3G
Lördagen den 9 mars.
Angående
nya tjänster
vid de allmän¬
na läroverken.
(Korta.)
förhållande kan ju 1904 års uttalande icke upprätthållas, mina
herrar; det är ju omöjligt, att man kan komma bort ifrån detta
faktum och säga, att under alla lifvets skiften, och hvad som än
kan komma att inträffa, skall Riksdagen hålla fast vid ett utta¬
lande, som gjorts under helt andra förutsättningar, nämligen dem
som voro rådande år 1904.
Jag antager, att herr statsrådet och chefen för ecklesiastik¬
departementet är statsråd om fem år, och att det då föreligger
den frågan att vi skola gorå en ny skolorganisation och lägga de
kommunala mellanskolorna in i denna nya skolorganisation: hvad
skall herr statsrådet vid den tidpunkten göra med alla de läro-
verkslärare, som då blifva öfverflödiga ? Vi erinra oss från 1904
års läroverksorganisation, hurusom vi då fingo ställa på indrag¬
ning ett antal lärare samt gifva dem full lön utan tjänstgörings¬
skyldighet: jag kan icke se annat än att, om herrarna gå med på
att på samma sätt och medan läroverksfrågan är så sväfvande
som den nu är, upprätta nya läraretjänster, vi den gången, då vi
skola skapa en ny skolorganisation, komma att hafva ett eller an¬
nat — ja, jag vill icke hugga till för mycket, utan skall säga —
ett hundratal läroverkslärare som äro öfverflödiga, och för hvilka
det då icke finnes någon annan utväg än att sätta dem på in-
dragningsstat. År det klok politik? Nej, då är det bättre och
rättvisare att gifva extralärarna öfver hela linjen — och icke bara
de 15, som skulle bli ordinarie och få en löneförhöjning på 1,000
kronor — en ordentlig löneförbättring och så säga till dem: detta
får ni nöja er med, tills vi få se, hur många lärare staten behöf-
ver den gången, då den definitiva skolorganisation genomföres, som
vi skola komma till. Jag anser, att detta är verklig välvilja mot
läroverkslärarna, icke blott mot de 15, utan mot de 130, och att det
också från statens sida är det riktiga resonemanget, när man vet,
i hvithet läge läroverksfrågan befinner sig.
Jag A'idhåller mitt yrkande.
Herr Starbäck: Herr talman, mina herrar! Herr Rydén
torde ursäkta mig, om jag ett ögonblick vågar tro, att det egent¬
liga skälet för hans med sådan ifver intagna ståndpunkt kommit
fram i slutet af hans anförande.
, $4 Detta mitt uttalande innebär ingalunda någon misstro till hans
bestämda meddelande, att han skulle ha en mycket varm känsla
för extralärarna; men när han frågar: hvad skall herr statsrådet göra
af de hundratals ordinarie lärare, som bli öfverflödiga om fem år, när
de kommunala mellanskolorna kommit till utveckling, då har han
funnit medlet att knipa kammaren. Men det är bra djärft framka-
stadt, herr Rydén! Tror han verkligen först och främst, att inom
fem år de kommunala mellanskolorna nått en sådan utveckling, att
hundratals elementarlärare därigenom bli öfverflödiga? Och om
det äfven skulle vara fallet, att de kommunala mellanskolorna då
Lördagen den 9 mars.
Nr 15.
37
nätt en utveckling så stor, att de behöfva en massa lärare, tror han
verkligen, att det skulle finnas kompetenta lärare för dessa kommunala
mellanskolor, utan att just dessa elementarlärare, som kanske på sina
ställen då blefve öfverflödiga, där sökte plats och måste användas?
I alla händelser är det väl ändå bra djärft att genom en sådan fram¬
tidsbild söka att bär hindra en utveckling af Riksdagens år 1904
bestämdt gifna löfte.
Jag kan icke neka till att för mig såsom lärare debatten, som föres
här i dag, och den debatt, som föregått frågans nuvarande läge, äro
såsom en efterklang från den långa diskussion, som fördes inom och
utom Riksdagen om lärarnas lönefråga, då denna uppsköts år efter år,
årtionde efter årtionde, på grund af att Andra kammaren då intog
en bestämd ståndpunkt: »bort med latinets herravälde; förr ingen
lönereglering för lärarna, huru rättvis Andra kammaren än anser att
denna lönereglering är». Nu hålla vi på att komma in på nästa epok;
och hur gick det? Jo, på grund af detta kraf från Andra kammarens
sida blef löneregleringen för lärarna uppskjuten ända till början af
just den nya löneregleringsepok, i hvilken vi nu äro inne. Så fingo
då lärarna sin lönereglering 1904; och jag minnes mycket väl, huru
man då ansåg, att det var något så stortartadt. Men åren därefter
blefvo ämbetsmännens löner reglerade, och man har nu icke från nå¬
got håll kunnat annat än erkänna, att lärarnas lönereglering kom i ett
för dem synnerligen olämpligt ögonblick. Fastän de hade fått vänta
20 å 30 år på sin lönereglering, blefvo de icke så tillgodosedda, som
de borde blifvit i jämförelse med de ämbetsverk, som sedan regle¬
rades. N
Nu är det återigen fråga om en löneförbättring, denna gång för
extralärarna. Deras sak är rättvis. Men vi skola vänta med den,
tills vi fått se, hur de kommunala mellanskolorna verka; vi skola
vänta, tills vi få se, hur kvinnornas enligt statsmakternas beslut för¬
ändrade ställning kommer att inverka på lärarefrekvensen vid de
allmänna läroverken; vi skola vänta på det ena, och vi skola vänta
på det andra. Under tiden skola vi naturligtvis icke uppfylla vårt
1904 gifna löfte; ty det kan medföra ytterst obehagliga konsekven¬
ser för staten. Det är omsorgen om lärarna!
Jag kan verkligen icke vara med om den uppfattningen. Jag
medger, och jag instämmer på det lifligaste med herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet i hans nyss fällda yttrande, att
många saker, som kommit fram i reservationen, och som närmare
framhäfts af herr Rydén, äro af synnerligen glädjande art för lärare¬
kåren; men det kan icke vara riktigt att låta människorna gå och
vänta på en sådan utredning såsom extralärare utan att få ordinarie
plats. Konsekvensen af reservanternas ståndpunkt hade väl för
öfrigt bort bli den, att reservanterna, då de kommo till punkten
om inrättande af ny linje vid läroverket i Sundsvall, antingen afstyrkt
det väckta förslaget eller ock på annat sätt formulerat sitt yrkande.
Nog är det väl märkvärdigt, att man här vill vara med om att skrifva
Angående
nga tjänster
vid de allmän¬
na läroverken.
(Korta.)
Nr 15.
38
Lördagen den 9 mars.
Angående
nya tjänster
vid de allmän¬
na läroverken.
(Forts.)
till Kungl. Maj:t om inrättandet af ett nytt läroverk. Skall man nu
inrätta ett nytt läroverk med ty åtföljande behof af nya lärare, när
man icke vill bevilja nya lärareplatser på grund af det gifna löftet?
Det är inkonsekvent, tycker jag.
Slutligen skall jag blott be att i korthet få påpeka, att det äfven
är en annan kategori af individer, som äro intresserade af denna frå¬
gas lösning, nämligen skolornas lärjungar. Hvad man än må såga,
är det icke förhållandet, att en extralärare kan sköta sin undervis¬
ning på samma sätt som en ordinarie lärare. Extraläraren är tvin¬
gad att se sig om på alla håll och kanter efter ökade inkomster, hvil-
ket distraherar hans uppmärksamhet för hans undervisning. Nu
vet jag mycket väl, att det på detta kommer att svaras, som det gjor¬
des uppe i statsutskottet, nämligen att det är tydligt att, om en
extralärare har möjlighet att förtjäna extra, man får den uppfatt¬
ningen, att de ordinarie lärarna hafva alldeles för kort tjänstgörings¬
tid, och att denna borde ökas. Ja, om den saken kan man resonera
hur länge som helst. Det är nog icke för kort tjänstgöringstid ur
rent pedagogisk synpunkt sedt.
Vidare får man det svaret, att det är inte bara de extra lärarna,
som ha en massa bisysslor, utan äfven de ordinarie. Jag vågar dock
påstå, att detta ingalunda är fallet i samma utsträckning som beträf¬
fande de extra, hvilka måde ha bisysslor för att kunna existera, äfven
om de skulle få en sådan förbättring som herr Rydén lofvat. Herr
Rydén är nog en mycket mäktig man, det skall jag visst medge, men
att lofva i en sak, som skall inträffa efter ett eller annat år, det är väl
ändå bra svårt, och jag undrar, om lärarekåren vågar lita på det löf¬
tet, icke därför att herr Rydén icke skulle stå vid det, — det tror jag
visst att han gör — utan därför, att det ganska ofta händer att nya
principer komma fram här i Riksdagen och taga kammaren med sig,
så att man ganska lätt glömmer löften, som gifvits af en eller annan
enstaka kammarledamot, äfven om det vore herr Rydén.
Jag tror det vara skäl att erinra sig det gamla ordspråket: bättre
en fågel i handen än tio i skogen, och särskildt med hänsyn till det
anförande som herr ecklesiastikministern nyss hade tillåter jag mig,
herr talman, att hemställa om bifall till utskottets yrkande.
Herr Thorsson: Herr talman, mina herrar! Då jag bidragit
till reservationen, vill jag yttra några ord om hvad som varit afgörande
för mig, då jag ställt mig på denna ståndpunkt.
Jag var med, när Riksdagen år 1904 reglerade lönerna för lärare¬
kåren och antog den nu gällande organisationsformen för läroverken.
Jag glömmer aldrig den press, som då lades på Riksdagen för att
tvinga fram organisationen tillsammans med löneregleringen.
Jag vill därför i hvad på mig ankommer söka förhindra, att vi ännu
en gång skola komma i ett sådant läge, att vi blifva tvungna att
lösa löneregleringsfrågan i samband med organisationsfrågan. Ett
antagande af reservationen innebär icke, att Riksdagen skulle skjuta
Lördagen den 9 mars.
39 Jfr 15.
upp ett ordnande af löneregleringsfrågan, tills vi slutligen ordnat Angående
hela läroverksreformen. Det förefaller mig som löneregleringen kan oZZmdn-
ske innan den tilltänkta reformen slutligen genomföres och jag skulle^ läroverk^.
för min del beklaga, om dessa båda saker en gång till skulle komma i (Forts.)
sällskap.
Jag har hela tiden haft den uppfattningen, då jag sett på denna
fråga, att de två, om icke de tre lägsta klasserna vid våra elementar¬
läroverk skulle kunna skäras bort såsom varande öfverflödiga. Men
om vi nu ännu en gång få organisations- och löneregleringsfrågorna
sammankopplade, så tror jag, att lärareintresset blir så starkt re¬
presentera^ att vi, som vilja ha en bärande reform på detta område,
icke skola komma någon vart. Sedan man med lärarnas lönereg¬
lering framtvungit en felaktig organisation år 1904, hafva nu mellan-
skolorna tillkommit, hvilket visar att man skulle kunna taga bort
två eller tre af de lägre klasserna inom läroverken. Det förvånar mig
därför, att man vill betrakta reservationen som rent af ett hinder
för en tidsenlig lösning af denna fråga, och motiverar denna stånd¬
punkt med att lärarnas intressen icke skulle blifva tillgodosedda.
Såvidt jag förstår, och i den mån jag kan bedöma denna fråga,
torde det icke kunna förnekas, att^kvinnliga lärare med all sannolik¬
het skola anmäla sig som medtäflare till befattningarna och med män¬
nen dela det ordinarie antalet lärarplatser, som kan komma till
stånd. Det torde äfven böra påpekas att öfverstyrelsen öfver ri¬
kets allmänna läroverk vid ett par tillfällen ansett sig höra framhålla,
att man i saknad af kompetenta lärarkrafter icke kunnat förorda
tillsättandet af det antal ordinarie lärarebefattningar, som särskildt
från den siste ärade talaren blifvit framställda i form af motioner till
Riksdagen.
Vi måste således räkna med två för att icke såga tre faktorer,
som äro ofrånkomliga, och då jag nu har att ställa mitt votum, rik¬
tar jag den frågan till mig själf: huru tjänar jag bäst den störa extra-
lärarkåren, som af omständigheternas makt fortfarande är rätt an¬
senlig, ehuru Riksdagen så långt det varit möjligt har följt med
utvecklingen på området? Riksdagen har ju till och med'i så måtto
gått utöfver beräkningarna från 1904 vid inrättandet af ordinarie
lärarebefattningar, att Riksdagen intill denna stund tillsatt flera
ordinarie platser, än hvad man beräknade år 1904. Detta må nu
vara en följd af den allmänna utvecklingen, men jag vågar påstå,
att Riksdagen sedan 1904 åtminstone icke har visat sig ogin emot
läroverkslärarekåren.
Om det nu är så, att det icke blir någon möjlighet att placera
alla sökande från extralärarhåll, då förefaller det mig rimligare och
rättvisare att gifva dessa extralärare, om hvilkas alltför små inkom¬
ster vi ju alla äro ense, möjlighet att kunna existrera och utföra sin
lärargärning. Med hänsyn till den förestående omorganisationen
af våra läroverk, förmodar jag, att icke ens den siste ärade talaren
skulle i denna stund vara beredd att tillsätta så många ordinäre
Nr 15. 40
Lördagen den 9 mars.
Angående
nya tjänster
vid de allmän¬
na läroverken.
(Forts.)
lärarebefattningar, att vi skulle komma ned till det år 1904 beräknade
antalet, som i samband med det årets reform väntades skola nedgå från
132 till 30 å 32. Jag tror knappt, att han skulle vara beredd att
nu tillsätta ett hundratal lärarebefattningar, äfven om det funnes
kompetenta personer till desamma, ty då skulle vi otvifvelaktigt råka
in i en mycket bekymmersam städning, när det gäller att bereda
plats äfven för det stora antal kvinnliga lärare, som komma att an¬
mäla sig.
Jag kan således icke se, att vi reservanter visa bristande tillmö¬
tesgående mot lärarnas intressen. För öfrigt synes det mig, att denna
väg med litet god vilja skulle kunna lämna möjlighet för oss att vid
det framtida bedömandet af en ny läroverk sreform vara oberoende
af hänsynen till lärarnas löner och vissa personliga spörsmål. Ur
den synpunkten tror jag, att reservationen tillmötesgår alla behö¬
riga intressen, och detta såväl från lärarkårens som från statens syn¬
punkt.
Det finnes väl ingenting värre — och det ha vi ju för öfrigt fått
erfara på alla områden — än att sammankoppla en ny organisation
med en lönereglering. Så ofta detta skett, har staten nästan alltid
blifvit den förlorande parten. När t. ex. den nya organisationen af
statens järnvägar genomfördes, framtvang man ju en hel rad af högre
tjänstebefattningar, hvilka öfverrevisorerna för statens järnvägar
sedermera förklarat vara mer eller mindre öfverflödiga, och jag tror,
att om vi gå till de andra verken, så skola vi alltjämt finna, att där
organisation och lönereglering följts åt, där har man skapat en hel
del befattningar, som man sedermera kommit underfund med, att
de egentligen endast haft att tacka för sin tillkomst den omständig¬
heten, att man velat utjämna befordringsmöjligheterna utan hän¬
syn till statens intressen. Det förefaller mig också fullt riktigt, att
man en liten smula söker gardera sig mot ett återupprepande af samma
historia som skedde år 1904, och det påstår jag bestämdt, att vi då
påtvungos en läroverksorganisation, som vi icke skulle fått, om icke
löneregleringsfrågan varit förbunden med organisationsfrågan. Där¬
för vill jag, så långt min stämma kan nå, bidraga till att dessa båda
saker icke må få sammanblandas, utan att vi lösa lönereglerings¬
frågan för sig och organisationsfrågan för sig.
Jag har med dessa ord velat motivera min uppfattning, hvar¬
för jag biträdt den framlagda reservationen. Jag har gjort det
äfven i den förhoppningen, att reservanternas förslag är det, som i
ekonomiskt afseende bäst tillmötesgår det största antalet svagast
aflönade lärarkrafter.
Herr Hellberg: Herr talman! Jag skall icke försöka inlåta
mig på ett bedömande af de reala skälen i denna fråga, därtill saknar
jag tyvärr kompetens, ehuru jag deltagit i ärendets behandling inom
afdelningen. Jag vill med dessa få ord endast konstatera, att alla
de talare, som uppträdt här, visat sig vänligt stämda mot lärarne och
41 Xr 15.
Lördagen den 9 mars.
lärarkåren i allmänhet. Åsiktsdivergenserna i denna sak gälla en¬
dast det sätt, på hvilket man skall kunna åstadkomma bättre förhål¬
landen.
Utskottet visar på en direkt förbättring med föreslagna fyra
lektors- och fem adjunktsbefattningar från och med den 1 januari
1913 och en lektors- och fem adjunktsbefattningar längre fram.
Reservanterna däremot lefva på en förhoppning, att förhållandena
småningom skola komma att ändra sig. De tro, att man genom ett
bifall till deras reservation faktiskt skulle komma att påskynda denna
omorganisation. Jag för min del djärfves tro, att denna omorgani¬
sation liksom läroverkslärarkårens löneförhållanden m. m. nog i
alla fall småningom kommer att tvinga sig fram. Därför anser jag
utskottets förslag, som afser en välbehörig och direkt förbättring, vara
att föredraga, och denna min åsikt står för öfrigt i full öfverensstäm¬
melse med innehållet i herr Starbäcks nyss hållna utredande anfö¬
rande. Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.
Herr Andersson i Skifarp: Såsom herrarna finna af betän¬
kandet, har jag icke deltagit i detta ärendes behandling inom ut¬
skottet, men jag måste säga, att om jag det gjort, hade jag icke kun¬
nat biträda det slut, hvartill utskottet kommit.
Här har redan i reservationen, enligt min mening, blifvit an¬
förda så goda skäl emot den föreslagna ökningen af antalet ordi¬
narie lärarebefattningar, att jag anser det öfverflödigt att framdraga
flere. Vi, som inom Riksdagen åtskilliga gånger förut deltagit i be¬
handlingen af den föreliggande frågan, komma nog ihåg, hvad re¬
sultatet blifvit när vi gått till väga på det sätt, för hvilket reservan¬
terna här velat varna, d. v. s. sammankopplat en organisationsfråga
med en lönefråga. Följden har, såväl år 1904 som vid en föregående
reglering, blifvit den, att vi måst ställa en hel del elementarlärare
på indragningsstat, hvilket väl näppeligen från statsverkets syn¬
punkt kan anses lämpligt.
Nu säges det, att om vi biträda reservationen, dessa extralärare
komma att lida så ofantligt därigenom, att de icke kunna bli tillgodo¬
sedda med ordinarie platser. Det är nog sant, att de icke erhålla
sådana platser med den lönereglering, som i reservationen ifråga-
sättes, men det är dock icke tal om annat, än att de skulle tillgodo¬
ses med extra lönetillägg, tills man får se, hurudan den blifvande or¬
ganisationen kommer att gestalta sig, huru de nya mellanskolorna
komma att verka och huru frågan om de kvinnliga lärarnes behö¬
righet kommer att lösas, allt saker, om livilka vi nu icke hafva nå¬
gon kännedom.
