Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.
1
N:o 25.
Kung/.. Maj ds nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
lag om ändrad lydelse af 11 kap. 9, 24 och 38 §§
rättegångsbalken; gifven Stockholms slott den 26 januari
1912.
Under åberopande af bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen,
föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad
lydelse af 11 kap. 9, 24 och 38 §§ rättegångsbalken.
Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.
GUSTAF.
dust. Sandström.
Bihang till Biksd. protokoll 1912. 1 Sami. 17 Höft. (N:o 25.)
1
o
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse af 11 kap. 9, 21 ock 38 §§ rättegångsbalken.
Härigenom förordnas, att 11 kap. 9, 24 och B8 §§ rättegångs¬
balken skola erhålla följande ändrade lydelse:
9 §•
Vistas svaranden å ort utom riket, må delgifningen ske i enlig¬
het med lagen å den utrikes orten.
År svaranden veterligen ur riket faren utan att upplysning kunnat
vinnas, hvar han sig uppehåller, och förekomma därjämte omständig¬
heter, • som gifva anledning antaga, att han håller sig undan eller att
han har för afsikt att för framtiden bosätta sig i främmande land,
varde stämningen införd i allmänna tidningarna tre gånger, minst fjorton
dagar mellan hvarje gång. Därjämte skall, där svaranden inom riket
har kändt hemvist, stämningen i hufvudskrift eller besannad afskrift
fästas å hans husdörr och uppläsas för hans husfolk, om sådant finnes,
samt, där han ej har sådant hemvist men äger fastighet inom riket,
öfverlämnas till den, som förvaltar fastigheten.
Hvad ofvan i denna § stadgas skall icke äga tillämpning för det fall
att svaranden hos rätten eller häradshöfdingen i den ort, där han är eller
senast var i riket boende, anmält viss person, som äger att för honom
stämning mottaga, eller anvisning å sådant ombud eljest kunnat er¬
hållas.
Anmälan, hvarom nu sagts, må endast göras för viss tid, ej öfver¬
stigande tre år; och skall anmälan, som sålunda sker, upptagas i för¬
teckning, som å landet föres af häradshöfdingen och i stad af rätten.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.
3
24 §.
Delgifves stämning enligt stadgandet i 9 § andra stycket, skall
hvad där om delgifningen är föreskrifvet vara till fullo verkställdt sist
å etthundra tjugonde dagen före inställelsedagen.
38 §.
Intyg af två stämningsmän, emot hvilka ej förekommer jäf, som-
om vittnen är stadgadt, gälle såsom fullt bevis att delgifning blifvit
så verkställd, som intyget innehåller. Enahanda vitsord tillkomme
intyg, som meddelats af kronofogde, stadsfogde, länsman eller notarius
publicus eller af svensk konsul eller vid svenskt konsulat anställd
tjänsteman, så ock intyg af fjärdingsman, då han verkställt delgif¬
ningen efter förmans uppdrag. Skriftligt erkännande om delgifning
vare ock, där det är genom intyg af en ojäfvig stämningsmän bestyrkt,
anse dt såsom fullt bevis om delgifningen.
Intyg, att delgifning å utrikes ort skett, skall ock, där intygs-
gifvarens behörighet styrkes af svensk eller här i riket anställd diplo¬
matisk eller konsulär tjänsteman, gälla såsom fullt bevis att delgifning
verkställts så, som intyget innehåller.
4
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.
Utdrag af 'protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott fre¬
dagen den 24 mars 1911.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Lindman,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Taube,
Statsråden: Petersson,
Hederstierna,
SWARTZ,
grefve H amilton,
Malm,
Lindström,
Nyländer,
von Sydow,
von Krusenstierna.
Chefen för justitiedepartementet statsrådet Petersson anförde:
»Beträffande delgifning af stämning, då den, som stämmas skall,
vistas utom riket, känner vår lag inga andra särskilda bestämmelser
än de, som återfinnas i 11 kap. 9 § rättegångsbalken. För tillämplig¬
het af dessa bestämmelser erfordras emellertid, bland annat, dels att
upplysning ej kunnat vinnas hvar svaranden utom riket sig uppehåller,
och dels att omständigheter förekomma, som gifva anledning antaga,
att svaranden håller sig undan eller att han har för afsikt att för
framtiden bosätta sig i främmande land. Saknas någon af dessa förut¬
sättningar, kan det i nämnda lagrum stadgade sättet för delgifning
kungörelse i allmänna tidningarna —• icke tillämpas, utan måste stäm¬
ningen, på sätt i 7 § af samma kapitel och balk stadgas, delgifvas
o
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.