^ Allt detta sammanlagdt gör, att det synes mig vara all anled¬
ning att vänta med tillskapandet af flera ordinarie lärarebefattnin¬
gar, än vi för närvarande hafva. Jag är fullt öfvertygad, att, därest
man verkligen så vill, det finnes möjligheter att under den tid, som
Angående
nya tjänster
vid de allmän¬
na läroverken.
(Forte.)
Nr 15. 42
Lördagen den 9 mars.
Angående
nya tjänster
vid de allmän¬
na läroverken,
(Forte.)
återstår tills de berörda frågorna blifvit lösta, träda emellan till för¬
mån icke blott för de extra lärare, som enligt utskottets förslag nu
skulle befordras till ordinarie, utan för samtliga extralärare, genom
beredande åt dem af litet bättre inkomster än de nu hafva.
Jag anser de anförda skälen så starka, att jag, herr talman, fin¬
ner mig föranlåten att yrka bifall till reservationen.
Herr Starbäck: Jag skall be att med ett par ord få bemöta
några af de senaste yttrandena.
Den siste ärade talaren på Skånebänken framhöll, att Riks¬
dagen gjort sig skyldig till mycket sorgliga missgrepp vid de senaste
regleringarna af lärarnes löner och att det vore så förfärligt många
platser, som måst ställas på indragningsstat vid regleringen 1904.
Ja, jag kan icke med bestämdhet ur minnet taga fram den siffra, som
herr Andersson ställde fram såsom ett varnande exempel, men om
det var tio platser, så tror jag icke, att det var fler, och det måtte väl
icke vara något så förfärligt att vifta med. Och dessutom upprepar
jag, att det nog kan bli möjlighet att se till att icke något dylikt be-
höfver upprepas vid en kommande omorganisation, på grund af de
kommunala mellanskolornas utveckling eller af annat skäl.
Och om kvinnor få rätt att söka lärarebefattningar, ja, icke bli
väl några platser ställda på indragningsstat för den skull. Ty så
långt komma vi väl icke att gå i feminism, att vi säga till lärarne:
»Var så god, mina herrar, som ha anställning vid läroverken, nu få
ni gå er väg, vi ställa er på indragningsstat för att det skall bli plats
för kvinnorna.» Icke kan väl herr Andersson vilja söka inbilla
Andra kammaren, att en sådan utveckling kan komma att äga rum.
Den faran är nog icke så stor, som man här blåst upp den till.
Så vill jag fråga min vän, herr Thorsson: År det verkligen nå¬
got så farligt i att här bevilja det antal platser, som utskottsmajori-
teten kommit till, d. v. s. såsom den förre talaren nämnde, från den
1 januari 1913 fyra lektors- och fem adjunktsbefattningar och från
den 1 juli 1913 en lektors- och fem adjunktsbefattningar, och genom
inrättandet af dessa fem lektors- och tio adjunktsbefattningar —
summa femton platser — nedbringa extra lärarnes antal, för så
vidt vi räkna med de här angifna siffrorna, från 130 till 115, när herr
Andersson i Västra Nöbbelöf, liksom jag själf och vi andra, som voro
med 1904, då uttalade den förhoppningen, att extralärarnes antal
skulle gå ned till 30? Är det att gå så oroväckande raskt framåt,
är det att rusa fram på reformernas väg? Är det icke snarare att
iakttaga den allra största betänksamhet? Det förefaller, som om
man icke skulle kunna besvara den frågan på mer än ett sätt.
Jag vidhåller mitt yrkande.
Herr Rydén: Jag kan icke underlåta att ännu en gång besvära
kammaren. Herr Starbäck har sökt leda bort uppmärksamheten
från det saken gäller. Här föreligga, såvidt jag ser, två olika intres-
43 Nr 15.
Lördagen den 9 mara.
sen, lärareintresset och statsintresset. Lärareintresset önskar helt
naturligt att få så många ordinarie platser och så höga löner som
möjligt. Statsintresset åter måste gifvetvis i främsta rummet se na läroverken.
till att icke statens budget kommer att belastas med fullkomligt onö- (Forts.)
diga utgifter och att man icke ordnar saken så, att man en gång blir
tvungen att sätta en hel mängd lärare på indragningsstat.
Huru tillgodose de olika föreliggande förslagen dessa intressen?
Jo, utskottets förslag tillgodoser lärareintresset på det sättet, att
utskottet vill höja lönerna för 15 extralärare med 1,000 kronor och
föra dem på ordinarie stat, men låta de återstående 115 eller 117
extralärarna förbli i samma ställning, hvari de nu befinna sig. Hur
tillgodoser reservationen lärarnas intresse? Jo, för så vidt som ett
bifall till reservationen innebär ett löfte från Riksdagens sida om
en snar förbättring, en förbättring i år eller till nästa år för extralärar-
personalen — och att så är fallet det vågar jag bestämdt hålla på —
blir det icke 15 extralärare, som få en förbättrad ställning, utan alla
de 130 eller 132.
Nu söker herr Starbäck framställa detta lärareintresse såsom
ett lärjungeintresse och säger att vi äro tvungna att inrätta dessa
befattningar för lärjungarnas skull. Ja, mina herrar, jag ber eder
betänka, att vi längre fram i hufvudtiteln möta en punkt, som sam¬
manhänger med denna fråga, och det är p. 125 angående arvoden
åt extra och vikarierande lärare. Om Riksdagen bifaller utskottets
hemställan i den nu föreliggande punkten och sålunda upprättar 15
nya ordinarie platser, kommer det att bli 15 extra platser mindre
under den nämnda punkten längre fram i hufvudtiteln. Realier
åter Riksdagen reservationen och följaktligen sparar dessa 15 ordi¬
narie befattningar, komma vi att bevilja 15 extra befattningar mera.
Antalet lärare blir sålunda precis detsamma och herr Starbäcks på¬
stående att här skulle föreligga något lärjungeintresse är därför full¬
ständigt ohållbart.
Jag vill då öfvergå till statsintresset och se till hvilken af de
båda ståndpunkterna, utskottets eller reservanternas, bäst tillgodo¬
ser statens intresse. Utskottet föreslår ju att man, trots det nu¬
varande sväfvande läget, skulle inrätta 15 nya ordinarie platser.
Det förtjänar då erinras, att sedan 1904 Riksdagen bär beviljat 245
nya ordinarie lärareplatser. Riksdagen har icke blott infriat sitt
löfte af 1904 och inrättat det antal platser som då ställdes i utsikt,
utan Riksdagen har på motioner af herr Starbäck och proposition af
Kungl. Maj:t beviljat 77 befattningar utöfver det antal som utlof-
vades vid genomförandet af 1904 års läroverksreform. Nu är det
min lifliga öfvertygelse, att om vi fortsätta med inrättandet af nya
ordinarie platser, så kan det icke undvikas, när en gång skolorganisa¬
tionen skall genomföras med kommunala mellanskolor i stället för
realskolan och elementarläroverkens lägre klasser, att vi få en mängd
läroverkslärare som bli öfverflödiga. Då säger herr Starbäck: det
gör ingenting, ty dessa lärare kunna gå öfver till de kommunala mel-
Nr 15. 44
Lördagen den 9 mars.
Angående
nya tjänster
vid de allmän¬
na läroverken
(Forts.)
lanskolorna. Hvar står den bestämmelsen, herr Starbäck? Dessa
lärare ha fullmakt på sin tjänst, och ingen af dem kommer att vilja
flyttas, såsom de själfva se saken, ned till de kommunala mellansko-
lorna och då de icke kunna tvingas därtill, nödgas man sålunda sätta
dem på indragningsstat med full lön.
Herr Starbäck sade, att vid genomförandet af 1904 års reform
det var blott 10 lärare, som sattes på indragningsstat. Om vi räkna
med full lön betyder det dock 50,000 kronor årligen; och ponera, att
vi nu få ett större antal, hvilket jag är öfvertygad om blir fallet, så
måste Riksdagen betala ut ännu större summor utan att dessa lärare,
hvilkas befattningar bli indragna, bli skyldiga att göra ett enda dags¬
verke i statens tjänst.
Vi skola icke bagatellisera denna sak, ty statens intresse blir
enligt min uppfattning genom bifall till utskottets förslag realiter så
lidande att jag för min del icke kan finna det riktigt att låta lärar-
intresset i så hög grad dominera på statsintressets bekostnad.
Jag vill ännu en gång betona, att herr Starbäck icke har lof att
påstå, att jag icke vill, såsom jag säger, vara med om att hjälpa läro-
verkslärarna till en reglering och en snar sådan. Detta är min är¬
liga mening, och hade grundlagen medgifvit mig rätt därtill, skulle
jag visat mitt redliga uppsåt i detta hänseende genom att väcka en
motion i ämnet. Herr Starbäck har icke rätt att ifrågasätta, att hans
kamrater icke skulle mena hvad de säga. Det är sålunda min upp¬
fattning, att lärarne höra ha förbättrad aflöning, men den frågan
bör lösas oberoende af organisationsfrågan.
Jag hoppas, att jag icke behöfver anföra flera skäl för reservan¬
ternas mening. Herrarna skola nu icke låta korten blandas bort
genom herr Starbäcks anförande utan bifalla reservationen.
Sedan herr vice talmannen nu öfvertagit ledningen af kam¬
marens förhandlingar, anförde
Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Berg:
Herr talman, mina herrar! Jag begärde ordet för att med anledning
af ett par föregående yttranden dels framställa en anmärkning,
dels göra en liten fråga, eller rättare sagdt en ganska stor fråga.
Anmärkningen gäller den jämförelse, som herr Rydén uppdrog
mellan å ena sidan fördelen för extralärarne af ett bifall till den
kungliga propositionen, å den andra fördelen för dem af ett bifall
till reservationen. Herr Rydén framställde saken så, som om i det
förra fallet fördelen inskränkte sig till en löneförbättring på 1,000
kronor. Det är väl dock bra starkt, att, när en extralärare får or¬
dinarie anställning med däraf följande rättsliga trygghet, ålderstill-
lägg o. s. v., vilja påstå, att hans vunna fördel inskränker sig till en
löneförbättring på 1,000 kronor.
Nu öfvergår jag till frågan.
Jag betviflar icke alls, att herr Rydén och hans meningsfränder
Lördagen den 9 mars.
45 Xr 15.
anse sig gorå extralärarekåren en tjänst med sitt förslag; men jag
skulle bra gärna önska att till herr Hans Andersson och hans me¬
ningsfränder få rikta den frågan, huruvida de instämma med herr
Rydén dels i det löfte, som han har gifvit beträffande storleken af
den provisoriska löneförhöjning, som borde beredas extralärarna,
dels i hans förväntan, att denna löneförhöjning skall komma till stånd
snarast möjligt, senast vid nästa riksdag, men helst vid denna. Det
är den frågan jag gärna skulle vilja ha besvarad och som jag tycker
borde inverka på kammarens beslut.
Herr Starbäck: Ja, herr vice talman, jag kan icke under¬
låta att bemöta herr Rydén, då han med en viss frenesi riktar sig
mot mig. Jag kan icke förstå, att jag förgått mig. Det förefaller,
som om herr Rydén ofta vore af den största sensibilitet, då det gäl¬
ler honom själf, medan han däremot tillåter sig att fälla ganska hårda
omdömen om andra, förmenande, att deböravara ganskahårdhudade,
hvilket de nog också blifvit, sedan de någon tid varit tillsamman
med herr Rydén i utskott och kammare.
Emellertid tillåter jag mig — utan att herr Rydén därför behöf-
ver känna sig särskildt sårad, ty jag menar icke så illa, som orden
kanske kunna låta — att säga det, att om det är någon, som här blan¬
dar bort korten för »kammaren», så är det herr Rydén. Ty den där
lilla jämförelsen som han gjorde med det af honom omnämnda
extra anslaget, den var väl ändå litet ihålig. Herr Rydéns resone¬
mang var detta: »Nu skola herrarne icke låta herr Starbäck blanda
bort korten genom att säga, att vi för lärjungarnas skull måste se
till att vi få ett tillräckligt antal lärare. Ty, mina herrar, om vi
icke bevilja dessa 15 ordinarie platser, sä blir det precis lika många
extra platser som beviljas, och om vi bevilja dessa ordinarie platser,
så måste de extra platserna minskas med samma antal.»
Mitt resonemang var emellertid icke alls lagdt på den grunden,
utan jag ansåg, att det för lärjungarnes skidl är bättre att hafva
ordinarie lärare än extra, emedan en ordinarie lärare har större möj¬
lighet att odeladt ägna sina krafter åt skolans tjänst. Å andra
sidan vill jag nämna för herr Rydén, att behofvet af extra lärare¬
platser icke regleras genom framställning från Kungl. Maj:t till
Riksdagen, utan genom framställning från de olika läroverken till
läroverksöfverstyrelsen, som sedan framlägger saken för Kungl.
Maj:t, och Kungl. Maj:t tillgodoser behofvet af extra lärare. Om så¬
lunda antalet af extra lärareplatser skulle behöfva ökas på grund af
det beslut vi fatta här angående de ordinarie lärareplatserna, så till¬
godoses detta behof utan att Riksdagen för tillfället behöfver ha sitt
ord med i laget. Det är den enkla historien om den saken.
För öfrigt tycker jag också man kunde säga, att det är att blanda
bort korten att peka på en framtidsbild, där genom inrättandet af
kommunala mellanskolor en massa lärare skulle komma på indrag-
ningsstat. När 1904 års läroverksreform genomfördes, indrogos
Angående
nya tjänster
vid de allmän¬
na läroverken.
(Forts.)
Nr 15. 46
Lördagen den 9 marg.
Angående
nya tjänster
vid de allmän¬
na läroverken.
(Port*.)
några stycken pedagogier och tvåklassiga läroverk. Tror då verk¬
ligen herr Rydén, att om vi tillsätta dessa ordinarie lärareplatser,
som här är fråga om nu, och kanske nästa år på grund af ökadt lärjun¬
geantal äfven tillsätta 4 å 5 platser, att dePdäri ligger någon fara för
att — när frågan om kommunala mellanskolor och kvinnors anställ¬
ning vid läroverken sedermera kommer fram — åtskilliga real- eller
samskolor skulle slopas och härvarande lärarekrafter försättas på
indragningsstat? Jag får verkligen säga, att denna framtidsbild
sväfvar för mig så högt upp i det blå, att jag, som ändå är utrustad
med en ganska treflig och angenäm fantasi, omöjligen kan följa herr
Rydén och de öfriga kamraterna i utskottet på den djärfva flykten.
Herr Persson i Ställhult: Herr talman! Jag gjorde val
klokast i att afstå från ordet, sedan nu herr Starbäck så nergjort
herr Rydéns anförande, men jag skall dock det oaktadt be att få
säga några ord.
Jagjvill då först redan från början säga ifrån, att jag knappast
hört någon mening i herr Rydéns tal, som jag icke kunde instämma i.
Om herr Rydén har sagt något, som är mot herr Starbäck personligen
förnärmande, så vill jag visserligen icke instämma däri. men något
sådant kunde jag icke höra.
Denna fråga om inrättandet af några få nya ordinarie lärar¬
tjänster torde väl vara af större innebörd än hvad som i hastigheten
kan synas.
När man står inför ett sådant problem som det man snart får
sig förelagdt, nämligen ny lönereglering för lärarne vid elementar¬
läroverken, så är det väl icke ensamt lönerna, som skola tagas i be¬
traktande, utan äfven mycket annat.
Jag för min del tror, att tillkomsten af flera af dessa lägre skolor,
hvilka herr Rydén påpekade, till de redan nu befintliga samt till¬
komsten af de kommunala mellanskolorna väl skall göra sitt till,
att de lägre klasserna i realskolorna och elementarläroverken icke
längre skola bli så öfverbefolkade af elever som de för närvarande
öro. Och om antalet elever vid våra elementarskolor kommer att
minskas, så skall väl i all rimlighets namn lärarepersonalen icke
längre behöfva vara så stor som den för närvarande är. Jag tror
äfven, att tillkomsten af dessa nya skolor skall verka därhän, att vi
icke behöfva ha så många dyrbara lärare —- dyrbara redan nu och
efter löneregleringen kanske ännu dyrare.
Jag tror, att Riksdagen bör taga detta i betraktande och vara
lika försiktig vid inrättandet af nya ordinarie tjänster vid läroverken,
som ju Riksdagen alltid varit vid inrättandet af ordinarie tjänster för
nya ämbetsverk, och icke taga till flera tjänster än hvad som för den
närmaste framtiden behöfves. Skulle erfarenheten sedermera visa,
att flera tjänster behöfvas, så är det tids nog att inrätta dem då,
sedan erfarenheten bekräftat behofvet däraf. Jag tror att denna
reglering, som både i år och föregående år talats mycket om, måste
Lördagen den 9 mars.
47 Nr 15.
komma till stånd och att vi måste vara försiktiga och icke bara gå
på med att inrätta ordinarie tjänster.
Nu säger man, att man gör orätt mot extralärarne, om man icke
inrättar flera nya ordinarie platser. Hvilken väg vi än gå här, så
måste vi tillgodose den extra lärarekårens intressen. Men det är
min fulla öfvertygelse att om reservanternas förslag blir antaget,
så blir hela kårens intresse bättre tillgodosedt än om man blott låter
några få extra lärare komma i en bättre ställning genom att de bli
ordinarie.
Hvad beträffar den interpellation, som herr statsrådet och che¬
fen för kungl. ecklesiastikdepartementet riktade till herr Andersson
i Skifarp och hans meningsfränder — till hvilka jag hör — om hur
långt vi ämnade gå i löneförhöjning åt extralärarne, så är här icke
platsen att nämna någon bestämd siffra, men jag skulle vilja fråga:
»Kan herr statsrådet framdraga något exempel på att Riksdagen
visat sig obenägen att betala de extra ordinarie tjänstemännen på
hvilket område som helst när de vant behöfliga? Hafva de icke
alltid fått, om än icke alldeles så som de önskat, dock en ersättning
värd att räkna med?
För min personliga del vill jag för öfrigt säga, att jag finner det
alldeles onaturligt, att dessa extra lärare, som ha alldeles samma un-
dervisningsskyldighet som de ordinarie — fastän de möjligen under¬
visa i lägre klasser — skola göra detta arbete för 1,800 — eller jag
skyndar att säga 2,000 — kronor, under det att lektorerna och adjunk¬
terna ha 5 å 6,000. Är icke detta en orimlighet? Om dessa extra
lärare hade det ställdt på samma sätt som de extra tjänstemännen i
de centrala verken, så att de kunde skaffa sig inkomster äfven på
annat håll, då kunde man ju tala om att de skulle gorå detta, men
det finns ingen möjlighet för dem att göra det, tv deras tid är helt
och hållet tagen i anspråk af skolarbetet. Och Riksdagens mening
är, att de extra tjänstemännen skola ha så bra betaldt, att de icke
behöfva arbeta ut sig på annat håll utan använda sina krafter på det
område, där de tagit den extra befattningen. Jag tror alltså för min
del, att man här skulle kunna känna sig någorlunda tillfredsställd,
om man för närvarande toge reservanternas förslag.
Nu säges det, att hvilka löften man än ger här, så komma de
kanske att uppfyllas på samma sätt som statsutskottet gjort, näm¬
ligen att man prutar af hälften. Ja, jag tar för gifvet att herr Ry¬
dén reder sig lika bra i den punkten, som han gjort i den här ifråga¬
varande.
Herr Starbäck klagade öfver 1904 års lönereglering för lärover¬
ken. Ja, vi sutto tillsammans i det särskilda utskottet, och jag har
ju många gånger erinrat om, att denna lönereglering icke var så gvn-
sam som löneregleringen för tjänstemännen i de centrala verken.
Men om vi se på slutlönerna för lärarekåren i hela vårt land, så är
det dock icke så farligt, ty då är att märka, att första gradens tjänste¬
man i de centrala verken slutar med 5,500 kronor. Därvid är dock
Angående
nya tjänster
vid de allmän¬
na läroverken.
(Forte.)
Nr 15. 48
Angående
nya tjänster
vid de allmän¬
na läroverken.
(Forts.)
Jjördagen den 9 mars.
att märka ett ortstillägg på 300 kronor, så att skillnaden egent¬
ligen endast är 200 kronor.
Emellertid förefaller det mig att adjunkterna få vänta alldeles
för länge på sin högsta lön, och att vi i första hand borde hjälpa dem
till att få denna tidigare.
Här har talats om hur man vid nya löneregleringar måst sätta
åtskilliga ordinarie tjänstemän på indragningsstat. Ja, detta är ju
ett faktum, så det är ingenting att tvista om. Därför tycker jag
för min del, att när vi nu här skola ge nya villkor och löneförmåner,
så borde vi gorå samma villkor för lärarne som för tjänstemännen i
de centrala verken, nämligen att för den händelse några läroverk
skulle komma att indragas och lärarne vid dessa på grund däraf bli
öfverflödiga, dessa lärare skulle vara skyldiga att upptaga tjänst på
annat håll. Om ett sådant villkor komme att inryckas för denna
kår, så skulle man undgå mycket, som man råkat ut för vid de före¬
gående regleringarna.
Vidare har här talats om att det skulle finnas en sådan mängd
extra lärare i förhållande till de ordinarie. Men månne det verk¬
ligen är så farligt med den saken? Om vi se på tabellen här i stats¬
verkspropositionen, så se vi, att det finns 921 ordinarie och 117 extra
lärare. — Denna tabell är för 1910. Nu är det andra siffror. — Om
vi nu se på procenttalet här och jämför det med procenttalet extra
tjänstemän i våra nyreglerade centrala verk, så finna vi, att det är
helt annat. Jag vill icke säga, att detta är bra, men det är åtmin¬
stone icke så farligt som man vill låta påskina att det skulle vara vid
våra läroverk. Och om vi se efter i tabellen, hur det är vid de särskilda
läroverken, så finna vi ett läroverk, som har icke mindre än 31 ordi¬
narie lärare, men ingen enda extra, och andra, som endast hafva en
extra lärare. Icke är väl det något att grufva sig öfver. Så finns
det visserligen äfven ett läroverk med 36 lärare, hvaribland 6 extra,
och det är ju ett högt procenttal, men det är kanske beroende på en
tillfällighet.
Jag tycker för öfrigt, att det icke skulle vara till skada utan
tvärtom till gagn för extra lärarne, om man bifölle reservationen,
och det skulle glädja mig mycket, om ett förslag till ordentlig betal¬
ning för dessa lärares arbete icke läte vänta på sig för länge.
Jag ber, herr talman, att få instämma med herr Rydén både i
hans yttrande och i hans yrkande.
Herr talmannen, som emellertid återkommit och återtagit led¬
ningen af förhandlingarna, lämnade nu ordet till
Herr Andersson i Skifarp, som anförde: Herr Starbäck sökte
bagatellisera den indragning af ordinarie lärareplatser, som förekom
år 1904 och sade, att indragningen endast gällde 10 platser, tror
jag det var. Men vill herr Starbäck påstå, att om vi nu öka an¬
talet ordinarie lärareplatser och sedan under den närmaste tiden
Lördagen den 9 mars.
49 >r 15
på en omorganisation, som går i den riktning, att en eller två af
de lägre klasserna indragas, vi då icke behöfva sätta ett större
antal lärare på indragningsstat? Jag tror nog att herr Starbäck
låter bli att garantera detta. Kanske finnes nu något läroverk,
där det är fem eller sex extralärare, som skulle slopas, men det
finnes läroverk, där det icke är någon, och det finnes sådana, där
det endast är en extralärare, och man får taga hänsyn till detta.
Lärarna hafva fullmakt på sin bestämda plats och bli icke skyl¬
diga att öfverflyttas hvarken till annat läroverk eller till någon
annan syssla i statens tjänst. Jag tror, att herr Starbäck då låter
bli att garantera detta. Man får icke heller bagatellisera denna
sak. För öfrigt bli extra lärarna bättre tillgodosedda genom ett
bifall till reservationen än genom bifall till utskottets förslag. Jag
nödgas vidhålla mitt yrkande i detta fall.
Hvad herr ecklesiastikministerns fråga beträffar, tycker jag, att
jag uttryckt mig tämligen tydligt, då jag yrkat bifall till reser¬
vationen. Hvad jag har lofvat, det brukar jag hålla och kom¬
mer att så göra äfven i detta fall.
Vidare yttrade
Herr Starbäck: Herr talman! Det är underligt att se, att
herr Rydén fått sådana bundsförvanter i denna fråga. Då herrar
Carl Persson och Andersson i Skifarp här ha lofvat att garantera,
att det blir en förfärlig massa platser, som komma att sättas på
indragningsstat, hur skulle då jag, som har så litet att säga, kunna
garantera motsatsen? Det är för mycket begärdt, och icke vågar
jag mig på sådana garantier, men jag drar i tvifvelsmål, att någon
enda behöfver komma på indragningsstat, och jag gör det på grund
af det resonemang, som här förts, ty det bör tillses vid en blif¬
vande reform i dessa afseenden, d. v. s. i fråga om den nuva¬
rande lärarekårens ställning vid de kommunala mellanskolorna
och i fråga om kvinnliga lärare, att det ordnas så, att icke på
den grund en enda lärare behöfver komma på indragningsstat.
Nu talas det om, att det finnes läroverk, där inga extra lä¬
rare finnas, och läroverk med mycket få extra lärare, och att det
finnes^ läroverk med jämförelsevis många extra lärare. Detta be¬
ror på en berömvärd sparsamhet — ekonomiskt sedt — hos ve¬
derbörande, som ha att bestämma antalet extralärare. Ur rent
pedagogisk synpunkt, undervisningssynpunkt, är det icke ett lyck¬
ligt förhållande. Jag vet att det finnes många läroverk, som —
och det har varit förhållandet under många år — anhålla om att
på grund af öfverbefolkning i klasserna få en ny extra lärareplats
eller två nya extra lärareplatser, hvarvid på grund af ekonomiska
skäl öfverstyrelsen sagt: »Nej, ni få icke några nya, men ni få
ha större antal lärjungar i klasserna, än strängt taget reglementet
för läroverket tillåter». Så förhåller det sig med den saken.
Andra kammarens protokoll 1912. Nr 15.
Angående
nya tjänster
vid de allmän¬
na läroverken.
(Forts.)
4
Nr 15. 50
Angående
nya tjänster
vid de allmän¬
na läroverken.
(Forts.)
Lördagen den 9 mars.
Slutligen vill jag fästa uppmärksamheten på, att det här verk¬
ligen icke endast gäller extralärarne utan äfven adjunkterna. När
1904 års läroverksreform genomfördes, var det också mycket starkt
i fråga att se till, att man skulle skydda adjunkternas möjlighet
till befordran, möjligheten för en dugande lärare att kunna arbeta
sig bort från adjunktsstadiet till lektorsstadiet. Nu vilja herrarne
sätta p för detta eller åtminstone försvåra saken genom att icke
godkänna inrättandet af nya lektorsplatser. Det är således möj¬
ligheten för extralärarna och för adjunkterna att komma till lek-
torsplats, som skulle förminskas genom denna ändring af hvad som
lofvades år 1904.
Jag ser, att herr Rydén ämnar begära ordet. Hvad han än
säger, tror jag mig emellertid kunna garantera, att jag icke skall
känna mig så pass irriterad däraf, att jag än en gång begär or¬
det i denna fråga.
Herr Rydén: Jag får verkligen säga herr Starbäck, att när
han skall skildra något här för kammaren, bör han icke mala. Han
talade nyss om sin lifliga fantasi, men det är allt för fantastiskt, hvad
han här sade om tillståndet. Om han slår upp hufvudtiteln på sid.
129, och om herrarna äfven slå upp den, finna herrarna följande. Jag
skall taga herr Starbäcks läroverk. Där var det år 1910 tre lekto¬
rat i hufvudsakligen humanistiska ämnen, som, trots att de voro le-
digförklarade fyra gånger, icke fingo någon sökande. Detta var vid
herr Starbäcks eget läroverk. Enligt de här meddelade uppgifterna
finnes en hel rad af läroverk, där under samma tid icke funnits någon
kompetent sökande. Jag skall taga de lägre läroverken i Norrland.
Här är då ett fall från Skellefteå. Där voro fyra adjunktstjänster
ledigförklarade först sju gånger, utan att någon sökande anmälde
sig, och sedan 4 gånger. De voro alltså ledigförklarade ett 10-tal
gånger, utan att någon sökte dem. Dessa uppgifter äro lämnade
af läroverksöfverstyrelsen själf och måtte väl i all rimlighets namn i
all sin torrhet visa, att det icke är så, som herr Starbäck säger, att
det är brist på befordringsmöjligheter, när det finnes lektorat i Gäfle,
som icke kunna besättas trots upprepade annonser, och då man kan
säga, att vid de norrländska mindre läroverken icke finnes någon möj¬
lighet att trots en mängd kungöranden få en ordinarie lärare. Det
är då icke sant, att här föreligga sådana förhållanden, att det är brist
på platser. Man skall äfven räkna med, att äfven dessa lärareplatser
skola besättas med ordinarie innehafvare.
Jag vill äfven säga med anledning af den gadd, herr Starbäck
riktade mot mig, att herrar Carl Persson och Andersson i Skifarp och
jag befinna oss på samma linje, att detta icke krossar mig alls. Jag
har icke frågat efter, hvem som står för en mening, utan jag har sett
efter, om den är sakligt riktig. Därefter går jag och frågar icke,
hvem som framlagt ett förslag, och med hvilka jag kommer i sällskap.
Lördagen den 9 mars.
51 X'r 15.
Herr Hellberg: Jag vill med anledning af den siste ärade
talarens anförande fästa uppmärksamheten på, hurusom på sid. 123
i statsverkspropositionen omnämnes, att år 1912 funnos inom den
humanistiska lektorsgruppen 44 disponibla kompetenta sökande mot
15 platser, på ett annat ställe 8 disponibla kompetenta sökande mot
4 platser och på ett annat håll 48 kompetenta sökande mot 10 platser.
I den naturvetenskapliga adjunktsgruppen funnos inga sökande, och
därför kan det ifrågasättas, huruvida några nya tjänster inom den
gruppen behöfva upprättas.
Icke annat jag kan förstå, har herr Starbäck därför fullkomligt
rätt, då han säger att det är brist på befordringsmöjligheter.
Herr Rydén: Jag ber att få säga herr Hellberg, att, när han
läser upp en uppgift, skall han icke endast läsa en rad utan äfven se
på de följande. I fortsättningen på hvad herr Hellberg läste upp
står det: »Beträffande dessa är att märka, att ett ej ringa antal af
dem kommer att utgöras af ordinarie adjunkter, bland Indika otvif¬
velaktigt åtskilliga, dels på grund af uppnådd lefnadsålder, dels af
andra orsaker icke torde ifrågasätta befordran.» Ungefär detsamma
finnes anfördt om de andra. Det är icke mer än rätt, att kammaren
äfven får reda på detta.
Herr Edén: Herr talman! Jag beklagar, att jag kommer
emellan det utan tvifvel mycket intressanta replikskifte, som väl
på nytt kommer att upptagas mellan herrar Rydén och Starbäck,
men, eftersom jag hunnit begära ordet, innan herr Starbäck föll
för frestelsen att ännu en gång begära det, kan jag icke underlåta
att foga några anmärkningar till diskussionen i den nu föreliggande
frågan.
Jag får då säga, att det synes mig rätt obilligt af herr Rydén
att här anföra de af honom omnämnda ledigförklarade tjänsterna
som bevis för, att man icke skulle behöfva inrätta nya tjänster.
Har det af honom anförda förhållandet någon beviskraft, så når
denna dock icke så långt, som herr Rydén velat gorå gällande.
Han har själf erinrat om, att dessa tjänster, som ha svårt att
locka till sig sökande, äro tjänster i de norrländska städerna. Nu
har det förut varit på tal i kammaren, att det varit mycket svårt
att få folk till dessa norrländska städers läroverk, men man har
också visat, hvad detta beror på, nämligen de blifvande lärarnes
särskilda obenägenhet att slå sig ned just på dessa orter, deras
farhågor att komma under ovana förhållanden, deras fruktan för
de i vissa norrländska städer mycket beklagliga dyrtids- och dyr-
ortsförhållandena, och äfven deras kännedom därom, att man i
dessa, åtminstone i de mindre städerna, har svårt att få extra för¬
tjänster. Innan herr Rydén kan sägas hafva visat, att tillgången
på sökande skulle vara så svag, att man därför icke borde upp¬
rätta nya tjänster, tror jag det måste fordras, att han uppvisar
Angående
nya tjänster
vid de allmän¬
na läroverken.
(Forts.)
Sr 15. 52
Lördagen den 9 mars.
Angående
nya tjänster
vid de allmän¬
na läroverken.
(Forts.)
samma brist på sökande äfven på platser med, låt oss säga, mera
normala ansökningsförhållanden. Innan så skett, är det icke något
skäl att säga, att icke tillgången på sökande är tillräcklig för de
tjänster, som nu äro föreslagna.
För öfrigt erinrar jag, att statsutskottet har haft denna syn¬
punkt under beaktande, och att statsutskottet just med hänsyn
därtill gjort en pröfning af möjligheten att besätta de nu äskade
platserna, en pröfning, som resulterat i, att utskottet prutat på
en punkt i Kungl. Maj:ts proposition. När nu utskottet efter pröf¬
ning har kommit till det resultat, att det för dessa tjänster finnes
tillräcklig tillgång på sökande, synes det mig, att man icke har
anledning att fästa sig vidare vid denna synpunkt i herr Rydéns
anförande.
Hvad det här egentligen gäller, är naturligtvis det, som herr
Carl Persson anmärkte såsom frågans största innebörd, eller hvad
herr Rydén kallade med ett ganska lyckligt funnet, ehuru enligt
min mening något ihåligt, uttryck, statsintresset i dess förhållande
till lärareintresset. De båda talarna ville framställa saken så, att
det just nu skulle ligga i statens speciella intresse att hålla denna
fråga öppen och stoppa ökningen af ordinarie läraretjänster för att
behålla i sin hand möjligheten att vid en blifvande reglering kunna
på en gång få bort de platser, som skulle befinnas öfverflödiga
eller som skulle ersättas med andra platser.
Mot detta nödgas jag för min del göra flera anmärkningar.
För det första är det icke rätt att säga, att tillgången på
ordinarie lärareplatser endast är ett lärareintresse. Det är det visst
icke. Hela arbetet inom ett läroverk är af den beskaffenheten,
att detta arbete bedrifves bäst och lyckligast, om det i så stor
utsträckning som möjligt besörjes af ordinarie lärare. Jag har
själf tillräckligt länge varit lärare för att ha full erfarenhet i denna
sak och vågar bestämdt påstå, att det är ett verkligt statsintresse
att inskränka extralärareplatserna, så långt det öfverhufvud är
möjligt, därför att läroverken och undervisningen endast kunna
vinna på att ha ordinarie lärare.
För det andra har man icke heller visat upp, att det just nu
skulle ligga något så starkt statsintresse bakom motståndet mot
de nya platserna. Herr Rydén gjorde visserligen gällande, att
man på den grund, att kommunala mellanskolor skulle uppkomma,
och på den grund, att man har framför sig perspektivet af kvin¬
nors anställning vid läroverken, att man på dessa grunder skulle
behöfva hålla platser vakanta eller rättare sagdt icke böra inrätta
några nya platser. Det synes mig, att reservanterna här icke gått
tillräckligt in i bärkraften af de grunder, som de framställa.
Hvad de kommunala mellanskolorna beträffar, har redan erin¬
rats, att deras uppgift icke tänkts så, att de skulle ersätta de all¬
männa läroverken, utan deras uppgift, när de nu börja organiseras,
är att skapa lämpliga läroanstalter på sådana ställen, där allmänna
Lördagen den 9 mars.
53 >'r 15.
läroverk icke ha inrättats. Och redan af detta skäl synes det mig
icke vara riktigt, att man sätter det ena mot det andra och säger,
att de kommunala mellanskolornas organisation skulle kräfva in¬
dragning af platser vid de allmänna läroverken. Nu vill jag visser¬
ligen skynda mig att tillägga, att detta mitt uttalande icke får
fattas så, att jag anser det omöjligt att, om därtill särskild anled¬
ning skulle förefinnas, också upprätta kommunal mellanskola på
en plats, som har allmänt läroverk; visst icke. Men det gäller
dock att fasthålla vid det, som är själfva utgångspunkten för dessa
kommunala mellanskolor och som gör, att de icke kunna införas i
argumenteringen mot lärareplatserna på sådant sätt som herr Ry¬
dén velat gorå.
Men ännu mindre bevisningskraft mot utskottets hemställan
synes mig ligga i möjligheten af kvinnors anställning i skolorna.
Ingen vet ännu, huru denna fråga kommer att lösas, men därom
torde vi vara öfverens, att, när den kommer att lösas, så är det
väl ändå icke meningen, att man skall på en enda gång kasta ut
i marknaden så och så många 50-, kanske 100-tal platser för kvinn¬
liga lärare. Det skulle vara att i fråga om dem skapa den brist
på sökande i förhållande till de lediga platserna, som vi nu vilja
undvika. Jag tänker mig fastmer, att, när den lagen en gång an-
tages, så blir det synnerligen lämpligt, att antalet kvinnliga plat¬
ser först så småningom ökas, och då kan detta ske i mån af den
naturliga afgången af de manliga lärarna jämte nyupprättande af
de platser, som äfven då komma att behöfvas. Man har icke
visat, att vi behöfva undvika att tillsätta nya platser nu, för att
det skall blifva rum för kvinnorna. Detta rum få de ändå, så
långt man kan finna lämpligt.