svaranden medelst handlingens öfverlämnande i liufvudskrift eller be¬
sannad afskrift, en föreskrift, som väl ock alltid måste tillämpas be¬
träffande delgivning af stämning med svensk eller utländsk undersåte,
som är bosatt utom riket; ty ordalagen i 9 § synas gifva vid handen,
att den har tillämplighet allenast å den, som är bosatt här i riket
och reser utomlands. Till underlättnad af berörda föreskrifts fullgörande
utom riket har stadgats dels i 20 § 11 kap. rättegångsbalken, att
käranden äger i utrikesdepartementet påkalla biträde med stämningens
delgifning, och dels i 38 § samma kapitel och balk, att intyg om stäm¬
nings delgifning, meddeladt af svensk konsul eller af tjänsteman, an¬
ställd vid svenskt konsulat, skall gälla såsom fullt bevis, att delgifning
blifvit så verkställd, som intyget innehåller.
I trots af sistberörda stadganden hafva emellertid åtskilliga så
godt som oöfvei’stigliga svårigheter mött mot tillämpligheten utomlands
af föreskriften i' 7 § 11 kap. rättegångsbalken. Så hafva ett par stater
bestämdt vägrat tillåt^ svensk konsul eller vid svenskt konsulat anställd
tjänsteman att delgifva stämning inom dess område utom för det fall,
att fråga är om delgifning, utan användande af tvångsmedel, med
svensk undersåte. Vidare kan ju sagda föreskrift icke komma till an¬
vändning i fall, då den, som skall stämmas, är bosatt utomlands och ej
kan anträffas, vare sig detta beror på att han håller sig undan eller
af någon annan orsak.
För att helt undanröja dessa svårigheter, öfver Indika många
klagomål försports, synes mig icke återstå annan utväg än att — i
öfverensstämmelse med hvad på motsvarande rättsområde utomlands
är allmänt gällande — här i riket såsom giltig godtaga delgifning af
stämning, som skett i enlighet med reglerna i det land, där delgif-
ningen ägt rum. Utväg att praktiskt genomföra denna princip föreligger
genom den i Haag den 17 juli 1905 afslutade och den 21 april 1909
för Sveriges del ratificerade konventionen angående vissa till civil¬
processen hörande ämnen af internationell natur. Enligt artikel 1
hafva de fördragsslutande staterna (de flesta europeiska) förbundit sig
att, då framställning om delgifning göres af konsul för den stat, ä
hvars sida delgifningen önskas, hos myndighet, som angifves af den
stat, där begäran framställes, låta efterkomma denna begäran. Enligt
artikel 3 skall den anmodade myndigheten, såvidt önskan härom ut¬
talats i den gjorda framställningen, låta delgifva handlingen i den
form, som för verkställighet af liknande delgifning är föreskrifven af
lagstiftningen i den stat, myndigheten tillhör, eller i en särskild form,
såvidt den icke strider mot samma lagstiftning.
e
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.
Det kunde nu ifrågasättas, huruvida man icke här i riket med
stöd af konventionens artikel 3 borde för att godkänna delgifning af
stämning, verkställd i utländsk' stat, fordra, att stämningen i hufvud-
skrift eller besannad afskrift öfverlämnades till svaranden, en form
för stämnings delgifvande, som enligt de flesta staters lagstiftning torde
vara den, som i första hand ifrågakommer. Men stämningen skulle
ju då ej kunna behörigen delgifvas den i utlandet bosatte svaranden,
när han ej kunde anträffas; och att för sistberörda fall i lagen angifva
någon viss stämningsform, som borde i utlandet iakttagas, låter sig
icke gorå, då sättet för stämnings delgifvande i händelse svaranden ej
kan anträffas är i de olika staterna särdeles skiftande. Vid sådant
förhållande kan jag icke finna annan utväg att öfverkomma alla svårig¬
heter än den att alltid hålla för gill delgifning af stämning, som verk¬
ställts enligt de bestämmelser, hvilka gälla i det land, där delgif-
ningen skett; och torde ett stadgande i sådan riktning införas i 20
§ af 11 kap. rättegångsbalken. Härigenom komma visserligen att
här i riket godkännas äfven sådana sätt för delgifning utomlands som
stämnings delgifvande genom posten, dess öfverlämnande till någon af
svarandens husfolk eller husets portvakt eller någon granne, därest
svaranden ej anträffas, äfvensom andra därmed jämförliga sätt. Men
häremot torde icke möta några afgörande betänkligheter, framför allt
icke ur svarandens synpunkt, då denne ju ej gärna kan begära att
gentemot honom skall tillämpas något mera tillförlitligt sätt för stäm¬
nings delgifvande än det, som kommer till användning, då fråga är
om delgifvande af stämning, utfärdad af myndighet i det land, där han
vistas.
Det ifrågasatta stadgandet bör dock icke äga tillämpning, då
fråga är om delgifning af stämning i brottmål, däri talan om ansvar
föres. I sådant fall lärer man ej kunna eftergifva fordran, att stäm¬
ningen skall i hufvudskrift eller besannad afskrift öfverlämnas till
svaranden, och därest utländsk myndighet — såsom uppgifves i regel
vara fallet — ställer sig tillmötesgående gentemot framställning om
delgifning af stämning i brottmål, bör, då fråga är om delgifning af
stämning i brottmål, däri talan om ansvar föres, alltid hos den ut¬
ländska myndigheten begäras, att delgifningen sker medelst stämningens
öfverlämnande till svaranden i hufvudskrift eller besannad afskrift,
äfven om däraf skulle blifva följden, att stämningen icke kommer att
kunna delgifvas.
Vidare torde här i riket bosatt person, som reser utomlands, böra
beredas en utväg att utan åsidosättande af kärandens intresse undandraga
7
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.
sig skyldigheten att underkasta sig de regler om stämnings delgifning,
som gälla i det land, där han kommer att vistas, och som måhända
ur synpunkten af svarandens intresse att verkligen få del af stäm¬
ningens innehåll te sig mindre tillförlitliga i jämförelse med motsvarande
regler enligt svensk lag; och en sådan utväg, som tillika innebär en
afsevärd förmån för käranden, kan beredas svaranden på sådant sätt,
att omförmälda regler förklaras icke gälla i fall, att svaranden hos
rätten eller häradshöfdingen i den ort, där han senast varit bosatt,
anmält viss person, som äger att för honom mottaga stämning, eller
anvisning å sådant ombud eljest kunnat erhållas.
För att emellertid ofvannämnda princip om giltighet af stäm¬
nings delgifning, verkställd enligt reglerna i det land, där delgifningen
skett, skall medföra något praktiskt resultat erfordras ock, att intyg,
utfärdadt af någon, som enligt det främmande landets lag är behörig
att med laga verkan verkställa delgifning, godtages såsom fullt bevis
därom, att delgifningen verkställts så, som intyget innehåller, under
förutsättning gifvetvis, att intygsutgifvarens behörighet blifvit på ett
betryggande sätt styrkt, exempelvis af svensk eller här i riket anställd
diplomatisk eller konsulär tjänsteman. I anslutning till omförmälda
konventions artikel 5, enligt hvilken såsom bevis om delgifning skall
gälla intyg af den utländska myndighet, hos hvilken begäran om del¬
gifning gjorts, utvisande, att delgifning ägt rum, formen, under hvilken
den skett, samt dagen för delgifningen, lärer ock sådant intyg om
delgifning, som i sagda artikel afses, böra tillerkännas verkan af fullt
bevis om delgifningen, såframt myndighetens behörighet att meddela
intyget styrkes på sätt förut nämnts. Bestämmelse, hvarigenom åt
båda, nu omförmälda intyg tillerkännes verkan af fullt bevis, torde
därför införas i 38 § 11 kap. rättegångsbalken; och erinras, att sådan
bestämmelses införande i sagda lagrum medför, att jämlikt 27 kap. 6 §
och 30 kap. 28 § rättegångsbalken intyg om besvärshandlingars öfver-
lämnande i hufvudskrift eller besannad afskrift till part å utrikes ort
kommer att tillerkännas vitsord, därest intyget är sådant, som i den
ifrågasatta tilläggsbestämmelsen till 38 § sägs.
I fall, då stämning skall delgifvas stärbhus eller konkursbo eller
bolag, förening, kommun eller annan samfällighet eller stiftelse eller
annan sådan inrättning, finnas bestämmelser meddelade i 11, 14, 15—
19 §§ 11 kap. rättegångsbalken. Dessa afse emellertid svenska för¬
hållanden och innehålla eller hvila på särskilda regler, som endast
undantagsvis återfinnas i utländsk lagstiftning; de kunna följaktligen
ej tillämpas beträffande stämnings delgifvande med utländska stärbhus,
8
Xungl. Maj.-ts Nåd. Proposition N:o 25.
konkursbo eller juridiska personer. Men med afseende å delgifning
med sådan svarande torde redan nu af allmänna rättsgrundsatser följa,
att lagen i det främmande landet länder till efterrättelse beträffande
frågan med hvem stämning må delgifvas, hvarför uttryckligt lagstad¬
gande härom icke torde vara erforderligt.
I öfverensstämmelse med de af mig nu uttalade åsikter har jag
låtit inom justitiedepartementet utarbeta förslag till lag om ändrad
lydelse af 11 kap. 20, 32, 34 och 38 §§ rättegångsbalken.»