De skäl, som reservanterna anfört i sin reservation, och som
för dem utgöra hufvudskälen, synas mig således icke tillämpliga
på nu föreliggande sak. Men jag ber att få tillägga ännu ett par
anmärkningar. Såsom saken nu står, synes det mig, att, om kam¬
maren går in på reservationen, så har kammaren därmed intagit
en ståndpunkt, som jag icke tror att kammaren har till sin inne¬
börd tillräckligt öfvervägt. Kammaren har nämligen då intagit
den ståndpunkten: nu stoppa vi tillväxten af ordinarie platser vid
läroverken. Den ståndpunkten kan man naturligtvis intaga, men
det skall vara under alldeles särskilda förhållanden; det synes mig
höra ske endast i det fall, att kammaren är på det klara med att
vi verkligen hafva uppställt åtminstone i dess största grunddrag
ett undervisnings- och läroverksprogram, som vi vilja ha fram, och
ett program, som är så viktigt, att vi för dess skull tills vidare
böra hindra tillkomsten af nya lärareplatser. Man stoppar väl icke
den normala tillväxten af ordinarie platser, om man icke har klart
för sig, för hvilket ändamål man gör det. Det är just detta än¬
damål, som jag icke vågar tro, att kammaren rätt klargjort för
Angående
nya tjänster
vid de allmän¬
na läroverken.
(Forts.)
Nr 15. 54
Lördagen den 9 mars.
Angående sig; åtminstone har jag det icke i detta ögonblick för min person-
nya tjänster ];ga Jel.
färoverken. ° Här gör sig visserligen i våra dagar gällande en allmän ten-
(Forts) dens till befordran af folkskolan såsom bottenskola, och i förhopp¬
ningen om denna riktnings förverkligande deltager också jag. Men
huru långt vilja vi gå? Det är en stor skillnad i afseende å räck¬
vidden af de yrkanden, som i den frågan komma fram, och det
kan ännu icke sägas, att de kristalliserat ut sig i någon allmän
mening. Jag skall belysa detta med exempel från debatten idag,
som tyckes mig bäst visa, huru oklar ställningen är. När herr
Carl Persson hänvisar till en blifvande reform, så nöjer han sig
försiktigt nog med att säga, att han antager, att första klassen i
de allmänna läroverken kommer att indragas. När åter herr Thors¬
son talar om samma reform, då säger han, att åtminstone två
eller —- som han helst önskar — tre klasser höra indragas. Och
när slutligen herr Rydén kom in på förhållandet mellan olika skol¬
former, så framställde han den meningen, att den kommunala mel-
lanskolan rent af skulle ersätta real- och samskolor. Herrarne
höra själfva, hvilken fullständig brist på öfverensstämmelse, som
råder i afseende å yrkandena på detta område. Skulle vi nu emel¬
lertid säga, att vi kunna tänka oss, att i alla händelser kammaren
inom kort kan komma till någon slags enighet om åtminstone ett
minimum i fråga om denna reform — säg indragandet af första
klassen vid de allmänna läroverken — jag säger, om kammaren
skulle komma till enighet härutinnan, då frågar jag: finnes det
verkligen någon rimlig grund för att antaga, att detta önskemåls
realiserande skulle försvåras, om vi nu tillsätta dessa läraretjänster?
Och jag svarar bestämdt: det finnes icke grund till sådana farhå¬
gor, af det enkla skälet, att för det första kommer det att dröja
länge, innan denna nya läroverksreform mognat så fullt, att den
kan komma till förverkligande, och för det andra — något som
är lika viktigt att fasthålla — kommer det att visa sig nu, som
det visat sig förut, att den naturliga ökningen af lärjungeantalet
och den naturliga ökningen af lärarebehofvet mer än väl håller
jämna steg med den ökning af lärarekrafterna, som vi eventuellt
här i Riksdagen besluta. Jag menar, det kommer alltid i alla
händelser att finnas ett öfverskott af extra lärarekrafter, som kunna
indragas, när de andra reformerna ske. Vi skola visst ej behöfva
befara att komma att stå handfallna, när väl enighet vinnes i
fråga om hvad vi vilja reformera.
Jag kan således icke se, att herr Rydén och hans menings¬
fränder hafva rätt, då de vilja göra gällande, att här stå stats¬
intresse mot lärareintresse. Staten — och Andra kammaren också
— har efter mitt förmenande fullt fria händer, äfven om vi bi¬
falla Kung!. Maj:ts proposition. Och då måste jag säga, att under
sådana förhållanden skulle det synas åtminstone mig synnerligen
olyckligt, om Andra kammaren här i en hastig vändning genom
Lördagen den 9 mars.
55 Sr 15.
att ställa sig på reservanternas ståndpunkt bunde sig för att icke
öka lärarekrafterna, huru än behofvet i framtiden kommer att
gestalta sig — och huru än detta behof kommer att ökas. Men
just så kunde kammaren anses binda sig, om vi nu följa reserva¬
tionen. Låtom oss i stället taga statsutskottets förslag, som till¬
kommit efter pröfning både af behofvet och af tillgången, och
låtom oss vara öfverens om att därmed också bevara kammarens
handlingsfrihet för framtiden.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr St arbäck: Jag ber kammaren om ursäkt, att jag trots mitt
löfte ännu en gång tager till ordet. För att jag icke skulle behöfva
ånyo begära ordet bad jag herr Hellberg fästa kammarens uppmärk¬
samhet på några siffror, som förekomma i den kungl. propositionen.
Detta gaf åter herr Rydén anledning att angripa honom och antyda,
att citatet var felaktigt så till vida, att det icke var fullständigt. Men
jag vågar påstå, att citatet var fullkomligt riktigt. Frågan gäller
de 15 lektorsplatser, för hvilka finnas 44 kompetenta sökande. Att
bland dessa 44 en del är ordinarie adjunkter, det äger sin riktighet.
Men då herr Rydén med en viss förtjusning läste upp, att dessa voro
ordinarie, blottade han enligt min uppfattning just af hvilken art
hans intresse för de dåligt ställda lärarna är i förhållande till det han
kallade »statsintresse». Ty som jag nyss hade äran påpeka, är det
också fråga om att öppna möjlighet för de lågt aflönade adjunkterna
att komma till en jämförelsevis tryggad ställning såsom lektorer. Om
det finnes adjunkter, som äro kompetenta för lektorat, böra de också
tagas med i beräkningen, när det gäller att jämföra antalet lediga
lektorsbefattningar och antalet kompetenta sökande. Herr Hell¬
bergs uppgifter voro alltså fullt korrekta.
Herr Thorsson: Den] högt värderade talaren från Uppsala
sökte här konstatera, att det rådde oklarhet beträffande de olika re¬
servanternas ståndpunkt i den föreliggande frågan. Då exempelvis
jag i mitt anförande antydde, att man skulle från de allmänna läro¬
verken kunna bortskära från och med första till och med tredje klas¬
sen, och herr Carl Persson framhöll, att han endast ville vara med
om att taga bort den första klassen, så kan jag icke finna någon oklar¬
het eller otydlighet i det stycket utan endast, att det gör sig gällande
olika uppfattningar om, hur långt man bör gå. Den frågan förelig¬
ger icke i närvarande stund, men jag vill icke bidraga till ett beslut
i dag, som kan befaras ställa sig hindrande i vägen för ett objektivt
bedömande af densamma, när den förekommer till behandling. Jag
anser därför, att det är oriktigt att påstå, att det råder någon skilj¬
aktighet mellan reservanterna i det spörsmål, som nu är före.
Herr Edén framhöll, att man genom att rätt läsa tabellen å sid.
129 kommer till ett alldeles motsatt resultat mot hvad herr Rydén
angaf. Jag vågar emellertid betvifla det och tror, att herr Rydén
Angående
nya tjänster
vid de allmän¬
na läroverken.
(Fort*.)
Nr 15. 5G
Lördagen den 9 mars.
Angående hade fullkomligt rätt, och att det var ifrån den af honom angifna
iHd^e allmän- utgångspunkten tabellen hlifvit införd. Om man ställer sig på den
na läroverken, ståndpunkt, som den ärade talaren från Uppsala intog, så skall
(Forts.) man aldrig söka bevisa, att det är större möjlighet för de norrländska
läroverken att få sökande, därför att det blir ett ökadt antal ordi¬
narie platser, utan det är väl snarare möjlighet för de norrländska
läroverken att få sökande till de ordinarie lärarebefattningarna,
om det är stort öfverflöd på extralärare-banan. Men det är icke den
saken vi nu kifvas om, och jag är den förste att erkänna, att det för¬
visso är ett statsintresse, att man icke uppmuntrar anställningen af
extraordinarie, vare sig det gäller lärarebanan eller någon annan
bana. Men å andra sidan vill jag icke underskatta det förhållandet,
att vi dock här stå inför en omorganisation, och ingen af de herrar,
Indika biträda utskottets yrkande i föreliggande fall, ha velat för¬
neka, att så förhåller sig.
När sedan herr Edén sökte bevisa, att de kommunala mellan-
skolorna icke hade någon inverkan på lärjungeantalet i läroverken,
så kan jag ju ge honom rätt däri, om han exempelvis ville inskränka
sig till att säga, att upprättandet af en mellanskola i ett stadssam¬
hälle, tillräckligt stort för ett ensamt läroverk, icke hade någon afse-
värd betydelse för lärjungeantalet i läroverken. Men vill han ut¬
sträcka sin jämförelse därutöfver, vågar jag i någon mån betvifla,
att hans uppfattning är riktig. Ty det är väl dock så, att de flesta
läroverk i landet ha en betydlig kontingent af lärjungar från kring¬
liggande landsbygd, och uppväxandet af kommunala mellanskolor
lite hvarstädes på landsbygden skall absolut ha den inverkan, att
det blir ett mindre antal lärjungar i dessa läroverk, som hittills till
en väsentlig del rekryterats med lärjungar från landsbygden.
På det sättet måste till och med herr professor Edén erkänna,
att dessa spörsmål ha ett visst sammanhang med hvarandra. Jag
kan ur den synpunkten icke ge något afkall på min förut uttalade
uppfattning. Och vill man försöka tolka våra ord så, som om vi
skulle vara fiender till att lärarekårens intresse blir fullt och helt
tillgodosedt, så vill jag åtminstone för min del säga, att det aldrig
varit min mening, att jag skulle vilja uppresa mig emot, att de lägst
aflönade lärarna vid läroverken finge en skälig ersättning för sitt
arbete. Men jag kan icke hjälpa, att jag i någon mån måste rea¬
gera mot den uppfattning, som lektor Starbäck gaf uttryck åt, när
han betonade, att det var just kärnpunkten i det motstånd, som
herr Rydén och hans meningsfränder reste mot utskottet, att vi
ville förhindra befordringsmöjligheterna inom de olika ordinarie
klasserna, och när han ville göra gällande, att, då vi vore emot till¬
sättande af dessa nya befattningar, vi därmed visade, att vi icke
ville fortsätta på den redan inslagna vägen och skapa bättre möjlig¬
het för adjunkterna att befordras till lektorer. Jag vill icke ingå
på ett bedömande af dessa olika gruppers antal i förhållande till
hvarandra, därför att jag saknar möjlighet därtill. Men jag vill på
Lördagen den 9 mars.
57 Nr 15.
det bestämdaste bestrida, att en sådan grund ligger för min uppfatt- Angående
ning i den föreliggande frågan, att jag vill hindra tillsättandet af
nya lektorsbefattningar af den anledningen, att jag skulle ogärna se, na läroverken.
hurusom adjunkter blefve befordrade till lektorer. Nej, det är icke (Forts)
på det sättet, men jag har den uppfattningen i denna sak, att när
vi här stå inför en stor omregleringsfråga, skall lärarnas enskilda
intresse icke få lof att sätta sin stämpel på den nya organisationsfor¬
men, och att därför lärarefrågan skall lösas i sitt sammanhang och
organisationsfrågan i sitt sammanhang. Vilja herrarna söka sam¬
mankoppla dem, kommer det att dröja mycket länge, innan vi få en
verkligt genomgripande läroverksreform till stånd.
Efter det öfverläggningen härmed förklarats vara afslutad,
framställde herr talmannen propositioner på dels bifall till utskottets
hemställan, dels ock afslag å såväl utskottets hemställan som
Kungl. Maj:ts framställning i ämnet; och förklarade herr talmannen
sig anse den först nämnda propositionen vara med öfvervägande
ja godkänd. Som emellertid votering begärdes, blef nu uppsatt,
justerad och anslagen en så lydande voteringsproposition:
Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan
i punkten 35:o) af utskottets förevarande utlåtande nr 8, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren afslagit såväl utskottets berörda
hemställan som Kungl. Maj:ts framställning i ämnet.
Omröstningen utvisade 77 ja men 106 nej; och hade kam¬
maren alltså afslagit såväl utskottets hemställan som Kungl. Maj :ts
framställning i ämnet.
Punkterna 36—40.
Hvad utskottet hemställt bifölls.
Efter föredragning af punkten 41, angående höjning af anslaget
till högre flickskolor, anförde
Herr Lundell: Herr talman! Jag kommer icke att framställa
något yrkande utan vill endast tacka utskottet för den välvilliga
behandling, det ägnat vår motion, och uttala den förhoppningen,
Nr 15. 58
Lördagen den 9 mars.
Angående att Kungl. Maj:t må verkställa en sådan utredning, som utskottet
vid^eallmän-ansett nödig, och för nästa års Riksdag framlägga de förslag, som ge¬
na läroverken. nom denna utredning visa sig vara lämpliga.
(Forts.)
Häri instämde herr Westman.
Vidare anfördes ej. Kammaren biföll hvad utskottet hemställt.
Punkten 42.
Hvad utskottet hemställt bifölls.
Angående
de enskilda
lärarinnese¬
minarierna.
Punkten 43, angående statsunderstödet till de enskilda lära¬
rinneseminarierna.
Kungl. Maj:t hade under åttonde hufvudtiteln föreslagit Riks¬
dagen dels föreskrifva, att punkten 6 i de af Riksdagen godkända
särskilda bestämmelserna i fråga om anslaget till enskilda lära¬
rinneseminarier skulle hafva följande ändrade lydelse:
6. Statsunderstöd till enskildt lärarinneseminarium må kunna
utgå för år räknadt, med högst 3,000 kronor för hvarje läsafdelning;
dels ock höja anslaget till enskilda lärarinneseminarier från
dess nuvarande belopp, 20,000 kronor, till 36,000 kronor eller med
16,000 kronor.
Utskottet hemställde, att Riksdagen måtte
a) föreskrifva, att punkten 6 i de af Riksdagen godkända sär¬
skilda bestämmelserna i fråga om anslaget till enskilda lärarinne¬
seminarier skulle hafva följande ändrade lydelse:
6. Statsunderstöd till enskildt lärinneseminarium må kunna
utgå, för år räknadt, med högst 2,850 kronor för hvarje läsafdel¬
ning; samt
b) höja anslaget till enskilda lärarinneseminarier från dess nu¬
varande belopp, 20,000 kronor, till 34,200 kronor eller med 14,200
kronor.
Uti vid punkten fogad reservation hade emellertid herrar A.
C. Lindblad, Thorsson, Rydén och Lindberg yrkat, att Riksdagen
måtte
a) föreskrifva, att punkten 6 i de af Riksdagen godkända sär¬
skilda bestämmelserna i fråga om anslaget till enskilda lärarinne¬
seminarier skall hafva följande ändrade lydelse:
6. Statsunderstöd till enskildt lärarinneseminarium må kunna
utgå, för år räknadt, med högst 2,500 kronor för hvarje läsafdelning,
b) höja anslaget till enskilda lärarinneseminarier från dess nu¬
varande belopp, 20,000 kronor, till 30,000 kronor eller med 10,000
kronor.
Lördagen den 9 mars.
59
Xr 15.
Sedan utskottets hemställan upplästs, yttrade
Herr Rydén: Herr talman! Jag har vid denna punkt till¬
sammans med några meningsfränder inom utskottet antecknat en
afvikande mening.
För närvarande utgår anslaget till enskilda högre lärarinnese¬
minarier med 1,500 kronor för årsklass. Kungl. Maj:t har före¬
slagit, att denna summa skall fördubblas, så att det utbetalas 3,000
kronor per årsklass. Läroverksöfverstyrelsen har stannat vid ett
lägre belopp utan att använda samma beräkningsgrund som eckle¬
siastikministern, och statsutskottet har i sin ordning stannat vid en
fjärde ståndpunkt och föreslår, att statsbidraget skall utgå med
högst 2,850 kronor för hvarje läsafdelning. Då jag icke af den före-
bragta utredningen kunnat bli öfvertygad om att vare sig den af
läroverksöfverstyrelsen eller Kungl. Maj:t eller statsutskottet före¬
slagna anslagshöjningen är motiverad, har jag tillåtit mig yrka, att
bidraget till hvar läsafdelning må höjas med endast 1,000 kronor,
sålunda från 1,500 till 2,500 kronor.
Jag föreställer mig, att det icke är många, som hunnit genomgå
denna ofantligt störa hufvudtitel, men om herrarna tagit del af
den föreliggande utredningen, så ha ni funnit, att den icke ger en
enda stödjepunkt, då det gäller att bilda sig ett omdöme i frågan,
annat än de siffror, som återfinnas på sid. 190 i den kungl. proposi¬
tionen. Däraf framgår, att antalet lästimmar för dessa fyra semi¬
narier tillsammans uppgår till i rundt tal 10,000, och då den före¬
slagna höjningen af anslaget motiverats därmed, att man önskade
höja lärarnas timaflöning, som nu utgår med ända till 8 kronor i
timmen, har jag ansett, att det ändamålet skulle väl nås, om man
höjde anslaget med 10,000 kronor, hvarigenom timlönen för lärarna
blefve höjd med i rundt tal 1 krona. Genom höjning af det nu ut¬
gående anslaget med 1,000 kronor för läsafdelning kommer man
till det belopp, 2,500 kronor, som i reservationen föreslås.
Jag har icke något understöd att vänta från annat håll, men
kan icke tycka annat än att det är alldeles för våldsamt att fördubbla
ett anslag så där på en gång och att det skall vara ovanligt starka
motiv förebragta för en sådan höjning. Oaktadt jag med all välvilja
ser på dessa anstalter, kan jag icke finna, att det föreligger några
sådana extra ordinära skäl, som gorå, att Riksdagen bör på en gäng
fördubbla statsanslaget, och jag har därför velat häremot inlägga
min reservation, och anhåller jag att på de skäl jag nu anfört få
yrka afslag på utskottets hemställan och bifall till den reservation,
som är afgifven i denna punkt.
Herr Starbäck: Som herrarna finna, har utskottet intagit
en medelståndpunkt mellan Kungl. Maj:ts och reservanternas för¬
slag. Då jag anser utskottets hemställan hafva fog för sig, ber jag
att få yrka bifall till densamma.
Angående
de enskilda
lärarinnese¬
minarierna.
(Forts.)
Nr 15.
60
Lördagen den 9 mars.
Öfverläggningen var härmed slutad. Efter af herr talmannen
gifna propositioner å de därunder framställda yrkandena biföll
kammaren den af herr A. C. Lindblad med flera afgifna, vid punkten
fogade reservationen.