Departementschefen uppläste härefter nämnda, vid detta proto¬
koll fogade lagförslag samt hemställde, att öfver detsamma lagrådets
utlåtande måtte, för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler,
genom utdrag af protokollet inhämtas.
Till denna af statsrådets öfriga ledamöter bi¬
trädda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i
nåder lämna bifall.
Ur protokollet
W. Aschan.
Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 25.
9
Förslag¬
till
Lag
om ändrad lydelse af 11 kap. 20, 32, 34 och 38 §§ rättegångsbalken.
Härigenom förordnas, att 11 kap. 20, 32, 34 och 38 §§ rätte¬
gångsbalken skola erhålla följande ändrade lydelse:
20 §.
Vistas den, som stämmas skall, å ort utom riket, och har han
ej, där han äger sitt hemvist här i riket, hos rätten eller häradshöfdingen
i den ort, å hvilken han senast varit boende, anmält viss person, som
äger att för honom stämning mottaga, eller anvisning å sådant om¬
bud eljest kunnat erhållas, må delgifning ske i enlighet med lagen å
den utrikes orten.
Biträde med delgifning af stämning utom riket må af käranden
påkallas hos utrikesdepartementet; dock varde kostnad, som för ända¬
målet pröfvas nödig, af käranden förskjuten.
32 §.
Varder ej stämning delgifven på sätt i 7 till och med 20 §§ för
hvarje fall sägs, vare den, där invändning göres eller svaranden från
rätten uteblifver, utan verkan.
Är stämning delgifven efter ty nyss är sagdt, men har delgif-
ningen icke skett i rätt tid före inställelsedagen, varde, där ej svaran¬
den å den dag i svaromål ingår, målet utsatt till annan dag sålunda,
att svaranden den honom tillkommande stämningstid tillgodonjuter.
Bihang till Riksd. protokoll 1912. 1 Sami. 17 Höft. 2
10
Kungl. Ma,j:ts Nåd. Proposition N:o 25.
Har svaranden ej varit vid rätten tillstädes, åligge käranden att, på
sätt och inom tid, som för stämnings delgifning gäller, delgifva svaran¬
den rättens beslut. Försummar käranden det, vare käromålet förfallet.
34 §.
Vill i brottmål någon vid underrätt väcka talan om ansvar mot
den, som för det brott ej är häktad, läte honom till rätten stämmas,
och galle därvid hvad angående stämning i tvistemål är i 2 till och
med 8 §§ samt i 20 § andra stycket stadgadt, dock att allmän åkla¬
gare är utan särskildt förordnande berättigad att utfärda stämning å
den han tilltala vill.
Stämningen varde svaranden delgifven så tidigt, att han å före¬
lagd dag kan för rätten sig inställa.
Ej vare i mål, som denna paragraf afser, stämning nödig, där
man vill vid rätten väcka talan mot någon, som själf är där tillstädes.
Menar någon, som tilltalad blifvit, att åtalet är utan skäl anställdt,
och vill han förty i målet yrka ansvar eller skadestånd, må det ske
utan stämning, jämväl då vederparten är genom ombud tillstädes.
38 §.
Intyg af två stämningsmän, emot hvilka ej förekommer jäf, som
om vittnen är stadgadt, gälle såsom fullt bevis att delgifning blifvit
så verkställd, som intyget innehåller. Enahanda vitsord tillkomme
intyg, som meddelats af kronofogde, stadsfogde, länsman eller notarius
publicus eller af svensk konsul eller vid svenskt konsulat anställd
tjänsteman, så ock intyg af fjärdingsman, då han verkställt delgif-
ningen efter förmans uppdrag. Skriftligt erkännande om delgifning
vare ock, där det är genom intyg af en ojäfvig stämningsmän bestyrkt,
ansedt såsom fullt bevis om delgifningen.
Intyg, att delgifning å utrikes ort skett, skall ock, där intygs-
gifvarens behörighet styrkes af svensk eller här i riket anställd diplo¬
matisk eller konsulär tjänsteman, gälla såsom fullt bevis att delgifning
verkställts så, som intyget innehåller.
Kungl. Maj:t$ Nåd. Proposition N:o 25.
11
Utdrag af protokollet, Mllet i Kungl, Maj:ts lagråd tisdagen den
25 april 1911.
N ärvarande:
Justitieråden Sundberg,
Borgström,
Skarstedt,
Regeringsrådet Ernberg.
Enligt lagrådet tillhandakoinmet utdrag af protokollet öfver
justi tiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i stats¬
rådet den 24 mars 1911, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle inhämtas öfver ett inom justitiedepartementet utar-
betadt förslag till lag om ändrad lydelse af 11 kap. 20, B2, 34 och
38 §§ rättegångsbalken.