Punkterna 44 ock 45.
Hvad utskottet hemställt bifölls.
Angående
anslaget till
lönetillskott åt
lärare vid
folkskolor och
småskolor.
Härefter föredrogs punkten 46, angående höjning af förslags¬
anslaget till lönetillskott åt lärare vid folkskolor och småskolor;
och begärdes därvid ordet af
Herr Hamilton, som anförde: Efter de långa debatter, som
i dag ägt rum rörande den högre undervisningen, må det tillåtas
mig att ett par ögonblick taga kammarens tid i anspråk för att be¬
röra den fullt ut lika viktiga frågan om den lägre folkundervisningen.
Andra kammaren beslöt förra året med stor majoritet att höja stats¬
bidraget för folkskolorna till nittio procent af lärarnes löner jämte
ålderstilläggen och säkerligen gjorde den det i afsikt att bereda
kommunerna tillfälle att bättre än hittills vårda sig om folkskole¬
väsendet. Folkskolan har ju utgjort vårt lands stolthet, men ty¬
värr har på senare tid ett stillestånd i utvecklingen inträdt, och åt¬
skilliga tiotusental folkskolebarn måste åtnöja sig med undervisning
i flyttande skolor, och i flera tusen folkskolor beredes dem allenast
den ganska klena undervisning, som kallas halftidsläsning. Or¬
saken till dessa missförhållanden är ju helt naturligt bristande ekono¬
misk bärkraft hos våra kommuner: Riksdagen har ålagt dem större
skyldigheter än de orka bära, och af de rätt stora kommunala skatte¬
bördorna utgå mellan 80 och 90 procent till sådana statsändamål,
som Riksdagen pålagt kommunerna. Det torde vara ett uppenbart
missförhållande, att inom vissa delar af vårt land, nämligen de fat¬
tiga delarna, folkskoleundervisningen bedrifves på ett så beklagligt
sätt, som nu sker, och det torde vara en orättvisa, att barn, tillhö¬
rande de fattiga bygderna, skola få en otillfredsställande undervis¬
ning, medan de, som tillhöra de rika bygderna, få en tillfredsställande
sådan. Det bör väl vara en hjärtesak för Riksdagen att höja bild¬
ningen inom de breda folklagren, ty en högre bildningsnivå hos dessa
utgör landets inre kraft. Det har också väckt en viss misstämning
inom landet, då man icke i den kungl. propositionen fick se ett full¬
följande af Andra kammarens beslut förlidet år, sålunda att en mera
af sevärd höjning af statsbidraget till folkskollärarnas löner blifvit
föreslagen. Herr ecklesiastikministern har emellertid afgifvit ett
löfte härom i den kungl. propositionen, och det förefaller mig hafva
varit riktigast, om statsutskottet tagit fasta på detta löfte och upp¬
lyst oss och hela landet om anledningen, hvarför någon kungl. pro¬
position icke framkommit i frågan. Jag ber därför att för min del
Lördagen den 9 mars.
61 Nr lo.
få fastslå detta löfte vid dagens protokoll och uttala den förhoppnin- Angående
gen, att herr ecklesiastikministern skall till nästa år få glädjen attlönetUUkott^åt
framlägga ett förslag till upphjälpande af vårt lands folkskoleunder- lärare vid
visning. folkskolor och
småskolor.
Med herr Hamilton förenade sig herrar Sjöberg i Sköfde, Bo- (Forts.)
gren, Pålsson, Larsson i Klagstorp, Engqvist, Eliasson, Runefors,
Sandberg, Danielsson, Andersson i Milsmaden, von Sneidern, TFikström,
Bäckström och Viklund i Oviken.
Vidare yttrade
Herr Persson i Stallerhult: Herr talman! Jag uppträdde
i denna fråga i fjol och fick uppbära mycken förebråelse därför un¬
der valstriden. Jag vill nu icke blanda in den saken i debatten, utan
vill blott säga med anledning af grefve Hamiltons anförande, att
man kan läsa på mycket olika sätt hvad herr statsrådet och chefen
för ecklesiatikdepartementet anfört till statsrådsprotokollet angå¬
ende denna fråga. Jag kan icke läsa detta så, att däri utlofvas
någon hjälp för kommunerna i annan mån ån att det är att vänta
förslag om att samtidigt med det brännvinsmedlen indragas mot¬
svarande ersättning skall utgå till kommunerna för upprätthållande
af skolundervisningen. Och vare sig kommunerna erhålla 1,000
kronor i inkomst från brännvinsmedlen eller de erhålla samma be¬
lopp i statsanslag, äro de lika skattetyngda i alla fall. Jag kan så¬
lunda icke läsa ut ur den kungl. propositionen, att kommunerna ha
att vänta någon förhöjning af statsbidrag, men det är möjligt att
jag läser orätt.
Herr Hamilton: Jag kan icke läsa herr ecklesiastikministerns
uttalande på annat sätt än att det är hans lifliga önskan att kunna
framlägga ett förslag, som skulle bereda kommunerna tillfälle att
höja folkskoleväsendet. Han omnämner visserligen den utredning,
som försiggår i och för indragning af brännsvinsmedlen, men hans
ord få likväl tolkas sålunda, att det är hans afsikt, att genom en ök¬
ning af statsbidraget förbättra folkskoleväsendet.
öfverläggningen förklarades härmed vara afslutad. Utskottets
hemställan bifölls af kammaren.
Punkten 47, angående höjning af understöden till folkhög¬
skolor m. m.
Kungl. Maj:t hade föreslagit Riksdagen att dels medgifva,
att af förslagsanslaget till understöd åt folkhögskolor finge såsom
understöd åt sådana i verksamhet varande folkhögskolor i riket,
som visat sig gagneliga och af Kungl. Maj:t pröfvades vara i be¬
hof af dylikt understöd, utgå
Angående
understöden
till folkhög¬
skolor m m.
Nr 15. 62
Lördagen den 9 mars.
Angående
understöden
till folkhög¬
skolor m. m
(Forts.)
a) till folkhögskola, som påginge minst 20 veckor, högst 4,500
kronor;
b) till kvinnlig folkhögskola, som påginge minst 12 veckor,
högst 2,700 kronor;
c) till kvinnlig kurs, som påginge samtidigt med manlig folk¬
högskola under minst 20 veckor och med särskild undervisning i
de ämnen, där sådant erfordrades, högst 2,700 kronor;
d) till en andra årskurs vid folkhögskola, som åtnjöte stats¬
understöd till sin första årskurs, högst 2,500 kronor vid manlig
folkhögskola och 1,500 kronor vid kvinnlig folkhögskola, dock under
förutsättning att antalet elever i andra årskursen uppginge till
minst fjärdedelen af medeltalet elever i motsvarande första års¬
kursen under närmast föregående femårsperiod eller vid nyinrättad
skola för den tid, skolan varit i verksamhet; samt därjämte
e) till anordnande af parallellafdelning vid folkhögskola, då
sådant pröfvades vara vid undervisningen i öfningsämnena ound¬
gängligen erforderligt, extra anslag af högst 1,500 kronor till manlig
kurs och 1,000 kronor till kvinnlig kurs;
allt under villkor
att styrelsen erhållit delaktighet i för lärarna afsedd pensions-
anstalt för såväl föreståndaren som ytterligare en lärare vid hvarje
folkhögskola,
att landsting, kommuner eller enskilda hvar för sig eller ge¬
mensamt till vederbörande skola eller kurs lämnade bidrag, hvilka,
inberäknadt skolafgifter, sammanlagdt uppginge till minst lika be¬
lopp som det, hvarmed statsbidraget öfversköte 2,000 kronor för
manlig kurs och 1,000 kronor för kvinnlig kurs,
att innan anslag första gången beviljades åt folkhögskola,
dennas behöflighet skulle vara vitsordad af vederbörande landsting,
att vederbörande skolor skulle vara underkastade de närmare
bestämmelser angående skolornas inspektion samt lärarnas pensio¬
nering, antagande och entledigande, som Kungl. Maj :t kunde finna
godt föreskrifva, samt
att berättelse öfver skolans eller kursens verksamhet årligen
af skolstyrelsen ingåfves såväl till Kungl. Maj:t som till veder¬
börande landsting;
dels medgifva, att af förslagsanslaget till understöd åt folk¬
högskolor finge utgå ett belopp af högst 4,000 kronor årligen till
arfvode åt en af Kungl. Maj:t för viss tid tillsatt inspektör öfver
folkhögskolorna i riket;
dels höja förslagsanslaget till understöd åt folkhögskolor från
dess nuvarande belopp, 220,000 kronor, till 353,000 kronor med
133,000 kronor;
dels ock höja anslaget till stipendier åt elever vid folkhög¬
skolor från dess nuvarande belopp, 35,000 kronor, till 80,000 kronor
med 45,000 kronor.
I sammanhang härmed hade utskottet till behandling förehaft
Lördagen den 9 mars.
63 Nr 15.
två inom Andra kammaren väckta motioner, den ena, nr 31, af
herr Sandler, däri föreslagits, att Riksdagen måtte besluta, att till
kvinnlig kurs, som påginge samtidigt med manlig folkhögskola
under mist 20 veckor med särskild undervisning i de ämnen, där
sådant erfordrades, skulle kunna beviljas högst 3,500 kronor;
och den andra, nr 86, af herr Lundgren i Vendelsberg, som hem¬
ställt, att Riksdagen med bifall i öfrigt till Kungl. Maj:ts före¬
varande framställning, måtte angående densamma besluta sådan
förändring,
att anslaget till stipendier uppfördes som förslagsanslag med
det af Kungl. Maj:t beräknade beloppet att utgå efter normen
125 kronor för obemedlad och 75 kronor för mindre bemedlad lär¬
junge vid kurs, som påginge minst 20 veckor, samt 75 kronor för
obemedlad och 45 kronor för mindre bemedlad lärjunge vid kurs,
som påginge minst 12 veckor;
att innan anslag första gången beviljades åt folkhögskola,
dennas behöflighet skulle hafva vitsordats af vederbörande lands¬
ting eller ock att Kungl. Maj:t efter hörande af folkhögskoleinspek-
tören funnit skolan vara till allmänt gagn, och
att i bestämmelserna om anslag till andra årskurs och till
parallellafdelning uttrycken manlig och kvinnlig folkhögskola (resp.
manlig och kvinnlig kurs) utbyttes mot i förra fallet »folkhögskola,
som påginge minst 20 veckor», i senare fallet »kvinnlig folkhög¬
skola, som påginge minst 12 veckor».
Utskottet hemställde, att Riksdagen måtte
l:o) i anledning af Kungl. Maj:ts förevarande framställning
och herr Lundgrens i Vendelsberg ofvan berörda motion samt med
afslag å herr Sandlers omförmälda motion, i hvad den skiljde sig
från utskottets förslag, medgifva, att af förslagsanslaget till under¬
stöd åt folkhögskolor finge såsom understöd åt sådana i verksam¬
het varande folkhögskolor i riket, som visat sig gagneliga och af
Kungl. Maj:t pröfvades vara i behof af dylikt understöd, utgå
a) till folkhögskola, som påginge minst 20 veckor, högst 4,500
kronor;
b) till kvinnlig folkhögskola, som påginge minst 12 veckor,
högst 2,400 kronor;
c) till kvinnlig kurs, som påginge samtidigt med manlig folk¬
högskola under minst 20 veckor och med särskild undervisning i
de ämnen, där sådant erfordrades, högst 2,400 kronor;
d) till en andra årskurs vid folkhögskola, som åtnjöte stats¬
understöd till sin första årskurs, högst 2,500 kronor vid folkhög¬
skola, som påginge minst 20 veckor, och 1,500 kronor vid kvinnlig
folkhögskola, som påginge minst 12 veckor, dock under förutsätt¬
ning att antalet elever i andra årskursen uppginge till minst fjärde¬
delen af medeltalet elever i motsvarande första årskursen under
Angående
understöden
till folkhög¬
skolor m. m
(Forts.)
» 15. 64
Lördagen den 9 mars.
Angående
understöden
till folkhög¬
skolor m. m.
(Forts.)
närmast föregående femårsperiod eller vid nyinrättad skola för den
tid skolan varit i verksamhet; samt därjämte
e) till anordnande af parallellafdelning vid folkhögskola, då
sådant pröfvades vara vid undervisningen i öfningsämnena ound¬
gängligen erforderligt, extra anslag af högst 1,500 kronor till folk¬
högskola, som påginge minst 20 veckor, och 1,000 kronor till
kvinnlig folkhögskola, som påginge minst 12 veckor,
allt under villkor
att styrelsen erhållit delaktighet i för lärarna afsedd pensions-
anstalt för såväl föreståndaren som ytterligare en lärare vid hvarje
folkhögskola;
att landsting, kommuner eller enskilda hvar för sig eller gemen¬
samt till vederbörande skola eller kurs lämnade bidrag, hvilka,
inberäknadt skolafgifter, sammanlagdt uppginge till minst lika be¬
lopp som det, hvarmed statsbidraget öfversköte 2,000 kronor för
manlig kurs och 1,000 kronor för kvinnlig kurs;
att innan anslag första gången beviljades åt folkhögskola,
dennas behöflighet skulle var vitsordad af vederbörande landsting
eller ock att Kungl. Maj:t, efter hörande af folkhögskoleinspektören,
funnit skolan vara till allmänt gagn;
att vederbörande skolor skulle vara underkastade de närmare
bestämmelser angående skolornas inspektion samt lärarnas pensio¬
nering, antagande och entledigande, som Kungl. Maj :t kunde finna
godt föreskrifva; samt
att berättelse öfver skolans eller kursens verksamhet årligen
af skolstyrelsen ingåfves såväl till Kungl. Maj:t som till veder¬
börande landsting;
2:o) medgifva, att af förslagsanslaget till understöd åt folk¬
högskolor finge utgå ett belopp af högst 4,000 kronor årligen till
arfvode åt en af Kungl. Maj:t för viss tid tillsatt inspektör öfver
folkhögskolorna i riket;
3ro) höja förslagsanslaget till understöd åt folkhögskolor från
dess nuvarande belopp, 220,000 kronor, till 339,200 kronor med
119,200 kronor,
4:o) höja anslaget till stipendier åt elever vid folkhögskolor
från dess nuvarande belopp, 35,000 kronor, till 65,000 kronor med
30,000 kronor.
Mom. l:o)—3:o).
Kammaren biföll hvad utskottet hemställt. '
Efter föredragning af mom. 4:o) lämnade herr talmannen på be¬
gäran ordet till
Herr Bengtsson i Norup, som yttrade: ; Herr talman, mina
herrar! De af staten understödda skoltyper, som hufvudsakligen
användas af de bredare folklagren, äro två, nämligen folkskolan och
Lördagen den 9 mars.
65
Nr 15.
folkhögskolan. Den första känna vi ju så väl till. Den andra
däremot är mer eller mindre känd och delvis kanske på många orter
i vårt land misskänd. Det är dock snart femtio år, sedan denna
skoltyp infördes i vårt land, och den hade under de första årtiondena
ganska svårt att draga sig fram. Emellertid har den mer och mer
blif v it rotfästad. Särskildt med en blick på vårt grannland Dan¬
mark förstår man hvilken stor betydelse denna folkundervisning har.
då där såväl det danska husmansbruket som landtbruket i öfrigt till
stor del är grundadt på den goda undervisning, som folkhögskolan
gifvit. Det bär under årens lopp visat sig, att i vårt land småfolket
mer och mer börjat använda denna skoltyp. Därför har också Riks¬
dagen beviljat ett anslag på 35,000 kronor för utdelande af stipen¬
dier till obemedlade eller mindre bemedlade elever. I år har Kungl.
Maj:t begärt, att detta anslag skulle höjas till 80,000 kronor. Ut¬
skottet har emellertid i sitt utlåtande väl ansett, att en höjning är
nödvändig, men det har också ansett, att den af Kungl. Maj:t före¬
slagna höjningen är för stor, och har därför begränsat anslaget till
65,000 kronor, d. v. s. prutat af 15,000 kronor på det af Kungl. Maj:t
begärda.
Har det nu kommit några skäl emellan, som tala för, att Kungl.
Maj:t borde höja beloppet så afsevärdt som till 80,000 kronor? Ja,
det har det verkligen gjort. För det första vill jag här erinra om
den rösträttsreform i kommunalt hänseende, som kom i sällskap med
den politiska rösträttsreformen, hvarigenom den kommunala röst¬
rätten utvigdades så, att många af våra smärre egnahemsägare och
småbrukare numera kunna få deltaga i det kommunala lifvet,
hvilket de också göra med intresse. Men vi förstå nog, att det här¬
utinnan fordras, att man också gifver dem något mera, så att de
kunna bli väl kvalificerade för detta värf. De väljas nu in i kom¬
munalnämnder, skolråd etc., och de behöfva därför ha en utbild-
ning, som är något mera gifvande än folkskolans. Det är då helt
naturligt, att denna utbildning skall komma från folkhögskolan.
Men härför fordras också, att staten understödjer dessa smärre
landtbrukare och egnahemslånetagare i deras sträf van efter en
bättre utbildning. För det andra ha dessa småbrukarpremierings-
nämnder, som finnas snart sagdt i hvarje län, ställt större kraf på
vara småbrukare särskildt genom fordran på ordnad bokföring och
foderbeståndsdelarnas beräkning, kraf för hvilkas uppfyllande det
behöfves något mer än folkskoleutbildning.
Det ena med det andra vittnar om, att de kraf, som ställas pa
folkundervisningen, bli större för hvarje år, som går, och icke mindre
för dessa småbrukares och egnahemslånetagares del. Den störa
egnahemsfrågan är ju en af våra stora sociala frågor, som gripit vä¬
sentligt in öfverallt. Den är ju också en fråga, som alla partier
tagit upp på sitt program, och som de äfven äro måna om att lösa på
bästa sätt. Men mina herrar, det är icke nog med att gifva folket
egna hem, utan här gäller den gamla sanningen, att man lefver icke
Andra kammarens protokoll 1912. Kr 15. 5
Angående
understöden
till folkhög¬
skolor m. m.
(•Forts.)
Nr 15. 66
Lördagen den 9 mars.
Angående
understöden
till folkhög¬
skolor m. m.
(Forts.)
af bröd allenast. Man bär också plikt att meddela dem de kunskaper,
som de behöfva för allmänbildning och för att kunna taga sig fram i
lifvet.
Nu har emellertid utskottet prutat af på Kungl. Maj:ts framställ¬
ning och som skäl härför sagt, att dessa folkhögskolor besökas mest
af de förmögnare klasserna. Det förhåller sig emellertid icke så.