Förslaget, som finnes bilagdt detta protokoll, hade inför lagrådet
föredragits af tillförordnade byråchefen för lagärenden Einar Bergelmer;
och blef detsamma nu företaget till slutlig behandling.
Justitieråden Sundberg och Borgström förenade sig om följande
yttrande:
Med förslaget afses — bortsedt från det föreslagna tillägget i
38 § — att beträffande andra mål än brottmål, däri talan föres om
ansvar, införa bestämmelse därom att, för den händelse svaranden vistas
å utrikes ort, delgifning i allmänhet må ske i enlighet med lagen å
den utrikes orten. Delgifning skulle följaktligen kunna komma att
godkännas äfven om stämningen icke blifvit i hufvudskrift eller be¬
sannad afskrift öfverlämnad till svaranden; och förslaget innebär när¬
mast att för däri afsedda fall stadga undantag från det enligt 7 § i 11
kap. rättegångsbalken föreskrifna sätt för delgifvande af stämning. Den
12 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.
plats i kapitlet det nya stadgandet erhållit kan emellertid lätteligen
ingifva tanke på att med förslaget afses att åstadkomma ändring jämväl
i 11—19 §§ af kapitlet, så mycket hellre som i förslaget icke bibe¬
hållits det uti 20 § enligt dess nu gällande lydelse förekommande
uttrycket »den, hvilken stämningen delgifvas skall». Till undanröjande
af hvarje missförstånd därutinnan torde det nya stadgandet i kapitlet
böra erhålla plats i sammanhang med de i 9 och 10 §§ intagna undantag
från 7 §. Stadgandet synes lämpligen kunna intagas i 9 §, särskildt
med hänsyn därtill att nuvarande andra stycket i samma § uppen¬
barligen bör vinna tillämpning jämväl beträffande den i förslaget ifråga¬
satta anmälan. Häraf föranledes visserligen en redaktionsförändring i
24 §; men i stället kunna 20, 32 och 34 §§ lämnas orubbade, liksom
ock undvikes en eljest erforderlig jämkning af 36 § i öfverensstämmelse
med hvad förslaget beträffande 34 § innehåller.
Från ofvan angifna hufvudregel i förslaget göres undantag
för det fall, att svaranden, där han äger sitt hemvist här i riket, hos
rätten eller häradshöfdingen i den ort, å hvilken han senast varit
boende, anmält viss person, som äger att för honom mottaga stämning,
eller anvisning å sådant ombud eljest kunnat erhållas.
Att den, som icke någonsin haft hemvist här i riket, icke genom
att göra anmälan om ombud kan bereda sig här afsedd förmån är
utan vidare klart; men att, såsom i förslaget skett, såsom förutsättning
för tillämpning af ifrågavarande bestämmelse uppställa den fordran,
att svaranden vid den tidpunkt, då delgifning ifrågakommer, fort¬
farande äger hemvist här i landet, synes innebära en onödig stränghet.
Det förefaller, särskildt vid en jämförelse med innehållet i 9 §, till¬
räckligt, att svaranden vid tidpunkten för sin anmälan äger eller före
afresa från riket ägt sådant hemvist.
Vidare lämnar stadgandets affattning stöd för den, enligt hvad
som framgår af departementschefens yttrande ej afsedda, tolkning att
äfven den, som ej någonsin ägt hemvist här i landet, skulle genom att
ställa ombud, som hade att för honom mottaga stämning, kunna undgå
tillämpning af förslagets föreskrifter om delgifvande af stämning, en
tolkning, som måhända skulle åt stadgandet gifva en alltför vidsträckt
innebörd. Någon jämkning af förslaget härutinnan synes fördenskull
önskvärd.
Justitierådet Skarstedt anförde:
Enligt förslaget skall under vissa förutsättningar utrikes vistande
person icke vara skyldig att underkasta sig de regler om stämnings
13
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.
delgifning, som gälla i det land, där han vistas. Dessa förutsättningar
synas vara, att personen i fråga när delgifning skall ske äger hemvist
här i riket och antingen hos rätten eller häradshöfdingen i den ort,
där han före utresan senast varit boende, gjorts anmälan om sådant
ombud, som i den föreslagna 20 § afses, eller ock anvisning å dylikt ombud
eljest kunnat erhållas. En utrikes vistande person, som på ena eller
andra sättet ställt ombud för sig, skulle följaktligen enligt förslaget
likväl icke få åberopa sig härå, såvida han vid den tidpunkt, då stäm¬
ning ifrågakommer, upphört att hafva hemvist här i riket.
Hvad först beträffar det fall, att svaranden hos vederbörande dom¬
stol eller häradshöfding gjort anmälan om behörigt ombud, kan det
vara tvifvelaktigt, huruvida angifna förändring med afseende å hem¬
vistet nödvändigt bör medföra nämnda verkan. Härigenom beröfvar
man t. ex. i händelse af emigration den utflyttade den obestridliga
förmånen att, fastän han icke längre har hemvist i Sverige, likväl kunna
påfordra att blifva stämd genom af honom hos domstolen eller härads¬
höfdingen anmäldt ombud; särskild! med hänsyn till blifvande arfs-
tvister kunde en dylik förmån vara af stort värde. Å andra sidan möter
det stora betänkligheter att medgifva utflyttad person ifrågavarande
förmån utan hvarje begränsning till tiden. Det måste anses föga till¬
fredsställande att den, som åratal efter utflyttningen har att stämma den
utflyttade till svensk domstol, skall, vid äfventyr af rättsförlust, vara
tvungen att, sedan måhända tiden för utflyttningen fallit i glömska,
efterforska, huruvida en ännu gällande anmälan af ifrågavarande be¬
skaffenhet möjligen blifvit gjord. Och att i lag fastställa någon be¬
gränsning med afseende å tiden, under hvilken anmälningen skulle gälla,
låter sig näppeligen göra. Det vill synas, som om öfvervägande skäl
tala för att man i förevarande hänseende bör stanna vid förslagets
ståndpunkt; att för det i 9 § af 11 kap. rättegångsbalken afsedda fall
lagstiftningen måhända intagit en annan ståndpunkt, synes icke vara
ett afgörande hinder häremot, då det lärer kunna förväntas, att det nu
föreslagna stadgandet om anmälan skulle komma att få större praktisk
betydelse än motsvarande stadgande i nämnda lagrum, och då för öfrigt
i betraktande af det där medgifna, särdeles otillfredsställande delgifnings-
sättet — kungörande i Post- och inrikes tidningar — eu olikhet i nu
förevarande hänseende mellan sagda lagrum och det föreslagna första
stycket af 20 § låter sig väl försvara.
Beträffande åter den händelse, att den utrikes vistande personen
annorledes än genom så beskaffad anmälan, som nyss sagts, ställt ombud
för sig, synes förslagets ofvan angifna ståndpunkt så mycket mindre
14 Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.
hafva skäl för sig, som det med fog kan ifrågasättas, huruvida icke
härutinnan bör lämnas rum för ifrågavarande förmån utan all hänsyn
till hemvistet. Det bör icke lämnas ur sikte, att med det såväl i 9 §
af förevarande kapitel som i förslaget använda uttrycket »eller anvis¬
ning å sådant ombud eljest kunnat erhållas» icke gärna kan afses annat
eller mera än att käranden erhållit kännedom om ombudsmannaskapet
under sådana förhållanden, att han icke rimligen får lämna detsamma
obeaktadt. Men är detta riktigt, synes det beträffande frågan, om käran¬
den skall vara skyldig att hålla sig till ombudet för stämningens del-
gifning vara utan betydelse, om hufvudmannen vare sig vid tiden för
stämningens delgifning har eller vid den tid, da ombudsmannaskapet gafs,
hade hemvist här i riket. Att här uppställa fordran pa dylikt hemvist
synes hvarken vara påkalladt af behörig hänsyn till kärandens rätt
eller ägnadt att tillgodose svarandens berättigade intresse. Om t. ex.
en i utlandet numera bosatt svensk man tillfälligtvis varit på besök i
Sverige och därunder inträffat något, som ger honom anledning att
vänta käromål från viss persons sida, är det svårt att förstå, hvar¬
för lian skall vara förhindrad att inför nämnda person med bin¬
dande verkan för denne bemyndiga viss annan person att mottaga stäm¬
ningen. Det kan erinras, att för de likartade fall, då öfverrätt förord¬
nat, att besvärshandlingar skola tillställas klagandens vederpart, ena¬
handa bestämmelse som den nu ifrågavarande är meddelad med afse¬
ende å, bland annat, den händelse att vederparten vistas å utrikes ort;
och för dessa fall torde bestämmelsen gälla alldeles oafsedt i hvilket
land vederparten har sitt hemvist (186 och 196 §§ utsökningslagen; 27
kap. 7 § och 30 kap. 28 § rättegångsbalken). På grund af det sagda
föranlåtes jag att hemställa om ändring af förslaget i det syfte, jag nu
angifvit.