Det har varit så förut och under folkhögskolans första tid, att den be¬
söktes så godt som uteslutande af rike mans barn och större landt-
brukares söner. Men den har dock mer och mer öfvergått till att
bli en småfolkets läroanstalt, där torparsöner och småbrukarsöner
försöka skaffa sig den allmänbildning, som de anse sig vara i behof
af utöfver den, som folkskolan kan gifva. Det förvånar mig, att
icke någon af statsutskottets ledamöter har haft någon invändning
att göra mot nedsättning i detta anslag, som är så behöfligt just för
småfolket, för småbrukarkåren och egnahemslånetagarna. Det är
endast Kungl. Maj:t, som i det fallet tycks haft den rätta blicken pa
saken, då Kungl. Maj:t äskat ett sådant belopp som 80,000 kronor,
och om nu detta belopp icke beviljas utan afprutas med 15,000 kro¬
nor, så skall det dock här från dessa småbrukare och egnahemslåne-
tagare till chefen för ecklesiastikdepartementet uttalas ett hjärtligt
tack, för hvad han åtgjort i deras sak.
Från utskottet möter man naturligtvis med det talet, att denna
fråga göres alltför stor. Det är, säger man, en mindre fråga. Man
har gifvit Kungl. Maj:t det mesta af livad som begärts, och därmed
borde man låta sig nöja. Det är, menar man, en bagatellfråga.
Det kan väl så vara, att denna fråga om 15,000 kronor är en liten
fråga i jämförelse med de stora miljonbelopp, hvartill statsbudgeten
uppgår, men i detta fall är det dock för dessa småbrukare och egna¬
hemsägare en stor fråga. Ty för dessa 15,000 kronor kunna genom
stipendier å 125 kr. för obemedlade och 75 för mindre bemedlade
mellan ett och tvåhundra småbrukarsöner årligen få deltaga i folk-
högskoleundervisningen.
Herr talman! Det är därför jag vågar, trots att ett enhälligt
statsutskott har afstyrkt höjningen till 80,000 kronor, yrka bifall
till Kungl. Maj :ts förslag. Och det skall i alla fall vara intressant
att se, om icke i denna kammare finnes bland ledamöterna så mycket
intresse för detta anslags höjning till 80,000 kronor, att det af den¬
samma kan bifallas.
Jag kunde ju sluta här, men det finnes en sak till, som jag tror
motiverar denna begäran. Det gäller, om Riksdagen vid detta
tillfälle skall se till, att den svenska ungdom som bygger och bor här
i landet från Ystad till Haparanda — enligt statistiken uppgår an¬
talet småbrukarhem i vårt land till 300,000 — blir tillgodosedd och
kommer i åtnjutande af ett tillräckligt mått af kunskaper. Och detta
sker allra bäst på det sättet, att de genom stipendier få möjlighet att
deltaga i den undervisning, som folkhögskolorna kunna gifva.
Lördagen den !) marg.
67
Nr 15.
Herr Kronblad instämde i detta yttrande.
Härefter anförde
Herr Widén: Herr talman, mina herrar! På det hela taget
står jag i denna fråga på samma ståndpunkt som den siste talaren,
och jag skulle därför kunnat nöja mig med att instämma i hans
yttrande, om det icke varit något ytterligare, som jag velat säga.
Det synes mig nämligen lämpligt, att det höjes en röst i samma rikt¬
ning, som den ärade talarens uttalande här gick, äfven från en annan
del af landet än den trakt, han representerar, nämligen från Norr¬
land. Då Kungl. Maj :t begärt ökning af anslaget till folkhögskolorna,
så anser jag att det varit synnerligen önskligt om denna framställ¬
ning kunnat bifallas. Nu torde det väl finnas berättigad anledning
till att man prutat på själfva anslaget till folkhögskolorna, men när
prutning äfven skett på hvad som begärts till stipendier åt eleverna,
synes mig att man gått för långt. Det Kungl. Maj :t begärt, näm¬
ligen 125 resp. 75 kronor för elev med 20 veckors läsning, är verkli¬
gen så litet, särskildt med afseende på Norrland, att det icke kan
prutas på. Det torde vara tvifvelaktigt, huruvida det i Norrland
på sina ställen ens räcker till för resorna till och från skolan. Det är
sålunda alldeles uppenbart, att om man verkligen menar att småbru¬
karna och de mindre jordbrukarna där uppe skola kunna begagna sig
af folkhögskoleundervisningen — och jag anser det önskligt, att den
alltmer kommer att äfven af dem begagnas — så är det verkligen an¬
geläget, att man effektivt understödjer just eleverna. Och ur den
synpunkten är det synnerligen ledsamt, att utskottets förslag är så¬
dant som det är.
Kungl. Maj:t har ju här följt samma beräkningsgrund, som för
landtmannaskolorna, och ansett, att det borde vara samma stipen-
diebelopp för bägge dessa slag af skolor. Jag anser äfven, att detta
är en fullt riktig synpunkt. Nu må ingen misstänka att jag är par¬
tisk för folkhögskolan eller mot landtmannaskolan. Förhållandet
är, att i mitt län är jag ordförande i styrelsen såväl för folkhögskolan
som för en fristående landtmannaskola, och jag intresserar mig
mycket för båda dessa skolor, hvilka båda äro till stort gagn för
länet. Jag hade tillfälle att tala härom i fjol, då det var fråga om
landtmannaskolorna och då jag talade för bättre tillgodoseende af
landtmannaskolornas behof. Nu gäller det att tillgodose folkhög¬
skolorna. Jag kan icke heller tro, att utskottets förslag innebär det
sista ordet i denna fråga. Utan jag hoppas att, om utskottets för¬
slag nu vinner, höjningen kommer en annan gång.
Emellertid då utskottet är enhälligt, och då det sagts mig, att
det skulle vara eu nödvändig kompromiss, som föreligger i detta
enhälliga utskottsutlåtande, och att ett kullkastande af detsamma
skulle medföra risk för det hela, så vill jag åtminstone icke för
Angående
understöden
till folkhög¬
skolor m. m.
(Forts.)
Nr 15. i)8
Lördagen den 9 mara.
Angående
understöden
till folkhög¬
skolor m. m.
(Forts.)
närvarande göra något yrkande; men jag liar icke kunnat under¬
låta att göra detta uttalande i frågan.
Herr Rydén: Jag bär inom utskottet i det längsta och sa
länge det var någon möjlighet sökt verka för, att folkhögskolorna
skulle erhålla allt hvad som i den kungl. propositionen föreslås.
Men jag vill icke här inför kammaren undertrycka den bestämda upp¬
fattning, som jag fått under den förberedande öfverläggningen i
frågan, att folkhögskolornas intressen här löpa en fara, om kammaren
skulle i en hastig vändning frångå den öfverenskommelse, om jag sa
får kalla det, som träffats inom statsutskottet. Bär funnos så vä¬
sentligt olika intressen, hvilka stodo i strid med hvarandra, att det
syntes icke vara annan utväg än att de båda meningsriktningarna,
Kungl. Majrts förslag och ett annat förslag, som med afseende å an-
slagsbeloppen väsentligt understeg det förra, skulle ingå till kamrarne
med en oviss utgång vid gemensam votering i perspektiv. Då
framkastades slutligen den frågan: Skulle vi icke kunna enas om
att gå hvarandra till mötes något litet, så att vi icke behöfva vara un¬
derkastade den ovissa risken af gemensam votering? Och då de, som
v ille nedsätta de af Kungl. Maj:t föreslagna anslagen, medgåfvo att
rösta för det väsentligaste anslaget, nämligen 4,500 kronor såsom un¬
derlag för hvarje folkhögskolas verksamhet samt vidare medgåfvo,
att inspektion öfver folkhögskolorna skulle få införas, äfvensom att
de skulle gå in på den ändring i villkoren för att statsanslag första
gången skall beviljas folkhögskola, som innehålles i utskottets för¬
slag, så ansågo vi på den andra sidan, som länge kämpat för Kungl.
Maj:ts förslag, att vi kunde vara med på nedsättning af anslaget till
stipendier åt eleverna för att icke riskera det hela.
Herrarne tro kanske, att läget icke var fullt så allvarligt, som
jag nu utmålat det. Men det är min uppfattning, att om vi å vår sida
drifvit Kungl. Maj:ts förslag oförändradt fram till Riksdagen, så hade
ingen kunnat förutse, hvilken utgång denna fråga fått. Det kunde
då hafva blifvit väsentligen lägre belopp, som beviljats.
Då måste jag göra mig den frågan: Om man för att rädda det
mesta, och jag skulle vilja säga, så godt som allt, hvad Kungl. Maj:t
föreslagit, måste gå med på den af utskottet nu föreslagna nedsätt-
ningen i elevanslaget, är då frågan om nedsättningen i berörda an¬
slag af den vitala beskaffenhet, att man icke bör vedervåga ned¬
sättningen. Mitt enlcla förstånd säger mig då, att om stipendiernas
belopp kunnat under de senare åren utgå med ett belopp af mellan
44 och 26 kronor, och nu här göres en sådan förhöjning i anslaget till
stipendier, att dessa beräknas kunna utgå med ett belopp af mellan
100 kronor och 60 kronor, så kan jag icke finna annat än att här är
gjord en så högst väsentlig förbättring i folkhögskolornas ställning
på denna punkt, att vi måste på allvar reflektera på att kunna vinna
en enhetlig lösning. För min del vill jag säga, att ingen hellre än
jag skulle vilja se, att hvad Kungl. Maj:t föreslagit beträffande
Lördagen den 9 marg.
69 Sr 15.
folkhögskolorna skulle i sin helhet bifallas af Riksdagen. Men, mina
herrar, kom ihåg att enligt min öfvertygelse den första förutsättnin¬
gen för att Första kammaren, som ännu icke behandlat ärendet, skall
hålla på hvad den ställt i utsikt, nämligen att bifalla punkterna 1, 2
och 3 i Kungl. Maj:ts förslag, är, att anslaget till elevstipendier ned-
sättes till det af utskottet nu föreslagna beloppet. Och jag är så¬
ledes öfvertygad om, att Första kammaren icke bifaller utskottets
förslag, om Andra kammaren i denna punkt frångår detsamma.
Om herrarne kunna lyckas att få det af Kungl. Maj:t föreslagna be¬
loppet bifallet, så gärna för mig, men jag har velat uttala min upp¬
fattning, att om kammaren frångår det förslag, som utskottet efter
långa öfverläggningar slutligen kommit till, så kan åtminstone icke
jag, och såsom jag tror, icke heller någon annan af utskottets ledamö¬
ter svara för den utgång frågan får i medkammaren och det ovissa
öde, som frågan då kanske går tillmötes. Jag varnar således kamma¬
ren för att frångå utskottets hemställan, så länge frågan icke är
afgjord af Första kammaren.
Herr Lundgren i Vendelsberg: Herr talman, mina herrar! Då
jag först läste statsutskottets betänkande i denna fråga, kan jag
icke neka till, att min första tanke var, att folkhögskolornas måls¬
män måste resignera inför den afprutning, som utskottet gjort i
Kungl. Maj:ts förslag. Jag tänkte därvid också, att man måste
vara tacksam lör hvad som bjudits, då folkhögskolornas ekono¬
miska ställning därigenom i allt fall blir betydligt bättre än den
förut varit.
Men sedan jag samtalat med åtskilliga meningsfränder, väcktes
hopp hos mig, att Andra kammaren skulle vara villig att bifalla
Kungl. Maj:ts förslag om ett anslag af 80,000 kronor till elev¬
stipendier.
Den föregående ärade talaren har emellertid gjort mig ganska
betänksam i fråga om att här framställa något yrkande i nämnda
afseende. Jag ber emellertid att, då jag nu har ordet, få uttala
min åskådning och min uppfattning i denna fråga.
Såsom den förste ärade talaren här har omnämnt, är det nu
snart 50 år sedan de första svenska folkhögskolorna kommo till
stånd. Sådana läroanstalter hafva vi emellertid nu i alla våra
län. Men detta oaktadt kan man, särskildt i vissa landsändar, i
allt fall träffa många svenska medborgare, hvilka icke hafva den
ringaste kännedom om dessa läroanstalter, deras arbetsmetoder och
syftemål, och jag tänker, att till och med en och annan i denna
kammare kanske kan vara ganska obekant med dessa förhållanden.
Såsom folkhögskoleman känner jag mig därför ganska frestad
att vid detta tillfälle lämna några närmare upplysningar om folk¬
högskolornas arbetsmetoder och syftemål. Men jag kan också
gärna afstå därifrån. Jag gör detta särskildt med tanke på den
utförliga och sakkunniga motivering, som förekommer i Kungl.
Angående
understöden
till folkhög¬
skolor m. m.
(Forts.)
Nr 15.
70
Lördagen den 9 mars.
Angående
understöden
till folkhög¬
skolor m. m.
(Forts.)
Maj:ts förslag, och jag gör det också med tanke på att i Riksdagens
Andra kammare sitta många män, hvilka såsom forna elever vid
olika folkhögskolor eller såsom medlemmar af styrelser för dylika
skolor äga tillräcklig kännedom om dessa anstalter för att rätt
kunna döma i här föreliggande fråga.
Jag ber emellertid att här få gorå några erinringar. Då vill
jag först erinra om att folkhögskolan är en för de nordiska folken
egendomlig inrättning, en skolinrättning, som icke förekommer hos
Europas andra nationer. Det ligger ju något tilltalande däri, att
de nordiska folken verkligen hafva något för dem säreget, något,
som om det rätt skötes möjligen en gång skall kunna lämnas
öfver till andra folk såsom ett värdefullt kulturarv Den skola,
som jag bär nöjet förestå, har ett sådant läge, att vi ofta få besök
af främmande nationers lärare. Och det är mycket glädjande att
höra, hvilken tillfredsställelse de uttala med denna skolform. Ofta
hafva vi mottagit besök från Tyskland och Ryssland, och de be¬
sökande uttala ofta önskan om, att de i sitt hemland skulle kunna
grunda dylika anstalter. Det är väl därför någonting glädjande,
att vi i denna skolform här i norden hafva någonting, som för
våra nationer är säreget, och det skulle ju därför vara af stort
intresse för oss att på bästa sätt upprätthålla en dylik institution.
Jag ber vidare att få erinra om, hvilken viktig roll folkhög¬
skolan spelat för det danska folklifvet. Vi känna ju alla, huru
danskarna i A år tid äro ansedda att \rara ett föregångsfolk, ett
folk, som står före oss och äfven andra folk på många af det
praktiska lifvets områden, på landtbrukets, handelns och sjöfartens
områden. Man säger nu i allmänhet i Danmark, att den danska
folkhögskolan i första hand bidragit till detta storartade uppsving.
Nu må villigt erkännas, att den svenska folkhögskolan icke
på långt när har åstadkommit samma resultat i Sverige som den
danska gjort i Danmark. Orsakerna härtill torde man få söka
bland annat i organisationens olikhet i de skilda länderna och i
de frikostiga statsanslag, som hittills kommit Danmarks folkhög¬
skolor till del. Men en hvar, som känner till den svenska folk -
högskolan, kan väl icke förneka, att hon i sin mån bidragit till
att sprida goda och praktiska kunskaper ut ibland folket, att hon
i sin mån bidragit till att hos det svenska folket åstadkomma den
fostran och den Aäckelse både i ideell och praktisk riktning, utan
hvilken i allmänhet ett framgångsrikt utvecklingsarbete är omöjligt.
Ett resultat af denna faktiska väckelse se vi också i en ny
skolform, som kommit till under folkhögskolans hägn, nämligen
den s. k. landtmannaskolan. Vid våra 43 folkhögskolor finnas 29
s. k. landtmannaskolor. Landtmannaskolan kom att börja med
till såsom en ny afdelning till folkhögskolan, och den har grundats
vid och underhållits af folkhögskolan från första begynnelsen.
Men nu inträffar det märkvärdiga, att, när landtmannaskolan
får sin särskilda organisation och ökade statsanslag, dessa anslag
Lördagen den 9 mars.
71 Sr lä.
tilltagits så rikligt, att hvarje anspråk i detta hänseende från
landtmannaskolans synpunkt blifvit väl tillgodosedt, under det
folkhögskolan däremot kan sägas vara ganska styfmoderligt be¬
handlad. Det är detta, som gjort, att folkhögskolans målsmän och
lärarna nu framträdt inför Kungl. Maj:t med anhållan, att dessa
båda läroanstalter, folkhögskolan såsom moderinstitution och landt-
mannaskolan, skulle blifva likställda gentemot staten. Detta
synes ju vara en ganska rimlig begäran. I Kungl. Maj:ts förslag
har också denna likställighet blifvit tillgodosedd så nära som möj¬
ligt är.
Med de afprutningar, som utskottet här har gjort, har folk¬
högskolan emellertid kommit in på ett något sämre plan, än den
borde göra. Den har kommit på ett plan, som gör det ganska
svårt för denna institution att på ett värdigt sätt hålla sig uppe
i kampen för sin tillvaro och i konkurrensen med landtmanna-
skolan och öfriga statsunderstödda skolor, såsom skogsskolor, landt-
bruksskolor och dylika. Utskottets förslag kan således icke tilltala
folkhögskolans målsmän och vänner. Och jag undrar verkligen.
om någon kan finna det vara fullt rättvist, att två sådana insti¬
tutioner, som båda hafva samma uppgifter — båda hafva till
uppgift att fostra den växande ungdomen till goda och praktiskt
nyttiga medlemmar i samhället — få så olika statsanslag.
Jag hade därför, som förut är nämdt, först tänkt att ansluta
mig till den ärade talare, som yrkat bifall till Kungl. Maj:ts för¬
slag. Men jag säger ännu en gång, att herr Rydéns anförande
gjort mig betänksam, och jag afstår därför, herr talman, från att nu
framställa något yrkande, men jag vill uttala den förhoppningen,
att regeringen, då den möjligen nästa år kommer tillbaka med
sitt förslag, skall från statsutskottets sida vinna mera bifall till
sina önskningar, än den nu har gjort.
Angående
understöden
till folkhög¬
skolor m. m.
(Forts.)
Herr Ekerot: Herr talman, mina herrar! Jag skall icke blifva
långsam i denna fråga, därför att den redan har blifvit kanske
alltför länge diskuterad, utan jag skall endast be att få säga några
ord med anledning af ett och annat, som återfinnes i utskottets
förslag.
Jag vill i första hand erinra om den reform, som förra året
genomfördes, den reform, som ställde Sveriges landtbruksundervis-
ning, hvilken före denna reforms genomförande har utgjort endast
en utväxt till den svenska folkhögskolan, på egna fotter. Vid
denna reforms genomförande beslöts det ju, att alla landtmanna-
skolor, som redan finnas, skulle betecknas med typen A, under det
att de landtmannaskolor, som bildas utan att vara anslutna till
någon folkhögskola —- då det följaktligen icke fordrades folkhög¬
skolans förkunskaper för genomgåendet af dessa skolor -— skulle
kallas B-skolor. Och B-skolornas elever skulle erhålla understöd
i likhet med A-skolornas. Detta understöd bestämdes till 125
Nr 15.
72
Lördagen den 9 mars.
Angående
understöden
till folkhög¬
skolor m. m.
(Forts.)
kronor för obemedlade för kurs om minst 20 veckor, under det
att för mindre bemedlade understödet skulle utgå med 75 kronor.
Nu äro ju båda dessa typer, B-skolor och A-skolor, äfvensom
folkhögskolorna landsbygdens läroanstalter. Och vi, som hafva
varit så lyckliga att få genomgå både den ena och den andra af
dessa skolor, skola villigt erkänna, att de dagar, då vi vistades
där, hafva varit de skönaste dagarna i vårt lif, därför att »kun¬
skapens trädgård» öppnade sina portar för oss, och kamratlifvet
förde med sig så mycket nytt. Emellertid är det helt naturligt
vår önskan, att icke blott en och annan, som är mera lyckligt
lottad i ekonomiskt hänseende, skall vara i tillfälle att använda
sig af dessa skolor, utan det torde väl vara allas vår innerliga
önskan, att hvarenda ung man och hvarenda ung kvinna på lands¬
bygden, om möjligt, skulle kunna komma att få genomgå dessa
skolor. Vi få komma ihåg, att härvid spela äfven ekonomiska
synpunkter in. Det är icke så lätt för en mindre bemedlad att
åstadkomma ett belopp af cirka 300 kronor, som kursen torde
kosta, och följaktligen är det väl staten, som på detta sätt borde
träda hjälpande emellan för att lämna de mindre bemedlade och
de obemedlade sitt understöd.
Nu har detta understöd beträffande landtmannaskolorna fast¬
slagits till 125 kronor för obemedlad och 75 kronor för mindre be¬
medlad. För folkhögskolans elever med motsvarande förmögenhets¬
förhållanden föreslås mindre belopp än för de förutnämnda. Hvar¬
för skola vi sätta dessa två systerskolor, som äro af samma upp¬
rinnelse, hvarför, säger jag, skola vi sätta dem i olika ställning?
Det göra vi, då vi sätta landtmannaskolans elever, i en gynnsam¬
mare ställning och folkhögskolans elever i en mindre gynnsam sådan.
Jag var förra vintern, då landtmannaskolereformen genomför¬
des, mycket ifrig för, att den skulle komma att vinna Riksdagens
bifall. Ty då gällde det frigörelse, men jag ville icke, att folkhög¬
skolan skulle blifva lidande därpå. Det blir den faktiskt, under
förutsättning att vi gynna de elever, som komma till landtmanna-
skolan, framför dem, som komma till folkhögskolan, på sätt här
föreslagits.
Det är emellertid så, att våra folkhögskolor — vi hafva 43
stycken, såsom nyss upplysts — icke egentligen hafva lidit af något
öfverflöd i afseende å elevantalet. De hafva i många fall haft
alltför få elever. Lärarekrafter, lärosalar o. s. v. hafva blifvit allt¬
för litet utnyttjade. Genom fjolårets reform på landtbruksunder-
visningens område hafva folkhögskolorna på vissa håll säkerligen
kommit i en mindre god ställning! Vilja vi öfva rättvisa måste
vi därför ställa eleverna inför samma ekonomiska förutsättningar,
d. v. s. inför samma möjligheter beträffande stipendier.
Jag är synnerligen glad och tacksam öfver, att Kungl. Maj:ts
förslag i öfrigt i så vidsträckt mån har kommit att blifva föremål
för utskottets välvilja. Jag får erkänna, och jag vill betona att
Lördagen den 9 mars.
73 >'r 15.
jag icke tror herr Rydén, då lian säger, att Första kammaren skall
komma att afslå förslaget. Jag tror verkligen icke, att Första
kammaren är någon sådan kulturfiende, som herr Rydén vill göra
den till, utan jag tror, att det skulle kunna vara möjligt, om syn¬
punkterna framlades, att få frågan igenom äfven i Första kammaren.
Men det är kanske bäst att taga det säkra för det osäkra.
Kungl. Maj:ts förslag har blifvit något förändradt af utskottet,
15,000 kronor äro afprutade å det begärda anslaget för elevstipen¬
dier. Jag skall icke göra något yrkande, men jag vill uttala den
bestämda förhoppningen, att vi i hvarje fall till nästa år skola få
tillfälle att jämnställa folkhögskolan och landtmannaskolan, därest
icke Riksdagen besluter detta redan denna gång. Jag kommer
emellertid, som sagdt, icke nu att framställa något yrkande. Jag
vill endast betona att vi höra från Riksdagens sida ställa oss väl¬
villiga mot de upplysningssträfvanden som göra sig gällande i
bygderna; vi böra stödja folkhögskolorna äfven genom att stödja
eleverna. Detta är vår plikt, och fosterlandet skördar frukterna,
genom bättre arbete i våra bygder, större glädje i våra hem och
mera upplysning. För upplysningen viker det mörker, som nu på
så många ställen hvilar öfver vårt folk och vårt fosterland.
Herr S tar bäck: Herr talman! Jag skall be att i några
korta ord få omförmäla, hvarför jag varit med om denna kompro¬
miss. Hade det varit så, att högern ensam hade bjudit kompro¬
missen, och vänstern varit fullständigt enig, skulle jag för min del
hafva velat gå med på Kungl. Maj:ts förslag. Men som det nu
blifvit, då äfven från socialdemokratiskt håll i statsutskottet en
röst höjdes mot Kungl. Maj:ts förslag i detta fall, fann jag det
nödvändigt att här taga en kompromiss, taga det säkra för det
osäkra. Det kan ju dock hända, att det samförstånd, som i detta
fall synes vara rådande mellan högern — om jag så får säga —
som här stod på en mer sparsam ståndpunkt, och en del af
socialdemokraterna, icke skulle räcka till vid en gemensam votering.
Emellertid, som sagdt, anser jag det under sådana förhållan¬
den vara klokast att gå med på en kompromiss, och jag ber så¬
lunda att få yrka bifall till statsutskottets förslag.
Herr H amilton: Herr talman! Onekligen har utskottet
med mycket mild hand behandlat denna hufvudtitel, men jag be¬
klagar, att när någon nedprutning af anslag skulle äga rum, detta
skulle drabba landsbygdens kunskapstörstande ungdomar. De af
dessa, som önska erhålla någon högre bildning, än hvad folkskolorna
kunna lämna, söka den vid folkhögskolorna. Men en stor del af
dem har, såsom redan framhållits, icke tillräckliga medel för att
bevista folkhögskolan. Därföre är det af stor betydelse för vår
landsbygd att underlätta för det uppväxande släktet att höja sina
Angående
understöden
till folkhög¬
skolor m. m.
(Forts.)
Nr 15.
74
Lördagen den 9 mars.
Angående
understöden
till folkhög¬
skolor m. m.
(Forts.)
kunskaper genom att skänka större understöd åt eleverna vid folk¬
högskolorna.
Anledningen till att Danmarks folkhögskolor gått så framåt i
jämförelse med våra, och att deras elevantal är nära nog fyra
gånger så stort som våra folkhögskolors elevantal, beror nog på,
att de anslag, som den danska staten gifver, för att understödja
folkhögskolornas elever, är tre gånger så stort som Kungl. Maj:t
nu begärt.
Jag har emellertid fått en förklaring på utskottets egendom¬
liga tillvägagångssätt. En kompromiss har ingåtts, som innebär
en eftergift åt Första kammaren. Men jag tror icke, att vi be¬
höfva vika undan för Första kammaren, ty med den gemensamma
voteringens hjälp kunna vi genomdrifva detta anslag. Jag tror
också, att om vi skulle falla till fota för Första kammaren, detta
skulle väcka en viss misstämning i landet. Jag hemställer därför till
alla dem, som anse, att folkhögskolorna äro af vikt för vår lands¬
bygd, till att hjälpa upp kunskaperna för vårt folk, att de ville
skänka sin röst för Kungl. Maj:ts förslag.
Jag vågar, herr talman, yrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag.
Herr Kronlund: Herr talman! Jag yrkar också bifall till
Kungl. Maj:ts förslag. Visserligen respekterar jag mycket väl stats¬
utskottets medlemmars ställning här i kammaren i denna fråga,
och jag anser, att de, då de yrkat bifall till kompromissen, hafva
fullgjort sin plikt. Men, å andra sidan, kan jag icke medgifva,
att denna kompromiss har bundit någondera kammaren, så att
den i denna fråga, liksom i andra frågor, icke skulle kunna pröfva
och bestämma sig utan afseende på det ena eller det andra.
Det är, sade herr Rydén, icke någon vital fråga, som det här
gäller. Jag anser däremot, att det är en af de mest vitala frågorna
i afseende å folkhögskolorna. Man har ju från så många håll på¬
pekat, att våra folkhögskolor äro de burgnare klassernas skolor.
Men våra folkhögskolor hafva, om så är fallet, kommit in på en
orätt bana. Ty de böra vara de stora, breda samhällslagrens i
landet skolor. Och för att detta skall kunna äga rum, och för att
detta skall kunna vinna sin tillämpning, måste vi laga så, att de
fattiga och mindre bemedlade klassernas ungdom äfven skola kunna
bevista dessa skolor. Jag har själf tagit initiativet till och satt i
gång en folkhögskola långt upp i norden. Jag har sett, med
hvilket intresse ungdomen öfverallt har omfattat denna skola och
hur ansökningar ha haglat från inträdessökande att komma in.
men det har alltid strandat på kostnadsfrågan. Man har satt ned
kostnaderna där uppe till 30 kronor i månaden för mat, husrum
och undervisning och ändå har icke denna skola kunnat fyllas från
just det håll, där man mest behöfver denna folkundervisning. Vilja
vi verkligen arbeta på en samhörighet mellan de olika klasserna,
i synnerhet] på landsbygden, så måste vi äfven tänka på att i
Lördagen den 9 mars.
>r 15.
in
deri mån vi kunna gifva lättnader, för att dessa skolor må fyllas A,f9llenjfL
äfven med barnen från de fattiga och mindre bemedlade klasserna. folkhög_
Det är just från denna synpunkt stipendiefrågan får sin största s/co/or m m
betydelse. Vi ha icke på långt när kunnat tillgodose önskemålen (Forts.)
och behofven med den hjälp de hittills varande stipendierna kunnat
lämna, och om dessa nu föreslagna stipendier prutas af, så är jag
säker på, att vi skilja af många, många, ja, kanske hundratals af
den ungdom, som under andra förhållanden kanske skulle kommit
in. Jag ber kammaren på det varmaste att behjärta denna fråga,
som är en folkuppfostringsfråga af den allra största vikt och att
äfven ge sitt bifall till denna lilla förhöjning, som Kung!. Maj:t
har föreslagit och som möjliggör, att just de klasser, som nu äro
afstängda från dessa skolor, kunna få tillträde dit.
Herr talman, jag ber att få yrka bifall till Kungl. Maj:ts
förslag.
I detta anförande instämde herrar Andersson i Raklösen, An¬
dersson i Altofta, Liljedahl, Gustafsson i Vi, Carlson i Herrljunga,
von Sneidern, Danielsson, Anderson i Knapasjö, Olsson i Torsby,
Enderstedt, Lundblad, Sandin, Johansson i Gäre, Sjöberg i Sköfde,
Jonsson i Hå, Mossberg, Olofsson i Åvik, Andersson i Milsmaden.
Bogren, Juldin, Hagberg, Johanson i Hvetlanda, Saf strand, Olsson
i Järnsida och Bäckman.
Herr Jansson i Djursätra: Herr talman! För min del känner
jag ett behof af att till herr statsrådet och chefen för ecklesiastik¬
departementet få framföra mitt vördsamma tack för den välvilja
han å Kungl. Maj:ts vägnar visat folkhögskolan i vårt land; men
jag vill äfven framföra min erkänsla till statsutskottet, för att äfven
statsutskottet visat välvilja vid behandlingen af detta förslag. Det
är nu visserligen sant, att det skiljer på 15,000 kronor i fråga om det
af statsutskottet föreslagna beloppet till stipendier mot hvad Kungl.
Maj:t föreslagit, och för min del hade jag helst sett, att statsutskottet
tillstyrkt hela det af Kung]. Maj:t begärda beloppet. Men å andra
sidan måste man väl medgifva, att när folkhögskolan har så många
vänner, i synnerhet i denna kammare, och när det är årliga riksdagar,
sä kan det väl icke innebära någon egentlig svårighet eller vara för-
enadt med någon fara för folkhögskolan, om det skulle dröja ett år,
innan hela det af Kungl. Maj:t begärda anslaget kan tillfalla folk¬
högskolan.
Jag gaf särskildt akt på ett uttryck af häradshöfding Kronlund:
han nämnde bland annat om de stora kostnader, som ungdomen i
Norrland med de långa afstånd, som där finnas, får vidkännas, när
de skola besöka folkhögskolan. Jag tror, att denna norrlandssyn-
punkt är mycket beaktansvärd, men att basera stipendier för alla
rikets folkhögskolor på de förhållanden, som gälla särskildt för Norr¬
land, anser jag icke vara af behofvet påkalladt, och om stipendierna
Nr 15.
76
Lördagen den !) marg.
Angående
understöden
till folkhög¬
skolor m. m.
(Forts.)
för folkhögskolan uppe i Norrland behöfva vara högre, därför att
afstånden där äro så långa och resekostnaderna blifva så dryga, så
gör sig val icke samma behof i den delen gällande i södra och mel¬
lersta Sverige, där afstånden för eleverna många gånger äro rätt
obetydliga. Jag tror därför, att det vore rättvist, om stipendierna
kunde någorlunda fördelas i förhållande till de kostnader, som hvarje
elev nödgas vidkännas för sin vistelse vid folkhögskolan.
Jag har för min del icke något yrkande, utan vill endast uttala
min glädje öfver, att frågan på detta välvilliga sätt blifvit behandlad
äfven af statsutskottet.
Herr Rydén: Jag ber att få fästa kammarens uppmärksamhet
på, huru allvarligt jag åtminstone uppfattar ställningen i denna
fråga. I förslagstrycket till utskottets utlåtande angående åttonde
hufvudtiteln, hvaraf jag här har ett exemplar, finnes inryckt ett al¬
ternativ II, som sedermera bortföll på grund af den öfverenskommelse,
som inom utskottet träffades och hvilken blifvit här kritiserad. Jag
har resonerat med medlemmar från Första kammaren, som sitta i
utskottet, och de ha för sin del — och bland dem är eu af folkhögsko¬
lans allra varmaste understödjare inom statsutskottet — på tal
om hvad följden skulle blifva, om vi icke här taga denna öfverens¬
kommelse, förklarat, att detta skulle i Första kammaren föranleda
ett yrkande i öfverensstämmelse med det alternativ II, som förelåg
i förslagstrycket och som herrarna aldrig fått se. Enligt detta
andra alternativ skulle till folkhögskola, som omnämnes i punkt a),
eller sådan folkhögskola, som pågår minst tjugu A eckor, utgå högst
4,000 kronor. Vi lyckades nu att genom den öfverenskommelse,
som träffades, höja detta belopp till 4,500 kronor. Hvad villkoren
angår, hemställdes i nämnda alternativa förslag, att det skulle stad¬
gas, att, innan anslag första gången beviljades till folkhögskola, den¬
nas behöflighet skulle vara vitsordad af vederbörande landsting.
Detta villkor ändrades genom öfverenskommelsen, och punkten
erhöll den formulering, hvari den nu föreligger uti utskottets kläm.
\ idare hemställdes i detta alternativ, att det framlagda förslaget
om, att af förslagsanslaget till understöd åt folkhögskolor måtte
utgå ett belopp af 4,000 kronor årligen till arfvode åt en af Kungl.
Maj :t för viss tid tillsatt inspektör öfver folkhögskolorna i riket,
icke måtte af Riksdagen bifallas. Det är detta alternativ, som all¬
deles säkert skulle ha blifvit högerns ståndpunkt och troligen samlat
röster långt utanför högern, därest icke denna öfverenskommelse
träffats i statsutskottet, till hvilken utskottet nu hemställt om bifall.
Såvidt jag kan förstå, blir följden af ett bifall till Kungl. Majrts för¬
slag i denna del, att ett yrkande i öfverensstämmelse med hvad jag
här framställt skulle framkomma i Första kammaren och med all
säkerhet, såvidt jag känner stämningen där, äfven vinna Första kam¬
marens bifall. Det blir då gemensam votering, icke emellan Kungl.
Maj:ts förslag och utskottets utan emellan utskottets förslag med
Lördagen den 9 mars.
Nr 15.
den af kammaren då beslutade ändringen i fråga om sista momentet
och det af Första kammaren antagna förslaget. Jag fruktar för min
del, att de af herrarna, som bär vilja hjälpa folkhögskolan, kunna
komma att dra niten i det lotteri, som en gemensam votering i denna
fråga innebär. Herrarna må ju gorå, som ni vilja, jag tvär mina
händer. Jag vill således hafva uttalat såsom min allvarliga uppfatt¬
ning, att det är den allra största risk att frångå den öfverenskommelse,
som här är träffad.
Då herr Starbäck här behagat hålla ett anförande, som måhända,
insidiöst som det var, kunde ingifva kammaren den uppfattningen,
att jag — eller hvem det nu skulle vara — icke skulle vilja stå på
folkhögskolans sida, vill jag härmed förklara, att jag, så mycket jag
förmått och så långt mitt förstånd räckt, arbetat på att få Ivungl.
Maj:ts förslag igenom; det står jag för inför hvem som helst. Det
är min säkra öfvertygelse, att herr Starbäck icke kan svara för, att
tillräckligt många röster skola afgifvas för Ivungl. Maj:ts förslag, så
att detsamma verkligen bifalles. I hvarje fall vågar jag icke göra
det, och det är den omständigheten, som gör, att jag för min del
varit med om att taga det säkra för det osäkra.
Hvad hafva vi vunnit, om utskottets förslag går igenom? Jo.
då är förslaget bifallet i den A iktiga del, som rör själfva grunderna
för statsunderstödets utgående, nämligen att därvidlag full likstäl¬
lighet skall råda mellan landtmannaskolorna och folkhögskolorna,
och vi ha vidare fått förslaget om tillsättandet af en inspektör bi¬
fallet. Herr Hamilton anser, att stipendiehloppet är det viktigaste.
Jag skall emellertid kunna söka upp en rätt stor majoritet, tror jag,
inom hans eget parti, enkannerligen bland folkhögskolans män,
som anse att inspektören och detta grundanslag å 4,500 kronor är det
viktigaste härvidlag.
Jag skall nu icke längre upptaga kammarens tid. Min öfverty¬
gelse är, att det icke är någon konst att här stå och tala stora ord och
säga, att vi må taga upp striden med Första kammaren. När man
såsom herr Starbäck och jag och andra setat på andra afdelningen
och dragit dragkamp med Första kammaren, ser man kanske på frå¬
gan på annat sätt. Om herrar Ekerot och Hamilton hade varit med
därom, hade de nog icke samma glada och ljusa och kanske något
litet barnsliga tro, som de nu ha, då de tyckas mena att allt är sa
lätt som att stå och tala stora ord här i kammaren.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Herr Thorsson: Herr talman! Jag begärde ordet, när den
ärade utskottsledamoten, herr Starbäck, antydde, att det bär i denna
fråga vore en öfverenskommelse mellan högern och socialdemokraterna
— åtminstone fick jag det intrycket af hans yttrande. Jag vill
då säga, att efter som det kommit på tal, hvad som blifvit gjordt i
utskottet, så är jag den syndare, som först framställt ett förslag, som
gick ut på att förena de olika ståndpunkterna, och det gjorde jag utan
Angående
understöden
till folkhög¬
skolor m. m.