Det i 36 § af förevarande kapitel upptagna stadgandet angående
delgifning af domstols beslut hänför sig allenast till 8 samt 11—20 §§
i samma kapitel; att de i 7 samt 9 och 10 §§ meddelade reglerna an¬
gående själfva sättet för delgifning af stämning skola äga motsvarande
tillämpning å domstols beslut, är icke utsagdt i 36 §. Men om, såsom
i förslaget, denna § lämnas orubbad, skulle detta medföra, att hvad
förslaget för visst fall stadgar om sättet för delgifning af stämning
komme att för samma fall tillämpas jämväl i fråga om delgifning af
domstols beslut. Då eu dylik tillämpning hvarken kan anses åsyltad
eller skäligen bör föreskrifvas, torde 36 § böra undergå erforderlig jämk¬
ning.
1 öfrigt lämnar jag förslaget utan anmärkning.
15
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.
Regeringsrådet Er »berg yttrade:
Jag instämmer med justitieråden Sundberg och Borgström förutom
i hvad angår frågan om de förutsättningar, under hvilka en svarande
bör tillerkännas rätt att undandraga sig i utlandet brukligt stämnings-
sätt genom att annorledes än medelst anmälan hos rätten eller domaren
ställa ombud för sig med uppdrag att för svaranden mottaga stämning,
i hvilket hänseende jag förenar mig i den af justitierådet Skarstedt
gjorda hemställan.
I öfrigt anser jag mig beträffande det föreliggande förslaget böra
framställa följande erinringar.
Det till införande i JO § föreslagna stadgandet afser, att i de fall
att svaranden vistas å utrikes ort och 9 § icke är tillämplig, delgifning
må ske i enlighet med bestämmelserna i utländsk lag. Detta torde, med
den affattning stadgandet i förslaget erhållit, komma att innebära att
äfven i händelse svaranden icke å den utländska ort, där han antagits
uppehålla sig, anträffas men dock enligt hvad kändt är uppehåller sig
inom det land, där han eftersökes, svaranden blir underkastad det stäm-
ningssätt, som för dylikt fall i detta land är gällande. Att så sker synes icke
heller innefatta någon obillighet, därest svaranden är därstädes bosatt eller
eljest där vistas utan att i Sverige hafva sitt hemvist eller där äga
fastighet. . Har han däremot sitt hemvist här i landet eller äger han
där fastighet, synes till skydd för svaranden böra uppställas den fordran,
att, jämte det delgifning i enlighet med den utländska lagen äger rum,
enahanda förfarande i öfrigt vinner tillämpning, som under liknande
omständigheter skall i de i 9 § omförmälda fall användas vid sidan af
kungörelse i allmänna tidningarna, eller, i förra fallet, stämningens an¬
bringande å svarandens husdörr och dess uppläsning för hans husfolk,
om sådant finnes, och, i det senare, dess öfverlämnande till den, som
förvaltar fastigheten. Ett sådant tillvägagångssätt synes särskildt äga
skäl för sig beträffande den, som har kändt hemvist i Sverige, då det
i fall, hvarom fråga är, måste anses mera befogadt att ålägga den,
som vill göra ett anspråk gällande, att vidtaga sådan åtgärd, som nyss
nämnts, än att — såsom förslaget jämväl för detta fall innebär — till¬
förbinda den, hvilken äfven mera tillfälligt, t. ex. för affärsresa, i studie¬
syfte, för hälsans vårdande eller annat dylikt ändamål, uppehåller sig i
utlandet, att hos domaren eller rätfen anmäla ombud, som under hans
frånvaro äger mottaga stämning för honom, eller annorledes föranstalta
om ställande af sådant ombud, vid äfventyr att eljest varda underkastad
ett för honom tilläfventyrs helt och hållet obekant stämningssätt —
eventuellt genom kungörande i utländsk tidning eller på annat tämligen
16
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.
läsligt. sätt — med däraf följande obehag och risker. Ett stadgande af
ofvan an gifven innebörd kan icke h eller sägas på något sätt medföra
ett obehörigt eftersättande af kärandens befogade intresse. Billigheten
däraf framträder ock vid en närmare jämförelse med innehållet i 9 §,
där ju till skydd för svaranden det nu ifrågasatta förfarandet är före-
skrifvet icke blott för det fall, att svaranden kan antagas hafva för
afsikt att för framtiden bosätta sig i främmande land, utan äfven i hän¬
delse omständigheter förekomma, som gifva anledning till antagande,
att han håller sig undan för att undgå stämning.
På grund af hvad sålunda anförts hemställer jag, att stadgande i
nu angifven riktning måtte i sammanhang jämväl med nu ifrågavarande
bestämmelser i lagen införas.
Slutligen och då, enligt hvad af departementschefens yttrande
framgår, det föreslagna tillägget till 38 § åsyftar, bland annat, det fall,
att intyg meddelats af utländsk myndighet därom, att delgifning skett,
samt angående formen för delgifningen, utan att därvid jämväl företes
intyg af den eller dem, som verkställt delgifningen, men den för ifråga¬
varande stadgande valda redaktionen icke med full tydlighet återger
denna dess mening och detsamma jämväl i öfrigt lider af oegentlighet
i uttryckssättet, synes någon omarbetning däraf vara för större tydlig¬
hets vinnande önskvärd.