(Forts.)
Nr 15.
78
Lördagen den 9 marg.
Angående
understöden
till folkhög¬
skolor m. m.
(Forts.)
någon föregången öfverenskommelse hvarken med Pal, Per eller
Petter. Sedan vill jag säga, att jag icke ser på den här frågan på
alldeles samma sätt som hela raden af talare här gjort. Här har den
ene efter den andre sökt öfverbjuda hvarandra uti sin vänlighet mot
denna skolform och mot hela detta upplysningsarbete. Jag vill icke
motsätta mig att ge anslag till skolor, hvars uppgift naturligtvis
är att bereda folket en större möjlighet att inhämta kunskaper, men
jag vill verkligen sätta i fråga, om sådana deklamationer, som den
ärade talaren på kristianstadsbänken kom med, dä han talade om
att dessa skolor skulle vara ett hemvist, för alla, som lefva och bo på
landet, verkligen äro på sin plats. Ja, prata grant, det kan man, men
huru är det i verkligheten, huru mänga af hela detta sällskap kunna
skickas till folkhögskolorna, och, mina herrar, om detta sker, huru
långt hinna de här slantarna, som vi nu diskutera om, då till, de komma
icke på långt när att räcka. När jag, å ena sidan jämför de målande
illusionerna och å andra sidan den nakna verkligheten, då blir för¬
hållandet det, att jag som lagstiftare får såsom vanligt skattlägga
den störa massan af folket, hvilka aldrig får lof att sticka sin näsa in i
skolorna, för att hjälpa de bättre situerade att få komma dit. Det är
denna uppfattning, som gjort, att jag icke alldeles utan vidare kan
vara med om att genast gå med på den höjning, som är föreslagen.
Herrarna må betrakta mig såsom kortsynt, såsom egoist eller hvad
herrarna vilja, det gör ingenting, ty jag har i denna fråga som andra
handlat efter bästa öfvertygelse, att jag här i egenskap af lagstiftare
bör se äfven på deras intressen, som skola betala anslaget. Nu vet
jag väl, att man kommer att säga, att samma synpunkt skulle jag
då tvingas att lägga på alla högre undervisningsspörsmål, och det
är väl icke utan, att jag med denna utgångspunkt har resonerat i
mitt stilla sinne beträffande en föregående undervisningsfråga, ehuru
icke i samma mån, därför att det, såvidt jag kan se, är en liten skill¬
nad på dessa frågor. Emellertid har det särskildt från folkhögskolans
representanter betonats, att folkhögskolan genom utskottets förslag
skulle sättas i ett ogynnsammare läge än landtmannaskolorna af
B-typ. Ja, detta är måhända formellt riktigt, men jag vill dock på¬
peka, att folkhögskolorna redan äro inarbetade och att de ha under¬
stöd frän landstingen, medan landtmannaskolorna, Indika under
fjolåret beslutades, ännu icke äro inarbetade, och det är fullt riktigt,
att staten, när den upprättar en ny skolform, tillser, att denna skol¬
form får möjlighet att växa in och får ett starkare understöd i början.
Jag menar, att det är fullt riktigt, att det finnes en liten differens
mellan statsunderstödet beträffande dessa båda skolor.
Ett af de viktigaste förslag i detta spörsmål, som jag för min
del ansett mig böra biträda, är förslaget om en genomgående inspek¬
tion af dessa folkhögskolor, och då det är ännu viktigare, att denna
inspektion får lof att yttra sig öfver, huruvida en upprättad folkhög¬
skola skall få statsunderstöd eller icke, må man tillgifva mig, om jag
lägger en mycket stor vikt på inrättandet af en sådan inspektör.
Lördagen den 9 mars.
79 >'r 15.
Det bär talats om, att det växer folkhögskolor upp litet bär och hvar.
Ja, det är sant, man bygger nya skolor, men sedan man väl byggt upp
murarna, märker man, att man i ekonomiskt hänseende tagit sig
vatten öfver liufvudet, och då är det slut med den enskilda entusias¬
men, som varit lågande under den tid man byggde, och sa vänder
man sig allra först till landstingen för att därifrån få understöd, och
det blir rent af nödvändigt att välja landstingsmän på programmet:
understöd till den eller den folkhögskolan. Detta sätt att på konst¬
lad väg tillskapa skolor synes mig ej riktigt, och det är därför jag vill,
att denna inspektör skall få lof att yttra sig på sätt här föreslagits.
Jag anser dessutom, att denne inspektör, såsom Kungl. Maj:t tänkt
sig honom, skall bli af en mycket stor betydelse för en enhetlig led¬
ning och organisation af hela undervisningen, då det väl här är me¬
ningen att få fram det bästa möjliga. Jag vill verkligen fråga dem,
som för hvarje pris vilja gå ifrån utskottets förslag, om detta förslag,
som ju går ut på en höjning af skolans årsunderstöd till 4,500
kronor, verkligen är af den beskaffenhet, att man rent af kan gorå
en stor fråga af skillnaden mellan hvad som ligger i utskottets för¬
slag och hvad som ligger i Kungl. Maj:ts förslag, då de dock äro i
väsentliga afseenden öfverensstämmande, nämligen i fråga om in¬
rättandet af den centrala inspektionen och äfven i fråga om under¬
stödet. Nu vet jag, att man kommer att säga, att det är allt för litet
belopp, som här lämnas. Ja, låt vara, att så är, och om vi lyckas
att få en närmare ingående redogörelse för, hur många som söka
till dessa folkskolor och som befinna sig i sämre ställda ekonomiska
omständigheter, hur många af arbetarklassen o. s. v. som söka dit,
då skall jag visst icke på något som helst sätt motsätta mig en höj¬
ning af detta anslag, när ett förslag därom i sinom tid kommer
fram, men hvad jag håller på är, att vi skola ha inspektionen genom¬
förd i samma mån vi ta det öfriga. Därför är förslaget därom, en¬
ligt mitt sätt att se, det centrala i denna fråga. Det kan nog hända,
att de finnas, som tycka, att inspektionen är en bisak, men jag har
varit af en afvikande mening och försökt att ge uttryck åt den.
Jag vill ännu en gång gentemot herr Starbäcks förmodan på det
bestämdaste betona, att min ställning i föreliggande fråga icke är
beroende af någon föregående underhandling hvarken med det ena
eller andra partiet, utan jag har tillåtit mig att göra mitt yrkande i
utskottet i syfte att sammanjämka de olika meningarna och därige¬
nom få fram, hvad jag anser vara det väsentliga i hela detta spörsmål:
en enhetlig ledning af hela folkhögskoleverksamheten.
Herr Eriksson i Grängesberg: Herr talman, mina herrar!
Jag inser väl, att icke alla medborgare i vårt land kunna första
den svenska folkhögskolan och dess verksamhet. När man tänker
på en del folkhögskolor, särskildt under den gamla tiden, kan man
ju förstå, hvarför en del fått den uppfattningen, att det icke är
något trängande statsintresse, som man gagnar härvidlag. Men,
Angående
understöden
till folkhög¬
skolor m. m.
(Forts.)
Nr 15. 80
Lördagen den 9 mars.
Angående
understöden
till folkhög¬
skolor m. m.
(Forts.)
herr talman, jag har en helt annan uppfattning i det stycket. Jag
anser nämligen, att folkhögskolan är en af de bästa institutioner,
som vi ha i vårt land för att gifva de unga medborgarna ur de
fattiga samhällsklasserna, kroppsarbetare, små hemmansägare och
dylika, medborgarkunskap och undervisning i allmänbildande syfte,
hvithet ju är så nödvändigt för deras ställning i samhället och
för deras utkomst och framgång. Då jag har en sådan uppfatt¬
ning, har jag icke annat än med tillfredsställelse kunnat hälsa
den kungl. proposition, som här föreligger. När jag läste den¬
samma, kände jag mig synnerligen glad öfver det tillskott, som
skolorna skulle få, och särskildt öfver det tillskott, som skulle
komma lärjungarna själfva till del. Utskottet har ju för sin del
i viss mån tillmötesgått Kungl. Maj:s framställning, men särskildt
i fråga om den punkt, hvarom debatten nu rör sig, har icke ut¬
skottets tillmötesgående blifvit så stort, som jag åtminstone för
min del önskat. Jag anser nu, att den punkt, hvarom här är
fråga, nämligen förslaget om understöd åt mindre bemedlade elever,
är en fråga af synnerligen vital betydelse. Det har här af en ta¬
lare, herr Jansson i Djursätra, framhållits, att vi icke kunna af¬
väga det understöd, som dessa mindre bemedlade elever kunna
behöfva efter förhållandena i Norrland. Jag ber för min del att
bestämdt få understryka, att vi böra understödja Kungl. Majt:s
framställning i detta hänseende och detta icke med hänsyn till
förhållandena i Norrland, utan med hänsyn till förhållandena i
allmänhet i vårt land. Genomsnittskostnaden för en kurs vid folk¬
högskola utgör 300 kronor eller något däröfver. Om nu en hem¬
mansägare, en torpare eller kroppsarbetare har en eller flera söner,
tror någon då, att dessa ha råd att kosta på sönerna undervisning
vid folkhögskolan. Det är komplett omöjligt, tv en person i den
ställningen har icke så mycket penningar tillgängliga och har icke
någon möjlighet att få låna. Det finnes ju ett och annat undan¬
tag, men de äro ytterst få. Jag är säker om, att de flesta små
hemmansägare i vårt land icke ha större tillgångar, än att de,
ifall de skola bekosta en kurs vid folkhögskolan för några söner,
finge sälja hela sin gård. Om således staten här ger ett bidrag å
125 kronor, är det icke alltför högt tilltaget.
Jag ser äfven frågan från en annan synpunkt. Samhället bi¬
drager ju med betydande belopp till den undervisning, som be-
redes de förmögnares barn. De bidrag, som lämnas till de all¬
männa läroverken och de kostnader, som där nedläggas, äro så
oerhördt mycket större, än hvad som offras på folkskolan, att det
icke alls är för mycket, om de fattigas barn kunna få litet mera
hjälp, när de komma till den mognare åldern, än hvad hittills
varit fallet. Nu kan man ju säga, att denna hjälp kan man ju
lämna redan till folkskoleundervisningen, så att alla barn blifva
delaktiga af densamma. Min partivän, herr Thorsson, var äfven
inne på den frågan, och äfven jag ber att få understryka att den
Lördagen den 9 mars.
81 Xr 15.
tanken är riktig. Men vi måste här äfven tänka på dem, som
redan gått ut från folkskolan, som äro 20 år eller så omkring, och
vi böra laga så, att äfven de kunna få ökade kunskaper. Det
gäller här medborgare, som ha en stor del af sitt lif framför sig,
men som nu slutat folkskolan, och jag menar, att det är riktigt
att söka sätta så många af dem som möjligt i tillfälle att besöka
folkhögskolan.
Som frågan nu ligger, skall jag icke framställa något yrkande.
J^g skulle helst vilja yrka bifall till Kungl. Majt:s förslag, men
då jag tror, att det skulle kunna vara riskabelt och jag ej gärna skulle
vilja befrämja framkomsten af flera statsutskottsledamöters alter¬
nativa förslag, har jag, som sagdt, icke något särskildt yrkande
att göra.
Herr Lundström i Göteborg: Herr talman! Till stor öfver¬
raskning har under diskussionen i denna fråga, hvilken tyckes kunna
stå utanför de politiska partierna, de politiska partinamnen ganska
ofta blifvit hörda och i all synnerhet har högern nämnts flera gånger
i detta sammanhang. Får man tro den ärade statsutskottsledamoten
herr Rydéns framställning, är hela den kompromiss, hvarigenom
15,000 kronor skulle undandragas stipendieanslaget till folkhögskole-
eleverna, egentligen endast tillkommet därför, att man fruktade för
att den arga högern eljest skulle kasta hela förslaget öfver ända.
Jag blef alldeles häpen, då jag fick höra detta, och jag måste fråga
mig: hvar finnes nu den berömda suveräna majoriteten i de gemen¬
samma voteringarna? En liberal ledamot af denna kammare har
redan vädjat till den, och jag vill nästan säga, att jag vore färdig att
göra detsamma. Det är nog i alla fall så, såsom hvar och en förstår,
att det i stället här är en slitning inom de stridande politiska partier¬
nas heliga allians, en slitning, som man vill bemantla, men hvilken
dock här kommit fram i herr Starbäcks anförande. Det förefaller,
som om det under sådana förhållanden kunde frågas, om det är all¬
deles politiskt ärligt att i detta fall söka gorå högern till strykgosse
inför landet, när sedan bland folkhögskolans otaliga vänner landet
rundt den frågan kommer att diskuteras, hvarför det mindre ansla¬
get här har beviljats. För min egen del instämmer jag till fullo i
hvad min meningsfrände herr Ekerot nyss yttrade. Själf kommer jag,
att, när proposition framställes på bifall till Kungl. Maj:ts förslag,
afgifva min röst för detsamma.
Herr Pålsson: Herr talman! Beklagligen sökte den föregå¬
ende talaren att göra denna fråga till en storpolitisk fråga, men det
kunna vi väl komma öfverens om, att den bör återförvisas till sina
rätta proportioner. Den är icke någon storpolitisk och knappast
någon partifråga. Jag är öfvertygad om, att hvar och en åtminstone
i denna kammare betraktar intresset för våra folkhögskolor som ett
af våra bästa och dyrbaraste arf, ty folkskolan har betydelse särskildt
Andra kammarens protokoll 1912. Nr 15 g
Angående
understöden
till folkhög¬
skolor m. m.
(Forts.)
Nr 15. 82
Angående
understöden
till folkhög¬
skolor m. m.
(Forts.)
Lördagen den 9 mars.
för oss bönder och för landsbygdens innebyggare. Men sedan jag
sagt detta, så skall jag be att få framhålla, att jag icke vågar påtaga
mig ansvaret för att låta denna kompromiss falla, genom att yrka bifall
till Kungl. Maj:ts proposition. I denna föreslås visserligen allt,
som står i full öfverensstämmelse med hvad folkhögskolans vänner
önska och som skulle medföra, att ekonomien för dessa skolor blefye
på bästa sätt ordnad, samtidigt med att genom högre stipendier
dessa skolor skulle kunna draga till sig elever från de mindre be¬
medlade klasserna, men då jag lyssnat till statsutskottets öfverlägg¬
ningar och funnit ett bestämdt motstånd mot flera af dessa punkter
och dessutom hört af herr Thorsson, att han icke var säker på, att i
denna fråga funnes en homogen majoritet inom hans parti, så har
jag blifvit benägen att biträda den kompromiss, som här föreligger.
Det förhåller sig så, att af de tre punkter, som här framhållas,
är det en, som jag anser vara synnerligen viktig för att icke säga
oumbärlig, nämligen frågan om anställande af inspektörer. Det
kan ifrågasättas, huruvida den skulle kunna afgöras på den gemen¬
samma omröstningens väg, jag tror det knappast. Således kunna
vi vid bifall till kungl. propositionen förlora inspektörerna. Den
fjärde punkten rörande högre stipendier till eleverna kunna vi där¬
emot taga ett annat år på gemensamma omröstningens väg, men
inspektörerna — och de äro, som jag nämnde, af icke ringa betydelse
— kunna vi kanske icke nå sedan. Därför anser jag, att man bör
söka erhålla hvad som är möjligt att få, och med anledning häraf
ber jag att få yrka bifall till statsutskottets förslag.
Herr Jansson i Djursätra: Herr talman! Jag uttalade i mitt
förra anförande, att de stipendiebelopp, som äro föreslagna, kunde
vara någorlunda lämpliga med hänsyn till elever från det mellersta
och södra Sverige, där afstånden till folkhögskolorna i allmänhet
äro kortare än i det öfriga Sverige. Men därmed har jag icke velat
säga, att de skulle vara tillräckliga för eleverna äfven i Norrland,
utan jag har velat fästa uppmärksamheten på, att dessa stipen¬
dier torde böra fördelas så, att det äfven toges hänsyn till de långa
afstånden. Mitt uttalande gick därför icke ut på att någon mot¬
vilja skulle visas Norrland, utan tvärtom. Men jag ansåg, att om
denna sak skulle regleras på rättvist och lämpligt sätt, så skulle detta
möjligen kunna ske i samband med ett förslag vid nästa Riksdag,
ty som frågan nu föreligger, har icke tagits hänsyn till berörda för¬
hållanden, utan här har endast varit fråga om fattiga och obemed¬
lade elever, men icke om de långa afstånden.
Det är endast denna synpunkt jag velat göra gällande. För
öfrigt vidhåller jag mitt föregående yttrande.
Herr Thorsson: Herr talman! Jag vill endast gentemot
den siste ärade talaren på göteborgsbänken än en gång betona, att
här icke varit fråga om något partibyte. Det skulle vara ytterst
Lördagen den 9 mars.
83 Nr 15.
beklagligt, om den uppfattning, som den ärade talaren tycktes
vilja lancera, skulle göra sig gällande i alla frågor. Ty då blir det
krångligt att se på sakfrågan, om man jämt skall uppblåsa alla frå¬
gor till partifrågor. Här är en anslagsfråga och till denna anslags¬
fråga är koppladt ett villkor, om hvilket det kan ifrågasättas, om det
kan komma under gemensam votering, därest kamrarne skulle stanna
i olika beslut. I det ena alternativet, som inkom till statsutskottet,
låg frågan så, att det var medtaget ett villkor, i det andra var detta
villkor uteslutet, och ur konstitutionell synpunkt kan det ifrågasättas
om frågan om villkoren kan lösas genom gemensam votering. Det
är anledningen till att jag för min del är mycket ängslig för att ut¬
skottets förslag i denna kammare skulle ratas, då man visserligen
skulle komma att votera gemensamt om siffrorna, men själfva vill¬
koret skulle ramla ut, därför att det är formuleradt i en särskild
punkt.
Jag tror icke, att det är riktigt att föra upp debatten på det
planet, att man i hvarje fråga till hvarje pris skall hålla den kursen,
att, om två partier i vissa spörsmål kunna handla gemensamt, det
skulle förpliktiga till att i alla spörsmål rösta gemensamt. Jag
vill förbehålla mig rätt att granska alla föreliggande frågor. Om
jag anser, att jag skall följa Kungl. Maj:ts, så följer jag Kungl. Maj:t,
vare sig Kungl. Maj it är höger- eller vänsterregering.
Som tiden nu var långt framskriden och flera talare anmält
sig för yttrandes afgifvande, beslöt kammaren på hemställan af
herr talmannen att nppskjuta den vidare behandlingen af före¬
varande utlåtande till kl. 7 e. m., då detta sammanträde enligt
utfärdadt anslag komme att fortsättas; och åtskildes kammarens
ledamöter kl. 4.37 e. m.
Angående
understöden
till folkhög¬
skolor m. m.
(Forte.)
In fidem
Per Cronvall.