Ur protokollet
Erilc Öländer.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.
17
Utdrag af protokollet öfver justitiedepartenienisärsuden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
fredagen den 26 januari 1912.
N ärvar ande:
Hans excellens herr statsministern Staaff,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve EhrensväRD,
Statsråden: Petersson,
Schotte,
Berg,
Bergström,
friherre Adelswärd,
Petrén,
Stenström,
Larsson,
Sandström.
Chefen för justitiedepartementet statsrådet Sandström anmälde
lagrådets genom utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden
den 24 mars 1911 infordrade utlåtande öfver upprättadt förslag till
lag om ändrad lydelse af 11 kap. 20, 32, 34 och 38 §§ rättegångs¬
balken.
Efter att hafva redogjort för utlåtandets innehåll anförde före¬
draganden :
>Enligt det remitterade förslaget skulle endast den, som har
hemvist här i riket, äga att genom anmälan af ombud hos rätten eller
domaren hindra tillämpligheten af regeln om det utländska stämnings-.
Bihang till Riksd. protokoll 1912. 1 Sami. 17 Höft. 3
18
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.
sättets begagnande. Lagrådets flesta ledamöter hafva däremot ansett
sådan förmån böra tilläggas äfven den, som en gång haft hemvist i
Sverige men sedermera bosatt sig utrikes. Hvilken ståndpunkt man
än väljer kunna betänkligheter däremot göras gällande. A ena sidan
är otvifvelaktigt, att man med förslagets ståndpunkt onödigt mycket
inskränker kretsen af de personer, som med fog böra kunna påfordra
att blifva stämda genom af dem hos rätten eller domaren ställda om¬
bud, men å andra sidan måste det, såsom af den skiljaktige ledamoten
i lagrådet framhålles, anses föga tillfredsställande att den, som åratal
efter utflyttningen har att stämma den utflyttade till svensk domstol,
skall, vid äfventyr af rättsförlust, vara tvungen att efterforska, huru¬
vida en ännu gällande anmälan af ifrågavarande beskaffenhet möjligen
blifvit gjord.
Senast anförda betänklighet torde emellertid i väsentlig mån kunna
minskas genom tilläggande af en bestämmelse därom att anmälan,
hvarom nu är fråga, endast må göras för viss tid, som ej må öfver¬
stiga exempelvis tre år. Då dessutom den af lagrådets pluralitet om¬
fattade mening innebär, att regeln i förevarande hänseende skulle
komma i öfverensstämmelse med motsvarande regel i 9 § af 11 kap.
rättegångsbalken, har jag ansett pluralitetens mening böra följas, dock
med det tillägg till stadgandet, att anmälan endast må göras för viss
tid, icke öfverstigande tre år. Genom bestämmelsen att anmälan skall
afse viss tid torde vara uttryckt, att ombuds behörighet icke får göras
beroende exempelvis däraf att hufvudmannen vid tiden för delgifningen
befinner sig utrikes. Att återkallelse af anmälan kan ske när som
helst, är uppenbart.
Ställer man sig på denna ståndpunkt, synes ock lämpligare att,
såsom jämväl inom lagrådet påyrkats, insätta ifrågavarande bestäm¬
melse i 9 § än att bibehålla den i 20 §. Häraf torde åter följa, att
ändring ej, såsom enligt förslaget, behöfver ske i 32 och 34 §§, hvar¬
emot en redaktionsförändring i 24 § nödvändiggöres.
Hvad angår frågan om verkan däraf, att den utrikes vistande
personen annorledes än genom anmälan, som nyss sagts, ställt ombud
för sig, synes mig på skäl, som af två af lagrådets ledamöter anförts,
vara riktigast att sådant ställande af ombud må äga verkan äfven i
det fall att personen i fråga aldrig ägt hemvist i Sverige.
I enlighet med hvad jag nu anfört har jag låtit inom justitie¬
departementet omarbeta förslaget.»
Föredraganden uppläste härefter det sålunda upprättade förslaget
till lag om ändrad lydelse af 11 kap. 9, 24 och 38 §§ rättegångsbalken
19
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.
samt hemställde, att detsamma måtte, jämlikt § 87 regeringsformen,
genom nådig proposition föreläggas Riksdagen till antagande.
Till denna af statsrådets öfriga ledamöter bi¬
trädda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna
bifall; och skulle till Riksdagen aflåtas nådig propo¬
sition af den lydelse bilagan vid detta protokoll ut¬
visar.
Ur protokollet
Hjalmar Nyman.